Den 30 april segrade den vietnamesiska revolutionen. FNL-fanan vajade över Saigon. Marionettgeneralerna, borgarna och de sista imperialistiska »rådgivarna» flydde huvudstaden i panik. Världens mäktigaste imperialiststat hade slagits tillbaka av ett väpnat folk i kamp för sin frihet.
Ett och ett halvt år tidigare inleddes den chilenska kontrarevolutionen. Den 11 september 1973 krossades de chilenska ar betarnas och böndernas förhoppningar om ett annat liv i blod, ett liv befriat från fattigdomen och misären.
I Vietnam, Laos och Kambodja besegrades imperialismen. I Chile bevarar borgarklassen och imperialismen sin frihet, sin frihet att förtrampa de chilenska massorna.
Under de senaste 10 åren har vi i Sverige sett framväxten av två omfattande solidaritetsrörelser till stöd för förtryckta folks kamp för frigörelse från imperialismens ok, Vietnamrörelsen och Chilerörelsen. I denna artikel ska vi diskutera en del frågor i samband med den svenska Chilerörelsens framväxt. Vi ska försöka ange såväl dess svagheter och begränsningar som dess styrka. Vi kommer att lyfta fram det som vi uppfattar som huvudfrågorna i solidaritetsarbetet, och i samband med det försöka blottlägga motsättningarna mellan de politiska krafter inom och utanför den svenska Chilerörelsen som på olika sätt strävat att driva den i den ena eller den andra riktningen.
Man kan lätt ta miste vid en ytlig jämförelse mellan den svenska Vietnamrörelsen och Chilerörelsen: »Kampen mot imperialismen växlar scen. Befrielsekrigen i Indokina avlöses av kampen i Latinamerika. Den internationella solidariteten tar på sig nya uppgifter för stödet åt de förtryckta folkens framgångsrika kamp mot imperialismen.»
Ingenting vore emellertid mer felaktigt än en sådan mekanisk jämförelse. Med de inledande raderna ovan har vi velat peka på en avgörande skillnad vad gäller villkoren för DFFG:s (De förenade FNL-gruppernas) utveckling och Chilekommitténs, de organiserade uttrycken för Vietnamrörelsen respektive Chilerörelsen i Sverige.
Solidariteten med kampen i Indokina kunde vila på en segerrik revolution. Trots de mest barbariska krigsinsatser led imperialismen och marionettarméerna nederlag efter nederlag, område efter område befriades av de revolutionära styrkorna, och i de befriade områdena påbörjades en social omvandling mitt under brinnande krig.
Solidariteten med kampen i Chile har utvecklats i en period då massorna i flera latinamerikanska länder genomlevt förkrossande nederlag, i en period då imperialismen befäst sina positioner i länder som Brasilien, Bolivia, Uruguay, Chile, Argentina …
Anledningen till att vi kort vill ta fram denna skillnad mellan Vietnamrörelsens och Chilerörelsens villkor är inte så mycket att vi tror att det finns en utbredd uppfattning bland Chileaktivister och andra att det verkligen existerar ett »FNL i Chile». Det är sant att illusioner om lysande framgångar för motståndskampen har förekommit tidigare inom Chilekommittén. Men idag tror vi inte att det finns så många kamrater som håller fast vid att det i Chile efter kuppen har utvecklats ett obestritt ledarskap för en alltmer framgångsrik kamp, ett ledarskap med förtroende hos den överväldigande majoriteten av massorna. Däremot vet vi att det finns många kamrater som gärna skulle vilja se något eller några chilenska partier som detta obestridda ledarskap, och som tar denna önskan som utgångspunkt i försöken att ange solidaritetsrörelsens uppgifter.
Så har den ena eller andra kombinationen av partier i Chile godtyckligt betecknats som »motståndsrörelsen» av partierna själva och av deras anhängare i Sverige. På den ena sidan centristiska grupperingar, i första hand MIR, uppbackade av Förbundet Kommunist i Sverige, som talat om tusentals motståndskommittéer över hela landet. På den andra högerflygeln inom UP-alliansen, ivrigt stödd av VPK/KU, som talat om en »anti-fascistisk» front, omfattande allt från »ärliga officerare» och vänsterut, men naturligtvis med en avgränsning mot extremisterna, dvs mirister, maoister, trotskister etc. (not 1)
Det behöver inte vidare påpekas att begreppet »motståndsrörelse» i de båda fallen har betytt helt olika saker. Denna propaganda har medvetet försökt appellera till en spontan och naturlig önskan hos alla dem som tagit del i solidaritetsarbetet att relatera sin praktik till framgångar för kamraterna i Chile.
I stället för att utifrån den politiska medvetenhet hos Chile-aktivisterna som uttrycks bl a i denna önskan, diskutera de grundläggande uppgifterna för Chilerörelsen, har strömningar som FK och VPK bidragit till att fördunkla dessa frågor.
Innan vi närmare går in på en diskussion om den svenska Chile-rörelsens utveckling ska vi ange ytterligare en viktig skillnad i bestämningen av den svenska Vietnamrörelsen respektive Chilerörelsen.
Vietnamrörelsen växte fram i slutet av 60-talet som en del i en omfattande ungdomsradikalisering. Den indokinesiska revolutionens betydelse för det internationella studentuppsvinget under perioden 1965-70 kan inte överskattas. Kampen i Indokina var ett konkret exempel och ett alternativ för alla dem som hoppades på ett människovärdigt samhälle, befriat från kapitalismens förnedring och utarmning i alla dess former. Ett alternativ som den förkalkade reformismen och stalinismen aldrig kunnat erbjuda.
Den sino-sovjetiska konflikten och kulturrevolutionen i Kina bidrog till att skapa den ideologiska formen för ett skenbart alternativ till de etablerade arbetarpartierna. Utan att närmare gå in på förutsättningarna för den svenska maoismens totala dominans som politisk kraft i radikaliseringsprocessen i slutet av 60-talet kan vi dock konstatera att KFML (som så småningom delade sig i KFMLr och det som nu är SKP) kunde ta på sig rollen som ledande politisk strömning inom Vietnamrörelsen.
Maoismen lyftes fram av radikaliseringen och KFML gavs ett utrymme för ett exempellöst manövrerande i bl a DFFG. Organisatorisk och politisk sekterism i solidaritetsarbetet gentemot grupper som ifrågasatte KFML:s uppfattningar kombinerades med hänsynslösa interna manipulationer i DFFG, omflyttningar av »lojala» DFFG-medlemmar för att kväva opposition i FNL-grupper där kritik mot ledningen förekom, uteslutningar av aktivister som framhärdade i sin kritik etc.
Vi ska här inte återuppta vad vi tidigare skrivit om KFML/SKP och dess roll i Vietnamrörelsen (not 2). Men det vi vill betona är att Vietnamrörelsen fick sin kraft trots, och inte tack vare, maoismens dominans inom DFFG. Vi påstår alltså att Vietnamrörelsens styrka vilade på en rad förutsättningar som var kopplade till radikaliseringen i slutet av 60- och början av 70-talet, och inte på DFFG-ledningens politik i solidaritetsarbetet. Den bästa bekräftelsen på detta är Chilerörelsens utveckling.
Naturligtvis måste vi på liknande sätt försöka härleda Chilekommitténs styrka ur sociala och politiska faktorer i samhället som helhet. Men det förhindrar inte att vi kan uppfatta maoismens totala misslyckande i solidaritetsarbetet för Chiles folk under de tre år som förflutit sedan kuppen i september -73. Den viktiga frågan blir varför det varit omöjligt för SKP att tillämpa traditionen från DFFG i uppbygget av en kraftfull solidaritetsorganisation, och vilka principer för solidaritetsarbetet som möjliggjort uppbygget av Chilekommittén som en enhetsorganisation med stöd från skilda politiska strömningar.
Vilken social och politisk bas?
Den uppseendeväckande segern för Unidad Popular vid presidentvalen i Chile 1970 och utvecklingen därefter, imperialismens manövrer, den förrevolutionära krisen, kontrarevolutionen – allt detta ställde Chile och det »chilenska experimentet»
i blickpunkten för viktiga radikaliserade skikt i det svenska samhället, fr a ungdomen.
Kontrarevolutionens blodbad väckte inte i första hand en rektion på rent humanitära grunder bland dessa skikt. Den ledde till en från början relativt politiserad mobilisering. Det krävdes inga ingående analyser av det chilenska samhället för att förstå att massakern på Chiles arbetare och bönder var imperialismens och den härskande klassens svar på massornas kamp för sin frigörelse.
Under några få månader växte den organiserade solidaritetsrörelsen i Sverige lavinartat. Lokala Chilegrupper bildades över hela landet, ibland på initiativ av politiska organisationer, men ofta helt vid sidan av dessa. Vid Chilekommitténs första kongress, i december -73, fanns över 60 lokala grupper representerade. (not 3)
Grunderna för denna organisering svarade mot den politiska nivån hos de skikt som bar upp rörelsen. Det är viktigt att man uppfattar den objektiva sociala basen för den organiserade, mest framskjutna delen av den svenska Chilerörelsen. Chilekommitténs medlemmar är till största delen studenter och skolungdomar samt yngre tjänstemän. En viss del kommer också från arbetarungdomen.
