SP:s bakgrund

Socialistiska Partiet tog sig namnet 1982 men dess första kärna skapades i slutet av 60-talet av radikala socialister som inte kunde förlika sig med stalinismens renässans inom den nya vänstern. De knöt istället an till den marxism som företräddes av den internationella organisationen Fjärde Internationalen, vars anhängare ofta kallats ”trotskister”. Många som hört benämningen föreställer sig något udda sällskap för nostalgiker som svärmar kring den ryske revolutionsledaren Leo Trotskijs öde. Och sådana sekter existerar förvisso runt om i världen bland den politiska drivved som många historiska personligheter lämnat efter sig genom tiderna.

Fjärde Internationalen har heller inte saknat sådana drag, men lyckades trots detta föra vidare det marxistiska tänkesätt som begravdes inom arbetarrörelsen när stalinismens respektive socialdemokratins totala dominans befästes på 20- och 30-talet.

Världsorganisationen som bildades 1938 när den stalinistiska terrorn rasade som värst i Sovjetunionen och fascismen marscherade i Europa syftade till att sammansluta revolutionära socialister och oppositionella kommunister kring de ursprungliga idéerna om internationalism, revolution och arbetarmakt.

Mot byråkratin

Trotskij själv, en av ledarna för Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 och Röda arméns skapare, hade på nära håll upplevt sovjetstatens byråkratisering och bolsjevikpartiets urartning. Han hade personligen, under inbördeskrigets mest brutala år, inte väjt för de allra hårdaste metoder, bidragit till förbud mot oppositionella riktningar – även inom partiet – och idealiserat bolsjevikernas allmakt.

Men tillsammans med Lenin kunde han också reagera mot den hastiga urartningen av revolutionen och börja bekämpa byråkratiseringen. Återinförandet av demokratin i sovjeterna – de ryska arbetarråden -, förstärkning av arbetarnas ställning i samhället och hård kontroll av byråkratin var några av de viktigaste åtgärder Trotskij kämpade för.

Det hela skulle ske inom ramen för vetskapen om att sovjetstatens framtid berodde av utvecklingen i övriga Europa. Det efterblivna och svältande Ryssland, inringat och strypt av en industriellt högutvecklad omvärld, skulle inte på egen hand kunna utvecklas till ett rättvist socialistiskt välfärdssamhälle. Knappheten skulle ständigt underblåsa jakten efter fördelar och skriande ojämlikhet. Stora resurser skulle av nödtvång tvingas ägnas åt försvaret och sovjetekonomin förbli en slags krigshushållning, en torftig karikatyr av socialism.

Utvägen var att arbetarstyren upprättades i Europas utvecklade stater. Den unga kommunistiska rörelse som höll på att skapas fick därför inte styras av Sovjetunionens kortsiktiga diplomatiska intressen utan måste bli uttrycksformen for den europeiska arbetarbefolkningens egen strävan efter samhällsmakt.

Isolerades

De stormiga revolutionsförsöken i Europa efter första världskriget kastades emellertid tillbaka och det sargade Sovjetunionen isolerades. Arbetarbefolkningen hade mattats ut av krig och umbäranden, byråkratin inom stats- och partiapparaten växte. Visionerna om ”räddning” från en socialistisk utveckling i Europa bleknade. Det gällde att klara sig själv med vad som bjöds, att bygga ”socialism i ett enda land”.

Stalin, generalsekretaren som kontrollerade den mäktiga partiapparaten, blev den nya utvecklingen s tolk. Den nödtvungna krigshushållningen, det var socialismen. De som ifrågasatte och opponerade ”hotade socialismen”. Kommunistpartierna runt om i världen fick som främsta plikt att försvara ”socialismens land”.

De bolsjeviker som vände sig mot de nya tongångarna rensades successivt ut; uteslöts ur partiet, fängslades och förvisades mot slutet av 20-talet. Trotskij var en av dem men den vänsteropposition han anförde stred vidare internationellt och försökte återsamla de uteslutna kommunisterna. Först med krav på återinträde i kommunistpartierna, sedan i försök att bygga upp nya.

