Arbetarklassens självorganisering i Portugal

Efter den europeiska arbetarrörelsens stora nederlag på 20-, 30- och 40-talen försköts världs­revolutionens centrum under 50-och 60-talen till de koloniala och halvkoloniala länderna, där de formerade sociala folkrevolutioner ägde rum, såsom den jugoslaviska, kinesiska, vietname­siska och kubanska revolutionen. Deformerade revolutioner var de i så måtto att deras led­ningar antingen pga sitt stalinistiska ursprung (Jugoslavien, Kina, Vietnam) eller pga sin prag­matiska politik (Kuba) var ovilliga eller oförmögna att fullt utveckla arbetarnas och fattig­böndernas demokratiska former av självorganisering. De uppkomna arbetarstaterna blev där­för från början mer byråkratiskt deformerade än den ryska arbetarstaten varit vid sin födelse.

Denna utveckling förträngde ett av de viktigaste kännetecknen för en segerrik socialistisk revolution: den massiva insatsen av arbetarklassens kreativa möjligheter och organisatoriska förmåga i uppbygget av ett nytt och mänskligare samhälle. Den gjorde det också svårare att mot det kalla krigets antikommunistiska hets- och förtalskampanj ställa ett positivt exempel på arbetarklassens historiska roll som den skapande kraften av en ny tidsålder.

Den revolutionära processen i Portugal ställde återigen dessa den revolutionära teorins grundprinciper i förgrunden. I jämförelse med liknande processer i de koloniala och halvkoloniala länderna de senaste 50 åren ställs proletariatet i ett imperialistiskt land i dag inför ett mycket större ansvar, ty fienden som det konfronteras med är mycket bättre förberedd. Det är inte möjligt för arbetarklassen att komma till makten med ett ofullständigt parti, en bristanden politisk ledning och organisation. Ty om inte förr så från och med den chilenska arbetarrörelsens nederlag, som framför allt var ett politiskt nederlag för dess reformistiska ledning, står det klart att de internationella imperialistiska krafterna har nu definitivt dragit sina slutsatser av det kubanska exemplet. De är idag beredda att med de mest brutala och blodiga medel slå ned varje försök att erövra någon av deras bastioner.

Mer än någonsin tidigare behöver proletariatet sitt nödvändiga instrument för de avgörande sammandrabbningarna (om det ska kunna förändra styrkeförhållandena mellan sig och borgarklassen till sin egen fördel). Utvecklandet av detta instrument – och inte motsätt­ningarna inom den borgerliga statsapparaten – är bestämmande för den revolutionära processens utveckling i Portugal. Förutom problemet med det revolutionära partiet, proletariatets ledning i den revolutionära processen, blir uppbygget och samordningen av självorganiseringen avgörande tör utgången av den portugisiska revolutionen. Den politiska kris som uppstod med den fjärde provisoriska regeringens fall i juli 1975 och som uppenbarade statsapparatens och bourgeoisins djupa splittring, gav proletariatet en objektiv möjlighet att omvandla den förrevolutionära situationen till en revolutionär. Det betyder att det uppstått en situation i vilken den borgerliga maktstrukturen alltmer faller sönder och makten underifrån, dubbelmakten, börjar utvecklas. Just frågan om struktureringen av denna makt underifrån kommer att bli avgörande för om proletariatet ska lyckas utnyttja detta historiska tillfälle för en socialistisk revolution.

Utan att behandla den grundläggande frågan om styrkeförhållandet såsom det framstår organisatoriskt och medvetandemässigt i arbetarklassens autonoma organ, kan man inte göra en tillfredsställande analys av den portugisiska processens övriga aspekter; av MFA, den konstituerande församlingens eller de politiska partiernas roll.

Arbetarrörelsen före den 25 april 1974

För att förstå organisations- och kampformernas säregenheter räcker det inte att börja analysen med händelserna den 25/4.1 Portugal fanns redan före fascismens maktövertagande, speciellt i arbetarrörelsens barndom, en militant och starkt anarkosyndikalistiskt präglad tradition inom arbetarrörelsen, som visserligen förtrycktes under diktaturen, men likväl inte kunde helt likvideras. Salazarregimen hade systematiskt berövat arbetarna alla lagligt förankrade rättigheter som femdagarsveckan, uppsägningsskydd, företagsråd, sociala förmåner, församlingsfrihet, strejkrätt och rätten till oberoende fackföreningar. Men trots detta kunde arbetarna under dessa repressiva förhållanden om och om igen genomföra strejk- och protestaktioner. Under Salazars tid lär det ha ägt rum 518 strejker.

Vid dessa strejker handlade det för det mesta om spontana och otillräckligt samordnade aktioner. Att den nödvändiga samordningen mellan företagen inte kom till stånd, sörjde de av regimen grundade fackföreningarna för. Till dessa var arbetarna tvångsanslutna på yrkesbasis. Under diktaturens sista år stärktes kampberedskapen, speciellt i Lissabon, Setubal och Porto. Detta hade en av sina grunder i den ekonomiska omvandlingen på 60-talet, då Salazar övergav sin protektionistiska politik och öppnade dörren för utländskt kapital: Andelen verksamma inom industrin steg från 25% 1950 till 35,8% 1970. Trots detta gick utbyggnaden av den industriella verksamheten inte snabbt nog för att suga upp alla de som slängdes ut på arbetsmarknaden. Hand i hand med tillväxten av levnadsstandarden i en sektor utvecklades pauperiseringen i andra. (Not 1) Lantarbetarna hade en arbetstid på 75 timmar i veckan. Timlönen varierade från 90 öre inom textilindustrin till 3,75 kr för en utbildad metallarbetare. Mellan 1969 och 1974 steg priserna med 100%. Skolplikten är (i teorin) 6 år. Portugal har också Europas högsta barnadödlighet.

… Exemplet Cometna

Cometna är ett järn- och stålverk som ligger i utkanten av Lissabon. De 1 950 arbetarna, fördelade på tre fabriker, producerar bl a järnvägsvagnar, buffertar, pannor till gjuterier och turbinaxlar. Redan 1962 under Salazars regim hörde arbetarna vid Cometna till det omliggande industriområdets pionjärer i kampen för de mest elementära rättigheterna. Den politiska polisen (PIDEDGS), polisen (PSP) och det Republikanska Nationalgardet (GNR) grep systematiskt in i arbetskonflikterna. Strejker förbjöds. I maj 1962 fängslades flera arbetarmilitanter.

På 60-talet hade kampen också en politisk karaktär. Redan på denna tid hade arbetarna skapat ad-hoc-kommissioner vilka av säkerhetsskäl nyvaldes inför varje speciellt problem. 1969 krävde arbetarna vid Cometna, som de första i området, en nationell minimilön på 6 000 escudos. De andra fabrikerna anslöt sig till kravet. Efter denna kamp förvägrades 17 arbetare den lönehöjning som uppnåtts i kampen. Motiveringen var att deras arbetsprestation var för dålig. Efter en två månader lång och segdragen kamp och en arbetsnedläggning lyckades arbetarkommissionen tvinga igenom löneförhöjningen också för dessa 17 arbetare. 1972 tillkämpade man sig 45 timmars arbetsvecka. I slutet av 1973, då strejkvågen började tillta över hela landet stod Cometna i spetsen för de kämpande arbetarna. De krävde en löneförhöjning med 1 500 escudos. I januari bröt det därför ut en strejk som stod under kontroll av arbetarnas stormöte. Ett förslag om att arbetarkommissionen skulle få förhandla med en kommitté bestående av regeringsrepresentanter och företagsledningen avvisades och istället krävdes öppna förhandlingar. På detta sätt skyddades arbetaravantgardet, som i sin tur ställdes under hela arbetarstyrkans kontroll.

Dessa exempel visar, att arbetarnas kampberedskap under fascismen inte fullständigt kunde brytas. De klargör emellertid också två viktiga kännetecken på den portugisiska arbetarrörelsen:

1. Arbetarnas uppsplittring, som var en effekt av de fascistiska fackföreningarna, kunde inte övervinnas av de enskilda arbetarkommissionerna (speciellt inte då de var ad-hoc-kommissioner, dvs tillfälliga kommissioner). 1 motsats till förhållandena i Spanien förblev samordningen av kampen på en mycket låg nivå. Genomförandet av samordnade strejker eller generalstrejker var inte möjligt på grund av repressionen och arbetarklassens låga politiska medvetenhet.

Reformisternas ringa inflytande är också påfallande. Orsaken härtill ligger i avsaknaden av en samordningsstruktur som kunde kanalisera de spontana och från varandra isolerade strider som utvecklades efter den 25/4.

Formerna för arbetarnas självorganisering efter den 25 april 1974

Arbetarkommissionerna

Första fasen: 25 april till 28 september 1974

Bourgeoisin välkomnade den 25 april. Men varken borgarna eller MFA hade räknat med den faktor som kom att bestämma den vidare utvecklingen: massrörelsen. En stor demonstrations- och strejkvåg översvämmade landet. Det var inte någon förbittrad kamp mot kapitalismen eller mot MFA-regeringen. Tvärtom, det var en glädjefest över de nyvunna friheterna och för bestämda krav som man höll för självklara och som stod i samklang med 25-aprilandan: slut på kolonialkrigen och hemtagande av soldaterna, utrensning av fascister från statsapparaten och företagen, löneökningar, osv.

Först i början av juni lyckades regeringen åter få grepp över situationen. Massornas mest trängande behov uppfylldes. I en regelrätt kampanj från regeringen, MFA, PCP och Inter­sindical gjordes det nu klart för arbetarna: mer är inte möjligt. Landet är fattigt. Nu gäller det att bita ihop tänderna och bygga upp det nya Portugal, istället för att låta tiden gå förlorad genom strejker och demonstrationer. Kampanjen hade framgång, därför att den portugisiska arbetarklassens medvetenhet endast långsamt skärptes och MFA:s och PCP:s anseende var ogrumlat. Endast i enstaka företag bröt förnyade strejker ut. Kraven var samma som i maj 1974 – men nu skedde kampen på andra villkor: arbetarna måste kämpa såväl mot regeringen/MFA som mot PCP/Intersindical, mot Copcoli-enheternas militära intervention och mot PCP-mobiliserade demonstrationer. På så sätt uppstod hos de arbetare som gick ut i kamp efter maj 1974 en utpräglad misstro mot MFA, PCP och arbetarbyråkratin och ett starkt förtroende för sina egna krafter och för de självständiga arbetarorganen.

Det var visserligen en isolerad minoritet av den portugisiska arbetarklassen som gjorde den erfarenheten under sommaren 1974. Men när stora delar av arbetarklassen under vintern och början av 1975 åter tog upp kampen var denna minoritet inte längre en isolerad förtrupp utan avantgardet till en bred rörelse.

De portugisiska företagarna tog efter kuppen den 25 april ganska snart sin tillflykt till samma åtgärder som deras kapitalistiska bröder använt sig av i Chile under Allendes regering: de började forsla ut sitt kapital till utlandet, föröva sabotage mot fabrikerna, lagra varor och demontera arbetsplatser.

Då fackföreningarna även efter den 25 april behöll sin gamla struktur med yrkesfack och genom en rent byråkratisk handling i toppen tillsatte en ny ledning lyckades de aldrig dra till sig de radikaliserade arbetarna. Dessa började istället skapa sina egna instrument. I nästan alla företag slöt sig de mest medvetna arbetarna spontant samman. Detta skedde inte bara i stor­företag som luftfartsbolaget TAP, Lisnavevarvet och järn- och stålverken utan också i små företag som Sogantal eller i relativt efterblivna sektorer. Ja, t o m i områden som är ganska isolerade från stora industricentra såsom vid gruvorna i Panasqueria bildades arbetar­kommissioner för att upprätta en lista på de krav man tänkte kämpa för. Förutom rent ekonomiska krav ställdes redan i denna första fas politiska krav. De koncentrerade sig kring följande områden:

Löneökningar, framför allt för de sämst betalda skikten. Minimilön på 6 000 esc., bibehållen lön vid sjukdom. (Vid Cometna erhöll de undre lönegrupperna 1.900 escudos i lönehöjning; frän 11.000 esc. i månaden och uppåt gavs ingen ökning).

  • Arbetets organisering. Sänkning av bandhastigheten; bort med ackorden.
  • Återanställning av alla avskedade. I många företag offentliggjordes avskedningslistorna och man kämpade mot varje fall av avskedande.
  • Utrensning av fascisterna. På stormöten bestämdes i samarbete med MFA-kommissionen, som hade undersökt PIDE:s arkiv, vilka som skulle slängas ut. På detta sätt genomdrev arbetarkommissionen vid Cometna att fabrikens ägare såväl som en av hans förvaltare fängslades, då man kunde bevisa att de bedrivit sabotage, transporterat ut kapital till utlandet samt haft nära förbidelser med CIA. Den utsparkade förvaltaren hade talrika gånger besökt en internationell arbetsgivarförenings kurser i Versaille, vilka hade som tema hur man förhindrar arbetarnas kamp och splittrar de anställda.

Under denna period stod framför allt arbetarkommissionerna inom textilindustrin i spetsen för utvecklingen (Sogantal, Charminha, Tapetes de Arraisolos, Naturana).

Exemplet Sogantal (2)

Den kamp som de 150 kvinnliga arbetarna vid Sogantal i Montijo (Alentejo) förde framstår som exemplarisk för denna fas. Sedan 1968 knogade de unga arbetarna för sin franske chef till en lön på mellan 90 öre och 1,80 kr. För en lönekostnad på 450 kronor lät företagaren Pierre Lardat framställa 400 klädesplagg varje dag som han sedan sålde för ca 15 000 kronor i Frankrike.

Arbetarna krävde en löneförhöjning på ca 300 kronor i månaden för alla. För att sätta kraft bakom sina krav började de den 20 maj att minska produktionstakten. Den 30 maj stängde ägaren företaget och flyttade till Frankrike. Arbetarna svarade med att ockupera fabriken och återuppta produktionen. De valde en produktionskommission och en strejkkommission – båda två avsättbara. De delade upp sig i produktionsavdelningar och försäljningsavdelningar som for runt i landet med lastbilar och sålde de framställda plaggen. De gav också ut en strejk­tidning som spreds över hela landet. Den ständiga kontakten med befolkningen och den utbredda kunskapen om deras problem gav de kämpande arbetarna ny luft under vingarna.

I slutet av augusti kom det emellertid till nya sammanstötningar. Med arbetsministerns medgivande och med stöd av inrikesministern och GNRs (Republikanska Nationalgardet) polistrupper trängde på natten den 24 augusti en med pistoler, tårgas och batonger beväpnad kommandostyrka bestående av 15 fransmän in i fabriken och började utrymma den.

Kl. 19 började befolkningen i Montijo strömma in i fabriken. Fransmännen barrikaderade sig på kontoret. Då grep armen in, utrymde företaget och häktade fransmännen som dock åter frigavs efter några dagar. Arbetarna krävde att företaget skulle förstatligas – men förgäves. Av ekonomiska skäl blev de tvungna att slå igen företaget.

Fram till september ägde ytterligare några betydande strejker rum: först postarbetarnas strejk från den 18-20 juli vilken var den första nationella strejken, sedan strejkerna vid flygbolaget TAP, tidningen Journal de Comercio, vid Lisnave, Timex och Effacec Inel. Inte desto mindre gjorde under hösten en lätt »kamptrötthet» sig märkbar. Den kunde övervinnas törst i december.

Ett väsentligt inflytande härvidlag hade PCP:s demobiliseringskampanj. Under de stora strejkerna under sommaren slöt PCP helt upp bredvid regeringens repressiva krafter. De använde sig av de mest skiftande metoder för att undertrycka kampen – skrämselpropaganda, förtal, hot och angivelser. PCP riktade mer sitt intresse mot att erhålla funktionärsposter i fackföreningarna och de lokala myndigheterna än att driva kampen i fabrikerna vidare. För att inte förlora sin ställning i regeringen anklagade de de strejkande arbetarna för att spela reaktionen i händerna.

Den 4 september 1974 förkunnade de i en kommuniké att »objektivt har arbetarna på Journal de Comercio och de andra tidningarna som av solidaritetsskäl vill delta i strejken förvandlat sig till reaktionens och fascismens verktyg! Kamrater, man måste djärvt säga: Nej till solidaritetsaktioner som tar formen av strejker» (3).

PCP gick i denna fas t o m så långt att de stödde anti-strejklagen av den 27 augusti – en av de mest reaktionära antistrejklagarna i Europa. Enligt denna lag var det t ex tillåtet att svartlista strejkande och förbjuda spontana strejker.

Andra fasen: från 28 september till den 11 mars 1975

Efter reaktionens första misslyckade kuppförsök går arbetarrörelsen in i en ny radikaliserings­fas, som blir tydlig framför allt fr o m december 1974. Arbetarna fick nu känning av den utveckling som statistikerna på ekonomiministeriet upptäckte först i maj 1975: Att de kraftiga löneökningarna från maj 1974 till årsskiftet (nominellt 25-28%) så när som på en eller två procent hade ätits upp av prisstegringarna. I slutet av 1974 kände sig arbetarna lurade på konfekten från den 29 april. Men deras självmedvetande hade genom händelserna den 28 september blivit enormt mycket starkare och med hjälp av sina självständiga organ försökte nu arbetarna vinna det som de förgäves förväntat sig av MFA-regeringen.

Under den föregående fasen hade demokratiskt valda och kontrollerade arbetarkommissioner bildats, framför allt på de företag som genomfört strejker också efter maj 1974. I de andra företagen hade kommissionerna för det mesta bildats spontant av de avancerade arbetarna. Dessa kommissioner hade många gånger förblivit isolerade då de inte lyckats dra in en majoritet av arbetarna i kampen. Nu däremot sammankallades i många fabriker stormöten där delegater till kommissionerna väljs. De är ansvariga inför stormötet och avsättbara av detta.

I denna fas framträder också tydligt den olikartade utvecklingen av arbetarkommissionerna. En del bryter snabbt med den reformistiska praktiken, som exempelvis några kommissioner inom den kemiska industrin, vid TAP och Lisnave. Ofta kommer de under inflytande av maoisterna (UDP, OCMLP, MRPP), centristerna (MES) eller ultravänstern (PRP, LUAR). Till en början framträder detta arbetaravantgarde i Lissabon, Almada och Setubal. Först senare växer det också fram i Porto och andra industristäder. Då detta avantgarde saknar en klar uppfattning lyckas emellertid många gånger PCP vinna tillbaka en del av sitt inflytande. Så skedde vid Lisnave efter den 11 mars då företrädarna för den extrema vänstern inte återvaldes.

Andra kommissioner utvecklade en praxis av medbestämmande (framför allt i små- och mellanstora företag), andra åter tog sig an funktionen av en fackföreningskommission.

Tredje fasen: från den 11 mars 1975

Mobiliseringen mot den andra misslyckade kuppen den 11 mars betydde ett nytt språng framåt för arbetarklassens medvetande och organisering, ty den klargjorde för breda skikt vilket hot det är för den revolutionära processen att kapitalet är i händerna på de privata företagarna. Bankutdrag avslöjade monopolkapitalets stöd till kuppmakarna.

Det var de anställda vid bankerna och försäkringsbolagen som tog initiativet och krävde förstatligande. Bankerna Espirito Santo, Totta e Acores Pinto Maoyor, Portugues do Atlantico, Borges e Irmao, Banco Nacional Ultramarino (BNU), Fonsecas e Burnay gick i spetsen för vågen av förstatliganden. I dess kölvatten följde el- och oljeföretagen, de kemiska företagen, transportväsendet, järnvägarna och sjöfarten, flygbolaget TAP och Sidururgia Nacional – landets största stålproducent. Under arbetarnas tryck nationaliserades på så sätt ungefär 60% av industrin.

