Etikettarkiv: Sten Ljunggren

Den tredje vägens politik – socialdemokratisk politik i kris

Den tredje vägens politik – socialdemokratisk politik i kris

Från tidskriften Zenit nr 90, 1985.

Tom Gustafsson och Sten Ljunggren gör i denna artikel en politisk och ekonomisk lägesbestämning – efter själva valet, med den första eftervalsdebatten, och inför de kommande årens fördjupade svårigheter för svensk ekonomi, välfärdspolitik och svensk arbetarrörelse.

Dessa svårigheter härleds ur det genomslag som den internationella krisen måste få på ett samhällssystem som det svenska och effekterna av en alltmer högerin riktad och marknadsanpassad socialdemokratisk regeringspolitik.

Artikeln är en kritisk genomgång av läget inom svensk arbetarrörelse, där innebörden och konsekvenserna av socialdemokraternas ’tredje vägens politik’ granskas. Slutsatsen är att den av socialdemokraterna förda ekonomiska politiken inneburit en ytterligare försämring av arbetarklassens ekonomiska och politiska ställning.

Författarna försöker avslutningsvis skissera brytpunkterna för en ny socialistisk arbetarvänster.

En sådan seger till och de är förlorade

’En stor seger. Det är den officiella historieskrivningen på socialdemokratiskt håll. ’Några förlorade riksdagsmandat på marginalen.’ Men viktigare, om man får döma av (s)-organet Aktuellt i Politiken (26.9.1985), är att man kunde ’behålla regeringsmakten trots att ribban höjts (genom samverkan mellan centern och kds)’ och att man ’lyckades slå tillbaka den kanske värsta högeranstormningen sedan kosackvalet 1928’.

Vad det nu handlar om är. enligt Aktuellt i Politikens ledarskribent, att slå vakt om ’väljarnas förtroende för den tredje vägens politik – att vi ska både arbeta och spara oss ur krisen. Grunden är lagd. Nu handlar det om att konsekvent fullfölja denna politik. Det blir en svår men ingalunda omöjlig uppgift.’

Även om bilden har nyanserats något efter hand – och framför allt efter det att den offentliga debatten har trängt sig fram genom socialdemokratins egna grundorganisationer – är det denna bild av segern som är (s)-ledningens dominerande bidrag till eftervalsdebatten.

Nyanseringen har handlat om att man inte tillräckligt nått ut med och kunnat förankra sin politik på basnivå. Det var till exempel (s)-ledningens viktigaste slutsats, när man vid valutvärderingen på Bommersvik konfronterades med den mycket markanta nedgången i röststöd i industriområden, arbetarförorter och invandrarstadsdelar.

Med denna ’nyansering’ vill man också slå ett nytt slag för en aktivering av socialdemokratins grundorganisationer och deras initiativförmåga. Men man gör därmed i praktiken en kringgående politisk rörelse runt huvudproblemet – burman skall kunna bygga ut och aktivera grundorganisationerna med en politik som i allt högre grad står i motsättning till de traditionella arbetarväljarnas intressen.

Vi skall alldeles strax komma tillbaka till detta med politikens innehåll och dokumentera vår kritik. Men låt oss för ett ögonblick dröja vid detta med att ’nå ut’. Här slås man ofelbart av parallellerna med (s)-ledningens utvärdering av valnederlaget 1976 eller sättet att tackla den alltmer utbredda kritiken mot den eftergiftsfyllda oppositionspolitiken i slutet på 1970-talet.

Former och innehåll

Också då handlade det om att förbättra arbetsformerna – ’att hinna vara ute mer bland folk och inte ägna så mycket tid åt ’arbete på riksdagsmotioner, som hamnat i papperskorgen direkt och som partifolket inte haft en aning om’ (Sten Andersson, Veckans Affärer 23.10 1979). Man kan bara upprepa den fråga som Veckans Affärer den gången skickade med sitt intervjuoffer, apropå den tidens ’nyanseringar’:

Om partiet nu lägger om kurs i näringspolitiken, accepterar att olönsamma företag måste läggas ner (och får en växande kritik för det inifrån den egna rörelsen) – hur skall man då (med Sten Anderssons ord) gå ut till människorna som sätter allt hopp till socialdemokraterna och tala om detta? Hur skall socialdemokraterna tala till arbetarna på Öresundsvarvet (i Landskrona) eller till (de avskedade) stålarbetarna i Spännarhyttan?

Med denna – obesvarade – fråga satte den borgerliga Veckans Affärer också fingret på socialdemokratins ömma punkt inför det 1980-tal vi nu är mitt uppe i.

Samma fråga kan i dag ställas med förnyad kraft. Det var inte i första hand svagheten i socialdemokraternas lokalorganisationer i Uddevalla och Borlänge och bristande kommunikationsproblem som gjorde att (s) tappade l 200 respektive nära 2 400 av de avgivna rösterna i kommunalvalen (till vilket också det ökande antalet soffliggare skall fogas).

Grundorganisationerna blev svaga därför att de fick den otacksamma uppgiften att försvara en politik som i allt högre grad kommit att strida mot varvsarbetarnas, stålarbetarnas och andra arbetarväljares intressen. Det säger sig självt att dessa grundorganisationer därmed också kommer att ha svårt att rekrytera nya medlemmar i framtiden – och att det, om det sker. då främst kommer att gälla de marginalväljare och andra som direkt gynnas av den förda regeringspolitiken.

Att socialdemokraterna överlag klarade sig bättre i villa- och överklassdistrikt än i utpräglade arbetarstadsdelar och hyresområden (jfr till exempel LO-tidningen 1985:38. 39). är en händelse som också motsvarar en tanke bland väljarna på båda sidor om klassgränserna.

Verklig självprövning

Nu är det ganska naturligt så – och i högre grad än 1976 – att socialdemokrater ute i landet och många (s)-röstande fackliga aktivister är betydligt mer oroade av utvecklingen än vad partiledningen är – eller ger sken av.

