Etikettarkiv: Gnistan

Varthän SKP?

Den maoistiskt inspirerade vänstern som hade sin storhetstid i slutet av 60-talet och under 70-talets första hälft, befinner sig nu i sin dödskamp. Samtidigt genomgår västkapitalismen sin svåraste kris sedan andra världskriget. I USA och Västeuropa går mer än 35 miljoner arbetslösa. Varje vecka svälter mer än en miljon barn ihjäl i den s k tredje världen. Den militära upprustningen är värre än någonsin. Inte ens borgerlighetens öppna försvarare vågar tova någon nämnvärd förbättring av levnadsvillkoren under resten av åttiotalet. Aldrig någonsin tidigare har behovet av socialistiska lösningar varit mer brännande. Aldrig någonsin tidigare har en ny ekonomisk världsordning genom ”gemensam aktion av proletariatet i olika länder, syftande mot ett och samma slutgiltiga mål: kapitalismens störtande och upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell republik av sovjeter, vilka gör det möjligt att totalt avskaffa klasserna och förverkliga socialismen, det kommunistiska samhällets första stadium” (ur §1 i den Kommunistiska Internationalens stadgar från 1920) varit mer nödvändig, I denna situation borde borgerlighetens partier och ideologer befinna sig i djup kris, men istället översvämmas bokmarknaden och kultursidorna av lärda avhandlingar om ”marxismens kris”, ”socialismens kris” osv. Hur hänger detta ihop?

Förklaringen finns på två olika håll. För det första förfogar förstås borgerligheten över de viktigaste opinionsbildande medierna — TV, radio, press, bokförlag — och har satsat betydande resurser på en ideologisk ”motoffensiv”. Och borgerligheten har gott om skrivbiträden. Går det inte att vinna befolkningens stöd för kapitalismen genom verkliga reformer, gäller det att på det ideologiska planet diskreditera alternativen.

Men samtidigt finns det verkligen en kris som förväxlas med ”socialismens” ”marxismens” kris — nämligen stalinismens kris. Kinas överfall på Vietnam, Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien, Solidarnoscs framväxt i Polen, maktkampen i Kina, är några av de viktigaste uttrycken för denna kris. Myten att dessa länder representerar socialismens verkliga ansikte har varit en av huvudanledningarna till att USA:s och Västeuropas arbetare inte i massiv skala tagit avstånd från kapitalismen. Denna myt har propagerats från två håll: från den imperialistiska borgerlighetens politiker och ideologer, som på detta sätt svärtat ner socialismens idéer i arbetarklassens ögon, och från de härskande byråkratierna i Östeuropa, Sovjetunionen och Kina, som på detta sätt försökt rättfärdiga sin makt och sina privilegier, l ansträngningarna att sprida denna myt in i arbetarklassen och ge den en viss grad av trovärdighet har världens kommunistpartier spelat en viktig roll. Under sjuttiotalet fick de hjälp av de maoistiska grupper som ”brutit” med Moskva för att hamna i knät på byråkratin i Peking.

Den bistra sanningen är att den västeuropeiska arbetaren föredrar sin ”demokratiska” imperialism framför samhällssystemet i öst. Inte på grund av allmän okunnighet, utanför att han tills nu haft ett större mått av både materiell standard och personlig frihet än sina klassbröder i Öst.

Det är i ljuset av denna stalinismens kris som ”vänsterns kris” måste ses, ty denna vänsterns ideologiska och programmatiska grund var framförallt stalinismen och dess u-landsvariant — maoismen.

I Sverige finns idag fyra partier vars politik och historiska ursprung utgår frän stalinismen: VPK, APK, SKP och KPMLr. APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) är i praktiken Moskvabyråkratins förlängda arm. SKP (Sveriges Kommunistiska Parti} hämtar sin visdom från kinesiska ambassaden. Till skillnad från APK skäms VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) en aning för sin vänskap med arbetarmördarna i Kreml. De försöker hålla en viss distans och istället flörta med den svenska borgerligheten och dess hantlangare inom arbetarrörelsen, den socialdemokratiska byråkratin. KPMLr (Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna revolutionärerna) slutligen tycks för tillfället vara på en vilsen vandring från den kinesiska till den ryska ambassaden.

Den stalinistiska vänsterns kris är framförallt en fråga om den stalinistiska teorins och programmets kris: Vilket förhållningssätt ska man ha till byråkratin i Öst eller i Kina? Vad innebär socialism ? Vad är dess relation till den borgerliga demokratin? Vilket perspektiv skall arbetarrörelsen ha för den politiska kampen i de imperialistiska länderna? Hur skall krigsfaran mötas? Ja, del är avgörande frågor som var och en för sig är tillräcklig för att spränga det starkaste parti om det uppkommer allvarliga motsättningar över någon av dem. Och på ingen av dessa frågor har stalinisterna något för arbetarklassen tillfredsställande svar.

Här skall vi analysera SKP:s partiprogram. Det antogs 1980 och är en utmärkt sammanfattning av SKP:s politik. Detta till skillnad från t ex socialdemokraternas program som främst har en rent dekorativ funktion och inte är någon direkt vägledning för praktiken. (När hörde vi SA P agitera för republik, eller sextimmarsdagen? Båda kraven återfinns i SAP:s partiprogram).
SKP har en betydligt hederligare inställning till sitt partiprogram. Det sammanfattar dess verkliga åsikter och utgör en vägledning för dess praktiska politik. En kritisk genomgång av dess program blir därmed en kritisk genomgång av dess politik.

I. Utvecklingen i Världen (s 3-6)

Partiprogrammet som togs 1980 inleds med en beskrivning av världsläget. Dess beskrivning av huvudkrafterna i världspolitiken är helt och hållet hämtade från det kinesiska utrikesdepartementet. Den som följt Gnistan genom åren har omöjligen kunnat undgå att se den totala överensstämmelsen mellan SKP:s utrikespolitiska ställningstaganden och den officiella kinesiska politiken. Identifieringen med kinesiska byråkratin har varit det ideologiska kitt som hållit ihop SKP. Vad som gjort detta närmast farsartat är de stora personella och politiska omkastningarna i Peking. Ena dagen är Lin Biao hjälte. Nästa dag rensas han ut som agent för imperialismen. Gnistan upprepar fördömandena. De ”fyras gängs” politik är högsta visdom ena dagen, för att när de störtats bli reaktionär och folkfientlig. Ena dagen är Deng ”kapitalistfarare”, för att nästa dag åter ha en plats i solen. Sedan faller han igen och gör åter come back. Gnistan hänger med. Om det enbart hade varit frågan om utbyte av personer hade SKP:s kryperi inför den för tillfället härskande fraktionen inom den kinesiska byråkratin enbart varit löjlig. Vad kan inte småborgerliga intellektuella förnedra sig till för att få skjutsas runt i Kina och sola sig i glansen från maktens tinnar? Men den inre partikampen i Kina har inte varit en fråga om ren och skär maktkamp. Den har rört viktiga politiska skillnader, olika utvecklingsstrategier för det kinesiska samhället, olika förhållningssätt i världspolitiken. Därför har SKP:s politik blivit grotesk i sina tvära kast och i många fall inneburit en rent arbetarfientlig politik, när man försökt orientera sig i den internationella klasskampen med hjälp av karta och kompass från den kinesiska byråkratin.

Enligt förordet i partiprogrammet så är ”teorin om tre världar den strategi som kan vägleda politiken”. Denna teori grupperar världens länder efter storlek och grad av fattigdom: den första världen, Sovjetunionen och USA; den andra världen, Europa, Japan, Kanada, Australien, Nya Zeeland; och den tredje världen, länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. Teorin saknar all inre konsistens och har bara haft ett syfte: rättfärdiga den kinesiska byråkratins reaktionära utrikespolitik. Den förmår inte förklara vad som händer i världspolitiken annat än utifrån infiltration och inblandning och Sovjetunionens ”strävan efter världsherravälde”, dvs samma slags förklaringsmodeller som reaktionen och världsimperialismen alltid riktat mot förtryckta varhelst de rest sig i världen.

Detta har medfört att det avsnitt i partiprogrammet som behandlar ”den internationella klasskampen” (s3) saknar all analys av klassförhållanden i världsmåttstock. Det som utgör utgångspunkten för en vetenskaplig analys av den internationella klasskampen — världsekonomin och förhållandet mellan dess olika delar — behandlas inte alls. Istället serveras en uppräkning av de olika länderna och förhållanden dem emellan. Genom att inte utgå från de olika ländernas och blockens olika samhällssystem och plats i världsekonomin, så blir utvecklingen i de olika länderna obegriplig. För i .samhällsutvecklingen är det helheten som bestämmer delarna. De olika ländernas styrka och militarism eller fattigdom och underutveckling blir begriplig först om de relateras till klassförhållandena i respektive land och dess plats i världsekonomin. Annars blir det obegripligt varför det lilla fattiga Kuba under loppet av två årtionden utrotat analfabetismen, massarbetslösheten och svälten, samtidigt som det närliggande Dominikanska republiken sjunker allt djupare ned i nöd och underutveckling. För en marxist står förklaringen att finna i att samhällssystemen på Kuba och i Dominikanska republiken är olika. Olika klasser har makten och relationerna till världsekonomin är kvalitativt annorlunda. USA suger ut Dominikanska republikens befolkningsmajoritet, medan Sovjetunionen subventionerar den kubanska ekonomin. Låt oss se lite närmare på SKP:s argumentation för sin ”analys”.

Den första världen (s. 3-4)

Det mest anmärkningsvärda är att avsnittet om den ”första världen” nästan enbart tar upp Sovjetunionen. USA behandlas bara i förbigående som kontrast till Sovjetunionen. Detta trots att USA är världens främsta militärmakt som med våld upprätthåller ett nykolonialt imperium i merparten av länderna i Afrika, Asien och Latinamerika. För att få sin ”analys” att gå ihop tvingas SKP grovt förfalska verkligheten. Programmet vimlar dessutom av kommentarer om politiska utvecklingstendenser där det inte klargörs om SKP är för eller emot dessa. Och detta i ett partiprogram vars främsta syfte måste vara att upplysa och vägleda. Istället för en analys av de ekonomiska förhållandena och på dessa resta politiska och ideologiska överbyggnaderna får läsaren sig till livs svepande formuleringar hämtade från den klassiska reaktionens ideologiska rustkammare.

Det finns en rysk tradition av expansion sedan 1600-talet” (s4). Detta argument använde sig den internationella borgarklassen av redan för sextio år sedan för att motivera sin kamp mot Sovjetunionen. Argumentet var inte hållbart då och är det inte idag. För oavsett vilken uppfattning man har om klassförhållandena i Sovjetunionen 1922 och 1980, så är det uppenbart att det inte råder samma ekonomiska system i Sovjetunionen som i Tsarryssland. Om man inser att ett lands utrikespolitik bestäms av de ekonomiska och politiska förhållanden i landet ifråga och dess plats i världsekonomin inser man också lätt att alla argument utifrån en över klasser och samhällssystem svävande ”tradition” är vetenskaplig nonsens. Samma ”bevis” kan ju användas för att hävda att Folkrepubliken Kina är imperialistiskt och expansionistiskt. Det finns ju en mångtusenårig ”tradition” av expansion riktad mot Korea, Mongoliet och Indokina. Men det passar inte in i försvaret för den kinesiska byråkratin från SKP:s sida. (Det utesluter inte att ett lands geografiska läge, historiska och kulturella arv, osv har betydelse för dess utrikespolitik. Men det är bara som sekundära faktorer som förstärker de grundläggande tendenser som bestäms av klassmässiga faktorer).

Sovjets långsiktiga mål är att nå kontroll och dominans över Västeuropa”. Påståendet är inte nytt. Alltsedan Sovjetunionens födelse har Västeuropas borgarklass påstått detta. Ingenstans underbygger SKP detta påstående. Vilka ekonomiska och politiska drivkrafter ligger bakom denna långsiktiga strävan? SKP blir svaret skyldigt. Man påstår att Sovjetunionen vill nå kontroll över Västeuropa bl a för att där ”finns… en stor marknad” (s4). Men redan idag råder det omvända förhållandet. Västeuropa säljer industrivaror och teknologi till Sovjetunionen i utbyte mot råvaror, och enklare industriprodukter. Sovjetunionen klarar idag inte ens av att mätta den egna ”marknaden” med konsumtionsvaror. Varför skulle då härskarna i Kreml vilja utvidga marknaden?

Sovjetunionens aggressiva politik i Asien och Afrika, ockupation och inblandning i andra länders inre angelägenheter”. Vad man här syftar på sägs inte rent ut, men troligen är det Sovjets ockupation av Afghanistan och dess ytterst begränsade stöd åt olika befrielserörelser och stödet till olika ”radikala” regimer i arabvärlden och det svarta Afrika.

Som bevis för Sovjetunionens imperialism duger det inte. Det som läggs Sovjet till skuld kan också läggas Folkrepubliken Kina till last. Har inte Kina ockuperat Tibet? Har inte Kina attackerat Vietnam? Lade sig inte den kinesiska stats- och partiledningen i den inre utvecklingen i länder som Pakistan, Ceylon, Sudan och Iran (Se Stig Erikssons/Martin Fahlgrens artikelserie i Fjärde Internationalen) genom att öppet stötta de härskande klickarna i dessa länder när de stod inför folkliga uppror? Lade man sig inte i utvecklingen i Kampuchea genom att stödja Pol Pot-fraktionen? Listan kan göras längre, men den förvandlar ändå inte Kina till en imperialistisk makt av USA:s typ. Lika lite som sovjetbyråkratins syndaregister förvandlar den till imperialister.

Det går inte att påvisa några ekonomiska eller politiska drivkrafter i de sovjetiska och kinesiska samhällen som tvingar dem att expandera för att vidmakthålla sina samhällssystem. (Se t ex Klas Eklunds bok om Sovjetekonomin). Däremot är dessa byråkratier djupt konservativa krafter, som inom ramen för de rådande styrkeförhållandena i världsmåttstock strävar efter att befästa sin makt. Deras politik är till sin karaktär defensiv. Detta till skillnad från de imperialistiska staterna i Nordamerika, Västeuropa och Stilla Havet (Japan, Australien, Nya Zeeland) som av ekonomiskt tvång måste expandera.

Partiprogrammet avslutar sin behandling av den ”första världen” med: ”Sovjetunionen har framträtt som det största hotet mot världsfreden och länders oberoende. Sovjetunionens strävanden har därmed också blivit det. främsta hotet mot social utveckling, frigörelse och revolution i dagens värld.” (s4) En genomgång av världsekonomin av idag och de sista årtiondenas historia förvandlar detta påstående till lögn. En sak är att den sovjetiska byråkratin upprätthåller ett totalitärt förtryckarsystem; att den är fientligt inställd till genuina sociala revolutioner varhelst de förekommer; att den samarbetar med och stödjer olika borgerliga regimer i tredje världen och därmed drar ner socialismens fana i smutsen. En helt annan sak är att utropa den som ”det främsta hotet mot social utvecklings Det är att ge en både felaktig och groteskt förvrängd bild av dess roll i världspolitiken. Det implicerar också en fullständigt barock uppfattning om Sovjetunionens historia, ty de faktorer som man brukar peka på som stöd för sina teser har funnits i Sovjets politik i årtionden. Och detta är inte så underligt. Det finns inget land i världen som har haft en sådan kontinuitet i det politiskt styrande skiktet som Sovjetunionen. Sedan trettiotalet då det gamla bolsjevikpartiets medlemmar mördades i massomfattning (se t ex Deutschers Stalin-biografi och Den förvisade profeten, samt Conquests bok Den stora terrorn) har inga avgörande förändringar skett i det styrande skiktets sammansättning.

I dag vågar inte SKP:s ledning återupprepa de gamla sagorna från Peking att Sovjetunionen ”ändrade färg” genom en statskupp efter Stalins död. Man tiger skamset eller försöker sig på en tyst omskrivning av historien. De som idag förnekar massmorden, slavarbetslägren och terrorn i Stalins Sovjet hör till samma kategori som de gamla nazister som förnekar massförintelsen av judar under nazismen, l SKP:s partiprogram existerar inte frågan trots att partiets uppslutning bakom den stalinistiska historieskrivningen var en av dess programmatiska grunder i över ett årtionde. (Se t ex den vämjeliga bok om trotskismen som SKP gav ut i början av sjuttiotalet av Gustavsson/Wickman ”Trotskismen” och kritiken av dess eländiga stalinistiska lögner i Fjärde Internationalen nr 7-8/72 ”Lögnens renässans”.) Men från att inse att ledarna i Kreml har mycket blod på händerna till att utropa den imperialistiska borgarklassen till det mindre onda är steget mycket långt. Efter andra världskriget har Sovjetunionen intervenerat militärt i Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien. I Afghanistan har man gått in och i praktiken ockuperat landet. Målsättningen med dessa interventioner har i grunden alltid varit defensiv: att skydda den sovjetiska byråkratins politiska och militära intressen.

Under samma tid har de olika imperialistmakterna, främst USA, Storbritannien och Frankrike varit inbegripna i mer än femtio krig i den s k tredje världen och dessutom varit inblandade i en lång rad blodiga militärkupper riktade mot folkliga regeringar och massrörelser. Offren räknas i många miljoner på Filippinerna, i Malaysia, i Indokina, i Indonesien, i Algeriet, i Kenya och i dussintals andra länder. En stor del av världens industriella, jordbruks- och råvarutillgångar kontrolleras av ett fåtal storbolag med bas i Nordamerika, Västeuropa och Japan. En stor del av jordens befolkning är jordlösa, undernärda och arbetslösa på grund av att krav på nödvändiga reformer slås ner med våld av inhemska överklasser i förbund med imperialismen. Byråkratin i Sovjet (och i Kina) är i dessa sammanhang bara ytterligare hinder i vägen för att mänskligheten skall kunna besegra och krossa de klasser som blockerar dess frigörelse: borgarklasserna i Nordamerika, Västeuropa och Japan och dess juniorpartners i form av nationella borgarklasser i tredje världens länder.

