Författararkiv: Livio Maitan

Kina – tre år efter Himmelska fridens torg

Snart har det gått tre år sedan massakern på Himmelska fridens torg, Tiananmen. Denna artikel handlar om utvecklingen i Kina sedan dess. Det är viktigt, inte bara för att Kina fortsätter att spela en ledande roll på den världspolitiska scenen, utan också för att den kinesiska ”lösningen” utgör ett relativt systematiskt försök att ta itu med de byråkratiska övergångssamhällenas kris, som skiljer sig från Östeuropa och Sovjetunionen.

Vägen har tidvis varit krokig och slingrande. Redan hösten 1988 gjordes försök att dämpa eller korrigera den reformpolitik som inleddes i slutet av 1970-talet – t.ex. genom omfattande kreditrestriktioner.

Under början av 1989 minskade antalet privata företag med 15 procent. På det kinesiska kommunistpartiets centralkommittés möte i november samma år togs beslut som innebar att den centrala planeringen skulle stärkas, att den statliga sektorn skulle prioriteras och att investeringarna skulle koncentreras till de viktigaste sektorerna.

Men efter de stora ekonomiska problemen mot slutet av 1989, då en rad fabriker lades ned och många blev avskedade eller i vissa fall fick lönesänkningar, inleddes i mars 1990 en ny ekonomisk politik – förspelet till dagens. Den innebar att kreditrestriktionerna lättades och att investeringarna på nytt sköt fart.

Den nya ekonomiska politiken definierades klarare i slutet av 1990 på centralkommitténs sjätte och sjunde plenum. Förändringen påskyndades av det missnöje som växte fram bland stora arbetargrupper – enligt olika informationskällor utbröt till och med strejker i en del regioner.

Under de senaste två åren har den kinesiska ledningens vägval sett ut så här:
• Den centrala politiska byråkratin -den härskande kast som står närmast parti- och statsapparaten och den militära byråkratin – fortsätter att utöva den avgörande kontrollen över ekonomin och politiken.

Massorganisationerna, t ex fackföreningarna, ungdomsorganisationen och kvinnoförbundet, är fortfarande strikt underordnade partiets direktiv. Denna inriktning skärptes – i synnerhet i de konfidentiella texter som cirkulerade efter förvärringen av krisen i Sovjetunionen.
• En rad förändringar inom parti- och statsledningen inleddes. Ändå förekom inga drastiska, fruktansvärda rättegångar mot t ex de mest radikala ”reformistiska” företrädarna som gjordes ansvariga för händelserna i maj-juni 1989. Förtrycket var mer selektivt och – efter de första månadernas arresteringar och avrättningar – relativt litet.

Dissidenter frigavs

Till och med vissa grupper av oppositionella dissidenter har betonat att ”brott”, som i lagen innebär dödsstraff, bara renderat några års fängelsestraff. 1979 dömdes företrädare för dissidentrörelsen till upptill femton års fängelsestraff. En del av de mest välkända ledarna från 1989 – Zheng Xuguang, Zhang Jiangjing och Cheng Jianan – frigavs förra sommaren.

Inte heller den ekonomiska politik, som legat fast sedan slutet av 1970-talet, har förändrats. Tvärtom har det under den senaste tiden gjorts förnyade ansträngningar för att utveckla internationella avtal, skapa nya samriskföretag (joint ventures), uppmuntra privatiseringar och stimulera marknadskrafterna. Till och med Nordkoreas diktator Kim II Sung gavs under ett besök i Peking (Beijing) rådet att öppna sitt land för utländskt kapital.

Det reformprogram som inletts på landsbygden har inte ifrågasatts. Samtidigt finns det två grundläggande villkor som måste vara uppfyllda: partiet-staten måste även i fortsättningen spela den absolut ledande rollen – utan någon ” liberalisering” eller politiska reformer; Ekonomin måste fastställas i en nationellt- centraliserad – byråkratisk – plan (den åttonde femårsplanen 1991-96 genomförs nu). Marknadskrafterna släpps heller inte lösa i bassektorerna. I China Daily den 25 augusti stod att ”regeringen helt motsatt sig att släppa marknaden fri när det gäller bomullsproduktion”.

Det är också kännetecknande att planekonomin och det statliga ägandet kvarstår för de nya projekt som genomförs med betydande utländskt deltagande t ex det mycket ambitiösa Pudon-projektet i Shanghai-regionen.

Målsättningen att skapa en större jämvikt mellan de grundläggande ekonomiska sektorerna finns fortfarande kvar – med jordbruket som högsta prioritet och basindustrin och moderniseringen a v de väpnade styrkorna som andra prioritet, samtidigt som stora resurser läggs ner på att tillfredsställa konsumenternas behov.

Kulinariskt barbari

Livsmedel finns på marknaden – ibland i rikligt överflöd – och nordamerikanska hamburgerbarer har gjort sitt intåg. I Shanghai kan man se långa köer ringla framför Kentucky Fried Chicken- snabbmatsrestauranger. Det är verkligen tragiskt att se hur ett månghundraårigt och mycket uppskattad kök fått ge vika för ett kulinariskt barbari!

Dessutom finns det varaktiga konsumtionsvaror – transistorradior, TV-apparater, kameror – tillgängliga för breda skikt av befolkningen (för att inte nämna cyklar, det vanligaste transportmedlet i städerna, som produceras i stor skala). På cykelfabrikerna arbetar man dygnet runt (bland annat för möta efterfrågan från Kuba).

Det ideologiska ”klimatet” är motsättningsfyllt: Å ena sidan lever fortfarande ett stereotypt upphöjande av revolutionens värderingar och de ”positiva hjältarna” från Mao-perioden kvar. Å andra sidan sprids sprids reklamen i de former vi alltför väl känner till alltmer och i synnerhet TV- kanalerna sänder de flesta ”västerländska” standardfilmer (det är möjligt att detta varierar mellan regionerna).

Fem principer

Utrikespolitiken grundas fortfarande på de ”Fem principerna om fredlig samexistens” (ömsesidig respekt för suveränitet och territoriell integritet, nonaggression, icke-inblandning i andra länders inhemska angelägenheter, förbindelser grundade på jämlikhet och ömsesidiga intressen samt fredlig samexistens).

Efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989, gjorde den kinesiska regeringen stora ansträngningar för att neutralisera de negativa effekterna. Och de nådde nästan ända fram: USA beslöt t.ex. att ge Kina status som Mest gynnad nation (trots de konflikter som fortsätter med Beijing, i synnerhet när det gäller undertecknandet av icke-spridningsavtalet för atomvapen och den kinesiska protektionismen).

De japanska, brittiska och italienska premiärministrarna har besökt Kina, och den italienske premiärministern Andreotti har också inbjudit premiärminister Li Peng att besöka Italien.
I ett tal i september förra året, uttryckte den kinesiske utrikesministern, Qian Qichen, en vädjan om ”att skapa internationella förhållanden som gör det möjligt för olika länder att leva i fred och utvecklas tillsammans”.

Denna fredssträvande proklamation hindrade inte de kinesiska ledarna från att delta i den imperialistiska interventionen i Mellersta Östern. Kina röstade för Förenta Nationernas resolution om blockad mot Irak i augusti 1990 och avstod i praktiken från att rösta när det gällde att ta till militära medel i november, genom att inte utnyttja sin vetorätt – något som George Bush öppet uppskattade.

Inte heller har detta hindrat Kina från att fortsätta ha vänskapliga förbindelser med korrupta antidemokratiska regimer (t ex Marocko). Premiärminister Li Peng sade enligt China Daily den 30 augusti 1991 att ”Kina och Marocko har liknande eller identiska uppfattningar om den nya världsordningen”. Enligt samma tidning den 3 september uttrycker massmedia önskemål om att Förenta Nationerna ”fullt ut ska spela sin positiva roll för att bli den främsta säkerhetsfaktorn i den nya världsordningen”.

Översvämningar

Kina har drabbats av våldsamma översvämningar. Denna gamla och återkommande tragedi bekräftar att problemen inte lösts, trots de omfattande åtgärder som skulle ha vidtagits.
Enligt officiella källor har 220 miljoner människor i 28 provinser av 30 drabbats och mer än 2 000 har dött. Förödelsen har kostat mellan 80 och 100 miljarder kronor och lett till att landets skuldsättning förra året ökade med omkring 22 miljarder kronor. Enligt China Daily den 28 augusti 1991 har Kina varje år sedan 1979, med undantag för 1989, haft ett budgetunderskott. Statsrådet beslutade därför i slutet av augusti i fjol att avblåsa en rad redan beslutade byggnadsprojekt.

Den ökade skuldsättningen kommer att öka inflationen. Denna trend var redan tidigare uppenbar och särskilt kraftig under 1988. Valutan, yuan, har devalverats tre gånger i förhållande till US-dollar, den senaste gången 10 april 1991.

Prisökningar

Under de senaste månaderna har priserna ökat, i synnerhet i de stora och medelstora städerna. I juli 1991 ökade butikspriserna med 4,3 procent jämfört med samma period 1990 och levnadsomkostnaderna ökade med 11,5 procent i 35 viktiga städer. Under de första sju månaderna 1991 ökade priserna med 7,5 procent.

När det gäller hela ekonomin, innehåller de officiella källorna motstridiga uppgifter. Motsvarigheten till Statistiska Centralbyrån tillkännagav att industriproduktionen brutto ökat med 7,6 procent (lätt industri plus 9,1 procent, privat industri plus 21,6 procent, samriskföretagen plus 56 procent – hela den statliga industrin minskade däremot med 2,9 procent).

Enligt ministern för planeringskommissionen, Zou Jiahua, ökade bruttonationalprodukten med 6,1 procent under första halvåret 1991 jämfört med 1990 och industriproduktionen med 13,5 procent mellan januari och juli. Jämfört med för tio år sedan har stålproduktionen fördubblats (?) och uppgår till (enligt vissa beräkningar överskrider den till och med) 60 miljoner ton – därmed befinner sig Kina på fjärde plats bland världens stålproducenter efter USA, Sovjetunionen och Japan. Å andra sidan går bara 25 procent av stålet att an vända i en modem industri.

Åren 1986-89 var svåra för jordbruket, vilket bland annat ledde till att planmålet på 450 miljoner ton säd 1990 övergavs (detta mål har framflyttats till 1995 och vid sekelskiftet ska 500 miljoner ton produceras) . 1990 gick det bättre och produktionen av säd nådde rekordet 435 miljoner ton. Enligt Zou Jiahua minskade sädproduktionen, men också bomullsproduktionen, förra året på grund av översvämningarna.

Vissa delar av industrin har stora problem. Exempelvis drabbas textilindustrin – en av industrins hörnpelare, med mer än 8 miljoner anställda – av den minskade bomullsproduktionen. Under de fem första månaderna 1991 sjönk vinsterna med 38 procent (inom den statliga sektorn). 1990 gick 30 procent av företagen inom textilindustrin med förlust och vinsten sjönk med 70 procent jämfört med föregående år.

Allt fler osålda varor

Och samtidigt som efterfrågan på kvalitetsprodukter inte kan mättas, växer lagret av varor som inte hittar några köpare. Detta drabbar inte bara textilindustrin. Det är hela industrisektorns största problem. Även kinesisk massmedia har uppmärksammat detta. China Daily skrev den l september 1991:

”Det verkar otroligt, men scenen kan upprepas i vilken region som helst i landet. Varje månad tillkännager företagen en uppmuntrande ökning av värdet på industriproduktionen, samtidigt som antalet osålda varor ökar i företagens eller i affärernas lager. Den officiella statistiken visar att lagervärdet i maj uppgick till 200 miljarder yuan.”

En annan journalist på samma tidning skrev några dagar tidigare:
”Den förändring av industristrukturen som inleddes för tre år sedan har långtifrån varit framgångsrik. Effektiviteten minskar fortfarande, skuldsättningen har ökat och lagren uppgår till ett värde av 200 000 miljoner yuan.”

Vi ser med andra ord den byråkratiserade ekonomins klassiska problem: alltför låg produktivitet, teknologisk efterblivenhet, desorganisering och avsaknad av en effektiv planering, bland annat på grund av starka lokala krafter.

Ett exempel är från tillverkningen av TV-apparater. Efterfrågan ökade kraftigt sedan färg-TV infördes och alltfler regioner har grundat industrier för produktion av TV-apparater. För närvarande finns det 127 fabriker inom denna bransch med en tillverkningspotential på 20 miljoner apparater per år – samtidigt som marknaden bara kan svälja 10 miljoner. Mer än 30 procent av företagen inom den statliga sektorn – 40 procent av dem leds av armén – beräknas gå med förlust.

1988 antogs en lag som gör det möjligt för företag som går med förlust att gå i konkurs. Men eftersom arbetslösheten nedan är hög och det finns en strävan att minska de samhällspolitiska spänningarna, tillämpas denna lag i allmänhet inte, förutom när det gäller vissa kooperativa företag och lokala industrier. Vi ska också komma ihåg att även de lokala industrierna haft stora problem med fabriksnedläggningar och avskedanden efter de skärpta kreditrestriktionerna 1988. Staten var 1990 tvungen att subventionera industrin med 66 miljarder dollar.