”Likvidera trotskisterna!”

Vänsteroppositionen fördömde den stalinistiska ultra-vänsterpolitiken i Tyskland och kämpade for arbetarrörelsens enhetsfront mot fascismen. Den vände sig emot den följande folkfrontspolitiken, inte för att denna skulle samla massorna mot fascismen – det var ju tvärtom vad ”trotskisterna” länge krävt – utan för att den gjorde arbetarrörelsen till en bricka Kremls schackrande med borgerligheten i väst.

Vänsteroppositionen stödde helhjärtat de spanska arbetarnas och lantarbetarnas revolution mot Franco och hörde till dem som smutskastades och mördades av utsända sovjetiska agenter och spanska stalinanhängare.

I Sovjetunionen själv var det under slagordet ”likvidera trotskisterna” som Lenins gamla garde avrättades under 30-talet och miljoner bolsjeviker och andra fraktades bort till lägren. Några tusen av dem var också medlemmar i vänsteroppositionens sovjetiska gren. De stred till slutet mot staliniseringen men avrättades alla. Leopold Trepper, ledaren for det sovjetiska kontraspionaget i Europa under naziockupationen, skrev i sin biografi:

”Vem protesterade under den perioden ? Vem reste sig för att skrika ut sin vämjelse? Trotskisterna kan göra anspråk på den äran. Liksom sin ledare, som fick betala för sin ihärdighet med hugg från en ishacka, bekämpade de helhjärtat stalinismen, men de var de enda. Under de stora utrensningarna kunde de bara skrika ut sina protester över de enorma isbelagda vidderna, dit man släpat dem för att lättare kunna utrota dem. I lägren uppförde de sig värdigt, ja, rent av exemplariskt. Men deras röster ekade förgäves ut över tundran.

Trotskisterna har idag rätt att anklaga dem som ropade med vargarna igår. Men de får likväl inte glömma att de, i motsats till oss, hade den enorma fördelen av ett sammanhängande politiskt system som skulle kunnat ersätta stalinismen, vilket de kunde klamra sig fast vid i sin djupa förtvivlan över att revolutionens tanke blivit förrådd. De ‘erkände’ inte, eftersom de visste att detta varken skulle gagna partiet eller socialismen”.(Leopold Trepper ”Röda kapellet” Sthlm 1977)

Försvarade Sovjetunionen

När Stalin inledde sitt samarbete med Hitler utlämnades fängslade tyska kommunister – som en gång flytt till Sovjetunionen undan nazisterna – till Gestapo, bland dem också anhängare av vänsteroppositionen. De avvisade inte Sovjetunionens rätt att manövrera diplomatiskt mellan kapitalistiska regeringar men fördömde hyckleriet och lögnerna. Att Kreml offrade arbetarrörelsen i olika länder för sitt samarbete med Hitler var inte bara förrädiskt mot dessa länders arbetare – det skulle också drabba Sovjetunionen själv.

Trotskij och hans anhängare fördömde de sovjetiska angreppen på Polen och Finland och såg dem som ytterligare uttryck för att Stalin och byråkratin inte hade något gemensamt med socialismen. Ändå sällade de sig inte till den krigsopinion i väst som krävde att västmakterna skulle angripa Sovjetunionen. Orsaken var ”trotskisternas” syn på det samhälle som terroriserades så av Stalin. De menade att Sovjetunionen, förtrycket och eländet till trots, alltjämt var en skapelse av den ryska arbetarklassen och värt att försvara. Sovjetunionen hade slitits loss från kapitalismen. Storföretagen, bankerna och naturtillgångarna låg inte i händerna på några kapitalistiska storbolag utom räckhåll för människorna. Möjligheten att ta över dem och förverkliga en socialistisk utveckling fanns ännu, om byråkratin störtades och den sovjetiska arbetarbefolkningen gjorde sig till herre i eget hus.

