Författararkiv: Ernest Mandel

Vad är USA-imperialismen?

Den amerikanska imperialismen började visa sig i Latinamerika så tidigt som på 1800-talet, senare i stillahavsområdet (expansion mot Japan och erövringen av Filippinerna). Sedan början av första världskriget har den amerikanska imperialismen utsträckts till att omspänna hela världen. Ur den inbördes konkurrensen mellan imperialistiska makter framträder så den amerikanska imperialismen som segraren i de två imperialistiska världskonflikterna. I själva verket är den den enda segrare som vann militär och ekonomisk styrka genom dessa två krig. Alla de viktigaste konkurrenterna försvagades av endera av dessa konflikter, eller av båda.

Det är inte nödvändigt att i detalj gå igenom orsakerna till den amerikanska imperialismens överlägsenhet över konkurrenterna. De främsta skälen är välkända: ofantliga råvarutillgångar, bättre balans mellan industri och jordbruk, större territorium och befolkningsunderlag, som möjliggjorde att man kunde dra fördel av industriell massproduktion, sopade undan alla halvfeodala rester och möjliggjorde utbredandet av en mer renodlad form av kapitalism än i de andra imperialistiska staterna osv.

Det måste dock betonas, att den amerikanska imperialismens uppsving till platsen som ledande makt i världen har utgjort en dialektisk process under vilken motsättningarna i resten av världen skärpts, även i det amerikanska samhällets mitt. Den imperialistiska amerikanska borgarklassen kan inte delta i kapplöpningen om världsherraväldet utan att försäkra sig om ledarskapet över hela den kapitalistiska världen. Därigenom konfronteras den med antikapitalistiska krafter som för varje dag växer sig större och mäktigare. På grund av detta vägleds den amerikanska imperialismens beslut ofta av de politiska krav som det globala försvaret av det internationella kapitalistiska systemet ställer. Dessa krav kan ibland råka i konflikt med den amerikanska imperialismens egna intressen. Det är i detta sken som Marshall-planen får ses. Långtifrån att ha varit ett företag för att lägga den europeiska ekonomin i träda under Washingtons kontroll, var den historiskt sett den inledande fasen i återuppbyggandet av den västeuropeiska imperialismen till en självständig kraft, närmare bestämt en kraft med förmåga att konkurrera med USA. Detta var dock inget oförnuftigt beslut. Det var ett val mellan två onda ting som Washington hade att göra efter andra världs- kriget: antingen bidra till den västeuropeiska kapitalismens kollaps eller tillåta en mäktig konkurrent att återuppstå. De amerikanska imperialisterna valde det för dem minst onda.

Dessa inledande anmärkningar är väsentliga för att inte förfalla till ekonomism eller att göra en alltför enkel tolkning av den amerikanska imperialismens ekonomiska rötter.

1. Kapitalöverskott och kapitalexport

Den amerikanska imperialismen har fortfarande sina främsta rötter i den ekonomi som Lenin definierade, och som gäller hela den imperialistiska epoken: förekomsten av ett kapital- överskott i de imperialistiska länderna som breder ut sig över jordklotet i jakten på extraprofiter.

Den enda modifiering som måste göras av Lenins definition är att efter andra världskriget har detta kapitalöverskott inte längre enbart, och inte ens huvudsakligen riktats mot koloniala eller halvkoloniala s. k. ”underutvecklade” länder utan också i ökad utsträckning mot andra industriellt utvecklade imperialistiska länder.

Denna viktiga skillnad i förhållande till imperialismen på Lenins tid låter sig förklaras av följande faktorer:

1) Den betydande skillnaden i teknologi och arbetsproduktiviten mellan den amerikanska imperialismen å ena sidan och de andra imperialistiska makterna å den andra. 2) Skillnaden i militär och politisk styrka mellan USA och de andra imperialistiska makterna, en skillnad som är än mer uttalad än på det ekonomiska området. 3) Den ökade osäkerheten för investeringar i koloniala och halvkoloniala länder där de revolutionära befrielserörelserna är stadda på frammarsch. 4) Det minskade geografiska område inom vilket investerat överskottskapital fortfarande kan ge vinst, till följd av kapitalismens störtande i allt större delar av världen.(1)

Slutresultatet av dessa olika tendenser är att skillnaden mellan profitkvoten i USA och den som amerikanskt kapital kan ta hem i andra länder (genom att utnyttja sina teknologiska fördelar och därmed säkerställa betydande extraprofiter), är tillräckligt stor för att göra kapitalexport till andra imperialistiska länder betydligt mer lockande än investeringar i underutvecklade länder, där de större riskerna minskar attraktiviteten hos till och med större profitkvoter. Samtidigt som amerikanskt kapital gradvis upptäcker nya avsättningsmarknader i världen (2), pågår en utjämning av skillnaderna i arbetsproduktivitet och teknisk utveckling mellan USA och de andra imperialistiska länderna. Denna process kommer att minska skillnaderna i profitkvot dem emellan och åter göra u-länderna till det enda område där viktiga extraprofiter kan erhållas. En eventuell förlängning av avspänningen mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen kommer att öppna (låt vara mycket blygsamma) möjligheter för investeringar av amerikanskt kapital i länder med socialistisk ekonomisk bas, på samma sätt som Fiat och Renault redan gjort inom biltillverkningen.

Men alla investeringsmöjligheter Kan inte andra det grund läggande faktum att den huvud- sakliga delen av exporterat amerikanskt kapital under de senaste 25 åren har investerats i andra imperialistiska länder snarare än i resten av världen.

Man måste komma ihåg att denna kapitalexport motsvarar ett inre ekonomiskt behov i det monopolkapitalistiska systemet. Den är ett svar på ett tvåfaldigt hot: nedgången i den genomsnittliga profitkvoten i imperialismens främsta fästen och den massiva kapitalackumulationen som inte kan investeras i dessa fästen utan att hota den genomsnittliga profitkvoten med en ny allvarlig nedgång.

2. Krigsindustrins ökande betydelse i den amerikanska ekonomin

Ackumulationen av ett växande överskottskapital som inte längre kan investeras med vinst i någon av ekonomins vanliga sektorer, befordrar inte bara export utan ökar också jakten på nya områden för investeringar inom sektorer där den genomsnittliga profitkvoten är jämförbar med motsvarande kvot i den monopoliserade sektorn utan att hota hela systemets profitkvot. Vapenproduktionen (och dess utvidgning till rymdsektorn) utgör ett område för ersättnings- investeringar, för att använda Rosa Luxemburgs uttryck. Fördelarna med investeringar i rustningsindustrin är uppenbara. De reducerar inte storleken på det kapital som redan finns investerat i övrig industri. Tvärtom stimulerar de den tunga industriproduktionen och viss råvaruframställning. De konkurrerar heller inte med den existerande varuproduktionen, utan skapar varor med staten som enda köpare och vilkas enda ”konsumtions”-värde är att stärka USA-imperialismen internationellt. De skapar även andra marginella fördelar som man inte kan bortse från. De gör det möjligt att dämpa konjunkturfluktuationerna genom att stabilisera en avsevärd del av investeringsvolymen. På detta sätt skyddas den amerikanska ekonomin mot en kris liknande den som var 1929 (dock utan möjlighet att förhindra uppkomsten av periodiska recessioner vilka slutligen inte är mindre allvarliga än de kriser som kapitalismen genomgått under hela sin historia). Detta garanterar automatiskt profiterna för monopolen inom ett ökande antal sektorer, alla knutna till försvaret.

Krigsindustrins ökade betydelse i den amerikanska ekonomin kan främst ses i dess tilltagande inflytande inom sektorer som elektronik, flyg och kemisk industri. Detta resulterar i en sammankoppling i två led som stimulerar det amerikanska kapitalets imperialistiska expansion.

1. Sammanlänkandet av vissa monopol med produktionen av krigsmateriel gör krigsindustrin och utvidgningen av denna till en livsviktig fråga.

2. Sammankopplandet av vissa höga poster inom krigsmakten med statsapparaten skapar ett livsviktigt intresse att bibehålla försvarsbudgeten på en astronomisk nivå och höja den ytterligare.

Denna dubbla symbios är så mycket farligare som den har en tendens att reproducera sig i främmande länder som en följd av upprättandet av amerikanska baser utomlands, av de rådgivare med militära uppdrag och den (militära) ”hjälp” som ges till ”vänskapliga” regeringar vilka hotas av ”inre omstörtningsverksamhet” eller av ”yttre kommunistisk aggression”.

Till och med förre president Eisenhower, konservativ som han var, uttryckte vid slutet av sin tid som president oro över det industriella, militära och politiska etablissemangets enorma tillväxt. Detta etablissemang lever och frodas väsentligen av de tilltagande försvarsutgifterna, och det krävs internationella konflikter för att rättfärdiga denna ökning inför de amerikanska skattebetalarna.

Icke desto mindre vore det dumt att se den betydelsefulla roll som rustningsindustrin spelar i den amerikanska ekonomin som ett enkelt resultat av manövreringar från denna maffia i den amerikanska borgarklassens mitt. Hela borgarklassen är tvingad att bedriva en permanent rustningspolitik eftersom den konfronteras med den permanenta revolutionen i världsskala och med den industriella och militära utvecklingen i de länder som redan störtat kapitalismen. Målet för nedrustningskonferenserna är inte avrustning utan ett försök att rationalisera rustningskapplöpningen så att den kan bäras av försvarsbudgeterna i Sovjetunionen och USA vilka ju trots allt inte är obegränsade.

I en värld delad i två antagonistiska läger är en verklig avrustning helt utopisk. Ännu mer utopisk är tanken att monopolkapitalismen skulle kunna omfördela de 16-17 miljarder dollars som den årligen spenderar på rustningar till den offentliga sektorn för undervisning, sjukvård, och u-hjälp. En sådan omfördelning skulle kräva att borgarklassen förvandlas från en klass som drivs av profitmotiv till en klass som arbetar för mänsklighetens bästa. Varje större spridning av kapital utanför rustningssektorn skulle snabbt hota det ”civila” kapitalets investeringar och därmed profitkvoten. Något sådant kommer aldrig att hända.

3. Tillgången på strategiska råvaror

Till skillnad från de flesta av sina konkurrenter karaktäriserades den amerikanska imperia- lismen av det faktum att den inom sina gränser hade tillgång till de väsentligaste råvarorna som är nödvändiga för modern industri. Också under åren strax efter första världskriget var importen av råvaror av sekundär betydelse och kunde lätt ersättas med syntetiska produkter.

Den amerikanska industriproduktionens enorma expansion i slutet av andra världskriget förändrade emellertid denna situation. Idag måste USA importera allt större kvantiteter råvaror, däribland så grundläggande varor som olja, järnmalm, bauxit, koppar ,magnesium och nickel. Vad mera är så minskar USA:s egna tillgångar på dessa varor snabbt. Vad det gäller oljan, så kommer tillgångarna att vara uttömda i slutet av århundradet. USA är helt beroende av import av krom, kobolt, columbium som är oundgänglig för stålproduktionen. Med andra ord måste USA nu 75 år efter sina viktigaste konkurrenter ge sig ut i världen för att söka efter nya råvarukällor: olja i Latinamerika, Mellersta Östern och Västafrika ,andra mineraler i Kanada, Australien, Afrika osv. Under denna jakt kolliderar de inte bara med befrielserörelser i olika koloniala och halvkoloniala länder utan måste också tävla med andra imperialistiska nationer såsom England, Japan, Frankrike, Västtyskland och faktiskt även Spanien.

Tillägnandet av och kontrollen över dessa råvarutillgångar medför ofta politiska konflikter med statskupper och lokala krig som följd (särskilt i Västafrika de senaste fem åren). Det kan leda till utskickandet av militära rådgivare och till det faktiska upprättandet av amerikanska baser. Behovet av nya källor förklarar den iver med vilken den amerikanska imperialismen klänger sig fast vid länder som Venezuela och Brasilien. Dessa har blivit oumbärliga råvaru- leverantörer för den amerikanska storfinansen.(3)

4. Imperialistisk konkurrens i hjärtat av tredje världen

Trots att den amerikanska kapitalexporten till de underutvecklade länderna har varit av mindre omfattning än samma export till andra imperialistiska länder så har den dock inte varit obetydlig. Vad det gäller viktiga länder som Indonesien och Brasilien eller andra länder med stora, nästan orörda tillgångar som Kongo, har den amerikanska kapitalexporten gett upphov till en växande inblandning från den amerikanska imperialismens sida i dessa halvkoloniala länders inre angelägenheter. Konflikter uppstår med andra imperialistiska makter, speciellt de gamla kolonialmakterna som den amerikanska imperialismen gradvis avlöser.

Det mest typiska exemplet på hur det amerikanska kapitalet under de senaste 20 åren ersatt tidigare kolonialt kapital har varit dess dominans i Indonesien (där det ersatt holländskt kapital), Marocko (franskt kapital), och Iran (engelskt kapital).

Vi kan i Kongo nu med all säkerhet se början på ett liknande utbyte av i detta fall belgiskt kapital, även om det för ögonblicket avspeglas bättre i omorienteringen av utrikeshandeln än i kapitalinvesteringar.

Hela denna imperialistiska avlösning uppnåddes inte genom att helt enkelt smussla bakom kulisserna, utan den ledde till akuta nationella och internationella konflikter oftast åtföljda av blodbad. Från störtandet av Mossadegh till mordet på Ben Barka och tillsättandet av Mobuto via en statskupp, var vägen till detta avlösande kantad av mord, sammansvärjningar och för- tryck vars offer kan räknas i hundratusentals liv.

Den amerikanska imperialismen kommer till sist inte att uppnå världsherravälde. Drömmen om ett ”amerikanskt århundrade” varade endast fem år från 1945 till 1950. Drömmen för- stördes inte bara genom att de antikapitalistiska krafterna stärktes i internationell skala, utan också av lagen om den ojämna utvecklingen som obevekligen påverkar den kapitalistiska världens centrum och som inte tillåter att någon uppnådd position behålls i evighet. Jämfört med perioden 1945 —50 har den amerikanska imperialismens viktigaste konkurrenter (med undantag av England) stärkt, inte försvagat sina positioner gentemot USA. Konkurrensen mellan imperialistländerna är mer tillspetsad än tidigare. Vi kommer inte att få någon superimperialism utan snarare en fortsatt strid mellan de imperialistiska länderna för att åstadkomma maktförskjutningar till egen fördel. Denna konkurrens mellan imperialistmakterna pågår emellertid inom ramen för nya globala styrkeförhållanden: kapitalet har förlorat en tredjedel av världen den ständiga utbredningen av nya revolutionära rörelser hotar att slita nya länder ur kapitalets grepp.

Under dessa förhållanden kommer den inom-imperialistiska konkurrensen att ersättas av inom-imperialistisk solidaritet inför det avgörande hot som vilar över hela systemet. Stalins förhoppning att få se utbrottet av ett nytt inom-imperialistiskt krig har kommit på skam om man bortser från lokala konflikter mellan imperialismens marionetter i Afrika, på Cypern och annorstädes.

5. Försvaret av de allmänna villkoren för kapitalets realisering

En av den amerikanska imperialismens ekonomiska grunder utgörs av försvaret av det in- vesterade amerikanska kapitalets reproduktionsvillkor när dessa villkor ser ut att försämras eller vara hotade. Detta var just meningen med statskuppen i Guatemala som försvarade United Fruits investeringar. Det är Creole Petroleums investeringar som de utsända militärerna försvarar i Venezuela och CIA:s ingripande i militärkuppen i Brasilien försvarar United States Steel Corporations investeringar. Samma sorts intervention i Grekland tillät America’s Litton Industries att göra stora kapitalinvesteringar under extremt gynnsamma förhållanden.

Det är emellertid felaktigt att se den imperialistiska interventionen på ett alltför inskränkt sätt, dvs. endast som ett försvar av redan investerat kapital.

Det är även fråga om att säkerställa framtida möjligheter och avvärja faran för en kedje- reaktion där en ”instabil situation” i ett land sprider sig till kringliggande stater. Så är exempelvis de direkta amerikanska kapitalinvesteringarna i Sydvietnam mycket blygsamma. Investeringarna i Thailand är emellertid mer betydande och betydligt större är de Malaysia, Indonesien och Indien.

Genom att intervenera med ett kontrarevolutionärt angreppskrig i inbördeskriget i Vietnam, täcker den amerikanska imperialismen kapitalistiska fästen i de angränsande länderna och försöker säkerställa sina framtida möjligheter i Sydostasien. Idag är den amerikanska strategin oundvikligen en global sådan. Försvaret av kapital utkämpas inte nödvändigtvis där detta kapital är investerat, utan det kan ske i andra länder där en förlust av imperialismens framskjutna positioner skulle utgöra ett allvarligt hot mot de bakomliggande områdena.

En analys av de ekonomiska krafter som bestämmer den amerikanska imperialismens utveckling leder endast till en slutsats: för att vara effektiva måste de antikapitalistiska krafterna möta storkapitalets internationella kontrarevolutionära strategi med en motsvarande världsomspännande strategi.

Ernest Mandel

Noter

1. En undersökning gjord av en konsultfirma i Chicago 1960 avslöjade att 35 större amerikanska truster hade en nettoprofit på 9,2 % i USA och 14,2 i utlandet. (Bolagsvinst efter skatt). (U. S. News and World Report, 1 jan. 1962 och Newsweek, 8 mars 1965, kom till liknande slutsatser).

2. Direkta amerikanska bolagsinvesteringar steg från 7,2 biljoner dollar 1946 till 40,6 biljoner 1963 och 54,4 biljoner 1966.

3. Enligt Harry Magdoff utvecklade sig den amerikanska importen av vissa råvaror på följande sätt, räknat i procent av produktionen i USA.

Vara, 1937, 1966
Järnmalm, 3 %, 43 %
Koppar, -13 %, 18 %
Bly, 0%, 131%
Zink, 7%, 140%
Bauxit, 113 %, 638 %
Olja, -4 %, –

Publicerat som skolningsbilaga i Mullvaden 1972.

Introduktion till marxismens ekonomiska teori

1. Värde och mervärdesteorierna

Till grund för all civilisations framsteg ligger ytterst en ökning av arbetets produktivitet. Så länge allt vad en grupp människor frambringar knappt förslår att hålla producenterna själva vid liv och det inte finns någon produktion utöver denna nödvändiga, existerar heller inte möjligheten av en arbetsfördelning eller tillkomsten av hantverkare, vetenskapsmän eller konstnärer. Det existerar följaktligen inga förutsättningar att utveckla den teknik, som förutsätter en sådan specialisering.

Det sociala överskottet

Om arbetets produktivitet är sa låg att avkastningen från en individs arbete inte förslår till mer än hans eget uppehälle, existerar ännu ingen social uppdelning, ingen differentiering inom samhället. Alla är producenter och befinner sig i samma eländiga tillstånd. Varje tillväxt i arbetets produktivitet utöver denna lägsta nivå skapar möjlighet till ett litet överskott, och så snart det finns ett överskott av produkter, så snart två händer frambringar mer än vad som går åt till deras eget uppehälle uppstår förutsättningen för en strid om fördelningen av detta överskott.

Från denna stund utgörs ett kollektivs arbete inte längre nödvändigtvis av enbart sådant, som är avsett för producenternas eget uppehälle. En del av arbetet kan användas till att befria en annan samhällsgrupp från själva tvånget att arbeta för sin egen försörjning, och när denna möjlighet förverkligats kan gruppen bilda en härskande klass.

Från den stunden sönderfaller producenternas arbete i två delar. En som vi kallar nödvändigt arbete fortsätter att ombesörja producenternas eget uppehälle. En annan del, merarbetet går åt till den härskande klassens försörjning.

Låt oss ta ett mycket åskådligt exempel: plantageslaveriet, sådant det bedrevs i vissa regioner och under vissa tider i romarriket, eller hellre på de stora plantager som fanns i Västindien eller Portugals afrikanska besittningar från början av 1600-talet. För de tropiska regionerna i allmänhet gäller att ägaren inte ens förser slaven med föda, utan denne måste själv skaffa fram den genom att på söndagarna arbeta på sin lilla jordbit. Sex dar i veckan arbetar slaven på plantagen. Det är arbete vars produkter han inte får någon del av, som alltså skapar ett socialt överskott, som slaven lämnar ifrån sig så snart det är framställt och som tillhör slavägaren ensam.

Arbetsveckan på sju dar sönderfaller alltså i två delar: en dags, söndagens, arbete utgör det nödvändiga arbetet då slaven skapar produkter för sitt eget uppehälle, för att hålla sig och sin familj vid liv. De sex vardagarnas arbete utgör merarbetet, vars produkter bara ägarna får del av, som försörjer dem och gör dem rikare.

Som ett andra exempel kan feodalgodsen under högmedeltiden tjäna. Deras jord indelas i tre delar: allmänningen, d v s den del som förblivit kollektiv egendom, skog, ängar, sankmarker o s v; så den jord där den livegne arbetar för sitt och familjens uppehälle; och slutligen den del där han arbetar för att underhålla feodalherren. I allmänhet består arbetsveckan här av sex och inte sju dar. Den sönderfaller i två lika delar: tre dar i veckan arbetar den livegne på den jord vars produkter tillfaller honom, tre dar arbetar han på godsägarens jord, där han utför obetalt arbete åt den härskande klassen.

Vi kan beteckna produkterna av dessa båda helt skilda slag av arbete med särskilda termer. Medan producenten utför det nödvändiga arbetet frambringar han den nödvändiga produktionen. När han fullgör merarbetet åstadkommer han ett socialt överskott.

Det sociala överskottet är alltså den del som den härskande klassen lägger beslag på fastän det helt är frambringat av producentklassen. Det kan anta olika former: naturaprodukter, varor avsedda för försäljning eller pengar.

Mervärde är alltså ingenting annat än penningformen för det sociala överskottet. När det enbart är i form av pengar den härskande klassen tillgodogör sig den del av samhällets produktion som ovan benämnts överskott kallar man denna del mervärde. – Detta är f ö bara ett första försök till definition av mervärde, ett begrepp som vi ska återkomma till i det följande.

Varifrån kommer det sociala överskottet? Det är något som den härskande klassen gratis – därför att det sker utan motvärde – tillägnar sig av den producerande klassens produktion. När slaven arbetar sex dar i veckan på ägarens plantage och denne lägger beslag på avkastningen utan någon betalning, härstammar det sociala överskottet från det gratisarbete som slaven utför åt ägaren. När den livegne tre dar i veckan arbetar på feodalherrens jord, kommer också detta sociala överskott från den livegnes gratisarbete.

Vi ska se att det kapitalistiska mervärdet, d v s borgarklassens inkomster i det kapitalistiska samhället har exakt samma ursprung: det gratisarbete, det arbete utan motprestation som proletären, löntagaren utför åt kapitalisten.

Läs hela Introduktion till marxismens ekonomiska teori (tredjeupplagan), andraupplagan som pdf.

Trotskijs marxism – en antikritik

Nicolas Krassós kritik av Trotskijs politiska teori och praktik ger ett välkommet tillfälle att göra upp med en del av de missförstånd och fördomar som rått om grundarens av Röda Armén historiska roll, och som fortfarande vidlåder en stor del av den ‘obundna vänsterintelligensian’. Rötterna till dessa missförstånd är lätta att finna. Avslöjandet och fördömandet av en del av Stalins grövsta brott av de nuvarande ledarna i Sovjetunionen har inte på något sätt följts av ett accepterande av den linje för vilken Trotskij kämpade under de sista 15 åren av sitt liv. Varken i de ‘socialistiska’ ländernas interna uppbyggnad eller i dessas internationella politik (Kuba utgör härvidlag det enda undantaget) har man gått tillbaka till principerna om sovjetdemokrati och revolutionär internationalism som Trotskij försvarade. Men historiskt utgör det blotta faktum att Stalin störtats från sin piedestal och att många av de anklagelser som Trotskij riktade mot honom numera accepteras som riktiga, ett kraftigt historiskt rättfärdigande av den man som Stalins agent mördade den 20:e augusti 1940.

Var och en som förblir oengagerad i kampen för en slutgiltig seger för Trotskijs program – hans fullständiga politiska rehabilitering – blir därför benägen att rationalisera sin avsaknad av engagemang genom att leta efter fel eller svaga punkter i detta program. Man kan emellertid då inte upprepa de grova förvrängningar och förfalskningar som stalinistiska apologeter gjorde under 30-, 40- och 50-talen: att Trotskij var en ‘kontrarevolutionär’ och ‘imperialistagent’; att han önskade, eller objektivt tenderade att återinföra kapitalismen i Sovjetunionen. Man måste därför falla tillbaka på de argument, Trotskijs intelligentare och mera sofistikerade opponenter riktade mot honom på 20-talet: att han i grunden var ‘ickebolsjevik’, en vänstersocialdemokrat’, som inte förstått Rysslands egenart, finessen med Lenins organisationsteori, eller den framgångsrika proletära klasskampens komplexa dialektik i öst och väst. Detta är exakt vad Krassó gör idag.

Läs hela Mandels svar på Krassós kritik av Trotskij från Tidskriften Zenit.

Krigshotet och kampen för socialismen

Flera gånger de senaste två åren(1) verkade tredje världskrigets utbrott vara nära förestående, åtminstone om man fick tro uttalanden som vissa ytliga bedömare gjorde. Beskedet skapade regelrätt panik i en del intellektuella kretsar. Även den kraftfulla och lovande antikrigsrörelsen som idag växer fram i de imperialistiska länderna, har tagit intryck. Ett tredje världskrig, eller tillståndet efter ett dylikt, är ämnet för ett oräkneligt antal publikationer och skrifter.(2)

De aktuella händelserna har på ett avgörande sätt bidragit till panik. I juni -82 såg vi hur kriget mellan Iran och Irak återupptogs. Vi såg kriget om Malvinerna, förberedelserna för Israels invasion i Libanon och den ökade utländska interventionen i inbördeskriget i El Salvador, för att inte nämna krigen i Tchad, Eritrea, Namibia, Västra Sahara, inbördeskriget i Jemen och de ännu pyrande inbördeskrigen i Angola och Moçambique. Listan kan göras längre…

En del kommentatorer har dragit slutsatsen att dessa gnistor hotar att utlösa en världsbrand utan att själva förstå den fulla vidden av ett sådant (felaktigt) påstående. När hela människosläktets överlevnad står på spel är det djupt oansvarigt att gripas av panik. Lika oansvarigt som att ta lätt på frågan.

Världsrevolutionens framryckning

Imperialismen är mer beslutsam än någonsin att möta varje revolutionär framryckning i världen med sitt kontrarevolutionära våld. Den militära interventionen är ibland förklädd som stöd till den enda sidan i ett inbördeskrig, ibland öppen och massiv.

Det imperialistiska världssystemet håller på att upplösas under våndorna av en djup kris. I över ett halvsekel har den ena revolutionära eldsvådan efter den andra oupphörligen flammat upp.
De ständiga interventionerna mot revolutionära uppsving är det främsta hindret för fred. Under de senaste decennierna har nästan alla krig varit av det här slaget. Så är fallet än idag och så kommer det att vara i morgon.

Detta är långtifrån något nytt fenomen. Ända sedan interventionen mot Sovjetryssland 1918-22 har varje framgångsrik revolution mötts av ett kontrarevolutionärt krig utifrån. Här bara de viktigaste exemplen: den tyska imperialismens intervention mot den finska revolutionen 1918; ententens (Frankrikes, Polens, Tjeckoslovakiens, Jugoslaviens, Rumäniens) mot Bela Kuhns ungerska sovjetrepublik, med Rumänien som knölpåk: Hitlers och Mussolinis mot den spanska revolutionen 1936-37; den brittiska och amerikanska interventionen mot den grekiska revolutionen 1944-49; den imperialistiska mot den tredje kinesiska revolutionen; det första kriget i Indokina 1945-54; den imperialistiska interventionen mot de koreanska och kinesiska revolutionerna 1950-53; mot gerillorna i Malaysia 1948-60 och Kenya 1952; det andra kriget i Indokina 1961-75; i Angola 1961; Mozambique 1964 och Guinea- Bissau 1971; den imperialistiska-sionistiska interventionen mot Egypten och de upprepade imperialistiska attackerna mot den palestinska revolutionen 1969, -70, -76, -78, -81 och 1982.

En del av dessa krig var ojämförligt mycket mer omfattande än kriget om Malvinerna eller den nuvarande imperialistiska interventionen i Centralamerika. Vi behöver bara nämna det första kriget i Indokina, den israeliska attacken tillsammans med den fransk-brittiska interventionen i Suezkanalen 1957, kriget i Algeriet och slutligen det andra kriget i Indokina, som drog in hundratusentals soldater från de imperialistiska länderna.

Dessa kontrarevolutionära ”småkrig” är således inget nytt fenomen. Det nya representeras av de nicaraguanska och iranska revolutionerna. Där fann sig imperialismen, åtminstone i de ögonblick Somoza och Shahen föll, inte materiellt, inte militärt, utan politiskt oförmögen att angripa – till följd av efterverkningarna av nederlaget i Indokina 1976

Vid denna tid ansåg Fjärde Internationalen att imperialismens förlamning skulle bli kortlivad. Vi konstaterade att imperialismen försökte ta tillbaka förmågan att intervenera mot framväxande revolutioner och andra antiimperialistiska aktiviteter. Bl a förberedde man sig genom att sätta upp en s k brandkårsstyrka, Rapid Deployment Force. Vår analys har bekräftats sedan dess.
Kriget om Malvinerna, invasionen i Libanon., den imperialistiska interventionen i Centralamerika och, fast mera tvetydigt, kriget mellan Iran och Irak, representerar långt ifrån en ”ny internationell situation.” Inte heller för de oss till randen av ett nytt världskrig. Snarare representerar de en återgång till ”det normala”, dvs imperialismens envisa och systematiska försök att sätta in sin kontrarevolutionära styrka mot varje ny revolutionär framryckning. Något som varit regel i nära sextiofem år.

Kontrarevolutionära krig och världskrig

De två världskrig som bröt ut 1914 och 1939 skiljde sig från den nästan oavbrutna raden av lokala krig som präglar den historiska perioden efter ryska revolutionen. Dessa oupphörliga krig visar bara att imperialismen är oförmögen att säkra mänsklighetens fred, att den hela tiden alstrar nytt barbariskt våld. Ett tredje världskrig skulle vara något helt annat än dessa ”småkrig”.

Det speciella med världskrigen är inte bara att de var större. I och med att de berörde hundratals miljoner människor och krävde motsvarande tribut i dödsoffer och materiell förstörelse, drogs hela världsekonomin med i fallet. Mänsklighetens samlade tillgångar krympte drastiskt. Därmed minskade också förutsättningarna för en socialistisk återuppbyggnad av världen. Att konstatera dessa effekter har ingenting med ”pacifism” att göra. Låt oss citera Kominterns uttalande från mars 1919:

Europa är täckt av spillror och rykande ruiner… Det kapitalistiska systemets motsättningar möter mänskligheten i hungersnödens, epidemiernas, förfrysningsdödens och det moraliska barbariets skepnad.

Det är sant att ett kontrarevolutionärt ”småkrig” kan få liknande effekter i ett land. De fruktansvärda konsekvenserna av den imperialistiska härjningen i Kambodja är tillräckliga – under sex månader i mars-augusti 1973, bombade hela den amerikanska luftflottan i Indokina landets tätbefolkade zoner. Men, ur en materialistisk synvinkel ligger skillnaden i om det är ett eller några länder som drivs tillbaka till barbariet, med ett produktionsbortfall som resten av världen snabbt kompenserar, eller om det är hela eller majoriteten av mänskligheten som drivs till en katastrof som den saknar reserver att resa sig ur.

Naturligtvis måste denna åtskillnad nyanseras. Lokala revolutionära framryckningar är i sig själva uttryck för samma strukturella kris hos kapitalismen som ger upphov till världskrig. Men den kvalitativa skillnaden kvarstår. Kontrarevolutionära ”småkrig” kan sammanfalla, och har många gånger sammanfallit, med perioder av ”fredlig” expansion i den kapitalistiska ekonomin. Ett världskrig utbryter bara när en djup och långvarig internationell depression tycks utesluta varje ”fredlig” möjlighet till en ny kapitalistisk expansion. Och, viktigast av allt, kontrarevolutionära ”småkrig” kan ledsagas (och gör det oftast) av ett uppsving för massrörelsen i de imperialistiska länderna. Ett uppsving som bromsar eller tom förlamar imperialismens allmänna krigsförberedelser

Världskriget 39-45, å andra sidan, var följden av ett svårt nederlag, eller en rad svåra nederlag, för massrörelsen. Så svåra att proletariatet just då inte förmådde bemöta bourgeoisins krigshandlingar. Med andra ord; de kontrarevolutionära ”småkrigen” följs åt av framryckningar och delsegrar för världsrevolutionen. Andra världskrigets utbrott uttryckte ett djupt nederlag för samma revolution.

Kärnvapen och världskrig

Det faktum att ett tredje världskrig med all säkerhet skulle bli ett kärnvapenkrig gör skillnaden mellan världskrig och ”småkrig” så mycket viktigare. Det skulle vara absurt, och strida mot historiematerialismens grundläggande metod, att påstå att en kärnvapenarsenal som kan döda jordens befolkning 20 ggr om(3) inte ändrar något ”grundläggande” i ”världskrigets natur”. Eller om detta skulle ställa världsproletariatet och revolutionärerna inför ”samma taktiska och strategiska problem” som första och andra världskriget gjorde.

Avsevärda mänskliga och tekniska resurser behövs för att bygga ett klasslöst samhälle. Det kommer inte att vara ett socialistiskt samhälle som reser sig ur atomsoporna, utan en planet vars liv domineras av gräs och insekter.(4) Eller i bästa fall, ett omänskligt och ociviliserat samhälle där de överlevande har en mödosam och sekellång återuppbyggnad framför sig. Projektet att bygga kommunismen skulle i alla fall få avskrivas för lång tid framåt.

Det strategiska målet för världens arbetare och revolutionära rörelser måste således vara att förhindra kärnvapenkriget, inte att ”vinna” det (vad det nu skulle innebära). D v s att göra allt som står i vår makt för att försäkra att världsrevolutionens utveckling blockerar imperialismens möjligheter att ingripa med kärnvapen. Och lägga grunden till imperialismens avväpning genom att besegra den politiskt. Men så länge imperialismen behåller sin politiska, militära och materiella makt i de viktigaste kapitalistiska länderna, är det utopiskt att tro att ”småkrigen”‘ dvs imperialismens kontrarevolutionära interventioner, kan förhindras.

Fjärde Internationalen har upprepade gånger förklarat att de imperialistiska länder som har kärnvapen bara kan avväpnas inifrån och inte utifrån.(5) Bara de nordamerikanska, brittiska, franska, västtyska och japanska proletariaten (stödda av de kinesiska och sovjetiska) kan desarmera kärnvapnen, förbjuda deras användning, skrota dem och en gång för alla avlägsna dem från jordens yta. Att tro något annat är att blunda och hoppas på miraklet: att imperialismen alltid ska vara så intelligent, rädd eller demoraliserad att den inte vågar använda sina förstörelsevapen.

Vid en ytlig betraktelse kan det verka som om vi talar mot oss själva när vi betonar att kontrarevolutionära ”småkrig” är oundvikliga, samtidigt som vi försäkrar att det är möjligt (och nödvändigt) att förhindra ett kärnvapenkrig. Löper inte de förra risken att nästan obemärkt utvecklas till ett kärnvapenkrig? Finns det inte en reell risk att ”taktiska” kärnvapen en dag kommer att sättas in mot revolutionära upprorshärdar, om inte av imperialismen själv så av någon av dess mest beslutsamma allierade (sionistiska extremister i Mellanöstern eller extrema anhängare av apartheid i Sydafrika)? Löper inte varje upptrappning eller utvidgning av ”småkrig” risken att övergå i allmän sammandrabbning och till sist kärnvapenkrig?

Det finns ett korn av sanning i en sådan invändning, men bara ett korn. Tankegången är att risken för kärnvapenkrig ökar i samma takt som kärnvapenrustningarna och det stigande antalet ”mindre konflikter”. Men även om vi antar att risken för ett kärnvapenkrig har ökat, kan vi inte dra slutsatsen att dess utbrott är oundvikligt. Det vore att ta steget från dialektik till verklighetsfrämmande spekulation.