Förluster

Samma problem återkommer när det gäller distributionen. Kinas Industri- och Handelsbank har gjort en studie av mer än 40 000 statliga kommersiella företag – de gick sammantaget med mer än 13 miljarder kronor i förlust. 90 procent av förlusterna tillskrivs kommersiella grossistföretag. Studien nämner bland orsakerna till detta att det inte råder någon konkurrens mellan företagen, att det inte finns några utvecklingsplaner och att ledningen är inkompetent. Till detta ska läggas att det råder ett system av dubbla priser. De statliga kommersiella företagen köper till priser som är fastställda av staten – och säljer till det lägre marknadspriset (därav förlusterna). Prissystemet är ett av de mest akuta problemen i Kina. Periodvis har det funnits fyra prisnivåer: de politiska priserna (som bestämts av staten); de framförhandlade priserna; den fria marknadens priser samt priserna på den svarta marknaden. Detta är ett klassiskt exempel på de svårigheter som uppstår när man blandar samman statlig planering och marknadsmekanismer.

Kritik

I en rapport till den Nationella Folkkongressen, kritiserade Li Peng själv den höga konsumtionen inom produktionen, produkterna av dålig eller usel kvalitet, det enorma svinnet inom byggnadsindustrin, en allt för långsam omsättning av kapitalet, minskad produktivitet och stora förluster.

En studie gjord av Världsbanken pekar i samma riktning och betonar den teknologiska underutvecklingen, den omoderna utrustningen och den låga produktiviteten. Efter rekordskörden 1990 kunde tiotusentals ton säd inte lagras och samtidigt kunde de statliga myndigheterna, på grund av ekonomiska problem, inte köpa böndernas överskottsproduktion, allt medan priserna föll på marknaden.

Allmänt anses – och det är obestridligt – att reformerna på landsbygden sedan slutet av 1970-talet har lett till en ökning av jordbruksproduktionen och en klar förbättring av böndernas levnadsstandard. Enligt vissa beräkningar har böndernas inkomster, tack vare reformerna, ökat med 50 procent på fem år.

Men det ger ändå inte hela bilden. De redan nämnda problemen inom såväl produktion som distribution och konsekvenserna för bönderna, uppstod redan före maj-juni 1989.

Ibland har bönderna inte fått betalt för skördarna, på grund av statens ekonomiska problem. Den nya politiska och ekonomiska kursen, där en ständigt växande marknad givits en betydelsefull roll, har lett till ökande klyftor bland landsbygdsbefolkningen. Samtidigt som levnadsförhållandena har förbättrats, i synnerhet i vissa regioner, har stora grupper av bönder blivit fattigare.

”Våra bönder tillhör de allra fattigaste”

Redan i slutet av 1988 beräknade ekonomen Deng Fureng att 400 miljoner kineser, de flesta bönder, blivit fattigare under de senaste åren. Sichuans viceguvernör Ma Lin förklarade till och med enligt Financial Times den 24 april 1991 att ”våra bönder tillhör de allra fattigaste”.

Men även det motsatta har nämnts:

det finns bönder som haft råd att bygga upp sina hus och gårdar som skadats eller förstörts av översvämningar. Redan 1988 fanns det bönder som tjänade långt mer än 20 000 yuan, samtidigt som över 100 miljoner bönder inte ens kom upp till 200 yuan.

Produktiviteten och mekanisering har ökat. Efterfrågan är stor på jordbruksmaskiner. Men antalet anställda inom jordbruket har också ökat samtidigt som ”övertaligheten” av människor verksamma inom jordbruket ökat ännu mer (enligt vissa uppskattningar uppgår övertaligheten till en tredjedel av de sysselsatta).

På så vis har en formlig flykt från landsbygden uppstått, vilket regeringen och de lokala myndigheterna försöker hejda genom att tvinga de flyende att återvända till sina hemregioner och inrätta en strikt kontroll över anställningen av arbetare från andra provinser ((: ex från Guangdong). Utvecklingen på landsbygden följer den arbetslöshet som uppstått inom industrin och i städerna. Återigen är det svårt att göra riktiga uppskattningar. Enligt officiella beräkningar från början av 1990, berörde detta fem miljoner människor; inofficiellt nämns siffran 7,5 miljoner.

Och det gäller även de städer och provinser som haft en betydande ekonomisk tillväxt under det senaste årtiondet. Till exempel Shanghai, där 75 000 arbetare fick sparken i början av 1990 och Guangdong-provinsen, där det officiella arbetslöshetstalet uppgick till 2,2 procent, vilket ändå är lägre än det nationella genomsnittet på 3,4 procent. De arbetare som blivit avskedade får 50-70 procent av sin tidigare lön.

Huvudstaden i Guangdong-provinsen, Kanton, har drabbats av den stora flykten från landsbygden. Och det är alarmerande, eftersom uppskattningsvis 20 miljoner arbetare är ”övertaliga” och 10 miljoner ungdomar kommer ut på arbetsmarknaden varje år.

Inte jämförbar

Även om medelinkomsten i Kina är väldigt låg, finns det ändå väldigt få som hävdar att den tragiska och allmänt utbredda fattigdom som breder ut sig i så många underutvecklade länder också har nått Kina. Det går bara inte att jämföra det som vanliga besökare kan få se i stora städer som Beijing, Shanghai och Nanjing med de fruktansvärda förhållandena i städer som Lima eller Dakar, för att inte tala om Indiens miljonstäder.

Men även om det tar sig mindre uttryck, ökar antalet försäljare a v allehanda ting på gatorna – och de finner inte ofta köpare. I staden Nanjing stötte jag på bara tjugo minuter på flera dussin ungdomar, som alla sålde samma sorts väskor.

Och det finns även delar av befolkningen som inte hittar mat för dagen (omkring 40 miljoner människor enligt officiella källor).

Trots att regeringen och de officiella tidningarna förnekar det, går Kina mot en social upplösning: det handlar inte bara om stölder och andra mindre brott som ökar i antal (ungdomsbrottsligheten ökade t ex med 45 procent 1988), utan även om prostitution (som sätts åt hårt), langning, kidnappning och minderåriga som säljs (särskilt unga kvinnor).

Det sistnämnda har bemötts genom presskonferenser och offentliga uttalanden, utan att den verkliga omfattningen har avslöjats (på en presskonferens nämndes talet l 0 000, men många tror att det är | en underskattning).

Ekonomisk brottslighet

Dessutom är den ekonomiska brottsligheten utbredd. Smuggling och förfalskning undergräver statens finanser. Myndigheterna har inlett en kampanj för att bekämpa den svarta försäljningen av utländska cigaretter, vilket ställer till stora problem för den statliga monopolproduktionen av tobaksvaror.

Den kinesiska rättvisan är fortfarande mycket hård mot alla kriminella och utfärdar ganska ofta dödsstraff. Ibland avrättas ett stort antal människor – exekutioner utannonseras med jämna mellanrum.

De problem som hör ihop med den dåliga kvaliteten på produkterna inverkar negativt på utrikeshandeln. Enligt utrikeshandelsministeriet har heller inte några större ansträngningar gjorts för att förändra detta (även om exporten i förhållande till 1990 ökade mer än importen under de fyra första månaderna och i augusti 1991).

Utlandsskulden, som är mindre än i jämförbara länder både i relativa och ibland absoluta tal, ökade ändå under 1990 från 250 till 320 miljarder kronor. De inkomster som kommer från exporten av arbetskraft blir allt viktigare.

Befolkningstillväxten

För att fullborda bilden, ska ytterligare två avgörande faktorer tas upp.

Den ena gäller befolkningstillväxten. Barnbegränsningspolitiken – ett barn per familj – har inte varit framgångsrik. Enligt folkräkningen 1990, ökade befolkningen med 125 miljoner mellan 1982 och 1990, och under den sjunde femårsplanen (1986-90) med omkring 11 miljoner årligen (16 miljoner eller mer enligt andra beräkningar). Ökningen sker främst på landsbygden där barnbegränsningen inte respekteras särskilt högt: i städerna föder varje kvinna i genomsnitt 1,33 barn – på landsbygden 2,84.

Regeringens talesmän har på senare tid uppmärksammat det faktum att denna konstanta befolkningsökning utgör ett hinder för den ekonomiska tillväxten och i synnerhet för en förbättrad levnadsstandard (exempelvis förvärras bostadssituationen).

Viceordföranden i den kinesiska Samhällsvetenskapliga akademin, Liu Gou-goang, gick långt i en intervju med L’ Unita den 6 december 1990:

”Den kinesiska befolkningen är alltför stor för att vi ska kunna tro att vi en dag skulle kunna nå en välfärd jämförbar med västerlandets.”

Dessutom minskar den kvinnliga andelen av befolkningen. Enligt den senaste folkräkningen går det 111,3 unga män på 100 unga kvinnor, samtidigt som det föds 105,5 pojkar per 100 flickor.
Därför kvarstår frågan: Vad har hänt med alla kvinnor som försvunnit mellan den första och den andra räkningen? Olika hypoteser har framförts: icke anmälda födslar, informella adoptioner eller ”försvinnanden”. Men svaret är lika komplicerat som oroande.

Det andra problemet är miljöförstöringen. I åratal har specialisterna struntat i det klassiska fenomen som nu också drabbar Kina: jorderosion, öknarnas utbredning, den odlingsbara jorden minskar, skogsskövling.

Efter att ha förklarat att den energistruktur som tagits i arv från historien ”tycks ha nått sin yttersta historiska gräns”, har en fransk författare riktat uppmärksamheten mot den, som det verkar oundvikliga verklighet som Kina kommer att stå inför i slutet av vårt århundrade: ett energisystem baserat på spannmålsodling, intensiv konstbevattning och mänsklig arbetskraft som inte har några ytterligare expansionsmöjligheter.

Under nästa årtionde kommer hoten att hänga tungt över främst Yangtze-dalen, där Kinas största spannmålslager riskerar att försvinna. Hu Ngang, forskare på den kinesiska Vetenskapsakademin, uppskattade kostnaderna för miljöförstöringen under 1988 till 852 miljarder kronor – nästan lika mycket som hela bruttonationalprodukten!

En officiell företrädare för miljödepartementet underströk återigen att miljöförstöringen blir allt värre i storstäderna och att även de mindre städerna drabbas. Allt mer skit vräks ner i floderna och kanalerna och nedsmutsningen ökar hela tiden. Industriernas utsläppsmängd är inte mindre alarmerande.

Regeringen planerar visserligen att investera stora summor för att skydda miljön, men eftersom problemen är så oerhört omfattande lär inte effekterna bli särskilt stora inom den närmaste framtiden.

Spänningar

Det är svårt att förutspå framtiden för Kina, särskilt i förhållande till utvecklingen i världen och krisen i Östeuropa och Sovjetunionen. Men mot bakgrund av det ovan sagda, blir det möjligt att förstå de motsättningar som inte bara fortsätter, utan också förvärras.

För det första kan inte de kinesiska ledarna, trots de ideologiska uttalandena och korrigeringarna, komma runt motsättningarna mellan en byråkratiskt kontrollerad ekonomi, som behärskas av partiet-staten, och behoven av en effektivisering och produktivitetsökning.

Detta gäller än mer när utvecklingen leder till att marknaden får en allt större betydelse och att storskaliga utländska investeringar uppmuntras. Marknadsekonomin tränger allt djupare in i den byråkratiserade ekonomins porer, reser nya problem och föder nya motsättningar, förstärker centrifugala tendenser och föder fram nya sociala skikt.

I de stora städerna finns t ex fortfarande områden där husen är i usel kondition. Hyrorna är traditionella mycket låga och hyresintäkterna är därför i allmänhet inte tillräckligt stora för att täcka renovering och upprustning.

När marknadskrafterna släpptes lösa ökade priserna kraftigt – följden blev att många bostadsområden inte hittade några hyresgäster.

Centrifugala tendenser

Dessa centrifugala tendenser har såväl internationella komponenter – det internationella kapitalets intressen – som inhemska – den lilla inhemska kapitalistiska klassen och delar av borgarklassen (den teknokratiska borgarklassen och byråkratin som förgrenas ut till myndigheterna ute i provinserna). De har även fått starka regionala och lokala återverkningar.

Officiella källor kritiserar ofta det faktum att centralregeringen inte kan tvinga igenom sin vilja gentemot myndigheterna i provinserna (t ex att avskaffa protektionismen, vilken utgör ett svårt hinder för den nationella ekonomin eller de lokala skatterna).

Inom jordbruket är den odlade marken kollektiv egendom, samtidigt som den är uppdelad på familjetäppor. Dessutom försvårar systemet med ansvarskontrakt för jordbrukshushållen, en total planering, något som kinesisk massmedia tvingats erkänna.

För det tredje leder produktivitetskraven på företagen till omstruktureringar och koncentration – ofta framställs det som en nödvändig lösning för att få de företag som går bra att bära kostnaderna för andra företags konkurser – men även till att statens underskott ökar. Det finns även sociala restriktioner – d v s det gäller att inte öka arbetslösheten eller överbefolkningen på landsbygden, att fortsätta med det direkta eller indirekta understödet och undvika att kostnaderna för bostäderna rakar i höjden.

Protektionism

Enligt Li Peng är ”protektionism och ’uppstudsighet’ de viktigaste orsakerna till de ekonomiska problemen”. Redan före 1989 riktades kritik mot de provinser som hellre valde att sälja produkterna utomlands för att komma över hårdvaluta, än till de provinser som bättre behövde dem.

I Sichuan och Heilongjiang har protektionistiska åtgärder nyligen vidtagits för ett antal produkter, Xinjiang har gjort det samma för 28 varor och Guizhou för ett hundratal. Andra provinser, t ex Liaoning, Jilin och Hubei har tvingat affärerna att bara sälja lokala produkter.