Lite eftertanke bland SKP:s medlemmar borde ha fått dem att ta avstånd från den kinesiska byråkratins propagandalögner om att det är Sovjetunionen, inte imperialismen, som är det främsta hotet mot Europas befolkning. Redan idag har den sovjetiska byråkratin, med sin bas framför allt i själva Ryssland, oerhörda svårigheter att hålla ihop sitt mångnationella välde. Ett Europa ”enat” under byråkratin skulle ha mer än 700 miljoner invånare, merparten på en högre produktionsnivå än Ryssland. Även om ett sådant militärt äventyr skulle lyckas skulle det byråkratiska systemet falla ihop inom mycket kort tid. De har bekymmer nog med ester, letter, litauer för att inte tala om polacker och tjecker för att vidmakthållandet av ett sådant välde skulle ha någon som helst realism.

Den andra världen (s 4-5)

I detta avsnitt slår programskrivarna slut och knut på sig själva i försöken att få sina ståndpunkter att gå ihop. De skriver kryptiskt att ”den andra världen utgör en vacklande kraft mellan den första och den tredje världen”. Vari denna vacklan består klargörs inte. I och med nedgången i de imperialistiska ekonomierna sedan slutet av sextiotalet har konkurrensen skärpts mellan de olika imperialistiska blocken (USA, Japan, EG). I kampen om marknaderna hårdnar motsättningarna mellan de tre imperialistiska blocken. Om det är detta SKP menar med den andra världens ”vacklan” så är vi inte oense. Men uppenbarligen menar de något annat. Rimligen att EG och Japan blivit självständigare i förhållande till USA och på ett mer aggressivt sätt tagit upp kampen om utsugningen av de underutvecklade länderna i den s k tredje världen.

Partiprogrammet talar om att ”det finns också en växande tendens till enande med tredje världens länder till ömsesidig fördel”. Vilken fördel skulle de utsugna massorna i tredje världen ha av att Västeuropa och Japan går in jämsides med eller tränger ut USA i utplundringen av deras länder? Naturligtvis finns det en ”ömsesidig fördel” för de härskande klasserna i Västeuropa. Japan och i u-länderna i ett växande samarbete. Men det är ett samarbete som med nödvändighet är riktat mot de arbetande massorna i tredje världen. På vilket sätt gör de japanska storbolagens offensiv på världsmarknaden Japan till en ”vacklande kraft” i förhållande till Sovjet, USA eller den tredje världen? Vi får leta förgäves efter en klar definition av denna ”vacklan” Nej, det hela är bara struntprat, l verkligheten uttrycker detta prat om ”vacklan” bara SKP:s uppslutning bakom den västeuropeiska och nordamerikanska borgarklassen. Programskrivarna skriver: ”Det ekonomiska och politiska läget i Västeuropa är mycket komplicerat. Många faktorer verkar i olika riktningar, upplösningstendenser inom Västalliansen på vissa områden, motsvaras av ökad enhet på andra.” Är detta bra eller dåligt? Skall arbetarrörelsen verka för upplösningstendenser inom västalliansen? Är det bra att Västeuropa ökar handeln med Sovjet? Eller sluter SKP upp på Reagans linje? Om man är för att EG skall stärkas, varför skall då inte Sverige gå med? Är det bra att Sverige är ”alliansfritt” (D v s inte medlem i NATO)?

Om det är bra borde man då inte vara för att Danmark och Norge också går ur? Borde man då inte i konsekvensens namn arbeta för att hela NATO-pakten upplöses? Eller är man i verkligheten för att Sverige går med i NATO? Några ordentliga svar på dessa viktiga frågor letar man förgäves efter i detta avsnitt.

Tredje världen (s. 5)

Bland tredje världens länder finns det starkaste försvaret av folkrätten och FN:s principer”. ”Bland… länder” måste väl vara en förkortning för de härskande klasserna i dessa länder. Och vilka länder tänker man då på? Är det militärdiktaturen i Thailand som förvandlat landet till en internationell bordell? Är det militärdiktaturen i Indonesien som kom till makten över liken på en miljon mördade arbetare och fattigbönder? Är det någon av militärdiktaturerna i Latinamerika? Finner vi dessa länder bland Frankrikes forna kolonier i Afrika? Kanske monarkin i Saudiarabien? Khomeiniregimen? Eller är det bara en omskrivning för Folkrepubliken Kina? Men även i Folkrepubliken Kina är t ex tryckfriheten inskränkt till en vägg de korta tider de makthavande ens tillåter ett sådant litet andningshål. Eller man kanske bara tänker på de högtidliga internationella sammankomster där härskarna på imperialismens bakgårdar mellan orgier och svinerier kostar på sig vackra tal om demokrati, utveckling och kamp mot det ekonomiska beroendet? Men inte ens skribenter på Gnistan kan väl tro att normala människor låter sig duperas av de fraser som just är till för att dölja samma personers ansvar för sina respektive länders diktatur, underutveckling och ekonomiska beroende av imperialismen.

Det finns inga gemensamma intressen mellan t ex Vietnam och Thailand. Det ena är ett land som efter en lång och hård kamp frigjort sig från imperialismen. Det andra är ett land som sugs ut och kontrolleras av imperialismen och där de makthavande klamrar sig fast vid makten genom att med terror och förtryck mot den egna befolkningen slå ned varje opposition som kräver sociala förbättringar.

Första regeln i politiken är att kunna skilja ut vad som skiljer. Den andra är att kunna se vad som förenar. SKP:s partiprogram ger ingen som helst hjälp i detta avseende.

Hotet om krig (s 5-6)

Den hotbild av Sovjet som programmet målar upp skulle ha kunnat hämtas direkt från Förenta Staternas utrikesdepartement. Den tål ingen konkretisering. Att utnämna länder som Kuba och Vietnam till medlemmar av ett ”krigslager tillsammans med Sovjetunionen” är bra magstarkt. Under årtionden har Vietnam utsatts för öppen och brutal aggression av först Frankrike, sedan i första hand USA. Miljoner vietnameser mördades under den franska och nordamerikanska ockupationen. Kuba har alltsedan brytningen med USA-imperialismen varit utsatt för ständig aggression och blockad. USA håller fortfarande en bit av Kuba ockuperat.

Programmet skriver ”För folken i tredje världen är Sovjetunionens ockupations- och krigspolitik förödande för all utveckling.” En jämförelse mellan de länder med vilka Sovjet har starka militära, ekonomiska och politiska band och de som är förenade med länder som USA, Frankrike och Storbritannien vederlägger detta påstående.

• Latinamerika. I samtliga länder utom Kuba och Nicaragua kontrollerar storbolag från i första hand USA och Västeuropa stora delar av ekonomin. Nästan alla stater är militärdiktaturer som utbildas och upprustas av USA. Samtliga länder utom Kuba och Nicaragua är låsta i en ond cirkel av underutveckling och ekonomiskt beroende av imperialismen. De två undantagen är de enda stater som på något sätt kan sägas ha någon typ av band med Sovjetunionen. l dessa länder har den onda cirkeln börjat brytas.

• Afrika. Samtliga länder utom de som vunnit sin frihet i kamp (Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, Zimbabwe) och Etiopien är starkt proimperialistiska och deras ekonomier kontrolleras till stora delar av bolag från de forna kolonialmakterna och USA. Folken i dessa länder får det allt sämre. De fem övriga staterna har ännu inte helt brutit med imperialismen men försöker utnyttja ekonomisk och militär hjälp från Sovjetunionen för att skaffa sig större manöverutrymme gentemot imperialismen, l dessa länder har också de längst gående sociala reformerna genomförts. De står inte under sovjetisk militär kontroll. Sovjetunionen kontrollerar inga vitala delar av dessa länders ekonomier.

• Arabstaterna. Det stora flertalet av dessa är starkt konservativa och extremt västorienterade. Undantaget är Baathregimerna i Syrien och Irak. Men inte heller dessa är på något sätt kontrollerade av Sovjet. Tvärtom har de starka band med imperialistiska bolag. (SAAB har t ex investeringar i Irak). Sydjemen är den stat som står närmast Sovjet. Det är också det land om genomfört de längst gående sociala reformerna. Men inte heller Sydjemen står under sovjetisk militär kontroll.

• Asien. Här finns det enda exemplet utanför Sovjets traditionella maktsfär i Östeuropa på en sovjetisk militär ockupation. Afghanistan har militärt ockuperats av Sovjetunionen efter det att den progressiva regim som kom till makten misslyckats i sina försök att få ett brett folkligt stöd för sina reformer. De tre länder som kastat ut imperialismen i regionen förutom Kina och Nordkorea är Vietnam, Laos och Kampuchea. På vilket sätt har Sovjetunionens (alltför otillräckliga) militära och ekonomiska stöd till dessa varit förödande ”för all utveckling”? Har den bromsat nödvändiga sociala och ekonomiska reformer? Samtliga andra länder har i varierande grad sin ekonomi kontrollerad av imperialismen. Inte ens Indien är ett undantag från denna regel även om dess borgarklass är äldre och starkare och har tillförsäkrat sig ett större manöverutrymme gentemot imperialismen. Ett manöverutrymme som bland annat kommer till uttryck genom den indiska borgarklassens goda relationer till Sovjet. Men vi tror inte att ens Gnistans redaktion skulle våga påstå annat än att Indien till hela sin ekonomiska struktur är uppknuten till den imperialistiska världsmarknaden, trots handel och gemensamma projekt med Sovjetunionen. Det är den indiska borgarklassens herravälde som är ”förödande för all utveckling” i Indien, genom att det blockerar nödvändiga sociala reformer och en verklig frigörelse från imperialismen. Sovjetbyråkratin spelar en tredjehandsroll i detta sammanhang. Deras brott är att de genom sitt stöd till den indiska borgarklassen försvårar för de arbetande massorna att stå in på revolutionens väg.

Kvar står den faktiska kontroll som den sovjetiska byråkratin har över Östeuropa och som är ett resultat av Sovjetunionens seger i andra världskriget och dess strävan att bygga upp en ”säkerhetszon” mot den europeiska imperialismen. Det är en följd av överenskommelserna vid Yalta och Potsdam över huvudet på Europas folk, ett av många brott mot mänskligheten som Churchill, Roosevelt och Stalin gjorde sig skyldiga till. Någon ny ”imperialistisk” expansion är det inte frågan om.

En saklig genomgång av världen land för land förvandlar SKP:s påståenden till vad de är: Propagandalögner made in USA och Peking.

I programmets skrivningar om att ”andra världens länder och folk förmår ena sig inbördes och med tredje världen och stärka sina försvarskrafter politiskt, ekonomiskt, militärt och ideologiskt och bekämpa anpassningstendenser är en avgörande fråga för fred i hela världen” multipliceras det ena felet med det andra många gånger om. Om SKP med detta menat att om arbetarna i Sovjet, Östeuropa och Kina gör politisk revolution och störtar byråkratin, om arbetarna i Västeuropa och Japan krossar imperialismen i några av dess viktigaste centra genom en serie proletära revolutioner, om arbetarna och bönderna i tredje världens underutvecklade länder driver ut imperialismen och krossar de inhemska borgarklasserna, och om arbetarna och andra förtryckta i alla dessa länder förenar sig i en Internationell Arbetarrepublik (Kominterns gamla program), då har vi löst en avgörande fråga för fred i hela världen. Ja, då vore vi överens med SKP. Men det är uppenbart att SKP Inte menar detta. I artikel efter artikel i Gnistan framgår att man vill att de nuvarande härskande klasserna i dessa länder skall slå sig ihop och stärka sina försvarskrafter. Det är ren gallimatias. Varför är det en ”avgörande fråga för fred i hela världen” att tredje världens blodsbesudlade diktaturer slår sig ihop med de gamla imperialistmakterna Frankrike och England? På vilken grund skall denna sammanslagning ske? Den enda gemensamma grunden de har, är kampen för att bevara det nuvarande imperialistiska systemet som de härskande klasserna i dessa länder göder sig på.

Den helt avgörande motsättningen i tredje världens länder går mellan å ena sidan arbetarna och fattigbönderna och å den andra sidan den nationella borgarklassen i dessa länder i förbund med imperialismen. Ju fastare banden knyts mellan t ex den härskande klicken i El Salvador och USA:s regering, desto längre, blodigare och svårare kommer den folkliga befrielsekampen i detta land att bli. Ska folket i El Salvador förlika sig med sina utsugare inför ”hotet från Sovjet”? Ja, det anser naturligtvis generalerna i El Salvador och i alla andra länder där de härskande klasserna hotas av en folklig massrörelse.

Utvecklingen i Sverige (s 6-9)

I detta avsnitt tycks man vilja förespråka någon slags svensk variant av kapitalism utan någon av kapitalismens avigsidor. I programmet läser vi att ”monopolkapitalisternas försök att stärka sin internationella konkurrenskraft har också drabbat det arbetande folkets löner…” och ”för att klara konkurrensen inför monopolkapitalet ny teknik och datorisering av arbetslivet”. Programskrivarna beklagar sig också över att ”i ett läge där stora investeringar krävs för att återupprätta den svenska industrins konkurrenskraft flyr monopolkapitalisterna utomlands med kapitalet eller spekulerar i improduktiva sektorer”. Det framgår inte direkt vad SKP vill göra åt detta. Vill man vara med om att stärka det svenska kapitalets konkurrenskraft? Eller vill man något annat? Redan i förordet till programmet har SKP förklarat att ”den socialistiska revolutionen står inte på dagordningen i vårt land inom överskådlig tid”. Vad vill SKP göra istället? Programmet lämnar oss helt i sticket i denna avgörande fråga. Inte undra på att SKP håller på att upplösas. För meningsfullare sysselsättningar än att stärka den svenska kapitalismens konkurrenskraft kan ju tänkas för en socialistiskt sinnad arbetare.

Demokratin hotas (s 8-9)

Efter en korrekt kritik av de allt starkare korporativistiska strömningarna, faller programmet tillbaka till sin vanliga kryptiska dubbeltydighet när man behandlar det växande politikerföraktet. ”Byråkratisering, centralisering och en utbredd politisk passivitet inom stora befolkningsgrupper, liksom politiska krafter som utnyttjar politiker föraktet för att förlöjliga de demokratiska institutionerna är andra faktorer, som undergräver den djupt förankrade demokratiska traditionen i landet.” Vad menas? Vilka krafter syftar man på? Politisk passivitet bland landets arbetare är naturligtvis ett svårt hinder för att välta det kapitalistiska utsugarsystemet över ända. En övergång till socialismen är endast möjlig om denna politiska passivitet inom arbetarklassen bryts. Det välgrundade politikerförakt som breder ut sig kan sugas upp både av höger- och vänsterkrafter. Det kan ledas in i socialistiska banor, i en utveckling mot mer demokrati för de arbetande. Det kan också sugas upp av konservativa eller rent fascistiska krafter som kommer att kväva även den demokrati som finns idag.

En förutsättning för att det senare inte skall inträffa är att de revolutionära krafterna skoningslöst kritiserar och avslöjar de politiska svindlare och pratmakare som befolkar våra parlamentariska församlingar. De fem riksdagspartierna kan inte på något sätt lösa den nuvarande krisen på ett för arbetarklassen acceptabelt sätt. l kampen mot dessa partier och det politiska system som göder och föder dem, kräver vi naturligtvis en generösare demokrati för de arbetande, inte ett upphävande av den. Idag betyder det bl a att kämpa för att alla arbetare skall ha rösträtt, även invandrare. Det betyder att vi kräver att alla partier som ställer upp i val får rimlig tid att presentera sig och sitt program i radio och TV. Och naturligtvis att det nuvarande statskontrollerade Radio/TV-monopolet bryts upp för att ge utrymme även åt socialistiska arbetarståndpunkter i programutbudet. Det betyder att vi arbetar för att den nuvarande 4%-gränsen för val till riksdagen upphävs. Det betyder att vi är emot alla speciella politikerprivilegier. Riksdagsmän och ministrar skall ha samma lön som en kvalificerad arbetare och samma pensionsförmåner. Socialisterna går naturligtvis emot de nuvarande partistöden som enbart är till för att hålla historiskt utdömda partier under armarna efter det de förlorat förmågan att få sina anhängare att frivilligt ställa upp för dem ekonomiskt, o s v, o s v.

I avsnittet Försvara demokratin (s 20-21) utvecklas SKP:s syn på hur demokratin skall försvaras och utvecklas. Där har SKP lämnat den stalinistiska (och maoistiska) synen på demokratiska rättigheter till förmån för en liberal. På ett allmänt demokratiskt plan är detta ett fall framåt.

Det är utmärkt att SKP tar upp och försvarar yttrandefrihet, strejkrätt, mötes- och demonstrationsfrihet, ty den politiska tradition SKP byggt upp sitt parti på — Stalins Sovjet och Maos Kina — har förvägrat inte bara borgerliga grupper dessa rättigheter, utan hela den arbetande befolkningen. Dessa rättigheter är omistliga och nödvändiga inte bara under arbetarklassens kamp mot kapitalismen utan de är lika nödvändiga att försvara och utvidga efter revolutionen. Dessa rättigheters förkvävande genom byråkratiska diktaturer i Kina, Sovjet och Östeuropa är ett stort hinder för att vinna världens arbetare för socialismens sak. Genom att kalla dessa totalitära diktaturer för socialistiska, svartmålas socialismen effektivt i arbetarklassens ögon, något som reaktionen väl förstått att utnyttja.

Men SKP kommer inte längre än till den liberala, borgerliga demokratin. Det enkla faktum att vårt samhälle är en borgerlig demokrati och samtidigt en borgerlig klassdiktatur ”glöms” bort av SKP. Stora delar av samhällslivet står under borgarklassens direkta kontroll utan några förmedlingar via riksdag, landsting eller kommunalfullmäktige. De avgörande delarna av ekonomin kontrolleras av en handfull finansfamiljer. Mötes- och yttrandefriheten upphävs så fort arbetaren går igenom fabriksporten. Strejkrätten är i praktiken upphävd för arbetarna på verkstadsgolvet. Frågan om strejk eller inte beslutas av en nästan oåtkomlig LO-ledning.