PCP stödde förstatligandena då de motsvarade partiets antimonopolistiska program, även om de snart gick utöver detta. PCP:s mål är att centralisera krediterna och neutralisera de stora monopolen för att kunna understödja de små och mellanstora företagen, vilka räknas till den gynnade partnern vid det »nationella återuppbygget». Detta perspektiv, som i PCP:s program medför nationaliseringar, visar att förstatliganden i sig inte är revolutionära. De utvecklar en revolutionär dynamik först då arbetarna är medvetna om att det kapitalistiska produktions­sättet, produktionsanarkin, kommer att leva kvar i de nationaliserade företagen såvida de inte ställs under deras, arbetarnas, kontroll. För att på ett verksamt sätt kunna inskrida mot avskedanden, kapitalflykt, investeringsstopp, varulagring och understöd till de reaktionära krafterna från arbetsgivarnas sida, är det nödvändigt att arbetarna tillskansar sig en noggrann kontroll över bokföringen, varulagret och över produktionen (4). Två exempel:

Företagsledningen vid Lisnavevarvet hade under fascismen fastlagt en plan för investeringar i Brasilien. Om den gick i verket betydde det oundvikligen avskedanden vid de portugisiska varven. Efter den 25 april förhindrade arbetarkommissionen tillsammans med arbetar­kommissionen på Bank Totta e Acores att planen gick i verkställighet och bestämde att kapitalet istället skulle användas till att skapa arbetstillfällen i Portugal.

De anställda vid flygbolaget TAP upptäckte att de tog emot varor från England som lika gärna kunde framställas i Portugal. De satte sig därför i förbindelse med arbetarkommissionen i en fabrik som kunde producera motsvarande vara.

Med arbetarkontrollens införande nådde arbetarnas självorganisering en kvalitativt högre nivå. De första månaderna efter den 25 april hade arbetarkommissionerna i första hand försvarat arbetarklassens omedelbara intressen. Nu blev de tvungna att på grund av händelsernas utveckling direkt gripa in i företagens och statens bestämmanderätt. Detta var bara möjligt genom en ny organisationsprincip, enligt vilken det största möjliga antalet arbetare deltog i utövandet av kontrollen. Principen om arbetardemokrati blev en grundfråga för om produktionens omorganisering skulle lyckas eller ej. Arbetarnas organisationsformer blev därför centrala i diskussionen. Enbart vid Lisnave finns det tre olika projekt:

.. Rådet för arbetarnas försvar (CDT)

2. Det revolutionära arbetar- och soldatrådet (CRTSM); utropat av PRP-BR.

3. Ett projekt av UDP

Av dessa tre projekt är det bara det första som är i full funktion.

Rådet för arbetarnas försvar (CDT) består av 20 arbetare som valts på stormöten på sina respektive avdelningar. Tillsammans med andra arbetare, som också är valda på stormöten, bildar de dessutom olika underkommissioner:

  • den tekniska kommissionen, som satt som sitt mål att i samverkan med det nationella projektet omstrukturera hela industribranschen.
  • informationskommissionen
  • skolningskommissionen
  • saneringskommissionen.

För att göra produktionskontrollen verkligt fungerande väljs inom varje arbetssektor ett kontrollråd (allt som allt 10 st.). Dessa står i nära förbindelse med varandra och med centrala CDT såväl som med representanter för regeringen. Kontrollrådens uppgift är att kontrollera företagens ekonomiska och sociala aktivitet. Det betyder fullständig kontroll över finanserna, avskaffande av affärshemligheten.

Den 14 juli lade CDT fram ett dokument i vilket det slog fast sina två huvuduppgifter:

1. Arbetarna måste ha ledningen i fabrikerna, makten på landsbygden och överta ledningen för hela samhället. Därför föreslår CDT:

a) att en planerings- och kontrollkommission grundas för hela varvsindustrin. För att neutralisera grunden för den kapitalistiska ackumulationen, föreslår vi att en nationell kommission bildas bestående av delegerade arbetare från samtliga industrier. Denna kommission måste ha makt att i nationell skala utarbeta och samordna en politik för varvsindustrin.

b) En nationell kontrollkommission för samtliga företag som tillhör CUF-koncernen. (CUF var delägare av Lisnave.)

c) En nationell kontrollkommission för hela den portugisiska industrin.

2. En grundläggande omvandling av varvsindustrin. Det betyder att produktionen skall regleras efter den arbetande befolkningens behov och inte efter profitprincipen. Arbetarna skall bestämma vad, hur, när och för vem de skall producera. Detta kan bara ske när kampen i fabrikerna sammanlänkas med den allmänna kampen mot kapitalismen och imperialismen. Det får inte finnas någon ekonomisk kamp som inte tjänar revolutionens politiska mål.

De revolutionära arbetar- och soldatråden (CRTSM). CRTSM i Marinha Grande bildades den 11 mars efter förebild av det första arbetar- och soldatrådet, vilket utropades som en själv­ständig och icke-partibunden front mot reaktionen. CRTSM var inte tänkt att ersätta CDT utan att komplettera det. I dess andra manifest angavs CRTSM:s mål till att erövra makten på det ekonomiska, politiska och militära området, ty »man utövar verkligen inte kontroll över ett företag om man inte löser frågan hur makten ska utövas av arbetarna». Det är denna tanke som ligger till grund för bildandet av två strukturer som inte ingår i CDT: de politiska och militära kontrollråden. Till skillnad från CDT så skall, genom dessa råd, styrelsens bestämmande­rätt inskränkas hårdare.

  • Det politiska kontrollrådets uppgifter är att utifrån en klass-ståndpunkt och på ett osekteristiskt sätt diskutera samtliga politiska problem som angår arbetarna, samt att politiskt analysera de handlingar som utförs av råden och kommissionerna.
  • Det militära kontrollrådet är det instrument med vilket arbetarnas landvinningar skall försvaras och maktövertagandet förverkligas. Dessa miliser skall kontrolleras av arbetare och soldater samt bilda basen för folkarmén. Den roll dessa miliser spelar beror för vissa företag på den betydelse deras fabrik har för den nationella ekonomin, för andra på nödvändigheten att militärt försvara befolkningen.

CRTSM:s struktur: På ett stormöte väljer arbetarna rådsförsamlingen. De väljer likaså underkommissioner för det ekonomiska, politiska och militära områdena, inom vilka de tre kontrollkommissionerna bildas. Dessa kontrollerar de tre »sekretariaten för den ekonomiska, politiska och militära makten», vilka väljs av rådsförsamlingen och är de samordnande och verkställande organen. Tillsammans bildar de rådssekretariatet. Råds församlingen och rådssekretariatet har kontakt med interna såväl som utomstående institutioner (styrelsen, stadsförvaltningen). CRTSM gör anspråk på att dra in ett större antal arbetare i makt-utövandet och kontrollen än vad CDT är förmöget till.

Den tredje varianten av de vid Lisnave företrädda självorganisationsformerna initierades av UDP. Den medförde endast en smärre modifiering av CDT genom att man bildade baskommissioner med kontrollfunktioner samt lokala folkförsamlingar. Av CRTSM anklagades de för att inte bilda någon organisation som gjorde det möjligt för arbetarna att överta och utöva makten.

Tre faror för projektet med arbetarkontroll

1. De reformistiska krafterna, PCP och Socialistpartiet, försökte utnyttja principen om arbetar­kontroll till att driva upp arbetsansträngningarna. Med paroller som »bygg socialismen i arbetet» försökte de vinna arbetarna för »slaget om produktionen» genom vilket man skulle närma sig socialismen. Den 12 juni offentliggjorde PCP:s politiska kommission en förklaring i vilken den uttalade detta särskilt tydligt: »Slaget om produktionen kommer inte att vinnas med ord…. utan genom den organisatoriska dugligheten, den revolutionära disciplinen, den revolutionära kreativiteten och genom de revolutionära offren». I vems fickor som arbetarnas offer hamnar så länge kapitalisterna besitter förfogande-rätten över industrin och staten för­blev dock en obesvarad fråga. Parollen om »slaget över produktionen» måste snart överges, då endast en obetydlig del av arbetarna efterkom deras uppmaning.

2. Ytterligare en fara består däri, att arbetarkontrollen under ledning av de reformistiska krafterna länkas in på självförvaltnings- eller medbestämmandeprincipens banor. Om arbetarna på det sättet övertar ansvaret för sitt eget företag förlorar de sin självständighet – dvs de underordnar sina egna intressen under det enskilda företagets. Ett exempel härpå utgör försäkringsbolaget Garantia Funchalense där en representant för företagsägaren deltar i den tillsatta styrelsekommissionen.

3. Den tredje illusionen, vilken understöds av Socialistpartiet, består i antagandet att det genom arbetarkontrollen och självförvaltningen skulle vara möjligt att skapa nya produktionsförhållanden i de nationaliserade företagen, innan den politiska makten i sin helhet övertagits av arbetarklassen.

I kampen mot dessa illusioner fyller arbetarkontrollen en dubbel och mycket viktig peda­gogisk funktion. Å ena sidan kan man i praktiken visa att arbetarkontrollen faktiskt inte är möjlig förrän i en revolutionär period, en period av dubbelmakt, ty först då, då bourgeoisin redan förlorat viktiga områden, kan dess motstånd neutraliseras och den tvingas till att överge en del av sin bestämmanderätt.

Å andra sidan måste exemplariska aktioner genomföras redan under den förrevolutionära perioden, ty den stora massan av arbetare utvecklar inte sitt medvetande genom allmän propaganda, utan endast genom det praktiska exemplet.

Logiken i kraven på arbetarkontroll består i att de utgör en förbindelselänk mellan arbetarnas omedelbara intressen och frågan om arbetarklassens makt. Arbetarnas medvetande utvecklas genom att de i kampen för sina omedelbara intressen i praktiken ifrågasätter företagarens makt. Det är klart, att denna process inte genomförs plötsligt för alla arbetare från den ena dagen till den andra. Den förutsätter att den mest medvetna delen av klassen tidigare samlat praktiska erfarenheter i utövandet av arbetarkontrollen (6).

När arbetarkommissionerna kommer i konflikt med statsapparaten erfar de att arbetar­kontrollen endast är möjlig: under förutsättning att styrkeförhållandena mellan klasserna förändras. Endast med hjälp av våld – i så motto att de erövrar all bestämmanderätt över produktionsmedlen – kan arbetarna påtvinga borgarklassen sin kontroll.

En allmän arbetarkontroll kan alltså bara motsvaras av en proletär offensiv som upprättar dubbelmakten. Det betyder, att arbetarkontrollen endast kan konsolideras genom organisatoriska förankringar – genom att samordningen och centraliseringen av självorganiseringens former alltid drivs vidare.

Samordningen av arbetarkommissionerna

Vid utövandet av arbetarkontrollen uppstår dagligen behovet av en samordning med arbetar­kommissioner i andra företag. De enskilda kommissionernas trånga gränser bevisar att de ekonomiska problemen inte kan lösas inom ramen för de enskilda företagen.

Så fastslog t ex fackföreningskommissionen vid en pappersfabrik i Santarem, att den cellulosaförädlande industrin inte längre levererade tillräckligt med råmateriel, trots att den samtidigt sålde 8 % av sin produktion i utlandet. Kommissionen vädjade då till solidariteten hos arbetarna vid en cellulosaförädlande fabrik och uppmanade dem att bilda en kommission för att kontrollera produktionen och företaget.

Ett annat exempel på hur medvetandet utvecklas genom praktisk erfarenhet finner vi hos de bankanställda. För att kunna förhindra företagarnas kapitalflykt måste bankkommissionerna upprätta ett nära samarbete med fabrikskommissionerna. En kontroll av kontoutdragen vore ju meningslös om den isolerades från en kontroll av den verklighet som döljer sig bakom siffrorna. Det är bara fabriksarbetarna som känner varulagrets verkliga storlek, varornas reella värde. Det är bara de som t ex kan avgöra om de i bokföringen upptagna nyanskaffningarna är äkta, eller om de gamla maskinerna endast har reparerats för att på så sätt föra ut icke bokfört kapital till utlandet.

Arbetarkommissionerna inom några industrigrenar är sedan en tid redan samordnade. För­utom inom den cellulosaförädlande industrin (Sotel, Celnorte, Celtejo) finns en samordning mellan nio företag inom den tunga metallindustrin – bl a deltar Lisnave, Cometna och Sorefame. Denna samordning legaliserades den 27 juli. De nio arbetarkommissionerna fram­ställde en gemensam produktionsplan enligt vilken produktionen för samtliga nio företag skulle struktureras om på ett enhetligt sätt. Därigenom har man undvikit att arbetarna i en fabrik har behövt avskedas medan övriga fabriker har haft extraskift.

Parallellt med denna samordning finns det en kommission för små och mellanstora företag, med vilken storföretagens samordningskommission samarbetar.

En regional och nationell samordning av alla kommissioner är tydligen mycket svår att uppnå. Arbetarna hyser, inte minst på grund av sina erfarenheter av Intersindical, ett ganska stort misstroende mot centralisering och mot partierna, som de förknippar med byråkratism och mani­pulation. Nationella samordningskongresser och -strukturer har hittills alltid samman­kallats och dominerats av den ena eller andra politiska organisationen. Därför har de själv­ständiga organen inte kunnat känna igen sig i dessa strukturer, utan i stället fjärmat sig från dem.

Redan i september lät en samordningsstruktur för olika industrigrenar, Interempresas, höra talas om sig. Den deltog i organiserandet av demonstrationerna den 28/9 och den 7/2 mot avskedanden resp. mot NATO. Den stod under starkt maoistiskt inflytande. Dess sekterism och bristande klarsyn hindrade den från att ge ett adekvat svar på kuppförsöket den 11 mars. Den förföll till passivitet, och splittrades kort därefter upp i den obetydliga Interempresas, som i fortsättningen stått under inflytande av OCMLP (FEC) och CMLP, samt i Inter­commisiones som är influerad av UDP, MES, och MRPP (7). Intercommisiones provisoriska sekretariat förberedde inför den 27-28 september en kongress till vilken man försökte integrera reformistiska kommissioner och kommissioner från andra regioner.

De av PRP/BR stödda Revolutionära Arbetarråden lyckades med sin 2:a nationella kongress den 2-3 augusti få till stånd en snävare samordning med representanter från ca 50 fabriksråd och 20 soldatråd. På dagordningen stod en rapport från nationella sekretariatet, en analys av den politiska, ekonomiska och militära situationen, arbetarklassens organisationsformer för maktövertagandet, proletariatets diktatur, arbetarråden och partierna, rådens samordning samt de omedelbara uppgifterna.

Bostadskommissionerna

En viktig händelse i den revolutionära processen i Portugal är kampen inom reproduktionens område. Den starka radikaliseringen inom detta område har sina rötter i en typisk företeelse hos en av andra länder beroende stat. På grund av den ojämna ekonomiska utvecklingen av landets olika delar (vilket hänger samman med strävan att tillgodose det utländska kapitalets behov) framträder en stark skillnad mellan land och stad. Landsbygdsbefolkningens breda massor blir fattigare. Resultatet blir en omfattande flykt till städerna. 1 städerna är emellertid den svaga portugisiska bourgeoisin vare sig villig eller förmögen att skapa de nödvändiga infrastrukturerna.

Efter den 25 april tog därför kraven på människovärdigare bostäder och bättre hygieniska förhållanden sig snart organisatorisk gestalt i form av bostadskommissioner. Regeringen lanserade ett projekt (S.A.A.L.) enligt vilket bostäder skulle byggas för de av staten under­stödda bostadsföreningarna. Genom att försöka dra in stadsdelarnas invånare i förvaltningen av eländet försökte staten bromsa befolkningens egen mobilisering. Som svar härpå uppstod emellertid, med början ungefär i juli 1974, bostadskommissioner. Ofta har de bara formen av aktionskommittéer, men under vänsterns inflytande har rörelsen erhållit en organisatorisk fasthet och blivit alltmer utbredd.

Hur bildades kommissionerna? 1 allmänna församlingar i stadsdelarna valdes en kommission på 10 – 20 medlemmar. Under kampens gång utvidgades den för det mesta och bildade underkommissioner. Reaktionära medlemmar gick för det mesta ur automatiskt: Då de inte hörde till de som handlade, förlorade de raskt i trovärdighet och tappade sitt inflytande.

..exemplet med en husockupation

I Calcada da Ajuda ockuperade aktivister ur befolkningen i en av Lissabons fattigare stadsdelar den 9 mars 1975 en stor villa. Omedelbart efter ockupationen ställde man ihop möblerna och samtliga privata föremål för att lämna över dem till ägaren. I källaren hittade man t o ni gamla tyska Hitlertrogna tidskrifter från 1935! Man kallade in en allmän folkförsamling för att organisera ockupationen och för att välja en ockupationskommission. Många kvinnor deltog, gamla, unga.., utarbetade ansikten och händer, med barnen på armen.

De första som störde församlingen var militärpolisen från den intilliggande kasernen. Soldaterna bekymrade sig om trädgården som höll på att omvandlas till lekplats för barnen. Den andre som störde var husägaren som plötsligt dök upp. Han jagades bort. Man diskuterade häftigt. Vad skulle man göra med huset? Skulle det bara bli en barnkrubba, eller skulle det också bidra till befolkningens politiska fortbildning genom att huset användes som kontaktcentrum för de omkringliggande fabrikerna och genom att en stadsdelstidning producerades? Det sistnämnda förslaget gick igenom.

Skulle huset vara självförvaltande eller skulle det underställas stadsdelsförvaltningen? Det första förslaget vann och en kommission valdes som genast började notera de närvarande invånarnas yrken för att kunna använda dem i skötseln av barnkrubban.

På liknande sätt upplever alltfler invånare hur livet i de enskilda stadsdelarna genom de gemensamma initiativen gestaltar sig efter helt nya principer. De enskilda familjernas isolering bryts och relationerna mellan invånarna blir mänskligare och mer solidariska. Gemensamt för människorna är kampen för en människovärdigare bostadsmiljö. Man övertar kontrollen över de hygieniska förhållandena och man organiserar teaterföreställningar och andra kulturella evenemang.

Liksom i fabrikerna finns också här faran att arbetet övergår till ett ansvarstagande för regeringens inkompetens i dessa frågor. Denna fara var en bostadskommission i Setubal medveten om. När de satte igång att bygga om en sedan länge förfallen gata, så krävde de att bli avlönade av staten.

Bostadskommissionernas samordning

Bostadskommissionernas samordning på stadsnivå har tagit sin början i Porto. Den 5 april ägde det första mötet rum på vilket c:a 1 000 delegater som representerade 40 000 invånare deltog. Härda motsättningar hade övertygat invånarna om nödvändigheten av ett sådant arbete.

Veckorna före hade man kämpat mot Socialistpartiet som gått emot deras krav i stadens styrelse. Inte heller PCP ställde, med hänsyn till sina förhållanden till de lokala myndigheterna, upp bakom invånarnas intressen. 1 några stadsdelar ägde fysiska sammanstötningar rum mellan stadens förtroendemän och arbetarkommissionen. Kommissionen krävde i det läget att ett möte för samtliga kommissioner skulle inkallas två dagar senare. Så skedde också och 1 000 deltagare mobiliserades. Deras krav var:

  • inga hyror för dåliga hus
  • de nationaliserade bankerna skall ge krediter för byggandet av bättre bostäder
  • expropriation av marken som förvaltas av kommissionerna
  • utrensning ur stadsförvaltningen av tidigare fascister
  • legalisering av ockupationer av obebodda hus

Efter den 5 april ägde i Porto regelbundet samordningsmöten mellan bostadskommissionerna rum. Varje kommission var representerad med två delegater. I några fall framkom klart genom bostadskommissionens praktik nödvändigheten av en samordning med arbetarkommissionerna. Så t ex tog man tillsammans med kommissionerna inom byggnadssektorn initiativ till lokala projekt. Under sommarmånaderna 1975 tilltog därför tendensen till upprättande av samarbetsorgan. Publicerandet av MFA:s »ledningsdokument» den 8 juli utgjorde en viktig impuls. Detta dokument erkände och gynnade bildandet av den arbetande befolkningens självorganisering (arbetarkommissioner, bostadskommissioner, folkförsamlingar). Samtidigt eftersträvade MFA att integrera dessa i den borgerliga statsapparaten. Dessa båda aspekter bildar tillsammans den motsägelsefulla karaktären hos MFA:s initiativ.

