SKP i kris

Politisk kommentar av Martin Fahlgren i Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1981

I månadsskiftet november-december förra året höll SKP sin tredje kongress. Det var ingen klang- och jubeltillställning, utan tvärtom en krisens och den politiska förvirringens kongress. Av SKP, som länge var den största av grup­perna i den »yttersta vänstern» i Sverige, återstår idag bara skuggan från fornstora dar. Frågan är om den illa tilltygade SKP-skutan över­huvudtaget kommer att kunna hålla sig flytande över en kongress till. I vilket fall som helst är SKP i färd med att reduceras till en sekt utan annan betydelse än som en kuriositet. Vad har lett SKP dithän? 

Krisen i SKP har inte kommit som en blixt från en klar himmel. Den började för flera år sedan. Alltsedan fraktionskampen i mitten av 70-talet, som slutade med att Bo Gustafsson, Sture Ring m fl drevs ut ur organisationen, har SKP gått kräftgång: många medlemmar och sympatisörer har hoppat av, antalet deltagare i SKP:s utåtriktade mani­festationer (t ex l maj) har minskat år från år, Gnistans upplaga har halverats, bokförlaget Oktober brottas med stora ekonomiska problem, ett växande antal bokhandlar har fått slå igen osv.

De grundläggande orsakerna till denna djupgående kris är en kombination av sociala och politiska faktorer. Till de förra hör att SKP (i likhet med övriga utomparlamentariska vänstergrupper) främst är en produkt av radikaliseringen bland studerande ungdom och i vissa intellektuella kretsar under andra hälften av 60-talet och i början av 70-talet. I takt med att denna radikaliseringsvåg ebbade ut började grundvalen för studentvänstergrupperna att vittra sönder. Därmed förlorades inte bara en viktig rekryteringskälla, utan vänstergrupperna smittades själva av de nya stämnin­garna inom de skikt varur de vuxit fram. Vi understryker att detta är ett fenomen som kan iakttas i hela den utomparlamentariska vänstern, men återverkningarna i SKP (liksom i FK, vilket vi återkommer till i kommande nummer av Fl) blev sär­skilt kraftiga. Anledningen till detta är politisk. I SKP:s fall är det främst den okritiska uppknytningen till Kina och dess politik som fungerat som en kvarnsten om halsen. Särskilt förödande har uppslutnin­gen bakom den kinesiska »supermaktsteorin« varit. Dess förvräng­da världsbild har nämligen medfört att SKP alltmer förlorat förmågan att korrekt förstå och analysera den svenska och internationella klass­kampens realiteter. Och att bortse från klasskampens lagar och verk­lighet gör man inte ostraffat, oav­sett om man har »800 miljoner kineser« i ryggen eller inte. SKP har i allt större utsträckning hamnat vid sidan av eller t o m på fel sida om barrikaderna när det gällt viktiga internationella klasskampsfrågor (t ex i Centralamerika). Och inte har SKP gjort större succé på den svenska arenan, där klasskampsperspektivet alltmer fått ge vika för re­formistiska tankegångar. I vissa frågor har man tom hamnat i rent reaktionära positioner, som i försvarsfrågan, där SKP har mer gemensamt med den borgerliga hö­gerns ståndpunkter än med arbetar­rörelsens traditioner (inklusive dess socialdemokratiska gren).

De märkliga ställningstagandena i de internationella och svenska klasskampsfrågorna har lett till att SKP förlorat all attraktionskraft på de människor som reagerar mot kapitalismens orättvisor och förtryck och som söker radikala socialistiska lösningar på världsproblemen. Förutom att SKP:s möjligheter till ny­rekrytering på detta sätt nästan försvunnit, har det också spätt på tvivlen och demoraliseringstendenserna bland medlemmar och sympatisö­rer.

Då en politisk organisation råkar ut för upprepade bakslag är det oundvikligt att medlemmarna ställer sig frågor om motgångarnas orsaker och försöker finna botemedel. Så har också skett i SKP, även om vi kan konstatera att de olika svar som formulerats för det mesta uppvisar en skrämmande brist på förmåga att begripa någonting om krisens rötter. Vi ska här titta en smula på de tendenser/fraktioner som tagit form i denna process.

