På väg mot Fjärde Internationalen, 1933-38

Sammanfattning

Mullvaden kommer att i fem avsnitt berätta om Fjärde Internationalens utveckling fram till idag. I det första avsnittet, som publicerades i förra numret, berättade vi om utvecklingen i Sovjetunionen på 20-talet: byråkratins framväxt; den ideologiska likvideringen av partiets internationella perspektiv; Lenins testamente; Trotskijs formering av den ryska Vänsteroppositionen. Vi berättade hur Vänsteroppositionen krossades och dess ledare drevs i landsflykt. Trotskijs analys vid denna tid var följande: kapitalismen har inte återupprättats i Sovjetunionen, men arbetarklassens kontroll över produktionen har glidit över i byråkratins händer.

Sovjetunionen måste försvaras mot imperialistiska angrepp, men kampen måste även föras för ett återupprättande av den proletära demokratin. Till en början tänkte sig Trotskij att denna kamp skulle föras som en reformering av statsapparaten och korrigeringen skulle kunna ske inom ramen för partiet och Komintern. Den händelse som innebar en förändring av denna strategi var stalinismens katastrofala politik gentemot den framväxande nazismen i Tyskland. Det krävdes nu en politisk revolution i Sovjetunionen (men inte en social) och en ny International för världsrevolutionen – Fjärde Internationalen.

Vilken situation rådde i de imperialistiska metropolerna efter nazismens maktövertagande i Tyskland? Med andra ord: Vilken politisk, ekonomisk och social konjunktur kom att betinga Fjärde Internationalen under dess uppbyggnadsperiod.

Ekonomiskt kännetecknades perioden av den världsomfattande och svårartade ekonomiska kris som började 1929 och inte övervanns förrän i slutet av 30-talet. Ekonomin stagnerade, tusentals arbetare kastades ut ur fabrikerna, reformprogrammen stannade upp.

En kris av detta slag är ingenting ovanligt för kapitalismen: de återkommer periodiskt och är en del av själva systemet. Ibland leder kriserna till en radikalisering av arbetarklassen, vilken strider för att hindra att borgarnas ekonomiska kris vältras över på deras rygg. Stabiliteten i systemet rubbas, och i kombination med andra faktorer kan krisen leda till en revolutionär situation. Men också det rakt motsatta kan inträffa: krisen leder – om den följer efter år av intensiv kamp – till en kollaps för arbetarrörelsens organisationer, till en utbredd demoralisering inom arbetarklassen, vilket driver över initiativet till borgarklassen.

Situationen i början av 30-talet fick inslag av båda dessa modeller. Krisen följde efter ett
årtionde av intensiv arbetarkamp över hela Europa; det räcker med att påminner om revolutionsförsöken efter det första imperialistiska kriget. Först 1923 övervann borgarklassen den politiska krisen. Men detta tillstånd varade inte länge. Mot slutet av årtiondet uppstod nya svårartade politiska kriser, manifesterade ex.vis i den engelska generalstrejken. När krisen kom 1929 hade ingen av samhällets huvudklasser ännu hunnit återhämta sig efter de långa inbördesstriderna. Särskilt i Tyskland uppstod ett politiskt vakuum som gav rika möjligheter för nya kombinationer. Arbetarklassen var ännu utmattad och dessutom politiskt splittrad.

Krisen gav en impuls till radikalisering, men denna kunde inte kanaliseras inom arbetarpartierna, vilka inte förmådde formulera en korrekt strategi. Det politiska initiativet gick till småbourgeoisin som började backa upp en politisk äventyrare som lovade den efterlängtade stabiliteten: Hitler. Möjligheten hade skapats för den fascistiska kombinationen: småborgerligt stöd och en politik i finansoligarkins intressen. Väl vid makten krossade Hitler alla arbetarorganisationer och själva stödjepunkten i den europeiska arbetarrörelsen, dess ideologiska och organisatoriska centrum alltsedan Marx” dagar utrotades på några år. Detta oerhörda bakslag för arbetarrörelsen färgade hela 30-talet; nederlaget demobiliserade arbetarna i andra länder och uppmuntrade fascistiska grupperingar.

Folkfront eller enhetsfront?

Kampen mot fascismen blev huvudtemat för 30- talets arbetarrörelse. Hur skulle den bekämpas? Snart utvecklade sig två linjer för strategin. Den ena framfördes av SUKP och Komintern. Fiaskot för den sekteristiska politiken i Tyskland (”klass mot klass”) ledde till en total omsvängning. Tidigare hade man vägrat att gå i front med andra arbetarorganisationer; nu utarbetade man tanken på en anti-fascistisk folkfront som inom sig inte bara skulle organisera arbetarna utan även småborgarna, de intellektuella och t.o.m. borgerliga skikt, kort sagt alla ”anti-fascister” som ville vara med och kämpa.