Istället för att i programmet ta upp den socialistiska demokratin annat än på ett rent allmänt plan kapitulerar SKP för myterna om den borgerliga demokratin. Programmets påstående att ”Sverige har en lång tradition av borgerlig demokrati” är en halvsanning. Den allmänna rösträtten är bara ett par generationer gammal och infördes först inför hot om revolution. Däremot har Sverige en mycket, mycket lång tradition av ämbetsmannavälde. SKP tiger om den borgerliga demokratins klasskaraktär — eftersom de inte har något annat alternativ än den byråkratiska diktatur som återfinns i Dengs Kina eller Brezjnevs Sovjet. Hela programmet är för övrigt kännetecknat av en ovilja att ta i beaktande att samhället är uppdelat i sinsemellan stridande klasser.

Respekt för lagarna kan endast upprätthållas om det råder likhet inför lagen”. Men dessa lagar är ju lagar i ett klassamhälle. Det finns lagar som skyddar alla människor (stora delar av brottsbalken t ex). Där finns också lagar som är till för att upprätthålla kapitalets herravälde. T ex antistrejklagar, arvslagar som är utformade så att makten över hundratals människor och arbetstillfällen kan överföras från en generation till nästa inom borgarklassen. Lagarna som skyddar privategendomen skyddar både arbetarens IKEA-möbler (så länge han har jobb och inte kronofogden knackar på) och, framförallt, Walls finansimperium. Likheten inför lagen är formell (ibland inte ens det, inom t ex arbetsrätten) och är ett historiskt framsteg som den revolutionära arbetarrörelsen kan ta som utgångspunkt i sin kamp för att den även skall bli reell, l sista hand är dock lagarna i Sverige klasslagar som är till för att skydda och tillvarata den härskande klassens intressen.

Respekten för antistrejklagar och lagar som överlåter bestämmanderätten över politisk verksamhet på arbetsplatserna till arbetsköparna måste brytas ner hos arbetarna — inte stärkas! Annars kan de inte kämpa effektivt för sina klassintressen. I ett annat politiskt läge — när frågan om samhällsmakten ställs på sin spets — måste arbetarna bryta med den borgerliga våldsmaktens monopol på det organiserade och disciplinerade våldet — annars är arbetarklassens beväpning och därmed revolutionens seger och socialismen omöjlig. I SKP:s ”försvar” för demokratin ingår inte krav som att upplösa SÄPO eller avväpna poliskåren. Men ändå finns här de stora hoten mot svenska arbetares demokratiska rättigheter.

I programmet vill SKP att ”fackföreningarnas … självständighet försvaras” (s 21). Bra, men om man inte ger några alternativ till borgerlighetens och socialdemokratins olika ”samarbetsprojekt”, så kapitulerar man i praktiken för dem. För utvecklingen kräver att arbetarna får insyn, vetorätt, kontroll och bestämmanderätt över företag och industripolitik. Annars kan inte krisen bekämpas. Ett revolutionärt parti måste resa alternativ till fackföreningsbyråkratins ”insyn” under sekretess och ”inflytande” genom MBL-förhandlingar. De alternativen måste utvecklas kring krav som öppna bolagets räkenskapsböcker för alla arbetare, vetorätt mot avsked och nerläggningar, arbetarkontroll över produktion och investeringar.

Kamp för arbetarklassens ideologi och värderingar (s. 21-22)

Oviljan att se och utgå från att vi lever i ett klassamhälle får katastrofala konsekvenser när SKP tar upp frågan om moral och kultur. Blandat med, i sig, korrekta målsättningar som att ”arbetarklassens bästa ideal måste återerövras… privatisering och passivisering måste bekämpas till förmån för en till tro till kollektiv styrka”, finns teser om att ”ungdomar måste fostras till respekt för kunskap och arbete… ordning och disciplin”. Sådana teser som blir meningsfulla enbart om de fylls med ett innehåll. Vems ordning? Disciplin under vilka krafter? Ordning och disciplin utan hänsyn till vad denna ordning och disciplin används till och vilka som utövar den är reaktionärt! De nazistiska krigsförbrytarna (”jag lydde bara order”) var ivriga anhängare av ordning och disciplin. Vilken kunskap skall arbetarna respektera?

Kampen för rätten till kunskap för arbetarklassen måste föras mot konservativa och reaktionära borgerliga strömningar. Mot moderaterna, mot SAF, mot Svenska Dagbladet. Men i praktiken har SKP slutit upp bakom reaktionen i dessa frågor.

Naturligtvis måste barn och ungdom ges baskunskaper, fostras till respekt för demokratiska rättigheter och yttrandefrihet — men de måste också ges möjlighet till detta. Fackföreningar och andra arbetarorganisationer skall in i skolorna — den revolutionära arbetarrörelsen måste in i skolorna för att ideologiskt bekämpa högern. Ungdomarna måste på detta sätt ges möjlighet att ta ställning för socialistiska värderingar. Nu reflekterar SKP:s program och Gnistans spalter bara den halvbildade småborgarens respekt inför den gamla överklassens förfinade kultur. För att undvika missförstånd. Vi är för att arbetarklassen tar upp det bästa i borgerlighetens kultur — den tillhör hela mänskligheten — men inte allt i den och framför allt inte bara den, eller utan kritik.

Drogproblemet

Den liberala politiken och ideologin är den avgörande (vår understrykning) orsaken till det växande drogproblemet, kriminaliteten och splittring inom folket.”. (s 9) Detta påstående kan lätt vederläggas om man lyfter huvudet från Svenska Dagbladets och Gnistans ledarsidor och tar en titt på verkligheten. Ingen vill väl kalla USA:s drog- och kriminalpolitik för liberal. Där är långa fängelsestraff, ja tom dödsstraff vanliga inslag i bekämpandet av kriminalitet och drogproblem. Där blir problemen och samhällsupplösningen allt värre. Nej, det är andra och mer djupt liggande orsaker som ligger i botten på drogmissbruket.

SKP:s inriktning i dessa frågor är liktydig med att tjuta med ulvarna på högerkanten som försöker inbilla landets arbetare att det med våld och tvång är möjligt att undanröja sociala missförhållanden som hämtar sin näring ur det ekonomiska systemet och hela vardagslivets struktur under senkapitalismen. SKP sprider inga reformistiska illusioner. Man sprider reaktionära dimridåer!

Arbetarrörelsen måste gå i spetsen i kampen mot drogmissbruket. Så långt är vi ense. Men hur? Att alkoholister och narkomaner skall kunna förtidspensioneras eller utan några som helst krav lyfta socialhjälp för att ostört och med samhällets ”hjälp” fortsätta sitt missbruk är det väl bara vissa socialarbetarkretsar som försvarar. Det gäller ju deras levebröd. Men att, som moderater och SKP:are vill, låta repressaliepolitiken dominera och utöka en redan svällande poliskår leder bara till att samhället blir än omänskligare och att drogmissbruket kommer att fortsätta. En antidrogpolitik som inte direkt är sammanflätad med kampen för sociala reformer som angriper roten till det onda är enbart ett patetiskt försök att med hjälp av polisbatonger ösa ur den kapitalistiska utslagningens ständigt svällande hav. Rätten till arbete som är anpassad efter arbetarbarnens behov och möjligheter, en bostadspolitik för bostadsområden som är byggda för att underlätta och möjliggöra social gemenskap för de som bor i området. Det är avgörande beståndsdelar för en verklig antidrogpolitik från arbetarrörelsens sida.

Klasser och politiska krafter (s.9-11)

Avsnittet räknar i stort bara upp vilka klasser som finns i dagens Sverige. En ”nyskapelse” har emellertid tillkommit: begreppet ”byråkratkapitalister”. Till dessa räknar man dem som förvaltar den del av totalkapitalet som förmedlas via den borgerliga staten. Man tänker väl här framför allt på den svärm av socialdemokratiska karriärister som arbetat sig upp till topposter inom den statliga delen av näringslivet. Att som SKP påstå att de utgör en fraktion av kapitalistklassen som utmanar monopolkapitalet om makt och inflytande saknar förankring i verkligheten. Det går idag inte att trolla fram någon fraktion inom det svenska kapitalet som på allvar utmanar de monopolkapitalistiska kretsarna. Tvärtom så anpassas de statliga bolagen till de privatägda storbolagens behov.

I avsnittet om mellanskikten påstås att — vi spärrar upp ögonen — ”anti-imperialism av sovjetiskt märke givits stor spridning genom massmedia och att denna dragit med sig stor skada för det arbetande folket”. På vilket sätt reds inte ut i programmet. I själv verket kontrolleras massmedia till överväldigande del av djupt antisovjetiska kapitalgrupper. Deras antisovjetism grundas inte i omsorg om den svenska eller sovjetiska arbetarklassen, utan är enbart gammal nattstånden reaktionär antikommunism. Och det statskontrollerade Radio/TV-monopolet reflekterar denna antisovjetism. Det reaktionära struntpratet om ”vänstervridning” i Radio/TV som SKP nu på sitt egna förvrängda sätt upprepar, är just inget annat än struntprat. Den verkliga bakgrunden till programmets tal om sovjetisk anti-imperialism är nog det faktum att den överväldigande delen av svenska folket (förutom moderaterna) inte är överens med den kinesiska byråkratins (och SKP:s) stöd till allehanda reaktionära regimer i tredje världen.

De reaktionära tonarterna bryts av mer liberala i avsnittets sista stycke: ”trasproletära skikt utgör en bas för en alltmer omfattande, organiserad brottslighet som tenderar att bli en maktfaktor och därmed ett hot mot demokratin”. Att den mänskliga sump som återfinns på våra storstäders botten förvisso kan vara en liten del, ett första råmaterial för en fascistisk rörelse och också en rekryteringskälla till en växande brottslighet är en sak. En helt annan är att utnämna den organiserade brottsligheten till ett hot mot den (borgerliga) demokratin. Underförstått att de ”hederliga” kapitalisterna inte utgör samma hot. Det är att skönmåla både den borgerliga demokratin och storkapitalet. Det finns ingen principiell skillnad mellan en Wall och en ”vanlig” gangsterkung. De strävar båda två efter att maximera sin profit utan hänsyn till de mänskliga kostnaderna, l varje gangster finns en Wall och i varje Wall finns en gangster. Det är absurt att påstå att de herrar som står bakom kapprustningen, utrotningskrigen i tredje världen, tortyrexperterna i Latinamerika skulle vara ett mindre hot mot mänskligheten är en ordinär gangsterboss. Sanningen är den omvända.

Större politisk rörlighet (s 11-13)

I detta avsnitt spekulerar man i spänningar och oförenliga linjer inom den svenska socialdemokratin. Visst finns begynnande spänningar inom socialdemokratin. Det märktes t ex under Folkkampanjen mot Kärnkraft. Men de är inte av det slag som SKP spekulerar i.

I försvarsfrågan står två oförenliga linjer mot varandra i partiet”. Det är en sanning med stor modifikation. Sverige slås i dag bara av USA och Israel bland de imperialistiska makterna när det gäller upprustningskostnad per invånare. Parallellt med den hejdlösa upprustningen har polisen militariserats. I denna politik har det rått full enighet bland de ”demokratiska” partierna. På senare år har det bara skilt någon procent i partiernas förslag till försvarsanslag. Inom SAP finns det en liten röst som ger uttryck för den olust många bland socialdemokratins ”gräsrötter känner inför socialdemokratins kapitulation inför borgerligheten i försvarsfrågan. Men de representerar ingen seriös strömning inom partiet. Tvärtom möjliggör denna kritik partiledningens upprustningspolitik. Maj-britt Theorin och andra får uttrycka socialdemokratiska väljares oro. De fångar röster helt enkelt. Men i riksdagen trycker de på upprustningsknappen när notan för militarismen skall betalas.

Det finns inte heller två linjer när det gäller frågan om ”demokrati eller korporativism”. Inom SAP finns en bred uppslutning bakom den rådande klassamarbetspolitiken. Enstaka socialdemokratiska skribenter som Åke Olsson har kritiserat de korporativa inslagen i den socialdemokratiska politiken, men det finns ingen artikulerad opposition.

Samma sak gäller det motsatspar som SKP målar upp gällande ”teknisk utveckling kontra teknikfientlighet”. Den existerar inte inom det socialdemokratiska partiet. Däremot, och det är en helt annan sak, finns det ett visst ifrågasättande av en alltför förenklad teknisk utvecklingsoptimism. Det gäller de former som tekniken används och utvecklas under idag. Något genomslag i form av praktisk politik inom socialdemokratin kommer dock inte denna självprövning att medföra. Därtill är socialdemokratin alltför hårt knuten till den kapitalistiska marknadsekonomin och dess ”lagar”.

Inte heller inom skolpolitiken går det att urskilja de två linjer som SKP vill trolla fram inom socialdemokratin. Däremot börjar den förda skolpolitiken utsättas för kritik inom de socialdemokratiska leden för den sociala utslagning som den nuvarande skolan hjälper till att framskapa. Några oförenliga linjer när det gäller inställningen till kunskap inom skolan går det inte att leta fram inom SAP. Om man inte med linje menar enstaka individer eller små maktlösa kotterier. Det finns också en viss självprövning inom SAP inför det faktum att socialdemokratin övertagit den gamla skolan med dess överklassvärderingar. En skola som uppenbart inte fungerar i dagens samhälle. Moderaterna vill med hjälp av SKP få den gamla pluggskolan att fungera. Ett utopiskt och hopplöst företag eftersom den sociala verkligheten radikalt har ändrats de sista fyrtio åren.

I avsnittet om moderaterna påstås: ”genom att utnyttja folkets missnöje över normlöshet, kunskapsförakt, byråkrati och korporativa tendenser har partiet markant ökat sitt inflytande också inom det arbetande folket”. Att moderaterna ökat sitt inflytande inom SKP är en sak, men SKP är en helt annan sak än det arbetande folket. En noggrannare titt på valdistrikt och valstatistik ger vid handen att moderaterna ökat sitt inflytande genom att traditionella borgerliga väljare övergett mittenpartierna till förmån för moderaterna. Inte genom att arbetare blivit moderater.

Att konstatera att moderaterna utnyttjar den socialdemokratiska byråkratiseringen till att bryta mark för sin reaktionära ideologi bland nya mellangrupper är en sak. Att själv föra samma reaktionära budskap till torgs är en helt annan. SKP ”glömmer” att moderaterna i första hand bärs upp av den alltmer svällande högre byråkratin inom stat och privata storbolag. Det är med sin öppet arbetarfientliga politik som moderaterna bryter ny mark hos redan borgerliga grupper. Inte i första hand på sin kritik av normlöshet eller byråkratisering.

Vad menar SKP med normlöshet? Vems normer är det som sluppit lösa? Den gamle byprästens, trettiotalets industriarbetares, Wallenbergs? Den revolutionäre arbetarens? Olika klasser har olika normer. De som högljuddast brukar skrika om normer i upplösning är för det mesta reaktionära bakåtsträvare som ser sina gamla värderingar upplösas allteftersom samhället förändras. Frågan är vilka normer som skall ersätta de som heller på alt lösas upp inom den krisdrabbade kapitalismen med dess allt längre gående sociala upplösning. Eller har SKP tänkt sig att försöka driva historiens hjul tillbaka tillsammans med biskopar, generaler och förstockade byrådirektörer? Att bryta med de i förfall varande kapitalismens normer är inte liktydigt med att anamma trasproletärens eller bohemens. Men SKP tycks tydligen anse detta. Med alltmer öppet gillande citerar Gnistan Svenska Dagbladets krior i frågan. De läser inte dessa för att skoningslöst kritisera dem i ljuset av marxismen utan för att hämta stöd och vägledning.

II Fyra stora uppgifter (s 15-22)

Kännetecknande för SKP:s sätt att se på sina ”fyra stora uppgifter” är att man hela tiden håller sig inom ett defensivt och , snävt inomkapitalistiskt perspektiv. Man tycks inte kunna föreställa sig en politik som går utanför marknadsekonomins ramar och Sveriges gränser. Självklart måste varje revolutionär arbetarpolitik utgå från försvaret av det redan uppnådda, av levnadsstandarden, av arbetstillfällena, av de sociala och politiska rättigheter som hotas av världsimperialismens alltmer fördjupade kris. Detta står alltid i centrum för det revolutionära arbetarpartiets aktivitet inom arbetarklassen.

Men det finns ett dialektiskt samband mellan sådana defensiva mål och de offensiva, som syftar till att flytta fram arbetarrörelsens positioner. Det är utifrån försvaret av det redan uppnådda som man börjar uppmarschen mot offensiven. Att i kristider inskränka sin politik till försvaret av det redan uppnådda, är att döma sig själv till nederlag på förhand.

Det finns två alternativ. Endera ”löses” krisen på kapitalets villkor (dvs inom ramarna för marknadsekonomin och den privata äganderätten till produktionsmedlen), vilket i bästa fall betyder ett kraftigt tillbakapressande av hela arbetarklassen, dess splittring och demoralisering; i sämsta fall ett nytt krig och med all sannolikhet mänsklighetens undergång genom det fria fall ner i barbariet som ett totalt kärnvapenkrig skulle innebära. Eller så löses krisen på arbetarnas villkor, d v s genom krossandet av borgarklassens makt och övergång till en arbetarstyrd planekonomi, där produktionens inriktning bestäms av mänskliga behov, inte som i dag av storbolagens strävan att göra största möjliga vinst. För ju hårdare och kraftfullare arbetarna slår tillbaks kapitalets offensiv, desto värre kommer kapitalismens kris att bli. Detta gäller ända fram till punkten utan återvändo, då frågan om vem som skall ha makten i samhället, den organiserade arbetarrörelsen eller storkapitalet, ställs på sin spets. Det är därför Karl Marx talar om att revolutionen banar sig väg genom en mäktig reaktion. Klasskampen skärps, den härskande klassen blir alltmer desperat, arbetarklassen alltmer klassmedveten och enad, beredd att slåss för sina intressen ända fram till slutet. Revolutionen står på dagordningen för SKP.