Det är just kärnvapnens speciella karaktär som gör det möjligt för oss att sätta fingret på den stora skillnaden: så länge imperialismen består kommer ”småkrig” och risken för kärnvapenkrig oundvikligen att finnas. Men det innebär inte att ett kärnvapenkrig måste utbryta.

Terrorbalansens verkliga natur

Trots att det de senaste trettio åren utvecklats alltmer skrämmande kärnvapenarsenaler, har de ännu inte kommit till användning. Däremot har ”småkrigen” blivit fler och förts med mer och mer sofistikerade och dödsbringande konventionella vapen. De som innehar kärnvapen och har makt att använda dem vet nämligen att ett kärnvapenkrig bara kommer att kosta några miljoner (sic) liv och att ”de som har skyddsrum kommer att överleva”. Maktens män är inte lika godtrogna.

En del av vapenkapplöpningen är visserligen inriktad på att utveckla ”små” och ”rena”, ”taktiska” kärnvapen. Man söker frenetiskt efter ett vapen som skall kunna sättas in i ”småkrig” utan att direkt släppa lös en världskatastrof. Den möjligheten kan inte helt uteslutas, men måste ändå anses mycket osannolik. Och, hur som helst, skulle priset i människoliv och materiell förödelse ändå bli fruktansvärt.

Av detta kan vi dra slutsatsen att det är Sovjetunionens kärnvapenarsenal som hittills har besparat mänskligheten en kärnvapenkatastrof. Utan ”terrorbalansen” är de så gott som säkert att imperialismen skulle ha använt kärnvapen mot de ”frivilliga” från Kina under Koreakrigen och mot de kinesiska och vietnamesiska revolutionerna under Vietnamkriget,(6) säkert även mot andra revolutioner.

Här visar den sovjetiska arbetarstaten återigen vilken motsägelsefull roll den spelar i världspolitiken idag. Den totalitära och kontrarevolutionära diktaturen bär ett tungt ansvar för att världsimperialismen ännu består, och är således indirekt skyldig till kärnvapenhotet. Samtidigt skiljer sig det sovjetiska samhällssystemet, med planekonomin i botten, från de imperialistiska staternas kapitalism. I motsats till imperialiststaterna drivs inte sovjetstaten mot en kärnvapenkatastrof av en inre dödlig logik. Det här bekräftar att den marxistiska analysen av Sovjetunionen är korrekt. Till förtret för de ytliga och ovetenskapliga betraktare som anser att Sovjetunionen och USA i grunden bygger på samma sociala system.

När vi påstår att ”terrorbalansen” hittills har förhindrat ett kärnvapenkrig är det inte för att vi hyser någon naiv tilltro till det ”mänskliga förnuftet”. Vi känner alltför väl till hur djupt irrationell senkapitalismen är.(7) Vi baserar oss på något betydligt mer grundläggande än ”Förnuftet”: de ägande klassernas (speciellt deras mäktigaste representanter inom finanskapitalet och det militärindustriella komplexet) och deras politiska ledares självbevarelsedrift (i ordets fysiska mening). Dessa människor utgör den rikaste klass som någonsin styrt världen. De är inte beredda att i alla lägen ge upp sin lyx och sina rikedomar bara för abstrakta idéers skull. Det är inte ”principer” i stil med antikommunism, försvaret av marknadsekonomin (kallad ”försvaret av friheten”) eller avsky för revolutionen som bestämmer denna klass beteendemönster.

Då och då hotar imperialismen med kärnvapen. Det är utpressningsförsök i syfte att marginellt förändra styrkeförhållandena inom ramen för ”terrorbalansens Det är inte några självmordsliknande försök att återinföra kapitalism i Östeuropa med hjälp av kärnvapen. Inte heller något försök att omvälva de globala styrkeförhållandena mellan å ena sidan de imperialistiska styrkorna och å andra sidan de ickekapitalistiska styrkorna (Sovjet och Kina inberäknade). För tredje gången sedan Andra Världskriget ser vi nu hur imperialismen trappar upp kapprustningen. Första gången var under Koreakriget, 1950-53. Andra gången var i början på 60-talet. I slutet på 70-talet var det dags för en tredje omgång. Var och en av dessa perioder har avslutats med ett försök till ”avspänning” dvs med en bekräftelse av ”terrorbalansen”.

Terrorbalansens begränsningar

Även om vi tror att ”terrorbalansen” har förhindrat användning av kärnvapen under en hel historisk period, och därmed också efterföljande repressalier och upptrappning som skulle kunna leda till ett tredje världskrig, anser vi inte att ”terrorbalansen” kan hålla tillbaka kriget i all evighet. ”Balansen” rubbas nämligen när den strukturella kris som hemsöker världskapitalismen förvärras.

Till skillnad från kapprustningsvågorna på 50- och 60-talet, svarar dagens upprustning mot ett inneboende behov hos den imperialistiska ekonomin. En följd av den kapitalistiska
ekonomins långsiktiga nedgång. När profitkvoten och de ”civila” marknaderna stagnerar, blir vapenproduktionen den ”ersättningsmarknad” som kan sätta igång kapitalackumulationen igen.
Ju mer som spenderas på vapen i den imperialistiska ekonomin, ju starkare blir behovet att skära i den sociala välfärden. Samtidigt blir klasskampen kring varje åtstramningsförsök alltmer förbittrad. Detta tvingar borgerligheten att försöka skapa en ny sorts politisk regim i de viktigaste kapitalistländerna.(8)

De nordamerikanska, europeiska och japanska styrande klasserna kontrollerar alltså enorma rikedomar. Och eftersom reserverna är långt ifrån uttömda har de fortfarande ett stort politiskt och ekonomiskt svängrum. När vi säger att denna materiella maktposition bestämmer de styrandes handlande, och har gjort det de senaste trettio åren, menar vi något mycket exakt. Nämligen, det politiska, sociala, militära och ideologiska klimat som är ett resultat av efterkrigstidens långa ekonomiska blomstringsperiod och som är djupt rotat i imperialismens politiska ledarskikt.

Det avspeglar ett visst styrkeförhållande gentemot såväl arbetarklassen i väst som gentemot de sovjetiska och kinesiska byråkratierna. Vi vet att dessa politiker är kapabla till vilka grymheter som helst mot den koloniala revolutionen (tortyr i Algeriet, avlövningsmedel i Vietnam, massakrer i Latinamerika, ”antipersonella” vapen mot det palestinska folket). Men de är ännu inte redo för barbariska självmordsäventyr, i stil med Adolf Hitlers under 1944-45, eller general Hideki Tojos under samma tid i Japan.

Det måste till ett annat ekonomiskt klimat för att föda ledande politiker, som är beredda att tillgripa ”den slutliga lösningen” för hela mänskligheten. Storkapitalets tongivande grupper skulle bokstavligt talat behöva drivas till ruinens brant. Det skulle behövas andra dominerande ideologier och ett helt annat styrkeförhållande mellan klasserna i de viktigaste imperialistländerna. Men, det är klart, i takt med att den ekonomiska krisen, åtstramningsoffensiven och det internationella kapitalets krigföring skärps, ändrar dramat karaktär. På scenens utkanter dyker det upp personer, tendenser, tom politiska krafter som symboliserar viljan att bokstavligt talat ”kämpa till döds” för den privata äganderätten. Eller för rasen, precis som Adolf Hitler och Hideki Tojo. Det är bara det att den här gången handlar det om kärnvapendöden.

Det vore djupt oansvarigt att utesluta risken för en sådan ”självmordsvändning” från storkapitalets toppar. När väl en viss tröskel passerats i den nedåtgående kapitalismens strukturella kris, liknande den som passerades i Tyskland 1932, är det fullt möjligt. De som tror att ”terrorbalansen” eller antikärnvapenpropagandan kan rädda oss för evigt är som de som lugnas av den lilla rösten som viskar ”du kan inte dö!” Tyvärr, mänsklighetens öde är inte bara den oundvikliga individuella döden. Hela släktet kan förgås. Om inte mänskligheten, öga mot öga med kärnvapenhotet, t var vänder och tar sitt öde i egna händer. Om den inte skapar en social ordning som omöjliggör krig dvs ersätter det privata ägandet och den suveräna nationalstaten med en producenternas egen världsregering (den socialistiska världsfederationen) Bara producenternas eget styre kan se till att ett förbud mot tillverkning av terrorvapen verkligen efterlevs.

”Terrorbalansens” sköra tråd blir allt svagare i takt med att depressionen och den långsiktiga kapitalistiska krisen förvärras. Även styrkeförhållandena mellan klasser och grupper inom det imperialistiska borgarsamhället rubbas när åtstramningsoffensiven och krigsförberedelserna intensifieras. Dessa fenomen går hand i hand.

Ska politiska ledare beredda att starta kärnvapenkrig klara av att gripa makten i de viktigaste kapitalistiska länderna? Svaret på den frågan innehåller en första slutsats av det vi sagt hittills: det beror på resultatet av den ekonomiska och politiska klasskampen som helhet under de närmaste åren eller årtionden (i dessa länder).

Sådana politiker måste besegra det västerländska proletariatet (och de antiimperialistiska rörelserna i de mest utvecklade ”u-länderna”) innan de kan sätta fingret på helvetesknappen. De revolutionära marxisterna måste förstå detta och grunda sin politiska inriktning på denna förståelse. Liksom alla andra som tar kärnvapenhotet på allvar.

Vi kommer osökt att tänka på en historisk parallell. Mot slutet av 20-talet tog den stora majoriteten av den stalinistiska fraktionen krigshotet som förevändning för den kriminella ultravänsterlinje, som kallas Kominterns ”tredje period”. Det fanns några korn av sanning i deras analys. Men, och vi vet hur rätt han hade, Trotskij hävdade med skärpa att ingenting var oundvikligt vare sig 1928, 1929 eller 1931 (när Japans aggressioner mot Kina inleddes, krigshandlingar som både var en utvidgning av allmänna, mera diffusa, imperialistiska aggressioner mot den kinesiska revolutionen, och början på marschen mot det Andra Världskriget). Inte ens 1936 var krigsutbrottet oundvikligt.

Visst, färden mot det Andra Världskriget hade redan inletts. Men oundvikligt blev Andra Världskriget först efter det tyska proletariatets nederlag 1933, förräderiet mot den revolutionära vågen i Frankrike 1936 och, framför allt, krossandet av den spanska revolutionen 1936-37. Inget av dessa nederlag var oundvikliga, allra minst 1928-29.

Med alla reservationer som måste göras vid historiska jämförelser, är situationen i dag mera lik den 1928-31, än den efter 1938. De avgörande klasstriderna ligger framför oss, inte bakom oss. Det är dessa kommande klasstrider som avgör om kriget kommer.

Vi kan således formulera en andra viktig slutsats: Mänsklighetens öde beror på utgången av en kraftmätning mellan å ena sidan den internationella arbetarrörelsens förmåga att besegra den styrande klassen i imperialismens viktigaste brofästen, och, å andra sidan, imperialismens strävan att tillfoga samma arbetarrörelse ett avgörande nederlag. Det förra (som kan hjälpas men inte ersättas av yttre försvagning) skulle innebära ett genombrott på vägen mot socialism. Det senare skulle röja en annan väg; den mot kärnvapenkriget. Och säkert blir åtstramningskampanjen och upprustningsoffensiven förr eller senare ett hot mot arbetarrörelsens grundläggande demokratiska rättigheter. Verkställs det hotet banar det väg för ett avgörande personskifte i de imperialistiska ledarskapen. (9)

I det första fallet växer revolutionen från sin nuvarande spridda och omedvetna nivå till en universell och medveten utveckling. I det andra fallet besegras världsrevolutionen. Medan det förra räddar människosläktet och bevarar hoppet om civilisationens socialistiska renässans, fri från kärnvapenförödelsens fasor,(10) kommer det senare, med största sannolikhet, att sluta i just denna förödelse.

Vikten av antikrigs- och antikärnvapenmobiliseringar

Vi kommer att få se hur åtstramningspolitiken skärps, rustningarna accelererar och attackerna mot arbetarklassens sociala och politiska landvinningar i de imperialistiska länderna tilltar (de blodiga överfallen på den koloniala revolutionen inte att förglömma). Denna utveckling försvagar ”terrorbalansens” förmåga att förhindra ett tredje världskrig. I samma utsträckning växer antikrigsrörelsens (och i synnerhet antikärnvapenrörelsens) politiska betydelse. Den miljon människor som samlades i New York 12 juni (den största demonstrationen i USA:s historia, om inte de imperialistiska ländernas historia), ger bara en första föraning om vilka möjligheter denna rörelse rymmer.

Antikärnvapenrörelsen drivs inte bara av en direkt önskan att störta kapitalismen, som ensam bär ansvaret för kapprustningen, eller av sympati för världsrevolutionen. Det är i och för sig sant, att många av de enskilda deltagarna delar dessa idéer och att det är de revolutionära marxisternas plikt att stärka dessa inom rörelsen. Men motorn i denna rörelse är rädslan för kärnvapenförintelsen, den fysiska självbevarelsedriften. Det är därför som de västtyska massorna har deltagit i rörelsen i större utsträckning än deras klassbröder och systrar i grannländerna. Detta till allmän förvåning eftersom deras politiska medvetenhet är mycket lägre än de franska och italienska massornas. Men de tyska massorna är övertygande om att hela Tyskland skulle förstöras redan under kärnvapenkrigets första dagar, och de vill leva.

Det finns pedanter som förnekar att den här massrörelsen har en revolutionär udd. De klandrar massorna för att de, som det verkar, inte skiljer på byråkratiserade arbetarstater och borgerliga stater, att de jämställer USA och Sovjetunionen genom att bunta ihop dem som ”supermakterna” och att de inte visar någon ”proletär internationalism” mot pågående revolutioner (delvis ogrundad kritik f ö).

Två grundläggande drag i världsläget har undgått dessa pedanter. För det första: Det är bara imperialismen som verkligen behöver kärnvapen. De är en nödvändig del av dess kontrarevolutionära militära strategi. Att koncentrera rörelsen mot kärnvapen är således att slå ett objektivt slag mot imperialismen.

För det andra: dessa massmobiliseringar startar, i den mån de drar med sig delar av den organiserade arbetarrörelsen och ungdomen, en objektiv antikapitalistisk dynamik, oberoende av den fraseologi vissa av rörelsens ledare använder. Massaktioner skapar ett tryck, inte bara för konkreta, ensidiga nedrustningsåtgärder (mot installation av Kryssnings- och Pershingrobotar, mot NATO-baser), utan också för en ekonomisk politik byggd på antikapitalistiska alternativ till åtstramning och upprustning; arbete inte bomber, skolor och sjukhus inte militärbaser, 35-timmarsvecka genom en radikal minskning av militärbudgeten osv.

Också i en vidare mening har kampen mot kärnvapenkapplöpningen och upprustningsoffensiven en viktig sak gemensamt med kampen mot den krisdrabbade kapitalismen och dess yttringar. Denna kamp lär massornas bredaste lager att ett tredje världskrig inte är något ödesbestämt, lika lite som det måste bli en ekonomisk kris, 35 miljoner arbetslösa, svält i tredje världen eller tortyr. ”Apokalypsens ryttare” kan stoppas, om massorna, de exploaterade och de förtryckta tar sitt öde i sina egna händer.

Därför är det de revolutionära marxisternas plikt att slåss i första ledet i antikrigs och antikärnvapenrörelsen, att vara den enande och sammanfogande kraften, att dra med så stora delar som möjligt av den organiserade arbetarrörelsen och de ”sociala rörelser” som är dess naturliga allierade, att få miljoner och åter miljoner av världens folk ut på gatorna. Om denna rörelse breddas och sprids kommer vi att få se ett mönster motsatt de från 1913-14 och 1938-39. Då ströps revolutionen av kriget, den här gången ska revolutionen förhindra kriget. På den grunden deltar vi i antikrigsrörelsen, samtidigt som vi försvarar hela vårt program: Solidaritet med de revolutioner som pågår, solidaritet med alla som är utsatta för imperialismens kontrarevolutionära ”småkrig”.

Vi revolutionära marxister låter inte ideologiska meningsskiljaktigheter stå i vägen för enade mobiliseringar. Vi ser dessa mobiliseringar som nödvändiga livsvillkor för världsrevolutionens framväxt.

På samma sätt ger vi ett beslutsamt stöd till de självständiga antikrigsrörelserna i DDR och andra Östeuropeiska länder, Inte så att vi jämställer arbetarstaterna med de kapitalistiska staterna eller att vi glömmer plikten att försvara de förra mot de senare i händelse av militär konflikt. Men i nuvarande världsläge, är allt som gynnar den största och mest enade mobiliseringen för ensidig nedrustning av imperialismen i Europa, ett tusen gånger hårdare slag mot imperialismen än raketer eller några färre disciplinära konflikter i den ena eller andra arbetarstatens armé. Och därmed ett tusen gånger effektivare bidrag till försvaret av Sovjet och arbetarstaterna.

I och med att den berövar bourgeoisin ett av dess viktigaste argument för att splittra fredsrörelsen i väst, och försöka hejda dess snabba tillväxt, slår fredsrörelsen i öst objektivt ett hårdare slag mot imperialismen än mot byråkratin. När den självständiga antikrigsrörelsen i Östeuropa och Sovjetunionen ställer krav på folklig, kontroll över utrikes- och militärpolitiken, gynnar den objektivt den antibyråkratiska politiska revolutionen som är en integrerad del i världsrevolutionen och således i kampen för att rädda mänskligheten från kärnvapenförintelse. Exemplet Polen visar vilka konsekvenser en antibyråkratisk rörelse får på internationell nivå.(11) Den politiska revolutionen hade först en positiv, och den byråkratiska kontrarevolutionen senare en negativ, inverkan på den antiimperialistiska och antikapitalistiska kampen världen över.

Pacifister ställer ibland frågan: ”Vilket är viktigast: att avskaffa kärnvapnen (ekologer skulle säga att rädda biosfären från försmutsning) eller att avskaffa kapitalismen?” Det är en meningslös frågeställning som det vore destruktivt och felaktigt att försöka besvara. Det är omöjligt att röja undan kärnvapenhotet, utan att krossa det kapitalistiska systemet.

Så länge det privata ägandet till produktionsmedlen består – med konkurrens och marknadsekonomi, personlig vinningslystnad, profitens makt över produktionen och alla dess barbariska konsekvenser, inklusive förvirrade och söndertrasade människor – kan inget eller ingen förhindra grupper och individer från att tjäna ännu mer pengar på att köpa maskiner och arbetskraft och tillverka vapen, som kan utrota mänskligheten. Först när vi skapar de sociala och materiella förhållanden som kan tillfredsställa alla våra behov, när vi bygger en socialistisk världsfederation, socialiserar produktionsmedlen och underställer dem full offentlig kontroll, först då kan vi förhindra att snäva sociala gruppintressen spelar rysk roulette med hela mänskligheten.

Vi kritiserar alltså inte pacifisterna för att de överdriver kärnvapenhotet, utan för att de underskattar det. Vi förebrår dem för att de nöjer sig med den kortsiktiga kampen för den ena eller andra omedelbara åtgärden, som en europeisk kärnvapenfri zon från Polen till Portugal. Vi är med pacifisterna i den kampen, men vi kritiserar dem för att de inte inser att kärnvapenhotet kommer att finnas kvar så länge det kapitalistiska systemet och den suveräna nationalstaten finns kvar. Dvs ho-; tet kvarstår så länge vissa kan beslut att tillverka helvetesbomber bakom ryggen på mänsklighetens stora flertal. Till de radikala pacifisterna säger vi: Mänskligheten kan inte befrias från kärnvapenmaran med mindre än att den tar beslutanderätten över produktionen i sina egna händer. Och då måste det privata ägandet” konkurrensen mellan individer och stater och marknadsekonomin, avskaffas. Det kan tyckas vara en lång och svår väg, men hellre tar vi itu med att avskaffa det sociala system som leder till kollektivt självmord, än vi löper risken att se den mänskliga rasen försvinna.

För oss är kampen mot krig och kampen för socialismen en och samma angelägenhet. Bara en självförvaltad socialistisk värld kan vara en värld utan vapen. När de kvinnor och män som bebor denna planet inser vilken fruktansvärd risk de löper, kommer de kollektivt besluta att upphöra med utrotningsvapen. Och de kommer att skapa det enda sociala system som kan garantera att dessa vapen förblir bannlysta.

Vi stöder varje kamp, varje konkret massmobilisering mot imperialismens senaste upptrappning av vapenkapplöpningen. Men på samma gång kommer vi obevekligt att brännmärka den historiska illusionen att det skulle vara möjligt att avskaffa utrotningsvapnen, utan att förstöra det kapitalistiska systemet. Det finns en risk att denna illusion spricker med en lika ljudlig knall som 50- och 60-talets myt om ”den krisfria kapitalismen” gjorde, men med tusenfalt värre konsekvenser för mänskligheten.

Kampen mot rustningarna, liksom kampen mot åtstramningen, kan bara nå sin fulla omfattning, och framför allt, kan bara nå sitt mål, om den är kopplad till en övergripande antikapitalistisk lösning. Det finns ingen annan lösning på mänsklighetens kriser – som kapplöpning mot kärnvapensjälvmord är det mest slående uttrycket för – än att arbetarna griper makten, och utövar den i världsskala, genom den bredaste, pluralistiska, socialistiska demokrati, baserad på producenternas planerade självförvaltning.

Ernest Mandel
(Övers, från engelska: Thomas Ramberg. International Viewpoint 20 sept, 1982)

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1983

Den ekonomiska tillbakagången

Den andra efterkrigsrecessionen och den ekonomiska krisens framtidsutsikter

Liksom recessionen 1974-75 började den nuvarande i USA, där en nedgång i industriproduktionen och sysselsättningen började under första halvåret 1980.

Efter en del fluktuationer, som felaktigt kallades »återhämtning« av de flesta experter, tog denna nedgång återigen fart med början av tredje kvartalet 1981. Den kommer utan tvekan att fortsätta under större delen av, om inte hela, 1982.

Mellan juli 1981 och februari 1982 minskade industriproduktionen med mer än tio procent. Omfattningen av 1980-82 års recession i USA står klar framför allt i ljuset av hur utnyttjandegraden av installerad produktiv kapacitet utvecklats, d v s av hur överkapaciteten vuxit. (Se tabell l)

Vid början av 1980 var orderna för kapitalvaror som mottogs av producenterna i de imperialistiska länderna sju procent lägre än i januari 1981, vilket innebär ett fall på 15 procent i reala termer.

I Västtyskland började nedgången i industriproduktionen i början av 1980, nästan vid samma tidpunkt som i USA. Fallet fortsatte under hela 1980 och 1981 och stannade inte förrän i början av 1982.

I Frankrike minskade industriproduktionen under nästan hela 1980 och under första halvåret 1981. En lätt uppgång skedde under andra halvåret 1961 och början av 1982. Men det är inte klart, givet effekterna av den amerikanska recessionen om den kommer att fortsätta under 1982.

Medan Japan drabbats mindre hårt av recessionen än dess huvudsakliga konkurrenter, upplevde landet inte desto mindre en nedgång i industriproduktionen under andra kvartalet 1981. Produktionen föll igen första kvartalet 1982.

I Italien började industriproduktionen falla under andra kvartalet 1980; denna nedgång fortsatte under hela 1981.

I Kanada gick industriproduktionen ner andra halvåret 1979. Denna recession fortsatte under hela 1980. Medan industriproduktionen visade ett uppsving under första halvåret 1981, gick den ner igen andra halvåret 1981, och fortsatte att sjunka under första halvåret 1982.

Synkroniseringen av denna recession över hela den kapitalistiska världen framhävs ytterligare av det faktum att nästan alla mindre imperialistiska länder dragits in i industriproduktionens nedgång.

Industriproduktionen gick ned för första gången i Österrike (under 1981 minskade produktionen med två procent; vid början av 1982 fanns det 150 000 arbetslösa). Det blev också nedgångar i Belgien (1980 och 1981). Nederländerna (1980 och 1981), Sverige (1981) och Schweiz (1982).

Det enda imperialistiska land som förefaller att ha undgått recessionen denna gång är Australien, där ekonomin hölls uppe av en »råvaruboom«. Men mot bakgrund av fallet i priserna på dessa råvaror, som skärptes under 1981 och i början av 1982, är det möjligt att Australien också kommer att drabbas av recessionen någon gång under 1982.

Experterna hade återigen fel då de förutsade ett allmänt uppsving under 1982. Med tanke på hur recessionen förvärrats i USA råder det ingen tvekan om detta. Den fråga som ställs är den omvända. Kommer den amerikanska recessionen att fördjupa nedgången i de flesta imperialistiska länder och därigenom provocera fram en försämring av den internationella ekonomiska situationen? I vilket fall är ett allmänt uppsving inte troligt före fjärde kvartalet 1982, eller början av 1983.

Liksom under recessionen 1974-75 drabbades bilindustrin, byggnadsindustrin, stål- och petrokemiska industrin hårdast av 1980-82 års recession. Den har avslöjat existensen av överkapacitet inom dessa sektorer, vilka har ökats genom uppdykandet av nya produktions- och exportcentra på världsmarknaden.

Verkstadsindustrin har drabbats mindre av krisen. Många av dess underbranscher har fortsatt att blomstra. Det skall emellertid noteras att även en tillväxtbransch som halvledar- och mikroprocessor-industrin har påverkats av recessionen. I USA minskade dess omsättning under 1981. (Sunday Times, 28 feb. 1982).

På ett allmänt plan speglar recessionens inträde och fortsättning, nedgången i den genomsnittliga profitkvoten, kombinerat med ett fall i produktiva investeringar. Den monetära (deflationistiska) politik som praktiserats av de flesta imperialistiska regeringar har förvärrat nedgången, men inte orsakat den.

Den krympning av den inhemska marknaden som har åtföljt nedgången i produktion, sysselsättning och de ”slutliga konsumenternas” inkomster (justerad eller ej för smärre fluktuationer i sparkvoten) i nästan alla imperialistiska länder har inte nödvändigtvis överallt gått hand i hand med en krympning av utlandsförsäljningen, även om världshandelns volym gick ner med en procent under 1981.

Några imperialistiska länder, i första hand Japan och i andra hand Västtyskland (med start under tredje kvartalet 1981), har ökat sin andel av världsexporten på sina konkurrenters bekostnad och har därigenom kompenserat sig för stagnationen eller nedgången i inhemsk efterfrågan. Andra, speciellt Frankrike, försöker återta en del av den inhemska marknad som de förlorat till konkurrenter de senaste åren. Men det är ännu inte klart om de kommer att lyckas.

Tabell l
Kapacitetsutnyttjande inom tillverkningsindustrin i USA

Augusti 1980 72.2 %
Dec. 1980 78.1 %
Augusti 1981 76.0 %
Sept. 1981 75.0 %
Oktober 1981 74.1 %
Nov. 1981 71.1 %
Dec. 1981 68.9 %
Januari 1982 66.4 %

(Källa: Successiva nummer av Business Week till och med 8 mars, 1982.)
Liksom recessionen 1974-75 har den nuvarande stimulerat sökandet efter ersättningsmarknader. Under den senaste konjunkturcykeln innehades denna funktion huvudsakligen av OPEC-länderna och de s.k. socialistiska länderna, liksom av en rad halvkoloniala länder. Dessa marknader finansierades till stora delar av lån, utom i fallet med OPEC-länderna.

Linder denna recession sammanfaller krisen i den kapitalistiska världsekonomin med framträdandet av en inneboende kris i de postkapitalistiska ländernas ekonomier, liksom med en sensationell omsvängning i utvecklingen av oljepriserna och OPEC-ländernas betalningsbalanser.

Under den sammantagna inverkan av recessionen och de långsiktiga effekterna av sökandet efter alternativa energikällor (olja utanför OPEC-länderna, naturgas, kol, kärnenergi, solenergins början, etc.), fick de överdrivna stegringarna i oljepriset ett resultat som var lätt att förutse. Ett fall i OPEC:s andel av den totala världsexporten (till mindre än 50 procent) har åtföljts av ett allmänt överskott på olja, vilket lett till ett fall i priserna och produktionen (till 50 procent under det historiska maximumet). Den totala efterfrågan på olja kommer otvivelaktigt att falla med mer än sju procent under 1982. Priset per fat i Rotterdam minskade från 42 dollar i början av 1981 till 28 dollar vid slutet av februari 1981.

Så OPEC-ländernas betalningsbalansöverskott började snabbt rasa. De gick från 100 miljarder dollar 1980 till 60 miljarder 1981, och det är möjligt att de helt försvinner 1982. (De överskott som Saudiarabien och Gulfemiraten hade motverkas av underskotten hos andra stater, vilka nu inkluderar Kuwait.)

Så nu hotar denna »ersättningsmarknad« att krympa avsevärt. Östasien och Sydvästasien kvarstår fortfarande, och framför allt upprustning, den klassiska »ersättningsmarknaden«.

Interimperialistisk rivalitet

Under det att nedgången i dollarns värde 1978, 1979 och första halvåret 1980 gjorde det möjligt för den amerikanska industrin att något förbättra sin ställning på världsmarknaden, har den senare dollarstegringen, som stimulerats av de höga räntesatserna i USA, lett till en försämring i USA:s handelsbalans. Det är huvudsakligen Japan och Västtyskland som gynnats av detta, i det att de har ökat sin andel på världsmarknaden på USA:s bekostnad.

Under dessa fluktuationer, som skapats av monetär instabilitet, ligger ett mer grundläggande faktum. Produktiviteten inom industrin i USA fortsätter att falla relativt, jämfört med USA:s viktigaste konkurrenter.

Uppmärksamheten har fokuserats på Japans ekonomiska prestation, som flera av det kapitalistiska systemets försvarare har sett som förebådandet av en ny expansion. Det viktiga är här inte så mycket att den högre tillväxttakten i Japan de senaste åren huvudsakligen varit en effekt av en högre profitkvot, vilken framför allt berott på det faktum att för arbete med samma produktivitet fortfar lönerna att vara lägre i Japan än i Västeuropa och USA. Detta utan att nämna någonting om det faktum att arbetsgivare- och offentliga utgifter för social trygghet ligger trettio år efter Japans konkurrenters.

Det är väsentligt att förstå att Japan inte utgör något undantag, även om det kan te sig så. Det drabbades av den nuvarande recessionen under tredje kvartalet 1980 och andra kvartalet 1981. Och det löper risken att drabbas igen under andra kvartalet 1982, som ett resultat av nedgången i dess export till USA, beroende på den amerikanska recessionen.

Faktum är att luften håller på att gå ur den japanska export-boomen. Bilindustrin kan inte öka sin utlandsförsäljning längre. Den protektionism som stimulerats av recessionen börjar kännas, liksom svårigheterna i att finna nya produkter för masskonsumtion, såsom färg-TV-apparater. Japan har uppnått en stark ledarställning inom videokassetter, men marknaden för denna produkt är fortfarande begränsad och kan inte spela samma roll i stimulerandet av ett uppsving, som de produkter som bar fram export-boomens ljusaste dagar.

Den japanska ekonomin blir alltmer beroende av offentlig konsumtion och ett avsevärt budgetunderskott, vilket indikeras av följande kommentar:

»Bank of Japan-rapporten ägnar speciell uppmärksamhet åt stagnationen i exporten som har blivit synlig de senaste månaderna. Den pekar också på stagnationen i industriproduktionen… i privat konsumtion och byggande.« (The Japan Economic Journal, 23 feb. 1982)

Den gemensamma marknaden har prövats hårt av den nuvarande recessionen. Det europeiska monetära systemet har utsatts för två chocker — den första i oktober 1981, med devalveringen av den franska francen; den andra i februari 1982, med devalveringen av den belgiska francen (den danska kronan var vid båda tillfällena knuten till den valuta som devalverades).

Återgången till »nationella« lösningar har varit framträdande inom stålindustrin. I händelse av en labourseger i Storbritannien är det stor risk för att landet lämnar EG, vilket naturligtvis vore mycket viktigare än om Grekland går in i gemenskapen.

Emellertid så förblir EG: s förmåga att motstå centrifugala tendenser stark, beroende på den vikt som exporten till medlemsländerna nu har för alla deltagande stater. Vad mer är, integrationen inom området för militärproduktion, såväl militärflyg som tankers, visar att det på den politiska nivån är svårt att tänka sig ett uppbrytande av den gemensamma marknaden.

Samtidigt som Mitterand uppmanar den franska industrin att »återerövra hemmamarknaden« försöker han ersätta »duumviratet« med ett »triumvirat — Västtyskland, Frankrike, Italien. Om detta försök skulle bli framgångsrikt skulle det betyda en definitiv konsolidering och mer fasthet gentemot USA och Japan.

USA:s speciella situation uttrycks framför allt i motsättningarna i Reagan-administrationens ekonomiska och monetära politik. Reagan-regeringen står i främsta ledet i kapitalets internationella satsning på att återupprätta en hög profitkvot med hjälp av en åtstramningspolitik, dvs. med hjälp av ett angrepp på direkta och indirekta löner (sociala utgifter). Men den står också i främsta ledet i den internationella satsningen på att expandera den viktiga »ersättningsmarknad« som militärutgifterna utgör i en kapitalistisk ekonomi i kris.

Åtstramningspolitiken förstärks av omsvängningen från sociala till militära utgifter. Å andra sidan går skattelättnader för mellan- och storbourgeoisien hand i hand med en mycket stor upphaussning av militära utgifter. Detta resulterar i ett kolossalt budgetunderskott, som är oöverträffat i fredstid, hundra miljoner dollar under innevarande år, och tveklöst ännu mer under de kommande två åren.

Detta är anledningen till att räntesatserna höjs genom att minska penningutbudet i en situation av stark efterfrågan på kredit både från den privata och den offentliga sektorn. Det är också anledningen till att varje chans till uppsving stryps, åtminstone på kort sikt.

En ny »coprosperity-zon« i Östasien?

Den japanska imperialismen drev sin erövringskampanj under andra världskriget under parollen om skapandet av en »coprosperity-zon« i Östasien. Denna paroll var endast en cynisk täckmantel för den överexploatering som den utsatte folken i de ockuperade länderna för. Den implicerade att den japanska kolonialismen — en asiatisk makt  skulle vara mer fördelaktig för Östasiens folk än de gamla europeiska makternas eller Förenta Staternas kolonialism.

Tabell 2 BNP-tillväxt i procent

1980 1981 1982
Hong Kong 9,0 8,0 7,0
Singapore 10,2 9,7 10,0
Sydkorea -5,7 7,1 7,0
Taiwan 6,7 7,5 7,3
Malaysia 7,6 6,9 7,2
Indonesien 9,6 6,5 6,5
Filippinerna 6,5 6,5
Thailand 6,4 6,9 6,9

(Far Eastern Review, 1 januari, 8 jan, 19 februari, 26 feb, 1982)

Under de senaste 20 åren förefaller den japanska imperialismen att med fredliga medel, dvs. med hjälp av finansiell och kommersiell penetration, ha uppnått de målsättningar som den tidigare försökte uppnå med hjälp av militär erövring, och som den förlorade när den gick under i militärt nederlag 1945.

Den har blivit den ledande exportören till nästan hela Stilla Havsområdet, inklusive Australien. Dess operationer sträcker sig från Mexico till Chile, och den har även haft en märkbar inverkan på Kanadas och USA:s västkuster. Efter två decennier av sådan imperialistisk expansion förefaller någonting liknande en »coprosperity-zon« att växa fram i Östasien.

Medan de genomsnittliga tillväxttakterna faller i den kapitalistiska världsekonomin som helhet, ökar de för en rad länder i Östasien och Sydostasien. Under 1980-82, vid en tidpunkt då nästan alla industrialiserade och halvindustrialiserade kapitalistiska länder genomgick en recession har de östasiatiska länderna genomgått en snabb expansion, vilket visas av siffrorna i Tabell 2.

Vid en närmare granskning blir bilden mer varierad. Sydkorea upplevde en svår recession 1980 och detta är naturligtvis det mest industrialiserade av de åtta länder som nämnts.
1981 drabbades textilindustrin tillsammans med andra tillverkningsindustrier i Hongkong av en recession som åtföljdes av en kollaps på aktiemarknaden. (Far Fastern Economic Review 29 juli och 2 okt. 1981)

Den underutvecklade och fortfarande väsentligen agrara karaktären på länder som Indonesien och Thailand eller Filippinerna gör att deras siffror över bruttonationalprodukt och tillväxt knappast är jämförbara med motsvarande siffror för industrialiserade eller halvindustrialiserade länder.

