Etikettarkiv: Marxism

Antisemitismen och vänstern

– Inte alltid som eld och vatten
Håkan Blomqvist

Antisemitism placeras gärna på den politiska högerkanten, men antisemitiska uttryck har historiskt förekommit även inom vänstern och den socialistiska arbetarrörelsen. Det menar Håkan Blomqvist, samtidshistoriker vid Södertörns högskola och ansvarig utgivare för veckotidningen Internationalen, som forskar kring arbetarrörelse, nationalism och antisemitism, ett tema som återkommit i flera böcker, bl a Gåtan Nils Flyg och nazismen 1999 samt Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg 2001. Till årsskiftet utkommer hans doktorsavhandling Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen.

”Det ligger i judendomens hela kynne att vara ‘cell’-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna. Ty judendomen har i sällspord grad varit parasitär. Den är lik dessa underliga växter, som icke ha sina rötter i jorden utan i andra växter, vilkas must och saft utgöra deras näring. Judendomen har varit och är den indoariska folkstammens mistel. Den kräver en ädel ras som näringskälla, och det vore orättvist att förneka, att den har klar blick för det bästa och livsdugligaste. Så har den judiska rasen blivit historiens förnämsta exploatör.”

Första gången jag stötte på orden var i ett litet silkestunt flygblad från föreningen ”Svenskhetens bevarande i Sverige”, tryckt 1940. Bladet var inlagt i den antisemitiska tidningen Dagens Eko som tillhörde floran av pronazistiska språkrör under kriget. Men citatet härrör inte från någon dåtida nazist utan från en av den svenska socialdemokratins klassiska hövdingar under mellankrigstiden, Arthur Engberg, av många ansedd som nummer två efter Hjalmar Branting. Orden hade en gång varit stort uppslagna på s-tidningen Arbetets förstasida där Arthur Engberg under tidigt 20-tal tjänstgjorde som chefredaktör. ”Om judarna”, löd rubriken över ledarartikeln som tog sin utgångspunkt i kritik av sovjetbolsjevismen: ”Överallt i ‘kommissariernas’ värld möter man juden. Det finns fog för påståendet att proletariatets diktatur i Ryssland i själva verket betyder judens diktatur över ryssen.” Bolsjevikrevolutionen var, varnade Engberg sina socialdemokratiska läsare, ett led i judendomens försök att erövra världen. Och den nybildade Kommunistiska Internationalens undermineringsarbete handlade, fortsatte han, just om judendomens ”kynne” att inifrån uppluckra, förbränna och fräta sönder de övriga raserna och den ”nationella folkstocken. (1)

Vad var detta? En klassisk antisemitisk agitationsartikel om hotet från den ”judiska världskonspirationen” på första sidan av den svenska socialdemokratins kanske främsta språkrör! Dessutom författad av tidningens chefredaktör och en av rörelsens mest framstående ledare. Studier av tidningens och partiets arkiv har inte kunnat röja några invändningar eller motreaktioner. Och artikeln var inte ensam i sitt slag. Engberg återkom då och då till temat och brännmärkte inte bara bolsjevismen som judisk. Även storfinansen, liberaler, konservativa. Dagens Nyheter, skönlitterära författare och den fördärvliga jazzmusikens upphovsmän kunde inkassera åthutningar om ”hebréer”, ”semiter” eller ”judar”.

Antisemitism placeras gärna på den politiska högerkanten, men att antisemitiska uttryck förekommit även inom vänstern och den socialistiska arbetarrörelsen har inte riktigt verkat höra till historien. Den tolkningen har dessvärre utgått ifrån en viss redigering av det historiska minnet i ljuset av fascismen, Tredje Riket och förintelsen av det judiska folket i Europa. Det var inte i bara människor, stater och samhällssystem som gick under när ”det korta 1900-talets” stormar av revolutioner, kriser och krig svepte över kontinenten från 1914 till -45. Hela idévärldar följde med rasmassorna och begravdes i bråten, för att bara sticka fram här och där som soliga flagor inför eftervärlden. Några av dessa härrörde från . arbetarrörelsen.

Antijudisk antikapitalism

”När allt kommer omkring”, skrev historikern Peter Pulzer en gång drastiskt, ”var antikapitalism en av de äldsta och mest naturliga formerna för antisemitism.” Orsaken låg i grundmurade föreställningar hos Europas kristna befolkningar om att det rådde ett oupplösligt samband mellan penningekonomin och judarna. Efter fördrivningen från Palestina utvecklades judarna till ett handelsfolk som upprätthöll handeln mellan Europa och Orienten efter den antika världens undergång. Genom den medeltida kristna kyrkans beslut isolerades judarna efterhand till näringar med anknytning till penninghantering, otillåtna för kristna. På så sätt kom judarna att tjäna en dubbel funktion. Ekonomiskt kunde de utföra uppgifter som gick på tvärs mot kyrkans förkunnelse men var viktiga för den medeltida ekonomin. Ideologiskt kunde de tjäna som varnande exempel på följderna av avfallet från den rätta tron. ”Penningjuden’ – från mytologin om Judas’ trettio silverpenningar till den medeltida penningutlånaren och schackraren – förankrades som en kraftfull stereotyp i europeiskt medvetande. Denna låg, med Henrik Bachners ord, ”färdigformulerad” vid kapitalismens genombrott.(2) Även om detta genombrott från slutet av 1700-talet innebar att judar relativt sett fick mindre betydelse inom den växande handels- och penningsektorn levde stereotypen vidare. Att judiska köpmanna- och finansfamiljer spelade en viktig roll i borgerliga kretsar som under 1800-talet vann ökat inflytande i centrala och västra Europa tycktes för många bekräfta stereotypen. Massorna hade, skrev den marxistiske historikern Isaac Deutscher, vant sig vid att identifiera juden först och främst med köpmän, mäklare, procentare och kapitalister och judarna hade blivit symbolen för dessa företeelser i folkens medvetande. ”Slå upp det engelska Oxford Dictionary”, manade Deutscher, och den vanliga betydelsen av ordet ”jude”. Det är en ”person av den hebreiska rasen” och ”snål procentare, som gör bra affärer.” Att handla som en jude betyder enligt uppslagsverket, citerade han, att ”lura och bedra”. Svenska uppslagsböcker och ordlistor formulerade sig inte annorlunda. ”Jude” kunde vara ”mosaisk trosbekännare” och tillhörig den judiska nationen eller, från 1870-tal, den ”semitiska rasen”, men också stå för ”utsugare” eller ”ockrare” i allmänhet. Att vända sig mot penningekonomins ökande inflytande, låneräntor, bankverksamhet och indrivning kunde ofta formuleras som att motsätta sig ”juden” — oavsett om den aktuella tvistefrågan inblandat judiska trosbekännare eller ej.