Denna typ av strategiskt tänkande saknas helt i SKP:s program. Frågan om arbetarnas maktövertagande står inte på dagordningen. SKP:s politiska horisont sträcker sig inte utanför de gränser kapitalet och marknadsekonomin stakat upp. Den borgerliga demokratin är de ramar man självvalt inte vill överskrida. Dem försvarar man, dem stannar man kvar i. När de socialistiska fraserna skalats bort, återstår av SKP:aren bara en småborgerlig demokrat. På ett plan når de inte ens upp till borgerskapets perspektiv: SKP:s kampperspektiv sträcker sig inte utanför landets gränser. Istället för arbetarklassens internationella förbrödring, har SKP som omedelbart perspektiv försvar av den svenska ”nationens Genom en obeveklig politisk logik drivs man därigenom i armarna på reaktionen, kretsarna kring generalstaben och Svenska Dagbladet. Där återfinns ju de mest ”nationellt sinnade”.

Fred, försvar och nation

Det arbetande folkets och nationens intressen står över allt och är den vägledande principen” slår SKP fast redan i förordet till sitt program.

Problemet är dock att Sverige av idag är ett imperialistiskt land, en integrerad del av det imperialistiska systemet.

Det svenska kapitalets utrikespolitik går ut på att skaffa sig bästa möjliga utgångspunkter för konkurrensen på världsmarknaden. Idag är därför försvaret av ”nationens intressen” liktydigt med ett försvar av den svenska borgarklassens intressen.

Marxismen visar att uttryck som ”folk” och ”nation” döljer andra och mer grundläggande klassammanhang.

Varje nation är kluven i mot varandra stående klasser, i utsugare och utsugna; i härskande och behärskade. Den svenska nationens ena huvudpol är den lilla borgarklassen (c a 15 000 familjer som kontrollerar storföretag, militärapparat och statsförvaltning). Inom denna borgerlighet har några dussin finansfamiljer centraliserat de avgörande delarna av makten över ekonomin. Mot denna ytterst lilla minoritet står landets arbetare — över två miljoner —, som med sitt arbete föder och göder den härskande klassen. Däremellan finns småborgerskap och mellanskikt — en del nyttiga och närande, andra skadliga och tärande på samhällsekonomin (lärare kontra reklamkonsulenter, bönder kontra knarkhandlare, tekniker kontra officerare etc).

I ett klassamhälle upphöjs alltid den härskande klassens intressen till nationens intressen. I vårt samhälle är klassintressena överordnade nationens intresse. En svensk arbetare har gemensamma intressen med en dansk och indisk arbetare. Han har direkt motsatta intressen den svenska kapitalist som utnyttjar och suger ut inte bara honom själv utan även danska och indiska arbetare. Under 1982 kommer för första gången antalet arbetare som sugs ut av storkapital (de 25 största bolagen) att vara större i utlandet än i Sverige. (Omkring en kvarts miljon både här hemma och utomlands). Och i Sverige är uppemot hälften av arbetskraften på många storindustrier invandrade arbetare. Befolkningsmajoriteten (arbetarklassen och den närstående grupper) kan framgångsrikt hävda sina intressen endast i kamp mot den svenske nationens företrädare (borgarklassen) och i förening med arbetare i andra länder. För de politiska krafter som utgår från att socialismen är nödvändig för att lösa mänsklighetens grundläggande problem (hungern, arbetslösheten, det politiska förtrycket) måste den internationella arbetarklassens intressen vara vägledande i politiken.

SKP:s grumliga försök att förena socialism och nationalism skulle kunna vara hämtade från den tyska nationalsocialismens ideologiska skattkamrar. Så är säkert inte fallet. Idéfrändskapen beror nog istället på att de har gemensamma sociala rötter (den mot storkapitalet rasande småborgaren). Vilken av SKP:s chefsideologer skulle inte skriva under på den nazistiske chefsideologen Strassers ord:

”Tysk industri och ekonomi i det internationella finanskapitalets händer betyder slutet på alla möjligheter på social frigörelse, det betyder slutet på alla drömmar på ett socialistiskt Tyskland… Vi nationalsocialister har förstått att där är ett samband, bestämt av försynen, mellan vårt folks nationella frihet och den tyska arbetarklassens ekonomiska frigörelse.” (1)

Vår svenske nationelle ”socialist” skulle naturligtvis stryka tysk för svensk. Men för övrigt!

Hela programavsnittet om ”försvara freden och det nationella oberoendet” (s 16-18) genomsyras av inskränkt nationalism och en total avsaknad av alla klassperspektiv. Den militära världsbild som målas upp är falsk. Påståendet att det är ”Sovjets expansionism som tvingar länderna i tredje världen att stärka sitt försvar för att inte ligga helt öppna för angrepp” är bara en upprepning av vad de mest reaktionära kretsarna i tredje världen brukar använda för att rättfärdiga upprustningen av de egna våldsapparaterna. Att konstatera att generalerna i Latinamerika och Sydostasien rättfärdigar sin upprustning med det sovjetiska hotet eller kommunistisk infiltration är en sak, men att godta denna förklaring är en helt annan. Militärmakten i tredje världen riktar sig i första hand mot den egna arbetande befolkningen. I andra hand är den riktad mot grannländerna. Endast i tredje hand kan upprustningen ses som riktad mot Sovjetunionen, och då enbart som underordnade redskap för de stora imperialistiska militärallianserna. Drivkrafterna för upprustningen inom tredje världen ligger framför allt i dess borgarklass’ behov att kunna hålla den egna befolkningen i schack. Drivkraften i de imperialistiska staternas upprustning är framför allt de stora, multinationella bolagens jakt på överprofiter, en jakt som fått sitt politiska uttryck i de ”militärindustriella komplex” som återfinns i de imperialistiska länderna, en maktgruppering som driver fram upprustning mot allt vanvettigare massförintelsevapen. Sovjetunionens rustningar är en konservativ reflex på detta. Ett försök att bevara den militära maktbalansen från sovjetbyråkratins sida. (Jmfr t ex tidningen Tempus specialutgåvor av Sovjets respektive USA:s egna analyser av de militära styrkeförhållandena.)

SKP vill ”verka för att det nuvarande (vår understrykning) militära försvaret stärks”. l dagens Sverige innebär detta att stärka de mest reaktionära krafterna i landet — officerskåren, rustningsindustrins ägare, den högre statliga byråkratin, d v s de krafter som är de mest inbitna motståndarna till varje form av verklig demokrati för de arbetande. Militär och demokrati är varandras motpoler. Varje stärkande av militär och militärapparat försvagar arbetarklassens ställning och underminerar även den av SKP så omhuldade borgerliga demokratin.

”Försvaret av freden” kräver tre saker som går tvärtemot SKP:s politik inom detta område. Det kräver ett energiskt underminerande arbete i den borgerliga armén, en kamp för de värnpliktigas demokratiska rättigheter, ett nej till varje form av anslag till det nuvarande försvaret, en hård ideologisk kamp mot borgerlighetens försök att stöpa om arbetarsoldaterna till kanonmat i imperialistiska krig. Kort sagt: Ett arbete som i sista hand tjänar till att omöjliggöra att Sverige blir ett nytt Chile, att förhindra att den borgerliga armén blir kapitalets sista trumfkort i kampen om samhällsmakten. Det andra är att arbeta för arbetarklassens internationella förbrödring — upprättandet av en ny arbetarinternational i masskala — arbeta för internationella aktioner från arbetarklassen i olika länder. För det tredje krävs det stöd till och solidaritet med befrielserörelsernas kamp mot imperialismen och sina inhemska härskare (även om denna kamp inte faller byråkraterna i Peking i smaken).

Utrikespolitiken

Sverige måste verka för att stärka FN… och öka respekten för dess arbete och stadga.” (s 16) Detta är en målsättning som den svenska borgarklassen haft under många år. I Korea, Kongo, Cypern och Mellanöstern har den svenska staten villigt ställt svenska legoknektar till FN:s förfogande för att stoppa samhällsförändringar. FN är en skapelse av den segrande USA-imperialismen och dess partners under det andra världskriget. Dess uppgifter är att upprätthålla de nuvarande styrkeförhållandena i världsmåttstock. Därigenom har FN också blivit acceptabel för de konservativa byråkratierna i Sovjet, Kina och Östeuropa. FN:s stadga ger tom de fem segermakterna från världskriget vetorätt mot alla viktiga beslut som tas upp i FN:s säkerhetsråd. Redan i själva stadgan är alltså ”de små” staternas inflytande begränsat till förmån för de stora.

I programmet säger sig SKP också vilja verka ”för närmare förbindelser med alla länder i tredje världen som inte är redskap för Sovjetunionens strävanden, illegala statsbildningar eller tillämpar rasism.” Med länder som tillämpar rasism syftas väl på Israel och Sydafrika. Och där är vi naturligtvis överens. Vad en ”illegal statsbildning” är för något är däremot oklart. (Om arbetarna i Storbritannien gjorde revolution skulle naturligtvis alla världens borgare förklara den brittiska arbetarstaten för ”en illegal statsbildning”. Men det kan väl inte vara den sortens ”illegalitet” som SKP tänker på)

Vilka länder betraktar SKP som ”redskap för Sovjetunionens strävanden”? En genomläsning av Gnistan gör att man måste dra slutsatsen att man syftar på Vietnam, Laos, Kambodja och Kuba, dvs länder där en djupgående social omvälvning krossat godsägarväldet på landsbygden, genomfört omfattande sociala reformer, förbättrat kvinnans ställning och utrotat analfabetism och massarbetslöshet. Troligen syftar man också på länder som Sydjemen, Etiopien och Angola, borgerliga regimer som har vänskapliga relationer till den sovjetiska byråkratin, men som försökt genomföra vissa sociala reformer. Resten av tredje världen är till överväldigande delen blodsbesudlade terrorregimer där befolkningsmajoriteten hålls på plats i fattigdom och elände av en svällande militärapparat, polis och statsbyråkrati. Det är alltså sådana regimer (som Zaire, Thailand, Indonesien, Argentina, Chile etc) som SKP vill att Sverige skall ha ”närmare” (vår kursivering) förbindelser med, bl a genom export av vapen och teknologi på grundval av principerna ”icke-inblandning, statlig suveränitet och ömsesidig nytta”.

Mer cyniskt än så kan det väl inte uttryckas. Finns det någon värre inblandning {förutom direkt insättande av trupper) än att sälja vapen till diktaturer som nästan enbart använder dessa för att slå ned den egna befolkningen eller angripa grannländer. ”Ömsesidig nytta”? Jo för Bofors, Asea och andra storföretag å ena sidan och den inhemska borgarklassen som använder dessa vapen för att trycka ner den egna befolkningens krav på social rättvisa och reformer å den andra. ”Statlig suveränitet? De klasser som sitter vid makten i de länder som SKP vill ha ”närmare förbindelser” med använder ju den statliga ”suveräniteten” till att öppna ”sina” länder för en hänsynslös exploatering från de multinationella bolagens sida. För att dessa länder skall kunna bryta sig loss från sitt neokoloniala beroende krävs att de klasser som SKP vill ha närmare förbindelser med berövas sin makt. Och detta kräver att arbetarrörelsen i de imperialistiska staterna, förutom att bekämpa sin egen borgarklass, lägger sig i politiken i dessa länder genom att stödja de revolutionära och folkliga rörelserna där. Som SKP en gång gjorde för länge sedan då man samlade in pengar till FNL i Sydvietnam.

SKP och EG

I denna del av programmet talas klarspråk om SKP:s inställning till EG. Där står rent ut att man är för att stärka EG och för att stärka samarbetet mellan USA och Västeuropa ”på jämlik grund”; (s. 16) Men naturligtvis preciseras inte vari denna jämlika grund skulle bestå. Och detta skulle vara omöjligt utan att samtidigt öppet ta ställning mot de socialistiska strävanden som finns hos Europas arbetarklass.

De imperialistiska statsapparaternas hårda kärna består av deras militär och polis. Idag är denna statliga våldsapparat riktad mot tre håll: mot den egna arbetarbefolkningen, mot befrielserörelserna och mot de sk ”socialistiska” staterna — tre uppgifter, som är intimt sammanflätade och har gemensamma rötter i den imperialistiska storborgerlighetens behov av att försvara sig mot alla hot mot sitt klassherravälde. Men SKP vågar inte ta .steget fullt ut, för då skulle de kräva att även Sverige gick med i Nato och EG. De borde fördömas som provokatörer och splittrare, alla de som i länder som Holland, Danmark och Storbritannien går emot medlemsskap i Nato och EG, d v s vänstern inom dessa länders arbetarrörelse. Men SKP tycks betrakta svenskar :som ett sämre folk än danskar, Nato är tydligen för fint. Eller är det bara ren och skär opportunism? Är det så att man inte vågar gå ut i en kampanj för i svenskt medlemsskap i NATO för att detta skulle placera in dem som ett extremt högerparti på den politiska skalan?

”Bekämpa krisen — försvara levnadsstandarden.” (s 18-20)

SKP,:s förslag för att lösa den kapitalistiska krisen är ett illusionsmakeri av den högre skolan. SKP förespråkar en fördelningspolitik som överför tillgångar från landets borgarklass (framförallt från monopolkapitalet till landets stora löntagargrupper. Om en sådan politik är lyckosam kommer den kraftigt, skärpa krisen. När vinsterna sjunker kommer kapitalflykten att öka och urarta till en ren investeringsstrejk, vilket åtföljs av en kraftigt stegrad arbetslöshet. Detta kommer i sin tur att driva framför allt mellanskikt och småborgerlighet åt höger, samtidigt som arbetslösa i desperation vänder sig mot fascistiska lösningar. För något socialistiskt perspektiv vill inte SKP ge dessa grupper. Enligt SKP står ju inte socialismen (SKP syftar här på kapitalismens krossande och arbetarnas maktövertagande) på dagordningen inom överskådlig framtid.

SKP står fast vid den klassiskt socialdemokratiska (och stalinistiska) tudelningen av arbetarklassens kamp i två stadier. En .mekanisk och falsk uppdelning i en kamp för dagsfrågor och en på ”sikt” för socialismen. Lite eftertanke visar att med SKP:s (eller VPK:s, SAP:s) politiska perspektiv kommer det aldrig att bli någon kamp för socialismen. Enligt dessa organisationers ”teorier” måste kampen inriktas på snävt inomkapitalistiska krav så fort kapitalismen är i kris. När arbetslösheten stiger, levnadsstandarden urholkas, den sociala servicen försämras och de demokratiska rättigheterna för arbetarbefolkningen angrips — dvs när arbetarklassen tvingas i rörelse då förskjuter dessa partier perspektivet för arbetarklassens maktövertagande framåt på obestämd framtid. Socialismen blir den horisont som ständigt flyttas framåt men som aldrig kan nås.

Men om arbetarrörelsen inte tar den kapitalistiska krisen som utgångspunkt för en kamp för arbetarmakt och socialism — för borgarklassens störtande och upprättande av en planekonomi under arbetarstyre — då kommer socialismen alltid att förbli en utopi. Om inte arbetarrörelsen har siktet inställt på krav och mobiliseringar som bryter ner,.; smular sönder borgarklassens makt, då kommer lösningen i stället att ske på kapitalets villkor. Ett samhälle kan styras av en marknad eller en plan j genom diktatur eller demokrati, men det kan aldrig fungera i ren anarki. Och det skulle bli det kortlivade resultatet, av SKP:s försök att tillgodose både arbetarklassens och storkapitalets intressen i en kapitalism i kris.

”Även om inte den socialistiska revolutionen står på dagordningen i vårt land inom överskådlig tid får inte detta perspektiv förloras. Dagens stora frågor om krig eller fred kan bara bli en historisk fråga om grunderna för krig, imperialismen avskaffas och socialismen upprättas.” (2)

Vad SKP kräver för samhällsbetingelser för att den socialistiska revolutionen skall stå på dagordningen inom överskådlig tid framgår inte av partiprogrammet. Inte heller i några andra av SKP:s publikationer. Argumentationen är inte ens logiskt sammanhängande. För om dagens stora fråga är om krig eller fred, och om denna bara kan lösas om imperialismen avskaffas, då följer därav antingen att frågan inte går att lösa (inom överskådlig tid) eller att revolutionen står på dagordningen (inom överskådlig tid). För SKP förespråkar väl inte en fredlig, demokratisk imperialism à la Bernstein, där man i lugn och ro kan sitta och invänta övergången till socialismen som skall inträffa om tvåhundra år?

Steget från att konstatera att arbetarklassens omedelbara maktövertagande inte står på dagordningen till att påstå att den socialistiska revolutionen inom överskådlig tid inte står på dagordningen är långt. Framför allt så följer på intet vis det andra ur det första. Socialistiska Partiet tror inte heller att arbetarklassens omedelbara maktövertagande står på dagordningen. Vad vi säger är att det bara finns ett sätt att lösa den imperialistiska krisen på arbetarklassens villkor: genom socialistisk revolution.

