Kategoriarkiv: Historia-ny

Tjeckoslovakien: en första bedömning, en första lektion

Av Pierre Frank. Från antologin De nya revolutionärerna, Aldus Bonniers 1969, red Tariq Ali.

Tjeckoslovakien: en första bedömning, en första lektion

Tjeckoslovakien var den ekonomiskt mest utvecklade folkdemokratin, och också den som påverkades minst av avstaliniseringen. En stel byråkrati hade lett till stagnation på det ekonomiska området, och den teknologiska klyftan mellan Tjeckoslovakien och de industrialiserade kapitaliststaterna vidgades mer och mer. För folkets stora massa hade levnadsstandarden i flera år varit i sjunkande. All samhällelig verksamhet stod stilla. Kommunistpartiet hade allt mer och mer isolerats från de levande krafterna i landet, och framför allt från ungdomen, vars självständiga skapande initiativ kvävdes helt av den stelbenta regimen.

En grupp inom den statliga ekonomiska sektorn och parti-exekutiven insåg att vissa förändringar var nödvändiga och började ifrågasätta Novotnys ledarskap. I flera månaders tid förekom ett visst samspel mellan å ena sidan kampen inom partiets verkställande organ och å den andra studenternas och de intellektuellas demonstrationer och krav.

Slutligen befriades Novotny från sina plikter först som partisekreterare och sedan också som statsledare, och hans post som partiledare övertogs av Dubcek, som lyckades få en knapp majoritet i centralkommittén. Novotny begärde hjälp från Sovjet, men där var man till en början beredd att godta förändringen, eftersom Dubceks politik vid denna tidpunkt verkade helt ofarlig. Han hade till exempel inte en tanke på att lämna Warszawapakten och ingå några andra allianser i stället; och hur skulle man ens kunna tänka sig att en tjeckoslovakisk regering under de rådande politiska förhållandena alls skulle kunna överväga en allians med Västtyskland? Inte heller hade sovjetregeringen något att invända mot att Tjeckoslovakien stärkte sina ekonomiska förbindelser med väst, eller mot de reformer av teknokratisk typ som genomfördes för att stimulera landets näringsliv. Det faktum att Kreml under denna period accepterade Dubceks politik är bevis nog, om sådana alls skulle behövas, för att en del av den kritik som nu riktas mot honom från Kremls sida helt motiveras av propagandaskäl, och inte ger besked om de verkliga orsakerna till invasionen i
Tjeckoslovakien.

Finns det någon risk för ett återinförande av kapitalismen?

De ekonomiska och sociala konsekvenserna av de ”ekonomiska reformer” som infördes i flera av folkdemokratierna, hade sedan en tid tillbaka väckt en del farhågor inom den internationella revolutionära arbetarrörelsen för att kapitalismen kanske skulle kunna dyka upp igen i dessa stater. De internationella förbindelser en del av dem tog upp, både med andra folkdemokratier och med kapitaliststaterna, stödde dessa farhågor. Fallet Jugoslavien verkade typiskt; och den sympati de nya tjeckoslovakiska ledarna visade för den jugoslaviska politiken innebar en ytterligare orsak till oro.

Denna högertendens inom såväl inrikes- som utrikespolitiken (som i stor utsträckning bara innebar en reaktion mot den politik som bedrivs av ledarna i Kreml och deras sätt att bruka våld mot de mindre folkdemokratierna) var otvivelaktigt beklaglig; men däremot kunde den näppeligen beskrivas som något slags återinförande av kapitalismen. En sådan sak skulle i realiteten betyda att en folkdemokrati skulle kunna förändras till en borgerlig demokrati, att en ickekapitalistisk ekonomi skulle kunna övergå i en kapitalistisk, med andra ord ett slags omvänd reformism. Men kapitalismen existerar bara där medelklassen har makten, dvs. där produktionsmedlen och profiten ligger i enskildas händer. Ett återställande av kapitalismen skulle vara möjligt endast om en ny medelklass övertog de viktigaste produktionsmedlen och störtade folkdemokratin och ersatte den med en ny stat, anpassad efter dess behov. Ingenting i den stilen har ju inträffat i Jugoslavien, och det verkade föga troligt att det skulle kunna hända i Tjeckoslovakien heller. I Jugoslavien framstod strejkerna år 1966 och 1967 och studentdemonstrationerna i juni 1968 som goda tecken på att om ledarskiktets högervridna politik hade skapat allvarliga motsägelser inom landets näringsliv och dess samhälle, så var de som stod socialismen närmast samtidigt fullt i stånd att motsätta sig varje politik avsedd att gynna de småborgerliga klasserna.

I Tjeckoslovakien förekom ingenting alls som tydde på att någon prokapitalistisk klass skulle kunna organisera sig så väl att den kunde försöka återinföra den privata äganderätten till produktionsmedlen och lägga beslag på några vinster. Tvärtom fann man i denna stat, där bönderna bara utgör en liten minoritet av befolkningen och proletariatet bildar den överväldigande majoriteten, med en lång och klassmedveten tradition bakom sig, en snabb orientering mot en socialistisk demokrati, och det blev proletariatet som snabbt kom att bestämma tempot i händelsernas utveckling.

Massorna rör på sig

Till en början verkade de tjeckoslovakiska arbetarna tveksamma och till och med misstänksamma inför de förändringar som genomfördes, detta eftersom de förnuftigt nog fruktade att ekonomiska reformer kunde leda till prisstegringar, sänkt levnadsstandard och arbetslöshet. Bland de åtgärder som genomfördes av den nya regimen fanns det inga som syftade till någon verklig makt eller större jämlikhet för arbetarna. Tvärtom; den ”liberala” flygeln bland byråkraterna krävde rentav större privilegier än tidigare. Men kampen mellan de båda riktningarna inom byråkratin och Novotnys motstånd ledde till debatter över hela landet och ett återupplivande av det politiska livet i stort, en renässans som påverkade också arbetarklassen och trängde in i alla möjliga sorters organisationer – partigrupper, fackföreningar, ungdomsföreningar och så vidare. Detta ledde i sin tur till strävanden att rehabilitera offren för de stalinistiska utrensningarna, till skapandet av politiska föreningar, till en kamp för en verklig frihet för den socialistiska pressen och censurens avskaffande och till en avveckling av den hemliga polisen och dess förtryckarapparat. Det stod fullt klart att arbetarna nått nya höjder av insikt och aktivitet. Olika partiutskott stuvades om ända uppifrån och ner.

Delegaterna till den fjortonde partikongressen valdes antingen av rörelsens medlemmar i ledet eller med acklamation. Planerna på ett nytt partiprogram stod som direkta vittnesbörd om påtryckningarna från män och kvinnor som ville återinföra de leninistiska normerna för demokratin i partiets liv. Dessa planer bildade tillsammans med kampen för avskaffandet av censuren över tidningarna, radion och televisionen själva hjärtpunkten i den politiska debatt som rasade över hela landet.

De ryska ledarna började bli oroliga när det, helt vid sidan av Dubceks maktställning och rentav trots denna, gradvis började växa fram en massrörelse som inte var nöjd med den sniglande takten i avstaliniseringen och inte heller nöjde sig med en ”liberalisering” som var beroende av vad landets och partiets ledare råkade ha lust att godta, utan krävde upprättande av en äkta socialdemokratisk regim. Vad än värre var – det var uppenbart att Dubcek och hans kolleger var medvetna om det hårdnande trycket från massorna och fick allt svårare att stå emot det.
Att ledarna i Kreml och deras satelliter blev så oroliga inför detta läge hade sina goda skäl, som ofta nog fanns långt utanför Tjeckoslovakiens gränser. Alla tecken tydde på att den ”tjeckoslovakiska våren” följdes med stort intresse och sympati över hela Östeuropa, och speciellt i själva Sovjetunionen, där regimen de båda senaste åren hade utvecklats i en allt mera auktoritär riktning och bland annat återkallat de ”friheter” som intelligentian hade åtnjutit några år tidigare. Ledarna i Kreml kände bättre än någon annan läget i sitt eget land och insåg vilka återverkningar införandet av en verklig arbetardemokrati skulle få också i Sovjet. Kraven på en socialistisk demokrati höjdes allt starkare i alla stater inom det ”socialistiska lägret”; och allt fler röster lyckades nå igenom den byråkratiska censuren med den grundläggande sanningen att ett socialistiskt samhälle borde vara friare och mänskligare än också det mest demokratiska av de borgerliga samhällena. Och nu hade de tjeckoslovakiska arbetarna, studenterna och intellektuella i handling börjat bevisa att en sådan socialistisk demokrati faktiskt var fullt möjlig att genomföra i ett ekonomiskt utvecklat land. Om man därtill betänker att den ”tjeckoslovakiska våren” hade börjat tilldra sig allt större intresse bland arbetarklassen i de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska staterna, eftersom de nu för första gången sedan oktoberrevolutionen fick se socialismen sammankopplas med en demokratisk regim, verkade det än mera troligt att detta exempel skulle väcka allehanda förhoppningar och, om det visade sig framgångsrikt, också kunna leda till folkrörelser och resningar bland de arbetare i Sovjetunionen och övriga folkdemokratier, som för närvarande styrs med järnhand av byråkratin. Utvecklingen i Tjeckoslovakien innebar följaktligen ett direkt och farligt hot mot den byråkratiska maktens välde.

Kremls och dess förbundna byråkratiers första försök att sätta stopp för vad som höll på att hända i Tjeckoslovakien, och framför allt då Warszawabrevet från de fem, ledde till ett diametralt motsatt resultat mot det man syftade till. Massorna tvekade inte längre, utan förenade sig enigare än någonsin under ledning av Dubcek, som inte bara verkade förstående för deras önskemål utan också beredd att trotsa påtryckningarna från Kreml. Det var inte på grund av en icke existerande ”fara för ett återinförande av kapitalismen”, utan på grund av detta läge, där Kreml tydligt kunde se konturerna till en kommande antibyråkratisk revolution avteckna sig vid horisonten, som man i ett utbrott av ilska och panik beslöt sig för att skicka in pansardivisioner i den Tjeckoslovakiska socialistrepubliken.

Invasionen, som genomfördes mindre än tre veckor efter samtalen i Czerna och Bratislava, kom visserligen som en blixt från klar himmel, men åstadkom ändå inte den flodvåg av rädsla och fruktan som de ryska ledarna och deras allierade otvivelaktigt hade räknat med. Tvärtom fortsatte folkrörelsen med en kraft utan motstycke och en fullständigt otroligt politisk uppfinningsrikedom. Arbetare, studenter, intellektuella, alla landets invånare vägrade att på minsta sätt hjälpa ockupanterna; underjordiska tidningar och radiostationer fortsatte att inspirera folket att stå fast; en underjordisk partikongress genomfördes i en av Prags stora fabriker, vars arbetare stod vakt utanför. ”Vilda” strejker och olika former av sabotage (man tog t.ex. bort alla gatuskyltar) förlamade ockupanterna fysiskt, och samtidigt talade folk hela tiden med deras soldater och gav dem klart besked om vilka lögner man hade matat dem med, så att de kunde börja inse det verkliga läget i detta land och inse vad som låg bakom det ”kontrarevolutionära” uppdrag de sänts ut att genomföra.

Man fick uppleva den helt enastående synen av ett kommunistiskt parti som tvingats under jorden och fick folkets stöd som aldrig tillförne, därför att partiets kämpande krafter stod i ledningen för folkets kamp.

Ockupationen blev en militär framgång, men politiskt blev den ett dundrande fiasko. Ingen av de kända Kremlanhängama inan det tjeckoslovakiska partiet vågade uttala sig för denna intervention, eller framträda som medlem av en eventuell marionettregering tillsatt av ockupanterna. Hela operationen ställde alltså Kreml inför mycket allvarliga faror. De sovjetiska och allierade soldaterna var förvirrade och maktlösa. Därtill kunde de här med egna ögon se ett exempel på en framväxande arbetarstat, befriad från byråkratins döda hand, som fungerade helt demokratiskt genom folkets eget handlande mitt för näsan på de ryska tanksen.

När Kreml hamnade i denna totalt oförutsedda och ytterligt farliga situation, ändrade det hastigt ton. Man återupptog kontakten med Dubcek och hans kolleger, och samma män som nyss hade brännmärkts som ledare som Kreml varit ute efter att avlägsna, ombads nu att underteckna en överenskommelse. Enligt den Tasskommuniké som utfärdades antogs denna överenskommelse bygga på ”principerna om ömsesidig respekt för jämlikhet, territoriell integritet, den socialistiska solidariteten och oberoende”, men i realiteten rörde det sig om ett diktat. Samma ”överenskommelse” deklarerade att ”de trupper från de förbundna nationerna som tillfälligt förflyttats till tjeckoslovakiskt territorium, kommer inte att blanda sig i den Tjeckoslovakiska socialistiska republikens inre angelägenheter” och förklarade att de skulle lämna landet ”så snart läget har normaliserats”. Men det som gjorde läget onormalt var de främmande truppernas närvaro i landet, det och ryska funktionärers (framför allt från den hemliga tjänsten) närvaro i de tjeckoslovakiska ministerierna, framför allt i inrikesministeriet.
Trots sin indignation och vrede, och den styrka de visat, är tjeckoslovakerna nu politiskt utslagna. De måste för obestämd tid framåt underkasta sig en ockupation som de i en hel vecka motsatte sig på ett helt fantastiskt sätt. För ögonblicket tycks det råda ”ordning” i Prag.

Dessa händelser, som blivit så smärtsamma för Tjeckoslovakien, har sin stora betydelse också för världen i övrigt. De ställer många grundläggande frågor. Hur och varför kunde detta hända? Vad betyder det? Varför hejdades rörelsen så plötsligt? Hur kommer detta att påverka sovjetregimen, det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, vietnamkriget, de internationella relationerna, den internationella arbetarrörelsen? Vad kan man vänta sig av framtiden?
Sovjetregeringens handlande har inneburit ett svårt slag för socialismens och kommunismens sak. De grundproblem det ställer upp måste studeras ingående och utan skygglappar, så att de kämpande socialisterna och arbetarrörelsen kanske kan finna botemedel mot den situation sovjetregeringen har skapat och hindra ett upprepande. Man måste en gång för alla finna en möjlighet att befria socialismens världsomfattande sak från den gangstertaktik som har karakteriserat Stalins och hans efterträdares välde.

Ingen reform av det byråkratiska styret

Den första slutsats detta bruk av våld leder till gäller oundvikligen själva sovjetbyråkratin och den ”avstalinisering” den åstadkom efter Stalins död. Men precis som fjärde internationalen energiskt har förklarat alltifrån första stund, var denna ”avstalinisering” snarare ett självförsvar än en självlikvidering från byråkratins sida. Byråkratin befriade sig från en del speciellt osympatiska aspekter av stalinregimen, inte så mycket därför att den fann dem motbjudande men fastmera därför att det skulle ha varit farligt att behålla dem. Elimineringen av dessa ting var det pris den var beredd att betala för att få behålla sina fundamentala privilegier och bevara sin makt över sovjetsamhället. Denna sista punkt är speciellt viktig. Partimaskineriet har visat en alldeles speciell beslutsamhet när det gällt att försvara sin hegemoni över samhället. Det har också behövt göra detta, eftersom det i allt större utsträckning har attackerats av intelligentian, tekniker och vetenskapsmän av alla de slag, som kan jämföra de enorma framsteg Sovjetunionen har gjort på deras speciella gebit med de verkningar samma maskineri utövar på resten av samhället, som det innesluter i en kokong utan vare sig tankefrihet, yttrandefrihet eller frihet till politisk verksamhet och påtvingar rent groteska intellektuella och konstnärliga band.

Den ”avstalinisering” som inleddes för cirka femton år sedan hade skänkt nytt hopp åt många grupper inom sovjetsamhället Men i flera år nu hade ”avstaliniseringens” begränsningar varit endast alltför uppenbara, och det hade börjat träda fram rörelser avsedda att bryta ner dessa barriärer. När byråkratin i Kreml nu ställdes inför något som den bedömde som ett allvarligt hot mot sin politiska maktställning, reagerade den med yttersta brutalitet mot tjeckoslovakerna och bröt mot alla etablerade regler i fråga om det egna folket, som av en strikt kontrollerad press matades med en hel serie lögner om hela historien, lögner som så småningom blev allt skurrilare och skamlösare. Den visade också upp en fullständig brist på hänsyn för folken i de östeuropeiska stater vilkas regimer, på grund av den mot NATO riktade Warszawapakten, invecklades i en militär invasion av ett ”broderland” och blandade sig i dess kommunistiska partis sätt att leda landet. Slutligen gav den också tydligt besked om sitt förakt för de kommunistiska partierna världen över, för proletariatet och de koloniserade massorna överallt.
Efter vad som nu hänt är det ingen som ens ett ögonblick vågar fortsätta att hoppas på att denna byråkratiska klass skulle kunna tänka sig reformer av något slag, eller någonsin skulle frivilligt avstå från sina politiska privilegier och vika för en socialistisk demokratisk regim. Stridsvagnarna som rullade in i Tjeckoslovakien innebar samtidigt en varning till de sovjetryska massorna, till detta lands ungdomar och intellektuella, om att de måste ge upp allt hopp om en socialistisk demokrati eller låta sig kuvas med våld.

Det finns inga andra möjligheter att åstadkomma en demokratisk socialistisk regim i Sovjetunionen och övriga folkdemokratier än att man befriar sig från dessa hatade byråkrater genom en revolution – den politiska revolutionen som första gången företräddes av Trotskij, och vars potentiella kraft och fördelar demonstrerades första gången av den ”tjeckoslovakiska våren”.

Inga ”nationella vägar” till socialismen

Kremls handlande i Tjeckoslovakien – som tyvärr har många gemensamma drag med Förenta staternas handlande i Vietnam -sprider också ett visst ljus över den fråga om ”nationella vägar” till socialismen, som för efterstalinisterna helt enkelt innebär att de anpassar Stalins gamla idé om ”socialismen i ett land” till ett nytt läge. Det kan inte råda något tvivel om att eftersom varje land har sin egen samhällsstruktur och sin särskilda historia, så kommer också den socialistiska revolutionen att få sina speciella nationella särdrag överallt. Men den saken kräver ingen särskild teori, för den innebär på intet sätt att det skulle finnas någon ”nationell väg” för varje land, med vars hjälp det skulle kunna bygga upp en socialism anpassad just för dess landamären och helt oberoende av vad som sker utanför dess gränser. Det står klart att den socialistiska revolutionen i Vietnam är ett internationellt problem, eftersom det där i mindre grad är en fråga om att bekämpa den inhemska borgerlighetens styrkor och i första hand gäller en kamp mot den amerikanska imperialismen. Sovjetbyråkratin har nu visat att också kampen för en socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien är ett internationellt problem; en seger är möjlig endast om man besegrar den byråkrati som härskar i Kreml och som tidigare har använt sin makt till att utöva påtryckningar på Jugoslavien, Kina etc. Så länge denna byråkrati råder över sovjetstatens tillgångar, så länge de sovjetiska massorna inte lyckas upprätta en socialistisk demokrati i sitt eget land, kommer ingen folkdemokrati att vara trygg mot påtryckningar och i sista hand militär intervention från Kremls sida.

Tjeckoslovakien är näst Vietnam det starkaste vittnesbördet om hur internationell kampen för socialismen är. Den vietnamesiska revolutionens segrar över den amerikanska imperialismen är segrar för socialismen och för massorna världen över. Byråkratins ingripande mot socialismens sak i Tjeckoslovakien är ett brott, ett slag mot socialismen och massorna över hela världen. Alla nationers, och särskilt de små och svaga folkens, demokratiska rätt till oberoende och nationell självbestämmanderätt, är ett grundläggande krav från arbetarrörelsens sida, men enda möjligheten att trygga den rätten ligger i en insats från arbetarklassen på det internationella planet.

Varför blev inte massrörelsen framgångsrik?

Styrkan i den tjeckoslovakiska massrörelsen, den kraft den visade i sin beundransvärda uthållighet inför pansardivisionerna från landets ”allierade” i Warszawapakten, står som ett vittnesbörd om hur ett folks vilja kan trotsa en armé vars militära styrka ingen betvivlar. Alltså måste man ställa frågan: hur kan det komma sig att denna rörelse som var så stark, så ytterligt fantastisk, plötsligt – och väl förmodligen tillfälligt – brutit samman?

Rörelsens misslyckande berodde förvisso inte på någon svaghet hos människorna själva. De många aktivister (kadermedlemmar i partiet, vanliga medlemmar, tidningsmän, intellektuella, arbetare) som formligen ö verb jod varandra i sitt fantasifulla motstånd mot soldaterna, så till den grad att de sistnämnda i många fall blev ytterligt besvärade av den roll de måste spela, krossades aldrig, ställdes aldrig ens inför det avgörande provet. Skulden för avmattningen måste entydigt läggas på Dubcek och hans ledargrupp. Det vare oss förvisso fjärran att förneka vilken vidrig behandling dessa män utsattes för – de blev inte bara arresterade, utan utsattes också för kroppsligt våld och moralisk brutalitet. Inte heller kan man förneka deras tappra försvar under veckorna före invasionen, under själva invasionen och under deras samtal i Moskva med sina fångvaktare av Breshnevtyp – då de, till skillnad från vad som var fallet vid samtalen i Czerna och Bratislava, var isolerade från sitt land och sitt folk. Och fortfarande gör de inga försök att bortförklara de ”överenskommelser” de undertecknade i Moskva, och i sina uttalanden efter hemkomsten gjorde de inga försök att undanhålla det tjeckoslovakiska folket det öde ockupanterna hade bestämt för det. Problemet är av politisk art, och Smrkovsky, som själv tillhör ledargruppen, ger delvis uttryck för det när han säger:

Vi kunde ha vägrat att inlåta oss på någon som helst kompromiss och låtit det hela gå så långt som till upprättandet av en ockupationsregim, med alla de följder detta skulle ha fått för landets suveränitet, våra politiska rättigheter, näringslivet och till och med kanske förluster i människoliv . . . Alltså bestämde vi oss för det andra alternativet, för en kompromiss som åtminstone gav utrymme för ett visst hopp om att det kanske skulle gå att fortsätta längs den väg som stakades ut av januariförsamlingen. Detta accepterades av motparten som en grundval för en eventuell lösning.

Vi var medvetna om att det tjeckoslovakiska folket och historien kunde komma att betrakta detta vårt beslut som en klok lösning — eller som förräderi.

Den dubcekska ledargruppen bestod inte av oförsonliga bolsjeviker med orubblig politisk stelhet och fasthet, utan av män som i första hand utbildats som byråkrater och fostrats i det system som nu hade vänt sig mot dem. De hade kommit att motsätta sig Novotnys stelbenta politik, men förstod helt enkelt inte sovjetbyråkratins verkliga väsen. Eftersom de var liberaler hade de ofta nog utsatts för brutala interventioner från byråkratin i Moskva, men de hade aldrig fattat att denna byråkrati var in i märgen inriktad enbart på sina egna snävt nationella intressen, och var fullt redo att offra allting annat på dessa intressens altare. Och slutligen och framför allt innebar deras byråkratiska fostran att de innerst inne inte hade något förtroende för folket; de kunde, under vissa omständigheter, om så erfordrades använda sig av folket, så som de t.ex. gjort när det gällde att bryta ner det sista motståndet från Novotnys sida, men däremot skulle de aldrig ens ha kunnat drömma om att driva tanken på att verkligen mobilisera massorna alltför långt. När de första ryska påtryckningarna satte in gjorde de ingenting alls för att göra just detta; inspirationen till varenda massaktion kom från männen i ledet själva. Ledarna var delvis medvetna om denna rörelse bland folket, men de stod aldrig någonsin i spetsen för den, ledde aldrig en enda gång denna framblommande politiska revolution i Tjeckoslovakien. Det var därför de, när de till slut råkat i ett läge som definitivt öppnade deras ögon för det onda hos ledningen i Kreml, ändå inte förlitade sig på folket utan valde en så katastrofal utväg ur det dilemma Smrkovsky talar om. I sin egenskap av sovjetledningens fångar hade de bara ett enda trumfkort på hand – nämligen detta att deras motståndare inte kunde finna några quislingar beredda att gå deras ärenden i Tjeckoslovakien. Men i och med att de började ”förhandla” om en ”överenskommelse” gjorde de sig av med detta enda trumfkort. Bolsjevikiska ledare skulle ha krävt att få fara hem igen utan villkor och utan pseudo-förhandlingar. En sådan hållning skulle ytterligare ha stärkt det tjeckoslovakiska folkets motstånd. Men i och med att Dubcek-gruppen accepterade dessa ”förhandlingar”, hamnade den på ett sluttande plan där det var svårt, för att inte säga omöjligt, att alls komma undan. Följden blev att folket blev först förvirrat och sedan förlamat och att dess kampvilja försvagades på ett sätt som ockupanterna inte var sena att utnyttja.

Man vet fortfarande ganska litet om vilka eftergifter Dubcek och hans kolleger gick med på i Moskva, men den överenskommelse de undertecknade var tydligen inte nog för sovjetledarna. Dessa drog fördel av sin överlägsna styrka och satsade på att i viss utsträckning återvinna den mark de hade förlorat de första dagarna. Enda skälet till att de alls inlät sig på diskussioner med Dubcekgruppen, var att de ville tvinga in den i ett läge där den drevs till den ena eftergiften efter den andra och på så sätt förlorade den auktoritet och prestige den vunnit genom sitt motstånd tidigare. Sovjetledarna kommer att fortsätta detta spel ända tills de anser att de utan risk kan göra sig av med Dubcekgruppen och ersätta den med nya ledare som de verkligen litar på. Dessa deras planer bygger, precis som de överväganden som ursprungligen fick dem att invadera Tjeckoslovakien, på falska premisser. Men deras bedömning av Dubcek och hans ledargrupp var fullt riktig – den gruppen måste till slut komma att falla. Den tjeckoslovakiska folkrörelsen kommer att få fart på nytt och gå framåt, men inte under Dubcekgruppens ledning.

Framtiden

Invasionens följdverkningar är rent allmänt och i varje fall för ögonblicket gynnsamma för allt som är reaktionärt, både inom det kapitalistiska lägret och inom arbetarrörelsen. Men detta gäller bara på kort sikt. Världsläget är inte längre detsamma som på Stalins tid, vi har inte samma ”kalla krig” nu som då. De senaste åren har vi, huvudsakligen tack vare det vietnamesiska folkets storslagna och triumferande motstånd mot den amerikanska imperialismens kontrarevolutionära intervention, fått uppleva en period av hopp, en tid av framvällande revolution som under 1968 gick upp i varv på ett rent remarkabelt sätt.

