Etikettarkiv: Välfärdssystem

Utmana politikens förutsättningar

Att förutsättningarna för den parlamentariska politikens möjligheter beror av de sociala kraftförhållandena ute i samhället är ett etablerat synsätt bland vänsterkrafter. Men hur djupt denna insikt går, diskuterar Håkan Blomqvist i en reflektion kring vänsterns syn på betingelserna för välfärdssystemens genombrott under efterkrigstiden, deras snabba nedrustning och de folkliga rörelsernas möjligheter när nationalstaten överskrids.

Den svenska vänstern befinner sig i en motsägelsefylld situation. Å ena sidan griper en vildvuxen radikalisering kring sig bland unga människor som vänder sig mot nyliberalismens kommersialisering av mänskliga relationer och engageras av den alternativa globaliseringsrörelsens paroll om att en annan värld är möjlig. Sociala forumdebatter och antikrigsmanifestationer har fyllts av deltagare, den politiska och ekonomiska eliten fick storstryk i EMU-omröstningen, moderater och kristdemokrater är hopplöst ute bland skolelever och det forna svenska kommunistpartiet har tidvis, som reforminriktat vänsterparti, nått en helt annan ställning i det parlamentariska livet än tidigare. Å andra sidan glesas de traditionella arbetar- och folkrörelserna ut, partisystemet urholkas och fjärmar sig från medborgarna, de stora organisationernas toppskikt gör upp om fortsatt marknadsomvandling med växande klyftor och fortsatta sociala nedskärningar i släptåg. Den parlamentariska vänstern fjättras av uppgörelser och partibeslut motiverade det mindre onda – på vägen bort från det goda samhället.

Trots den tidvisa medvinden i opinionen slits vänsterkrafter av motsättningar som inte tycks minska utan snarare skärpas under trycket av möjligheten för en antikapitalistisk renässans. Det gäller i högsta grad för den svenska vänsterns organisatoriska huvudstråk. Vänsterpartiet och dess ungdomsorganisation Ung Vänster. Striden med den kommun- och riksdagspolitiskt förankrade ”partihögern” på vänsterpartiets kongress i fjol tillsammans med Ung Vänsters komplicerade internkris under samma period efter ett av förbundets mest framgångsrika skeden någonsin, skvallrar om djupgående perspektivskillnader – eller snarare om hur den politiska utvecklingens behov ställer krav på klargöranden och vägval. Dessa rör fundamentala frågor kring vänsterns målsättningar och strategi, roll och organisation. Här ska ett par av dem beröras.

Kamp och kompromisser

En av de mest grundläggande frågor vänstern brottas med idag rör förhållandet mellan vad som brukar benämnas utomparlamentarisk kamp och de uppgörelser i parlamentariska församlingar som utgör partisystemets förutsättningar på riksdags- och kommunnivå. Vänsterpartiets rollförändring under 90-talet har beskrivits som att det forna kommunistpartiet till sist accepterade den parlamentariska demokratins spelregler och intog rollen som pålitlig förhandlingspart. ”Plakatpolitik” hade till sist ersatts av realism, ”överhud” av budgetansvar och ”klasskamp” av uppgörelser utifrån det normala politiska livets debatter, opinionsbildning och valrörelser. Den paradoxala följden av detta skifte blev å ena sidan en mer framträdande plats för partiet i kommunstyrelser och som regeringsunderlag. Partiets politiska förslag kunde i högre utsträckning än tidigare påverka uppgörelser och uppmärksammas i offentligheten. I det alltmer mediestyrda politiska livet var partiet inne i ljuskretsen och dess företrädare, inte minst Gudrun Schyman på sin tid, hade större utrymme än kanske någonsin tidigare att nå ut med sina budskap. Å andra sidan ägde uppgörelserna rum i ett politiskt landskap som vad gäller fördelnings-, social- och omsorgspolitik, demokrati och löntagarinflytande oavlåtligt försköts högerut. Ju närmare makten desto större medansvar för de avregleringar, bolagiseringar, sociala nedskärningar och marknadsomvandlingar som under de senaste femton åren drivits fram av den globaliserade kapitalismens maktrealiteter. Efter trekvarts sekel fick det forna svenska kommunistpartiet till sist smaka på en knivsudd av den politiska makten, men först efter att ha mönstrat ut varje systemfrämmande praktik – eller hot om en sådan. Resultatet blev glädjande för några, bittert för andra.

Partifolket och den politiska generation som tillbringat 70-talet med att dela flygblad och bära banderoller drogs in i det parlamentariska politiska livets nämnder, styrelser, utredningar och utskott i en utsträckning som aldrig tidigare. Vad som tidigare kallats ”partikadern” blev i hög utsträckning det parlamentariska systemets kader. Säkert har detta medfört en tillväxt av kunskap och erfarenhet av hur vårt samhälle fungerar – eller inte fungerar – på politiska, förvaltande och styrande områden dit vänsterkritiker sällan når, åtminstone inte försedda med makt. Att radikala socialister inte bara kräver starka gemensamma välfärdssystem och sociala rättigheter utan också i daglig praktik tar ansvar för dem – från kommunala simhallar till storsjukhus och socialförsäkringssystem – är logiskt.