Därför var det nödvändigt att försvara Sovjetunionen både mot den kapitalistiska omgivningen och mot den stalinistiska diktaturen.

Detta ställningstagande innebar inte direkt att följa minsta motståndets lag. Tvärtom, ”trotskisterna” garanterade sig därmed fiender från alla håll och förföljdes av såväl de stalinistiska kommunistpartierna som av borgerligheten i väst. Det ställde också rörelsens anhängare inför stora svårigheter när de olika huvudalternativen blev så fruktansvärda; från Stalins övergrepp på Finland till Afghanistan fyrtio år senare. I båda fallen stalinistisk stormaktsterror för att driva igenom sina intressen oavsett befolkningens vilja. I båda fallen blåsvarta högerkrafter i spetsen för motståndet, uppbackade av starka kapitalistiska stormakter med förhoppningen av åsamka Sovjetunionen svåra skador.

Betalade dyrt

I det mäktiga kraftfältet mellan kapitalism och stalinism var det vanligt att såväl socialdemokrater och kommunister som radikala socialister gick över till den kapitalistiska sidan om den for tillfället tycktes ha rätten på sin sida. I fallet Finland gick till och med många skandinaviska socialister ut som frivilliga för att slåss på Finlands sida mot de sovjetiska inkräktarna. Några av dem hade tidigare varit i Spanien och kämpat mot Francos övergrepp och ville nu göra en insats mot Stalins. Efter en tid, när Finland tog sin revansch, fann de sig kämpa tillsammans med Hitlers trupper mot den ”judisk bolsjevikiska världskonspirationen” i öster. På samma sätt drevs de socialister som ville stödja motståndskampen i Afghanistan samman med några av de mest religiösa fundamentalistiska medeltidskrafter historien känner, ivrigt uppbackade av amerikanska CIA.

”Trotskisterna” vägrade att göra gemensam sak med högern och kapitalismen. För det fick de ofta betala dyrt i form av politisk isolering och anklagelser om att godta det stalinistiska förtrycket.

Men de sökte på så sätt rädda vad de kunde av arbetarrörelsen från att bli en bricka i det kapitalistiska stormaktsspelet och hoppades därmed förhindra att stalinismen fick totalt monopol på tolkningen av ”socialism” och ”arbetarmakt”. Trotskij själv mördades av en stalinagent 1940 men världsrörelsen Fjärde Internationalen överlevde kriget. I Europa maldes de flesta av dess partier under 40- och 50-talet ned till smågrupper mellan det sovjetiska systemets växande intressesfär och västmakternas kalla krigskampanjer. Bland Tredje världens fattiga kunde emellertid rörelsen punktvis utvecklas till en verklig politisk faktor, bland annat i Bolivia, Argentina, Vietnam och Sri Lanka. Oftast slogs den ned, men återuppstod med nya anhängare på andra håll.

Det var i samband med den radikala ungdomsvågen i slutet av 60-talet som en ny politisk generation strömmade till Fjärde Internationalens små grupper i den industrialiserade världen. Maj -68 i Frankrike, när Paris’ studenter och arbetare tog gator och arbetsplatser i besittning, blev ”trotskister” åter ett begrepp inom vänstern i Europa och Nordamerika.

Slog rot

I Sverige hade en kortlivad sektion av Fjärde Internationalen – Revolutionära socialistpartiet – bildats av en grupp arbetare i i slutet av 40-talet men fallit sönder. Det kalla kriget var inget gynnsamt klimat att födas och växa i. Det var först mot slutet av 60-talet som Fjärde Internationalens idéer slog rot i Sverige. Inspirerad av majrevolten i Frankrike och kritisk till stalinismen anslöt sig en grupp på något tiotal radikala marxister till Fjärde Internationalen. De gick snart samman med en annan vänstergruppering och bildade ett politiskt förbund som kallades RMF, revolutionära marxisters förbund. Förbundet kunde aldrig få någon dominerande position inom den unga vänster som dominerades så stort av olika maoistiska schatteringar. Tvärtom angreps anhängarna – inte bara politiskt utan ofta även fysiskt -av de nyfrälsta studentradikalerna som grävde upp stalintidens stridsrop mot ”trotskismen”.