När vi säger att den sociala basen för Chilekommittén fr a finns i ett relativt brett ungdomsskikt, innebär det också att den organiserade vänstern och dess periferi påverkar och påverkas av Chilekommittén. Vid Chilekommitténs första kongress fanns i huvudsak två politiska krafter representerade: VPK/KU och KAF (som då hette RMF). Även SKP fanns i viss utsträckning närvarande. Chilefrågans speciella karaktär och den kinesiska byråkratins inställning lämnade emellertid SKP till en början helt desorienterat. Men den främsta orsaken till att SKF snabbt lämnade Chilerörelsen finner vi i kraftiga förskjutningar i de politiska styrkeförhållandena mellan strömningarna till vänster om socialdemokratin, jämfört med den tidigare perioden under Vietnamrörelsens kulmen. Inte heller i fortsättningen kan vi vänta oss att de s k ml-organisationerna (dvs SKP, KFMLr, MLK och KEG) kommer att satsa på Chilekommittén som organisationer. Styrkeförhållandena är i allmänhet inte till deras fördel, och ur deras synvinkel har de inget som helst intresse eller behov av att inom Chilekommitténs ram ta upp en öppen politisk strid med KAF-are, VPK-are, FK-are och andra på lika villkor, villkor som de själva inte kan diktera. Ett enhetsarbete har för dessa organisationer alltid inneburit en »enhet» som de själva obehindrat kunnat kontrollera, utan konkurrens från andra politiska strömningar (not 4).
FK var i stort sett frånvarande i solidaritetsrörelsen under det första året, vilket speglade en inkrökt ouvrierism (arbetarromantik) hos denna organisation. Så småningom tvingades FK att på ett pragmatiskt sätt överge sin inställning.
Situationen idag är alltså att Chilekommittén inom sig rymmer i huvudsak tre organiserade politiska strömningar, KAF, VPK/KU och FK. Dessutom arbetar Förbundet Arbetarmakt, FAM, i Chilekommittén. En speciell fråga gäller de chilenska exilpartierna, vilka liksom de svenska partierna, på olika sätt arbetar i och kring Chilekommittén och försöker påverka Chilekommittén i den ena eller andra riktningen. Dessa partiers agerande har haft stor betydelse inom Chilekommittén. Denna fråga ska vi dock inte beröra närmare här.
Majoriteten av Chilekommitténs medlemmar är partiobundna, men denna kvantitativa övervikt säger ingenting om de partiorganiserade medlemmarnas politiska och organiserande betydelse inom kommittén. Kamrater från de politiska organisationerna är vana att driva politiska diskussioner och att organisera en daglig praktik. Trots att dessa kamrater utgör en minoritet är deras närvaro i Chilekommittén en förutsättning för själva existensen av Chilekommittén som en stark nationell politisk kraft.
Chilekommittén som organisation uttrycker det speciella förhållande att det mellan den etablerade arbetarrörelsen, byråkratiserad i grunden, och grupperna inom den »yttersta vänstern», med sin relativa sociala isolering, finns ett organisatoriskt vacuum i förhållande till radikaliserade skikt utanför reformismens kontroll. Ett vacuum som i speciella situationer fylls upp av organisationsbildningar som DFFG och Chilekommittén. I detta avseende kan man alltså göra en direkt jämförelse mellan DFFG och Chilekommittén, men det gäller också andra organisationsbildningar med mer eller mindre övergripande målsättningar, kring frågor som t ex miljön och kärnkraften. Även i existensen av en självständig kvinnoorganisation som Grupp 8 finns detta element med.
Stalinismens och reformismens passivitet
Vår bestämning av Chilekommittén som en permanent organisering som svarar mot den politiska nivån hos vissa ungdomsskikt ställer direkt problemet med denna organiserings förhållande till bredare sociala grupper, och fr a till arbetarklassen.
Vilket borde den internationella arbetarklassens svar på den chilenska kontrarevolutionen vara? Total isolering av Chile-juntan! En samordnad internationell blockad av alla transporter till och från Chile, genomförd av världens hamnarbetare, skulle få omedelbara positiva effekter för kampen i Chile. Socialdemokratins och stalinismens dominans inom den internationella arbetarrörelsen har naturligtvis garanterat frånvaron av initiativ i denna riktning. Den slutsats vi måste dra av den aktuella situationen är att den internationella arbetarrörelsens ledning inte är intresserad av att störta juntan.
Arbetarrörelsens parasiter är naturligtvis inte i första hand intresserade av att upprätthålla denna speciella diktatur, eftersom de ser att den form av klassdiktatur som juntan representerar riktar sig inte bara mot arbetarna, utan också mot arbetarrörelsens apparater, hur genombyråkratiserade de än må vara. Men detta är inte huvudfrågan. Diktaturen är ett faktum, och i valet mellan denna och det internationella proletariatets mobilisering för att bidra till de chilenska massornas kamp för att krossa den, väljer reformismen och stalinismen diktaturens fortbestånd.
Reformismens och stalinismens ansvar för nederlaget i Chile får sin logiska fortsättning när den chilenska arbetarklassen lämnas ensam och isolerad åt diktaturens förtryck och imperialismens exploatering.
Den internationella solidaritetsrörelsen har uppenbarligen byggts upp utanför arbetarrörelsen. Dvs den solidaritet som verkligen vilat på en spontan mobilisering till försvar av den chilenska arbetarklassen, och inte den »solidaritet» under reformismens och stalinismens kontroll, omgärdad av många vackra internationalistiska fraser, som syftat till att ytterligare frånta dessa strömningar allt ansvar för de chilenska massornas lidanden.
De faktorer som bestämmer den permanenta frontorganiseringen i solidaritet med kampen i Chile, som den formats i en rad länder, i Sverige, i Frankrike, i Västtyskland etc, kan sålunda sammanfattas:
– den internationella reformismens och stalinismens förräderi – förekomsten av relativt breda radikaliserade ungdomsskikt som kan svara på speciella politiska situationer genom omfattande mobiliseringar
– existensen av revolutionära och centristiska smågrupper vilka har svarat på de krav på en stabilisering av rörelsen som ställdes av den första spontana mobiliseringen, och vilka mer resp mindre konsekvent ställt sig den proletära internationalismens uppgifter (5).
Här, i skärningen mellan den internationella arbetarrörelsens uteblivna svar och den permanenta solidaritetsorganisationen baserad på sociala skikt utanför arbetarklassen, ställs uppgifterna i solidaritetsarbetet.
SAP:s svar på kuppen i Chile
De initiativ som togs av den socialdemokratiska ledningen i Sverige och av arbetarrörelsens byråkratier i andra länder under perioden efter kuppen togs naturligtvis inte oberoende av den reaktion som kontrarevolutionen i Chile väckte bland arbetarna på basplanet. Vi kan säga att byråkratiernas initiativ i förvrängd form speglade verkliga och möjliga genuint internationalistiska aktioner. Sådana aktioner genomfördes på skilda håll i världen, om än begränsat och isolerat. Listan kan göras lång över direkta blockadaktioner och andra former av bojkottåtgärder mot Chilegods, i Nordamerika, i en rad europeiska länder, i Japan och i Australien.
Med sin väldiga apparat kunde socialdemokratin dra igång en insamling som snabbt växte över alla gränser, den kunde sprida Chilemärken och informationsmaterial i enorma mängder, den kunde dra med chilenska exilpartier i sitt projekt.
Med Chilerörelsens utveckling blev det också nödvändigt för SAP-ledningen att bemöta de initiativ som växte fram utanför socialdemokratins kontroll. Chilekommittén visade sig förmögen att mobilisera breda grupper till försvar av de chilenska arbetarna. Med ett stöd i dessa mobiliseringar från politiska grupper till vänster om socialdemokratin fanns det uppenbara risker för att konkreta solidaritetsaktioner kunde sprida sig in i arbetarleden, i fackföreningarna. SAP:s och LO:s ledningar kunde svara på denna situation bara genom att själva demonstrera för arbetarna att det var de, Palme, Nilsson och de andra »arbetarledarna», och inte »tokvänstern i någon Chilekommitté», som kunde ta verkliga initiativ för de svenska arbetarnas solidaritet med det chilenska folket.
Å andra sidan var den socialdemokratiska ledningen tvungen att fördunkla den chilenska klasskampens politiska erfarenheter: I den socialdemokratiska propagandan blev utvecklingen i Chile en bekräftelse (! ) på reformismens möjligheter(6). »Arbetarrörelsens solidaritet» blev stora propagandamöten med Erlander och Edelstam, den blev en sekteristisk insamling där största delen gick till den egna Socialistinternationalens solidaritetsfond och till SAP:s broderorganisation, Radikal-partiet i exil. Den blev den centrala apparatens »solidaritet» med benäget bistånd från chilenska exilpartier.
Den socialdemokratiska ledningen lyckades verkligen att dra undan grunden för en rörelse i fackföreningsbasen, en rörelse som kunde hotat att gå förbi den centrala apparatens kvävande och sekteristiska initiativ och ställa krav på omedelbara åtgärder, som t ex bojkottaktioner, istället för det ständigt upprepade talet om solidariteten med de svaga och de förtryckta.
Men just på grund av att den socialdemokratiska ledningen var tvungen att ta initiativ som åtminstone delvis appellerade till de svenska arbetarnas klasskänsla, har det funnits möjligheter för en organisation som Chilekommittén att komma till tals med de socialdemokratiska arbetarna. Många av dessa möjligheter har försummats. De har försummats i samma utsträckning som den allmänna grunden för Chilekommitténs arbete, klassolidariteten, har förblivit just allmän. Samtidigt var dessa möjligheter långt större under den första perioden efter kuppen än de är nu.
Den aktualitet som gav det chilenska nederlaget återverkningar inom den internationella arbetarrörelsen minskar alltmer. Idag kan socialdemokratin lugnt lägga ner sin Chile-insamling. Skickligt lyckades den reformistiska byråkratin förhindra att frågan om den internationella arbetarrörelsens svar på kuppen i Chile över huvud taget ställdes bland massan av svenska arbetare.
Den nödvändiga klassolidariteten
Socialdemokratins styrka är Chilekommitténs svaghet – den relativa isoleringen från den svenska arbetarklassen och dess stora organisationer. Denna svaghet har, som vi försökt visa, objektiva grunder, men den kan förstärkas eller försvagas beroende på hur Chileaktivisterna ställer uppgifterna i solidaritetsarbetet. När vi säger att Chilekommittén är relativt socialt isolerad, säger vi inte därmed att Chilekommitténs verksamhet ska begränsas av de miljöer och den politiska medvetenhet som definierar de skikt som bär upp Chilekommittén.