Under förkongressdebatten utkristalliserades fyra grupperingar med mer eller mindre väldefinierade politiska plattformar. Till dessa, som trots allt var eniga om att man borde fortsätta bygget av en självständig politisk organisation, kan vi lägga en strömning som ifrågasatte detta perspektiv och istället vände blickarna mot socialdemokratin. Denna »likvidatoriska« strömning konstituerade sig emellertid aldrig som en klar tendens, vilket bidragit till att de som påverkats av sådana tankegångar inte heller agerat en­hetligt och samlat. Det har istället blivit fråga om individuella utträden och övergångar till SAP. I taktmed att demoraliseringen sprider sig i SKP kan vi förvänta oss att avhoppargruppen kommer att växa.

Bortsett från att SKP på detta sätt kommer att förlora allt fler militanter, lär dock avhoppar-»fraktionen« inte få något större inflytande på SKP:s politiska utveckling i framtiden. Därför kan vi lämna den åt sitt öde och koncentrera oss på de »partibyggande« grupperingarna, av vilka tre kvarstår i SKP, medan den fjärde (»lindblomiterna«) bru­tit sig ur och försöker bygga upp en ny »m-l«-organisation. Vi ska be­handla dem i tur och ordning.

SKP efter kongressen — tre i en

De grupperingar som stannat kvar i SKP kan grovt indelar i en »höger«. »center« och »vänster«.

»Högern«: Denna, som fått förstärk­ningar i och med MLK:s inträde i SKP, har utvecklat ett klassamarbetstänkande som i många avseenden ligger en bra bit till höger om socialdemokratin (förespråkar bl a samlingsregering). Den allt överskuggande frågan som bestämmer alla andra ställningstaganden är kampen mot Sovjetunionen. Det är inte längre fråga om »kamp mot de två supermakterna« utan bara den ena av dem. Alla krafter, inklusive USA-imperialismen, måste enas i en världsomspännande »enhetsfront« mot »socialimperialismen« som tros stå i be­grepp att igångsätta »angreppskrig«. Inför denna överhängande »krigsfara« förespråkas militär upprustning. I detta perspektiv ingår en positiv syn på ekonomiska och militära imperialisti­ska allianser, t ex EG och NATO. Helt logiskt omhuldas också det nordiska samarbetet (t ex Nordsat). För Sveriges del är nationens enhet och obero­ende överordnat klasskampen. Den svenska nationen måste enas för att försvara sig mot det yttre hotet. Till bi­lden hör ett förhärligande av allt svenskt (svenska produkter, svensk kultur osv).

Givetvis har »högerns« uppfattning om nationen, de internationella frå­gorna osv inget med verkligheten och marxismen att göra. Det finns däremot mycket i denna grupperings politiska ståndpunkter som för tankarna tillba­ka till en Nils Flyg eller en Jacques Doriot (fransk kommunistledare som efter sin uteslutning ur partiet utveckla­des till fascist och grundade ett fascistparti). Förutom nivån i klasskampen är det hittills uppknytningen till Kina som förhindrat att steget tagits fullt ut. Om banden till Kina skulle klippas av och den inneboende logiken i »högerns« politiska tänkande få fritt spelrum, ja då kan det mycket väl tänkas att den utvecklar rent fascistiska drag.

»Centern«: Hit hör en stor del av den gamla partiapparaten. Dess främsta strävan har varit att utsläta motsätt­ningarna för att värna om SKP:s »enhet«. I denna sin enhetssträvan har »centern« också flirtat med de grupper som uteslutits eller lämnat SKP vid ti­digare fraktionsstrider. F.ö. är grup­pens politiska fysionomi ganska obestämd. Dess enda orubbliga »principer« är fasthållandet vid Kina och kampen mot Sovjetunionen. »Högerns« konsekventa tillämpning av tesen att allt måste underordnas kampen mot Sovjet har dock varit alltför svårsmält för »centern«. Även om denna i det stora hela är överens med »högern« om den allmänna »analysen« tvekar man att dra alla konsekvenser därav. Samtidigt har »centern« helt naturligt misslyckats med att formulera ett helhetsalternativ till »högern«. Resultatet har blivit att den befinner sig politiskt på defensiven gentemot »högern«.

