Död åt judebolsjevismen

– ett bortglömt kapitel om antikommunismen

Myten om att bolsjevismen var en del av en judisk världskonspiration var utbredd i konservativa kretsar under 1900-talets första decennier. Det blev så småningom också en draksådd som gav rika skördar åt nazismen, genom att många antikommunistiska rörelser gav sitt aktiva stöd åt Förintelsen under mytens täckmantel

När de tyska styrkorna invaderade Sovjetunionen sommaren –41 inleddes den avgörande fasen i det vi idag kallar Förintelsen av det judiska folket i Europa.(1) Den utlöstes inte bara för att tyskarna där på sovjetterritoriet stötte på stora judiska befolkningskoncentrationer, eller för att man förde striderna med ett kolonialkrigs hänsynslöshet där den germanska övermänniskan antogs ha rätt – och skyldighet att krossa ”underlägsna” folk och raser.

Kriget i öster var ett kombinerat ideologiskt, geopolitiskt och socialt krig för att förinta sovjetsystemet och kommunismen. Det fördes med (för att använda ett uttryck av Andrés Gerrits) ”en av 1900-talets kraftfullaste myter” som motiv; myten om ”jude-bolsjevismen”.(2)

Under de senaste årens två historiska rannsakningar, av kommunismen och dess förbrytelser samt av Förintelsen och dess förutsättningar i europeisk kristen kultur, har inga beröringspunkter verkat finnas mellan de två: annat än i deras egenskap av två parallella exempel på 1900-talets extremism och folkmord. Den enda kontaktpunkten av annat slag har varit föreställningen (med rötter i den tyska historikerstriden på 1980-talet) att nazismen och dess folkutrotningar i huvudsak var en följd av bolsjevismens terror i Ryssland och kommunismens hot i Centraleuropa och Tyskland efter första världskriget.(3) Men att nazismens ideologiskt uttalade måltavla just var bolsjevismens och kommunismens judiskhet, att det var mot den ”judiska världskonspirationens bolsjevistiska centrum” som Förintelsen släpptes lös, har knappast alls uppmärksammats.(4) Möjligen har en sådan koppling verkat störande, eftersom den komplicerar förståelsen av såväl Förintelsen som Sovjetkommunismen.

RYSK ANTISEMITISM

När de tyska SS-styrkorna trängde österut upptäckte de snabbt att formeln ”Död åt Jude-bolsjevismen!” – alltså likvideringen av partisaner, kommunister och sovjetiska myndighetsrepresentanter, liksom konfiskering av egendom och rensning av städer och byar från motstånd under parollen om att förinta judisk kommunism – var ett oslagbart verktyg; från Estland till Ukraina. Det var, understryker exempelvis Anton Weiss-Went vid avdelningen för studier i Judaism på universitetet i Tartu, just kopplingen judiskt – kommunistiskt som möjliggjorde mobiliseringen av estniska nationalister och högeraktivister för att massakrera Estlands judar efter 1941(5).

John Garrard noterar att när de tyska SS-trupperna lanserade sitt tema om jude-bolsjevismen mottogs de omedelbart av en redan djupt rotad och äldre antikommunistisk antisemitism – med rötter i 20-talets och det tidiga 1900- talets motrevolutionära föreställningsvärldar i det forna ryska imperiet.(6)

Sedan pogromerna på 1880-talet, hade antisemitismen varit ett framträdande tema i försvaret av tsarismen mot liberala, demokratiska, socialistiska och revolutionära strömningar.(7) För den reaktionära Ryska Folkunionen och dess Svarta Hundraden blev Sions Vises Protokoll – de förfalskade handlingarna från en påstådd judisk världskomplott, som producerats av den ryska Ochranan vid tiden för Dreyfus-affären – en bibel mot utmanare som representerade det moderna.(8) Med nederlaget mot Japan och revolutionen 1905, bakslagen i första världskriget och Februarirevolutionen 1917, cementerades tanken på en judisk världskonspiration hos den ryska motrevolutionen. Bolsjevismens maktövertagande och utvecklingen mot inbördeskrig gav demoniseringen av revolutionens olika krafter ett gemensamt och tydligt fokus.