Det tidiga 1800-talets folkliga rörelser och protester från hantverkare, småbönder och andra vilkas villkor försämrades av näringsfriheten och industrikapitalismen riktades inte sällan mot ”judarna”, i samtliga av bemärkelserna ovan. 1820-talets antikapitalistiska tyska så kallade ”Hep! Hep! – upplopp”(3)-, vände sig mot judiska kreaturshandlare och finansmän och spred sig över såväl landsbygd som storstäder. En del av den folkliga franska radikalismen under revolutionerna kring 1830 och 1848 riktade sig mot ”judarna” i egenskap av den nya storbourgeoisie som under perioden växte i makt och rikedom. På våra breddgrader attackerades judiska butiker och bostäder i samband med hantverkarupploppen i Stockholm 1839 och 1848 och en starkt antijudisk radikalism kom att prägla den upproriska s k ”rabulistpressen”. Den kristet socialistiska Folkets Röst och mer liberalt jakobinska Fäderneslandet attackerade inte bara namngivna judiska företagare som ”juden Leja” och ”juden Berns”. Även enskilda medlemmar av den ”judiska nazionen”, som formuleringen hånfullt löd, kunde offentligt förföljas med anklagelser om incest, omoral och lurendrejeri. Detta samtidigt som tidningarna agiterade för hantverkarnas medborgerliga rättigheter och sociala trygghet gentemot överhetens maktfullkomlighet.

Denna typ av folklig antikapitalism i ett Europa som präglades av det äldre ståndssamhällets upplösning befann sig i stark kontakt med den kristna tron och symbolvärlden. ”Socialism” eller ”kommunism” uppfattades, då termerna användes, ofta som förverkligandet av evangeliets löften och moraliska lagar vars motsida utgjordes av det brott mot Guds vilja som judarnas eviga vandring på jorden var uttrycket för. I stereotypen ”penningjuden” sammanlöpte utsatta hantverkares och bönders motstånd mot penningekonomin med deras kristna tros uppfattningar om gott och ont. Antikapitalism och antijudiskhet kunde sammanfalla och inte sällan återfinnas i de tidiga s k ”utopiska socialisternas” budskap. Den franska socialismens föregångare Fourier, Proudhon, Toussenel och Leroux var visserligen inte alla kristna men förenade sin antikapitalistiska förkunnelse med uttalad antijudiskhet.

Marxismen

Med industrialismens triumf kom hantverkar- och ståndssamhället att tillhöra det förflutna. 1800-talets sista tre årtionden upplevde genombrotten för konstitutionella nationalstater, modernitet och kapitalism över stora delar av västra och centrala Europa. Kyrkans grepp försvagades till förmån för vetenskapens. Den nya sammanhållningsideologin nationalismen sökte hålla ihop moderniserade territorialstater där religionen knakade i fogarna. Sociala motsättningar kläddes inte längre främst i trons språk. Nationellt intresse och vetenskap var den nya tidens motiv. Även folkligt oppositionella idéströmningar som socialism och kommunism ömsade skinn. Istället för att utgöra radikala hantverkarläror på kristen grund förvandlades de till politiska doktriner med vetenskapliga anspråk. Med ”marxismen”, det idésystem som utvecklades inom den tyska socialdemokratin på 1880- och 90-talet, förvandlades antikapitalismen från tillbakablickande eller utopisk vision till radikal utvecklingsidé för proletariatets gränsöverskridande gemenskap. Därmed förändrades också synen på det judiska och kolliderade med den forna antijudiskheten.

Marx, själv från en judisk familj, hade som ung vänt sig ifrån det judiska med stark motvilja riktad mot både religionen och föreställningar om en judisk gemenskap värd att bevara. Han menade, i en numera omdiskuterad artikel, Zür Judenfrage från 1843, att judarna överlevt som en särskild kategori genom historien, inte för att de utvalts av Gud utan på grund av sin ekonomiska roll som handelsfolk. Den judiska religionen var, enligt den unge Marx, det ideologiska uttrycket för den rollen och skulle släppa sitt grepp först när människan kunde befria sig från religionens sociala orsaker. ”Juden”, i egenskap av penningutlånaren och ockraren, skulle likaså försvinna när penningen inte längre hade någon central betydelse för det mänskliga samhället. Marx formuleringar skulle idag betraktas som antisemitiska, men hindrade inte Marx själv från att vara anhängare av lika rättigheter för judar i ett Europa där dessa rättigheter ännu låg i framtiden. Ut ur ghettot, religionen och avgränsade nationaliteter till mänsklighetens universella förening, löd Marx och andra radikala judiska intellektuellas budskap före den stora nationaliseringen av Europas befolkningar.

För den europeiska marxistiska arbetarrörelse som växte fram på 1880-talet utgjorde den unge Marx’ funderingar kring ”judefrågan” ingenting av särskild vikt. Centralt var istället det universella budskapet och den sekulär utvecklingsidén som överskred liberalismen och istället för att avvisa industrialismen hoppades förverkliga dess möjligheter. Därmed placerade sig den nya arbetarrörelsen, socialdemokratin, i motsättning till äldre riktningar. I den franska socialismen ägde brytningen med en uttalat antijudisk socialism rum först i samband med Dreyfus-affären på 1890-talet. I Tyskland ägde skilsmässan rum på 1870-talet då antijudiska och kristna socialister under ledning av Adolf Stöcker bildade ett socialkristet arbetarparti som sökte vinna inflytande bland arbetarna. I Sverige visar en jämförelse mellan den unga svenska socialdemokratins politiska agitation och rabulisternas fyrtio år tidigare på en markant skillnad. Där Folkrösten 1850 envetet attackerade namngivna judiska ”capitalister” och ”penningemän”, handlade August Palms och efterföljarnas agitation om ”kapital” och ”samhällssystem”. Där ledande hantverkarsocialister som Frans Sjöberg 1850 vände sig helt mot medborgerliga rättigheter för judar var sådana rättigheter självklara för Palm och Branting och även Arthur Engberg.