»Vänstern«: Trots sin oklarhet i mån­ga frågor är detta den politiskt mest avancerade av SKP-tendenserna. Den har nämligen börjat ifrågasätta inte ba­ra Stalins Sovjet, utan också den kine­siska »socialismen«. Men ännu viktigare är att den i detta ifrågasättande försökt dra revolutionära slutsatser, i motsats till »högern« och »centern«, som även de kritiserat aspekter av sta­linismen, men bara för att samtidigt förkasta leninismen och perspektiven på en revolutionär politik överhuvud­taget. »Vänstern« är också den enda gruppering som insett att det är nöd­vändigt att allvarligt granska och ompröva SKP:s tidigare politik och historia. (För »högern« och »centern« har SKP i det förflutna i huvudsak fört en korrekt linje — de längsta de kan sträcka sig är att erkänna en viss »sekterism«, »dogmatism« osv. För »lindblomiterna« slutligen — se nedan — var allt frid och fröjd t o m en tid efter förra kongressen, varefter allting gick snett. Följaktligen är uppgiften att återvända till och bygga vidare på SKP-politiken av 1976 års modell).

Varthän »vänstern« kommer att utvecklas i framtiden är svårt att veta. Den är fortfarande behäftad med allvarliga politiska brister, t ex har den förkastat den maoistiska tesen att Sov­jet är kapitalistiskt, men vidhåller att Sovjet för en »imperialistisk utrikespo­litik^ vilket är fullkomligt omöjligt att förlika med marxismen. Dessutom fasthåller »vänstern« vid en del av SKP:s felaktiga uppfattningar om »det nationella oberoendet« och därmed sammanhängande frågor. Som en grundval för enhet med de övriga grupperingarna i SKP är det dock inte mycket att hurra för, i synnerhet som det mellan »vänstern« och de övriga grupperingarna samtidigt skiljer myc­ket i analysen och i de politiska slutsat­serna.

Framtidsutsikter

SKP:s »enhet« är mycket bräcklig. Karaktären av de politiska motsättnin­garna som inryms i organisationen gör att det är omöjligt för SKP att existera en längre tid utan svåra slitningar och ev. splittring. Klasskampens utveck­ling i internationell och nationell skala kommer sannerligen inte att göra det lättare att hålla samman organisationen. Om inte annat kommer SKP att få nådastöten den dag då Kina ändrar sin Sovjet-politik. Och detta behöver inte ligga så långt fram i tiden som det förefaller nu. Den kinesiska utrikespolitiken bygger nämligen inte på några fasta, ideologiskt grundade principer, utan bestäms av »realpolitiska« överväganden. Den dag då de kinesiska ledarna drar slutsatsen att de inte kan vinna mer på sin nuvarande Sovjet-fientliga politik, eller alternativt Mosk­va visar sig villigt att göra en del av de eftergifter som Deng & Co eftersträvar (t ex minska stödet till Vietnam), då kommer de att ändra sin Sovjet-politik. Något som SKP-ledningen tyd­ligen inte har uppmärksammat ännu, är att de kinesiska ledarna redan ändrat sin terminologi beträffande Sovjet och på så sätt avlägsnat de ideologiska hindren för ett nytt närmande. Idag ta­las det inte längre om att kapitalismen återupprättats eller att Sovjet skulle vara »socialimperialistiskt«. (F ö skul­le det vara absurt att fortsätta att an­vända sådana begrepp eftersom Deng & Co:s ekonomiska reformer har mycket gemensamt med de som genomför­des i Östeuropa och Sovjet på 60-talet). Beijing hävdar nu endast att Sovjet »strävar efter världshegemoni« och är »expansionistiskt«. I detta avse­ende står den officiella kinesiska håll­ningen paradoxalt nog närmare »vänsterns« ståndpunkter än de övriga SKP-fraktionernas. De senare rapar fortfarande upp de förlegade maoistiska teserna i denna fråga.