Den arbetarrörelse och vänster som vill erövra samhället kan inte tveka att ta ledningen över de gemensamma tillgångarna, lära sig att sköta dem och svartsjukt försvara dem mot kapitalets kortsiktiga vinstintressen. Men utan starka folkliga massrörelser med erfarenhet av en samhällskamp för att förändra, som partiprogrammet skriver, ”styrkeförhållandena i samhället som sätter ramarna för vad som är möjligt att uppnå parlamentariskt”, har den parlamentariska vänsterkadern hamnat i en rävsax. Beroende av samarbetet med en socialdemokrati som aktivt verkar för marknads- och EU-anpassning och utan ett starkt folkligt mottryck drivs vänsterparlamentarikerna att prioritera bland sociala nedskärningar istället för bland framåtsyftande reformer. ”Utan ett brett folkligt engagemang och människors aktiva deltagande kan ingen vänsterstrategi lyckas”, förklarar programmet insiktsfullt vidare med ord som förpliktigar till att delta i och bygga upp ett sådant engagemang – men som också kan användas urskuldande: eftersom den folkliga rörelsen saknas tvingas vi godta och välja bland försämringar.

Ett skärande dilemma

Här ligger ett skärande dilemma för vänstern. Uppslukade av ansvar och ”konstruktivt arbete” i de parlamentariska maskinerierna har en mycket stor del av partiets relativt fåtaliga aktiva medlemmar helt enkelt inte tid och kraft över för att ”vara en del av och bidra till alla de rörelser som kämpar för demokrati, människovärde och social rättvisa”, som partiprogrammet uttrycker det. De parlamentariska uppdragen, strategierna och insatserna på lokal eller riksnivå tenderar till att bli politikens mål och medel – just så som envisa antiparlamentariker på vänsterkanten alltid varnat för. Svårigheten att hantera dubbelrollen med att verka både ”i och utanför parlamenten” leder vänsterparlamentariker till skilda slutsatser: å ena sidan de som manar till utomparlamentariska opinioner mot beslut de själva medverkar till – och därmed riskerar att framstå som opålitliga vindflöjlar. Å andra sidan de som i ökande utsträckning anammar den rådande politiska dagordningen och av växande övertygelse anpassar de sociala systemen till krympande resurser och marknadslösningar. Och vilka därmed står lika anklagade som det övriga politiska etablissemanget när folket i bygderna tågar till försvar för sina sjukhus och vårdcentraler.

V-kongressen kunde tolkas som en reaktion mot denna senare hållning och mot en utveckling där partiet i allt högre grad identifieras med de parlamentariska kompromisserna och resultaten. Men att hejda den är lättare sagt än gjort.

Det parlamentariska systemets själva mening är att filtrera samhällets motsättningar genom överenskommelsernas och kompromissernas filter för att motverka sociala strider och garantera ett mått av samhällelig stabilitet. Det är ett kraftfullt maskineri för integration genom ansvar tagande, beroende och identifikation. Genom partistöd och generös tillgång till det politiska livets arbetsverktyg som lokaler, tryckerier och annan infrastruktur blir partierna mer beroende av kommunala och statliga institutioner än av den folkliga medlemsaktiviteten. Genom arvoden, löner, utbildningar och annat uppodlas systematiskt en förenande yrkesidentitet som ”politiker”, vilken är ägnad att skilja ut de förtroendevalda och funktionärerna från ”väljarna”. Genom lagstiftning som reglerar politikernas och församlingarnas beslutsrätt och räckvidd avgränsas en definierad politikerroll som med svårighet överskrids.

Utan grundmurade insikter om systemets funktion och begränsningar och den avgörande betydelsen hos ”styrkeförhållandena i samhället”, utan medvetna strategier och insatser för att förändra dessa styrkeförhållanden som själva förutsättningen för det parlamentariska arbetet, utan folklig gräsrotskontroll av de politiska representanterna och kamp mot den etablerade ”politikerrollen” – kommer integrationsmekanismerna att göra sitt och fläta in vänsterparlamentarikerna i den rådande ordningen.

Om dessa därtill redan i processens inledning – för att skudda av sig varje misstanke om släktskap med den sovjetiska erfarenheten – deklarerar sin fulla lojalitet med den parlamentariska praxisen finns få spärrar. Om kongressen i fjol markerade mot ”partihögerns” bejakande av en sådan utveckling framstår emellertid inte problemet med den parlamentariska lojaliteten och innebörden iv ”styrkeförhållandena i samhället” i sin rulla vidd. Ett uttryck för det är tolkningen av ramarna för dagens politik och välfärdsprojektets förutsättningar efter kriget.