Men eftersom alla inte var kommunister blev konsekvensen att fronten skulle bildas kring en plattform, som bestod av försvar för den ”demokratiska staten”. Kommunisterna skulle avstå från alla krav på en social revolution och begränsa sig till att inom Folkfrontens ram kräva reformer i det borgerliga samhället. Den epok man stod inför påstods inte tillåta sociala revolutioner: nu gällde det att i allians med småborgerliga och borgerliga skikt försvara den borgerliga demokratin mot
fascismen. För koloniernas del innebar linjen att kommunistpartierna i de kolonier som
kontrollerades av demokratiska stater (ex.vis Indien och Vietnam) inställde den antiimperialistiska kampen. Man t.o.m. fördömde uppror i kolonierna som en ”provokation” (ex.vis Palestina 1936).

Gentemot denna folkfrontslinje förde Trotskij och den internationella Vänsteroppositionen en annan analys. Man hävdade nu – liksom tidigare – att arbetarorganisationerna skulle bilda en front på klassmässig grund för att stoppa fascismen, en proletär enhetsfront, där varje parti – och naturligtvis även kommunistpartiet – skulle behålla sin organisatoriska och programmatiska självständighet. Till skillnad från Komintern var Trotskij inte pessimistisk inför nya
revolutionära möjligheter. Han förutsåg att den instabila politiska och ekonomiska situationen skulle bestå och att de snabba skiftena mellan reaktion och revolution skulle känneteckna även framtiden. Ett ekonomiskt uppsving skulle innebära att arbetarklassen återfick sin kampförmåga. Det element som främst saknades för att de revolutionära situationerna skulle kunna utnyttjas var det subjektiva – partiet. Risken för fascismen var akut, men den småbourgeoisi som Komintern ville liera sig med var benägen att i en valsituation stödja fascister hellre än kommunister och front på deras villkor band därför arbetarorganisationerna. Endast en kraftfull revolutionär politik – inte denna opportunism och dessa ”minimiplattformar” – kunde attrahera småbourgeoisin och de intellektuella till arbetarklassen. Partiet kunde inte heller
underordna sig de borgerliga organisationerna och se den ”demokratiska staten” som sitt kampmål – då skulle det i den instabila situationen kunna komma att spela en kontrarevolutionär roll om den försökte hindra arbetarklassens spontana aktioner.

De två linjerna – folkfront eller enhetsfront – kom att konfronteras under 30-talet på flera områden. I kolonierna ledde Kominterns linje till svåra bakslag. Framgångar kunde endast inregistreras i de länderna där kommunisterna antingen genomförde en annan sorts front – enhetsfront med borgerliga grupper, men med organisatorisk och politisk självständighet (Kina efter 1936, f.ö. en politik som låg helt i linje med vad Trotskij förespråkade för Kina) eller där stora grupper bröt med Komintern (Vietnam, Ceylon) och anslöt sig till den trotskistiska rörelsen. I Europa möttes de två linjerna i spanska inbördeskriget, där Komintern arbetade på den borgerliga republikens villkor och kom i motsatsställning till arbetarklassens spontana försök att ockupera fabriker och storgods. Denna politik – som ledde till ett inbördeskrig inom inbördeskriget – demoraliserade den spanska arbetarklassen och underlättade på så sätt Francos möjligheter att segra.

Det är mot bakgrunden av detta politiska och ekonomiska sammanhang för världskapitalismen man måste se försöken att bygga upp Fjärde Internationalen. Det allt överskuggande hotet från fascismen och stalinismens förräderi mot revolutionen innebar faktorer som försvårade uppbygget, samtidigt som epokens instabila karaktär nödvändiggjorde skapandet av ett nytt avantgarde.