SKP:s saga lider mot sitt slut. Vad som däremot inte är avgjort är vad som kommer att hända med majorite­ten av organisationens militanter. Det kommer att avgöras av klasskampens utveckling i kombination med den ideo­logiska kampen. I denna spelar SKP-»vänsterns« utveckling en viktig roll. Den har valt att stanna kvar i SKP för att där ta strid för och vidareutveckla sina idéer. Vi kan bara önska lycka till i detta arbete och uttrycka en förhoppning om att den ska inse att det trots allt bara är i Fjärde Internationalen — den världstrotskistiska rö­relsen — som den kan finna relevanta svar på sina teoretiska spörsmål (stali­nismen, maoismen, Sovjets och Kinas klasskaraktär o s v), liksom elementen i ett revolutionärt program och korrekta organisatoriska principer (synen på den demokratiska centralismen m m) för uppbygget av ett revolutionärt par­ti.

Fraktionen som blev ett »parti« (SKP-ml)

Den fjärde grupperingen, »lindblomiterna«, faller utanför de ramar vi hållit oss innanför hittills, eftersom den brutit med SKP och upprättat en ny organisation. Kärnan i denna frak­tion uteslöts i olika omgångar redan före senaste kongressen. Den person som brukar betraktas som tongivande i denna grupp är P-Å Lindblom, som länge tillhörde SKP:s högsta ledning, men som utmanövrerades när han opponerade sig mot organisationen högervridning.

Det »lindblommarna« revolterat mot är att SKP:s politik helt bestäms av »supermaktsteorin« (som de dock säger sig stödja i princip!). Eftersom Sovjet inte står i begrepp att omedel­bart kasta sig över Sverige, måste poli­tiken här baseras på huvudmotsättnin­gen i Sverige (»mellan proletariatet och borgerskapet«), hävdar de. Med såda­na argument försöker »lindblomiterna« förena »supermaktsteorin« med en klasskampsinriktning för Sveriges vidkommande, vilket givetvis i längden är en fullkomligt olöslig ekvation (nå­got som Baude & Co efter åtskillig hu­vudvärk till slut tvingades inse). I själ­va verket är det SKP-majoriteten (särskilt »högern«) som är konsekvent, ty om man erkänner att »huvudmotsättningen i världsmåttstock går mellan supermakterna (läs: Sovjet) och resten av världen, då är också (enligt den maoistiska läran om motsättningar) al­la andra motsättningar underordnade denna huvudmotsättning som måste lösas först, innan det är möjligt att lö­sa de andra.

»Lindblomiternas« kritik mot SKP:s förhållningssätt till den svenska klasskampen kan otvivelaktigt finna en viss sympati även bland de SKP:are som inte har minsta tanke på att anslu­ta sig till SKP-ml, ty bland de som fortfarande har kvar en del klasskampstänkande måste SKP:s alltmer uttalade klassamarbetspolitik ge mån­ga olustkänslor. Det är dock osanno­likt att detta tar sig uttryck i några mer omfattande överhopp till SKP-ml. Med rätta uppfattas SKP-ml av majo­riteten av SKP:arna som en sekt utan framtid. Det faktum att »lindblommarna« ideologiskt försvarar »supermaktsteorin« gör det inte lättare att framtona SKP-ml som ett trovärdigt alternativ till SKP. Tvärtom ger detta SKP-ledningen trumf på hand. Att SKP-ml dessutom uppvisar vissa ultravänsteristiska drag (besläktade med KPMLr:s) gör det inte lättare att vinna över SKP-medlemmar som under ett årtionde vaccinerats mot »vänsteravvikelsen« främst i r:s skepnad.

Projektet att bygga SKP-ml är ett fullkomligt dödfött företag. Det finns inget politiskt utrymme för en organi­sation som försöker hålla fast vid en maoistisk politik som är överspelad i internationell skala. Och med navelsträngen till Kina avklippt kommer organisationen antingen att tvingas göra upp med »supermaktsteorin« och söka nya internationella anknytningar eller gå under. Med allra största sanno­likhet kommer SKP-ml att misslyckas även om den styr in på den förstnämn­da vägen, p g a att det internationellt idag inte finns några inspirationskällor av samma dignitet som Kina på 60-talet, samtidigt som den existerande utomparlamentariska vänstern idag effektivt blockerar möjligheterna för nya organisationer att växa sig starka. SKP-ml kommer därför att bli ett kortlivat fenomen. Dess rekryter kommer att söka sig till andra organisationer eller demoraliseras. Det bästa vore om de ledande i SKP-ml insåg detta och övergav sitt partiprojekt. Istället borde de bilda en studiegrupp med målsätt­ningen att gå tillbaka till och ompröva sina ideologiska grundvalar, dvs maoismen och stalinismen. Detta skul­le inte rädda SKP-ml som organisati­on, men väl kunna rädda många militanter från att antingen hoppa i nya galna tunnor eller demoraliseras. M a o skulle detta kunna möjliggöra en uppgörelse med den mao-stalinistiska revisionismen och en nyupptäckt av den revolutionära marxismen. Vi betvivlar dock att Lindblom & Co är till­räckligt klarsynta och modiga för att våga ta ett sådant steg.

