”Folkrörelsesamverkan” för socialismen

Från tidskriften Fjärde Internationalen 2/86

Miljöfrågor har åter blivit centrala i samhällsdebatten. För ungdomar var fred, överlevnad och global rättvisa huvudintressen under 1985 års valrörelse, tillsammans med de omedelbara behoven av jobb och bostad. Efter kärnvapnen har mobiliseringarna åter gällt bostäder och staden som plats att leva i. Greenpeace har åter genom sina uppseendeväckande aktionsformer och sitt internationella arbetssätt vunnit både yngre och äldre människors hjärta.

Fascinationen för Greenpeace är ett viktigt fenomen att förstå. Det har mycket att göra med vad som är ”inne”, och hur Greenpeace uppfattas; betydligt mindre med dess verkliga karaktär och resultat. Organisationen är, och ser sig själv som, en påtryckningsorganisation. Dess syfte är att påverka beslutsfattare i stater och storföretag, framför allt genom uppvaktningar och brevkontakter (så kallad lobbying). När det inte går att tala maktcentrat i fråga till rätta, hotar Greenpeace med aktioner som ger det dåligt rykte i massmedia. Efter genomförd aktion fortsätter lobby-arbetet. De flesta stater, politiska ledare och storföretag är så pass känsliga för sin ”image” bland väljare och kunder att de ofta veknar inför Greenpeace’s hot.

Det är alltså fråga om en rätt torftig politisk metod, men styrkan är att den genomförs med stor konsekvens, handlingskraft och fantasi, och att den kan förevisa resultat. Resultaten är visserligen följden av hela rörelsens arbete eftersom detta skapar det ”klimat” som gör Greenpeace-aktionerna möjliga. Men dessa utlöser framgångarna. En förutsättning för konsekvensen och handlingskraften är att Greenpeace är organiserat på internationell nivå och kan möta sina motparter även i globala ”fältslag”. Vad är då så torftigt? Jo, att de många engagerade människorna inte hjälpts till ett kollektivt arbete genom vilket de samtidigt kan förändra världen och sig själva. Verksamheten formerar inte en levande rörelse, skapar inte de organisatoriska strukturerna en sådan rörelse behöver, väcker föga intresse för självstyrd folkbildning och skapar ingen ”motoffentlighet” eller ens insikt om behovet av en rörelsernas egen offentlighet.

Offentlighet och motoffentlighet

Det speciella med Greenpeace’s offentlighet, och som onekligen är en styrka i dag, är förmågan att spela på västvärldens kommersiella massmedier, genom deras av marknaden beroende svaghet för dramatik och episodiska nyheter. Men dessa massmedier, som utgör en stor del av den borgerliga offentligheten, är inte bara ett forum för spekulation i all slags nyhetsförmedling. De är också ideologiska organ till försvar för det bestående, för kapitalismen, för myndigheternas politiska överhöghet. I vissa lägen skymtar detta fram, t ex efter en olycka som den i Tjemobyl. Medierna sprider, utan den vanliga distansen och kritiska prövningen, myndigheternas lugnande besked, såväl hälsoråd som energipolitiska påståenden. Ändå är naturligtvis myndigheternas hälsoråd bara en möjlig avvägning mellan folkhälsa, ekonomi och ”psykologiskt försvar”. Och påståendena om att det egna landets reaktorer är världens säkraste, vilka gjorts i alla kämkraftsländer, har förstås varken nyhets- eller sanningsvärde; de syftar bara till att försöka bevara den energipolitiska makten inom staten. Det finns t o m en särskild psykförsvarsorganisation som ska se till att medierna fyller sin roll som försvarare av den bestående makten i dylika lägen. Och i lägen där maktapparaten är mer allmänt skakad, vet man att medierna troget ställer upp.

Men det är inte bara vid avgörande tidpunkter som den borgerliga offentligheten är ett hinder för sanningen. Genom koncentrationen på episoder frikopplar nyhetsmedierna nyheterna från de långsiktiga förändringsprocesser de ingår i. Den borgerliga massmediaetiken förbjuder också i allmänhet att sådana uppgifter publiceras som läsare behöver för att kunna engagera sig i processen. Nyhetsförmedling blir ett slags makaber underhållning, dessutom utpytsad till varje individ för sig. Varje pedagog vet att om elever ska kunna tillgodogöra sig ett svåröverskådligt material så måste de arbeta aktivt med det. Och som målet är att förmå förhålla sig kritiskt, självständigt och konstruktivt till ett kontroversiellt material, så är grupparbete den naturliga uppläggningen. Just därför arbetar den borgerliga offentligheten tvärtom så att den skapar ytlighet och vilsenhet. Just därför har folkrörelser utvecklat folkbildningsmetoder som bygger på aktiva, kollektiva studier.

En uppgift för en rörelse är att engagera intresserade människor i kollektiv och solidarisk samverkan för rörelsens mål. Likaså är det en nödvändig uppgift att skapa åtminstone frön till en mot-offentlighet: träffpunkter och media där rörelsens mål och verksamhet diskuteras, där nyheter förmedlas i sammanhang med deras bakgrund och möjligheterna till åtgärder, där erfarenheter av framgångar och bakslag dras. Dessa uppgifter ställer inte en organisation som Greenpeace; det händer t o m att dess talespersoner avhånar dem. Den svaghet som det innebär för rörelser i dag, att en välkänd, ryktbar organisation som Greenpeace inte förklarar och ställer dessa uppgifter, inser tyvärr rätt få. De ungdomar som i dag, stimulerade av Greenpeace, ockuperar tomma hus och slåss mot stadens ödeläggelse, är i allt väsentligt fast i samma slappa syn på medierna: huvudmålet är att nå ut till de stora grupperna av tidnings, radio och TV-konsumenter.

”Nu är det Tarzan som gäller”

En bakgrund till att lobbying och små gruppers modiga kamp har slagit an så mycket som det har är att den kollektiva handlingens väg prövades rätt grundligt under 1960- och 70-talet med rätt svaga resultat. Våren 1980 innebar svåra bakslag både för förhoppningarna inom de ”nya rörelser” som drivit fram kärn-kraftskonfrontationen ända till en folkomröstning och för det nypåfödda fackliga engagemang som hade börjat hoppas på en kämpande fackföreningsrörelse i kraftfull konflikt med sin motpart. De kollektivistiska instinkterna har försvagats och ersatts med idén om att ”satsa på sig själv”. ”Nu är det Tarzan som gäller”, är den stående förklaring av tidsandan som givits till varför bl a Greenpeace’s verksamhetstyp fångar fantasin. Men man kan se många tydliga bevis för att kollektivismen — nu i en fri-hetligare form än vid 60-talets slut — dyker upp igen när den behövs. Däremot verkar förståelsen för att bygga självständiga organisationer och för att börja lägga grunden till en motoffentlighet inte komma av sig själv.

Man kan uttrycka det så att Greenpeace och likartade aktionsgrupper bidrar kraftfullt och lyckosamt till att bryta hopplösheten, men inte vanmakten.

Detta är bakgrunden till vårt intresse för Miljöförbundet, Fältbiologerna och andra rörelseorganisationer som har överlevt från 70-talsaktiviteternas tid och i viss mån lyckats anpassa sig till 80-talet. Dessa två organisationer drog t ex 1984 igång Ungdomsaktionen för Europas skogar, som nu har lyckats få med ett stort antal föreningsorganiserade ungdomar i ett flertal europeiska länder i ett gemensamt arbete mot skogsödeläggelsen genom luftföroreningar och skövling. Genom att arbetssättet inte passar journalisternas intresseriktning för närvarande, och genom egna erfarenheter från 70-talet, jobbar dessa ungdomar med egna masstidningar och storlager. När det gäller den massrörelse som torde låta utveckla sig igen mot all kärnkraftsproduktionen efter Tjemobyl, ser man också i dag att det är dessa två organisationer och i viss mån en vitaliserad Folkkampanjen mot kärnkraft, som försöker ta de stora mobiliseringsinitiativen. Mot den bakgrunden blev intervjun med Björn Eriksson om miljörörelsen (se föregående artikel), vilken påbörjades före olyckan i Tjemobyl extra aktuell och spännande.

Nya begrepp

Intervjun reser ett antal frågor för dagens levande marxism. De gäller ordval och begrepp likaväl som strategiska grunder. I sitt av småborgerlig ideologi präglade debattklimat undviker radikala miljöaktivister ord som klasser, socialism och enhetsfront. I stället har de hittat andra begrepp och analysinstrument med likartad innebörd.

Folkrörelser är ett nyckeluttryck som återgivits en mer ursprunglig betydelse: engagerade människor i solidarisk samverkan. Om HSB, KF, Folkets Hus-föreningarna osv använder man hellre uttryck som ”förstelnade folkrörelseorganisationer”. När miljörörelsefolk talar om ”arbetarrörelsen” gör de det alltså närmast i betydelsen klassen för sig (som Marx använde för klassen som samhällsaktör, till skillnad från klassen i sig, lönearbetarna som passivt föremål för exploatering).

”Arbetarrörelsen” är emellertid ett sammansatt fenomen som består av en facklig rörelse och en rad rörelser med mindre entydig klasskaraktär. I Miljöförbundet talar man gärna om arbetarnas alternativrörelse, bestående av alla kooperativa, boende-, kulturella och fritidsinriktade folkliga projekt som var särskilt livaktiga under 1900-talets tre första decennier. Likheterna mellan dessa och 1970-, 80-talets alternativrörelser är förstås slående. Mellan det tidiga Konsum och dagens nykooperation för sunda och oförfalskade livsmedel, mellan Folkets Hus-rörelsen och dagens Alternativhus, mellan Folkets Hus-biograferna och dagens Folkets Bio, mellan sekelskiftets kolonirörelse och dagens ökande självodling, mellan 1920-, 30-talets hälsorörelse och dagens frisk-, svett-, och solarievåg.

Den viktiga likheten är att rörelserna nu som då samlar arbetare, och i mindre utsträckning småborgare och mellanskikt, för i stort sett samma mål. I några fall kan dock solidaritet och samverkan inte stå pall för det kommersiella trycket och fenomenet blir mer en våg än enrörelse.