Dessutom har den ekonomiska tillväxten på Filippinerna starkt avtagit. Betalningsbalansunderskottet nästan dubblerades mellan 1979 och 1981. Utlandsskulden steg från 5,5 miljarder dollar 1976 till 15,5 miljarder 1981, och den kommer otvivelaktigt att nå 19 miljarder 1982. Det har förekommit en rad spektakulära konkurser inom gruvindustrin och banksektorn. (Far Eastern Economic Review 11 dec. 1981, 4 sep. 1981; The Economist, 12 dec. 1981; Financial Times, 21 jan. 1982)
Vad Taiwan beträffar har där varit en veritabel recession inom en rad industribranscher, vilket har lett till omfattande avskedanden. (Far Eastern Economic Review, 26 feb. 1982)

Emellertid, med alla dessa reservationer, så är det icke desto mindre sant att den ekonomiska tillväxten i Östasien långt överskridit den genomsnittliga på andra ställen. Detta är så uppseendeväckande att det lett författare som Jacques Attali till att se denna ökning som en av de viktigaste faktorerna i kapitalismens världsomfattande omstrukturering. (l).

Detta erinrar om en gammal förutsägelse av Friedrich Engels för ungefär hundra år sedan, som förutspådde en omflyttning av världsekonomins centrum från Atlanten till Stilla Havet, efter kapitalets inträngande i Kina.

Kommer den kapitalistiska ekonomins expansion i Östasien verkligen att bli en motor i hela den internationella kapitalistiska ekonomin? Vad är förklaringarna bakom en sådan tillväxt samtidigt med recessionerna 1974-75 och 1980-82, och mot bakgrund av den »långa vågen med depressiv grundton« i den internationella kapitalistiska ekonomin under 1970- och 1980-talet?

De omnämnda ländernas vikt i den kapitalistiska världsekonomin är alldeles för begränsad för att de skall kunna förändra den övergripande dynamiken. 1981 var deras totala import 135 miljarder dollar, eller 6,1 procent av den totala världsimporten, mindre än Storbritanniens och Kanadas sammanlagda andel. Deras totala bruttonationalprodukt översteg knappast Italiens. Och det står klart att vare sig Italien eller Storbritannien av sig själva kan förorsaka en omsvängning i den internationella konjunkturen.

Vad gäller orsakerna till den Östasiatiska boomen så är det inget mystiskt med dem. De innefattar följande: avsaknaden av jordfrågan i Hongkong och Singapore, eller dess partiella lösning i Taiwan och Sydkorea. Överexploatering av industriell arbetskraft, möjliggjord av ett arbetskraftsöverskott (flykt från landsbygden, kinesiska flyktingar) och despotisk kontroll (avsaknaden av fria fackföreningar, existensen av auktoritära politiska regimer, blodig repression). Och slutligen har vi det utländska kapitalets bidrag, huvudsakligen i form av bankkrediter (mer än direktinvesteringar) vilket har möjliggjort en industrialisering i direkt konkurrens med de imperialistiska länder som har tillhandahållit dessa fonder. (2) Detta är förenat med den viktiga roll som staten spelar i industrialiseringsprocessen, vilket för övrigt har varit fallet också i Mexico, Argentina och Brasilien.

Lösningen på den agrara frågan är emellertid endast mycket partiell. Detta leder till att den interna marknaden förblir mycket begränsad och ekonomisk tillväxt huvudsakligen baseras på export. Således är det, paradoxalt nog, inte den speciella ekonomiska tillväxtökningen i Östasien som kommer att driva på den kapitalistiska världsekonomin mot en ny fas av ihållande snabb tillväxt. Det är tvärtom den kapitalistiska världsekonomins långsiktiga tillväxttakt som kommer att bestämma den östasiatiska boomens framtida öde.

Än så länge har denna boom, i motsats till ytliga intryck, understött produktion och sysselsättning i Västeuropa och i de imperialistiska länderna i allmänhet, snarare än haft en ogynnsam effekt. På sin höjd har det försiggått en överflyttning av investeringar och sysselsättning från textilindustrin, skoindustrin, elektronisk sammansättning, klockindustri och leksaker till verkstads- och elektroteknisk industri, samt de industrier som levererar färdiggjorda fabriker.

Men nu har en vändpunkt nåtts. Detta illustreras av det andra »multifiberavtalet« som satt restriktioner på den asiatiska textilindustrins avsättning i Europa. (Far Eastern Economic Review, l jan 1982; The Economist, 12 dec. 1981). Chanserna att fylla speciella nischer på världsmarknaden minskar. Det är inte troligt att något av de åtta länderna i fråga, inklusive Sydkorea som för ögonblicket har den bästa positionen, kommer att kunna följa den »japanska vägen« till slutet. (Dvs den väg som består av textil- och sammansättningsindustrier, stål och skeppsbyggnad, bilar, maskiner, elektroteknisk industri; de teknologiskt avancerade sektorerna.)

Exemplen varv och bilindustri är signifikanta i detta avseende. Sydkorea har gjort en stor ansträngning för att skapa en mäktig varvsindustri (dess nuvarande produktion är näst störst i den kapitalistiska världen). Taiwan följer efter i hälarna.

Men 1981 upplevde hela varvsindustrin en nedgång i aktivitet jämfört med 1980. De totala orderna i världen uppgick, enligt Lloyds Register of Shipping, till knappt 17 miljoner ton 1981, jämfört med 19 miljoner 1980.

Vid slutet av december 1981 innehöll orderböckerna order uppgående till inte mer än 35 miljoner ton, jämfört med 37,5 miljoner vid slutet av juni 1981.

Sålunda är möjligheterna till ytterligare framsteg för de sydkoreanska och taiwanesiska varvsindustrierna ganska begränsade. (Se tabell 3)

Vad beträffar bilindustrin är situationen ännu klarare. Det finns kapacitet i Sydkorea att bygga 280 000 personbilar. Regeringen projekterar att bygga en gigantisk fabrik med kapacitet att producera ytterligare 300 000 bilar. Men 1980 kom endast 58 000 bilar ut från sammansättningsbanden och denna nivå överskreds knappt 1981. Dessutom är exportmöjligheterna mycket begränsade. (Neue Züricher Zeitung, 9 feb. 1982).

De underutvecklade länderna i krisen

Den andra internationella recessionen i den kapitalistiska världsekonomin träffade de hal/koloniala och beroende halvindustrialiserade länderna primärt genom fallet i råvarupriser. Detta fall var speciellt markerat i mitten av 1981, vilket visas av fallet i Moody-indexet (USA) från l .140 i februari till 992 vid slutet av februari 1982, och i Reuter-indexet (Storbritannien) från l .742 vid slutet av februari 1981 till 1.606 vid slutet av februari 1982 ( Neue Züricher Zeitung , 5 mars 1982)

Eftersom oljepriset för icke-exporterande länder fortsatt att stiga, beroende på dollarns uppgång, har underskottet i betalningsbalansen förvärrats ytterligare för de flesta halvkoloniala länder. Och denna trend har inte kompenserats genom en ökning i dessa länders export av industriprodukter (och inkomsterna från dem). Latinamerika har drabbats mycket hårdare av den nuvarande recessionen än av recessionen 1974-75.

Industriproduktionen har faktiskt gått ner i alla viktiga länder, med undantag för Mexiko. I Brasilien gick den ned med tio procent 1980 och med ytterligare fem procent första halvåret 1981. Trots en stark exportökning nådde den officiella arbetslösheten nio procent i Rio-regionen och åtta procent i Sao Paulo-regionen, för att inte tala om den inofficiella och dolda arbetslöshetens omfattning, som är åtskilligt högre.

Situationen är värst i Argentina, där 1981 års siffror förväntas visa en 15-procentig nedgång i industriproduktionen. Den officiella arbetslösheten nådde 13 procent, vilket återigen är mycket lägre än den verkliga. Enligt tidskriften Realidad Economica har den inhemska konsumtionen fallit med mer än 20 procent sedan 1975.

I Chile beräknas tillverkningsindustrins output ha minskat med tre till fyra procent under 1981 medan den registrerade arbetslösheten beräknas ha nått 13,5 procent. ( Neue Züricher Zeitung ,12 feb. 1982)

Situationen i Mexiko, som har dragit fördel av en exceptionell oljeboom har varit bättre. Den industriella tillväxten fortsatte 1980 och 1982, om än med en lägre takt det andra året. Icke desto mindre har inflationens acceleration, kombinerat med en mycket hög växelkurs för peson, producerat både ett enormt underskott i betalningsbalansen (som gick från 1,6 miljarder dollar 1977 till 4,9 miljarder dollar 1981) och ett skutt uppåt i den offentliga sektorns utlandsskuld, vilken ökade med 16 miljarder dollar enbart under 1981. Regeringen har tvingats reagera med att devalvera peson (vilket kommer att öka inflationen) och bromsa upp investeringar (vilket kommer att öka arbetslösheten), eftersom överskottet på olja i världen och prisfallet gör att Mexikos oljeintäkter är på väg nedåt.

Tabell 3 Skeppsbyggnad i tusentals ton

1980 1982
Japan 13,070 12,650
Sydkorea 2,488 2,977
Spanien 2,172 2,247
Brasilien 1,799 1,662
Polen 1,554 1,428
USA 1,631 1,304
Storbritannien 858 1,140
Västtyskland 863 938
Danmark 829 896
Jugoslavien 954 870
Frankrike 1,013 847
Sverige 844 764
Finland 624 705
Rumänien 438 640
Belgien 602 520
Norge 561 487
Indien 443 483
Italien 640 454
Källa: La Libre Belgique, 2 mars, 1982

Indien drabbades av recessionen 1980. Situationen förbättrades något under 1981, speciellt vad gäller produktionen av mat och energi (kol och elektricitet). Men de ekonomiska svårigheterna har tvingat fru Indira Gandhis regering att göra en 180-graders sväng i sin strategi för långsiktig tillväxt. Indien har ansökt hos Asiatiska Utvecklingsbanken om ett mycket högt lån (i storleksordningen två miljarder dollar).

För de svarta afrikanska länder som inte exporterar olja, fortsätter den ekonomiska situationen att utveckla sig i en katastrofal riktning. Detta gäller inte bara länderna i det sub-sahariska bältet, liksom Zaire, Tanzania och Zambia, utan även de tidigare portugisiska kolonierna (där portugisiska rådgivare och investerare i stigande utsträckning visar sig) och Ghana.

Ghanas ekonomi är i ruiner. Råvaruproduktionen håller på att avledas till den svarta marknaden. Landet kan inte längre betala för den viktigaste importen. Gruv- och industriproduktionen håller på att avstanna till följd av bristen på reservdelar. På svarta marknaden har den nationella valutan, ce din, fallit till 80 per pund sterling medan den legala kursen är fem cedi per pund sterling.

De postkapitalistiska ekonomiernas effekter på den kapitalistiska världsekonomin

I tidigare studier (3) har vi primärt undersökt den ekonomiska världskonjunkturens effekter på arbetarstater Nu är det intressant att titta på denna fråga från det motsatta hållet — effekterna av den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina på den internationella kapitalistiska ekonomin.

Recessionen 1980-82 bekräfta allmänhet de strukturella skillnad mellan de kapitalistiska och de po postkapitalistiska sektorerna av världsel min, liksom de olika utvecklingar följer ur dessa.

Med undantag för Polen, som alla omständigheter drabbats av i underproduktionskris och inte överproduktion, har alla arbetarstater fortsatt att uppleva tillväxt i sin industriproduktion, medan de industrialiserade kapitalistiska länderna har drabbats av nedgångar i sin produktion.

Samtidigt har flertalet arbetarstater visat en tendens till sjunkande tillväxt, åtföljd av en kris inom jordbruket och livsmedelstillförseln till befolkningen. Denna nedgång är en följd av inneboende svagheter i dessa länders ekonomier, dvs det byråkratiska ledningssystemets alltmer ineffektiva funktionssätt, vilket skärps av den kapitalistiska krisens indirekta effekter. (4)

Under 1970-talet spelade Öst-Västhandeln rollen av ytterligare en säkerhetsventil för den kapitalistiska världsekonomin. Med exportexpansionen till arbetarstaterna dämpades något tendensen till stagnation, eller till och med nedgång, i exporten mellan de kapitalistiska länderna. Liksom »u-hjälpen« är de bankkrediter som finansierar Öst-Väst-handeln mer en subvention till exportindustrierna i de imperialistiska länderna än ekonomisk hjälp till Moskva, Peking eller ”folkdemokratierna”.

Emellertid har, till följd av interaktionen mellan den kapitalistiska ekonomiska krisen och avsaktandet av tillväxten i arbetarstaterna, beroende på speciella orsaker i dessa, expansionen i Öst-Väst-handeln stött på en alltmer oöverskridbar barriär — de östeuropeiska ländernas växande skuldsättningsgrad, deras stora svårigheter att fortsätta betalningarna, och det hot om bankrutt som börjar hänga över dem. Till följd av detta kommer expansionstakten i Öst-Väst-handeln att avta. Inte ens en ömvändning av trenden mot expansion kan uteslutas.

Vad beträffar den postkapitalistiska ekonomi som är mest »integrerad i världsmarknaden, Jugoslavien. förefaller en sådan ömvändning redan ha börjat. Sedan flera år har handeln med Comecon kommit att spela en allt större roll i den jugoslaviska ekonomin.

För närvarande, emellertid, vid den nuvarande recessionens början, har avsättningen till Öst fortfarande spelat rollen av en »ersättningsmarknad« för ekonomierna i de imperialistiska länderna, vilket visas av tabell 4.

De imperialistiska ländernas mycket olikartade reaktioner på general Jaruzdskis hårda åtgärder är lätta att förstå i ljuset av dessa siffror. Detta är speciellt sant om vi också tar i beaktande den japanska exportens expansion till Folkrepubliken Kina. Denna förväntas uppgå till tio miljarder dollar 1982. (5)

Tabell 4
Export till Sovjetunionen 1980 (miljarder dollar)

Absoluta siffror i miljarder dollar Förändring i procent från 1979
USA 1,5 -58,0
Västtyskland 4,4 +20,8
Frankrike 2,5 +22,9
Storbritannien 1,1 +22,9
Italien 1,3 +4,7
Holland 0,51 +67,3
Belgien 0,62 +32,3

(Financial Times, 31 december, 1981)

Emellertid så växer riskerna för att skuldsättningen inte längre skall vara hanterbar. Med undantag för Sovjetunionen har alla berörda länder redan passerat den farozon där amorteringar av skulder absorberar mer än 20 procent av deras normala inkomster i Väst-valuta. Skulle den nuvarande tendensen fortsätta kommer dessa länders totala skuldsättning, som redan växt från sju miljarder dollar 1975 till 70 miljarder 1980, att uppnå 123-140 miljarder 1985, enligt Wharton Econometric Forecasting Associates (Neue Züricher Zeitung, 10 feb. 1982). Så det kommer att bli en uppbromsning i Öst-Väst-handelns expansion, trots avtalet om den sibiriska naturgasen.

Det är i jordbrukssektorn som sammanflätningen mellan den internationella kapitalistiska ekonomin (med dess två »underavdelningar«!) och de postkapitalistiska ländernas ekonomier är mest utpräglad och där effekterna är mest komplexa. De östeuropeiska länderna, speciellt Sovjetunionen, lider av katastrofala former av underproduktion. Medan Sovjetunionen 1970-74 producerade ett årligt genomsnitt av 190 miljoner ton spannmål, kommer produktionen i år knappt att uppgå till 165 miljoner, nästan 60 miljoner mindre än man hade planerat för! Boskapsstocken (och därmed köttproduktionen) har förblivit praktiskt taget stagnerande sedan 1977, omkring 155 miljoner djur. Detta är framförallt en följd av avsaknaden av foder.

I USA har man å andra sidan överproduktion, och hot om prisras ifall exporten till de östeuropeiska länderna skulle stoppas, vilket inte har skett. Trots dessa spannmålsleveranser har Reagan-administrationen beslutat sig för en drastisk reduktion av den sådda arealen i syfte att »hålla priserna uppe«.

Samtidigt framtonar hotet om brist för de fattigaste länderna i Tredje världen, och detta åtföljs av hot från Washington om att man kommer att stänga av livsmedelshjälp till regeringar som inte böjer sig för dess diktat. ”Spannmålsvapnet” utnyttjas cyniskt (liksom guldet) till att motverka de halvkoloniala ländernas politiska tyngd.

Sovjetbyråkratin har, nedgrävd som den är i sin så kallade fredliga samexistenspolitik och själv beroende av livsmedelsleveranser, i allt väsentligt låtit imperialisterna gå iland med detta och har nöjt sig med ett fåtal verbala protester.

Inflationen har långtifrån övervunnits

Sedan åren före recessionen 1980-82 har nästan alla kapitalistiska regeringar drivit en deflationistisk ekonomisk politik. Medan denna inte har förorsakat den ekonomiska nedgången har den förvisso förvärrat den. Ursäkten har varit att prioritet måste ges åt att bekämpa inflationen. Detta val — »bättre massiv arbetslöshet än inflation« — är ett klassval, trots allt tal av experter om att ökad inflation på lång sikt kommer att resultera i mer arbetslöshet än den som för närvarande registrerats. Men resultaten finns där för alla att se. Deflationen har förvärrat recessionen; och den har inte på något sätt övervunnit inflationen.

Den monetaristiska politikens misslyckande är speciellt framträdande överallt där regeringar har strävat efter att lägga alla sina krafter på att reducera den så omtalade »penningvolymen« (som blir allt svårare att definiera, och kanske till och med blivit något helt obegripligt).

De stridslystna talesmännen för en sådan politik slösar bort sin energi på att förklara att man måste ge dem tid för att arbeta. Ingenting händer. Trots recessionen, trots dämpningen i penningutbudets tillväxt, fortsätter priserna att öka. Och även om överproduktionsfenomenet otvivelaktigt dämpar inflationen, så förblir den på en högre nivå än före recessionen 1974-75 (se tabell 5).

Den allmänna tendensen är klar. Med undantag för Japan var inflationen högre andra halvåret 1981 (efter tre år av recession) än den var under andra halvåret 1975.

Det existerar dessutom ett mycket tydligt hot om en ny acceleration av inflationen under andra halvåret 1982. En sådan acceleration skulle underblåsas av å ena sidan den moderata stimulanspolitik som Schmidt-regeringen i Västtyskland och Mitterandregimen i Frankrike har inlåtit sig på. Thatcher-regeringen och Reagan-administrationen kan snart komma att följa efter med hänsyn till valöverväganden. En sådan acceleration kommer också att underblåsas av det enorma budgetunderskottet i USA.

Tabell 5 Ökningar i konsumentprisindex halvårsvis (procent jämfört med föregående perioden i årlig tillväxttakt, rensade för säsongsvariationer)

Källor: Perspective Economiques de 1’OECD, nr 30, december 1981, s. 156 för alla siffror utom de för andra halvåret 1981. vilka hämtats från Economlque Europeenne, nr 2, februari 1982, och från The Economist 27 februari 1982.

1970 1974 1975 1980 1981 1981
I II I II I II I II I II Helår
USA 6.1 5.3 11.2 12.4 8.3 7.6 15.1 10.4 10.6 8.6 10.3
Japan 9.3 4.4 32.2 17.6 11.5 7.3 9.5 6.8 4.8 3.0 4.9
Västtyskland 5.4 2.2 8.6 4.9 7.2 4.4 6.6 4.1 7.1 4.8 12.0
Storbritannien 7.7 6.9 19.0 16.5 28.7 32.2 19.4 12.4 12.0 9.9 12.0
Italien 5.5 4.5 19.9 25.5 16.8 9.8 24.3 19.0 21.7 15.0 19.6
Kanada 3.4 1.7 10.3 12.6 9.6 11.5 9.9 11.8 13.0 11.5
Nederländerna 3.8 5.2 10.6 10.2 10.7 9.3 7.2 6.6 6.6 7.2 6.9
Belgien 4.5 2.8 13.6 16.7 12.1 10.5 7.1 6.8 7.7 9.4 7.6
Sverige 9.2 6.2 9.4 9.3 11.1 11.0 17.0 11.3 14.6 9.0
Australien 4.2 4.5 13.1 19.3 15.2 11.0 10.6 8.9 9.4 11.5
Hela EEC 6.2 4.9 14.8 13.7 11.4 9.1 14.3 10.6 11.0 10.6

Det är under sådana förhållanden inte överraskande att experter och politiker, som letar efter en mirakelmedicin mot recessionen, reser möjligheten av ett återvändande till guldmyntfoten. En sådan välsignelse det skulle vara att återgå till en »automatisk mekanism«, som skulle garantera monetär stabilitet för och emot alla! Men vilket pris skulle behöva betalas för detta i termer av disorganisation av den internationella handeln, eller till och med ett förvärrande av den depressiva ekonomiska trenden? Ingen skulle i verkligheten våga slå in på denna väg, trots det faktum att en kommitté har inrättats i den amerikanska administrationen för att studera frågan och trots det faktum att Reagan själv sägs ha samtyckt till detta schema som stöds av talesmännen för »utbudsekonomin«, Laffer och hans anhängare. (6)

Faran för en kollaps i kreditsystemet

Trots tillämpandet av en deflationistisk politik av praktiskt taget alla regeringar i de imperialistiska länderna, med undantag för Frankrike, fortsätter skuldsättningskarusellen att snurra med en alltmer svindlande hastighet. Som vi redan har noterat har denna skuldsättningslavin sitt ursprung i företagens och hushållens skulder i långt större utsträckning än i den offentliga »ettorns skuldsättning. Detta visas grafiskt av följande tabell som publiceras i decembernumret 1981 av den amerikanska tidskriften Monthly Review med Paul Sweezy som redaktör.

Tabell 6
Den icke-finansiella sektorns kumulativa skuldsättning i USA (i miljarder dollar)

 

1950 1960 1970 1980 1980 jämfört med 1950
Offentliga myndigheter 241.4 308.3 450.0 1,063.3 + 340%
Privat sektor 164.8 416.1 975.3 2,81.9 +1,624%
Totalt 406.2 724.4 1,425.3 3,905.2 + 861%

Källa: Olika Flow of funds Accounts-bulletiner som publicerats av Federal Reserve Board.

Dessa siffror visar på en snöbollseffekt som har skrämmande implikationer för det kapitalistiska systemets framtid. Mellan 1960 och 1970 fördubblades den privata skuldsättningen. Men BNP-tillväxten var något lägre än under den föregående tioårsperioden.

Det är nödvändigt att man förstår att denna skuldlavin inte bara genereras av små och medelstora företag såväl som hushåll. Den genereras också av ett virrvarr av stora företag, inklusive de flesta av de mest imponerande »multinationellas Alla känner till exemplen Chrysler, International Harvester och Massey-Ferguson, vars överlevnad i tilltagande utsträckning beror på bankkrediter som i allt högre grad står utom proportion till dessa praktiskt taget konkursmässiga trusters tillgångar.

Chryslers förluster klättrade upp till 2,2 miljarder dollar för bara 1980 och 1981! Dagen då Freddie Lakers svårigheter kom fram i ljuset fick vi veta att detta bolag, som bara är en »liten fisk« i flygtrafiken, hade en halv miljard dollar i skulder.

Det finns ett annat fall som livar upp berättelsen. Det är exemplet Ludwig ansedd som en av världens fem rikaste män, som startade ett gigantiskt företag att öppna Amazonasområdet i Brasilien för jordbruk. Han kastade in handduken och lämnade efter sig skulder på 200 miljoner dollar.

Men det finns en hel rad av andra stora företag som har ackumulerat enorma skulder och som nu står på randen av konkurs. (7)

När farorna för en bankkrasch, som skulle sätta igång en kedjereaktion som leder till det internationella kreditsystemets kollaps, framkastas tänker folk i allmänhet på betalningsinställelser från de stora låntagarna i »tredje världen« eller de s.k. socialistiska länderna. Faktiskt har Zaire för närvarande inställt betalningarna. Om Polen inte är i samma situation, så beror det inte bara på tillskott från Comecon utan också och framför allt på ingripanden från USA:s finansdepartement, som har betalat räntor som förfallit på en rad banklån där byråkratin inte skött sina betalningsförpliktelser. Detta har varit ett försök att förhindra en bankruttförklaring, som skulle ha tvingat banker — speciellt västtyska och österrikiska — att skriva av enorma förluster, med oförutsägbara konsekvenser.

Emellertid så måste man se fakta i vitögat. Farorna för en bankkrasch kommer inte bara från dessa källor. Potentiellt »dåliga låntagare« finns också i västländerna. Till denna kategori måste räknas alla de stora företag som lättsinnigt låtit enorma skulder skjuta i höjden och som nu har drabbats hårt av ökningen i räntesatserna.

Faktiskt så har Business Week beräknat att för stora företag sammantagna har kvoten mellan skuldutbetalningar och vinster före skatt hotfullt minskat från 5,5 1979 till 4,2 1981. Den är för närvarande negativ för bilindustrin och flygbolagen. Den är endast två för byggföretagen och byggnadsmaterialföretagen. (Business Week, l mars 1982)

Sammanlagt har de stora amerikanska företagen samlat på sig en ytterligare skuld på 73 miljarder dollar under de senaste 18 månaderna. Amorteringarna kommer att bli speciellt kännbara 1982. Och de skall betalas ur starkt minskade profiter.

Exemplet sparbanker som specialiserat sig på inteckningslån är välkänt. Dessa befann sig på randen av konkurs i USA, klämda mellan försenade byggstarter och ökande räntesatser. Mindre välkänt är den faktiska kollapsen för »irreguljära« privata banker i Turkiet, som kostade privata småsparare hundra miljoner dollar. (8)

Det paradoxala är att finanskapitalets makt, ofta utövad direkt av bankerna, växer omåttligt under en period av ekonomisk kris. Orsaken till detta är att så många företag opererar med förlust och endast kan överleva om bankerna garanterar dem kredit. Men det minsta som kan sägas, är att de som fattar dessa beslut — ofta på basis av ovidkommande och godtyckliga kriterier — inte har visat gott omdöme de senaste åren.

Den stora lätthet med vilken de stora bankerna har garanterat lån till tvivelaktiga låntagare beror helt och hållet på en profitklämma. Det vill säga, bankerna vill dra fördel av de höga räntesatserna genom att låna ut de ymniga fonder som de får från OPEC-länderna, centralbankerna, pensionsfonderna och andra investeringsinstitutioner. Men effekten av avsaktandet i produktiva investeringar är en otillräcklig solvent efterfrågan på investeringskapital.

Så, det är kombinationen av den potentiella insolvensen hos stora utländska låntagare, stora imperialistiska företag och de svagaste delarna av banksystemet som håller hotet om en omfattande bankkrasch svävande som ett Damoklessvärd över den kapitalistiska världsekonomin:

»Världens exportkreditinrättningar närmar sig bristningsgränsen. En epidemi av fordringar från obetalda exportörer och privata banker håller snabbt på att uttömma deras likvida reserver. Hittills under 1982 är fordringarna genomsnittligt 20 procent högre än 1981.”

Laker Airways krasch förra veckan i Storbritannien kommer att tvinga USA:s Export-Import Bank att punga ut med mer än 150 miljoner dollar, eftersom den garanterade att ställa sig bakom Lakers lån för köp av fem stycken Mc Donnel DC-tior…

»Förra årets rännil av fordringar på Polen kan snabbt slå om till en flod. Sedan januari har västtyska Hennes, franska Coface och österrikiska Österichische Kontrollbank (ÖKB) var och en betalat ut mer än 75 miljoner dollar till fordringar som gjorts till Polen…

»Lakers kollaps och möjligheten av att värre bankrutter senare inträffar i Polen och bland amerikanska flygbolag, skogsproduktföretag, jordbruksmaskinstillverkare och andra, har ruskat om västliga regeringar till att göra något åt sina exportbankers sjuka affärer,« (»The Pole in the taxpayer’ s pocket«, The Economist, 13 feb. 1982)

Den strukturella arbetslöshetens tillväxt och dess konsekvenser

Den andra allmänna recessionen i den kapitalistiska världsekonomin har märkbart ökat arbetslöshetens omfattning och dess sociala konsekvenser. För att ge en uppfattning om problemets storlek kan det sägas att i runda tal har antalet arbetslösa i de imperialistiska länderna gått från 10 miljoner vid tiden för 1970 års recession till 20 miljoner vid recessionen 1974-75 till 30 miljoner vid den nuvarande.

Flera faktorer samverkar för att förklara arbetslöshetens ständiga ökning. Den första och viktigaste är det allmänna och långsiktiga avsaktandet i den ekonomiska tillväxten. Dessutom sammanfaller detta avstannande med ett uttalat påskyndande i teknologisk innovation, dvs. en ständig ökning i den genomsnittliga arbetsproduktiviteten. Allt mindre arbetstimmar behövs för att producera en volym av varor och tjänster som stagnerar, eller ökar endast mycket långsamt. Följden av detta är att medan antalet arbetslösa starkt ökar i faser av recession så återgår det inte till den tidigare nivån i perioder av uppsving, så länge som återhämtningen endast förblir svag. Detta producerar ett annat fenomen, dvs. sambandet mellan produktiva investeringar och skapandet av nya jobb bryts eftersom mycket av dessa investeringar går till omstrukturering, vilket eliminerar snarare än skapar arbetstillfällen.

Så konsekvenserna är tydliga. Det finns en reserv av permanent arbetslösa, som växer från recession till recession. Och den trenden står inte i begrepp att vända.

Till detta måste läggas ett annat fenomen som gör utsikterna för arbete speciellt dystra för återstoden av 1980-talet. De föregående decennierna, som starkt präglats av en tendens till halvautomatisering inom industrin och industrialisering av jordbruket, såg en explosion av nya jobb inom den så kallade tertiära eller servicesektorn, som i allmänhet var lika välbetalda som andra jobb. Åtminstone var detta sant i de imperialistiska länderna (jobbexplosionen inom den »tertiära« sektorn i de halvkoloniala länderna återspeglade snarare dold arbetslöshet).

Nu är det så att framstegen inom elektronikindustrin, som har gått in i mikroprocessorernas stadium, kommer att föra med sig stora förluster av arbetstillfällen inom denna tertiära sektor. Detta gäller inte bara för banker, försäkringsbolag och redovisnings- och försäljningsavdelningarna inom stora företag, utan också för offentlig förvaltning och en del sektorer inom sjukvården.

Sålunda, långt ifrån att kompensera förlusterna av arbetstillfällen inom den materiella produktionen, kommer tillväxten av den »tertiära sektorn« i sin tur att bli en källa till en arbetslöshet. Denna utveckling förefaller redan ha börjat.

Slutligen finns det en demografisk faktor som skall nämnas. Verkningarna av efterkrigstidens baby-boom har passerat utbildningssystemet, inklusive universitetsnivån, och har märkbart börjat ge sig till känna på »arbetsmarknadens Antalet ungdomar som söker arbete stiger brant, och har i många länder passerat antalet som går i pension.

Därför är det nödvändigt att skapa ytterligare jobb för att bevara en given nivå på arbetslösheten. I en depressionsperiod kan detta enbart öka arbetslöshetens omfattning.

Den strukturella arbetslöshetens tillväxt över en lång period — i realiteten sedan 1970 i de imperialistiska länderna — har slutligen börjat nagga det så omtalade ”sociala skyddsnätet” i kanten, som neo-keynesianska ekonomer och politiker liksom reformistiska fackföreningsledare tror skall garantera ”välfärden” i hela västvärlden.

Under 1974-75 års recession och de följande åren av ekonomisk återhämtning, fortfor arbetarklassens ”tunga bataljoner” i de imperialistiska länderna att vara väl skyddade vad beträffar arbetslöshet, köpkraft och social trygghet.

Krisens effekter föll med full kraft enbart på de svagaste skikten i arbetarklassen, som försvarades dåligt av arbetarrörelsen i dess helhet — immigrantarbetarna, kvinnor, ungdomar, manliga och kvinnliga arbetare inom små företag och i sektorer i tydlig strukturell nedgång.

Emellertid har, sedan depressionen kvarstannat och den strukturella arbetslösheten förvärrats, krisens effekter kommit att slå mot arbetarklassens själva hjärta — vuxna, gifta, manliga arbetare med barn, med genomsnittliga och mer än genomsnittliga yrkeskunskaper, som arbetar i de stora fabrikerna.

Under de senaste två åren har företagsledarna och den borgerliga staten medvetet provocerat fram kraftmätningar inom arbetarklassens viktigaste bastioner — FIAT i Turin; Chrysler och General Motors i USA; British Leyland i Storbritannien; den vallonska stålindustrin i Belgien; stålindustrin i Ruhr i Västtyskland; och stålindustrin i Lorraine i Frankrike.

Kapitalisterna förlitar sig på arbetslöshetens långsiktiga effekter, på rädslan för arbetslöshet , på förvirringen bland arbetarna, ställda inför avsaknaden av perspektiv och de successiva kapitulationerna av fackföreningsledarskapen som är nergrävda i klassamarbete, för att utdela ett betydande slag och strukturellt försvaga arbetarrörelsen. Det vill säga, de vill beröva den åtminstone den ytterligare makt tjugo års expansion och sysselsättning gett den.

Denna åtstramningsoffensiv inriktas huvudsakligen på att uppnå följande målsättningar. Upprätthållandet av en hög arbetslöshet i syfte att tvinga arbetarna att acceptera hårdare disciplin och ytterligare exploatering (ökad arbetsintensitet, taktökningar, flera ”rationaliseringar”, etc.). Genomdrivandet av direkta reallönesänkningar (löneavtal som innebär lägre betalning;

borttagande av eller ”större flexibilitet” i rörliga löneskalor). Nedskärning i sociala utgifter, inklusive arbetslöshetsunderstöd. Massiv »omläggning« av offentliga utgifter till militärutgifter eller subventioner till företagen. Reagans budget är symbolisk i detta avseende. Men liknande operationer, låt vara mera blygsamma, håller på att ta form i alla imperialistiska länder.

Arbetarklassen gör motstånd och försvarar sig, men den har otvivelaktigt lidit en del nederlag, speciellt i USA, Japan, Storbritannien och Spanien. Arbetslöshetens verkningar tillsammans med avsaknaden av en övergripande antikapitalistisk strategi från fackföreningsledarskapens sida, gör en motattack svår.

En sådan motattack är emellertid nödvändig om arbetarklassen skall kunna hindra kapitalisternas offensiv från att övergå till dess slutliga fas — försöket att knäcka en del fackföreningar (t.ex. PATCO i USA), att allvarligt begränsa fackföreningsrättigheter, och till och med demokratiska rättigheter i allmänhet.

Den nuvarande krisen kommer att bli svår och utdragen. Den ökning i mervärdekvoten som skulle vara nödvändig för att övervinna den på ett kapitalistiskt sätt är betydande. En arbetarklass som i allt avgörande bevarar intakt sin organiserade styrka och demokratiska rättigheter skulle inte tillåta kapitalisterna att utsätta den för en sådan överexploatering.

Därför kommer mäktiga klasstrider att fortgå under en lång tid innan antingen kapitalet eller arbetarklassen på ett avgörande sätt kan förändra de nuvarande styrkeförhållandena. Kapitalisterna skulle vara tvungna att bryta arbetarklassens organisatoriska styrka. Arbetarklassen skulle vara tvungen att lösa krisen i sitt ledarskap.

Vi är fortfarande långt ifrån en världsomfattande omstrukturering i den kapitalistiska världsekonomin

Den långa ekonomiska depression som den kapitalistiska ekonomin har sjunkit ner i sedan 1967-68 uttrycks framför allt i en långsiktig nedgång i den genomsnittliga profitkvoten. Denna är uppenbarligen en oregelbunden och inte en linjär nedgång. Konjunkturcykeln fortsätter att verka under den långa vågen av depression, på samma sätt som den gjorde det under den långa expansionsvågen. Vi har genomgått perioder av ekonomisk återhämtning (1971-72, 1976-78) efter faser av recession, som under 1970, eller 1974-75 och 1980-82. En ny uppgång, om än blygsam, är trolig under 1983.