Dvs vi säger inte att Chilekommittén i sin praktik enbart ska rikta sig till vissa ungdomsskikt och anpassa sig till dessa skikts subjektiva medvetenhet. Solidaritetens uppgifter måste bestämmas som klassolidaritetens uppgifter. De hinder som finns för den svenska arbetarklassens aktiva solidaritet med arbetarna i Chile måste verkligen konfronteras.
Ett avgörande hinder för Chilekommitténs möjligheter att konkretisera klassolidariteten är, som vi har sett, den reformistiska byråkratin. Å andra sidan finns det för Chilekommittén en möjlighet att i vissa situationer förändra styrkeförhållandena till byråkratins nackdel. När Chilekommittén förmår dra med en stor del av de politiska krafterna till vänster om socialdemokratin i enhetsaktioner kring konkreta frågor, kommer den också utifrån en sådan styrkeposition att kunna överflygla den socialdemokratiska ledningen, i första hand genom att dra med SSU-klubbar och i vissa fall fackföreningar i ett gemensamt arbete. Det finns många exempel på detta under de gångna åren, viktiga exempel även om de inte är uppseendeväckande. Idag tycks det också finnas goda möjligheter att dra in fler och fler SSU-kamrater i solidaritetsarbetet, och att mer framgångsrikt än tidigare få till stånd enhetsaktioner med lokala SSU-klubbar.
Men med Chilekommitténs sammansättning och sociala bas finns det ingen automatisk process som leder Chilekommittén till ett seriöst arbete mot den svenska arbetarklassen och dess organisationer. Majoriteten av dem som organiserar sig i Chilekommittén ställer sig inte spontant uppgiften att försöka bryta kommitténs relativa isolering, att medvetet försöka driva in Chilefrågan på arbetsplatserna och i fackföreningarna. Tvärtom, finns en spontan tendens att förlägga uppgifterna i solidaritetsarbetet på en i huvudsak allmänpropagandistisk nivå, med bössinsamling och tidningsförsäljning som viktigaste inslag. En tendens som bidrar till att befästa Chilekommitténs begränsningar.
I vilken utsträckning Chilekommittén verkligen tar sig an en seriös klassinriktning i solidaritetsarbetet beror i hög grad på hur skilda politiska strömningar som deltar i Chilearbetet agerar. Innan vi går in på denna fråga ska vi kort beröra några andra punkter som är viktiga i en diskussion om Chilekommitténs utveckling.
Vi tror att det är riktigt att påstå att Chilekommittén, centralt och lokalt, under hela den första perioden, fram till den andra kongressen i december 1974, mer eller mindre underförstått accepterade en allmänpropagandistisk inriktning för solidaritetsarbetet. Frågan om de politiska fångarna drevs i första hand i nationella kampanjer, utan att några egentliga försök gjordes för att ge denna fråga en konkret betydelse i lokalkommittéernas dagliga praktik. Varken denna eller andra frågor diskuterades utifrån Chilekommitténs möjligheter att ta konkreta initiativ, lokalt och nationellt, gentemot arbetarklassens organisationer. Vi påstår inte att dessa frågeställningar var helt frånvarande i Chilekommitténs arbete under denna period. Arbetet för kopparbojkotten, t ex, var direkt relaterad till en diskussion om nödvändigheten att koppla detta arbete till lokala initiativ på arbetsplatserna och till initiativ gentemot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Men solidaritetsarbetet i sin helhet ställdes inte utifrån denna medvetenhet.
Det var först inför den andra kongressen som frågan restes på ett mer övergripande sätt. Men det är en sak att försöka klargöra solidaritetsarbetets klassinriktning i ett handlingsprogram, som det som antogs vid Chilekommitténs andra kongress, en annan att förverkliga denna inriktning.
Det är lätt att konstatera att huvudsidan i Chilekommitténs arbete, ända fram till nu, har varit ett allmänt propagandaarbete. Men det är också viktigt att se att detta inte betyder att Chilekommittén står kvar på exakt samma nivå som vid tiden för första kongressen. Den ökade medvetenheten bland Chilekommitténs medlemmar om arbetarklassens centrala roll för den internationella solidariteten har gått hand i hand med alltfler systematiska försök, både lokalt och centralt, att driva Chilefrågan på arbetsplatser och i fackföreningar, till direkta sam-arbetsinitiativ gentemot SSU-klubbar etc.
Vi menar inte att dessa försök präglat Chilekommitténs arbete i stort, men de förekommer i ökande utsträckning. Inte heller säger vi att Chilekommittén har tagit alla de initiativ som varit möjliga på arbetsplatser och gentemot socialdemokratin och de fackliga organisationerna. Viktiga tillfällen har missats och missas fortfarande, men förståelsen för vikten av sådana initiativ har ökat, även om motsättningarna i denna fråga självfallet finns kvar, och kommer att finnas kvar (7).
Men om förståelsen för en sådan inriktning ökat så har samtidigt förutsättningarna minskat att ge initiativ på arbetsplatser, i fackföreningar och gentemot de socialdemokratiska organisationerna en tillräcklig kraft, av orsaker som vi berört ovan. Den socialdemokratiska byråkratin var naturligtvis inte oberörd av Chilekommitténs framväxt, men den hade inga större svårigheter att integrera Chilefrågan på ett för den tillfredsställande sätt. Socialdemokratin klarar utan vidare en utmaning som i stort sett begränsas till allmän propaganda.
I den utsträckning som de politiska organisationer som arbetat inom Chilekommittén understött denna begränsning har de reducerat Chilekommittén till ett rekryteringsfält. Och omvänt, i den utsträckning som de medvetet motverkat denna begränsning, bl a genom en satsning från dessa organisationers fackliga kader på Chilefrågan, hade också Chilekommittén och Chilesolidariteten kunnat bli en besvärande utmaning för socialdemokratin. I detta ligger naturligtvis en kritik mot främst Vpk:s svaga satsning på Chilearbetet, och i synnerhet i det fackliga arbetet, där Vpk:s förutsättningar borde varit betydligt större än övriga politiska organisationer som arbetat i Chilekommittén. Men kritiken riktar sig också mot en sekteristisk inställning gentemot socialdemokratin i solidaritetsarbetet, bl a uttryckt av FK. Vi kommer strax att återkomma till detta.
När vi säger att Chilekommitténs arbete har dominerats av en allmänpropagandistisk inriktning får detta inte missförstås. En av förutsättningarna för Chilekommittén att kunna uppträda som en nationell kraft av betydelse ligger just i förmågan att på nationell nivå kunna driva breda propagandistiska kampanjer. Båstadskampanjen, t ex, hade en enorm betydelse för Chilekommittén och för solidaritetsarbetet ö h t. Denna kampanj hade inte kunnat få den kraft den fick utan Chileaktivisternas dagliga närvaro på gator och torg med insamlingsbössor och tidningar, under hela denna period från hösten -73 och framåt. Det vi vill betona är emellertid att denna form för arbetet och satsningarna på nationella kampanjer inte är tillräckligt om vi ställer uppgifterna i solidaritetsarbetet i förhållande till den svenska arbetarklassen.
Chilekommitténs bevarade styrka
Chilekommittén har inte genomgått någon märkbar nedgång under de tre år som förflutit sedan första kongressen. Att solidaritetsarbetet stagnerat och minskat under vissa perioder har vägts upp av ökad aktivitet och nytillströmning under andra. Chilekommittén kommer vid fjärde kongressen, i februari 1977, att vara kvantitativt starkare än vid första kongressen och ungefär lika stark som vid andra och tredje kongresserna. Detta är uppseendeväckande nog. En rad Chileorganisationer i andra länder, väl så starka som Chilekommittén under den första perioden, har idag mer eller mindre fallit ihop.
Ett exempel är den franska Comité de Soutien a la Lutte Revolutionnnaire du Peuple Chilien (CSLRPC). Utan att glömma att det existerar många avgörande skillnader i förutsättningarna för solidaritetsarbetet i Frankrike och i Sverige ska vi ändå ange en faktor som vi tror har bidragit till CSLRPC:s snabba nedgång. CSLRPC definierade sina uppgifter mer eller mindre uttalat utifrån ett exklusivt stöd till den chilenska arbetarrörelsens vänstersektorer, bl a partierna MIR, MAPU och LCC. Detta gav i sin tur det franska kommunistpartiet och dess ungdomsförbund en god förevändning att sätta likhetstecken mellan sitt stöd till den chilenska arbetarrörelsens höger och »solidariteten med Chiles folk». Det var lätt att motivera en avgränsning mot ett samarbete med CSLRPC, som ju inte inkluderade de sektorer som kommunistpartiet backade upp i sitt stöd.
Den första periodens mobiliseringar av 10 000-tals människor vilade delvis på illusioner om en alltmer växande massrörelse i Chile, en alltmer framgångsrik motståndskamp, ledd och organiserad av vänstern inom den chilenska arbetarrörelsen. En reell kunskap om den chilenska verkligheten har så småningom brutit ned sådana illusioner, men till priset av att en stor del av de franska Chileaktivisterna demoraliserats. Utan en grundval för solidaritetsarbetet som angett att uppgifterna är desamma för medlemmar i t ex kommunistpartiet och i Ligue Communiste Revolutionnaire, den franska sektionen av Fjärde Internationalen, så har ledningen för det franska kommunistpartiet lämnats oberörd.
Villkoren för Chilekommitténs framväxt i Sverige var från början sådana att medlemmar från Vpk/KU och från KAF arbetade i samma organisation. Detta underlättade att uppgifterna kunde ställas på ett annat sätt än i CSLRPC. Chilekommittén avvisade ett ställningstagande för de ena eller de andra av de chilenska arbetarpartierna. Tillsammans med tendensfrihetens organisationsprinciper skapade detta förutsättningarna för ett brett enhetsarbete mellan skilda politiska strömningar inom ramen för Chilekommittén.