Nationalism och rastanke

Det betyder emellertid inte att vi, när det gäller socialismens förhållande till judarna, kan teckna ”slutet gott, allting gott” efter introduktionen av marxismen i den europeiska arbetarrörelsen. Först, för att äldre religiöst präglade synsätt och språkbruk länge levde kvar i olika länders socialdemokratiska arbetarrörelser. ”Penningjuden” var en stereotyp som ibland återkom i agitationen både från kontinentens socialdemokratier och den svenska. När agitatorn Atterdag Wermelin på 1880-talet i den berömda pamfletten Kan sparsamhet rädda proletariatet brännmärkte roffarsamhället var måltavlan ”den rike judens begära och skrumpna ”procentarhjärta.” När upprorsskalden Leon Larsson ramade in den socialdemokratiska ungdomskongressen 1907 med dikten ”Vårt land” löd några av raderna:

Vårt land, o vårt väldiga fädernesland
Det äges av ockrande judar
Och landet är fjättrat i kedjor och band
Och lämnat åt penningens gudar.(4)

Av sammanhanget framgår betydelsen av det nationella i den socialdemokratiska arbetarrörelsens budskap efter sekelskiftet. Med nationalismens oinskränkta herravälde kunde få politiska rörelser längre undvika temat. Vem representerade bäst Sverige, ja, vem var egentligen mest svensk? I kapplöpningen om svenskhet hamnade judar och judiskhet återkommande i skottgluggen, från olika håll. August Strindberg hade på 1880-talet gycklat med ”penningjuden” men också med ”hovjuden”, stereotypen för inställsamma s k skyddsjudar som sökte hålla sig väl med fursten. Framträdande svenska judar inom den konservativa högern eller litterära etablissemanget kunde angripas på liknande sätt från vänster. Under Strindbergsfejden 1910 attackerades kritikern Oskar Leveran för sin ”hebreiska oförmåga” att greppa det äktsvenska djupet hos folkets främste diktare. Och högermannen Sven Hedin hånades för sin storsvenska rustningsagitation av den unge Arthur Engberg som 1914 skrev:

Sven Hedin som svenskhetens tolk! Hör du inte, hur det äkta i svenskt folklynne skrattar ironiskt och hånfullt? Ser du icke det medlidsamma löjet på den svenske allmogemannens läppar, när hovbugaren Sven von Hedin presenterar sitt halvsemitiska väsen såsom äktsvenskhetens fullödigaste uttryck?

Till nationalismens tid hörde också rastänkandet som i över ett sekel, från mitten av 1800-talet till 1970-talet, utgjorde en dominerande vetenskapligt grundad föreställning. Få betydelsefulla politiska och ideologiska strömningar kunde stå utanför den idéstrukturen utan stred om tolkningar och prioritet. För vänstern i bred mening – från socialister till liberaler – vette tolkningarna i allmänhet mot en önskan att minska skillnaderna eller betona andra frågor, som politiska rättigheter och sociala förändringar. Men även hos det tidiga 1900-talets arbetarrörelse och liberaler finner man lätt djupgående rasresonemang, ofta i replik mot konservativa synsätt. I striden om svenskheten kunde även hänvisningen till ras riktas mot det judiska. Botanikprofessorn Bengt Lidforss, socialdemokratins förste framstående akademiker, förenade tidens rasvetenskapliga rön med det socialistiska budskap han förde ut i tidningen Arbetets spalter kring sekelskiftet. Att den svenska socialismen måste bygga på ”germansk grund” såg han som givet, liksom att judarna representerade något artfrämmande i förhållande till detta germanska. I hans artiklar återkom de bekanta framställningarna om den ”judiska andans” oroliga rotlöshet, ytliga kosmopolitiska och parasitära karaktär såsom de utvecklats genom förvandlingen av den äldre religiösa antijudiskheten till dess sekulära uttryck från 1870-talet, den moderna rasinriktade antisemitismen.

Klasskamp och judisk socialism

Den marxistiska arbetarrörelsens syn på denna moderna antisemitism utgjorde den tredje faktorn av betydelse. Länge betraktades antisemitism som uttryck för äldre förhållanden dömda att försvinna i takt med upplösningen av det medeltida skråsamhället och judarnas ghettotillvaro. Med lika medborgerliga rättigheter, sekularisering och proletariatets internationella förening skulle såväl antijudiskhet som judisk – liksom annan nationell – egenart tona bort. Kampen mot antisemitism kunde vid enstaka tillfällen lyftas fram mer. spelade i allmänhet ingen framträdande roll. Det var proletariatets gemensamma klasskamp tvärs över nationella och andra skillnader som på köpet skulle förpassa alla andra former av förtryck till historien. När den internationella socialdemokratiska kongressen i Bryssel 1891 manades av amerikanska judiska socialister att fördöma antisemitismen i Europa beslutade ombuden prompt att gå vidare på dagordningen. Proletariatet hade gemensamma intressen och skulle inte splittra sig i ras och nation, argumenterade man.