Men överlagrande dessa upp- och nedgångar, förblir tillväxttakten klart lägre än den var under perioden 1948-68 i Västeuropa och Japan och under perioden 1940-68 i USA. Den fundamentala orsaken till denna nedgång är att den genomsnittliga profitkvoten sjunkit för lågt, kombinerat med en relativ marknadsstagnation (avsaktandet i världshandelns expansion, stagnationen i de »slutliga konsumenternas« efterfrågan).

För att komma ur denna nedgång — dvs. för att uppnå ett mycket längre ekonomiskt uppsving än de nuvarande korta, tveksamma och blygsamma ekonomiska uppgångarna — för att komma ur den återvändsgränd som världskapitalismen befunnit sig i under mer än tio år. är en fundamental omstrukturering nödvändig. Denna skulle på ett genomgripande sätt behöva ändra på vad en del kallat för »ackumulationsförhållanden« och andra »regleringssätt (eller -modeller)« och vad vi mer allmänt kallar för det sociala system inom vilket det kapitalistiska produktionssättet verkar. (9) Detta begrepp omfattar såväl externa (den geografiska omgivningen, kapitalismens verkningsområde, dvs. idag väsentligen relationerna till de ickekapitalistiska sektorerna av världsekonomin) som interna faktorer, vilka har en viss autonomi i den nuvarande situationen på grund av att de är relativt rigida produkter som skapats av systemets tidigare utveckling. De ekonomiska och sociopolitiska styrkeförhållandena mellan kapital och arbete i de imperialistiska moderländerna är de viktigaste interna faktorerna i den kapitalistiska omgivningen.

Kapitalets ansträngningar att genomdriva en omstrukturering som skulle möjliggöra för det att undkomma den långa depressionen har av analytiker hittills klassificerats i följande tre kategorier:

1/ En ny internationell arbetsfördelning med överflyttning av fabriker och förhållandevis arbetsintensiva industrier till halvkoloniala och halvindustrialiserade beroende länder. (10) Skapandet av »fria exportzoner« är en del av denna strävan till omstrukturering. Den viktigaste av dessa »fria zonera är otvivelaktigt Mexiko alldeles vid gränsen till USA. De stora amerikanska biltrusterna drömmer om att flytta dit huvuddelen av sin produktion. Men det finns andra sådana zoner, speciellt i Asien, inklusive Folkrepubliken Kina där de joint ventures med utländskt kapital, som håller på att inrättas, är värda uppmärksamhet.

Jag har redan antytt de hinder som en fortsättning av denna omflyttning stöter på, speciellt i Latinamerika och Östasien, som en följd av världsmarknadens stagnation. Den svåra kris som håller på att drabba bilindustrierna i Brasilien och Argentina, där produktionen faller brant, samt svårigheterna för bilproduktionen i Sydkorea att ta fart (produktionen där var långt under produktionskapaciteten 1981) visar symboliskt på sådana hinder. Det är knappast möjligt att tala om en verklig omstrukturering i detta avseende.

2/ Uppkomsten av en oreglerad jobb-sektor och en »parallell ekonomi«, liksom en expansion i »deltidsarbeten i de viktigaste kapitalistiska länderna’ själva. I de halvkoloniala länderna är detta naturligtvis ett välkänt fenomen, som har studerats sedan en lång tid.

En del understryker framför allt den sociopolitiska betydelsen av denna utveckling, det medvetna försöket av kapitalet att decentralisera arbetet samtidigt som det självt håller på att bli alltmer centraliserat. Andra hänför — mer korrekt enligt min mening — huvudsakligen denna utveckling till de arbetslösas spontana reaktion på arbetslöshetens kvarstannande, liksom på de små kapitalisternas kamp för att undvika ruin i en krisperiod.

Vilken aspekt som än understryks så är fenomenet en speciell yttring av en mer generell utveckling — kapitalets satsning på att minska »arbetskostnaderna« genom att pressa ner de direkta och indirekta lönerna. En sådan satsning är ett kännetecken för varje period av kris eller recession. Nio gånger av tio innebär oreglerade jobb det totala eliminerandet av betalning av sociala avgifter och< markant lägre nominella löner.

Vad en sådan oreglerad sysselsättning i ett nötskal innebär är överexploatering av arbete, vilket nu håller på att återinföras i de imperialistiska länderna, där det gick ner under efterkrigsboomen.

I en del fall, som i konfektionsindustrin i Paris, som utnyttjar icke registrerade invandrararbetares utsatta situation, håller den kapitalistiska konkurrensen på att återinföra de arbetsförhållanden och löner, som finns i de beroende halvindustrialiserade länderna, till de imperialistiska länderna själva.

Ett liknande fenomen håller på att utveckla sig inom en del industrier i USA med avseende på mexikanska och puertoricanska arbetare.

Emellertid, så förblir, återigen, detta fenomen marginellt i de imperialistiska ländernas ekonomier och i det världskapitalistiska systemet som helhet. Det berör troligtvis inte mer än fem procent av produktionen i de imperialistiska länderna. Sålunda är det, återigen, omöjligt att tala om en omstrukturering av kapitalet i ordets egentliga mening.

3/ En massiv värdeförringelse av kapital genom en kreditåtstramning och strypning av inflationen. Det objektiva uttrycket för denna massiva värdeförringelse, och den knapphet på kapital som den antas leda till, sägs vara framträdandet, efter långa år av »negativa realräntor« (dvs räntesatser som ligger under inflationstakten), av en »positiv realränta« som fluktuerar kring fyra procent. Faktiskt förklarar detta de ihållande höga räntesatserna i USA, eftersom inflationen fortfar att överstiga tio procent.

Detta argument är inte speciellt övertygande, åtminstone inte så här långt. Trots alla monetaristernas proklamerade avsikter och fru Thatchers och Ronald Reagans ansträngningar, har en sådan värdeförringelse långt ifrån uppnåtts. Det har inte varit något massivt prisfall på varor (färdiga produkter) och minskningen i råvarupriser förblir blygsam. Priset på »tillflyktsvaror« (guld, diamanter, konstverk,etc.) är något högre, men de förblir inte desto mindre länkade till inflationens fluktuationer i USA.

Konkurser drabbar framför allt de små och medelstora företagen. De vita elefanterna, dvs. de stora truster som arbetar med förlust, fortsätter att bli massivt subventionerade av banksystemet och regeringsorganen. Inte heller i detta avseende är någon verklig »omstrukturering« i sikte.

Det kvarstår en viktigare trend som på lång sikt kan bli avgörande — en ny teknologisk revolution baserad på mikroprocessorer, industri- och hem-robotar, elektriska bilar och solenergi. Detta skulle i allmänhet innebära övergång från halvautomation till ett stadium av mer komplett automation.

Från teknologisk ståndpunkt har dessa produkter nått den punkt då de kan börja produceras i stor skala. (11) Men den avgörande frågan, från den kapitalistiska logikens ståndpunkt, förblir att producera dem med en tillräckligt hög profit för en tillräckligt stor marknad. Det är stötestenen. De hinder som idag representeras av en otillräcklig genomsnittlig profitkvot, existensen av överkapacitet och marknadsstagnation förefaller för en lång period vara ägnade att fördröja denna teknologiska revolution, dvs. den massiva tillämpningen av dessa innovationer. De flesta seriösa kommentatorer talar om detta som en möjlighet vid slutet av 1900-talet eller början av 2000-talet.

Under tiden placerar emellertid arbetslöshetens kvarblivande, depressionen och påskyndandet av borgarklassens kurs mot åtstramning och remilitarisering, de stora sociala strider i blickpunkten, som går hand i hand med den ekonomiska depressionen, — strider mellan arbetarklassen och borgarklassen, och mellan de antiimperialistiska krafterna och imperialismen.

På utgången av dessa strider beror inte bara »lösningen« (antingen en kapitalistisk eller en socialistisk) av krisen. Mänsklighetens själva framtid beror på denna utgång, eftersom den kapitalistiska »lösningen« innesluter hotet om ett kärnvapenvärldskrig.

Ernest Mandel
Övers, från engelska: Jan Bohlin (Ur International Viewpoint N:o 8, 7 juni 1982)

Noter

1. Attali, Jacques: Les trois mondes. Paris, Fayard, 1981.

2. Se Patrick Tissiers studier som publicerats i Critique de l’ economie politique (Nya serien, nr 14, jan-mars 1981)

3. Se de ekonomiska specialnumren av Inprecor (franska), 17 jan. 1980 och 16 feb. 1981 (resp. dubbelnummer nr 67-68 och 94-95. Fyra artiklar ur Inprecors ekonomiska specialnummer finns översatta till svenska i nr 3-4/81 av Fjärde Internationalen.

4. Se mina artiklar om situationen i Rumänien i Inprecor (franska), 7 dec. 1981 och 22 feb. 1982.

5. Pressen (Neue Züricher Zeitung, 11 sept. 1981 och Le Monde 21 feb. 1982) har rapporterat om amerikanska affärsmäns försäljning av mikrodatorer till sovjetiska krigsflygplan, liksom produktionen i Sovjetunionen — med amerikansk teknologi — av minikullager som är avgörande för styrsystemet i de amerikanska MIRC-missilerna! Det är så privata särintressen kan drivas till förfång för den amerikanska borgarklassens allmänna intressen.

6. Beträffande diskussioner om ett återvändande till guldmyntfoten, se Business Week, 7 dec. 1981 och 8 feb. 1982; samt Neue Züricher Zeitung, 31 jan. 1982.

7. Thyssen-trusten i Västtyskland uppgav en förlust på 150 miljoner dollar. Den japanska trusten Mitsui har sett sina profiter falla frän 15 miljarder yen 1980 till 1,5 miljarder yen 1981.

8. Le Monde, 13 jan. 1982.

9. Om detta ämne, se följande: David Gordon: »Stages of Accumulation and Long Economie Cycles«, i The Political Economy of the World System, Beverley Hills, 1980; Michel Agiietta: Regulations et crises du Capitalisme, Paris 1976; Ernest Mandel: Long Waves of Capitalist Development, Cambridge 1980.

10. Fröbel, Heinrichs, Kreye: Die Neue Internationale Arbeitsteilung, Rohwolt 1977. Man skulle också kunna anföra exemplet syntetiska fibrer. Västeuropas andel av världsproduktionen föll mellan 1978 och 1981 från 29,5 procent till 20,7. USA:s andel från 29,7 procent till 26 procent. Japans från 15,7 procent till 12,0 procent, medan »resten av världen» ökade från 25 procent till 40,6 procent.

11. Om de nya teknologierna och deras spridning, se W. Wolf och P. Bartelheimer i Die Internationale, Frankfurt, mars 1979.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1982

Krisen inom världens valutasystem

För att förstå hotet om ett sammanbrott i världens valuta-, kredit- och banksystem så måste vi se den nuvarande krisen som en kombination av två rörelser. Den första är den normala konjunkturcykeln, som har en genomsnittlig längd på mellan fem och sju år. Den andra är den långa vågrörelse som har varit en nedåtgående rörelse sedan slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet. Denna är sammanlänkad med den vanliga cykeln. Den här distinktionen är nödvändig av flera skäl: för att förstå allvaret i den nuvarande krisen, men också för att inte ryckas med av idén om en oavbruten rätlinjig nedgång i produktion och nationalinkomst.

Trotskij gjorde samma påpekande under den stora depressionen 1929-32. Vid den tiden fanns det marxister både inom och utanför den trotskistiska rörelsen (dock oftare inom andra strömningar som åberopar sig på marxismen, särskilt den stalinistiska rörelsen) som ansåg att krisen inte skulle leda till någon återhämtning ens av tillfälligt slag, beroende på den kapitalistiska ekonomins inre logik. Trotskij opponerade sig kraftigt mot detta, och händelserna gav honom rätt. Det blev en uppgång från och med 1933 eller 1934 i USA, Storbritannien, Tyskland och alla de stora imperialistiska länderna.

Sedan etablerandet av vad Marx kallade en världsmarknad för industriprodukter i början av 1820-talet, så har det varit 21 konjunkturcykler. Om man räknar ut de här konjunkturcyklernas genomsnittliga längd finner man att resultatet blir omkring sju år, något som i förbigående sagt sammanfaller med vad Marx beräknade dem till på sin tid. Under 1900-talet, imperialismens period, och speciellt under senkapitalismens era så har cykeln blivit något kortare — ungefär fem eller sex år. Eftersom den nuvarande recessionen började säg under 1980 så kan det förväntas att en svag återhämtning kommer att ske mot slutet av detta år eller i början av nästa. Det betyder att produktionen kommer att öka med ett par procent liksom nationalinkomsten och bruttonationalprodukten.

Det är viktigt med tanke på kortsiktig facklig strategi, eftersom det vanligtvis är lättare för arbetarna att slå tillbaka attackerna på deras levnadsstandard eller sysselsättning under förhållanden med en till och med modest uppgång. Och denna uppgång kommer troligen att utvecklas i en rad imperialistiska länder. Men medan den normala följden av konjunkturcykler fortgår så är det viktigt att förstå att det sker inom ramarna för en nedåtgående eller stagnerande lång våg. Därför är återhämtningarna korta, konjunkturnedgångarna längre och djupare och — framför allt — arbetslösheten fortsätter att växa även under återhämtningsperioderna. Nästan alla borgerliga och reformistiska experter förutspår nu allmänt att arbetslösheten kommer att fortsätta att växa inpå andra hälften av 1980-talet, om inte längre.

Den grundläggande orsaken till detta är investeringarnas själva natur under hela den här långa vågen. Det är huvudsakligen rationaliseringsinvesteringar, med andra ord investeringar som tar bort mer arbetstillfällen än de skapar. Det här är kopplat till den långa uppgången i den genomsnittliga arbetsproduktiviteten i och med den tredje teknologiska revolutionens utveckling. Detta gäller speciellt med den nuvarande utvecklingen av mikrochips som avskaffar arbetstillfällen inte enbart inom industrin utan också inom servicesektorn, som haft den största ökningen av arbetstillfällen under de föregående decennierna — bankväsendet, handeln, försäkringsväsendet, statsförvaltningen, hälsovård, utbildning och även inom fritidsindustrin.

Under det att arbetsproduktiviteten växer snabbare är produktionen, även om produktionen växer, så ökar arbetslösheten. Vi står därför inför perspektivet av massarbetslöshet inom de kapitalistiska länderna. Även om vi bortser från arbetslösheten i tredje världen och Japan så är arbetslösheten nu omkring 30 miljoner, jämfört med 20 miljoner under recessionen 1974-75 och 10 miljoner under recessionen 1970. Kring 1985 kommer den att ha ökat till 35 miljoner och under nästa recession, som säkerligen kommer före slutet av 1980-talet, så har den antagligen nått så högt som 40 miljoner. Detta är nära nivån vid krisen 1929-32. Åtskilliga västländer har redan en högre arbetslöshet i absoluta tal än vid den tiden, men inte i procent av befolkningen.

I USA är nu den officiella arbetslösheten 11 miljoner. Fackföreningssiffror fastställer den till 13 miljoner, och om man justerar dessa uppskattningar så att de räknar med de kvinnor som tvingats bort från arbetsmarknaden beroende på bristen på arbetstillfällen så hamnar man närmare 15 miljoner. Men inte ens de siffrorna säger hela sanningen, eftersom man också måste ta arbetslöshetens varaktighet med i beräkningen. I USA är situationen annorlunda jämfört med den i Europa och Japan eftersom omsättningen på arbetstillfällen, och därigenom omsättningen på arbetslösheten, är mycket större än i dessa länder. Några nyligen gjorda uppskattningar som publicerats i USA tyder på att av totalt 90-95 miljoner löntagare och arbetslösa människor så hade endast 60 miljoner en permanent anställning under andra hälften av 1981 och första hälften av 1982. En tredjedel av arbetsstyrkan var vare sig arbetslösa eller permanent anställda utan hade endast tillfälliga arbeten, med arbete under t ex två månader, därefter två månader på arbetslöshetsunderstöd för att sedan finna ett nytt arbete osv.

Valutakrisen

Detta är bakgrunden till den nuvarande valutakrisen. Låt oss nu se på dess karaktär och hur den hänger ihop med efterkrigsexpansionen. Det stora misstaget som görs av de flesta är, att de skiljer den nuvarande valutakrisen från vad som föregick den, på ett fullständigt konstgjort och ovetenskapligt sätt. Som vi tidigare sagt många gånger är det tvärtom så att allt som hänt efter andra världskriget lett fram till den här typen av valutakris. Expansionen efter andra världskriget fick huvudsakligen sin näring från inflationen. För att använda en metafor som jag har använt många gånger (den är lånad från Winston Churchill): man kan säga att västvärlden flöt mot välstånd på en ocean av skulder, krediter och en ökning av penningmängden. Och det är klart att om man har en konstant och växande upptrappning av det här slaget så måste det explodera vid någon punkt. Inflationen ökar från en halv procent till en procent, från en procent, till två procent till tre, och till sist är explosionen oundviklig. Så utifrån en rent teknisk synvinkel kan man säga att den nuvarande ekonomiska krisen har sitt ursprung i den permanenta inflationen under de senaste 25 åren av expansion. Den skapade drivkraften till förstörelsen av valutastabiliteten, och vid ett givet tillfälle slutade den också att tillhandahålla näring till fortsatt expansion och började fungera som en broms på den.

Jag skall ge endast ett exempel på hur detta gick till. Den kumulativa inflationens antagligen allvarligaste effekt på det kapitalistiska systemet var att det blev omöjligt att göra en seriös planering av investeringsprojekt på mellanlång och lång sikt. Det här ledde till ett uppgivande, eller åtminstone en allvarlig inskränkning, av sådana projekt. Detta har varit en av huvudorsakerna till omsvängningen i det ekonomiska klimatet. Vart enda ett av de större investeringsprojekten som startades under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet — från Concorde till Ariane, till nya kärnkraftverk i USA och Europa — fick en slutlig kostnad som var inte 10 eller 15 procent utan 100, 150 eller 200 procent högre än vad som ursprungligen planerades. Inget kapitalistiskt företag kan i längden leva under sådana förhållanden. Man gör investerings- och expansionsplaner, nya fabriker byggs och sedan upptäcker man att man tvingas betala två eller tre gånger så mycket som man ursprungligen beräknade. Resultatet är antingen att projektet läggs ned, kanske med en osäljbar, halvbyggd fabrik, eller så genomförs det men med enorma förluster som i fallet Concorde.

Detta bidrog mycket mer till att inskränka de långsiktiga investeringarna än någon löneexplosion, någon ökning av de nominella lönerna eller till och med reallönerna. Dessa spelade förvisso en roll genom att göra det svårare för kapitalistklassen, men endast en partiell och underordnad roll. Så när vi säger att monetarismen representerar en slags vändning i kapitalisternas strategi, eller åtminstone i de borgerliga regeringarnas ekonomiska politik, så är det verkligen sant. Men det skall inte ses som någon slags konspiration — det finns ett element av aggression gentemot arbetarklassen och där finns element som följer borgarklassens långsiktiga målsättning. Jag återkommer till detta senare, men det här är inte den centrala poängen. Kapitalisternas uppgift är att göra profiter, inte att angripa arbetarklassen. Angreppen på arbetarklassen är bara ett sätt att försvara eller öka profiterna. Om kapitalisterna slutar investera så beror detta inte på att de är skurkar, som medvetet vill skapa arbetslöshet, utan på att investeringarna inte är tillräckligt lönsamma för dem. Det, finns inget klassintresse, ingen makt på jorden, som kan stoppa en kapitalist från att göra lönsamma investeringar. Det är inte så klassmedvetna, inte så idealistiska, inte villiga att offra sina privata intressen för sin klass (globala) intressen. Men om de inte kan profitera, och till och med gör förluster, så kan ingen vare sig vänster- eller högerregerings predikande få dem att investera. De måste visas all investeringarna kommer att bli lönsamma innan de kommer att börja investera igen. Så om monetarismen representerar en svängning, så var den ursprungligen inte orsakad av politiska eller ideologiska överväganden utan berodde på att bekämpandet av inflationen blev huvudproblemet utifrån försvaret av lönsamheten.

Nu är detta, som jag har sagt, rent tekniskt. Problemet tycktes vara ett valutaproblem, ett problem med underskott i betalningsbalansen, med stigande kostnader inom industrin och ett konsumentprisindex som man förlorat kontrollen över. Det åtgärdades genom restriktioner på penningcirkulationen och penningkvantiteten, genom att göra pengar dyra genom höjningar av räntan osv – detaljerna behöver vi inte bry oss om här.

Men det finns också mer grundläggande element som är mycket viktigare utifrån marxistisk utgångspunkt för att förstå vad vi har bakom oss, var vi är nu och vart vi är på väg. Under kapitalismens nedgångsperiod som börjar vid första världskriget, och speciellt under den senkapitalistiska perioden som börjar vid andra världskriget, kan systemet inte av sig självt säkra en grundläggande långsiktig expansion genom sina egna inre drivkrafter. Det här inre orsakerna kan relateras till ett överskott på kapital och en fallande profitkvot i ett långsiktigt perspektiv, och framstår mycket tydligt på två områden. För det första tillåter inte systemets inre logik en tillräcklig tillväxt av marknader och profiter för att säkra en hög sysselsättningsgrad, för att inte tala om full sysselsättning, av existerande industriell kapacitet och existerande arbetskraft. Om systemet lämnades åt sig självt, utan ingripande utifrån, utan statsingripanden, så skulle det finnas en permanent överkapacitet och permanent arbetslöshet. En av Lord Keynes förtjänster, och han hade sådana, var att han förstod detta faktum. Han var inte den förste som gjorde det. Många marxister hade före honom förklarat att detta var ett nödvändigt drag hos den nedåtgående, i motsats till den uppåtgående, kapitalismen.

Inflationen och neo-keynesianismens politiska funktion var huvudsakligen att övervinna detta problem. Det finns en stor myt som skapats av borgerliga ideologer och olyckligtvis också av några ideologer inom arbetarrörelsen, om orsakerna till inflationen. Det är inte sant att kapprustningen är den huvudsakliga anledningen till inflationen. Om man ser till fakta och statistik så är två tredjedelar av de skulder som skapats under expansionen efter kriget inte statsskulder utan privata skulder. De privata skulderna växte dubbelt så fort som statsskulderna. Dessa privata skulder var av två slag: konsumentskulder och företagsskulder.

En viktig del i expansionen av konsumtionsvaror efter kriget var kreditexpansionen. Avbetalningsköp, av bilar och i mindre utsträckning varaktiga konsumtionsvaror och framför allt huslån, närde expansionen. Företagens skuldsättning exploderade också vid slutet av andra världskriget och speciellt under 60-talet, vilket skapat en situation idag då många företag balanserar på ruinens brant. Ofta kan man inte avgöra ifall de är bankrutta eller ej, de kan ramla över kanten från ena dagen till den andra. Jag tänker inte på små företag utan på några av de större multinationella företagen. Det är idag troligen 10 eller 20 av de 100 största företagen som är i den situationen idag.

Denna stora skuldexplosion skapade en expanderande marknad och bättre investeringsmöjligheter och därmed grunderna för en långsiktig expansion. Men den närdes med skulder och betalades inte med reella resurser. Det skedde av avsevärd ackumulation av skulder inom det kapitalistiska världssystemet, vilket tog ytterligare fart efter 1973 genom skapandet av oljedollarn. Bankerna tog stora lån hos de oljeexporterande länderna och använde dem till lån åt företag eller stater för att få vinst. Det finns en inre logik mellan hindren, gränserna, för normal inre kapitalistisk expansion och överskottet av kapital och överkapacitet och växande arbetslöshet.

Hotet om kreditkollaps

Vi kan nu se en nedåtgående kapitalism, med växande svårigheter för egen expansion, som behöver konstgjord inflation för att hålla igång marknaderna, tillsammans med investeringar via skuldsättning. Här har vi de grundläggande och avgörande länkarna i analysen. Inflationen har tagit formen av en ökande kvantitet pengar — sedlar och kortfristiga lån — som flyter omkring.
Det här skulle kunna stoppas väldigt lätt. En deflatorisk regeringspolitik skulle få ned inflationen till noll, men till det fruktansvärda priset av att döma en stor del av industrin till konkurs. Det är tekniskt möjligt, men även om penninginflationen stoppas, så är skulderna fortfarande obetalda.

Faktiskt är det så att ju stabilare penningvärdet blir ju tyngre väger skuldbördan. Genom att räkna med inflationen trodde kapitalisterna att de skulle blir rikare genom att sätta sig allt mer i skuld. På kort sikt lyckades några, men det var dumt som långsiktig värdering. Det var ett enkelt trick. Man tar ett lån med en ränta på 10 procent medan inflationen är 15 procent och profitnivån ligger på 20 procent. Följaktligen blir man allt rikare ju större skuld man har. Det här fungerar bra så länge som alla faktorer är konstanta, men om låneräntan ökar till 20 procent och profiten sjunker till 10 procent så blir man fattigare. Penningpolitiken kan inte sopa undan den nedåtgående profittrenden eller den ackumulation av skulder som tynger ned de kapitalistiska klasserna och staterna världen över.

Hotet om en kreditkollaps tar sig den specifika formen av en gigantisk ackumulation av skulder via olika ombud. Idag har bankerna, i världsskala, fordringar på mer än 1000 miljarder dollar, och risken finns att många av låntagarna inte kommer att kunna betala tillbaka sina skulder. Vilka är dessa låntagare? Det finns två huvudsakliga kategorier: regeringar samt privata företag och hushåll.

Med regeringar menar vi alla regeringar. Det finns en myt att det endast är länderna i tredje världen som har jättelika skulder. Det är inte sant. De danska och belgiska regeringarna är nästan bankrutta medan de engelska och italienska inte ligger långt efter. Totalt har de här regeringarna en skuld på 500 miljarder dollar.

De privata företagens skulder är också mycket betydande. Några företag har större skulder än regeringarna. Chrysler har skulder som närmar sig 3 miljarder dollar, International Harvester och Massey Ferguson 1,5-2 miljarder dollar etc. Totalt uppgår summan till hundratals miljarder dollar.
Hushållens skulder, framför allt i de anglosaxiska länderna, har en liknande omfattning. Det har inte varit ett lika stort problem i Frankrike och Italien beroende på olika konsumentvanor under de senaste 25 åren. Icke desto mindre är avbetalningar som en form av skuldsättning mycket omfattande. T ex i USA har 75 procent av bönderna ett underskott, och om bankerna skulle handla som de gjorde 1929-32 så skulle många bönder tvingas gå i konkurs. I stället för att tvinga dem till inlösen har bankerna tillåtit skulderna att växa.

Den sista formen av skuldsättning, och den allvarligaste för systemet, är skuldsättning mellan banker. Banker är skuldsatta och kan tvingas stänga. Det här är ett allvarligt bekymmer för kapitalistklassen. Speciellt oroar de sig för snöbollseffekten. För att ta ett exempel — och undvika det uppenbara fallet Mexiko. Det var en grupp mindre aktiemäklare i Oklahoma som gick i konkurs när låneräntan gick upp. Deras konkurs inbegrep också ett par små lokala banker, återigen helt marginella för den nationella ekonomin, som engagerat sig i spekulativa oljelån. Men inom en vecka hade de här lokala konkurserna hotat de sex största bankerna i USA, som förlorade 5 miljarder dollar. Människor med pengar insatta i de små bankerna kunde inte betala sina skulder och så rullade snöbollseffekten igenom systemet. En stor bank kan ha hundratals miljarder i insatta pengar, men deras eget kapital kan vara så litet som ett fåtal miljarder. En förlust på 5 miljarder dollar kan krossa dem och medföra att miljoner människor förlorar sina insatta pengar.

Bankaffärer som brott

Under den nedåtgående kapitalismen har bankaffärer gränsat till det kriminella. Bankerna har stora kortfristiga insättningar och investerar dem långfristigt med antagandet att de kortfristiga insättningarna inte skall tas ut. Det här är inte endast olagligt utan står också i motsättning till bankväsendets elementära grunder.

Om ett antal kortfristiga insättningar skulle dras tillbaka så skulle hela systemet falla, eftersom de här pengarna inte är likvida utan har investerats. Det finns ingen bank i hela världen som kan betala tillbaka mer än en tredjedel av sina insatta medel. Om panik skulle bryta ut och folk skulle återkräva sina insatta medel skulle banksystemet inte kunna hantera detta. Under tyska Herstadtbankens och amerikanska Franklinbankens konkurser 1974 beslutade världens främsta bankirer i Basel att inte tillåta någon ytterligare större bank att gå under. De kom överens om att resurser skulle finnas tillgängliga för att undvika en panik som skulle kunna hota världens kreditsystem. Under den nuvarande konjunkturnedgången har ingen betydelsefull bank tillåtits gå i konkurs.

Kan det här systemet fortsätta för evigt? Vilka är gränserna för dess tillämpning? Har det världskapitalistiska systemet resurser för att rädda viktiga regeringar, företag och banker? Fram tills idag har de gjort det. President Reagan ingrep för att rädda den polska regeringen från att förklaras i konkurs. Några amerikanska banker tryckte på för att få till stånd en sådan konkursförklaring eftersom den polska staten var oförmögen att betala en del av de ränteskulder som förfallit. Reagan ingrep av ett uppenbart skäl. Han visste att en mindre betalningsinställelse till en liten amerikansk bank skulle ha spridits till hela västvärldens banksystem — den privata polska regeringen är skyldig mer än 15 miljarder dollar till privata banker i väst. Priset för ett antal västbankers konkurs var för högt.

Avsaknaden av en central världsbank

Kan världens banksystem fortsätta att omsätta krediterna och inflatera de totala kreditlånen? Jag tvivlar på att det är möjligt för all framtid — kanske för ytterligare en begränsad period. Om de fortsätter att göra det står de inför två betydande problem. Det första gäller fördelningen av risker, till inom imperialistisk rivalitet och avsaknaden av en långivare i sista hand. Det här systemet kan endast kontrolleras om det finns en borgerlig världsstat med en central världsbank, som kunde fungera på världsnivå på samma sätt som varje riksbank gör i nationell skala. Det betyder att den skulle låna pengar till de privata bankerna för att undvika att de går i konkurs. Men privategendomen och konkurrensen hindrar skapandet av en sådan världsstat. Beroende på den inomimperialistiska rivaliteten så kan det inte finnas någon långivare i sista instans. Således kommer alltid frågan om fördelning av riskerna och de påföljande kostnaderna att existera. Den är öppen för förhandlingar och kohandel. Vilken del kommer amerikanerna, tyskarna, japanerna, engelsmännen, fransmännen och italienarna att betala?

Precis som under 1920-talet så finns det ingen stormakt som kan tvinga igenom en sådan uppdelning. Efter kriget 1939—1945 kunde USA göra det. Likaså var britterna i en sådan position före kriget 1914. Idag är de mellanimperialistiska styrkeförhållandena sådana att USA inte kan tvinga någonting på Japan eller Västeuropa; ta t ex historien med den sovjetiska gasledningen.

Om skuldbördan endast uppgår till några få miljarder kan den klaras av och delas upp, men vad händer när det handlar om hundratals miljarder? De’ latinamerikanska staternas ackumulerade skuld är redan större än 100 miljarder dollar. Arbetarstaternas skuld är inte mycket mindre, och de största multinationella bolagens skulder uppgår till mer än 100 miljarder dollar. I Storbritannien uppgår industrins skuld till bankerna till 40 miljarder pund. Då det inte finns någon slutgiltig långivare så finns risken alltid att någon regering kommer att vägra betala och gå i borgen för ett annat land eller dess banker. I takt med att den inom imperialistiska rivaliteten ökar så ökar också risken för att detta skall inträffa.

Deflation

Den andra svårigheten är knuten till den deflationistiska politikens funktion, höjningen av räntan och skapandet av nya krediter. Denna politik används för att försvaga arbetarklassen genom arbetslöshet, och har som långsiktig målsättning att urholka arbetarklassens militans och styrka. Den syftar också, precis som den kapitalistiska krisen, till att rensa bort dödkött ur systemet. Men det här betyder konkurser och, som jag förklarat tidigare, så hotar dessa själva banksystemets framtid. Den andra frågan gäller hur bankerna skall hållas i schack. Hur tvingar man dem att upphöra med kreditexpansionen samtidigt som en kris av 1929-32 års proportioner undviks?

Den härskande klassen står inför ett mycket allvarligt hot från en valuta- och kreditkris i världsskala. Den kan inte lösa detta på ett enkelt sätt. Den står inför betydande socialt och politiskt motstånd från arbetarklassen och den koloniala revolutionen. Mellan de imperialistiska staterna finns en växande rivalitet. Dessutom finns konflikten med arbetarstaterna. I jämförelse med 1930-talet så har kapitalisterna totalt sett mindre inflytande. Det är därför det är möjligt att förutse att kapitalismen inte kan lösa krisen och att arbetarrörelsen kommer att få flera möjligheter att lösa den på sitt vis, förutsatt att det sker en uppgång i masskampen och att ett nytt revolutionärt ledarskap växer fram.

Ernest Mandel
Övers. Lena Palmquist / Robert Thavenius (ur International vol 6, No 6, november/december 1982)

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1983

Pengar, kapital, inflation

Inget ekonomiskt problem har visat sig så svårt att greppa för den ekonomiska teorin som problemet pengar. Orsaken till detta är att pengarnas förhållande till den verkliga utvecklingen av varuproduktionen, kapitalet och kapitalismen är synnerligen komplicerat.

Penningen föds ur varuutbytet, och kan därför aldrig helt lösgöra sig från detta. Hela problemet för den marxistiska penningteorin rör frågan; Hur självständig är penningcirkulationen i förhållandet till varuutbytet?

Alla vet att speciellt under en inflationsperiod får penningmängdens storlek och omloppshastighet kraftiga återverkningar på produktionen. Alltsedan Keynes’ omvälvning av den borgerliga ekonomiska vetenskapen har de kapitalistiska staterna utnyttjat det faktum att det finns en viss grad av sådan självständighet för att med hjälp av finanspolitik påverka produktionens omfång. Men kan denna självständighet bli total – om inte är den relativ och i så fall i vilken utsträckning och hur länge, var ligger gränserna? Sådana frågeställningar är teoretiskt viktiga att besvara och dessutom synnerligen brännande problem. Ty det är dessa frågor som den permanenta inflationen ställer i centrum för den ekonomiska debatten i dag.

Eftersom penningen föds ur varuutbytet och aldrig kan skära av bandet med detta, innebär det alt penningen i sista hand är en vara. Pengar som universellt bytesmedel är en vara i vilken alla andra varor mäts. Man kan inte i en marknadsekonomi byta något som inte är en vara. som inte har ett eget inneboende värde, dvs som inte i sig är en produkt av mänskligt arbete. Penningen kan aldrig helt skära av banden med varuproduktionen.

Det finns en djupare aspekt av detta som gäller arbetets natur. Eftersom arbetets form i ett samhälle baserat på allmän varuproduktion ( en marknadsekonomi ) är uppdelat och splittrat i individuellt, privat arbete, så har ej produkterna av arbetet en omedelbar social karaktär. Dess sociala värde erkänns ej direkt. Endast genom utbytet, och utbytet mot pengar, får produkten social karaktär och socialt värde. Den motsättning som finns under kapitalismen mellan arbetets sociala karaktär som helhet betraktat och de privata arbetsformerna, får sitt uttryck i bytesprocessen, i cirkulationsprocessen. Arbetets inneboende sociala karaktär kan endast få sitt uttryck via ett ting, penningen. Människorna, producenterna är isolerade och uppsplittrade och behöver detta magiska ting, penningen för att kunna veta om deras arbete är socialt eller ej, för att kunna veta om produkten av arbetet är användbart eller inte.