När vi gör denna jämförelse får vi naturligtvis inte bortse från de illusioner om »motståndsrörelsen» som varit utbredd också inom Chilekommittén, men vad som är viktigt i detta sammanhang är att detta inte drivit fram en splittring av rörelsen utefter de skilda partipolitiska uppfattningarna, där olika delar stöder olika »motståndsrörelser».
Inte heller ska vi bortse från att speciella händelser i Sverige, fr a Båstadsmatchen i september -75, har bidragit till att förhindra en märkbar nedgång av Chilerörelsen. Men vi tror att det faktum att Chilekommittén inte ställt sina uppgifter i förhållande till speciella chilenska partier i första hand, utan i huvudsak utifrån den chilenska arbetarklassens intressen och behov, har bidragit till Chilekommitténs stabilitet. Vi ska inte dölja att det har funnits och fortfarande finns oklarheter även i detta inom Chilekommittén. De tendenser som förekommit till att försöka lägga ett ställningstagande för den ena eller andra strömningen inom den chilenska arbetarrörelsen till grund för kommitténs arbete har emellertid neutraliserats.
Vpk och Chilekommittén
Här kan det vara intressant att titta på följande, internationellt sett, unika fenomen: inom en frontorganisation, Chilekommittén, arbetar sedan mer än tre år tillbaka medlemmar ur en trotskistisk organisation tillsammans med medlemmar från det parti som är bärare av den traditionella stalinismen i Sverige. Kamrater från dessa båda organisationer arbetar tillsammans i lokalkommittéer, i regionsstyrelser och i Chilekommitténs nationella ledning.
Vpk och t ex franska kommunistpartiet har i stort sett samma inställning i Chilefrågan, och samma inställning till hur solidaritetsarbetet bör bedrivas. Men möjligheterna för resp parti att förverkliga sin politik skiljer sig något. I grunden finns det inte heller någon skillnad mellan SAP:s förhållningssätt gentemot de chilenska arbetarna och Vpk:s. Den solidaritet Vpk står för har alltid varit en solidaritet med de chilenska reformistiska partiernas ledningar i första hand, en solidaritet som sätter likhetstecken mellan stöd till olika former av exilöverenskommelser och »villkorslöst stöd till det chilenska folket». Men vad som skiljer SAP och. Vpk i detta sammanhang är helt enkelt att Vpk saknar SAP:s sociala tyngd. SAP-ledningen kunde utveckla sitt »solidaritets»-projekt utan att ta hänsyn till Vpk. Vpk å sin sida såg inga möjligheter att resa ett alternativ till vare sig SAP:s projekt eller till Chilekommittén. Samtidigt försvårades möjligheterna att söka tillträde till SAP:s projekt genom framväxten av en bred Chilerörelse utanför reformismens kontroll, ibland med aktiv medverkan från basen i Vpk och fr a KU.
Vpk-ledningen fann sig klämd mellan SAP:s påbjudna »solidaritet» och en växande solidaritetsrörelse utanför dess egen kontroll. En anslutning till SAP:s projekt skulle betyda katastrof för Vpk:s anseende bland de skikt som bar upp Chilekommittén. Säkerligen skulle det också ha inneburit upplösning i KU:s bas. Återstod att satsa på Chilekommittén. Vpk-ledningen var naturligtvis inte överlycklig över perspektivet på ett samarbete med avgrundsgrupperna i Chilerörelsen, där styrkeförhållandena för Vpk:s del inte var särskilt gynnsamma. Men inför risken att helt isoleras i Chilefrågan, liksom partiet delvis tidigare isolerats i Indokinafrågan, och inför risken att beröva fr a KU all trovärdighet både inför dess egna medlemmar och inför militanter utanför organisationen, blev Vpk-ledningen mer eller mindre tvingad till att satsa på Chilekommittén (8).
Trots ogynnsamma styrkeförhållanden gjorde den det förstås i syfte att erövra den kontroll den inte hade. Att Vpk-ledningen misslyckades, trots den kvantitativa styrka den borde ha kunnat mobilisera, förklaras till stor del av att den förlitade sig på traditionella stalinistiska metoder. I detta hade den inte ens sin egen bas med sig. Byråkratiska manövrer, som manipulation med flygblad och affischer, hastigt upprättade lokalkommittéer av partitrogna, och total frånvaro av öppen politisk strid för sina uppfattningar, är användbara instrument bara när man redan har försäkrat sig om kontrollen över rörelsen, dvs när den redan är kvävd. Att ur underläge försöka tillämpa dessa metoder på en levande rörelse är dömt att misslyckas (9).
Utöver de politiska styrkeförhållandena i Sverige fanns det ytterligare en faktor som lade hinder i vägen för en avgränsning från Vpk:s sida gentemot Chilekommittén. Havannaöverenskommelsen mellan UP-partierna och MIR efter kuppen gjorde det svårare för Vpk att motivera en öppen brytning med Chilekommittén. Detta måste ses i ljuset av att Vpk i perioden omedelbart efter kuppen strävade att rikta in Chilerörelsen till ett stöd åt sådana taskspelerier som »exilregeringen» i Rom (10). Med Havannaöverenskommelsen försvårades avgränsningen gentemot MIR, som befann sig utanför UP-alliansen. Men samtidigt öppnade Havannaöverenskommelsen möjligheter att skapa illusioner om »motståndsrörelsen». Ett stöd till »motståndsrörelsen» blev identiskt med ett stöd till Havannaöverenskommelsen, en exilmanöver som från början till slut var ägnad åt att stärka reformismen.
Enhet och tendensfrihet
Chilekommittén organiseras på tendensfrihetens principer. I korthet innebär detta att de huvuduppgifter som ställs i solidaritetsarbetet är den minimiplattform som organisationen vilar på. Inom Chilekommittén arbetar kamrater med helt skilda värderingar av utvecklingen under UP-perioden, av de olika arbetarpartiernas roll i Chile, av militärkuppens karaktär och innebörd, av läget i Chile idag och motståndskampens taktiska och strategiska uppgifter, etc. Men oavsett politiska motsättningar inom Chilekommittén i dessa och andra frågor finns förutsättningar för ett gemensamt arbete till försvar av den chilenska arbetarklassen.
Tillsammans kan kamrater från t ex KAF och Vpk och kamrater som inte är partiorganiserade ta sig an de uppgifter som anges i Chilekommitténs handlingsprogram. Men en sådan enhet förutsätter naturligtvis att ingen politisk strömning tillåts lägga munkavle på andra i solidaritetsarbetet. Varje medlem i Chilekommittén har rätt att inom och utanför organisationen öppet deklarera och argumentera för sin inställning i en rad politiska frågor som ställts av den chilenska klasskampens utveckling, frågor som rör solidaritetsarbetet etc.
De som är emot denna form för enhetsarbete är oftast de politiska strömningar som bara kan tänka sig en »enhet» under sin egen kontroll. Det gäller de s k ml-organisationerna. Det gäller också de traditionella arbetarpartierna i Sverige, SAP och Vpk. Att Vpk trots allt finns med i Chilekommittén under tendensfrihetens villkor hänger samman med de frågor vi tagit upp tidigare.
Huvudargumentet mot tendensfriheten brukar vara att det är enheten som är viktigast, och att därför alla medlemmar i en organisation som Chilekommittén borde stå för en gemensam uppfattning, och inte flera motsatta. Att skylta med politiska motstridigheter uppfattas, enligt tendensfrihetens motståndare, som splittrande och minskar möjligheterna till breda mobiliseringar.
Enklast avvisar vi dessa argument genom att peka på de omfattande mobiliseringar till stöd för Chiles folk som Chilekommittén initierat, mobiliseringar som vilat på tendensfriheten. Dvs Chilekommittén har lyckats samla en rad politiska organisationer och enskilda i t ex stora demonstrationer kring konkreta kampfrågor i form av en minimiplattform, med rätt för dem som deltar i demonstrationen att framföra särskiljande krav och paroller så länge som dessa inte strider mot minimiplattformen. Vi kan också peka på massiva demonstrationer med 10-, 50-, 100-tusentals människor och ett myller av organisationer med egna paroller och emblem, i Paris, London, Rom, New York, Tokyo, etc, etc, kring frågor som rört Indokina, Chile, arbetslösheten, aborträtten etc, etc. Demonstrationer som organiserats med tendensfrihet. I själva verket är tendensfriheten oftast en given princip i sådana manifestationer, om vi bemödar oss att lyfta våra blickar utanför Sveriges gränser.
Att tendensfriheten blivit en kontroversiell fråga inom den svenska vänstern hänger samman med de speciella politiska styrkeförhållanden som följde ur radikaliseringsvågen i slutet av 60-talet, vilket vi kortfattat berörde inledningsvis. Vietnamrörelsens styrka gav maoismens sekteristiska frontpolitik en auktoritet som det tagit tid att bryta ned.
Men även om det är enkelt att avfärda argumentet att tendensfriheten splittrar och omöjliggör breda mobiliseringar kan det vara värt att ta upp frågan närmare. Enheten är viktigast säger tendensfrihetens motståndare. Javisst, men vem bestämmer villkoren för enheten? Och vad gäller den?
Exemplet DFFG är belysande. Formellt kunde alla som anslöt sig till DFFG:s huvudparoller bli medlemmar i lokala FNL-grupper. Men reellt tvingades FNL-aktivisterna att inte ifrågasätta de programskrivningar och analyser som DFFG-ledningen gjorde om t ex utvecklingen av kampen i Indokina, om Sovjetunionens och Kinas roll etc. Formellt hade naturligtvis alla medlemmar i DFFG rätt att diskutera politiska motsättningar inom organisationen och framföra kritik mot ledningen. I praktiken utsattes aktivister som gick emot ledningen och dess ideologiska uppfattningar för en effektiv repression enligt formeln enhet – kritik – uteslutning – enhet. Enheten är förvisso viktig för dem som motsätter sig tendensfriheten, men bara en »enhet» vars villkor de själva kan diktera.