Allt detta avspeglas i politiken. De olika erfarenheterna från försöken att reformera de byråkratiserade övergångssamhällena – från 1950-talet fram till i dag – visar att de hamnar i en återvändsgränd och banar vägen för en ”normalisering” eller till samhällets upplösning, såvida inte några radikala politiska förändringar sker.

Centristisk kompromiss

Den kinesiska ledningen har flera gånger korrigerat kursen, även efter Himmelska fridens torg. För närvarande har detta inneburit en sorts centristisk kompromiss, vilken redan tog sin början med valet av Jiang Zemin till partisekreterare. Han genomförde inte några mer omfattande utrensningar och återinsatte till och med vissa av de redan utrensade (t ex de tre vicepresidenter som utnämndes i juni 1991, Hu Qili, Rui Xingwen och Yang Mingfu, som samarbetade med Zhao Ziyang). Det är mot denna bakgrund man ska se framgångarna för den tidigare borgmästaren i Shanghai, Zhu Rongji, som blivit vice premiärminister.

Men de grundläggande politiska mekanismerna lever kvar och ideologiskt har det inte gjorts några eftergifter på en avgörande fråga: partiet-statens absoluta herravälde. Det finns fortfarande en viss kontinuitet med Mao Zedong-perioden och de ”fyra principerna” har åter kommit till heders (den samhälleliga vägen, kommunistpartiets hegemoni, folkets demokratiska diktatur, Marxismen-leninismen-Mao Zedongs-tänkande).

Varje form av politisk pluralism har kategoriskt avvisats. Därför ska inte Deng Xiaopings direktiv om att ge de redan existerande partierna och grupperna ökad tyngd tas alltför allvarligt – de kommer att förbli satellitorganisationer. Byråkratin utvecklas inte – i synnerhet inte på toppnivå – och besluten fattas i korridorerna. Armén förblir den högsta garanten för regimen och står beredd till nya repressiva åtgärder.

Det är svårt att föreställa sig att de växande konflikterna kan undvikas, i synnerhet inte efter det som hänt i andra så kallade socialistiska länder.

Nationalitetsfrågan

Den inflammerade nationalitetsfrågan kan förvärras. Fallet Tibet är välkänt och problemen finns också i Xinjiang, som har gemensam gräns med Kazakstan och där blodiga incidenter även inträffade efter Himmelska fridens torg. Den nationella frågan har inte samma betydelse som i det tidigare Sovjetunionen och Jugoslavien, men den kan öka instabiliteten och bli farlig för regimen under kritiska perioder.

Spänningarna och konflikterna förvärras mellan byråkratin – som knappast vill ge upp sina privilegier och fortsätter att slösa – och arbetarklassen. Massmedia har ofta skarpt kritiserat de enorma summor som institutioner, regeringsorgan och olika organisationer lägger ut på banketter, import av bilar, luftkonditionering, videor, lyxmöbler och gåvor. Enligt Financial Times den 25 april 1991, har dessa utgifter ökat stadigt under de senaste fem åren (under de första månaderna 1991 ökade de med 21 procent).

Arbetarna, som tvingades till stora uppoffringar redan innan 1989 (1987 omvandlades t ex 24 procent av vissa skuldåterbetalningar till statsobligationer), får bara tillgång till en liten del av de så omskrivna konsumtionsvarorna. De kan heller inte hoppas på några förbättringar av levnadsstandarden inom den närmaste framtiden.

Tvärtom är det troligt att priserna kommer fortsätta att öka om regeringen, i syfte att komma runt den ekonomiska krisen, avskaffar eller minskar understödet och låter marknaden spela en större roll. I de ekonomiska frizonerna har arbetsdagen förlängts och tempot ökat (Le Monde rapporterade t ex i november i fjol om att ett samägt företag i Shenzhen tvingade unga flickor att arbeta tio timmar om dagen).

Arbetslösheten är också ett hot. Glöm inte att arbetsgivarna i frizonerna har rätt att anställa och avskeda som de vill och att tidsbegränsade anställningskontrakt har varit tillåtna sedan 1986. Ackordsarbete förekommer ofta.

Så länge som valet av företag – oavsett om det sker centralt i landet eller på andra sidan oceanen – inte åtminstone innefattar arbetarna, kan de gamla kraven på arbetarkontroll eller självförvaltning mycket väl återkomma. De officiella fackföreningarna, som under flera år diskrediterats, kommer i allt mindre utsträckning att kunna spela sin konservativa och reaktionära roll. Strax innan juni 1989 utbröt flera olika strejker – 1988 utbröt mer än 200 strejker på företag med fler än l 000 arbetare.

Landsbygdsproblem

Jag har redan nämnt en del av de problem som växer sig allt större på landsbygden: de ökande klyftorna mellan de rika bönderna, kanske en början till en kapitalistisk jordägarklass, och de fattiga bönderna, som tvingas sälja sin arbetskraft samt överbefolkningen på landsbygden. Regimen kommer under lång tid framöver att tvingas att vältra över de ekonomiska och sociala kostnaderna för utvecklingen på befolkningen på landsbygden. Inte heller detta kommer att ske konfliktfritt.

Även delar av stadsbefolkningen påverkas, antingen de vill det eller ej, av det sena 70-talets reformer och framför allt av marknaden. Om inget händer kommer de fattiga och marginaliserade i städerna att få en ökad betydelse. Även om de inte utvecklat något revolutionärt medvetande är de en faktor i den framväxande konflikten.

Den borgarklass som på nytt håller på att växa fram och det småborgerskap som har sina rötter i handel och företag försöker bryta upp den centraliserade ekonomin och bygga upp organisationer för att försvara sina intressen.

Sist men inte minst gäller det de unga studenter som gick i spetsen under våren 1989. För missnöjet jäser fortfarande. Men regimen har hittills lyckats genomföra sin ”normalisering” genom att komma med förnyade hot om repression och social och ekonomisk utpressning.
Antagningen till universiteten är mycket rigorös och de som utväljs utgör bara en liten procentandel av alla sökande. Dessutom är staten praktiskt taget den enda arbetsgivaren för dem som har universitetsexamina.

De som betraktas som ”suspekta” vet mycket väl att de inte kommer att hitta några jobb eller att de kommer att få anställning långt hemifrån – om de nu lyckas med sina studier.

Ungdomarna

Samhällsmotsättningama koncentreras i denna miljö: dels när det gäller ekonomi och samhället, dels när det gäller politik och ideologi: de ungdomar som föddes tjugo år eller mer efter den kinesiska revolutionen 1949 lever i dag i ett samhälle som otvivelaktigt har utvecklats och får det allt svårare att acceptera förstenade, paternalistiska och auktoritära politiska institutioner och ideologiska läror som inte har den minsta trovärdighet, trots regimens försök att använda något mer sobra formuleringar.

Exempelvis förklarar man att det nya kinesiska samhällssystemet har rotat sig i den kinesiska myllan, men eftersom det är ett nytt och ännu inte moget system, har det ännu inte helt visat sin överlägsenhet. Ett slående exempel på dessa underdrifter kom från Zhao Ziyang på den tiden när han var partisekreterare -då hävdade han att Kina inte skulle nå det socialistiska stadiet, det kommunistiska stadiets föregångare, före år 2050.

Eftersom de kinesiska studenterna från den 4 maj 1919 till maj-juni 1989 har följt en tradition av revolutionärt demokratiska strider, är det inte svårt att föra fram hypotesen att den unga generationen kommer att spela en ledande roll i den kris som det byråkratiska samhället oundvikligen kommer att hamna i – men också för att störta detsamma.

Privata företag

Det startades allt fler privata och samägda företag i Kina under 1980-talet, framför allt efter inrättandet av de ”ekonomiska frizonerna” och de ”öppna städerna”. I april 1988 gjordes tillägg till konstitutionen som erkände den privata äganderätten och på landsbygden möjliggjordes försäljning och utarrendering av jorden.

Utvecklingen hejdades och gick till och med tillbaka efter massakern på Himmelska fridens torg och de frusna internationella förbindelserna. Men trots alla uttalanden och protester har nu utvecklingen skjutit fart igen

1990 uppgick de utländska investeringarna, enligt officiella källor, till 40 miljarder kronor (90 procent i tillverkningsindustrin), en ökning med 17,3 procent jämfört med 1989. Hong Kong och Taiwan stod för lejonparten – Taiwan gjorde investeringarna för att helt ta kontrollen över ägandet. Under de senaste månaderna har investeringstakten ökat än mer och överträffar nivån under andra halvan av 80-talet. Såväl den centrala regeringen som de politiska och ekonomiska ämbetsmännen i provinserna har på nytt uttalat önskemål om att de utländska investeringarna ska öka, att det ska bli fler samägda ”blandföretag” och att ny avancerad tekologi från andra länder ska importeras.

Med detta i kikaren har nya bestämmelser skapats för att locka investerare – exempelvis antog Nationalförsamlingen en lag som undantar investeringar från beskattning den l juli 1991. Garantier har även givits för att mål som kommer upp i kinesisk domstol ska dömas enligt de utländska företagens lagar (en konkurslag infördes från den l oktober 1991).

Dessutom kommer det nu att vara möjligt för utlänningar att bygga upp företag utan att samarbeta eller ingå kompanjonskap med den kinesiska staten. Andra åtgärder har vidtagits i provinserna – Shanzi garanterar särskilt förmånliga villkor för taiwanesiska medborgare, som nu helt lagligt kan överföra investeringar, egendomar och vinster. Överläggningarna med utländska intressenter är talrika – 33 000 med mer än 70 000 anställda bara förra sommaren.

Mellan januari och april 1991, godkändes 3 100 projekt med utländskt kapital (omkring 350 miljoner kronor). Städer som Shanghai och Guangzhou (Kanton) har ett försprång, men mindre städer som Suzhou ligger inte många steg efter. I Shanghai registrerades i slutet av juni i fjol 954 företag med utländska investeringar; 754 av dem hade redan inlett sin verksamhet i slutet av augusti. I utkanten av staden byggs en frihandelszon – den första i sitt slag – upp. De som investerar där behöver inga importlicenser och betalar heller ingen tull eller skatt.

Guangzhou och Guangdong ligger inte heller på ”latsidan”: de utnyttjar förbindelserna med Hong Kong. 1990 uppgick handeln mellan Guangdong och Hong Kong till långt mer än 300 miljarder kronor.

Företag i Hong Kong är inblandade i mer än 10 000 samägda bolag och 20 000 kemiska industrier med mer än två miljoner anställda. Och Hong Kongs betydelse ökar – framför allt om man ser till att staden 1997 kommer att återgå i Kinas ägo.

”Ett land, två system”

Den officiella parollen ”Ett land, två system” har som syfte att lugna de investerare, företagare och köpmän som redan finns – och att locka till sig ännu fler. Uppskattningsvis 20-30 procent av industriprodukterna och exporten från Guangdong under de senaste två åren kommer från företag med utländska investeringar.

Aktiebörsen i Shanghai, som stängdes 1949, öppnades åter i slutet av 1990 (det finns även en börs i Shenzhen). Från början var ett trettiotal stats- och finansinstituts obligationer och sju till åtta företags aktier inregistrerade – i dag är många fler företag inblandade och det tycks inte råda någon brist på entusiastiska nybörjare.

I augusti i fjol tillkännagavs att aktier till ett värde av fem miljoner yuan skulle säljas ut – jätteköer av förväntansfulla köpare bildades och hindrade trafiken i staden.
Enligt ordföranden för Kinas Bank kommer de ekonomiska reformerna att öppna ännu större möjligheter.

Aktier infördes redan 1984, men de har vanligtvis fasta priser och kan bara säljas och köpas av företag och kreditinstitutioner. Men från 1992 kommer utlänningar att få rätt att köpa andelar.

Efterord

För att ge en allmän uppfattning av händelseutvecklingen i Kina sedan jag först skrev denna artikel i september 1991, kan vi se på två betydelsefulla händelser, en politisk och en ekonomisk:

• dels det kinesiska kommunistpartiets centralkommittés beslut på mötet i november 1991;
• dels det delvisa ”återupprättandet” av Zhao Ziyang, den tidigare partisekreteraren som dömdes efter Himmelska fridens torg.

Centralkommittén, som bl a tillkännagav att den fjortonde partikongressen skulle sammankallas i slutet av året, bekräftade och förstärkte den nya reformistiska ekonomiska inriktningen. För att återge de ord som användes i en inofficiell skrift: ”viktiga beslut fattades för att fortsätta reformeringen av de statliga företagen och påskynda tillväxten inom jordbruket”. Inom ramen för ett jordbruk som även fortsättningsvis grundas på hushållen, ökar investeringarna och moderniseringen påskyndas.

Samtidigt förespråkade centralkommittén ”en socialisering av servicesystemet och en allmän förstärkning av den kollektiva sektorn av landsbygdsekonomin”, liksom att ”partiledningen ska stärka sitt greppöver arbetet på landsbygden”.
Dessutom kommer 52 procent av priserna på jordbruksprodukter nu att regleras av marknaden.

”Återupprättad”

När det gäller det delvisa ”återupprättandet” av Zhao Ziyang, känner jag för närvarande bara till den inofficiella versionen, som de flesta utrikeskorrespondenter i Beijing ändå sätter stor tilltro till. De mest allvarliga anklagelserna mot Zhao – att han skulle ha ”splittrat partiet” och ”stört ordningen” – hade tagits tillbaka, och den tidigare partisekreteraren är bara ansvarig för att ”inte varit tillräckligt uppmärksam när han utsattes för den borgerliga ideologin”.