Man behöver här inte bara gå till den rätt så utfryste (s)-ideologen Jan Lindhagens utskåpning av det egna partiets politik alltsedan Hjalmar Brantings tid: ’Maktpolitiken har trätt i stället för idépolitiken; fraserna och klyschorna, de utbytbara skämten har ersatt talekonsten: taktiken har relativiserat sanningen; enväldet har införts i partiet och fegheten satts i system! Det är illa nog, men dubbelt fördärvligt i en tid med nya hjältar och en ny elitism, och då vi skymtar en ny fattigdom och på nytt ett förakt för de svaga’ (Aftonbladet, 9.11 1985).

En mycket vanligare och närliggande typ av kritik är den som man finner i lokaltidningar. lokalradiodebatter eller mer eller mindre rättframma självprövningar i olika (s)-märkta arbetarkommuner.

Ta dessa båda exempel från Norrländska Socialdemokraten, av den 29.10 1985: Olle Ed, socialdemokrat i Boden, skriver apropå den lokala partiledningens försök att lägga locket på. att detta inte får hindra en nödvändig kritisk utvärdering: ’Den socialdemokratiska valförlusten i Boden är förklarlig. Orsaken är alltför många okloka beslut. Det underlag som man fattat besluten på är ofta ofullständigt. Väsentliga frågor som ställs före besluten blir ofta obesvarade. De som ifrågasätter besluten uppfattas som obekväma. De får sällan stöd från andra medlemmar som är rädda om de egna politiska karriärerna. Lojaliteten mot parti- och kommunledning väger alltför tung’.

Och hans partikollega i Kiruna, gruvarbetaren Lars Törnman, fortsätter lite längre ned på samma tidnings ledarsida: ’De socialdemokratiska föreningarna måste bli fullständigt demokratiska. Föreningsordförandena skall inte ges möjlighet att leka ”småpampar”. Vad är det för fel när valdeltagandet är så lågt i de östra byarna (i Kiruna kommun)? Kan det vara så att folk där rent av har tappat tron på (s)-politikerna? Av vilken anledning skall exempelvis Soppero-borna gå och rösta på socialdemokraterna? Vad har socialdemokraterna uträttat för Soppero-borna? Nu verkar det som om de är intressanta för- partiet enbart som kommunalskattebetalare’.

Ja, så ser de lokala rännilar av kritik ut som nu tar sig fram på många olika håll i landet:
en blandning av kritik i sakfrågor och ett missnöje med att de egna partiledarna börjar bli för mycket myndighetspersoner.

Det är tydligen så att den ’tredje vägen’ – själva grundpelaren i socialdemokratins regeringspolitik – är något helt annat än vad SAP-ledningen ger sken av. och att den fått ett betydligt mera blandat mottagande än vad partipressens språkrör basunerat ut alltsedan valdagen den 15 september.

Låt oss då komma tillbaka till det (s)egervissa konstaterandet att arbetarrörelsen lyckats slå tillbaka den värsta högeranstormningen sedan 1928 – ett konstaterande som SAP-ledningen för övrigt delar med VPKs talesmän och kommentatorer från de mindre stalinistpartierna KPML(r) och APK.

Tyvärr är det ett uttalande som måste relativiseras betydligt. Från att slå fast att det var en framgång att moderaterna och skränhögern tillfogades ett kännbart bakslag och att Ulf Adelsohns planer på att bli ny statsminister effektivt släcktes, är det en lång väg till en sådan slutsats. Högern föll faktiskt mer på eget grepp än på en bred folklig mobilisering under den etablerade arbetarrörelsens ledning. Och arbetsgivarna – med SAFs Olof Ljunggren i spetsen – lät inte hejda sig för en minut. Redan den 16 september var de i farten igen med nya arbetarfientliga förslag, för att pressa regeringen från höger!

Trots tre års socialdemokratiskt grepp om regeringsmakten, trots en flera år lång ekonomisk högkonjunktur före valet 1985, trots en djup oro och vrede inför de ’nyliberala’ nedskärningsplanerna hos breda samhällsgrupper, trots centerpartiets fortsatta utförsrutschning efter 70-talets rekordår och svårigheterna för de andra borgerliga partierna att kompensera detta med nya väljare i det givna läget – trots allt detta höll borgarna på att ta över ledningen strax före mållinjen.

Man behöver inte någon övermänsklig fantasi för att föreställa sig att borgarna kunde ha nått fram till sitt gemensamma mål med en annan taktisk uppläggning av det gemensamma uppträdandet.

I det läget finns det större anledning för den samlade arbetarrörelsen att bekymra sig över utsikterna för den närmaste treårsperioden än att gotta sig åt att man kom undan med blotta förskräckelsen. Vi gjorde ändå en fantastisk upphämtning under halvåret före valet, replikerar (s)-ledningen med partisekreteraren Bo Toresson i spetsen. Rätt! En stark upphämtning från ett urdåligt läge! Men vad orsakade då denna djupa vågdal? Skulle man inte kunna våga pröva hypotesen att uppgången skedde som ett resultat av att många människor till slut valde sida i ett läge med en skarp politisk polarisering och inte efter en aktiv och medveten uppslutning bakom socialdemokraternas egen regeringspolitik.

Vi är övertygade om det förra och tror också att det bekräftas av själva valresultatet – med dess markanta skillnader på riksdags- och landstings- eller kommunalvalsnivå – och den följande eftervalsdebatten. Vi tror också att det är härifrån vi måste staka ut kursen för de närmaste åren.

Den ’tredje vägen’ – en återvändsgränd!

Låt oss nu gå rakt på den socialdemokratiska pudelns • politiska kärna: vart pekar den ’tredje vägen?

När SAP åter kunde äntra regeringstaburetterna i september 1982 var det med mycket bestämda föresatser. Det skulle ’återskapa en handlingskraftig regering och ’röja upp i den ekonomiska härva de borgerliga partierna ställt till med under två mandatperioder’.

Med sin ’tredje väg’ lovade socialdemokraterna att få ekonomin på fötter igen, en tredje väg förbi skyhög arbetslöshet och oacceptabla prisstegringar. Det skulle ske utan att ’Välfärdssverige’ raserades, utan att klyftorna växte mellan välbeställda och låginkomsttagare, utan att arbetslösheten sköt i höjden… I stället för en ensidig åtstramningspolitik skulle vi gemensamt, solidariskt, bära bördorna efter förmåga. Hur gick det då efter 1982?