Den viktiga skillnaden är att dagens rörelser är svagare sammanhållna och har mycket lösare kontakter med den fackliga rörelsen. Det var den den fackliga rörelsens centrala plats i det politiska arbetet som gjorde att man talade om helheten såsom en arbetarrörelse från 1880-talet fram till åtminstone Andra världskriget. Och det är den fackliga rörelsens svaga allmänpolitiska kraft som får dagens alternativrörelser att framstå som ett nytt historiskt fenomen, som fritidsbetonade och medelklasspräglade. Klassbasen skiljer sig däremot föga från då till nu.

Klasstrukturer

I efterhand har många gjort sig en felaktig bild av dåtidens klasstruktur, som dominerad av riktiga arbetare och riktiga kapitalister, åtminstone i tätorterna, medan i dag båda sorterna snabbt minskar i antal och samhället fylls av en svårbestämd medelklass. Detta är bara rätt om man följer ett typiskt brukssamhälles förändring. Sekelskiftets städer var fyllda av enskilda hantverkare och övergångsformer från dem till osjälvständiga yrkesarbetare, och till borgerskapet hårt knutna tjänstefolk, av småhandlare och av stora trasproletära skikt. På landet fanns förutom storgodsägare och välmående självägande bönder, både torpare och statare och ett lantligt trasproletariat. På 20-talet blev också många egna småbrukare hårt pressade av en hårdare marknad och ökad skuldsättning. De icke yrkesutbildade arbetarna i storindustrin var i blygsam minoritet, men hade en stark ställning i fackföreningsrörelsen och därigenom i hela den mång-formiga ”arbetarrörelsen”.

Det som kallades arbetarrörelse för 50-100 år sedan omfattade i verkligheten småfolk av slag från den brokiga klasstrukturen — på samma sätt som dagens miljö-, kvinno-, och fredsrörelser gör — och var alltså uttryck för en progressiv klassallians. Då var det en allians ledd av arbetarklassens kärna. Nu är det en allians med dåliga kontakter med arbetarklassens kärna, särskilt som den är organiserad utifrån sina omedelbara behov i produktionen.

I intervjun menar Björn Eriksson att den svaga kontakten mellan de nya ”alternativrörelserna” och fackföreningarna inte kan lastas dåligt ledarskap i rörelserna. Och nog är det så att det är facket som bromsar. Rörelserna har visserligen gjort taktiska misstag ibland, men gång på gång visat stor förståelse för vikten av att vinna fackföreningarna. De har prövat knäfall för fackföreningsrörelsernas byråkratiska ledning, vilket naturligtvis lett till att de förlorat den egna självständigheten och därmed förmågan att engagera. De har prövat att enas ideologiskt med särskilt radikala arbetargrupper: röda miljögrupper, socialistiska kvinnogrupper osv, och därmed skilt avantgarde från massa. De har också prövat att utmana motståndarna så kraftfullt på egen hand och med hela sin politiska bredd, och utifrån en spännande kraftmätning försökt locka fram ett stöd på arbetsplatserna. Flera av dessa försök har lyckats i viss liten utsträckning, fått till stånd arbetsplatskommittéer eller fackliga uttalanden och medverkat till utkristallisering av kampinriktade strömningar inom facket. Ett exempel är kärnkraftsstriden inför folkomröstningen 1980 där man genom Löntagarnas Informationskontor och Nej-kommittéer på stora arbetsplatser nådde rätt långt — och kunde ha nått mycket längre om miljöaktivisterna hade fått dra igång den verksamheten när de ville utan att hejdas av centern och Vpk (läs om detta i Miljöförbundets fascinerande vitbok om an-tikärnkraftskampanjen Det förlorade försprånget, 1982) Man kan ta flera halvlyckade exempel från freds- och kvinnorörelserna också, eller titta på Motlänkens djärva försök att utmana det europeiska storkapitalet företrätt av den Gyllenhammar-ledda Roundtable of European Industrialists. Rörelsernas ledningar har genom åren i stor utsträckning lärt sig både den strategiska vikten av att förena sina rörelsers kamp med fackföreningarnas, och vilken taktik från deras sida som kan skapa öppningar.

Fackföreningarna

Svårigheten att komma särskilt långt med fackföreningarna i de stora framtidsfrågorna i dag ligger inbäddad i fackföreningsrörelsens tillstånd och struktur. Och förändringen av denna måste i stor utsträckning komma inifrån. Socialistiska Partiet har sedan över ett decennium ställt sig uppgiften att driva på omvandlingen av rörelsen till en demokratisk och kämpande rörelse.

Detta är givetvis en nyckeluppgift inte bara för att kunna motstå åtstramningspolitiken och kapitalets försök att höja vinsterna genom lönenedpressning och ökad hets på arbetsplatserna. Det är också centralt för att fackföreningarna ska kunna inta sin plats i kampen för de stora livsfrågorna om miljön, freden, gemenskapen och solidariteten mellan folken.

För 50 – 100 år sedan hade fackföreningarna en närmast självklar central roll för all kamp inom arbetarklassen och förbundna klasser och skikt. Man kan peka på ett antal svagheter, som att samverkan var otillräcklig med bonderörelsen. Men svagheten låg framför allt på det politiska planet. Den handlade om att rörelsen inte gick vidare från den breda folkliga mobiliseringen till att utmana kapitalets makt över staten. Den centrala politiken överläts på ett partiledarskikt, som alltmer inlemmades i den borgerliga staten. Majoriteten i detta skikt såg snarast sin uppgift som att reglera den kapitalistiska ekonomin på för de arbetande bästa möjliga sätt. Arbetarrörelsens kraft, som under 1800-talets slut och fram till Första världskriget och samlad bakom kraven på rösträtt och 8-timmarsdag, kunde ha koncentrerats på att bygga egen, självständig makt på företagen och på riksnivå. Rörelsens självstyrda verksamhet kunde ha tjänat som kraftkälla, som inspiration och, delvis, som modell. I stället användes kraften till att tvinga fram en modernisering av den borgerliga staten och en reglering av de arbetandes villkor inom kapitalismen. Men rörelsens storlek, engagemang och självtillit var annars tillräcklig för vilka storverk som helst. Även självförståelsen som samhällsförändrare fanns där: ”Det är vi som bygger landet!”

Efter Andra världskriget har den politiska svagheten blivit värre. Reformismen har slagit igenom fullständigare och andra politiska ledarskap som kunnat utmana politiken har smält undan till obetydliga grupper utan utbredd närvaro i massorganisatio-nerna. Och medan regleringen av den kapitalistiska ekonomin i ett par decennier gav noterbara materiella fördelar för arbetarna, så kan den nu nästan bara drivas med det inhemska kapitalets intressen för ögonen. Men svagheten är, som sagt, nu inte bara politisk utan också strukturell och social. Fackföreningsrörelsen är, genom ett långvarigt socialdemokratiskt regerande, delvis ihopväxt med statsmakten. Den är klavbunden genom lagar som minskar dess självständighet. Lagar, tidigare avtal och traditioner har bundit den fackliga ledningen till arbetsgivarsidan genom olika slag av samråd, informationsprivilegier, verksamhet utanför fabriksgolvet osv. Beslutsfattandet har gjorts alltmer hierarkiskt, tills det är nästan omöjligt att med ett lättbegripligt demokratiskt agerande nedifrån ändra i ledningen. För arbetarna i gemen, framstår facket som ”dom”, om än ofta som nyttiga och hyggliga ”dom”, men inte som ”vi”. En sådan fackföreningsrörelse är mycket svårare att göra till en kämpande rörelse än den i och för sig felledda rörelsen under seklets första decennier.

Nederlagen urholkade själen

Med i bilden finns också förlusten av arbetarnas och de förbundna skiktens självförståelse som samhällsförändrande kraft. I och med nederlaget mot nazismen i Tyskland 1933 och mot francismen i Spanien 1936-37 var arbetarrörelsens försök att bekämpa de olika slagen av fascism med klassvapen knäckta, och vägen öppen för att rörelsen i land efter land skulle lita till sin egen nationella borgerlighet och den nationella krigsmakten som vapen mot fascismen.

Att Andra världskriget över huvud taget blev möjligt var ett djupt nederlag för arbetarklassen internationellt sett, de enorma förlusterna i liv var ett ytterligare nederlag, och urspårningen av styrkeläget i Grekland, Italien och Frankrike efter att ockupationsmakterna fördrivits ett tredje. Dessa nederlag tog själen ur också den svenska arbetarrörelsen och alla stolta folkrörelser tömdes succesivt på folk, byråkratiserades och blev till konservativa apparater. I Sverige liksom i de flesta utvecklade industriländer, krympte klassens tilltro till sina möjligheter att omdana mer än möjligen sina arbetsvillkor. Den tidigare kollektiva och solidariska livsstilen försvagades och gav plats åt ett familjeorienterat och konsumtionsfixerat amerikanskt medel-klassidéal. Sedan dess har fackföreningsrörelsen varit såsom en nedfryst jätte; den har nästan bara haft energi till de mest näraliggande frågorna. I de skandinaviska länderna fördjupades denna tendens genom det kapitalistiska uppsvinget och den reformistiska politikens hyggliga resultat för arbetarna. Fackföreningarna vandes att se rikspolitiken som något som inte behövde drivas av och genom dem, utan som den politiska elitens domän.

Bara mot bakgrund av alla dessa fakta kan man förstå att efterkrigstidens mobiliseringar i riksfrågor och i solidaritetsrörelser tvingades att ta sig nya former, vid sidan av den nedfrysta jätten. Man kan förstå att de nya rörelserna kan väcka nya förhoppningar inom jätten, stimulera radikala riktningar, hjälpa formeringen av demokratiska och kämpande fackföreningar, men inte överta det jobbet. Det måste de anställda själva göra i kollektiv kamp. Den vändning mot storindustrin som Socialistiska Partiet i viss mån genomförde under 70-talets slut är alltså fullständigt nödvändig, hur stora förhoppningar man än ställer på de nya rörelserna för att hjälpa till att bryta vanmakten.