Förutom detta tyd er besluten om Zhao också på att de reformistiska strömningarna vinner politisk terräng. Detta innebär emellertid inte att min beskrivning av händelseutvecklingen påverkas särskilt mycket.

För faktum är att samtidigt som centralkommittén bekräftade den tidigare inslagna reformistiska ekonomiska kursen, godkände den åter enpartisystemet och premiärminister Li Peng gjorde inte ens i ord några avvikelser från detta under sin senaste utlandsresa. Och även om några politiska fångar släpptes under november, sitter de flesta av dem som arresterades efter Himmelska fridens torg fortfarande i fängelse.

Ekonomin

Däremot har det hänt saker när det gäller ekonomin, privatiseringarna och det utländska kapitalets roll. Ännu finns inte alla siffror och statistik från 1991 tillgängliga.
Den totala ekonomiska tillväxten var 7-8 procent (14 procent för industrin). Spannmålsproduktionen uppfyllde på det hela taget normerna. Trots de katastrofala översvämningarna uppgick den till 425 miljoner ton efter rekordskörden på 435 miljoner ton 1990. Men detta döljer ändå inte det faktum att:

• en betydande andel av de statliga företagen – mellan 30 och 40 procent eller till och med ännu fler enligt vissa beräkningar – fortfarande går med förlust;
• i slutet av 1979 motsvarade värdet av de osålda lagren en tredjedel av BNP;
• en stor andel av produkterna är fortfarande av dålig kvalitet;
• inflationen uppgår till 10 procent/Helhetsbilden visar en växande klyfta mellan de mycket mer dynamiska provinserna längs kusten och andra regioner som inte alls utvecklas.

De utländska investeringarna fortsätter och Kinas utrikespolitik inriktas delvis på att locka fler utländska investeringar till landet och sluta fördelaktiga handelsavtal.

Enligt den internationella pressen har detta varit framgångsrikt. De kapitalister, banker och andra finansiärer som söker nya investeringsfält och nya vinster är inte särskilt oroade över (den inte särskilt) demokratiska regeringen i Beijing! Sedan årets början har utlänningar tillåtits delta på aktiebörsen och köpa aktier med samma rättigheter som kinesiska medborgare. Det råder köpfeber på börserna i Shanghai och i Shenzen.

Den privata sektorns betydelse

När det gäller den privata sektorns betydelse har vissa siffror nyligen publicerats i den internationella pressen (även om de inte är helt tillförlitliga). En korrespondent på New York Times skrev 19 december 1991:

”I år eller nästa år kommer att utgöra en milstople: för första gången på mer än fyra årtionden av kommunistpartiets styre, kommer mindre än hälften av industrins produktion från de statliga företagen.”

Två artiklar i Financial Times den 7 respektive 27 januari 1992 gick ännu längre:
” Förra året stod den statliga sektorn för första gången på mer än fyrtio år, för mindre än hälften, eller 46,6 procent, av industriproduktionen.” ”Den privata sektorn står nu för omkring 55 procent av landets industriproduktion.”

Enligt en ekonomisk studie över Kinas ekonomi 1990-91 som publicerades i november i fjol, ”stod de privata företagen för 56 procent av industriproduktionen”. Det är sant att den privata industrisektorn och i synnerhet samriskföretagen och de utländska företagen haft och fortfarande har en tillväxt som är betydligt större än den statliga sektorns (1990 ökade tillväxten med respektive 21,6 %, 56 % och 2,9 %).

Det finns mycket som talar för att dessa siffror är överskattningar. Det är möjligt att skillnaderna beror på hur man karaktäriserar de ”kollektiva företagen” och även vissa speciella företag – de tillhör inte den statliga sektorn i strikt mening, men det innebär ändå inte att de nödvändigtvis tillhör den privata sektorn (inofficiella skrifter medger att de kan ha blivit dubbelbokförda).

China Economic News den 3 februari 1992 påminner om att ett privat företag i den kinesiska lagstiftningen definieras som ett kapitalistiskt privat företag när det anställer mer än åtta människor. Tidningen uppskattar de privata företagens totala produktionsvärde till omkring en procent av statsinkomsterna, även om den tillägger att om de företag som inte är officiellt registrerade skulle medräknas, så skulle den privata sektorn vara större. Ändå är det svårt att se hur den privata sektorns andel skulle vara så stor.

Februari 1992 Livio Maitan
Översättning och redigering: Lars Gus Kaage
Översatt ur: International Marxist Review nr 13

Ursprungligen på svenska i Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1992

En avgörande fas i den kubanska revolutionen

1. Misslyckanden och ekonomiska motsättningar

1970 skulle ett av den kubanska revolutionens stora mål nås: en skörd på tio miljoner ton socker. Under tolv månader hade allt inom den politiska och ekonomiska sfären underordnats detta huvudmål.

Det var inte fråga om en godtycklig målsättning eller helt enkelt ett kraftprov. Målsättningen svarade mot mycket bestämda politiska och ekonomiska behov. Inom ramen för den nya orientering som utarbetats efter 1963 bedömde de kubanska ledarna läget så, att endast sockerproduktionen under den närmaste framtiden kunde svara för den export som var nödvändig för att finansiera den import av råvaror, livsmedel och teknisk utrustning som behövdes, om uppbygget av en socialistisk ekonomi verkligen skulle komma igång.

Just därför att vi är övertygade om att målsättningen var nödvändig kan vi inte bagatellisera misslyckandet. Detta bakslag kommer att resultera i en allvarlig avmattning i den ekonomiska tillväxten, samtidigt som det farliga beroendet av Sovjetunionen förlängs.

Situationen är så mycket allvarligare som misslyckandet inte är begränsat till sockerproduktionen. Låt oss särskilt påminna om följande fakta. Mjölkproduktionen sjönk under perioden januari—maj 1970 25 % under 1969 års nivå. Köttproduktionen har stagnerat eller sjunkit, och det finns inga utsikter till framsteg under den närmaste tiden. Trots ökningen i absoluta tal är risproduktionen ”långt ifrån tillfredsställande, både kvalitativt och kvantitativt”. Planen för fiskerinäringen har bara uppfyllts till 78 %. Cementproduktionen är 23 % lägre än 1968, även om nivån från 1969 överskridits.

Produktionen av gjutstål har sjunkit med 38 %. En nedgång på 32 % har inregistrerats i produktionen av konstgödsel. Planen för jordbruksmaskiner har endast uppfyllts i patetiskt ringa utsträckning. Elkraften har visserligen ökat med 11 %, men understiger med 17 % den ökade efterfrågan. Mycket allvarliga eftersläpningar har uppstått för så viktiga
konsumtionsvaror som skor och textilier.(1)

Vilka är orsakerna bakom en sådan balansräkning?

Först och främst uppkom flaskhalsen i sockerproduktionen inte där de kubanska ledarna väntade den. Enligt deras förväntningar behövdes de maximala ansträngningarna på skördeplatsen. Den största svårigheten hade nämligen tidigare oftast varit ett underutnyttjande av sockerbruksmaskineriet p. g. a. otillräcklig tillförsel från fälten. I själva verket skördades dock sockerrören ungefär som beräknat (de förväntade kvantiteterna hade inte överskattats). Misslyckandet uppkom i sockerbruken (deras produktion var långt under den beräknade).2 Detta misslyckande måste tillskrivas såväl föga rationella investeringar och otillräckligt underhåll av vissa bruk, som brukens i allmänhet låga effektivitet. Enligt Fidel Castro var den sista faktorn den mest förlustbringande.

Stagnationen och nedgången i de andra sektorer vilka nämnts beror i första hand på de jämviktsrubbningar som vållades av koncentrationen av alla krafter på sockerproduktionen. I dessa rubbningar ingår den knappast rationella användningen av arbetskraften, som ofta utpekas som huvudorsak till misslyckandet (den omfattande mobiliseringen för sockret bidrog t. ex. till att förvärra transportsituationen).

Men mera allmänt uttryckt lider den kubanska ekonomin av ett misslyckande i tillämpningen av ekonomiska kriterier som är oeftergivliga för varje planekonomi. Detta sammanhänger vidare med kadrernas kvantitativa och kvalitativa otillräcklighet.

En förödande faktor i detta sammanhang är den byråkratiska desorganiseringen, påtalad bl. a. på ett fackföreningsplenum i början av september i Havanna. Endast några exempel: 400 ton råvaror för plasttillverkning, som lossats i januari, fanns fortfarande kvar i hamnen i september. Tusentals jutebalar rönte samma öde; förlusten i detta fall uppskattades av stuvaren Raimundo Pérez till 70 000 dollar. T. o. m. prioriteringen av de tio miljonerna ton socker hindrade inte att 45 000 ton material för sockerindustrins underhåll hölls inne.

När allt kommer omkring är dessa fall uttryck för ett mera allmänt fenomen: underutnyttjande eller irrationellt utnyttjande av tillgängliga resurser. Detta har bl. a. medfört att man i vissa fall misslyckats att i tid utnyttja speciella sektorers möjligheter, som kunde ha gett utländsk valuta för att finansiera importen.(3)

Ett annat allvarligt problem är arbetsproduktiviteten. Denna har i det skisserade sammanhanget i allmänhet förblivit ganska låg, trots den entusiasm som ofta kännetecknat mobiliseringen för den gigantiska zafran. Denna tendens är särskilt påtaglig inom servicesektorn (Castro nämnde som exempel de kubanska hamnarna, där arbetsstyrkan är hälften av de brittiska hamnarnas, vilka emellertid klarar av 40—50 gånger så stor trafik). Det har samtidigt blivit uppenbart att den frivilliga arbetskraft, som så kraftigt uppmuntrades under zafran, ofta åstadkommit skäligen blygsamma resultat och inneburit ett absurt slöseri och en uppoffring som i den slutliga summeringen visat sig fruktlös.(4)

Den låga arbetsproduktivitetens problem har ytterligare aktualiserats i samband med högre frånvarofrekvens. Denna håller landets produktionsansträngningar tillbaka, vållar allvarlig desorganisering och sprider demoralisering bland massorna. De kubanska ledarna oroar sig med rätta över detta och uppmuntrar till diskussioner, som syftar till att utreda denna farliga tendens’ orsaker och att anvisa metoder för att motverka den. Vid nämnda fackföreningsplenum i Havanna framgick det att dåliga arbetsförhållanden, underhålls- och transportproblem samt byråkratiska metoder från ledningens sida bidrar till arbetsfrånvaro. Det framgick också att lösningen nu söks dels i förbättring av arbetsförhållanden, transporter och politisk propaganda, dels i en repressiv lagstiftning.

Denna negativa summering, och nödvändigheten att på alla nivåer utpeka dess orsaker, bör inte få oss att tappa bort (som impressionister av alla schatteringar nu tycks göra) två synpunkter, som visserligen är elementära men icke desto mindre av fundamental betydelse. Den första är att spänningarna och motsättningarna på Kuba i detta skede i stor utsträckning sammanhänger med revolutionens landvinningar. Fidel Castro hade väsentligen rätt när han sade, att om ”revolutionen genomgår en krisperiod, så är detta inte reträttens kris utan framryckningens.” (”Kanske”, tillade han, ”har vi ryckt fram för långt.”)

Så beror t. ex. livsmedels- och bostadsproblemen inte på någon begränsning av konsumtionen utan på motsatsen. På samma sätt förklaras svårigheterna med arbetsproduktiviteten och frånvarofrekvensen åtminstone delvis av den genomgripande förändringen i arbetarens villkor. Han hotas inte längre av arbetslöshet, åtnjuter en ganska omfattande social trygghet, behöver inte betala något för åtskilliga nöjen och har ofta pengar i överskott (p. g. a. den relativa knappheten på konsumtionsvaror).

Även ransoneringen, som utgör en allvarlig belastning i kubanernas dagliga liv, är när allt kommer omkring bättre än den mycket mer barbariska ransoneringen under det kapitalistiska systemet, som verkade genom den svaga eller obefintliga köpkraften hos folkets överväldigande majoritet.

Den andra synpunkten är att Kuba vid bygget av socialismen måste utgå från efterblivenhetens grundval. Det är antagligen först idag som de kubanska ledarna uppfattar den fulla negativa innebörden av denna situation. Den innebär i stor utsträckning det fortsatta bruket av hantverksmässiga produktionsmetoder, samtidigt som både kadrer och arbetare inte befriats frän alla de förvrängningar som karaktäriserar ett underutvecklat samhälle.

Det internationella läget förvärrar i hög grad denna situation. Kuba är fortfarande utsatt för ekonomisk blockad av sin mäktiga granne i norr. För att förstå konsekvenserna av detta behöver man bara tänka på det avbräck som åsamkats kubanska industrigrenar vilka tillkom före revolutionen (genom svårigheten eller omöjligheten att få fram nödvändiga reservdelar).

2. Byråkratiska deformeringar

När jag för några månader sedan gjorde en kortfattad analytisk skiss av situationen på Kuba tog jag upp frågan om en tendens till social differentiering, till utkristallisering av ett privilegierat skikt. Detta är, när allt kommer omkring, det väsentligaste problem som revolutionen står inför i sitt nuvarande skede.