De objektiva villkoren för en socialistisk revolution finns redan för handen i Sverige: ekonomins och teknologins utvecklingsnivå, arbetarklassens storlek och tyngd i ekonomin har redan för länge sedan nått den punkt där vårt land är moget för arbetarklassens maktövertagande. Ja, de objektiva förutsättningarna börjar redan att ruttna. Det sociala och kulturella förfallet finns här för alla att se, även för SKP. Det som står i vägen är de subjektiva villkoren: arbetarklassens medvetenhet, de politiska styrkeförhållandena osv. Dagens politiska konstellationer motsvarar den ”krisfria”, snabbt växande kapitalismen. Denna konstellation är oförmögen att lösa dagens kris med gårdagens politiska redskap. Uppgiften för ett revolutionärt parti är att med hjälp av en korrekt politik förändra dessa styrkeförhållanden, fram till den punkt då revolutionen omedelbart står på dagordningen. Detta förutsätter att politiken genomsyras av ett revolutionärt perspektiv, ett perspektiv på att arbetarklassen skall ta över samhällsmakten. Att enbart säga att man har ett socialistiskt mål gör inte politiken automatiskt till socialistisk (det gör ju t o m SAP vid högtidliga tillfällen). Det är ju denna målsättning bestämmer dagens politiska uppgifter som är avgörande.

Den gemensamma nämnaren för SKP, APK, VPK och SAP är att de helt saknar ett program för ett avskaffande av kapitalismen. Ingenstans förklarar dessa partier hur arbetarklassen skall komma till makten. Mellan kampen för försvaret av arbetarklassens omedelbara intressen och det långsiktiga målet för arbetarrörelsens strävanden finns en oöverstiglig klyfta hos dessa partier. Där finns ingenting om arbetarråd, ingenting om strejkkommittéer och dess förhållanden till fackföreningarna. Det finns ingenting om framväxten av dubbelmakten mellan arbetarråd och borgarnas stat, mellan arbetarmilis och borgarförsvar. Där finns ingenting om den proletära enhetsfronten och dess funktion i klasskampen. Ingenting om den proletära demokratins villkor. Ingenting om den borgerliga demokratins dubbla karaktär (redskap för kapitalets herravälde, utrymme för öar av proletär demokrati) och hur den proletära demokratin spränger dess snäva ramar. Man tiger om allt som är den revolutionära marxismens politiska kärna.

SKP förklarar sig berett att ”enas med alla politiska krafter och enskilda som vill nå konkreta resultat i försvaret av freden, nationen, levnadsstandarden och demokratin”. Detta ställer en lång rad frågor och problem som inte besvaras. Vems demokrati? Demokratin, dvs den borgerliga demokratin kan attackeras från två håll. Den kan angripas från höger, av reaktionära och fascistiska grupper (idag är det de ”fyra demokratiska partierna” — moderater, centern, folkparti och socialdemokrater — som genom antifackliga lagar, åsiktsregistrering, TV-monopol, svartlistning etc som undergräver den borgerliga demokrati de säger sig upprätthålla). I ett sådant fall är det självklart att den revolutionära arbetarrörelsen resolut ställer sig i spetsen för försvaret av det redan uppnådda. Men den borgerliga demokratin kan också angripas från vänster. Inte för att upphäva demokratin utan för att utvidga och fördjupa den. Det kan gälla arbetare som överskrider den borgerliga demokratins ramar i kamp för sina intressen: ockuperar fabriker, upprättar strejkvakter, övertar ordningens upprätthållande i städer och regioner som lamslagits av generalstrejker och oroligheter. Det kan röra sig om demokratiskt valda arbetarråd som tar över delar av riksdagens nuvarande funktioner, det kan gälla underminerandet av den borgerliga armén genom bildandet av soldatkommittéer och upphävandet av de borgerliga officerarnas auktoritet och befälsrätt. Det kan gälla att bryta borgarnas nyhetsmonopol i det statskontrollerade Radio/TV-monopolet genom att arbetarorganisationerna får komma till tals i egna sändningar.

I sådana lägen är det naturligtvis det revolutionära arbetarpartiets uppgift att med all kraft stödja och sprida sådana exempel. Ett sådant demokratiskt ”undergrävande” av den borgerliga demokratin och utvecklande av den proletära kommer naturligtvis att ske i ständig växelverkan med försvaret av de demokratiska landvinningar som arbetarrörelsen redan uppnått inom den borgerliga demokratins ramar. Och jämsides med detta ett ständigt arbete för att fördjupa de arbetande demokratiska och sociala rättigheter, för invandrares rättigheter och kampen mot rasismen, till försvar av kvinnornas rättigheter, för upphävandet av den antifackliga lagstiftningen.

Detta försvar av de demokratiska rättigheterna kan t o m sträcka sig till ett aktivt försvar på gator, fabriker och bostadsområden av en riksdag som domineras av borgerliga och socialdemokratiska partier mot en eventuell höger/militärkupp. Detta för att skapa så gynnsamma betingelser som möjligt för arbetarklassens kamp öm makten. Jämför den ryska revolutionen där bolsjevikerna i fabriker, bostadsområden och militärförläggningar bröt sönder den borgerliga staten och kapitalets herravälde i fabrikerna samtidigt som man med vapen i hand försvarade den mensjevikiska/socialdemokratiska regeringen mot kuppförsök från högern. På detta vis vann bolsjevikerna arbetarmassornas förtroende och underminerade klassamarbetsmännens ställning.

Denna typ av dialektik lyser helt med sin frånvaro i SKP:s program eller övriga skrifter. SKP har slukats av liberalernas antingen/eller -inställning till den borgerliga demokratin. Både liberaler och SKP:are blandar ihop dem som vill avskaffa all demokratin med dem som vill spränga den borgerliga demokratins ramar genom att utvidga demokratin för de arbetande massorna.

SKP vill försvara levnadsstandarden för de arbetande, men i ett inomkapitalistiskt perspektiv, samtidigt som arbetarklassen bara kan försvara sin levnadsstandard effektivt om det görs i ett antikapitalistiskt och socialistiskt perspektiv. I annat fall kommer de socialdemokratiska och borgerliga klassamarbetslösningarna att verka trovärdigare för den stora massan av arbetare. För under kapitalism och marknadsekonomi behöver företagen vinster för att överleva. Arbetslösheten ”behövs” för att pressa ner lönerna.

Det är det revolutionära partiets uppgift att i kampen för arbetarnas omedelbara intressen visa att ett konsekvent försvar av levnadsstandarden kräver att arbetarna går över till offensiven. Partiet måste visa nödvändigheten av att arbetarklassen tar över makten över samhället och fabrikerna. Ett sådant revolutionärt perspektiv kommer naturligtvis att utmålas som provokativt, splittrande, sekteristiskt osv av dem som vill upprätthålla dagens samhälle.

Avsaknaden av ett revolutionärt perspektiv gör att SKP:s omedelbara krav blir patetiskt orealistiska. SKP konstaterar t ex att ”statens och kommunernas underskott måste på sikt saneras”. Alla håller med, vilket gör påpekandet ointressant. Den lösning på underskottsproblemet som SKP ger landets arbetare i sitt partiprogram är ”en restriktiv alkohol och narkotikapolitik”, tillsammans med ”en granskning av byråkratins verksamhet”!! (Redan idag är narkotikaförsäljning förbjuden så det är minst sagt oklart vad SKP menar med restriktiv politik i detta sammanhang.) Med ”granskning av byråkratins verksamhet” kanske man tänker på en viss nedskärning av vissa delar av den. Men under alla omständigheter är de besparingar som skulle kunna göras i den nuvarande budgeten små den vägen. Som botemedel för det växande budgetunderskottet är det näst intill intet.

Sådana självklara steg (för en marxist och socialist) som att:
l) skära ner lönerna för alla högavlönade byråkrater till högst en kvalificera industriarbetarlön; 2) radikalt minska den uppsvällda kommunala och statliga byråkratin (som till stor del är rent parasitär), har SKP inte en tanke på. Denna lösning är otänkbar (dvs betraktas som orealistisk, löjlig, utopisk, etc) för SKP, eftersom den går stick i stäv med den socialdemokratiska och den stalinistiska byråkratiska traditionen.

Budgetunderskottet är i verkligheten inget problem om man ser det klassmässigt. Slopandet av underskottsavdragen, ränteutbetalningarna på statsskulden inom landet, subventionerna till industrin skulle mer än väl täcka det nuvarande underskottet. En lönereform av ovan skisserade revolutionärt slag skulle till detta skapa ett enormt budgetöverskott som skulle kunna användas till samhällsnyttiga investeringar. SKP som är låst i detta samhälles sätt att tänka föreslår istället fullständigt orealistiska (på grund av att de är helt otillräckliga) åtgärder.

SKP:s energipolitik är lika intetsägande: minska oljeberoendet, avveckla kärnkraften, satsa på inhemska energikällor — ett program som sammanfaller med Centerns, Miljöpartiets, KDS, Folkpartiets, Socialdemokraternas, VPK:s och även Socialistiska Partiets. Vad som saknas i SKP:s program är de politiska åtgärder som förvandlar programmet från fromma önskningar och valfläsk till en framkomlig handlingsväg för arbetarrörelsen. Sådana åtgärder, självklara utifrån socialistiska utgångspunkter, som statligt monopol på utrikeshandeln, en samhällsplan för energisektorn, en socialisering av storbolagen och upprättandet av en långsiktig ekonomisk utvecklingsplan under arbetarkontroll nämns inte ens. SKP:s miljöpolitik tycks förutsätta att monopolkapitalet skall få fortsätta att kontrollera och förstöra vår miljö. Några krav av typ arbetarnas och fackets vetorätt mot användandet av miljöfarliga produkter och införandet av miljöfarliga investeringar finns inte med i programmet.

SKP:s jordbrukspolitik utgår inte ifrån arbetarbefolkningens behov av billiga och hälsosamma livsmedel utan ”har sin utgångspunkt i ökad självförsörjning som ger möjlighet till full självförsörjning vid avspärrning samt stöd till böndernas krav på sänkta avgifter och räntor behövs”. Eftersom ett internationellt storkrig i Europa skulle betyda Världsdelens undergång och dess befolknings totala förintelse, är det svårt att föreställa sig i vilket läge denna politik överhuvudtaget skulle ha någon mening. Ett långvarigt krig i Europa med konventionella vapen är det enda läge där en dylik självförsörjningspolitik skulle kunna vara meningsfull. Inte ens SKP:s ledning kan väl inbilla sig att detta skulle vara sannolikt eller ens möjligt. Att små bönder, d v s de som ej utsuger arbetskraft skall få stöd av en arbetarregering är självklart, men det är inte alls någon rimlig revolutionär jordbrukspolitik att sänka avgifter och annat för bönder överlag. Storgodsägare finns det ingen anledning att hålla under armarna.

Det revolutionära partiet (s 25-26)

De punkter som tar upp partiets funktionssätt upprepar i stort sett bara gamla maoistiska och stalinistiska plattityder. Plattityder som historiskt sett tjänat till att rättfärdiga den omvända politiken på detta området.

Partiet måste lära av det arbetande folket… tillämpa kritik och självkritik”. Ja, det låter vackert. Men för att det skall bli verklighet och inte tjäna som täckmantel för en liten klick i partiledningen att svänga hit och dit i politiken, måste det finnas organisatoriska former för denna kritik och självkritik. Det måste finnas rätt för olika åsiktsriktningar, tendenser och fraktioner, att organisera sig inför kongresser och konferenser. Det måste finnas fungerande diskussionsbulletiner, där alla partimedlemmar har rätt att skriva. Minoriteter över en viss storlek (10 % i Socialistiska Partiet) måste ha rätt att vara representerade i partiledningen. Det gäller också att vara klar över vilken del av det arbetande folket partiet skall lära sig av. Av de arbetarledare som leder strejker och fabriksockupationer eller av journalisterna på socialdemokratins och borgerlighetens tidningsdrakar? Av arbetaravantgardet eller av alla de tusen röster som storborgerligheten har till sitt förfogande för att skapa en ”folkvilja”, en ”allmän opinion i sin smak”?

SKP:s ideologiska grund är den av Mao Zedong vidareutvecklade marxism-leninismen och hela den internationella arbetarrörelsens samlade erfarenheter”. Nu är inte marxismen något skilt från arbetarrörelsens ”samlade erfarenhetens Marxismen är det teoretiska redskap som behövs för att tillgodogöra sig dessa erfarenheter. Erfarenheter som tillgodogjorts på detta sätt berikar i sin tur marxismen. Stalinismen är inte bara skild från marxismen, utan dess raka motsats. Stalinismen är ett hinder för att tillgodogöra sig den internationella arbetarrörelsens erfarenheter. Den växte fram som den sovjetiska byråkratins speciella ideologi. Den stalinistiska ideologin, ”marxism-leninismen”, omvandlade marxismen till en samling dogmer.

Ett utöver kritik upphöjt dogmsystem med referenser till ofelbara grundare (Marx-Engels-Lenin-Stalin-Mao-Zedong brukade vara den kinesiska byråkratins speciella ledare). Ideologins syfte är att legitimera byråkratins makt och privilegier och vaccinera arbetare mot den revolutionära kritiken.

För att byråkratin skulle kunna segra i Sovjetunionen måste den revolutionära marxismens företrädare utrotas i Sovjetunionen. Det var den verkliga innebörden i kampen mot ”trotskismen”.

Fortfarande har inte SKP någon vetenskaplig förklaring till Sovjets urartning. Därför har SKP inte heller kunna tillgodogöra sig ”arbetarklassens samlade erfarenhetens Detta kan man bara göra med hjälp av marxismen. Det Mao Zedongtänkande som SKP säger sig utveckla är bara en variant av stalinismen (på det teoretiska planet).

Ironiskt nog har Maos politik i Kina lidit skeppsbrott. Nu härskar där Deng och hans vapendragare, dvs Liu Shaoqis gamla fraktion, den främste av Maos motståndare. Nu hyllar SKP Deng som den som fört in Kina på rätt kurs. Samtidigt står man kvar på Mao Zedongtänkandets grund!

Om man inte inser att SKP ideologiskt har sina rötter i maostalinismen blir det obegripligt hur man i sitt partiprogram kan skriva saker som att ”utvecklingen i Sovjetunionen, de östeuropeiska länderna och Vietnam har också visat att socialismen kan gå förlorad, de arbetande folken avhändas sin ledning och makt över samhällsutvecklingen och en jämlik och fredlig politik vändas i sin motsats.” (s 28) Inget försök till att förklara detta görs.

De gamla barnkammarsagorna om att denna utveckling berodde på en palatskupp i Kreml efter Stalins död vågar man inte återupprepa. Nu uttrycker Gnistan sig mer svävande, talar om problem att undersöka etc. Men den historiska sanningen är solklar.

Under Stalins tid mördades miljontals arbetare och bönder, och ytterligare miljontals människor skickades till slavarbetsläger. Så gott som samtliga ledare i det gamla bolsjevikpartiet mördades. Östeuropa har aldrig utmärkts av någon fredlig eller jämlik politik. Oavsett vad man tycker om den vietnamesiska politiken så är det i grunden samma politik och samma ledning i Vietnam som ledde befrielsekampen mot fransmän och amerikaner. Till skillnad från de härskande i Sovjet och Östeuropa har de som styr Vietnam lett en revolution. Någon socialism har dock aldrig existerat i de länder SKP räknar upp.

Kännetecknande för dessa länder och Folkrepubliken Kina är att kapitalismen och borgarklassen är krossad. Ekonomins nyckelsektorer är i statens händer. Någon avgörande skillnad i ekonomins struktur och drivkrafter finns inte mellan dessa länder. Däremot finns det naturligtvis sekundära skillnader betingade av ekonomins utvecklingsnivå och landets speciella historiska utveckling. Precis som Grekland och Storbritannien är kapitalistiska länder trots betydande skillnader i samhällsstruktur.

Om Sovjet är ett imperialistiskt land så borde i logikens namn detsamma även gälla Kina.

SKP och socialismen

SKP:s stalinistiska arv märks i sättet att ta upp socialismen. Att skriva att ”socialismen omöjligen kan se likadan ut i ett fattigt land i tredje världen och ett högt utvecklat industriland som Sverige” (förordet) är verkligen att smutskasta socialismen. För i ett ”fattigt” land kan det överhuvudtaget inte bli tal om någon socialism. Vad som skiljer marxismen från olika typer av utopisk socialism (med rötter i det förindustriella samhället) är insikten att kapitalismen i ett visst skede i sin historia är historiskt progressiv.

Kapitalismen skapar nämligen socialismens materiella förutsättningar: en högt utvecklad produktionsapparat, en hög arbetsproduktivitet, ett sammanflätande av de olika nationella ekonomierna till en världsekonomi vars delar är ömsesidigt beroende av varandra. På denna grund är det möjligt att efter att arbetarklassen övertagit samhällsmakten börja utveckla socialismen, d v s ett samhällssystem där det finns tillräckligt mycket nyttigheter för att tillgodose alla människors grundläggande behov, tillräckligt mycket ”fri tid” för att ge alla människor tid och möjligheter att kunna ägna sig åt politiska och kulturella aktiviteter, ett system där staten som tvångsapparat riktad mot enskilda människor dör bort, ett samhälle där nationsgränserna börjar vittra bort. Den materiella grunden för en sådan utveckling finns idag bara i det högst utvecklade delarna av den imperialistiska världen och i delar av Östeuropa och Sovjetunionen. Detta under förutsättning att de är förenade i någon form av internationell rådsrepublik.

SKP glömmer bort att mellan den proletära revolutionen och socialismen ligger en övergångsperiod — en arbetarstat. Denna övergångsfas kan bli lång där de materiella förutsättningarna för socialismen saknas (som i Kina) eller bli mycket kort (som den skulle bli i Västeuropa). Den definition som SKP har av socialism är stalinismens och borgerlighetens.

Övergångsperioden för länderna i tredje världen skulle förkortas avsevärt när en arbetarnas världsrepublik upprättats. Det skulle vara en värld befriad från militärrustningarnas slöseri, de parasitära överklassernas och byråkratiernas lyxkonsumtion, och framför allt det oerhörda slöseri som det kapitalistiska marknadssystemet skapar: arbetslöshet, undersysselsättning, snedvridning av produktionen och rovdrift på natur och miljö.