Jämför man med den sista borgerliga majoritetsperioden (1979-82) verkar det som om socialdemokraterna också delvis lyckades infria sina löften – reallönerna minskade mindre, och arbetslösheten ökade mindre. Däremot växte klyftan mellan rika och fattiga mer.

Fast folk bryr sig ändå mer om sin egen situation än om andras. Och det är otvivelaktigt så att det under denna regeringsperiod gick mindre dåligt för vanligt folk. än under den närmast föregående treårsperioden. Det berodde emellertid inte på att socialdemokraternas politik gynnade arbetare och låginkomsttagare – till skillnad från borgarregeringarnas löntagarfientliga politik – utan på att SAP höll regeringsmakten under mycket mer fördelaktiga förhållanden.

Med facit i hand …

Valet 1982 skedde precis när ekonomin befann sig vid ett bottenmärke i lågkonjunkturen. Borgarna hade före valdagen 1982 i mer än två år dragits med en fortlöpande ekonomisk nedgång. Socialdemokraterna hade fram till valet 1985 åtnjutit mer än två år av ekonomisk uppgång. Det är föga förvånande att SAP i sin propaganda framställde konjunkturnedgången 1980-82 som en följd av borgerlig klantighet – och uppgången efter årsskiftet 1982/83 som ett resultat av sunt socialdemokratiskt fögderi.

Den socialdemokratiska agitationen gick förstås hem på många håll. Men den var egentligen absurd. För tolkad till sin bokstav ger den det lilla Sverige – med sina åtta och en halv miljoner invånare – en avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen i hela västvärlden! Så är det naturligtvis inte. Sverige följer med när de kapitalistiska jättarna rör sig – uppåt såväl som nedåt. Varje regering som låter det privata kapitalet sätta ramarna för sin politik tvingas följa med i denna ekonomiska berg- och dalbana.

Att, som den ena socialdemokratiska vältalaren efter den andra, ständigt jämföra resultatet av den socialdemokratiska politiken under en konjunkturuppgång med resultatet för borgarna under en konjunkturnedgång var och förblir missvisande. Det vann en del poäng hos dem som ville – och vill – tro på SAP-regeringens politik. Men det är sakligt ohederligt. och för ett parti som månar om sin trovärdighet lägger denna metod ett politiskt ’fälleben’ för framtiden. Objektivt sett riktigare är då att jämföra resultatet av den senaste SAP-regeringens vägval med borgarnas regeringspolitik under den förra konjunkturuppgången 1978-79 (för att sedan komma tillbaka och undersöka hur den politik SAP-ledningen skisserat för de närmaste åren kan komma att falla ut under den förväntade ekonomiska utförslöpan).

En sådan jämförelse visar hur långt åt höger politiken vridits på bara några år. Socialdemokraterna har under de senaste tre åren bedrivit en politik som varit betydligt hårdare mot arbetare och låginkomsttagare än vad borgarnas var 1978-79.

På punkt efter punkt har socialdemokraterna faktiskt fört mer av högerpolitik. Det som var ogenomförbart för borgarna 1978-79 lyckades socialdemokraterna genomdriva 1982-85. Några exempel:

– Den disponibla inkomsten för en vanlig arbetarfamilj ökade med drygt 3 000 kronor 1979. Den minskade med drygt 2 000 kronor under 1984!
– Den samlade arbetslösheten minskade med 109 000 personer 1978-79. Den har minskat med ungefär lika mycket hittills under 1984 och 1985 (107000). Minskningen är dock procentuellt mindre (20 mot 27 procent), och i absoluta tal är arbetslösheten nu mycket hög (465 000 mot 291 000)!
– Klyftan mellan den genomsnittlige höginkomsttagarens och den genomsnittlige arbetarens inkomst efter skatt minskade med 3 000 kronor under 1980-82. Den ökade med 11 000 under 1983 och 1984.
– Förmögenhetsöverföringen från hushållen och den sociala servicesektorn till det privata näringslivet låg på 13 miljarder kronor under 1979. Under 1983 tjänade bankerna, företagen och de rika hushållen närmare 100 miljarder kronor på den omvända Robin Hood-politiken!
– När borgarna kom igång med sina ’sparplaner lyckades de under 1980 och 1981 ’strama åt’ ekonomin med 6 miljarder kronor i den statliga budgeten. Den socialdemokratiska åtstramningen kostade sammantaget 20 miljarder kronor under 1983-84. (Alla siffror är uttryckta i fasta, ’inflationsrensade’, priser.)

Denna jämförelse baserar sig på tillgängligt officiellt material.(1) Lägre inkomster för arbetare och låginkomsttagare, högre arbetslöshet, mindre jämlikhet, större omfördelning till de rika och mer åtstramning – det är facit av den så kallade ’tredje vag som den svenska socialdemokratiska ledningen följt sedan valet 1982.

Försämrat utgångsläge
Det faktum att en borgerlig regering skulle ha vetat, skulle ha försökt och möjligen också skulle ha lyckats driva en ännu hårdare högerpolitik, ändrar ingenting i detta dystra facit: Socialdemokraterna har i regeringsställning drivit politiken långt åt höger.

Nu står vi snart inför en ny lågkonjunktur; exakt när kan vi i dag bara spekulera över. Kanske börjar nedgången redan i början av 1986, kanske något senare. Hur som helst kommer den regering som valdes vid riksdagsvalet den 15 september att sitta under en mandatperiod präglad av ekonomisk lågkonjunktur.

Inför den ekonomiska nedgången är läget för arbetare och låginkomsttagare betydligt värre än vad det var när konjunkturen vände nedåt förra gången – 1980:
– En arbetarfamilj har cirka 14 000 kronor mindre att röra sig med per år, efter skatt och de nödvändigaste utgifterna.
– Den öppna och dolda arbetslösheten(2) är i dag 174 000 personer högre än vad den var när konjunkturen vände nedåt hösten 1980. Samtidigt har storföretagen, bankerna och de rika större ekonomiska resurser – och därmed också större politisk tyngd – än tidigare. Vad kommer då att hända i fortsättningen med inkomster, arbetslöshet och social service?