Det tomrum som existerar i Kubas politiska maktstruktur har delvis fyllts genom uppkomsten av en apparat, sammansatt av kadrer på högre eller mellannivå. Dessa har antingen tillhandahållits direkt av armén (vars betydelse stadigt ökat under de sista åren (5) eller också tillhör de statsapparaten eller partiet. Det är dessa kadrer som utövar ledarskapets verkliga funktioner på alla nivåer och i allt högre grad använder administrativa metoder, som i grund och botten är paternalistiska och auktoritära.

Bakom en fasad av ovillkorligt stöd åt Fidel Castros och den centrala ledningens direktiv utvecklar detta skikt en tendens att befästa sig självt i maktpositioner som medför sociala privilegier. I absoluta tal och i jämförelse med vad som förekommer i de degenererade arbetarstaterna i andra delar av världen är dessa privilegier ganska blygsamma. Men det som är väsentligt är att medlemmarna av detta skikt åtnjuter villkor som märkbart avviker från massornas genomsnittsförhållanden.

I denna relativa mening har privilegier i fråga om livsmedel, bostäder och transporter (plus den mängd fördelar som följer med ledarskapet, som utlandsresor, partyn etc.) en betydelse som går utöver deras egentliga värde. De uppfattas därför av massorna som orättvisor.

Om man, utöver de begränsningar som ovan nämnts, beaktar den politiska strukturens relativa rörlighet och den än så länge bara relativa utkristalliseringen av apparaten, samt inställningen och attityden hos ledarkärnan kring Castro jämte dess bevarade förbindelser med massorna, så måste slutsatsen ofrånkomligen bli att något kvalitativt språng inte har skett, och att Kuba inte kan betraktas som en degenererad arbetarstat av samma kategori som de andra kollektivistiska staterna.

Icke desto mindre har byråkratiska deformeringar vuxit oroväckande, och styrkeförhållandena har utvecklats till förmån för mer eller mindre medvetet byråkratiska krafter. Detta förklarar varför Fidel Castro slagit larm, då han i flera tal återupptagit ämnena från 1962 års polemik mot Escalante och från den antibyråkratiska offensiven 1967. I jämförelse med Escalanteperioden förefaller den sociala situationen nu objektivt mycket svårare.

Jag har redan berört orsakerna till de ekonomiska misslyckandena. De kubanska ledarna förtjänar ett erkännande för att de inte letat efter ursäkter eller syndabockar. De har inte bara erkänt nederlagets omfattning — utan att manipulera statistiken — de har ‘inte heller tvekat att genom Fidel själv förklara att ”kampen om tio miljoner ton inte förlorades av folket; det var vi som förlorade den. Kampen förlorades av den administrativa apparaten och av oss, revolutionens ledare.”

De kubanska ledarna har med ytterligare precisering erkänt, att administrativa metoder dominerade över egentliga politiska ledningsmetoder, och att massornas delaktighet i det ekonomiska styret varit absolut otillräckligt. ”Massorganisationerna saknas”, sade Castro, ”och de är grundläggande”.

Detta är sakens kärna. Vi är inga idealister; vi är marxister, materialister. Vi idealiserar på inget vis massorna. Vi vet att vilka särskilda ‘lösningar som än väljs, i synnerhet då man utgår från nivån i ett land som av imperialistisk utsugning varit dömt till efterblivenhet, så kommer svåra problem att kvarstå. Det är svårt att på kort tid få fram all den utbildade arbetskraft som är nödvändig, och massornas kulturella begränsningar utgör ett stort hinder för deras verkliga deltagande i administreringen av ekonomin och samhället i dess helhet.

Men för att bryta sig ur denna onda cirkel finns inget annat sätt än att med alla medel redan från början sträva efter att ta vara på massornas kreativa möjligheter. Endast genom erfarenhet kan massorna förvärva den nödvändiga kapaciteten och insikten och frambringa de kadrer som är en förutsättning för den överväldigande uppgift som ett verkligt socialistiskt uppbygge innebär.

Det är just av denna anledning — och inte p. g. a. av fetischistiskt fasthållande vid gångna tiders skrifter och erfarenheter — som vi alltid förfäktat att revolutionen på Kuba, liksom annorstädes, måste få sitt uttryck i politiska strukturer som byggs underifrån och som ensamma kan trygga den maximala demokratin åt arbetare och bönder.

Frånvaron av sådana strukturer, låt oss än en gång upprepa det, har varit den kubanska revolutionens akilleshäl. Konsekvenserna av denna brist borde idag vara uppenbara för alla. Om dessa strukturer skapats, om de kubanska ledarna, i stället för att i huvudsak lita på sin instinkt och sina direkta erfarenheter, hade lärt mer av de grundläggande lärdomar som arbetarrörelsens kamp givit under de sista 50 åren i de länder där kapitalismen störtats, då skulle det ha varit lättare att göra en följdriktig planering och undvika den byråkratiska oordningens härjningar. Det skulle ha varit lättare att åstadkomma en mycket större ökning av produktionen, att säkra en rationellare användning av resurserna.

Än mer, upprättandet av sådana strukturer skulle ha utgjort en mera svårforcerad spärr än ledarkärnans blotta kampvilja mot de byråkratiseringstendenser som, i ett sammanhang som det på Kuba, med nödvändighet uppträder i övergångsskedet mellan kapitalism och socialism. Som den främsta orsaken till ekonomiska misslyckanden och farliga sociala utvecklingstendenser måste således frånvaron av en revolutionärt demokratisk organisering av staten betraktas. Det subjektiva ansvaret för detta misslyckande är så mycket påtagligare som i vissa skeden — t. ex. vid tiden för striden mot Escalantegruppen — problemet kunde ha behandlats under relativt gynnsamma förhållanden.

Den avgörande betydelsen av detta problem framstår ännu klarare, om man beaktar att inom ramen för dess lösning kan välgrundade svar ges på vissa mycket kontroversiella frågor, t. ex. den om materiella stimulanser. De kubanska ledarna väntade inte på Maos kulturrevolution för att kritisera stimulanser av denna typ med argument som otvivelaktigt var välgrundade. Castro har nyligen återvänt till detta problem i mer allmänna ordalag: ”Om vi använder oss av kapitalistiska medel för att lösa våra problem, hur skall vi då kunna skapa den kommunistiska människan, en människa med mer utvecklad kultur och högre medvetande? Vi kan inte bli socialister med kapitalistiska metoder.”

I princip har Castro rätt. Men man får inte glömma — som kubanerna ibland tycks göra — att ett av de karaktäristiska dragen i övergångssamhället, som är motsägelsefullt till sitt väsen, ligger i det faktum itt borgerliga normer finns kvar i ett samhälle som inte längre är kapitalistiskt. Det är först nu, efter de senaste årtiondenas tragiska erfarenheter, som denna teoretiska indikation, som finns redan hos Marx samt hos Lenin före Oktoberrevolutionen, kan fattas i hela sin rikedom och sin konkreta innebörd.(6)

Om man söker analysera sådana fenomen som arbetsfrånvaro, oansvarighet och liknande problem, som tagits upp i Castros senaste tal och l den följande debatten, så kan man rimligen dra slutsatsen, att dessa Företeelser bl. a. orsakas av omöjligheten eller oförmågan att tillfredsställa massornas grundläggande behov (beträffande arbetsförhållanden, konsumtion, kommunikationer etc.).

En del av de åtgärder, som övervägs för att övervinna de farliga spänningarna, faller när allt kommer omkring inom kategorin materiella stimulanser. Enligt min uppfattning är detta fullkomligt korrekt. Ingen ifrågasätter värdet av ideologisk skolning — av vädjanden till offervilja sch revolutionära entusiasm, vilka i kritiska ögonblick är oersättliga. Ingen ifrågasätter heller att proletariatets och fattigböndernas kadrer sch förtrupper i första hand måste verka på basis av sin medvetenhet om den historiska uppgift de utför.

Men i ett samhälle som just rest sig ur kapitalismens barbari och som inte på långt när har kapacitet att tillfredsställa alla behov på jämlikhetsbasis, får inte .incitament som är giltig; för förtruppen förväxlas med dem som har förmåga att bestämma attityderna hos stora sociala skikt.

Det är lätt att ”påtala” den fara som ligger i anammandet av vissa normer. Men den följande kärnpunkten måste förstås. Anammandet av t. ex. materiella stimulanser får en helt annan innebörd i ett byråkratiskt system, som befordrar massornas avpolitisering och en
småborgerlig konsumentmentalitet, än i ett samhälle som är organiserat efter en revolutionärt demokratisk modell och där massorna mer och mer deltar i den ekonomiska och politiska ledningen.

Ur denna synpunkt är alltså lösningen av den politiska strukturens problem en förutsättning för riktigare lösningar av andra problem. Om massorna verkligen innehar makten och framförallt kan avgöra de grundläggande ekonomiska frågorna medelst demokratiska organ, då kan prioriteringar som strider mot massornas intressen och tendenser att »kapa ökande privilegier inte bara ”påtalas” eller brännmärkas utan effektivt bekämpas och blockeras.

3. Häftig konfrontation

Kuba har ovedersägligen inträtt i en svår fas. Det skulle vara absurt att på det ekonomiska området vänta några väsentliga förändringar i en omedelbar framtid. Flaskhalsarna kan inte elimineras utan en mycket tidskrävande omorganisering. Problem inom t.ex. textilproduktionen eller bostadsproduktionen är ”förskräckliga” för att använda Castros uttryck. (Vad gäller bostäder talade han mer uttryckligt om en ”hyperkritisk” situation.(7) Under två till fyra år kan på dessa områden ingenting annat erbjudas än ”tillfälliga lättnader”.

Vad gäller livsmedel måste kubanerna finna sig i en förlängning av den rådande knappheten. I ett sådant läge är faran för spänningar mellan ‘regimen och massorna inga fantasier. Faktum är att missnöjet nu är starkare än någonsin.(8)

Denna situation måste speglas inom partiet, särskilt i dess ledning. Mycket skarpa diskussioner har pågått i några månader. Utan att ha tillgång till några speciella källor och tvingade att hålla oss till den officiella pressens torftiga antydningar kan vi icke desto mindre förstå, att i princip två lösningar övervägs och att debatten kretsar kring dessa två lösningar (eller en kombination av dem).

Den första lösningen är av teknokratisk och auktoritär typ. Enligt denna syn måste man för att reda upp saker och ting och reorganisera ekonomin i huvudsak lita till teknikerna, specialisterna, de ledare som antas vara de mest kompetenta, och på samma gång ålägga arbetarna en mycket strängare disciplin, vilket skulle inkludera administrativa åtgärder.

Den andra lösningen skulle tvärtom satsa på massornas mobilisering och deras delaktighet på ett mycket mer reellt sätt i den ekonomiska och politiska ledningen. Medan detta inte utesluter disciplinära åtgärder skulle en förbättring av arbetsdisciplinen och eliminering av arbetsfrånvaron i första hand nås genom arbetarnas mognande medvetenhet.

Mycket står på spel i denna konfrontation, som sannolikt kommer att bli ytterligt hård och i sista hand avgörande för den kubanska revolutionens framtid. Kommer Kuba att vara dömt till ökande byråkratisering, eller blir det möjligt att börja ett nytt kapitel i massornas kamp mot byråkratin? Svaret beror till stor del på utgången av den pågående konfrontationen.

4. Den nya antibyråkratiska kampanjen

Hittills är en positiv utveckling att inregistrera på två plan. Det gäller först av allt Fidel Castros och hans omedelbara omgivnings orientering. De tal som den revolutionäre ledaren hållit de senaste månaderna och hans bidrag till diskussionen på viktiga möten visar att han inte är böjd för att acceptera den teknokratiska lösningen och att han orienterar sig åt det motsatta tillvägagångssättet. Han vill än en gång framstå som massornas talesman, som den förste att fördöma alla de byråkratiska missbruk och övergrepp som massorna utsätts för, som den förste att å deras vägnar kräva rätten att hävda sin vilja och sina behov.

Detta är anledningen till att han lanserade en ny antibyråkratisk kampanj, där han tog upp teman från de föregående kampanjerna (särskilt 1962 och 1967) och gisslade de nya ”utsugarna”, som åtnjuter en i förhållande till massorna privilegierad tillvaro. Han har skisserat lösningar som går i riktning mot kollektivt styre i företagen och direkta arbetaringripanden för att lösa problemet med fördelningen av tillgängliga bostäder.

Detta är anledningen till att Castro mer allmänt förklarade att det är nödvändigt att skapa ”ett nytt samhälle som grundas på sant demokratiska principer — sant demokratiska principer! — vilka ersätter de rent administrativa metoderna från revolutionens tidigare år. Vi måste med demokratiska procedurer ersätta administrativa procedurer som hotar att bli byråkratiska” (23 augusti).

För det andra har mycket gynnsamma reaktioner uppstått bland massorna, vilka inte bara stödjer Castros kampanj utan ofta föregriper honom och tar initiativet till direkta aktioner mot byråkraterna. Demonstrationer förekom under karnevalen i Santiago, och i vissa byar har ämbetsmän som hade det alltför ombonat helt enkelt drivits ur sina hem.(9)

Diskussionen på fackföreningssammankomsten i Havanna, som jag redan nämnt ett flertal gånger, var ett vältaligt exempel på andan inom åtminstone vissa skikt bland massorna.

Vi kan emellertid inte förbigå andra betydelsefulla inslag. Jag har redan nämnt sådana fenomen som arbetsfrånvaro, vilka i sista hand speglar en avpolitisering och demoralisering, som förvisso inte är begränsad till något fåtal asociala individer. Om inte inom en nära framtid förändringar genomförs i de politiska strukturerna och därmed i förhållandet mellan staten och massorna, så skulle de negativa reaktionerna kunna tillta istället för att minska.