När SKP pratar om ett socialistiskt Sverige tycks de tro att Sverige är ett fattigt u-land underkastat imperialismens utsugning. Sanningen är den omvända. Sverige är ett litet hungrigt imperialistiskt land med en högt utvecklad industri och på grund av detta ytterst beroende av världsmarknaden. Nästa steg i Sveriges utveckling kan bara ske i intimt samarbete med andra högt utvecklade industriländer. Sverige har ju nått sin höga tekniska och ekonomiska utvecklingsnivå på grund av, tack vare, sitt beroende av världsmarknaden. Ett nationellt, isolerat socialistiskt Sverige är otänkbart. Socialism i Sverige förutsätter en federation mellan åtminstone de viktigaste industriländerna i Europa, ett Europas Förenta Socialistiska Stater.

EG är ett kapitalistiskt uttryck för det objektiva behov som finns redan idag av samordning över Europas snäva nationsgränser när det gäller handel, penningväsen, skattepolitik, teknisk utveckling och forskning, osv. Ett arbetarklassens maktövertagande i Sverige skulle bara vara ett steg mot Europas Socialistiska Förenta Stater. En arbetarstat är inte liktydigt med socialism, utan bara första steget mot socialismen. ”Teorin om socialism i ett enskilt land” utvecklades i trettiotalets Ryssland för att ideologiskt rättfärdiga byråkratins makt och privilegier. SKP har inte frigjort sig från detta stalinistiska arv.

Typiskt nog så hoppar SKP över det viktigaste när man räknar upp vad som kan splittra arbetarklassen, nämligen splittringen mellan arbetare i olika länder, och detta är egentligen ganska logiskt, ty för SKP är i grunden ett nationalistiskt parti, och anhängare av den utopiska teorin om socialism i ett land. Därför har SKP inga hämningar mot en politik som ställer arbetar i olika länder mot varandra, genom att kräva tullmurar som i ”bästa fall” bara exporterar arbetslösheten, genom att inte kräva lika rättigheter för invandrande arbetare, genom att ställa upp på den egna borgarklassens rustningar. Därför saknar också SKP varje perspektiv på att bygga upp en ny arbetarinternational, på att arbetarna i världens länder skall förena sig.

Behovet av en sådan international har blivit allt större, allteftersom kapitalismen vuxit och utvecklats. De multinationella bolagen behärskar stora delar av världsmarknaden och spelar ut arbetare från olika länder mot varandra. Karteller, organisationer och allianser tar tillvara kapitalets intressen i världsmåttstock (NATO, EG OECD etc) Aldrig någonsin förr i historien har det varit så nödvändigt att förena världens klassmedvetna arbetare i en kämpande massinternational.

Från vad utgår partiet?

SKP säger sig utgå från ”den svenska verklighetens (s 26). Men ett parti som utgår från den svenska verkligheten kommer obevekligen att lida skeppsbrott genom att det blir oförmöget att orientera sig i just den svenska verkligheten. Världsekonomin bestämmer nämligen dess enskilda delars utveckling. Indiens underutveckling kan inte förstås annat än i förhållande till Englands utveckling, eftersom de har ömsesidigt betingat varandra. Den svenska arbetarklassens historia kan inte förstås om man inte ser till hur den påverkats av och lärt av den internationella arbetarrörelsens utveckling. Den tidiga svenska socialdemokratins utveckling blir obegriplig om man inte ser dess förhållande till den tyska socialdemokratin.

Arbetarrörelsens sprängning i reformistiska och revolutionära partiet var en bieffekt av 1:a världskriget och påverkades starkt av den ryska revolutionen. Det gamla SKP:s (nuvarande VPK:s) förvandling till Moskvabyråkratins förlängda arm i Sverige under trettiotalet blir begriplig först när man ser denna förvandling i ljuset av byråkratins seger i Sovjet och dess konsekvenser för Kominterns utveckling.

Sveriges utveckling är en funktion av världsekonomins utveckling. SKP självt är i stor utsträckning en produkt av den kinesiska kulturrevolutionen och den vietnamesiska befrielsekampen. Kort sagt: Endast det internationella perspektivet gör det möjligt att göra en konkret analys av den svenska utvecklingen.

Pragmatism eller marxism?

På teorins område legitimerar SKP sin analys med en vulgariserad form av pragmatism. Påståenden som att de resultat som ”arbetarklassen, folket, partiet uppnår i sin praktik blir det enda sanningskriteriet för om politiken är rätt eller fel” (s 26) och ”insikten… att praktiken avgör rätt eller fel” (förordet) står kanske i överensstämmelse med Maos ”Om praktiken”, men med marxismen har det inget att göra.

Praktiken kan inte var det enda sanningskriteriet. Det måste finnas en vetenskaplig struktur, en inre konsistens på de teorier man använder sig av. Om rätt eller fel i politiken enbart bestäms av resultatet så blir det mycket svårt att dra lärdomar av historien. Enligt SKP:s teorier för rätt och fel i politiken så skulle Stalins politik vara korrekt för att den segrade. Men det finns ju andra kriterier i politiken. Bedömning av styrkeförhållanden, klasskaraktären av en viss politik etc. Praktiken är naturligtvis bestämmande i sista hand (sett ut mänsklighetens utveckling i mycket långt perspektiv — århundraden och inte år). Detta är inte missriktad petkritik och gnäll. Det är nämligen en sådan närsynt pragmatism som är den teoretiska roten till SKP:s ovilja att ta itu med sitt stalinistiska arv, annat än utifrån segrarnas perspektiv. Sedan må de heta Stalin, Mao eller Deng.

Den urvattnade formen för SKP:s vetenskapsteori kommer också fram när man i Dengs fotspår hävdar att ”sanningen skall sökas genom fakta”. Här avgränsar sig SKP enbart mot medeltida teologi. Den avgörande skillnaden mellan empiricism, positivism och andra liknande teorier från den borgerliga filosofins skattkammare gentemot marxismen ligger inte här. Här finns det en gemensam front mellan dessa borgerliga riktningar och marxismen mot all gammal medeltida teologi och annat ideologiskt gammalt bråte. Vad som skiljer är de teorier som styr urvalet och struktureringen av fakta. Den ”marxist-leninistiska” kunskapsteorin i SKP:s tappning går omöjligen att skilja ut från den borgerliga filosofin. Tvärtom är den en mer naiv och vulgariserad variant av den.

Tre viktiga frågor

I slutet av programmet tar SKP upp de tre viktiga problem som man förklarar sig vilja lösa politiskt: Borgerlig demokrati kontra socialistisk, planhushållning kontra marknadsekonomi och det kommunistiska partiets roll under socialismen (s 28). SKP tycks börja vakna upp ur sitt maoistiska rus med en ordentlig baksmälla.

För individer och partier som varit Stalins och Maos ideologiska fångar är naturligtvis frågan ”socialistisk demokrati” och ”det kommunistiska partiets roll under socialismen” svåra problem. Men istället för att i första hand diskutera dessa problem med reaktion och socialdemokrati kanske det vara bättre för den politiska klarhetens skull att man inledde ”problemlösande” med att studera hur den enda kraft som konsekvent kämpat för socialistisk demokrati under de senaste femtio åren ser på frågan och vad de har att bidra med: Fjärde Internationalen och den revolutionära marxismen.

När det gäller det ”kommunistiska partiets roll under socialismen” så föreslår vi dessutom att SKP tar upp frågan med den kinesiska partiledningen nästa gång en partidelegation åker till Peking. Då kanske vi och landets arbetare kan ta SKP:s försäkringar om att de är mot enpartidiktaturer lite mer på allvar.

Marknadens roll inom planekonomins ramar är en viktig frågeställning. Frågans praktiska lösning förutsätter en planekonomi med verkligt massdeltagande i beslut och en fungerande demokrati och flerpartisystem. Utan demokrati kan en planekonomi inte fungera effektivt i längden. De teoretiska verktygen för den debatten är SKP välkommet att hämta hos Fjärde Internationalen.

Slutord

SKP är på väg mot sin undergång. Om någon liten utväxt till kinesiska ambassaden blir kvar efter sammanbrottet är ganska ointressant. Den revolutionära arbetarrörelsens nederlag på tjugotalet och den Kommunistiska Internationalens omvandling till ett utrikespolitiskt redskap för den stalinistiska byråkratin har fortfarande återverkningar på vänstern. De ungdomar som radikaliserades under det sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet fick sin första politiska skolning i stalinistiska eller maostalinistiska organisationer som VPK, KFML (Nuvarande SKP) och KPMLr.

De tog byråkratins kattguld för äkta vara när de sökte efter socialistiska lösningar. Nu tio år efter vägrar fortfarande det stora flertalet av dem som genomskådat stalinismen och maoismen att dra de politiska konsekvenserna därav. Långt efter att de erkänt att varken Stalins Sovjet eller Maos Kina var några socialistiska samhällen, att Stalins välde baserades på massmord och arbetarförtryck, att alla de tiotusentals bolsjeviker som mördades var oskyldiga till de brott de anklagades för — långt efter är de fortfarande fångar i de stalinistiska politiska kategorier som de skolades upp i. Stalinismens seger inom den revolutionära arbetarrörelsen var samtidigt marxismens nederlag.

Mången före detta SKP:are erkänner villigt att Stalins välde inte hade något med arbetarmakt eller socialism att göra. Men samtidigt sitter den stalinistiska skolningen så i ryggmärgen att den politik som Stalin stod för fortfarande är hans/hennes referensramar för vad som är rätt eller fel i politiken. Kampen mellan trotskism eller stalinism var ingen kamp mellan personer i första hand. Det var inte heller en kamp mellan två ismer, två dogmer. Det var en kamp mellan olika samhällsgrupper. Trotskismens nederlag var samtidigt arbetarklassens och marxismens nederlag.

Teorier som ”Socialism i ett enskilt land”, ”enpartidiktatur som form för arbetarklassens herravälde”, ”förnekandet av nödvändigheten av en Revolutionär Arbetarinternational”, ”tvångskollektivisering” var alla avgörande element i det stalinistiska programmet. För att genomdriva det tvingades byråkratin mörda miljoner människor, utplåna så gott som hela det gamla bolsjevikpartiet och driva ut nästan alla Kommunistiska Internationalens grundare, hela den första generationen av arbetarmilitanter och revolutionära intellektuella ur Komintern.

För att göra upp med stalinismen måste man göra upp med dess politiska program. I sista hand är stalinismen inget annat än den revolutionära marxismen förvrängd och förvandlad till en reaktionär ideologi med funktionen att försvara och rättfärdiga byråkratins makt och privilegier. Det är denna uppgörelse de av SKP:s medlemmar som inte vill ge upp kampen för socialismen står inför.

SKP:s snabba ideologiska urartning från en stalinistisk till en i många stycken öppet reaktionär organisation kan härledas till flera faktorer. Förutom att utvecklingen i Kina desorienterat SKP:s medlemmar, så har den ruttna programmatiska grundvalen underlättat för de småborgerliga intellektuella att byta sida. De högervindar som blåser bort de småborgerliga vänsterintellektuella från den kämpande arbetarklassens led har passat in med signalerna från Kina. Kinas utveckling får bli ursäkten för fanflykten från en politik som blivit misskrediterad hos den borgerliga ”allmänna opinionen”, dvs bland den svärm av parasiter som krälar runt bland ledar- och kultursidorna på de stora tidningsdrakarna. För att inte tala om innefolket på Radio/TV-monopolets uppsvällda byråkrati.

Det går att urskilja många färgnyanser i SKP:s ideologiska fana. Mörkblått som moderaters när det gäller försvar och moral. Ljusblått liberalt när det gäller synen på demokratin. Centerpartiets gröna kommer med i SKP:s dyrkan av den svenska hembygden och nationen. Lite skärt från socialdemokratin och fortfarande finns en och annan röd fläck kvar. Men allt håller på att flyta samman i en vidrig smutsbrun färg.

Vi har här pekat på de tre viktigaste politiska motsättningarna i SKP:s praktik.

Det finns en djup klyfta mellan dess fackliga politik och dess försvarspolitik — de har sin utgångspunkt i helt olika, mot varandra stridande klassintressen — dess fackliga politik utgår från ett försvar av arbetarklassens omedelbara materiella intressen (lön, arbetsvillkor osv) inom det kapitalistiska systemets ramar. Dess försvarspolitik utgår från den svenska storborgerlighetens klassintressen dvs mera vinstgivande kanoner.

En annan djup klyfta går mellan dess försvar för olika demokratiska rättigheter i Sverige och dess band med den kinesiska statsledningen, som står för en totalitär diktatur. Detta går inte att förena om trovärdigheten i demokratiska frågor ska hålla.

En tredje motsättning är den mellan att utpeka Sovjetunionen som huvudfiende för världens folk och Kina som den ledande progressiva kraften i världen. Fastän den ekonomiska och politiska strukturen i bägge länderna är likartad med hänsyn tagen till de historiskt betingade skillnaderna mellan de bägge länderna (kulturtradition, de olika klassernas olika tyngd i ekonomin etc). I längden är en sådan dubbel bokföring omöjlig. Avsaknaden av varje antikapitalistiskt och socialistiskt element i SKP:s politik gör att frågan om SKP överhuvudtaget har existensberättigande som ett parti vid sidan av SAP måste inställa sig. Allt pekar på att SKP:s kris, som redan gjort att partiet förlorat en stor del av sina medlemmar och sitt inflytande, kommer att förvärras ytterligare under det kommande året. Det är troligt att partiet kommer att falla samman när dess medlemmar rycker åt olika håll.

De som tar SKP:s försvarspolitik på allvar kommer att sträva efter en öppen övergång till borgerliga partier som mer konsekvent kämpar för svensk upprustning och att det svenska försvaret förstärks. För fackförenings- och hyresgästaktivister kommer den naturliga tendensen att vara att klippa av banden med SKP och sugas upp av den socialdemokratiska apparaten eller förvandlas till ”allmänna” socialister, dvs enskilda stöd- och påtryckningsgrupper till den socialdemokratiska byråkratin inom fack- och hyresgäströrelse. Går då ingenting att rädda för framtiden, socialismen och den revolutionära rörelsen inom SKP? Vi inom Socialistiska Partiet hoppas det. Av de många som gått in i SKP med socialistiska ideal tror vi att några fortfarande går att vinna för ett fortsatt arbete för arbetarklassens sak. Men det förutsätter en debatt och självprövning inom SKP.

Vi hoppas att denna artikel skall inspirera till fortsatt debatt och studier om arbetarrörelsens historia och nuvarande uppgifter. Vi inom Socialistiska Partiet har förtroende för vårt program och ser med tillförsikt fram mot varje debatt och meningsutbyte mellan våra två partier.

Vi har ett gott råd till SKP:s medlemmar: Läs och studera! Gå tillbaks till källorna — byt inte ut stalinismens förgiftade brunnar mot reaktionens och nationalismens sump!

Kent Kjellgren

Noter
1. Ur förordet till SKP:s partiprogram
2. Min översättning från den engelska utgåvan av Daniel Guerins bok ”Fascism and Big Business”, Monad Press Books, New York 1973, s.79.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 6/82

SKP i kris

Politisk kommentar av Martin Fahlgren i Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1981

I månadsskiftet november-december förra året höll SKP sin tredje kongress. Det var ingen klang- och jubeltillställning, utan tvärtom en krisens och den politiska förvirringens kongress. Av SKP, som länge var den största av grup­perna i den »yttersta vänstern» i Sverige, återstår idag bara skuggan från fornstora dar. Frågan är om den illa tilltygade SKP-skutan över­huvudtaget kommer att kunna hålla sig flytande över en kongress till. I vilket fall som helst är SKP i färd med att reduceras till en sekt utan annan betydelse än som en kuriositet. Vad har lett SKP dithän? 

Krisen i SKP har inte kommit som en blixt från en klar himmel. Den började för flera år sedan. Alltsedan fraktionskampen i mitten av 70-talet, som slutade med att Bo Gustafsson, Sture Ring m fl drevs ut ur organisationen, har SKP gått kräftgång: många medlemmar och sympatisörer har hoppat av, antalet deltagare i SKP:s utåtriktade mani­festationer (t ex l maj) har minskat år från år, Gnistans upplaga har halverats, bokförlaget Oktober brottas med stora ekonomiska problem, ett växande antal bokhandlar har fått slå igen osv.

De grundläggande orsakerna till denna djupgående kris är en kombination av sociala och politiska faktorer. Till de förra hör att SKP (i likhet med övriga utomparlamentariska vänstergrupper) främst är en produkt av radikaliseringen bland studerande ungdom och i vissa intellektuella kretsar under andra hälften av 60-talet och i början av 70-talet. I takt med att denna radikaliseringsvåg ebbade ut började grundvalen för studentvänstergrupperna att vittra sönder. Därmed förlorades inte bara en viktig rekryteringskälla, utan vänstergrupperna smittades själva av de nya stämnin­garna inom de skikt varur de vuxit fram. Vi understryker att detta är ett fenomen som kan iakttas i hela den utomparlamentariska vänstern, men återverkningarna i SKP (liksom i FK, vilket vi återkommer till i kommande nummer av Fl) blev sär­skilt kraftiga. Anledningen till detta är politisk. I SKP:s fall är det främst den okritiska uppknytningen till Kina och dess politik som fungerat som en kvarnsten om halsen. Särskilt förödande har uppslutnin­gen bakom den kinesiska »supermaktsteorin« varit. Dess förvräng­da världsbild har nämligen medfört att SKP alltmer förlorat förmågan att korrekt förstå och analysera den svenska och internationella klass­kampens realiteter. Och att bortse från klasskampens lagar och verk­lighet gör man inte ostraffat, oav­sett om man har »800 miljoner kineser« i ryggen eller inte. SKP har i allt större utsträckning hamnat vid sidan av eller t o m på fel sida om barrikaderna när det gällt viktiga internationella klasskampsfrågor (t ex i Centralamerika). Och inte har SKP gjort större succé på den svenska arenan, där klasskampsperspektivet alltmer fått ge vika för re­formistiska tankegångar. I vissa frågor har man tom hamnat i rent reaktionära positioner, som i försvarsfrågan, där SKP har mer gemensamt med den borgerliga hö­gerns ståndpunkter än med arbetar­rörelsens traditioner (inklusive dess socialdemokratiska gren).