Skådeprocessen i Beijing — några reflexioner 

Rättegången mot »Lin Biao-klicken« och »de fyras gäng« hade inte ens star­tat förrän massmedia världen över utbasunerade att anklagelseakten innehöll det »sensationella« avslöjandet att Lin Biao och hans sammansvurna ha­de planerat en statskupp hösten 1971. Vi som följt utvecklingen i Kina under det senaste årtiondet spärrade upp ögonen: Denna »nyhet« hade ju varit känd i åtta år och även rapporterats i världspressen 72-73. Inte nog med det. Ett stort antal »hemliga« kinesiska do­kument rörande det påstådda kuppförsöket och fraktionskampen i KKP vid den tiden hade varit tillgängliga utan­för Kina nästan lika lång tid. Förutom att det var första gången som detalje­rade anklagelser fördes fram officiellt fanns det således inget nyhetsvärde i rapporterna från Beijing. I själva verket hade den intresserade »kinaskådaren« sedan lång tid tillbaka haft till­gång till mycket mer information om det påstådda kuppförsöket och den inre partikampen 1970-71 än det som de nuvarande kinesiska ledarna låtit släp­pa ut i samband med rättegången.

Värdet av de nya »avslöjandena« inskränker sig därför till att ytterligare bekräfta äktheten av de dokument och övriga informationer som vi för länge sedan försetts med bl a genom olika underrättelsetjänsters försorg (främst taiwanesiska och amerikanska) eller fått via mer inofficiella kinesiska kanaler (bl a kinesiska ledares uppgifter i samtal med utländska statsmän och journalister). Men även i detta avseende är värdet av de nya kinesiska uppgifterna begränsat, ty redan under »kampanjen mot Lin Biao« 1972 och framåt framkom det i officiella sammanhang, i fragmentarisk form, tillräckligt mån­ga informationer för att äktheten av de i väst tillgängliga »hemliga« dokumen­ten skulle kunna fastslås (bl a återgavs i den kinesiska pressen åtskilliga citat ur dessa). Inga »kinaexperter« ifrågasatte heller äktheten av dessa doku­ment — inte ens Beijing-papegojorna. De senare ignorerade helt enkelt deras existens.(1)

Den »sensationella nyheten« från november 1980 var alltså egentligen inte någon nyhet alls. Den hörde mer hemma i historieböckerna än i TV-Rapport och på tidningarnas förstasi­dor.

Det finns dock en hel del annat att anmärka om nyhetsbevakningen av Beijing-processen. Exempelvis är det frapperande hur okritiskt massmedia behandlat hela historien. Inga försök att t ex granska anklagelsepunkternas trovärdighet och natur har gjorts. Inga analyser av vittnesmålens och bevisma­terialets karaktär och innehåll har fö­retagits, osv. osv. Ändå gör ju rätte­gångens karaktär av en politisk process att sådana analyser är av avgörande betydelse för en förståelse av vad som skett och sker i Kina. Låt oss t ex ta upp frågan om Lin Biao-gruppens på­stådda militära kuppförsök.