Genom nationaliseringen av Europas befolkningar förändrades emellertid förutsättningarna och de socialdemokratiska. arbetarrörelserna bekände sig till nationalitetens värde och självbestämmanderätt. Vanligen knöts dock denna nationalitet till territorium varför transnationella folk som judarna hamnade utanför. Här framträdde en fjärde faktor av betydelse i sammanhanget. Med det växande genomslaget för national- och raskategorier kunde, som vi såg hos Lidforss, nationella stereotyper kring det judiska produceras även från vänster. Som svenskt, tyskt och franskt försågs också judiskt med sina national- eller rasegenskaper. Men dessa formulerades inte ur den judiska gemenskapen själv utan från ett överordnat majoritetsperspektiv. Därmed kunde judiskhet förses med många av antisemitismens kännemärken av den typ Lars M Andersson observerat i den vänsterinriktade skämtpressen på 1910-talet.(5) Det var först när den judiska arbetarrörelsen själv växte ut till en socialistisk massfaktor efter första världskriget som äldre och nyare antijudiska stereotyper tenderade att försvinna ur socialdemokratins offentlighet.

Både socialdemokratin och kommunismen fördömde antisemitism under mellankrigstiden, en hållning som skärptes när deras huvudmotståndare, fascismen, placerade rasrenhet och judehat överst på sin agenda. Den judiska socialismen utvecklade också sin kraft inom de båda riktningarna, i form av s k bundister och vänstersionister på den socialdemokratiska sidan och genom betydande grupper judiska kommunister bland revolutionärerna. Uttryck för .antisemitism eller nonchalans inför denna, kunde trots det sippra in i dåtidens vänster så att säga ”från sidan”, under trycket av mellankrigstidens radikalisering av nations- och rastänkandet. När tyska kommunister i början på 20-talet försökte vinna ungdomar från den framväxande nationalsocialistiska rörelsen argumenterade en av partiledarna, Ruth Fischer själv judinna, att den som kämpade mot judiskt kapital redan var en klasskämpe ”även om han inte vet om det.” Och den svenska socialdemokratins första folkhemstid på 30-talet lämnade inte stort utrymme för solidaritet med förföljda judar från Tyskland. I Sovjetryssland upplöste Stalin 1929 kommunistpartiets judiska sektioner och satte punkt för perioden av en mer självständig radikal jiddishkultur. Även om judar också i fortsättningen kunde inneha ledande positioner inom det sovjetiska politiska, ekonomiska och kulturella livet kunde stalinismen återkommande spela ut det antisemitiska kortet i interna partistrider och utrensningar. Den s k ”läkarkomplotten” strax före Stalins död 1953, var det mest framträdande exemplet, men långtifrån ensamt. 1948, året då staten Israel utropades som självständig stat, med sovjetiskt stöd, och det kalla kriget efter den s k ”Pragkuppen” eskalerades, slog repressionen till mot den autonoma judiska regionen Birobidzjan och en antisemitisk kampanj mot judisk kultur och judiska intellektuella inleddes över hela Sovjetunionen. Arresteringsvågorna svepte bort Birobidzjans ledare och uttryck för judisk kultur fördömdes som ”nationalism”. Även i det sovjetockuperade Östeuropa efter kriget kunde antisemitiska tendenser tidtals få genomslag, som under Slanskyprocessen i Tjeckoslovakien och Gomulkas ”antisionistiska” kampanj i Polen 1968.

Ändå är det ingen överdrift att påstå att antisemitismen under det korta 1900-talet i huvudsak utvecklades till i första hand den extrema högerns och fascismens vapen gentemot inte bara judarna utan hela det politiska fält som i någon mening kunde betraktas som vänster, demokratiskt eller liberalt, socialistiskt eller kommunistiskt.

Arthur Engbergs formuleringar under 1920-talets första hälft befann sig ännu i den historiska skarv där antisemitism utan större konvulsioner kunde uttryckas från alla politiska läger. Tjugo år senare, när Engberg själv hörde till nazismens och antisemitismens motståndare i Sverige, fiskades hans formuleringar begärligt upp av nazistbladen som inte hade någon svårighet att hitta i de äldre förråden. Att dessa nyttjas flitigt än idag är ingen nyhet. När Ahmed Ramis Radio Islam 1989 fälldes för hets mot folkgrupp var det just för att ha citerat Arthur Engbergs artikel från 1921. Och det räcker med en blick i svenska nynazisters och antisemiters arsenal för att finna återbrukade inventarier även från äldre vänstersammanhang.

En synnerligen verkningsfull egenskap hos antisemitismen genom tiderna tycks nämligen ha varit dess fundamentala lösaktighet: fågel eller fisk, höger eller vänster? I historiens väldiga magasin tycks det ha funnits en variant för alla.

Håkan Blomqvist

(En kortare version av artikeln finns i tidskriften Expo nr 2/2005)

1. Arbetet -”Om judarna” 12 mars 1921
2. Henrik Bachner Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945 Stockholm 1999. En långtifrån invändningsfri men viktig undersökning av vänstern och antisemitismen/HB
3. Betydelsen av termen ”Hep, hep” är osäker, men kan ha avsett vallpojkarnas rop vid indrivning av fåren.
4. Leon Larsson ”Vårt land.” Fram Kongress-nummer 1907, s 3
5. Lars M Andersson, En jude är en jude är en jude. Representationen av ”juden” i svensk skämtpress omkring 1900— 1930 Lund 2000

Från Tidsignal 2/2005

Ernest Mandel – en biografisk skiss

När Ernest Mandel (Frankfurt a.M. 23 april 1923 – Schaarbeek/Bryssel 30 juli 1995) dog hade han ägnat 58 år av sitt 72 åriga liv åt arbetarklassens frigörelse. I ett tyskt uppslagsverk beskrivs Mandel som “…han verkar för att den internationella bourgeoisin ska störtas och ersättas av ett flerpartirådsssystem”.

Mandel var från 1939 medlem i Fjärde Internationalens (FI) belgiska sektion. Under åren 1946-95 satt han i FI:s centrala ledning.

Han växte upp och gick i skola i Antwerpen. När nazisterna ockuperade Belgien gick han med i motståndsorganisationen Vrank en Vrij. Dess tidning Het Vrije Woord var den första bland de illegala tidningarna och åren 1940-42 den mest spridda i norra (nederländskspråkiga) Belgien. Efter ett Gestapotillslag flydde Mandel till Bryssel och flyttade därefter till södra (franskspråkiga) Belgien. Där var han verksam i de underjordiska fackliga stridskommittéerna bland metall- och gruvarbetare i Liège och Carleroi. Han fängslades två gånger men lyckades fly. De tredje gången dömde krigsdomstolen i Liège honom till deportation till Tyskland. Han befriades i april 1945 ur Rollwald/Nieder-Roden lägret i Hessen.