Huvudfrågan är omfattningen av de ändringar som Castro överväger. Proklamerandet av principen om val av kommittéer som skall övervaka fördelningen av mat och bostäder är uppenbarligen betydelsefull, liksom bekräftandet av principen om deras avsättbarhet (”vid vilken timme som helst på dagen eller natten”). Det är också viktigt, att en klar skiljelinje dras upp mellan partiet och statsapparaten, och att en verklig demokratisering av fackföreningarna förbereds. Trots de förändringar som introducerades på kongressen 1966 har fackföreningarna i allmänhet förblivit stelbenta och passiva.

Men kubanerna tycks ännu ha långt till en klar föreställning om de nya strukturer som skulle kunna mobilisera massorna och tillförsäkra dem deltagande i ekonomins utformning. På grundval av vad som sagts från maj till september måste vi dra slutsatsen, att man tänker sig att åter framhäva och utvidga massorganisationerna, som tillskrivits en fundamental roll. Castro gick så långt att han som organisatoriskt mål för arbetarrörelsen, vars tröghet han ständigt fördömer, uppställde att nå samma nivå som Kvinnofederationen eller Kommittéerna för revolutionens försvar. Men dessa organisationers effektivitet under senare år kan ifrågasättas, och de spelar ingen verkligt ledande roll.

För att undanröja varje missförstånd: jag bestrider inte massorganisationernas roll, särskilt inte fackföreningarnas (förutsatt förstås att de befrias från sin nuvarande byråkratiska tvångströja, ett arv av den kontroll som utövats av de gamla stalinisterna i PSP).

Men vad Kuba behöver är en allomfattande revolutionär demokratisk struktur som baseras på kommittéer på alla nivåer. Dessa kommittéer måste vara reella maktorgan, som väljs direkt av massorna och kan avsättas när som helst. Det vill säga, vad som behövs är en reorganisering av staten och regeringen på grundval av sovjeter.

Samtidigt måste denna demokratisering utvidgas till att omfatta det organiserade politiska avantgardets instrument, dvs. partiet. En lovande början gjordes på detta område efter Escalanteaffären. Men därefter har kubanerna gått mycket empiriskt och inkonsekvent tillväga och skjutit saker och ting på framtiden (det är symptomatiskt att partiet ännu inte hållit sin första kongress).

Om de kubanska ledarna vill förbli leninismen trogna, som de hävdar, måste de ta hänsyn till att en av leninismens stöttepelare är just uppfattningen om partiet — ett organiserat, effektivt parti, disciplinerat i handling men djupt demokratiskt då det gäller att utforma och att verifiera dess linje. Detta innefattar den mest vidsträckta kritikrätten och utesluter alla privilegier för ledarna, inklusive privilegier rörande informationen.(10)

Den leninistiska uppfattningen av partiet innebär vidare rätten att organisera tendenser, när det finns motsatta ståndpunkter. Den gamla stalinistiska invändningen, att denna rätt skulle hora partiets effektivitet hade motbevisats på förhand genom bolsjevikpartiets erfarenheter under Lenin, då partiet öppet debatterade sina problem och tillät tendensbildning under
revolutionens och inbördeskrigets allra svåraste år.

Man måste slutligen ta med i beräkningen att det finns krafter på själva Kuba och i världen som har intresse av att befordra byråkratiseringsprocessen. Hela den apparat som vi talat om, som består av kadrer på medel- och högre nivå och som hittills praktiskt taget styrt staten, är inte redo att överge sina positioner för principers skull. Tvärtom, den kommer att sträva att befästa sin makt och att försvara och utvidga de privilegier den åtnjuter.

Om strukturella förändringar inte introduceras inom en relativt kort tid, och om massornas avpolitisering blir mer påtaglig, då kan den byråkratisk-auktoritära tendensen även vinna stöd inom vissa skikt av arbetarklassen — sådana som är benägna att reagera mot arbetsfrånvaro, brist på entusiasm och arbetsdisciplin med att kräva administrativa åtgärder. Anhängare av auktoritära metoder kan av vissa arbetare betraktas som orubbliga revolutionärer.

På internationell nivå kommer den byråkratisk-auktoritära tendensen att stödjas av Sovjets och Östeuropas byråkratier, vars inflytande av kända skäl har ökat på Kuba. Dessa byråkratier kommer ofrånkomligen att erbjuda en gedigen uppbackning — kamouflerad eller öppen
— åt de krafter som representerar intressen liknande deras egna och som söker lösningar i överensstämmelse med dessa intressen.

5. IV Internationalen och den kubanska revolutionen

IV Intemationalens analys av arbetarstaterna och deras utveckling har aldrig underordnats taktiska överväganden. Detta är anledningen till att vi i dag skisserar en kritik av de tendenser som verkar på Kuba och påpekar ett antal oroväckande faktorer (jämte en del positiva aspekter). Samtidigt glömmer vi inte för ett ögonblick, att vi alltid måste ställa denna fråga som en revolutionär organisation, vilken förstår hur nära dess öde är förbundet med revolutionernas öde i alla världens länder, och hur stort dess ansvar är att i enlighet med sina förutsättningar ge sitt praktiska bidrag för att främja vissa resultat.

Sedan en tid tillbaka har Kuba inom intellektuella kretsar och t.o.m. inom den europeiska yttersta vänstern ej längre väckt någon entusiasm eller ens intresse. Det är helt enkelt inte längre på modet. I detta sammanhang kommer de senaste svårigheterna och misslyckandena att tjäna som en användbar förevändning för vissa att dra sig allt längre undan och rättfärdiga alla former av mer eller mindre godtycklig eller fantasifull kritik. De som knäfaller inför myten om kulturrevolutionen och maoismen kommer att vara de första att ta sig an denna uppgift. De har redan några ”seriösa” texter att citera i sin polemik.(11)

IV Internationalen ställer sig främmande inför sådana attityder. Den trotskistiska rörelsen anser även att det är en felaktig bedömning då man som vissa spinner lite väl mycket på de tendenser jag angett och drar slutsatsen, att Kuba har uppgett sin politik att stödja revolutionära rörelser i Latinamerika och förvärvat en egoistisk och konservativ syn på tingens ordning.

Kuba förblir ett fäste för världsrevolutionen. Existensen av ett revolutionärt Kuba innebär en beständig försvagning av den amerikanska imperialismen och utgör en faktor som objektivt bistår den Latinamerikanska revolutionen i dess helhet. Allt pekar på att de kubanska ledarna kommer att stå på varje framväxande revolutionär rörelses sida, därför att de inte har glömt att deras revolution i sista hand beror av denna kontinentala revolution.(12)

Det är därför vår plikt, att inte bara förklara resultaten av våra analyser utan någon diplomatisk eller taktisk försiktighet. Det är vår plikt att inte bara ange med vilka medel farliga motsättningar kan övervinnas, genom att ta med i beräkningen de avgörande erfarenheter som vunnits av den internationella arbetarrörelsen och genom revolutionärernas kamp mot byråkratin. Det faller också på vårt ansvar att främst av allt konkret hjälpa dem på Kuba som kämpar mot byråkratiseringen, och att ge denna hjälp på det effektivast möjliga sättet: genom att ge impulser till revolutionära strider och genom att förbereda revolutionens segrar i de andra länderna i Latinamerika.

Livio Maitan

NOTER
1 Siffrorna har hämtats från Fidel Castros 26 juli-tal. De övriga hänvisningarna, som inte specificerats för att undvika att belasta texten, härrör från följande tal: 20 maj, 23 augusti och 3 september.
2 Produktionen understeg den optimala produktionen under den förrevolutionära perioden (10,85 mot 12,25 enligt de officiella beräkningarna fram till maj).
3 Se de fall som refereras av R. Dumont i hans bok Cuba, est-il socialiste?
4 Fidel Castro påpekade dessutom att studenternas deltagande i zafran haft negativa konsekvenser för deras utbildning och kommer att medföra en försening i utbildningen av de tekniker som är så nödvändiga. Detta borde vara en tankeställare för alla som tar upp frågan om sammanlänkningen av skolorna med det produktiva arbetet på ett allt för utopiskt sätt. Vad gäller hans eget deltagande i zafran förklarade Castro, att det var omöjligt för honom att gå ut varje dag som han skulle ha önskat. ”Vi hade illusionen”, sade han, ”att vi skulle kunna hugga sockerrör fyra timmar om dagen under hela zafran och leva upp till utopin om en dag som delades mellan manuellt och intellektuellt arbete.”
5 Praktiken att alltmer utnyttja armén inom alla verksamhetsfält och i synnerhet inom produktionen rättfärdigade Castro teoretiskt i sitt tal den 4 november 1969.
6 ”Kanske”, sade Castro den 3 september ”var vår största idealism tron på att det samhälle som just kommit ur sitt skal — i en värld som i årtusenden levt enligt knivens lag och den starkares lag, lögnens lag och utsugningens lag — att det i ett språng skulle vara möjligt att övergå till ett samhälle där alla skulle bete sig på ett moraliskt sätt.” Ar detta en dold självkritik?
7 Situationen har förvärrats i förhållande till den period som omedelbart följde på maktövertagandet, därför att folkmängden har ökat mycket snabbare än bostadsbyggandet.
8 Fidel Castro har talat om detta många gånger och riktigt påpekat att man inte får blanda ihop kontrarevolutionärernas missnöje med missnöjet ”inom revolutionen”.
9 Enligt vissa rapporter blev några av deltagarna i Santiagodemonstrationen arresterade men släpptes senare tack vare Castros ingripande. Vid Havanna-församlingen relaterade en kvinnlig arbetare en episod som säger en hel del om förhållandet mellan vanligt folk, små- och medelbyråkrater, och Fidel. En byråkrat beordrade henne att vara tyst, när hon påpekade ett absurt slöseri. Hon replikerade: ”En dag far jag nog chansen att träffa Fidel.”
10 Den bedrövliga torftigheten i den viktigare kubanska, pressen hindrar massorna från att få alla de uppgifter som krävs för att dra riktiga slutsatser. Ledarna har tillgång till särskilda bulletiner och den utländska pressen.
11 Jag refererar särskilt till Dumonts bok, vilken emellertid innehåller intressant information och värdering på speciella punkter, och än mer till Karols bok. Efter att ha upptäckt Kuba först 1961 (sid. 13 i den franska upplagan) har han nu vänt ryggen åt landet, förförd av kulturrevolutionens locktoner i Mao-spontanistisk tappning. Karols slutsats, att Kuba har upptagit Stalins uppfattningar från trettiotalet, är helt enkelt en villfarelse som tangerar gränsen för god tro. Vad sägs för övrigt om oförvägenheten hos en författare som kritiserar Fidels överdrivna roll och de trakasserier som intellektuella på Kuba ofta utsätts för, samtidigt som han lovprisar maoismen, vilken som vi alla vet på intet vis praktiserar personkult och inte tillåter några begränsningar av konstnärernas frihet att uttrycka sig?
12 Jag granskade frågan om de kubanska ledarnas nuvarande inriktning gentemot Latinamerika i min artikel ”Cuba, Military Reformism, and Armed Struggle,” daterad den 15 mars 1970 (Se Intercontinental Press, april 1970, sid. 352.) Jag anser att de slutsatser som drogs om detta ämne i artikeln fortfarande är giltiga.

På svenska ursprungligen publicerad i Fjärde Internationalen 1/1971.

Argentina under nyperonismen

1 Den argentinska bourgeoisin accepterade att peronismen skulle få spela en ny ledande roll inom ramen för Gran Acuerda National (GAN), dvs en politik som skulle ge militären en stark kontroll över en nyupprättad ”konstitutionell” regim och som samtidigt innebar en kompromiss mellan peronismen och andra traditionella politiska styrkor. Denna plan, som lades fram av Lanusse — det skarpaste huvudet bland diktaturens militärer — innebar att man ingrep och skulle isolera och om möjligt krossa ”extremisterna”. vilka representerades både av de organisationer som tagit upp den väpnade kampen och de mest stridbara av de arbetargrupper som brutit med den peronistiska fackföreningsbyråkratin.

Trots justeringar och förvrängningar visade resultaten av valet den 11 mars i grunden att radikaliseringsvågen hade nått en enorm omfattning, inte bara bland arbetarmassorna utan också bland stora skikt av småbourgeoisin. GAN-planen sopades bokstavligt ät sidan, och den argentinska bourgeoisin stod inför ett klart val: antingen med våld hejda vägen genom att hindra Campora frän att överta presidentämbetet, eller spela ut det neo-peronistiska kortet. Det första alternativet skulle oundvikligen ha resulterat i att den mest revolutionära flygeln bland militären vunnit hegemoni och detta skulle i sin tur troligen ha lett till inbördeskrig. vilket ända från början skulle ha kännetecknats av väpnat motstånd. Därför beslöt den. trots yttersta högerns desperata ansträngningar, att ta risken med en radikal omsvängning genom att återinsätta peronismen vid makten.