En bred enhet i solidaritetsarbetet är självklart grundläggande för möjligheterna att få till stånd omfattande mobiliseringar. Det är inte det vi ifrågasätter. Men vi säger att först måste vi lägga fast solidaritetens uppgifter. Och vi säger att det är kring dessa konkreta uppgifter som vi måste samla en bred enhet. För Chilekommitténs del gäller det arbetet för de politiska fångarna, arbetet för en bojkott av den chilenska diktaturen, arbetet för fri asyl åt de latinamerikanska flyktingarna etc. I detta arbete är det nödvändigt och möjligt att skapa en bred enhet mellan en rad politiska strömningar i Sverige. Och den enda möjligheten att åstadkomma denna enhet är att vi uttalat klargör att den vilar på just de gemensamma uppgifterna i solidaritetsarbetet, och inte på den ena eller andra politiska strömningens övergripande analyser vad gäller t ex motståndskampen i Chile. Vissa politiska organisationers motstånd mot tendensfriheten är mycket avslöjande. Det speglar en rädsla att ge sig in på ett samarbete med andra organisationer på lika villkor. Det speglar en misstro mot den egna förmågan att i öppen politisk strid med andra strömningar övertyga människor om den egna politikens förträfflighet, och en tilltro till byråkratiska manipulationer och manövrer för att stärka den egna organisationens ställning.
Nu kan tendensfriheten inte begränsas till något som bara rör organiseringen av yttre manifestationer eller förhållandet inom Chilekommittén mellan olika partipolitiska strömningar. Den senare frågan har naturligtvis en vidare betydelse, t ex när vi diskuterar fackföreningsrörelsen och socialdemokratins fraktionsmonopol i denna. I sin förlängning gäller frågan en så grundläggande sak som arbetarklassens enhet i sina massorganisationer gentemot borgarklassen. Men i den här diskussionen om Chilekommittén ska vi peka på tendensfrihetens funktion i samband med den interna debatten och beslutsgången.
Skenbart verkar det ju som om frågan om tendensfriheten numera är väl förankrad inom Chilekommittén. Stadgeskrivningen för tendensfrihet vann med knapp majoritet vid den första kongressen, stor majoritet vid den andra, och vid den tredje var det bara några enstaka Vpk-are som ifrågasatte den. Denna utveckling är naturligtvis viktig. Men det är en sak att förstå betydelsen av ett osekteristiskt enhetsarbete mellan skilda politiska strömningar, en annan att se hur tendensfriheten kan tillämpas och fungera som en integrerad del i Chilekommitténs totala utveckling. Dvs det är en sak att ge ett – delvis formellt – erkännande till tendensfriheten som princip, en annan att aktivt arbeta i enlighet med den och därmed för demokratin inom organisationen.
I den interna diskussionen och speciellt i förkongressperioder ställs Chileaktivisterna inför problemet om hur de ståndpunkter de står för i vissa frågor, mer eller mindre i motsättning till andra kamrater inom kommittén, ska kunna drivas på bästa sätt för att ge utslag i kongressbeslut och val av en ledning som aktivt kan arbeta enligt besluten. Inom KAF och Fjärde Internationalen ser vi det som en självklarhet att kamrater med olika politiska linjer, t ex inför en kongress, har rätt att organisera ett stöd för sina respektive uppfattningar, i tendenser och fraktioner, baserade på politiska plattformar. Oavsett majoritetsförhållanden och ledningens sammansättning i förhållande till de tendenser och fraktioner som bildas, har de senare rätt att på lika villkor (ekonomiskt, utrymme i den skriftliga debatten, inledningar på medlemsmöten, etc) söka stöd för sina respektive plattformar. En minoritetslinje som går emot majoriteten av den politiska ledning som valts vid en tidigare kongress måste ges utrymme att på effektivast möjliga sätt, dvs organiserat, konfrontera sin linje med ledningens inför förbundets samtliga medlemmar.
Den här metoden för den interna debatten står i total motsättning till reformismens och stalinismens metoder, vilka senare har övertagits av en rad vänstergrupper som växte fram ur studentuppsvinget i slutet av 60-talet. Hur många exempel har vi inte sett på dessa metoder att lösa interna motsättningar: tendens- och fraktionsförbud, isolering och uteslutning av oppositionella, offentlig smutskastning etc etc.
Vad har nu detta med Chilekommittén att göra? Vi menar inte att man kan göra mekaniska överföringar av den typ av regler och rättigheter för tendenser och fraktioner som finns inom KAF till en organisation som Chilekommittén. Men metoden att i vissa fall, speciellt inför en kongress, driva politiska diskussioner bland annat genom organiserade tendenser, är fullt användbar också inom Chilekommittén. För till slut handlar det om hur kamrater som inte är partianslutna, men som står för bestämda politiska uppfattningar i solidaritetsarbetet, ska ha möjlighet att driva sina uppfattningar och söka få gensvar för dem inom kommittén. Hittills är det i stort sett partifraktionerna som haft monopol på organiseringen av strömningar till stöd för sina respektive linjer.
Sedan är det en annan sak att Vpk och FK på alla sätt försökt dölja att de är partifraktioner inom Chilekommittén, att de förfallit till hemligt fraktionsmakeri i stället för att öppet förklara varför de agerar samordnat inom kommittén. Det tydligaste exemplet är Vpk:s och FK:s manövrer vid Chilekommitténs tredje kongress, då de hade hemliga överläggningar som resulterade i en blockbildning mellan fraktionerna på frågan om valet till ny styrelse. Detta block hade ingen som helst politisk plattform, dess enda syfte var att slå ut för dessa fraktioner misshagliga kandidater, bland annat KAF-kamrater.
KAF:s medlemmar i Chilekommittén får ta på sig en del av ansvaret för att frågan om tendensfriheten i samband med Chilekommitténs interna diskussioner har stannat på ett allmänt plan, vilket i sin tur gett utrymme för missbruk av den. Tendensfriheten har för oss inneburit bl a frihet att organisera vår permanenta partifraktion och rätt för andra politiska strömningar att göra det samma. Vi har i praktiken satt likhetstecken mellan vår fraktion och den »tendens» vi organiserat inför kongresser. Vi har agerat som en sluten fraktion och utifrån detta har vi försökt få andra kamrater att stödja den linje vi stått för. Vi har inte försökt att tillsammans med andra kamrater inom kommittén som i huvudsak delat våra uppfattningar i solidaritetsarbetet, utarbeta en enkel plattform och organisera ett stöd för den i en lösare tendensbildning. Inom Chilekommittén är det främst kamrater utanför partifraktionerna som börjat konkretisera tendensfriheten som ett instrument för den interna demokratin, inte bara för partipolitiskt organiserade kamrater.
Frågan om tendensfriheten leder oss till frågan om vad solidariteten gäller, dels i förhållande till kampen i Chile, dels i Sverige. Den första frågan kan bara besvaras på ett sätt. Den internationella solidariteten måste utgå frän de chilenska massornas behov. Det kan låta alltför självklart, men ser vi tillbaka på Chilekommitténs tidigare kongressdiskussioner finner vi att det inte är sa självklart.
Vi skrev att det inte är så svårt att se att den chilenska diktaturens terror är direkt riktad mot den chilenska arbetarklassen, att förtrycket i Chile är den brutalaste formen av klassförtryck. Svältpolitiken är varken i Chile eller andra av imperialismen dominerade länder en konsekvens av »överbefolkningskrisen», den är en medveten del i klassförtrycket. Diktaturen fängslar, torterar och mördar politiska och fackliga aktivister just därför att dessa deltar i och leder massornas kamp och organisering för sina rättigheter. Därför kan vi uppfatta att de omedelbara krav som ställs i Chile idag är klasskrav, som kravet på frihet för de politiska fångarna, som kravet på politiska och fackliga rättigheter, som kravet på arbete åt alla.
Vi kan ge det internationella solidaritetsarbetet en klar och entydig klassinriktning endast genom att aktivt verka för de politiska fångarnas frihet och andra klasskrav som utgår direkt från de chilenska massornas intressen, endast genom att obetingat försvara de chilenska arbetarna och bönderna och deras rätt att organisera sig fackligt och politiskt. Chilekommitténs förhållande till de chilenska partierna måste bestämmas ur solidariteten med de chilenska massorna, och inte tvärtom. Vi försvarar de chilenska arbetarnas rätt att själva välja formerna för sin organisering, vi försvarar de olika arbetarpartierna mot repressionen och inskränkningarna i de politiska rättigheterna. Men vi vänder inte på frågan, dvs vi säger inte att de och de partierna har det riktiga programmet och att det är Chilekommitténs uppgift att ställa sig bakom just dessa partier. Vi säger inte att det är Chilekommitténs uppgift att vända sig till de chilenska arbetare och bönder som inte stöder just de och de partierna och förklara att de har fel.
Den andra frågan, som gäller möjligheterna att bredda basen i solidaritetsarbetet, har vi delvis redan behandlat. Som vi sagt ser vi tendensfriheten som ett grundläggande villkor för ett brett enhetsarbete. Men frågan kan inte begränsas till något som bara gäller de strömningar som idag faktiskt arbetar inom Chilekommittén.