Från mitten av 70-talet började gruppen kring Fjärde Internationalen i Sverige bryta sig loss från studentvänstern. Trycket från vänstermiljön hade också kommit att prägla mycket av RMF:s verksamhet. En stor del av arbetet hade koncentrerats på historiska frågor och teoretiska debatter for att överleva angreppen. Tillsammans med bristande erfarenheter från arbetarrörelsen – och arbetslivet (de flesta medlemmarna var mycket unga) – bidrog detta till att organisationen av många uppfattades som akademisk och utanförstående.

Det förändrades först när organisationen började vända sina ansträngningar mot arbetsplatserna och fackföreningarna. För att markera den förändrade inriktningen antogs 1975 namnet Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Under andra hälften av 70-talet kunde förbundet bygga upp sig på flera stora arbetsplatser landet runt, främst inom industrin.

Bekräftade

När den maoistiska vänsterns förebilder föll i slutet av 70-talet och högervindarna började blåsa upp sveptes inte KAF bort som de övriga ”bokstavsgrupperna”. Avslöjandena av den nya kinesiska stalinismens roll var ingen chock för medlemmarna utan bekräftade det som organisationen byggts på.

1982 bytte KAF namn till Socialistiska Partiet för att markera att partiet inte hade någonting gemensamt med den ”kommunism” som människor förknippade med personkult och partidiktatur eller med den demoraliserade studentvänstern. Ute bland arbetare som inte var vana vid ungdomsvänsterns förkortningar eller kände till den kommunistiska rörelsens historia blev det uppenbart för ”kafarna” att kommunism för gemene man och kvinna var lika med stalinism. De korta år i början av 20-talet då beteckningen kommunism stod för något annat var sedan mycket länge bortglömda.

Partibeteckningen Socialistiska Partiet innebar alltså på inget sätt att överge den revolutionära tradition som rörelsen grundats på, bara att riva ned ett hinder som skapade missförstånd.

Under 80-talet blev Socialistiska Partiet, trots den politiska motvinden, en samlingspunkt för många radikala människor som tröttnat på såväl kapitalismen som den gamla arbetarrörelsen. Partiet var inte bara till för ”trotskister” med en gemensam uppfattning om orsakerna till arbetarrörelsens läge. Att den gamle ryske revolutionsledaren givit många viktiga bidrag till förståelsen av den revolutionära arbetarrörelsens villkor och framförallt Sovjetunionens utveckling är ganska oomtvistat bland de flesta SP:are. Men Trotskij behandlas inte som någon ikon eller gudom inom partiet. Han ses som en av de framträdande internationella socialistiska ledare som upprätthöll en levande marxistisk tradition innan stalinismen utplånade den.

Det är i linje med den traditionen som Socialistiska Partiet idag samlar socialister med olika bakgrund och skilda uppfattningar i mycket, men med en strävan att koncentrera de gemensamma krafterna när det gäller.

Vrider händerna

Idag när de gamla stalinistiska systemen havererar och vidden av förbrytelserna, förmynderiet och medlöperiet står klart för så många, grubblar tusentals människor världen över vad som hände. Och tusentals som med stolthet kallat sig kommunister eller socialister slår ner blicken i vanmakt. Även Fjärde Internationalens folk vrider händerna inför det som sker, men inte med samma känsla av ha förlorat fotfästet utan i förtvivlan över att inte ha varit tillräckliga, att inte ha hunnit före.