Att bryta vanmakten

Detta med vanmakten och hur den brytes utgör dock ett problemområde som Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen i stor utsträckning missat. Skälet till missen ligger redan i att 1938 års Övergångsprogram skrevs under trettiotalet då kapitalismen låg i dödskamp och fackföreningsrörelsen var mobiliserad. Problemen låg då i hur kamp kring begränsade frågor utvidgas till en kamp om politisk makt. Senare resolutioner har visserligen slagit fast att revolutionen från 40-talet tar sig en omväg kring perifera länder och att t ex student- och ungdoms-upprorets 1968 bröt arbetarnas vanmakt och frigjorde en våg av strejkrörelser. Men det finns inget nytt program för efterkrigstidens villkor av stärkt kapitalistklass och knäckt arbetarklass under villkor att bryta vanmakten är en ständigt första uppgift. För att klargöra den uppgiften är miljörörelsens diskussion om folkrörelsesamverkan viktig att ta vara på.

Ett särskilt intressant drag i det så kallade Motmaktsmanifestet är den konsekventa internationalismen eller den mellanfolkliga samverkan. Manifestet trycker bl a på behovet av ”transnationell kraftsamling genom samtidig mobilisering i stor skala för att stå emot det härskande systemets försök att ställa olika rörelser mot varandra”. Miljöförbundet har vid några tillfällen rest parollen ”Vapenmiljarderna till mat, miljövård, arbete och kulturutbyte”. Den ger uppenbarligen en propagandistisk ram inom vilken man faktiskt kan se att hungern, de globala miljöhoten, arbetslösheten och misstänksamheten mellan folken har lösningar. Och genom att ställas som förslag för samverkan mellan folkrörelser över gränserna ger det genom själva sin form början till svar på mångas oroliga fråga om hur freden ska försvaras utan vapen. Det är först när den mellanfolkliga samverkan fungerar i praktiken som de stora massor som felskolats av Andra världskriget och den vedertagna tolkningen av det, börjar tro på det klassiska, klassmässiga försvaret utan dödliga vapenarsenaler. Parollen leder bort från såväl nationalstatstän-kandet som den småborgerliga (och stalinistiska) fixeringen vid vapensystemen som sådana. Alltså den fixering som fredsrörelsen fastnade i under striden mot utplaceringen av de nya medeldistansrobotarna i Europa, som hindrade den att på allvar bryta igenom till fackföreningsrörelsen, och som även de flesta revolutionära socialister inte klarade att ta sig ur. (Socialistiska Partiet lade till slut fast en bättre linje, men det var först hösten 1983, när striden var i det närmaste över.)

Begreppet folkrörelsesamverkan över gränserna underlättar också att formulera programmet för kampen mot kapitalets Europa – som i sjuttiotalets början var aktuell genom förslaget att ansluta Sverige och en rad andra EFTA-länder till EG och nu är aktuell genom planerna på jättelika väg-, bro- och gemensamma höghastighetstågsprojekt för att binda ihop Västeuropas kärnområden till ett gemensamt fabriksgolv. Fjärde Internationalen gick på 70-talet emot det småborgerliga programmet mot EG, för nationell självständighet och ställde det för de flesta obegripliga ”Mot EG — för ett Rött Europa”. I dag säger Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen ingenting hörbart, medan Miljöförbundet försöker vinna Motlänken och andra rörelser för inriktningen ”Mot Gyllenhammars felande länkar – för vitala länkar mellan Europas folkrörelser”. Detta är begriplig politik som utgår från dagens läge och mobiliseringsnivå och som pekar mot samma lösning som den gamla FI-parollen. Kort sagt, ett exempel på vad organiserade socialister har att lära av rörelsefolk som ställs mitt i den praktiska politikens problem.

Klas Öhrström (Björn Eriksson)

 

Minnesruna över Björn Eriksson

Av Björn Rönnblad i Röda Rummet 3/98.

Vår kamrat och vän Björn Eriksson har lämnat oss.

Det tomrum Björn lämnar efter sig är både djupt och vittförgrenat. Inte minst i det som blev hans kanske allra största politiska livsprojekt, antikärnkraftsrörelsen. Björns insatser för framväxten av ett organiserat kärnkraftsmotstånd i Sverige är svåra att överskatta. Han tog själv ställning mot kärnkraften redan 1968. Och under de trettio år som gått sedan dess har han – faktiskt utan uppehåll – på ett närmast obegripligt oförtröttligt sätt slitit med uppgiften att skapa en folklig rörelse tillräckligt stark och bred för att tvinga fram en avveckling.

Det känns som en av historiens cyniska örfilar att Björn inte får uppleva den dagen när nu Barsebäcksverket förhoppningsvis stängs. En händelse som markerar att rörelsen faktiskt, trots att det inte varit lätt att se och trots att det är långt kvar, vunnit en avgörande framgång. Så såg Björns analys ut, vi pratade mycket om det vid hans sjuksäng. På försommaren hade han börjat förbereda en lång artikel till Röda Rummet med en sammanfattande analys om antikärnkraftsrörelsen och Barsebäcksbeslutet. Men sjukdomen tillät honom inte att fullfölja det.

För mig personligen har Björn varit en mycket viktig lärofigur, en sorts ”politisk pappa”, sedan jag i mitten av sjuttiotalet blev aktiv i miljörörelsen. Jag tänker tillbaka på massvis av möten och diskussioner där Björn haft en huvudroll. Inte genom att domdera och dominera. Utan genom att dela med sig av sitt väldiga miljökunnade och sina kluriga resonemang. Och även om jag i början inte riktigt förstod alla argument eller alltid höll med så lyssnade jag, och lyssnade. För Björn hade oftast tänkt några steg i förväg, pratat med olika nyckelpersoner för att bli klarare över läget, vägt samman och lurat ut möjliga förslag på hur rörelsen skulle gå vidare. Och när besluten väl var fattade var Björn ihärdig för att försöka förverkliga dem, om det så gällde att förbereda Barsebäcksmarscher, organisera kampanjkommittéer eller skriva artiklar.

Som jag ser det så var Björns kanske allra största styrka hans strävan att alltid försöka förstå och utvärdera tidigare erfarenheter för att kunna gå vidare. Att pröva både teoretiskt och praktiskt hur rörelsens olika mått och steg fungerade. Och han gjorde det alltid, skulle jag komma att begripa så småningom, utifrån en genom-tänkt revolutionär strategisk grundsyn. För mig personligen var det därför också Björn som blev orsaken till att jag kom i kontakt med denna tidskrift (som då hette Fjärde Internationalen). Det första numret jag läste, någon gång under andra halvan av sjuttiotalet, var nummer 2/76 där Björn Eriksson hade skrivit den långa artikeln Miljövården och den revolutionära strategin.

Artikeln utgick från den otillräckliga förståelse som många socialister dittills hade haft för miljöfrågornas strategiska betydelse. Björn analyserade – med hjälp av marxistisk kristeori – den ekologiska krisens samhälleliga natur, gjorde en genomgång av miljörörelsen och dess olika organisationer ur klassperspektiv, och skissade sedan på olika möjliga övergångskrav som skulle kunna länka kampen på arbetsplatserna till miljökampen. Hans slutsats i artikeln var ”att miljökampen – förutom att rädda viktiga miljövärden, ett i sig tillräckligt motiv för att driva den – på ett viktigt sätt kan bidra till revolutionen genom att länka mellanskiktens spontana kamp samman med arbetarklassens och därmed få en större del av mellanskikten att stödja arbetarklassen i en revolutionär situation.” När jag idag läser om det gamla sönderbläddrade tidskriftsnumret med sina många understrykningar och kommentarer i kanten minns jag både funderingarna artikeln väckte och den häftiga känslan av att försöka förstå det som vi miljöaktivister höll på med i ett större sammanhang. En känsla som så småningom gjorde mig alltmer intresserad av KAF (nuvarande Socialistiska Partiet) .

Björn Eriksson hade anslutit sig till organisationen i mitten av sjuttiotalet, ungefär i samma veva som inte minst han själv fick den att ta konsekvent ställning mot kärnkraften. Hans argumentation bidrog starkt till att övertyga dem som dittills hävdat att kärnkraften bara var ett problem under kapitalismen att inse att det är en energikälla som inte har någon plats i mänsklighetens framtid.

Litet senare förde KAF:s miljöaktiva medlemmar en viktig debatt med en del andra vänsterkrafter, bland annat sympatisörer till Förbundet Kommunist, som ville bilda en uttalat socialistisk miljörörelse. I Fjärde Internationalenartikeln från -76 hittar jag Björn Erikssons motargumentation utifrån paralleller med fackföreningarna: ”Socialisterna i miljörörelsen bör inte avgränsa sig organisatoriskt från den breda rörelsen. Vi bör verka som en del i den och samtidigt försvara vår rätt att organisera oss i en eller flera tendenser…”. Björn deltog mycket aktivt, och framgångsrikt, i att bekämpa förslagen om en röd miljörörelse. Så småningom dog dessa försök ut och alla aktiva kunde samlas i det bredare Miljöförbundet som bildades 1976, och som Björn var en av initiativtagarna till.

Denna massinriktning för rörelsearbetet ställdes inför ett dramatiskt test vid folkomröstningen om kärnkraften 1980 då de parlamentariska partierna försökte kväva och kanalisera det folkliga motståndet på Nej-sidan. Efter omröstningen tog Björn Eriksson det viktiga intiativet till att samla lärdomarna i boken Det förlorade försprånget, en antologi skriven av de som var mest aktiva i försöken att motstå det ”dråp genom långsam strypning” som främst centern och vpk utsatte Folkkampanjen för. Lärdomarna om massrörelsearbetet kan kanske sammanfattas i att: samla så bred rörelse som möjligt kring enande sakfrågor, kämpa för demokratisk gräsrotsorgansiering och full frihet för debatt inom rörelsen och bekämpa därmed byråkratiskt toppstyre. För mig, och vågar jag påstå många med mig, är dessa lärdomar nära förknippade med Björn Eriksson.

I tidskriften Fjärde Internationalen/Röda Rummet har Björn Eriksson genom åren vidareutvecklat sin analys och sin strategiska syn. I början av åttiotalet förde han en debatt om socialism och ekologi med den danske författaren Jesper Hoffmeyer. Där visade han på möjligheten att tillämpa och vidarutveckla den marxistiska analysen av produktivkrafter genom att ge dessa även en kvalitativ tolkning. I artikeln, som har rubriken Ekologiska produktivkrafter kan skönjas bland kapitalismens bråte! (nr 1-2 1982), skisserade han också en vision för kampen: ”Jag inbillar mig att en världsomfattande kampanj kring Fred, Bröd och Arbete skulle kunna frigöra en kampvilja som på sina håll har svårt att finna utlopp, och tjäna till att samordna kamp på olika fronter – över nationsgränser och över gränser mellan olika frötryckta klasser och skikt.”