Den segerrika tetoffensiven åstadkom en kris i den amerikanska politiken, som mycket väl kan komma att stå olöst under den nya presidentperioden. Sedan följdes studentaktionen i Frankrike av en äkta revolutionär kris – en generalstrejk av tio miljoner arbetare som var nära att störta de Gaulles auktoritära regim. Därtill gjorde den slut på den period av stagnation och apati som de sista tjugo åren härskat i Västeuropa. I augusti följde sedan den frigörelse för de potentiella krafterna för en politisk revolution i Tjeckoslovakien, som framstod som en åskådningsundervisning för arbetarna i Sovjetunionen och övriga östeuropeiska folkdemokratier. Dessutom ser vi i Latinamerika (där de olika revolutionära rörelserna sedan några år tillbaka har varit koncentrerade till bondemassorna) allt fler och allt väldigare massdemonstrationer i de stora städerna, från Mexiko ända ner till Argentina.

Och det rör sig inte om isolerade episoder utan framtid. De revolutionära rörelserna i Europa likviderades tämligen snabbt under åren efter andra världskriget, delvis på grund av samarbete mellan de socialdemokratiska och de stalinistiska regimerna; och resten åstadkom välståndet för en generation framåt. Efter Stalins död ledde raden av ”avstaliniserings”-åtgärder till att en reformistisk anda började träda fram i Sovjetunionen och de östeuropeiska folkdemokratierna, och år 1956 knäckte byråkratin sådana rörelser i Polen och Ungern – i det sistnämnda fallet genom att dränka rörelsen i blod. De senaste tjugo åren har världsrevolutionens enda effektiva exponent varit den koloniala revolutionen. Denna har visat sig synnerligen livskraftig och vissa bakslag till trots har inte ens de grymmaste repressiva åtgärder kunnat hejda den. Och 1968 vaknade så arbetarrörelsen i Europa till ett nytt liv, som inleddes i Frankrike i maj och med den politiska revolution som växte fram i Tjeckoslovakien, antydningar om att vi är på väg in i en period då världsrevolutionen kommer att avancera på tre fronter: proletariatets revolution i de ekonomiskt framskridna kapitalistländerna, den koloniala revolutionen i de ekonomiskt underutvecklade länderna, vare sig dessa är självständiga eller inte, och den politiska revolutionen mot den allsmäktiga byråkrati som förtrycker samtliga folkdemokratier.

Massrörelserna år 1968 nådde förvisso inte alla de mål de kanske siktade till, men de utplånades inte och kunde inte heller hejdas helt. Om det är något vi har fått lära oss av detta år 1968, så är det att i det ytterligt tumultariska läge som råder i världen just nu, kommer varje ny kamp, även om den inte kröns med framgång i sin första fas, att i varje fall stimulera andra rörelser i andra stater, och kommer också att själv komma tillbaka med nya krafter. Vi befinner oss i ett stadium som ingalunda kännetecknas av något slags sammanbrott, utan tvärtom av att det nu håller på att mogna och växa fram en revolutionär rörelse vars like världen aldrig har skådat tidigare.

De bländverk som kallas ”konsumtionssamhället”, nykolonialismen, ”den fredliga samexistensen”, ”fredliga framsteg inom författningens ram” börjar blekna bort mer och mer. Framför allt tror ungdomen inte längre på dem, och det är föga troligt att de alls skall kunna återvinna sin position. Ungdomen håller på att återupptäcka revolutionära program och kampformer som de gamla reformistiska ledargrupperna – de må sedan vara socialdemokrater eller efterstalinister – i fyrtio års tid hade lyckats tysta och underkuva. De rörelser som trädde fram i brännpunkten 1968 har visat att det finns en väldig revolutionär potential, som kan frigöras i kanske högst oväntade former. Men de har också visat att hur stark och folklig en rörelse än må vara, så kan den inte vinna seger genom spontaniteten allena; om den skall segra krävs en revolutionär ledning väpnad med ett klart och bestämt program och internationell kringsyn, organiserad i ett politiskt sammansvetsat parti, i god kontakt med människorna och redo att handla djärvt och säkert.

Den maning som fjärde internationalen – om också bara genom sin existens och sin förmåga att leva vidare under dessa reaktionens år – har fört fram, maningen att skapa nya och folkliga revolutionära marxistiska partier och att skapa en folklig revolutionär international, har under de nu rådande omständigheterna blivit till ett bjudande och kategoriskt imperativ. Bland de uppgifter som åläggs de kämpande revolutionärerna som ett led i de kamper i stort som nu har inletts, framstår kravet på skapandet av nya marxistiska partier som rent överväldigande viktigt, om man skall kunna förhindra att den revolutionära potentialen splittras sönder i en hel. serie olika rörelser, som allesammans i tur och ordning ändar med nederlag. Ju förr nya revolutionära ledargrupper kan skapas, desto snabbare kommer den socialistiska revolutionen att tränga vidare och segra över hela världen.

Uppgifterna

Vilka är de närmast liggande av de uppgifter som har skapats av den ryska interventionen i Tjeckoslovakien och det läge som uppstått genom den? Varenda revolutionär, varenda arbetare som är hängiven socialismens sak, måste i fortsättningen betrakta Moskvas diktat som av noll och intet värde. De tjeckoslovakiska arbetarna måste få hjälp och stöd att förkasta det. Socialismens heder och framtid står på spel. Den internationella organisationen måste stärkas, så att den kan hjälpa de tjeckiska och slovakiska revolutionärer, vilkas strävanden har illegaliserats av den militära ockupationen.

Massrörelsen för en socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien har för ögonblicket desorienterats och försvagats, men varken besegrats eller plånats ut. Dubcekgruppen saknade den kraft som krävdes för att stå motståndaren emot, och historien har mer än en gång i liknande sammanhang omvittnat att det skulle vara ett rent underverk om den verkligen skulle kunna återhämta sig. A andra sidan kommer rörelsen för en politisk revolution att byggas upp på nytt. Bland de tusenden och tiotusenden som grep till handling veckan den 21-27 augusti, kommer det att uppstå nya grupper och en ny revolutionär ledning. En ny förtrupp kommer att ha lärt sig läxorna från den ”tjeckoslovakiska våren”. Den kommer att ta upp på nytt allt som den gången fördes fram som delar i ett program för en äkta socialistisk demokrati, arbetarmakt baserad på demokratiskt valda arbetarkommittéer, rätt att organisera partier som respekterar de socialistiska maktförhållandena inom produktionen och rätten att ge uttryck för skiljaktiga meningar, och kamp mot alla försök från byråkratiska gruppers sida att gripa eller utöva makten över någon som helst sektor i samhället. Den kommer att vara uppfylld av den proletära internationalismens anda, kommer att stå i första ledet i den kamp för världsrevolutionen som pågår på alla fronter. Den kommer att organisera ett underjordiskt motstånd som i olika former, från kraftfullhet till smidighet, till slut kommer att göra om intet diktaten från Moskva och fullborda den politiska revolution som inleddes 1968.

Över hela världen kommer arbetarna att samlas till demonstrationer där man kräver att ryssarna skall evakuera Tjeckoslovakien omedelbart och utan villkor. Man kommer att genomföra demonstrationer med krav på att sovjetpolisen inte skall arrestera de så kallade ”fyrtiotusen huliganerna” – i själva verket de kommunistiska aktivister, tidningsmän, intellektuella, fabriksarbetare – som var den drivande kraften bakom motståndet under den första ockupationsveckan.

Men aktionerna för Tjeckoslovakien kan inte stanna vid dessa direkta och omedelbara mål. Det som har hänt är ju ändå bara det allra senaste i den långa serie av brott mot socialismen som begåtts av dessa byråkrater i Kreml, som de senaste fyrtio åren falskeligen har gjort anspråk på oktoberrevolutionens fana som sin. Stalinismen och dess avföda frodas fortfarande i Sovjetunionen, i folkdemokratierna och i den internationella arbetarrörelsen. De måste rensas ut en gång för alla.

Invasionen i Tjeckoslovakien visade å ena sidan upp en militär makt av första ordningen och å den andra en svårbemästrad politisk situation som skapat panikreaktioner hos de ryska ledarna.

Vi hyllar de tappra män och kvinnor som, sedan de månaderna innan offentligen försvarat de författare som dömts med orätt av ett domstolsväsen som är en skam och vanära för Sovjetunionen, därefter också visade sig modiga nog att demonstrera sitt motstånd mot ockupationen av Tjeckoslovakien på själva Röda torget. Också de måste räddas ur fängelset. Kampanjen för deras befrielse kommer, liksom kampanjen för att få de utländska trupperna att lämna Tjeckoslovakien, att bli till en stimulans också för de ryska massorna.
Sovjetunionens arbetare, ungdomar och intellektuella måste få klart för sig att ingen medlem av arbetarrörelsen längre låter sig luras av de lögner som kommer från ledarna i Kreml och deras lakejer, och att varje försök från deras sida att avlägsna dessa män från deras maktställning kommer att få entusiastiskt stöd från all världens arbetare.

Också i övriga länder som deltog i invasionen har tappra män vågat vända sig mot detta brott. I Polen har åtskilliga personer satts i fängelse sedan i mars, däribland ledarna för den kommunistiska renässansen, Modzelewski och Kuron, som vid det laget redan hade dömts till flera års fångläger för sin insats när de på vänsteroppositionens tid formulerade ett program för den antibyråkratiska revolutionen. Man har – ibland i stor skala, bland annat på fabrikerna – visat sin motvilja mot byråkratins brott. De internationella arbetaraktionerna för solidaritet med det tjeckoslovakiska folket måste breddas till att gälla också alla de som lett den antibyråkratiska kampen i andra stater.

Både Jugoslaviens Tito och Rumäniens Ceaucescu protesterade mot invasionen i Tjeckoslovakien, men båda gjorde det i första hand som statsöverhuvuden. Tito önskade själv inte de massdemonstrationer som ägde rum i hans eget land – i juni 1968 hade han händerna fulla med en studentrevolt mot den härskande byråkratin i Jugoslavien. Ceaucescu började organisera en väpnad arbetarmilis, men stämde snart ner tonen i sina protester, och fortsätter hur som helst att upprätthålla en hård politisk och byråkratisk regim i sitt eget land.
Över hela denna del av det ”socialistiska lägret” borde Kremls och dess satelliters desperata handling stå som en ljudande signal till en beslutsam kamp för den socialistiska demokratin. Den officiella kommunistiska rörelsen har vid det här laget hamnat i ett desperat tillstånd av ideologiskt sammanbrott och organisatorisk försvagning. Den sortens balansakt som t.ex. ledningen för det franska partiet ägnar sig åt, där man strävar efter att å ena sidan bevara kontakterna med Kreml men å den andra ändå inte förlora sina kontakter med medelklassens vänsterflygel och de franska socialdemokraterna, kommer inte att rädda någonting alls. Många kämpande kommunister krossades helt av Stalin och efterstalinisterna, som sökte sin tillflykt i en allt mer markerad socialdemokratisering av kommunistpartierna eller i politisk overksamhet. Men till de som ändå inte har förlorat sin tro på kommunismen, och ser nytt hopp i det som har hänt de senaste månaderna, skulle vi vilja säga: sluta upp med den strutsinställning till krisen som skakar er rörelse; närma er i stället modigt och klarsynt de viktiga frågorna i sammanhanget och var inte rädda för att låta krisen utveckla sig till en konvulsion. De besvär kommunistiska partiet haft att dras med i så många år kan botas bara med mycket starka mediciner – troligen kommer det rentav att tarvas en operation. Stå därför redo att göra er insats i arbetet på att skapa nya revolutionärt marxistiska ledargrupper, tillsammans med de kämpar som redan i många, långa år har utkämpat denna kamp under trotskismens fana och tillsammans med de nya unga revolutionärer som har trätt fram de senaste åren.

Det brott Kreml har begått i Tjeckoslovakien är långtifrån ödesdigert för socialismen. I stället kan det mycket väl betyda början till en stark förnyelse inom den kommunistiska rörelsen, just genom att det så tydligt visar till vilka djup av skändlighet och ondska byråkratin nu har sänkt sig. Det intensivt revolutionära läget i världen i dag gynnar en sådan utveckling. Militär styrka kan inte – den saken har redan bevisats bortom allt tvivel – besegra en stark och folklig rörelse under en fast och djärv ledning. Händelserna i Prag stämplar inte vår egen tid som en tid för förtvivlan och reträtt, utan som en tid för angrepp.

Ner med den kremlska byråkratins väpnade kontrarevolutionära intervention i den Socialistiska republiken Tjeckoslovakien!

Vi kräver att alla utländska trupper omedelbart och utan villkor lämnar Tjeckoslovakiens mark! Bort med händerna från de tjeckoslovaker som gjorde motstånd mot invasionen i sitt land!
Solidaritet med det hjältemodiga vietnamesiska folket! Dra bort de ryska stridsvagnarna från Tjeckoslovakien och överlämna dem till Vietnams kämpande folk!
Länge leve den socialistiska världsrevolutionen!

Pierre Frank

Teorin om den permanenta revolutionen

För Fjärde Internationalen utgör den av Trotskij formulerade teorin om den permanenta revolutionen, ännu idag den revolutionära marxismens allra viktigaste landvinning. Den finns inskriven i Fjärde Internationalens huvuddokument och utgör en grundläggande del av dess program. Den är ett uttryck för den strategi som en mycket stor majoritet av mänskligheten, som bor i de halvkoloniala länderna, bör följa för att uppnå socialismen.

Teorin innebär att upprättandet av arbetarstater som kan leda till uppbygget av ett socialistiskt samhälle i världsskala, i den epok som inletts med oktoberrevolutionen inte längre enbart är målet för arbetarklassens kamp i de ekonomiskt utvecklade länderna. Så var det i slutet på 1800-talet. Nu är upprättandet av arbetarstater även målet för majoriteten av böndernas och arbetarnas kamp i de länder som man i vanligt tal, något oprecist benämner den »tredje världen«. Det är inte förvånande att socialdemokrater vars bekymmer inskränker sig till parlamentariska val i de borgerliga demokratierna, praktiskt taget bortser från denna teori. Det är inte heller förvånande att teorin bekämpas obarmhärtigt av byråkratierna i öststaterna. Den motsäger deras »socialism i ett land« och »fredlig samexistens« politik, vars syfte är att bevara ett internationellt status quo.

Teorin om den permanenta revolutionen utgör för närvarande den revolutionära marxismens främsta »landvinnings Den har också haft en lång och mödosam tillkomsthistoria som vi tror kan vara värdefull att påminna om. Manifestationer av permanent revolution, i den menig Marx lade i begreppet, »en revolution som inte kompromissar med någon form av klasstyre…« (l), var märkbara från och med de första för- eller prokapitalistiska kraftmätningarna i det feodala samhället. Ett exempel är det av Thomas Muntzer ledda bondekriget mot Martin Luther i Tyskland under Reformationen (2).

Tydligare manifestationer förekom redan under den engelska revolutionen på 1600-talet med Levellers och Diggers (3). Men det var först i och med den stora franska revolutionen på 1700-talet som de blev tillräckligt klara. Idén om en revolutionär diktatur för att bevara revolutionen oavbruten fram till avskaffandet av all social orättvisa, formulerades av Marat. Strömningar formerades för att föra revolutionen längre än vad tom jakobinernas mest radikala fraktioner avsett (4). Babeuf och les Egaux tog åter upp och preciserade denna idé och formulerade den första skissen till ett program för en socialistisk revolution (5). Idén som sedan försvarades underjordiskt, illegalt, framför allt av Buonarrotti, vann åter gehör 1941. Och Marx införlivade den med sin syn på mänsklighetens historiska utveckling mot socialismen.

Marx och 1848 års revolutioner

Under 1848 års revolutioner var Blanqui, som skolats av Buonarrotti och dragit lärdomar av egna erfarenheter från 1830 års revolution — hur den återvanns av bourgeoisie av alla schatteringar — var den första som från och med bildandet av den provisoriska regeringen i Frankrike, intog den permanenta revolutionens ståndpunkt. Vi skall inte här granska allt som vi i efterhand kan anse vara oklart i Blanquis tänkande. Det väsentliga är att han var klart medveten om riskerna som de småborgerliga ledarna medförde, och att han ville föra revolutionen ända fram till socialismens fullständiga seger. Marx bortsåg självfallet inte från den franska revolutionen som han framför allt hade studerat under sin vistelse i Paris 1843-44 (6). Men han hade utan tvekan från början en helt annan uppfattning om revolutionens gång än Blanqui. Händelserna ledde honom till att konkretisera sina idéer och korrigera sin uppfattning om strategin och taktiken.

I Klasstriderna i Frankrike som han skrev 1850, använder Marx uttrycket »permanent revolution« och förknippar det med Blanqui, som han emellertid inte hade haft någon kontakt med 1848. Men han kände till och godkände de ställningstaganden Blanqui gjort under revolutionens gång…

»…’proletariatet’ samlar sig allt mer omkring ’kommunismen’ för vilken bourgeoisin har uppfunnit namnet ’Blanqui’. Denna socialism ’förklarar att revolutionen är permanent’, att proletariatets ’klassdiktatur’ är ett nödvändigt genomgångsstadium för ’klasskillnadernas fullständiga avskaffande’, för att avskaffa alla de produktionsförhållanden som de är beroende av, för att avskaffa alla sociala förhållanden som hör ihop med dessa produktionsförhållanden, för att revolutionera alla idéer som har vuxit fram ur dessa sociala förhållanden« (7).

Något senare tog han i Neue Reinische Zeitung på nytt upp ovannämnda definition av kommunismen. Och 50 bildades t o m i London en kortlivad förening mellan Blanqui-anhängare och marxister som kallade sig »Revolutionära marxisters förbund«. Första paragrafen i stadgarna löd:

»Föreningens mål är att avsätta alla privilegierade klasser, att underkasta dessa proletariatets diktatur genom att bevara revolutionen oavbruten fram till förverkligandet av kommunismen, som bör vara mänsklighetens sista organisationsforms« (8)

I mars 1850, då Kommunisternas förbund återupprättades i Tyskland, använde Marx och Engels i »Adressen till Kommunisternas förbund« på nytt uttrycket »permanent revolution» och gav det en ännu mera bestämd innebörd. De upprepade vad de hade skrivit i Kommunistiska Manifestet, nämligen att den borgerliga revolutionen. då stod omedelbart på dagordningen i hela Europa, och att den enbart utgjorde en kortvarig fas som skulle ersättas av en proletär revolution, vilken i sin tur skulle utmynna i ett klasslöst samhälle. Och till begreppet »permanent revolution« tillfogade de en väsentlig syn på förhållandet mellan klasserna under den borgerliga revolutionen. De menade att arbetarna redan under dessa revolutioner borde ha sin egen oberoende organisation och politik, skild från bourgeoisins och små-bourgeoisins organisationer och politik — närmare bestämt skild från de mest medvetna småborgerliga demokrater, vilka nästan alltid spelade en ledande roll i revolutionerna i mitten på 1800-talet — och i motsättning till det som vid den tidpunkten gick under den allmänna beteckningen »demokrati». »Denna adress«, skrev Marx i ett brev till Engels den 13 juli 1851, »var i grunden ingenting annat än en krisplan mot demokratin«. Adressen förutsåg inte enbart en enad kamp mot resterna av det feodala samhället utan även vilket förhållande som skulle råda mellan de politiska organisationer som representerade de klasser som kämpade mot feodalismen.

Dessa förutsägelser förekom vare sig uttalade eller outtalade i Manifestet. I någon mån kan man tom betrakta »Adressen« som en outtalade självkritik från Marx och Engels sida av den taktik de hade förespråkat under den Tyska revolutionen. Vi kommer inte här att diskutera de möjliga orsakerna till att Marx och Engels deltog i den demokratiska organiseringen av Köln när det återvände till Tyskland under den pågående revolutionen. Faktum är att de 1850 — då de ansåg att revolutionen skulle ta ny fart och därför genomförde en omorganisering av Kommunisternas förbund — varnade medlemmarna av förbundet, av deras eget parti, mot varje tänkbar upprepning av den taktik de själva tidigare förespråkat.

Efter 1850 tog Marx aldrig mer upp frågan om permanent revolution (9). Det bör dock nämnas att han i ett brev till Engels den 16 april 1856 skrev:

»I Tyskland blir hela programmet beroende av vilka möjligheter man har att understödja proletärernas revolution genom ett bondekrig i någon sorts modern upplaga. Om det lyckas, kommer hela saken att gå alldeles utmärkt…« (10)

Det handlar inte här längre om proletariatets förhållande till bourgeoisin under den borgerliga revolutionen, utan om förhållandet mellan proletariatet och bönderna under den proletära revolutionen — en insikt som inte vidareutvecklades av Marx. Trotskij däremot återupptog begreppet »permanent revolution« under 1905 års revolution. Innan vi undersöker omständigheterna, skall vi skärskåda några funderingar om en eventuell revolution i Ryssland som Marx formulerade kring 1880.

Marx och den ryska revolutionens problem 1880

De idéer om tsarrysslands framtid som Marx utvecklade mot slutet av sitt liv, har enbart ett indirekt samband med den »permanenta revolutionens De härrör ur vad Trotskij senare kallade för den »ojämna och sammansatta utvecklingens Marx och Engels intresserade sig mycket för den ekonomiska och sociala utvecklingen i tsarryssland. De skrev även en hel del i ämnet. Deras korrespondens med ryska revolutionärer — som givits ut på ryska i Sovjetunionen — uppgår till nära 300 sidor. Marx’ intresse för dessa frågor var så stort att han började lära sig ryska vid 50-års åldern. Hans åsikter påverkade många av samtidens ryska revolutionärer. Det är också tack vare dem som den första översättningen och utgivningen av Kapitalet (1872) på ett annat språk än tyska, blev möjlig. De bad Marx att han skulle vara deras representant i Första Internationalen. De’ var populister. En splittring ägde rum bland dem då en grupp under ledning av Plechanov , 1879 bröt sig ur. Under de tre, fyra följande åren kallade sig denna grupp marxistisk och försvarade uppfattningen att Ryssland med nödvändighet skulle genomgå en kapitalistisk utvecklingsfas. Denna uppfattning stred mot populisternas uppfattning att Ryssland kunde övergå till socialismen utan att först genom en sådan fas.

Vid denna tidpunkt delade Marx populisternas uppfattning. I förordet till 1892 års ryska utgåva av Kommunistiska Manifestet, som gavs ut av Plechanov, skrev Marx:

»Men i Ryssland finner vi vid sidan av den hastigt uppblossande kapitalistiska svindeln och den först nu uppkommande borgerliga jordegendomen, mer än hälften av jorden som böndernas gemensamma egendom.

Nu är frågan den: kan det ryska byalaget, denna redan starkt undergrävda form av den sedan urminnes gemensamma jorden, omedelbart övergå i en högre kommunistisk form för jordegendom, eller måste den först genomgå samma upplösningsprocess som ägt rum i Västs historiska utveckling.

Det enda idag möjliga svaret på denna fråga är följande: om den ryska revolutionen blir signalen till en arbetarrevolution i Väst, så att båda kompletterar varandra, då kan den nuvarande ryska gemensamma egendomen tjäna till utgångspunkt för en kommunistisk utveckling« (21 januari 1882) (11)

Vid samma tidpunkt uttalade sig Marx ännu tydligare i denna fråga — på franska — i ett brev daterat november 1877 och adresserat till tidskriften Otetjestvennie Zapiski (Annales de la patrie); i ett brev till Vera Zasulitj, samt i ett utkast till detta brev daterat mars 1881. Engels skickade en kopia av det förra brevet (till den ryska tidskriften) till Zasulitj, men tycks inte ha känt till det senare brevet (mars 1891). Detta och utkasten hade glömts bort såväl av Zasulitj som av Plechanovs grupp, och återfanns i Lafargues och Axelrods arkiv först mycket senare av Rjazanov som publicerade dem på 1920-talet. Här följer några viktiga stycken ur dessa texter:

»…talar jag om ’en stor rysk forskare och kritiker’ med all den aktning denne framträdande man förtjänar. Han har i en rad märkliga artiklar tagit upp frågan om Ryssland måste följa sina liberala ekonomers riktlinjer och upplösa det gamla bysystemet för att få till stånd ett fungerande kapitalistiskt system — eller om landet kan undslippa alla kapitalismens nackdelar genom att tillgodogöra sig sina tillgångar på ett annat sätt, genom att utnyttja de speciella förhållanden dess historia skapat. Själv vill han rekommendera det senare alternativet…«
För att få möjlighet att bedöma den ekonomiska utvecklingen i Ryssland har jag lärt mig ryska och under många år studerat landets officiella och inofficiella publikationer i detta ämne. Genom detta studium har jag kommit fram till följande slutsats: Ryssland kommer att gå miste om helt enastående utvecklingsmöjligheter och bli dömt att utstå alla en kapitalistisk regims ödesdigra missförhållanden, om man inte förmår överge den politiska linje man följt sedan 1861…

Om Ryssland strävar efter att utvecklas till en kapitalistisk nation i stil med de västeuropeiska staterna — och under de senaste åren har man i detta land underkastat sig mycket obehag för att underlätta en sådan utveckling — måste först en stor del av bönderna förvandlas till proletärer; och när landet sedan fastnat i det kapitalistiska systemets grepp, kommer det att få utstå samma skoningslösa prövningar som så många andra nationer redan dignar under. Så kan mina ord tolkas«. (Brev till Otetjestvennie Zapiski 1877) (12)

»Denna utvecklings ’historiska ödesbestämdhet’ är sålunda uttryckligen begränsad till länderna i Västeuropa… I denna västerländska utveckling rör det sig alltså om förvandlingen av en form av privategendom till en annan form av privategendom. Hos de ryska bönderna skulle man däremot få förvandla deras gemensamma egendom till privategendom… Min analys av Kapitalet talar värken för eller emot den ryska bykommunens livskraft; men det ingående studium som jag har ägnat frågan och till vilket jag har samlat material vid ursprungskällorna har övertygat mig om att kommunen är stödpunkten för den sociala pånyttfödelsen i Ryssland. Men för att den skall kunna fungera som sådan är det emellertid nödvändigt att eliminera det skadliga inflytande som kommer från alla håll för att sedan försäkra den en organisk utveckling under normala förhållanden.« (Brev till Vera Zasulitj, den 8 mars 1881.) (13)

»… därför att i Ryssland kan bykommunen som ännu är fast förankrad i hela landet, tack vare en förening av unika omständigheter, gradvis lämna sina primitiva drag och utveckla sig direkt till ett element i den kollektiva produktionen i nationell skala. Det är tack vare att den i tiden sammanfaller med den kapitalistiska produktionen som den kan ta till vara allt det positiva i denna utan att behöva gå igenom dess förfärligheter. Ryssland lever inte isolerat från den moderna världen och är inte heller som Indien offer för en främmande erövrare… Om det kapitalistiska systemets amatörer i Ryssland förnekar den teoretiska möjligheten av en sådan utveckling, frågar jag dem: Har Ryssland varit tvunget att likt västerlandet genomgå en lång inkubationstid av den mekaniska industrin innan det kunnat använda maskiner, ångbåtar, järnvägar, osv? Låt dem m a o förklara för mig hur man över en natt lyckats införa hela den utbytesmekanism (banker, kreditinstitut, osv) i Ryssland som tagit västerlandet århundraden att utveckla« (Första utkastet till brevet till Vera Zasulitj) (14)

Dessa texter av Marx, som vi bara delvis citerat, förtjänar en djupare analys. De visar hur Marx på sin tid kunde föreställa sig metoder för ett ekonomiskt efterblivet samhälle att undgå kapitalismen och garantera en så rationell övergång till socialismen som möjligt. Det är Marx sätt att tänka, inte åtgärderna som är viktigt. Men vad beträffar det ämne vi behandlar här räcker det om vi understryker att texterna belyser följande idéer:

a) »Schemat« för samhällsutvecklingen — feodalism, kapitalism, socialism — som framförs i Kommunistiska Manifestet — var enligt Marx endast giltigt för Europa, närmare bestämt för Centraleuropa. Han ansåg att det inte kunde eller borde tillämpas mekaniskt på andra länder, allra minst på Ryssland.

b) Ryssland där det inte fanns någon privategendom, skulle utifrån »by-kommunen« hoppa över det kapitalistiska produktionssättet och övergå till ett socialistiskt samhälle. Detta skulle innebära ett stort historiskt tillfälle för Ryssland som därmed skulle slippa genomgå kapitalismens negativa effekter.

c) Ryssland skulle kunna åstadkomma detta med »stöd utifrån«, genom att utnyttja kapitalismens »positiva landvinningar« under förutsättning att detta sammanföll med en proletär revolution i Väst som banade väg till ett socialistiskt samhälle.