Det organisatoriska misslyckandet

Vilken var den organisatoriska bilden för den världskommunistiska rörelsen när arbetet på en International inleddes? Det fanns tre strömningar: en dominerande centertendens (”stalinismen”) som vacklade mellan olika alternativ, inte hade något perspektiv, utan kännetecknades av apparatens konservatism och av empiricism inom den politiska analysen. Stalinismen segrade definitivt inom den världskommunistiska rörelsen under 30-talet och befäste sitt organisatoriska grepp över partier och fackföreningar. Denna kontroll över apparaten blev mycket betydelsefull för den fortsatta utvecklingen. Den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen – femårsplanerna, industrialiseringen, kollektiviseringen – som stod i så bjärt kontrast till den krisdrabbade kapitalismen visade styrkan i en planmässig utveckling, och många arbetare och intellektuella attraherades av det sovjetiska experimentet, och lät sina dubier om
den förda politiska linjen falla in i bakhuvudet och sedermera trängas bort. Till höger fanns en opposition som var nybildad och numerärt mycket stark, och som leddes av några av de mest aktiva från Komintern från igår (Brandler, Thalheimer, Kilbom etc.), men som närmade sig socialdemokratin och förde en opportunistisk och reformistisk politik. Slutligen fanns den internationella Vänsteroppositionen som var numeriskt mycket svag, men å andra sidan hade en styrka i sin förmåga till analys och i sin marxistiska begreppsapparat. Som första steg gällde det nu att konsolidera dessa styrkor och börja utarbetandet av en politisk plattform.

Den internationella Vänsteroppositionens rekryteringsbas var under första halvan av 30-talet aktivister från de andra kommunistiska grupperna, vilka kommit i opposition till sitt byråkratiska ledarskap. ”Vår organisation bestod, med några få undantag, endast av uteslutna medlemmar från de kommunistiska ungdomsförbunden”, berättar en av Trotskijs sekreterare, Jean von Heijenoort. Efter 1933 förändrades denna situation något, vilket Trotskij påpekade i en analys: den tyska fascismens seger hade skapat en svårartad kris för socialdemokratin och de centristiska grupperingarna, och en ny omgruppering kunde börja, särskilt inom dess ungdomskader. Men borde därför sträva efter att söka vinna över aktivister ur denna. I några länder bedrev man därför – inte utan viss framgång – politiken med den s.k. entrismen, vilket innebär att man gick in i andra organisationer och bildade en marxistisk opposition.

Denna analys och denna praxis arbetade med en omgruppering inom de internationella socialdemokratiska och kommunistiska rörelserna som det främsta verktyget för uppbygget av Internationalen. Den organisatoriska taktiken för trotskismen under 30-talet blev att gripa tag i denna omgrupperingstendens. I denna förutsägelse låg, såvitt vi kan bedöma, ett fel. Både de socialdemokratiska och kommunistiska grupperna kännetecknades av en kraftig cirkulation av medlemmar; men de som stöttes ut blev inte aktiva på nytt utan demoraliserades i stället. Analysen förbisåg dessa upplösningstendenser. Den bortsåg dessutom från den nygruppering som ägde rum parallellt och visade sig vara mycket viktig: genom det yttre politiska trycket blev nya element inom arbetarklassen radikaliserade, särskilt ungdomar, vilka tidigare inte
varit aktiva inom de politiska organisationerna. De saknade visserligen politisk erfarenhet och teoretisk kunskap men å andra sidan hade de inte krossats psykiskt av de byråkratiska apparaterna. Fjärde Internationalen tycks i sin analys ha förbisett denna tendens.

Det första organisatoriska uttrycket för bygget av Internationalen blev deltagande i den
konferens som 1933 sammankallades i Paris av de organisationer som uteslutits ur både Andra och Tredje Internationalen. I denna konferens deltog 14 olika nationella organisationer, de flesta av centristisk färgning. Den internationella Vänsteroppositionen deltog i syfte att visa sitt perspektiv på en ny International och utarbetandet av ett revolutionärt-marxistiskt program. Det gick naturligtvis inte att uppnå enighet kring detta perspektiv; det omedelbara resultatet blev ett programmatiskt dokument, De fyras deklaration, vilket beskrev nödvändigheten av en ny International. Förutom av den internationella Vänsteroppositionen undertecknades dokumentet av tyska SAP och två holländska kommunistiska grupper. SAP drog några månader senare tillbaka sitt stöd. De holländska kommunisterna bröt förbindelserna inför bildandet av Internationalen 1938.

De programmatiska framgångarna

Försöken att organisatoriskt knyta till sig andra grupperingar visade sig resultatlösa. Däremot hade man framgångar i arbetet på att dra över delar av dessa organisationers bas till ett revolutionärt-marxistiskt perspektiv och få dem att bryta med sin organisation. Dessa viktiga vinster motverkades dock av ett flertal splittringar inom den trotskistiska rörelsen på vitala och viktiga politiska frågor. Särskilt gäller detta frågan om Sovjetunionens klasskaraktär, där det under hela 30-talet – och särskilt efter Moskvarättegångarna – uppstod strömningar som hävdade att Sovjetunionen var kapitalistiskt och att en ny borgarklass kommit till makten. Trotskij förde en ständig polemik mot dessa strömningar. Frågan var inte akademisk, utan i högsta grad praktisk: om Sovjetunionen var kapitalistiskt skulle de revolutionära marxisterna i händelse av krig inte ta ställning utan vara neutrala och kämpa för en social revolution (”förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”). Men om Sovjetunionen fortfarande var en arbetarstat, om än byråkratiskt degenererad – vilket var Trotskijs analys –
gällde det som en första plikt för varje revolutionär marxist att försvara Sovjetunionen i
händelse av ett angrepp från de kapitalistiska staterna (vilket naturligtvis inte innebar att arbetet på en politisk revolution upphörde).