Att Lin Biao & Co verkligen förbe­redde någon slags kupp är mycket möjligt. Förhållandena i toppskiktet av den byråkratiska kasten i Kina kan nämligen i mångt och mycket liknas vid situationen i det kinesiska kejserliga hovet under t ex Han-väldets förfallsperiod (slutet av 200-talet e. kr): intrigmakeri, nepotism osv tillhör vardagsrutinen. Arresteringen av »de fy­ras gäng« illustrerar detta utmärkt. Den innehåller en palatskupps alla in­gredienser. Varför skulle inte också Lin Biao och hans »sammansvurna« ha konspirerat mot andra delar av by­råkratin? Däremot är det mycket svå­rare att oreserverat svälja alla de detal­jer som offentliggjorts om kuppförsö­ket (t ex om mordattentatsplanerna mot Mao). I vilket fall som helst ver­kar de nästan farsartade i sin amatörmässighet. Misstanken att de segrande fraktionerna »förbättrat« planerna i syfte att maximalt svartmåla sina mot­ståndare i massornas ögon ligger nära till hands. Men ännu viktigare än frågetecknen kring själva intrigen är att vi inte fått någon trovärdig redogörelse för de politiska motiv som låg bakom »kupplanerna«. Det enda vi i stort sett fått veta är att Lin Biao eftersträvat den vakanta posten som ordförande i staten. Då detta luftades vid ett möte i Lushan i augusti 1970 slog Mao (upp­backad av Zhou Enlai) bakut. Lin Bi­ao tolkade detta som att hans ställning var hotad och beslöt att slå till innan det var för sent. Det är mycket möjligt att detta är en del av sanningen, men det står helt klart att det inte är hela sanningen eller ens den avgörande pusselbiten. Varför skulle Mao reagera så starkt på att den man som i partistadgarna stod som hans »efterträdare» och »närmaste vapenbroder« önskade ordförandeposten i Folkrepubliken? Och varför skulle Lin Biao och hans sammansvurna bli så nervösa över ett sådant litet bakslag? Med tiden skulle ju Lin Biao automatiskt bli partiordfö­rande. Svaret på dessa frågor är givet­vis att det fanns viktiga politiska meningsskiljaktigheter mellan Lin Biao-gruppen och Mao-Zhou. Vilka var då dessa?

När det gäller »de fyras gäng« existerar inte detta problem, ty även om de nuvarande kinesiska ledarna försökt skjuta de politiska motsättningarna i bakgrunden, är det allmänt känt i och utanför Kina att »de fyras gäng« stod för en helt annan inriktning i det kinesiska uppbygget än Deng & Co. I Lin Biao-gruppens fall har de kinesiska le­darna varit mycket mer framgångsrika i att dölja vad motsättningarna kring 1970-71 gällde. Men detta gör också att anklagelseakterna mot Lin Biaos vapendragare hänger i luften, saknar inre logik. Motiven till att Lin Biao & Co planerade en statskupp 1971 förblir höljda i dunkel. Detta betyder nu inte att det är omöjligt att fylla igen de luc­kor som de kinesiska byråkraterna lämnat. Det går att i stora drag re­konstruera vad Lin Biao-gruppen stod för. Detta är också betydligt intressan­tare och i synnerhet viktigare än frågan om eventuella kupplaner. I en kom­mande bok kommer dessa politiska meningsskiljaktigheter att diskuteras mer i detalj. Här ska vi bara konstate­ra att de politiska motsättningarna i partitoppen åren 1970-71 var betydan­de, bl a var Lin Biao & Co motståndare till att inbjuda Nixon till Kina, nå­got som Mao & Co inte kunde tolerera.

Beijing-processens uppläggning, anklagelseakternas innehåll osv visar med all önskvärd tydlighet att Deng & Co inte haft för avsikt att för de kinesi­ska massorna klargöra vad som verkli­gen hänt. Syftet har varit att göra sig av med de politiska motståndarna utan att de underliggande politiska frågorna ställs under debatt. Därför har de anklagade framställts som enbart kriminella som förföljt meningsmotståndare, planerat statskupper osv. Därför har också varje försök att spräcka åklagarens snäva ramar nedtystats (jfr. behandlingen av Jiang Qing).

Ur byråkratins synvinkel är det av central vikt att massorna hålls okunniga om det verkliga skeendet, ty en öppen redovisning av alla fakta och politiska meningsskiljaktigheter skulle in­nebära en dödlig fara för byråkratin som sådan. Genom att inskränka det hela till de anklagades verkliga eller uppdiktade »brott« (otvivelaktigt är de skyldiga till åtminstone en stor del av dem), försvårar man för massorna att politiskt ifrågasätta det rådande systemet. En rättegång där alla papper lades på bordet skulle dessutom — förutom att ge Deng & Co politisk huvudvärk — riskera att de nuvarande ledarnas egna brott uppdagades (ty även de har omfattande förföljelser mot poli­tiskt obekväma på sitt samvete).