Medan vänsterpartiet föddes som ett ombud for stalinismen i Sovjetunionen föddes Fjärde Internationalen som en reaktion mot den. Medan vänsterpartiet och dess föregångare hoppades på regimerna i öst – under senare år på att reformera dem -hoppades Fjärde Internationalen på att störta dem. Medan vänsterpartiet upprätthöll sina förbindelser med dem som härskade i socialismens namn upprätthöll Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen underjordiska förbindelser med dem som undertrycktes. Att de två svenskar som fängslades av Jaruzelskiregimen i Polen på 80-talet för smuggling av tryckeriutrustning till den förbjudna fackföreningsrörelsen var SP:are och inte vänsterpartister var ingen slump. Att det var Socialistiska Partiet och inte vänsterpartiet som smugglade in förbjuden marxistisk litteratur i Sovjetunionen, samlade pengar till underjordiska fackföreningar och bedrev liknande ”subversion” var följdriktigt.

Det var nödvändigt att socialister till varje pris bekämpade det stalinistiska förtryckarsystemet för att inte det sammanbrott som en vacker dag oundvikligen väntade bara skulle kunna ställa kapitalismen som alternativ.

Det var den inställningen som vägledde Fjärde Internationalens folk. Så mycket mer frustrerande då att rörelsen inte lyckades bygga upp något starkt alternativ till de stalinistiska regimerna och partierna. Under ”Pragvåren” 1968 i Tjeckoslovakien och under polska Solidaritets ungdom i början av 80-talet framstod en demokratiskt arbetarstyrd socialism ännu som ett hoppingivande alternativ för många människor i öst. De sovjetiska ockupationstrupperna och Jaruzelskidiktaturen raderade ut även den förhoppningen. När murarna till sist raserades uppfattades kapitalismen av de flesta som det enda alternativet. Idag tvingas miljoner människor i öst betala priset för det misstaget.

Plågande frågor

Varför kunde inte Fjärde Internationalen och dess anhängare bidra till uppbygget av en mäktig alternativ kraft? Varför kunde inte rörelsen kanalisera de mångas förtvivlan och raseri över stalinismens svek och förbrytelser. Det är frågor som plågar många SP:are och andra inom internationalen och som för vidare till alla de stora frågorna om socialismens möjligheter.

Frustrationen har inte sällan lett många – undertecknad är en av dem – till att jaga tecken i skyn och ”adoptera” löftesrika politiska krafter och utvecklingar. Att försöka se vad man så gärna ville se. ”Socialismens nya chans”, utropade vi exempelvis från vår tidning Internationalens förstasida när folkfronterna i Baltikum började svepa fram. När hundratusenden satte sig i rörelse mot det gamla förtryckarsystemet borde väl kraven på demokrati också vara knutna till krav på eller försvar av sociala rättigheter.

Ja, mycket av Fjärde Internationalens föreställningar utgick från tanken på att de arbetande i öst skulle kräva att deras formella rättigheter blev reella: ”Ni säger att det är arbetarklassen som har makten här. Nå, då så! Ge oss – inte partibyråkraterna – makten att besluta över våra arbetsplatser och vårt samhälle.”

Så ställdes också ofta kraven under tidigare folkresningar -som i Ungern -56. Men under sammanbrottens år sedan 1989 har besvikelsen och avskyn drivit väldiga folkopinioner i öst att önska kapitalism.

Vi föreställde oss att de arbetande skulle försvara den förstatligade egendomen mot kapitalistisk utförsäljning. Men vanskötseln av denna egendom hade gått så långt att stora delar av arbetarklassen gav blanka fasen i om den såldes ut. Ja, många önskade inget annat än att deras nedslitna varv eller stålverk skulle finna någon penningstark köpare bland magnaterna i väst.

Vi trodde att kapitalismen bara kunde återupprättas genom en våldsam kontrarevolution som bröt arbetarbefolkningens motstånd. I fallet DDR var det mest våldsamma den hastighet med vilken folkupproret övergick i kapitalistisk restauration, inte något arbetarmotstånd. Det är först nu, efter att den kapitalistiska omvandlingen börjat kräva sin tribut, som större massor i östra Tyskland, Polen och på andra håll i öst börjar protestera. Men inte i termer av motstånd mot ”kontrarevolution” eller ”kapitalism” utan för att kräva ersättningsjobb och lika lönevillkor som kollegorna i väst.