Som vi sett har försämringarna för arbetare och låginkomsttagare under den förra lågkonjunkturen långt ifrån kompenserats under den senare konjunkturuppgången. Under den förra lågkonjunkturen
– förlorade en vanlig arbetarfamilj 10 000 kronor av sin årsinkomst
– ökade den öppna och dolda arbetslösheten med 200 000 personer och
– växte statens budgetunderskott med 30 miljarder kronor.

Om samma utveckling upprepas denna gång kommer- en vanlig arbetarfamilj med två barn inte att ha någonting kvar av sin inkomst efter skatt och de nödvändigaste utgifterna. Den öppna och dolda arbetslösheten kommer att öka från dagens 465 000 till 700 000 människor. Budgetunderskottet kommer att passera 100 miljarder kronor. Det kommer att bli ännu fler socialhjälpstagare till följd av minskade inkomster och ökad arbetslöshet. Nyfattigdomen och antalet socialhjälpstagare kommer att fortsätta att öka i en takt som aldrig förr i ’välfärdssamhället’.

Men det kommer att bli fler miljonärer på grund av den fortlöpande omfördelningspolitiken till de rikas förmån – genom skatteomläggningar och ökade ränteutbetalningar till följd av statsskulden.
Det kommer vidare att bli mer sjukdomar och social utslagning till följd av den ökade arbetslösheten. Samtidigt kommer det växande budgetunderskottet att användas som argument för ’rationaliseringar inom sjukvård och social omsorg. Satsningarna på miljöskydd och alternativa energikällor kommer i kläm, liksom förbättringarna av bostadsmiljön och fritidsverksamheten. Vad gör socialdemokraterna då?

Skrytvalsen

Det finns det ingen som vet, för SAP-ledningen förnekar i det längsta att det kan gå så. I stället målar den socialdemokratiska regeringen fortfarande upp en idyllisk bild av ett Sverige på rätt kurs, om än i något mindre bjärta färger än under valrörelsen!

Ända till i februari 1985 förnekade finansminister Kjell-Olof Feldt att det över huvud taget skulle bli någon regelrätt konjunkturnedgång. Senare modifierade han sig på den punkten och började i våras att tala om en ’konjunkturavmattning’ någon gång i början av 1986. Men under hela perioden fram till valdagen vidhöll Feldt att om bara han och Olof Palme fick förnyat förtroende att skynda vidare på den ’tredje vägen’ skulle det bli möjligt att under den kommande mandatperioden trygga både välfärden och en positiv inkomstutveckling. Länkarna i argumentationskedjan var följande positiva förbättringar som socialdemokraterna genomfört under sin treåriga regeringsperiod:

– En framgångsrik inflationsbekämpning har stärkt den svenska ekonomin och gör att vi även under en ’konjunkturavmattning’ kan hävda oss i den internationella konkurrensen.
– Den ’nya industripolitiken’ har minskat bidragen till förlustindustrier och krisbranscher och i stället stimulerat ’mer utvecklingsbara delar av näringslivet’.
– Devalveringen hösten 1982 har medfört ett ’kraftigt nivålyft för exporten’.
-’Utvecklingen mot ständigt stigande budgetunderskott har brutits och underskottet har bringats ned väsentligt.’
– ’En industriell expansion har inletts med kraftigt ökande lönsamhet, produktion och investeringar.’

Detta, förklarade regeringen, visar klart att den ’tredje vägens’ ekonomiska politik varit rätt utformad för att stegvis föra den svenska ekonomin i riktning mot full sysselsättning och ekonomisk jämvikt, och med bevarad välfärd. (3)

Denna ljusa framställning kom stundom under valrörelsen att benämnas skrytvalsen. Och det med rätta, för man kan för varje durstrof i skrytvalsen också finna en mer verklighetsanknuten variant i moll…

Sprängt pristak

Till de mer iögonfallande misslyckandena hör regeringens ’prispress’. Regeringens inflationsmål för 1984 på 4 procent blev i stället 8,2 procent! Årets mål på 3 procent har redan passerats.

Det finns inga övertygande tecken på att regeringen lyckats ens dra ned inflationstakten. Under de tre senaste åren har inflationen i maj månad stigit på följande sätt sedan föregående år:

– Maj 1983: 7,6 procent
– Maj 1984: 7,9 procent
– Maj 1985: 8,4 procent.

Inflationsbekämpningen har misslyckats -även om man tar hänsyn till att priserna ’normalt’ stiger extra mycket i högkonjunktur.

Lönerna – och särskilt då lönerna för industriarbetare och lägre tjänstemän – har tilldelats hela skulden för inflationen. Men hur fel denna ständigt upprepade tes är framgår helt klart om man undersöker sambandet mellan löntagarnas löner och inflationen och andra ekonomiska faktorer.(4) De verkliga bovarna bakom inflationen är företagen som höjt sina priser för att öka vinsterna, regeringen som höjt mervärdeskatten och annat för att betala statens skuldräntor till de rika samt priserna på importerade varor som ökat extra mycket genom chockdevalveringen hösten 1982. Men mot dessas prishöjare är regeringen totalt kraftlös. Resultatet kan naturligtvis då bara bli ett – inflationen fortsätter att vara hög.

Det enda bestående resultatet av den uppreklamerade inflationsbekämpningen är regeringens unika ’bedrift’ att – mitt under en högkonjunktur – lyckas sänka realinkomsterna för vanliga arbetarfamiljer.

’Jobb på 90-talet’

Den ’nya industripolitiken’ har skapat bättre förutsättningar för framtiden genom att krisbranscherna ’sanerats’ – det vill säga folk har avskedats i tusental och bankerna har fått miljardtals kronor i ersättning. Nu skall staten i stället satsa på ’framtidsföretag’ heter det – företag som ’kommer att klara konjunkturavmattningen bättre’. Det är möjligt, men långtifrån säkert, att just de företag som 1977 till 1982 var krisföretag kommer att klara nästa lågkonjunktur bättre.