Förändrade politiska styrkeförhållanden

Dagens ekonomiska utrymme har blivit mindre, hävdades i programmet. Men det beror förstås på hur man räknar. BNP och produktivitet har under de senaste decennierna inte minskat utan ökat kraftigt i de flesta västliga industriländer. Värdet av den samlade produktionen av varor och tjänster är idag nära dubbelt så stort per invånare i OECD-länderna som 1970. Det är fördelningen som förändrats. Från 1990-talet har den offentliga sektorns andel av utgifterna pressats tillbaka, den privata förmögenhetstillväxten ökat på bekostnad av den gemensamma och skillnaderna mellan inkomsttagare vuxit. Genom denna förändring har det ”ekonomiska utrymmet” för offentlig verksamhet genom stat och kommuner liksom för en stor del av befolkningen blivit smalare, det är riktigt. Men den förändringen är ett resultat av politiska förskjutningar, det är i grunden opolitiska utrymmet för gemensam välfärd och social utjämning som blivit mindre, inte det faktiskt ekonomiska. Och den minskningen är resultatet av de politiska omvälvningar i styrkeförhållandena mellan de breda arbetar- och folkrörelserna å ena sidan och kapitalintressena å den andra som ägt rum de senaste två årtiondena.

Internationellt handlade det om hur 80-talets nyliberala offensiv under Reagan och Thatcher lyckades dämma upp och rulla tillbaka 60- och 70-talets vänstervåg, välfärdsreformer och antiimperialistiska frigörelser. Det handlade om en organiserad och tidvis mycket våldsam politisk kamp som innefattade allt ifrån kärnvapenupprustning och militära konfrontationer med koloniala befrielserörelser och vänsterregimer (Angola, Moçambique, Nicaragua, Grenada och Afghanistan) till antifackliga offensiver, uppbrytning av sociala välfärdssystem, privatiseringar och avregleringar. Thatcherregeringens närmast militärt planerade angrepp på det brittiska kolgruvefacket för drygt tjugo år sedan utgjorde här ett märkesdatum.

För svensk del handlade motsvarande process om 80-talets stora avregleringar av finansmarknaderna och skattesänkningar, det tidiga 90-talets krispaket med upprivning av socialförsäkringssystemen, bolagiseringarna av statliga verk och skrotandet av ATP-systemet. Men den genomfördes här i huvudsak längs korporativa vägar i samförstånd mellan de stora organisationsapparaternas toppskikt. Genom den informationsteknologiska revolutionen och djupgående individualiseringen av västvärldens kulturella mönster kunde det som handlade om en politisk omvälvning av styrkeförhållandena mellan arbete och kapital framstå som en nödvändig anpassning till förändrade samhälleliga förutsättningar. Därav en av förklaringarna till de traditionella och pragmatiskt inriktade svenska arbetar- och folkrörelsernas anmärkningsvärda brist på motstånd. Men här fanns också mer djupgående orsaker till den lätthet med vilken kapitalintressena och borgerliga strategier kunde få överhanden.

Det finns en passus i vänsterprogrammet som skvallrar om bristen på förståelse av dessa orsaker – och följaktligen också av oförmågan att identifiera vidden av de problem dagens vänsterkrafter står inför liksom av uppgifterna. Det är när expansionen av välfärdsstaten och den offentliga sektorn under efterkrigstiden förklaras. Denna antas ha utvecklats på grund av fem faktorer: ”en gammal insikt” om behovet av socialpolitik, arbetarnas krav, kapitalets behov av effektiv arbetskraft, en långsiktig arbetsfred samt ett ekonomiskt utrymme. På ekonomiskt ”utrymme”, arbetsfred och kapitalets behov torde det emellertid knappast heller idag råda någon brist. Tvärtom är den fackliga rörelsen helt förlamad av fredsplikt och regeringslojalitet, kapitalets behov har ett närmast fritt spelrum och samhällsekonomin växer alltjämt. Den gamla ”insikten” om socialpolitikens behov har däremot säkert försvagats, för att inte tala om arbetarnas möjligheter att ställa krav. Men vari ligger orsakerna till detta? Vid närmare betraktande av välfärdsstaternas framväxt efter andra världskriget framstår några andra utvecklingar än de som nämns i vänsterprogrammet, ha varit av avgörande betydelse. De kan sammanfattas i fem rubriker:

Börskraschen och 30-talsdepressionen med kollapsen för marknadsliberalismen.
Fascismens framväxt och andra världskriget.
Existensen av Sovjetunionen som en hotande skugga över liberalkapitalismen.
Den koloniala revolutionen med frigörelsen hos världens folkrikaste länder, det vill säga Indien och Kina.

Starka arbetar- och folkliga rörelser

Med 30-talsdepressionen och sammanbrottet för 20-talets korta uppvisning av skenande marknadskapitalism, led den borgerliga liberalismen ett historiskt nederlag. Massarbetslöshetens och det sociala armodets återkomst, inte tio år efter den ekonomiska kristid som följt på första världskriget, drev folkmiljoner i riktning mot kollektiva lösningar. Behovet av att ta kommandot över de ekonomiska resurserna, sätta människor i arbete, mildra den sociala nöden och styra det ekonomiska livet efter samhälleliga behov kunde inte nonchaleras av någon politisk rörelse som sökte folkligt stöd. Utifrån den förutsättningen kunde såväl radikal socialism och kommunism som konservativ nationalism och auktoritära borgerliga lösningar vinna masstöd. Fascismen var en av dessa lösningar.