Att flera ledande bolsjeviker var judar är ett faktum, liksom att sovjetregimen innebar en judisk emancipation.9 Visserligen drabbades judar, varav många livnärde sig på handel och småhantverk, i högre grad av bolsjevikernas krigskommunism än många andra etniska grupper. (10) Kampanjerna mot kyrkan och religionen stängde även synagogor och talmudskolor och det judiska socialistpartiet Bund förbjöds i likhet med övriga oppositionspartier. Ändå innebar sovjetmaktens första år dramatiskt förändrade möjligheter för den judiska befolkning som inom det forna tsarimperiet varit förvisade till särskilda territorier, yrken och utsatt för andra särbestämmelser – samt ständigt riskera förföljelse och pogromer. ”För första gången, och under ett ytterst dramatiskt skede i områdets historia”, skriver Gerrits, ”fick judar, eller åtminstone individer som betraktades så, politisk makt.”(11)

20-talets Sovjetryssland såg en uppblomstring av judisk kultur utan like i form av yiddish-kulturen – med skolor, teatrar, tidningar och judiska sektioner – inom det maktägande bolsjevikpartiet. (12) Redan före revolutionen hade Lenin uttryckligen deklarerat att alla restriktioner av judarnas rättigheter skulle avskaffas.(13) I januari 1918 tillsatte sovjetregeringen ett särskilt kommissariat för judiska nationella frågor och sommaren samma år förbjöds i lag alla antisemitiska organisationer och yttringar av antisemitism. (14) Vid tionde partikongressen 1921 nämndes särskilt judarna när ”de nationella minoriteternas rätt till fri nationell utveckling” fastslogs och i vitryska sovjetrepubliken, med största andelen judiska samhällen i Sovjetunionen, upphöjdes yiddish till ett av republikens fyra officiella språk.(15)

ANTISEMITISK KONTRAREVOLUTION

På den motrevolutionära sidan växte samtidigt övertygelsen om bolsjevismens judiska karaktär, i synnerhet bland forna militärer, aristokrater och tsaranhängare som redan tidigare brännmärkt alla opposition med antisemitiska tillhyggen. ”Antisemitism och kontrarevolution var en och samma sak”, sammanfattar André Gerrits.(16) Bland de ”vita” styrkorna distribuerades propaganda och litteratur på temat om den judisk-bolsjevikiska konspirationen, en idé som hade blivit till ”en besatthet” hos många av de vitas ledare och som även drabbade flera av bolsjevismens motståndare på den icke-tsaristiska sidan, som mensjeviker och socialrevolutionärer .(17)

Men föreställningen om bolsjevismen som judisk och det antisemitiskt präglade motståndet mot sovjetregeringen var emellertid inte begränsat till de ”vita” styrkorna. Nicolas Werth ger i ”Kommunismens Svarta bok” ett stort antal exempel på hur motståndet mot bolsjevikregimen från helt andra grupper också ofta formulerades i antijudiska termer. Det kunde handla om arbetarrevolter som i Putilovverken mars 1919 samt i Orel, Briansk och Astrakan under samma vår.(18) Det kunde gälla bondeupproren i Sydryssland och Ukraina där Grigorievs, Machnovs och Zelenys anarkistledda bondearméer svepte fram.(19) Det kunde representeras av Simon Petliuras ukrainska nationalister samt av de upproriska kosackerna i Kuban och vid Don.(20) Werth noterar hur de alla drog i fält bakom slagord som ”död åt de judiska kommissarierna”, men reflekterar inte kring någon vidare innebörd av detta än att arbetare och judar i allmänhet var stadsbefolkning medan de upproriska (med undantag för ett antal arbetarstrejker) levde på landsbygden. (21) Men bara motrevolutionärernas antijudiska pogromer i Ukraina och Sydryssland skördade bortåt 150 000 offer och ”kampen mot judebolsjevismen” fördes från Judenitj i Baltikum till Koltjak i Sibirien.(22) Just det temat – judarnas roll… och själva existens! – var en av inbördeskrigets dominerande motsättningar; där bolsjevikerna i huvudsak försvarade judarna och en judisk emancipation, medan stora delar av motrevolutionen grupperade sig kring antisemitiska föreställningar och lösningar. Även röda arméförband kunde göra sig skyldiga till övergrepp och mord, inte minst Budennitjs röda kosackrytteri. Men, skriver Peter Kenez: ”Medan detta är delvis sant, är det likaså klart att de sovjetiska ledarna var villiga att bekämpa pogromer och bestraffa förövarna. Som ett resultat räknades Röda Arméns offer endast i några få hundra jämfört med de tusentals som slaktades av de vita.”(23) Efterhand drog judarna slutsatsen, skriver Kenez, att trots dess ekonomiska politik och enstaka pogromer från illa disciplinerade röda arméstyrkor, erbjöd sovjetmakten ”störst chans för överlevnad”.(24)