I dessa texter undviker Marx varje stel, mekanisk historiesyn, och föreställer sig möjligheten av till synes konstiga kombinationer. Han föreställer sig att efterblivna länder vid en viss tidpunkt kan låna element som det har tagit andra, mer utvecklade samhällen, lång tid att utveckla. Detta är i det väsentliga vad Trotskij i Den Ryska Revolutionens Historia, kallar för den »ojämna och sammansatta utvecklingen« (15). Dessa texter av Marx gäller specifikt Ryssland, där han hädanefter kunde skönja enorma revolutionära möjligheter. Men han aktade sig för att skriva något liknande om de koloniala länderna i vilka utländska erövrare härskade.

Marx, som dog några år efter att han hade skrivit dessa texter, höll fast vid sin uppfattning ända fram till slutet. Efter sin död fortsatte Engels under några år att försvara samma uppfattning. Detta framför allt mot Plechanov och hans grupp som redan 1877 menade att en kapitalistisk utveckling i Ryssland var oundviklig. Omkring 1890, dvs mot slutet av sitt liv, ansåg Engels dock att kapitalismens .utveckling i Ryssland hade givit Plechanov rätt, och instämde därför med hans uppfattning.

Men Plechanov gav Kommunistiska Manifestet och marxismen i allmänhet en alltför mekanisk tolkning. Enligt den skulle de mest efterblivna länderna oundvikligen följa en utveckling som var identiskt eller liknande den som ägt rum i de mer utvecklade länderna. Han bortsåg i själva verket från vad Marx understrukit i ovannämnda rader, nämligen att det var möjligt att medelst lån hoppa över givna faser.

Den permanenta revolutionen och ryska revolutionerna 1905 och 1917

På det tyska socialdemokratiska arbetarpartiets andra kongress som hölls i London 1903, förekom inga väsentliga motsättningar kring frågan om den kommande ryska revolutionens karaktär: Den var en borgerlig revolution. Delegaterna förutsåg att den skulle ge upphov till en konstituerande församling och till en borgerligt demokratisk republik i vilken arbetarna skulle kämpa för sina rättigheter och ett kommande socialistiskt samhälle. Varken Lenin eller Trotskij tog avstånd från kongressens uppfattning. Detta trots att det redan tidigt i deras politiska verksamhet framgått att Lenin underströk bondefrågans betydelse i revolutionen, medan Trotskij betonade den ryska liberala bourgeoisins feghet i jämförelse med den engelska och den franska bourgeoisien under revolutionerna i sina respektive länder. Dessa åsikter låg till grund för de slutsatser de drog två år senare.

Det var under loppet av och till följd av 1905 års revolution som nya uppfattningar i denna fråga växte fram. Plechanov och mensjevikerna hävdade att den ryska revolutionen var borgerligt demokratisk p g a dess målsättningar och skulle utmynna i en borgerlig republik, styrd av borgerliga partier. I denna borgerligt demokratiska republik skulle arbetarpartiet ta på sig uppgiften att förstärka arbetarklassens ställning och landvinningar innan det ens kunde drömma om att makten eller delta i en revolutionär makt. Ryssland borde följa Englands och Frankrikes utvecklingsgång och genomgå en lång period av borgerlig demokrati. Detta var alltjämt deras uppfattning 1917.

Utan att glömma de omedelbara målens demokratiska karaktär, föreställde sig Lenin och Trotskij andra utvägar för revolutionen. Båda bestred att bourgeoisien skulle spela en ledande roll i revolutionen. Lenin föreställde sig en »arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur«; Trotskij en »arbetarregering som stödde sig på bönderna« och som skulle ställas inför problemet om revolutionens övergång i en oavbruten revolution — vilket är nödvändigt för den socialistiska världsrevolutionen.

I Trotskijs essä »Tre uppfattningar om revolutionen« (16) finner man en mera djupgående analys av de meningsskiljaktigheter som förekom vid den tidpunkten. Här nöjer vi oss med att granska Trotskijs teori om den permanenta revolutionen och dess utveckling. Man bör för det första understryka att Trotskij inte formulerade sin teori utifrån de olika uppfattningar som vi hittills nämnt. För honom var teorin inte en deduktion, en abstrakt kombination av Marx’ formler, utan resultatet av en analys av den faktiska revolutionen. Han utgick framför allt från arbetarklassens relativa betydelse och roll, liksom från bourgeoisiens svaghet och politik under revolutionen. Man bör dessutom påpeka att Lenins och Trotskijs uppfattningar grundade sig på erfarenheterna från 1905 års revolution, men att ingen av dem avsåg att tillämpa dem på andra länder. Fram till 1917 års revolution vidhöll båda två sina skilda uppfattningar. Under tiden ägde revolutioner rum i Kina, Persien, Turkiet och Mexiko. Så vitt vi vet har Trotskij inte skrivit någonting om dessa revolutioner. Lenin, däremot, ansåg att Sun Yat-Sens »socialistiska« mål var utopiska, att den kinesiska bourgeoisien var värdig förfäderna från 1600- och 1700-talens stora borgerliga revolutioner och att Kina hade en stor kapitalistisk framtid. (17)

I »Aprilteserna«, 1917, nämnde Lenin inte »den demokratiska diktaturens Han framhöll att det var arbetarråden (sovjeterna) som skulle ha makten under den pågående revolutionen. På så sätt tog han de facto ställning för Trotskijs »permanenta revolution». Detta erkänner alla ärliga historiker, alla som kan läsa och som inte styrs av fraktionella politiska fördomar. Oktoberrevolutionens seger var en obestridlig bekräftelse av den prognos Trotskij hade gjort strax efter 1905 års revolution. Den bevisade riktigheten av den permanenta revolutionens teori sådan den hade formulerats blott för Ryssland.

1917 och de år som följde omedelbart därpå bekymrade sig ingen, inte ens Lenin och Trotskij, över de teoretiska meningsskiljaktigheterna som tidigare förekommit i ämnet. Andra problem som rörde revolutionens fortsatta existens var avsevärt mycket viktigare. Följaktligen var det många gamla bolsjeviker som före revolutionen hade följt Lenins gamla linje och som (de flesta av dem) varit kritiska till »Aprilteserna«, som inte gjorde någon som helst självkritik, utan behöll istället sina gamla uppfattningar. Detta blev uppenbart några år senare då revolutionen urartade.

Komintern och de koloniala revolutionerna

Under revolutionens första år blev frågan om nationaliteterna som förtryckts av tsarismen eller som var bosatta i grannländerna och hade väckts av revolutionen, oerhört viktig. Komintern tvingades ta ställning i den nationella och koloniala frågan, framförallt på de andra, fjärde och femte kongresserna. Om man granskar dess ställningstaganden, framkommer att:

1.) Komintern uttalade sig för nationernas självbestämmanderätt och även för deras rätt till oberoende. Detta var ingen självklarhet, inte ens bland dåtidens revolutionära marxister. Det räcker med att påminna om den kritik Rosa Luxemburg framförde till Lenin, enligt vilken en sådan självbestämmanderätt endast skulle gagna bourgeoisin. Före revolutionen hade frågan varit föga känd inom PSDOR. Plechanov t ex förnekade att det överhuvudtaget fanns ett ukrainskt problem (18).

2.) Komintern ansåg, för första gången i den internationella arbetarrörelsens historia, att nationerna och de ’koloniala’ folken som kämpade mot imperialismen var, eller kunde bli, den socialistiska revolutionens bundsförvanter. I andra internationalen före 1914, uttalade sig en del grupper mot koloniala expeditioner, men inte nödvändigtvis mot kolonisering, för vilken det t o m fanns entusiastiska anhängare. Det var inte en lätt uppgift att frigöra den gamla socialistiska kadern från dess okunnighet eller fördomar om de koloniserade folken. (Se Serrats uppfattning på andra kongressen, Sidi-bel-Abbés sektionens, från det franska kommunistpartiet, uppfattning på fjärde kongressen).

3.) Komintern uttalade sig kategoriskt för att kommunistpartierna i de koloniala länderna skulle vara självständiga i förhållande till de antiimperialistiska krafterna i dessa länder, och förordade samtidigt en allians med dem. Men i praktiken ifrågasattes detta uttalande. På den andra kongressen reste holländaren Sneevliet-Maring som hade kämpat tappert i Indonesien, frågan om Sarekat-Islams medlemskap. På fjärde och femte kongressen uttalade sig den kinesiska delegaten om Kuomintang i minst sagt tvetydigt ordalag.

4.) Komintern föreställde sig att en del länder kunde bli sovjetiska republiker utan att genomgå ett kapitalistiskt stadium. Men, man skulle å ena sidan kunna påstå att denna uppfattning hängde samman med tron på en seger för den socialistiska revolutionen i världsskala, och å den andra, och framförallt, att den gällde gamla territorier som tillhörde det tsaristiska imperiet. Hur som helst förknippade inte Komintern den här uppfattningen med ovannämnda texter av Marx vilka till stor del var okända vid den tiden. Kominterns bidrag till dessa frågor var utan tvivel betydelsefulla, men de hade inte med permanent revolution att göra. Dessutom innehöll bidragen fortfarande oklarheter över klasskaraktären av de revolutionära nationella grupperingar med vilka alliansen skulle ingås. Men å andra sidan saknade många militanter av dessa nationaliteter själva en klar uppfattning om socialismen sådan bolsjevikerna föreställde sig den. Några av dem (Soldan-Zadé i Persien, tataren Galiev) vanns över till socialismen. Andra som kinesen Sun Yat-Sen kallade sig för socialister, men vad deras ’socialism’ innebar känner alla väl till idag. Dessutom rådde även i socialistiska republiker utan tvivel ännu förvirring (andra kongressen). Det var inte klart och tydligt frågan om proletariatets diktatur stödd av bönderna, i själva verket trodde fortfarande ett stort antal gamla bolsjeviker på möjligheten att någonting mitt emellan såsom en »demokratisk diktatur«.

Vid sidan av texter finns verkligheten. Utan att underskatta betydelsen av Kominterns vad gäller den koloniala frågan, måste detta arbete underställas en kritisk granskning. Den andra kongressen följdes av kongressen i Baku. De församlade uppmanade de orientaliska folken att ta kamp mot imperialismen, framförallt mot den brittiska imperialismen som vid den tidpunkten härskade över ett väldigt imperium. De uppmanade till »heligt krig« (’jihad’), och fördömde de mest reaktionära krafterna i de inblandade länderna. Men de viktigaste talen, däribland det tal Zinoviev höll i egenskap av president för Komintern, handlade ingalunda om proletariatets diktatur, inte heller om en demokratisk diktatur och än mindre om permanent revolution.

På Kominterns femte kongress visade sig den kinesiska delegaten vara för det kinesiska kommunistpartiets inträde i Kuomintang. Den turkiske delegaten påminde däremot om de turkiska kommunisternas olyckliga erfarenhet med Kemål Ataturk och uppmanade till kamp mot denne. Kominterns ledning försvarade den kinesiska delegaten och tillrättavisade den turkiska. Jag har inte lyckats hitta några redogörelser för den turkiska erfarenheten med undantag av en kommentar i Zinovievs texter om den kinesiska revolutionen från april 1927 — en kommentar som jag kommer att återge längre fram. Om det enligt min mening, och i den mån jag kan bedöma vad som hände vid den tidpunkten, var rätt att försvara Kemål mot den brittiska imperialismen och dess grekiska lakejer, så var det däremot fel att inta förklara den turkiska revolutionens problem i termer av permanent revolution. Den politiska linje som Bucharin och Stalin följde i den kinesiska revolutionen skiljde sig inte mycket från deras agerande ifråga om Kemål. Tragediens omfattning ifråga om Turkiet, var dock mycket mindre, trots att väldigt många turkiska kommunister utrotades under dessa år. Man tycks inte ha dragit några lärdomar av detta — förutom Zinovievs ovannämnda kommentar. Det är troligt att Komintern och PCUS ledning inklusive Lenin och Trotskij vid den tidpunkten var upptagna med den socialistiska revolutionen i Europa som fick företräde framför klasskampens problem i Öst. De kände på sig att kampen i Öst i framtiden skulle se ett oerhört uppsving men ännu så länge var den mycket begränsad.

Vänsteroppositionen och den kinesiska revolutionen 1925-1927

Med den andra kinesiska revolutionen, 1925-1927, började frågan om koloniala revolutioner spela en viktig roll. Vi skall inte envist framhålla den kritik som den enade vänsteroppositionen riktade mot Bucharin-Stalins politik: Kritiken mot det kinesiska kommunistpartiets medlemskap i Kuomintang — att den underordnades den senares politik, såväl då Kuomintang leddes av Chiang Kai-Chek som då det leddes av Chiang-wei; kritiken mot vägran att under det revolutionära uppsvingets period uppmana massorna att skapa sovjeter för att sedan bygga upp dem artificiellt och orsaka Kanton äventyrets nederlag.
Denna kritik fördes fram sent. Det kan vara bra att gå tillbaka i tiden. Före det stora revolutionära uppsvinget fanns en deklaration, förvisso diplomatiskt men väldigt klar, som undertecknats av både Joffe och Sun Yat-Sen och som framhöll att det för Kinas del inte var frågan om en arbetarmakt. Till en början strävade det kinesiska kommunistpartiet enbart efter en borgerlig demokratisk republik. Partiet gick in i Kuomintang 1924. Den viktigaste samlingen av Trotskijs texter om Kina publicerades 1976 i USA av Monad Press under titeln On China. Det är möjligt att han skrivit andra texter som vi ännu inte känner till. Men On China är nog så avslöjande. I ett brev till Radek den 27 september 1926 skrev han:

Det kinesiska kommunistpartiets deltagande i Kuomintang var fullständigt korrekt under den period då det kinesiska kommunistpartiet var ett propagandistiskt förbund som enbart förberedde sig för en framtida politiskt självständig aktivitet, men som samtidigt försökte delta i den pågående nationella befrielsekampen (19)

M.a.o. förde han ursprungligen inte fram några invändningar mot inträdet i Kuomintang. Han rättfärdigade det som en slags »entrism« innan ordet fått just den betydelsen. Det kinesiska kommunistpartiet hade vid den tidpunkten ett hundratal medlemmar som måste få en miljö att verka i. Men i och med att det förekommit en kraftig strejkvåg de två senaste åren, reste Trotskij frågan om partiets politiska självständighet. Under en tid mötte hans förslag motstånd även inom vänsteroppositionen. Men han lyckades slutligen, då 1927 års plattform höll på att utarbetas, övertyga om att det kinesiska kommunistpartiet måste lämna Kuomintang och att upprättandet av sovjeter måste försvaras. Inte ens då ställde han perspektivet på en permanent revolution i förgrunden. Tvärtom innehöll 1927 års plattform ett nyanserat men obestridligt avståndstagande från denna teori. Det är ett stycke i detta dokument som vi idag inte kan åberopa oss på samtidigt som vi utan förbehåll håller fast vid vår bedömning att dokumentet är historiskt betydelsefullt. Ungefär vid samma tidpunkt som plattformen redigerades lade Zinoviev inför det ryska kommunistpartiets centralkommitté och till Kominterns exekutivkommitté fram texter om den kinesiska revolutionen där han i följande ordalag påminde om de tidigare erfarenheterna från Turkiet.

Turkiet förser oss med ett ännu mer intressant exempel. Den nationella rörelsen i Turkiet som leddes av Kemal Pasha hade under lång tid en otvivelaktigt revolutionär karaktär och förtjänades att kallas för en nationell revolutionär rörelse. Den fördes mot den gamla feodala regimen i landet, mot sultanatet, såväl som mot imperialismen, i första hand mot den brittiska imperialismen. Denna rörelse drog med sig en mycket stor del av bönderna och en del av den turkiska arbetarrörelsen.

Kemals parti liknade på den tiden i någon mån dagens Kuomintang. (Men man får inte för ett ögonblick glömma att arbetarklassen uppenbarligen var mycket svagare i Turkiet än i Kina). Kemals parti hade sitt folkkomissarieråd. Det framhävde sin solidaritet med sovjetryssland osv. I ett telegram från Kemal till Chicherin den 29 november 1920, står det ordagrant: »Jag är djupt övertygad om att den dagen då arbetarna i väst å ena sidan och de förtryckta folken i Asien och Afrika å den andra, förstår att det internationella kapitalet utnyttjar dem för att de skall ömsesidigt tillintetgöra varandra enbart till gagn för deras härskare, att den dagen då medvetenheten om kolonialpolitikens brottslighet genomsyrar hjärtat hos världens arbetarmassor, den dagen kommer bourgeoisins makt att vara till ända«. Detta hindrade samme Kemal från att skära halsen av kommunistledarna strax därpå, att förklara arbetarrörelsen illegal, att reducera sig till bourgeoisin och de rika bönderna. Detta ägde rum därför att det turkiska proletariatet var för svagt för att skapa en oberoende klassmakt och för att hjälpa bönderna att under arbetarnas ledning skapa ett ledningscentrum för revolutionen, oberoende av den liberala bourgeoisin, av de borgerliga officerarna osv. Nu är inte kemalisterna en nationell revolutionär rörelse. Den är inte en del av den socialistiska världsrevolutionen. Den nationella rörelsen i Turkiet har inte precis blivit en revolutionär rörelse med anslutning till den internationella arbetarrörelse (20)

I jämförelse mellan Kemal och Chiang Kai Chek som görs i dessa rader, förekommer en outtalad kritik av det förgångna. Men det rör sig inte om en grundläggande kritik av den politik som följts. Den innehåller överhuvudtaget inte perspektivet på en permanent revolution. Detta beror på att Zinoviev, Preobrazjenskij och många av de övriga oppositionella var negativt inställda till denna teori och också på att Trotskij — som vi kommer att se längre fram — vid den tidpunkten inte försvarade teorin. Vi har tidigare påpekat att plattformen innehöll ett nyanserat avståndstagande från denna teori. Den innehöll något annat och mycket värre i fråga om den kinesisk? revolutionen.

Parollen om sovjeter som fördes fram redan 1920 av Lenin, hade utan tvekan sitt berättigande under de förhållanden som rådde i Kina 1926-1927. Sovjeter i Kina kunde bli sättet att gruppera böndernas styrkor under arbetarnas revolutionära demokratiska diktatur och för det verkliga motståndet mot det borgerliga Kuomingtang och de kinesiska Cavaignackerna som framsprungit ur deras led.

Enligt Lenins lära kan inte den borgerliga demokratiska revolutionen fullbordas annat än genom alliansen mellan arbetarklassen och bönderna (under arbetarklassens ledning) mot bourgeoisien. Denna lära är inte bara tillämpbar på Kina och de koloniala och halvkoloniala länderna, utan den även anger den enda möjliga vägen för en seger i dessa länder.

Av detta följer att proletariatets revolutionära demokratiska diktatur, som uttrycks i form av sovjeter i Kina, under den nuvarande epoken av imperialistiska krig och proletära revolutioner och Sovjetunionens existens, kunde ha haft alla möjligheter att relativt snabbt övergå till en socialistisk revolution…

Stalin som hånade Lenins lärdomar, försökte bevisa att parollen om sovjeter i Kina betydde att »föra fram parollen om övergången till proletariatets diktatur« medan Lenin under 1905 års revolution i själva verket förde fram parollen om sovjeter som organ för arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur (21)

Dessa rader kan inte misstolkas. Långt ifrån att innehålla teorin om den permanenta revolutionen förutsåg plattformen att sovjeterna i Kina skulle bli organ för den demokratiska diktaturen. Denna ses som en etapp, om än kortvarig, i utvecklingen mot den socialistiska revolutionen. Detta beror på att då Komintern bildades och under de första kongresserna saknades, som vi tidigare påpekat, klarhet över de revolutionära nationalistiska partierna och över frågan om makten — arbetarnas — i en borgerlig demokratisk revolution efter oktoberrevolutionen.

Samtidigt som de oppositionella fördömde Bucharin-Stalins mensjevikiska ultrahögerpolitik i dessa frågor höll de sig inom ramarna för kongressernas ståndpunkter. Stalin har sammanfattat dessa på följande sätt:

Lenin har rätt när han sade att om den nationella befrielserörelsen förr, före världsrevolutionens epok inletts, var en del av den allmänt demokratiska rörelsen så var den nu, efter den sovjetiska revolutionen i Ryssland och inledningen av världsrevolutionens epok. en del av den proletära världsrevolutionen (22)

I och med att frågan om karaktären av de revolutionära marxistiska organisationerna och om makten i en revolution som den kinesiska förblivit dunkla, kunde Lenins uppfattning, hur korrekt den än var, tolkas på olika sätt beroende på om de förfäktas av de som bekämpade byråkratin eller av byråkratins talesmän.

Trotskij återupptar och generaliserar teorin om den permanenta revolutionen.

Och hur förhöll sig Trotskij till allt detta, kan man fråga. Vi tror inte att det ligger något mystiskt i hans förhållningssätt. Det kan inte förekomma list på teorins område. Det räcker med att läsa ett antal av dessa texter för att se att Trotskij inte nådde en bestämd uppfattning om den kinesiska revolutionens framtid förrän under loppet av 1927, och att han senare omprövade hela frågan om den permanenta revolutionen.

Under sin exil i Alma-Ata vände Trotskij sitt intresse bakåt i tiden, på den krossade kinesiska revolutionen. Detta ledde honom till att läsa om det han själv skrivit före 1905 års revolution. Låt oss återge vad han skrev 1929.

Man måste ha en total oförmåga för historisk prognos och en absolut brist på förståelse för dess metoder för att nu, i efterhand, betrakta analyser och värderingar från 1905 som om de skrivits igår. Jag har ofta sagt till mig själv och till mina vänner: jag tvivlar inte på att mina prognoser från 1905 innehöll många brister som inte är svåra att visa fram nu, efteråt. Men såg mina kritiker bättre och längre? Eftersom jag inte hade läst om mina arbeten på länge, var jag i förväg hågad att se bristerna i dem som allvarligare och viktigare än de verkligen var. Jag blev övertygad om detta 1928, då den politiska ledighet som påtvingats mig genom exilen i Alma-Ata, gav mig tillfälle att med penna i hand, läsa om mina gamla arbeten om den permanenta revolutionen. (23).

Denna omläsning ägde å ena sidan rum mot bakgrund av händelserna i Kina, å den andra mot bakgrund av de diskussioner Trotskij förde brevledes med andra landsförvista oppositionella. I ett brev adresserat till Preobrazjenskij som inte är daterat, men som han utan tvivel skrev i mars 1928 står det:

Jag bildade mig uppfattningen att arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur inte skulle äga rum i Kina från och med det ögonblick då Wuhans regering bildades. Jag utgick ifrån analysen av de mest grundläggande sociala fakta, och inte från det sätt som de indelats politiskt… Jag hade blivit övertygad om att de sociala fakta redan hade banat sig väg genom den politiska överbyggnadens intentioner när Wuhans skeppsbrott helt förstörde den legend enligt vilken vänster Kuomintang skulle omfatta tiondelar av hela Kuomintang (24).

Det alltså i Alma-Ata 1928 som Trotskij omprövar den permanenta revolutionens teori, bekräftar riktigheten av hans gamla prognoser och framför allt, fastställer att den är giltig även för den kinesiska revolutionen.

En teori som är giltig för två så pass stora länder som Kina och Ryssland har uppenbarligen varje möjlighet att gälla för många andra länder i världen. Det är denna teori som Trotskij försvarar, implicit i Kritiken av Kominterns program och helt öppet i Den permanenta revolutionen.

Samtidigt klargöra han det faktum att denna teori är den teoretiska motpolen till »socialismen i ett land«. Det innebär att alla som skulle kapitulera inför Stalin, till att börja med de gamla ledarna för vänsteroppositionen, skulle göra det i namn av kampen mot den permanenta revolutionen.

Vi anser det nödvändigt att göra den här långa historiska genomgången för att se hur begreppet »permanent revolution« steg för steg berikats och fördjupats. Begreppet föddes före Marx utifrån lovvärda men vaga idéer. Begreppet gällde till en början enbart förhållandet mellan arbetarklassen och bourgeoisien i den borgerliga revolutionen. Sedan gällde det förhållandet mellan bönderna och arbetarklassen i den socialistiska revolutionen, inte enbart klasserna själva i allmänhet utan det politiska organisationerna med anspråk på att företräda dessa klasser. Till sista gällde det vilken typ av makt som skulle växa fram ur dessa revolutioner.

Det är långt ifrån den mensjevikiska uppfattningen: Borgerliga uppgifter, därav bourgeoisiens ledande roll och borgerligt demokratisk republik. Kort sagt, Trotskij tillfogar den internationella aspekten och visar att upprättande av proletariatets diktatur inte innebär ett oberoende uppbygge av socialismen.