Genom fascismens seger över dåtidens arbetar- och folkliga rörelser brast hindren för de kapitalistiska stormakterna att, med Tredje Riket i spetsen, försöka expandera sig ut ur kriserna och omfördela det ekonomiska livet genom krig, erövring och etnisk rensning. Andra världskriget, med 50 miljoner döda, förintelsen av det judiska folket i Europa, Hiroshima och Nagasaki samt sönderslagningen av det moderna Europas och Japans städer, infrastruktur och produktion försvagade för en period nationalistiska borgerliga riktningar i det politiska livet. Att återupprätta 20-talets liberalkapitalism som kastat ned industrinationerna i depressionen utgjorde inte heller det ett möjligt alternativ.

Som segrare i världskriget stod den tidigare omöjliga kombinationen av USA:s och Storbritanniens ledande borgerliga kretsar tillsammans med sin traditionellt värsta motståndare Sovjetunionen samt de arbetar- och folkliga rörelser som bekämpat fascismen. Existensen av Sovjetunionen som en mäktig faktor i världspolitiken hade en dubbel funktion för den ordning som växte fram under efterkrigstiden. Å ena sidan verkade det stalinistiska förtrycket som ett effektivt hinder för de stora folkliga massornas vilja och förmåga, både i väst och öst, att aktivt omvandla samhällena i socialistisk riktning. Priset för att avskaffa kapitalismen kunde med stalinismen som exempel med rätta framställas som demokratins och den personliga frihetens död till förmån för den totalitära byråkratins diktatur. A andra sidan utgjorde den sovjetiska återuppbyggnaden som gjorde landet till en av världens två supermakter efter kriget både en realpolitisk faktor och ett varnande alternativ. Den kapitalism som inte förmådde tillgodose befolkningens behov av arbete, bostäder, utbildning, social trygghet och växande konsumtion riskerade att inte överleva.

Störst betydelse fick detta alternativ i den koloniala världen vars frigörelse efter andra världskriget ställde de gamla imperialistiska stormakterna inför helt nya globala förhållanden. När flerhundraåriga koloniala band slets av och den europeiska och amerikanska industrikapitalismens råvarukällor hotades av rörelser som gjorde gemensam sak eller samarbetade med ”världskommunismen”, skakades både den internationella borgerliga ordningens materiella förutsättningar och världsbild. De socialistiska anspråken hos antiimperialistiska rörelser i Kina, Afrika, Sydostasien och Centralamerika utgjorde inte bara militära, maktpolitiska och ekonomiska hot mot den gamla världens borgerliga intressen. De bidrog också till att misskreditera och underminera legitimiteten hos dessa intressen bland efterkrigstidens unga generationer i väst.

Det var under dessa förutsättningar som starka arbetar- och folkrörelser i industrivärlden kunde pressa fram utvecklingen av välfärdsstater och en utjämnande offentlig trygghetssektor efter andra världskriget, ibland formulerad som den s k ”välfärdskompromissen”. Upplösningen av den kompromissen hängde samman med förändringen av dessa förutsättningar samtidigt som arbetar- och folkrörelserna själva kommit att präglas av kompromissens villkor.

Med Sovjetunionens slut och den s k realsocialismens fall – vilket varslats redan av den sovjetiska stagnationen på 70-talet, de politiska katastroferna i tredje världen, inte minst i Afghanistan, samt av Jaruzelskis militärstyre i Polen – bortföll ett av de främsta varnande alternativen för västkapitalismens överlevnad.

De koloniala befrielseregimernas försök att kopiera den sovjetiska modellens enpartisystem och statsekonomier hade lett dem in i svåra återvändsgränder av diktatur och byråkrati.
Investeringarna i återuppbyggnaden av världskrigets sönderslagna industrinationer var mot slutet av 60-talet ett avslutat kapitel och konkurrensen om världsmarknaderna skärptes – samtidigt som de växande offentliga välfärdssystemen, arbetstidsförkortningar och andra sociala reformer tyngde på privatkapitalets lönsamhet.