VÄRLDSKONSPIRATIONEN

Också den europeiska antibolsjevismen från tiden kring det ryska inbördeskriget och den tyska revolutionen 1918-19 till åtminstone in i mitten av 20-talet, formulerades ofta utifrån temat om bolsjevismens judiskhet. De ryska tsaranhängare som redan 1918 tvingades till landsflykt i Tyskland bildade ett ideologiskt nav kring vilket den tyska extremhögern efter kejsardömets fall kom att formera sig – och formulera sin världsbild.(25) Inte minst genom naziideologen Alfred Rosenberg, som själv utgjorde en del av denna ryska exilmiljö (han var ursprungligen rysk medborgare som 1918 förenade sig med de tyska truppernas reträtt från Ryssland efter Brest-Litovskfreden.)(26) I den miljön flöt Sion Vises protokoll och föreställningen om bolsjevismens judiskhet samman till den ”judisk-bolsjevikiska världskonspirationen”.

Spartakistupproret i Berlin, den bayerska och ungerska rådsrepubliken – med flera judiska revolutionärer som Rosa Luxemburg, Ernst Toller och Bela Kun på framskjuten plats – tycktes bekräfta bilden av vad som stod på spel.(27) Under sommaren 1920, när den sovjetiska Röda Armén efter Pilsudskis polska anfall trängde in över Polens gränser, sände den polska biskopsstyrelsen en flammande maning om hjälp till den romersk katolska kyrkan, som lästes upp i kyrkor över hela världen: ”Bolsjevismens verkliga mål är världsherravälde. Den ras som har ledningen över bolsjevismen i sina händer, har redan i det förflutna underkuvat hela världen genom guldet och bankerna, och nu, driven av den eviga imperialistiska girighet som flyter i dess ådror, syftar den redan till att slutgiltigt lägga nationerna under sitt härskarok. (…) Bolsjevismens hat riktas mot Kristus och Hans kyrka, i synnerhet eftersom de som är ledare för bolsjevismen i sitt blod bär det traditionella hatet mot kristendomen. Bolsjevismen är i sanning förkroppsligandet och inkarnationen av Antikrist på jorden.”(28)

Genom Sion Vises Protokoll och mängder av liknande dokument som sade sig ”avslöja” förekomsten av en judisk-bolsjevikisk världskomplott, skapades under de första efterkrigsåren en veritabel hetsstämning inom pressen och politiken även i väst. Det brittiska Foreign Office publicerade 1919 en officiell vitbok som fastslog att bolsjevismen hade sitt ursprung i tysk propaganda och utövades av internationella judar med syfte att paralysera näringslivet så att detta kunde köpas upp av judarna.(29) Den ansedda tidningen The Times ägnade samma år stort utrymme åt att diskutera om bolsjevismen kunde tolkas som en judisk hämnd. Men tidningens korrespondent i Ryssland, Robert Wilton, tvekade inte att fastslå att bolsjevikerna var judiska agenter.(30) Sion Vises Protokoll utgavs 1920 på det ansedda förlaget Eyre & Spottiswoode – His (or Her) Majesty’s Printers – och anmäldes positivt av The Times som ställde frågan om nationen utkämpat dessa tragiska krigsår mot den tyska faran bara för att hamna i en ”Pax Judaeica”, vars följder inte skulle bli mildare än kaiser Wilhelms bödlars.(31) Andra stora brittiska tidningar, som The Spectator och The Morning Post inledde formliga kampanjer mot den judisk-bolsjevikiska ”konspirationen gentemot civilisationen” och krävde en Kunglig kommission för att undersöka det världsjudiska ledarskapets förehavanden: ”Vi måste dra ut konspiratörerna i ljuset, riva av dem deras anskrämliga masker och visa världen hur löjliga och ondskefulla och farliga sådana samhällets plågoandar är.”(32) Samma tongångar spreds till Frankrike och de flesta andra europeiska länder där inte bara extremhögern utan även etablerade media, förlag och politiker förde ut konspirationsbudskapen från Sion Vises Protokoll och andra ”avslöjande” dokument.(33)