Men nya ’strukturproblem’ står hursomhelst för dörren. Redan 1982 skrev Industridepartementet: ’Den strukturomvandling inom industrin som kan förutses ske under 1980-talet kommer i hög grad att ske i orter som domineras av enstaka arbetsställen’. ’Det finns i dag inemot 200 orter som helt domineras av en bransch och i åtskilliga av dessa förestår stora personalförändringar [läs personalminskningar]. Många av dessa orter har också ett så isolerat läge att annan sysselsättning för arbetskraften inte kan erbjudas inom rimligt pendelavstånd.’

Konjunkturuppgången har – med en del undantag som Uddevallavarvet och stålverken i Fagersta och Avesta – dolt dessa problem för stunden. Nu står de emellertid återigen för dörren. Och det enda regeringen har att komma med är löften om framtidssatsningar. Industriminister Thage G Peterson kunde nyligen ge Bergslagenborna beskedet att regeringens åtgärder inför Avesta ABs planerade avsked av många hundra arbetare ’kommer att bära frukt först i mitten på 90-talet’. Bergslagens 18-åringar skall få jobb när de börjar närma sig 30-årsåldern! Bara detta exempel visar att regeringens ’nya industripolitik’ inte kommer att hjälpa under den lågkonjunktur vi nu står inför.

Ökad export

Till socialdemokraternas framgångar hör ’nivålyftet för exporten’, även om de naturligtvis gärna också överdriver resultatet. Exporten har sedan 1982 ökat med drygt 20 procent. Det är bättre än de 14 procent som exporten ökade med under förra konjunkturuppgången, men att man med dessa extra 6 procent skulle ha lagt sig på en ’ny nivå’ torde vara svårt att bevisa.

Starka exportföretag ligger naturligtvis bra till – när konjunkturen går uppåt internationellt. Finns det också starka fackföreningar, kan även arbetarna dra nytta av situationen. Går däremot facket i finansministerns strypkoppel tillfaller vinsterna bara ägarna och de höginkomsttagare som förmått ta för sig.

När den internationella konjunkturen vänder kan ett mycket stort exportberoende däremot bli en förbannelse. Ett litet räkneexempel för att visa detta:

Exporten svarade 1976 för 27 procent av den samlade produktionen av varor och tjänster i det svenska samhället (BNP). En minskning av exporten med 5 procent innebar då att BNP minskade 1.4 procent. I dag svarar exporten för 36 procent av BNP. Fem procents minskning av exporten betyder idag att BNP minskar med 1,8 procent. Skillnaden mellan minus l,4 procent och minus 1.8 procent kan tyckas liten. Men den kan omräknas till ungefär 20 000 jobb!

Satsningen på exportföretagen har inte bara gett miljardvinster (som denna gång enbart tillfallit ägarna och de högre tjänstemännen). Den har också gjort svensk ekonomi känsligare för en internationell konjunkturnedgång. ’Nivålyftet för exporten’ kan sålunda under den kommande perioden också visa sig ha en verkligt kostsam baksida.

Mer svångrem, mindre svängrum

Också när det gäller budgetunderskottet har den socialdemokratiska regeringen kunnat inhösta vissa framgångar. Det har minskat från 83 miljarder 1982 till 70 miljarder i år. Denna bantning har naturligtvis positiva följder. Men återigen har medaljen en baksida. Det är nämligen arbetarna och låginkomsttagarna som fått betala det minskade budgetunderskottet med skattehöjningar och sämre social service. Skattehöjningarna har bidragit till sänkt realinkomst. Det betyder i sin tur mindre köpkraft, mindre produktion för den del av svensk industri som producerar för hemmamarknaden, och mindre försäljning för handeln. Den del av svenskt näringsliv som är inriktad på hemmamarknaden har helt enkelt ett sämre utgångsläge inför den kommande lågkonjunkturen än vad den hade inför den förra konjunkturnedgången. Minskningen av budgetunderskottet har dessutom också minskat den offentliga sektorns betydelse. Denna sektor av den svenska ekonomin har vid varje lågkonjunktur haft en bromsande effekt, så att nedgången inom det privata näringslivet inte slagit fullt igenom inom ekonomin i dess helhet. Det är faktiskt förekomsten av en stor offentlig sektor som är en viktig orsak till att lågkonjunkturerna under 70- och 80-talen inte utvecklats till regelrätta depressioner som i 20- och 30-talens Sverige då arbetslösheten uppgick till flera tiotal procent.

Denna ’bromskloss på krisen’ som utgörs av den offentliga sektorns verksamhet har minskat från 36.3 procent av BNP 1980 till 31,6 procent 1985. Den minskningen betyder att nedgången inom det privata näringslivet under den kommande lågkonjunkturen får ett större genomslag på hela ekonomin. Därmed ökar risken för att till exempel arbetslösheten skall öka ännu mycket kraftigare än förra gången. Budgetbesparingarna kan under rådande villkor leda till att det enda som uppnås är en omfördelning av de offentliga utgifterna – från kostnader för fasta jobb till kostnader för arbetslöshet!

Myten att vinster = jobb

Pärlan, till sist. bland de påstådda socialdemokratiska framgångarna är den så ’positivt kraftigt ökade lönsamheten’. Och visst har lönsamheten ökat…

Vinstexplosionen har gjort att företagen i juli 1985 hade 270 miljoner kronor i sina kassakistor. Bankerna och andra finansföretag har en sammanlagd förmögenhet på 300 miljarder kronor. Innan den dåvarande borgerliga regeringen 1976 inledde den omfördelningspolitik som socialdemokraterna sedan fortsatt och intensifierat, hade företagen 35 miljarder och bankerna med flera finansföretag 75 miljarder. Deras förmögenhet är nu sammanlagt 460 miljarder större!

Låt oss granska de argument som ser detta som positivt med hänvisning till att höga vinster och stora reserver ger många nya jobb. När konjunkturen vänder nedåt minskar efterfrågan på företagens produkter. Behovet av arbetskraft minskar. När efterfrågan minskar och möjligheterna att sälja , de framställda produkterna med en tillräckligt god profitmarginal också de minskar – ter sig nyinvesteringar mindre lockande. Kommer företagen då ändå att ta av sina miljarder i kassakistorna för att hålla sysselsättningen uppe, fast efterfrågan och produktion dalar? Kort sagt: kommer företagen att visa ’samhällsansvar inför krisen eller kommer de att satsa sina miljarder på mer lönande spekulation? Den socialdemokratiska politiken bygger på det förra antagandet.