När den internationella borgerliga politiska motoffensiven inleddes mot slutet av 70-talet uppbackad av det privata näringslivets lönsamhetsintresse var inte bara det varnande sovjetiska alternativet redan en koloss på lerfötter och det koloniala frigörelseskedet på väg över i en svår fas av samhällsbygge. Erfarenheterna från vari kriget, fascismen och 30-talsdepression bleknade bort med det historiska avstäm medan Europas arbetar- och folkrörelser integrerats i välfärdskompromissens arbetsmetoder, lojaliteter, ideologier och tungt hierarkiska organisationsapparater. Det gällde för såväl arbetar- och tjänstemannafackföreningar som för folkliga politiska partier av socialdemokratisk eller kommunistisk typ. När kompromissen under 80-talet sades upp från det borgerliga hållet och i det kapitalistiska näringslivet fanns inget motståndskraft i de gamla arbetar- och folkrörelserna, ja ingen som helst insikt om vad som var å färde, inget minne av arbetsmetoder och stridssätt som tillhört det skede när villkoren för kompromissen en gång grundlades, ingen annan ideologi än den fredliga förhandlingens utifrån tron på en gemensamt intresse mellan ”parterna”. Där en gång medlemmarnas eller ”gräsrötterna” engagemang, vilja och beslut utgjort själva förutsättningen för verksamheten hade den växande kår av anställda funktionärer och företrädare som möjliggjorts genom statliga och kommunala bidragssystem utvecklat en ny organisationskultur. Från att se sig själva som stridbara representanter för sina uppdragsgivare bland arbetare, låginkomsttagare och människor med små resurs trädde ett allmänt formulerat ”samhällsintresse” in som i första hand krävde lojalitet med de etablerade systemen. Den centrala uppgiften, att bygga upp och ingjuta kraft i sociala rörelser som kunde förändra styrkeförhållandena – och en gång gjorde det – till de breda lagrens fördel och kapitalets nackdel, hade begravts. Med tanke på vilka förutsättningar som krävdes för efterkrigstidens välfärds- och jämlikhetsutveckling framstår den begravningen som ödesdiger.

Uppbyggnad av den tredje världen, de forna öststaterna och de nedrivna välfärdssystemen i väst, utrotande av världsfattigdomen, nöden och folksjukdomarna, utveckling av förmågan att bemästra naturkatastrofer, ekologiska utmaningar, energibrist och klimatförändringar – allt detta kräver minst lika stora produktiva ansträngningar som att övervinna 30-talsdepressionens och världskrigets förödelse. Kollapser iv samhällen inför naturens makter, krig eller ekonomiskt kaos ställer samma krav på drastiska förändringar av rådande politiska maktordningar och världssystem som då. Vad som ännu saknas är övermäktiga folkrörelser inför vilka ingenting kan förbli som förut, vilka inga politiska och sociala krafter kan nonchalera.

Att sådana rörelser inte kan återuppstå genom åkallan av det förflutna eller försök att imitera 1900-talshistorien är uppenbart. De måste utgå ifrån nuets realiteter och 2000-talets sociala och kulturella förhållanden. Bland dessa framstår globaliseringen med dess internationaliserade ekonomiska och politiska förhållanden som central.

Nation och gränsöverskridande

”Demokrati byggs i ett historiskt givet politiskt, socialt och ekonomiskt sammanhang”, förklarar det nya v-programmet och anger detta sammanhang till utvecklingen av ”nationalstaten”. Försvaret av nationalstaten utgör därmed, tänker sig v-programmet, en nödvändig del i försvaret av demokratin. Härmed avses inte, försäkras det, att förespråka nationalism eller nationell isolering. Nationalismens negativa funktion är, understryks det, att dölja klass- och könsmotsättningar med ”myter om kulturell och etnisk gemenskap”, försök att ”bygga enhetsstater i en mångkulturell värld” innebär ofta nationellt förtryck av minoriteter och tvångsassimilering. Vänstern ska istället vara internationalistisk och utgå från det arbetande folkets behov ”oavsett nationsgränser eller kulturella skillnader.”

Med dessa formuleringar lyckas v-programmet förena två skilda strategiska perspektiv. A ena sidan förespråkas en inriktning som sätter ”folkets behöva över nationalstaternas. A andra sidan anses försvaret av den politiska demokratin – med rätta betraktad som ”ovärderliga – förutsätta ett försvar av samma nationalstater. På kort sikt kan därmed två olika hållningar rättfärdigas; en vars utgångspunkt utgörs av den gemensamma internationella arbetar- och folkrörelsens behov, och en annan vilken ser försvaret av demokratiska och sociala rättigheter utifrån ett mer nationellt perspektiv. Det är inte svårt att identifiera dessa skilda hållningar bland vänsterfolk idag;
med å ena sidan, globaliseringsaktivister och världsförändrare som naturligt tar sina Utgångspunkter i rörelser och behov över gränserna. Och å andra sidan många EU-motståndare och välfärdsförsvarare, inte minst i fackliga sammanhang, som söker rädda vad som räddas kan av det nationella ”folkhemmets” reformbygge undan marknadsglobaliseringens härjningar. Ja, den svenska vänstern slits här mellan vad som tycks vara de två givna strategiska huvudalternativen: Antingen bekämpa europeisk överstatlighet och försvara den parlamentariska demokratin och välfärdsstaten på nationell grund, eller ta aktiv del i EU-projektet för att försöka ge den framväxande europastaten en så stark social prägel som möjligt.