I mitten av åttiotalet gjorde Björn sedan, i intervjun Kan miljörörelsen rädda världen? (nr 2/86) en balansräkning över bland annat de olika försök som Miljöförbundet gjort att utveckla allianser med delar av fackföreningsrörelsen. Och i samma nummer vidareutvecklade han sin syn på klasser, rörelser och revolutionär strategi utifrån miljörörelsens diskussion om folkrörelsesamverkan över gränserna i artikeln ”Folkrörelsesam-verkan” för socialismen . I slutet av åttiotalet, när miljöpartier rönt framgångar i flera länder gick Björn på djupet för att skärskåda Den ”gröna” ideologin, (nr 2/88). Han visade att den är, i marxistisk mening, småborgerlig, det vill säga en ideologi som förnekar samhällsklasserna och kampen mellan dem.

Lägg därtill artiklar i Internationalen, och de många inläggen i Socialistiska Partiets olika debatter. Och de otaliga artiklarna i miljörörelsens tidningar och debattorgan. Och broschyrer. Och böcker. Bland annat den fortfarande mycket intressanta framtidsstudien ”Sverige 2020 – en framtid för människor ” (tillsammans med Karl-Erik Eriksson) som kom 1980.

Och sedan var det en gång i tiden meningen att det skulle blivit en doktorsavhandling också, men Björn valde bort att slutföra en akademisk karriär. I stället tog han med sig forskarens förhållningssätt till det folkbildnings- och rörelsearbete han i stället prioriterade: att nyfiket skaffa sig nya kunskaper, att klarlägga och förstå, att ihärdigt ifrågasätta och vända upp och ner på snarare än att anamma lättköpta lösningar, att tålmodigt förklara och undervisa.

Denna Björns ”vardagsvetenskapliga” livshållning kunde visa sig på olika sätt. Samtidigt som han var mycket bra på att lyssna och ta till sig och lära av andras uppfattningar kunde han ibland uppvisa en sorts hård obönhörlighet när han var säker på att han hade rätt och slogs för sin ståndpunkt i debatter. Ett annat drag, som måhända också har samma källa, var att han likt en virrig professorstyp tidvis kunde vara hur strulig som helst när det gällde praktiska ting: ”jaså, var det idag det mötet var?” (vilket kunde göra en lätt vansinnig…) Och inte minst visade sig hans inställning genom den envisa vanan att ta alla frågor på allvar. Ett samtal med Björn kunde vindla iväg längs många spännande stickpår. En parentes om en regnig dag kunde leda till jämförande klimatologiska funderingar, och en detalj om svårigheter att få bidrag till något möte kunde sluta med en lektion om studieförbundens policy genom folkbildningshistorien. Våra samtal blev ofta långa.

Och våra samtal blev många, fler och fler med åren. Vi kom att samarbeta allt mer i partiarbetet och partidiskussionen. Den ”politiska pappan” blev mer och mer en jämbördig kamrat ju mer jag genom åren vande mig att invända och ifrågasätta. Samtalen med Björn har gett mig många lärdomar och insikter. Och vänskap. Så när jag insåg att kampen mot sjukdomen skulle bli Björns sista kamp så öppnades ett stort hål som först bara var svart. Men hålet är inte bara svart, det fylls också av allt mer av rött. Rött som blod, värme och socialism. Och det bästa sättet att hedra dessa röda minnen av Björn är väl helt enkelt att streta vidare i den kamp han lärde oss så mycket om.

Björn Rönnblad

Hur Hitler kom till makten

Kenth-Åke Andersson, från Mullvaden 1/73 och 2/73. (som pdf)

1923 var Hitler en avdankad och misslyckad målare som slagit sig på politik och satt på ölstugorna och filosoferade. Han tog sig ett glas för mycket en kväll, och satte igång den farsartade ”ölstugekuppen” i Bayern. För det fick han sitta i fängelse något år. Tio år senare, 1933, blev han rikskansler i Tyskland och valdes på fullt legal väg till landets ledare.

Resten av historien känner vi alla: andra världskriget, koncentrationslägrens fasor, den krossade arbetarrörelsen i alla de länder som ockuperades av nazismen.

Men hur kunde Hitler ta makten? Hur kunde han manövrera sig fram till en ställning där vägen var fri från hinder Hur kunde han göra det utan att möta ett tillräckligt motstånd ens från sina naturliga klassfiender, arbetarna? Hur kunde den bäst organiserade arbetarrörelsen i hela Europa – i Karl Marx’ Tyskland – ge upp utan strid? Vilka sociala, politiska och ekonomiska faktorer bestämde Hitlers makttillträde?

Den ekonomiska krisen

Nazismens frammarsch måste naturligtvis först och främst ses mot bakgrund av den ekonomiska och politiska konjunkturen.

Tyskland hade förlorat det första imperialistiska kriget (1914-18). Det innebar att landet hade blivit av med sina utomeuropeiska kolonier och andra expansionsområden, och att de segrande länderna lagt på sin konkurrent kraftiga krigsskadestånd.

Tyskland blev därigenom särskilt känsligt för den ekonomiska utvecklingen efter kriget. Det kastades mellan konjunkturernas extremer. Den ekonomiska krisen efter kriget var kraftigare här än i andra länder, och Tyskland återhämtade sig ytterst långsamt.

Den situationen förbättrades inte när Frankrike 1923 ockuperade Ruhr och tog de viktigaste produktionsområdena. Den förlusten täcktes visserligen ytligt sett genom utländska lån, och den tidigare eftersläpningen ersattes i mitten av 20-talet av en våldsam ekonomisk tillväxt.

Men i själva verket vilade denna expansion på osäker grund och en stor del av den berodde på ohälsosamma spekulationer. I slutet av återhämtningen utbröt en kraftig inflation, som urholkade penningens värde.

1929 kom den krasch man kunde vänta sig. Den drabbade inte bara Tyskland, utan hela den kapitalistiska världen. I själva verket var världshistoriens svåraste ekonomiska kris nu ett faktum. Fabrikerna tömdes på arbetare, produktionen lades ned, antalet arbetslösa steg våldsamt, medan de som fortfarande stod i produktionen drabbades av svåra lönesänkningar. Miljoner familjer stod plötsligt utan levebröd. Det gyllene 20-talet gick över i det mörka 30-talet.

Tyskland var ett av de länder som drabbades hårdast. Men här var krisen inte bara ekonomisk. På grund av landets speciella situation var den också politisk. Hela, den bräckliga Weimardemokratin bröt samman. 1930 störtades landets sista parlamentariska regering. Därefter regerades landet av minoritetsregeringar och undantagslagar under de tre åren av väntan på fascismen.

Det fanns inte längre något betydande socialt fäste för den borgerliga demokratin. Arbetarklassen var splittrad och dessutom desillusionerad genom nederlagen i flera revolutionära kriser (1918, 1921, 1923). En betydande del av borgarskapet var lierat med de gamla feodalklasserna och betraktade den borgerliga demokratin med skepsis. Socialdemokratin och de liberala grupperingarna smälte samman.

Under hela den ekonomiska krisen 1929–33 levde Tyskland i en revolutionär kris. Det bestämde inte bara arbetarklassens strävan att finna en lösning genom en proletär revolution; det gjorde också att de viktigaste sektorerna av den tyska borgarklassen stödde de nationalistiska högerpartierna och slutligen även nazismen för att skapa politiska förhållanden som möjliggjorde en fortsatt utsugning.

Vad är fascismen?

Det var genom denna ekonomiska kris – som alltså i själva verket var en kris för hela det kapitalistiska samhället på alla nivåer – som fascismen växte fram i Tyskland. Den var borgarklassens försök att lösa den kris som skapats av systemet, en lösning som gick ut på att man skulle införa drastiska förändringar i förhållandet mellan samhällets huvudklasser.

Men det räcker inte med att säga att fascismen var en reaktionär rörelse för att definiera den, inte heller med att man förklarar att den var auktoritär och ville avskaffa demokratin och de representativa institutionerna. Det finns många sådana rörelser som vid behov griper in i det kapitalistiska samhället (militärregimer, persondiktaturer, undantagsregimer etc.). Men fascismen hade ett annat drag, som skilde den från andra ”bonapartistiska”(1) regimer: den var en massrörelse.

De massor den satte i rörelse var småborgerligheten, hela den grupp av småföretagare, hantverkare, bönder och intellektuella, som hade ruinerats genom den ekonomiska krisen. Deras invanda sätt att leva var slut, de drevs nedåt och förbannade vanmäktigt alla de som tycktes bära skulden för deras olycka, antingen det nu var fackföreningarna, de politiska partierna, parlamentarismen, storfinansen eller judarna. De attraherades av Hitlers demagogi och såg i honom den starke mannen som skulle klämma åt de andra klasserna, och återge dem deras förlorade värdighet.

Småborgarna

Småborgarna är en instabil klass som inte kan ha en självständig rörelse. De måste följa någon av samhällets huvudklasser. Genom fascismen tvingades de följa storkapitalet. Men det hade inte varit det enda alternativet. Arbetarklassen kunde ha varit en attraktionspol för småborgarna – om den genom sitt revolutionära parti fört en fast politik.

Fascismen uppträder oftast i släptåget på en misslyckad revolution, när det revolutionära partiet visat sin oförmåga att lösa den politiska krisen och småborgarna vänder sig åt ett annat håll. Att den tyska fascismen inte bara uppträdde före revolutionen utan dessutom växte i styrka under hela krisens förlopp, visar på kommunistpartiets oförmåga att göra proletariatet till centrum i landets politiska liv.

Men när fascismen kommit till makten är den inte en småborgerlig rörelse. Då uppträder den som storkapitalets agent och lovar den att lösa den ekonomiska krisen. Den kan bara göra det på ett sätt: Genom att krossa varje spår av proletär organisering och införa olika former av tvångsarbete. Krisen vräks över på arbetarklassen och storkapitalet får nytt utrymme för ekonomiska investeringar. (Genom sin aggressiva utrikespolitik säkrar fascismen både rustningsindustrin och nya expansionsområden för imperialismen.)