Men även om det organisatoriska uppbygget gick långsamt och motverkades av splittringstendenser, hade man större framgångar med utarbetandet av ett revolutionärt program. Den organisatoriska frågan är naturligtvis inte oväsentlig – oförmågan till konsolidering och inre disciplin har plågat Internationalen under hela dess existens, men underordnad den politiska analysen och de politiska perspektiven. Det programmatiska och teoretiska arbetet kulminerade i den text som antogs vid Fjärde Internationalens grundningskonferens i sept. 1938, Övergångsprogrammet. Detta program föll inte ned från himlen. Det hade förberetts genom intensiva debatter inom den internationella Vänsteroppositionen under hela 30-talet, och dess
närmaste föregångare var en nationell variant, ”Aktionsprogram för Frankrike”, som Trotskij skrev i juni 1934. Dess begreppsapparat hade utarbetats vid Kominterns fyra första kongresser, och ett flertal av dess grundläggande tankegångar byggde på en generaliserad erfarenhet av dels den ryska revolutionen 1917, dels de misslyckade revolutionerna efter första imperialistiska kriget (Tyskland, Ungern, Finland, Estland etc.) och under 20-talet (Tyskland 1923, Kina 1925-27). Övergångsprogrammets grundläggande tankegång är att den uppspaltning av programmet i en maximi- och en minimidel som genomfördes under det kapitalistiska uppsvingets epok (1890-1914) inte längre svarar mot verkligheten under det borgerliga förfallets epok. Nu rådde en skriande motsättning mellan den objektiva situationen och ett eftersläpande revolutionärt ledarskap, vilket gjorde att de revolutionära situationerna inte kunde
utnyttjas. För att övervinna denna motsättning och skapa en förbindelse mellan ledarskapet och massorna måste man utarbeta ”ett system av övergångskrav, som utgår från arbetarmassornas nuvarande villkor och deras nuvarande medvetenhet och som undantagslöst leder fram till samma slutsats: proletariatets erövring av makten.”

Under 30-talets kaotiska förhållanden kunde sådana krav börja med paroller som skulle garantera att krisen inte vräktes över på arbetarnas axlar. Vid sidan av dessa paroller som har en mobiliserande och enande effekt gäller det att utnyttja en konfliktsituation, ex.vis en strejk, och utveckla den från en ekonomisk strid till en politisk kamp. Vägen till detta sker via fabriksockupationer, upprättandet av strejk- och fabrikskommittéer, kraven på affärshemlighetens upphävande och arbetarkontroll över industrin. Övergångsprogrammet skisserar därefter strategin i en revolutionär situation, karakteriserad av maktdualism, med paroller om kapitalets expropriering, bankernas förstatligande, proletariatets beväpning och skapandet av sovjeter (arbetarråd) inför ett övertagande av den politiska makten. Slutligen skisseras de olika kampvillkoren i kolonierna, i de fascistiska länderna och i Sovjetunionen.

Övergångsprogrammet blev Fjärde Internationalens grundningsdokument. När den nya Internationalen bildades var det organisatoriska arbetet långt ifrån färdig, men den dåvarande situationen kännetecknades just av en klyfta mellan de politiska uppgifterna och ledarskapets konsolidering. Gentemot de kritiker som ville vänta med proklamerandet av Internationalen, svarade Trotskij att deras perspektiv ökar klyftan istället för att minska den. De bortsåg från den konkreta situationen. De bortsåg från det annalkande kriget, vilket skulle kunna omintetgöra allt arbete om man inte hade en internationell organisering. Eftervärlden måste ge Trotskij rätt på den punkten. Alla de – många gångar starka – nationella grupper som motsatte sig bildandet av en International, sopades bort av andra imperialistiska kriget. Dess militanter torterades och likviderades, många av dess medlemmar demoraliserades, passiviserades eller
gick över till (den demokratiske) klassfienden. Samma krafter frätte på Fjärde Internationalen. Men just tack vare sin internationella organisering förmådde man trots sin litenhet att överleva kriget. De svårigheter man mötte kommer vi att berätta om i nästa avsnitt.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 11/72