Men också på andra sidan Atlanten grep paniken omkring sig. Från hösten 1919 började enstaka utdrag ur konspirationsdokumenten spridas i amerikansk press under rubriker som ”Röd Bibel manar till våld” och ”Röda konspirerar för att krossa världen”.(34) Snart duggade larmsignalerna om ett världsbolsjevikiskt maktövertagande tätt. Amerikanska senatsförhör 1919 underströk att bolsjevikrevolutionen leddes av judar.(35) Och tidningsrubrikerna smattrade: ”Trotsky Leads Jew-Radicals to World Rule. Bolshevism only a Tool for His Scheme.”(36) Bilkungen Henry Fords tidning The Dearborne Independent med en upplaga på trehundratusen exemplar, började på hösten 1920 hamra ut temat från Sions Vises Protokoll om klasskampens, strejkernas, fackföreningarnas och bolsjevismens roll i den judiska världskomplotten.(37)

Artiklarna publicerades också i bokform under rubriken The International Jew, boken som i USA trycktes i en halv miljon exemplar, översattes till 16 olika språk och nådde under 20- talet, enligt Cohn, uppskattningsvis flera miljoner läsare(38) – med sitt budskap att bolsjevismen var en produkt av en judisk världskonspiration. Att ett idolporträtt av Henry Ford länge flankerade Hitlers skrivbord var ingen slump. ”Vi ser till Henry Ford som ledare för den växande fascistiska rörelsen i Amerika….. Vi har just låtit översätta och publicera hans antijudiska artiklar. Boken sprids i miljontals över hela Tyskland”, citerades Hitler i amerikansk press.(39)

SVENSK SÄKERHETSPOLIS VARNAR

Även i Sverige fanns, som Mattias Tydén har visat, tidiga föreställningar inom handelns organisationer och i bonderörelsen om att socialism och demokratiska sekulära idéer överhuvudtaget, var något judiskt. ”Låt oss aldrig glömma att liksom socialismen är en judisk uppfinning, så är ock de moderna slagorden frihet, jämlikhet, broderskap, individualism, hela denna störtflod av förvirrade fraser och teorier judarnes verk”, ansåg Bondeförbundets tidning Landsbygden på ledarplats så sent som 1924.(40) Och för tidningen Köpmannen var det självklart att sovjetstaten dirigerades av judar som inte minst var ”de ryska butikernas nya herrar”. (41) Inom den tidiga svenska arbetarrörelsen var det däremot vanligare att förknippa det judiska med bank- och handelskapitalism, inte minst i den populär- och skämtpress, Naggen, Karbasen mfl som riktade sig till de breda lagren.(42)

Med bolsjevikrevolutionen, det ryska inbördeskriget och revolutionerna i Tyskland och Ungern efter världskriget, fick föreställningen om ”judebolsjevismen” fäste även här. I tidningsartiklar, politiska pamfletter och litteratur spreds uppfattningen att den ryska bolsjevismen bars upp av judar och att ”proletariatets diktatur” hade en judisk karaktär. Det var de etablerade förlagen som publicerade böcker som Fords ”Den internationelle juden” (Almqvist & Wiksell 1924)(43), Hilaire Bellocs ”Judarna och vi andra” (Natur & Kultur 1923)(44) eller arbetarliberalen Anton Nyströms böcker ”Judarna förr och nu” 1919 samt ”Polen förr och nu” 1925 där kopplingen bolsjevismen och det judiska var rent självklar.(45)