Hela arbetarrörelsen hotades till sin existens. Detta var den viktigaste lärdomen av fascismens uppträdande. Man ville införa ett nytt förhållande mellan klasserna, där proletariatet skulle brytas ned i enskilda atomer och förlora sin ställning som en politisk klass. Denna förändring i förhållandet mellan klasserna är också en av de avgörande skillnaderna mellan den borgerliga demokratin och fascismen.

Socialdemokratins hållning till fascismen

Vilken hållning intog då arbetarorganisationerna? Hur försökte de hejda fascismen? Om socialdemokratin finns det inte mycket att säga. Den förde helt enkelt ingen kamp mot fascismen. Varför inte?

Den reformistiska ideologin bygger på tron att man gradvis kan ta över den kapitalistiska staten och att ekonomin efter hand mognar för socialismen. För reformisterna tillhörde ekonomiska kriser det förgångna. Det gjorde att man inte var beredd på den ekonomiska krisen 1929. Man förutsåg den inte, och kunde inte lägga fram en politik för att bekämpa den.

Socialdemokratin vinner alltid sin styrka i en uppgångsperiod då den genom sitt klassamarbete kan erbjuda arbetarklassen materiella fördelar och säkrare levnadsvillkor. Men denna möjlighet försvinner i krisperioder. Under hela perioden 1929-33 minskade socialdemokratin stadigt i val efter val.

Socialdemokratin hade inte heller någon teori om fascismen. Man såg endast dess yttre sidor (hakkors, ledarmystik, rasism etc.) och kunde aldrig nå längre än till moralismer om människans ondska. Man förstod inte fascismens sociala bakgrund och såg inte vilka klasskombinationer den vilade på.

Socialdemokratin hade sin verksamhet begränsad till parlamenten och de olika representativa församlingarna i den borgerliga staten. Den kunde inte agera utanför dem. Den kunde inte mobilisera massorna till kamp mot fascismen. Visserligen hade de arbetarklassen som sin klassbas, men det var en passiviserad arbetarklass.

En aktivering av arbetarklassen innebar att socialdemokratin också förlorade sitt inflytande över den, att det speciella socialdemokratiska beteendemönstret och den reformistiska ideologin minskade i inflytande. Detta blev socialdemokratins dilemma under Weimarrepublikens dödskamp.

Fascismen kunde endast behålla sin makt genom att krossa varje form av proletär organisering, även de socialdemokratiska. Men socialdemokratin kunde inte mobilisera till kamp mot fascismen, ty just denna mobilisering innebar att det socialdemokratiska inflytandet underminerades. Socialdemokratin tvingades söka manövrera mellan två eldar – den kontrarevolutionära fascismen och den revolutionära kommunismen.

Järnfronten

Socialdemokratins små möjligheter att handla kan illustreras med historien om ”Järnfronten”. Efter att ha avvisat alla förslag om en proletär enhetsfront, beslöt socialdemokraterna att upprätta en egen ”front”, som var indelad i kampgrupper, ”järnhänderna”. Genom att slå ihop de proletära organisationer man kontrollerade (inkl. idrottsorganisationerna) kunde man mönstra det imponerande antalet av 4,5 miljoner arbetare i denna front.

Men vad skulle man använda ”Järnfronten” till? För att beväpna arbetarna och slå ned de fascistiska provokatörerna? För att ringa in de nazistiska, halvmilitära trupperna och avväpna dem? Förvisso inte.

Järnfrontens främsta uppgift blev att driva en valkampanj till förmån för borgarnas presidentkandidat, Hindenburg, den man som sedermera skulle ge Hitler makten. Denna ”järnfront” kunde inte ens hindra utrensningen av socialdemokrater ur den preussiska delstatsförvaltningen 1931. Socialdemokratin kunde inte försvara arbetarna mot fascismen.

Nazisterna gick kraftigt framåt under 30-talet. De fick stöd av småborgarna. Samhället var i kris. Socialdemokratin var handlingsförlamad.

Kommunisterna

Kommunisterna hade stora möjligheter att utnyttja situationen. Till skillnad från socialdemokraterna hade de kunnat förutse den ekonomiska krisen. Man var inte ideologiskt bunden vid tron på en harmonisk utveckling. Detta gav kommunisterna en strategisk och taktisk fördel, som kunde ha varit avgörande för att förvandla krisen till ett proletärt maktövertagande. Men varför gick det inte så? Vad var det som var fel?

Det berodde på att Komintern (den stalinistledda Kommunistiska Internationalen) gjorde en fullständigt felaktig analys av klasskrafterna. Detta gällde synen på fascismen, som man reducerade till en vanlig reaktionär rörelse utan att se dess särdrag. Det gäller än mer socialdemokratin som man – hör och häpna! – såg som en variant av fascismen!

Socialdemokratin – ”socialfascistisk”

Redan 1924 hade Stalin formulerat en ”teori” om sambandet mellan socialdemokrati och fascism. Enligt denna fanns det inga motsättningar mellan dessa två rörelser, socialdemokratin var ”fascismens moderata flygel”. Rörelserna var ”tvillingar”. I själva verket var socialdemokratin inget annat än ”socialfascism”, menade Stalin. Den var egentligen farligare än fascismen, därför att den inte öppet visade sina avsikter.

Detta ledde till att man bestämt avvisade varje tanke på enhetsfront mellan socialdemokrater och kommunister för att krossa fascismen. Endast under speciella förhållanden kunde man få skapa en ”enhetsfront underifrån”, men absolut inte ovanifrån, med de socialdemokratiska organisationerna. Så här skrev man i Pravda i april 1931: ”Socialdemokratin är borgarklassens huvudstöd inom arbetarklassen och det aktivaste partiet när det gäller att fascistisera den borgerliga staten….

Denna socialdemokratins roll, vilken i ord går emot fascismen och som prisas av högerflygeln och trotskisterna som ”motståndare” till fascismen måste skoningslöst avslöjas. Det kan inte vara tal om någon kompromiss eller något block med de socialdemokratiska arbetarna mot fascismen och socialfascismen! Att stödja socialdemokratin innebär ett stöd åt fascismen, ett stöd åt den kapitalistiska offensiven mot arbetarklassen, ett stöd åt förberedelserna för krig mot Sovjetunionen. I Tyskland, stöder socialdemokraterna Brüning-regeringen, som verkställer den fascistiska diktaturen”.

”Borgerlig demokrati/fascism – samma sak”

Enligt denna syn fanns det egentligen ingen skillnad mellan den borgerliga demokratin och den fascistiska staten. Båda var bara varianter på samma tema. Så här analyserade Kominternledaren Manuilskij situationen i april 1931: ”Den fascistiska regimen är inte en ny typ av stat; den är en form av borgerlig diktatur i imperialismens epok. Den växer organiskt fram ur den borgerliga demokratin … Bara en borgerlig liberal kan acceptera att dessa två politiska former är olika i princip; genom att konstruera en sådan motsättning förleder socialdemokratin avsiktligt massorna”.

Denna analys medförde flera allvarliga taktiska misstag. Dels hade man en felaktig syn på enhetsfronten och kunde inte tvinga de socialdemokratiska ledarna till aktionsenhet för att under kampens gäng avslöja dem inför massorna. Nu blev avståndstagandet från socialdemokratin rent verbalt. Dels betraktade man socialdemokratin som huvudfiende och riktade elden fel.

Det gjorde att man 1931 bl.a. medverkade till att störta den socialdemokratiska delstatsregeringen i Preussen och stödde nazisterna i folkomröstningen. Det ledde också till att man i slutet av 1932 kunde se en grotesk uppvisning på Berlins gator: kommunistiska militanter och nazistiska aktivister som arm i arm gick runt för att samla in pengar till de strejkande transportarbetarna. Kommunisterna motverkade inte nazisternas försök att tränga in i arbetarrörelsen. Tvärtom var man beredd att upprätta aktionsenhet med dem, den enhetsfront som man inte ville ha med ”socialfascisterna”.

Trotskijs kamp för en proletär enhetsfront

Slutsatsen av vår analys kan bara bli en: både socialdemokratin och kommunistpartiet bidrog till att fascismen kom till makten i Tyskland. För att krossa fascismen hade man behövt ena arbetarklassen. Eftersom socialdemokratin ännu hade ett starkt grepp över majoriteten av arbetarna, kunde detta bara ske på ett sätt: genom upprättandet av en proletär enhetsfront.

Det hade inneburit att man upprättat en aktionsenhet mellan socialdemokrater och kommunister för att försvara arbetarorganisationerna. En sådan kunde inte ha upprättats enbart underifrån. Den måste också upprättas genom avtal mellan partiernas ledningar. (Däremot kunde man tvinga socialdemokratin till enhetsfront genom ett tryck underifrån).

Men en sådan aktionsenhet skulle naturligtvis inte innebära att man upphörde med den interna polemiken eller att man skulle sluta kritisera socialdemokratin för dess förrädarroll. Under enhetsfrontens utveckling kunde man genom en riktig kritik ha dragit över majoriteten av arbetarna och isolerat ledarna, avslöjat dem i handling. Om denna front, kombinerad med ett korrekt aktionsprogram som utgick ifrån ett försvar av arbetarorganisationerna (arbetarmilis, fabriksråd, arbetarkontroll) till upprättandet så småningom av arbetarråd (den högsta formen av enhetsfront), då kunde man också vinna den nödvändiga styrkan för att gå på offensiven för att ta makten och upprätta en proletär stat.

Så såg i korthet det program ut som Trotskij skisserade i en ström av artiklar och pamfletter om den tyska frågan mellan 1930 och 1933. Trots att han var politiskt isolerad i landsflykt i Turkiet, förmådde han göra en riktig värdering av klasskrafterna i Tyskland och visa på de felaktiga analyser som vägledde stalinisterna. Men hans varningar förklingade ohörda och förhånades i den stalinistiska pressen. Det tyska kommunistpartiet fortsatte sin vandring mot förintelse.

Kommunistpartiernas politik efter Hitlers maktövertagande

I januari 1933 var kampen slut. Hitler stod som segrare. Men makten var ännu inte konsoliderad. Det fanns ännu möjligheter att handla! Hur handlade kommunistpartiet nu och under de närmaste åren?