Folkförsamlingarna

I folkförsamlingarna deltar samtliga bostads- och arbetarkommissioner inom en stadsdel såväl som delegater från den »militära enhetsförsamlingen» (ADU) som är stationerad där. De mest betydelsefulla folkförsamlingarna i Lissabon är de i Olivais, Galinherias och Pontiha.

..exemplet Pontinha

Grundningsmötet ägde rum den 4 juli inom regementet RE 1:s kaserner. Närvarande var regementest ADU samt 45 arbetar- och bostadskommissioner. Kl 9 på morgonen dök delegaterna upp. De kontrollerades av det provisoriska sekretariatet och fick ett bevis på sin rösträtt (varje arbetar- och bostadskommitté ägde en röst var). Dagordningen förbereddes av de partier som var representerade: en diskussion om stadgarna stod högst upp. Till presidiet valdes ADU-representanten samt två representanter var för arbetar- och bondekommissionerna. Hela dagen diskuterade man i olika arbetsgrupper för att sedan presentera sina slutsatser på ett gemensamt möte. Heta debatter utspann sig: Bör bara bostadskommissioner från de fattiga delarna ha rösträtt? Kommissionerna från de rikare områdena företräder ju inte den arbetande befolkningens intressen utan är bara sysselsatta med att organisera fester! Deras inflytande betraktades emellertid som ofarligt. Som exempel nämnde man Olivais, där en PPD- och CDS-kontrollerad kommission hade uttalat sig emot att inrätta en lekskola i ett tomt hus. Kommissionen hade inte kunnat driva igenom sin vilja i bostadsförsamlingen, utan ockupationen genomfördes av ca 400 män och kvinnor.

Hur ska man reglera fackföreningens och stadsförvaltningens deltagande i folkförsamlingen? De äger rätt att delta, men har ingen rösträtt.

En strid uppstod mellan representanter för maoistiska grupper och den revolutionära vänstern, som ville ge fabrikskommissionerna högre rösträtt än bostadskommissionerna, på grund av deras större politiska betydelse. Diskussionen gick vidare. Skarp kritik riktades mot MDP därför att desamma dag sammankallat ett möte för arbetar- och bondekommissionerna i syfte att bojkotta folkförsamlingen. Detta initiativ klargjorde PCP:s motsägelsefulla hållning visavi de folkliga maktorganen – Poder Popular. Å ena sidan betraktar man dem med en viss reservation, å andra sidan är man tvungen att arbeta i dem för att inte förlora sitt inflytande.

Folkförsamlingarna – embryot till en framtida dubbelmakt –koncentrerar i sig några av de starkaste motsättningarna i den nuvarande utvecklingen i Portugal. Å ena sidan uttrycker de massornas vilja och ifrågasätter statsapparatens maktbefogenheter. Å andra sidan uppstår de inom byråkratins kanaler, delvis till och med under diskret kontroll av MFA (Amadora).

I detta sammanhang får kravet på oberoende från MFA och de politiska partierna samt kravet på en generalisering och nationell centralisering av församlingarna en viktig betydelse. Endast genom en sådan centralisering kan ett instrument skapas som möjliggör en total konfrontation med den borgerliga statsapparaten. För att garantera att den revolutionära processen utvecklas i riktning mot en generalisering och centralisering av de arbetande massornas själv­organisering och för att ge dem ett globalt perspektiv, reser LCI – Fjärde Internationalens broderorganisation – övergångsparollen »För En Nationell Folkförsamling».

Proletariatets beväpning

Efter det misslyckade kuppförsöket den 11 mars insåg stora delar av arbetaravantgardet nödvändigheten av en beväpning. Under själva kuppdagen hade MFA i vissa stadsdelar delat ut vapen för självförsvar, men dessa vapen samlade man sedan in igen. Den 19 maj 1975 diskuterade man i MFA-församlingen två projekt:

  • Kommittéer till försvar av revolutionen (CDR)
  • Revolutionära arbetar- och soldatråd (CRTSM)

De första utgår framför allt från den kubanska modellen och initierades av PCP. CDR skulle vara hemliga strukturer som inte står under arbetar- och bondekommissionernas kontroll. I MFA-församlingen framfördes följande kritik mot dem:» Denna organisationsform är inspirerad av några partier ur den traditionella vänstern, vilka har för avsikt att förringa betydelsen av arbetarnas och soldaternas revolutionära råd, de råd som i stor utsträckning redan upprättat sin egen struktur. CDR är underkastad partiernas kontroll och manipulation.» (11) På MFA:s delegatsförsamling i juni föreslogs att man skulle bilda »Kommittéer för det nationella återuppbygget» (CRN) – en kombination av CDR och CRTSM – för att dessa som bas kunna lösa den ekonomiska krisen under mottot »slaget om produktionen». Detta projekt motsvarar strategin att på fredlig väg bygga socialismen. (12)

I motsats till detta framhåller LCI arbetarorganisationernas självständighet gentemot statsapparaten och MFA. Försvaret av denna självständighet får inte vara avhängigt av en aldrig så »progressiv» kraft.

LCI föreslår bildandet av beväpnade övervaknings- och självförsvarskommittéer. Dessa ska utses av arbetar- och bostadskommissionerna, vars förtroende de alltså måste ha. Där en folkförsamling finns ska de underställas denna. Den militära utbildningen ska erhållas i samarbete med de revolutionära soldaterna och officerarna. Kommissionerna skall ha följande funktioner:

  • revolutionär övervakning av de reaktionära bandens samtliga aktiviteter.
  • ge hjälp och understöd åt all arbetarkamp, speciellt vid ockupationer av hus och storgods.
  • ge militära övningar åt alla arbetare i syfte att upprätta reservgrupper, vilka ständigt ska finnas i beredskap.
  • anskaffa vapen
  • upprätta en försvarsplan för området. Förbereda försvar mot ett ev. angrepp så att strategiska punkter kan besättas samt produktion och transport snabbt stoppas.

Självförsvarsorganen har alltså en defensiv karaktär. Deras huvuduppgift är att försvara utvecklingen av arbetarnas självorganisering. Därigenom utgör de samtidigt en del av proletariatets offensiv för att erövra makten.

Vid en bestämd nivå av utvecklingen måste självförsvarsorganen upprätta arbetar- och bonde­miliser. Av den anledningen kan de inte vara hemliga som CDR eller likt CRTSM huvudsak­ligen existera med stöd av avantgardet. De måste uppnå det som CRTSM genom sin ultra­vänsteristiska politik misslyckats med; att fylla igen graven mellan avantgardet och arbetar­massorna.

För att arbetarmiliserna skall kunna existera och kämpa måste de ha stöd av de breda arbetarmassorna. Därför är det en trängande nödvändighet att de underordnas dubbelmaktens organ. De första cellerna av den framtida proletära armen måste vara sammanbunden med de första cellerna av den framtida arbetarstaten

När frågan om maktövertagandet ställs för arbetarklassen, måste arbetarna under ledning av folkförsamlingarna och andra former av självorganisering genast ge ett militärt svar. Det gäller att utnyttja existensen av arméenheter som redan från början ställt sig på revolutionens sida, för att genom deras insats dra till sig ytterligare grupper av revolutionära soldater och officerare och krossa bourgeoisins makt.

Julieta Gomes September 1975, på svenska i Fjärde Internationalen 1/76

1. Jmf. Kritik der Politischen Ökonomie bd 3/4: »Reform und Revolution in Portugal» W-Berlin 1975, s. 6
2. Se »Portugal: un enjeu revolutionaire pour l’Europe. CEDITIM, brochure nr. 35-36, Paris, Mai 1975, s. 50
3. CEDITIM, ibid. s. 44
4. Ur Expresso den 9/8-75.
5. Ur Revolucao, PRP/BRs veckotidning, nr. 46, den 1/8 -75
6. Jmf Controle Operaio, E. Mandel. Edicao da LCI s. 2
7. Ur Documentos Socilogia e Critica nr. 32, s. 13 (Dokument från LCI)
8. A Capital den 4 augusti 1975, s. 9
9. Rouge, nr. 298
10. A Capital 6 juli 1975
11. Was tun, nr. 79, 26 juni 1975, s. 6
12. Manifesto (Lissabon) 3-17 juli 1975, s. 29

Euron är inte en stabil valuta

Vi lyssnar gärna på sakargument för euron från Volvo och andra företag, men vi menar att de till stor del saknas. Att avskaffa sin valuta för att slippa hanterbara växlingskostnader och växelkursrisker är inte rimligt, skriver Tomas Johansson och Jonas Sjöstedt, Volvoanställda och styrelseledamöter i Metallare mot EMU.

I Göteborgs-Posten gör Metalls ordförande Göran Johnsson och Volvos koncernchef Leif Johansson gemensam sak och kräver att vår valuta ska avskaffas och att vi ska anslutas till euron. Argumenten följer ett numera vanligt mönster för EMU-anhängarna. Lösa löften om bättre tillväxt, stabilitet och låg inflation utlovas, bara vi ansluter oss till EU:s valutaunion. Men bakom löftena finns förvånansvärt lite fakta och substans. Kanske anser debattörerna att man ska lita på deras namn och titlar så att sakargument inte behövs? Men deras löften håller knappast för en närmare granskning.

Euron är inte en stabil valuta. Under de snart fyra och ett halvt år som gått sedan dess introduktion har euron varierat betydligt mer än kronan i värde i förhållande till andra valutor. Medan euron har pendlat upp och ner, mest ner, med 25 procent har kronan bara rört sig med omkring 10 procent. Det innebär att vi om vi hade haft euron hade vi haft större valutasvängningar mot viktiga handelspartners som USA, Storbritannien, Norge och de asiatiska länderna. Även den kortsiktiga valutaspekulationen drabbar euron mer än kronan. Euron ger alltså ingen valutastabilitet.

Euroländer drabbas

I dag faller dollarn kraftigt i värde gentemot euron. Om detta fall fortsätter kommer euroländernas export och känsliga konjunkturläge att drabbas. Detta skulle kunna slå speciellt hårt mot en exportberoende nation som Sverige. Ytterst skulle det kunna leda till neddragningar i produktion och arbetslöshet. Den svenska kronan och växelkursen är ett skydd mot en sådan utveckling.

Inte heller är tillväxten imponerande i euroområdet. Sverige har under senare år haft en klart bättre tillväxt än de flesta euroländer. I dag har tre euroländer, med Tyskland i spetsen, negativ tillväxt. Det är en farlig utveckling och avsaknaden av egen ränta och växelkurs gör det svårare för länderna att få igång tillväxten igen. Hur kan man lova högre tillväxt genom att binda sig hårdare till ett område med lägre tillväxt? Artikelförfattarna säger att EU:s inre marknad har skapat 2,5 miljoner nya jobb, men döljer det faktum att arbetslösheten är dubbelt så hög i de tolv euroländerna som i Sverige. Inte heller har euroområdet visat sig vara bättre på att hålla nere inflationen än Sverige. Detta trots att ECB:s inflationsmål är hårdare än Riksbankens. En av orsakerna är att länder med helt olika inflation och tillväxt tvingas ha samma räntenivå och växelkurs. Det gör att länder med stark ekonomisk utveckling riskerar att inte kunna bemästra prisökningar och överhettning. Det tydligaste exemplet i dagens euroområde är Irland, som nu har skapat sig en hel del problem genom att i en rad år ha haft hög inflation. En egen ränta och växelkurs är två verksamma medel mot inflationen som vi förlorar med euron.

Argument saknas

Vi lyssnar gärna på sakargument för euron från Volvo och andra företag, men vi menar att de till stor del saknas. Att avskaffa sin valuta för att slippa hanterbara växlingskostnader och växelkursrisker är inte rimligt. Det är lite som att välja halshuggning för att slippa klippa håret. Man slipper i och för sig frisören, men får värre problem i stället. I grunden handlar EMU om politik. Med en gemensam valuta ska EU:s länder påtvingas en centralstyrd ekonomisk politik med starka nyliberala inslag. Det är ett avgörande steg i EU:s omvandling till statsbildning. Det innebär också att vår rätt att välja en annan ekonomisk politik begränsas mycket kraftigt. Det är om detta folkomröstningen den 14 september handlar. Därför kommer vi som anställda vid Volvo att rösta nej.

Till sist, Metalls ordförande Göran Johnsson brukar i nästan alla sammanhang påstå att ett medlemskap i EMU innebär att fackföreningarna kan samordna sig och ta fajten med det internationella kapitalet. I sina skriverier tillsammans med Volvochefen nämns inte detta argument över huvud taget. Man kan fråga sig varför?

Tomas Johansson, Göteborg
Jonas Sjöstedt, Umeå
Volvoanställda och styrelseledamöter i Metallare mot EMU, GP 2003-06-04

Ormen är tillbaka i fabriken

Fram till nu har arbetarna lärt sig montera hytterna från första skruv till färdig hytt. De har haft en stark självkänsla och har kunnat utvecklas i sitt arbete.

Men nu byggs ett löpande band rakt genom Volvos hyttfabrik i Umeå. Med hot om utlandsflytt har fackets motstånd slagits ner.

Det som händer i Umeå är inte unikt: det löpande bandet återinförs, tvärtemot mångas föreställningar, inom hela industrin. Genom sin makt över arbetet förgiftar kapitalisterna människors liv.

Jan-Olov Carlsson berättar inifrån ett avgörande samhällsdrama i det tysta.

Långsamt börjar det löpande bandet ta form i monteringshallen. En räls ligger på golvet och en vajerförsedd vagn symboliserar det band som ska mata fram lastbilshytten med en hastighet av en och en halv meter i minuten. Materialställ kantar den provisoriska rampen som höjer sig några decimeter ovanför golvet. På den yta som har frigjorts för att i förhand utprova arbetet på det löpande bandet kan man se entusiastiska produktionstekniker ivrigt sysselsatta med att planera arbetsordning och materialplacering. De har nu fått en produktionsteknisk munsbit att bita i.

Runtom står måttligt entusiastiska montörer som ser en total förvandling av sitt arbete och sin arbetsplats.

De mer erfarna montörerna vänder ryggen till och börjar planera hur de ska kunna få ett annat arbete. De nyanställda tror inte att det blir så farligt: jobben blir i alla fall kvar, hoppas de.

Bara några meter därifrån pågår monteringen av Volvos lastbilshytter som vanligt. På fabriken i Umeå har monteringen hittills varit organiserad i så kallade kortflöden. I kortflöden jobbar en grupp montörer under relativt fria arbetsformer, de monterar och tar fullt ansvar för sina hytter. Det är ett produktionsupplägg som i alla avseenden är det löpande bandets motsats.

Men efter semestern ska alla kortflöden vara borta. Istället ska det löpande bandet slingra sig genom monteringshallen likt en orm vars giftgadd trängt rakt in i verksamheten.

Förändringen kommer inte som en överraskning. Aktiviteter och planer för detta har målmedvetet byggts upp under flera år. Företagets slutgiltiga beslut är nu fattat. Den fackliga organisationen på monteringen har tagit fram motargument, protesterat på stormöten och i förhandlingar, delat ut flygblad och gjort vad man kunnat för att samla metallarbetarnas protester. Trots alla invändningar är arbetet med att kasta ut femton års positiva erfarenheter av alternativ montering i full gång.

Men ledningen för Volvo Lastvagnar är inte nöjd med detta. Det räcker inte med att den lokala företagsledningen, arbetsledarkåren och tjänstemannafacken helhjärtat sluter upp bakom den påstådda nödvändigheten att bygga om till ett löpande band. Ett problem återstår. Metallarbetarna och inte minst den lokala Metallklubben måste förmås att ändra sin negativa inställning. Därför har ett nytt krav formulerats från företagsledningen, i en ton av ultimatum: ”Ni måste lära er älska linen!”

Del lokala fackliga inflytandet har varit en nagel i ögat på Volvoledningen. Inflytandet har bland annat inneburit att företaget inte ostört kunnat genomföra de förändringar som ansetts nödvändiga för att öka lönsamheten. De senaste åren har ledningen därför bedrivit en intern kampanj om ineffektivitet och dåliga resultat inom monteringsverksamheten. Ett öppet och ogenerat hot om att flytta hela monteringen har också använts som effektivt utpressningsargument för att bygga om till löpande band.

”Ni måste bygga ett löpande band och redovisa en kostnadsbesparing på 25 procent under arton månader, i annat fall flyttar hela produktionen och l 000 arbetstillfällen till Gent i Belgien”, lyder det ödesmättade budskap som uttalas av dem som också har makten att göra verklighet av sitt hot.

Att det verkligen kan gå på det sättet visar ett flertal företagsnedläggningar och fabriksflyttar de senaste åren. Arbetet har i ökad utsträckning reducerats till en simpel handelsvara som man köper upp till lägsta dagspris på marknadsplatser runt om i världen. Arbetare och tjänstemän i Norrköping, Katrineholm, Bengtsfors, Kumla, Degerfors och Gislaved har bittert fått erfara vad det kan betyda – erfarenheter som också finns levande på fabriken i Umeå.

Ytterst handlar det om makten och kontrollen över arbetet. Kapitalisterna har aldrig glömt att makten över arbetet är detsamma som makten över samhällsutvecklingen: det är grundkursen, första sidan! ”Rätten att leda och fördela arbetet” har alltid varit helig mark för kapitalet. I de kompromisser som byggt på klassamarbete har arbetsgivarna på just denna punkt aldrig varit beredda att kompromissa. När klassamarbetet sedan inte längre gett tillräckligt manöverutrymme åt arbetsgivarna har de kunnat växla över till rena maktmedel.

Inför varje nederlag verkar fackföreningsrörelsens ledning bli tagen på sängen och rasar indignerat över att klassamarbetet sviks och arbetslivets villkor försämras. ”Vofför gör ni på detta viset?”, kunde möjligtvis rumpnissarna i Astrid Lindgrens sagovärld aningslöst utbrista, men den fackliga ledningens naivitet kan inte ursäktas eller accepteras med ett milt överseende.

Den fackliga byråkratins idévärld utgår inte längre från klassbegreppet. Arbetarklassens kollektiva kraft har ersatts av att individen själv ska ta ansvar för sin ”kompetensutveckling” och ”anställningsbarhet”. Men det räcker inte som facklig strategi när den globaliserade kapitalismen effektivt förstör förutsättningarna för ett gott arbete och ett gott liv.

Fackföreningsrörelsens ledning, inte minst Metalls ordförande Göran Johnsson, har istället för att mobilisera till kamp försökt ligga steget före i anpassningen till de nya villkoren i den globaliserade ekonomin. I välformulerade tal på fackliga kongresser uppmanas de lokala facken att gå ut och vinna kriget om ”det goda arbetet”. Dagen efter fortsätter generalstaben att förhandla om kapitulationsvillkoren.

Demobiliseringen av den fackliga kampen har kommit att innebära att en hel generation av arbetare saknar egna och andras erfarenheter av kollektiv kamp.

Tillbaka till monteringshallen på Volvo Lastvagnar i Umeå. För att vara ett monteringsarbete inom bilindustrin är arbetssituationen unik. Arbetet är grupporganiserat. Varje grupp tar ett helhetsansvar för sin produkt. Produktionslayouten är designad i kortflöden för att skapa förutsättningar för en alternativ monteringsfilosofi. Alla metallare har haft en avtalad rätt att utvecklas och lära sig montera en hel lastbilshytt från första ledet till det sista, med alla tillhörande justeringar och tester, kontroller och administrativa arbetsuppgifter. Det är ett avancerat arbete fjärran från löpande bandets temposlaveri; ett arbete där vanmakt åtminstone delvis ersatts av yrkesarbetets stolthet. Ett lönesystem som värderat utvecklingen i arbetet har genomdrivits, och Volvoarbetarna i Umeå har haft en bättre löneutveckling än på de flesta andra industriarbetsplatser i Sverige.