Följer av det som redan sagts att alla länder i världen, på det ena eller det andra sättet, redan idag är mogna för den socialistiska revolutionen? Nej, detta är ett falskt, dött, skolastiskt, Stalinistisk-bucharinskt sätt att ställa frågan. Världsekonomin i helhet är utan tvekan mogen för socialismen. Men detta innebär inte att varje land sett separat är moget. Vad skall hända med proletariatets diktatur i de olika efterblivna länderna, i Kina, Indien, etc? På detta svarar vi: historien sker inte i strikt ordning. Ett land kan bli moget för proletariatets diktatur inte bara innan det är moget för ett självständigt uppbyggande av socialismen, utan även innan det är moget för långtgående socialiseringsåtgärder. Man får inte utgå ifrån en förutbestämd harmoni i den sociala utvecklingen. Lagen om den ojämna utvecklingen är fortfarande i kraft, trots Stalins ömman teoretiska omfamningar. Denna lag opererar inte bara i förhållande mellan länderna, utan också det ömsesidiga förhållandet mellan olika processer i ett och samma land. En försoning mellan de ojämna processerna inom ekonomin och politiken kan endast ske på världsskala… Varken det efterblivna Kina eller något land i världen kan bygga socialismen inom sina egna nationella gränser: de högt utvecklade produktivkrafter som vuxit utöver de nationella gränserna motsätter sig detta, likväl som de krafter som är alltför outvecklade för att ens nationaliseras. Proletariatets diktatur i Storbritannien skulle t ex möta svårigheter och motsättningar, förvisso av en annan karaktär, men kanske inte lättare att lösa än de som möter proletariatets diktatur i Kina« (25)

Låt oss likväl lägga märke till att Trotskij aktar sig för att gå vidare till en generalisering som skulle omfatta länder i vilka arbetarklassen utgör en liten minoritet eller är obefintlig.

Betyder det åtminstone att varje land, även ett efterblivet koloniserat land är moget för proletariatets diktatur även om det inte är moget för socialismen. Nej, det betyder det inte. Hur skall man då göra en demokratisk revolution i allmänhet och i de koloniala länderna i synnerhet? Och var har ni fått höra — jag skall svara på denna fråga med en annan fråga O att varje kolonialt land är moget för det omedelbara och fullständiga förverkligandet av den nationella demokratiska uppgiften? Det är nödvändigt att vända upp och ned på problemet. Under den imperialistiska epokens förhållanden kan inte den nationella demokratiska revolutionen vara segerrik annat än om de sociala och politiska förhållanden i ett land är mogna att föra arbetarklassen till makten i egenskap av ledare för folkmassorna. Och om saker och ting ännu inte nått så långt? Ja, då uppnås inget annat än ett ofullständigt resultat, riktat mot arbetarmassorna (26).

Det kunde verka som om Trotskij i dessa rader gör sig skyldig till överdriven försiktighet. Om man tänker på att — bortsett från all kritik man kan rikta mot de byråkratiska regimerna som härskar i länder som det yttre Mongoliet, Albanien, Tibet, Laos och Kampuchea — man i dessa länder avskaffat det kapitalistiska herraväldet. Man kan absolut inte a priori hävda att dessa länder var mogna för proletariatets diktatur, och än mindre för socialismen, med tanke på att arbetarklassen där var ovanligt svag eller praktiskt taget obefintlig. Men det rör sig uppenbarligen om undantag. Utvecklingen där har inte styrts av de interna förhållandena utan framförallt av det faktum att revolutioner och utländska kontrarevolutionära interventioner äger rum vid deras gränser och påverkat till dem. Revolutionära processer har dragit med dem i en utveckling som gått mycket längre än om den enbart varit beroende av dessa länders egna nationella drivkrafter. Vi anser också att Trotskijs förbehåll ännu idag är fullständigt korrekt.

Bekräftelser i världsskala för den permanenta revolutionens teori.

Teorin om den permanenta revolutionen har sedan 1928 bekräftats empiriskt flera gånger om. I många fall genom motsatsen, dvs genom misslyckade revolutioner eller genom revolutionära strider som stannat halvvägs. Under årtionden som skiljer oss från slutet av det andra världskriget har flera stora koloniala eller halvkoloniala länder (Brasilien, Indien, Argentina, Algeriet, Egypten, Chile osv) genomgått en avsevärd ekonomisk utveckling, uppnått politisk självständighet eller både ock. Men i inget fall har det kapitalistiska systemet störtats. I inget av dessa länder har en borgerlig regim, inte ens en svag sådan upprättats, såsom socialdemokraterna förutsåg, eller en övergång typ »nationell populär demokrati«, ägt rum som stalinisterna och neostalinisterna spådde.

Det chilenska exemplet är särskilt talande p g a den parlamentariska illusionen som förekom. Vad Indien beträffar befinner sig landet trots det ekonomiska stödet från såväl öst och väst i en period av ekonomiska kriser som liknar den som råder i länder med halvkolonial struktur. Förutom dessa negativa bekräftelser har teorin om den permanenta revolutionen haft positiva bekräftelser på tre kontinenter i Europa med de jugoslaviska och albanska revolutionernas segrar; i Asien med de omfattande segrarna i Kina, Vietnam och Nordkorea; i Amerika med den kubanska revolutionens seger. Listan är inte avslutad och kan öka inom kort. Dessutom pekar de sociala omvandlingarna i Östeuropa och Balkan efter andra världskriget, även om i en förvrängd form p g a de militära, polisiära betingelserna som alstrat dem, i samma riktning.

Var och en av dessa segerrika revolutioner skulle kräva en väldigt detaljerad studie i och med att de förutom att de bekräftat teorin om den permanenta revolutionen, har bidragit med väldigt viktiga specifika lärdomar, som rör var och en av de ländernas särskilda drag och de förhållanden under vilka revolutionerna genomförts. I en artikel han skrev a propos »Memoirer över den ryska revolutionen« av mensjeviken Suchanov, som ifrågasatte tsarrysslands mognad för socialismen, underströk Lenin denna poäng:

Våra europeiska kälkborgare kan inte ens tänka sig att kommande revolution i Österns länder, vilka i en ojämförligt högre grad utmärker sig för skiftande sociala förhållanden, utan tvivel skall uppvisa flera säregenheter än den ryska revolutionen (27)

I och med att det är meningen att denna framställning skall följas av andra detaljerade framställningar över de viktigaste av dessa revolutioner, problem de ställde Fjärde Internationalen inför och de svar de fått skall vi här ge en sammanfattning av dessa revolutioners utveckling. Vi vill därmed visa på vilket sätt teorin om den permanenta revolutionen blivit bekräftad och vilka särskilda drag, vilka anomalier, kunde man säga, som förekommit. Jugoslavien precis som de andra länderna i Balkan och Centraleuropa med undantag för Tjeckoslovakien, var ett land i vilket den borgerliga demokratiska revolutionens uppgifter inte fullbordades ens efter det första världskriget. Det finns anledning att påpeka att den andra internationalens socialistiska partier och därefter kommunistpartierna, där kämpade för att åstadkomma socialistiska revolutioner och på så sätt intog, utan att vara medvetna om det, den permanenta revolutionens ståndpunkt. Under andra världskriget drev kommunistpartiet fram och ledde en mäktig partisankamp mot den tyska ockupationen. Det försökte att komma överens med borgerliga, monarkistiska och pro-allierade väpnade styrkor.

Men de senare ansåg att de sociala och militära styrkorna som leddes av kommunistpartiet var en större fara än de tyska arméerna och vägrade därför att besvara inbjudan. Detta ledde till att den väpnade kampen under Titos ledning tog en mer radikal politisk kurs, den permanenta revolutionens kurs, som segrade och i förbigående krossade de monarkistiska styrkorna. Vid befrielsen vilade den nya makten på armén som uppstått ur partisanernas kamp. Under Kremlbyråkraternas inflytande genomgick revolutionen en period av stagnation. Men till följd av Stalins våldsamma angrepp mot Tito, tog den åter fart. Trots att ledningen för Jugoslaviens kommunistparti under årens lopp fördömt teorin om den permanenta revolutionen på Kominterns kongresser, tvingades det under omständigheternas tryck att gå längre än det avsett och skapa en arbetarstat.

I Kina utsattes arbetarrörelsen för en så våldsam förföljelse efter revolutionens nederlag 1925-1927, att den i städerna försvann nästan helt och hållet. Parallellt med denna utveckling förlängdes den besegrade revolutionen genom bondearméns väpnade strider. Dessa leddes av det kinesiska kommunistpartiet, eller mera exakt, av en flygel av detta parti som leddes av Mao Zedong som till sist tog över partiets ledning efter en lång fraktionen strid mot den av Stalin helt beroende Wu-ang Mingfraktionen. Samtidigt som Mao Zedong formellt godtog Stalins strategiska uppfattning (revolution i etapper, demokratisk revolution, samarbetade med Kuomingtang) följde han i praktiken en annan linje för att förhindra partiet från att genomgå samma öde som på 20-talet. Skillnaden mellan Mao och Wuan Ming består i att Mao aldrig godkände att arméer han ledde avväpnades, eller att dessa eller de områden han kontrollerade underställdes Kuomintangs officerare och ämbetsmän. Från och med 1946 tog det kinesiska kommunistpartiet under trycket av väldiga bondeuppror ledningen, förstörde Chiang Kai-Cheks arméer och följaktligen den kinesiska bourgeoisins makt. Men partiet gjorde detta under mycket speciella omständigheter, nämligen utan minsta uppmaning till arbetarmobiliseringar i städerna, inte ens i Peking eller Shanghai. 1949 säkerställdes uppkomsten av en ny arbetarstat. Teorin om den permanenta revolutionen bekräftades i Kina enligt Trotskijs prognoser från 1928. Det helt säregna i denna revolution var att arbetarklassen inte deltog direkt i kampen om makten under de avgörande åren 1946-1949. Det var arbetarpartierna som ledde de beväpnade bönderna och företrädde, ersatte arbetarklassen.

Detta drag har sina rötter i Kinas historia som under århundraden set bondeuppror som omkullkastat en dynasti för att se den ersättas av en annan. Den här sången hade bönderna funnit en ledning som förkroppsligades i ett parti som vuxit fram i städerna och som åberopade sig på arbetarklassen och kommunismen. Det tog Mao Zedongs ledning ungefär tjugo år att förstå att den inte lett en »ny sorts demokratisk revolution« som den dittills trott, utan en permanent revolution. Ledningen var emellertid oförmögen att göra klar en självkritik. Den kombinerade sin sena teoretiska upptäckt med sin forna teori och förblev därmed teoretiskt förvirrad. Detta bidrog inte till att klargöra frågan om den permanenta revolutionen för de kommunistiska aktivisterna.

I Vietnam följde kommunistpartiet en politik som liknade det kinesiska kommunistpartiets. Skillnaden var den att partiet istället för att slåss mot en borgerlig ledning huvudsakligen slogs mot imperialistiska makter med vilka det länge nog förväntat sig att det skulle kunna nå en överenskommelse. Det leddes därmed till att under kampens gång, lägga en större tonvikt på frågan om nationell frigörelse än på frågan om social frigörelse.

På Kuba bestod revolutionens helt specifika särdrag i att det kubanska kommunistpartiet och arbetarorganisationerna som det kontrollerade, inte spelade en ledande roll. Revolutionen leddes av 26 julirörelsen och en gerilla-armé under Fidel Castros kommando. Trots att ledningen räknade med militärer som hade en kommunistisk skolning, som Che Guevara, försvarade rörelsen under flera år en icke-marxistisk, humanistisk ideologi. Det är efter revolutionens seger, dvs efter att Batistas armé och regering krossats som en differentiering ägde rum inom 26 julirörelsen som erövrade makten. Fidel och en stor majoritet av ledningen avskiljde sig från de borgerliga och småborgerliga element med vilka de hade ingått en allians, för att försvara de mål och krav som restes som skulle driva en till ett antikapitalistiskt program, upprättandet av en arbetarstat, och senare marxismen. I en andra Havanna-deklaration (februari 1962) ställde sig det kubanska ledarskapet implicit på den permanenta revolutionens grund, men begränsade teorin till att gälla enbart Latinamerika. Den senare utvecklingen på Kuba medförde en reträtt på denna punkt i förhållande till vissa latinamerikanska länder (Chile, Venezuela).

Betydelsen av den kubanska revolutionens erfarenhet vad gäller uppbygget av ett revolutionärt marxistiskt parti är att den framhäver vissa avgörande svårigheter såväl som känsliga taktiska problem som detta uppbygge kan ge upphov till, och som beror på de koloniala och halvkoloniala ländernas sociala struktur. Man får inte glömma att det i Europa, där arbetarrörelsen är över hundra år gammal, i många fall tagit årtionden innan arbetarrörelsen nått politisk, organisatorisk, självständighet i förhållande till de borgerliga och småborgerliga organisationerna. I de koloniala och halvkoloniala länderna, har de sociala skikten (bönder, vissa delar av småbourgeoisien) med vilka arbetarklassen bör söka en allians för att erövra makten stor tyngd. Deras mål, deras krav och även deras fördomar tar sig oklara uttryck, men det är möjligt att på det ideologiska planet sammanföra dem under den allmänna beteckningen »populism«. De populistiska ideologierna påverkar. i dessa länder alla typer av miljöer och institutioner (universitet, kyrka, armé osv) och oundvikligen själva arbetarklassen. Ett exempel är det uttalande Lula — de brasilianska metallarbetarnas ledare — gjorde vid påvens besök i Sao Paulo, i vilket han jämförde Kristus med Marx som om båda två vore mänsklighetens välgörare. Om han uttalade sig på det viset av personliga eller av opportunistiska skäl spelar ingen roll — faktum är att han genom sitt uttalande uttryckt ganska utbredda känslor hos de arbetare han företräder. Revolutionära marxister kan inte och bör inte bortse ifrån sådana faktorer. En mer eller mindre stor del av medlemmarna och eventuellt ibland medlemmar av ledningen för de populistiska organisationerna, kan under, kampens gång ta steget över till ett;

antikapitalistiskt program, såsom skedde med 26 julirörelsen. Bortsett från att revolutionära marxister måste upprätta egna organisationer, knutna till Fjärde Internationalen, vilka taktiska åtgärder måste vidtas för att påskynda ovannämnda utveckling? Det finns inte ett allmänt, färdigt recept. Varje fall är unikt. Man måste ta styrkeförhållandet mellan klasserna i varje land med i beräkningen: varje organisations historia, ursprung, inre utveckling. Det är här som de revolutionära marxisternas förmåga att göra analyser, att göra urskiljningar, att formulera lämpliga sätt att ingripa, m a o bli ett ledarskap, utvecklas och får bekräftelse.

Vi har enbart undersökt den mest omedelbara aspekten av teorin om den permanenta revolutionen, den som har med de borgerliga uppgifterna i de ekonomiskt efterblivna länderna att göra. Vi har inte behandlat de socialistiska, nationella och internationella uppgifterna i de länder där bourgeoisins makt förstörts. Avslutningsvis, är det nödvändigt att ge svar åt de som undrar varför denna teori, trots de omfattande bekräftelser vi nämnt ovan, stöter på så stor oförståelse och motstånd.

Oktoberrevolutionen har medfört en så pass stor förändring av hela världen att dess konsekvenser varit långt ifrån omedelbart synliga och begripliga. Det skulle segra i form av proletariatets diktatur och sedan vara så djärv att upprepa det 1928 a propos den kinesiska revolutionen. De gamla bolsjevikerna som hade deltagit i oktober och som börjat föra en kamp mot den framväxande byråkratin, ryggade tillbaka inför en sådan slutsats på det teoretiska och politiska planet. Oförståelse och motsträvighet idag vittnar om att Kreml fortfarande väger tungt på världsscenen och som den internationella arbetarrörelsen upplevt en tillbakagång på den marxistiska teorins område. Om den trotskistiska rörelsen lyckats överleva, bevara Kominterns landvinningar och berika dem, har detta bara skett i mycket begränsade miljöer. Men den oerhörda hämsko som Kreml utgör har inte hindrat att vissa revolutioner i koloniala och halvkoloniala länder segrat. Nya segrar i dessa länder och annorstädes kommer snart att tillföras listan av de som redan vunnits. Byråkratin i maktställning i arbetarstaterna stöter på ökat motstånd från arbetarmassorna. Stalinismens grepp över en del av arbetarrörelsen försvagas. Vi lever verkligen i den permanenta revolutionens epok. Helt säkert kommer den teori som bäst beskriver den nuvarande världens dynamik förr eller senare att ta hem segern.

Pierre Frank
övers. Christina Schmidt
(ur Quatrieme Internationale Nr 4, april-maj- juni 1981)
Publicerat på svenska i Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1983

Noter
1. Leon Trotskij, Den permanenta revolutionen, Partisanförlaget 1973, sid 13.
2. Friedrich Engels, La Guerre des Paysans
3. Eduard Bernstein, Socialisme et Democratie dans la grande Revolution anglaise
4. Daniel Guérin, La Lutte de Classe sous la Premiére Republique
5. » Les Egaux manifesté» som finns återgivet i Buanarroti »La conspiration pour 1’Egalite dite de Babeuf«
6. I en artikel han skrev för en tysk tidskrift 1884, förklarade Engels, ifråga om den permanenta revolutionen, att Marx och han var överens med Marats idéer för vem revolutionen inte fick sägas vara »avslutad, fullbordad, utan måste förklaras oavbruten (permanent)«.
7. Karl Marx, Klasstriderna i Frankrike 1848-1850, Gidlunds förlag 1971, s. 100.
8. Jmf Marx Engels Werke, band 7, s. 553-554.
9. Apropå »Adressen« skrev D. Rjazanov som talar om »de misstag som Marx och Engels begick under 1848 års revolution» att Lenin kunde den utantill och ofta citerade den.
10. Karl Marx/Friedrich Engels Brev i urval, Gidlunds förlag 1972, s. 32-33.
11. Förord till ryska utgåvan av Manifestet, 1892
12. Karl Marx/Friedrich Engels Brev i urval, a.a., s. 146-148
13. Karl Marx, Om förkapitalistiska produktionssätt. Ett kommenterande texturval av Erik av Edholm, Bo Cavefors Bokförlag, 1970, s. 89, och s. 70 i Det asiatiska produktionssättet. En marxistisk stridsfråga av Gianni Sofri. Bokförlaget Prisma 1975.
14. Gianni Sofri, a.a, s. 71 t o m »främmande erövrare«, därefter översättaren.
15. Låt oss understryka att i och med att Marx brev till Vera Zasulitj hittades och publicerades omkring fyrtio år efter det att de skrivits, kände Lenin inte till dem. Det är inte säkert att Trotskij själv kände till dem när han skrev Den ryska revolutionens historia.
16. Appendix till Leon Trotskijs Stalin. I den texten visar också Trotskij vilket Parvus bidrag till teorin om den permanenta revolutionen varit och vilka dess brister var.
17. Pierre Frank, Historie de 1’Internationale Communiste. Edition la Breche, 1979, band 2, s. 516 f f
18. Jmf R. Rosdolskij, »Friedrich Engels und das Problem der ’geschslosen’ Völker« (i Zur nationalen Frage, Olle&Wollter, Berlin)
19. Leon Trotskij »On China«, Monad Pricht, New York 1976, s 114
20. Zinovjev, teser framlagda den 15 april 1927 i » Problems of the Chinese Revolution»
21. Zinovjev ibid.
22. Stalin, On the Opposition Foreign Language Press, Peking 1975, s. 507
23. Leon Trotskij, Den permanenta revolutionen a a, s.12
24. Leon Trotskij, On China, a a, s. 280. Wuhan regeringen bildades i maj-juni, 1927.
25. Leon Trotskij, Den permanenta revolutionen a a, s. 158-159.
26. Leon Trolskij, L’Internationale Communiste apres Lenine. Editions PUF, s. 205-207.
27. Lenin, Valda Verk, band 3, s. 682, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm 1975. »Om vår revolution. Med anledning av N Suchanovs anteckningar.« 17 januari 1923.
Den enda gången som det vietnamesiska ledarskapet motsatte sig ett relativt betydelsefullt borgerligt ledarskap var till följd av Geneveavtalct 1954. Landet var delat mellan Nordvietnam där en arbetarstat redan upprättats och Sydvietnam som en amerikansk imperialism strävade efter att göra till en bas för att erövra Nordvietnam.

Kritik av fyra recensioner av Fernando Claudins »Krisen inom den kommunistiska rörelsen«

Inledning

Fernando Claudins kritiska arbete om den världskommunistiska rörelsen är ett viktigt verk. Det beror inte så mycket på att hans kritik mot t ex Kominterns linje i Tyskland 1928-34, folkfrontspolitiken i Frankrike och Spanien 1934-39, eller de franska, itali­enska och grekiska kommunisternas politik kring 1945 skulle vara särskilt originell eller nyskapande. Det mesta som Claudin har att säga i dessa frågor har sagts av andra före honom — och ofta bättre. I andra frågor, där hans bidrag är mer originella, kan man sätta många frågetecken kring hans resonemang (detta ska exemplifieras senare). Ändå har hans arbete rönt stor uppmärksamhet i många länder och stått i centrum för en livlig diskussion. Vad kan detta bero på? Svaret är att flera faktorer sammanverkat. Av dessa utgör verkets positiva kvaliteter (som faktiskt är många) bara en aspekt. Av övriga faktorer kan vi nämna följande:

— Claudins arbete är ett av de första seriösa försöken att utifrån en marxistisk grundsyn analysera och värdera den kommunistiska världsrörelsens historia från dess bildande ända till Stalins död. Tidigare arbeten har för det mesta behandlat mer avgränsade perioder. Claudin försöker således ge en helhetsbild av sitt objekt.

— Som ledande medlem i det span­ska kommunistpartiet från 30-talets mitt fram till mitten av 60-talet har Claudin genuina personliga erfarenhe­ter av stora delar av den historia han skildrar (han har dessutom upplevt det stalinistiska Sovjetunionen, där han var bosatt ett antal år). Att han på detta sätt haft tillfälle att iaktta systemet inifrån är också ett plus i kanten ur en annan synvinkel: Det är svårt för dem som fostrats i den stali­nistiska och maoistiska skolan att i vanlig ordning, nästan reflexmässigt framkasta det »förkrossande« argu­mentet att han är »trotskist« och där­för inte behöver tas på allvar — punkt slut. (Detta har dock inte hindrat vissa recensenter att försöka med detta bil­liga trick — se nedan).

— Det traditionella kommunistpartiets utveckling mot ett större oberoende gentemot Moskva och ett ifrågasättan­de av en del av den sovjetiska »socialismens« värsta sidor har lett till en större öppenhet och en mer kritiska hållning till stalinismen och den egna historien. En liknande effekt har maoismens kris fått på de kinaorienterade organisationerna.

De omständigheter vi berört ovan har bidragit till att det även i Sverige varit omöjligt att tiga ihjäl Claudins arbete. Tvärtom finns det knappast någon riktning inom den svenska »vänstern» som kunnat undgå att uppmärksamma utgivningen av den sven­ska upplagan av Krisen i den kommu­nistiska rörelsen. Däremot har reaktio­nerna givetvis blivit mycket blandade.

Från socialdemokratiskt håll har mottagandet blivit i stort sett positivt. Anledningen är ganska enkel. För socialdemokratin spelar det egentligen in­gen roll om kritiken mot den kommunistiska rörelsen kommer från vänster eller höger. Det viktiga är kritiken. Den kan nämligen användas för att misskreditera kommunismens själva så noga. De kan ju alltid filtreras bort. Och kvar står kritiken.

Intressantare är därför reaktionerna från eurokommunismens och »maoismens« företrädare i Sverige (VPK och SKP). Symptomatiskt nog går åsikterna om Claudins verk mycket isär även inom dessa organisationer.

Detta återspeglar givetvis delvis ett taktiskt-politiskt problem, nämligen svårigheterna att bestämma sig för vilket förhållningssätt som är bäst för det egna partiet, men det uttrycker också verkliga politiska meningsskiljaktigheter om de problem Claudin reser (detta gäller i synnerhet SKP).

I denna artikel granskas två recensi­oner från vardera VPK och SKP. Som vi kommer att se är recensionerna mycket olika till sin karaktär, vilket illustrerar det ovan sagda, men de har trots allt ett gemensamt: Alla försvarar de folkfrontspolitiken och förkastar följ­aktligen Claudins kritik av densamma.

Det är nu inget förvånande, ty både VPK:s och SKP:s politik bygger på folkfrontsidén. Att erkänna att t ex Claudins kritik mot t ex folkfronten i Frankrike och Spanien i huvudsak är korrekt skulle därför lätt kunna leda till att även den egna politikens grundvalar ställs under debatt. (OBS dock att Claudin inte är motståndare till folkfrontsstrategin i princip — något som våra recensenter tydligen inte upp­märksammat — utan han kritiserar bara dess konkreta tillämpning i Spanien och Frankrike. Däremot kritiserar han inte den variant som praktiserades i Kina).

Lår oss så ta itu med de olika recen­sionerna en och en

Per Francke (VPK) — Socialistisk Debatt, nr 47

Man behöver inte läsa många rader för att upptäcka att PF är ordentligt skakad av Claudins verk. Det politiska budskapet gillar han inte alls. Samti­digt inser han att risken är stor för att VPK:s medlemmar och sympatisörer ska smittas av det claudinska viruset. Följaktligen känner PF ett stort behov av att vaccinera sina läsare mot smittan. Men det är inte så lätt att finna någon bra medicin. Resultatet har blivit därefter. Som vanligt då sakargumenten tryter tillgrips demagogi, motstån­darens ståndpunkter förvanskas för att lättare kunna nedgöras osv.

PF börjar med att försöka misstänkliggöra Claudin som person. Vi bibrin­gas bilden av en mentalt störd individ som drivs av ett sjukligt hat mot sitt kommunistiska förflutna: »den kris Claudin behandlar är väl i mycket hans egen«, han har bara »hån och förakt till övers för sitt eget förflutna«, hans utgångspunkt är att »allt som kommu­nisterna eller Sovjet gjort varit felaktigt eller förestavat av en ond vilja« (sic!), han »tycks drivas av ett slags hat mot den italienska kommunistledaren Palmiro Togliatti« (??). Dessa påståenden är så dumma att vi avstår från att kommentera dem. De säger mycket mer om PF:s förvridna världsbild än om Claudin. Syftet med detta osmakliga personangrepp är uppenbart: Om Claudins arbete är en produkt av hans högst personliga och suspekta antipatier, då behöver man ju inte lägga så stor vikt vid en diskussion om sakinnehållet. För att riktigt göra klart för läsa­ren vilken suspekt figur vi har att göra med, skriver PF att Claudin är en av många andra som genomgått »en liknande utvecklings »Mönstret känns lätt igen« konstaterar PF. Det PF här antyder är att Claudin är av samma skrot och korn som många andra för­aktliga avfällingar som under histori­ens lopp lämnat den kommunistiska rörelsen för att med stor frenesi ställa upp i den borgerliga hetsen mot socialismen och kommunismen. Det när­mast tragikomiska i kråksången är att frågan om dessa avfällingar behandlas redan i Jorge Sempruns förord till Claudins arbete (är det därifrån PF fått idén?), men bara för att visa att Claudin har en helt annan inställning än dessa figurer, att han har kvar sin marxistiska världsuppfattning och sina kommunistiska ideal.