Under flera månader vägrade man att se sanningen i vitögat. Man talade om Hitlers makttillträde som en tillfällighet och hävdade att fascismen snart skulle trötta ut sig och att vägen då låg öppen till makten. Kominterns Exekutivkommitté hävdade att man fört en riktig politik och gav inga nya direktiv. Ultravänsterpolitiken fortsatte – alltmedan nazisterna mejade ner arbetarorganisationerna en efter en.

Men året efter kastade man begreppet ”socialfascism” överbord. Men det innebar ingen korrigering av kursen. Det innebar istället en helomvändning 180 grader: från ultravänsterpolitik gick man över till högeropportunism. För att stoppa fascismen i de europeiska länderna proklamerade man nu folkfronten, en front som inte bara skulle omfatta arbetarpartierna utan även de traditionella (och djupt korrumperade) småborgerliga partierna. Den minsta gemensamma nämnaren skulle vara försvaret av den borgerliga demokratin. Alla krav på socialism skulle stoppas undan.

Detta blev linjen i de länder där fascismen ännu inte segrat (dess effekter i det spanska inbördeskriget ska vi undersöka i nästa nummer). Men hur skulle denna linje tillämpas i de länder som redan var fascistiska?

Front med fascisterna

Man kan inte tro sina ögon när man läser dokumenten: i dessa länder gick man ut med parollen att man skulle upprätta en ”Folkfront” med de fascistiska funktionärens och med en fascistisk ideologi som bas. Man hävdade helt enkelt att Mussolini och Hitler ”förrått” fascismen!!

Kominterns officiella språkrör Rundschau innehöll den 20 september 1936 följande upprop från Italiens kommunistiska parti till ”det fascistiska gamla gardet och den fascistiska ungdomen”: ”Vi förklarar att vi är redo att kämpa tillsammans med er och med hela Italiens folk för att genomföra det fascistiska programmet från 1919 och varje krav som representerar ett särskilt eller allmänt direkt intresse för arbetarna och folket i Italien. Vi är redo att kämpa med alla som verkligen vill kämpa mot den handfull parasiter som suger ut och förtrycker nationen och mot de byråkrater som står i dess tjänst… Låt oss räcka varandra handen, fascister och kommunister, katoliker och socialister, människor av olika strömningar! Låt oss räcka varandra handen och låt oss gå sida vid sida för att säkra medborgarnas rätt till existens i ett civiliserat land som vårt. Vi har samma mål att göra Italien starkt, fritt och lyckligt . De nuvarande härskarna i vårt land vill dela upp Italiens folk i fascister och icke-fascister. Låt oss höja, en fana för folkets enighet, för bröd, arbete, frihet och fred.”

Denna politik var ingen tillfällighet, och absolut inte begränsad till Italien. Den hade sin motsvarighet i Tyskland. Också här gick tyska kommunistpartiet ut med ett upprop där man inbjöd fascisterna till en folkfront: ”Till försvar för det arbetande folkets livsintressen är försoning inom det tyska folkets massor nödvändig. I denna kamp har alla som arbetar, de må vara nationalsocialister, kommunister, socialdemokrater eller katoliker, samma intressen. Alla de, för vilka Tysklands väl står högre än de övre 10.000:s intressen, måste hålla samman, antingen de nu är vanliga medlemmar i arbetsfronten eller funktionärer i de nationalsocialistiska massorganisationerna.”

Stalinistisk självmordspolitik

Denna politik var f.ö. inte helt ny. Den hade sin motsvarighet i en märklig episod i valet 1930, där de tyska kommunisterna försökte dra till sig de småborgerliga massorna genom att använda en fascistisk jargong. Man slopade tillfälligtvis allt tal om en proletär revolution och talade istället om ”folkrevolutionen”.

Hit leddes alltså det tyska kommunistpartiet genom en felaktig politik. Den bäst organiserade arbetarrörelsen i Europa smulades sönder. Det revolutionära parti som skapats av Rosa Luxemburg och hennes kamrater, kröp nu på knä för de fascistiska funktionärerna, medan dess hjältar (som Thälmann) försmäktade i de nazistiska koncentrationslägren.

Detta är en av lärdomarna från 30-talet. Den kommunistiska rörelsen begick harakiri. Den revolutionära ideologin måste återupprättas, det revolutionära partiet måste återuppbyggas. Detta är den uppgift Fjärde Internationalen åtagit sig. Kampen för ett nytt kommunistiskt världsparti går vidare.

Kenth-Åke Andersson

Noter

1. Bonapartism: begrepp som utarbetades av Marx i hans studie över ”Louis Bonapartes 18 Brumaire”. Det betecknar en borgerlig undantagsregim, som upprättar en diktatur över hela samhället (även över den härskande klassen) i tillstånd av skärpt klasskamp

Litteraturtips

Tyvärr finns det få marxistiska analyser av Hitlers maktövertagande på svenska. (De borgerliga analyserna är i det här fallet alldeles osedvanligt dåliga.) I MLK-oppositionens dokumentsamling ”Åter till leninismen, del 2” finns en mycket bra studie över kommunistpartiets politik inför Hitlers maktövertagande. I Zenit (nr 16 och 17 1970) och Häften för Kritiska Studier (nr 2-3, 4 och 6 1970) finns utförliga och intressanta diskussioner om den marxistiska analysen av fascism-begreppet.

De absolut bästa arbetena om den tyska fascismen är Trotskijs skrifter från 1929-33, där han ingående analyserar situationen och varnar för Kominterns katastrofpolitik. De finns samlade i en engelsk utgåva, The Struggle against Fascism in Germany (Pathfinder Press 1971), med en inledning av Ernest Mandel. Den svenska översättningen har annonserats av Partisanförlaget [finns nu på marxistarkivet: Kampen mot nazismen i Tyskland – Red ].

Hela inlägget som pdf

KFML: s omvälvning av historien

Inledning av Kenth-Åke Andersson. Artikeln publicerades för första gången i Revolutionär information nr 1 år 1969.

Under de senaste åren har det skett en stadig radikalisering i Sverige. Från ett totalt nolläge i början av 60-talet har det nu växt fram en vänsterrörelse som visar kampvillighet och mili­­tans. Den teoretiska debatten sjuder och klasskampen, som många förr trodde inte existerade i Sverige skärps alltmer. Orsaken till denna radikalisering kan vi inte gå in på i denna artikel, men låt oss bara kort erinra om Vietnamrörelsen, den ökade medvetenheten om den världsomspännande imperialismens härjningar i de icke-europeiska länderna, den kubanska och den kinesiska revolutionens exempel, majrevolutionen i Frankrike och det revolutionära uppvaknandet i Västeuropa och USA.

Ett genomgående drag i den europeiska vänstern är ett återknytande till ett revolutionärt förflutet. Man gör nu definitivt upp räkningen med de olika opportunistiska riktningar som dominerat arbetarrörelsens långa historia. I denna process ryker både socialdemokratin, anarkismen och stalinismen med. I stället återväcks ett revolutionärt tänkande, som under de senaste decennierna inte kunnat göra sig gällande på grund av trycket från de opportunistiska arbetarledningarna och den revolutionära stiltjen. Man går tillbaka till Oktoberrevolutionens källor, till Lenin och Trotskij, till Vänsteroppositionen, till Tredje Internationalens verksamhet under åren 1919-23.

Detta uppsökande av traditionen innebär inte på något sätt en akademisk inriktad tendens, utan är tvärtom ett arbete för att skapa framtiden, för att slipa de teoretiska vapnen för de kommande europeiska revolutionen. Man söker inte efter citatsamlingar utan efter rådgivare. Denna process menar vi är nödvändig men den är inte lätt. Fyrtio år av stalinism och socialdemokrati har inne­burit att det revolutionära tänkandet deformerats och att den vetenskapliga socialismen degrade­rats till religion och slapp frasradikalism. Särskilt i Sverige har SKP/VPK och SAP skapat en teoretisk hegemoni, som försvårar det revolutionära arbetet. Denna måste brytas sönder, för att vägen till revolutionen skall bli klar. I Sverige har det aldrig funnits ett revolu­tionärt parti, aldrig funnits en revolutionär tradition (utom vissa smärre undantag), och det är på tiden att detta skapas nu. Den nuvarande politiska situationen i Sverige med det starka intresset för socialism kan bli en utmärkt smedja för att smida detta revolutionära vapen.

I denna process bryter sig olika tendenser mot varandra; hela spektrum mellan vänstersocial­demokrati till anarkism finns representerade. De flesta av dessa riktningar kommer att innebära svåra bakslag för den revolutionära vänstern, andra kommer att bli etapper på vägen för att bygga ett revolutionärt parti och skapa en revolutionär teori. VPK är numera helt ute ur leken; rebellrörelsen kom och gick; VUF representerar en lekstuga för det mesta. KFML är den organisation som visat den största envetenheten och ihärdigheten. Dess linje i Vietnamfrågan utgör ett ovärderligt bidrag till det fortsatta revolutionära arbetet; här har den effektivt lyckats rensa ut de opportunistiska riktningarna som representerades av SAP, VPK, Vietnam-kommittén etc. Detta är dess goda sida. Men den har samtidigt aldrig lyckats ta sig ur den stalinistiska omfamningen, tvärtom har den visat tendenser att sjunka allt djupare ned i en stalinistiska teorin och praktiken. Den visar redan förfallstendenser och en stadig förgubbning. KFML har spelat ut sin roll i den revolutionära processen.

Läs hela dokumentet (som pdf finns det här)

Inledning till KFML: s omvälvning av historien

Inledning av Martin Fahlgren från Marxistarkiv.se

Läs hela dokumentet (som pdf finns det här)

”KFML:s omvälvning av historien” skrev Kenth-Åke Andersson 1969, som ett svar på två artiklar som publicerats i KFml:s veckotidning Gnistan. Artikeln publicerades för första gången i Revolutionär information nr 1.

”KFML:s omvälvning…” är en riktig ”klassiker”, som K-Å kommenterar utförligt i sin ”Inledning” till ”Lögnens renässans”, men själva artikeln har inte funnits tillgänglig på mycket länge. Den förtjänar dock att ges ut på nytt.

I ”KFML:s omvälvning…” krossar K-Å fullständigt Gnistans första valhänta försök att lite mer utförligt ”avslöja” Trotskij och trotskismen och i så motto är den verkligen en milstolpe – för första gången kunde den unga trotskistiska rörelsen i Sverige fullständigt klä av sina stalinistiska motståndare.