Det som gällt på monteringen har i minst lika hög grad gällt för den övriga fabriken, där lastbilshytterna pressas, svetsas och målas. Det är inget himmelrike -det handlar fortfarande om en svensk industriarbetsplats med drygt tvåtusen metallarbetare – men i jämförelse med många andra arbetsplatser finns här en större självaktning och starkare självkänsla bland metallama. En del skulle nog vilja påstå att de visat en okuvlighet som börjar bli ovanlig inom arbetarklassen. Resultatet har också blivit en arbetsplats med ett gott rykte i fråga om arbetsinnehåll, lön, utvecklingsmöjligheter, trygghet och arbetstider. Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå har varit ett exempel på att det med medvetet fackligt arbete går att flytta fram positionerna när det gäller makten över det egna arbetet.

Motangreppet började för flera år sedan. I snabb takt sade företaget upp de lokala avtal som bidragit till att uppnå bättre arbetsvillkor och inflytande. Avtalen sades upp när Metallklubben inte accepterade de försämrade villkor som företaget ville få igenom. Istället för en ambition att söka gemensamma lösningar och kompromisser försöker företaget att runda och utestänga det lokala facket så mycket som möjligt.

För att ge en ögonblicksbild kan vi gå några år tillbaka i tiden. Vi befinner oss nu i matsalen på fabriken. Det pågår ett stort fackföreningsmöte. Lokalen är sprängfylld av Volvoarbetare som vill komma in på mötet. 500-600 ryms i lokalen, resten får stå utanför. Företaget har just sagt upp det lokala avtalet om arbetsorganisation och lönesystem. Det råder kampstämning, men informationen om att Metallklubbens förhandlare har tvingat in företaget i förhandlingsrummet tas emot med entusiasm. Ännu är inte slaget förlorat. Från Metallarbetareförbundet har det kommit en ombudsman som i ett brandtal framhåller klubbens framgångar som ett föredöme. Han betonar att den kanske sista utposten för Metalls vision om det goda arbetet inte får falla. Applåder. Mötet beslutar att ge förhandlingarna en förnyad chans.

Ett steg framåt och två steg bakåt, men fortfarande på benen – så skulle man kunna sammanfatta ett flertal välbesökta och engagerade fackmöten som genomfördes  i inledningen av Volvos offensiv mot metallarbetarna i Umeå. Men den kollektiva kampkänslan, som från början var så stark, har inte kunnat ta sig uttryck i kampmetoder som finns tillgängliga i det ordinarie fackliga arbetet. Arbetsrätten är på arbetsgivarens sida. Både tidens nednötning och avsaknaden av exempel på fackliga strider som leder till framgång sätter sina spår.

Det som händer på Volvo i Umeå är ingenting unikt. Mitt framför våra ögon pågår ett regelrätt övergrepp på arbetet. Det sker överallt i samhället, det är systematiskt och uträknat. Utvecklingen under 1990-talet med avregleringar, privatiseringar och destabilisering i nyliberal anda har skapat en närapå omöjlig arbetssituation för många arbetare och tjänstemän i den offentliga verksamheten. De ökande sjukskrivningstalen, utslagningen och den väl dokumenterade ohälsan i arbetet är en fullständigt irrationell men samtidigt logisk konsekvens av samhällsutvecklingen.

EU:s Dublinkontor, som mätt och jämfört förhållandena i arbetslivet inom EU i 27 år, konstaterar nu att Sverige har det högsta arbetstempot av alla EU:s länder. 800000 människor, det vill säga 17 procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige, står idag utanför arbetslivet till följd av ohälsa och utslagning. Konsekvenserna av att också ha den snabbast ökande produktiviteten inom OECD kan avläsas i denna skrämmande statistik.

Inom arbetslivsforskning – oavsett om den bedrivs inom sociologin, arbetspsykologin eller den kliniska medicinen – råder knappast någon oklarhet över att människor som har ett arbete med höga krav men med begränsade möjligheter att påverka sin arbetssituation har de sämsta psykosociala förutsättningarna och befinner sig i riskzonen för ohälsa och utslagning. Hittills har dessa effekter varit mest framträdande inom den offentliga verksamheten. Inom industrin har kombinationen av ett starkare fackligt inflytande och den relativt starka ställningen för svensk industri i en internationell jämförelse haft ett återhållande effekt på försämringarna i arbetet.

Ända långt in på 1990-talet hade idéerna om ”det goda arbetet” kvar en del av den kraft som blev resultatet av den radikala arbetarkampen i slutet av 1960-talet och första halvan av 1970-talet. Det var en reaktion på de negativa effekterna av att organisera arbetet i löpande band, så kallad ”taylorism” eller ”fordism”. Charlie Chaplins beskrivning av det löpande bandet i filmen Moderna Tider var inte en komisk nidbild, utan snarare en klarsynt samtidsbetraktelse av industriarbetet.

När han hamnar i maskineriets helvete tillsammans med sin arbetskamrat illustrerar han på ett lysande sätt den marxistiska teorin om alienationen, som i Manifestet utrycks i några få rader: ”Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetsdelningen förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren.”

”Det goda arbetet” har varit den fackliga strategin för arbetets uppvärdering, för en brytning med synen på arbetaren som en mänsklig robot utan känslor eller engagemang. Men det tycks bli en kort historisk parantes. Nu är scenen radikalt förändrad. Det sociala kontraktets och klassamarbetets sammanbrott på övergripande samhällsnivå återfinns nu i motsvarande konfrontation på arbetets nära, direkta nivå. Våldtäkten på människovärdet i arbetet håller på att fullbordas.

Under den senaste tioårsperioden har ”toyotismen” manövrerat ut alla alternativa monteringsfilosofier som var i omlopp under 1980- och början av 90-talet. Samlingsnamnet för denna världsomspännande förändring är ”mager produktion”.

De bärande idéerna kommer från Toyotas produktionssystem och har blivit sinnebilden för en högeffektiv industriproduktion som nu sträcker sig långt utanför bilindustrins domäner. Dess självsäkra förespråkare talar om ”den nya industriella revolutionen” och ”det nya paradigmet”. Till bilden hör löpande band, korta tempotider, standardiserade arbeten, regelstyrning och förplanering. I mager produktion bygger man in alla de tekniska, sociala och kulturella koderna som möjliggör kapitalets dominans över arbetets autonomi.

Cirkeln sluts i synen på arbetet och arbetets organisering. Ur garderoben plockas liket fram.

På Chalmers tekniska högskola i Göteborg sitter en grupp forskare som ägnat de senaste 25 åren åt att studera och analysera alternativ montering. Med stöd av produktionstekniska grunddata kan de teoretiskt bevisa att alternativ montering är effektivare än löpande band. Men det innebär samtidigt att arbetsgivaren måste lämna över ansvar och befogenheter – det vill säga inflytande och makt – till de som utför produktionsarbetet. Tidigare var forskargruppen väl sedd även bland storföretagens representanter, när de sökte efter alternativ till produktivitetskrisen vid det löpande bandet. I dag är det få som lyssnar. När den kapitalistiska konkurrensen hårdnar framträder produktionsteknik också som härskarteknik. Med det löpande bandet förändras maktbalansen på arbetsplatsen: ledningen uppnår full kontroll över arbetet.

I det sammanhanget bleknar de teoretiska uträkningarna.

Löpande bandets intåg på Volvo Lastvagnar i Umeå är ett nederlag för såväl den lokala Metallklubben som fackföreningsrörelsen i stort. Det är en strid som är svår att vinna lokalt. När företaget kan lägga ett trovärdigt hot om att flytta produktionen och det saknas kamperfarenheter som kan bevisa motsatsen är styrkeförhållandena ogynnsamma.

För att ändra styrkeförhållandena är det nödvändigt att fackföreningsrörelsen – på alla nivåer – gör sig beredd att ta strid för anständiga villkor och arbetets värde. Gruvstrejken var startskottet för 1960-talets revolt för människovärdet i arbetet och utgjorde inledningen till ett uppvaknande och en radikalisering inom hela arbetarklassen. Inget mindre än detta kommer att vara nödvändigt igen.

Det löpande bandet kommer då att bäras ut och säljas till kilopris på skroten. I Umeå och på andra håll i Sverige. Och i Europa. Och ute i hela världen.

Jan-Olov Carlsson, Arbetaren nr 7/2004.

Jan-Olov Carlsson är vice ordförande för Metallklubben vid Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå. Han har arbetat vid monteringen i 25 år.

Social Movement Unionism

Allt väldigare företag får i dagens värld allt större svängrum. Regeringarna varken vill eller förmår inskränka deras rörelsefrihet och kapitalet gör sig mer och mer oberoende av kompromisser med de arbetade. Finns det i denna värld något utrymme för fackliga organisationer som konfronterar arbetsgivarna eller är vi dömda att tigga om smulorna från den globala företagsfesten? Hur skulle de fackliga metoder i så fall se ut som fungerar i den globaliserade ekonomin? Så ser frågeställningarna ut för många som försöker finna en ny väg för fackföreningarna idag.

Den situation vi befinner oss i och de diskussioner om facklig och politisk strategi som förs idag är resultat av två olika trender. För det första den långvariga tillbakagång av facklig organisationsgrad, löner och arbetsvillkor som varit kärnan i den nyliberala offensiven. När ”det långa undantaget” ”30 år av obruten kapitalistisk expansion ”bröts på 70-talet saknade arbetarklassen i de industrialiserade länderna styrka och erfarenhet att slå tillbaka borgarklassens angrepp.

Den andra trenden är det motstånd som börjat växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. Denna trend är ännu i sin linda. De motgångar som drabbat arbetande människor över hela jorden är på inget sätt över och borgarklassen fortsätter att flytta fram sina positioner, men det sker ingenstans utan protester. Nyliberalismens totala ideologiska dominans är bruten och det skapar ett nytt utrymme för diskussion om nya vägar, inte minst för fackföreningsrörelsen.

I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”Social Movement Unionism”(SMU) ”facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

De fackföreningar man ofta framhåller som positiva exempel på detta är Cosatu i Sydafrika, CUT i Brasilien och KCTU i Sydkorea. Tre unga organisationer som vuxit fram under vittrande diktaturer i Tredje världen där den fackliga kampen varit nära knuten till breda rörelser för demokrati och sociala rättigheter.

I de flesta industriländer finns helt andra fackliga förutsättningar och traditioner. Kan då SMU vara en möjlig facklig linje även i där?

Ett av de bästa exemplen på detta som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som ”med japanska företag som förebild ”innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- , solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Detta tror jag är ett fruktbart sätt att se på SMU.

Men vad betyder det i Sverige idag? De svenska LO-facken är inte nybildade, sjudande organisationer som de sydkoreanska eller brasilianska. Inte heller är de traditionellt fast i ”bussiness unionism”, den fackliga linje som innebär att man tar hand om de egna medlemmarna och struntar i vad som händer i resten av samhället. Sådana fack finner vi i USA där de redan tidigt valde att framför allt driva de egna medlemmarnas intressen genom avtal med arbetsgivarna. Så har t.ex. amerikanska bilarbetare utmärkta villkor för pension och sjukvård samtidigt som står tiotals miljoner utanför all form av social trygghet.

I Sverige har den fackliga linjen tvärtom varit generell välfärd i fråga om t.ex. arbetslöshetsförsäkring, pension och sjukförsäkring. Sedan begynnelsen var samarbetet med det socialdemokratiska arbetarpartiet intimt. En mer heltäckande ”Social Movement Unionism” är svår att tänka sig än den svenska ”rörelsen” som med sina Unga Örnar, HSB, Folkets Hus, Konsum och Fonus bokstavligt talat hade ambitionen att följa arbetaren från vaggan till graven.

Sedan 30-talet har den fackligt-politiska strategin varit ett samarbete med arbetsgivarna där facken har levererat arbetsfred, stabilitet, orubbat ägande och säkra vinster i utbyte mot ökande levnadsstandard. Allt med en socialdemokratiskt styrd stat som garant.

(Mycket kan sägas om denna strategi och dess konsekvenser för arbetarrörelse och samhälle men det skulle bli en annan artikel.)

Detta klassamarbete bröts definitivt vid storkonflikten 1980. Arbetsgivarna har sedan dess dragit sig tillbaka från såväl samordnade förhandlingar med LO som de flesta korporativa organ i staten. LO-ledningen var inte förmögen att försvara sin inriktning genom att tvinga arbetsgivarna till förhandlingsbordet, än mindre att försvara arbetarklassens intressen. Istället har vi sett en uppsplittring där facken inom industrin, med Metall i spetsen, slutit ett samarbetsavtal med ”sina” arbetsgivare där nyckelorden är ”konkurrenskraft”, ”lönebildning” och ”samverkan”. Det även lokalt dykt upp avtal om privata pensionsförsäkringar så att de som jobbar inom lönsamma sektorer skall kunna klara sitt eget skinn när de sociala trygghetsnäten blir allt glesare.

Trenden är tydlig, bort från samarbete med andra arbetare och istället ett steg i riktning mot ”bussines unionism”. Lojaliteten skall vara gentemot den egna nationen, branschen, företaget och till sist den egna arbetsplatsen, tillsammans med de egna kapitalisterna. Motståndaren blir då ”konkurrenterna” det vill säga i sista hand arbetare i andra länder, branscher och företag. Ett säkert recept för fortsatt nederlag och tillbakagång för hela klassen.

Alternativet är knappast en återgång till ”den svenska modellens” samarbetspolitik. Oavsett vad man tycker om denna byggde den på förutsättningar som inte längre existerar, en stabil kapitalistisk ekonomi stadd i ständig expansion, och ”vilket ofta glöms bort ”en rädsla från borgarklassens sida för förkrigstidens militanta arbetarklass med ekot från den ryska revolutionen ännu mullrande i bakgrunden. Idag är kapitalismen ständigt mer eller mindre i kris, Sovjet är borta och arbetarklassen förmår inte utgöra något allvarligt hot. Borgarna har varken anledning eller möjlighet att etablera någon ny kompromissa. Inför detta står den fackliga byråkratin handlingsförlamad. Behovet av en ny facklig kurs är akut. Kan en pånyttfödd ”Social Movement Unionism” vara vägen ut ur fortsatta reträtter för svensk fackföreningsrörelse?

Till en början skulle jag vilja försöka mig på att översätta begreppet till svenska. Även om det kanske inte täcker precis detsamma föreslår jag begreppet folkrörelsesamverkan. Ett sätt att arbeta där olika folkliga rörelser finner gemensamma fält att arbeta i för att stärka sina positioner och även idémässigt komplettera och utveckla varandra.

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen ”utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare ”kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Men fackliga initiativ som gör anspråk på att vara ”folkrörelsesamverkan” kan aldrig stanna vid upplysta ledningars initiativ eller utspel. De måste börja och sluta bland medlemmarna, på arbetsplatsen. Inte heller är det möjligt att hoppa över de vardagliga fackliga frågorna för att ta itu med de stora, globala. Fackföreningar är organisationer som förenar anställda gentemot arbetsgivaren med syftet att upphäva konkurrensen mellan arbetare. All facklig verksamhet måste ta sin utgångspunkt i detta faktum, annars är det inte fackligt arbete.

Eftersom saker som storföretagens makt och globalisering känns så stora, är det väldigt lätt att man delar upp det fackliga arbetet i två delar som aldrig möts: Det vardagliga gnetandet på arbetsplatsen med löner, försäkringar, arbetstider, arbetsmiljö, besvärliga chefer, arbetstakt och så vidare. Och å andra sidan: de STORA FRÅGORNA. Dessa hänvisas oftast till kongressrapporter, Första majtal eller kurser och konferenser då man stiger utanför vardagens lunk en stund.

Här kan det finnas en fallgrop. Om man av olika skäl inte klarar av att enas på arbetsplatsen och hävda sina intressen mot arbetsgivaren kan det ligga en lockelse i att ge upp den egna, ”hopplösa” arbetsplatsen och tillsammans med likasinnade söka forum utanför arbetsplatsen eller fackföreningen där man kan ta upp mer ”avancerade” frågor. Konferenser, demonstrationer och seminarier är redskap för att utveckla politiken och skapa opinion men kan inte ersätta den dagliga verksamheten på arbetsplatsen. Det är där medlemmarna finns, kraften som kan förändra samhället.

Det motsatta är ännu lättare: att fastna innanför grindarna, att uppslukas av det myller av frågor som ständigt kräver ens uppmärksamhet på arbetsplatsen.

Så länge vi inte kan hitta några länkar mellan vardagens fackliga arbetet och de långsiktiga målen blir vi ofarliga. Detta är den verkliga utmaningen idag: att knyta samman de dagliga striderna och frågorna med de övergripande, långsiktiga.

Det finns otaliga frågor där man kan tänka sig en sådan samverkan. Det kan gälla att bekämpa social dumpning genom att stödja fackligt uppbygge i Östeuropa eller Asien. Att bekämpa privatiseringar eller nedskärningar i den offentliga sektorn genom allianser mellan offentligfack, föräldranätverk, patientorganisationer och andra berörda. Att stödja strejkande arbetare här eller i andra länder genom konsumentbojkotter tillsammans med andra sociala rörelser. Att försvara den egna arbetsplatsen mot nedläggning genom allianser med lokala, regionala, nationella och internationella organisationer inom och utom fackföreningsrörelsen. Att bygga upp Attac-grupper på arbetsplatserna, att förankra protesterna mot USA:s krig, att bygga upp motståndet mot EMU inom fackföreningarna. Och så vidare…

Men, återigen, om sådana initiativ inte skall stanna vid tomma gester krävs att de kopplas till den dagliga fackliga verksamheten. Att de organiseras på golvet, tillsammans med arbetskamrater. Det betyder inte att man alltid måste ha med sig en majoritet för att ta initiativ men att syftet alltid skall vara detta, inte att nöja sig med att vara en radikal röst.

Den viktigaste delen när det gäller att börja vinna fackföreningarna för en folkrörelsesamverkan blir därför att få fackföreningarna att fungera som folkrörelser.

Det är ett arbete på många nivåer. Den mest grundläggande är att engagera arbetskamraterna i att ta strid för de omedelbara intressena på arbetsplatsen. Där finns den mest grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och där man kan göra sina första erfarenheter av den gemensamma styrka. Direkt knuten till detta är striden för återta kontrollen över de egna fackliga organisationerna. Det demokratiska underskottet i de flesta svenska fackförbund är bedövande.

Demokratiska, och stridbara fackföreningar som knyter an till de olika rörelser som uppkommer i samhället kan bli mer än bara försvarsorganisationer. Långsiktigt kan man till och med tänka sig att en sådan samverkan av starka folkrörelser kan komma att bli den kraft som utmanar borgarklassens om makten i samhället.

Lars Henriksson, ursprungligen publicerat i Arbetaren 2004?

Medlemmar vill ha tuffare fack

Strax innan semestern släppte fackförbundet SEKO en undersökning som visade att över 80% av LO-medlemmarna tycker att deras fackförening borde vara tuffare mot arbetsgivarna. Även om det länder SEKO till heder att man offentliggör en så svidande kritik är det lite märkligt att det krävs opinionsinstitut för att få reda på vad medlemmarna tycker. Att en så utbredd kritik inte slår igenom i fackens formella strukturer visar att det inte bara är vad fackföreningarna gör och inte gör som är problemet utan minst lika mycket hur de fungerar internt. Vi vanliga medlemmar har helt enkelt för lite verklig makt i våra egna organisationer.

Detta är inget nytt. Arbetsgivarna upptäckte tidigt att det var betydligt lättare att komma överens med ombudsmän och heltidsfunktionärer än med de stora grupperna av medlemmar och satte som mål att avskaffa de allmänna omröstningarna om avtalen. Med Saltsjöbadsavtalet 1938 och LO:s normalstadga 1941 försvann de beslutande omröstningar eftersom avtal och stridsåtgärder skulle godkännas av förbunds- och LO-ledningarna. Snart gick de rådgivande omröstningarna samma väg. Inom Metall hölls den senaste omröstningen om ett centralt avtal 1954. Idag fattas besluten av representanter, valda av representanter för representanter och de flesta medlammar har ingen aning om vem som beslutar, hur dessa utses eller hur vi skulle kunna byta ut dem.