Efter kriget var Mandel korrespondent i Bryssel för Le Nouvel Observateur (Paris) och för Het Parool i Amsterdam, journalist i det socialdemokratiska partiets, Belgische Socialistische Partij / Parti Socialiste Belge (BSP/PSB), (franskspråkiga) huvudorgan Le Peuple 1954-58 och på den regionala tidningen La Wallonie 1958-66; Han deltog i den internationella stödbrigaden i Jugoslavien 1950.

Från 1951 till vänsterns uteslutning 1964/65 var Mandel liksom den belgiska sektionen verksam i BSP/PSB och i landsorganisationen Fédération Générale de Travailleurs de Belgique / Algemeen Belgisch Vakverbond (FGTB/ABVV). Mandel tillhörde kärnan av den fackliga vänstern, som leddes av LO-viceordföranden och fd. motståndsrörelseledaren André Renard. Han var medlem av LO:s (FGTB/ABVV) ekonomiska studiekommission som lade fram den banbrytande undersökningen “Holdings en economische democratie” som ledde till 1954 och – 56 års LO-kongressresolutioner med krav på antikapitalistiska strukturreformer (nationaliseringar av energisektorn, bankväsendet etc).

Mandel var redaktör för tidningarna La Gauche (franskspråkig) 1956-70 och Links (nederländskspråkig) 1957-64 vilka spelade en betydelsefull roll före och under generalstrejken 1960/61. Han var aktiv för Kongos självständighet 1960 och i solidariteten i slutfasen av Algeriets anti-koloniala självständighetskrig 1961-62 där den belgiska sektionen gav ett viktigt bidrag; aktiv för den kubanska revolutionen (1959-) där Mandel 1963-64 på inbjudan av Che Guevara deltog i den offentliga debatten om planekonomin; deltog mycket aktivt i student- arbetarrevolten och generalstrejken 1968 i Frankrike vilket gav honom inreseförbud till Frankrike, USA, m.fl. länder och yrkesförbud i Tyskland. Under 1968-80, då protesterna mot Vietnamkriget, den revolutionära utvecklingen i Latinamerika och demokratiseringen i Spanien och Portugal pågick, var han särskilt aktiv som talare och föreläsare på massmöten, bildningskurser m.m. i hela världen.

Mandel tog en licentiat vid Ecole Practique des Hautes Etudes, Sorbonne Paris. Sin doktorsavhandling, Senkapitalismen, lade han fram vid Freie Universität Berlin (FUB). 1970 fick Mandel en docenttjänst och 1982-91 en professur i ekonomi och politik vid Vrije Universiteit Brussel (VUB).

Mandels vetenskapliga och publicistiska arbete omfattar över 20000 artiklar, pamfletter och böcker. Av hans vetenskapliga verk brukar fyra nämnas. Traité d’economie marxiste (1962), Der Spätkapitalimus (1972), Power and Money: A Marxist Theory of Bureaucrasy (1992) och Long Waves of Capitalist Developments (1980/95).

Historikern Alain Meynen säger, “Ernest Mandel var en man med en mycket bred bildning, en produkt av arbetarrörelsen, något som inte förekommer längre”.

Per-Erik Wentus

Ursprungligen publicerad av Marxistarkiv.

Marxismens plats i historien

För att förstå marxismen måste vi först sätta in den i sitt historiska sammanhang. Vi måste förstå när den föddes och hur den uppstod. Vi måste förklara dess framväxt och utveckling genom samverkan mellan sociala krafter: deras ekonomiska karaktär, materiella intressen, ideologi och de människor som utformade deras strävanden. Vi måste med andra ord tillämpa den materialistiska historietolkningen på marxismen själv; inte betrakta dess framträdande som en självklarhet, utan förstå att den kräver en förklaring och försöka tillhandahålla en sådan. Dessutom kommer bestämmandet av marxismens plats i historien att göra det möjligt för oss att mer exakt beskriva dess innehåll och historiska betydelse.

Läs hela boken Marxismens plats i historien. Utgiven 1995 av Bokförlaget Röda Rummet och Tidskriften Fjärde Internationalen (nr 3 1995).

Marx ekonomiska tänkande

1. Från kritiken av privategendomen till kritiken av kapitalismen

Marx och Engels nådde på olika vägar fram till en gemensam uppfattning. ‘De hade samma filosofiska utgångspunkt: Hegels dialektik, Bauers självmedvetande, Feuerbachs humanism. Sedan hade de lärt känna den engelska och den franska socialismen. Men därefter blev det för Marx den franska revolutionen och för Engels den engelska industrin som ledde till förståelse av tidens strider och strävanden.’(1) Skillnaden hade utan tvivel sin grund i olikheter i fråga om karaktär och begåvning: å ena sidan det teoretiska geniet hos Marx, å andra sidan häftigheten i Engels’ intellektuella kynne. Men även slumpen och yttre omständigheter spelade sin roll. Medan Marx emigrerar från Tyskland till Frankrike skickas Engels till England, för att där orientera sig i landets affärsliv. Han kommer i kontakt med den kapitalistiska storindustrins vardag, och konfrontationen med det borgerliga samhällets motsägelser blir i fortsättningen bestämmande för utvecklingen av hans tänkande intill slutet av hans liv.(2)

Även om Marx i det närmaste självständigt utvecklar den marxistiska teorins hela ekonomiska sida, så är det dock Engels som ger Marx den första impulsen till ett studium av den politiska ekonomin och som i sina ‘geniala skisser’ anger denna vetenskaps centrala betydelse för kommunismen.(3) Dessa ‘skisser’ som skrevs i slutet av år 1843, är de båda vännernas första ekonomiska arbete. ‘Denna uppsats är av utomordentligt stor betydelse för marxismens skapelsehistoria’ skriver Rjasanov med rätta(4) och han framhåller att det likaledes var den två år yngre Engels som först öppet uttalade sig för kommunismen och förklarade att en radikal revolution för avskaffandet av privategendomen var nödvändig och oundviklig.