Med den jättelika omfördelning som socialdemokratisk politik har medfört har företagen och de rika i samhället fått ännu mycket större resurser och ’svängrum’. Om man inte skall börja tala i konspirativa termer måste man utgå ifrån att de socialdemokratiska ekonomerna och politikerna här förutsätter att den privata företagsamheten skall använda sin makt och sina resurser så att även socialdemokratins nuvarande och potentiella väljare gynnas. Infrias inte denna förhoppning faller socialdemokratins ekonomiska politik samman och SAP går emot en parlamentarisk självstympning.

Kjell-Olof Feldt har nyligen uttryckt ungefär denna tanke i vad som rubricerades som en duell med folkpartiets Bengt Westerberg, men som i stället utvecklade sig till ett fredligt samtal i utpräglad samförståndsanda (Veckans Affärer1985-39):

Vi står inför ett vägval eller sanningens minut för den tredje vägens politik, som Olof Palme uttryckt det. Om vi inte under de närmaste ett till två åren klarar av att slutgiltigt besegra inflationen och få ned kostnadsstegringarna till de nivåer vi har talat om. ja då har den tredje vägens, eller den svenska vägens, politik misslyckats. Då återstår bara den väg som många andra länder tvingats gå. dvs hård åtstramning och en mycket stor del av befolkningen i AMS-jobb och beredskapsarbeten. Kan vi inte lösa problemen med inkomstbildningen och uppfylla kraven på konkurrenskraft och effektivitet. ja då kan vi inte heller driva en politik som avviker från de övriga industriländernas. Eller så kan vi driva iväg med fortsatta underskott, expansion och inflation till dess att det brakar ihop på annat sätt.

Låga löner för att dra ned kostnadsstegringen, gynnsamma villkor för företagen och tillit till att de utnyttjar allt detta till produktiva investeringar – det är alltså den hypotes som hela den ’tredje vägens’ politik vilar på. Om denna hypotes visar sig felaktig – då slutar den ’tredje vägen’ vid ett stup!

Samhällsansvar?

Det finns verkligen inte mycket som talar för att företagarna kommer att motsvara finansministerns högt ställda förhoppningar:

– Samtidigt som storföretagarna predikade återhållsamhet och samhällsansvar för andra, höjde de sina egna löner med i genomsnitt 17 procent enbart under 1983.
– För att tjäna några hundra miljoner extra passade storföretagen på att spekulera ut miljarder ur landet och drev med det fram en chockhöjning av räntan i våras.
– Trots relativt sett sjunkande kostnader för arbetskraften har de svenska företagen höjt sina priser och blivit många miljarder rikare, samtidigt som inflationen hålls kvar på en hög nivå.

Aftonbladet kommenterade förra våren (22.5. 1985) fakta som dessa i följande ordalag:
– En del företag har enligt SAF-tidningen höjt sina priser så mycket att de håller på att helt prissätta sig ur marknaden. Andra har spekulerat i att kunna göra stora, snabba
pengar på valutaspekulationer. – Kortsiktiga vinster som undergräver möjligheten till långsiktig lönsamhet är ingen klok politik.

Nej, men det behövs nog starkare styrmedel än fromma förhoppningar och milda pekpinnar. om den ’tredje vägen” skall kunna bli det den utger sig för. Därmed ter sig utgångsläget mycket mörkt inför den kommande konjunkturnedgången.

’80-talets besvikelse’

Det främsta resultatet av den ’tredje vägens’ politik har varit att den ökat företagens och de rikas möjligheter att möta den kommande lågkonjunkturen på sitt sätt. De olycksbådande molnen hopar sig och med dem risken för att den kommande lågkonjunkturen – enligt mönster av den förra -kommer att leda till en ytterligare minskning av realinkomsten för en vanlig arbetarfamilj, med cirka 10 000 kronor. Risken kvarstår att den öppna och dolda arbetslösheten kommer att nå nya rekordhöjder på uppemot 700 000 personer. Hotet består om att budgetunderskottet kommer att växa till mer än 700 miljarder.

Detta om man följer mönstret från den föregående internationella lågkonjunkturen. Blir lågkonjunkturen nu ännu värre kan siffrorna försämras i motsvarande grad. Allt om den påbörjade politiken kommer att fullföljas. ’Det absolut grundläggande är att återföra Sverige till ekonomisk balans med bevarad sysselsättning’, konstaterar Kjell-Olof Feldt (i Veckans Affärer 1985:21). ’Misslyckas vi med det finns bara en väg. Det är Adelsohns recept… och då får vi också den höga arbetslöshet man har runt omkring oss.’ Om finansministerns förhoppningar skulle komma på, skam – ja, då ger han helt enkelt upp.

Vi minns författaren Karl Vennbergs ord om att 1980-talet i mycket skulle handla om hur vänstern förmådde hantera sin besvikelse. Inför det perspektiv vi här målat upp skulle detta kunna omformuleras till: Mycket av det fortsatta 1980-talet kommer att handla om hur dagens socialdemokratiska väljare kommer att hantera sin besvikelse.

Alla de som med sin röst för socialdemokratin velat välja solidaritetens, jämlikhetens och välfärdens samhälle – vart tar de vägen när ’tredje vägen’ når fram till sin politiska ättestupa? Det är den fråga så stora delar som möjligt av svensk arbetarrörelse nu måste ställa – och försöka besvara i en bred dialog och nya organisationssträvanden.

I land efter land i Västeuropa har missnöjda arbetarväljare vänt ryggen åt sina tidigare partier. I flera fall har det också skett strömhopp från fackliga organisationer. Att det i dagens Spanien finns fler arbetslösa än fackligt organiserade hör i högsta grad samman med det spanska socialistpartiets politik i regeringsställning och fackliga ledares följsamhet mot denna. Desperata protester, som förstörelsen av det lokala franska socialistpartiets partikontor på sina håll i Lorraine-provinsens ståldistrikt, är bara toppen på ett isberg av missnöje och tröstlöshet. Vad säger att den svenska arbetarrörelsen skulle förskonas från en – efter svenska förhållanden -motsvarande utveckling.