»Mönstret känns lätt igen«. Dessa ord slår tillbaka mot PF själv: Det är de gamla stalinistiska debattmetoderna som går igen i hans argumentation. (I detta sammanhang kan jag inte motstå frestelsen att påpeka att PF:s partifränder i Spanien har en helt annan uppfattning om Claudin. Carillo har t o m vid flera tillfällen klargjort att han anser att Claudin hör hemma i det spanska kommunistpartiet).

Efter sin inledande kringgående rörelse för att i största allmänhet miss­tänkliggöra Claudin, konstaterar PF i förbigående att »två av de fyra delarna« (i själva verket har Claudin bara skrivit de två som nu översatts till . svenska) utgetts av Röda Rummet och Barrikaden »i ett slags mer eller mind­re trotskistisk förlagsenhetsfront« (vad det FK-anknutna Barrikaden skulle ha med trotskism att göra, det är obegrip­ligt). Sedan skrider PF till verket för att dissekera Claudins ståndpunkter och analys. Den som till äventyrs närt förhoppningar om att här finna ansatser till en mer seriös kritik blir dock grymt besviken. Vi serveras ett synner­ligen primitivt politiskt budskap som döljs bakom ett uppskruvat tonläge (som endast bryts i de 20-30 sista raderna).

Det första som PF kastar sig över är Claudins syn på Kominterns bildande och de första åren därefter. Om PF ha­de tagit sig an denna fråga med litet större allvar skulle han ha kunnat kamma hem en hel del poäng, ty det tillhör otvivelaktigt de svagaste punk­terna i Claudins analys (vi återkommer till detta). Men PF schabblar genast bort alltihop genom att demagogiskt förvanska Claudins ståndpunker. Överhuvudtaget är det förvånande hur svårt det tydligen är att läsa innantill och begripa vad som verkligen står skrivet (något som PF tyvärr inte är ensam om — se nedan). Ett exempel på detta är ett avsnitt som PF rubricerat »poänglösa bevis« (är det fråga om självironi?) och som vi ska kommente­ra lite utförligare.

PF skriver:

En del av Claudins exempel på den kommunistiska rörelsens följsamhet gentemot sovjetisk politik har stort intresse. Men de anförs enbart för att kunna kritisera både Sovjet och den kommunistiska rörelsen.

Detta är i och för sig en överdrift, men det spelar mindre roll i samman­hanget. Det poänglösa med anmärkningen är, att de ju faktiskt är Claudins uttalade avsikt att kritiskt analy­sera den kommunistiska rörelsen, sam­tidigt som det är en av hans grundläggande teser att Moskvas kraftiga grepp och styrning av de kommunistiska par­tierna var mycket skadlig för den revolutionära rörelsens utveckling.

PF fortsätter:

Intressantare hade varit om Claudin förmått höja sig till en diskussi­on om hur den internationella arbe­tarrörelsen skall ordna förhållande­na mellan partierna/internationalen och det/de länder som styrs av rö­relsen. Vilken roll spelar nationalstaten i detta sammanhang och vilken roll bör den spela? Var går gränsen mellan nationell och inter­nationell politik? Det finns inget självklart svar. Men Claudin är ty­värr inte intresserad av att frågan besvaras.

Man gnuggar sig i ögonen och undrar om man läst rätt, ty just det som PF påstår saknas går faktiskt »som en röd tråd« genom hela Claudins framställning. Vad som däremot kan ifrågasättas är Claudins förslag till lösning på detta problem: en decentraliserad international av federal typ, där de ingående partierna självständigt utfor­mar sin politik och de internationella relationerna inskränks till »ömsesidigt samarbete och stöd«, samt »ömsesidig kritik«.

Vi citerar vidare:

Som en röd tråd genom texten går ropet på revolution. Det kan ge in­tryck av kritik »från vänster«, men det är knappast konsekvent. Ropet på revolution som lösning av prob­lemen i alla situationer förefallet ibland lika mekaniskt rutinartat som hos vår genomsnittlige hemmamaoist för ett dussintals år sedan. 

Återigen en grov förvanskning av Claudins ståndpunkter. Tvärtom avvisar han ständigt sådana ultravänsteristiska barnsligheter. Kritiken mot politiken i Tyskland går exempelvis i huvudsak ut på detta. Inte heller i de fall Claudin kritiserar Komintern »från vänster«, t ex i fråga om folkfronten i Frankrike, förespråkar han omedelbar revolution eller något dylikt. Det Clau­din efterlyser är en revolutionär poli­tik, d v s en politik som syftar till att utveckla, fördjupa och radikalisera masskampen, vilket skulle ha kunnat leda fram till en revolution. Detta i motsats till den förda folkfrontspolitiken som innebar att kampens gränser var fastslagna på förhand: den borgerliga demokratin och de kapitalistiska egendomsförhållandena fick inte överskridas. Claudin är mycket noga med att betona att en inriktning på att »utveckla rörelsens revolutionära potential« inte är liktydigt med att sätta allt på ett kort och inrikta sig på ett omedelbart maktövertagande. Däremot skulle enbart en revolutionär politik ha kunnat »besvara frågan huruvida kri­sen i det franska samhället kunde få en revolutionärt socialistisk lösning, eller om det inte var möjligt att gå längre än till mer eller mindre radikala reformer inom kapitalismens ramar«. (s. 282-83)

För PF är svaret redan givet:

»Masskrafternas fördelning« var sådan att en revolutionär seger i Frankrike var omöjlig. Inför detta överrumplande argument står vi helt handfallna. Vi som trott att »klasskrafternas fördelning« var något mycket dynamiskt och ständigt förändrades i takt med klasskampens utveckling har tyd­ligen grundligt tagit miste. Skämt åsi­do! Hänvisningen till »klasskrafternas fördelning« är bara en innehållslös fras. Det finns endast ett sätt att avgöra om »klasskrafterna« är gynnsamma för en revolution eller inte och det är genom att föra en politik som syftar till att försöka ändra dem.

PF:s något mer utförliga resonemang om den spanska revolutionen går i princip ut på samma sak: Styrke­förhållandena (nationellt och interna­tionellt) var sådana att en revolution var omöjlig. Men här stöter PF genast på ett besvärligt problem: den spanska verkligheten stämmer inte överens med »teorin«. Hur ta sig ur detta dilemma? Anpassa teorin till verkligheten, eller anpassa »verkligheten« till »teorin«? PF gör det senare. Enligt honom inskränkte sig de spanska massornas roll till att »aktivt« stödja folkfrontens »demokratiseringspolitik«. Det längsta han kan sträcka sig är att det fanns en »revolutionär potential«. Punkt slut. Inte ett ord om det revolutionära uppsving med massdemonstrationer, strejker, jord- och fabriksockupationer m m som utlöstes efter folkfron­tens valseger och gick långt utöver folkfrontens »demokratiseringspolitik« i sina politiska och ekonomiska krav. Inte ett ord om den massresning som blev svaret på Francos militärkupp och som medförde att den gamla statsapparaten, särskilt dess våldsapparat, slogs sönder och den verkliga makten hamnade i händerna på arbetarnas och böndernas egna organisati­oner, att en arbetar- och bondemilis snabbt organiserades för att besegra Franco och hålla ordning i de delar av Spanien där kuppen hade nedslagits, att arbetarna tog över fabrikerna och verkstäderna och att lantarbetarna och fattigbönderna lade beslag på jorden och fördelade den mellan sig eller bildade kollektivjordbruk. Den sociala revolutionen i Spanien, som ingående har beskrivits av ett stort antal histori­ker, var i själva verket betydligt mer djupgående än i Ryssland vid tiden för Oktoberrevolutionen 1917.

Det är mycket avslöjande att PF inte med ett ord berör Claudin beskrivning av denna spanska verklighet. Det skul­le givetvis bara skapa oreda i PF:s fina schema: den sociala revolutionen exis­terade enbart som en »potential« och något annat kunde det inte bli heller, ty »de europeiska kapitalisterna tänkte inte tillåta någon revolutionär utveck­lings

Vi har hört argumentet förut. Det har alltid använts av motståndare till sociala revolutioner. Redan 1917 till­grep mensjevikerna och vissa bolsjeviker (bl a Zinovjej och Kamenev) den typen av resonemang för att avråda från försök att gripa makten.

Frågan om en revolution har utsikter att segra eller ej avgörs inte av kapitalisternas subjektiva vilja. Om så ha­de varit skulle vi aldrig ha fått uppleva någon segerrik revolution, ty kapitalisterna är alltid emot sociala revolutio­ner och så kommer det att förbli tills dess den socialistiska revolutionen seg­rat i världsmåttstock. Säg den revoluti­on som segrat med imperialisternas goda minne? Ryssland, Kina, Kuba, Vietnam?

Ur en rent militär synvinkel har imperialistmakterna alltid varit starkare än de revolutionära rörelserna. Ändå har revolutioner segrat. Varför? Jo, därför att en revolution är inte en frå­ga om en rent militär konfrontation. Det rör sig om klasskamp, en i grun­den social och politisk kraftmätning. Tag t ex den ryska revolutionen. Hur kunde den bolsjevikledda revolu­tionen gå segrande ur konfrontationen med inte bara den tsaristiska armén, utan också de utländska interventionsarméerna? Jo, därför att den tsaristiska armén till stor del bröts sönder in­ifrån och soldaterna vanns över till re­volutionens sida, medan arbetarprotesterna i de imperialistiska staterna tvingade regeringarna där att avbryta sina interventionsförsök. Eller hur kunde vietnameserna segra trots att de slogs mot världens starkaste militär­makt? Jo, därför att det till slut blev politiskt omöjligt för USA-regeringen att fortsätta kriget, inte därför att USA militärt hade besegrats.

Spanien då? Är det fullkomligt ute­slutet att något liknande skulle kunnat hända där? I själva verket var det internationella läget vid tiden för spanska inbördeskriget betydligt gynnsam­mare för de revolutionära krafterna än det var under stora delar av Vietnam-kriget. En medveten inriktning på att fördjupa och konsolidera den sociala revolutionen i Spanien skulle inte bara ha stärkt de spanska massornas kamp- och offervilja och fungerat undergrävande på moralen i Francos trupper (Jfr tsaristarmén i Ryssland) utan också ha fått gynnsamma återverknin­gar på klasskampen utomlands, i för­sta hand Frankrike, men även i andra länder. Och detta skulle i sin tur i grunden ha förändrat den internationella »kraftfördelning« som PF är så förhäxad av.

Hela detta problemkomplex, som Claudin diskuterar ganska utförligt, är nödvändigt att analysera för att det ska vara möjligt att dra några slutsat­ser om vad en alternativ politik skulle ha kunnat få för konsekvenser. PF ig­norerar hela frågeställningen. Det är ett axiom att folkfrontspolitiken var den enda rätta. Det är bara dumskallar eller ansvarslösa frasmakare som kan ifrågasätta detta. Därför har PF bara spydigheter till övers för Claudins alternativa strategi: »Troligen är det dock tur för honom att hans spekulati­oner aldrig sätts på prov. Det är ju för sent att söka bevisa dem«. Ja, det är möjligt att Claudins strategi hade miss­lyckats. Men en sak är klar och det är att resultatet knappast kunde ha blivit värre än det blev med den förda folk­frontspolitiken: totalt nederlag. Detta obestridliga faktum borde göra PF lite mindre kategorisk i sina omdömen.

Som vi sett förtiger PF fullständigt den sociala revolution som ägde rum särskilt under inbördeskrigets inledan­de fas. Anledningen är givetvis att den spanska verkligheten inte stämmer överens med »teorin« om att revolutionen befann sig i sitt »borgerligt-demokratiska stadium«. Han nöjer sig emellertid inte med detta våld på verkligheten. Han påstår också helt fräckt att folkfrontsstrategin »accepterades av alla« (med undantag av »smågrup­per«). PF fortsätter: »Kommunister, socialister, anarkosyndikalister, borgerliga — alla enades i kampen mot Franco. Alla ansåg att denna demokratiska front, denna samordning, skul­le ge största chansen att besegra fascismen«. Det enda som stämmer i denna beskrivning är att de grupper PF nämner (med undantag av en stor del av borgarna som stödde Franco) var villiga att bekämpa Franco. Däremot är det felaktigt an alla skulle ha stött folkfrontspolitiken. Majoriteten av socialisterna (de s k caballeristerna), anarkosyndikalisterna och POUM (som PF förmodligen räknar till »smågrupperna« trots att partiet hade tiotusentals medlemmar, dvs var flera gånger större än PF:s eget VPK) förkastade folkfrontsstrategin och förespråkade social revolution.

Som Claudin visar förmådde dock dessa (p g a politisk oklarhet och inbördes splittring) inte formulera en gemensam och klar alternativ strategi till folkfrontspolitiken. Detta i kombinati­on med bl a hårda sovjetiska påtryckningar (villkor för vapensändningar m m) gjorde an de hamnade på defensiven och bara förmådde föra ett uppe­hållande försvar för de sociala erövrin­garna. Bit för bit trängdes de tillbaka och tvingades uppge sina positioner. Den oheliga alliansen mellan kommu­nister, högersocialister och borgerliga republikaner utmanövrerade sina poli­tiska motståndare en efter en enligt välkänt mönster (»salami-taktiken«). Först slog man till mot och avlägsnade de mest radikala grupperna, sedan gick man vidare och tog itu med nästa grupp osv. På detta vis hade man till slut utmanövrerat inte bara en rad »smågrupper« och POUM (som för­bjöds sommaren 1937), utan också vänstersocialisterna (med Caballero i spetsen) och anarkosyndikalisterna.

Men inte nog med det. När koalitionen mellan borgarna, högersocialisterna och kommunisterna på detta sätt hade trängt tillbaka de övriga kom turen till kommunistpartiet självt. Borgarna och högersocialdemokraterna hade utnytt­jat kommunisterna som spjutspets för att bli av med de radikala strömningarna inom arbetarrörelsen. Nu behövdes de inte längre. Tvärtom stod kommu­nisterna i vägen för en kompromissfred med Franco. Slutet för den spanska republiken var nu nära. Kampviljan hos de arbetande massorna hade systematiskt brutits ner genom att dess sociala erövringar krossats och deras organisationer förföljts. Demoraliseringen spred sig snabbt. Resultatet blev Kataloniens katastrofala fall (Barcelona föll praktiskt taget utan strid) och den s k Casado-revolten, ett militärt uppror som hade sin udd riktad mot kommunisterna och syftade till att få slut på inbördeskriget till nästan vilket pris som helst. Folkfrontens saga var slut.

Det finns egentligen mycket mer att säga om både Spanien och PF:s recension. Vi ska dock begränsa oss till en kommentar till. Det gäller PF:s lättsinniga och kategoriska avståndstagande från Claudins uppfattning att de fran­ska och italienska kommunistpartierna hade stora möjligheter att gripa mak­ten under andra världskrigets slutskede. Det intressanta är att Claudin på denna punkt kan åberopa stöd från stalinistiskt håll. Kritik mot de franska och italienska kommunisterna att de låtit denna möjlighet glida sig ur hän­derna framfördes nämligen vid Kominforms grundningsmöte (1947). I spetsen för denna kritik gick de jugoslaviska representanterna, men de fick också stöd av den polska representanten Gomulka. Ingen av de övriga dele­gationerna ställde upp till försvar för fransmännens och italienarnas agerande. Inte nog med det. Även ledande medlemmar i det franska och italienska partiet har senare fört fram liknande kritik. Den mest kände av dessa är André Marty, som under 30- och 40-talen tillhörde den s k ledartrojkan (Thorez, Duclos, Marty) i det franska partiet. Även om historien lärt oss att »analyser« av stalinistiskt ursprung bör behandlas med varsamhet, borde detta ändå fungera som en tankeställare och därmed också föranleda en viss försiktighet i omdömena. Men inte hos PF. Han har bara sarkasmer att komma med.

Därmed lämnar vi PF:s recension för att titta på vad hans partikamrat lyckats åstadkomma.

Ingemar Andersson (VPK) — Ny Dag nr 2/81

Det bör sägas redan från början att IA:s recension är av en helt annan ka­raktär än Franckes. Den är relativt sansad i både ton och innehåll. Den erkänner vissa kvaliteter hos Claudins arbete, t ex att hans »synpunkter på Lenins partiteori är intressanta«, att behandlingen av ultravänsterpolitiken i Tyskland förmedlar »insikter som är värdefullas att avsnittet som avhand­lar schismen mellan Moskva och det jugoslaviska partiet är bra och att Claudin förmodligen har rätt i att läget i Grekland 1944 var sådant att kommunisterna skulle ha kunnat gripa makten. Kritiken är också den ganska återhållsam. Det är inte fråga om råsopar under bältet á la PF, utan del förefaller som om IA, utifrån sina politiska utgångspunkter, åtminstone allvarligt försökt hitta svaga punkter i det som Claudin verkligen sagt. Sedan är det en annan sak att IA inte lyckats särskilt väl i sitt uppsåt.

IA gör t ex en ansats att kritisera Claudins tes att en av de grundläggan­de orsakerna till Kominterns urartning står att söka i att organisationen bildades och byggdes upp »med det specifi­ka syftet att leda en omedelbart förestående världsrevolution och det i ett läge då någon sådan inte förestod«. Detta är faktiskt en mycket fruktbar angreppspunkt, men tyvärr vidareutvecklar IA inte sin tankegång, utan trasslar in sig i en rad hårklyverier som inte leder någon vart. (Claudins resonemang går i korthet ut på att det felaktiga perspektivet ledde Lenin & Co att på ett brådstörtat sätt och till stor del med organisatoriska medel söka skapa »rena« partier av bolsjevikisk typ i stället för att låta sådana partier mogna fram genom en längre klargöringsprocess — diskussioner, klasskampserfarenheter osv. Detta förde med sig att Komintern redan från bör­jan fick en ultracentralistisk struktur, att det sovjetiska partiet fick ett opro­portionerligt stort inflytande, samti­digt som det kritiska och självständiga tänkandet undertrycktes i de övriga partierna och därmed de opportunistiska tendenser som var benägna att blint följa Moskvas direktiv gynnades. Därmed var urartningen av Komintern inbyggd i Komintern redan vid födseln. Claudin menar att utvecklingen därefter var mer eller mindre automa­tisk om än inte oundviklig. Även om det faktiskt finns en del sanning i Claudins resonemang, duger det inte som en förklaring på Kominterns urart­ning. Orsakerna måste sökas i materiella faktorer och inte i idéernas värld såsom Lenins »teoretiska misstag« osv. Bolsjevikernas överoptimism beträffande världsrevolutionens snara ankomst och det sätt på vilket Komintern byggdes upp kan givetvis ha un­derlättat urartningsprocessen, men in­te orsakat den. Kominterns utveckling var intimt sammanknippad med utvecklingen i Sovjetunionen. M a o skulle en annan utveckling i Sovjet också inneburit en annan utveckling för Komintern. Således måste frågan om Kominterns urartning ledas tillba­ka till den ryska revolutionens urartning. Det är endast om vi finner rötter­na till den senare som vi kan förklara den förra. — Vi återkommer till denna frågeställning i det avslutande avsnittet i denna artikel.)

Den enda fråga som IA diskuterar lite utförligare gäller Claudins analys av Stalins syften med kraven på en andra front under andra världskriget. Detta förefaller å andra sidan en smula underligt eftersom det inte tillhörde de »tyngre« avsnitten i Claudins verk, men uppenbarligen är det så att IA an­sett sig ha fast mark under fötterna i sin kritik på denna punkt. Detta betyder å andra sidan inte att frågan är oviktig, ty den rör i sista hand sovjetregimens natur (något som IA dock inte berör), och förtjänar därför att disku­teras.

Tyvärr gör IA det allt för lätt för sig. Han rycker nämligen en mening ur sitt sammanhang på ett sätt som får Claudins uppfattning att framstå som myc­ket underlig. Den mening som IA bygger på lyder som följer: »Den andra fronten var alltså inget nödvändigt villkor för att besegra Tyskland, som Stalin påstod, utan för att förebygga risken för den socialistiska revolutionen i Västeuropa«. Om man inte känner till den föregående analysen (om bl a styrkeförhållandena på slagfältet — se nedan, förhandlingarna mellan »de tre stora« m m) och det efterföljande re­sonemanget, kan detta otvivelaktigt förefalla vara ett mycket vågat påstående. I själva verket upplöses »mysteriet« till stor del redan i de två meningar som följer den av IA åsyfta­de: »Den andra fronten var helt enkelt en av de viktigaste sidorna av Europas uppdelning i intressesfärer. Och Stalins sätt att tackla frågan styrdes av detta syfte ända från det att de stora allianserna började ta form«. (s. 127) Claudins resonemang går alltså ut på att Stalins främsta målsättning var att komma överens med västmakterna om hur Europas framtid skulle se ut. På grundval av en sådan överenskommel­se om »intressesfären (där det gällde att både ge och ta) hoppades sovjetledarna att det skulle vara möjligt att efter kriget upprätta ett bestående till­stånd av »fredlig samexistens« mellan Sovjet och västmakterna. Precis som försöken att få till stånd en antinazistisk allians med Frankrike och Storbritannien »under 30-talets andra hälft förutsatte att den spanska revolu­tionen hölls inom borgerliga gränser, sökte Stalin nu bygga en bestående allians med västmakterna på revolutio­nens bekostnad i Västeuropa. Försöken att vid krigsslutet hålla tillbaka och tom kväva revolutionerna i Ju­goslavien, Kina och Grekland var ett led i samma strävan.

IA varken nämner eller argumenterar mot detta. Han hävdar i stället att förklaringen till de sovjetiska kraven på en andra front är mycket enkel: att »Sovjet faktiskt behövde den militära avlastning som en andra front innebar«, eller alternativt att syftet var att »försvåra vad Sovjet hade att frukta mest — en separatfred mellan västmakterna och Tyskland«. För att underbygga sitt argument hävdar IA att Claudins påstående att det under kri­gets slutskede (från slutet av 1943) råd­de en stor sovjetisk militär överlägsenhet i Europa är falskt: »Claudin kan inte heller anföra andra belägg än några citat från politiserande högre västallierade officerare«. Här har IA läst slarvigt. De citat som Claudin redovi­sar härrör från president Roosevelts stabschef och från Roosevelt själv. Dessutom visar Claudin att detta var den officiella sovjetiska ståndpunkten efter andra världskriget (s. 125), något som IA förtiger. Sist men inte minst re­dogör Claudin för utvecklingen av det militära läget. IA:s påstående att tesen om en sovjetisk militär överlägsenhet i Europa (IA tillägger adjektivet »enorm«, något som Claudin aldrig hävdat) är ett »sensationellt påstående« i en »seriös historisk debatt« framstår som minst sagt lättsinnigt mot bakgrund av detta. Det är svårt att veta vad IA menar med »seriös« i detta samman­hang. Uppenbarligen räknar han inte sovjetiska källor dit. I själva verket är det IA som lär få svårt att finna »seriösa historiker« som avvisar Claudins allmänna karakteristik av de militära styrkeförhållandena från 1943 och framåt. (Vid krigsslutet, då väst­makternas arméer stod långt inne i Tyskland och USA hade skaffat sig monopol på atombomben var givetvis de rent militära styrkeförhållandena annorlunda. För en diskussion om möjligheterna att göra revolution i t ex Frankrike och Italien räcker det dock inte att hänvisa till detta nya läge. Jfr. resonemangen om Spanien tidigare och givetvis Claudins arbete.)

Ett annat faktum som IA tar mycket lätt på är att de hårdaste kraven på en andra front inte framfördes 1941-42, då situationen för sovjetarmén var svå­rast, utan från våren 1943 (i samband med Kominterns upplösning). Kraven blev sedan allt enträgnare i slutet av året för att få sitt allra mest kategoriska uttryck i en dagorder från 1 maj 1944. Hur förklarar IA detta? Lägg märke till att sovjetarmén redan under sommaroffensiven 1943 hade återerövrat två tredjedelar av det förlorade sovjetterritoriet. Det var från denna tidpunkt ingen tvekan om krigets utgång, särskilt som den sovjetiska krigsindustrin (belägen öster om Ural) hade kommit igång på allvar och producerade krigsmateriel i stora mängder. Med tiden skulle alltså sovjetarméns över­lägsenhet komma att bli allt större.

För att belysa detta ska vi citera en annan »oseriös (?) historiker«, nämligen Isaac Deutscher. Avsnittet är häm­tat ur hans Stalinbiografi (s. 397) och behandlar diskussionen mellan »de tre stora« på Teheran-konferensen (i no­vember 1943). Deutscher skriver:

Skenbart gällde frågan de militä­ra operationernas fortsatta förlopp. I själva verket var den mycket mera omfattande, ty av dessa operationer berodde, till en viss grad, Europas politiska utveckling efter kriget. Churchill framlade för konferensen sin plan för en anglo-amerikansk invasion på Balkan, vilket ytterliga­re skulle fördröja invasionen i Frankrike. Animositeten mellan Stalin och Churchill, vilken legat och grott sedan deras möte i augusti 1942, bröt genast fram med förnyad styrka. 1942 hade Stalin misstänkt att motivet bakom dröjsmålet med den andra fronten var hans alliera­des avsikt att låta Ryssland och Tyskland ömsesidigt trötta ut sig på varandra. Han kan alltjämt ha hyst samma misstanke, då invasio­nen i Frankrike inte ägde rum som­maren 1943 heller. Men nu, i slutet av 1943, fruktade han inte längre ett utrotningskrig. Inte kan han heller ha trott att Churchill räknade med Rysslands styrka, inte dess svaghet, och att syftet med hans nya plan var att förekomma en rysk ockupation av Balkanländerna. Churchill för­knippade verkligen också sitt för­slag om det nya företaget i Medel­havet med en plan på en gemensam brittisk, amerikansk och rysk ocku­pation av Balkanländerna. Stalin motsatte sig hårdnackat planen och krävde landstigningar i Frankrike.

Deutscher bekräftar således Clau­dins värdering av styrkeförhållandena på slagfältet. Men det är givetvis inte i första hand därför citatet medtagits, utan därför att Deutschers iakttagelser beträffande Stalins reaktioner inför förslaget att upprätta en ny front på Balkan illustrerar det som Claudin sagt om syftet med den andra fronten. Balkanländerna gränsade till Sovjet och tillhörde därmed det område som Stalin & Co ville inbegripa i Sovjets »intressesfärs Därför ville Stalin inte veta av någon allierad invasion där. Västeuropa däremot tillhörde västsidans »intressesfär«.

Hur ligger det då till med IA:s andra (alternativa) förklaring: att det Sovjet fruktade mest var en separatfred mellan Tyskland och västmakterna? Den­na tes håller inte alls. Mellan 80-90 procent av Nazitysklands landstridskrafter var redan insatta mot Sovjet, och vad som än hände skulle Hitler in­te ha kunnat öka sin slagkraft på östfronten tillräckligt för att kunna beseg­ra Sovjet. Faktiskt var det västmakter­na som från slutet av 1943 och stora delar av 1944 hade mest att frukta av en separatfred mellan Tyskland och Sovjet. (Detta var inte ett fullständigt osannolikt perspektiv. Förespråkare för detta fanns i Hitlers omgivning. Inte minst var Mussolini varm anhängare av en sådan separatfred.)