Bristande förståelse

Inslaget av önsketänkande i våra föreställningar bottnade delvis i en otillräcklig förståelse av vad östsystemen representerade. I vårt partiprogram från 1982 framstår denna brist mycket tydligt när den sovjetiska byråkratins framväxt beskrivs: ”Men trots att byråkratin undanröjde arbetarklassens kontroll och styre av den nya staten kunde inte planhushållningen krossas och den kapitalistiska marknadsekonomin återinföras”… ”De sovjetiska och östeuropeiska arbetarnas motstånd är inte riktat mot planhushållningen utan mot byråkratin som kväver ekonomin och samhällslivet i övrigt”.

Det var att göra en på tok förenklad boskillnad mellan den härskande byråkratin och det samhällssystem den format. Det bidrog till anammandet av en ytlig och mekanisk syn på vad en ”planekonomi” kunde vara. Bara planen beslutades demokratiskt istället för av en byråkratisk elit skulle krafterna frigöras. Men vad var överhuvudtaget en ”plan”? Hur kunde styrmedlen se ut? Vad måste beslutas av konsumenternas vilja uttryckt genom marknaden, och vad måste beslutas gemensamt av de ”förenade producenterna”? Och i vilka former? De frågor som socialisterna, bland annat genom SP-ekonomen Sten Ljunggrens inlägg, idag fördjupat sig i ställdes sällan när den sovjetiska ”planen” framställdes som något av en erövring av arbetarklassen.

Det var viktigt att, som Fjärde Internationalen, förstå att dessa samhällssystem hade brutits loss från kapitalismen och i vissa avseenden präglats av de styrandes anspråk på att representera arbetarklassen. Annars skulle det mesta av det som nu hänt varit oförklarligt.

Men ”planhushållningen” hade formats av den allsmäktiga byråkratin på dess egna villkor och som dess egen näringskälla. De breda folklagren i öst kände ingen särskild lojalitet med den gentemot byråkratin. Tvärtom sågs den ekonomiska ordningen och dess makthavare oftare som varandras förutsättningar.

Ställföreträdande

Överoptimismen och glädjen över hägringar bottnade säkert till en del i denna överskattning av vad som kunde överleva stalinismen. Den uttryckte förstås revolutionär otålighet och vanlig mänsklig önskan att bli sannspådd och gällde inte bara förhållandena i öst. Men även några andra faktorer bör nog nämnas.

A ena sidan; rädslan för sektmässighet. Varje liten gruppering som tror sig företräda en viktig och riktig sak löper risken att förlora omdömet och överskatta sin egen roll. Politiken (och andra områden med för den delen) är som tidigare nämnts, full av sekter som föreställer sig att världen kretsar kring dem själva. På samma sätt är ”trotskismen” fylld av avskräckande ordenssällskap som bedömer varje stor samhällshändelse eller rörelse utifrån sin egen katekes. Socialistiska Partiet har därför genom åren försökt bekämpa denna sekterism och bristande självinsikt och strävat efter att bedöma olika samhällsrörelser objektivt utan att hänga upp sig på underordnade skillnader. Men därmed har också en tendens funnits att läsa in något mer i utvecklingen än vad som kanske fanns. Det underordnade kanske inte har varit så underordnat. De baltiska folkfronternas extrema nationalism till exempel, var uppenbart ingen bisak utan kom helt att prägla utvecklingen.

Den andra sidan av rädslan for sektmässigheten är emellertid den bristande självtilliten när det gäller att själv ta itu med den gigantiska uppgiften att bygga upp en politisk massfaktor. Den uppgiften kräver ju inte bara ett fruktansvärt arbete – det har SP:arna och Fjärde Internationalen inte dragit sig undan. Men den kräver förmågan att gå från kritik och opposition till att ta initiativet. Den kräver att inte bara kunna ställa de rätta frågorna utan att också ha svaren – inte bara for historiska epoker utan for här och nu.