Bakom förhållandet mellan varan och varan, mellan varan och penningen, finner vi således grundläggande aspekter av arbetet självt och grundläggande aspekter av det varuproducerande samhällets organisering. Men sa länge vi säger att penningen ursprungligen är en vara, vars värde används för att mäta alla andra varors värde i, ja så länge talar vi fortfarande om enkel varuproduktion, och ännu inte om kapitalismen. För att vi ska kunna tala om kapitalism måste penningen få en första självständig funktion. Den stora skillnaden mellan den enkla varuproduktionen och kapitalismen ligger i utvecklingen av formeln »vara – pengar – vara» till formeln »pengar – vara -pengar», från formeln »sälja för att kunna köpa» till formeln »köpa för att kunna sälja», dvs »köpa för att kunna sälja med profit». När samhället genomgått den utvecklingen, ja då har penningen som representant och symbol för värde, och penningcirkulationen nått en viss grad av självständighet. Kapitalet föds när penningcirkulationen når en relativ självständighet. När det på marknaden, jämsides med ägare till varor med ett bruksvärde, framträder ägare till varan pengar, som kommer dit inte för att tillfredsställa konsumtionsbehov, utan för att öka på sin varas värde, då är kapitalet fött. Penningcirkulationen blir en självständig process vid sidan av, och till en del oberoende av, det enkla varuutbytet. Övergången från kapitalism sker när denna självständiga process inte längre begränsas till handeln, utan tränger in i produktionen, när pengarnas ägare inte längre nöjer sig med att köpa varor för att sälja dem med profit, utan köper de speciella varorna arbetskraft och produktionsmedel för att producera mervärde.

I kapitalets cirkulationsprocess är penningen ursprunget och målet, start- och slutpunkten. Den har därför ett mycket speciellt förhållande till kapitalet och kapitalismen. Kapitalism utan pengar är en självmotsägelse. Kapitalismen är inte möjlig utan pengar, och inte heller utan en utvidgning av penningcirkulationen, som vida överstiger varuutbytets omedelbara behov. Kapitalismens födelse är knuten till kreditens födelse, till mekanismer som ökar mängden bytesmedel. Det är inte möjligt att under kapitalismen ha enbart en guld – och silvervaluta. Historiskt är detta inte svårt att visa. Kreditens födelse och expansion har åtföljt’ varje steg i det kapitalistiska produktionssättets utveckling från starten med de första manufakturerna till dagens senkapitalism med dess kreditinflation eller -explosion. Det finns en inneboende logik i detta som vi måste förstå.

Försäljningen av varor är grunden i förverkligandet av dessa varors värde. Om det inte fanns någon kredit skulle den kapitalistiska produktionen vara en mycket ojämn och ständigt avbruten produktion. En kapitalistisk fabrik skulle producera en viss mängd och sedan vara tvungen att vänta tills allt detta vore sålt, innan den kunde sätta igång att producera en ny mängd. En sådan situation vore fullkomligt omöjlig. Den kapitalistiska produktionens kontinuitet, för att inte tala om dess utvidgning, är därför mycket nära knuten till utvidgningen av mängden bytesmedel långt utöver vad som krävs för att klara utbytet av de redan existerande varorna.

Betyder då detta att inflationen funnits lika länge som kapitalismen och att alla pengar är inflationspengar? Svaret är nej, främst därför att det inte finns någon lag som säger att alla de betalnings – och bytesmedel som skapats ständigt måste vara i omlopp. Det finns en mekanism, som Marx analyserade mycket känsligt och detaljerat, som ser till att mängden betalnings – och bytesmedel alltid befinner sig i någorlunda harmoni med den kapitalistiska produktionens behov under de klassiska villkoren när pengarna var baserade på ädla metaller. Ty pengar baserade på ädla metaller är pengar baserade på varor med ett inneboende värde. Det finns inget skäl varför de då inte skulle kunna användas för att lagra värde och dras ut ur cirkulationsprocessen. Den totala guldmängden och den totala penningmängden växlingsbar i guld representerar ett visst inneboende värde. Om man ökar storleken på lagret, sjunker inte värdet på varje enhet eftersom värdet är inneboende i varje enhet. Den situation som kan uppstå är att en del av mängden inte .har en motsvarighet i varuutbytet och varucirkulationen. Då dras en del av penningmängden helt enkelt bort och lagras. När sedan varucirkulationen kräver en ökning av penningmängden i omlopp, dras delar av värde lagret ut i cirkulationsprocessen igen.

Under sådana omständigheter är ordet inflation meningslöst. Att tala om guldinflation är lika meningslöst som att tala om bilinflation, järninflation eller textilinflation. Det kan produceras för mycket varor av en viss typ. Då har vi överproduktion. Priset kan vara för högt i förhållande till det verkliga värdet, och vi får då en priskollaps därför att varan inte går att sälja. Men det ta har ingenting att göra med inflation. Inflation betyder värdeförlust och enligt arbetsvärdeläran kan inte varor förlora värde genom händelser i cirkulations-. processen. Endast genom att den socialt nödvändiga arbetstiden för att tillverka dem minskar, kan varornas värde minska. Så länge detta inte sker rör vi oss inte med inflation utan endast med variationer i cirkulationsprocessen.

Definitionsmässigt är därför inflation endast möjlig när det finns papperspengar, vars knytning till guldet inte längre är direkt, utan så indirekt att den verkar utplånas. Vi sammanför därför utvecklingen av inflationen och ett brott mellan papperspengarna och dess guld – och silverbas. Detta brott innebär en avsevärd ökning av penningcirkulationens självständighet i förhållande till varuproduktionen och de verkliga varorna. Att förstå detta är grunden till en förståelse av vad inflation egentligen är.

Under den imperialistiska epoken och dess slutliga senkapitalistiska stadium finns det i huvudsak två typer av inflationsprocesser. Det är främst den ena typen som studerats av de klassiska marxisterna, Marx själv och framför allt hans elever Hilferding, Bucharin, Otto Bauer, Lenin och Varga under perioden kring första världskriget. Denna första källa till inflation är utgivning av papperspengar för att täcka underskott i statskassan. Papperspengar har en dubbel funktion. Dels som kredit, dvs för att utvidga mängden bytesmedel i omlopp (den funktion vi talat om tidigare) och dels att täcka regeringarnas budgetunderskott. Vid otaliga möten de senaste femtio åren har marxister och socialistiska agitatorer använt sig av bilden med centralbankernas tryckpressar som används av regeringarna för att täcka underskotten. Det är en agitatorisk bild men den är inte felaktig. Det är något som sken om och om igen. Denna inflationskälla är intimt länkad till företeelserna krig , utländsk ockupation, krigsnederlag, betalning av krigsskadestånd, inbördeskrig eller sociala kriser. Företeelser som innebär att utomekonomiska faktorer skapar en våldsam omvälvning i ekonomin, vilket framtvingar ett plötsligt behov av stora mängder betalningsmedel, utan samband med vad som händer i produktionen. Om en regering plötsligt tvingas betala tio miljarder franc eller mark till en utländsk ockupationsmakt, har detta naturligtvis inget att göra med vad som händer i produktionsprocessen.

Om vi sätter upp följande ekvationer:
l ton järn = 10 (socialt nödvändiga) arbetstimmar,
1/2 kg silver = 10 arbetstimmar
så kan vi ställa upp värdeekvationen:
l ton järn = 1/2 kg silver. Om vi nu säger:
100 kr = 1/2 kg silver
kan vi sätta upp följande prisekvation:
l ton järn = 100 kr. Detta är en direkt och mekanisk tillämpning av arbetsvärdeläran.

Vad är då inflation? Inflation är helt enkelt att låta trycka fler och fler hundralappar ända till dess situationen uppstått att 300 kr motsvarar 1/2 kg silver. Om alla andra faktorer är lika är nu priset på ett ton järn 300 kr, utan att något har förändrats i silvrets eller järnets värde. En viss kvantitet ädel metall motsvaras helt enkelt av tre gånger så mycket papperspengar.

Det är därför som Marx säger att papperspengar är symboler eller representanter för ädla metaller, dock inom vissa gran ser. Den avgörande faktorn är alltid värdet, dvs vad som händer i produktionen. Och, om det som händer med mängden papperspengar, representerande en viss kvantitet ädel metall, står i motsättning till det som händer i själva varuproduktionen, då har dess a gränser passerats och de mekaniska ekvationerna går inte längre att tillämpa.

Något som ytterligare ökar problemet med denna analys är det speciella förhållandet mellan de ädla metallernas värde och andra varors värde. Så fort vi överger förutsättningen att ett ton järn är lika med tio arbetstimmar och att ett halvt kilo silver är lika med tio arbetstimmar, kan vi inte längre dra slutsatsen att tredubblingen av penningmängden innebär inflation. Vi kan inte heller dra några slutsatser om prisutvecklingen. Innan man kan göra detta måste man undersöka vad som hänt inom värdeproduktionen. En sådan undersökning kan innebära en hel del överraskningar.

Under de senaste sextio åren har arbetsproduktiviteten ökat avsevärt inom industrin och jordbruket, mycket mer än inom guldproduktionen. Detta betyder med andra ord att den långsamma utvecklingen av arbetsproduktiviteten inom guldproduktionen orsakat att värdet på övriga varor sjunkit, förutsatt att vi uttrycker deras värde i guld. Vi talar inte om priser i valutor som drabbats av inflation, utan om värde. Varornas värde uttryckt i guld sjunker därför att arbetsproduktiviteten ökat tre, fyra gånger så snabbt inom industrin och jordbruket, som inom guldproduktionen. Efter sextio år får vi då ekvationen:
l ton järn = l timme, 1/2 kg silver = 8 timmar.

Oberoende av vad som sker på penningområdet, sker det en värdeminskning av järnet uttryckt i guld/silver. Av detta kan man dra en mycket viktig men paradoxal slutsats, nämligen den att en av pappersvalutainflationens objektiva funktioner. är att dölja den kraftiga värdeminskningen på de flesta varor. Varornas värde har i genomsnitt sjunkit sjufalt sedan första världskrigets utbrott. Den genomsnittliga arbetstid som krävs för att producera en genomsnittlig kvantitet varor är i dag sju gånger mindre än den var 1914. Under samma tid har guldets värde endast sjunkit till hälften. Om valutorna hade varit stabila skulle priserna i dag ha varit ca tre och en halv gång så låga som för sextio år sedan.

Ett kapitalistiskt system med ständigt sjunkande värden uttryckt i stabil valuta skulle vara ett system med ständigt sjunkande priser. Och en kapitalism med sjunkande prisnivå i fyrtio, femtio år skulle vara en kapitalism med stora svårigheter och bekymmer. Det skulle vara mycket svårt att få detta system att expandera, bl a därför att de som lånar ut pengar skulle gynnas i förhållande till de som behöver krediter. Ett sådant kapitalistiskt system skulle gynna bankirer och ockrare på bekostnad av industrikapitalisterna. De senare skulle avskräckas från att utnyttja krediter, och detta skulle vara en mycket allvarlig hämsko på utbyggnaden av industriproduktionen. Bara detta skäl har från en viss tidpunkt nödvändiggjort en viss urholkning av penningenheternas värde, en viss permanent inflation.

Denna inflation tar inte nödvändigtvis formen av tryckpressar som rullar för att täcka underskottet i statskassan. Den härstammar ej från faktorer utanför det ekonomiska livet i strikt bemärkelse som krig, ockupation eDer inbördeskrig. Den härstammar i stället från systemet självt, från den kapitalistiska produktionens egen utveckling och främst då från bankkrediterna. Den huvudsakliga källan till den permanenta inflationen, speciellt då sedan andra världskriget, är »bankpengarnas» inflation, d v s de kontoöverdrag som bankirerna tillåter sina kunder göra.

Dessa krediter är av två typer, dels kredit till konsumenter (avbetalningsköp, kreditkort), dels krediter till kapitalistiska företag. De senare är viktigare än de första. I de kapitalistiska nyckelländerna USA, Västtyskland och Japan är resultatet av en statistisk analys mycket tydligt. Om vi ställer upp tre staplar: offentlig skuld (ackumulerade budgetunderskott under 30 – 40 år), konsumentkrediter samt industri -handels – och transportföretagens krediter, kommer vi att upptäcka att den andra plus den tredje är mycket större än den första, samt att den tredje är mycket större än den andra. Den viktigaste inflationskällan ar de ökade krediterna till företagen och den totala ökningen av den privata skuldsättningen, och inte den statliga skuldsättningen.

Det är enkelt att relatera denna utveckling till grundläggande motsättningar i det, kapitalistiska produktionssättet. Vad innebär en ökad skuldsättning av hushållen om inte ett försök att underlätta realiseringen av mervärdet. När det finns en tendens till överproduktion, när den totala disponibla inkomsten inte räcker för att köpa den totala mängden konsumtionsvaror som bjuds ut på marknaden, ökar man den disponibla inkomsten för att täcka skillnaden, dvs man ökar krediterna. Och vad innebär en ökad skuldsättning av företagen ? När profitkvoten minskar finns risk för att takten i kapitalackumulationen minskar. Profiten räcker inte längre till för att lösa alla de uppgifter som denna ackumulation kräver. Borgerliga ekonomer uttrycker det på följande sätt: kostnaden för de nya investeringsprojekten är så höga i dag att vinsten inte klarar av att täcka dem. Detta skapar återigen ett gap som täcks genom utvidgade krediter. Krediterna utvidgas för att en explosiv överproduktion av varor och en katastrofal minskning av takten i kapitalackumulationen skall kunna undvikas, dvs krediterna utvidgas för att minska de grundläggande kapitalistiska motsättningarna.
Kan detta pågå hur länge som helst? Nej, även här finns en gräns. Vi kommer att ge några exempel på vad inflationen har för effekter på detta område. De visar att penningcirkulationens självständighet har sina gränser och att det straffar sig att överträda dem. Det första exemplet är inflationens effekter på själva kreditsystemets sätt att fungera.

Under kapitalismen är kreditutgivningen ingalunda en social service. Kapitalistiska institutioner lånar ut pengar mot ränta. Men om det råder en ständig inflation förändras kalkylerna för denna ränta. Arbetarna har lärt sig att skilja på reallöner och nominella löner, medan ägare till penningkapital (främst banker) har lärt sig att skilja på nominell ränta och verklig ränta. Om den nominella räntan är fem procent samtidigt som pengarna förlorar sju procent av sitt värde per år, ja då är den verkliga räntan minus två procent.

Man får en sammansatt räntefot av inflation och verklig ränta som en följd av den permanenta inflationen. Den nominella räntan tenderar att ständigt stiga. I dag är detta en sak som ingen förnekar, men för 8 – 10 år sedan skrattade många åt marxisterna och menade att räntesatser på 12 – 14 procent var otänkbara under den nuvarande epoken. I dag finns sådana räntor överallt i den kapitalistiska världen, och de kommer att stiga än mer om inflationen fortsätter att stiga.
När vi får denna snabba och strukturellt betingade stegring av räntesatserna, får vi samtidigt en häftig motsättning mellan sjunkande profitkvoter och stegrade räntor. Om den nominella räntan är 12 procent krävs en profitkvot på 15 -16 procent för att det skall vara någon som helst idé att utnyttja krediter för den utvidgade expansionen. Under den senaste perioden finns det en klar tendens till sjunkande profitkvoter. Det har visats statistiskt för England, USA, Japan och Västtyskland bara för att ta de viktigaste kapitalistländerna. Resultatet blir att de produktiva investeringarna hotas. Detta är paradoxalt eftersom vi tidigare sagt att en av kreditinflationens funktioner var att göra det möjligt för kapitalistiska företag att gå utöver de ramar som de egna profiterna sätter upp, för att undvika att takten i kapitalackumulationen minskar. Men efter en viss övergångsperiod kan inflationen ha motsatt effekt, dvs den kan i stället strypa krediternas stimulerande effekt på ackumulationen. Självfinansieringsgraden i alla stora företag i världen har sjunkit och betydelsefulla kapitalister i USA talar om storbolagens likviditetskris under den accelererande inflationens villkor. Denna motsättning kan självklart inte ökas hur långt som helst, utan vid en viss tidpunkt måste den leda till en långsiktig tendens av sjunkande investerings – och ackumulationstakt. Det är visserligen svårt att i dag bevisa det statistiskt, men det finns redan många tecken som tyder på att denna vändpunkt är passerad (mitten och slutet på sextiotalet). Att bestämma den exakta tidpunkten är visserligen” viktigt ur politisk synpunkt och för att kunna göra vettiga förutsägelser, men det är inte så viktigt ur teoretisk synvinkel. Där är det viktigt att förstå de mekanismer som gör denna vändpunkt oundviklig, nämligen att kreditexpansionen inte längre har en stimulerande effekt på investeringar och ackumulation.

En annan av kreditinflationens effekter är att den uppmuntrar till spekulation. »Dåliga» pengar cirkulerar eftersom ingen vill behålla dem. Resultatet blir en jakt efter realvärden och därmed kraftiga prishöjningar på mark, guld, diamanter, konst och råvaror. Råvarupriserna t ex har ju mer än fördubblats under de senaste två åren, vissa råvarupriser har tre – och fyrdubblats. Vissa kapitalister har köpt upp råvaror därför att de föredrar att placera sin förmögenhet där i stället för att behålla den i penningform. De kraftigt ökade markpriserna, som är ett faktum över hela världen, blir i sin tur orsak till en ny inflationsvåg, eftersom det leder till ökade hyror och byggnadskostnader. Både företag och enskilda drabbas då av ökade fasta kostnader med prishöjningar som följd.

En annan av inflationens konsekvenser är att den allmänt tenderar att göra långsiktiga investeringar mycket osäkra. Det finns flera katastrofala exempel på detta under de senaste åren, t ex Rolls Royce – koncernens konkurs. Paradoxalt nog misslyckades Rolls Royce finansiellt därför att de lyckades på det teknologiska området. De byggde de effektivaste och bästa jetmotorerna och fick mycket stora order på dessa från amerikanska flygbolag. Detta tvingade dem att göra stora investeringar för att klara dess order, men på grund av den långvariga inflationen kalkylerades kostnaderna helt fel. Concorde-projektet är ett annat exempel av ungefär samma typ. Kalkylen har slagit fel med 100 procent. Denna typ av misstag är oundvikliga, eftersom ingen borgerlig ekonom i dag kan beräkna inflationens, råvaru – och maskinprishöjningarnas effekter under de kommande sju – åtta åren. Den accelererande inflationen utgör ett stort hinder för långsiktiga investeringsprojekt. Den utgör också ett hinder för accelererad teknologisk utveckling. Man kan säga att de snabba teknologiska framstegen under och efter andra världskriget var kreditfinansierade och – stimulerade. Men efter en viss tidpunkt har inflationen motsatt effekt på den tekniska utvecklingen.

Samma fenomen som vi talat om när det gäller kapitalackumulationen kan vi även iaktta vad gäller realisering av mervärdet. Så länge ökad skuldsättning verkligen ökar individernas och hushållens köpkraft, kan man säga att kreditinflationen vidgar marknaden. Men inte heller konsumentkrediten är en social service, utan någonting låntagaren måste betala tillbaka, och betala tillbaka med ränta. Å ena sidan ökar den totalt disponibla summan (inkomst plus kredit) men å andra sidan ökar också den del av denna summa som måste betalas tillbaka i form av amorteringar och ränta. När denna senare uppgift passerar en viss nivå riskerar kreditinflationen att strypa istället för att vidga markan den.

Vid andra världskrigets slut använde varje amerikansk familj fem procent av sin löpande inkomst till återbetalning av skulder, i dag är denna siffra tjugofem procent. När dessa tjugofem procent blivit till femtio har man hamnat i samma situation som ormen som biter sin egen svans. Resultatet av kreditinflationen blir då en minskning istället för en utvidgning av marknaden. Några amerikanska ekonomer har ganska övertygande försökt bevisa att konsumentmarknaden i USA slutat växa sedan flera år tillbaka om alla faktorer tas med i beräkningen. Men återigen är det viktigare att förstå utvecklingstendensen än att fastslå den fasta tidpunkten. Och denna utvecklingstendens är mycket tydlig – kreditexpansionen kan inte öka den verkliga köpkraften hur långt som helst. Kreditens möjligheter att lösa den långsiktiga kapitalistiska tendensen till överproduktion blir förr eller senare uttömda.

Vad blir då slutsatsen av allt detta? Jo, att det kapitalistiska produktionssättets grundläggande motsättningar, de grundläggande rörelselagar som leder till en sjunkande profitkvot etc, också får sitt uttryck i penningcirkulationen. Hur man än manipulerar med pengarna, sedelpressarna och bankkrediterna kan man inte i längden skilja detta från värde – och mervärdesproduktionens grundläggande motsättningar. Man kan skjuta problemen framför sig en tid, men man får betala ett pris även för detta. Det priset har varit det internationella valutasystemets sammanbrott och motsättningen mellan dollarn som ett krisbekämpningsmedel i USA och dollarn som bas för det internationella valutasystemet. Konsekvenserna av detta är mycket farliga för världens kapitalister, de är mycket nervösa nu för tiden och talar om risken för att världshandeln ska bryta samman. Allt detta hänger samman med penningens natur, att pengarna fötts ur varuutbytet och aldrig helt kan skiljas från detta. Och detta utbyte sker med varor som har ett inneboende värde bestämt av mängden arbete nedlagt i dem. Ett sådant varuutbyte kan i längden inte skötas med hjälp av helt godtyckliga och artificiella bytes – och betalningsmedel. I det långa loppet kan inte ens den största terror, inte ens Hitlers Gestapo, inte ens den amerikanska imperialismens väldiga maktapparat, tvinga någon varuägare att acceptera värdelösa papperspengar eller siffror i en bok som betalning för sina varor. Det är dessa grundläggande sanningar som ligger bakom alla konflikter och gräl, bakom all osäkerhet om valutasystemens och penningvärdenas utveckling och framtid. Världens kapitalister har verkligen orsak att vara nervösa.

Ernest Mandel

Artikeln bygger i huvudsak på en föreläsning som kamrat Ernest Mandel höll i Göteborg hösten 73 – red

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1974

Krisen i den gemensamma marknaden

Än en gång genomgår Gemensamma Marknaden (EG) en allvarlig kris, förmodligen den allvarligaste sedan starten. Den har nu senast fått sitt uttryck i det misslyckade försöket att få de nio medlemsländernas valutor att »flyta gemensamt» (Not 1), i den brittiska regeringens beslut att kräva nya förhandlingar om villkoren för det brittiska medlemskapet och i de danska och italienska besluten att upphäva rätten till fri och obegränsad import av varor från EG-länderna. Tidigare framträdde denna kris på ett mycket dramatiskt sätt genom de nio regeringarnas oförmåga att enas om en gemensam linje inför »oljekrisen» och att förhandla fram en gemensam överenskommelse med de oljeproducerande länderna.

För att förstå orsakerna till denna kris måste man till att börja med förstå Gemensamma Marknadens verkliga natur. EG är en bastard, en övergångsform för nio imperialistländers ekonomiska integration (till att börja med var det bara sex). Dessa länder beslöt att tillåta obegränsad varucirkulation och fria kapitalrörelser inom det gemensamma territoriet. Men de skapade varken en gemensam borgerlig stat och regering eller en gemensam valuta.

De institutioner EG begåvades med är pseudostatliga institutioner, ledda av en »kommission» med enbart konsultativ makt utom vad som gäller kapital- och varucirkulation i snäv mening. Det är »ministerrådet», som har den verkliga makten. Men i själva verket saknar även denna grupp maktmedel att tvinga på en motspänstig medlemsregering sina beslut.

Gemensamma Marknadens övergångskaraktär svarar mot det ekonomiska fenomen den är ett uttryck för på en institutionell politisk nivå, nämligen den successiva internationaliseringen av storkapitalets tillgångar. Under de senaste tjugo åren har den europeiska kapitalsammanflätningen gradvis ökats och breddats. Industrigrupper har bildats, vars tillgångar inte längre tillhör en »nationell» europeisk bourgeoisi, utan flera och där ingen nationell gruppering intar en dominerande position (Dunlop-Pirelli och Agfa-Gevaert är två exempel).

Men även om denna process otvivelaktigt fortsätter, så har den långt ifrån nått en punkt, där den inte längre går att hejda eller bromsas upp. Den har misslyckats i några fall, till exempel i bilindustrin med projektet Fiat-Citroen. Denna nya europeiska jättekoncern upplöstes. Sammanflätningsprocessen har i andra fall lett till att en enda, kontrollerande »nationell» kapitalgrupp absorberat ett antal företag. Den tyska Hoechster Farben-trustens uppslukande av den franska läkemedelsfirman Ruessel-Uclaf är ett exempel på detta. I de flesta industribranscher fortsätter nationella monopolföretag att utveckla ett europeiskt samarbete i stället för att satsa på sammanslagningar.

Kapitalets internationalisering inom EG började alltså passera det »nationellt» monopolistiska stadiet, och det är ingen tvekan om att amerikanska, japanska och europeiska multinationella företag har skaffat sig en maktposition. Men denna internationalisering har ännu inte natt sa långt att de »nationella» kapitalistgrupperna förlorat allt inflytande och all handlingsförmåga. Kampen mellan de grupper som kräver en gemensam borgerlig stat i europeisk skala och de som fortfarande är knutna till en av staterna är fortfarande långt ifrån avgjord. Detta utgör grunden för en förståelse av den nuvarande krisen i EG.

Gemensamma Marknaden är en övernationell institution som saknar verklig statlig makt just i en tid där staten blivit ett oundgängligt instrument inte bara för att upprätthålla kapitalets sociala och politiska makt, utan även för att möjliggöra kapitalets realisering och utvidgade reproduktion. Vi har alltid förutsagt att en sådan institutions grundläggande motsättningar skulle visa sig så snart en allmän recession drabbade det kapitalistiska Europa. Den borgerliga statens ingripande i det ekonomiska livet blir avgörande för systemets fortbestånd just vid en allvarlig ekonomisk recession.

Storkapitalet i de olika EG-staterna ställs då inför klara alternativ. Antingen måste det skapa en europeisk stat. som är kapabel att arbeta fram en krisbekämpande politik i europeisk skala eller så måste de förlita sig till en nationell antikrispolitik. I båda fallen ställs Gemensamma Marknaden åt sidan.

I det första fallet ersätts den av en federal kapitalistisk stat som omfattar alla länder beredda att ta ett sådant steg. En sådan stat måste ha en enhetlig valuta, en regering, en enhetlig sysselsättningspolitik, en budget och en enhetlig skattepolitik. I det andra fallet innebär en återgång till protektionism i flera nationella stater att den bryts sönder.

Det är uppenbart att de europeiska multinationella företagen kräver att en europeisk stat skapas som svar på en allvarlig ekonomisk recession. Detta av den enkla anledningen att deras intressen i »kampen mot recessionen» endast kan försvaras effektivt i en sådan skala. Och det gäller även de koncerner vars kapitaltillgångar redan kan sägas vara internationaliserade och de som fortfarande kontrolleras av en nationell borgarklass, men vars verksamhetsområde även i produktionshänseende sträcker sig långt utanför de nationella gränserna. Philips-koncernen t.ex. kan inte försvaras mot krisens effekter med åtgärder som den holländska regeringen vidtar inom landet. En effektiv »krisbekämpningspolitik» för en sådan koncern är en politik som åtminstone omfattar alla de nio medlemsländerna i EG.

Med frånvaron av en verklig regering och en verklig stat omfattande alla nio länderna, är det lika uppenbart att ju allvarligare den ekonomiska situationen är, ju mer tvingas varje enskilt lands borgarklass förlita sig till en krisbekämpning i rent nationell skala. Det val som bourgeoisin ställs inför blir i själva verket antingen att vidta åtgärder i nationell skala eller inte vidta några åtgärder alls. Det är otänkbart att någon borgarklass förblir passiv inför en kraftigt ökad arbetslöshet och en djup recession med de styrkeförhållanden som existerar mellan arbete och kapital i Västeuropa idag. En sådan passivitet kunde provocera fram en social och revolutionär kris med mycket allvarliga konsekvenser för det kapitalistiska systemets fortbestånd.

Vi har därför alltid förutspått att Gemensamma Marknaden inte skulle klara en djup ekonomisk recession, om den inte innan dess lyckats omforma sig själv till en verklig europeisk regering.

Krisen – en produkt av recessionen

De senaste sex månadernas händelser bekräftar denna analys. I de flesta imperialistiska länder är lågkonjunkturen redan ett faktum. I USA är den redan allvarlig (bruttonationalprodukten har sjunkit med sex procent på fem månader), i Storbritannien, Italien och Japan har den just börjat. Västtyskland befinner sig just på gränsen, medan Frankrike är det enda stora imperialistland som ännu inte drabbats.

Arbetslösheten stiger i alla imperialistiska länder. Den kommande vintern kommer vi förmodligen få se den tidigare rekordsiffran för dessa länder (10 miljoner) passerad med god marginal. 15 miljoner arbetslösa är ingen orealistisk siffra.

Under sådana omständigheter är det oundvikligt att borgarna satsar på en nationell krisbekämpningspolitik, dvs vidtar protektionistiska åtgärder. Det är just vad Italien och Danmark gjort. Dessa länders regeringar införde inte bara importbegränsningar i allmänhet, utan i synnerhet på varor från gemensamma marknaden.

Det försäkras ibland att krisen är »exceptionell» och att den bara är ett uttryck för en tillfällig »olyckshändelse» i form av »oljekrisen». Det påstås att denna skapat ett betydande underskott i betalningsbalansen i flera länder (speciellt Storbritannien, Italien och Frankrike).

Argumentet är ofullständigt och endast skenbart riktigt. I verkligheten kompenseras underskottet i betalningsbalansen för vissa EG-länder mer än väl av det uppseendeväckande stora västtyska överskottet. Benelux-länderna kan också (än så länge) glädjas åt ett icke obetydligt överskott. Den verkliga naturen hos »krisen för betalningsbalanserna» framträder alltså i ett helt annorlunda sken. De italienska, danska och brittiska regeringarna har alltså tvingats ta till protektionistiska åtgärder därför att länderna med överskott vägrat slå ihop (helt eller delvis) alla EG-ländernas bytesreserver till en pott. Men en sådan sammanslagning är otänkbar utan en gemensam valuta, gemensam ekonomisk, skatte- och sysselsättningspolitik, dvs utan gemensam regering och stat.

Det europeiska storkapitalets dilemma är speciellt slående vad gäller de västtyska imperialismen, idag den mest stabila och rika av alla. Västtyskland har haft den lägsta inflationen, den snabbaste exportökningen, det största överskottet i betalningsbalansen och den lägsta arbetslösheten av alla imperialistländer (även om arbetslösheten ökat kraftigt sedan 70-72). När Helmut Schmidt efterträdde Willy Brandt som socialdemokratisk kansler, betonade de flesta kommentatorerna den nya regeringens »atlantinriktning» jämfört med föregångarns »europeiska inriktning». Men inom ett par veckor – efter Schmidts möte med den nye franske presidenten Giscard d’Estaing – var man tvungen att omvärdera detta.

Det tyska storkapitalet har att välja på två onda ting, och har uppenbarligen problem att bestämma sig för vilket som är det minst onda. Om de väljer en ny EG-satsning måste de både kompensera underskotten i betalningsbalanserna och absorbera effekterna av den accelererade inflationen i tre av de stora kompanjonländerna – Frankrike, Italien och Storbritannien. Man skulle vara tvungen att köpa Gemensamma Marknadens hälsa och konsolidering dyrt. Den franska bourgeoisins gamla slagord från Poincares och Clemenceaus tid »låt Fritz betala» – skulle bli verklighet. Och detta trots att det denna gång inte finns någon politisk eller militär makt som kan backa upp kravet.

Om Helmut Schmidt beslutar att inte betala denna räkning, som han proklamerade vid sin kanslerinstallation, blir konsekvenserna för Bonn knappast mindre förödande. De protektionistiska åtgärderna hotar då att sprida sig från Italien och Danmark till Frankrike och Storbritannien och sedan vidare. De samlade effekterna av en sådan utveckling skulle innebära ett avgörande slag mot den enda grundstenen i den västtyska kapitalismens »framgång», nämligen utvidgad export (försäljningen av konsumtionsvaror på hemmamarknaden sjunker redan).

Förbundsrepublikens kompanjoner lyckas säkert »exportera» recessionen till Västtyskland om Västtyskland vägrar att exportera sina valutareserver till dem. Och den recessionen skulle skapa en allvarlig social kris. Frestelsen och trycket för att öppna slussarna för kreditinflationen och på detta sätt komma tillrätta med krisen skulle då bli oemotståndligt. Men en sådan inflation skulle vända överskottet i betalningsbalansen till ett underskott och de existerande reserverna strömma ut. Där ligger dilemmat.

Statens roll i den imperialistiska konkurrensen.

Några kanske anser att denna analys är en eftergift åt Kautskys myt om »superimperialismen». När vi hävdar att flera imperialistmakter kan genomföra en »fredlig» sammanslagning utan att den ena stukar den andra, som den tyska imperialismen försökte under världskrigen och den franska och brittiska under perioderna efter, hävdar vi då inte att de mellanimperialistiska motsättningarna kan lösas fredligt istället för att skärpas? De som förkastar vår analys på denna grund, tänker i själva verket schematiskt och ihåligt och befinner sig så långt ifrån en dialektisk förståelse av den objektiva verkligheten som det är möjligt. Mot Kautsky ställde Lenin tesen om tilltagande i stället för avtagande imperialistiska motsättningar som helhet betraktat och inte tesen att motsättningarna mellan var och en av imperialistländerna ständigt måste öka. Vi anser att Lenins tes förblir korrekt och att den bekräftas av det som händer nu. I själva verket så ökar motsättningarna inom imperialismen snarare än att minska, vilket motsäger teorin om superimperialismen och även teorin att den nordamerikanska »superimperialismen» genom sin tyngd skulle krossa alla konkurrenter och förvandla dem till blott och bart satelliter.

Lenin förfäktade aldrig teorin att konkurrensen mellan ett antal ungefär lika starka imperialistmakter ständigt skulle fortsätta. Han såg själv två stora imperialistmakter elimineras under sin livstid – Tsarryssland av Oktoberrevolutionen och Österrike-Ungern genom nederlaget 1918. Att »på grund av den ständigt intensifierade konkurrensen mellan imperialistländerna» hävda omöjligheten av en sammanslagning av ett visst antal imperialistiska stater vore att missa det faktum att en sådan sammanslagning kan provoceras fram just av denna intensifierade konkurrens.

Låt oss titta på exemplet oljekrisen». Den provocerade fram en allmän jakt från världens stora koncerner, inte bara på olje- och uranfyndigheter. utan också på andra råvarukällor. Det sätt på vilket de olika regeringarna manövrerade och fortfarande manövrerar för att hjälpa »sina» koncerner bekräftar slående än en gång den leninistiska teorin om imperialismen och staten. Men det är uppenbart att ju starkare en stat är politiskt, militärt och ekonomiskt, ju bättre lyckas den i sitt uppsåt. Visserligen är det sant att Västtyskland är en ekonomiskt stark stat och Frankrike, Storbritannien och Italien medelstarka ekonomiskt sett, men var för sig är de politiskt svaga och militärt nästan obefintliga stater. Även om Japan militärt också är mycket svagt, så kompenseras dock detta delvis av en stor politisk maktkoncentration och därmed en förmåga att manövrera och att fatta snabba beslut. Det dröjde heller inte länge förrän allt detta gav utslag. Under den vilda jakten på råvaror mellan oktober 73 och april 74 lyckades de amerikanska och japanska företagen betydligt bättre än de europeiska.

Med dessa fakta som bakgrund kan den teoretiska diskussionen bättre förstås. Man hittar inte »revisionismen» hos oss. utan bland de som förkastar våra teser om den europeiska kapitalsammanflätningen. De påstår i realiteten att de stora europeiska koncernerna inte kan (eller ännu värre – inte vill) försvara sina intressen genom att använda de statliga verktyg som lämpar sig för ändamålet. Och vad innebär detta om inte just påståendet att dessa bolag är helt behärskade av amerikanska intressen, dvs teorin om ultraimperialismen (eller dess »superimperialistiska» variant).
Vi hävdar däremot att motsättningarna mellan de amerikanska japanska och europeiska koncernerna blir allt bittrare. Därav kommer den långsiktiga tendensen till europeisk kapitalsammanflätning och skapandet av en europeisk imperialistisk statsbildning. Det är det vapen de europeiska koncernerna behöver för att lyckas hävda sig i denna intensifierade konkurrens.

Vi gör heller inga eftergifter till myten om »bundenhet till territoriet». Det finns de som polemiserar mot vår ståndpunkt utifrån abstraktionen om »företag etablerade på Frankrikes, Västtysklands etc territorium». De glömmer att oförsonliga motsättningar utvecklats mellan de europeiska koncernerna och deras amerikanska motparter och att den borgerliga staten inte kan förbli neutral – eller »medla» – i dessa konflikter.