Dessutom var amerikanerna ange­lägna om att försäkra sig om ett sovje­tiskt deltagande i kriget mot Japan, vars utgång fortfarande var osäker.

Nej, IA:s »enkla« förklaringar visar sig vid en närmare granskning inte va­ra så enkla. De reser fler frågor än de besvarar. Vi lämnar därmed IA och övergår till två recensioner som publi­cerats i Gnistan (SKP:s veckotidning), nr 10-81. Deras karaktär gör att vi kan behandla dem ganska kortfattat.

Conrad K. Lindell

CKL:s recension skiljer sig markant från alla de övriga. I stort sett är det fråga om en lovsång till Claudins arbe­te. De kritiska synpunkter som CKL har att framföra gäller typiskt nog de avsnitt då Claudin kritiserar från »vänster«: »han tenderar för mycket åt den trotskistiska kritiken av folkfrontspolitiken«, »han underskat­tar betydelsen av arbetet för kollektiv säkerhet inför andra världskriget, »han talar för en äventyrlig linje under slutskedet av kriget«. Detta säger ganska mycket om CKL:s politiska uppfattning. För honom ar en revolutionär politik »äventyrlig«. I stället ska man ena sig med borgarna (folkfrontspolitik, »kollektiv säkerhet«). Kritik mot Lenin, Komintern och stalinismen är utmärkt så länge den rör sekterism, vänsteravvikelser osv, dvs om det inte är nödvändigt att dra revolutionära slutsatser. Kritiken upphör att vara riktig då klassamarbetspolitiken angrips. Kort sagt: CKL läser Claudin på ett reformistiskt satt.

Även om CKL:s recension på sätt och vis är mer sympatisk än de övriga i det att han uppenbarligen inte försökt förvrida Claudins verkliga ståndpunk­ter, måste man bestämt varna för detta sätt att använda Claudin. Särskilt felaktigt är det att göra som CKL, dra en gräns vid 1934: Före den­na tidpunkt är Claudins kritik välgrun­dad och i huvudsak riktig, men när han kritiserar folkfrontspolitiken, lik­som kommunistpartiernas politik un­der andra världskrigets slutskede, då har han fel. Man måste ha klart för sig att Claudins analys (trots sina brister) är en sammanhängande enhet. Om man accepterar huvuddragen av Clau­dins framställning när det gäller Kominterns utveckling före 1934. då har man också skrivit under på att urartningen gått ganska långt i både Sovjet och i Komintern vid mitten av 30-talet. Det betyder bl a att man accepterat att Komintern reducerats till ett instrument för Sovjetunionens utrikespolitik. Folkfrontspolitiken var just ett uttryck för detta. Moskvas syfte med denna var att hindra och hålla tillbaka en revolutionär utveckling för att ska­pa gynnsamma betingelser för en antinazistisk allians med främst Frankrike och Storbritannien. Folkfrontspoliti­ken utgick alltså inte från den internationella arbetarklassens intressen och behov, utan från sovjetbyråkratins.

För det första innebär det att man på förhand avskrivit varje möjlighet av att det skulle ha kunnat finnas en revo­lutionär utväg ur den kris som rådde i mitten av 30-talet.

För det andra innebär det att det 1934 plötsligt rådde en identitet mellan världsproletariatets intressen och Moskvas utrikespolitiska manövrer för att få till stånd en allians med »västdemokratierna«. (OBS att politi­ken genomfördes konsekvent i världs­måttstock. I t ex Latinamerika lades kampen mot USA-imperialismen ner till förmån för kampanjer mot den tyska nazismen. Med tanke på att den ty­ska närvaron i denna världsdel var för­svinnande liten kan man fråga sig: »I vems intresse?«)

För det tredje innebar det ett accep­terande av tesen att folkfrontspolitiken var det effektivaste sättet att stoppa fascismen, vilket svårligen låter sig be­visas om vi tittar i facit (nederlaget i både Frankrike och Spanien). Till råga på allt lyckades politiken inte ens åstadkomma den av Moskva eftersträ­vade alliansen med Paris och London. Kan en politisk bankrutt demonstreras tydligare?

Hans Isaksson

HI:s recension är i särklass den mest förvirrade och absurda av dem vi behandlat hittills. Att reda ut alla miss­uppfattningar, motsägelser, förvräng­ningar och direkta felaktigheter som HI:s bedrövliga alster år bemängt med skulle kräva en hel broschyr. Vi ska därför begränsa oss till att ta upp någ­ra exempel för att påvisa karaktären av hans produkt.

HI inleder med att skriva att Claudins verk »förmedlar viktig kunskap om vår historia från en som har varit med att göra den«. Vari denna »viktiga kunskap« består är det dock svårt att förstå efter att ha läst HI:s recension. vara kritisk mot en del av Claudins uppfattningar, men det går inte att läsa ho­nom hur som helst, godtyckligt plocka vad som passar ens egna ideologiska fördomar och förkasta resten.

I och för sig erkänner HI att Clau­din har en del vettigt att säga om ultravänsterpolitiken i Tyskland 1928-34 (Hl skriver felaktigt 1935), om Sovjets politik 1939, och om de jugoslaviska och kinesiska revolutionerna, men f ö är Claudin — om vi får tro HI — full­ständigt ute och cyklar och förresten är även de läsvärda avsnitten behäftade med mycket stora brister. Claudin har nämligen en »synnerligen snäv historiesyns Han är ju »trotskist« och hans verk »återger en genomarbetad trotskistisk syn« på historien, Slutsats: »Den bör läsas med åtminstone (!) samma vaksamhet som t ex den klassiska SUKP(b):s historia«.

Allt vad Hl här skriver är ren och skär gallimatias.

Claudin »trotskist«? Här har HI brukar begreppet »trotskist« på samma slappa sätt som var brukligt på Stalins tid. Den enda beröring med »trotskismen« som Claudin har, är att han ger Trotskij rätt i en del av hans kritik mot Komintern och utvecklingen i Sovjetunionen. (Detta gäller särskilt i fallet Tyskland, där HI själv är benägen att ge Claudin rätt. Ska vi tolka det som att Hl åtminstone är »halv-trotskist«?) Bortsett från detta innehåller Claudins verk mycket (för det mesta helt felaktig) kritik mot Trotskij och trotskismen. Claudin avvisar t ex Fjärde Internationalen med en fnysning, han förkastar fullständigt en av trotskismens grundpelare, »teorin om den permanenta revolutionen« (något som HI tydligen inte alls upptäckt); han är inte (som trotskismen) principiellt motståndare till folkfrontspolitiken (det han kritiserar är det stelbenta sätt på vilket den tillämpades i Frankrike och Spanien). Helt följdriktigt är Claudin idag positiv till eurokommunismens strategi, fast givetvis med vissa reservationer. (Han anser att grund­tanken är helt korrekt, men att eurokommunisterna gått för långt i sitt klassamarbete. För en något radikala­re eurokommunism är således Claudins recept). Ska man sätta en etikett på Claudin bör därför beteckningen »vänstereurokommunist« ligga nära till hands.

Eftersom Claudin på flera avgörande punkter förkastar trotskismen kan han inte heller ha skrivit »en genomar­betad trotskistisk« analys. Vad han däremot gjort är att han på ett ärligt sätt och utifrån fakta försökt beskriva och analysera den kommunistiska rörelsens historia. Man kan förvisso ifrågasätta hans slutsatser och tolkningar. Han kan också ha misstagit sig på enskilda detaljer och t o m fullständigt förbisett andra. Vad vi däremot är övertygade om, är att HI kommer att få det mycket svårt att föra i bevis att Claudin skulle ha förfalskat citat, diktat ihop historiska fakta osv. Att jämföra Claudins arbete med den stalinistiska SUKP(b):s historia från 1938, där lögnerna fullständigt staplas på varandra är i det närmaste befängt. Därmed vill vi inte ha sagt att HI är rub­bad. Nej, HI:s recension är bara ett exempel på den slags skadliga ideologiska blockering som Claudin själv och de flesta andra stalinister var offer för under Stalin-epoken. Skillnaden är ba­ra att HI:s Mecka heter Beijing, medan Claudin & Co:s hette Moskva.

Av ovanstående borde framgå att undertecknad menar att det är ganska meningslöst att föra en diskussion om de uppfattningar som HI ger uttryck för. Det fåtal som delar HI:s mycket förvridna historiesyn är oemottagliga för sakargument och de som inte gör det lär heller inte påverkas det minsta av hans skriverier. Det finns alltså in­gen anledning att ödsla krut på eländet. Det får räcka med att påvisa två grova lögner i HI:s recension.

Den första lögnen är att trotskisterna »i många länder« skulle ha suttit »på staketet i kampen mot fascismen under andra världskrigets I själva ver­ket var trotskisterna de första som inledde illegala aktioner mot ockupati­onsmakten i de av naziarmén härtagna länderna. Detta medan de stalinistiska kommunistpartierna fortfarande »satt på staketet« som en konsekvens av den sovjet-tyska pakten (1939-41). Helt lo­giskt blev också listan över fängslade, deporterade och dödade trotskister un­der andra världskriget mycket lång. Nästan hela den ledande kadern i Eu­ropa före kriget och många basmedlemmar fick sluta sina dagar i nazistiska koncentrationsläger.

Den andra lögnen hänger samman med den föregående. HI är nämligen medveten om — och kritisk emot — att kommunistpartierna i stort sett inte förde någon kamp mot den tyska na­zismen under perioden 1939-41 (dvs till den 22 juni 1941 då Hitlers arméer angrep Sovjet). Detta föranleder HI att anklaga Claudin för att inte erkän­na någon »antifascistisk kamp vare sig nationellt eller internationellt«. HI fortsätter: »Hans invändningar mot Kominternpolitiken 1939-41 inriktar sig huvudsakligen mot uppenbart pro-tyska tendenser — inte mot att man undandrog sig kampen mot fascismen«.

HI:s påstående är fullständigt absurt. Redan på den första sidan som behandlar den sovjetisk-tyska pakten klargör Claudin att dess värsta konsek­vens var att den antifascistiska kampen övergavs. Detta tema genomsyrar sedan hela avsnittet och återkommer i del 2 när han behandlar det franska kommunistpartiets politik under krigs­åren (se t ex del l, s. 385-86, 391, 393, 395 och del 2, s 23-25). De protyska tendenserna i Kominterns propaganda, som helt riktigt Claudin också kritiserar, var bara en sida av samma politik.

Därmed lämnar vi recensionerna. men efter att ha använt så många rader för att kritisera andras kritik, bör det väl vara på sin plats att också säga några ord om på vilka punkter författaren till dessa rader anser att kritik måste riktas mot Claudin. Jag ska inte gå in på några detaljer, utan bara skissera några av de viktigare metodologiska och principiella frågeställningarna. En utförligare analys får vi återkomma till.

Några kritiska hållpunkter

Den första punkten gäller Claudins syn på orsakerna till Sovjetunionens och Kominterns urartning. Som vi re­dan varit inne på (se avsnittet om Ingemar Anderssons recension) tar Claudin sin utgångspunkt i påstådda teoretiska misstag hos Lenin (uppfattningen att »kapitalismen var döende«, att »världsrevolutionen var på oemotståndlig frammarsch« osv). Dessa fel­aktiga teorier skulle i sin tur lett fram till felaktiga politiska och organisatoriska slutsatser (t ex beträffande Kominterns struktur och politik) och därmed ’.ar degenerationsprocessen igång.

För det första kan man ifrågasätta om allt det som Claudin vill beteckna som teoretiska misstag verkligen var sådana (det finns otvivelaktigt en del matnyttigt i hans kritik, men ofta är den överdriven och i synnerhet drar han alltför långtgående slutsatser). Men den avgörande bristen ligger inte på den nivån. Kardinalfelet i Claudins analys är att den är idealistisk. Och detta är förvånande eftersom Claudin gör anspråk på att utgå från den mar­xistiska världsåskådningen, som klart säger ifrån att det är materiella faktorer och inte idéer som styr den histori­ska utvecklingen. Det är helt enkelt inte möjligt att förklara Kominterns och Sovjetunionens urartning med teoreti­ska, politiska, organisatoriska eller andra misstag. Sådana faktorer kan gi­vetvis underlätta eller försvåra en viss utveckling, men i grunden ligger betydligt mer handfasta materiella faktorer: klasskampen, den ekonomiska utvecklingen osv. Det är i detta samman­hang symptomatiskt att Claudin inte behandlar det sociala skikt, byråkra­tin, som tillskansade sig makten i parti och stat i Sovjetunionen under 20-talet. Därmed saknar Claudin också det nyckelbegrepp som gör det möjligt att korrekt förstå och analysera utvecklingen. Exempelvis var det inte en samling felaktiga teorier som styrde in allt på felaktiga banor, utan tvärtom byråkratin som omstöpte teorin för att denna skulle främja dess intressen (ett exempel på detta är »teorin om socia­lismen i ett land«, som Claudin själv behandlar). Denna fatala oförmåga att förstå urartningens materiella rötter gör Claudin också oförmögen att förstå stalinismen och det avgörande brott med leninismen som den innebar. Claudin förmår därför bara beskriva en del av stalinismens yttringar (vilket dock ofta görs på ett mycket förtjänstfullt sätt).

En annan central punkt i en kritik mot Claudin gäller hans syn på den revolutionära strategin och taktiken. Hans centristiska vacklan i förhållande till folkfrontspolitiken har vi nämnt ti­digare. Andra frågeställningar tillhörande detta fack är hans principiella avståndstagande från en centraliserad International (inte bara en byråkratiskt centralistisk International, utan en centraliserad International överhuvudtaget). Avvisandet av teorin om den permanenta revolutionen hör också hit.

En tredje punkt gäller Claudins idealiserade bild av den kinesiska revolutionens teori och praktik (vilket f ö lett till att avsnitten om Kina, särskilt det i del 2, är förhållandevis svaga).

På de ovan nämnda punkterna (och en del andra) är det således möjligt att rikta allvarlig kritik mot Claudin. Kritiken är så grundläggande att det skulle vara rena bedrägeriet att försöka ge sken av att hans verk ger en revolutio­närt marxistisk framställning och analys av »krisen i den kommunistiska rörelsen«. Däremot har verket andra kvaliteter som gör att det bör läsas av varje klassmedveten arbetare och andra progressiva. Det gör inte minst ett viktigt röjningsarbete för att avslöja många stalinistiska myter och för att återupprätta den historiska sanningen.

Speciellt värdefulla är de avsnitt som beskriver de praktiska konsekvenserna av Kominterns (och Moskvas) politik. Även de mer teoretiska avsnitten innehåller mycket läsvärt. De bör dock lä­sas med större försiktighet och betraktas som ett kontroversiellt, men viktigt diskussionsinlägg i den debatt som är nödvändig att föra om stalinismens rötter, den revolutionära strategin osv. Under förutsättning att Claudins arbe­te används på detta sätt kan det myc­ket väl bidra till att förverkliga den målsättning som Claudin själv uttalat i sin introduktion: »att röja väg för nya former för den revolutionära rörelsen, befriade så långt som det är möjligt från det förgångnas myter, bindningar och misstag« (s.21).

Martin Fahlgren

Från Fjärde Internationalen 2/1981

Den svåra vägen till Fjärde Internationalen

En av de positiva sakerna med Trotskijs Ryska revolutionens historia är att den vid sidan av konfrontationen mellan fientliga klasskrafter i denna revolution, visar på konflikterna och den kamp som ägde rum inom monarkin, borgarklassen, småbourgeoisien och proletariatet och de partier som talade eller försökte tala för dem. Av största värde är den historia den berättar om vad som försiggick inom bolsjevikpartiet – inte bara dess beslut och handlingar, dess styrka och framgångar utan också dess tvekan och osäkerhet, dess misstag och svagheter och hur det löste dessa genom debatt och konflikt.

Eftersom jag anser att detta är den bästa metoden att studera revolutionär historia och i förhoppning om att denna aspekt av Trotskijs Historia kommer att stå som modell när Fjärde Internationalens historia skrivs, erbjuder jag det följande som ett bidrag till studiet av en viktig del av denna historia, den femårsperiod som slutade med grundandet av Fjärde Internationalen i september 1938. Det var denna period som Trotskij betecknade som den andra och slutliga fasen av Fjärde Internationalens ”förhistoria”.

Brytningen med Komintern

Internationalismen var en del av den marxistiska rörelsens hjärteblod ända från dess uppkomst. När Marx och Engels i Kommunistiska Manifestet uppmanade världens arbetare att gå samman avsåg de inte detta i en retorisk eller symbolisk bemärkelse – de menade att revolutionära arbetare måste bygga såväl en internationell organisation som nationella partier – och när möjligheten uppenbarade sig bidrog de till att organisera och leda den Första Internationalen. Ingen som gjorde anspråk på att vara marxist på 30-talet ifrågasatte nödvändigheten av en marxistisk international, även om det fanns olika meningar om den typ som behövdes. Detta var före Stalin upplöste den Kommunistiska Internationalen under det andra världskriget, dvs innan Stalin kungjorde att ett internationellt parti hade blivit föråldrat – en åsikt som fortfarande förfäktas av alla stalinismens riktningar och förgreningar idag.

Så 1933 handlade inte den avgörande frågeställning som revolutionärer stod inför om att ha eller inte ha, eller bygga, ett internationellt marxistiskt parti utan om en besläktad men avgränsad fråga: Vad gör revolutionärer när ett internationellt parti blir korrumperat eller urartar och avviker från sina ursprungliga revolutionära principer och handlingar? Stannar de kvar som medlemmar i en sådan international och försöker korrigera dess inriktning – eller beslutar de, vid en viss punkt, att sådana ansträngningar är utsiktslösa, bryter med den gamla internationalen och försöker bygga en ny?

En viss mängd erfarenhet hade redan hopats runt denna fråga. På 1870-talet ställde sig Marx och Engels bakom upplösandet av Första Internationalen, som de grundat, hellre än att låta den falla i anarkisternas händer. Efter Marx död banade detta väg för grundandet av den nya Andra Internationalen, som förenade världens marxister och spelade en allmänt progressiv roll under det kommande kvartsseklet. 1914 förespråkade Lenin en ny international på grund av att den Andra hade förrått marxismen genom att stödja imperialisterna i det första världskriget. Denna inriktning vägledde bolsjevikerna och andra internationalister genom kriget och ledde till, mer än fyra år efter Lenins första maning, grundandet av den Tredje eller Kommunistiska Internationalen.

Denna utveckling stod för vad som kan kallas förelöpare till det beslut som presenterade sig självt 1933, men självfallet kan inte förelöpare ensamt avgöra ett sådant besluts vikt – det avgörande kriteriet var den objektiva nödvändigheten. Och det var det kriterium som dominerade vid den Internationella Vänsteroppositionens exekutivmöte i Frankrike i augusti 1933, vilket röstade för att inleda arbetet i riktning mot bildandet av en ny revolutionär international. Detta var utan tvekan det mest betydelsefulla enskilda beslutet i vår rörelses 55-åriga historia.

I tio år, ända sedan 1923, hade Vänsteroppositionen arbetat på att reformera den Kommunistiska Internationalen och få den att återvända till leninismens väg och de revolutionära internationalistiska principer som utvecklats under Lenins ledning på Kominterns första fyra kongresser. Fastän uteslutna ur Komintern och dess sektioner betraktade de vänsteroppositionella sig som en fraktion av Komintern och krävde att de skulle återupptas, och förnekade varje avsikt att bli en självständig rörelse i konkurrens med Komintern.

Men Hitler kom inte till makten i början av 1933 enbart på grund av fegheten hos de socialdemokratiska och fackliga ledarna utan också på grund av den politik som fördes av det staliniserade Komintern, som bittert och framgångsrikt stred för att förhindra varje enhetsfront mot nazisterna. Och under de månader som följde vägrade Kominterns exekutivkommitté att erkänna något ansvar för den fascistiska förintelsen av den mäktiga tyska arbetarrörelsen och bekräftade enhälligt den politik som hade framkallat den tyska katastrofen. Denna bekräftelse övertygade Trotskij och de andra ledarna för Vänsteroppositionen om att Kominterns förfall hade passerat den punkt från vilken dess reformering inte längre var möjlig, att den var förbrukad som revolutionär kraft och att en ny international, att ersätta den med, var den internationella arbetarklassens mest akuta behov.

Detta var ett slående exempel på samtidig kontinuitet och förändring. Principerna – leninismens – förblev desamma, men för att kunna främja och förverkliga dessa principer blev det nu nödvändigt att radikalt förändra rörelsens inriktning, organisatoriska karaktär och taktik. Tidigare hade vår rörelses huvudsakliga, praktiskt taget allt annat uteslutande, arbete bestått i att formulera och sprida propaganda riktad till de kommunistiska partierna, deras led och periferi, för att söka övertala dem att ändra sin politik så att de kommunistiska partierna kunde bli förmögna att leda proletära revolutioner. Nu förändrades vårt arbetes axel på ett grundläggande sätt. Vi skulle själva ta på oss ansvaret för att bygga den leninistiska internationalen och partierna – inte ensamma förstås, utan tillsammans med andra revolutionära krafter, inklusive de som fortfarande kunde vinnas från kommunistpartierna. Propaganda skulle fortsätta att vara av väsentlig betydelse men dess form måste modifieras och vidgas p.g.a. att den skulle riktas till såväl icke-kommunistparti- som kommunistparti-publik och den måste kombineras med arbete i arbetar- och massrörelserna och med andra självständiga aktiviteter för att bygga kadern till de nya leninistiska partierna. För att förstå omfattningen, djärvheten och svårigheterna hos detta åtagande krävs historisk inlevelse och en viss kännedom om Vänsteroppositionens tillstånd vid denna tidpunkt.

Medlemmar och strömningar

I tio års tid hade dess medlemmar rekryterats utifrån tanken att det behövdes en leninistisk fraktion i kommunistpartierna, inte ett nytt parti. De hade skolats kring denna idé vid rekryteringen. Merparten av aktiviteten hade ägnats åt att sprida denna idé bland de kontakter de hade. Fraktion-inte-parti hade på så vis ställning av nästintill tradition. Så det kunde förväntas att det skulle finnas ett starkt psykologiskt motstånd mot den nya inriktningen. Men i själva verket visade det sig vara förvånansvärt litet och kortvarigt. En oppositionell grupp bröt sig ur i Frankrike, men den skulle antagligen ha brutit på en annan fråga om inte denna dykt upp. Här och var kunde inte enskilda medlemmar anpassa sig till vändningen och hoppade av. Oppositionen var så liten att det var möjligt att genomföra denna viktiga förändring utan att hålla en internationell konferens.

Denna nästan fullständiga enighet vittnar om en relativt hög nivå av politiskt medvetande bland medlemmarna i Vänsteroppositionen, vilka hade försökt påverka utgången av kampen mot fascismen i Tyskland innan den segrade och förstått den huvudsakliga innebörden av det värsta nederlag som arbetarrörelsen någonsin fått utstå. Det vittnar om den exceptionella auktoritet som Trotskij åtnjöt, vars argument till förmån för en ny inriktning framstod som oantastliga för medlemmarna. Men det kan också ha speglat en otillräcklig förståelse för de väldiga hinder som låg framför dem och som ingen kunde ha förutsett i detalj.

En av Vänsteroppositionens främsta tillgångar har redan nämnts – det faktum att dess medlemmar var bättre skolade, ideologiskt och politiskt, än varje annan tendens från denna period. Men å andra sidan var den en liten, svag och fattig rörelse.

En internationell konferens i februari 1933 hade övervarits av representanter för oppositionen i elva länder: tio i Europa(1) och USA. De sovjetiska och italienska sektionerna var organisationer i exil efter Hitlers seger. Vid den tidpunkten existerade inte längre oppositionen i Sovjet som en fungerande organisation, dess kvarvarande medlemmar hade isolerats, skickats i exil eller fängslats av det stalinistiska förtrycket, avskurna frän såväl varandra som Trotskij och oppositionens centrum utomlands. De grekiska och spanska sektionerna var de största, var och en med över tusen medlemmar. De övriga sektionerna hade ett genomsnittligt medlemsantal på några hundra och många av sektionerna var mindre. Merparten av sektionerna var oförmögna att publicera ens en fyrsidig veckotidning. Ett skäl till varför det inte hölls någon internationell konferens i slutet av 1933 var rörelsens materiella fattigdom. Den hade hållit en konferens i februari och hade inte råd att betala kostnaderna för ytterligare en så tätt inpå. I själva verket hölls inte nästa konferens förrän 1936.

Både den Andra och Tredje Internationalen hade miljontals medlemmar vid denna tidpunkt. Det fanns två andra internationella grupperingar på vänsterkanten – den Internationella Kommunistiska Oppositionen eller högeroppositionen som leddes av Heinrich Brandler, och den lösa centristiska koalitionen av vänstersocialdemokratiska och oppositionella kommunistiska tendenser som uteslutits ur Komintern för sitt motstånd mot den stalinistiska ”tredje periodens” ultravänsterism som senare blev känd som Londonbyrån. Båda dessa grupper hade 1933 medlemsorganisationer som var många gånger större än det maximum på fyra- till femtusen som då tillhörde Vänsteroppositionen. De mäktigaste rörelser börjar alltid små, så litenhet är ingen synd under förutsättning att man inte envisas med det. Men litenhet är heller aldrig någon dygd eller en fördel för de som syftar till att vinna en majoritet för att förändra världen.

Förutom sin litenhet hade Vänsteroppositionen handikappet av en ogynnsam klassammansättning – merparten av dess sektioner hade en stor procent av småborgerliga element, intellektuella och studenter. Detta är inte heller ovanligt i arbetarrörelsens tidigare stadier men ger regelbundet upphov till problem. Dessutom var många av dess medlemmar immigranter som inte var bekanta med landet de levde i eller dess arbetarrörelse. Merparten av medlemmarna var unga och hade föga politisk eller organisatorisk erfarenhet. Några hade bara gjort sina första erfarenheter i kommunistpartierna under de år då de staliniserades och där de blev allvarligt felskolade i många frågor.

Sektionernas ledare tenderade att vara aningen äldre och mer erfarna. Några hade rötter i arbetarrörelsen som sträckte sig tillbaka till tiden före den ryska revolutionen eller första världskriget. Ett fåtal av de nationella ledningarna, som de belgiska och amerikanska hade en viktig tillgång i att de arbetat tillsammans i kommunistpartierna i stället för att ha, så att säga, träffats i Vänsteroppositionen. Men ingen av dem hade fullt ut frigjort sig från det synsätt som varit förhärskande i Komintern efter Lenin och innan den blev helt underkuvad av den stalinistiska fraktionen – nämligen uppfattningen att det revolutionära partiet är en federation av fraktioner snarare än en kamporganisation som strävar efter politisk homogenitet och kollektiv ledning. Principlös fraktionalism och t o m klickmentalitet undergrävde regelbundet ansträngningarna att få till stånd politisk och organisatorisk stabilitet hos oppositionens nationella sektioner och deras ledande organ.