I det praktiska politiska livet genomkorsas dessa renodlade huvudalternativ av ett otal slingervägar och sidospår som till storlek och inflytande är mer betydande. Miljöpartiet och vänsterpartiet anser programmatiskt att Sverige ska lämna EU och vänder sig allmänt mot utvecklingen av en europeisk överstat men deltar i EU-val och omröstningar i EU-parlamentet om överstatlig lagstiftning. Socialdemokratin antingen bedyrar sin trohet till den nationalstatliga suveräniteten men är samtidigt fullt upptagen med att bygga de överstatliga institutionerna. Eller svär trohet åt den gränslösa friheten men söker ”övergångsregler” och annat skydd för nationalstatliga sociala system. Men dessa pragmatiska avvikelser eller dubbla budskap till trots tenderar den politiska logiken hos de båda huvudvägarna att dra vänsterkrafterna isär.

Ut ur EU-vänstern

För den första vägen engagerar sig många som klart ser hur själva grundvalen för EU-projektet utgörs av kapitalets och marknadens frihet på bekostnad av demokrati och social välfärd. På den grundvalen växer, menar man, en ny maktfullkomlig europaelit fram, förskansad bakom superstatens privilegier och lagstiftning som håller folkligt inflytande på betryggande avstånd. Den drar i riktning åt ett mer nationellt perspektiv som idealiserar ”folkhemmet” och fördömer varje deltagande i EU-sammanhang som svek och anpasslighet. ”Ut ur EU”, mot varje framväxande överstatlighet och kanske även bojkott av val till EU-institutioner lyder dess politiska logik. Ideologiskt motiveras den med försvaret av den nationella självständigheten och i förlängningen skymtar risken för en nynationalism vars vänsterretorik inte kommer att göra den mindre destruktiv för arbetarrörelsen. Både genom att den själv leder arbetarrörelsens uppmärksamhet bort från nödvändiga gemensamma lösningar och för att den legitimerar en nationell dagordning som hävdas mer konsekvent av nationalister som inte hindras av arbetarrörelsens solidaritetsidéer. Vi har redan sett åtskilliga exempel på hur socialdemokrater, fackföreningsfolk och vänsteraktiva i försvaret av arbetsrätt och kollektivavtal åkallat nationalstatens skyddsbarriärer mot exempelvis arbetskraftsinvandring. Vänstergruppen KPMLr:s namninsamlingskampanj ”mot arbetskraftsimport” utgör exempel på hur en sådan inriktning i värsta fall kan te sig.(1) Budskapet kan uttryckas mer profilerat av Sverigedemokrater och andra nationalists med orden ”Svenska jobb åt svenska arbetare” eller dylikt. Just så som det dessvärre formulerades även av socialdemokratin för ett sekel sedan när denna följde en alltmer nationell linje i kampen om jobb och löner Den inriktningen var uttryck för den internationella socialdemokratins nationalisering som slutade med sammanbrottet inför nationalismens triumf 1914. Och därefter hölls Europas arbetarrörelser åtskilda i de nationella projektens ryssjor under hela 1900-talet.

Man behöver inte frammana den nationella splittringens och krigens värsta hotbilder för att idag se hur hämmande och inskränkande den nationella vägens dagordning verkar. Hur många arbetstimmar lägger svensk arbetarrörelse och svensk vänster ner på att utbyta erfarenheter och samordna sin kamp med lettiska, polska och ungerska fackföreningar och folkliga rörelser? Hur stora resurser används för att hantera språkfrågor, knyta gemensamma band och upprätta vänorganisationer, stötta organisering och kamp mot massarbetslösheten, fattiglönerna och de människovidriga bostads- och sociala förhållanden i de sammanbrutna industrisamhällena på andra sidan Östersjön? När miljoner europeiska arbetare i fjol demonstrerade mot social dumpning och arbetslöshet på initiativ av Europafacket ETUC hördes inte en viskning i svensk fackförenings- och arbetarrörelse. Den nationellt orienterade vägens hållning avskärmar från det upplevda behovet av gemensam kamp och spelar därmed de krafter som söker anpassa svenska välfärdssystem och arbetsrätt till europeiska marknadslösningar i händerna. Höstens och vinterns kollektivavtalskamp på svenska byggarbetsplatser gentemot lönedumpande baltiska företag understryker betydelsen av facklig organisering över gränserna. Om svensk fackföreningsrörelse gör gemensam sak med den lettiska gentemot svenska företags antifackliga hållning i Baltikum underlättas den fackliga organiseringen och samarbetet på arbetsplatser i Sverige.

Eurovänstern

Kring den andra vägen grupperar sig en, i Sverige ännu svag, s k ”Eurovänster” gärna med placering högre upp i rörelsehierarkierna som tar fasta på den ekonomiska integrationens och det politiska gränsöverskridandets realiteter. Nationalstatens institutioner är, enligt ”Eurovänstern”, sedan länge kringrända av det internationella kapitalet. Detta måste mötas av övernationella politiska institutioner och EU-projektet är ett politiskt faktum där den politiska överbyggnaden anpassas till den internationaliserade ekonomiska basen. Att abdikera från kampen om denna europeiserade överbyggnad ar att ge kapitalets politiska företrädare fritt spelrum. Istället måste vänstern, precis som när den kämpade för demokrati och social välfärd i förhållande till nationalstatens institutioner för hundra år sedan, ta striden om EU-projektet. Här tillkommer även ett antiimperialistiskt argument om behovet av att bygga upp en motmakt gentemot den amerikanska supermakten i världspolitiken. Ideologiskt hämtar denna strömning argumenten ur arbetarrörelsens klassiska internationalism och målsättning att övervinna nationalstaten till förmån för en gränsöverskridande mänsklig gemenskap. Ett förenat socialistiskt Europa sågs traditionellt av arbetarrörelsens mest radikala och internationalistiska delar som ett steg på vägen mot en förenad mänsklighet.