Läs hela boken av Ernest Mandel, Marx ekonomiska tänkande, ursprungligen publicerad på nätet av Marxistarkiv år 2007. Utgiven av Zenit som bok 1973.

Från klassamhälle till kommunism

Denna introduktion till marxismen är resultatet av en långvarig erfarenhet av föreläsningsserier för unga militanter vid olika tillfällen under de senaste femton åren. Den försöker uppfylla de pedagogiska behov som vi har lagt märke till, och som kan variera från land till land och från miljö till miljö. Den har alltså inga pretentioner på att tjänstgöra som »modell».

Den innehåller de grundläggande beståndsdelarna av den historiska materialismens teori, marxismens ekonomiska teori, arbetarrörelsens historia och frågor om strategi och taktik för våra dagars arbetarrörelse. Men den innehåller också en vid första anblicken förvirrande »nyhet»: kapitlet om den materialistiska dialektiken kommer sist och inte först.

Orsaken till det är naturligtvis inte en »metodologisk revidering», utan ett erfarenhetsmässigt konstaterande: en redogörelse för dialektiken som inledning till marxismens grundläggande problem passar bättre i en föreläsning på en kaderskola än i en inledande skolning för militanter. De senare tillgodogör sig teorin lättare, om den framställs så konkret som möjligt. Därför är det bättre att utgå från det som är direkt bevisbart – den sociala ojämlikheten; klasskampen; den kapitalistiska utsugningen. När man klarlagt samhällets utveckling och motsättningarna som söndersliter det, kan man sedan övergå till de mer abstrakta och grundläggande begreppen i dialektiken, såsom rörelsens och motsättningarnas universella logik.

Detta är en åsikt som bygger på personlig pedagogisk erfarenhet. Givetvis kan andra erfarenheter leda till andra slutsatser. Vi är beredda att återgå till en mera traditionell uppbyggnad av introduktionen, om man med erfarenhetens stöd visar att den traditionella uppläggningen gör det lättare för basmilitanterna att tillgodogöra sig marxismens väsen. Men för ögonblicket tillåter vi oss att betvivla det.

December 1975
E.M.

Läs hela boken som utgavs på svenska år 1976 av Bokförlaget Röda Rummet. Översättning av Bengt Andersson.

Introduktion till marxismens ekonomiska teori

1. Värde och mervärdesteorierna

Till grund för all civilisations framsteg ligger ytterst en ökning av arbetets produktivitet. Så länge allt vad en grupp människor frambringar knappt förslår att hålla producenterna själva vid liv och det inte finns någon produktion utöver denna nödvändiga, existerar heller inte möjligheten av en arbetsfördelning eller tillkomsten av hantverkare, vetenskapsmän eller konstnärer. Det existerar följaktligen inga förutsättningar att utveckla den teknik, som förutsätter en sådan specialisering.

Det sociala överskottet

Om arbetets produktivitet är sa låg att avkastningen från en individs arbete inte förslår till mer än hans eget uppehälle, existerar ännu ingen social uppdelning, ingen differentiering inom samhället. Alla är producenter och befinner sig i samma eländiga tillstånd. Varje tillväxt i arbetets produktivitet utöver denna lägsta nivå skapar möjlighet till ett litet överskott, och så snart det finns ett överskott av produkter, så snart två händer frambringar mer än vad som går åt till deras eget uppehälle uppstår förutsättningen för en strid om fördelningen av detta överskott.

Från denna stund utgörs ett kollektivs arbete inte längre nödvändigtvis av enbart sådant, som är avsett för producenternas eget uppehälle. En del av arbetet kan användas till att befria en annan samhällsgrupp från själva tvånget att arbeta för sin egen försörjning, och när denna möjlighet förverkligats kan gruppen bilda en härskande klass.

Från den stunden sönderfaller producenternas arbete i två delar. En som vi kallar nödvändigt arbete fortsätter att ombesörja producenternas eget uppehälle. En annan del, merarbetet går åt till den härskande klassens försörjning.

Låt oss ta ett mycket åskådligt exempel: plantageslaveriet, sådant det bedrevs i vissa regioner och under vissa tider i romarriket, eller hellre på de stora plantager som fanns i Västindien eller Portugals afrikanska besittningar från början av 1600-talet. För de tropiska regionerna i allmänhet gäller att ägaren inte ens förser slaven med föda, utan denne måste själv skaffa fram den genom att på söndagarna arbeta på sin lilla jordbit. Sex dar i veckan arbetar slaven på plantagen. Det är arbete vars produkter han inte får någon del av, som alltså skapar ett socialt överskott, som slaven lämnar ifrån sig så snart det är framställt och som tillhör slavägaren ensam.

Arbetsveckan på sju dar sönderfaller alltså i två delar: en dags, söndagens, arbete utgör det nödvändiga arbetet då slaven skapar produkter för sitt eget uppehälle, för att hålla sig och sin familj vid liv. De sex vardagarnas arbete utgör merarbetet, vars produkter bara ägarna får del av, som försörjer dem och gör dem rikare.

Som ett andra exempel kan feodalgodsen under högmedeltiden tjäna. Deras jord indelas i tre delar: allmänningen, d v s den del som förblivit kollektiv egendom, skog, ängar, sankmarker o s v; så den jord där den livegne arbetar för sitt och familjens uppehälle; och slutligen den del där han arbetar för att underhålla feodalherren. I allmänhet består arbetsveckan här av sex och inte sju dar. Den sönderfaller i två lika delar: tre dar i veckan arbetar den livegne på den jord vars produkter tillfaller honom, tre dar arbetar han på godsägarens jord, där han utför obetalt arbete åt den härskande klassen.

Vi kan beteckna produkterna av dessa båda helt skilda slag av arbete med särskilda termer. Medan producenten utför det nödvändiga arbetet frambringar han den nödvändiga produktionen. När han fullgör merarbetet åstadkommer han ett socialt överskott.