De märkliga ställningstagandena i de internationella och svenska klasskampsfrågorna har lett till att SKP förlorat all attraktionskraft på de människor som reagerar mot kapitalismens orättvisor och förtryck och som söker radikala socialistiska lösningar på världsproblemen. Förutom att SKP:s möjligheter till ny­rekrytering på detta sätt nästan försvunnit, har det också spätt på tvivlen och demoraliseringstendenserna bland medlemmar och sympatisö­rer.

Då en politisk organisation råkar ut för upprepade bakslag är det oundvikligt att medlemmarna ställer sig frågor om motgångarnas orsaker och försöker finna botemedel. Så har också skett i SKP, även om vi kan konstatera att de olika svar som formulerats för det mesta uppvisar en skrämmande brist på förmåga att begripa någonting om krisens rötter. Vi ska här titta en smula på de tendenser/fraktioner som tagit form i denna process.

Under förkongressdebatten utkristalliserades fyra grupperingar med mer eller mindre väldefinierade politiska plattformar. Till dessa, som trots allt var eniga om att man borde fortsätta bygget av en självständig politisk organisation, kan vi lägga en strömning som ifrågasatte detta perspektiv och istället vände blickarna mot socialdemokratin. Denna »likvidatoriska« strömning konstituerade sig emellertid aldrig som en klar tendens, vilket bidragit till att de som påverkats av sådana tankegångar inte heller agerat en­hetligt och samlat. Det har istället blivit fråga om individuella utträden och övergångar till SAP. I taktmed att demoraliseringen sprider sig i SKP kan vi förvänta oss att avhoppargruppen kommer att växa.

Bortsett från att SKP på detta sätt kommer att förlora allt fler militanter, lär dock avhoppar-»fraktionen« inte få något större inflytande på SKP:s politiska utveckling i framtiden. Därför kan vi lämna den åt sitt öde och koncentrera oss på de »partibyggande« grupperingarna, av vilka tre kvarstår i SKP, medan den fjärde (»lindblomiterna«) bru­tit sig ur och försöker bygga upp en ny »m-l«-organisation. Vi ska be­handla dem i tur och ordning.

SKP efter kongressen — tre i en

De grupperingar som stannat kvar i SKP kan grovt indelar i en »höger«. »center« och »vänster«.

»Högern«: Denna, som fått förstärk­ningar i och med MLK:s inträde i SKP, har utvecklat ett klassamarbetstänkande som i många avseenden ligger en bra bit till höger om socialdemokratin (förespråkar bl a samlingsregering). Den allt överskuggande frågan som bestämmer alla andra ställningstaganden är kampen mot Sovjetunionen. Det är inte längre fråga om »kamp mot de två supermakterna« utan bara den ena av dem. Alla krafter, inklusive USA-imperialismen, måste enas i en världsomspännande »enhetsfront« mot »socialimperialismen« som tros stå i be­grepp att igångsätta »angreppskrig«. Inför denna överhängande »krigsfara« förespråkas militär upprustning. I detta perspektiv ingår en positiv syn på ekonomiska och militära imperialisti­ska allianser, t ex EG och NATO. Helt logiskt omhuldas också det nordiska samarbetet (t ex Nordsat). För Sveriges del är nationens enhet och obero­ende överordnat klasskampen. Den svenska nationen måste enas för att försvara sig mot det yttre hotet. Till bi­lden hör ett förhärligande av allt svenskt (svenska produkter, svensk kultur osv).

Givetvis har »högerns« uppfattning om nationen, de internationella frå­gorna osv inget med verkligheten och marxismen att göra. Det finns däremot mycket i denna grupperings politiska ståndpunkter som för tankarna tillba­ka till en Nils Flyg eller en Jacques Doriot (fransk kommunistledare som efter sin uteslutning ur partiet utveckla­des till fascist och grundade ett fascistparti). Förutom nivån i klasskampen är det hittills uppknytningen till Kina som förhindrat att steget tagits fullt ut. Om banden till Kina skulle klippas av och den inneboende logiken i »högerns« politiska tänkande få fritt spelrum, ja då kan det mycket väl tänkas att den utvecklar rent fascistiska drag.

»Centern«: Hit hör en stor del av den gamla partiapparaten. Dess främsta strävan har varit att utsläta motsätt­ningarna för att värna om SKP:s »enhet«. I denna sin enhetssträvan har »centern« också flirtat med de grupper som uteslutits eller lämnat SKP vid ti­digare fraktionsstrider. F.ö. är grup­pens politiska fysionomi ganska obestämd. Dess enda orubbliga »principer« är fasthållandet vid Kina och kampen mot Sovjetunionen. »Högerns« konsekventa tillämpning av tesen att allt måste underordnas kampen mot Sovjet har dock varit alltför svårsmält för »centern«. Även om denna i det stora hela är överens med »högern« om den allmänna »analysen« tvekar man att dra alla konsekvenser därav. Samtidigt har »centern« helt naturligt misslyckats med att formulera ett helhetsalternativ till »högern«. Resultatet har blivit att den befinner sig politiskt på defensiven gentemot »högern«.

»Vänstern«: Trots sin oklarhet i mån­ga frågor är detta den politiskt mest avancerade av SKP-tendenserna. Den har nämligen börjat ifrågasätta inte ba­ra Stalins Sovjet, utan också den kine­siska »socialismen«. Men ännu viktigare är att den i detta ifrågasättande försökt dra revolutionära slutsatser, i motsats till »högern« och »centern«, som även de kritiserat aspekter av sta­linismen, men bara för att samtidigt förkasta leninismen och perspektiven på en revolutionär politik överhuvud­taget. »Vänstern« är också den enda gruppering som insett att det är nöd­vändigt att allvarligt granska och ompröva SKP:s tidigare politik och historia. (För »högern« och »centern« har SKP i det förflutna i huvudsak fört en korrekt linje — de längsta de kan sträcka sig är att erkänna en viss »sekterism«, »dogmatism« osv. För »lindblomiterna« slutligen — se nedan — var allt frid och fröjd t o m en tid efter förra kongressen, varefter allting gick snett. Följaktligen är uppgiften att återvända till och bygga vidare på SKP-politiken av 1976 års modell).

Varthän »vänstern« kommer att utvecklas i framtiden är svårt att veta. Den är fortfarande behäftad med allvarliga politiska brister, t ex har den förkastat den maoistiska tesen att Sov­jet är kapitalistiskt, men vidhåller att Sovjet för en »imperialistisk utrikespo­litik^ vilket är fullkomligt omöjligt att förlika med marxismen. Dessutom fasthåller »vänstern« vid en del av SKP:s felaktiga uppfattningar om »det nationella oberoendet« och därmed sammanhängande frågor. Som en grundval för enhet med de övriga grupperingarna i SKP är det dock inte mycket att hurra för, i synnerhet som det mellan »vänstern« och de övriga grupperingarna samtidigt skiljer myc­ket i analysen och i de politiska slutsat­serna.

Framtidsutsikter

SKP:s »enhet« är mycket bräcklig. Karaktären av de politiska motsättnin­garna som inryms i organisationen gör att det är omöjligt för SKP att existera en längre tid utan svåra slitningar och ev. splittring. Klasskampens utveck­ling i internationell och nationell skala kommer sannerligen inte att göra det lättare att hålla samman organisationen. Om inte annat kommer SKP att få nådastöten den dag då Kina ändrar sin Sovjet-politik. Och detta behöver inte ligga så långt fram i tiden som det förefaller nu. Den kinesiska utrikespolitiken bygger nämligen inte på några fasta, ideologiskt grundade principer, utan bestäms av »realpolitiska« överväganden. Den dag då de kinesiska ledarna drar slutsatsen att de inte kan vinna mer på sin nuvarande Sovjet-fientliga politik, eller alternativt Mosk­va visar sig villigt att göra en del av de eftergifter som Deng & Co eftersträvar (t ex minska stödet till Vietnam), då kommer de att ändra sin Sovjet-politik. Något som SKP-ledningen tyd­ligen inte har uppmärksammat ännu, är att de kinesiska ledarna redan ändrat sin terminologi beträffande Sovjet och på så sätt avlägsnat de ideologiska hindren för ett nytt närmande. Idag ta­las det inte längre om att kapitalismen återupprättats eller att Sovjet skulle vara »socialimperialistiskt«. (F ö skul­le det vara absurt att fortsätta att an­vända sådana begrepp eftersom Deng & Co:s ekonomiska reformer har mycket gemensamt med de som genomför­des i Östeuropa och Sovjet på 60-talet). Beijing hävdar nu endast att Sovjet »strävar efter världshegemoni« och är »expansionistiskt«. I detta avse­ende står den officiella kinesiska håll­ningen paradoxalt nog närmare »vänsterns« ståndpunkter än de övriga SKP-fraktionernas. De senare rapar fortfarande upp de förlegade maoistiska teserna i denna fråga.

SKP:s saga lider mot sitt slut. Vad som däremot inte är avgjort är vad som kommer att hända med majorite­ten av organisationens militanter. Det kommer att avgöras av klasskampens utveckling i kombination med den ideo­logiska kampen. I denna spelar SKP-»vänsterns« utveckling en viktig roll. Den har valt att stanna kvar i SKP för att där ta strid för och vidareutveckla sina idéer. Vi kan bara önska lycka till i detta arbete och uttrycka en förhoppning om att den ska inse att det trots allt bara är i Fjärde Internationalen — den världstrotskistiska rö­relsen — som den kan finna relevanta svar på sina teoretiska spörsmål (stali­nismen, maoismen, Sovjets och Kinas klasskaraktär o s v), liksom elementen i ett revolutionärt program och korrekta organisatoriska principer (synen på den demokratiska centralismen m m) för uppbygget av ett revolutionärt par­ti.

Fraktionen som blev ett »parti« (SKP-ml)

Den fjärde grupperingen, »lindblomiterna«, faller utanför de ramar vi hållit oss innanför hittills, eftersom den brutit med SKP och upprättat en ny organisation. Kärnan i denna frak­tion uteslöts i olika omgångar redan före senaste kongressen. Den person som brukar betraktas som tongivande i denna grupp är P-Å Lindblom, som länge tillhörde SKP:s högsta ledning, men som utmanövrerades när han opponerade sig mot organisationen högervridning.

Det »lindblommarna« revolterat mot är att SKP:s politik helt bestäms av »supermaktsteorin« (som de dock säger sig stödja i princip!). Eftersom Sovjet inte står i begrepp att omedel­bart kasta sig över Sverige, måste poli­tiken här baseras på huvudmotsättnin­gen i Sverige (»mellan proletariatet och borgerskapet«), hävdar de. Med såda­na argument försöker »lindblomiterna« förena »supermaktsteorin« med en klasskampsinriktning för Sveriges vidkommande, vilket givetvis i längden är en fullkomligt olöslig ekvation (nå­got som Baude & Co efter åtskillig hu­vudvärk till slut tvingades inse). I själ­va verket är det SKP-majoriteten (särskilt »högern«) som är konsekvent, ty om man erkänner att »huvudmotsättningen i världsmåttstock går mellan supermakterna (läs: Sovjet) och resten av världen, då är också (enligt den maoistiska läran om motsättningar) al­la andra motsättningar underordnade denna huvudmotsättning som måste lösas först, innan det är möjligt att lö­sa de andra.

»Lindblomiternas« kritik mot SKP:s förhållningssätt till den svenska klasskampen kan otvivelaktigt finna en viss sympati även bland de SKP:are som inte har minsta tanke på att anslu­ta sig till SKP-ml, ty bland de som fortfarande har kvar en del klasskampstänkande måste SKP:s alltmer uttalade klassamarbetspolitik ge mån­ga olustkänslor. Det är dock osanno­likt att detta tar sig uttryck i några mer omfattande överhopp till SKP-ml. Med rätta uppfattas SKP-ml av majo­riteten av SKP:arna som en sekt utan framtid. Det faktum att »lindblommarna« ideologiskt försvarar »supermaktsteorin« gör det inte lättare att framtona SKP-ml som ett trovärdigt alternativ till SKP. Tvärtom ger detta SKP-ledningen trumf på hand. Att SKP-ml dessutom uppvisar vissa ultravänsteristiska drag (besläktade med KPMLr:s) gör det inte lättare att vinna över SKP-medlemmar som under ett årtionde vaccinerats mot »vänsteravvikelsen« främst i r:s skepnad.

Projektet att bygga SKP-ml är ett fullkomligt dödfött företag. Det finns inget politiskt utrymme för en organi­sation som försöker hålla fast vid en maoistisk politik som är överspelad i internationell skala. Och med navelsträngen till Kina avklippt kommer organisationen antingen att tvingas göra upp med »supermaktsteorin« och söka nya internationella anknytningar eller gå under. Med allra största sanno­likhet kommer SKP-ml att misslyckas även om den styr in på den förstnämn­da vägen, p g a att det internationellt idag inte finns några inspirationskällor av samma dignitet som Kina på 60-talet, samtidigt som den existerande utomparlamentariska vänstern idag effektivt blockerar möjligheterna för nya organisationer att växa sig starka. SKP-ml kommer därför att bli ett kortlivat fenomen. Dess rekryter kommer att söka sig till andra organisationer eller demoraliseras. Det bästa vore om de ledande i SKP-ml insåg detta och övergav sitt partiprojekt. Istället borde de bilda en studiegrupp med målsätt­ningen att gå tillbaka till och ompröva sina ideologiska grundvalar, dvs maoismen och stalinismen. Detta skul­le inte rädda SKP-ml som organisati­on, men väl kunna rädda många militanter från att antingen hoppa i nya galna tunnor eller demoraliseras. M a o skulle detta kunna möjliggöra en uppgörelse med den mao-stalinistiska revisionismen och en nyupptäckt av den revolutionära marxismen. Vi betvivlar dock att Lindblom & Co är till­räckligt klarsynta och modiga för att våga ta ett sådant steg.

Skådeprocessen i Beijing — några reflexioner 

Rättegången mot »Lin Biao-klicken« och »de fyras gäng« hade inte ens star­tat förrän massmedia världen över utbasunerade att anklagelseakten innehöll det »sensationella« avslöjandet att Lin Biao och hans sammansvurna ha­de planerat en statskupp hösten 1971. Vi som följt utvecklingen i Kina under det senaste årtiondet spärrade upp ögonen: Denna »nyhet« hade ju varit känd i åtta år och även rapporterats i världspressen 72-73. Inte nog med det. Ett stort antal »hemliga« kinesiska do­kument rörande det påstådda kuppförsöket och fraktionskampen i KKP vid den tiden hade varit tillgängliga utan­för Kina nästan lika lång tid. Förutom att det var första gången som detalje­rade anklagelser fördes fram officiellt fanns det således inget nyhetsvärde i rapporterna från Beijing. I själva verket hade den intresserade »kinaskådaren« sedan lång tid tillbaka haft till­gång till mycket mer information om det påstådda kuppförsöket och den inre partikampen 1970-71 än det som de nuvarande kinesiska ledarna låtit släp­pa ut i samband med rättegången.

Värdet av de nya »avslöjandena« inskränker sig därför till att ytterligare bekräfta äktheten av de dokument och övriga informationer som vi för länge sedan försetts med bl a genom olika underrättelsetjänsters försorg (främst taiwanesiska och amerikanska) eller fått via mer inofficiella kinesiska kanaler (bl a kinesiska ledares uppgifter i samtal med utländska statsmän och journalister). Men även i detta avseende är värdet av de nya kinesiska uppgifterna begränsat, ty redan under »kampanjen mot Lin Biao« 1972 och framåt framkom det i officiella sammanhang, i fragmentarisk form, tillräckligt mån­ga informationer för att äktheten av de i väst tillgängliga »hemliga« dokumen­ten skulle kunna fastslås (bl a återgavs i den kinesiska pressen åtskilliga citat ur dessa). Inga »kinaexperter« ifrågasatte heller äktheten av dessa doku­ment — inte ens Beijing-papegojorna. De senare ignorerade helt enkelt deras existens.(1)

Den »sensationella nyheten« från november 1980 var alltså egentligen inte någon nyhet alls. Den hörde mer hemma i historieböckerna än i TV-Rapport och på tidningarnas förstasi­dor.

Det finns dock en hel del annat att anmärka om nyhetsbevakningen av Beijing-processen. Exempelvis är det frapperande hur okritiskt massmedia behandlat hela historien. Inga försök att t ex granska anklagelsepunkternas trovärdighet och natur har gjorts. Inga analyser av vittnesmålens och bevisma­terialets karaktär och innehåll har fö­retagits, osv. osv. Ändå gör ju rätte­gångens karaktär av en politisk process att sådana analyser är av avgörande betydelse för en förståelse av vad som skett och sker i Kina. Låt oss t ex ta upp frågan om Lin Biao-gruppens på­stådda militära kuppförsök.