Den kräver anpassning till den konkreta situationen, tänkesätten, språket och kulturen för att i just den innevarande verkligheten – inte i gårdagen eller morgondagen – omforma idéerna till politisk kraft.

Bristande politisk självtillit är ett effektivt hinder mot att anta sådana utmaningar.
Här har Fjärde Internationalen lidit av samma brister som andra små organisationer. Ju djupare förankring i breda folkskikt, desto större möjlighet att omvandla tankar till handling, att göra verklighetsanknuten politik av idéer – och tvärtom. Frestelsen för den svaga grupperingen som inte nöjer sig med sektens hobbytillvaro är att söka ställföreträdare, att lita till ”utvecklingens egen dynamik” osv istället för att ge sig in i det till synes övermäktiga arbetet att själv söka möta de krav som ett massuppbygge ställer.

Den historiska orsaken till Fjärde Internationalens svaga förankring och litenhet är inte svår att se. Klappjakten, förtalet och massakrerna isolerade rörelsen redan vid dess födelse. Huvudalternativen var så förkrossande; antingen uppbackade av statsmakter i öst eller i väst. Genom sin kompromisslöshet saknade rörelsen helt bundsförvanter från mäktiga intressen och tvingades dela sådana ensamma formeringars vanliga öde; att pressas ut mot marginalen närhelst en kraft med starkare vänner i ryggen trädde in. Och marginaliseringen skapade en ond cirkel av bristande förankring – bristande verklighetsanpassning – bristande förmåga att vinna gehör… osv

Nytt arbetarparti

Inte desto mindre har medlemmarna ständigt och frenetiskt kämpat för att finna vägar att förena de revolutionära grundtankarna med bredare massors strävan och vilja. Sammanbrottet för det stalinistiska alternativet river upp en väldig möjlighet for den strävan. Socialistiska Partiets folk i Sverige har på flera områden visat vad som är möjligt. I fackföreningar, i folkliga rörelser och aktioner, i lokalpolitiska sammanhang har de ofta förmått omvandla sina revolutionära idéer till verkliga och framgångsrika handlingsalternativ för många människor.

Alternativ som visar att den marxistiska grundsynen och de revolutionära målsättningarna inte behöver innebära allmänna fraser utan reell klasspolitik här och nu.

Att tillsammans med andra förena den inriktningen inom ett nytt arbetarparti, en kraft som förmår bli en politisk maktfaktor i samhället, är den uppgift socialisterna länge sökt förverkliga.

De syftar till ett parti som är ”proletärt”, om det ordet ännu får användas. Det vill säga som byggs upp av arbetare i vid mening och styrs av kampen for arbetarintressena. Inte en allmän idé- eller åsiktsgruppering, utan ett klassparti. De avser ett revolutionärt parti, inte i ordets terroristiska, kulturella eller svärmiska mening, utan i den rent politiska som avser samhällets maktförhållanden.

De menar ett demokratiskt parti som inser att styrkan i såväl ett parti som i ett samhälle ligger i de många människornas självverksamhet där tusentals åsikter blommar och bryts mot varandra, där de gemensamma besluten gäller förening av handlingar, inte av tankar och åsikter.

De vill bygga ett internationellt parti där de arbetande människornas kraft förenas över gränserna i vetskap om att intressena är gemensamma, oavsett hudfärg, språk eller nationalitet.

De talar om ett marxistiskt parti där stalinismens ockultism och religiositet ersätts av de verktyg för kritisk samhällsvetenskap som marxismen en gång bidrog till att skapa – verktyg som också hänsynslöst måste brukas mot marxismen och arbetarrörelsen själv.

Och de tror att tiden, istället för att ha sprungit ifrån idén om ett sådant parti, i själva verket sedan länge kräver dess förverkligande.

Håkan Blomqvist