Ända fram till 1933 var den enda internationella samordningskommitté som Vänsteroppositionen hade det Internationella Sekretariatet: det året kompletterades den med en exekutivkommitté som i själva verket bara var ett utvidgat IS. Internationella Sekretariatets sammansättning var delvis tillfällig på grund av att de nationella sektionerna saknade pengar för att kunna sända representativa och auktoritativa medlemmar att tjänstgöra vid centrum i Paris. Merparten av IS’ medlemmar var unga och dess sammansättning förändrades ofta. Ofta som ett resultat av fraktionella förändringar i de nationella ledningarna, i synnerhet den franska sektionen. Det hade bara en stabsmedlem på heltid, den administrativa sekreteraren. De övriga medlemmarna ägnade mesta delen av sin tid till de egna sektionernas arbete. Allt som allt var IS’ oberoende auktoritet aldrig speciellt stor under denna tid.

Vår största tillgång på 30-talet var det ledarskap som Trotskij gav. I sin person representerade han en direkt kontinuitet till den ryska revolutionens erfarenheter, den långa segslitna kamp som föregick den och lärdomar från Komintern på både Lenin och Stalins tid.

Denna kontinuitet gjorde det möjligt för Vänsteroppositionen att undgå merparten av de destruktiva misstag och falska starter som hemsöker rörelser som börjar från noll. Hans auktoritet – moralisk, politisk och teoretisk – höjde sig över alla de övriga oppositionsledarnas. Han var mer än någon annan medveten om IS’ brister, men han var också medveten om, i likhet med varje god partiorganisatör, att man måste arbeta med de styrkor som finns till hands och inte förkasta dem för att de är långt ifrån perfekta eller ideala.

Trotskij hade en orubblig tilltro till arbetarnas förmåga att frigöra sig själva från klassutsugning och förtryck, under förutsättning att de hade ett ledarskap som var vuxet sina uppgifter. Han hade också en aldrig sviktande övertygelse om att arbetarklassens förtrupp var kapabel att skapa ett sådant ledarskap. Detta var källan till både hans tålamod med andra och hans egen obrutna aktivism tom när han var kringskuren som en fånge i en cell. Därför arbetade han med medlemmarna av IS och de nationella ledningarna och försökte skola dem i marxismens och den principfasta politikens metoder för att hjälpa dem att leva upp till sitt ansvar som revolutionära kadrer och att ge hela rörelsen en kollektiv ledning.

Det var ett ofta frustrerande arbete på grund av att allihop verkade under mördande press – trycket från isolering och av en oavbruten serie av nederlag och bakslag, tryck från imperialismen och stalinismen, förtryck av alla de typer, fascismens utbredning, fattigdomen och demoraliseringen som bottnade i massarbetslöshet och mycket mer – och de flesta av de ledande personerna under 30-talet hade lämnat rörelsen vid slutet av det andra världskriget. Trotskij kunde inte i sig själv kompensera de ogynnsamma objektiva villkoren eller IS’ brister som ledning. Men han förmådde och begränsade i själva verket deras inflytande på rörelsens arbete. Ibland på ett avgörande sätt.

De fyras deklaration

De första resultaten av beslutet i augusti 1933 att arbeta för en ny International var ganska uppmuntrande. En vecka senare hölls en internationell konferens i Paris bestående av de centristiska grupperna i och kring Londonbyrån. Vänsteroppositionen deltog i syfte att ta upp perspektivet på en ny International och vinna allierade kring detta krav, något som blev känt som De fyras deklaration. Trotskij pekade på att en jäsningsprocess var ofrånkomlig hos den radikala rörelsen när lärdomarna av den tyska katastrofen började få effekt, och på att det var troligt att denna skulle resultera i uppkomsten av eller bidra till att stärka vänstertendenser hos de centristiska och socialdemokratiska organisationerna. Detta bekräftades på Pariskonferensen där tre nationella grupper(2) förenade sig med Vänsteroppositionen för att underteckna De fyras deklaration. Två av dessa grupper ändrade snart uppfattning i fråga om en ny international, men den tredje , en holländsk organisation ledd av Henricus Sneevliet, anslöt sig till Vänsteroppositionen som dess holländska sektion. Sneevliet blev medlem av exekutivkommittén och spelade en betydande roll i den under de följande fem åren.

Kort efter Sneevliet-gruppens anslutning ändrade den Internationella Vänsteroppositionen namn till internationella Kommunistiska Förbundet, IKF, det namn under vilket vi var internationellt kända fram till 1936.

Den nya inriktningen fick hälsosamma effekter i flera av sektionerna. I Frankrike motiverade den oppositionens ungdomsgrupp att initiera ett seriöst fraktionsarbete i Socialistpartiets ungdomsgrupp. Något som ledde till värdefulla resultat ett år senare. I USA gav den upphov till ett klimat som var gynnsamt för lösandet av en intern konflikt mellan James P Cannons anhängare å ena sidan Max Schactman och Martin Abern å den andra. En konflikt som hade handikappat den amerikanska sektionen i tre år. Tack vare Trotskij och IS lades de gamla meningsskiljaktigheterna åt sidan och detta gav upphov till en period av fruktbart samarbete som varade över Internationalens grundningskongress 1938 och gjorde den amerikanska sektionen till den starkaste i rörelsen och den som kom längst på väg mot att omvandla sig själv från en propagandagrupp till ett massingripande arbetarparti.

Men inte alla resultat var positiva. Jag har nämnt att en liten grupp lämnade den franska sektionen när den nya linjen antogs. Men dess medlemmar hade varit på väg ut i två års tid och dess avhopp var en välsignelse. Mest allvarligt var det faktum att de bakom kulisserna hade haft stöd från en IS-medlem i Paris, Witte, från den grekiska sektionen(3). När IS och Trotskij återkallade Witte till ordningen bröt han. Under hans inflytande bröt också den grekiska sektionen, den största i oppositionen, med IKF.

De politiska orsakerna till splittringen var inte alltför uppenbara vid tidpunkten. Den grekiska sektionen vidhöll att konflikten bara rörde organisatoriska principer. Men kort efter utbrytningen från IKF anslöt den sig till Londonbyrån som var benhård motståndare till en ny international. Objektivt sett verkar det som om splittringen handlade om avvikande åsikter om behovet av en Fjärde International även om de grekiska ledarna aldrig ställde frågan på det sättet före splittringen.

En av de grupper som var ansluten till Londonbyrån och som deltog på Partskonferensen var det engelska centristiska Independent Labour Party. ILP-delegaterna röstade emotDe fyras deklaration, men några av dess ledare var tillräckligt intresserade för att söka upp Trotskij i Frankrike för att diskutera perspektiven. Utifrån dessa diskussioner och sina studier av ILP-pressen drog Trotskij slutsatsen att en betydande del av ILP var stadd i rörelse vänsterut. Han föreslog att medlemmarna i den årsgamla brittiska sektionen av Vänsteroppositionen skulle gå in i ILP i syfte att vinna stöd för perspektivet på Fjärde Internationalen. IS anslöt sig till detta förslag och rekommenderade det formellt för den brittiska sektionen.

I vad som liknade en generalrepetition för en mycket större debatt om ”entrism” ett år senare, reagerade ledarna för den brittiska sektionen, som bara hade 40 medlemmar och inte mycket till självständig erfarenhet, med att bli chockerade och upprörda. Vad nu då! Med ens efter det att vi gjort oss till talesmän för en ny international och nya revolutionära partier skall vi ansluta oss till ett så miserabelt sällskap som ILP? Stod inte detta i motsättning till principen om att det revolutionära partiets självständighet alltid måste upprätthållas! Trotskij försökte tålmodigt förklara att 40 medlemmar ännu inte var ett revolutionärt parti utan bara en kärna till ett sådant parti, att kärnan bara kunde växa genom organisatorisk flexibilitet och taktisk smidighet, att kärnan kunde bevara sin politiska självständighet genom att verka som en disciplinerad fraktion inom ILP osv. Men de sekteristiska formalisterna i den brittiska ledningen ville inte lyssna och trots att förslaget om att gå in bara var en rekommendation och inte en befallning, uteslöt de en minoritet som var för inträde och bröt med den Internationella Vänsteroppositionen. Längre fram kom de flesta av dem att ansluta sig till ILP men inte som en revolutionär fraktion av rörelsen för Fjärde Internationalen.

Dessa och andra exempel från 1933 och längre fram visar att det inte var tillräckligt att bara anta den nya inriktningen även om det var nödvändigt. Kadrer i en revolutionär rörelse kan inte enbart värderas utifrån de utmärkta resolutioner de röstar för eller antar. Det som är av större betydelse är hur de tillämpar dessa resolutioner. Nästan varenda en lade sin röst för en ny international 1933. Men många förstod inte vad de i själva verket röstade för och andra ändrade uppfattning på vägen när de ställdes inför eller kände av uppgiftens väldighet.

I slutet av 1933 höll de fyra organisationer som hade undertecknat De fyras deklaration en konferens för att ta ställning till nästa steg i utformandet av ett program för den framtida internationalen och de former för samarbete som kunde komma till stånd mellan de fyra organisationerna. Den hölls i Paris och Trotskij deltog i IKF-delegationen. Man kom överens om att hålla ytterligare en konferens sex veckor senare och att förbereda programmatiska dokument till den. Men meningsutbytena mellan IKF-representanterna och de från de tyska och holländska centristerna var så skarpa att utsikterna inte såg lovande ut. I själva verket var detta det sista gemensamma mötet mellan de fyra, och den föreslagna konferensen i februari blev aldrig av.

De Åtta i IKF

Jag nämner konferensen i huvudsak för att uppmärksamma utseendet på IKF-delegationen, som jag kommer att beteckna som De Åtta, därför att de personifierar och illustrerar några av periodens centrala problem och utvecklingslinjer. Ett, där fanns Trotskij. Två, Sneevliet, ledaren för den nya holländska sektionen. Tre, Erwin Bauer, ledaren för den tyska sektionen, som då var administrativ sekreterare för IS. Fyra, Alfonso Leonetti, en av grundarna av den italienska sektionen. Fem och sex, Pierre Naville och Pierre Frank,grundare av den franska sektionen. Sju, Lev Sedov, Trotskijs son och av egen förmåga ledare för rörelsen. Och åtta, Rudolf Klement, Trotskijs tyskspråkige sekreterare och sedermera administrativ sekreterare för IS.
Dessa åtta personer utgjorde inte hela IKF:s ledning i slutet av 1933, men de inkluderade merparten av den centrala kärnan. Sedov och Klement skulle båda mördas av GPU 1938, månaderna före Internationalens grundningskongress. Under berättelsens gång kommer vad som hände med de övriga sex att uppmärksammas.

Att hålla ihop Fjärde Internationalens styrkor var inte enbart och huvudsakligen ett organisatoriskt problem. Det var först och främst ett politiskt problem. När vi utgjorde en fraktion av Komintern räckte det med att kritisera dess fel. Men en självständig international, om dess existens skulle vara berättigad, om den skall förmå människor att ägna sina liv åt den, måste ha ett eget positivt program som skiljer sig från alla andras. Att ånyo bekräfta de grundläggande principerna från Kominterns första fyra kongresser var inte tillräckligt. Den nya internationalen behövde ett program som kunde dra de nödvändiga lärdomarna från de omvälvande händelser som ägt rum efter dessa kongresser och besvara de brännande strategiska problem som den revolutionära rörelsen stod inför på 30-talet. I själva verket var den organisatoriska sidan av kampen för Fjärde Internationalen under den femårsperiod som behandlas här direkt sammankopplad till, sammanvävd med och beroende av den programmatiska sidan, vars utveckling i huvudsak berodde på Trotskij.

Om jag lägger tyngdpunkten på den organisatoriska historien snarare än de programmatiska bidragen, som otvivelaktigt var de huvudsakliga erövringarna under denna period, beror det på att den organisatoriska sidan är mindre känd. Ett avgörande framsteg i vår analys av Sovjetunionen gjordes bara några få veckor efter beslutet om att arbeta för en ny international. Då, som nu, karaktäriserade vi Sovjet, som en degenererad arbetarstat som revolutionärer måste försvara gentemot imperialismens angrepp. Fram till dess hade vi inte bara förespråkat reform av det ryska kommunistpartiet utan också Sovjetstatens reformering. I slutet av 1933 kom vi fram till att detta inte längre var realistiskt. Vi drog slutsatsen att kommunistpartiet inte kunde reformeras utan måste bekämpas och ersättas av en sovjetisk sektion av Fjärde Internationalen. Det krävdes maktmedel (inte bara reformer) för att störta den byråkratiskt stalinistiska kasten från makten och återställa arbetardemokratin i Sovjetstaten och -samhället. Med tiden förfinad som begreppet ”den politiska revolutionen”, har detta varit vår grundläggande ståndpunkt ifråga om Sovjetunionen och deformerade arbetarstater ända sedan dess. Knappast någon i IKF var oense med detta när Trotskij formulerade det i oktober 1933.(4) Men meningsskiljaktigheterna om Sovjets klasskaraktär och vilka slutsatser detta gav upphov till, började att tillta allt eftersom åren passerade och stalinismens brott växte. Vår ståndpunkt förkastades av en tredjedel av delegaterna vid en nationell konferens i den franska sektionen 1937 och var en huvudsaklig orsak till den allvarliga splittringen av SWP 1940, då nästan hälften av medlemmarna var emot att försvara Sovjet när det utsattes för imperialistiska angrepp under det andra världskriget.

Att göra en korrekt analys av stalinismen som den utvecklades, var bara en av de viktiga programmatiska erövringar som satte sin prägel på Fjärde Internationalen och angav ramen för dess interna kriser och konflikter på 30-talet. Andra hängde samman med våra grundläggande ståndpunkter ifråga om fascismen och enhetsfronten mot den (Tyskland), folkfrontspolitik (Frankrike och Spanien), inbördeskrig (Spanien), nationell befrielsekamp mot imperialismen (Kina) och revolutionär politik i kampen mot imperialistiska krig. Det skulle vara svårt att känna igen Fjärde Internationalen utan dessa programmatiska ståndpunkter. Men de uppnåddes inte lättvindigt eller automatiskt.

Den franska vändningen

Vi har nu nått fram till 1934. 1 februari försökte folk på högerkanten och fascister störta den franska borgerligt-demokratiska regeringen.

Samtidigt i februari krossade den bonapartistiska regeringen i Österrike en väpnad resning ledd av de socialdemokratiska arbetarna. I oktober krossade den spanska högerregeringen en väpnad resning ledd av Socialistpartiet. Trotskij betraktade den franska utvecklingen som den mest avgörande. Frankrike är nu nyckeln till den internationella situationen, skrev han i ett manifest som publicerades i mars. Han hade använt samma termer att gälla Tyskland under perioden 1930-33. Med detta avsåg han att den revolutionära tyngdpunktens centrum hade skiftat till Frankrike; att en kamp som var av avgörande betydelse för hela världen hade tagit sin början i landet; att en korrekt politik där kunde skapa förutsättningarna för en revolutionär seger med alla de internationella återverkningar som detta kunde medföra, och för en kvalitativ förändring av tillväxten för rörelsen för Fjärde Internationalen.

I enlighet med sin analys av den potentiella situationen i Frankrike lade Trotskij hela sin kraft och allt som stod till hans förfogande bakom att försöka påverka dess utveckling. Han hindrades när när den franska pressen iscensatte en omfattande häxjakt på honom i april och regeringen gav order om att han skulle deporteras. Detta innebar att han var tvungen att lämna storstadsregionen där han kunnat delta på möten. Efter detta var hans direkta deltagande begränsat till det han kunde skriva eller berätta för en tillfällig besökare i hans hem i en avlägsen alpby. Men hans intresse för den franska sektionen och dess arbete avtog aldrig.

Men det franska kuppförsöket i februari 1934 fick ett militant svar av de franska arbetarna. Först i form av en generalstrejk och därefter i form av en överväldigande stämning till förmån för en arbetarnas enhetsfront mot fascismen. Denna var så stark att Socialistpartiet och därefter, i långsammare takt, kommunistpartiet tvangs ställa sig bakom en enhetsfront. Tillsammans med detta ökade pressen i tal och tryck för ett samgående mellan dessa båda partier. I detta ögonblick, i juni 1934, lade Trotskij, som pendlade från den ena platsen till den andra och ännu inte fått tillstånd att bosätta sig i de franska alperna, fram ett djärvt förslag för den franska sektionen av IKF: att den formellt skulle upplösa sig och ansluta sig till Socialistpartiet, som tillät tendenser att finnas i organisationen och publicera sina egna tidningar. Detta menade han skulle tillåta den att undgå isolering utanför den nya enhetsfronten och placera dem i en position att värva anhängare till sitt program bland det stora antal SP-medlemmar på vänsterkanten som hade gått med eller radikaliserats efter Hitlers seger.

Trotskij var initiativtagare till denna entristiska taktik eller manöver, som kom att bli känd som den ”franska vändningen”. Han fick förklara och försvara detta förslag med all den kraft och vältalighet som stod till hans förfogande(5) eftersom det mötte större motstånd i den franska sektionen (och annorstädes) än perspektivet på en ny international mött. Efter en hetsig debatt och en genom IS ingripande avvärjd (på randen till) splittring, antogs det entristiska förslaget av en majoritet av den franska sektionen vid en nationell konferens som hölls i slutet av augusti. Det stöddes av en av de två huvudsakliga ledarna, Raymond Molinier, och avvisades av den andre, Pierre Naville. Ett kort tag efter denna konferens bröt Navillegruppen med sektionen och fastän den senare beslöt att gå in i SP vägrade den länge att ansluta sig till den Bolsjevik-leninistiska gruppen i Socialistpartiet, vilket var det namn som antagits av den franska sektionen.

Den entristiska taktiken var ett verkligt hån och ett slag mot alla i IKF som präglades av formalism, schematism, sekterism, rutintänkande och passivitet och gömde dessa drag bakom radikal retorik om revolutionära principer och bolsjevikisk fasthet. Alla dess drag framträdde nu. Några var emot förslaget om entrism utifrån att det i princip var otillåtet under några som helst omständigheter. Andra var emot det på allsköns grunder.

Det kan invändas att entrism bara var en taktik och en sådan som bara gällde under mycket speciella omständigheter. Det är sant nog, men enligt min åsikt var Trotskijs förslag ett av hans förnämsta bidrag under perioden 1933-38. Frånsett alla andra vinster som den gav upphov till, skakade denna diskussion om en hel del människor och ledde till vår rörelses första stora frigörelse från de dogmatismens sjukdomar som hade kommit med från Komintern eller hade förstärkts av olika vågor av rekryter från tredje-periodens stalinism. Den hjälpte oss också att bli av med folk som var hopplöst oflexibla och bara kunde bromsa vår rörelses tillväxt.

Återverkningarna i IS och IKF:s exekutivkommitté var större än de i den franska sektionen. Flera medlemmar var emot vändningen av olika skäl och de flesta av dem var irriterade på Trotskij därför att han hade tagit förslaget om entrism till den franska sektionen innan han tog upp det med IS. Bauer, IS-sekreteraren, fördömde förslaget som ett brott mot bolsjevikiska principer och anklagade Trotskij för att kapitulera för den Andra Internationalen. Han förmådde inte ens att invänta det möte med IKF:s exekutivkommitté som sammankallats till oktober för att utvärdera den franska vändningen, utan lämnade på fläcken och anslöt sig till den tyska avdelningen av Londonbyrån.

Sneevliet, ledaren för den holländska sektionen, och Vereecken, den belgiska sektionens sekreterare, var också emot den franska vändningen, i huvudsak av taktiska skäl, men Trotskij övertygade dem diplomatiskt om att även om de lade sina röster mot vändningen, borde de gå med på att låta den franska sektionen, som då redan befann sig i SP, avsluta sitt experiment. Den spanska sektionens ledning, som sedan länge hade blivit alltmer främmande för IKF även om det fortfarande var en del av det, var passionerat emot den franska vändningen. Omröstningen vid oktobermötet, som Trotskij inte kunde delta i, skulle ha utfallit jämnare om inte Bauer hoppat av så snabbt och om inte spanjorerna bojkottat mötet. Som det nu blev röstade Sneevliet, Vereecken och Pietro Tresso, en anhängare till Naville-gruppen, mot resolutionen som skrivits av Trotskij och som antogs med 6 röster mot 3.(6)

En av anhängarna till resolutionen var Cannon från den amerikanska sektionen, som hade kommit på Trotskijs uppmaning och gavs i uppdrag att träffa Bauer, Naville och med flera och försöka övertyga dem om att de inte borde splittra rörelsen på en taktisk fråga. En annan av anhängarna till resolutionen var Molinier som stod bakom dess huvudsakliga delar men gjorde så kraftiga invändningar mot en klausul i den som inbjöd Navillegruppen att återvända till den franska sektionen att han hotade med att avgå ur exekutivkommittén. Det var vid detta tillfälle, rapporterade Cannon senare, som Sneevliet försökte övertyga honom om att hela DCF skulle ansluta sig till Londonbyrån i avsikt att ta över den och ta den in i Fjärde Intemationalen.(7)

Så denna konflikt 1934 ligger till grund för ytterligare två medlemmars avhopp från gruppen av åtta ledare från 1933: Bauer och Naville (även om Naville återvände innan han gav sig av för gott 1939). Bauers avhopp till Londonbyrån och Sneevliets illusioner om Londonbyrån 1934 säger oss också något viktigt om kvalitén på deras uppslutning bakom Fjärde Internationalen bara ett år efter det att de utgjort två av de fyra undertecknarna av De fyras deklaration.

Händelseutvecklingen började få fart efter oktobermötet. Ljuspunkterna återfanns i Frankrike och USA.

Fusionen i USA

Den amerikanska sektionen hade beslutat i början av 1934 att sättet att tillämpa den nya inriktningen från 1933 i USA var att föreslå en fusion med det vänstercentristiska American Workers Party ledd av A J Muste (tvärtemot myterna härrörde detta förslag från de amerikanska kamraterna och inte från Trotskij som gav det sitt stöd. Det lades fram innan det att musteiterna skrev in en ärorik sida i arbetarnas historia i Toledo-Auto-Lite-strejken och före den amerikanska sektionen visade sin revolutionära kaliber i Teamster-strejkerna i Minneapolis). Det hade gjorts försök att sammansluta de tyska och holländska sektionerna med centristiska grupper i Londonbyrån men de hade fallit igenom. Så den amerikanska sektionens fusion med AWP cirka en månad efter IKF:s oktobermöte var första gången som detta speciella samgående-experiment genomfördes. Det var ett framgångsrikt experiment som förenade den amerikanska kadern med en betydelsefull grupp av av aktivister i massrörelserna och som integrerade de flesta av dessa i rörelsen för Fjärde Internationalen.

Ett drag att lägga märke till hos fusionen var att det nya Workers Party of the United States inte hade någon internationell anslutning vid sin födelse. Detta berodde på att AWP inte hade haft sådana kontakter och inte var beredd att ansluta sig till IKF. Men detta var bara ett tillfälligt arrangemang: sju månader senare röstade praktiskt taget hela Workers Party’s ledning för anslutning till IKF i arbetet för Fjärde Internationalen. Den amerikanska fusionens framgång var smittsam, åtminstone i Holland där den holländska sektionen och en centristisk grupp ledd av Peter Schmidt slutligen gick samman några få månader senare, i början av 1935. Detta nya holländska parti beslöt att tills vidare tillhöra både IKF och Londonbyrån.

Framgången i Frankrike

Men den viktigaste framryckningen inträffade i Frankrike, nyckeln till den internationella situationen. Inom loppet av några månader hade bolsjevik-leninisterna tredubblat sitt medlemstal och börjat att influera tusentals vänstersocialister. I SP:s ungdomsorganisation upprättade de ett block med vänstercentristerna som snart började att bekymra de reformistiska ledarna. Till och med benhårda sekterister som Vereecken tvangs motvilligt erkänna att bolsjevik-leninisterna gjorde ett bra revolutionärt arbete i det franska SP.

Moskvabyråkratin började slutligen att dumpa sin ultravänsteristiska tredje-perioden-politik i mitten av 1934, när det tillät det franska kommunistpartiet att bilda en enhetsfront med SP. Men vare sig Stalin, eller de franska kommunistpartiledarna, eller de franska SP-ledarna, vilket snart stod klart, var intresserade av att bilda en arbetarnas enhetsfront mot kapitalisterna. Det de alla av olika skäl ville få till stånd var en arbetarfront med vissa kapitalister (borgerligt-demokratiska kapitalister) mot andra kapitalister (reaktionära och fascistiska kapitalister) – dvs en allians baserad på klassamarbete i stället för klasskamp, som bar namnet folkfront när den väl blev av. Stalin tog det slutliga steget i maj 1935 när han undertecknade en icke-angrepps-pakt med den franska imperialismen och gav sin välsignelse åt fransk upprustning. Vad han ville få till stånd var en allians i namn av ”kollektiv säkerhet” med fredsälskande demokratiska imperialister (som Frankrike) mot krigsälskande fascistiska imperialister (som Nazi-Tyskland). För att uppnå denna allians var han beredd och ivrig att sätta handfängsel på de franska arbetarna och överlämna dem i de franska imperialisternas förvar. Detta var meningen med folkfronten som organiserades av de borgerliga Radikalsocialisterna, socialdemokraterna och stalinisterna längre fram under 1935.

Allt detta placerade de franska bolsjevik-leninisterna i en extremt gynnsam position, just därför att de fanns i SP, att avslöja folkfrontens verkliga karaktär och att samla arbetarna på vänsterkanten till en revolutionär mobilisering mot det kommande kriget. Detta var exakt orsaken till varför SP-ledarna, påhejade av stalinisterna, insåg att de var tvungna att utesluta fjärde-internationalisterna ur SP och isolera dem så mycket som möjligt så snabbt som möjligt.

Trotskij lämnade Frankrike i juni 1935, just som SP-ledningen höll på att förbereda sig för att gå till aktion mot den bolsjevik-leninistiska gruppen. Utifrån en realistisk värdering av situationen gav han sina franska kamrater rådet att deras dagar i SP var räknade och att de omgående borde inrikta sig på bygget av ett nytt revolutionärt parti. Av taktiska skäl borde de utnyttja de demokratiska klausulerna i SPs stadgar för att försvara sig mot uteslutningarna, avslöja SP-byråkraternas motiv och uppbåda de vänsterinriktade arbetarnas sympati, men att allt detta måste vara underordnat den politiska mobiliseringen för ett självständigt parti.