Det sociala överskottet är alltså den del som den härskande klassen lägger beslag på fastän det helt är frambringat av producentklassen. Det kan anta olika former: naturaprodukter, varor avsedda för försäljning eller pengar.

Mervärde är alltså ingenting annat än penningformen för det sociala överskottet. När det enbart är i form av pengar den härskande klassen tillgodogör sig den del av samhällets produktion som ovan benämnts överskott kallar man denna del mervärde. – Detta är f ö bara ett första försök till definition av mervärde, ett begrepp som vi ska återkomma till i det följande.

Varifrån kommer det sociala överskottet? Det är något som den härskande klassen gratis – därför att det sker utan motvärde – tillägnar sig av den producerande klassens produktion. När slaven arbetar sex dar i veckan på ägarens plantage och denne lägger beslag på avkastningen utan någon betalning, härstammar det sociala överskottet från det gratisarbete som slaven utför åt ägaren. När den livegne tre dar i veckan arbetar på feodalherrens jord, kommer också detta sociala överskott från den livegnes gratisarbete.

Vi ska se att det kapitalistiska mervärdet, d v s borgarklassens inkomster i det kapitalistiska samhället har exakt samma ursprung: det gratisarbete, det arbete utan motprestation som proletären, löntagaren utför åt kapitalisten.

Läs hela Introduktion till marxismens ekonomiska teori (tredjeupplagan), andraupplagan som pdf.

Förord till Ernest Mandel: Introduktion till marxismens ekonomiska teori

Förord till andra upplagan

En kort, elementär introduktion till marxismens ekonomiska teorier har länge saknats på svenska. Strömmen av Marx-översättningar har visserligen de senaste åren blivit allt stridare, men Marx egen framställning är trots sin klarhet inte den bästa introduktionen. En mera förutsättningslös (dvs krav på mindre förkunskaper) och pedagogiskt enklare framställning är här att föredra. Det är för en sådan målsättning som Ernest Mandels introduktion är avpassad. Mandels text publicerades först i Les Cahiers du Centre d’Etudes Socialistes 39–41 (febr.–mars l964). Den har senare översatts till flera språk. I Zenit 3–4/1964 publicerades tredje kapitlet under rubriken ‘Nykapitalismen’. Under 1965 utgavs en stencilerad översättning av hela texten, under rubriken Inledning till den marxistiska ekonomin, av Lunds Clartésektion och Lunds Zenitgrupp i samarbete. Denna upplaga har fyllt en viktig funktion i det interna studiearbetet inom den skandinaviska vänstern och de två första tryckningarna är sedan länge slut. Översättningen gjordes av Gunnar Sandin och Gunnar Olofsson. Till denna upplaga har översättningen kraftigt reviderats och terminologin har bragts i överensstämmelse med den gängse marxistiska. För denna revision har Gunnar Sandin svarat. För en större strykning i texten svarar Mandel själv, för övriga, rent språkliga nedskärningar svarar Gunnar Sandin.

Ernest Mandel är en belgisk marxist. Han är verksam m journalist och politiker i det lilla vänstersocialistiska partiet, bl.a. som redaktör för dess veckotidning La Gauche. Mest känd är han dock för sin monumentala framställning av marxismens ekonomiska teorier i Traité d’Economie Marxiste (Juillard, Paris 1962). Den har redan översatts till åtta språk, och en engelsk version kommer till hösten på Merlin Press, London (under titeln Marxist Economic Theory). Hösten 1967 publicerade han ett arbete om utvecklingen av de ekonomiska teorierna hos Marx–La formation de la pensée economique de Karl Marx (Maspero, Paris 1967).

Det är vår avsikt att denna inledning skall kunna fungera just som inledning, dvs att den skall kunna leda till vidare studier och att en god grund till det har lagts med denna utgåva. Nyckelbegreppen om värde och mervärde, ackumulation och kapital, om kapitalism och kriser etc har på ett lättfattligt sätt klargjorts. Det sista avsnittet, nykapitalismen, förankrar analysen i den konkreta verklighet, som det är vår uppgift som socialister att förändra.

Gunnar Olofsson (våren 1969)

Förord till tredje upplagan

Två snabbt slutsålda upplagor visar att Inledning till marxismens ekonomiska teori verkligen fungerar som en inledning. Under hösten 1969 kommer tre göteborgsekonomer, Peter Dencik, Lars Herlitz och Bengtåke Lundvall att presentera ett arbete– Marxismens politiska ekonomi –som bl.a. vidareutvecklar problem som berörs av E. Mandel.

Red.

Trotskijs marxism – en antikritik

Nicolas Krassós kritik av Trotskijs politiska teori och praktik ger ett välkommet tillfälle att göra upp med en del av de missförstånd och fördomar som rått om grundarens av Röda Armén historiska roll, och som fortfarande vidlåder en stor del av den ‘obundna vänsterintelligensian’. Rötterna till dessa missförstånd är lätta att finna. Avslöjandet och fördömandet av en del av Stalins grövsta brott av de nuvarande ledarna i Sovjetunionen har inte på något sätt följts av ett accepterande av den linje för vilken Trotskij kämpade under de sista 15 åren av sitt liv. Varken i de ‘socialistiska’ ländernas interna uppbyggnad eller i dessas internationella politik (Kuba utgör härvidlag det enda undantaget) har man gått tillbaka till principerna om sovjetdemokrati och revolutionär internationalism som Trotskij försvarade. Men historiskt utgör det blotta faktum att Stalin störtats från sin piedestal och att många av de anklagelser som Trotskij riktade mot honom numera accepteras som riktiga, ett kraftigt historiskt rättfärdigande av den man som Stalins agent mördade den 20:e augusti 1940.