Jag själv var maoist vid den tidpunkten och jag minns att jag blev skakad då jag läste K-Å:s artikel – och förmodligen spelade den också en viktig roll för min senare politiska utveckling, som slutade med att jag bröt med maoismen och stalinismen, men jag har också en annan lite mer speciell ”personlig” relation till artikeln som jag nu ska avslöja.

Vid tiden för publiceringen av Gnistan-artiklarna och K-Å:s svar var jag ordinarie ledamot i VUF:s (VUF =Vänsterns Ungdomsförbund) förbundsstyrelse. Jag fick i uppdrag att titta på denna Gnistan-affär och eventuellt skriva en artikel om det hela till VUF:s tidning Stormklockan. Jag försökte göra det grundligt och skaffade också det bakgrundsmaterial som Gnistan hade använt (bl a Dmitrievskys ”Stalinbiografi”). Jag fick en mindre chock, det visade sig att K-Å:s påstående att Gnistan använt sig av en högerextremistisk rysk nationalist, antisemit och fascist, för att slå mot Trotskij och trotskismen var korrekt. (1) Och det riktigt bedrövliga var att det också framgick tydligt om man bara läste Dmitrievsky-boken och använde hjärnan. I en osig­nerad Stormklockan-artikel (”KFml behandlar trotskismen”) klargjorde jag detta, samtidigt som jag försökte försvara en antitrotskistisk hållning (VUF, och jag själv var ju maoister). Att få kritisera KFml:s och Gnistans klantighet i denna affär var också ganska tillfredsställande, det ska villigt erkännas: KFml hade länge haft en fientlig attityd mot VUF, som ständigt kritiserades för att vara ”revisionistiskt”, sabotera Vietnam-arbetet osv – att kunna ge igen lite kändes därför fint.

Det kan vara intressant att citera vad K-Å skriver om Stormklockan-artikeln i sin ”Lögnens renässans”:

Men även om KFML drog sig tillbaka i skamvrån och molteg, fanns det andra som ansåg att de borde tala på deras vägnar. Det var Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) som just då befann sig i rutschning från Vpk till KFML och som i mitten av 1970 skulle splittras. Den ledande fraktion, som sedermera skulle bilda Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK), dominerade nu över VUF:s tidskrift ”Stormklockan”. De hade redan utvecklat ett präktigt lillebrorskomplex gentemot KFML, men sam­tidigt bevarat en viss naiv ärlighet. De tog upp frågan om Gnistans artikel i nr 4/5 1970 av Storm­klockan. De tvingades ge oss rätt i att artikeln i Gnistan varit ”fylld av osanningar och felaktigheter”, samtidigt som de dock förklarade att de var helt överens med KFML om nödvändigheten att bekämpa de ”trotskistiska avvikelserna”. Men hur kunde Gnistan publicera en sådan artikel? Stormklockan kan inte låta bli att ställa sig den frågan. Efter mycket grubbel kommer man fram till att det fanns fyra ”rimliga förklaringar till att Gnistan tar fascistisk historieskrivning i sin tjänst”. De fyra förklaringar som är rimliga för stalinisterna på Stormklockan är mycket avslöjande för deras sätt att tänka. De kan vara värda att återge här:

1) SÅ (artikelförfattaren) har blivit lurad av en trotskist som ’hjälpt’ honom med artikeln.

2) SÅ är trotskistisk agent i KFml och motarbetar den marxist-leninistiska rörelsen genom att förse trotskisterna med ’ammunition’.

3) SÅ har ytterst bristfälliga kunskaper i marxism-leninismen och läst Dmitrievsky utan att reagera mot felaktigheterna.

4) SÅ har haft mycket bråttom med artikeln, och har därför bara läst delar av ’Stalinbiografin’.

(Obs! Detta är ett ordagrant återgivande av Stormklockan; så här står det faktiskt! )

Observera här hur frågan om ”rimliga förklaringar” reduceras till rent konspiratoriska motiv eller till funderingar om artikelförfattarens kunskapsnivå. Ingenstans ställer sig MLK/VUF frågan hur artikeln kunde läsas av en hel redaktion, som tillika var en självutnämnd ”arbetarklassens förtrupp” och som vid den tiden innehöll så tunga namn som Nils Holmberg, utan att någon reagerade och tyckte att artikeln var konstig.

K-Å kritiserar här (med all rätt) de fyra punkterna (”konspiratoriska motiv”), fast om sanningen ska fram så var inte dessa punkter så allvarligt menade (i synnerhet inte de två första), utan de var mer tänkta som ett sätt att ”driva” med herr Åkervall och KFml och få dem att reagera och förklara sig (vilket de givetvis aldrig gjorde). Jag fattade givetvis redan vid den tidpunkten att den verkliga orsaken helt enkelt var att SÅ ville skriva något riktigt snaskigt om Trotskij och då var beredd att tillgripa vad som helst som kunde passa, ju snaskigare desto bättre. SÅ fick tag i Dmitrievsky-boken, som innehöll material av den sort som han ville ha. Och även Gnistan-redaktionen tyckte att detta var en riktig ”bredsida” mot trotskismen och svalde det hela med hull och hår utan att reflektera. Att det gick så smärtfritt beror givetvis även på dåliga kunskaper, dvs de 2 sista Stormklockan-punkterna innehåller nog en stor dos sanning. (2) Det där med källkritik, det har f ö stalinister aldrig varit bra på.

Jag lärde senare känna Kenth-Åke väl och jag minns att han ”gillade” Stormklockan-artikeln som ett exempel på hur maoister och stalinister gärna ser konspirationer här och där i stället för att närma sig problem på ett marxistiskt vis. Jag tror mig minnas att jag talade om för honom att jag var ansvarig för artikeln, men jag är inte säker.

OBS: Båda de ovan omtalade artiklarna (från Gnistan och Stormklockan) finns med som bilagor i denna artikelsamling.

Andra reaktioner på Gnistan-artikeln

Gnistan-artikeln och K-Å:s svar fick genklang i större delen av den dåvarande ”avgrunds­vänstern”.

I första numret av den teoretiska tidskriften Kommunist sammanfattar den nybildade vänster­organisationen Förbundet Kommunist (FK) sina erfarenheter ”av kampen i VUF-MLK”, presenterar sin politiska plattform, samt preciserar sin kritik av de mao-stalinistiska organisationerna KFml och MLK. I ett avsnitt som rör deras teoretiska oförmåga används Dmitrevsky-historien som ett belysande exempel:

Oförmögen att gå i teoretisk närkamp med den trotskistiska rörelsen, griper Gnistan istället alla ideologiska tillhyggen den kan få tag på (t o m det trubbiga vapen den ökände fascisten Dmitrevsky kan erbjuda) för att slå ner den.

KFml fortsatte dock att tiga om affären, tills hösten 1970, då KFml splittrades och artikel­författaren Sigge Åkervall gick över till KFMLr. Nu var det fritt fram för att ta avstånd från artikeln. Detta skedde via Kurt Wickmans och Lars Gustafssons (WG) bok Marxism eller trotskism?, som var ett nytt och mer omfattande, men åter ett misslyckat försök att göra upp med trotskismen (Kenth-Åke Andersson smulade sönder deras bok i Lögnens renässans, ett specialnummer av den teoretiska tidskriften Fjärde Internationalen)).

I Marxism eller trotskism? förklarade paret Wickman-Gustafsson:

I en artikel med titeln ”Sanningen om Lenins testamente” gick Sigge Åkervall (numera Central­kommittéledamot i ”(r)”) i Gnistan till attack mot trotskisterna med hjälp av minst tvivelaktiga källor och med en arsenal av vulgärpsykologiska argument. (WG, s. 247).

Således får personen Sigge Åkervall skulden för klavertrampet – Gnistans redaktion däremot, som givetvis också har ett ansvar för det hela (man tog ju med artikeln), kritiseras inte.

Någon ”självkritik” från Sigge Åkervall (som för länge sedan lämnat den ”revolutionära rörelsen”) har vi aldrig fått se, och vi lär knappast heller få någon.

Martin Fahlgren i september 2006

Noter

(1) Dmitrievskys ideologi, som är ett hopkok av fascism, antisemitism, storrysk nationalism, Stalin-beundran m m, borde passa ganska väl för de moderna ryska nazister som kallar signationalbolsjeviker. Men vad vet jag, de kanske redan har ”upptäckt” Dmitrievsky. National­bolsjeviker, inspirerade av de ryska förebilderna, finns f ö även i Sverige. RKU (”Revolutionär kommunistisk ungdom”, Kommunistiska partiets ungdomsförbund) hemsöktes för några år sedan av denna slags ohyra. Förmodligen var det ”r-arnas” positiva syn på Stalin som fick dessa att känna sig hemma – men när deras rasistiska budskap blev känt sparkades de ur RKU.

(2) Om vi fortsätter att driva lite med det hela så skulle ju vi kunna komplettera de 4:a punkterna med ytterligare en: (5) SÅ är en nazistisk agent i KFml….

Läs hela dokumentet (som pdf finns det här)

Lögnens renässans

Lögnens renässans – ett svar till KFML:s bok ”Marxism eller trotskism”

Från tidskriften Fjärde Internationalen nr 7-8/1972

Detta digra nummer av Fjärde Internationalen (FI) har kommit att bryta mot vår tidsplanering. något som vi helt och hållet måste skylla på Wickman/Gustafsson. Detta eftersom det i början var omöjligt att fatta hur mycket gammal politisk bråte de lyckats dra samman till sin »slutgiltiga uppgörelse med trotskismen. Så gott som varje lögn i deras bok bygger på en annan lögn, som i sin tur kan härledas ur ännu en. Det går inte att läka en varböld genom att skrapa bort varet. Vad som krävs är ett djupt rakbladssnitt som kommer åt infektionen. Det går inte heller att övertyga en stalinist genom att belägga en eller annan lögn. Varje sådant försök trollas bort i huvudet hos dessa med hjälp av deras metafysiska formler om att allt har två sidor. Källforskningen har därför blivit mer omfattande och tidsödande än vi kunnat ana. Det är detta som tagit tid.

Det bör också påpekas att detta nummer av FI avviker från den karaktär på tidskriften som tidigare planerats, men vi såg det som angeläget att ge ut detta svar (som motsvarar en bok om ca 300 sidor) på ett lättil­gängligt och billigt sätt.