2 De dramatiska händelser som kännetecknade Camporas tillträde vid Casa Rosada visar på de villkor som råder när peronismen åter försöker upprätta sin hegemoni. De mest representativa ledarna för militärdiktaturen tvingades dra sig tillbaka frän scenen utan att på något sätt kunna dölja sitt nederlag. Massmobiliseringen och de initiativ som tagits av de väpnade organisationerna – vilka genomgått det vilda förtryckets styrkeprov – tvingade igenom att alla politiska fångar skulle friges. Allende och Dorticos hälsades av massorna, medan Rogers tvingades krypa och gömma sig i korridorerna. Hela den koloss, som skapats sedan Ongania tog makten 1966 har fullständigt rasat samman. Följande fråga står nu på dagordningen: vilka är den argentinska bourgeoisins chanser att nå några framgångar genom den spektakulära omsvängning som den tvingats göra?

Det är helt självklart att de ekonomiska förhållandena i Argentina 1973 inte på något sätt kan jämföras med de förhållanden som rådde i slutet av andra världskriget och som skapade en gynnsam situation för det peronistiska experimentet. Det finns inte heller någon möjlighet för Argentina att slå in på den väg som Brasilien tagit efter militärkuppen 1964. För det första är det omöjligt att inom den peronistiska regimens ram införa de förhållanden för arbetarklassen som gorillorna i Brasilien genom det mest brutala våld kunnat införa för den brasilianska arbetarklassen. För det andra kan det inte finnas utrymme i Latinamerika för två ”subimperialismer” och allt tyder på att Brasilien ger USA-imperialismen bättre garantier än Argentina. Därför verkar det mindre troligt med ett stort ekonomiskt uppsving som varar i flera år.

Detta innebär inte att bourgeoisin inte har något manöverutrymme. Det finns svängrum, och Campora & Co. kommer att utnyttja detta till det yttersta. Först och främst kommer de att lätta trycket frän USA-imperialismen genom att vända sig till den västeuropeiska kapitalismen, som söker nya öppningar i sin allt skarpare konkurrens med USA. Detta innebär också möjligheter till nya investeringar, vilket möjliggör att man kan nå kortsiktiga resultat och avsevärt öka exporten av basprodukter som kött (på detta område är den nuvarande marknadsutvecklingen gynnsam för de producerande länderna). Samtidigt kan Argentina spela ut ett annat kort: en allians mellan de latinamerikanska länder som är intresserade av att hejda den brasilianska expansionismen— länder som redan gått samman i ”Andean Pact”. På detta sätt skulle den argentinska industrin under en viss tid och i viss utsträckning kunna säkra sig större utländska öppningar. Dessutom kan partiella nationaliseringar och liknande åtgärder innebära en viss rationalisering av de ekonomiska alternativen, vilket i sista hand stärker den argentinska kapitalismens ställning som helhet. USA-imperialismen kommer inte — samtidigt som det prioriterar Brasilien – att systematiskt kunna sabotera det neo-peronistiska experimentet med tanke på att dess snabba sönderfall skulle innebära att det inte finns någon alternativ lösning inom systemets ram. Slutligen kan den nya regeringen nå överenskommelser med några arbetarstater som uppenbarligen är intresserade av den utvecklingsprocess som nu pågår i Argentina (Perons planerade besök i Kina är i detta avseende betydelsefullt).

3 Att döma av valresultaten har peronisterna nu en bredare social bas än under åren 1945-6. Det är fr.a. de breda skikten inom småbourgeoisin som ändrat attityd efter hand som de blivit alltmer radikaliserade.

Teoretiskt sett bör detta garantera Campora avsevärt manöverutrymme inom politiken och hindra ett alltför snabbt sönderfall av regeringen. Men i praktiken är svårigheterna och motsättningarna enorma,, och de dök upp vid ytan redan under de första regeringsdagarna.

Fr. a. får man inte för en sekund tappa ur sikte den mycket djupgående förändring som skett av de internationella sammanhangen sedan 1945. Särskilt den socialistiska revolutionens seger på Kuba och existensen även arbetarstat i Latinamerika drar upp tydligare skiljelinjer i klasskampen i Latinamerika. Å andra sidan har den argentinska bourgeoisin redan tidigare erfarenhet av peronismen: den känner dess begränsningar, den är medveten om riskerna och den har endast tillåtit justicialismo .(rörelsen för social rättvisa) som en sista lösning.

Men i sista hand är det massornas attityd som blir avgörande. Och det nya peronistiska uppsvinget har drivits på bland de vuxna arbetarna genom de försämrade levnadsvillkoren och arbetarklassens minskade rättigheter efter Perons fall. Bland de unga arbetarna framstod peronismen — vilket är en myt — som en radikal, antiimperialistisk lösning med antikapitalistiska följder. Ingendera generationen arbetare kommer att nöja sig med demagogiska uttalanden eller åtgärder som är mer teatraliska än verkliga; de kommer inte att nöja sig med en ekonomisk situation som ständigt förstör deras köpkraft, eller att de får betala kostnaderna för den nationella ”enigheten”. Ända från början kommer de att vara mer kritiska än de arbetare var som förde Peron till makten för 30 år sedan.

Vid den tiden var fackföreningsorganisationerna det huvudsakliga instrument som tillförsäkrade Peron en hegemoni över massorna. De representerade i själva verket en historisk erövring av det argentinska proletariatet, vilket utnyttjades av dem för att förbättra levnadsstandarden och göra verkliga vinster. Den nuvarande situationen är radikalt annorlunda. De peronistiska fackföreningarna är fortfarande mäktiga, men de har omvandlats, till starkt byråkratiserade apparater — som till och med utnyttjar gangsters mot sina motståndare – och de har misskrediterats starkt genom sin opportunism och sina ständiga kapitulationer. Under de senaste åren har detta skapat ständiga kriser, motsättningar på olika nivåer, och till och med splittringar genom att radikaliserade tendenser skapats och fabriksföreningar eller lokala organisationer anslutit sig till en antibyråkratisk klassorientering.

Vad gäller den peronistiska ungdomsrörelsen har den vunnit inflytande bland den radikaliserade småbourgeoisin likaväl som bland unga arbetare. Den inspireras i stort av ett antiimperialistiskt perspektiv och den är knuten till de peronistiska gerilla-organisationerna. Erfarenheterna från första maj-firandet visade omfattningen av denna sektor, trots repressiva åtgärder som avskedandet av Galimberti, och detta kommer att skapa svårigheter för den nya presidenten.

Slutligen har det under de senaste åren uppstått ett stort avantgarde inom arbetarklassen, vilket brutit med peronismen, eller aldrig varit under dess inflytande. Det är ett avantgarde som utvecklats i de mest dynamiska industrisektionerna, särskilt i Cordoba, klasskampens stormcentrum. Det har allt öppnare gått i kamp mot den traditionella fackföreningsbyråkratin och avvisat alla hänvisningar till Peron-myten, mognat under inflytande från den kubanska revolutionen och den revolutionära kampen i de latinamerikanska länderna och influerats av den internationella kommunistiska rörelsens förändringar, särskilt den sino-sovjetiska konflikten och händelserna i Kina 1966-69. Detta avantgardes existens – vars omfattning inte kommer fram i valresultaten den 11 mars (vid detta tillfälle intog den olika ståndpunkter, från taktiskt stöd till peronistiska kandidater som Lopez i Cordoba, eller stöd till PST, till bojkott eller blankröstning) är i fortsättningen er utomordentligt viktig faktor, som utgör den nödvändiga demarkationslinjen från det första peronistiska experimentet. Trots att detta avantgarde inte ännu kan spela avgörande roll och föra fram kortsiktiga alternativ bör man inte underskatta dess betydelse i de framtida striderna. Trots allt har detta avantgarde varit den drivande kraften i Cordobazos och liknande mobiliseringar och i kampen på de ledande fabrikerna Ur dessa led steg de militanter fram som blev en del av de väpnade styrkorna och som otvivelaktigt bidragit till att fördjupa den politiska krisen i landet och stimulerat kampen mot militärdiktaturen och bidragit till att Lanusse och GAN lidit nederlag.

4 Den nya regimen står inför enorma problem. Den måste bestämma sina ekonomiska planer och mycket snabbt börja genomföra dem i praktiken, för att få åtminstone stora sektorer av den organiserade arbetarklassen att stödja dessa planer; de måste göra eftergifter i fråga om lönerna för att kompensera arbetarnas alltmer försämrade köpkraft. Den måste få en parlamentarisk apparat på fötter som lidit av förlängd ledighet; reorganisera militären, som försvagats i ledningen genom diktaturens nederlag; och konsolidera polisapparaten, som också skakats genom kriserna. Den måste göra rörelsen mer effektiv och ge den en mer homogen struktur och återupprätta auktoriteten i de ledande fackföreningsapparaterna. Händelserna före och efter valet har visat på några av de svårigheter och motsättningar som ligger i genomförandet av dessa uppgifter.

Under de senaste veckorna har systemets kris blivit värre och det existerar nu ett maktvakuum som är mycket farligt för de härskande klasserna. Genom peronismens mångskiftande ideologi, har bourgeoisin lyckats att temporärt avleda massrörelsens dynamik. Men just i samma grad som massorna betraktar valet av Campora som en seger, känner de allt större förtroende för sina egna styrkor och kommer att — i det mycket gynnsammare sammanhang som nu råder — trycka på för full maskin. De är inte beredda att överlämna ett tomt papper till de nya makthavarna, eller att vänta för länge på konkreta resultat.

Liknande tendenser kan man se inom andra sociala skikt. Alla de som stödde den peronistiska rörelsen och bidrog till militärens nederlag känner att stunden nu har kommit för att genomföra kraven, om nödvändigt genom mobilisering av stridsstyrkorna. Särskilt kan strider i allt bredare skala utvecklas vid universiteten och i läroverken.

Det kommer att bli mycket svårt för den nya regimen att krossa dessa rörelser genom repression. Den kommer att söka utnyttja allt tillgängligt manöverutrymme för att skjuta upp striden, genom att mobilisera (föreningsapparaten till sitt försvar, genom att vidta vissa åtgärder mot trycket, genom att genomföra några spektakulära åtgärder (möjligen riktade mot USA-imperialismen). Den kommer att pumpa in ny luft i myten Peron. för att han skall framstå som landsfadern” som står över striden. Men detta kommer inte att räcka för att övervinna konfliktsituationen. Denna kommer att fortgå och t.o.m. fördjupas.

Detta innebär att den argentinska bourgeoisin inte kommer att kunna åtnjuta den relativa stabilisering som den skulle behöva för att kunna genomföra sina planer. Med andra ord: den kommer inte att kunna återupprätta de nödvändiga ackumulationsmarginalerna för ett, ekonomiskt uppsving med ”fredliga medel” och på arbetarklassens bekostnad. Därför kommer installationen av den konstitutionella regimen och Camporas presidentskap i sista hand bara att vara ett mellanspel som bourgeoisin alltmer måste ifrågasätta nyttan av. Behöver man påminna om att militären trots nederlaget har kvar sin apparat och kan försöka få revansch så snart som situationen blir gynnsammare?

Huvudfaran för arbetarklassen och den revolutionära rörelsen i det nuvarande stadiet ligger i möjligheten att massornas dynamik och stridsvilja endast uttrycks i sektoriella strider, utan att dessa samordnas. De kan rinna bort i sanden eller resultera i marginella vinster, eller också tvärtom: ersättas av spontana explosioner, som står inför risken att isoleras eller tryckas ned. eller i vilket fall inte resultera i några verkliga vinster.

5 Revolutionärernas centrala uppgift under detta stadium är att vinna en massbas, om så bara inom några få av klasskampens epicentra. Detta mål kan bara nås genom att man till den revolutionära organisationen vinner de kadrer som spelat en ledande roll i striderna sedan den första Cordobazo (maj 1969) – eller att den revolutionära organisationen åtminstone vinner inflytande över dem.

Varje framgång för den revolutionära organisationen på detta område kommer att bidra till att stärka massrörelsen som helhet, och därigenom fördjupa systemets kris och öka den politiska mognaden bland breda arbetarskikt och arbetarbefolkningen i allmänhet och befria dem från det inflytande som bourgeoisin fortfarande har över dem genom den peronistiska ideologin. Samtidigt kan en effektiv integration bland massorna ge den revolutionära organisationen gynnsammare villkor för att möta de oundvikliga styrkeproven, gynnsammare villkor inför ett nytt stadium, där underjordisk verksamhet och väpnad kamp åter måste prioriteras, med ökad effektivitet som följd.

För att tillämpa en sådan inriktning måste klarhet vinnas på följande punkter:

I. Uppnåendet av ett massinflytande genom viktiga kadrer bland arbetarnas avantgarde förutsätter en hård och systematisk kamp som innefattar hela den revolutionära marxismens ståndpunkter, oberoende av de svårigheter som vid ett visst stadium kan uppstå. Varje möjlig anpassning till den nuvarande nivån hos massorna eller breda skikt av den kan. ytligt sett, lösa frågan om att upprätta band med massorna. Men den skulle oundvikligen leda till en svanspolitik som är tom på varje perspektiv och utan en revolutionär metodik.

II. Revolutionärerna får inte en sekund förlora ur sikte nödvändigheten att kämpa för att klargöra naturen hos den regim som tog över efter valen 11 mars. med andra ord: avmystifiera peronismen. Detta innefattar att man definierar periodens förrevolutionära karaktär, den revolutionära processens natur i Argentina och det strategiska målet att kämpa om makten. Det gäller inte att föra en abstrakt kamp om ”principer” eller för ”analytisk noggrannhet”. Det är fråga om en politisk kamp. vars målsättning är att hjälpa arbetarklassens och dom förtryckta massornas breda avantgarde att ta språnget från protesten och den instinktiva revolten till en klassmässig politisk självständighet och till revolutionärt medvetande. Det måste råda klarhet på denna punkt: om detta mål inte nås, kan det inte bli några verkliga framsteg i den revolutionära kampen. Å ena sidan kommer varje massrörelse – inklusive den bredaste och aggressivaste – förr eller senare att hamna i en återvändsgränd, antingen genom att den tröttar ut sig själv eller genom att den krossas av repressionen. Å andra sidan skulle varje handling av det politiska avantgardet och den revolutionära organisationen som är oberoende av den konjunkturella betydelsen, i sista hand döma den till isolering och i bästa fall endast få symboliskt värde.