I en intervju i Internationalen (6.6.1985) uttrycker Åke Söderberg – ordförande för Statsanställdas avdelning 4013 i Uppland och kommunstyrelseledamot för (s) i Östhammar – hur mycket ont blod regeringens sparpaket och familjepolitik väckt ute i partiorganisationer och fackföreningar:

Politiken blir alltmer underlig. Det finns inget trovärdigt alternativ. Röstar man på vpk blir det (också) på en socialdemokratisk politik. Samma sak med det borgerliga blocket. Röstar man på folkpartiet eller centern blir det moderat politik man får. Resultatet blir då givet att fler och fler kommer att rösta blankt.’

Och så drar Åke Söderberg en missriktad slutsats av sitt resonemang. Inte så att den skulle vara oförståelig. Men när Söderberg och hans avdelningskamrater motionerade till Statsanställdas förbundskongress om att förbundet skulle lämna LO för att förbättra samordningen bland de offentliganställda – då slår det snett. Ett bättre alternativ är ju en skärpt kamp inom LO för en förändrad facklig politik och en samordnad opposition med andra LO-anställda. både bland industrins och den sociala servicesektorns folk.

Om det är denna typ av stämningar som börjar växa fram i dag – och Söderberg och avdelning 4013 är långtifrån ensamma – då kan man bara fantisera om var svensk arbetarrörelse kommer att hamna om tre år, när den skall göra bokslut över valet 1988!

Kanske ser en Stig Malm – från sin upphöjda utsiktspunkt och med sina samhällslojaliteter – lika lite som Kjell-Olof Feldt något som helst alternativ till den förda kursen. Sedan må den bära eller brista. Men när han bannar sina LO-medlemmar för att de vill använda sin fackliga organisering till att värna om köpkraft och sysselsättning i aktiv kamp, då är det fråga om facklig självmordspolitik. LO-medlemmar, som blir kallade ’motparter för att de går ut i öppen lönekamp,(5) kanske tar Malm på orden och konstaterar att ’tja, om det är så, då får vi väl se oss om efter en annan organisation’.
Så börjar avlövningen av en av världens organisatoriskt sett starkaste fackföreningsrörelser. Spåren från andra länder förskräcker.

Det socialistiska alternativet byggs i vardagen

Vi tror oss i det tidigare ha visat att den ’tredje vägens’ politik i stället för att leda oss mot full sysselsättning och bevarad välfärd riskerar att alltmer undergräva båda. Då faller också grundpelaren i socialdemokraternas hela argumentation mot moderaternas krav på systemskifte.

Om det visar sig att socialdemokratins ekonomiska system inte kan säkra välfärdssystemet. så kommer följande fråga alltmer att ställas: Skall vi skrota det nuvarande välfärdssystemet för att bevara samma ekonomiska kurs – eller skall vi pröva ett nytt ekonomiskt system för att kunna rädda och förbättra välfärden?

I och med att socialdemokratin omgett sin ekonomiska politik med ett ljust ideologiskt skimmer – alstrat ur honnörsord som ’solidaritet’. ’gemenskap’ och ’ansvar – kommer den tredje vägens politiska ättestupa att ge nyliberalerna en stark draghjälp i deras offensiv mot arbetarrörelsens grundvärderingar och ambitioner.

Hade socialdemokratin beskrivit den ’tredje vägen’ som exakt vad den är – ett försök att föra en lite mera moderat åtstramningspolitik inom de givna kapitalistiska ramarna – så hade man å andra sidan, med sitt misslyckande, gett näring åt dem av oss som så fort som möjligt vill byta ekonomiskt system. För detta är ju den enda solidariska och medmänskliga lösningen på den motsättning som socialdemokratin målar upp i sin praktiska politik: ett socialistiskt alternativ för att bevara och utveckla välfärden. Det är ett opinions- och organisationsarbete mot strömmen – i massmedia och inom det politiska och fackliga etablissemanget. Men det har styrkan att bygga på förhållanden i människornas vardag – och en ökande medvetenhet om roten till dessa förhållanden.

Vardagen efter valdagen

Drygt en månad efter valdagen hade massmedia återhämtat sig och återvände till vardagen från valrörelsens glättade journalistik. Den skrämmande siffran på en halv miljon socialhjälpstagare blev förstasides-stoff. Socialminister Gertrud Sigurdsen fick kalla fötter och lät snabbt inkalla en ”analysgrupp’ – för att gå igenom redan befintligt utredningsmaterial och. ’om så skulle behövas’, komplettera det med lite stickprovsundersökningar … Redan det är ett halvt erkännande av att man undanhållit existerande brännbart stoff från valdebatten. För Gertrud Sigurdsen visste förstås långt före slutet av oktober att siffrorna på socialhjälpstagare höll på att skena i väg alldeles förskräckligt och att många kommuner våndades inför problemet hur man skulle kunna komma åt ökningstakten.

Socialdemokraterna lusläste alla moderaternas valutredningar – och det med rätta -för att kunna slå larm om deras brutala nedskärningsplaner. Men moderatutredningen om ’Den nya fattigdomen’ från 1984 – som faktiskt pekade på att 400 000 barnfamiljer hamnat under konsumentverkets normer -missade man. Olof Palme slingrade sig i valdebatterna undan med det ganska ynkliga konstaterandet ’att ökningstakten höll på att minska’. Man kan undra hur många av dessa hundratusentals socialhjälpstagare som helhjärtat röstade för den ’tredje vägen? Det är i denna trista verklighet som det socialistiska alternativet måste mejslas fram. De som instinktivt känner att utvecklingen går på tok, att det är galet att folk som inte gjort ett ärligt dagsverke i hela sitt liv bara skall kunna fly fältet med sina miljoner och åter miljoner, att det är vanvettigt att det skapas tusentals nya jobb för välbeställda toppbyråkrater samtidigt som tiotusentals arbetstillfällen slaktas för vanligt folk – de kommer inte att nöja sig med politisk retorik! De kommer att söka sig egna vägar ut ur den etablerade politikens rävgryt. En del kommer kanske att ’stånga sina pannor blodiga och misströsta. Andra kommer att söka sig fram till den ljusstrimma som för dem ut i fria luften, och genom sitt exempel visa vägen för åter andra.