Om Moskvarättegångarna

Om Moskvarättegångarna (som pdf)

Inledning av Martin Fahlgren från Marxistarkiv.se

Kenth-Åke Anderssons klassiska Lögnens renässans skrevs som ett svar på mao-stalinisterna Kurt Wickman och Lars Gustafssons (WG) bok Marxism eller trotskism, utgiven 1972 på dåvarande KFml:s bokförlag oktober (se not nedan). Lögnens renässans bestod av flera delar som tog itu med olika aspekter av WG:s lögner om trotskismen och den kommunistiska rörelsens historia. Den del som här följer handlar om de s k Moskvarättegångarna.

KÅA:s redogörelse och analys står sig fortfarande utmärkt, även om det har kommit fram mycket mer dokumentariskt material sedan Sovjetunionens fall. Idag är en hel del av de sovjetiska arkiven öppna för forskning (dock inte säkerhetspolisens arkiv, som bara delvis är tillgängliga) och numera finns därför ofta primärkällor för uppgifter som man tidigare var tvungen att hämta från andrahandskällor (avhoppare, ”kremlologer”, borgerliga historiker osv), helt enkelt för att det inte fanns annat. Exempelvis använder KÅA ganska mycket av f d brittiske kommunisten, sedermera antikommunistiske historikern Robert Conquests bok Den stora terrorn, som i sin tur använder sig mycket av andrahandskällor. KÅA använder t ex Conquests siffror för ”den stora terrorns” omfattning, som Conquest fått fram just via andrahandskällor och beräkningar som bl a bygger på befolkningsstatistik och som därför också är osäkra. Numera har man via sovjetarkiven fått fram mer fakta om detta, fast även dessa fakta är fortfarande ofullständiga – det är f ö osannolikt att man någonsin kommer att få fram hela sanningen, eftersom allt finns troligen inte ens dokumenterat, delar av arkiven kan vara förstörda osv och allt är heller inte okontroversiellt – men otvivelaktigt så ger tillgången till sovjetarkiven möjligheter att tränga djupare in i hemligheterna bakom 30-talets omfattande utrensningar i Sovjetunionen.

Som redan påpekats så står sig KÅA:s artikel om Moskvarättegångarna fortfarande mycket bra, men jag har inte kunnat motstå frestelsen att lite här och var lägga in kommentarer som bygger på nya fakta, bl a när det gäller utrensningarnas omfattning m m. Dessa tillägg är skrivna inom hakparenteser, dvs [], och är signerade med MF.

Kompletterande dokumentation (bl a hela det stenografiska protokollet från 1936 års Moskvaprocess och anklagelseakterna från de två övriga), samt flera artiklar som bygger på nya källor (bl a om Bucharin) finns publicerade på denna webbplats.

Martin Fahlgren 6/8-06

Not

Kurt Wickman och Lars Gustafsson har för länge sedan lämnat den ”revolutionära rörelsen”. Båda är numera borgare, Wickman t o m något av en nyliberal ideolog som medverkat regelbundet på Svenska Dagbladets ledarsida och givit ut flera böcker på bokförlaget Timbro (Timbro är en ”marknadsliberal tankesmedja”, som finansieras av arbetsgivarorganisationen ”Svenskt Näringsliv” tillsammans med ”Näringslivets Fond”).

Läs hela: Om Moskvarättegångarna (som pdf)

En kamrat är död

Minnesartikel i Mullvaden 2 / 1974.

Vår kamrat Kenth-Åke Andersson är död efter en längre tids sjukdom. Hans bortgång är en förlust inte bara för oss som haft förmånen att känna honom personligen utan också för många andra.

Kenth-Åke var en av grundarna till en trotskistisk rörelse i Sverige. I de diskussioner som fördes 1967-69 hade hans ståndpunkter en stor betydelse för beslutet att upprätta en svensk broderorganisation till Fjärde Internationalen.

Under de många år som gått sedan dess har han varit en stöttepelare i uppbygget av en svensk sektion till Internationalen. Vare sig det gällde slitgöra eller en politisk kamp kämpade han med samma noggrannhet och envishet.

Kenth-Åke hade förmågan att dela med sig av sin omfattande kunskap. Framförallt gjorde han det genom att skriva och med hjälp av ett språk där djärvheten tävlade med effektiviteten. Hans form var främst polemikens. Nu nöjde han sig aldrig med att röja undan och klarlägga. varken språket eller polemiken hade ett egenvärde. Som kämpande kommunist strävade han efter att vinna över allt fler människor till kampen mot det kapitalistiska systemet. Kenth-Åke kämpade för ett klasslöst samhälle. Ett samhälle där förtryck, förnedring och förstörelse ersätts med samarbete, solidaritet och samfällt uppbygge.

Ingen har förmått bemöta Kenth-Åkes argument. Hans artiklar, broschyrer och tal är alla obesvarade…

Samtidigt vet vi att många bejakat dem. Många av oss som idag arbetar för trotskismen har påverkats av honom. Även om det känns bittert att veta att Kenth-Åke inte längre kämpar tillsammans med oss vet vi ändå att han stridbara ord inte kommer att försvinna. Många kommer också i fortsättningen att vinnas till socialismen tack vare hans insatser. Därför går vi vidare i visshet om att hans plats i ledet inte kommer att förbli tom.

Vi går vidare. Men vi gör det utan att glömma vännen och kamraten Kenth-Åke Andersson.

Vi uppmanar också de kamrater som vill hedra minnet av Kenth-Åke att göra detta genom att stödja tidskriften Fjärde Internationalen. Kenth-Åke hade ett stort ansvar för uppbygget av denna tidskrift. Hans bortgång kommer att försvåra detta arbete som han själv uppfattade som så viktigt.

Den som vill stödja uppbygget av tidskriften gör detta enklast genom att betala in en summa till RMF:s kampfond.

Kommentar från webbredaktören

RMF:s kampfond finns förstås inte, men uppbygget av Socialistiska Partiet och Internationalen kan ges stöd ändå. Stöd till Socialistiska Partiet kan betalas till plusgiro  3 96 91 – 1 (kampfonden) eller 67 81 68 – 6 och till tidningen Internationalen på plusgiro 67 82 72-6. Mer riktat stöd för vänsteraktivisters studier kan skänkas till Tom Gustafssons Minnesfond, pg 18 77 62 – 0

Stöd Tom Gustafssons Minnesfond

”En stadig solidaritetsklippa i en för övrigt svår och förvirrande värld”. Så har Tom Gustafssons minnesfond beskrivits av dem som organiserar internationella kurser i radikal teori.

I snart 30 års tid har svenska ungdomar, radikala rörelseaktivister från Latinamerika, och fackligt aktiva i Sverige kunnat studera med stöd av Tom Gustafssons Minnesfond.

Hjälp fonden att fortsätta stödja studier för att förändra världen!

Sätt in ett bidrag:

Tom Gustafssons Minnesfond
pg 18 77 62 – 0

Tom Gustafsson skulle ha fyllt 50 år

Tom Gustafsson skulle ha fyllt 50 år (från Internationalen 1995)

i veckan, 27 februari. Skulle ha, om han inte dött för tio år sedan, tre veckor före sin fyrtioårsdag.

Själv glömde jag tioårsdagen, och insåg först efteråt att det var en lika solig dag med hög, klar luft som den lördag då han dog på Karolinska sjukhuset.

Det är flera år sedan jag tyckte mig se honom i tunnelbanan. Ibland undrar jag vad hans namn egentligen betyder för de unga socialister som varje år studerat marxism med stöd från Tom Gustafssons minnesfond.

Under sitt liv betydde Tom Gustafsson oerhört mycket för Socialistiska Partiet. Han engagerade sig som ung i Vietnamrörelsen i Lund, och kom att tillhöra en av de grupper som 1971 bildade Revolutionära marxisters förbund, SP:s föregångare.

Sedan dess ingick Tom i partistyrelsen och var under många år heltidsanställd i partiet. Han var också en av partiets företrädare i ledningen för den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen.

Han skrev otaliga artiklar och broschyrer och 1984 kom hans bok ”Igår, idag, i morgon” om socialdemokratins utveckling. Han var en omtyckt föredragshållare och talade då alltid snabbt och ivrigt som en tonåring, men distinkt och med skärpa i analysen.

Just studierna av socialdemokratin ledde till ett av hans mer bestående politiska bidrag: att vaccinera oss mot ultravänsterism, mot att för tidigt tro att arbetarna var beredda att vända ryggen åt socialdemokratin. Han och vi tänkte oss uppbrottet från (s) som en lång process med oppositionsströmningar och utbrytningar.

Inget av detta har skett i den skala vi tänkt oss. Men att det inte skett, att det fortfarande finns så få protester efter femton års åtstramingspolitik – det kan man bara förstå, om man ser socialdemokratins fjättrande grepp över arbetarrörelsen.

Tom Gustafsson bidrog också till en sundare organisationskultur i vårt parti. I en organisation med delar av sitt ursprung i studentrörelsen med dess övervärdering av polemiken och dess grälsjuka nagelfarande av skrivna dokument, stod han för att resonera sig fram till samförstånd. ”Ingen har någonsin helt och hållet fel”, är ett Tom-utryck jag fortfarande bär med mig.

Givetvis påverkade han främst genom sitt personliga exempel, genom den auktoritet har trots sin ungdom utövade i vår unga organisation. Det har funnits motsättningar mellan oss efter hans död, då vi skulle ha behövt mer av hans personliga egenskaper.

50-årshyllningar brukar handla om jubilarens vitalitet. Tom har de ungas privilegium, att fastna i minnet som evigt vital. Fast just i hans fall vill jag gärna tro att det skulle ha förblivit så. Jag minns hans renässansdrag, hans vilja att omfatta alla sidor av livet. Den helg jag skulle börja arbeta på partikontoret, ägnade vi först åt att städa vårt gemensamma kontorsrum med alla högar med klipp om hela världsutvecklingen och alla hans manus som var obeskrivligt hopklippta och översållade med korrigeringstejpsremsor. Sedan skulle vi på på Brueghelutställning på Nationalmuseum. Skulle vi hinna? Jag tvekade ängsligt pliktplågad. Tom såg till att vi hann. Politik skulle inte vara att stänga in sig i slutna rum, politik skulle öppna dörrar mot världen.

Maria Sundvall