Oavsett hur effektivt det sker så måste den borgerliga staten antingen försvara den europeiska koncernerna, dvs Philips. Siemens, ICI, Hoechst, Bayer, Pechiney, Saint-Gobain, Fiat, Shell. BP. Thyssen, Daimler Benz etc och de sektorer av finanskapitalet som stödjer dem. I så fall ställs frågan om vilken typ av statlig institution som är effektivast i denna hårdnande konkurrens. Eller så förnekar man att dessa grupper antingen vill eller kan förse sig med en statsbildning för att försvara sig mot USA-imperialismen. (Argumentet är svagt och kan inte verifieras av reella bevis). De som hävdar detta hamnar, vare sig de är medvetna om det eller ej, i Kautskys teori om ultraimperialismen som enar alla koncerner och krossar de som opponerar sig.

Den europeiska kapitalsammanflätningen fortsätter.

För att kunna bedöma Gemensamma Marknadens framtid är det alltså nödvändigt att frigöra sig från all ytlig och kortsiktig impressionism. Man måste se den långsiktiga tendensen på den ekonomiska, sociala och politiska nivån, liksom de inre motsättningarna i dessa. Lika fel som det förut var att slå fast att EG:s ekonomiska integration var utan återvändo, lika fel vore det att nu snabbt dra slutsatsen att Gemensamma Marknaden befinner sig i upplösning eller redan är död.

Trots misslyckandet med sammanslagningen Fiat-Citroen (vilket f.ö. ställer frågan om en sammanslagning Citroen-Renault eller Citroen-Ford, eftersom de europeiska bilkoncernerna inte tycks klara den nuvarande krisen inom bilindustrin på egen hand), och trots EG-institutionernas kris, fortsätter den europeiska kapitalsammanflätningen. Den europeiska storfinansen är inte passiv in-‘för de borgerliga regeringarnas maktlöshet och impotensen hos »gemenskapens» institutioner. Nästan allt vad den företar sig pekar mot ökad kapitalintegration.

»Energikrisen» skapade således en ny europeisk finanskoncern att läggas till de många finansbankgrupper som blivit till det senaste decenniet. Banque de Paris et Pays-Bas, Societe Generale, Schweizerische Kreditanstalt, Midland Banks, Amsterdam-Rotterdam Bank och den belgiska Societe Generale de Banque startade Finerg, vars uppgift är att underlätta finansieringen av stora investeringsprojekt på energiområdet: byggandet av kärnkraftverk, oljeprospektering i Nordsjön, forskning efter nya energikällor etc. Projektet understryker än en gäng den långsiktiga ekonomiska logiken som ligger bakom de europeiska kapitalsammanflätningen. Nämligen att även de starkaste »nationella» koncernerna inte kan skaffa fram tillräckligt med kapital för att starta några av de teknologiskt avancerade projekt som krävs for att konkurrensen med den amerikanska och japanska imperialismen inte ska vara på förhand avgjord.

Under förhandlingarna med de halvkoloniala länderna och med de byråkratiserade arbetarstaterna kräver de stora europeiska monopolen högljutt tillräckligt »europeiskt» statligt stöd för att de ska kunna komma med tillräckligt bra bud. Medan den amerikanska diplomatin breddat vägen för Rockefeller-koncernens spektakulära återkomst till den egyptiska marknaden, har den europeiska diplomatin otvivelaktligen haft en del framgångar i Sovjetunionen, Nordafrika (stål. bilar, naturgas), det svarta Afrika och Brasilien. Tävlingen ar långt ifrån avgjord. Gemensamma Marknadens framtid beror mer än någonsin på hur en kamp mellan levande ekonomiska, sociala och politiska krafter utvecklas. Dvs den beror på verkliga styrkeförhållanden och inte på någon förutbestämd »järnlag».

Kapitalets intressen är inte arbetarnas.

I dessa intressekonflikter måste arbetarklassen och arbetarrörelsen framför allt behålla sin politiska självständighet och inte identifiera sig med någon av de kämpande borgerliga grupperna. Värken »de nationella intressena.» eller »det europeiska idealet» är något annat än en avledningsmanöver från de olika kapitalistgrupperna, för att arbetarna ska hindras från att resolut försvara sina egna intressen mot storkapitalets.

De som kämpar mot den europeiska kapitalsammanflätningen och skapandet av en europeisk statsbildning i den »nationella självständighetens» namn, dvs en självständighet för existerande borgarstater, de identifierar sig med konservativa och bakåtsträvande kapitalistiska krafter. Krafter som inte kan försvara sina intressen på annat sätt än genom att reducera arbetarklassens köpkraft och levnadsstandard (genom en åtstramnings-, deflations- och protektionistisk politik. De som för fram parollen om ett »europeiskt svar» på den »amerikanska utmaningen» för att »hejda de multinationella företagens härjningar» stöder i själva verket europeiska multinationella företag mot amerikanska. Arbetarklassen har inget intresse av att den egna klassfienden stärks. Det finns heller ingen grund för tron att europeiska koncerner skulle vara mer »liberala» eller »reformistiska» än de »nationella» koncerner som finns idag.

Gemensamma Marknadens kris uttrycker på sitt eget sätt oförenligheten mellan den fortsatta expansionen av produktivkrafterna och den kvardröjande borgerliga nationalstaten. Vi för fram den enda historiska lösningen på denna motsättning – Europas Förenade Socialistiska Stater. För att nå dit är det nödvändigt att förbereda arbetarklassen på att utnyttja varje avgörande försvagning av dess egen borgarklass, på varje häftig förrevolutionär kris med ett perspektiv mot erövrandet av makten. Den socialistiska revolutionen kan fortfarande startas i ett enskilt land. På grund av klasskrafternas ojämna utveckling och på grund av statens och den repressiva apparatens fortfarande nationella karaktär, är det för tillfället i själva verket endast möjligt att starta en socialistisk revolution i nationell skala.

Kapitalets ökade internationalisering ställer emellertid samtidigt de europeiska arbetarna och arbetarorganisationerna inför den stora uppgiften att organisera upp ett ömsesidigt samarbete, utveckla allianser och genomföra aktioner i europeisk skala. Och detta till och med för att driva elementära krav på den ekonomiska nivån. På grund av detta växer bilden av en internationell klasskamp sakta men säkert fram hos kapitalets internationella organisationer. Revolutionärerna kan inte bara delta i denna internationella klasskamp. De måste vara de mest tydliga och energiska förkämparna på detta plan. De måste ta initiativ till samarbete och kontakter mellan fabriksdelegater och fackföreningsmilitanter, som är anställda i samma multinationella företag eller i samma industribransch i olika europeiska länder.

Kombinationen av dessa båda fenomen – revolutionära kriser som bryter ut i nationell skala och en gradvis expanderande internationell arbetarkamp – drar med sig en utveckling av en mer samtidig revolutionär kris i europeisk skala som kommer att vara överlägsen perioderna 1917-20, 1934-38 eller 1944-47. Detta gör programmet för ett Europas Förenade Socialistiska Stater inte bara objektivt nödvändigt, utan även praktiskt genomförbart. Denna målsättning kommer i ökande grad att bli trovärdig först för det breda avantgardet, sedan för de arbetande massorna som helhet.

Ernest Mandel 
20 juni 1974

Not 1.
Valutakurserna är f.n. »flytande», dvs de regleras av marknadskrafterna. Tanken var att EG-valutorna sinsemellan skulle växlas i fasta växelkurser, men »flyta» i förhållande till övriga valutor. De skulle alltså fungera som en valuta på valutabörserna. Ö.A.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1974

Arbetarna under neokapitalismen

I klassamhällets historia utgör varje social klass situation en unik kombination av stabilitet och förändring. Strukturen förblir densamma; de konjunkturella dragen modifieras ofta grundligt.

Det finns en väldig skillnad både i levnadsstandard och social miljö mellan slaven på den patriarkaliska grekiska lantgården på 500-talet f. Kr., slaven på den sicilianska plantagen århundradet f. Kr. och kyrko- eller hantverksslaven i Rom eller södra Frankrike på 300-talet e. Kr. Icke desto mindre var alla tre slavar vars identiska sociala ställning inte kan förnekas. En adelsman vid Louis XV:s hov hade inte mycket gemensamt med godsherren i Normandie eller Burgund sju århundraden tidigare — frånsett att båda levde på det merarbete som frampressats från bönderna genom feodala eller halvfeodala institutioner.

När vi betraktar det moderna proletariatets historia, det proletariat vars direkta fäder var de medeltida städernas obundna och rotlösa lönearbetare och vagabonderna på 1500-talet — så slående skildrade i den utmärkta romanen från mitt land Till Eulen-spiegel — så iakttar vi samma kombination av stabilitet i strukturen och konjunkturmässig förändring. Proletärens villkor är, i ett nötskal, bristen på tillgång till produktionsmedel eller existensmedel vilket i ett samhälle med förallmänneligad varuproduktion tvingar proletären att sälja sin arbetskraft. I utbyte mot denna arbetskraft får han en lön som gör det möjligt för honom att skaffa de konsumtionsvaror som är nödvändiga för att tillfredsställa hans och familjens behov.

I ett strukturellt perspektiv blir detta definitionen av lönearbetaren, proletären. Ur denna härleds med nödvändighet en viss relation till hans arbete, till produkterna av hans arbete och till hans situation i samhället överhuvud, vilken kan sammanfattas i det allmänna begreppet ”alienation”. Men från denna definition följer inga nödvändiga slutsatser om hans konsumtionsnivå, om priset han får för sin arbetskraft, omfattningen av hans behov eller i vilken utsträckning han kan tillfredsställa dem. Den enda grundläggande relationen mellan den sociala ställningens strukturella stabilitet och konjunkturmässiga inkomst- och konsumtionsskiftningar är mycket enkel; Kan lönen, vare sig den är hög eller låg eller ges i den miserabla slummen i Calcutta eller de omskrivna bekväma förorterna i Amerikas stadsregioner, göra det möjligt för proletären att befria sig från det sociala och ekonomiska tvånget att sälja sin arbetskraft? Gör den det möjligt för honom att sätta igång affärsverksamhet för egen räkning?

Yrkesstatistiken intygar att den möjligheten inte står mer öppen för honom idag än för hundra år sedan. Nej, den bekräftar att den del av den aktiva befolkningen i dagens USA, som är tvungen att sälja sin arbetskraft, är mycket större än den var i Storbritannien när Karl Marx skrev Kapitalet, för att inte tala om USA strax före amerikanska inbördeskriget.

Ingen kan förneka att bilden av arbetarklassen under neokapitalismen starkt skulle förenklas om den begränsades till att endast gestalta denna grundläggande strukturella stabilitet i proletärens villkor. De flesta marxister, som fortsätter att betona den grundläggande revolutionära roll som tillkommer dagens proletariat i det västerländska imperialistsamhället, undviker denna fallgrop. Det är snarare deras kritiker, som är på villovägar, som begår det motsatta felet genom att uteslutande koncentrera sig på konjunkturmässiga förändringar i arbetarklassens situation och därmed glömmer de fundamentala strukturella element som inte förändrats.

Jag är inte särskilt förtjust i termen ”neokapitalism”, som minst sagt är mångtydig. När man talar om ”neo-reformismen” bland kommunistpartierna i Väst, menar man naturligtvis att de i grund och botten är reformister, men när termen ”neo-socialister” användes på trettio- och tidiga fyrtiotalet för att definiera sådana tvivelaktiga figurer som Marcel Deat eller Henri de Man, menade man snarare att de hade upphört vara socialister. Vissa europeiska politiker och sociologer talar om ”neokapitalism” i betydelsen att samhället har tappat några av kapitalismens grundläggande kännetecken. Jag förnekar detta kategoriskt och ger därför termen ”neokapitalism” den motsatta betydelsen: ett samhälle som har den klassiska kapitalismens alla grundelement.

Icke desto mindre är jag helt övertygad om att kapitalismen gick in i ett tredje stadium i sin utveckling antingen man ser övergången i den stora depressionen 1929—32 eller i andra världskriget. Detta stadium är lika skilt från monopolkapitalismen eller imperialismen som de beskrevs av Lenin, Hilferding och andra, som monopolkapitalismen skilde sig från 1800-talets klassiska Laissez-fairekapitalism. Vi måste ge detta barn ett namn: alla andra namn som föreslagits förefaller ännu mindre acceptabla än ”neokapitalism”. ”Statsmonopolkapitalism”, den term som används i Sovjetunionen och av de ”officiella” kommunistpartierna, är mycket missvisande då den antyder en grad av statligt oberoende, som jag inte anser svarar mot dagens verklighet. Jag vill tvärtom säga, att staten idag är ett betydligt mer direkt instrument för att garantera överprofiter åt de starkaste privatmonopolen än den någonsin varit förut. Den tyska termen Spätkapitalismus förefaller intressant men antyder helt enkelt en tidssekvens och är svår att översätta till flera språk. Så tills dess att någon kan presentera ett bättre namn — och detta är en utmaning mot er, mina vänner — kommer vi tillsvidare att hålla oss till ”neokapitalism”.

Vi ska definiera neokapitalismen som detta sista stadium i monopolkapitalismens utveckling där en kombination av faktorer — accelererande teknologisk innovation, permanent krigsekonomi, en kolonial revolution som utbreder sig — har överfört den avgörande källan till monopolens överprofiter från de koloniala länderna till själva imperialistländerna och givit de gigantiska bolagen såväl ökad självständighet små större sårbarhet.

Mer oberoende, eftersom den enorma ackumulationen av monopolens överprofiter gör det möjligt för dessa bolag att genom prisinvesterings- och självfinansieringsmekanismer och med hjälp av en ständig stegring av avsättningskostnader, distributionskostnader och forsknings- och utvecklingskostnader befria sig själva från bankernas och finanskapitalets strikta kontroll, som karaktäriserade truster och monopol under Hilferdings och Lenins tid. Mer sårbara genom förkortningen av det fasta kapitalets omloppstid, det tilltagande fenomenet med outnyttjad kapacitet, den relativa minskningen av antalet kunder i icke-kapitalistiska miljöer och sist men inte minst den växande utmaningen från världens icke-kapitalistiska krafter (de s. k. socialistländerna, den koloniala revolutionen och, åtminstone potentiellt, arbetarklassen i metropolerna) som även i mindre fluktuationer och kriser sått frön till farliga explosioner och en total kollaps.

Av dessa skäl är neokapitalismen tvungen att inveckla sig i hela den välkända tekniken med ekonomisk programmering, deficit finansiering, artificiell stimulans, med inkomstpolitik och frysning av löner, med statsunderstöd till storindustrin och stats-garantier för monopolens överprofiter, vilket har kommit att utgöra det bestående draget hos de flesta västerländska ekonomier under de senaste tjugo åren. Vad som växt fram, är ett samhälle som tycks vara både mer blomstrande och mer explosivt jämfört med de kapitalistiska länderna för trettio år sedan.

Det är ett samhälle vari kapitalismens grundläggande motsättningar inte övervunnits, vari några av dessa erhåller oerhörda dimensioner, vari starka långtidsverkande krafter arbetar på att spränga systemet i luften. Jag ska här i förbigående bara nämna några av ‘dessa krafter: Den tilltagande krisen inom det internationella valutasystemet, utvecklingen mot en allmän ekonomisk recession i hela den kapitalistiska världen, utvecklingen mot ‘ett inskränkande eller undertryckande av arbetarklassens grundläggande demokratiska friheter, t. ex. genom fritt spelrum för löneschackrande, utvecklingen mot ett djupt och växande missnöje bland producenter och konsumenter med ett system, som tvingar dem att förlora alltmer tid på att producera och konsumera alltfler varor som ger allt mindre tillfredsställelse och undertrycker alltfler grundläggande mänskliga behov, känslor och strävanden, motsättningarna mellan ett växande slösaktigt ”välstånd” i Väst och kolonialfolkens hunger och elände, motsättningarna mellan vetenskapens och automationens enorma skapande och produktiva möjligheter och den nedbrytande fruktan för kärnvapenkrig, i vars skugga vi ständigt tvingas leva, sammanfattar de grundläggande motsättningarna i dagens kapitalism.

Frågan har ställts: Har inte arbetarklassens roll i grund förändrats i denna förändrade omgivning? Har inte den varaktiga höga sysselsättningsnivån och den ökande reallönen undergrävt varje revolutionär potential hos arbetarklassen? ‘Håller den inte på att förändras i sin sammansättning och alltmer avskiljas från produktionsprocessen, som ett resultat av tilltagande automatisering? Undergår inte dess relationer med andra sociala skikt, som tjänstemän, tekniker, intellektuella, studenter, grundläggande modifieringar?

Att svara ja på dessa frågor leder till politiska slutsatser med långtgående konsekvenser. För några kan stabiliteten i Västvärldens kapitalistiska system inte längre rubbas, en teori som är väl avpassad att nära ett mer materiellt intresse och ett psykologiskt behov att anpassa sig till detta system. För andra kan denna stabilitet endast rubbas utifrån: först och främst av världens icke-industrialiserade regioner — den s.k. landsbygden, för att upprepa Lin Piaos formulering — vilka först måste genomgå revolutioner innan man kan föreställa sig uppror i ‘själva imperialistländerna (Lin Piaos städer). Andra, som inte ifrågasätter neokapitalismens grundläggande instabilitet, ser ingen positiv utväg, eftersom de tror att systemet kan bedöva och paralysera sina offer. Till sist finns det de som tror att neokapitalismens dödgrävare kommer ur dess eget inre, men som ser dessa dödgrävare komma från de utstöttas led: nationella-och rasminoriteter, överexploaterade delar av befolkningen, revolutionära studenter, det nya unga avantgardet. Gemensamt för alla dessa slutsatser är avlägsnandet av metropolländernas proletariat från den centrala rollen i den världsomspännande kampen mot imperialism och kapitalism.

Det skulle vara enkelt att begränsa sig till att fastslå ett uppenbart faktum: alla dessa teorier härstammar från en förhastad rationalisering av en given situation; det faktum att det västerländska proletariatet har trätt i bakgrunden i den världsrevolutionära kampen under de sista 20 åren, mellan 1948— 1968. Nu när den franska majrevolutionen, 1968, har visat att detta fenomen och denna period endast var tillfälliga, borde vi från och med nu helst sätta en diskussion om revolutionära perspektiv i västvärlden högst på dagordningen.

Ett sådant svar, även om det är giltigt, skulle förbli otillräckligt och ofullständigt. Några av de teorier som vi just omtalat är, även om de är uppenbara rationaliseringar av ett fait accompli, tillräckligt sofistikerade och uppriktiga för att inte begränsa sig till en ren beskrivning. De försöker att dra slutsatser om det västerländska proletariatets avtagande revolutionära roll utifrån de förändringar som införts i själva neokapitalismens samhällsbyggnad genom teknologiska, ekonomiska, sociala och kulturella omvandlingar av historisk omfattning och betydelse. Vi måste således bemöta dessa argument på deras egen mark och kritiskt undersöka dynamiken i arbetarklassens kamp, medvetenhet och revolutionära potential mot bakgrund av de förändringar som neokapitalismen har genomfört i det kapitalistiska systemets klassiska sätt att fungera.

Vår utgångspunkt måste vara densamma som den Karl Marx men även den politiska ekonomins klassiska skola antog: studiet av den plats människans arbete upptar i den samtida monopolkapitalismens ekonomi. Tre grundläggande fakta kräver omedelbart vår uppmärksamhet i detta avseende.

För det första baseras den nutida produktionen och distributionen av materiellt välstånd mer än någonsin på modern industri och fabriken. Man skulle faktiskt kunna säga den tredje industriella revolutionen på en och samma gång både reducerar det industrimässiga arbetet i fabrikerna som resultat av en växande automatisering och utökar industriellt arbete i stor skala inom jordbruk, distribution, serviceinrättningar och administration. Ty automatiseringsrevolutionen måste ses som en omfattande industrialiseringsprocess inom dessa skilda sektorer av ekonomisk aktivitet, såväl ekonomiskt som socialt. Vi måste dra viktiga slutsatser av denna utveckling. Men det framträdande är det faktum ‘att industriellt arbete i ordets vidaste bemärkelse — människor som tvingas att sälja sin arbetskraft till masstillverkande, databehandlande eller ”drömproducerande” fabriker! – mer än någonsin upptar den centrala platsen i ekonomins struktur.

För det andra, hur arbetarklassens konsumtion än kan ha ökat, har neokapitalismen inte i något avseende förändrat den alienation som är arbetets grundläggande kännetecken i det kapitalistiska samhället. Man skulle till och med kunna säga att på samma sätt som automatiseringen utsträcker industrialiseringsprocessen till varje del av det ekonomiska livet, så gör den därtill alienationen förallmänneligad i en utsträckning som Marx och Engels endast kunnat ha en dunkel aning om för hundra år sedan. Många avsnitt om alienation i ”Ekonomisk-Filosofiska manuskripten” i ”den Tyska Ideologin” och i ”Grundrisse” har inte sant förverkligats förrän under de senaste decennierna. Och man kan framhålla att Marx ekonomiska analys av ”ren kapitalism” mycket mer är en föraning om vad som skulle hända under 1900-talet än en beskrivning av vad som utspelades framför hans ögon på 1800-talet.

I vilket fall som helst är arbete under neokapitalismen mer än någonsin alienerat, påtvingat arbete, under befäl av en hierarki som dikterar för arbetaren vad han måste producera och hur han skall göra det. Och samma hierarki bestämmer vad han skall konsumera och när han skall göra det, vad han skall tänka och när, vad han skall drömma och när han skall göra det, och ger därigenom alienationen nya och fruktansvärda dimensioner. Den försöker t. o. m. alienera arbetaren från hans medvetande om att han är alienerad och exploaterad.

För det tredje så är levande arbetskraft mer än någonsin den enda källan till mervärde, den enda källan till profit — som håller systemet vid liv. Det är enkelt att avslöja den slående motsägelsen hos en produktionsprocess som länge gått havande med obegränsade möjligheter att göra bruksvärdena överflödande men inte förmår att fungera smidigt och stadigt utvecklas, eftersom dessa bruksvärden först av allt måste ges bytesvärdets skepnad, säljas och möta ”effektiv efterfrågan” innan de kan konsumeras. Man kan notera absurditeten i ett system där vetenskapen, teknologiska framsteg och mänsklighetens enorma ackumulerade överflöd av utrustning är huvudbetingelserna för materiell produktion, men där det ”usla tillägnandet av merarbete”, för att använda Marx’ fras i Grundrisse, fortsätter att vara den ekonomiska tillväxtens enda målsättning: ”Profit är vad vi gör och att göra affärer innebär, när allt kommer omkring, profit.”

Men alla dessa motsättningar och absurditeter är verkliga, levande motsättningar och absurditeter i kapitalismen. Dessa skulle uppnå sin absoluta gräns i en universell och total automatisering som emellertid ligger fullständigt utom räckhåll eftersom levande arbetskraft är oumbärlig för fortsatt kapitalackumulation. Man behöver bara iaktta hur miljardbolag ropar och köpslår som torgmadammer över en femtio cents löneökning här och två timmar kortare arbetsvecka där för att förstå att — vad än ideologer och sociologer må säga — livets kalla fakta bestyrker vad Marx har lärt oss: kapitalets obegränsade begär efter profit är ett obegränsat begär efter mänskligt merarbete, efter timmar och minuter av obetalt arbete. Ju kortare arbetsveckan blir, ju högre den verkliga arbetsproduktiviteten blir, desto noggrannare beräknar kapitalisterna merarbetet och än ursinnigare köpslår de om sekunder och delar av sekunder, som i tids-och rörelsestudier.

Det är just dessa tre utmärkande drag hos dagens arbetskraft — dess nyckelroll i produktionsprocessen, dess grundläggande alienation, dess ekonomiska exploatering — som är de objektiva rötterna till dess potentiella roll som den avgörande kraften att störta kapitalismen, de objektiva rötterna till dess påvisade revolutionära mission. Varje försök att överföra denna roll till andra sociala skikt, som inte förmår lamslå produktionen i ett enda slag, som inte spelar en nyckelroll i produktionsprocessen, som inte är huvudkällan till profit- och kapitalackumulation, för oss ett avgörande steg tillbaka från vetenskaplig till utopisk socialism, från den socialism som växer fram ur kapitalismens inre motsättningar till den omogna uppfattningen om en socialism, som skulle frambringas av människans moraliska indignation oberoende av hennes plats i den sociala produktionen.

Vi måste här bemöta en protest, som ofta uttalats både av s. k. dogmatiska marxister och av erkända revisionister eller opponenter till den marxistiska teorin. Har vi inte givit en alltför allmän definition av arbetarklassen under neokapitalismen? Borde vi inte begränsa denna kategori till den grupp, som föll under denna definition i den socialistiska arbetarrörelsens klassiska period, nämligen till de kroppsarbetare som direkt är bundna till produktionen? Stämmer det inte att denna kategori tenderar att avtaga, först relativt och därefter också i absoluta tal, i västerlandets mest avancerade industriländer? Är inte massan av lönearbetare, till vilka vi ständigt refererar, en alltför obestämd och heterogen gruppering för att kunna betraktas som en social klass i ordets marxistiska betydelse? Och är inte avmattningen i arbetarklassens revolutionära potential i metropolländerna i Väst orsaksmässigt sammankopplad med ‘minskningen av kroppsarbetarna inom den vinstgivande del av befolkningen som arbetar?

Den debatt, som ett svar på dessa frågor ofrånkomligen framkallar, skulle lätt kunna urarta till ett semantiskt käbbel, om man glömmer proletariatets kvalitativa och strukturella natur. Författare som Serge Mallet har helt riktigt hävdat att själva produktionsprocessens natur, under halv- eller helautomatiserade förhållanden, tenderar att införliva nya socialskikt i deras helhet med arbetarklassen. Vi accepterar inte Maltets politiska slutsatser, som på inget sätt bestyrkts av majrevolutionen i Frankrike. I dennas förgrund fann vi inte bara ‘den ”nya” arbetarklassen av kvalificerade arbetare och tekniker från halvautomatiserade fabriker, som C.S.F. (General Electric) fabriken i Brest. Närvarande var likaledes arbetar från de löpande banden på Renault och Sud-Avion och även arbetare från några tynande industrigrenar såsom varvsarbetarna från Nantes och Saint-Nazaire. Att som Mallet kategorisera arbetarklassen om ”gammal” och ”ny” svarar inte mot processens realiteter.

Men det som är giltigt är det faktum att distinktionerna mellan den ”rent” producerande kroppsarbetaren, den ”rent” icke-producerande tjänstemannen och ‘den ”halv-produktive” reparatören utsuddas alltmer som följd av själva den teknologiska förändringen och innovationen, och att dagens produktionsprocess alltmer tenderar att integrera kropps- och ickekroppsarbetare, halv-kvalificerade arbetare vid löpande bandet och halvkvalificerade databehandlare, högt kvalificerade reparatörs- och underhållsarbetare och högkvalificerade elektronikexperter. Både i laboratorierna och forskningsavdelningarna, innan den ”verkliga” produktionen sätter igång, och på expeditions och inventeringsavdelningarna, där den ”verkliga” produktionen är över, skapas produktivt arbete om man accepterar definitionen av sådant arbete, som den ges av Marx i Kapitalet. Ty allt detta arbete är oumbärligt för den slutliga konsumtionen, och är inte bara slöseri framkallat av ekonomins speciella sociala struktur (som är fallet med avsättningskostnader).

Vi kan återvända till vad vi sade tidigare och fastslå att exakt som den tredje industriella revolutionen, precis som automatiseringen, tenderar att industrialisera jordbruket, distributionen, serviceinrättningarna och administrationen, på samma sätt som den tenderar att förallmänneliga industrin, tenderar den att integrera en ständigt växande del av massan av lönearbetare i ett växande, homogent proletariat.

Vi måste klarare belysa denna slutsats. Vad indikerar en ökad proletär karaktär hos dessa ”nya” skikt av arbetare som fortgående integreras i arbetarklassen?

Vi kan genast ge en rad slående fakta:
Minskade löneskillnader mellan manschett- och kroppsarbetare, vilket är en allmän tendens i väst; ökad fackföreningsanslutning och facklig militans i dessa ”nya” skikt, vilket är lika allmängiltigt (under de senaste fem åren har skollärare, elektriker, telefon-och telegrafarbetare återfunnits bland fackföreningsmilitanterna i såväl Bryssel som New York); ökade likheter i fråga om arbetsförhållanden, dvs. ökade likheter i arbetets monotona, mekaniserade, ickeskapande, nervpinande och nedbrytande karaktär i fabriker, banker, bussar, allmän administration, varuhus och flygplan.

Om vi ser till den långsiktiga utvecklingstendensen så är det ingen tvekan om att den grundläggande processen är av tilltagande homogenitet, snarare än av tilltagande heterogenitet i proletariatet. Idag är skillnaderna i inkomst, konsumtion och status mellan en outbildad arbetare och en banktjänsteman eller en högstadielärare, ojämförligt mycket mindre än för femtio eller hundra är sedan.

Men denna under neokapitalismen fortgående integrationen av nya skikt i arbetarklassen har ytterligare ‘ett iögonfallande drag: den innebär en utjämning, särskilt för utbildad och halvutbildad arbetskraft, vad gäller villkoren för reproduktionen av arbetskraften. Kapitalismen under artonhundratalet kännetecknades av att det fanns elementär utbildning för kroppsarbetare, lägre mellanskolor för utbildning av tjänstemän och gymnasieutbildning för tekniker. Inom jordbruket krävde reproduktionen av arbetskraft oftast ingen som helst utbildning. Universiteten var bestämt avgränsade institutioner för kapitalistklassen.

Just den teknologiska omvandlingen, i vilken neokapitalismen är såväl ett resultat som en drivande kraft, har helt förändrat Utbildningsnivåerna. Bortsett från de helt outbildade arbetarna, för vilka det strängt taget f. n. finns mycket få arbetstillfällen inom industrin och vilka i morgon kanske inte finner arbetstillfällen någonstans i det ekonomiska systemet, så är villkoren helt likartade för reproduktion av yrkesskicklighet vad gäller allmän högstadieutbildning för industriarbetare, tekniker, tjänstemän, servicearbetare och kontorsanställda. I själva verket så kämpar radikaler i åtskilliga länder med växande framgång för obligatorisk utbildning upp till arton års ålder inom en gemensam skolform.

Likartade villkor för reproduktion av arbetskraft medför på samma gång tilltagande homogenitet i arbetarnas och tjänstemännens löner samt tilltagande homogenitet i själva arbetet. Med andra ord upprepar den tredje industriella revolutionen inom hela samhället det som den första industriella revolutionen uppnådde inom fabrikssystemet:
en ökad likgiltighet inför den specialiserade arbetsskickligheten, framträdandet i form av en konkret social kategori (historiskt motsvarande det abstrakta mänskliga arbete som den klassiska politiska ekonomin fann vara den enda källan till bytesvärde) av allmänt mänskligt arbete som kan överföras från en fabrik till en annan.

Låt oss i förbigående nämna att det skulle vara svårt att förstå vidden och betydelsen av den allmänna studentrevolten i de imperialistiska länderna, utan att ta med de tendenser vi här har skisserat i beräkningen, nämligen ökad integration av det intellektuella arbetet i produktionsprocessen, .det intellektuella arbetets tilltagande standardisering, enhetlighet och mekanisering, den tilltagande omvandlingen av de universitetsstuderande från oberoende yrkesmän och kapitalistiska företagare till löntagare som framträder på en specialiserad arbetsmarknad — marknaden för kvalificerat intellektuellt arbete, där tillgång och efterfrågan får lönerna att variera på samma sätt ‘som de gjorde på marknaden för kroppsarbete före fackföreningarnas tid, men variera kring den axel som bestäms av kostnaderna för reproduktion av kvalificerat intellektuellt arbete. Vad innebär dessa utvecklingstendenser om inte det intellektuella arbetets tilltagande proletarisering, dess tendens att bli en del av arbetarklassen?

Givetvis är studenterna ännu inte arbetare. Men det skulle vara lika fel att definiera dem efter deras sociala ursprung som det skulle vara att definiera dem efter deras sociala framtid. De utgör ett socialt övergångsskikt. Samtida universitet utgör en jättelik smältdegel till vilken strömmar ungdom från olika samhällsklasser, för att under en viss tid forma ett nytt homogent socialt skikt. Ur detta tillfälliga skikt framkommer å ena sidan en betydande del av den framtida kapitalistklassen och dess förnämsta förvaltare i den övre medelklassen, och å andra sidan en växande del av den framtida arbetarklassen.

Men eftersom ‘den andra kategorin numeriskt är mycket betydelsefullare än den första, eftersom studentmiljön just p.g.a. att den i övergångsskedet avskär de grundläggande förbindelserna med en viss samhällsklass och p.g.a. av dess speciella tillgång till ännu inte ytterst specialinriktade kunskaper, klarare och mycket snabbare än den enskilde arbetaren tillvinner sig medvetenheten om ‘det kapitalistiska samhällets grundläggande sjukdomar och eftersom intellektuellt arbete i allt högre grad blir offer för samma grundläggande alienation, vilken under kapitalismen utmärker allt arbete, så kan studentrevolten, för arbetarklassen i sin helhet, bli en verklig avantgarderevolt och på samma sätt som i maj i Frankrike inleda ett kraftfullt revolutionärt uppsving.

Låt oss på nytt formulera den första ‘slutsatsen vi kommit fram till. Neokapitalismen stärker på lång sikt arbetarklassen ungefär på samma sätt som laissez-faire-kapitalismen eller monopolkapitalismen i dess första skede. Historiskt sett får den arbetarklassen att växa, såväl numeriskt som med avseende på dess avgörande roll i ekonomin. Därigenom stärker den arbetarklassens latenta styrka och understryker dess potentiella förmåga att störta kapitalismen och återuppbygga samhället på grundval av dess egna socialistiska ideal.

Omedelbart uppstår nya frågor. Även om det förhåller sig på detta vis, kommer inte det neokapitalistiska systemets ökade stabilitet, dess tillämpande av neokeynesiansk och makro-ekonomisk teknik, dess undvikande av förödande ekonomiska depressioner av typ 1929—33, dess förmåga att forma arbetarens medvetande genom manipulation och bruk av massmedia, att för framtiden undertrycka dessa revolutionära möjligheter? Dessa frågor låter sig reduceras till två grundargument som vi skall behandla i tur och ordning. Den ena rör systemets förmåga att reducera ekonomiska konjunkturväxlingar och motsättningar i den utsträckning att reformer kan genomföras som borgar för att de sociala spänningarna mellan kapital och arbete gradvis kan lätta. Den andra rör systemets förmåga att integrera och uppsluka industriproletariatet som konsumenter och ideologiskt betingade samhällsmedlemmar, för att citera Baran och Sweezy i Monopoly Capital.

Vi kan på den ekonomiska nivån kortfattat skissera de utvecklingslinjer som för neokapitalismen omöjliggör ”tillväxtstabilitet” på lång sikt. När tillväxttakten ökar så som skedde i Västeuropa under 15 är från 1950—1965, då tillåter situationen med i det närmaste full sysselsättning, arbetarna att snabbt öka reallönerna, vilket tillsammans med den snabba tillväxten av kapitalets organiska sammansättning, tenderar att pressa ner profitkvoten. Systemet .måste reagera och dess reaktioner följer vanligen en av två vägar, eller en kombination av dessa. Den ena innebär rationalisering, automatisering dvs ökad tävlan mellan människor och maskiner genom återupprättandet av en reservarmé av arbetskraft i syfte att hålla tillbaka reallönernas ökningstakt. Den andra innebär frivillig eller tvångsmässig lönebegränsning, inkomstpolitik, anti-strejk och antifacklig lagstiftning, dvs försök att hindra arbetarna från att utnyttja de relativt gynnsamma förutsättningarna på arbetsmarknaden för att öka sin andel av det nya värde de skapar.

Ökad tillväxttakt under neokapitalistiska villkor av ”priskontroll”, ”prisinvesteringar”, statsgaranterad monopolistisk överprofit och en permanent rustningsekonomi betyder också inflation.