Bolsjevismens specifikt judiska karaktär bestod, hävdades det, av dess nationslöshet, messianism och tro på apokalypsen. I marxistiska termer uttrycktes det hela ”kommunistisk international”, ”världsrevolution” och ”kapitalismens undergång” – som i första Mosebok, men med andra ord. Den representerade en monoteistisk idé om den enda sanna guden leninismen – och med tanken på det utvalda folket i centrum (det bolsjevikiska avantgardepartiet och proletariatet)… osv. Denna ”judiska anda” hos bolsjevismen var ett uttryck inte bara för gammeljudisk religion utan också för den judiska rasens särdrag, såsom dessa kommit att utvecklas under tidernas lopp.(46) Det kan understrykas att inte alla dessa beskrivningar av judebolsjevismen var hatiskt fientliga, ibland kunde de tvärtom uttryckte en slags ”förståelse”, på temat: ’eftersom det judiska folket, eller rasen, förtryckts så hårt och förvägrats alla rättigheter, är det inte att förvåna att den tagit en sådan gruvlig hämnd som i Ryssland.’(47)

I mer brutal och handfast form överfördes antagligen tanken på ”judebolsjevismen” som fiende, till svensk mark, av Svenska kåren som våren 1919 kämpade i Estland under Martin Ekströms ledning mot bolsjevikerna. Några av kåristerna fortsatte som frivilliga i Vita svenska legionen som kämpade i Judenitj nordvästarmé för att från Estland inta Petrograd hösten 1919. Svenskarna deltog i ockupationen av Pskov där judar och misstänkta röda massakrerades i två månader innan Trotskijs motoffensiv drev tillbaka dom till Narva.848) Att de svenskar som kämpade i svenska legionen eller på Balttyskarnas sida i Lettland fick direktkontakt med föreställningen om bolsjevismen som judisk måste varit ofrånkomligt eftersom just i de balt-ryska gränsområdena ägde många ”vita” pogromer mot judar rum med bolsjevikiska vedergällningar som följd.(49)

En annan kanal var den svenska säkerhetspolisen som genom sitt samarbete med tyska kollegor kunde rapportera från en studieresa till München i november 1921 om hur ledarna för revolutionsförsöket 1919 varit judar som formligen invaderat Bayern och drivits av ett ”gränslöst rashat” att mörda personer ur borgerligheten. ”Det torde näppeligen numera kunna bestridas”, skrev rapportören, ”att det var judar som planlade och ledde revolutionen i Ryssland, Tyskland och Ungern. Detta såväl som det förhållande, att judarna stå i spetsen för arbetet på en tilltänkt världsrevolution, är även bevisat.”(50)

Myten om judebolsjevismen upptogs inte bara inom den svenska borgerligheten, militären och säkerhetspolisen utan kunde få en återklang även i arbetarrörelsen där Arthur Engberg i s-tidningen Arbetet under 20-talets första år kunde brännmärka bolsjevismens påstådda judiskhet med ord som: ”Överallt i ’kommissariernas värld’ möter man juden. Det finns fog för påståendet att proletariatets diktatur i Ryssland i själva verket betyder judens diktatur över ryssen.”(51) I Engbergs antibolsjevism fanns under den perioden inflätat en antijudiskhet enligt ungefär samma tankeslingor som hos Henry Ford och andra – minus, förstås, den fiendskap mot arbetarrörelse i allmänhet som rådde i högerkretsar. För Engberg var bolsjevismens judiskhet snarare ett uttryck för att kommunismen inte hade någonting med den jordbundna nationella svenska arbetarrörelsen att göra.(52)

JUDISKA INFLYTANDET UTPLÅNAS

När pansarkolonnerna rullade in över sovjetterritoriet 1941 och Einzatsgruppen tillsammans med lokala hjälppoliser och frivilliga inledde sin klappjakt på ”judebolsjeviker”, påbörjades i verkligheten andra akten av det drama som inletts drygt tjugo år tidigare. Den tyska nationalsocialismen och Tredje Riket utgjorde den ideologiska och materiella brygga som förband motrevolutionens antisemitiska antisocialism från det ryska inbördeskrigets dagar, med det europeiska korståget mot Sovjetunionen. Stora delar av den opinion som i början av 20-talet hade tagit till sig myten om den judebolsjevikiska världskonspirationen hade efterhand fått andra skräckvisioner att oroa sig över.