I en tid av hårdnande krav och tuffare arbetsgivare fungerar denna modell allt sämre. SEKO:s undersökning visar också att närmare en miljon ”i synnerhet kvinnor och visstidsanställda ”inte vågar säga till om missförhållanden på jobbet. Även det en skarp kritik mot fackens oförmåga att stå upp mot arbetsgivarna.

Dessvärre har byråkratiseringen på många håll gått så långt att de flesta inte har något hopp eller kunskap om hur man skall kunna förändra sin fackliga organisation.

Årtionden av toppstyre har även skapat ett samspel där ledningens vilja att ostörd få sköta ruljansen fått en motsvarighet i att många att ser på facket som en försäkringsförening; man betalar avgiften och överlåter verksamheten till andra.

En facklig ledning som uppfattas som alltför mesig av en stor majoritet lever farligt och riskerar inte bara sig själv utan hela organisationen. SEKO:s undersökning visar att det finns en stark grogrund för en förändring och kanske är den ett tecken på en ledning som söker mandat för en mer stridbar hållning. Skall det bli en verklig förändring krävs dock en omfattande demokratisering av de flesta fackliga organisationer, liksom att vi på golvet börjar se facket som vår egen organisation och lägger oss i hur den sköts.

Lars Henriksson, krönika i GP juli 2006

Samförstånd eller kamp, två linjer i facket

På Volvo i Göteborg finns sedan mitten av 1970-talet en fackligt oppositionell rörelse inom den stora metallklubben med drygt 10 000 medlemmar. Nedanstående rader är några synpunkter på tillståndet inom svensk fackföreningsrörelse, och förslag till alternativ inriktning, från en av dessa oppositionella

Banden mellan det socialdemokratiska partiet och LO och de olika LO-förbunden är fortfarande oerhört täta. Att detta samarbete inte löses upp i en handvändning är nog självklart, men de täta banden måste börja luckras upp för att åter ge facket slagkraft. Ett utslag av detta täta samarbete, är att man måste vara partimedlem för att bli vald till högre fackliga uppdrag i de olika LO-förbunden. Det innebär att man stänger ute alla goda krafter som inte är socialdemokrater. Allt fler LO-medlemmar vänder också det socialdemokratiska partiet ryggen. Om vi jämför med ett land som Tyskland där fackföreningsrörelsen, bland annat det mäktiga IG Metall, också leds av socialdemokrater, finner vi dock en skillnad jämfört med Sverige. Facken intar trots detta en betydligt mer självständig hållning gentemot det socialdemokratiska partiet. Och det är nog ingen slump att de tyska facken mycket mer aktivt försvarar sin välfärd och sina rättigheter.

Detta skall inte uppfattas som att fackföreningarna skall bli opolitiska och strikt inrikta sig på löne- och avtalsfrågor. Tvärtom, facken måste lyfta blicken över fabriksgrindarna och tänka politiskt mer än någonsin. Men det traditionella samarbetet mellan fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet har överlevt sig själv, och måste ersättas av ett samarbete mellan fackföreningarna och ett brett spektrum av politiska och sociala rörelser.

Fackföreningarnas medlemmar måste återfå kontrollen och makten över sina fackföreningar. Den hårda toppstyrningen och centraliseringen leder till byråkrati och passivitet. På papperet har vi världens starkaste fackföreningar men verkligheten talar ett annat språk. Låg lokal facklig aktivitet, svårt att rekrytera folk till förtroendeuppdrag och ett svagt förtroende för de fackliga ledningarna är utslag av detta. En fackföreningsrörelse  som sjuder av aktivitet, förutsätter en bred demokrati   underifrån, där medlemmarna på lokal nivå har stort inflytande. Medlemsomröstningar om avtal, lokal strejkrätt, val av ombudsmän, arbetsplikt i produktionen för förtroendevalda är några krav som pekar i den riktningen.

Ledningen för våra fackföreningar har i många fall tappat den självklara fackliga grundinställningen att facket och företagen företräder olika intressen. Företagets mål är största möjliga vinst, medan fackets uppgift är att kämpa för högsta möjliga lön, anständiga arbetsförhållanden och bra arbetsmiljö för sina medlemmar. Dessa olika mål innebär att man oundvikligen kommer att hamna i konflikt med varandra. Hur man sedan hanterar konflikterna är en taktisk fråga som avgörs av fackets styrka eller svaghet. Att denna grundinställning inte är självklar i dag bland våra fackliga ledare, leder till att gränsen mellan fack och företag suddas ut. Många medlemmar förstår inte meningen med ett fack som nästan resonerar som företagsledningarna. Att återskapa dessa grundläggande fackliga ABC är nödvändigt.

I dagens internationaliserade ekonomi är det många gånger enkelt att flytta produktion och fabriker. Ofta till låglöneländer där facken inte finns eller är svaga. Det pratas mycket om internationellt fackligt samarbete, men det händer väldigt lite i verkligheten. Ledningen för fackföreningsrörelsen tycks stå helt handfallen och saknar i dag en strategi för hur man agerar mot det internationella kapitalet. Att stödja uppbyggnaden av fack i andra länder, och samarbeta i praktisk verklighet med dessa fack, måste bli mycket viktigare än vad det är i dag. Först då har vi möjligheter att bromsa upp företagens flytt av fabrikerna. Just nu ser vi en avskyvärd variant av detta då General Motors ställer arbetarna och deras fackföreningar i Trollhättan och tyska Rüsselsheim mot varandra, när man hotar att flytta produktionen av Saab-bilar till Tyskland. Taktiken går ut på pressa löne- och anställningsvillkor och locka med jobb till dem som bjuder lägst. Att i dag kämpa för internationella kollektivavtal blir inte bara en akademisk fråga utan en fråga om att rädda jobb, löner och anställningsvillkor.

Sverige är det land i världen som har den högsta produktiviteten. Bra tycker många, men det finns en baksida. Och den är arbetsplatser där rationaliseringarna gått för långt, med stress och ökad utsvettning som följd. På många arbetsplatser och fabriker införs nu återigen det löpande bandet. Våra fackföreningar är alldeles för tysta och oklara i dessa frågor. Under 70- och 80-talet fördes intensiva diskussioner på våra arbetsplatser om hur arbetet skulle organiseras. Metall lanserade ”det goda arbetet”. Mer demokrati och inflytande över arbetsprocessen samt en lön som är kopplad till kunskap är det centrala i det goda arbetet. Att plocka ner böckerna från hyllorna om det goda arbetet för att bekämpa de hysteriska rationaliseringskampanjerna ute i arbetslivet, är också viktigt.

1997 skrev Metall och sju andra fackförbund under det som kom an kallas   ”industrins samarbetsavtal”. Det finns mycket att säga om detta avtal men en effekt av avtalet var an det dödade så gott som all lokal löneglidning. Ett centralt avtalsutrymme fastställs, som inga lokala fack får överskrida. De lokala avtalsrundorna tappade nästan all sin kraft, och för de vanliga medlemmarna blev avtalsrörelsen något som man inte hade ett dugg av inflytande över. Och knappt de lokala verkstadsklubbarna heller, då det lokala avtalsarbetet i stort går att fördela en given lönepott. Därför bör detta avtal sägas upp så fort som möjligt för att åter göra de lokala fackföreningarna till arenor för lokal facklig lönekamp.

Allt det jag berört låter sig inte ske automatiskt, utan måste sättas in i ett sammanhang. Och den enkla sanningen år an ledningen för fackföreningsrörelsen i dag är motståndare till i stort sett allt det jag föreslår. Därför måste också allting gå hand i hand med att ta strid om de fackliga ledningarna och välja in folk som omfattar en demokratisk och oberoende fackförening.

Tomas Johansson är Gruppordförande på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik i Göteborg.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering

Att ena arbetarklassen i kamp för sina intressen

Grunden för fackligt arbete är just att ena arbetarklassen.

När man arbetar lokalt handlar det om att hitta vägar att ena människor som arbetar på samma arbetsplats. Detta oavsett hudfärg, hårfärg, musiksmak, ålder, kön, bakgrund, eventuell partipolitisk tillhörighet eller sympati. Oavsett om man är 20-årig hip-hopare eller 60-årig dansbandsfanatiker.

Det gäller att inte bara argumentera ideologiskt för detta, men framför allt och i första hand att hitta de frågor som verkar enande. Om man kan ena folk kring konkreta kampfrågor så kommer ”ideologin” av sig själv. Och det är inte så svårt egentligen. Det handlar framför allt om löner och arbetsvillkor, men också om att inte bli illa behandlad eller diskriminerad på sin arbetsplats.

För att kunna ena folk på en arbetsplats är det en stor fördel om alla är med i samma fackförening. Det är det som är poängen med fackföreningen; att alla enas om krav och sedan för fram dem tillsammans.

Men det räcker inte an ena folk på en arbetsplats, de anställda inom exempelvis hela postbranschen måste också kunna agera tillsammans. Och i ”globaliseringens” tidevarv blir del allt viktigare att kunna agera på internationell nivå. ”One big union” för att citera Joe Hill.

Viktigt är förstås också an någon eller några på arbetsplatsen böljar organiserandet, de som blir förbannade på sakernas tillstånd eller de som helt enkelt är tillräckligt ”tokiga”. Det är att lura sig själv att tro att saker ”bara händer”. Det är alltid någon, några som tar initiativ.

Jag tar ett exempel från min egen verklighet. Jag jobbar på Posten som brevbärare och är organiserad i SEKO vilket de flesta postanställda är. SEKO är det tredje största förbundet inom ”LO-familjen”.

En liten seger kan betyda mycket

På ett mindre brevbärarkontor i Stockholm var det för drygt tio år sedan personalbrist, det jobbades nästan ständig övertid. En del tyckte att det var okej att tjäna extrapengar ett tag, men till slut blev allt fler trötta på situationen. De förtroendevalda hade krävt mer personal och namnlistor hade gått runt, men utan gensvar från cheferna. Argument till de enskilda att på egen hand säga nej till att jobba övertid om de inte orkade, fungerade inte. Till slut lyckades de förtroendevalda ordna ett medlemsmöte dit alla medlemmar kom, inklusive ett par oorganiserade. ”Någon” föreslog att alla skulle vägra jobba över tills mer personal hade anställts. Alla gick med på detta. Eftersom vi har något som kallas lagen om kollektivavtal i Sverige, som säger att när ett avtal har skrivits under av arbetsgivare och fack så råder fredsplikt – det vill säga ingendera parten får ta till stridsåtgärder – var de förtroendevalda naturligtvis tvungna att säga att: ”Vi inte kan stödja en avtalsstridig aktion”. Alla visste dock att de förtroendevalda egentligen var med på det hela.

Ingen jobbade över, mängden kvarliggande post växte, cheferna sprang till sena kvällen och bar post. Det tog två veckor, sedan anställdes två personer till.

Under flera år efteråt var det mycket lätt att jobba fackligt, närmare en fjärdedel av medlemmarna hade någon form av fackligt uppdrag och man var besviken när det bara var 50 procent av medlemmarna på medlemsmötena. Genom att först ena folk om frågan, agera tillsammans, och vinna striden hade den fackliga solidariteten och medvetenheten ökat markant. Och stoltheten, att kunna bära huvudet högt.

Och när det inte räcker?

Men ofta räcker det inte med att kämpa lokalt. Under åren som kom med kapitalets ideologiska offensiv för konkurrens och den allmänna högervågen, i samband med avideologisering av facket, blev posten bolagiserad och konkurrensutsatt. Vi har nu haft ett antal år av försämringar för de postanställda – vad gäller löner och arbetsvillkor. Den fackliga aktiviteten minskade på det lilla kontoret. ”Jo. vi har väl en bra klubb här, men förbundet skriver ju ändå på dåliga avtal, vi får det ändå sämre hela tiden.” Den fackliga aktiviteten minskade – folk slutade gå på medlemsmöten och engagera sig. Vi insåg att man måste ta strid även utanför den egna arbetsplatsen.

Förändra facket?

Vi valde att försöka få vårt förbund att både ta den ideologiska striden mot avregleringar och konkurrensutsättning och att få förtroendevalda att börja ta strid för bra avtal. Detta betyder att man måste tala om vad man tycker och försöka vinna först de egna arbetskamraterna för detta och sedan postisar på andra arbetsplatser, andra klubbar och andra branscher inom SEKO. Och se till att välja representanter som på allvar vill ta strid for sina medlemmar.

Vår klubb har börjat detta arbete. Vi är inte de enda och vi försöker knyta kontakter med folk på andra arbetsplatser. Men tyvärr är det många som väntar på an någon annan ska göra jobbet. Bland postisar har det funnits tankar om att bilda ett nytt fackförbund, om inte förbundet skulle ändra sig. För mig personligen är det inte viktigt vad fackföreningen heter. Det viktiga är att veta att man både klarar av att bygga en stark och livskraftig organisation och en som vill och kan slåss för sina medlemmar.

Att bygga nytt eller förändra gamla organisationer är en strategisk fråga. Man måste fråga sig vad vi kan göra av den situation vi har idag. Jag har valt att försöka göra det stora facket bättre. Andra har valt andra vägar. Finns det fler organisationer på en och samma arbetsplats måste man försöka ena arbetskamraterna ändå. Organisationen får inte bli ett hinder för att bedriva facklig kamp.

Just i skrivande stund har SEKO varslat om strejk på Posten. Man kräver ett nytt och bättre lönesystem, som dels innebär högre ingångslön och dels en snabbare löneutveckling. Att vi har haft en mycket dålig reallöneutveckling jämfört med andra är naturligtvis huvudanledningen till kraven. Men också att en del klubbar inte har gett upp. att man har fortsatt att hålla medlemsmöten, skriva protestlistor, skriva öppna brev, kräva avtalen ut på omröstning bland medlemmarna innan de skrivs under, föreslå mer kampvilliga förtroendevalda, genomföra utåtriktade aktioner med mera, har nog bidragit, i alla fall till en del, att det nu ser ut som att det kan bli strejk på Posten.

Själva organiserade vi en aktion i tre dagar på Medborgarplatsen i Stockholm. Det var framför allt yngre medlemmar som var drivande. Vi visade med bilder, en fullastad cykel och ett berg med fingerad ”post och reklam”, en brevbärares vardag. Samtidigt redogjorde vi för våra lönenivåer. Positiv reaktion från allmänhet, nästan total likgiltighet från massmedia och en liten men tydlig puff på våra förhandlare att inte backa från våra krav.

Många sätt är bra

Det finns många sätt att jobba fackligt. De sämsta är väl när någon råkar bli vald av ett fåtal av medlemmarna på årsmötet och sedan aldrig gör något eller sitter på en expedition hela dagarna. För mig finns det några viktiga saker.

1. Medlemmarna i facket ska bestämma. De som väljs i förtroende att föra sin kamraters talan måste alltid vara beredda på att förtroendet upphör om de inte sköter sig och då kunna avsättas. Därför behövs det strukturer och arbetssätt som garanterar detta. Att på olika sätt skapa en aktivitet på arbetsplatsen är inte nog, det måste vara aktiviteter som lyfts upp av medlemmarna.

Medlemsmöten, enkäter, omröstningar är redskap för att medlemmarna ska bestämma. Pröva olika/nya mötesformer om de gamla inte runkar! Och varför inte medlemsomröstningar om alla avtal innan de skrivs under?

2. Alla ska veta allt. De förtroendevalda ska informera om allt som berör medlemmarna. Medlemmarna ska kunna reagera innan de förtroendevalda har bestämt något ihop med arbetsgivaren. Naturligtvis inte känsliga personärenden, men man ska akta sig för att tro att frågor är oviktiga eller ointressanta för medlemmarna. Det är bättre att veta vad arbetskamraterna/medlemmarna tycker än att gissa. Och oftast vet arbetsgivarna mycket väl om vi vet vad kompisarna tycker eller om vi bara gissar!

3. Stanna inte vid den egna arbetsplatsen! Vi lever i ett klassamhälle, hela världen är ett klassamhälle. Vi tjänar på att bygga broar av solidaritet mellan arbetsplatser, branscher, förbund, länder och världsdelar.

4. Se bortom dagens klassamhälle! Om man accepterar status quo, det vill säga att några få har makten eller att konkurrensutsättning är nödvändig, så kommer man aldrig att uppnå vare sig några större eller varaktiga förbättringar.

Sven Jinton är brevbärare i Stockholm och aktiv i SEKO.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering

Fackföreningarna kan tvinga fram ett nytt samhälle

”En annan värld är möjlig” hävdar den globala rättviserörelsen med stort självförtroende. Det är ett viktigt påstående. En annan, bättre värld är alltså inte bara önskvärd utan också möjlig att uppnå. Ändå är det ett sorgligt faktum att den borgerliga offensiven rullar på med full kraft. Trots krigsmotståndet koloniserades Irak, trots protester rustas den offentliga sektorn ner och privatiseringarna breder ut sig.

En viktig orsak till detta är att de nya rörelser som vuxit fram som en reaktion på nyliberalismen saknar tillräckliga sociala muskler. När en av de främsta trenderna i den borgerliga offensiven är att den traditionella politiken avsvär sig sitt inflytande blir det svårare att pressa politiker till eftergifter genom enbart opinionsbildning. Det krävs starka sociala motkrafter som kan tvinga igenom förändring.

Det är inte särskilt nyskapande eller upphetsande att föreslå att denna sociala kraft skulle utgöras av arbetarklassen. Hittills har jag dock inte hört något bättre förslag…

Arbetarklassen, i vid bemärkelse, står i en objektiv motsättning till kapitalet. Det vill säga, oavsett vad den enskilde arbetaren eller gruppen av arbetare anser finns det en motsättning mellan arbete och kapital, en motsättning som börjar, men inte slutar, i den eviga dragkampen om produktionsresultatet.

Genom att finnas direkt i produktionen, i kapitalets hjärta, har arbetarklassen också en möjlighet att slå mot kapitalet där det känns som värst. Makten över produktionen ligger bokstavligt talat inom armlängds avstånd.

Potentiell makt

Problemet är att arbetarklassen till största delen är tyst och passiv. Detta har flera orsaker.

Välfärdsstaterna var en kompromiss mellan arbetarrörelsens ledning och borgerligheten som byggde på en gemensam skräck för de traumatiska decennierna innan med hård klasskamp, rädslan för att en efterkrigsdepression skulle leda till revolutionära uppsving som efter det förra världskriget och existensen av Sovjet som en påminnelse om detta.

Arbetarklassens tilltro till sin egen styrka bröts också på europeiska nivå genom andra världskriget. Ingenstans hade man lyckats slå tillbaka fascismen genom oberoende klassmobilisering. Det var genom Röda Armén, grundligt staliniserad och befriad från alla tankar på revolutionär internationalism, och de borgerliga demokratiernas krigsmakter som fascismen besegrades. Välfärdsstaternas sociala ingenjörskonst kunde genomföras med arbetarklassen i stor utsträckning på åskådarläktaren, representerad av sina byråkratiserade och till det borgerliga samhället anpassade organisationer.

Den svenska välfärden byggdes upp till priset av arbetarklassens självständighet och är inte en direkt erövring dagens arbetarklass känner att vi kämpat oss till. Inte heller på särskilt många andra sätt lever minnet kvar av att det krävs eget engagemang och kollektiv aktivitet för att erövra positioner eller försvara det vi har. Att sitta still i båten och lita på ledningen är också byråkratins huvudsakliga uppmaning till medlemmarna. Aktiva och kritiska medlemmar är något de skyr som pesten och har ägnat mycket energi att kontrollera och trycka ner så snart de stött på dem. Om detta i viss mån fungerade under ”det långa undantaget”, guldåren på 50- och 60-talen, får vi idag betala priset i form av vår oförmåga att organisera effektiva försvarsstrider.

Bristen på erfarenhet och kollektivt självförtroende i arbetarklassen är den huvudsakliga anledningen till dagens passivitet och oförmåga att ta strid mot den borgerliga offensiven.