Att Lin Biao & Co verkligen förbe­redde någon slags kupp är mycket möjligt. Förhållandena i toppskiktet av den byråkratiska kasten i Kina kan nämligen i mångt och mycket liknas vid situationen i det kinesiska kejserliga hovet under t ex Han-väldets förfallsperiod (slutet av 200-talet e. kr): intrigmakeri, nepotism osv tillhör vardagsrutinen. Arresteringen av »de fy­ras gäng« illustrerar detta utmärkt. Den innehåller en palatskupps alla in­gredienser. Varför skulle inte också Lin Biao och hans »sammansvurna« ha konspirerat mot andra delar av by­råkratin? Däremot är det mycket svå­rare att oreserverat svälja alla de detal­jer som offentliggjorts om kuppförsö­ket (t ex om mordattentatsplanerna mot Mao). I vilket fall som helst ver­kar de nästan farsartade i sin amatörmässighet. Misstanken att de segrande fraktionerna »förbättrat« planerna i syfte att maximalt svartmåla sina mot­ståndare i massornas ögon ligger nära till hands. Men ännu viktigare än frågetecknen kring själva intrigen är att vi inte fått någon trovärdig redogörelse för de politiska motiv som låg bakom »kupplanerna«. Det enda vi i stort sett fått veta är att Lin Biao eftersträvat den vakanta posten som ordförande i staten. Då detta luftades vid ett möte i Lushan i augusti 1970 slog Mao (upp­backad av Zhou Enlai) bakut. Lin Bi­ao tolkade detta som att hans ställning var hotad och beslöt att slå till innan det var för sent. Det är mycket möjligt att detta är en del av sanningen, men det står helt klart att det inte är hela sanningen eller ens den avgörande pusselbiten. Varför skulle Mao reagera så starkt på att den man som i partistadgarna stod som hans »efterträdare» och »närmaste vapenbroder« önskade ordförandeposten i Folkrepubliken? Och varför skulle Lin Biao och hans sammansvurna bli så nervösa över ett sådant litet bakslag? Med tiden skulle ju Lin Biao automatiskt bli partiordfö­rande. Svaret på dessa frågor är givet­vis att det fanns viktiga politiska meningsskiljaktigheter mellan Lin Biao-gruppen och Mao-Zhou. Vilka var då dessa?

När det gäller »de fyras gäng« existerar inte detta problem, ty även om de nuvarande kinesiska ledarna försökt skjuta de politiska motsättningarna i bakgrunden, är det allmänt känt i och utanför Kina att »de fyras gäng« stod för en helt annan inriktning i det kinesiska uppbygget än Deng & Co. I Lin Biao-gruppens fall har de kinesiska le­darna varit mycket mer framgångsrika i att dölja vad motsättningarna kring 1970-71 gällde. Men detta gör också att anklagelseakterna mot Lin Biaos vapendragare hänger i luften, saknar inre logik. Motiven till att Lin Biao & Co planerade en statskupp 1971 förblir höljda i dunkel. Detta betyder nu inte att det är omöjligt att fylla igen de luc­kor som de kinesiska byråkraterna lämnat. Det går att i stora drag re­konstruera vad Lin Biao-gruppen stod för. Detta är också betydligt intressan­tare och i synnerhet viktigare än frågan om eventuella kupplaner. I en kom­mande bok kommer dessa politiska meningsskiljaktigheter att diskuteras mer i detalj. Här ska vi bara konstate­ra att de politiska motsättningarna i partitoppen åren 1970-71 var betydan­de, bl a var Lin Biao & Co motståndare till att inbjuda Nixon till Kina, nå­got som Mao & Co inte kunde tolerera.

Beijing-processens uppläggning, anklagelseakternas innehåll osv visar med all önskvärd tydlighet att Deng & Co inte haft för avsikt att för de kinesi­ska massorna klargöra vad som verkli­gen hänt. Syftet har varit att göra sig av med de politiska motståndarna utan att de underliggande politiska frågorna ställs under debatt. Därför har de anklagade framställts som enbart kriminella som förföljt meningsmotståndare, planerat statskupper osv. Därför har också varje försök att spräcka åklagarens snäva ramar nedtystats (jfr. behandlingen av Jiang Qing).

Ur byråkratins synvinkel är det av central vikt att massorna hålls okunniga om det verkliga skeendet, ty en öppen redovisning av alla fakta och politiska meningsskiljaktigheter skulle in­nebära en dödlig fara för byråkratin som sådan. Genom att inskränka det hela till de anklagades verkliga eller uppdiktade »brott« (otvivelaktigt är de skyldiga till åtminstone en stor del av dem), försvårar man för massorna att politiskt ifrågasätta det rådande systemet. En rättegång där alla papper lades på bordet skulle dessutom — förutom att ge Deng & Co politisk huvudvärk — riskera att de nuvarande ledarnas egna brott uppdagades (ty även de har omfattande förföljelser mot poli­tiskt obekväma på sitt samvete).

Beijing-processen markerar slutet på en epok i den kinesiska revolutionen — den maoistiska. Massornas hat mot de ledare som för dem representerat minst ett årtionde av lidanden har gjort det möjligt för Deng & Co att med folkligt gillande genomföra rättegången. Dessutom har regimen getts en tidsfrist för att infria sina löften om att snabbt förbättra det kinesiska folkets lott. Men massornas inställning till den nya ledningen är full av reservationer och tålamodet är begränsat. I samma mån som Deng & Co tvingas minska takten i »de fyra moderniseringarna« ökar också det folkliga missnöjet. De kinesiska massorna har fått nog av slagordspolitik (som under Mao och »de fyras gäng«), de vill se materiella resultat. Oppositionella politiska strömningar finns redan i det kinesiska samhället, t o m i partiet och dess ungdomsförbund. Dessa oppositionella strömningars potentiella bas är enorm. Samti­digt har partiets prestige aldrig varit så låg som nu. De hårda åtgärder som re­gimen vidtagit för att tysta oppositio­nella röster visar att den är medveten om faran. Rättegången mot »Lin-Biao-klicken« och »de fyra« har inte löst Dengs dilemma. Förutom den maoistiska epokens slut markerar den nämligen också inledningen till en ny epok, där massorna, befriade från illu­sionerna om partiets »ofelbarhet« osv, står i startgroparna för att själva gripa in i politiken. Och den dagen kommer hela det byråkratiska systemet att ska­ka i sina grundvalar. Vägen står öppen för verklig socialistisk demokrati, för uppbygget av ett verkligt socialistiskt samhälle. Må den dagen komma snart!

 

Noter

(l) Den hittills mest detaljerade officiella redogörelsen för »statskuppsplanerna« återfinns i Beijing Review 51-80, s 19-28. Vi ska här också ge ett urval av dokumentsamlingar och annan litteratur så att den intresserade lä­saren själv kan studera frågan närmare (och övertyga sig om riktigheten av det som sagts i texten beträffande informationen om Lin Biao-affären före Beijingrättegången).

1) Ett utomordentligt arbete i sitt slag är det av det danska Östasiatiska Insti­tutet (vid Köpenhamns universitet) i september 1973 utgivna kompendiet Lin Biaosfald. Det innehåller inte alla i väst kända dokument i frågan, men väl flera av de viktigaste, bl a »Utkast till projekt 5-7-1‘«, som är Lin Biao-gruppens påstådda kupplan, samt en resumé över Maos viktiga samtal med »ansvariga kamrater« under hans inspektionstur hösten 1971, där Lin Biao-affären dryftades. Kompendiet innehåller också en sansad och läsvärd inledning som försöker sätta in frågan i sitt historiska sammanhang, samt en del intressanta resonemang om dokumentens äkthet (författarna drar slutsatsen att så är fallet bl a genom att jämföra med vad som vid den tiden hade sipp­rat ut via officiella kanaler — obs att sedan kompendiets tillkomst har mycket mer uppgifter kommit fram vilket ytterligare styrker författarnas slutsat­ser).

2) På engelska finns förstås mycket mer publicerat. Av dokumentsamlingarna ska vi här lämna bara två av de mer omfattande: översättningstidskriften Chinese Law and Government, vol. V no. 3-4, samt vol VI no. l och no. 2 (1972-73), utgiven av International Arts and Sciences Press, inc. New York; och dokumentsamlingen Classified Chinese CommunistDocuments: A SelectionInstitute of International Relations, Taipei, Taiwan 1978.

3) Läsvärda artiklar om »Lin Biaos fall« finns i tidskriftenTheChinaQuarterly nr 55 (1973).

4) 1974 skrev holländaren J. van Ginneken en bok om Lin Biao som innehål­ler en del intressant information. När det gäller själva kuppförsöket och omständigheterna därikring bygger Van Ginneken emellertid inte på de do­kument som nämnts ovan, utan på uppgifter som de kinesiska ledarna själva vid denna tid låtit sprida ut. Boken är inte tillförlitlig i alla avseenden, men är läsvärd. Den utgavs 1976 i engelsk översättning under titeln The Rise and Fall of Lin Piao (Penguin).

Martin Fahlgren

Från Fjärde Internationalen 2/1981

Inledning till KFML: s omvälvning av historien

Inledning av Martin Fahlgren från Marxistarkiv.se

Läs hela dokumentet (som pdf finns det här)

”KFML:s omvälvning av historien” skrev Kenth-Åke Andersson 1969, som ett svar på två artiklar som publicerats i KFml:s veckotidning Gnistan. Artikeln publicerades för första gången i Revolutionär information nr 1.

”KFML:s omvälvning…” är en riktig ”klassiker”, som K-Å kommenterar utförligt i sin ”Inledning” till ”Lögnens renässans”, men själva artikeln har inte funnits tillgänglig på mycket länge. Den förtjänar dock att ges ut på nytt.

I ”KFML:s omvälvning…” krossar K-Å fullständigt Gnistans första valhänta försök att lite mer utförligt ”avslöja” Trotskij och trotskismen och i så motto är den verkligen en milstolpe – för första gången kunde den unga trotskistiska rörelsen i Sverige fullständigt klä av sina stalinistiska motståndare.

Jag själv var maoist vid den tidpunkten och jag minns att jag blev skakad då jag läste K-Å:s artikel – och förmodligen spelade den också en viktig roll för min senare politiska utveckling, som slutade med att jag bröt med maoismen och stalinismen, men jag har också en annan lite mer speciell ”personlig” relation till artikeln som jag nu ska avslöja.

Vid tiden för publiceringen av Gnistan-artiklarna och K-Å:s svar var jag ordinarie ledamot i VUF:s (VUF =Vänsterns Ungdomsförbund) förbundsstyrelse. Jag fick i uppdrag att titta på denna Gnistan-affär och eventuellt skriva en artikel om det hela till VUF:s tidning Stormklockan. Jag försökte göra det grundligt och skaffade också det bakgrundsmaterial som Gnistan hade använt (bl a Dmitrievskys ”Stalinbiografi”). Jag fick en mindre chock, det visade sig att K-Å:s påstående att Gnistan använt sig av en högerextremistisk rysk nationalist, antisemit och fascist, för att slå mot Trotskij och trotskismen var korrekt. (1) Och det riktigt bedrövliga var att det också framgick tydligt om man bara läste Dmitrievsky-boken och använde hjärnan. I en osig­nerad Stormklockan-artikel (”KFml behandlar trotskismen”) klargjorde jag detta, samtidigt som jag försökte försvara en antitrotskistisk hållning (VUF, och jag själv var ju maoister). Att få kritisera KFml:s och Gnistans klantighet i denna affär var också ganska tillfredsställande, det ska villigt erkännas: KFml hade länge haft en fientlig attityd mot VUF, som ständigt kritiserades för att vara ”revisionistiskt”, sabotera Vietnam-arbetet osv – att kunna ge igen lite kändes därför fint.

Det kan vara intressant att citera vad K-Å skriver om Stormklockan-artikeln i sin ”Lögnens renässans”:

Men även om KFML drog sig tillbaka i skamvrån och molteg, fanns det andra som ansåg att de borde tala på deras vägnar. Det var Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) som just då befann sig i rutschning från Vpk till KFML och som i mitten av 1970 skulle splittras. Den ledande fraktion, som sedermera skulle bilda Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK), dominerade nu över VUF:s tidskrift ”Stormklockan”. De hade redan utvecklat ett präktigt lillebrorskomplex gentemot KFML, men sam­tidigt bevarat en viss naiv ärlighet. De tog upp frågan om Gnistans artikel i nr 4/5 1970 av Storm­klockan. De tvingades ge oss rätt i att artikeln i Gnistan varit ”fylld av osanningar och felaktigheter”, samtidigt som de dock förklarade att de var helt överens med KFML om nödvändigheten att bekämpa de ”trotskistiska avvikelserna”. Men hur kunde Gnistan publicera en sådan artikel? Stormklockan kan inte låta bli att ställa sig den frågan. Efter mycket grubbel kommer man fram till att det fanns fyra ”rimliga förklaringar till att Gnistan tar fascistisk historieskrivning i sin tjänst”. De fyra förklaringar som är rimliga för stalinisterna på Stormklockan är mycket avslöjande för deras sätt att tänka. De kan vara värda att återge här:

1) SÅ (artikelförfattaren) har blivit lurad av en trotskist som ‘hjälpt’ honom med artikeln.

2) SÅ är trotskistisk agent i KFml och motarbetar den marxist-leninistiska rörelsen genom att förse trotskisterna med ‘ammunition’.

3) SÅ har ytterst bristfälliga kunskaper i marxism-leninismen och läst Dmitrievsky utan att reagera mot felaktigheterna.

4) SÅ har haft mycket bråttom med artikeln, och har därför bara läst delar av ‘Stalinbiografin’.

(Obs! Detta är ett ordagrant återgivande av Stormklockan; så här står det faktiskt! )

Observera här hur frågan om ”rimliga förklaringar” reduceras till rent konspiratoriska motiv eller till funderingar om artikelförfattarens kunskapsnivå. Ingenstans ställer sig MLK/VUF frågan hur artikeln kunde läsas av en hel redaktion, som tillika var en självutnämnd ”arbetarklassens förtrupp” och som vid den tiden innehöll så tunga namn som Nils Holmberg, utan att någon reagerade och tyckte att artikeln var konstig.

K-Å kritiserar här (med all rätt) de fyra punkterna (”konspiratoriska motiv”), fast om sanningen ska fram så var inte dessa punkter så allvarligt menade (i synnerhet inte de två första), utan de var mer tänkta som ett sätt att ”driva” med herr Åkervall och KFml och få dem att reagera och förklara sig (vilket de givetvis aldrig gjorde). Jag fattade givetvis redan vid den tidpunkten att den verkliga orsaken helt enkelt var att SÅ ville skriva något riktigt snaskigt om Trotskij och då var beredd att tillgripa vad som helst som kunde passa, ju snaskigare desto bättre. SÅ fick tag i Dmitrievsky-boken, som innehöll material av den sort som han ville ha. Och även Gnistan-redaktionen tyckte att detta var en riktig ”bredsida” mot trotskismen och svalde det hela med hull och hår utan att reflektera. Att det gick så smärtfritt beror givetvis även på dåliga kunskaper, dvs de 2 sista Stormklockan-punkterna innehåller nog en stor dos sanning. (2) Det där med källkritik, det har f ö stalinister aldrig varit bra på.

Jag lärde senare känna Kenth-Åke väl och jag minns att han ”gillade” Stormklockan-artikeln som ett exempel på hur maoister och stalinister gärna ser konspirationer här och där i stället för att närma sig problem på ett marxistiskt vis. Jag tror mig minnas att jag talade om för honom att jag var ansvarig för artikeln, men jag är inte säker.

OBS: Båda de ovan omtalade artiklarna (från Gnistan och Stormklockan) finns med som bilagor i denna artikelsamling.

Andra reaktioner på Gnistan-artikeln

Gnistan-artikeln och K-Å:s svar fick genklang i större delen av den dåvarande ”avgrunds­vänstern”.

I första numret av den teoretiska tidskriften Kommunist sammanfattar den nybildade vänster­organisationen Förbundet Kommunist (FK) sina erfarenheter ”av kampen i VUF-MLK”, presenterar sin politiska plattform, samt preciserar sin kritik av de mao-stalinistiska organisationerna KFml och MLK. I ett avsnitt som rör deras teoretiska oförmåga används Dmitrevsky-historien som ett belysande exempel:

Oförmögen att gå i teoretisk närkamp med den trotskistiska rörelsen, griper Gnistan istället alla ideologiska tillhyggen den kan få tag på (t o m det trubbiga vapen den ökände fascisten Dmitrevsky kan erbjuda) för att slå ner den.

KFml fortsatte dock att tiga om affären, tills hösten 1970, då KFml splittrades och artikel­författaren Sigge Åkervall gick över till KFMLr. Nu var det fritt fram för att ta avstånd från artikeln. Detta skedde via Kurt Wickmans och Lars Gustafssons (WG) bok Marxism eller trotskism?, som var ett nytt och mer omfattande, men åter ett misslyckat försök att göra upp med trotskismen (Kenth-Åke Andersson smulade sönder deras bok i Lögnens renässans, ett specialnummer av den teoretiska tidskriften Fjärde Internationalen)).

I Marxism eller trotskism? förklarade paret Wickman-Gustafsson:

I en artikel med titeln ”Sanningen om Lenins testamente” gick Sigge Åkervall (numera Central­kommittéledamot i ”(r)”) i Gnistan till attack mot trotskisterna med hjälp av minst tvivelaktiga källor och med en arsenal av vulgärpsykologiska argument. (WG, s. 247).

Således får personen Sigge Åkervall skulden för klavertrampet – Gnistans redaktion däremot, som givetvis också har ett ansvar för det hela (man tog ju med artikeln), kritiseras inte.

Någon ”självkritik” från Sigge Åkervall (som för länge sedan lämnat den ”revolutionära rörelsen”) har vi aldrig fått se, och vi lär knappast heller få någon.

Martin Fahlgren i september 2006

Noter

(1) Dmitrievskys ideologi, som är ett hopkok av fascism, antisemitism, storrysk nationalism, Stalin-beundran m m, borde passa ganska väl för de moderna ryska nazister som kallar signationalbolsjeviker. Men vad vet jag, de kanske redan har ”upptäckt” Dmitrievsky. National­bolsjeviker, inspirerade av de ryska förebilderna, finns f ö även i Sverige. RKU (”Revolutionär kommunistisk ungdom”, Kommunistiska partiets ungdomsförbund) hemsöktes för några år sedan av denna slags ohyra. Förmodligen var det ”r-arnas” positiva syn på Stalin som fick dessa att känna sig hemma – men när deras rasistiska budskap blev känt sparkades de ur RKU.

(2) Om vi fortsätter att driva lite med det hela så skulle ju vi kunna komplettera de 4:a punkterna med ytterligare en: (5) SÅ är en nazistisk agent i KFml….

Läs hela dokumentet (som pdf finns det här)