Den tyska nazismens frammarsch mot slutet av 20-talet med växande nationalistiska diktaturhot i flera europeiska länder blockerade den antisemitiska sidan av antibolsjevismen inom den demokratiska borgerlighet som inte accepterade klappjakt på judarna. Tidningen The Times hade redan 1921 publicerat en artikel som avslöjat Sion Vises Protokoll som förfalskning och 1927 svor sig Henry Ford fri från sin egen bok och The Dearbornes kampanjer.(53) I sammanhanget bör heller inte Stalins maktövertagande i Sovjetunionen, som mot slutet av 20-talet rensade ut många av de ledande judiska bolsjevikerna och avskaffade de judiska partisektionerna nonchaleras.(54) ”Judebolsjevismen”, framstod inte längre som så judisk och Stalins socialism ”i ett enda land” blev alltmer nationellt rysk.

Men sådden var i jorden och den tyska nationalsocialismen garanterade att ingenting glömdes. Vid Hitlers maktövertagande hade redan trettiotre tyska upplagor utgivits av Sion Vises Protokoll(55) och inom stora delar av den tyska medelklassen var sambandet judiskt-bolsjevikiskt fastslaget.(56) När Tredje Rikets tryckpressar på 30-talet började pumpa ut konspirationslitteraturen om judebolsjevismen i nya och än större massupplagor fanns rika källor att ösa ur.(57) Och även om förlagen utanför Tredje Riket nu inte alltid var kungliga eller väletablerade, kunde standardverk som Herman Fehsts ”Bolsjevism och judendom” från 1934 nå läsare som lätt kunde övertyga sig om verkens förankring i till synes digra undersökningar och avslöjande dokumentationer som utförts bara ett decennium bort av då högst respekterade personer och institutioner.(58)

Med Förintelsen i öster förverkligades inte bara det program som motrevolutionens antisemitiska krafter uppställt under det ryska inbördeskriget. Bakom myten om den judiskbolsjevikiska världskonspirationen utrotades också verklighetens starka judiska inslag i den central- och östeuropeiska socialismen. Om det nazistiska korståget misslyckades med att besegra Sovjetunionen skördades samtidigt en närmast total seger mot den judiska socialism som gick upp i Auschwitz rökar. Innebörden av det för såväl världspolitiken som socialismen, återstår att söka.

Håkan Blomqvist

Från Röda Rummet 1/2002. Artikeln är tidigare publicerad i Tidskriften Arbetarhistoria Nr 4, 2001

Noter

1 Det var först när Wehrmacht invaderade Sovjetunionen som mördandet av judar blev ”massivt och systematiskt”, understryker exempelvis John Garrard i artikeln ”The Nazi Holocaust in the Soviet Union: Interpreting Newly Opened Russian Arhives, East European Jewish Affairs vol 25, no 2, winter 1995 s 3f. Det var där tyskarna fann ”ett stort antal offer och även villiga kolloboratörer, särskilt i Litauen och Ukraina.” ibid

2 Gerrit, André ”Antisemitism and Anti-communism: The Myth of ’Judeo-Communism’ in Eastern Europé”, East European Jewish Affairs vol 25 no 1, summer 1995 s 49 “Kampen mot ‘judisk bolsjevism’, förstörelsen av Sovjetunionen och utrotningen av Europas judar /var/ för naziregimen oupplösligt sammantvinnad till den grad att de utgjorde en och samma målsättning”, menar Enzo Traverso i Understanding the Nazi Genocide. Marxism after Auschwitz London 1999 s 105

3 För den tyska historikerstriden, Historikerstreit, 1987 se bl a Knowlton, J och Cates T (ed) Forever in the shadow of Hitler? Originaldocuments of the Historikerstreit Atlantic Highlands 1993. En aktuell diskussion kring Ernst Noltes tolkning utgörs av brevväxlingen mellan Nolte och dennes kritiker Francois Furet i Furet Francois, Nolte Ernst Fascisme et communisme Plon (Paris) 1998 I den svenska politiska debatten kring de historiska rannsakningarna har debattörer som Staffan Skott gjort sig till tolk för uppfattningen ”Utan Lenin hade vi inte haft någon Hitler”. Expressen 16/11 1998

4 Några av invändningarna mot Daniel Goldhagens Hitler’s Willing Executioners har just kretsat kring dennes bristande uppmärksamhet på kopplingen antisemitism-antikommunism. ”Då de studerat Hitlers antisemitiska tirader har flera historiker, bortsett från Goldhagen, slagits av det faktum att hatet mot judarna nästan alltid är kopplat till hatet mot kommunismen”, skriver historikern Dominique Vidal i en kritik, Le Monde Diplomatique October 1998 www.monde-diplomatique.fr /en/1998/10/14vidal.html