Men när dagens EU-projekt idealiseras och framställs som en motvikt till kapitalet medan medborgarna dagligen upplever växande maktlöshet, sociala nedskärningar och kapitalets växande makt framstår Eurovänsterns idéer som verklighetsfrämmande luftslott. Liksom när EMU – den monetära union vars själva förutsättning är kapitalets frihet och marknadens dominans – utmålas som en politisk motmakt. När uppbygget av Eurostatens nya kontinentala krigsmakt, dominerad av ett par av jordens mäktigaste kärnvapenmakter med imperialistiska politiska och ekonomiska intressen över hela klotet, tolkas som utvecklingen av en samordnad demokratisk försvarspolitik mot USA:s världsherravälde(2) framstår ”Eurovänsterns”. verklighetsbeskrivning inte bara som illusorisk utan rent bedräglig – och som en ytterligare anpassning av arbetarrörelse- och vänsterkrafterna till den nyliberala marknadsomvälvning som slagit sönder så mycket av vad de breda folkrörelserna en gång uppnådde. Dess tendens att identifiera sig med eller låta sig utnyttjas av den framväxande europaeliten minskar också trovärdigheten inför breda massor som lever allt längre från superstatens maktcentra – och under helt andra villkor än den nya europeiserade medelklassen. ”Eurovänstern” tenderar att utgöra EU-etablissemangets vänsteralibi gentemot folkopinioner och rörelser som i grunden uttrycker vänsterorienterade reaktioner mot sociala nedrustningar och kapitalets övermakt. Dess ödesdigra funktion kan bli att driva eller överlämna dessa opinioner åt reaktionära nationalistiska krafter, just så som idag sker i många länder, från Belgien och Frankrike till Österrike och Polen.

En annan utgångspunkt

Bortom dessa två huvudalternativs pressande logik finns emellertid ett helt annat förhållningssätt som ofta bärs fram inom den alternativa globaliseringsrörelsen. Detta utgår inte ifrån valet av institutionella alternativ som nationalstat eller europeisk överstatlighet, utan från andra lika hårda realiteter: de sociala styrkeförhållandena mellan samhällsklasser.

Här ses institutionerna som föränderliga och mer eller mindre tillfälliga resultat av sociala processer och kraftmätningar. Fokus för arbetar- och folkrörelsernas uppmärksamhet är riktat mot att söka stärka arbetarklassens och folkliga samhällets transnationella ställning och inflytande. De ungerska, polska eller lettiska arbetarnas svaga ställning är i detta perspektiv en källa till svaghet även för svensk arbetarrörelse, inte till dess fördel. Billig arbetskraft från öst eller utflyttning av företag till låglöneländer ses inte som en fråga om nationellt kontra internationellt utan om löntagares sammanhållning mot maktlöshet och fattigdom. För svenskt fackföreningsfolk och vänsteraktiva riktas energin då mot organisera över gränserna och kämpa för arbetande människors lika rättigheter oavsett plats och nationalitet. Bland svenska byggjobb och restaurangkök består då jakten i att fackligt organisera och försvara allas lika rättigheter – inte i att jaga ”papperslösa”. Istället för ”övergångsregler” mot utländsk arbetskraft krävs varaktiga regler till försvar för kollektivavtal och arbetsrätt över gränserna. Istället för att principiellt bekämpa överstatlighet – eller verka för federala institutioner – härleds uppgifterna ur vad som i varje moment gynnar och stärker arbetares och idag maktlösa människors sociala och politiska rättigheter.

Det principiella och centrala på dagordningen blir inte om nationalstaten eller de nationella regelverken försvaras eller försvagas, utan om arbetarklassen, om kvinnor, ungdomar och maktlösa människor förstärks eller försvagas. Ja, i förhållande till den institutionella formen är denna hållning rent likgiltig och principlös.

Överstatlig lagstiftning som ”kränker” den nationella suveräniteten vad gäller sexhandeln med kvinnor och barn eller genom att lagskydda fackliga rättigheter, kollektivavtal och social välfärd gentemot kapitalets vinstkrav är i det perspektivet självklara åtgärder att understödja och verka för. Marknadsfrihet, militär och polisiär uppbyggnad, framodlingen av en ny europeisk överklass och avdemokratisering processer att lika självklart bekämpa. Principfastheten handlar om sociala relationer, inte institutionella.