När Chilekommittén har rest bojkottkravet har den visat på den internationella arbetarklassens möjligheter att genomföra en total blockad av Chilegods och genom detta bidra till juntans fall. I solidaritetsarbetet har vi vänt oss till de fackliga organisationerna och uppmanat dem att bl a genomföra omedelbara bojkottaktioner. Vi har krävt åtgärder från den socialdemokratiska ledningen, från den förra »arbetarregeringen», åtgärder som kunde svara mot det ständigt upprepade talet om internationell solidaritet. Vi har visat att en aktiv bojkott, för kravet på de politiska fångarnas frihet, en aktiv kamp för asylrätten etc, uttrycker en verklig proletär internationalism, en internationalism som inte stannar vid fraser.
Utifrån detta måste vi säga att var och en som är beredd att kämpa för dessa och andra uppgifter i solidaritetsarbetet kan organiseras i Chilekommittén. Chilekommittén kan naturligtvis inte avgränsa sig mot t ex den socialdemokratiska ledningen genom att hänvisa till »övergripande politiska skiljaktligheter». De avgränsningar som Chilekommittén kan göra mot den socialdemokratiska ledningen gäller en rad konkreta uppgifter i solidaritetsarbetet. De gäller SAP- och LO-ledningens manövrer och passivitet. Men vi kan inte säga till en arbetskamrat som är SSU-are och som är villig att delta i solidaritetsarbetet, att han/hon först måste avsvära sig sin tro på socialdemokratin innan han/hon kan bli medlem i Chilekommittén. Vi tror inte att de SSU-are som redan arbetar i Chilekommittén upplever en motsättning mellan detta arbete och sin socialdemokratiska övertygelse. Vi tror att de menar att de frågor som Chilekommittén driver är viktiga även för socialdemokratin att driva.
Chilekommittén måste självklart vara öppen för alla som är beredda att delta i solidaritetsarbetet. Chilekommittén kan inte utforma sin plattform så att de som vill bli medlemmar tvingas till att ta ställning mellan olika ideologier och strömningar inom arbetarrörelsen. Men det som måste krävas är naturligtvis att alla medlemmar i Chilekommittén kompromisslöst verkar för solidaritetens krav. Vilket bl a innebär att Chilekommitténs medlemmar tillsammans måste kräva omedelbara åtgärder av LO-ledningen. Det innebär också att Chilekommittén samlat, också Vpk-kamraterna inom kommit-ten, borde ställa krav på Vpk-ledningen att kritisera Vpk:s broderpartier, i t ex Östtyskland och Jugoslavien, för att de saboterat bojkottarbetet genom att ta emot Chilegods, bl a koppar som blockerats i västeuropeiska hamnar.
Stridsfrågor inom Chilekommittén
Många diskussioner har förts inom Chilekommittén om huvudparollerna i arbetet. Vi har försökt visa att de uppgifter som uttrycks i paroller som FRIGE DE POLITISKA FÅNGARNA, BOJKOTTA JUNTAN, FRI ASYL etc, måste utgöra tyngdpunkten i solidaritetsarbetet. Chilekommitténs arbete under tre år bekräftar att det är dessa frågor som kunnat ge solidariteten en i grunden politisk inriktning.
På Chilekommitténs andra kongress menade bl a FK-fraktionen att kravet på de politiska fångarnas frihet var en »humanitär» fråga som inte skulle användas som huvudparoll. Kamraterna i FK förstod inte att kravet på de politiska fångarnas frihet är ett grundläggande klasskrav i Chile idag, liksom det är det i Spanien. De förstod inte att själva existensen av politiska fångar i Chile är ett uttryck för Pinochetdiktaturens klasskaraktär.
Många kamrater har hävdat att det är parollen STÖD DET CHILENSKA FOLKETS KAMP MOT FASCISM – FÖR SOCIALISM som garanterar att solidaritetsarbetet inte »urvattnas». Det är en lätt uppgift att visa att denna paroll har använts i minimal utsträckning i solidaritetsarbetet, i bojkottaktioner, i ingripanden på fackmöten, i demonstrationer etc. Klassförtrycket i Chile har klargjorts av Chileaktivisterna i samband med de konkreta krav som ställts, genom att utifrån dessa visa hur förtrycket i dess olika former drabbar arbetarklassen, och varför just arbetarklassen drabbas.
Sedan är det en annan sak vad denna paroll konkret betyder för Chilekommittén som helhet. Själva villkoren för Chilekommittén som organisation är ju sådana att kamrater från flera olika politiska strömningar arbetar tillsammans inom kommittén. Kanske alla kamrater i Chilekommittén hoppas på ett framtida socialistiskt Chile. Men hur denna »socialism» och vägen dit ser ut, det kan Chilekommittén som helhet inte ge ett svar på. Ingen medlem i Chilekommittén kan ge parollen en konkret tolkning utan att hamna i strid med andra kamrater i kommittén. Den enda möjligheten vore om en viss politisk strömning inom kommittén hamnade i majoritet och i kraft av detta drev igenom sin uppfattning av vägen till ett socialistiskt Chile som grund för Chilekommittén. Vilket i sin tur skulle innebära en uppsplittring av kommittén i lika många delar som det finns skilda uppfattningar inom den chilenska arbetarrörelsen och/eller politiska förbund och partier i Sverige. Dvs det skulle innebära en anslutning till SKP:s sekteristiska linje i solidaritetsarbetet, en linje som för SKP:s del är detsamma som att solidariteten bara kan vila på ett uttalat och exklusivt stöd till SKP:s broderorganisation i Chile, PCR, och dess »front», Frente del Pueblo (11). På så sätt skulle varje politisk organisation skapa sin egen lilla »Chilekommitté».
Låt oss jämföra parollen ovan med kravet på fri asyl för alla latinamerikanska flyktingar. Det senare är ett elementärt internationalistiskt krav. Solidaritetsrörelsen måste konsekvent försvara de chilenska kamraternas rätt att fritt verka och arbeta politiskt, inte bara i Chile, utan i hela världen. Vi måste rikta oss mot varje form av politisk förföljelse som kamrater som tvingats i exil utsätts för. Vi måste kräva av alla dem som säger sig företräda de förtrycktas intressen, »arbetarregeringar», arbetarpartiernas och de fackliga organisationernas ledningar etc, att aktivt garantera de chilenska flyktingarnas politiska rättigheter. Kravet på asylrätt för politiskt förföljda är ett lika grundläggande klasskrav som kravet på frihet för de politiska fångarna.
Mot detta krav har återigen kamraterna i FK rest invändningen att det handlar om en »borgerligt-demokratisk» fråga och därför inte kan vara en huvuduppgift för solidaritetsrörelsen. Återigen har dessa kamrater missat klasskaraktären i det förtryck som de chilenska arbetarna utsätts för. Samtidigt utsår de illusioner om att det är borgerliga krafter, och inte arbetarklassen, som förmår försvara arbetarnas rättigheter, bl a rätten till fri asyl. Att vissa rättigheter betecknas som borgerligt-demokratiska därför att de ingår i den borgerliga ideologin om den parlamentariska formen för klassherravälde, innebär inte att det är borgarna som kommer att försvara dessa rättigheter. Tvärtom, de är beredda att överge dem och förtrampa dem i det ögonblick de utgör ett hot mot borgarklassens makt. Det känns lite generande att behöva påpeka att vi lärt oss detta bland annat från exemplet Chile. Vidare innebär inte dessa rättigheters beteckning att arbetarklassen inte har intresse av att försvara dem. Tvärtom, endast arbetarklassen förmår försvara dessa rättigheter som sina, genom kamp och organisering, självständig från borgarklassen.
Vid tiden strax före Chilekommitténs tredje kongress kom en grupp chilenska flyktingar till Sverige, undan förföljelse först i Chile och sedan i Rumänien (12). Vid kongressen motsatte sig Vpk:are, FK:are och andra ett enkelt uttalande till stöd för dessa kamraters krav på asyl. Kongressen avslog uttalandet med några få rösters majoritet. Detta beslut är en skam för Chilekommittén. Det visar att många kamrater varit beredda att sälja ut grundläggande klasskrav med hänvisning till vad som är realistiskt för den svenska regeringen! Chilekommittén ska m a o acceptera att regeringen avvisar politiskt förföljda Chile-flyktingar vid gränsen! Invandrarverket gick emellertid på en annan linje. Kamraterna från Chile fick asyl, trots Chilekommitténs vägran att stödja dem.
Vi tror att detta exempel visar vad som garanterar att solidaritetsarbetet inte »urvattnas». Speciellt som många av dem som var emot asylrätten i detta fall tillhör dem som mest ihärdigt påstår att det är den övergripande parollen STÖD DET CHILENSKA FOLKETS KAMP MOT FASCISM – FÖR SOCIALISM, i all sin abstraktion, som garanterar Chilekommitténs klassinriktning!
Vi ska titta på ytterligare en fråga som varit kontroversiell inom Chilekommittén: insamlingen av pengar till motståndskampen. Vi ska se på de tre linjer som drivits.
Den första linjen företräds av fr a Vpk. Den säger att insamlingen ska kanaliseras via Havanna, och fördelas mellan vissa chilenska partier i enlighet med den överenskommelse som dessa träffat. Enligt denna fördelning går de största potterna till kommunistpartiet och socialistpartiet. MIR får t ex mindre än Radikalpartiet. Denna fördelning uttrycker, enligt Vpk-kamraterna, ett »villkorslöst stöd till motståndsrörelsen». Bakom denna linje ligger uppfattningen att Chilekommittén ska stödja exilöverenskommelser av ett visst slag, dominerade av fr a kommunistpartiet och socialistpartiets högerflygel. Med hänvisning till sådana överenskommelser kan man sedan avvisa allt stöd till andra krafter som tar aktiv del i de chilenska massornas kamp mot diktaturen, t ex socialistpartiets Coordinadora och LCC (13).
