Etikettarkiv: V.I. Lenin

Om Rosa Luxemburg

Rosa Luxemburg intar en särställning inom den revolutionära rörelsen. Liksom den unge Trotskij låg hon ofta i dispyt med Lenin, men till skillnad från honom har hon inte blivit förföljd och förtalad av Lenins efterapare – detta trots att hon i debatterna med Lenin förfäktade nästan identiska uppfattningar med Trotskij. Efter ett misslyckat försök 1930 att misskreditera den tyska vänstern (se Stalins artikel ”Om några frågor ur bolsjevismens historia”, i Leninismens problem, ss. 555-572), har man istället sökt inrangera henne i hyllningskören till den ”store Stalin”, samtidigt som man naturligtvis skolastiskt höjer pekfingret och påpekar hennes många ”felaktigheter”. Hennes Samlade Verk kan nu utges i DDR, och i Sverige har hon tagits om hand av ingen mindre än KFML:s chefsideolog Bo Gustafsson, som för några år sedan gav ut en starkt ideologiserad antologi av hennes skrifter. De arbeten som han inte vill ge ut, tas i stället om hand av anarkister och syndikalister. Ja, t.o.m. liberaler kan gotta sig i hennes ”Fängelsebrev”. På detta sätt försöker man slita sönder Rosa Luxemburg. Sådana försök är naturligtvis i långa loppet dömda att misslyckas.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad som inledning i Röda Häften nr 8, 1971.

Bort med tassarna från Rosa Luxemburg

Stalins artikel ”Om några frågor ur bolsjevismens historia” nådde mig efter en stor försening. Efter det att jag erhållit den, kunde jag under en lång tid inte förmå mig själv att läsa den, ty sådan litteratur sticker i halsen som sågspån eller som malen svinborst. Men när jag slutligen läste den, kom jag till slutsatsen att man inte kan ignorera detta aktstycke, om inte annat så för att det innehåller ett avskyvärt och öppet förtal av Rosa Luxemburg. Denna stora revolutionär placerar Stalin i centrismens läger! Han bevisar – nej, han bevisar naturligtvis ingenting, han påstår! – att bolsjevismen ända från sin födslostund höll fast vid linjen om en splittring med Kautskys centerfraktion, medan Rosa Luxemburg under denna tid skyddade Kautsky från vänster. Jag citerar Stalins egna ord: ”… Långt före kriget, ungefär från 1903-04 … följde (Lenin) en linje, som gick ut på brytning, på boskillnad med opportunisterna både hos oss i Rysslands socialdemokratiska parti, och hos dem i Andra Internationalen, i synnerhet i den tyska socialdemokratin.” Att detta inte kunde fullbordas berodde dock helt på det faktum att ”vänstersocialdemokraterna i Andra Internationalen, och framförallt i den tyska socialdemokratin utgjorde en svag och föga mäktig grupp … som t.o.m. var rädd för att uttala ordet ’brytning, splittring’ ”.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 8, 1971.

Apropå organisationsfrågan: Lenin och Rosa Luxemburg

”Frågan om organisationen av ett revolutionärt parti kan endast utvecklas organiskt ur en teori för själva revolutionen. Det är först när revolutionen blivit en dagsfråga, som frågan om den revolutionära organisationen med tvingande nödvändighet kommer att tränga in i medvetandet hos massorna och deras teoretiska talesmän.” (Georg Lukacs – Historia och klassmedvetande (s. 381-382).

Den antistalinistiska strömningen som idag utvecklar sig i de nya avantgardegrupperna återupprättar Rosa Luxemburg som arbetarrörelsens teoretiker. Kritiken mot arbetarbyråkratierna hämtar hänvisningar och citat ur hennes verk.

Dyrkandet av henne sträcker sig ibland till att man plockar isär och vrider på Rosa för att i hennes verk finna en organisationsteori som kan vara ett alternativ till den leninistiska teorin. Den samfällda inriktningen av hennes arbeten förklarar denna strävan – nästan alla Rosa Luxemburgs skrifter ägnas åt kampen mot den starkt byråkratiserade tyska socialdemokratin. Nödvändigheten att idag förstå arbetarbyråkratiernas existens, deras sociala rötter och deras internationella sammanhållning leder till Luxemburgs teser så som den enklaste tolkningen, till tesen om teorin som befriar massornas energi.

Likväl kan man hos Rosa Luxemburg inte finna något annat än en fragmentarisk replik till den leninistiska argumentationen – känslomässiga kast och trivialiteter är invävda, resultatet blir brokigt narrspel, som kanske är förförande för fantasin men som inte kan tas för en organisationsteori. I en debatt där tillfälliga modenycker ibland skadar den politiska klarheten kan det vara nyttigt att återvända till texterna. Utan att förringa Rosa, kan man på det sättet göra henne mest rättvisa.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 5, 1970.