Varje försök att hejda inflationen stryper högkonjunkturen och påskyndar en recession. Investeringsfluktuationer och störningar i myntsystemen bidrar gemensamt till att öka den ekonomiska instabiliteten vilken ytterligare förhöjs av ökad kapitalkoncentration, såväl nationellt som internationellt, vilket far till följd att systemet tenderar mot en viss ökad arbetslöshet och en allmän tillbakagång i hela den västliga världen. Båda dessa utvecklingslinjer nedsätter tillväxttakten liksom systemets bristande förmåga att fortgående höja upprustnings-takten, dvs deras del av bruttonationalprodukten, utan att detta samtidigt äventyrar en utvidgad reproduktion och som en följd härav, själva den ekonomiska tillväxten. På samma sätt bidrar ansamlingen av väldiga mängder överskottskapital samt den kapitalistiska världsindustrins växande överskottskapacitet till en dämpning av den långsiktiga tillväxttakten.

Vad som slutligen framträder är mindre bilden av en ny sorts kapitalism som framgångsrikt reducerar överproduktionen, än bilden av en tillfällig försening i överproduktionens framträdande — zurückstauen — som man säger på tyska, med hjälp av väldiga skuldsatta lager samt en monetär inflation som leder mot världssystemets kris och kollaps.

Går dessa grundläggande ekonomiska utvecklingslinjer att förena med en bestående reducering av de sociala spänningarna mellan arbete och kapital? Det finns inga skäl att tro det. Även under förutsättning att den snabba ekonomiska tillväxtfasen — ‘snabbare under de senaste tjugo åren än under någon tidigare jämförbar period i kapitalismens historia — skapar de materiella medlen för ökande reallöner och expanderande masskonsumtion, så bortser man vid försöken att på denna trend av ökande reallöner grunda pessimistiska förutsägelser angående arbetarklassens revolutionära karaktär, från den dubbla effekt som de ekonomiska uppsvingen under kapitalismen har på arbetarklassen.

En kombination av i det närmaste full sysselsättning och en snabb ökning av produktivkrafterna leder särskilt under en snabb teknologisk förändrings villkor likaså till en ökning av arbetarklassens behov. Den del av arbetskraftens värde som Marx kallar historiskt bestämd och som hänför sig till den givna kulturnivån, tenderar att tillta mycket snabbt under sådana förhållanden, vanligen mycket snabbare än lönerna. Motsägelsefullt nog är det just när lönerna ökar som klyftan mellan arbetskraftens värde och dess pris tenderar att vidgas, som arbetarklassens socialt bestämda behov växer snabbare än dess köpkraft. Det senaste decenniets debatt i USA och andra imperialistiska länder angående den växande klyftan mellan individuell konsumtion och otillfredsställda sociala konsumtionsbehov, vilken Galbraith tillkännagivit som kontrasten mellan privat överflöd och offentligt förfall, belyser denna punkt.

Dessutom hotas stigande reallöner ständigt av urholkning. De hotas av inflation. De hotas av strukturarbetslöshet uppkommen genom teknologisk förändring och automatisering. De hotas av löneåterhållsamhets- och lönestoppspolitik. De hotas av recessioner. I ju högre grad arbetarna vänjer sig vid förhållandevis höga löner, desto mer reagerar de mot även marginella sänkningar av deras invanda konsumtionsnivå, i desto högre grad är alla de nyss nämnda hoten potentiella utgångspunkter för verklig social explosion.

Det är ingen tillfällighet att arbetarklassungdomen snabbare reagerar och går till frontlinjen i dessa revolter. Den äldre ‘arbetargenerationen tenderar att jämföra sin misär under depressionen och kriget med förhållandena under de senaste 15 åren och kan till och med se dessa som ett välsignat tillstånd. Yngre arbetare gör inte dessa jämförelser. De tar för givet det som systemet bar etablerat som minimum i social levnadsstandard utan att alls vara nöjda, varken med kvantiteten eller kvaliteten i vad de får och de reagerar skarpt mot varje försämring av villkoren. Det är p.g.a. detta som de, under de senaste två åren, har gått i främsta leden i mycket militanta strejker, i länder så olika som Italien, Västtyskland, England och Frankrike. Det är p.g.a. detta som de spelade en nyckelroll under majrevolutionen i Frankrike.

Ännu mer betydelsefull än den grundläggande instabilitet och otrygghet i proletärens villkor som neokapitalismen varken har kommit till rätta med eller kan komma till rätta med, är den inneboende tendensen under neokapitalismen att föra upp klasskampen på en högre nivå. Så länge som arbetarna var hungriga och deras omedelbara behov otillfredsställda, så stod löneökningar oundvikligen i centrum för arbetarklassens aspirationer. Så länge de hotades av massarbetslöshet, sågs reduceringen av arbetsveckan huvudsakligen som ett sätt att minska riskerna för arbetslöshet. Men när arbetslösheten är relativt låg och lönerna konstant stiger så överförs uppmärksamheten gradvis till mer grundläggande aspekter av den kapitalistiska exploateringen. Trots ”löneglidningen” tenderar löneschackrande inom hela industrin samt neokapitalistiska regeringars försök att bestämma inkomstpolitiken, att inrikta uppmärksamheten mer på fördelningen av nationalinkomsten, lönefördelningen i sin helhet, profiter och skatter, än på fördelningen av det skapade värdet på fabriksnivån. Ständig inflation, varaktiga debatter om regeringens skatte- och ekonomiska politik, plötsliga störningar på arbetsmarknaden p.g.a. teknologiska innovationer och omlokalisering av hela industrin, riktar arbetarnas uppmärksamhet i samma riktning.

Den klassiska kapitalismen lärde arbetaren att i sin fabrik kämpa för högre löner och kortare arbetstid. Neokapitalismen lär arbetaren att ifrågasätta fördelningen av nationalinkomsten och investeringarnas riktning på den högre nivån i ekonomin som helhet.

Växande ‘missnöje med organisationen av arbetet i fabriken stimulerar just denna tendens. Ju högre arbetarklassens kunnighets- och utbildningsnivå är — och den tredje industriella revolutionen lämnar inte rum för en outbildad och okunnig arbetarklass! — desto mer lider arbetaren under den hierarkiska och despotiska organisationen av arbetet vid företaget. Ju starkare motsättningen är mellan det möjliga välstånd som produktivkrafterna kan skapa idag och det omätliga slöseri och den orimlighet som kapitalistisk produktion och konsumtion innebär, desto mer är arbetarna benägna att ifrågasätta, inte bara det sätt på vilket ett kapitalistiskt företag är organiserat, utan även det som produceras vid ett kapitalistiskt företag. Nyligen fick dessa tendenser ett slående uttryck inte bara under majrevolutionen i Frankrike utan även vid Fiat-fabriken i Italien där arbetarna lyckades förhindra tillverkningen av ett allt större antal dyra bilmodeller.

Logiken i alla dessa utvecklingslinjer ställer arbetarkontrollens problematik i centrum för klasskampen. Kapitalister, borgerliga politiker och ideologer samt reformistiska socialdemokrater förstår detta på sitt eget sätt. Det är därför som olika program för ”företagsreformer”, för ”medinflytande”, ”medbestämmande” och ”deltagande”, intar en central plats i nästan alla västeuropeiska länder. När .de Gaulle började orera om ”deltagande” förklarade t. o. m. den bonapartistiska Francodiktaturen i Spanien att även den förespråkade arbetarklassens deltagande i fabriksledningar. Vad beträffar Mr. Wilson väntade han inte ens en månad att hoppa på samma tåg.

Men jämsides med dessa mystifierande och bedrägliga program finns den växande medvetenheten bland arbetarklassen att arbetarkontrollens problem, under neokapitalismen, är den avgörande ”sociala frågan”. Frågor om löner och kortare arbetstid är betydelsefulla men än viktigare än problem rörande inkomstfördelningen, är att avgöra vem som skall ha befälet över maskinerna och vem som skall besluta om investeringarna, vem som skall bestämma vad som skall produceras och hur .det skall produceras. Engelska och belgiska fackföreningar har börjat föra fram dessa frågor i större skala, de har i Italien debatterats på fabriksnivå och av många vänstergrupperingar. I Västtyskland, Sverige, Norge och Danmark blir de alltmer föremål för diskussion i radikala arbetarklasskretsar. Och majrevolutionen i Frankrike var en stridssignal för dessa idéer från 10 miljoner arbetare.

Den sista invändningen återstår. Har monopolisterna och deras handgångna obegränsade resurser att manipulera arbetarklassens ideologi och medvetenhet, och kan de med framgång förhindra uppror, trots växande socioekonomiska motsättningar?

Marxister har länge erkänt möjligheten av ”manipulering”. Marx skrev för etthundratjugofem år sedan om arbetarnas artificiellt framkallade behov och konsumtion. Marxister har många gånger upprepat att ”den förhärskande ideologin i varje samhälle är den härskande klassens ideologi”. En av de viktigaste idéerna i Lenins ”Vad bör göras” är erkännandet av förhållandet att arbetarna varken genom individuella ansträngningar eller elementär klasskamp på en ekonomisk och trade-unionistisk nivå, kan befria sig från den borgerliga och småborgerliga ideologins inflytande.

Den klassiska socialistiska arbetarrörelsen försökte uppnå en ‘sådan ideologisk frigörelse genom en ständig process av organisering, utbildning och eget agerande. Men inte ens under sina glansdagar kunde den samla mer än en minoritet av arbetarklassen. Och om man ser till de ytterst blygsamma proportioner den marxistiska skolningen antog i socialistiska masspartier, som den tyska eller österrikiska socialdemokratin före första världskriget (för att inte tala om det franska KP före andra världskriget), om man ser till antalet prenumeranter på de teoretiska tidskrifterna eller antalet studerande på studielägren eller vid arbetar-universiteten inom dessa organisationer, så kan man lätt förstå att man även då endast skrapade på ytan.

Naturligtvis har läget förvärrats sedan den klassiska arbetarrörelsen började degenerera och upphörde att på något som helst konsekvent sätt vaccinera arbetarklassen mot de borgerliga idéernas gift. Fördämningarna brast och med hjälp av moderna massmedia har borgerlig och småborgerlig ideologi trängt djupt nod i breda lager av arbetarklassen, däribland de organiserade i socialdemokratiska eller kommunistiska masspartier.

Man får dock akta sig för att förlora sinnet för proportionerna när det gäller detta problem. När allt kommer omkring så uppstod arbetarklassrörelsen på artonhundratalet under förhållanden där det stora flertalet arbetare i långt större utsträckning var dominerade av den härskande klassens idéer än de är idag. Man behöver endast jämföra med det grepp som religionen hade om arbetarna i stora delar av Europa, eller nationalismens grepp om den franska arbetarklassen efter erfarenheterna från den stora franska revolutionen, för att förstå att det som idag ser ut som ett nytt problem, i själva verket är lika gammalt som arbetarklassen själv.

Till sist reduceras frågan till detta: Vilken kraft kommer att visa sig starkast att avgöra arbetarens inställning till det samhälle han lever i, de mystifierande idéer han mottar, igår i kyrkan, idag genom TV, eller den sociala verklighet han möter och upptar dag efter dag, genom sin praktiska erfarenhet? Att ställa frågan på detta sätt innebär för historiska materialister att besvara den, även om kampen i sig själv har sista ordet.

Slutligen måste man tillägga att liksom ”manipulationen” av arbetarnas medvetenhet och drömmar ter sig beständig, ter sig även när allt ‘kommer omkring det borgerliga samhället. Det fortsätter att leva under mottot ”business as usual”. Men en social revolution är inte en kontinuerlig eller gradvis process; den är förvisso inte ”business as usual”. Den innebär just ett plötsligt avbrott i den sociala kontinuiteten, ett brott med seder, vanor och traditionell livsstil.

Problemen rörande arbetarklassens revolutionära potential kan inte besvaras med hänvisning till vad som pågår varje dag eller ens varje år; revolutioner bryter inte ut varje dag. Arbetarklassens revolutionära potential kan endast förnekas om man menar att de upprorsgnistor, som tänts i arbetarklassens massa genom upplevelser av social orättvisa och socialt oförnuft, för alltid har kvävts, om man menar att revolutionära avantgarde-organisationers tålmodiga och envisa propaganda och skolning aldrig kan få stor effekt bland arbetarna någonstans, hur de objektiva företeelserna än utvecklar sig. När allt kommer omkring är det tillräckligt att lågan finns där för att en gång vart femtonde eller tjugonde år antända en eldfängd massa för att systemet till sist skall falla sönder. Detta var det som hände i Ryssland. Detta är vad majrevolutionen i Frankrike har visat kan inträffa även i Västeuropa.

Dessa epokgörande majhändelser tillåter oss att göra ett bokslut över de långsiktiga tendenser som helt bestyrker varje påstående jag försökt försvara här idag. Efter 20 år av neokapitalism, som fungerat under klassiska villkor med en ”planeringskommission” som åberopats som exempel för alla imperialistiska länder, med ett statligt televisionssystem som fulländat ett system för massmanipulering för att bära upp den härskande klassen och partiet, med en utrikespolitik som accepteras av en överväldigande majoritet av massorna, framträdde i Frankrike i maj 1968 dubbelt så många strejkande som någon gång tidigare under arbetarklassens historia i detta land; de använde mycket radikalare kampmetoder än 1936, 1944—46 eller 1955; de förde inte endast, häftigare än någonsin, fram parollen om arbetarkontroll, arbetarstyre och arbetarmakt, utan började också sätta den i verket i ett dussintal stora fabriker och åtskilliga stora städer. Mot bakgrund av denna erfarenhet är det svårt att ifrågasätta förutsägelsen att Frankrike som är det borgerliga samhällets, politiskt sett, klassiska land, på samma sätt som England och USA är dettas, ekonomiskt sett, klassiska länder, för hela västvärlden och inte minst för USA, uppvisar en bild av deras egen framtid. De te fabula narratur! (Det är om dig det handlar).

Vi har här inte tid att undersöka de inre sambanden mellan arbetarnas kamp för socialism i de västliga metropolerna och befrielsekampen i de koloniala och halvkoloniala länderna eller kampen för socialistisk demokrati i centrala och östra Europa. Dessa förbindelser är flerfaldiga och tydliga. Det finns även direkta orsakskedjor mellan uppsvinget för ett självständigt revolutionärt ledarskap i den kubanska och latinamerikanska revolutionen, det vietnamesiska folkets heroisk kamp mot USA-imperialismens aggression, och uppträdandet av ett nytt ungdomsavantgarde i väst, som åtminstone i Västeuropa, genom arbetarklassungdomens förmedling direkt har börjat påverka klasskampens utveckling.

Det mest påfallande draget i detta sammanhang är av ‘mer allmän och abstrakt natur; återuppträdandet av aktiv internationalism hos arbetarklassens avantgarde. Den internationella kapitalkoncentrationen och -centraliseringen, särskilt genom tillkomsten av ”multinationella företag”, gav till en början kapitalet övertaget över en arbetarrörelse som var hopplöst uppsplittrad i nationella och lokala föreningar och partier. Men i ett slag har de avancerade arbetarna i Frankrike nu rensat bort den röta som ansamlats under decennier av förvirring och nederlag. De har huggit sig genom den borgerliga nationalismens och europeismens snårskog och trätt fram på det internationella broderskapets öppna fält.

Den broderliga enigheten i strejker och demonstrationer av judar och araber, portugiser och spanjorer, greker och turkar, fransmän och utländska arbetare, i ett land som förmodligen under de senaste 20 åren i större utsträckning än något annat land hemsökts av främlingshat, kulminerade i triumf när 60 000 demonstranter framför Gare de Lyon skanderade: ”Vi är alla tyska judar”. Redan har ett första eko kommit från själva Jerusalem, där judiska studenter demonstrerade under parollen: ”Vi är alla palestinska araber”. Vi har aldrig upplevt något liknande i en sådan omfattning, och dessa begynnelseyttringar tillåter den största tilltro till den värld som stiger fram, när arbetarklassen, föryngrad efter två decenniers sömn, tar makten.

De flesta av er vet att jag både genom politisk övertygelse och som resultat av objektiv analys av den nuvarande världssituationen är helt övertygad om att vi lever i den permanenta revolutionens epok. Denna revolution är oundviklig eftersom det existerar en sådan oerhörd klyfta mellan vad människan, med den makt som vetenskap och teknologi har givit henne, kunde göra denna värld till, och vad hon gör av den inom ramarna för ett ruttnande, oförnuftigt, socialt system. Denna revolution är en nödvändighet för att sluta klyftan och förvandla denna värld till en plats där alla mänskliga varelser, utan hänsyn till ras, färg eller nationalitet kommer att ges samma omsorg som de härskande idag ger rymdraketer och atomubåtar.

Vad den socialistiska revolutionen ytterst handlar om är tilltron till den oövervinneliga upprorsandan mot orättvisa och förtryck samt tilltron till mänsklighetens förmåga att bygga en framtid för människosläktet. Att komma från en kontinent som genomlidit Hitlers och Stalins nattmaror, och som knappt en generation senare, framträtt under den socialistiska revolutionens fana med arbetets frigörelse, arbetardemokrati och proletär internationalism, att efter ha varit vittne till hur i Frankrike fler ungdomar samlas kring denna fana än någonsin tidigare sedan de socialistiska idéerna föddes, så anser jag denna tilltro vara alltigenom berättigad.

Ernest Mandel

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 5/1971

Den ekonomiska krisen i Kina

De olika fraktioner och fraktionsallianser som avlöst varandra i ledningen för Kinas kommunistiska parti (KKP) och för regeringen har alltsedan revolutionens seger 1949, ställts inför en rad strategiska problem som härrör ur landets efterblivenhet. De centrala frågeställningar man varit tvungen att ta ställning till har framförallt rört:

• sättet att livnära en befolkning som växer med minst 10 om inte med 15 miljoner personer per år, och detta samtidigt som det traditionella jordbruket redan är ett av de mest produktiva i världen och en radikal modernisering av jordbruket skulle ta alltför lång tid för att kunna lösa det problemet på kort sikt;

• sättet att minska och därefter att gradvis suga upp den enorma undersysselsättningen på landsbygden och den mindre arbetslösheten i städerna som framkallats av befolkningsrörelserna och av en massutvandring från lansbygden som på lång sikt är oundviklig;

• fördelningen av nationalinkomsten mellan konsumtionsfonder och ackumulationsfonder och när det gäller ackumulationsfonderna mellan jordbruket, den tunga och den lätta industrin, liksom effekterna av de proportionerna som fastställts på lösningen av de
två föregående nyckelfrågorna;

• metoderna för planering och förvaltning och deras effekter på tillväxttakten, på produktionen av nödvändiga livsmedel, på omfattningen av social jämlikhet (eller ojämlikhet) och av sociala spänningar, samt dessa effekters återverkningar på planeringens funktion, på tillväxttakten, osv;

• tempot i och formerna för landets industrialisering och modernisering som trots alla idealistiska mystifikationer som förkunnar motsatsen är oupplösligt förbundna. Denna modernisering är oundgänglig inte enbart för nationella försvarsändamål utan också för att tillfredsställa befolkningens mest elementära behov, såsom alfabetisering, ett garanterat minimum sjukvård för alla, en allmän höjning av den kulturella nivån(1), osv;

• valet av de relationer med världsmarknaden som är mest förenliga med tidigare typer av den relationen, antingen en nästan fullständig självförsörjning, eller en fullständig integrering i världsmarknaden, något som skulle betyda att formerna för utvecklingen bestämdes av den kapitalistiska profitens och den imperialistiska överprofitens logik.

Schematiskt och mycket förenklat skulle vi kunna sammanfatta de problem man haft att ta ställning till på följande sätt: En kinesisk bonde producerar grovt räknat ett ton säd per arbetsår. Hur stor del av detta ton ris eller vete ska avsättas för hans egen konsumtion — som för närvarande fluktuerar mellan 300 och 350 kg per år — eller för hela byn? Hur stor del stannar i byn för att ackumuleras inom jordbruket? Vilken effekt får dessa relativt eller absolut stigande eller fallande ransoner på jordbruksarbetets produktivitet och på jordbruksproduktionens tillväxttakt liksom på böndernas inställning till den socialiserade egendomens regim (dvs objektivt, effekterna på arbetar-bondealliansen)?

Hur stor del av detta ton ris går till staden för att livnära arbetare och byråkrater, för att exporteras (utbytas) mot varor som behövs för industrialiseringen? Vilka blir effekterna av dessa proportioner på industrins tillväxttakt, på industrialiseringens tempo, på industriarbetets produktivitet, på arbetslösheten? Under vilka former kommer jordbrukets överskott att tas från byn? Genom tvångsleveranser? Genom marknadsmekanismer? Vilka effekter får detta på livsmedelssituationen och på graden av (ökande eller minskande) ojämlikhet bland bönderna själva?

Varje fraktion, parti eller partiallians som regerar ett efterblivet land som Kina skulle tvingas ta ställning i dessa frågor — även en revolutionärt marxistisk strömning. Att förkasta den reaktionära utopi som förkunnar att det är möjligt att fullborda »uppbygget av socialismen i ett land« innebär ingalunda att man i väntan på världsrevolutionens seger upphör att ständigt sträva efter att åstadkomma ekonomisk utveckling. Sådan var Vänsteroppositionens inställning före och efter uteslutningen ur Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) 1927. Sådan förblev Leo Trotskijs inställning in i det sista. Den stalinistiska byråkratin förtalade då den trotskistiska oppositionen och påstod att denna förespråka de militära äventyrligheter, dvs, »export av revolutionen på bajonetter« som ett alternativ till en ekonomisk utveckling i Sovjetunionen. Ingenting kan vara längre bort från den historiska sanningen.

Den kinesiska byråkratins ekonomiska politik

Det är välbekant hur Stalin till slut löste de likartade, men inte identiska svårigheter Sovjetunionen stod inför efter det att den första revolutionära vågen (1919-1921) lidit nederlag. Han valde en omfattande industrialisering som byggde på en prioritering av den tunga industrin och kännetecknades av en massiv överföring av arbetskraft från landsbygden, till staden. Denna politik kombinerades med en tvångskollektivisering av jordbruket, en byråkratiskt centraliserad planering och industriförvaltning där byråkraternas materiella intressen utgjorde den viktigaste — om inte den enda — drivkraften bakom Planens förverkligande.

Detta medförde en enorm tillväxt av byråkratins privilegier och av den sociala ojämlikheten.

KKP:s ledning styrde till en början in på en väg som liknade Sovjetunionens, samtidigt som den behandlade bönderna mycket försiktigare. Men snart nog insåg man att Kinas kvalitativt större underutveckling omöjliggjorde en industrialisering av stalinistisk typ. För att kunna erbjuda ytterligare 200 miljoner lönarbetare sysselsättning i städerna (landsbygdsbefolkningens »överskott« — antalet ungdomar som sökte anställning i städerna under en tidsperiod på mellan 10 till 15 år) för en investeringskostnad av 2 000 dollar par arbetstillfälle under perioden 1955-1965 (en siffra som säkerligen inte är överdriven) skulle det ha varit nödvändigt att investera 400 miljarder dollar i industrin under två till tre femårsplaner — en summa som helt uppenbart låg utom räckhåll för den kinesiska ekonomin vars nationalinkomst år 1957 beräknades till 50 miljarder dollar(2). Med tanke på det traditionella kinesiska jordbrukets höga produktivitet, trots den höga arbetsintensiteten, var det dessutom lika omöjligt att livnära ytterligare 200 till 300 miljoner människor med 100 miljoner jordbruksproducenter färre. I så fall skulle det kinesiska jordbrukets »marginella« produktivitet sjunka oerhört, just p.g.a. det faktum att den kinesiska bonden på en stor del av den brukbara arealen är en riktig trädgårdsmästare vars prestation inte kan ökas utan att investeringarna ökas radikalt: bevattningsanläggningar och konstgödsel(3). Man befann sig uppenbarligen i en ond cirkel: det var inte möjligt att kraftigt öka industriproduktionen utan att kraftigt öka investeringarna och jordbruksproduktionen. Och det var inte möjligt att kraftigt öka jordbruksproduktionen utan att kraftigt öka investeringarna. Det fanns inga tillgängliga resurser för att öka investeringarna utan att industri- och jordbruksproduktionen kraftigt ökade. Det var således nödvändigt att ändra kurs. Den ekonomiska politiken genomgick följande faser.

• Under perioden 1958-1962, det »stora språnget« och de »rena» folkkommunernas politik: ansträngningarna koncentrerades på »arbetsinvestering«, dvs att huvudsakligen på ort och ställe utnyttja böndernas undersysselsatta arbetskraft för verksamheter som syftade till att i sin förlängning öka jordbruksproduktionen (bevattningsanläggningar, »bakgårdsmasugnar«, industri för smärre jordbruksredskap, osv). Den ursprungliga tanken var inte felaktig. Till denna länkades dock snabbt en överdriven avtappning och centralisering av överskottet och tom av jordbruksavkastningen och detta med byråkratiska ledningsmetoder. Följden blev missnöje bland bönderna, ett allvarligt produktivitetsfall, osv.

• Perioden av »korrigering« och försiktig modernisering, 1962-1966: Under Liu Shaoqis och Deng Xiaopings ledning övergavs centraliseringen av jordbruksarbetet på de jättelika kollektiven. Brigaderna (flera byar) — ja, tom arbetslaget (en by) — och inte kommunerna, blev de grundläggande produktionsenheterna och kooperation och ömsesidig hjälp sattes i centrum. En begränsad frihandel med jordbruksöverskottet återinfördes. En begränsad modernisering av industrin genomfördes. Samtidigt började en satsning på självförsörjning under det dubbla trycket av blockaden från imperialismen och från Kreml.

• »Kulturrevolutionens« period, 1966-1971, fram till Deng Xiaopings första återupprättelse: Den privata sektorn delades hårda slag även om den inte fullständigt undertrycktes (särskilt inte på landsbygden). »Arbetsinvesteringsmetoden« överfördes till industrin, särskilt till oljeindustrin som upplevde ett första uppsving tack vare det omfattande utnyttjandet av arbetskraft (erfarenheterna från Da-qing). Satsningen på självförsörjning fick absurda proportioner. Moderniseringen avstannade tvärt. Det råder inget tvivel om att det förekom kapitalförstöring.

• Perioden 1971-1976: Zhou Enlai och Deng Xiaoping lyckades sätta stopp för inriktningen på självförsörjning och förverkliga en öppning gentemot imperialismen. Kina började åter importera modern teknologi, men fortfarande i begränsad skala. Den fria handeln med jordbruksöverskottet, som fortfarande låg i böndernas händer, återinfördes delvis. Men denna »nya kurs« mötte motstånd. Medelvägen mellan »kulturrevolution« och »korrigering« var föga effektiv.

• Efter Maos död: en mer radikal vändning mot de »fyra moderniseringarna« som låg Deng Xiaoping så varmt om hjärtat, en snabb återintegrering av folkrepubliken Kina i världsmarknaden, efterfrågan på kapitalistiska krediter, rasering av folkkommunerna, fullständig återupprättelse för »materiella incitament«. Men själva omfattningen av vändningen har medfört att ekonomin från år 1979 återigen förlorat jämvikten. Det är nödvändigt med en ny justering.

Låt oss tillägga att det under nära två decennier var praktiskt taget löne- och realinkomstopp för arbetarna (med rena svältlönerna för folkkommunernas »överskottspersonal« som hyrdes ut till industriföretagen för löner under de officiella normerna). När dessa fattiga bland de fattiga, »Maos kulier« demonstrerade mot denna skandal under »kulturrevolutionen« anklagades de för… »ekonomism« av den extrema maoistfraktionen och undertrycktes hårt.
Under »kulturrevolutionen«(4) förekom en mindre reducering (men inte ett avskaffande) av de byråkratiska privilegierna, en reducering av betydelsen av byråkratins »teknokratiska« skikt till förmån för de politiska och militära skikten. Men trots Maos löften och de Röda gärdernas krav institutionaliserades inte arbetarmakten i företagen, än mindre i landet. Därefter riktades ett hårt förtryck mot de mest militanta delarna av ungdomen och arbetarna; ett förtryck som leddes av »de fyras gäng«, vilket förklarat varför dessa inte fick något masstöd då de avlägsnades från makten. Sedan 1976 har man gjort materiella eftergifter åt arbetarna (löneökningar; och även några institutionella eftergif ter som vi skall nämna längre fram Men den teknokratiska flygeln i norr byråkratin har fått ökad makt. Den sociala ojämlikheten ökar. I städerna förekommer välstånd och fattigdom sida vid sida i en omfattning som vi måste gå tillbaka till början av 1950-talet föl att finna en motsvarighet till.

Överhettning och glidning

Efter en rivstart — industriproduktionen ökade med 14,3% 1977 och med 13,9% 1978 — stötte de »fyra moderniseringarnas politik« snart på hinder och inre motsättningar:

1. Exporten utvecklades inte i samma takt som importen av modern teknologi. I synnerhet befinner sig utvinningen av olja i relativ stagnation just p g a avsaknaden av modern teknologi och lämpliga ledningsmetoder. Den svåra olycka som inträffade i Bohai-gulfen, där borrplattform nummer 2 störtade samman och orsakade 72 arbetares död(7) är ett tecken på detta.

I själva verket håller oljeexporten till Japan på att minska: den har minskat från 9 miljoner ton 1980 till 8,3 miljoner ton 1981 och 8,1 miljoner 1982, samtidigt som man i de ursprungliga kontrakten hade fastslagit en ökning till respektive 9,5 och 15 miljoner ton(8).
Att vidmakthålla det tempo i moderniseringen som förutsades 1975-1976 skulle ha lett till en enorm skuldsättning för Kina, av samma storleksordning som Polens och Brasiliens. Underskottet i handelsbalansen med de imperialistiska länderna ökade från 1,2 miljarder dollar 1977 till 3,5 miljarder 1975 och 4,5 miljarder 1979 (även om detta kompenserades av en kreditbalans med Hong Kong på respektive 1,7 miljarder, 2,2 miljarder och 2,6 miljarder dollar) till minst 16 miljarder dollar 1985 (med en årlig skuldkostnad på 3,2 miljarder dollar).

I denna situation ville inte de alltför pragmatiska och alltför försiktiga ledarna i den kinesiska byråkratin hamna. Det blev därför nödvändigt att sänka ambitionerna, stryka en del av de mest storslagna projekten, bromsa upp expansionstakten. Ett stort antal planer på import av »färdiga« fabriker annullerades(9). När Hua Guofeng avgick som regeringschef förklarade han officiellt inför den nationella folkförsamlingen den 7 september 1980 att 10-årsplanen för 1976-1985 som innehöll de »fyra moderniseringarnas« mest ambitiösa mål, inte skulle omsättas i praktiken(10).

2. Många »moderniseringsprojekt« som inleddes vid början av Deng Xiao-pings era har misslyckats, eller har inte sett förväntade resultat, p.g.a. avsaknaden av kompetent personal, felaktig planering, byråkratiskt slarv, likgiltighet från liknöjda arbetare, dvs fenomen som liknade de under Edward Giereck-eran i Polen, men som förvärrades av landets storlek och enorma underutveckling. Två skandaler symboliserar dessa misslyckanden: stålverket i Wuhan som var ämnat att producera 4 miljoner ton stål och köpts in från Tyskland för ett högt pris, men vars nödvändiga elförsörjning man helt enkelt glömt att beräkna; och det från Japan beställda stålverket i Baos-han, nära Shanghai, med en kapacitet på 6 miljoner ton, men som man bokstavligen tänkt bygga på kvicksand(11).

På ett mera allmänt sätt har expansionsmålen vad gäller stålindustrin, oljeproduktionen och produktionen av jordbruksmaskiner minskats avsevärt. Prioriteringen av stålet (»spannmål och stål« var de två expansionsaxlarna i Kina under Mao) har övergivits. Målet på 60 miljoner ståltackor under 1985 tycks ha ersatts med 45 miljoner. Likaså har man övergivit den befängda idén att »förverkliga huvuddelen av jordbrukets mekanisering under 1980«, vilket fortfarande vidhölls i januari 1978(12), och som skulle ha betytt tillverkningen av motsvarande 3,5 miljoner traktorer på 15 hästkrafter vardera inom loppet av tre år. Denna målsättning kan säkerligen bara uppnås inom 6 till 8 år.

Däremot har man kvalitativt prioriterat kolet vars expansion borde kunna ersätta den olja som inte kan exporteras till Japan och täcka energiunderskottet i Kina självt, vilket riskerar att förvärras under de kommande åren(13).

3. Eftergifterna till bönderna i form av en höjning av inköpspriserna för jordbruksprodukter och till arbetarna i form av lönehöjningar har inte kunnat bringas i överensstämmelse. Detta har medfört ett inflationstryck å ena sidan och kris i försörjningen med vissa nödvändighetsprodukter å den andra.

Far Eastern Economic Review har ägnat två studier åt inflationstrycket i Kina(14). I mitten av 1980 beräknades inflationen uppgå till mellan 6 och 7% och i slutet av året till mellan 15 och 20%(5). Om denna inflation framförallt uttrycks i en påtaglig fördyrning av livsmedlen i städerna, då ligger den grundläggande orsaken i det starka budgetunderskott som uppstått för första gången i Folkrepubliken Kinas historia. Times (16) talar om ett underskott av en storleksordning på 10 miljarder dollar, eller 15% av de totala budgetutgifterna 1979. Åtstramningspolitiken och omjusteringen av investeringsprojekt har huvudsakligen till uppgift att minska detta underskott.

4. Det motstånd som en del av den politiska apparaten och framförallt militären har fört i det tysta mot genomförandet av de »fyra moderniseringarna« har försenat, bromsat eller till och med förhindrat förverkligandet av en rad reformer och ökat bristen på jämvikt ännu mer. Detta tysta motstånd är för övrigt förmodligen lika mycket ett resultat av inkompetens inför förvaltnings- och produktionsproblemen från den genom fraktionskamp utvalda apparatens sida, såsom ett resultat av politiska meningsskiljaktigheter i egentlig mening.

5. Omfattningen av gemensamma bolag med utländskt kapital har varit mera begränsad än beräknat. Väsentligen var det till en början kinesiska kapitalister i utlandet (inklusive de i Hong Kong) som slagit in på denna väg i utbyte mot avsevärda koncessioner: den »nationella bourgeoisien« som delvis exproprierades under »kulturrevolutionen« har återfått alla sina bankkonton, inklusive de höga löner som innehölls under perioden 1966-1976.

Det inträffade dessutom ett mycket omtalat misslyckande med det första »gemensamma bolaget«: Jiang Sho — yllespinneriet. Detta som byggdes 1978 i Guandong-provinsen i samarbete med en firma från Hong Kong och en från Macao, uppvisade en minskande produktion istället för ökande(17). Sammanlagt har enbart 13 av 800 planerade »gemensamma bolag« blivit definitivt godkända och omsatts i praktiken(18). För att ersätta den förutsedda vinst som uteblivit tvekar dessutom inte Deng-regimen att direkt exportera arbetskraft till lågt pris(19)’. Men resultatet är än en gång föga inspirerande, åtminstone hittills.

Om vi vill göra en syntes av alla dessa motsättningar, skulle vi kunna säga att de »fyra moderninseringarnas« politik har begått samma misstag som tidigare den maoistiska politiken:
den har försökt förverkliga för mycket för snabbt även om genom en annan väg än Mao(20). Men det kan inte vara slumpens verk. Om vissa misstag upprepas med en sådan ståndaktighet kan det inte enbart bero på medfödda brister hos byråkratin. De är också en följd av de objektiva problemens enorma tryck Att ombesörja att 900 miljoner eller kanske t.o.m. en miljard munnar får mat, bostad och garanteras ett minimum av sjukvård utgör ett jättelikt problem för ett efterblivet land som Kina.

Låt oss upprepa: Vilken regim som helst som har makten i Beijing, och som inte tjänar intressena hos en ägande klass som är underordnad imperialismen, skulle konfronteras med samma drama. De som har det historiska ansvaret är de japanska militärerna och imperialisterna som ödelade landet och före dem de brittiska, amerikanska, franska, tsaristiska och japanska imperialisterna som plundrade och ödelade det och höll kvar det i sin underutveckling. De som har det historiska ansvaret är Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev och den europeiska, japanska och amerikanska arbetarklassens ledare som har vägrat att lätta denna underutvecklingens enorma börda genom att medelst segerrika socialistiska revolutioner i sina länder erbjuda Kina ett stort, generöst, oegennyttigt bistånd.

Världsrevolutionen kommer att fylla denna lucka. Men i väntan på Världsrevolutionen måste man föda denna miljard munnar, nu, år efter år, månad efter månad. Där har vi dessutom rötterna till de kraftiga svängningarna som KKP-ledningens ekonomiska politik genomgått sedan de kom till makten.