Den andra linjen förespråkar den nuvarande fördelningen av insamlade medel. Hälften går till Havanna, en fjärdedel »till stöd för motståndskommittéerna» genom en fördelning 50% till MIR och 25% vardera till MAPU och Kristna Vänstern. Den sista fjärdedelen går till olika former av massarbete i Chile, som folkmatsalar, familjeföreningar, verkstäder etc. De kamrater som stod för denna linje kritiserade Havannalinjen för att denna uttryckte en form av stöd från Chilekommitténs sida till de drivande krafterna inom UP-alliansen. Istället föreslog de en förskjutning av insamlingen till ett stöd för vissa andra krafter, dvs MIR, MAPU och Kristna Vänstern. Denna linje är den som bl a FK står för.
För de strömningar som företrätt de båda linjerna ovan handlar insamlingen om hur man ska kunna rycka åt sig ett så stort stöd som möjligt för »sina» partier. Det blir styrkeförhållandena inom Chilekommittén som i sista hand avgör vilka partier som Chilekommittén ska agera stödtrupp åt. Många kamrater uppfattar Chilekommitténs förhållande till den chilenska arbetarrörelsen som någon slags kompromiss mellan svenska partier och förbund: »låt oss stödja kommunistpartiet och UP-alliansen lite grann, och MIR och motståndskommittéerna lite grann, så är allt bra». På detta sätt ställs sakerna på huvudet. Istället för att bestämma Chilekommitténs förhållande till de chilenska partierna utifrån uppgiften att försvara de chilenska massorna, utgår man från de chilenska partierna och lämnar frågan om de chilenska massornas behov åt sidan. Dvs man gör på exakt samma sätt som SAP-ledningen och SKP-ledningen. Skillnaden är bara att de senare inte har »kompromissat» med sitt stöd till i första hand sina egna broderorganisationer.
Denna inställning ger ett utrymme för att avvisa ett försvar av vissa chilenska partier, nämligen de som inte tillhör dem man kompromissat om. Den innebär att man kan argumentera för ett stöd till en organisation som Radikalpartiet, som ingen har kunnat visa bedriver ett basarbete i Chile idag, och lämna LCC, vars medlemmar dagligen riskerar livet i kampen mot diktaturen, utanför det materiella stödet. Det kan också noteras att i samband med diskussionen om asylrätten för Chileflyktingarna från Rumänien användes argument som att de »godkända» chilenska exilpartiledningarna inte ställde upp för dessa flyktingar eftersom de var »politiskt skumma». I klartext: Chilekommittén ska bara försvara flyktingar från vissa delar av den chilenska arbetarrörelsen. Andra, som t ex militanter som efter erfarenheterna från det »socialistiska» Rumänien brutit med kommunistpartiet, kan Chilekommittén lämna åt politisk förföljelse.
Uppfattningen att Chilekommittén bara ska ge materiellt stöd till vissa »godkända» partier är något som drivits av fr a Vpk och FK och naturligtvis anhängare till partierna i fråga. Den linje KAF har företrätt utgår inte från att de eller de partiernas behov nödvändiggör en förskjutning av insamlingen till förmån för »våra» partier. I insamlingen, liksom i alla frågor som rör solidaritetsarbetet, måste vi utgå från de chilenska massornas behov. Vi menar att insamlade medel i första hand måste gå till olika former av konkret massarbete i Chile, som folkmatsalar, arbetslöshetskommittéer etc. Idag har de flesta kamrater inom Chilekommittén klart för sig att det är genom dessa elementära former för massorganisering som de första stegen tas för ett återuppbygge av den chilenska arbetarrörelsen. Fortfarande finns stora problem när det gäller att hitta kanaler till varaktiga former av massarbete och massorganisering. Det finns t ex inte i Chile idag massorganisationer av samma karaktär som de spanska arbetarkommissionerna. Fortfarande är det svårt att finna möjligheter att ge pengar direkt till ett fackligt arbete. Men trots problemen menar vi att insamlingens huvudinriktning måste var stöd till konkret massarbete i Chile. Med hänsyn till problemen menar vi också att det är nödvändigt att kombinera det materiella stödet enligt denna inriktning med en fördelning mellan de arbetarpartier som deltar i kampen mot diktaturen. En sådan partikvotering kan inte utgå från en värdering från Chilekommitténs sida av det ena eller andra partiets program eller strategiska linje. Den måste utgå ifrån att Chilekommittén inte gör någon skillnad mellan olika partier i försvaret av de chilenska massornas rätt till fri facklig och politisk organisering. Denna inställning uttrycks bäst genom en likafördelning av de pengar som går till arbetarpartier.
Avslutningsvis
När vi gör en bedömning av Chilekommitténs utvecklingsmöjligheter i framtiden måste vi ta hänsyn till en rad faktorer som vi försökt belysa i de föregående avsnitten. Den subjektiva faktorn, dvs det sätt på vilket medlemmarna i Chilekommittén och de olika politiska strömningarna ställer uppgifterna i solidaritetsarbetet, är naturligtvis avgörande på kort sikt. Här ska vi inte försöka oss på att förutsäga hur olika politiska motsättningar inom kommittén kommer att lösas, men vi hoppas att det har framgått av det ovanstående att oklarheter när det gäller grundvalarna för solidariteten kan leda in Chilerörelsen i en återvändsgränd. Ingående diskussioner och klargöranden inom Chilekommittén krävs om organisationen även i fortsättningen ska vara i stånd att utmana den socialdemokratiska ledningen i Chilefrågan och bemöta maoistgruppernas sekterism.
Det som försvårar ett långvarigt arbete har vi också lyft fram. Vi kan inte vänta oss uppseendeväckande segrar för de chilenska massorna på kort sikt. Solidaritetsarbetet kan inte vila på en framgångsrik kamp på samma sätt som solidariteten för Indokinas folk. Säkert kommer vi att få se en mer eller mindre utdragen trend av stagnation och nedgång för den svenska Chilerörelsen, som trots allt har kunnat bibehålla sin styrka i långt högre utsträckning än de Chilerörelser vi känner till i andra länder. Just därför är det desto viktigare att bidra till den aktivering och organisering kring Chilefrågan som fortfarande drar till sig nya aktivister. Att organisationen fortfarande lever och inte uppvisar några allvarliga krissymptom hänger mycket ihop med att Chile-frågan i medvetandet hos de aktivister som rekryteras till och bär upp organisationen, har ställts i ett sammanhang med en rad mer eller mindre uttalade politiska frågeställningar. Det är frågor som hur kuppen var möjlig att genomföra, varför den tog sig så blodiga uttryck, reformismens ansvarighet, Chile och Latinamerika i förhållande till imperialismen etc. Detta är frågor som, när de väl har ställts, lever vidare, de försvinner inte p g a uteblivna framgångar i motståndskampen. För aktivisterna har Chilekommittén en viktig funktion för en utveckling och fördjupning av de politiska frågor de reser.
Också i det senare läggs ett betydande ansvar på KAF och KAF:s medlemmar i Chilekommittén. Vi måste ta del i och driva på diskussionerna kring dessa frågor inom ramen för solidaritetsarbetet, vi måste fördjupa frågeställningarna och bidra till en levande intern debatt inom kommittén. Och framför allt är det viktigt att koppla dessa diskussioner till nödvändigheten av solidaritet i handling, till den proletära internationalismens uppgifter, till arbetet för att mobilisera den internationella arbetarklassen till försvar av bröderna och systrarna i Chile.
Taras Kentrschynskyj
Taras Kentrschynskyj har varit aktiv i Chile-kommittén sedan 1973. Är f.n. medlem av Chilekommitténs nationella styrelse.
Noter
1. De två största partierna i Unidad Popular var kommunistpartiet (PC) och socialistpartiet (PS). De viktigaste partierna i UP-koalitionen, vid sidan av dessa två, var MAPU och Kristna Vänstern, båda utbrytningar ur det kristdemokratiska partiet; MOC, en senare utbrytning ur MAPU; Radikalpartiet, tillhörande den socialdemokratiska Andra Internationalen. Den Revolutionära Vänsterrörelsen, Ml R, som stod utanför UP, bildades 1965 genom en sammanslagning av flera smågrupper.
2. Se t ex »Revolutionär marxism kontra stalinism i Vietnamrörelsen» (Röda Häften 9), ett svar av Kenth-Åke Andersson till »Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen», utgiven av Uppsala FNL-grupp 119711. »Indokina – kampen fortsätter – solidaritet till den slutgiltiga segern» (Rött Forum 10) (19741.
3. Chilekommittén fanns i Sverige redan före kuppen, men lokalt i Stockholm. Organisationen fungerade då främst som en informations- och studiegrupp. Politiskt var Chilekommittén vid denna tid en stödorganisation till Unidad Popular i Chile. Som sådan hade den naturligtvis avgörande svagheter som vi emellertid lämnar här. När vi i fortsättningen talar om Chilekommittén underförstår vi den nationella organisation som skapades vid den första kongressen i december 1973.
4. SKP:s förhållande till Chilerörelsen har präglats av en rad märkliga turer. För att motivera sin passivitet har SKP-ledningen å ena sidan sagt att SKP inte kan stödja Chilekommittén, eftersom Chilekommittén står för ett politiskt stöd till UP (vilket är en ren och skär lögn, Chilekommittén ställer uttryckligen inte sina uppgifter utifrån ett politiskt stöd till den ena eller andra konstellationen av chilenska partier), å andra sidan har SKP-ledningen avstått från deltagande i breda mobiliseringar mot juntan med hänvisning till att den senare utgör en del i fronten mot supermakterna. SKP-ledningens agerande har naturligtvis satt spår i SKP:s bas och periferi, vilket i sin tur pressat in SKP-ledningen i motsägelsefulla positioner. Det tydligaste exemplet är Båstadskampanjen. Innan den var avslutad hade SKP-ledningen hunnit förändra sin inställning minst tre gånger. SKP-ledningens rädsla för ett osekteristiskt enhetsarbete speglas idag i det pappersalternativ till Chilekommittén de ställer upp: en »bred» solidaritetsrörelse till stöd för »Frente del Pueblo», den »front» som SKP:s egen broderorganisation i Chile proklamerat (se Marxistiskt Forum 6/761. KFMLr:s ledning har varit betydligt mer öppenhjärtig. Å ena sidan har den stött en rad av Chilekommitténs initiativ, och t o m uttalat sig om det positiva i Chilekommitténs arbete i allmänhet. Å andra sidan avvisar den ett arbete i Chilekommittén eftersom där finns för mycket trotskister och revisionister.