Det radikala uppsving som ägde rum några år i slutet av 60-talet och början av 70-talet, såväl på arbetsplatserna som i resten av samhället, fick bara i mycket liten grad något organiserat uttryck. Det saknades i Sverige i stort sett strömningar som kunde eller ville ge denna radikalisering en inriktning mot att ta strid om fackföreningarna. I stort sett inga oppositionella strömningar byggdes upp och de få erfarenheter som gjordes kunde snabbt sopas undan av 80-talets högervindar.

Därför ser vi idag inte annat än undantagsvis att arbetarklassen tar strid mot de försämringar som rullar på, både på arbetsplatserna i form av ökad kontroll och uppdriven arbetstakt, och i samhället i stort.

Glappet

De organisationer som skulle kunna vara en grundbult för en utmaning mot makten i Sverige är fackföreningarna. De organiserar den stora majoriteten av de anställd, 80 procent tillhör en fackförening, till överväldigande delen lönarbetare i underordnad ställning med likartade intressen. Facken utgör därmed den överlägset största sociala rörelsen i landet. Inte minst för de ungdomar, ofta studenter, som idag dominerar rättviserörelsen är det viktigt att se att detta inte bara är en pappersorganisation. Facken representerar de facto miljoner medlemmar och är förmögna att gå ut i strejk. Ändå är det en slumrande kraft som, med ta undantag, undvikit att ta strid mot den nyliberala politiken. Fackföreningarnas ledningar har i hög utsträckning vuxit samman med det bestående och anammat motpartens värderingar. Lika viktigt som an se facken som sociala rörelser är det därför att inte förväxla fackföreningarna med deras ledningar.

En viktig länk i den kedja som fjättrar facken är det som brukar kallas ”facklig-politisk samverkan”, det byråkratiska kodordet för att fackföreningarna kontrolleras av det socialdemokratiska partiet.

I vintras gav Göran Persson, i tidningen Affärsvärlden, sitt partis nuvarande vision: folk måste flytta till jobben, socialförsäkringar och a-kassa bör bli mer privatfinansierade, modellerade efter pensionssystemet och så vidare. Partiet har hamnat i motsättning till sitt projekt med solidariskt finansierad välfärd och definitivt slagit in på en väg i lösningar. Utan att världens starkaste fackförening gör mer än symboliskt motstånd.

De organisationer som skulle kunna vara en motkraft till den i ökande utsträckning sammangyttrade ekonomisk-politiska eliten befinner sig i en evighetslång björnkram med ett parti som lämnat det gemensamma projektet. Alliansen mellan (s) och LO kommer därmed att vara uträknad trots att de symbiotiska ledningarna håller sig fast i det gamla mönstret så att knogarna vitnar.

För fackföreningarna kan aldrig, som partier, befria sig helt från medlemmarna, även om ledningarna nog många gånger önskar det. De kan inte välja sitt uppdrag, utan måste på något sätt representera medlemmarna, annars är de inga fackföreningar. När alla politiska katter blir jämngrå med avreglering, utförsäljning och privatisering på dagordningen, kommer kraven på facken att öka.

Business Unionism

I och med dessa krav ställs de svenska fackföreningarna inför ett vägval som. hur man än väljer, innebär ett brott.

Ett val är att bryta med sin sociala tradition och vända sig inåt. mot den ”business unionism” som varit kännetecknande för de flesta fackföreningar i USA. Där värnar man i bästa fall om de egna medlemmarna men släpper alla ambitioner som sträcker sig utanför fabriksgrindarna. Det skulle passa väl in i den pågående individualiseringen med ett system där sjukvård, pensioner och annan trygghet bara tillkommer dem som ordnar det själva. Redan finns rader av exempel på hur fackföreningar förhandlar fram privata pensionsförsäkringar.

Med Metall i spetsen har ”Industriavtalet” undertecknats där facken i industrin knutit sig närmare arbetsgivarna for att främja konkurrenskraften istället for att stärka samarbetet inom arbetarklassen.

Social Movement Unionism 

Men de frågor som globaliseringen sätter på dagordningen – utförsäljning – social dumpning, uttunnad arbetsrätt – privatisering, nedskärningar och så vidare – kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi bor akut och mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats, det krävs omfattande sociala rörelser. Och när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen; arbetande, arbetslösa och andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av allianser mellan folkrörelser.

Just så har de mest dynamiska fackföreningarna i världen de senaste decennierna arbetat, de som avvikit från den världsomfattande trenden av reträtter och bakslag. KCTU i Sydkorea, Cosatu i Sydafrika och CUT i Brasilien är fack som står modell för denna typ av ”social movement unionism”. Det är fackliga rörelser som inte bara drivit sociala krav utan också byggt sin verksamhet på allianser med andra sociala rörelser.

Denna typ av facklig verksamhet är dock inget som behöver vara reserverat till halvlegala förhållanden i tredje världen. Ett exempel jag stött på är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som – med japanska företag som förebild – innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning. Men CAW har inte nöjt sig med att hävda medlemmarnas intressen innanför fabriksarbetarna utan har medvetet formulerat krav for an gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

Genom arbetet mot det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med kvinno-, miljö- och solidaritetsorganisationer som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade, utan som delar av arbetarklassens organisering som de kunde bygga långsiktiga allianser med.

Även i USA med dess hårda fackliga klimat, har mer framsynta fackföreningar sträckt ut handen till sociala rörelser utanför arbetsplatserna för att kunna hävda sina intressen. Och i takt med senare års framväxande sociala rörelse har också fack i Europa börjat knyta band med dessa, något som syns i de Sociala Forumen.

Folkrörelsesamverkan

En sådan folkrörelsesamverkan, för att använda ett svenskt begrepp med ursprung i miljörörelsen, skulle kunna vara ett alternativ också för svensk fackföreningsrörelse. Ett alternativ till en inskränkt företagsfacklig inriktning som även det innebär ett brott, inte med klassolidariteten, utan med den allt mer handikappande uppknytningen till en socialdemokrati som allt oftare befinner sig i motståndarlägret.

Om fackföreningarna, från förbund till lokala klubbar, börjar bygga upp nätverk och allianser med miljögrupper, globala rättviserörelser, kvinnoorganisationer eller de mängder av olika lokala aktionsgrupper som växer fram till försvar av den offentliga sektorn, skulle detta kunna bli början på en historisk allians. De olika rörelserna kan hjälpa fack som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser.

Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Till skillnad mot ”ideologiska” organisationer där man går med av egen övertygelse, organisationer som kommer och går, där aktiviteten går upp och ner efter politiska konjunkturer. är fackföreningar intresseorganisationer. Motsättningen mellan arbete och kapital gör att de alltid kommer att finnas, så länge de inte undertrycks med våld. Fackföreningar kan därför också tillföra kontinuitet och stabilitet i en folkrörelsesamverkan.

Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken. ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

En ny form av oberoende folklig rörelse skulle se dagens ljus. Detta är inte bara ett hoppfullt luftslott. Det är ett sätt att arbeta som vi som aktivister i så väl fackföreningar som andra rörelser kan tillämpa redan idag.

En sådan samverkar kan börja med att fackföreningar har samarbete med andra rörelser kring någon enskild fråga. Exempel på detta är när Transport och Sjöfolks deltog i motståndet mot Öresundsbron tillsammans med miljöorganisationer eller när Transport och Handels ingick i motståndet mot EU och EMU. Det är kampanjer som pågår en viss tid och sedan upphör. De lämnar inga bestående resultat av samarbete eller andra perspektiv hos de ingående organisationerna.

En högre nivå av folkrörelsesamverkan är när fackföreningar och andra socials rörelser ingår mer långsiktiga allianser och blir en naturlig del i varandras verksamhet, oavsett om det för dagen finns någon särskild kampanjfråga. Exempel på detta har jag stött på i USA när jag träffade representanter för västkustens hamnarbetarfack, ILWU, som inlett denna typ av samverkan med miljöorganisationen Earth First.

Med denna typ av folkrörelsesamverkan utbredd i samhället förmår arbetarrörelsen och dess allierade inte bara mobilisera breda skikt kring de frågor som står på dagordningen utan också påverka dagordningen. Vi får en motkraft till storföretagens makt och en pol i debatten på de flesta områden. Ungefär som när arbetarrörelsen växte sig stark i vårt land eller som det i olika grad är i Sydkorea, Sydafrika och Brasilien idag.

När de sociala striderna skärps, till följd av kapitalistiska kriser och att olika folkliga krav i allt högre utsträckning kommer i konflikt med det borgerliga samhällets ramar, blir det utifrån denna position möjligt att utmana borgarklassens makt. Inför hoten om kapitalflykt, investeringsstrejker eller andra former av sabotage kan rörelsen ge de sociala och politiska kraven direkt genomslag genom att utmana borgarklassen om makten över produktionen och hela samhället.

Allt detta är naturligtvis beroende av i vilken utsträckning fackföreningarna är demokratiska, medlemsstyrda organisationer som bygger på medlemsaktivitet på basplanet. Så är sällan fallet i dagens Sverige och det är en strid som måste föras av oss som är medlemmar i byråkratiserade och toppstyrda fack. Då kan också dessa frågor, arbetsformer och försök till alliansbyggen kugga i vår strävan att omvandla vår fackförening till organisationer där folk verkligen är i rörelse.

Med folkrörelsesamverkan som strategisk inriktning blir samarbete mellan olika sociala rörelser inte bara viktigt att för att uppnå det ena eller andra konkreta målet. Den blir ett mål i sig som pekar fram mot en möjlig motmakt i samhällelig skala. En motmakt som inte bara är stark nog att komma i förhandlingsposition med makten utan som genom sitt sätt att verka lägger grunden for ett annat samhälle.

Lars Henriksson

* Jag går här inte in på någon vetenskaplig diskussion av hur man skall definiera arbetarklassen, jag menar ungefär alla som lever av att sälja sin arbetskraft och som befinner sig i en underordnad position. I resonemanget om fackföreningar berör jag emellertid främst den traditionella arbetarklassen som organiseras i LO-facken men menar att arbetarklassen bör definieras betydligt vidare an så i dagens Sverige.

Lasse Henriksson arbetar fackligt i Metall och är aktiv i Socialistiska Partiet.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering

För demokratiska och kämpande fackföreningar

Inledning

-De organisationer som arbetarklassen i Sverige en gång skapade för att stärka sig i kampen och för att bygga ett nytt samhälle, dom fungerar inte längre enligt de gamla målsättningarna.
-Det liv, den entusiasm och den kampvilja som en gång fanns inom arbetarrörelsen har försvunnit.
-I stället för att bygga på massaktivitet och arbetardemokrati har det utkristalliserats ett skikt som har andra intressen än arbetarklassens strävanden, ett skikt som har egna intressen – en byråkrati.
-Det är därför helt nödvändigt att ta kamp för en fullständig reorganisering av den svenska arbetarrörelsen och speciellt för att göra fackföreningarna till demokratiska och kämpande organisationer.

Så säger Dick Åhman, Volvoarbetare sedan tre år tillbaka och dessförinnan under många år transportarbetare. Dick har lång facklig erfarenhet. 1972 var han delegat på Transportarbetarförbundets kongress där han tillhörde oppositionen mot byråkratin inom Transport och den odemokratiska uteslutningen av Hamnarbetarna.

I dag är Dick Åhman en av de många aktiva inom den Fackliga Oppositionen på Volvo – en sammanslutning av fackliga militanter som arbetar för en kämpande och demokratisk fackförening på Volvo. Dick är sedan 1975 också representant i fackföreningens gruppstyrelse på Volvo Lundbyverken – den avdelning där Volvo tillverkar lastbilar och där Dick själv jobbar.

Dick Åhman är medlem i Kommunistiska Arbetarförbundet sedan 1972. Dessförinnan var han under flera år aktiv socialdemokrat. Idag är Dick Åhman en av KAF:s kandidater i riksdagsvalet. Han står överst på listan för Göteborgs- och Bohusläns valkrets och är andra namn på Förbundets rikslista.

I det här häftet ger Dick sin och Kommunistiska Arbetarförbundets syn på en av de frågor som KAF anser är centrala inte bara inför 1976 års riksdags-, kommunal- och landstingsval utan för kampen för ett socialistiskt samhälle under en lång period framöver – nämligen nödvändigheten av demokratiska och kämpande fackföreningar.

Två linjer för facket

-Vad vi gjort här på Volvo det är att vi för drygt ett år sedan började diskutera med dom som var oppositionella på fackföreningsmöten, på fackliga kurser och i studiecirklar – dvs med dom som menade att den fackliga rörelsen idag är inne på en felaktig politisk linje.

Vi diskuterade hur vi skulle bära oss åt för att få gehör för våra åsikter och kom då fram till att de fackliga valen var viktiga tillfällen.

-Vi arbetade därför på att sätta upp ett alternativ till den fackliga byråkratin på Volvo. Ett alternativ som inte var partipolitiskt betingat utan som hade en riktig inställning till de fackliga organisationernas huvuduppgifter som den gemensamma nämnaren.

-Vi samlade dom här kamraterna som var intresserade och diskuterade fram ett handlingsprogram som uttryckte nödvändigheten av en kämpande fackförening och som vi gick ut med i gruppvalet hösten 1975.

-Det gick ganska hyfsat. På lastvagnsfabriken fick vi in flera kamrater i gruppstyrelsen.
Det säger Dick Åhman, medlem i Volvos Fackliga Opposition och en av de representanter som Oppositionen fick in i gruppstyrelsen på Volvo Lundbyverken – lastvagnsfabriken.

Inför valet till ny klubbstyrelse våren 1976 fortsatte den Fackliga Oppositionen sedan sitt arbete. Den gick ut med ett upprop till alla Volvoarbetare och påvisade de olika linjerna inom den fackliga rörelsen.

Å ena sidan den fackliga byråkratins linje som hävdar att det inte finns någon grundläggande motsättning mellan arbete och kapital och som gör det fackliga arbetet till en angelägenhet för ett fåtal utvalda.

Å andra sidan den fackliga oppositionens uppfattning att facket skall vara ett vapen i medlemmarnas kamp mot arbetsköparna, ett vapen som kontrolleras och styrs av medlemmarna själva.

-Det visade sig att vårt upprop fick ett bra stöd. Vi fick närmare 150 intresserade arbetare från olika enheter på Volvo i Göteborg som menade att vår linje var riktig och att det var nödvändigt att ta upp kampen för en demokratisk och kämpande fackförening, för en bra fackförening här på Volvo och att det var viktigt att göra det på ett osekteristiskt sätt utan att kräva partistämplar och liknande.

Och klubbvalet blev en fin framgång för den Fackliga Oppositionen: -Vi fick ca 27% av rösterna på hela Volvo. Då ska man ha klart för sig att på Volvo finns Skandinaviens största verkstadsklubb och att där finns Sveriges största socialdemokratiska fackklubb med enorma resurser inklusive hela klubbkassan bakom sig. Resurser som de också utnyttjade i en fruktansvärd förtalskampanj.

-Vi tycker själva att våra framgångar visar att det går att ta upp kampen för en annan inriktning på fackföreningsrörelsen.

Och att det behövs en annan inriktning på fackföreningsrörelsen än den som. finns idag, därom råder det ingen tvekan menar Dick:

-Det enklaste sättet att se detta är att gå ut på arbetsplatserna. Där kan man se vad det är vi arbetare idag behöver. Det är starka fackliga organisationer för att möta arbetsköparnas offensiv – deras krav på ökad arbetstakt, lönestagnation och ökad arbetslöshet. Det står ju fullt klart att arbetsköparna idag håller på och förbereder sig för skärpta attacker mot arbetarklassen. Det är det enda sätt på vilket de kan lösa kapitalismens kris – dvs att låta oss få betala genom en reallönestagnation eller tom reallönesänkning.

-För att slå tillbaka den attacken måste vi ha starka fackliga organisationer. De organisationer som finns idag är starka på papperet – de har en organisationsgrad som är överlägsen de flesta andra fackliga organisationer i världen.

-Men genom lagar, stadgar och organiserat klassamarbete har de blivit ett dåligt vapen i kampen. Den arbetarklass som formellt är oerhört stark, den är därför idag – såsom den är väpnad – i själva verket rätt svag.

-Så har det nu inte alltid varit. Tvärtom. De svenska arbetarorganisationerna skapades en gång i tiden för att vara ett vapen i kampen mot arbetsköparna. Det märktes ju inte minst i slutet av 1800-talet och de första åren på 1900-talet då den svenska fackföreningsrörelsen var den rörelse i Europa som mest använde sig av strejkvapnet.

-Vad som hänt sedan dess det år att fackföreningarna har byråkratiserats. Det liv, den entusiasm och den kampvilja som en gång fanns inom fackföreningsrörelsen och som kan sammanfattas i orden massaktivitet, arbetardemokrati och oberoende gentemot arbetsköparna har successivt försvunnit. Det har utkristalliserats ett skikt som har andra intressen än arbetarklassens bästa – ett skikt vars särintressen istället är beroende av kapitalismens bevarande. Detta skikt, denna byråkrati har helt enkelt tillvällt sig arbetarklassens organisationer. Vår uppgift är att återerövra dem till arbetarklassen.

De första riktigt stora stegen mot en byråkratiserad fackföreningsrörelse de togs, menar Dick, under de första tio åren av 1900-talet – speciellt i samband med storstrejken 1909. De tendenser som tidigare inte varit mer än knappt märkbara gav sig nu klart tillkänna. Man kan se att LO-ledningen uppenbarligen hade intressen som gick emot de arbetande massornas intressen. Det visade sig bl a i ett knäfall gentemot arbetsköparna och en ovilja att på ett effektivt sätt använda de instrument som utgör arbetarrörelsens A och O, nämligen strejkvapnet, bojkott, blockad osv.

Och Dick fortsätter:

-På 20-talet då klasskonfrontationerna hårdnade så kan vi se hur den här inriktningen blommade ut genom kraven att fackföreningarna skulle underordna sig den borgerliga staten.

-1928 kom lagen om kollektivavtal som förbjöd fackföreningarna att använda strejkvapnet – den fackliga rörelsens främsta stridsmedel – under den tid avtal gäller. Arbetsköparna däremot hade fortfarande fria händer att använda sina traditionella kampmedel som avskedande, omplaceringar och rationaliseringar.

-Visserligen fick inte arbetsköparna rätt att använda lockoutvapnet, men det har de ju till och med erkänt själva att det oftast inte är deras bästa vapen. De vill som regel hellre använda sig av de ekonomiska vapen som inte på något sätt riskerar att nagga deras profiter i kanten.

-Sedan dess vet vi att utvecklingen har gått rätt snabbt. I början på 30-talet kom de första s k normalstadgarna för förbunden. De gav förbundsstyrelserna vetorätt över avtal och stridsåtgärder.
-1938 slöt SAF och LO det s k Saltsjöbadsavtalet som inte bara ytterligare inskränkte strejkrätten utan också fråntog de fackliga organisationerna rätten att föra reella förhandlingar med arbetsköparna. En komplicerad förhandlingsordning infördes som innebar att om det blev tvist kring ett avtal så skulle förhandlingarna först tas upp lokalt, sedan centralt och därefter föras till en skiljenämnd och eventuellt till arbetsdomstolen.

-På 40-talet införde LO de normalstadgar som fortfarande gäller och som i praktiken lägger all bestämmanderätt över fackföreningsrörelsen hos LO-ledningen och dess landssekretariat. Man kan ju bara se på den s k 3%-regeln. Om ett förbund kommer i en konflikt med en arbetsköpare som riskerar att beröra mer än tre procent av förbundets medlemmar så måste landssekretariatet godkänna åtgärden.

-Det betyder att om exempelvis 25 oljechaufförer tas ut i strejk och arbetsköparna då hotar att lockouta l 000 chaufförer så måste LO-ledningen godkänna att dessa 25 strejkar! Strejkrätten existerar alltså i praktiken bara för toppen av LO-ledningen – för dess landssekretariat.

-På 50- och 60-talet gick den här byråkratiseringen vidare. Vi fick storavdelningar och representantskap vilket innebar att den fackliga verksamheten avlägsnades mer och mer från dem som den egentligen berör – de vanliga medlemmarna.