För oss många organiserade och oorganiserade socialister som fortfarande har hjärtat till vänster finns det en enorm omedelbar livsuppgift. Vi som deltar i opinionsbildningen på arbetsplatser och i bostadsområden eller har tillgång till tidningsspalter och tidskriftssidor måste samordna vårt arbete för att vrida arbetarrörelsen på ny kurs.

Det handlar inte – som många av VPKs för – och eftervalsdebattörer trott – om att finna de mest gångbara argumenten för en ’realistisk’ kompromisslinje kring en modifierad regeringspolitik. Med den linjen försätter sig VPK inte alls i ett bättre styrkeläge, som det framställts, utan hamnar i en renodlad utpressningssituation och blir ett ständigt offer för (s)-ledningens hot om att frånta VPK dess ’parlamentariska immunitet’. Nej, det socialistiska alternativet grundläggs i vardagen och det ges sin näring i vår ständiga ’låginkomstutredning i folkhemmet’.

Per Holmberg – ansvarig för 60-talets låginkomstutredning – har lagt fram förslag om en ny sådan undersökning i socialhjälpsdebattens kölvatten. Men väl medveten om riskerna för att en sådan utredning förflackas – om den inte rent av amputeras som hans egen utredning, när den blev allt för politiskt obekväm – skickar han med några ord på vägen (Aftonbladet 2.11.1985):

Tillsättandet av en ny låginkomstutredning förutsätter politiskt mod, innebärande att fördelningsfrågorna återigen ges hög prioritet. Det innebär samtidigt att den klara tendensen sedan 70-talets början runtom i samhället att tolerera och acceptera vidgade inkomstklyftor, stegrad arbetslöshet och ökad social utslagning avbryts och medvetet motarbetas. Jag är övertygad om att de senaste årens modlöshet och pessimism inom svensk arbetarrörelse – liksom hos den borgerliga vänstern – därmed kommer an brytas.

Tyvärr är det just därför som denna låginkomstutredning aldrig kommer att tillsättas av (s)-ledningen utan problemet plöjas ner i en ’analysgrupp’ från socialdepartementet – eller vilka departement som nu kan ha behov av att kanalisera människornas oro tillbaka in i det politiska rävgrytet.

Som av en händelse har också Olof Palme i dagarna börjat tala om en syneförrättning ’på fältet’. I en stort uppslagen intervju med (s)-högerns ideolog Berndt Ahlqvist förklarar han att det nu (!) är dags för det socialdemokratiska partiet att ute på fältet göra en grundlig ’syneförrättning’ just i syfte att ta ’reda på hur det verkligen är’ och vilka förändringar som människorna vill ha.

– ’Men’, undrar Berndt Ahlqvist, ’hur skall den ”syneförrättningen” praktiskt genomföras?’
– ’Det återstår att se,’ menar Palme. Vi ska nu fortsätta att diskutera det här och se vilka vägar som är praktiskt framkomliga.’
Ahlqvist invänder: ’Det låter ju lite märkligt att ett stort parti som det socialdemokratiska med sin djupa förankring i folkdjupet ska behöva vidta speciella åtgärder för att ta reda på ”hur det är”. Partiet borde ju mer eller mindre automatiskt vara engagerat i en ständigt pågående ”syneförrättning”.’
– ’Joo, det är det naturligtvis också, men samtidigt måste vi bekänna att våra känselspröt inte varit perfekta. En hel del viktiga underströmmar i folkdjupet har helt enkelt undgått oss därför att partiarbetet på olika plan har varit behäftat med brister. Det där ska vi nu ändra på genom att förnya partiorganisationernas arbete’ (Östra Småland, 9.11.1985) .

Och så var vi då tillbaka i problemet med grundorganisationernas skavanker. Risken är att antalet socialhjälpstagare kommer att växa till 600 000 innan (s)-ledningen lyckas ta ett enda steg för att häva den bristen. Det troliga är att klyftan efter hand kommer att fördjupas inom den socialdemokratiska rörelsen och väljarkåren mellan dem som framträder som det alltmer klassuppdelade samhällets förvaltare och dem som vill söka en annan kurs byggd på den svenska arbetarrörelsens bästa traditioner.

Det är en oundviklig process. Ju snabbare och djupare den går. desto bättre. Ju fler som kan räddas undan den socialdemokratiska ’tredje vägens’ resa mot avgrunden, desto större chans att den borgerliga anstormningen stoppas. Om denna långa artikel något lite kunnat bidra till den processen så har den tjänat sitt syfte – åtminstone i våra ögon.

Tom Gustafsson & Sten Ljunggren

Noter
l. För den som söker exakta referenser är siffrorna för utvecklingen av den disponibla inkomsten hämtade från Konsumentverkets tidning Råd och Rön (1985:5). Utvecklingen av arbetslösheten framgår av Meddelanden från Arbetsmarknadsstyrelsens utredningsenhet. Jämförelsen mellan olika befolkningsgruppers realinkomster kan hämtas ur Arbetsmarknadsstyrelsens tidning Arbetsmarknaden samt aktuell lönestatistik från Statistiska Centralbyrån och Landsorganisationen. Omfördelningen framgår ur officiellt material från Statistiska Centralbyrån och Finansdepartementet. Effekterna av statsbudgetens åtstramning slutligen kan utläsas ur Konjunkturinstitutets rapportKonjunkturläget Januari 1985.
2. Bland de dolt arbetslösa inräknas här människor i ’arbetsmarknadspolitiska åtgärder’ (till exempel omskolning och beredskapsarbeten), ’latent arbetslösa’ (personer som inte sökt arbete, men skulle velat och kunnat arbeta) samt ’partiellt arbetslösa’ (människor som arbetade mindre än 35 timmar, men skulle ha velat arbeta heltid).
3. Citaten om den ’tredje vägen’ är från regeringens budget, januari 1985. och kompletteringspropositionen från april 1985.
4. Se Löneökningarna – Roten till allt ont? En undersökning av de etablerade sanningarna om löneökningarnas skadegörelse. av Sten Ljunggren
5. Svenska Dagbladet. 6 augusti 1985.
6. Citerat från Industridepartementets Industri och industripolitik 1982.