Beijing-processen markerar slutet på en epok i den kinesiska revolutionen — den maoistiska. Massornas hat mot de ledare som för dem representerat minst ett årtionde av lidanden har gjort det möjligt för Deng & Co att med folkligt gillande genomföra rättegången. Dessutom har regimen getts en tidsfrist för att infria sina löften om att snabbt förbättra det kinesiska folkets lott. Men massornas inställning till den nya ledningen är full av reservationer och tålamodet är begränsat. I samma mån som Deng & Co tvingas minska takten i »de fyra moderniseringarna« ökar också det folkliga missnöjet. De kinesiska massorna har fått nog av slagordspolitik (som under Mao och »de fyras gäng«), de vill se materiella resultat. Oppositionella politiska strömningar finns redan i det kinesiska samhället, t o m i partiet och dess ungdomsförbund. Dessa oppositionella strömningars potentiella bas är enorm. Samti­digt har partiets prestige aldrig varit så låg som nu. De hårda åtgärder som re­gimen vidtagit för att tysta oppositio­nella röster visar att den är medveten om faran. Rättegången mot »Lin-Biao-klicken« och »de fyra« har inte löst Dengs dilemma. Förutom den maoistiska epokens slut markerar den nämligen också inledningen till en ny epok, där massorna, befriade från illu­sionerna om partiets »ofelbarhet« osv, står i startgroparna för att själva gripa in i politiken. Och den dagen kommer hela det byråkratiska systemet att ska­ka i sina grundvalar. Vägen står öppen för verklig socialistisk demokrati, för uppbygget av ett verkligt socialistiskt samhälle. Må den dagen komma snart!

 

Noter

(l) Den hittills mest detaljerade officiella redogörelsen för »statskuppsplanerna« återfinns i Beijing Review 51-80, s 19-28. Vi ska här också ge ett urval av dokumentsamlingar och annan litteratur så att den intresserade lä­saren själv kan studera frågan närmare (och övertyga sig om riktigheten av det som sagts i texten beträffande informationen om Lin Biao-affären före Beijingrättegången).

1) Ett utomordentligt arbete i sitt slag är det av det danska Östasiatiska Insti­tutet (vid Köpenhamns universitet) i september 1973 utgivna kompendiet Lin Biaosfald. Det innehåller inte alla i väst kända dokument i frågan, men väl flera av de viktigaste, bl a »Utkast till projekt 5-7-1‘«, som är Lin Biao-gruppens påstådda kupplan, samt en resumé över Maos viktiga samtal med »ansvariga kamrater« under hans inspektionstur hösten 1971, där Lin Biao-affären dryftades. Kompendiet innehåller också en sansad och läsvärd inledning som försöker sätta in frågan i sitt historiska sammanhang, samt en del intressanta resonemang om dokumentens äkthet (författarna drar slutsatsen att så är fallet bl a genom att jämföra med vad som vid den tiden hade sipp­rat ut via officiella kanaler — obs att sedan kompendiets tillkomst har mycket mer uppgifter kommit fram vilket ytterligare styrker författarnas slutsat­ser).

2) På engelska finns förstås mycket mer publicerat. Av dokumentsamlingarna ska vi här lämna bara två av de mer omfattande: översättningstidskriften Chinese Law and Government, vol. V no. 3-4, samt vol VI no. l och no. 2 (1972-73), utgiven av International Arts and Sciences Press, inc. New York; och dokumentsamlingen Classified Chinese CommunistDocuments: A SelectionInstitute of International Relations, Taipei, Taiwan 1978.

3) Läsvärda artiklar om »Lin Biaos fall« finns i tidskriftenTheChinaQuarterly nr 55 (1973).

4) 1974 skrev holländaren J. van Ginneken en bok om Lin Biao som innehål­ler en del intressant information. När det gäller själva kuppförsöket och omständigheterna därikring bygger Van Ginneken emellertid inte på de do­kument som nämnts ovan, utan på uppgifter som de kinesiska ledarna själva vid denna tid låtit sprida ut. Boken är inte tillförlitlig i alla avseenden, men är läsvärd. Den utgavs 1976 i engelsk översättning under titeln The Rise and Fall of Lin Piao (Penguin).

Martin Fahlgren

Från Fjärde Internationalen 2/1981