-Ombudsmännen Sek inte längre väljas av medlemmarna. Istället skaffade sig förbundsstyrelsen rätten att anställa alla funktionärer. Kan man tänka sig något mer odemokratiskt än att fackliga förtroendemän inte väljs av medlemmarna utan att tjänsten annonseras ut i Aftonbladet. Till råga på allt så bestämmer stadgarna att denne anställde ombudsman dessutom automatiskt skall ingå i avdelningsstyrelsen!

En gång i tiden var det avdelningarna själva som utsåg sina heltidsanställda ombudsmän. Idag ligger den rätten helt och hållet hos förbundsstyrelsen. Hur förbundsstyrelserna successivt skaffat sig den makten kan man se bl a i utvecklingen av Metalls stadgar. Paragraf 27 moment 2 andra stycket som handlar om heltidsanställd ombudsman har de senaste 25 åren haft följande olika lydelser:

före 1953: Avdelning har rätt att till förbundsstyrelsen göra framställning om tillsättande av dylik tjänst.

1953: Avdelning har att till förbundsstyrelsen göra framställning om tillsättande av dylik tjänst. Förbundsstyrelsen bereds möjlighet att uppföra sökande i förslagsrum.

1962: Avdelning har att till förbundsstyrelsen göra framställning om tillsättande av dylik tjänst. Förbundsstyrelsen uppför bland de sökande högst tre i förslagsrum, bland vilka avdelningen har att välja.

1969: Avdelning som anser heltidsanställd funktionär behövlig gör framställning härom till förbundsstyrelsen, som om framställningen bifallits utannonserar befattningen och efter samråd med avdelningsstyrelsen utser funktionär.
För en demokratisk och…

Klassamarbete och fåmansvälde

Dick Åhman pekar också på en annan tendens som har gått hand i hand med byråkratiseringen, nämligen det ökade klassamarbetet. Genom en rad avtal med SAF – Saltsjöbadsavtalet, rationaliseringsavtalet, företagsnämndsavtalet osv – har LO-ledningen mer och mer urholkat det som en gång var anledningen till att fackföreningarna bildades: oberoendet gentemot arbetsköparna. Och de planer som LO-ledningen idag drar upp för framtiden skulle innebära en total avrustning av den fackliga rörelsen om de fick råda fritt.

-I början så fick väl inte de här samarbetsavtalen någon större effekt på basaktiviteten. Men utvecklingen de senaste åren har mer och mer tvingat in de lokala förtroendemännen i en helt ny verksamhet. En verksamhet som består i ett deltagande i diverse kommittéer: personalkommittéer, samarbetskommittéer, avdelningsnämnder etc.

-Hela den samrådsorganisation som idag byggs upp på Sveriges storföretag gör att de fackliga förtroendemännen inte hinner fullgöra sina traditionella uppgifter på basplanet såsom medlemsservice, informera om avtalets lydelser, tolkning av avtalen, skolning osv. Sånt eftersätts idag.

-Den här utvecklingen kommer att förstärkas kraftigt i framtiden. Metall har exempelvis gått ut i ett cirkulär och sagt att den nya lagen om medbestämmande innebär att de fackliga förtroendemännen i praktiken inte längre kommer att kunna arbeta på golvet. De kommer att i stor utsträckning bli fackföreningsdirektörer som sitter i samarbetsnämnder, företagsstyrelser och diverse utskott.

-Lägg därtill den senaste utvecklingen, som vi sett bl a på Götaverken, att man på de stora arbetsplatserna avskaffar de allmänna beslutande klubbmötena och istället inför representantskap från grupperna. Då har vi verkligen en facklig verksamhet som blivit till en angelägenhet endast för ett fåtal och där den vanlige medlemmens möjlighet att få sin röst hörd ytterligare inskränkts.

Byråkratins LO-kongress… och vår

Nej, den här utvecklingen är det nödvändigt att på det bestämdaste ta kamp emot. Om vi inte gör det och om vi inte lyckas med det så hotas fackföreningarnas existens som våra klassorganisationer. Och utan en sådan kamp kommer vi heller inte att ha någon som helst möjlighet att kunna svara på arbetsköparnas offensiv. Därtill krävs det demokratiska och kämpande fackföreningar, slår Dick fast.

Men hur skulle då en demokratisk och kämpande fackförening fungera? Hur skulle den skilja sig från den nuvarande byråkratiserade fackföreningsrörelsen?

-Den grundläggande skillnaden är naturligtvis att en demokratisk och kämpande fackförening skulle sätta massaktiviteten, arbetardemokratin samt oberoendet mot arbetsköparna och den borgerliga staten i högsätet. Den skulle bygga på de vanliga medlemmarnas aktiva och medvetna styrka i stället för de nuvarande klassamarbetsmännens byråkratiska manipulationer bakom förhängda gardiner.

-Låt oss ta två konkreta exempel – den senaste LO-kongressen och den pågående avtalsrörelsen – för att se skillnaden, säger Dick.

-Tittar man på LO-kongressen som hölls i juni så är det ju uppenbart att den inte på något som helst sätt angick den vanlige medlemmen. Trots att det är den samlade fackföreningsrörelsens högsta beslutande organ och därför borde vara en av de viktigaste händelserna för den svenska arbetarrörelsen. Dom tjocka luntor och alla de frågor som behandlades på LO-kongressen borde naturligtvis ha diskuterats ute på arbetsplatserna och i hela den fackliga rörelsen.

Istället var det nu en angelägenhet för ett ytterst litet fåtal – för gräddan av den fackliga byråkratin. För tittar man på sammansättningen på kongressen så bestod den ju nästan enbart av anställda funktionärer i förbund och avdelningar samt heltidsanställda ordföranden för större klubbar och avdelningar.

-Och som de utsågs sen! Det är ju absurt! I flera förbund är det förbundskongressen som väljer delegater till LO-kongressen. Då förbunden inte har kongress mer än vart femte år så kan delegaterna till LO: s kongress utses åratal innan den äger rum. Det mest absurda exemplet är antagligen Fabriks delegater till årets LO-kongress. De utsågs på Fabriks kongress 1971 – tom några månader innan förra LO-kongressen ägde rum! På transportarbetarförbundets kongress 1972 så föreslog förbundsstyrelsen att kongressen skulle utse delegater till 1976 års LO-kongress. Men vi startade en namninsamling mot det förslaget på kongressen och förbundsstyrelsen var tvungen att dra tillbaka det.

-Nej, i en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse så skulle naturligtvis delegaterna till LO: s kongress utses genom allmänna val på avdelningsnivå. Valen skulle kunna organiseras av de fackliga basenheterna, av klubbarna, grupperna och sektionerna. Vi på Volvo skulle exempelvis vara med i ett val inom avd 41 :s region för att utse kandidater.

Då skulle självfallet valen föregås av en intensiv och stimulerande debatt om de frågor som skulle tas upp på kongressen. Olika arbetargrupper och enskilda personer skulle få redovisa sina ståndpunkter i de viktigaste frågorna. Och de som valdes skulle i sin tur ha med sig synpunkter från tusentals aktiva och intresserade medlemmar.

På så sätt skulle verkligen LO-kongressen kunna fungera som ett samlande och enande instrument för den fackliga rörelsen. Som det är idag blir det istället en jippoföreställning som bara engagerar den fackliga byråkratin.

Byråkratins avtalsrörelse… och vår

-Och ser vi till avtalsrörelsen så kan vi dra upp samma skiljelinje mellan dagens fackförening och den fackförening vi kämpar för, konstaterar Dick Åhman. Om vi tittar på en avtalsrörelse idag så brukar man dela in den i olika faser. Första fasen är då avtalsråden sammankallas och då kraven spikas. Andra fasen är förhandlingarna mellan LO och SAF och den tredje fasen förbundsförhandlingarna. Sen brukar man ha en fjärde fas då man går ner på det lokala planet och förhandlar. Men det som karakteriserar de hår faserna i dag det är att de är en angelägenhet för ett fåtal människor och att fackföreningarnas främsta vapen inte utnyttjas, alltså massaktiviteten, den kollektiva styrkan – det som är grunden för den fackliga organiseringen.

-En alternativ avtalsrörelse skulle naturligtvis börja i diskussioner ute i fabrikerna, på verkstadsgolvet. Diskussioner som de olika förbunden skulle ha ansvaret för att initiera. Det är ingen orimlig sak alls. LO har ju genomfört ett flertal arbetsplatsremisser varav åtminstone den första arbetsmiljöremissen var rätt bra organiserad. Den engagerade massor av arbetare.

Varför skulle man inte kunna göra på samma sätt inför en avtalsrörelse? Dvs gå ut med studiematerial som tog upp bl a löne- och prisutvecklingen under den gångna avtalsperioden för att på det sättet förankra en diskussion om kraven ute på arbetsplatserna.

På basis av dessa diskussioner, som skulle föras i studiegrupper och senare på fackföreningsmöten, skulle man välja delegater till avtalsråden som i sin tur fick i uppgift att spika kraven.

-Därefter skulle man låta förbunden börja förhandla och inte som nu direkt överlåta till LO att sköta förhandlingarna. Förbunden skulle förhandla men med stöd av LO.

-Dessa förhandlingar skulle naturligtvis inte föras som nu då Nilsson och Giesecke sätter sig på Blasieholmen, drar ned jalusierna, och kommer ut några månader senare då avtalet är underskrivet.

-Nej, en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse skulle även i den här fasen av avtalsrörelsen utnyttja den kollektiva styrkan – värdet av aktiva och intresserade medlemmar. Den skulle hålla sina medlemmar informerade om avtalsturerna och om vilka bud som arbetsköparna avgivit. Den skulle diskutera eventuella reträtter från SAF:s sida eller eventuella offensiver eller reträtter från vår sida. Och man skulle givetvis inte dra sig för att utnyttja vår kollektiva styrka när så är möjligt.

-Och samma sak då avtalet smitts fram på central nivå, då är det viktigt att återigen gå ut till medlemmarna för att se om avtalet verkligen har någon förankring. Dvs föra ut avtalet till en allmän och beslutande omröstning som skulle organiseras på basplanet – i grupperna, i klubbarna och i sektionerna.

-På basis av detta skulle man sedan kunna starta framgångsrika lokala förhandlingar.

Genom att lägga upp en avtalsrörelse på detta sättet så kan man hela tiden utnyttja styrkan av en aktiv och intresserad medlemskår, summerar Dick. Detta säger ju LO-ledningen själv är A och O för en framgångsrik facklig verksamhet. Men låt oss då ta fasta på det!

Medlemmarna ska besluta

Men så fungerar nu inte dagens fackföreningar. De breda medlemsmassorna är istället passiva. Bara en liten andel deltar exempelvis i de fackliga valen och endast en bråkdel besöker fackföreningsmötena. Är det då överhuvudtaget möjligt att skapa en fackförening med aktiva och intresserade medlemmar?

Javisst, säger Dick med övertygelse. Jag tror inte för ett ögonblick att svenska arbetare inte vill bedriva facklig verksamhet.

-Vi måste istället fråga oss vad dagens passivitet beror på. LO-ledningen hävdar att det beror på att medlemmarna är ointresserade. Det var ett av argumenten för att slå samman småavdelningarna till stora avdelningar. Det var nödvändigt att ha tillräckligt med folk i avdelningarna för att kunna upprätthålla en permanent facklig aktivitet.

-Men det är ju ett resonemang som tar sin början i fel ände. Anledningen till att medlemmarna inte är aktiva, till att medlemmarna misstror sin fackliga organisation, det är ju att de inte identifierar sig med organisationen. Och det i sin tur beror på att man knappast har någonting att säga till om.

-Varför skulle man gå till ett fackföreningsmöte när de beslut som officiellt ska fattas där redan är fattade av ett representantskap?

-Varför ska man under en avtalsrörelse gå på ett gruppmöte när man inte kan göra annat än på sin höjd protestera mot de förhandlingar som förs uppe på Blasieholmen?

-Nej, det bästa sättet att skapa en aktiv fackföreningsrörelse på, det är att föra ned beslutsprocessen till dem som verksamheten gäller – dvs de vanliga medlemmarna. Socialdemokraterna brukar ju anklaga radikala arbetare för att vara anhängare av elitteorier. Men den fackliga byråkratin är de verkliga elitteoretikerna när de hävdar att medlemmarna skulle vara ointresserade av det fackliga arbetet. Det är den verkliga elitteorin, som andas förakt för de breda arbetarmassorna.

-Och hur fel den är kan vi se i varje kampsituation när arbetarmassorna haft något att säga till om. Gruvstrejken 69 och skogsarbetarstrejken förra året är ju strålande exempel! Vanliga människor som dagligen går och kröker rygg i gruvgångar, på verkstäder och i skogarna blommar upp och vill vara med och fatta beslut. De känner att de är betydelsefulla, att de har något att säga till om. Så skulle det naturligtvis kunna fungera i en demokratisk och kämpande fackförening också.

För demokratiska och kämpande fackföreningar

En radikal sänkning av arbetstiden skulle naturligtvis underlätta de fackliga medlemmarnas aktivering. Det är ett viktigt krav för den fackliga rörelsen att ta kamp för, säger Dick. Genom kortare arbetstid skulle den vanlige medlemmen få mer tid och ork till att sätta sig in i de fackliga frågorna. Ett annat sådant centralt krav är fackföreningsmöten på betald arbetstid.

-Det är kanske det mest centrala kravet för att få till stånd en bättre aktivitet inom fackföreningarna. Och det kravet finns ju också förankrat i Metalls handlingsprogram. Nu vet jag att det inom LO, och framför allt inom Metall, finns mycket som tyder på att byråkratin försöker få detta genomfört samtidigt som man ser om sitt eget hus. Man tänker nämligen försöka få till stånd fackmöten på arbetstid samtidigt som man genomför representantskap i alla större klubbar. Man kommer att säga så här: Javisst ska vi ha möten på betald arbetstid – dvs ni får rätt att i grupperna utse representanter som får möjlighet att träffas på betald arbetstid.

Under sådana omständigheter skulle det naturligtvis inte leda till någon aktivering av medlemsmassorna, konstaterar Dick. Tvärtom vore det ett sätt att ytterligare öka passiviseringen. Och detta visar att det inte räcker att ta kamp för de här två kraven, krav som vi riktar mot arbetsköparna. Det gäller också att inom den fackliga rörelsen kämpa för en helt annorlunda uppbyggnad – en uppbyggnad som gör det möjligt för den vanlige medlemmen att verkligen ta ett aktivt ansvar för sin fackförening. Och Dick radar upp en rad åtgärder som måste vidtas:

Avskaffa LO-ledningens och förbundsstyrelsernas vetorätt!
-Idag så har förbundsstyrelserna och LO-ledningen vetorätt över nästan alla stridsåtgärder. Det är en djupt odemokratisk bestämmelse som inte är uttryck för något annat än den värsta förmyndarmentalitet över de fackliga medlemmarna.

-Till nästan varje LO-kongress finns flera motioner som kräver att denna vetorätt skall avskaffas – och varje gång försöker LO-ledningen rättfärdiga sin förmyndarmentalitet med prat om hur nödvändigt det är med »överblick» och en »enhetlig» politik osv.
-Den verkliga anledningen är naturligtvis att fackbyråkraterna inte vågar ge medlemmarna rätten att själva bestämma över vilka stridsåtgärder som är nödvändiga. Vi måste på det bestämdaste ta kamp för att återta den rätten, en rätt som en gång i tiden var en självklarhet inom den fackliga rörelsen,

Inga hemliga förhandlingar – alla avtal ut på beslutande omröstning.
-Avtalsförhandlingarna måste göras till en angelägenhet för hela arbetarklassen genom att de olika turerna och buden förs ut i offentlighetens ljus.

-Endast på så sätt kan fackföreningsrörelsen till fullo utnyttja sin styrka – och endast på så sätt kan medlemmarna på ett aktivt sätt intressera sig för förhandlingarna.

-Sedan måste det vara en självklarhet att det är vi som skall jobba under avtalen som också skall ha sista ordet om vi kan acceptera dom eller inte. Avtalen måste ut på beslutande omröstningar.

Valda och avsättbara förtroendemän med vanlig arbetarlön
-Idag går det ju till så att en rad funktionärer utses av förbundsstyrelsen. Det måste vara en självklarhet för en kämpande fackföreningsrörelse att de skall väljas av medlemmarna. Det är medlemmarna som bland sina arbetskamrater finner den som är bäst lämpad att tillvarata deras fackliga intressen.

Lika självklart måste det vara att den som är vald kan avsättas av de som valt honom eller henne, samt att det fackliga arbetet inte får innebära privilegier som fjärmar förtroendemännen från de vanliga medlemmarna.

Arbetsplikt för fackliga förtroendemän.
-Idag är det så att fackliga förtroendemän ofta inte hinner fullgöra sina egentliga uppgifter på grund av all den tid som de olika samrådsinstitutionerna tar i anspråk. Dessutom försöker många förtroendemän slippa ifrån det tunga och slitiga knoget på verkstadsgolvet.

-Om man inte står ute bland sina arbetskamrater så får man inte den rätta informationen om vilka fackliga problem det är som trycker ens kamrater. Det är inte på möten som arbetarna tar upp dessa problem idag. Det är istället vid fikarasten, i matkön eller när man sitter tillsammans. Det är då man fångar de fackliga problemen. Det är då man ser behoven.

-Här får man naturligtvis inte vara stel. Men principen måste vara klar: den som har ett fackligt förtroendeuppdrag måste också arbeta och känna hur takten slår, känna hur hans arbetskamrater har det – för att inte glida ifrån dem.

-På Volvo Lundbyverken, där jag jobbar, vore ett vettigt förslag att styrelsesuppleanterna måste arbeta minst 4 dagar i veckan, vice ordföranden minst två dagar i veckan och ordföranden minst en dag i veckan.

Dick är noga med att påpeka att detta självfallet inte innebär att han är emot den lag som ger de fackliga förtroendemännen rätten att bedriva fackligt arbete på arbetstid och på heltid.

-Men däremot är jag emot det faktum att det inom fackföreningsrörelsen utvecklas rutiner som innebär att de fackliga förtroendemännen i praktiken kommer att isoleras ifrån sina arbetskamrater.

Decentralisering av den fackliga verksamheten
Det är viktigt att gå emot den enorma centralisering som sker idag. Inte därför att det skulle vara fel med centralisering i sig men därför att den som sker idag är ineffektiv:

-På Volvo har vi exempelvis på slutmonteringen en grupporganisation som omfattar över 3 000 medlemmar. En sådan facklig koloss kan ju inte fungera på ett tillfredsställande sätt. Den kan ju inte skapa en kontakt mellan medlemmarna som gör att de identifierar sig med sin fackliga basenhet. Sådana kolosser måste därför slås sönder. Istället måste vi skapa smidigare organisationer som är mer förankrade direkt på arbetsplatserna, dvs mindre gruppenheter.

-En annan åtgärd här är ju att bygga upp kontaktombudsnät vilket man har gjort exempelvis inom Metall. För att dessa kontaktombud skall kunna fylla sin funktion måste de emellertid väljas av arbetarna direkt på golvet.

Mot storavdelningstvånget – för frivilliga sammanslagningar
-Vi är inte i princip emot stora fackföreningsavdelningar. Sammanslagningar kan vara nödvändiga för att stärka den fackliga organisationen. Men vi är definitivt motståndare till det sätt på vilket dessa sammanslagningar sker idag. Idag leder dessutom storavdelningarna till en ytterligare passivisering av medlemmarna genom representantskap och det funktionärsvälde som följer i storavdelningarnas släptåg.

-Idag tvingar ju förbunden de mindre avdelningarna att gå ihop till storavdelningar. Sammanslagningarna används som ett medel för att få kontroll över militanta arbetargrupper och att ytterligare centralisera beslutsrätten. Detta var uppenbart inom exempelvis Transport där byråkratin till och med gick så långt att den uteslöt alla de hamnarbetare som vägrade gå upp i storavdelningar.

-Sammanslagningar kan som sagt ibland vara både nödvändiga och bra. Men de måste alltid ske efter diskussion bland medlemmarna och på frivillighetens basis.