I grunden kan folklig kamp för välfärd och demokrati i olika länder ses som uttryck för en gemensam strävan att sätta människors behov före kapitalistiskt vinstintresse och demokratiska beslut över marknaden. När arbetarna i Västervik demonstrerade mot företagsflytten av Electrolux reagerade de, enligt det synsättet, mot samma mekanism och utveckling som ursprungsbefolkningen Cuzco eller ungdomarna i Seattle. Byggnadsfackets försvar av svenska kollektivavtal mot lönedumpning utgör en del av samma fackliga strävan som försöken att organisera fattiga textilarbetare i Kerala. Men för att inte det sambandet ska reduceras till klyschor i en socialistisk retorik måste det bäras upp av medvetande och övertygelse där, med v-programmets ord, det ”arbetande folkets behov” mot den kapitalistiska marknadens, utgör den förenande utgångspunkten.

Tvärtemot att representera eller låta sig fångas in av någon bakåtsträvande ”nationalism” – den liberala borgerlighetens ständiga anklagelse – måste strävan att försvara utjämnande socialförsäkringssystem eller att slippa transnationella agroföretags genmanipulation handla om demokrati kontra marknad, mänskliga behov kontra bolagsvinster. Motståndets fundamentala och uppenbara svaghet är emellertid ännu idag de folkliga rörelsernas just nationella eller lokala isolering, medan de transnationella bolagen och deras politiska företrädare opererar sekundsnabbt över hela planeten. Och i synnerhet den svenska befolkningen lider här av en stor brist på internationella erfarenheter. Samtidigt är tilltron till den egna gemensamma kraften svag liksom föreställningen om att den förändrande resursen ligger hos befolkningen själv. Istället har förhoppningarna så länge fästs till den ”svenska modellen”, det system där den socialdemokratiska arbetarrörelsens toppar, företagen och staten genom en nationell kompromiss tycktes garantera välstånd, ett hyfsat mått av jämlikhet och social trygghet. De förhoppningarna är idag illusoriska. Efterkrigstidens välfärdskompromiss inom ramen för det s k ”folkhemmet” är uppsagd av det privata näringslivet och dess företrädare. Endast de folkliga rörelsernas och motopinionernas gemensamma kraft, över gränserna, har en chans att påverka styrkeförhållandena på avgörande sätt.

Mot den bakgrunden utgör den föreställda sammankopplingen mellan demokratin och nationalstaten i vänsterprogrammet en försåtminering gentemot det nödvändiga internationalistiska perspektivet och arbetsinriktningen.

”Demokrati byggs i ett historiskt givet politiskt, socialt och ekonomiskt sammanhang”, visst. Men det sammanhanget är uppenbarligen inte längre det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets då den svenska nationalstatens parlamentariska institutioner och demokratiska rättigheter utvecklades under trycket av breda folkrörelser och en växande välorganiserad arbetarklass. Då strukturerades Europas ekonomiska, sociala, politiska och kulturella liv av allt mäktigare territoriella stater med återverkan på allt och alla. Och det var inte bara den goda ”folksuveräniteten” som historiskt formades genom nationalstaten utan också krigsmakterna, rasvetenskapen, nationalismen, fascismen och historiens största folkmord. Den internationella rivaliteten, etnocentriska blindheten och imperialistiska världsordningen är även de barn av nationalstaten – liksom den traditionella arbetarrörelsens återkommande misslyckanden att hävda sin internationalism i avgörande skeden. Att idyllisera den ”ovärderliga” demokratin som en produkt av nationalstaten är ett minst sagt riskabelt företag som inte bara riskerar att svepa en försonande slöja över de berg av offer som krävdes när mänsklighetens krafter kanaliserades genom nationen. Utan än värre att blockera den nödvändiga orienteringen i riktning mot ökande folkliga samverkan över gränserna.

Det motsägelsefyllda läger för svenska vänsterkrafter kommer inte att hävas på kort sikt. Viktiga perspektivskillnader drar åt olika håll eller gnager outredda på handlingskraften och möjligheterna till en en offensiv. Samtidigt känner vänstersinnade ett starkt behov av att fylla det ideologiska och politiska vacuum som breder ut sig bland stora befolkningsgrupper i takt med försämrad välfärd och otryggare levnadsvillkor. Utmaningen framöver är att med gemensamma krafter bidra till renässansen för folkliga sociala rörelser gentemot nyliberalismens och kapitalets asociala framfart – samtidigt som perspektiven prövas och reds ut i en vildvuxen och bred debatt som hellre inkluderar än utestänger. Endast så kan ett folkligt förankrat vänsteralternativ växa fram till en samhällelig kraft med förmåga att utmana politikens själva förutsättningar.

Håkan Blomqvist

1. Utvidgat EU driver fram lönedumpning. Kräv stopp för arbetskraftsimport Flygblad
KPMLr 2004.
2. Se exempelvis Dagens Nyheter 6 april -04 ”EU behöver samordnad försvarspolitik” av nätverket Vänster för Europa.

Från Tidsignal 1/2005