Var och en som förblir oengagerad i kampen för en slutgiltig seger för Trotskijs program – hans fullständiga politiska rehabilitering – blir därför benägen att rationalisera sin avsaknad av engagemang genom att leta efter fel eller svaga punkter i detta program. Man kan emellertid då inte upprepa de grova förvrängningar och förfalskningar som stalinistiska apologeter gjorde under 30-, 40- och 50-talen: att Trotskij var en ‘kontrarevolutionär’ och ‘imperialistagent’; att han önskade, eller objektivt tenderade att återinföra kapitalismen i Sovjetunionen. Man måste därför falla tillbaka på de argument, Trotskijs intelligentare och mera sofistikerade opponenter riktade mot honom på 20-talet: att han i grunden var ‘ickebolsjevik’, en vänstersocialdemokrat’, som inte förstått Rysslands egenart, finessen med Lenins organisationsteori, eller den framgångsrika proletära klasskampens komplexa dialektik i öst och väst. Detta är exakt vad Krassó gör idag.

Läs hela Mandels svar på Krassós kritik av Trotskij från Tidskriften Zenit.

Trotskijs marxism

Under många år var Trotskij ett omöjligt ämne för en marxist. Kampen i bolsjevikpartiet under tjugotalet åstadkom en så våldsam polarisering av föreställningen om honom inom den internationella arbetarrörelsen, att all rationell diskussion av hans person och verk upphörde. Den förbannelse Stalin utlade gjorde hans namn synonymt med förräderi för miljoner militanter i hela världen. På den andra sidan höll en hängiven och avskild minoritet hans minne heligt och såg hans tänkande som ‘vår tids leninism’. Ännu idag, 30 år efter hans död och ett decennium efter Stalins död, är en normal diskussion om Trotskij tabu inom den kommunistiska rörelsen. Magiska attityder till hans person fortlever – en slående anakronism i dagens värld. Det enda undantaget från den regeln är naturligtvis Isaac Deutschers tre volymer stora biografi – själv endast en del i ett större verk. Men här har paradoxalt nog storheten i Deutschers prestation till synes överväldigat varje annan eventuell bidragsgivare till en debatt inom marxismen om Trotskijs sanna historiska roll. Det är förvisso signifikativt att det aldrig skett någon marxistisk värdering av Deutschers verk, som kvalitativt motsvarar dess betydelse. Det har varit så långt före sin tid, att det ännu inte riktigt assimilerats och har följaktligen aldrig blivit ifrågasatt.

Dess innebörd kan emellertid assimileras genom en fortlöpande diskussion av skilda områden inom Sovjets historia – också där skilda meningar utvecklas. Det skulle vara ett misstag att inte ta upp specifika problem av fruktan att inte lyckas få något grepp om ett helt revolutionärt skeende eller dess historieskrivare.

Syftet med denna essä är att angripa ett sådant problem: hur skall vi bedöma Trotskij som marxist? Detta innebär att jämföra honom med Lenin snarare än med Stalin och att försöka se vilken som är den utmärkande enheten i hans teoretiska skrifter och i hans verksamhet som politiker. För detta ändamål sönderfaller Trotskijs liv i fyra distinkta faser: 1879-1917,1917- 21,1921-29 och 1929-40. Tesen i denna essä är att alla fyra perioderna bäst förstås inom ramen för ett enda problem: Trotskijs förhållande till partiet som proletariatets revolutionära organisation och dennas latenta teoretiska bas. Det kommer att hävdas, att detta fokus belyser alla grundläggande karakteristika (brister och förtjänster) hos Trotskijs tänkande som marxist och förklara växlingarna i hans politiska karriär.

Läs hela Krassós kritik av Trotskij från Tidskriften Zenit.

Nicolas Krassó och Ernest Mandel om Trotskijs marxism

Debatten mellan Nicolas Krassó och Ernest Mandel om Trotskijs marxism fördes ursprung- ligen i den brittiska vänstertidskriften New Left Review (NLR) under 1967-68. Debatten, som inleddes med en artikel av Krassó i NLR nr 44 (hösten 1967), fick stor genomslagskraft och spridning. Den engagerade även andra skribenter (bl a skrev Tamara Deutscher, hustru till den kände marxistiske Trotskij-biografen Isaac Deutscher, ett inlägg i NLR).

Vilka var då debattörerna? Mandel en känd företrädare för den trotskistiska Fjärde Internationalen, behöver förmodligen ingen närmare presentation. Men vem var Krassó?

Nikolas Krassó var ungersk (antistalinistisk) kommunist, som anslöt sig till det ungerska kommunistpartiet redan vid fjorton års ålder. Han var en flitig skribent i kommunistpartiets teoretiska tidskrift 1947-49, men råkade i onåd i samband med den kampanj som 1950 riktades mot den marxistiske filosofen Georg Lukàcs. Efter sin militärtjänst deltog han i den intellektuella kampen mot ärkestalinisten Rakosi i kommunistpartiets ledning. Krassó deltog aktivt i Ungern-upproret, där han spelade en mycket viktig roll för bildandet av Budapests centrala arbetarråd. Efter upproret slagits ned tvingades han att gå i exil och kom till England, där han vid 60-talets början kom med i redaktionen för New Left Review.

Debatten mellan Krassós och Mandels översattes till många språk. I Sverige publicerades Krassós inledande inlägg i tidskriften Zenit och senare (1971) gavs debatten ut i bokform (i Zenitserien). Boken var försedd med en snorkig inledning av Zenit-redaktören Lennart Berntson, som uppenbarligen inte litade på att läsarna skulle ”förstå” att Mandel ”förlorade” debatten och därför tog han fram pekpinnen och för att klargöra hur det hela förhöll sig. Vi förstår honom, ty för det krävs ett stort mått med spetsfundigheter för att komma ifrån den rimliga slutsatsen att det i själva verket var Mandel som gick ”segrande” ur debatten, en konklusion som f ö en stor del av NLR-redaktionen delade, eftersom den närmade sig Fjärde Internationalen (och vissa redaktionsmedlemmar gick även med i FI, bl a Robin Blackburn). Det är i detta sammanhang heller inte så underligt att Berntsons inledning även föranledde en debatt i tidskriften Zenit (med inlägg från trotskisten Benny Åsman). I denna artikelsamling har vi dock inte tagit med något av denna sidodebatt, utan enbart Krassó/Mandel-inläggen – de behöver inga tillrättalägganden, utan reder sig utmärkt själva.

Januari 2007
Martin Fahlgren