5 Anton Weiss Went Preconditions for the Holocaust: Estonian Jews and the ‘Judeobolshevik’ Myth, föredrag vid 3rd Conference on Baltic Studies in Europe, Södertörns Högskola 17 juni 1999

6 ”Den tyska armén och SS förde med sig känslor av extrem fientlighet mot ’judisk bolsjevism’ och de igenkände snabbt ett liknande synsätt bland många av judarnas grannar på ockuperat sovjetiskt territorium”. Garrard ibid

7 En grundlig studie av de antijudiska pogromerna i Tsarryssland och deras funktion som verktyg mot oppositionella krafter, utgörs av Klierand John D och Lambroza Shlomo ed. Pogroms. Anti- Jewish Violence in Modern Russian History. Cambridge University Press 1992. Hur den “judiska bolsjevismen” blev den ryska extremhögerns främsta måltavla under mellankrigstiden analyseras av Laqueur, Walter Black Hundreds: The Rise of the Extreme Right in Russia New York 1994

8 Historien kring protokollens tillkomst, spridning och användning har undersökts av Cohn, Norman Warrant for Genocide. The myth of the Jewish world-conspiracy and the Protocols of Elders of Zion New York 1967

9 I den omfattande litteraturen om judarna i Sovjetunionen utgör Gitelman Zvi Y Jewish Nationality and Soviet Politics. The Jewish sections of the CPSU, 1917-1930 Princeton New Yersey 1972, en balanserad och detaljerad framställning av perioden före den stalinistiska reaktionen. Enligt Gitelman var bolsjevikerna den falang av den ryska socialdemokratin där judar innehade förhållandevis få ledande poster. Ändå var sex av den bolsjevikiska centralkommitténs tjugoen ledamöter 1917 judar och på partikongresserna 1917 och 1922 var mellan femton och tjugo procent judar. Ibid s 106. Se också Leonard Schapiros ”The Role of the Jews in the Russian Revolutionary Movement” The Slavonic and East European Review, XL 1960.

10 Enligt Cohn ibid s 122 var mer än en tredjedel av den judiska befolkningen i Sovjetryssland på 20-talet utan medborgerliga rättigheter mot 5-6 procent av den icke-judiska befolkningen. Tillhörighet till den forna aristokratin och bourgeoisin diskvalificerade under dessa år från medborgerliga rättigheter.

11 Gerrits ibid s 60

12 Gitelman s 321ff I sin vidräkning med stalintidens anti- Semitism; Stalin against the Jews New York 1994, beskriver Arkady Vaksberg den judiska emancipationen under bolsjevikregimens första år vid makten: ”Där var ett häpnadsväckande antal judar (…) i jämförelse med andelen judar i det förrevolutionära Rysslands politiska liv, det vill säga bara två eller tre år tidigare. Och den enorma och fullständigt oväntade förändring var så slående, så uppenbar, att den skapade en förvrängd uppfattning om judarnas verkliga roll i regeringskretsarna, en förvrängning även bland de fördomsfria, och ett behov bland de fördomsfulla att vända detta nya fenomen i rysk historia till något negativt.” ibid s 24

13 Rubin, Ronald I The Unredeemed: Antisemitism in the Soviet Union Chicago 1968 s 61

14 Dekret mot antisemitism 27/7 1918, refererat i Lindgren, Stefan, Lenin Stockholm 1999 s 182

15 Rubin ibid s 62

16 Gerrits ibid s 65

17 Cohn ibid s 121

18 Werth, Nicolas ”Un état contre son peuple. Violences, répressions, terreurs en Union soviétique” i Courtois, Stéphane (ed) Le livre noir du communisme Paris 1997 s 99f

19 Werth s 109f

20 Werth s 114

21 Werth s 109

22 Peter Kenez ”Pogroms and white ideology in the Russian Civil War” i Klierand, Lambroza ibid s 293 ff. Enligt Kenez dödades tio procent av Ukrainas judiska befolkning, ibid s 302. Den judiska forskaren Benjamin Pinkus anser att siffran för Ukraina kan vara 75 000 dödade i 2000 pogromer. Siffrorna över det totala antalet offer för motrevolutionens antisemitiska pogromer 1918-20 tycks mycket svåra att fastställa. ”De enorma massakrer mot judar som nazisterna genomförde”, skriver Cohn, ”har överskuggat allt som ägde rum tidigare, så att få människor nu känner till förspelet som ägde rum i Ryssland mellan 1918 och 1920.” Cohn ibid s 123