5. Som vi redan noterat stod FK utanför Chilekommittén i Sverige under den första perioden. Men i t ex Västtyskland och Frankrike har centristiska grupper som Kommunistische Bund och Revolution från början spelat en helt annan roll i organiseringen av Chilerörelsen. Vad gäller Vpk/KU:s plats i den svenska Chilerörelsen återkommer vi till detta. Här gäller frågeställningen Chilerörelsen och arbetarrörelsen, den senare i Sverige totalt dominerad av socialdemokratin. I förhållande till socialdemokratin måste vi betrakta den traditionella stalinismen i Sverige, uppburen av Vpk, som en marginell företeelse i den svenska arbetarrörelsen, vilket i sin tur får konsekvenser för Vpk:s förhållande till Chile-rörelsen.
6. I uppropet för Arbetarrörelsens Chileinsamling (undertecknat av bl a SAP, LO, SSU, Kvinnoförbundet, ABF) som spreds massivt i perioden efter kuppen framförs följande synpunkter:
»Den svenska arbetarrörelsen reagerar med avsky mot det som hänt och händer i Chile. Vi har alltid hävdat det fredliga reformarbetet som vapen mot de besuttnas privilegier. Chile var ett exempel inför världen på att det går att i grunden omdana samhället på reformernas väg och i enlighet med demokratins principer. Det var i fruktan för att Allende skulle lyckas som reaktionära krafter saboterade hans ansträngningar och slutligen etablerade ett blodigt förtryck. Övermäktiga ekonomiska intressen kom Allendes motståndare till hjälp. Rätten för folken att utan inblandning utifrån själva få forma sina samhällen måste därför hävdas med än större kraft.»
Se så långt UP hade kommit, och tänk så mycket längre UP skulle ha kommit om bara inte militären hade slagit till i september! På så sätt reducerades USA-imperialismens och den chilenska borgarklassens konsekventa attacker på den chilenska massrörelsen till grymma tillfälligheter, tillfälligheter som var fräcka nog att kräva ett slut på »experimentet». Att den chilenska borgarklassen med tusen band är förenad med USA-imperialismen, att den chilenska staten var och är en borgarstat, att armén är borgarstatens väpnade arm, att borgarstaten värnar om intressen som är oförenliga med arbetarklassens, att den fördjupade polariseringen mellan huvudklasserna i Chile under UP-perioden obönhörligen pekade fram mot en avgörande kraftmätning, av allt detta fanns naturligtvis inte ett spår i den socialdemokratiska propagandan. Eller snarare, spåren fanns, men så att säga i negativ form, eftersom propagandan bl a syftade till att förhindra att en medvetenhet om dessa saker spreds bland de svenska arbetarna, via politiska krafter utanför socialdemokratin.
Ledaren i Aftonbladet den 12/9 kunde t ex skriva att kuppen »drar ett slutstreck under alla förhoppningar om att genom reformer lösa de sociala och ekonomiska problemen i Latinamerika på parlamentarisk väg», samtidigt som den bekräftar att Allendes politik var helt riktig. Försöken från UP att lösa problemen misslyckades, »inte på grund av Allendes politik, utan därför att dessa militärer (som togs in i regeringen av UP) vägrade att acceptera den reformpolitik som president Allende representerade.»
7. Exempel på detta är olika förslag som rests inom Chilekommittén för initiativ gentemot socialdemokratin i vissa situationer. Bl a avvisades ett förslag att utnyttja tyngden i Båstadskampanjen för ett initiativ gentemot socialdemokratin om en gemensam insamling som skulle kunnat ge stora möjligheter att på basplanet dra med socialdemokratiska organisationer i ett gemensamt arbete. Ett annat förslag som avvisats är initiativ gentemot bl a Arbetarrörelsens Chileinsamling om upprättandet av ett gemensamt fångkontor, för ett enhetsarbete i fång- och flyktingfrågan. Ett tredje exempel rör förhållandet till arbetet för en nordisk bojkottaktion. För många kamrater tycks frågan handla om ett allmänt samarbete mellan nordiska solidaritetsorganisationer, »utbyte av erfarenheter» etc. För oss handlar det om att få till stånd konkreta samarbetsprojekt i bojkottfrågan som kan aktivera medlemmarna i de resp organisationerna i ett arbete på basplanet som kan ge tyngd åt kravet på de nordiska landsorganisationerna att genomföra en samordnad nordisk bojkottaktion mot Chile-juntan.
8. Att Vpk-ledningen inte gav klartecken för sina medlemmar att arbeta i Chilekommittén med lätt hjärta framgår med önskvärd tydlighet av Ny Dags häftiga angrepp mot »sekterna».
Ny Dag 68/73, 10-11/10, tar upp »sekteristernas gemenheter om Chile» eftersom »de säger sig stå solidariska med den chilenska arbetarklassen, men i uttalanden, flygblad, artiklar och debattinlägg för fram påståenden om och värderingar av vad som hänt i Chile som är ägnade att skada det solidaritetsarbete som nu växer fram».
Ny Dag 76/73, 7-8/11, fortsätter:
»Många tar illa vid sig av sekternas propaganda. Många människor som i indignation över vad som hänt i Chile solidariserar sig med landets arbetare och bönder blir oroliga och undrar om de stödjer de chilenska arbetarna och bönderna på ett riktigt sätt. Det är denna osäkerhet som sekterna eftersträvar att uppnå. Osäkerhet, skickligt utnyttjad, splittrar. Den solidaritet som många spontant känner kommer i första hand inte det chilenska folket till del, utan utnyttjas för organisationsegoistiska syften.»
Vpk-ledningens kluvenhet illustreras också av ett mycket lamt försök att ge ett alternativ till Chilekommitténs insamling alldeles efter kuppen. Ny Dag propagerade stilla för att solidaritetsarbetet bl a skulle organisera insamling via Svenska Fredskommitténs postgiro. Vart dessa pengar skulle gå angavs inte, och det tycks som denna insamling begravdes innan den fick liv.
9. Ett exempel: De huvudparoller som Chilekommittén hade under hösten -73, framtill första kongressen, innehöll bl a parollen STÖD DET CHILENSKA FOLKETS KAMP MOT FASCISM – FÖR SOCIALISM. Vpk-ledningen menade dock i ett första skede att den sista delen, FÖR SOCIALISM, skulle strykas. Emellertid förekom inte ett enda inlägg i Chilekommitténs internbulletin inför kongressen som argumenterade för denna linje, eller för den som Vpk-ledningen senare bestämde sig för, nämligen FÖR DEMOKRATI OCH SOCIALISM. Istället kunde det gå till så att i flygbladet och affischen för en av Chilekommitténs mobiliseringar efter kuppen hade den sista delen i Chilekommitténs paroll försvunnit. Det behöver inte påpekas att tryckningen av flygblad och affischer ombesörjdes av Vpk-are. Det hände sig också att Ny Dag intervjuade en kamrat i Chilekommitténs ledning (nr 75/73). Ett beklagligt tryckfel förvandlade dock Chilekommitténs paroll till den som Vpk-ledningen förespråkade… (kamraterna från Chilekommittén påpekade »tryckfelet» i Ny Dag 84/73).
10. Havannaöverenskommelsen innebar bl a att UP-partierna och MIR gjorde upp om en kvotering av pengar som samlades in av solidaritetsrörelser världen runt. Pengarna skulle fördelas på följande sätt: PC -29%, PS – 29%, MAPU – 8%, Kristna Vänstern – 8%, MOC – 8%, Radikalpartiet – 10%, MIR – 8%.
Vissa UP-diplomater och exilpolitiker upprättade någon form av samordningsstruktur i Rom efter kuppen som gjorde anspråk på att företräda det chilenska folket. Denna struktur betecknades ibland som den »chilenska exilregeringen». Att skänka pengar till denna struktur skulle inneburit ett stöd till något som befann sig så långt bort det ö h t var möjligt från att organisera motståndskampen i Chile.
11. PCR, Partido Comunista Revolucionario. PCR hade innan kuppen ett inflytande i vissa fackföreningar och bondeorganisationer. En del av organisationen uppgick strax före kuppen i MAPU. Organisationen är idag mycket liten, och dess »breda anti-fascistiska folkfront», Frente del Pueblo, uttrycker ingenting annat än PCR självt.
12. Hösten -75 kom till Sverige grupper av chilenska flyktingar som under en period haft asyl i Rumänien. I detta land förvägrades de rätten att arbeta politiskt. Den rumänska byråkratin isolerade chileflyktingarna från rumänska arbetare. De förbjöds att arrangera solidaritetsdemonstrationer för Chiles folk den 11 september. Vid Fords besök i Rumänien spärrades de chilenska flyktingarnas bostadsområden av med beväpnad militär. Vissa av flyktingarnas hem genomsöktes också i razzior för att förhindra protester från chilenarnas sida mot Ford. De chilenska exilpartiledningarna i Rumänien håller god min inför dessa politiska förföljelser, mot att de själva tillåts upprätthålla officiella representationer, inom den rumänska byråkratins ramar.
13. Socialistpartiets »Koordinadora» – Partido Socialista/Coordinadora de Regionales, är en heterogent sammansatt vänsterfraktion av PS. Den organiserar troligen majoriteten av de aktiva PS-medlemmarna i Chile. Det »officiella» PS och dess ledning i exil ömsom förnekar Koordinadoras existsens, ömsom påstår de att Koordinadoran är återintegrerad i »officiella» PS.