De »fyra moderniseringarnas« mål och innehåll

Utgången av fraktionskampen till förmån för de »fyra moderniseringarna visar framförallt att den kinesiska byråkratin blivit varse att det med främst »arbetsinvestering« är omöjligt att innan år 2 000 förvandla Kina till en »modern stormakt« om man vill undvika att de sociala spänningarna når en explosionspunkt. Man lyckades varken öka jordbruksproducenternas eller industriarbetarnas avkastning genom att under ett kvarts sekel frysa — eller tom sänka — producenternas levnadsstandard.

Dessutom var det lika omöjligt att inom en förutsägbar framtid integrera massan av arbetslösa (i städerna) och de undersysselsatta bönderna på landsbygden i den moderna industrin.
Den mest pragmatiska lösningen föreföll då vara att kombinera utvecklingen av den moderna industrin med utländsk hjälp och en utveckling av den privata eller kooperativa sektorn som har låg produktivitet, men som skulle kunna suga upp en del av arbetslösheten.

Följaktligen rör det sig inte om en återgång till den stalinistiska modellen, vilken för övrigt inte heller den maoistiska modellen hade mycket gemensamt med. Om det finns »förebilder« för Deng Xiaopings politik bör de snarare sökas i Jugoslavien (men, minus arbetarsjälvstyret) eller, ännu bättre, i de »ungerska reformerna«. Det är återupprättandet av marknadsekonomin och av »materiella incitament« som utgör kärnan i Deng Xiaopings eller rättare sagt Hu Qiaomus, Zhao Zhiyangs och Chen Yuns strategi (de senare utgör de verkliga upphovsmännen till »den kinesiska ekonomiska reformen«).

Det är marknaden som man förväntar sig ska kunna sammanlänka nyckelindustrierna som ska möjliggöra en gradvis modernisering av hela landets infrastruktur, »exportindustrierna« (framförallt olja, kol och textilier), jordbruket som stimuleras av en större tillgång på konstgödsel*5′ och konsumtionsvaror från industrin, och den snabbt expanderande privata och kooperativa sektorn.

Folkrepubliken Kinas nye premiärminister, Zhao Zhiyang, hade gjort omfattande experiment med denna ekonomiska utvecklingsmodell i Kinas mest befolkade provins, Sichuan, som han som KKP:s förste provinssekreterare administrerade mellan 1975 och 1979. Han utvecklade där folkkommunssystemet på ett mycket radikalare sätt än man ännu vågat göra någon annanstans i Kina. Bondefamiljen (snarare än brigaderna eller produktionslaget) är ansvariga för att förverkliga produktionsmålen (kvoterna). Familjen åtnjuter »tre friheter«: friheten att utvidga den fria handeln med sitt överskott, och friheten att bilda privata företag utanför jordbruket (huvudsakligen hantverks- och handelsföretag).

Paradoxalt nog har Zhao Zhiyang samtidigt återgått till en av huvudidéerna bakom Maos ekonomiska politik under »det stora språnget« och »kulturrevolutionen« (en idé som Mao själv mer eller mindre helt övergav från 1970): idén om en industri som vilar på böndernas och jordbrukets behov, och i grund och botten finansieras av jordbruksexpansionen (dvs genom »arbetsinvestering« på landsbygden). Till skillnad från Mao, försöker han uppnå målet medelst tämligen grova men effektiva »materiella incitament« och inte genom politisk mobilisering, indoktrinering eller tvång(6). Men grundtanken är densamma och skiljer sig i grunden från Stalins och Chrusjtjovs: Det är omöjligt att överföra överskottet av arbetskraft på den kinesiska landsbygden till städerna och den moderna industrin. Man måste finna ett annat sätt att göra sig av med det.

Sociala spänningar

Parallellt med motsägelserna i »de fyra moderniseringarnas« politik har en rad sociala spänningar kommit till uttryck på alla nivåer i det kinesiska samhället. Dessa spänningar fanns delvis redan under de föregående faserna av Folkrepubliken Kinas utveckling.
Men den ekonomiska »liberaliseringen skärpte dem otvivelaktligen, samtidigt som den begränsade »demokratiseringen 1978-1979 och den växande skepticismen från arbetarnas och ungdomens sida gentemot alla det kinesiska partiets fraktioner, har tillåtit dem att framträda mera öppet. Bland dessa sociala spänningar bör man notera:

l. Ökningen av ungdomsarbetslösheten i städerna. Denna arbetslöshet, som redan till stor del utgör den »materialistiska« förklaringen till fenomenet md rödgardisterna löstes på ett särskilt grymt sätt när Liu Biao och »de fyras gäng« likviderade »kulturrevolutionens De unga deporterades i massor till landsbygden, och förbjöds att återvända till städerna. Även om den ideologiska indoktrineringen (»tjäna folket«) tillfälligt minskade chocken hos en del av offren, förstod dessa snart vad det var frågan om, framförallt inför det kyliga mottagandet de fick av bönderna (något som det kinesiska jordbruket sannerligen inte lider brist på är arbetskraft).

På detta följde en massiv rörelse av ungdomar som illegalt återvände till städerna, vilket ledde till en oroväckande våg av kriminalitet. Dessa ungdomar måste tillgripa extrema åtgärder för att klara livhanken, ty de saknade både uppehålls- och arbetstillstånd. Det verkar som om attentatet vid Beijings station den 29 oktober 1980 var en handling av en ung »desperado« av denna typ, Wang Zhiqang(21). Myndigheternas reaktion var förvånansvärt mild eftersom Deng Xiaoping-fraktionen i rådande läge inte ville framstå som delaktig i ansvaret för den massiva deporteringen av ungdomar 1968-1970(22).

Låt oss också påminna om att den 9 december 1978 strejkade 50000 ungdomar som arbetade vid de statliga jordbruken i Yunnan-provinsen. Strejken följdes av en demonstration med tusentals arbetslösa ungdomar i Shanghai den 11-13 december 1978. I början av februari 1979 var ungdomar från den stora kinesiska metropolen inbegripna i ett veritabelt upplopp som blockerade järnvägstransporterna under 12 timmar. Två »ledare« för dessa upplopp dömdes till nio respektive fem års fängelse i en rättegång som hölls den 10 december 1979(23).

Allt detta förklarar både byråkratins oro och försiktighet inför ungdomsår -arbetslöshetsproblemet. För att få en uppskattning om problemets omfattning ska vi återge två siffror. Antalet ungdomar som sändes till landsbygden i slutet på sextiotalet och i början av 1970-talet beräknas till 16 miljoner. Antalet ungdomar som slutar skolan för att söka ett arbete i de kinesiska städerna var 1979 12 miljoner, varav 7 miljoner fått anställning(24),
Byråkratin har sökt minska denna arbetslöshet på två sätt; som än en gång på ett typiskt sätt förenar grunddragen i Deng Xiaopings politik. Denna utnyttjar »materiella incitament (och »den fria marknaden«) för att försöka avlägsna problemet från den offentliga sektorn. De unga har fått tillstånd att etablera små företag som hantverkare, återförsäljare, reparatörer (detta är den explosiva utvecklingen av »anställning i den tredje sektorn« som är så välkänt i de underutvecklade kapitalistiska länderna). Naturligtvis uppmuntras initiativ i form av små kooperativ, men det rent privata initiativet tillbakavisas inte.

Dessutom fortsätter man att uppmuntra ett återvändande till landsbygden, men än en gång med hjälp av »materiella incitaments Ett meddelande från den kinesiska nyhetsbyrån (»Nya Kina«) som publicerades i slutet av 1979(25) gör gällande att l miljon ungdomar har organiserat i runt tal 30 000 kollektivjordbruk, bland vilka det finns en del vars inkomst är dubbelt så hög som i folkkommunerna, och »nästan lika hög som inkomsten i städerna«.

2. Skiktningen på landsbygden

Den gradvisa raseringen av folkkommunerna, den snabba återgången till en jordbruksekonomi där marknaden spelar en framträdande roll kunde inte undgå att öka de sociala klyftorna på landsbygden. Sedan ansträngningarna att åstadkomma utjämning misslyckats — dessa medförde att ökningen av livsmedelsproduktionen sjönk till en farligt låg nivå — har nu åter, såsom i Sovjet på 50- och 60-talen, uppkommit, sida vid sida, »rika kommuner« och »fattiga kommuner«, för att inte tala om »rika brigader« och »fattiga brigader« och »rika bönder« och »fattiga bönder«.

Den nye premiärministern Zhao Zhiqangs ögontjänare betonar att bönderna från Sichuan nu transporterar sina (privata) svin med (privat) cykel, (privat) moped, eller med (kooperativ) lastbil för att sälja dem på den fria marknaden. Lösenordet är välkänt:
»Berika er«. Men hur många folkkommuner, för att inte tala om den kinesiska bondebefolkningen kan kosta på sig sådana bedrifter?

Vi har redan sett att enligt officiella källor motsvarar en jordbrukares medelinkomst hälften av medelinkomsten för en lönarbetare i städerna, som är 75 yuan per månad. Om vi jämför siffran 40 yuan i månaden med den vinst på 400 yuan i månaden som den kände bonden Luo tjänar på sin lastbil, är det lätt att föreställa sig vilken misär en stor del av de kinesiska bönderna lever under, samma bönder som »förde« den tredje kinesiska revolutionen till seger för trettio år sedan. Vice premiärministern Yao Yilin har erkänt att 10% av bönderna saknar tillräcklig med föda. Och inte heller bland dem är missnöjet längre passivt. I januari 1979 demonstrerade tiotusentals bönder i Beijing. En av deras slagord var: »Ned med hungern«.
I själva verket har en ledare ur Deng-fraktionen i en avsiktligt pessimistisk analys för att förvärra balansräkningen över maoismen, intygat att bönderna genomsnittliga konsumtion av sädesslag var mindre 1978 än 1957(26). Detta påstående är inte särskilt trovärdigt.

Den amerikanska journalisten Felix Butterfield(27) har utifrån kinesiska regeringskällor rapporterat att den förväntade livslängden i Folkrepubliken Kina ökat från 32 år 1949 till 68 år 1978. När man känner till att den genomsnittliga konsumtionen hos en bondefamilj 1957 (eller 1937) inte översteg 2 000 kalorier per person, så skulle en minskning av detta minimum inte ha tillåtit en sådan ökning av medellivslängden i ett land där 80% av invånarna fortfarande bor på landsbygden. Argumentet kan också användas mot den amerikanska professorn Nicholas Lardys påstående att livsmedelskonsumtionen per capita under hela perioden 1958-1978 skulle ha varit lägre än på 1930-talet.

Genom att gynna en utveckling av marknaden har Deng-fraktionens politik dessutom framkallat reaktioner som Mao helt riktigt hade förutsett och fruktat: »de rika kommunerna«, »de rika brigaderna« och »de rika arbetslagen« föredrar att utveckla odlingar som ger större avkastning på marknaden än de sädesslag som levereras till staten för fasta priser. Detta har lett till en farlig stagnation eller tom en tillbakagång för odlingen av sädesslag, trots att den totala jordbruksproduktionen ökat(29). Enligt officiella siffror såldes 1978 14,6% av jordbruksproduktionen på den fria marknaden(30)’. Dilemmat för regeringen är särskilt grymt: antingen att på nytt öka inköpspriserna på sädesslag från kommunerna (vilket skulle öka budgetunderskottet och öka inflationen) eller återgå till systemet med fasta kvoter, dvs att starkt begränsa den nyligen beviljade »fria marknadens.

3. Den växande ojämlikheten i städerna

Den växande ojämlikheten i städerna är ett kombinerat resultat av en höjning av de högre kadrernas löner, återinförandet av den »nationella patriotiska bourgeoisiens« privilegier, utvidgningen av den privata sektorn och det plötsliga massiva framträdandet — efter ett avbrott på trettio år — av utländska tekniker, turister osv. Det som under »kulturrevolutionen« och även under dess avveckling var inskränkt (och dolt) uppträder på nytt inför offentligheten: lyxaffärer, reklam för lyxvaror, lyxrestauranger, svart marknad, prostitution.

Precis som i Östeuropa och Sovjetunionen spelar frågan om utländsk valuta en nyckelroll för utvidgningen och befästandet av den sociala ojämlikheten. Det har uppkommit en svart marknad för Hong Kong-dollar, USA-dollar, yen och annan hårdvaluta som ger tillgång till lyxvaror som importerats (ofta illegalt) eller tillverkas på plats. Turisterna, som betraktas som en av denna marknads försörjningskällor, tvingas byta sin valuta mot en kinesisk »specialvaluta«, vilket man hoppats skulle förhindra en utvidgning av den svarta marknaden. I själva verket har detta bara utmynnat i en kompletterande handel, nämligen med denna »specialvaluta(30). Och, i likhet med specialaffärerna med utländska varor(31) i Östeuropa har denna dubbla penningscirkulation väckt protester, t o m i form av demonstrationer från en del sektorer av den kinesiska befolkningen(32).

Regimen försöker utnyttja de politiker som satt i »ledande poster« under kulturrevolutionen som syndabockar för den växande ojämlikheten. Deras verkliga korruption offentliggörs. Byråkraternas inte mindre verkliga korruption i Li Shaoqis/Deng Xiaopings parti offentliggjordes i samband med »kulturrevolutionen«. Men då den arbetslösa ungdomen och arbetarna som arbetar hårt för en blygsam lön ser hur den gamla lyxbadstranden Beidaihe åter blir en lyxbadstrand reserverad åt utlänningar, åt de »nyrika«, åt de »patriotiska borgarna«, för att inte tala om de höga ämbetsmännen och teknokraterna som nu sitter vid makten, då blir den avledande effekten av rättegången mot »de fyras gäng« och liknande rättegångar föga effektiv. Allvarliga sociala spänningar håller på att hopas i Kina. En explosion av Polens typ är inte utesluten inom de närmaste åren.

Den nya förvaltningsmodellen

På den femte folkförsamlingens andra möte tillkännagav Deng de principer för demokratiseringen av företagens ledning som skulle införas samtidigt med den »ekonomiska liberaliseringar. Men han betonade starkt den oundgängliga enheten mellan »demokrati« och »centraliserad ledning«. Mot KKP:s centraliserade ledning på nationell och provinsiell nivå svarar direktörens centraliserade ledning på företagsnivå. Arbetarna har rätt att välja förmän och verkmästare. Rätten att välja företagsledare kommer inte på tal.

Likväl är alla västerländska kommentarer om »rehabilitering av profiten”, eller återgång till »marknadsekonomi”, lika falska som då de gällde de beryktade Liberman-Trapeznikov-reformerna i Sovjet. Den verkliga debatten gäller vilka kriterier de centrala myndigheterna ska använda för att bedöma företagens prestationer: bruttoproduktionen, försäljningssiffror, »tillfört värde« eller »profit«. Långt ifrån att vara en självständig drivkraft för den ekonomiska utvecklingen, är profiten helt enkelt ett instrument för planens förverkligande. Företagen har varken friheten att fastslå (eller ändra) priserna eller ändra det tillverkade sortimentet när det gäller de produkter som anses viktiga. Som Thierry Pairault(33) mycket riktigt påpekat förstärks i viss mån, trots skenet, de centrala instansernas kontroll över de stora företagen ytterligare under det nya förvaltningssystemet. Ty även om företagen beviljas rätten att välja sina leverantörer, och att därmed upprätta kontraktsenliga förbindelser mellan dem, måste alla utgifter gå genom bankväsendet, som liksom i Sovjet blir det främsta instrumentet för att kontrollera att planen fullföljs. Ingen utgift som går utöver de förutsedda produktions- och leveransplanerna, får bankernas godkännande, och kan därmed inte genomföras. Profitens roll, förutom att den möjliggör bokföring, begränsas följaktligen till att vara en ”materiell stimulans», dvs för att öka bonustilläggen som fortfarande är av blygsamt format för arbetarna — i genomsnitt 10% av lönen. Det råder inget tvivel om att saken ligger annorlunda till för byråkraterna, men detta har ännu inte klart bevisats.

Slutligen får man ett intryck av att de djupgående förändringarna inte har gällt så mycket de större industrierna som den lokala industrin, och i landsortsindustrin. Det är på detta område som man med utgångspunkt från idén om en långtgående självtillräcklighet för varje provins (delvis föreskrivet av hänsyn till det nationella försvaret) genomfördes en verklig decentralisering under »kulturrevolutionens Denna idé följdes av en idé om en parallell utveckling av basindustrin (framförallt stål- men även elindustrin) i varje provins, med ledningen i händerna på partiledningen på provinsiell och lokal nivå.

Den förändring som införts i och med den nuvarande reformen går snarare i riktning mot centralisering än decentralisering. Idén om »bakgårdsmasugnar« har definitivt övergivits. Likaså idén om varje provins självtillräcklighet. Man lägger tonvikten vid mångfalden av naturresurser och en större arbetsdelning mellan lokala industrier och industrier i nationell skala. De lokala myndigheternas vikt och makt begränsas oundvikligen till förmån för »direktörerna« å ena sidan, och branschernas centrala administration å den andra, utan att man därmed återgått till det gamla stalinistiska systemet med branschministeriet som kontrollerar allt uppifrån. Det är möjligt att de dessutom ersatts av »truster« i nationell skala. Initiativ på lokal och provinsiell nivå för att utveckla varje områdes specifika möjligheter uppmuntras. Men detta begränsas och kontrolleras av centralmakten.

Man bör inte av detta dra slutsatsen att marknadens vikt i den kinesiska ekonomin i själva verket inte ökat eller att reformerna i »ungersk stil« är till stor del inbillade. För det första utvidgades den kooperativa och den privata sektorn, dvs den sektorn av ekonomin som står utanför statlig kontroll, såväl i städerna som på landsbygden. Dessutom ger »självförvaltningssystemet« — inte arbetarsjälvstyre som innebär att de avgörande besluten inklusive i fråga om anställning och avskedanden av företagsdirektörerna faller på arbetarrådet — som upprättats med försiktighet, och till att börja med inom de mest lönsamma företagen, ett större manöverutrymme åt »direktörerna« och utnyttjar element av konkurrens och samarbete mellan företag för att förbättra produktiviteten. Men man ifrågasätter inte den allmänna ramen för den ovanifrån styrda centraliserade planeringen (dvs den byråkratiskt centraliserade planeringen), inte heller de byråkratiska besluten av ett väldigt litet antal människor, eller prioriteringarna när det gäller distributionen och utvecklingen av de nationella resurserna.

Ur detta följer en grundläggande motsättning som var påtaglig redan i Sovjet vid tiden för Liberman-Trapeznikov-reformerna: profiterna befinner sig i händerna på kommando-posterna, men »företagen« (dvs »direktörerna«) har inte möjlighet att påverka de faktorer som bestämmer profiten: inköpspriserna för råvaror och maskiner, den totala lönesumman och försäljningspriserna på de färdiga produkterna. Dessutom vill byråkratins teknokratiska flygel utvidga reformerna i riktning mot att ge direktörerna rätten att avskeda arbetskraft på samma sätt som de försöker i Ungern och i Polen (en direktör för ett stålverk i Chongqing som för närvarande sysselsätter 40 000 lönarbetare(34) skulle vilja minska antalet till hälften).
Inflationstrycket, som ökat i slutet av 1980, och den nya budgetkontroll som beslutats har dessutom tagit sig uttryck i en tydlig åtstramningspolitik. Lönerna kommer inte att öka med mer än 10 eller 15% och hela frågan om bonustillägg kommer att revideras i ljuset av de krav som budgetkontrollen ställer.

En allmän balansräkning

Om vi gör en allmän balansräkning över hela den ekonomiska utvecklingen sedan »det stora språnget framåt«, för att inte säga sedan revolutionens seger 1949 kommer vi fram till två allmänna slutsatser:

1. För det första har den socialistiska revolutionens historiska berättigande bekräftats mer än någonsin. Den kinesiska revolutionen förblir vårt sekels viktigaste och progressivaste händelse vid sidan av den socialistiska Oktoberrevolutionen. Den har åstadkommit mycket viktiga förändringar som varit till stor gagn för ett mycket stort antal människor, trots enorma kostnader och uppoffringar som till en del härrör ur övergrepp från byråkratins sida och därför var onödiga och hade kunna undvikas.

Idag är det inte endast det imperialistiska kretsarna å ena sidan, Kreml och dess agenter å den andra, som ifrågasätter dessa framgångar, utan också en del av de kinesiska ledarna förblindade av sin antimaoistiska fraktionalism. Men fakta är envisa.

I motsats till en myt som sprids idag, är den kinesiska ekonomiska utvecklingen under de senaste trettio åren mycket överlägsen den indiska. På basis av officiell statistik som offentliggjorts av den nuvarande ledningen för det kinesiska kommunistpartiet finner man att om Kinas index för produktion per capita år 1978 sätts lika med 100, blir motsvarande index för Indien 68 för produktion av sädesslag, 60 för elproduktionen, 48 för stålproduktionen och 46 för cementproduktionen(35).

Den sociala situationen i Kina varierar avsevärt från en region till en annan, och t o m från en ort till en annan. Överallt finns djup fattigdom närvarande. Men det historiska framåtskridandet är inte mindre odiskutabelt. Den ovan citerade amerikanska journalisten Felix Butterfield som utmärks av ett minimum av objektivitet, sammanfattar de framsteg som gjorts tack vare revolutionen på följande sätt:

Varje dag precis efter lunchen rensar många anställda på kontoren i Beijing omsorgsfullt sina skrivbord och lägger sovsäckar på dem. De förbereder sig för en av de viktigaste och mest tillfredsställande ritualerna i det kinesiska livet, den långa middagsluren, »xiu-xi«.
(…) en amerikansk ingenjör som besökte en oljeborrplattform i södra Kina var förvånad över att konstatera att arbetarna slutade borra vid lunchtid. De stängde av alla maskiner och lade sig sedan för att sova(…)

»xiu-xi« är en av de bekvämligheter som den kommunistiska revolutionen medfört. Det finns till och med inskriven i författningen, vars artikel 49 lyder; »Den arbetande befolkningen har rätt till vila«.

Kommunisterna har ersatt de ständiga hoten från hungersnöd, banditväsende och pestartade epidemier med vad som ibland liknar en enorm välfärdsstat.

Förutom den allmänna vilostunden förekommer garanterad livstidsanställning, ett system som kallas »järnrisskålen«. Det är nästan omöjligt för en fabrik att avskeda en arbetare om denne inte är en tjuv eller en mördare. Sjukvården och undervisningen är kostnadsfri. Boendet i städerna är kraftigt subventionerat, den genomsnittliga hyran ligger på 2,7 amerikanska dollar i månaden.

Man skulle kunna invända att allt detta motsvaras av en mycket låg genomsnittlig arbetsproduktivitet, vilket är obestridligt. Men den var knappast högre under den gamla regimen, med den tvåfaldiga skillnaden att den då var förbunden med en outhärdlig fysisk ansträngning och en ofattbar misär för massan av producenter. Framåtskridandet är obestridligt och universellt(37). Detta framåtskridande är resultat av att arbetskraften inte längre är en vara, av att det inte finns någon arbetsmarknad och av att arbetarna — trots den enorma mängden arbetslösa — åtnjuter anställningstrygghet och garanterad minimilön. Detta är ett resultat av det kollektiva ägandet av produktionsmedlen och existensen av en arbetarstat, om än byråkratiserad. Det bevisar att kapitalismen inte har återinförts i Kina, att landet bevarar en ekonomisk struktur jämförbar med Sovjetunionens, »folkdemokratiernas« Jugoslaviens, Kubas eller Vietnams, vilket föreskriver en likadan ekonomisk dynamik på lång sikt, med liknande ekonomiska motsättningar.

2. För det andra ålägger underutvecklingens enorma tyngd stränga begränsningar på Kinas ekonomiska utveckling vilka förblivit förvånansvärt oföränderliga under de senaste trettio åren, trots de mest våldsamma politiska vändningarna. Om man abstraherar bort fraseologin och den relativa tyngden av olika fraktioner av byråkratin (politiska, militära, teknokratiska) liksom från den växlande nivån av massmobiliseringar, är det inte förändringarna utan de konstanta elementen i byråkratins ekonomiska politik som är slående.

Ställda inför den ekonomiska utvecklingens grundläggande problem har alla fraktioner av byråkratin klart prioriterat utvecklingen av den tunga industrin, systematiskt underutvecklat eller inte tillräckligt utnyttjat den lätta industrin som ändå utgör den mest utvecklade delen av den kinesiska industrin, den viktigaste både för tillfredsställelsen av befolkningens behov och för utvecklingen av exporten.

Det är möjligt att denna nu kommer att förändras, men det återstår att se… Ställda inför de problem som den kinesiska storindustrin — förlorad i den föråldrade produktionens hav — reser, har alla byråkratins fraktioner behållit och försökt förstärka centralmaktens kontroll över företagen, även om den använt olika medel. Vi har redan understrukit detta i fråga om Deng Xiaoping-fraktionen. Detta var också fallet under »kulturrevolutionen« ett faktum som maoisterna i väst ignorerat, men som därför inte är mindre verkligt.

Och inför den smala gräns som skiljer tillfredsställandet av den kinesiska befolkningens livsmedelsbehov från hungersnöd, har alla fraktioner systematiskt strävat efter att importera spannmål.

Man skulle kunna förmoda att dessa oföränderliga element i politiken följer automatiskt av underutvecklingens motsättningar. Men så är inte alls fallet. Den enda ofrånkomliga följden av motsättningarna är att utrymmet för de möjliga och genomförbara variationerna är litet. Ingen ekonomisk politik kan garantera en miljard kineser — vare sig idag eller inom tio år — en konsumtions- och kulturnivå jämförbar med de industrialiserade eller t o m de halvindustrialiserade ländernas. Men just därför att denna marginal är så snäv har den byråkratiska ledningen och planeringen, de felaktiga politiska linjer, de katastrofala misstagen vad gäller investeringar eller prioriteringar, slöseriet med tillgångar, kvävandet av massornas initiativkraft, fått ännu ödesdigrare följder i Kina än i de mer utvecklade länderna. De är verkliga brott mot mänskligheten.

Den kinesiska ekonomiska krisen är en kris för det byråkratiska styret och inte för den socialiserade ekonomin. Precis som i Sovjet och i Polen beror krisen på underproduktion av bruksvärden, inte på överproduktion av bytesvärden som kriserna i de kapitalistiska länderna. Det är fråga om ett underutnyttjande av de fysiska (materiella och mänskliga) resurserna, inte om en överackumulation av kapital. Den som inte förstått dessa skillnader har inte förstått den marxistiska ekonomiska analysens ABC.

Det kinesiska exemplet bekräftar det som de revolutionära marxisterna ständigt har hävdat i ett halvt sekel. Socialistiska demokratin är ingen »lyx för de rika länderna«. Den är inte en idealnorm som bör förverkligas »efter det att imperialisterna slutgiltigt krossats«, och som under tiden med nödvändighet måste underordnas realpolitikens krav. Den är ett materiellt, omedelbart krav i alla arbetarstater, en oundgänglig förutsättning för att de materiella och mänskliga resurserna ska kunna utnyttjas någorlunda harmoniskt, det enda medlet för att reducera slöseriet, korruptionen och bristen på erfarenhet i förvaltningen av kollektiviserade produktionsmedel. Utan socialistisk demokrati är det omöjligt att verkligen uppskatta behoven hos massan av konsumenter och deras prioriteringar. Det är ändå mindre möjligt att uppskatta företagens verkliga produktionskapacitet och att löpande kontrollera att de utnyttjas effektivt. All effektiv planering omöjliggörs för att byråkraterna har ett materiellt intresse av att dölja en del av företagens tillfångar. Hela det ekonomiska livet blir ogenomskinligt.

Eftersom Kina är ett mycket mindre utvecklat land än Sovjet, »folkdemokratierna« Kuba eller Jugoslavien, eftersom Kina är ett land i vilket proletariatet är mycket mindre utvecklat och mycket mindre kvalificerat är det mycket svårare att där förverkliga den socialistiska demokratin. Men p g a samma underutveckling är den socialistiska demokratin där desto mer nödvändig. Avsaknaden av den påtvingar ekonomin rubbningar — och massorna mycket mindre godtagbara uppoffringar — just därför att de säkerhetsventiler som finns på andra håll saknas. Vi är övertygade om att ett växande antal arbetare, unga rebeller och kritiska kommunister i Folkrepubliken Kina kommer att dra de nödvändiga slutsatserna. Det är ett tidens tecken att den nya kinesiska demokratiska rörelsen har antagit som sin fana den »femte moderniseringen«: demokratin, av vilken förverkligandet av de fyra andra, vetenskapliga och ekonomiska, är avhängigt.

PS. Den ekonomiska och sociala krisen har fördjupats sedan januari 1981. Regeringen tycks ha beslutat sig för att skärpa åtstramningspolitiken genom företagsnedläggelser och massiva avskedanden beslutade på central nivå. Detta kommer för första gången att skapa en omfattande arbetslöshet bland vuxna i städerna, med en minskning av de arbetslösas inkomst på 25 till 50%, till följd av de låga arbetslöshetsanslagen som förutsetts*39′. En ny källa till missnöje bland massorna kommer på så vis att läggas till den som skapas av de dyra levnadskostnaderna.

Ernest Mandel
Översatt ur franska Inprecor, 16 februari 1981

Noter

l. Enligt mme Chen Muhua, vice premiärminister, saknar 60% av skolungdomen tillgång till utbildning; 20% av de som gått grundskolan har inte möjlighet att fortsätta till mellanstadiet; 50°7o av de som gått ut nian fortsätter inte vidare till gymnasiet; och endast 5% av de som tagit studenten kommer in på universitetet. (Renmin Ribao, 11 augusti 1979)

2. Jacques Guillermez, Le parli communiste chinois au pouvoir, Payot 1972, s. 198.

3. I den omtalade modellbyn, Dachai, har den enorma arbetsinsatsen på terrassering som tusentals bönder gjorde mellan 1970 och 1974 definitivt inte ökat den odlade arealen med mer än 3 hektar. Den genomsnittliga avkastningen är mindre än ? % (Pierre Péon, Apres Mao, les managers, Fay-olle 1977, s.113) Man har (nästan) glömt att en av de första huvudanklagelserna som riktades mot »de fyras gäng« 1976 var att de hade »saboterat» Dachai». Det var Hua Guofeng som (liksom tidigare Mao) var den stora försvararen av »exemplet Dachai«. För övrigt har man nu konstaterat att statistiken från Dachai förfalskades.

4. Omkring 1975-1976 var minimilönen per månad 30 yuan inom industrin (36 yuan i pappersbruket i Canton). De mest kvalificerade arbetarna tjänade 120 yuan, de mest välbetalda teknikerna och ingenjörerna 200 yuan, några ekonomer och de politiska ledarna 300 yuan (till vilket tillkommer avsevärda naturaförmåner), de mest kända konstnärerna 400 yuan (Pierre Péan, op.cit., s.53). Dessa siffror har inte förändrats på 10 år.

5. Importen av fabriker och petrokemisk teknologi var främst inriktad på den snabba produktionen av konstgödsel. Denna ökade från 8,7 miljoner ton 1965 till 26 miljoner 1975 och 53 miljoner 1979 (Thierry Pairault, Les politiques économiques chinoises, Notes et Etudes Documentation, la Documemation francaise 1980, s.100, 173). Samtidigt ökade den konstbevattnade arealen från 16 miljoner hektar 1949 till 35 miljoner 1957 och 45 miljoner hektar 1977.

6. Internationella borgerliga massmedia har tillmätt »pilotexemplet«, Sichuan, stor betydelse. Se t ex Far Eastern Economic Review. 21 november. 1980. Christian Science Monitor, 13 oktober 1980 rapporterar om hur pressen i Sichuan diskuterar fallet med den »rika bonden« Luo, som tack vare besparingar på l 000 yuan och ett banklån (!) på 3 000 yuan, skaffade sig en lastbil på 2,5 ton som han sedan hyrde ut till »sin« kommun, vilket gav honom en vinst på 400 yuan i månaden…

7. Far Fastern Economic Review, 26 september 1980.

8. Far Fastern Economic Review, 12 september 1980.

9. Se särskilt Neue Züricher Zeitung, 7 november 1980, Le Monde, 10 januari 1981; Financial Times 4 december 1980.

10. Far Fastern Economic Review, 12 september 1980.

11. Thierry Pairault, Les Politiques économiques chinoises, Notes et Etudes documentaires, la documentation francaise, 1980, s.84, 86.

12. Thierry Pairault, ibid., s.112.

13. Christian Science Monitor, 21 april 1980, Financial Times, 17 september 1980.

14. Far Fastern Economic review, den 6 juni och den 26 september 1980.

15. Le Monde, 17 december 1980.

16. The Times, 29 september 1980.

17. Financial Times, 10 oktober 1980.

18. Financial Times, 26 november 1980.

19. Det rör sig framförallt om byggnadsarbetare, varav l 200 rekryterades av två japanska företag som utför projekt i Irak (Business Week 28 januari 1980). Enligt Newsweek, 14 september 1980 lär den kinesiska regeringen ha undertecknat 40 kontrakt om upplåtelse av arbetskraft för ett sammanlagt värde av 100 miljoner dollar i lönekostnader.

20. Thierry Pairault har en intressant historieskrivning om ursprunget till begreppet »de fyra moderniseringarna” som först användes av Liu Shaoqi på den VIIl:e kongressen (1956), sedan av Mao själv 1957 i hans tal om motsättningar (det är sant att Mao inte räknar teknologin til] de »fyra moderniseringarna», men däremot kulturen). Man får intryck av en fullständig växelverkan mellan entusiastiska satsningar och omjusteringar:
»det stora språnget framåt» därefter omjustering 1962-1965, »kulturrevolution» sedan omjustering 1971-1974; »de fyra moderniseringarna” med överinvesteringar och överhettning följda av en ny omjustering 1979-1981 eller t o m 1979-1982.

21. Libéralion, 14 november 1980.

22. Två böcker som utkommit på franska och som grundar sig på autentiska kinesiska dokument redogör för den kinesiska ungdomens fattigdom, bitterhet, uppror och förvirring: Avoir vingt ans en Chine, a la campagne. Le Seuil 1978, Printemps de Pékin, Archives Gallimard, 1980.

23. Keesings’s Contemporary Archives, s.30, 491.

24. Ibid., s.30, 941-2.

25. Agence Chine Nouvelle, 2 november 1979.

26. Kinesisk tidskrift, Recherches économiques, nummer 12, 1979 som citeras av Thierry Pairault, op.cit., s.97.

27. New York Times, l januari 1981.

28. New York Times Magazine, 28 december 1980.

29. Mellan 1977 och 1979 ökade inte produktionen av sädesslag med mer än 8,5% i genomsnitt per år, medan produktionen av ökade med ett årligt genomsnitt på 16,5%, sockerrör med 10,5% och sockerbetor med 12,5%.

30. Financial Times, l oktober 1980.

31. The Guardian. 9 oktober 1980.

32. En depesch från AFP daterad Peking den 2:a januari 1981, visar att tidningen Jeunes chinoises fördömer den svarta handeln som förekommer på tåget mellan Peking och Kanton (Kanton är genomfartsstad till Hong Kong). Enligt tidningen åker 50% av resenärerna med det tåget enbart i syfta att bedriva illegal handel. Mellan januari och september 1980 beslagtog polisen 410 lådor med gamla mynt, guld och silversmycken och guldtackor.

33. Thierry Pairault, op.cit., se not 11.

34. Far Eastern Economic Review, 21 november 1980.

35. Thierry Pairault, op.cit., s.13-16.

36. New York Times, l januari 1981.

37. l sin Mao-biografi — den mest fullständiga hittills — gör Dick Wilson en hård bedömning av Maos politiska agerande, men han erkänner samtidigt att 900 miljoner invånare i Folkrepubliken Kina har en mycket högre levnadsstandard än föregående generation (Mao, The People’s Fmperor, Futura Publication, London 1980, s.452.)

38. Le Monde, 27 januari 1981.

* »Arbetsinvestering«. Med detta begrepp syftar Mandel på att man istället för kapital »investerar» den undersysselsatta arbetskraften i allmänna kapitalskapande arbeten (t ex nyodling, bevattningsanläggningar, vägbyggen, osv.).

Från tidskriften Fjärde Internationalen 3-4/1981