23 Kenez ibid s 301

24 Kenez ibid. För en ledigt skriven skildring av den judiska socialismen och bolsjevismen i Östeuropa och Ryssland, se Salomon Schulmans Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer Nora 1996

25 Cohn s 128 ff

26 Cohn s 194

27 I den ungerska rådsrepubliken 1919 utgjordes bortåt trettio av de fyrtioåtta folkkommissarierna av judar eller socialister med judisk bakgrund, hävdar William McCagg jr som undersökt Ungerns urbana revolution, citerat i Gitelman ibid s 106

28 citerat efter Cohn s 164f

29 Cohn s 150f

30 ibid s 151

31 ibid s 152f

32 ibid s 155

33 ibid s 165ff

34 The Public Ledger I Philadelphia, oktober 1919, citerad av Cohn s 156

35 Cohn s 158

36 Chicago Tribune 19/6 1920 citerad av Cohn s 156

37 Cohn s 158 ff

38 ibid s 162

39 Chicago Tribune, citerad av J R Carlson ”Under Cover”, New York 1943 s 210, återgivet av Cohn s 162.

40 Tydén, Mattias Svensk antisemitism 1880-1930 Uppsala Multiethnic Papers 8, Uppsala 1986 s 45

41 Citerat av Tydén, ibid s 42

42 Se den monumentala undersökningen av Lars M Andersson En jude är en jude är en jude Lund 2000

43 Henry Den internationelle juden Stockholm 1924

44 Belloc, Hilaire Judarna och vi andra. En gammal konflikt och dess lösning Stockholm 1923.

45 Nyström, Anton Judarne förr och nu, samt Judefrågan i östra Europa och dess lösning Stockholm 1919, Nyström, Anton Polen förr och nu. Skildringar ur Polens historia från statens grundläggning till 1925 Stockholm 1925

46 Typexemplet är kapitlet ”Är det judiska Kahal det moderna Sovjet?” i Ford s 190ff samt ”Den all-judiska prägeln på det röda Ryssland” ibid s 248ff

47 Se exempelvis Hilaire Belloc som menade att ”grund finnes för påståendet att denna komplott av judar mot det gamla ryska samhället var tillkommen som hämnd av en förtryckt ras. Däri ligger en god del sanning. Säkert är att de flesta av de judar, som efter revolutionen fingo makten i de ryska städerna, törstade efter hämnd på den ryska statskroppen lika häftigt som vilket annat förtryckt folk som helst önskat sina förtryckares fördärv.” Belloc s 110. Även Nyström 1919 s 264 som menar att ”hämnd för flydda tiders judeförföljelser i ej ringa mån låg bakom denna judarnes aktivitet för omstörtningen af Ryssland o. a. kristna stater”.

48 Ericson, Lars Svenska frivilliga. Militära uppdrag i utlandet under 1800- och 1900-talet Lund 1996 s 188f

49 ibid

50 ”Iakttagelser och rön under en vistelse i Tyskland november månad 1921” Lista 5, Handlingar rörande Övetståthållarämbet. Krimavd. 6 roteln. Sakdossier. RA

51 Arthur Engbergs ledare i s-tidningen Arbetet 12 mars 1921.

52 För en undersökning av Engbergs syn på bolsjevismen och det judiska se Blomqvist, Håkan Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg Stockholm 2001

53 Cohn s 155 och 161

54 Gitelman s 443ff

55 Cohn s 138

56 Angående den tyska medelklassens förhållande till antisemitismen se Cohn s 137ff och 173ff

57 André Gerrits pekar på det väldiga antal titlar kring bolsjevismen som judiskt hot, vilka utgavs under 20- och 30-talet i Tyskland och på andra håll. Ibid s 54

58 Fehst, Herman Bolsjevism och judendom utgavs i en förkortad upplaga på svenska av Svea Rikes förlag Stockholm 1935, och utgör en aktualiserad kvasivetenskaplig provkarta på 20-talets antisemitiska konspirationsmyt.