III. Revolutionära marxister måste systematiskt betonar. osäkerheten i det ”demokratiska” mellanspelet och oundvikligheten av väpnade konfrontationer. De får inte nöja sig med att avmystifiera alla illusioner om parlamentarism och om massornas spontana kraft, utan också – mera preciserat – betona behovet av att man förbereder sig på att besvara fiendens oundvikliga angrepp, oberoende av vilken form de tar sig. Detta innebär att man måste bygga upp en underjordisk apparat, att denna apparat under inga omständigheter får ges upp; att man även under det demokratiska mellanspelet har kvar perspektivet på väpnad kamp för att motverka repressiva aktioner mot massrörelsen eller det revolutionära avantgardet.

6 Efter att ha klargjort sin grundläggande inriktning och sitt övergripande perspektiv får revolutionärerna inte tveka ge sig in i kamp även för de blygsammaste omedelbara krav. Det viktiga är att gripa tag i den potentiella dynamiken i dess strider och genom erfarenheten skola de som deltar i dem.

Revolutionärerna måste särskilt stimulera kampen för löneökningar, för arbetarnas rättigheter på fabriken (mot arbetsköparnas repression) och för elementära krav, inte bara i fabrikerna, utan också i slumområdena.

Likaså måste de betona övergångskraven för att kunna stimulera stridernas antikapitalistiska dynamik. I samband med en förrevolutionär kris går sådana krav utöver propagandastadiet och blir föremål för politiska kampanjer och för agitationen.

Två exempel: kampen mot inflationen och kampen för expropriation av de imperialistiska företagen.

Den minskade köpkraften har varit katastrofal för de argentinska arbetarna under flera år. Kampen mot denna måste innefatta en kamp för glidande löneskala och periodisk höjning av löner som är otillräckliga och inte hänger med. En kamp för glidande löneskala. som syftar till arbetarnas och folkmassornas kontroll över försäljningspriserna skulle få en otvivelaktig politisk betydelse i den nuvarande situationen.

Vad gäller kampen mot de imperialistiska industrigrupperna, måste revolutionärerna motsätta sig varje åtgärd som gynnar europeiska kapitalister och samtidigt ska de kräva expropriationer utan kompensation. under arbetarkontroll.

7 Revolutionära militanter kommer att dras in i kampen för att förnya fackföreningarna, genom att fördjupa de differentieringar som skett under flera år, men som hittills bara gett partiella och ovissa resultat. De kommer att organisera eller stimulera antibyråkratiska stämningar på basnivå med sikte på att bygga en klasskampsrörelse i nationell skala. De kommer att undvika varje identifiering med oppositionsströmningar som själva hör hemma inom byråkratin. Med perspektivet inställt på fullständig självständighet från regeringen och varje borgerlig ekonomisk eller politisk organisation kommer de att föra fram plattformer där de krav som de breda massorna själva upplever som viktiga bildar utgångspunkten. Men det vore likväl felaktigt att identifiera klasskampstendensernas plattform med den revolutionära organisationens strategiska och taktiska inriktning eller att inte dra nytta av varje laglig möjlighet.

I en situation av förrevolutionär kris — och en sådan existerar nu – ligger det i revolutionärernas intresse, och är möjligt för dem att stödja och ge en impuls till skapandet av demokratiska basorgan. Dessa organ uppstår utifrån behoven hos de mest militanta arbetarna och befolkningsskikten att bryta med de traditionella apparaternas rutinmässiga funktioner och att ge ett mera omedelbart och effektivt uttryck för deras egna förhoppningar och bättre genomföra deras vilja. De är i första hand instrument för den revolutionära mobiliseringen och växer över till att bli embryon till en alternativ makt.

På alla nivåer av sitt militanta ingripande, kommer revolutionärerna att uttrycka sina ståndpunkter mot Campora-regeringen med yttersta klarhet. De kan ge kritiskt stöd till åtgärder som riktar sig mot imperialistiska intressen, men deras övergripande attityd kommer att vara en villkorslös opposition mot den nya borgerliga regeringen. De kommer att förklara att revolutionärernas mål är att bygga en arbetar- och folkregering, d.v.s. en regering som uttrycker intressena hos arbetarklassen och andra förtryckta skikt och utesluter varje deltagande från bourgeoisins och de oligarkiska skiktens representanter.

8 Perspektivet i det nuvarande stadiet får inte leda till att man glömmer bort de övergripande begrepp om revolutionär kamp som fördes fram av revolutionärerna under 1968- 69. Massrörelsens resultat och de resultat som nåtts genom militärdiktaturens nederlag rättfärdigar inga illusioner om möjligheten att proletariatet ”demokratiskt” och ”fredligt” kan nå makten inom ramen för en konstitutionell regim som konsolideras på lång sikt. Men de rättfärdigar inte heller någon anslutning — varken direkt eller indirekt — till ett spontanistiskt-upprorsromantiskt begrepp om kampen om makten. Bortom konjunkturella skiftningar är det ett uppenbart faktum för revolutionärerna, att denna kamp i Argentina — mer än i nästan något annat land i Latinamerika – kommer att nå sin kulmen i stadsbefolkningens mobilisering för uppror. Men den väpnade konfrontationen kommer inte att begränsas till denna mobilisering, utan kommer att genomgå preliminära, mångskiftande och förlängda faser. Samtidigt måste man undvika varje illusion om att en begränsad, eller relativt begränsad, avantgardistisk kärna kan bli det revolutionära partiet och vinna hegemoni bland massorna under själva upprorsrörelsen.

För det andra: det faktum att man erkänner djupet i landets strukturella kris, massuppsvingets kraft och den neo-peronistiska lösningens vanskligheter, leder inte av nödvändighet till uppfattningen att erövringen av makten kan ske på kortsiktig basis. I själva verket får man inte glömma bort följande: (I) den borgerliga regimens fall i Argentina skulle vara en historisk katastrof för imperialismen. Härav följer det riktiga antagandet om en intervention -antingen direkt genom USA-imperialismen eller indirekt genom Brasilien eller andra länder — eller en substantiell hjälp till gorillatendenser som är beredda att ta risken med ett inbördeskrig. (II) trots den mognad som skett under de senaste åren har de breda utsugna massorna ännu inte frigjort sig från den borgerliga ideologin och den borgerliga politiska rörelsen. (III) det existerar inget revolutionärt parti med massinflytande, som inom relativt kort tidsrymd kan leda proletariatets revolutionära kamp och väpnade strider för att störta systemet.

Om denna analys är riktig, är det revolutionärernas främsta uppgift att samla sina styrkor och vinna inflytande över viktiga skikt av de förtryckta massorna för att få framgång i sin kamp. Detta mål kan nås genom ett systematiskt ingripande i de ekonomiska striderna, en allmän politisk intervention, och principiell politisk propaganda. Den kan nås genom att organisera och genomföra väpnade strider. Prioriteringen — liksom prioriteringen mellan legala handlingar och illegala — hänger uppenbarligen samman med en analys av den givna perioden och den säregna konjunkturen.

9 En balansräkning över den väpnade kamp som genomförts under de senaste tre åren ligger inte inom ramen för denna artikel. Vi skall därför begränsa oss till några allmänna betraktelser.

Enligt vår uppfattning gick de initiativ som togs om väpnad kamp mellan slutet av 1970 och första månaderna 1971 i riktning mot en sammanstrålning mellan de väpnade handlingarna och striderna inom viktiga delar av proletariatet och därigenom mot en synkronisering av den väpnade kampen och klasskampens speciella dynamik. Sålunda utgjorde vissa episoder där ERP var den viktigaste stridspartnern det högsta stadiet i den väpnade kampen i Latinamerika sedan den kubanska revolutionen. Men sedan tog handlingar som dikterades av tillfälligheter och som siktade till att befria fångar, eller straffa diktaturens bödlar överhanden över aktioner som var sammanlänkade med massornas strider och behov. I detta avseende skedde militaristiska avvikelser, vilka i sista hand hindrade ackumulering av effektivt politiskt och organisatoriskt kapital genom den prestige man vunnit i de spektakulära initiativen och otaliga militanters heroiska offer.

Likväl har händelserna under de senast veckorna visat att de väpnade organisationerna inte på något sätt är isolerade från massorna. De har kunnat delta i stora mobiliseringar, fr.a. i befrielsen av de politiska fångarna – något som otvivelaktigt de bidrog till att genomföra. I mer allmän bemärkelse kan man inte förneka att det avgörande elementet i diktaturens nederlag var mobiliseringen av massorna efter maj 1969. Men gerillans strider bidrog till att fördjupa regimens kris, och hindra varje plan plan på att slå in på en ”brasiliansk väg” och krossade GAN. Samtidigt spelade den en roll som en faktor i avantgardets politiska mognadsprocess. F.n. måste man prioritera politiska handlingar bland massorna och varje initiativ till väpnad kamp måste underordnas denna nödvändighet. Detta innefattar inte något perspektiv — som vi redan betonat — att lägga ned vapnen. Men det innebär att frågan om kampen mot repressionen och mot möjlig militärkupp måste ställas på massornas egen nivå. Med andra ord: å ena sidan måste avantgardets specialiserade avdelningar vara beredda att ingripa i massrörelsen för att garantera dess försvar; men revolutionärerna måste också systematiskt stimulera arbetarnas självförsvar. Å andra sidan måste den undvika initiativ som i praktiken leder till att man koncentrerar sina ansträngningar i en inriktning som är emot den prioritering som härrör ur den politiska analysen, dvs att avskilja sig från massorna, riskera för tidiga styrkeprov där revolutionärerna inte har tillräckligt med stöd, och som i sista hand hindrar den nödvändiga politiska kampen för att avmystifiera peronismen.

En revolutionär inriktning måste belysa de reformistiska och nationellt-populistiska regimerna och tendenserna i olika latinamerikanska länder. Dessa måste noggrant analyseras och deras klassinnehåll måste avslöjas utan några som helst eftergifter eller taktiska finter, utan att man sammanblandar ett möjligt stöd till specifika antiimperialistiska åtgärder med ett övergripande stöd eller accepterande av kompromisser i de politiska konfrontationerna.

De argentinska revolutionärerna måste uttryckligen ta avstånd från en serie ståndpunkter som intagits av de kubanska ledarna, vilka hindrar en konsekvent utveckling av kampen i Latinamerika. Solidaritet med den kubanska arbetarstaten och en korrekt värdering av den historiska betydelsen i de revolutionära handlingar som dess ledare genomfört, får inte leda till en nedtoning av kritiken mot de attityder den intagit, som stödet till Velascoregimen i Peru, det villkorslösa stödet till Allendes reformism i Chile, och accepterandet av den sovjetiska byråkratins begrepp, som kubanerna själva tidigare kritiserade. Den kubanska regeringen måste med rätta utföra politiska och diplomatiska handlingar som är taktiskt värdefulla, men man får inte underordna den revolutionära kampen i Latinamerika under sådana handlingar.

5 juni 1973 Livio Maitan

Noter:
1. Gran Acuerda National (GAN) – ” Den stora nationella överenskommelsen”, ett avtal om klassamarbete och vapenvila.
2. Cordobazo – arbetarstrider i Cordoba i maj 1969.

Ursprungligen på svenska i Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1973. Också som pdf.

Kuba, militär reformism och väpnad kamp i Latinamerika

Latinamerikas revolutionära rörelse skakas på nytt av stormig polemik och våldsamma konflikter. Den gamla debatten om den latinamerikanska revolutionens natur och inställningen till den s.k. nationella bourgeoisien återupplivas till följd av de uppseendeväckande åtgärder som genomförts av Velasco i Peru och Ovando i Bolivia; spänningen ökar, även bland de krafter som har tagit ställning för den väpnade kampen och O.L.A.S.; den kubanska regeringen själv blir föremål för offentliga fördömanden från gerillaledare som den dock stött ivrigt; den strategi som tillämpas av revolutionära grupper och rörelser i åtskilliga länder utsätts för en hård kritisk analys, ofta på initiativ av den heroiska kampens huvudpersoner.

Sammanfattningsvis ställes följande tre grundläggande frågor: vilken betydelse har militärregimens nya kurs i Peru och den vändpunkt som skisserats av Ovando i Bolivia? Vilken är den reella innebörden i Kubas internationella politik och i synnerhet i förändringen av förhållandet mellan Kuba och Sovjetunionen? I vilken situation befinner sig den latinamerikanska revolutionära rörelsen, vilka lärdomar måste man dra av de senaste årens erfarenheter och på vilken grund skall framtidens strategi byggas?

Det är omöjligt att undersöka alla dessa problem grundligt i en enda artikel. Vi är alltså tvingade att sammanfatta och förenkla så mycket som möjligt, och för en lång rad frågor hänvisas dels till den text som 4:e Internationalens Världskongress antog i april 1969, dels till mera detaljerade analyser som redan publicerats i vår tidskrift och som kommer att publiceras i nästa nummer.

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.