För en arbetarmajoritet i förbundsstyrelserna
-Inom vissa förbund är funktionärerna idag i majoritet i styrelsen och inom alla förbund så har funktionärerna tillsammans med de heltidsanställda förtroendemännen majoritet i styrelsen.

-De här församlingarna har ju som regel inte möte mer än en gång i månaden. Därför är det både möjligt och nödvändigt att se till att det i dem finns en majoritet av arbetare som fortfarande står kvar i produktionen. Därigenom kan man motverka att förbundsledningen avlägsnar sig från de vanliga medlemmarna och deras åsikter.

-Det är också självklart att inte heller ledamöterna i förbundsstyrelserna – vare sig de är heltidsanställda fackliga förtroendemän eller ej – skall ha en lön som överstiger en normal arbetarlön.

Förbundskongresser och LO-kongresser vart tredje år
-Idag förhåller det sig ju så att såväl förbunden som LO har kongress vart femte år. Det är klart otillräckligt både om man ser till hur snabbt läget i klasskampen kan skifta och vad som krävs för att demokratin skall fungera inom rörelsen.

-Det är nödvändigt att oftare än vad som är fallet idag ha en ordentlig diskussion såväl inom förbunden som hela den fackliga rörelsen om vilken politik man skall driva. Det är också nödvändigt att oftare än vart femte år genom en ordentlig diskussion kunna granska den sittande ledningens förmåga att fylla sina uppgifter och om nödvändigt välja en ny ledning.

Mot socialdemokratins fraktionsmonopol
-Idag har socialdemokratin fraktionsmonopol inom den fackliga rörelsen. Då menar jag alltså inte det faktum att en majoritet av medlemmarna stödjer socialdemokratin utan att socialdemokratin utnyttjar sin majoritetsställning till att utestänga andra politiska partier och organisationer från olika fackföreningars liv och verksamhet. Det är också det som avspeglas i socialdemokratins officiella stöd till kollektivanslutningen.

-Det måste vara en självklarhet inom en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse att arbetargrupper med olika uppfattningar om hur det fackliga arbetet skall bedrivas eller med skilda politiska åsikter skall ha rätt att på lika villkor få föra fram sina åsikter.

-Inför de fackliga valen eller vid riksdagsvalen så måste exempelvis de olika arbetarpartierna få stöd från fackföreningarna för att kunna föra ut sin politik. Fackföreningarna måste ta initiativ till att ordna debatter mellan olika arbetarpartier på klubbmöten osv. Endast på så sätt kan en frisk och livaktig demokrati garanteras inom den fackliga rörelsen!

En aktiverande förbundspress
Det här är viktigt, menar Dick. Förbundstidningarna skulle kunna fylla en stor roll både för att aktivera medlemmarna och för att i grunden politisera den fackliga verksamheten. Det är nödvändigt. Ty fackföreningsrörelsen måste, precis som LO idag gör, blanda sig i varenda politisk samhällsfråga. Men den måste göra det på ett sätt så att medlemmarna aktiveras och deltar i diskussionen och utarbetandet av politiken. Där skulle förbundspressen kunna fylla en viktig funktion.

-Ta exempelvis vår tidning, Metallarbetaren. Idag läses den av en bråkdel av Metalls medlemmar. Det beror naturligtvis på att det inte är någon tidning som medlemmarna upplever som sin egen, utan som metallbyråkraternas tidning för att informera oss i frågor de anser vara viktiga.

Men den skulle ju kunna fungera annorlunda. Om den släppte fram representanter för olika politiska åsikter inom arbetarrörelsen, om den förde en frisk debatt och ifrågasatte byråkratins värderingar inom fackföreningsrörelsen.

Då skulle Metallarbetaren kunna bli en organisatör för en politiskt stimulerande diskussion inom den fackliga rörelsen. En tidning som arbetarna samlades kring varje måndag för att diskutera politiska artiklar och fackliga spörsmål.

-På samma sätt borde man på lokal nivå ta initiativ till klubb- eller avdelningstidningar där medlemmarna skulle få ge uttryck för sina önskemål och åsikter.

På liknande sätt måste också fackföreningarna ta på sitt ansvar att underlätta kvinnors och invandrares fackliga aktivitet. Vi vet idag t ex att kvinnor och utlandsfödda arbetare i mindre grad än män och svenskfödda arbetare deltar i den fackliga verksamheten. Här måste fackföreningen gå in med speciella åtgärder. Dessa grupper måste naturligtvis tillerkännas rätten till en egen organisering inom facket. En annan åtgärd som man kan peka på är att det alltid måste finnas barnpassning vid fackföreningsmöten och studiecirklar. För invandrarna är naturligtvis kravet på tolkning centralt.

För fackliga ungdomssektioner
-De personer som idag besätter fackliga förtroendeposter är många gånger renodlade karriärister – ofta lånade från borgerliga läger. En av orsakerna till detta är frånvaron av en facklig ungdomsverksamhet där man bl a skolar upp nya fackliga ledare. Idag är det SSU som fått i uppgift att axla detta oerhörda ansvar. Och man kan se att SSU klarar den uppgiften tom sämre än vad SAP klarar uppgiften att leda dagens fackföreningsrörelse.

-Här menar jag att man istället måste göra som exempelvis Industritjänstemannaförbundet – SIF – har gjort. Det har i praktiken bildat ett särskilt ungdomsförbund. Om fackförbunden bildade sådana ungdomssektioner skulle de kunna ta hand om de unga arbetarna och bedriva en verksamhet som är anpassad till deras behov. Man kan ju bara peka på sådana behov som en grundläggande skolning i fackföreningsrörelsens historia och ideologi eller skolning i hur facklig verksamhet skall bedrivas.

-Sen har naturligtvis unga arbetare speciella krav som ungdomssektionerna skulle kunna driva extra hårt och se till att de inte eftersattes. Det gäller exempelvis de orättvisa åldersgränserna, praktikant- och lärlingslönerna och flera andra saker.

-Ungdomssektionerna skulle också kunna organisera ungdomar som går på yrkesutbildning eller gör lumpen. Det är viktigt. Slutligen skulle de ha en stor funktion för att skola fram nya fackliga militanter och fackliga ledare.

För fackliga handlingsprogram
-Alla förbund borde skaffa sig fackliga handlingsprogram, vilket exempelvis finns inom Metall och Fabriks. Dessa handlingsprogram skulle naturligtvis granskas och diskuteras inför varje förbundskongress. På det sättet skulle de kunna bidra till att rikta in förbundets arbete och medlemmarnas intresse mot de viktiga uppgifter som ställs i handlingsprogrammet.

Jag tror sådana program skulle kunna fylla en viktig funktion i en demokratisk och kämpande fackförening.

Alla dessa punkter, alla dessa krav är viktiga för att inom den fackliga rörelsen skapa sådana förhållanden att en majoritet av medlemmarna intresserar sig för den fackliga verksamheten och för att den ska kunna bygga på aktiva medlemmar.

-Men dessutom måste arbetarna återerövra rätten att utnyttja sina organisationer. Vi måste ta kamp mot alla de antifackliga lagarna och för att återta strejkrätten. Den är idag kringsnärjd av en rad lagar.

-När 5 000 gruvarbetare 1969 gick ut i strejk så fick inte fackföreningarna stödja den kampen på grund av kollektivavtalslagen som förbjuder strejker under avtalsperiod.

Och förhållandena har inte blivit bättre sedan dess. Tvärtom! Genom den nya medbestämmandelagen så har exempelvis rätten att avskeda strejkande arbetare vid olagliga strejker stadfästs i lag. Det gäller exempelvis arbetare »som driver fram en strejk som stör den ordinarie verksamheten» eller som deltagit i en »långvarig strejk».

Alla dessa antifackliga lagar måste vi på det bestämdaste ta kamp emot precis som massor av arbetare gjort exempelvis då de blivit inställda till arbetsdomstolen eller som alla de fackliga militanter gjort som protesterat mot de antifackliga delarna i den nya medbestämmandelagen.
-Men samtidigt måste vi vara medvetna om att dessa klasslagar i sig inte kan stoppa arbetarnas direkta kamp mot arbetsköparna. De är effektiva bara så länge den fackliga byråkrati som har »respekt» och känner »ansvar» för lagarna kan bestämma över arbetarna.

-Den dag då byråkraterna är utslängda och arbetarna står enade bakom sina fackföreningar är lagarna inte ens värda det papper de är skrivna på. Därför är kampen för en annan inriktning av fackföreningsrörelsen avgörande också för kampen mot klasslagarna.

»Kampen börjar på golvet»

Ja, nog skulle fackföreningarna kunna fungera annorlunda. Visst skulle de kunna bygga på en aktiv och intresserad medlemskår. Och visst är det nödvändigt med kämpande och demokratiska fackföreningar, för att kunna slå tillbaka arbetsköparnas offensiv. Men hur ska vi bära oss åt för att nå dithän? För att återerövra fackföreningarna – för att göra dem till demokratiska och kämpande organisationer?

Hur kampen ska gå till, säger Dick. Det är inga konstiga saker. Det är helt enkelt den kamp som förs i fackföreningarna idag kring olika fackliga och politiska handlingslinjer.

-Det är en kamp som börjar på golvet. Det är där det är viktigt att klasskämparna finns som kan organisera kampen inom och utanför den apparat som den fackliga organisationen utgör.

-Det är där det gäller att ta kamp mot klassamarbetet och för en klasskampslinje. Och det är där det gäller att erövra sådana viktiga poster som kontaktombud och skyddsombud, att erövra gruppstyrelser, sektions- och klubbstyrelser.

-Vi måste sträva efter att bygga upp en klasskampsopposition som utgör ett alternativ till det nuvarande byråkratiska ledarskapet. En opposition som utifrån ett handlingsprogram med det innehåll vi tidigare tagit upp försöker störta fackbyråkraterna från deras stolar.

-Nu vet vi att det finns de som säger att det är omöjligt att vrida hela den fackliga rörelsen på rätt köl. Okay, säger de, det kanske går att få in klasskämpar lokalt och det kanske går att erövra klubbar, sektioner och en del avdelningar. Men förbunden och hela den fackliga rörelsen kan vi väl aldrig erövra?

-Till dem säger vi att erövra fackföreningarna innebär inte att erövra apparaten utan i första hand att vinna medlemsmassorna för en klasskampslinje.

-Vi har naturligtvis inga illusioner om att vi kan ta över LO-apparaten. Att vi plötsligt kommer att stå inför en situation där Gunnar Nilsson och kompani lämnar över stolarna och skrivborden till en klasskampsopposition.

-Vi måste istället utgå ifrån att LO-byråkraterna kommer att göra allt för att behålla kontrollen över fackföreningsrörelsen. De kommer att vara fullständigt hänsynslösa i kampen för att få behålla sina taburetter. De kommer inte att dra sig för att splittra organisationen, att försöka utesluta oppositioner eller bilda nya organisationer.

-Men vad som går och vad som inte går, avgörs inte av LO-byråkraterna ensamma utan av styrkeförhållandena mellan LO-byråkratin och klasskampsoppositionen. Ju starkare oppositionen är desto smärtfriare kommer kampen att vara. Men vi kan aldrig sätta upp några förutbestämda scheman. En sak är dock viktig att klargöra: vi strävar efter en enad fackföreningsrörelse på kampens grund. Vi splittrar inte. Det kommer LO-ledningen att göra.

-När man funderar på vad som är möjligt och inte möjligt så får man heller inte stirra sig blind på dagens situation, menar Dick Åhman. Arbetarna i Sverige har under några decennier accepterat att klassorganisationerna varit exproprierade av en byråkrati. Förutsättningarna för detta har varit de reformer och förbättringar för de svenska arbetarna som möjliggjorts genom den svenska kapitalismens expansiva utveckling.

-Men i en situation då den kris som kapitalismen nu genomgår gör sig kännbar på allvar också för dom svenska arbetarna, då kommer de att gå till sina fackföreningsmöten och ställa krav på sina lokala fackliga ledare.

-Då kommer man också att se vilka som tar till vara arbetarnas intressen, vilka som står för en kamplinje och vilka som står för knäfall och fjäsk för bolagsherrar och arbetsköpare.

-Då kommer förutsättningarna för den kamp som idag bedrivs ganska isolerat och som ibland kan verka lite hopplös, att vara helt annorlunda. Vi kommer att få se hur de klassmedvetna arbetarna sätter upp alternativa handlingslinjer till klassamarbetsmännen. Här i Göteborg kommer vi att få bevittna hur det inom avd. 41 – Metalls största avdelning – kommer att springa fram fackliga oppositionsgrupper på de stora arbetsplatserna – på Volvo, på varven, på SKF osv. I kraft av de styrkor oppositionen samlar kommer den att skaffa sig en stark position inom avdelning 41.

-Det är en sådan utveckling som är grunden för vår framtid – för den fackliga rörelsens framtid och för arbetarklassens framtid.

Ställ arbetarrörelsen på fötter

-Men samtidigt måste vi vara medvetna om att kampen för demokratiska och kämpande fackföreningar bara är en del av den gigantiska uppgiften att ställa hela arbetarrörelsen på fötter. Ty arbetarrörelsen är betydligt mer än fackföreningarna.

-En gång i tiden när den svenska arbetarklassen formerade sig som en självständig politisk kraft i samhället så skapade den med hjälp av det Socialdemokratiska Arbetarpartiet en enorm massrörelse som innefattade inte bara fackföreningarna utan också kooperationen, Folkets Hus-föreningar, hyresgäströrelsen, bildningsförbund osv.

-Och på samma sätt som fackföreningsrörelsen har byråkratiserats så har dessa andra massorganisationer förlorat den demokrati och den livsgnista som en gång i tiden var deras kännetecken.

-En helt avgörande roll i den här utvecklingen har spelats av det parti som majoriteten av arbetarna i det här landet fortfarande betraktar som sitt parti – dvs det Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Det är det partiet som har det avgörande inflytandet i alla dessa massorganisationer – inklusive fackföreningsrörelsen. Och det är det partiet som hela tiden stått i spetsen för en avrustning av den svenska fackföreningsrörelsen.

-Inom den fackliga rörelsen är det den socialdemokratiska byråkratin som tagit initiativet till alla de inskränkningar av demokratin vi tidigare talat om. Och det är den som lett in fackföreningsrörelsen på klassamarbetets väg.

-Som bärare av regeringsmakten är det också SAP som vid flera tillfällen tagit initiativet till en antifacklig lagstiftning som nu senast i en del avsnitt i medbestämmandelagen.

-Socialdemokratin må en gång i tiden ha haft en vision av ett samhälle fritt från utsugning. Men den visionen har sedan länge falnat. Från att en gång i tiden ha stått i spetsen för en massrörelse som kämpade mot borgarnas klassamhälle är de idag massorganisationernas förmyndare och klassamhällets förvaltare.

-Vår uppgift är inte bara att sopa undan våra förmyndare utan också det samhälle de idag förvaltar.

-Vår uppgift är inte bara att ta strid för demokratiska och kämpande massorganisationer – där fackföreningsrörelsen naturligtvis innehar den avgörande platsen – utan också för ett nytt arbetarparti.

-Ett parti som idag hyser visionen om ett morgondagens samhälle där kapitalismen är avskaffad – och som vågar ta strid för det samhället.

-Kommunistiska Arbetarförbundet är ett ungt parti och ett litet parti. Men vi lovar att våga striden – inte bara för de idéer som vi uttryckt här utan också för visionen om ett samhälle fritt från utsugning.

Dick Åhman, 1976

Blair och Bush som nu talar om terrorism bombar Irak varje dag, år ut och år in

Vi som undertecknat denna text vänder oss mot den absurda dubbelmoral som nu manifesteras. Samtidigt som vi fördömer de fruktansvärda terrordåden i New York och Washington där tusentals oskyldiga har dödats och skadats frågar vi oss: När påbjuds en tyst minut för offren för USA:s och övriga västmakters terror? USA har gång på gång störtat demokratiska regimer och stött de blodigaste statskupper och diktaturer där det har varit i den amerikanska storfinansens intressen.

1953 störtades den demokratiskt valde Mossadeq i Iran, tusentals människor dödades och diktatur infördes. CIA organiserade detta precis som i Indonesien 1965 när en halv miljon vänstersympatisörer mördades på några månader och den korrumperade Suharto tillsattes som diktator.

Mellan 1960 och 1975 rasade Vietnamkriget då miljontals vietnameser förlorade sina liv i kampen för oberoende. USA terrorbombade landet och fortfarande föds missbildade barn p.g.a den ”civiliserade och demokratiska” supermaktens kemiska krigföring.

President George Bush’ far, Bush den förste, ledde som CIA-chef och senare vicepresident terrorkriget mot den demokratiskt valda sandinistregimen i Nicaragua. Genom det amerikanska stödet till contras dödades 20 000 nicaraguaner under 80-talet.

I El Salvador pumpade USA under samma tid in vapen och pengar för att stöda den fascistiska militärjuntan mot det folkliga upproret. 1973 organiserade CIA kuppen i Chile för att störta den folkvalde socialistiska presidenten Allende och installerade Pinochetdiktaturen.

Under 70-talet organiserade och stödde USA militärkupper och militärdiktaturer i hela Latina- merika. 30 000 människor ”försvann” i Argentina t. ex.

Idag har USA en direkt närvaro i Colombia. Den USA-stödda ordning som där råder har resulterat i att bara i år, 2001, har 92 fackliga aktivister mördats. Var tredje dag mördas en människa för att facklig verksamhet inte tolereras av makthavarna.

Den turkiska diktaturen åtnjuter och har hela tiden åtnjutit USA:s fulla stöd. Turkiet är medlem i Nato, och med den styrkan i ryggen har regimen kunnat förneka det kurdiska folket alla nationella och demokratiska rättigheter och arbetarrörelsen lever under ett ständigt förtryck. Det palestinska folket lever under ständigt våld från den israeliska ockupationsmakten som inte skulle kunna fungera en månad utan det gigantiska ekonomiska och militära stödet från USA.

Blair och Bush som nu talar om terrorism bom- bar Irak varje dag år ut och år in! Den av dessa makter påbjudna blockaden mot Irak har lett till att hundratusentals barn dött i onödan. Detta är FN:s siffror, och konfronterad med dessa svarade den dåvarande amerikanska utrikesministern Madeleine Albright att detta var en kostnad man fick ta. Under förevändning att man bombade för ”demokratin” smulades också Jugoslavien sönder.

Israel och Ryssland räknas tydligen idag in i det ”civiliserade” och ”demokratiska” blocket. Låt oss påminna om att Jeltsin och Putin lagt Tjetjeniens huvudstad Grosnyj i aska. Och att Israels premiärminister Sharon till och med är efterlyst i Belgien för organiserandet av de fruktansvärda massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon. I dag beordrar han riktade politiska mord på palestinska politiker och varje dag dödas palestinier av kolonialmakten.

Vi manifesterar gärna vår sorg och vrede över de kanske 6000 som i tisdag dödades i USA. Men vi gör det inte tillsammans med terrorister som Bush, Blair och Sharon. Och vi gör det inte utan att sam- tidigt uttrycka vår vrede över de miljontals offren för USA:s och övriga västmakters världsherravälde.

Jan-Ove Svensson, Metallarbetare och kulturansvarig i Volvo verkstadsklubb i Eskilstuna. Deze Butas, metallarbetare.
Gent Eriksson, tjänsteman.
Luis Campos, metallarbetare.
Bo Karlsson-Löfroth, metallarbetare och sekreterare i Volvo verkstadsklubb i Eskilstuna. Hugo Limachi, metallarbetare.
Janne Lundell, metallarbetare och kulturansvarig i Volvo verkstadsklubb i Eskilstuna. Rikard Hagberg, metallarbetare.
Nader Saati, metallarbetare.
Peter Widén, metallarbetare och gruppordförande.
Morgan Eriksson, metallarbetare.
Mårten Lewin, metallare.

Samtliga arbetar på Volvo Construction Equipment i Eskilstuna.

Uttalandet publicerades i Internationalen den 18/10

Också publicerad i Kriget och terrorn, Moteld nr 7, 2001