Trotskij ansåg att stalinisternas nya socialpatriotiska politik, som generaliserades på Kominterns sjunde (och sista) världskongress 1935 och den förvärrade krigsrisken, illustrerat av det fascistiska Italiens invasion av Etiopien längre fram under 1935, krävde en intensifiering av det offentliga arbetet för Fjärde Internationalen. Något som tillfälligt underordnats den franska vändningens omedelbara behov i Frankrike, Belgien, Polen och annorstädes. Så han skrev texten till ett nytt dokument. Det öppna brevet för Fjärde Internationalen, vilket på nytt bekräftade De fyras deklaration och uppdaterade den i ljuset av den nya utvecklingen sedan dess. Detta publicerades på sommaren 1935.(8)

Splittring och folkfront

Tyvärr delade en viktig del av den franska ledningen ledd av Molinier inte Trotskijs åsikter om vad som behövde göras i Frankrike, och resten av ledningen, som följde Jean Rous och Pierre Naville, visade sig oförmögna att stå för en beslutsam ledning i riktning mot skapandet av ett nytt franskt parti. Molinier ansåg att SP-erfarenheten ännu inte var avslutad och att ytterligare vinster fortfarande kunde uppnås i SP. Han upplevde detta så starkt att han bröt mot disciplinen och började att publicera en egen tidning. Den franska sektionen slungades ut i den värsta krisen i dess historia. Moliniers grupp uteslöts i slutet av 1935 och startade ett eget parti. Dyrbar tid gick till spillo. Många av de nya rekryterna och sympatisörerna som vunnits i SP demoraliserades av fraktionalismen och försvann. De båda grupperna återförenades i juni 1936 och splittrades på nytt några få veckor senare. Det var en verklig röra och orsaken till den obetydliga roll som den franska sektionen spelade under den stora strejkvågen 1936 som följde på folkfrontens valseger och den reducerade roll den spelade inom Fjärde Internationalen i fortsättningen fram till andra världskriget.(9)

I hettan av en debatt som konsumerade mycket kraft, gav Trotskij uttryck för anklagelsen att Moliniergruppens agerande uttryckte en kapitulation för det socialpatriotiska tryck som framkallades av borgarna i förberedelserna inför det andra världskriget och som understöddes av stalinisterna och socialdemokraterna. Då och senare förnekade Moliniergruppen indignerat denna anklagelse och vidhöll att meningsskiljaktigheterna bara härrörde ur motsatta uppfattningar om hur man bäst byggde ett fjärde-intemationalistiskt parti i Frankrike. Det är sant att deras fortsatta utveckling inte hade en socialpatriotisk karaktär. Men det verkar minst lika sant att ifall det bara handlat om taktiska meningsskiljaktigheter så var splittringen av den franska sektionen vid en så kritisk tidpunkt en oansvarig handling som tillfogade Fjärde Internationalen svår skada i deras eget land och annorstädes, och ställde frågan om djupet i deras förståelse för behovet av Fjärde Internationalen som en enad och disciplinerad rörelse. Hur som helst resulterade splittringen i att inte bara Molinier utan också Pierre Frank, ytterligare en i De Åttas grupp i den internationella ledningen, lämnade rörelsens ledning.

De franska, spanska och belgiska arbetarna radikaliserades under 1935 och 1936, men radikaliseringen kanaliserades in i folkfronterna, vilka kom till makten i Frankrike och Spanien 1936. Folkfrontspolitiken blev den centrala politiska frågan och det största hindret för Fjärde Internationalens tillväxt. Vår rörelse producerade en stor mängd propaganda och skolningsmaterial om folkfrontspolitiken, men bara en liten förtrupp var mottaglig för det vid tidpunkten, även om det representerar ett politiskt kapital som vi fortfarande lever på i dag. Till att börja med var det ingen i rörelsen som direkt ifrågasatte de ståndpunkter som Trotskij intog ifråga om folkfrontspolitiken. Men än en gång, som vi skall få se, handlade det för en del medlemmar och ledare om ett abstrakt instämmande som senare följdes av allvarliga konkreta meningsskiljaktigheter.

Men innan vi diskuterar dessa meningsskiljaktigheter om folkfrontspolitiken skall jag ta upp vår internationella konferens i juli 1936. Fastän den var den enda internationella konferens som vi höll mellan 1933 och grundningskongressen 1938 och fastän den kastar ljus över vår rörelses tillstånd ungefär halvvägs i vår berättelse, diskuteras den sällan i vår litteratur.

Konferensen i juli 1936

Det öppna brevet för Fjärde Internationalen 1935 hade offentligt förklarat för dess anhängare att det var nödvändigt att synkronisera och förena arbetet i världsskala under Fjärde Internationalens fana och lyfte fram tanken på en internationell konferens när situationen så tillät. IKF beslöt 1936 att tidpunkten för en sådan konferens hade kommit. Men den var dåligt förberedd. Sneevliet och Peter Schmidt från den holländska sektionen gavs ansvaret för den, men istället för att organisera konferensen ignorerade eller motarbetade de den, och den måste flyttas fram från april till juli. De centrala resolutionerna måste skrivas i sista sekunden, i huvudsak av Trotskij i Norge, så det ägde inte rum någon verklig förkonferens-diskussion. Trotskij organiserade också press på den holländska sektionen så att Sneevliet till sist tvangs att närvara. Allt som allt var bara åtta sektioner representerade.(10) Andra var inbjudna men kunde inte närvara eller mottog inte någon inbjudan.

Mötet i juli 1936 hölls några månader efter den stora franska strejkvågen, två månader efter att den amerikanska sektionen officiellt meddelat att dess medlemmar höll på att ansluta sig till Socialistpartiet, omkring en vecka efter det spanska inbördeskrigets början och några få dagar efter den andra splittringen av den franska sektionen.

Denne konferens betecknade sig som den Första internationella konferensen för Fjärde Internationalen, upplöste IKF och bildade Rörelsen för Fjärde Internationalen (RFI). Den gav uttryck för förhoppningen att Fjärde Internationalens första konstituerande kongress skulle kunna hållas inom ca sju månader efter ytterligare diskussioner och förberedande av programmatiska dokument. Protokollet från denna konferens försvann. Under de senaste nio åren har vi försökt få en fullständig bild av dess diskussioner och beslut men de flesta av delegaterna är döda och merparten av de kvarvarande kommer antingen inte ihåg eller vill inte diskutera den med oss. Den utmärkta politiska resolutionen om det nya revolutionära uppsvinget i Frankrike och Spanien och de övriga antagna resolutionerna – om behovet av en politisk revolution i Sovjetunionen, om Londonbyrån etc – finns alla tillgängliga och i tryck.(11) Vi känner också till den struktur som valdes för organisationen: ett Generalråd, motsvarande en internationell exekutivkommitté; en Internationell byrå på elva; och ett Internationellt Sekretariat på fem. Men åtminstone en aspekt av konferensen kan nu klaras upp.(12)

Tidpunkten har kommit att begrava den främsta legenden om denna konferens. En som jag tyvärr måste medge att jag hjälpt till att sprida under det senaste årtiondet. Jag syftar på legenden enligt vilken Trotskij föreslog att denna konferens skulle grunda eller utropa grundandet av Fjärde Internationalen och enligt vilken delegaterna på denna konferens avvisade eller vägrade att acceptera hans förslag. Hur uppkom denna legend? Det finns inte den minsta grund för den i något av de efterlämnade dokumenten från konferensen eller den idag tillgängliga korrespondensen om konferensen 1936 av Trotskij eller någon annan.(13) Ingen av de konferensdelegater som intervjuats under det senaste decenniet kunde dra sig till minnes något förslag om ”proklamerande” av Trotskij på konferensen eller någon åtgärd frän delegaternas sida för att avvisa ett sådant förslag. En del korrespondens från delegater 1936 som har blivit tillgänglig för oss under det senaste året motsäger i grunden legenden.

Så vilken är dess källa? Troligtvis det uttalande Trotskij gjorde två år senare, 1938, när han argumenterade för att släppa namnet ”Rörelsen för Fjärde Internationalen” till förmån för grundandet av Internationalen vid den internationella konferensen senare samma år: ”Detta namn /Rörelsen för Fjärde Internationalen/ framstod som pedantiskt, opassande och lätt löjligt för mig tom för två år sedan när det först antogs.” Men allt som detta säger är att Trotskij inte tyckte om det namn som antogs. Det följer inte alls av detta uttalande att han ställde något förslag eller att delegaterna förkastade det. Tänj uttalandet som det behagar er, det kan inte ge den minsta gnutta av bevis för det påstådda förslaget och det påstådda avvisandet.(14)

Ett avvisande av legenden och dess innebörd vad gäller delegaterna, bör inte leda oss till det motsatta felet att tro att konferensen inte präglades av något annat än harmoni och och enhet om perspektiven. Sneevliet, som redan var i färd med att styra den holländska sektionen bort från Fjärde Internationalen i riktning mot Londonbyrån, var den främste kritikern av IKF-ledningen på konferensen. Han diskuterade inte sina egna åsikter om Internationalen på konferensen utan han lämnade den därför att han inte gillade dagordningen. Det är knappast troligt att han skulle ha fått något betydelsefullt stöd på denna konferens för sina åsikter om Internationalen, och jag håller det för troligt att merparten av de övriga delegaterna skulle ha röstat för ett förslag om proklamation om Trotskij lagt fram ett sådant. Men Sneevliet var inte den enda delegaten 1936 som lämnade rörelsen före grundningskongressen 1938. Tilltron på Fjärde Internationalen vacklade eller tynade bort under de kommande två åren. Vi kommer att få fullödigare detaljer 1980 när Harvard kommer att öppna sista delen av Trotskij-arkiven men vi vet redan att det fanns olika uppfattningar i rörelsen om Fjärde Internationalens karaktär och olika grader av uppslutning bakom den, tre år efter att den föreslagits.

Folkfronter och POUM

För att nu återkomma till folkfrontspolitikens problem: Trotskij pekade på en farlig tendens i den franska sektionen så tidigt som i oktober 1935, några få veckor efter att Folkfronten blev till. Han noterade att ett antal medlemmar var emot att resa en paroll som krävde att Radikalsocialisterna skulle slängas ur Folkfronten; de ansåg att arbetarna ”måste uppleva erfarenheten” av att ha Folkfronten vid makten och därför var vi tvungna att stödja Folkfronten i dess helhet. Dessa kamrater var inte själva folkfrontspolitiker, men de ansåg att vi måste gå tillsammans med arbetare som stödde Folkfronten och därför… De personer som hade dessa och liknande åsikter utgjorde en minoritet av rörelsen, men är värda att minnas som ett bevis för att i till och med så grundläggande frågeställningar som folkfrontspolitik har våra nuvarande ståndpunkter inte uppnåtts automatiskt utan som ett resultat av kamp mot ett ganska starkt tryck. Tyvärr var denna åsikt inte enbart begränsad till nya medlemmar som nyligen vunnits från Socialistpartiet. Den fördes också fram av Ruth Fischer, den f d ledaren för det tyska kommunistpartiet, som då var medlem av IS och IKF:s exekutivkommitté och som ville att vår rörelse skulle kräva makten åt Folkfronten (inklusive de borgerliga radikalerna).

Men den viktigaste och mest förödande splittringen kring folkfrontspolitiken utspelades runt det spanska POUM {Det Förenade Marxistiska Arbetarpartiet), och dess anpassning till folkfronten och viktiga RFI-sektioners och ledares försvar av POUM. Det bildades i september 1935 på basis av ett samgående mellan det centristiska Arbetar- och bondeblocket lett av Joaquin Maurin och den spanska sektionen av IKF ledd av Andres Nin. Den spanska sektionen hade stött perspektivet på en ny international 1933. Men dess missnöje med IS och Trotskij fick det snart att dra sig tillbaka från IKF:s aktiviteter även om det inte formellt lämnade det. 1934 förkastade den den franska vändningen och vägrade att ansluta sig till det spanska socialistpartiet ens när SPs ungdomsgrupp antog resolutioner som förespråkade en ny international.

Efter samgåendet röstade POUM för att ansluta sig till Londonbyrån. Men IKF avbröt inte sina kontakter med POUM förrän i januari 1936, när POUM under förevändning att detta var det enda sätt som det kunde bli berättigat att få ställa upp i de stundande nationella valen, offentligt ställde sig bakom den spanska folkfrontens valprogram. Trotskij betecknade detta som ett förräderi mot arbetarna och efter det spanska inbördeskrigets inledning i juli blev denna karaktäristik centrum för en förbittrad debatt i RFI.

POUM spelade en framträdande roll för att driva tillbaka fascisterna i början av inbördeskriget och under en kort tid hoppades IKF-ledama att POUM i krigets smältdegel skulle komma att korrigera sina misstag och att en försoning skulle bli möjlig. Trotskij stödde också denna uppfattning och erbjöd sig att hjälpa till genom att flytta från Norge till Barcelona om det gick att genomföra. Men i september accepterade Nin posten som justitieminister i den katalanska folkfrontsregeringen och Trotskij återupptog sin oförsonliga kritik av POUM och förespråkade bildandet av ett Fjärde Intemationalen-parti i Spanien när POUM förbjöd en tendens som stödde Fjärde Internationalen i sina led. Det tog längre tid innan andra ledare och de viktigaste sektionerna i RFI gav upp sina förhoppningar om att POUM kunde reformeras, som en läsning av deras press i slutet av 1936 utvisar. Några ledare släppte aldrig sina förhoppningar och sin sympati för POUM.

De mest uttalade försvararna av POUM i RFI var Sneevliet, Vereecken och Victor Serge, en oppositionsmedlem som fått tillåtelse att lämna Sovjetunionen 1936 och som valts in i RFI:s Generalråd på konferensen 1936. De förespråkade inte folkfrontspolitik och vid tillfälle kritiserade de t o m POUM:s ”misstag” i detta hänseende, men de förnekade att dessa misstag var av avgörande betydelse och krävde att RFI skulle ge fullständigt politiskt stöd till POUM såsom varande den enda revolutionära kraften i Spanien. Deras anpassning till folkfrontspolitiken antog formen av pro-POUMism. Detta var den fråga på vilken Serge bröt med RFI 1937 efter att ett möte med Internationella Byrån förkastade anpassning till POUM. Detta var den fråga på vilken Vereecken låg i bakhåll och attackerade IS under hela 1937 även om han inte lämnade förrän 1938.

Moskvarättegångarna

Två veckor efter RFI-konferensen och t o m innan dess dokument kunnat publiceras någonstans, chockade Stalin hela världen genom att annonsera öppnandet av den första stora moskvaprocessen. Zinovjev och Kamenev stod som huvudanklagade i båset, men Trotskij och Fjärde Internationalen var det främsta målet för denna konspiration. Dess avsikt var att jaga bort dem från arbetarrörelsen över hela världen, att för all framtid isolera dem som politiska parias som ingen hederlig arbetare ville ha med att göra. Trotskij och RFI var tvungna att i praktiken lägga allt annat åt sidan under nästan ett helt år för att kunna försvara sig i denna kamp på liv och död. På det hela taget gjorde de ett bra jobb för att avslöja konspirationerna och deras betydelse. Men knappast någon energi fanns kvar för andra partibyggar- och intemationalen-aktiviteter under denna period, och som en konsekvens måste den planerade grundningskongressen skjutas upp.

Men moskvarättegångarnas pris översteg detta. Rättegångarna var ett allvarligt slag mot de revolutionära arbetarnas moral överallt. Anti-bolsjevikiska tendenser dök upp eller återupplivades bland arbetare som tidigare varit sympatiskt inställda till den ryska revolutionen. Många aktivister som påverkades av den gemensamma borgerliga och stalinistiska propagandan om att stalinismen är den logiska fortsättningen på leninismen, blev politiskt desillusionerade och drog sig tillbaka till sidolinjerna. RFI var inte immunt mot sådana avhopp och återfall – vare sig dess sympatisörer, medlemmar eller dess ledare.

De måste framstå som konstigt för somliga att ledande personer som hade talat och arbetat för Fjärde Internationalen skulle förkasta och hoppa av från detta arbete p.g.a. av stalinismens brott. Trots allt hade dessa brott varit en del av skälet till att de dragit slutsatsen att en ny International var nödvändig. Ändå är detta exakt vad som hände med personer som Muste och Schmidt, vilka båda hade valts in i Generalrådet på konferensen 1936. Knappt en månad efter konferensen och några få dagar efter den första moskvarättegången avgick båda. Muste återvände till pacifismen och den kyrka han ursprungligen kommit ifrån. Schmidt återvände kort därefter till socialdemokratin. Det borgerliga trycket verkar på olika sätt på olika människor för att förstöra deras tro på arbetarnas förmåga att frigöra sig själva från klassamhällets förtryck och stalinofobi. Skräcken inför och hatet mot stalinismen på bekostnad av alla andra överväganden, har varit en av de mest effektiva mekanismerna för att undergräva och förstöra revolutionärt medvetande under de senaste fyra årtiondena.

Vi måste komma ihåg att på samma gång som stalinisterna mördade och fängslade miljoner i Sovjetunionen vann de miljontals anhängare i andra länder genom att vara de mest aktiva och ihärdiga arkitekterna för allianser som de påstod skulle stoppa fascism och krig. Naturligtvis undertecknade Stalin 1939 sin pakt med Hitler och annonserade inledningen av det andra världskriget, men under de föregående åren attraherades många människor av stalinisterna p.g.a. att de var den främsta kraften som manade till motstånd mot fascism och det annalkande kriget.

Bland dessa återfanns inte enbart nyligen politiserade element utan också veteraner som Alfonso Leonetti, en grundare av det italienska kommunistpartiet och den italienska vänsteroppositionen och en medlem av IS från 1930 till 1936, som valdes till den Internationella Byrån på konferensen 1936. Leonetti hade kommit till vår rörelse under den stalinistiska tredje-perioden och sekteristiska galenskap. När den stalinistiska linjen förändrades var han minst lika kritisk till folkfrontspolitiken som alla de övriga IKF-ledama.(15) Men eftersom han inte såg några alternativ gentemot kriget och fascismen, började han gradvis att se tänkbara positiva drag hos folkfrontspolitiken och ett kort tag efter konferensen 1936 slutade han att vara aktiv och försvann ur sikte. Det tryck som verkade på honom blev allt tydligare under kriget när han samarbetade med stalinisterna i Frankrike. Efter kriget anhöll han om att bli återupptagen i det italienska kommunistpartiet där han accepterades och är idag en ”eurokommunist”.

Leonetti var den siste av De Åtta ledare som vi pekade på 1933. För att upprepa: Tre mördades av GPU (Trotskij, Sedov och Klement); En kapitulerade för stalinisterna (Leonetti); Två bröt temporärt med rörelsen p.g.a. meningsskiljaktigheter om taktiken (Frank och Naville, den sistnämnde lämnade senare p.g.a. djupgående meningsskiljaktigheter); Två bröt för att ansluta sig till den centristiska Londonbyrån (Bauer från den tyska sektionen och Sneevliet med den holländska sektionen). Bauer var en sekteristisk formalist medan Sneevliet anpassade sig till den POUMistiska opportunismen, men båda två slutade i samma centristiska hål och Naville skulle ha anslutit sig till dem om inte Londonbyrån gett upp andan innan han hann fram. Leonettis anpassning till folkfrontspolitiken ledde honom till stalinismen medan Sneevliets anpassning till POUM:s deltagande i folkfronten ledde honom till Londonbyrån, men i båda fallen ledde det bort från Fjärde Internationalen. Var och en som tror att IKF och RFI var immuna mot folkfrontstrycket måste bortse från sådana bevis för vad som internt hotade Fjärde Internationalen. Vår lista på avhoppare kan utökas, men förlusterna bland De Åtta är tillräckliga för att visa vilken mångfald av tryck som dessa människor utsattes för, med en kraft som drev några av dem långt bort från den inriktning på en fjärde international som de ställt sig bakom bara några år tidigare.

I Mexiko fullbordade Trotskij lejonparten av sitt historiska avslöjande av moskvarättegångarna i mitten av 1937. Därefter återvände han till rörelsens interna problem och han kom överens med IS om behovet av ytterligare en och bättre förberedd internationell konferens, preliminärt tänkt i oktober 1937. Men den måste uppskjutas delvis på grund av att den amerikanska sektionen uteslutits ur SP och behövde tid för att förbereda den kongress som grundade SWP i slutet av samma år.

Inför grundandet

I mars 1938 besökte en SWP-delegation bestående av Cannon, Schachtman, V R Dunne och Rose Karsner, Trotskij i Mexiko för att diskuterade den föreslagna internationella konferensen. Utskrifter av de viktigaste diskussionerna, som också berörde flera viktiga amerikanska problem, kan återfinnas i böckerna Övergångsprogrammet och Writings 1937-38 av Trotskij. De är värda att läsa, eller läsa om i samband med detta fyrtioårsjubileum, därför att de ger ett lysande exempel på Trotskijs tillvägagångssätt i samarbetet med de övriga ledarna för rörelsen. Först och främst talade han inte bara till eller åt dem – han lyssnade mycket omsorgsfullt och han såväl tog emot som gav. Vinsterna med detta tillvägagångssätt kan ses i det viktigaste programmatiska dokumentet han skrev till grundningskongressen, men de sträckte sig långt utöver detta. Detta därför att den metod Trotskij tillämpade stimulerade laganda, som är oersättlig för skapandet av en kollektiv ledning.

I den första av dessa diskussioner i Mexiko nåddes enighet om karaktären på och tidpunkten för den internationella konferensen och om de dokument som måste förberedas, i synnerhet en programmatisk sene av övergångskrav osv. Därefter sa Cannon:

Om vi ser till den organisatoriska sidan av frågan – skall vi uppfatta denna konferens som en tillfällig samling eller som det faktiska grundandet av Fjärde Internationalen? Den dominerande uppfattningen bland oss är att vi verkligen grundar Fjärde Internationalen på denna konferens. Vi anser att de huvudsakliga elementen i Fjärde Internationalen nu har utkristalliserats. Vi borde avsluta våra förhandlingar och manövrer med centristerna och i fortsättningen handskas med dem som väsensskilda och främmande grupper.

Trotskij replikerade att han var ”absolut” överens med vad Cannon sagt. För de SWP-ledares räkning, som skulle närvara på den internationella konferensen räknade han upp de krafter i RFI som skulle eller kunde tänkas vara emot ett sådant synsätt på konferensen. Några av belgarna, i synnerhet Vereecken, några av fransmännen, Sneevliet och en majoritet av holländarna.

”Självfallet är vi en svag International.” Han uppmanade amerikanarna att energiskt driva sin ståndpunkt. Cannon fortsatte:

Några kamrater har uppfattat taktiken att manövrera med och göra eftergifter gentemot centristerna som en stadigvarande politik, men vi anser att alla våra manövrer med centristerna nu är uttömda. Det var riktigt av oss att skjuta på organisatoriska åtgärder för två, tre eller fyra år sedan, för att kunna slutföra manövrerna och experimenten med dessa människor, men inte nu längre. Vi noterade i vår diskussion att det fanns ett antal kamrater som vill fortsätta med denna taktik i all evighet – någon sorts manövrer som på förhand är dömda att misslyckas. Av det skälet anser jag att vi måste förklara detta för kamraterna.

I maj publicerade Trotskij ett mycket emfatiskt brev till en tjeckisk kamrat som bidrag till den internationella förkonferensdiskussionen. Det bar titeln ””För” Fjärde Internationalen? Nej! Fjärde Internationalen!”. Vereecken lämnade rörelsen efter att ha läst detta brev. Sneevliet och den holländska sektionen hade redan gett sig av. Det fanns en viss fransk opposition till grundandet av den nya internationalen, men det var bara en minoritet som hade den uppfattningen. På själva konferensen röstade nitton av delegaterna till förmån för en statut som proklamerade Internationalens grundande, medan tre röstade mot: de två delegaterna från den polska sektionen och Yvan Crapeau från den franska sektionen.(16)

De polska delegaterna 1938 var inte emot att grunda Internationalen, sa de, men de var emot att göra det vid denna tidpunkt, därför att det skulle vara en meningslös gest, därför att vi var för små och därför att de första tre internationalerna alla hade grundats under perioder av revolutionära uppsving.(17) De tre motståndarna till grundandet specificerade inte hur omfattande ett revolutionärt uppsving måste vara för att de skulle kunna gå med på en ny international, men hur som helst avvaktade de inte speciellt länge. En av polackerna blev zionist, den andra lämnade politiken och Crapeau lämnade efter kriget för att ansluta sig till en rad centristiska skapelser som alla var motståndare till Fjärde Internationalen. Anhängarna till grundandet delade i allmänhet Trotskijs åsikt att de existerande nationella sektionerna behövde en klart definierad internationell organisation och ledning, oavsett deras storlek.

Det är frestande att spekulera hur rösterna skulle ha fallit om inte Trotskij och SWP intaget en så fast ståndpunkt. I slutet av kriget och den politiska förintelse den utsatte den revolutionära rörelsen hade fem av de femton internationella exekutivkommitté-medlemmarna dödats och av de kvarvarande tre var bara två fortfarande aktiva i vår rörelse: Cannon och Carl Skoglund från Minneapolis.

Den andra stora erövringen från 1938 var Övergångsprogrammet som Trotskij skrev och bad SWP att ställa sig bakom i den internationella diskussionen. Detta var utan tvivel det mest värdefulla programmatiska dokument som producerats av den revolutionära rörelsen sedan Lenins tid. Det bygger på arbetarnas faktiska erfarenheter internationellt i imperialismens epok och sammanfattar och syntetiserar lärdomarna från deras kamp och skisserar ett program och en metod för att leda arbetarna och deras allierade utifrån deras existerande medvetandenivå över bron till kampen för arbetarmakten. Trots olika förutsättningar är övergångsmetoden lika relevant och användbar idag som den var för fyrtio år sedan. Övergångsprogrammet satte ett outplånligt märke på vår rörelse – Fjärde Internationalen och SWP skulle ha varit annorlunda och mycket svagare utan det. Jag är inte säker på om det skulle ha överlevt de förlamande svårigheterna på fyrtio- och femtiotalet utan ett sådant program.

Trotskijs betydelse

Detta avslutar vår berättelse men lämnar oss med några frågor att fundera över. En av dessa som nästan sticker oss i ögonen är om Fjärde Internationalen alls skulle ha grundats 1938 utan Trotskij. Hans roll var så överväldigande att våra kritiker på den tiden hånfullt betecknade den som en enmans-intemational som garanterat skulle upplösas och falla sönder så fort Trotskij var borta ur bilden. Denna spådom sattes snart på prov när Trotskij mördades 1940 och den förkastades i det andra världskrigets virvelström när Internationalen blev svårt misshandlad, men inte desto mindre lyckades att hålla fast vid sina principer och förbli den autentiska bevararen av den revolutionära internationalismen. Som Cannon sa vid en minneshögtid 1940, Trotskij hade byggt rörelse kring idéer och inte personligheter och idéerna överlevde efter hans död.

Den fråga vi tar upp är väldigt lik den som ställdes om Lenin: Om, i början av 1917, en tegelsten hade ramlat ned från ett tak i Zürich, där Lenin befann sig i exil, skulle Oktoberrevolutionen då ägt rum i Ryssland senare samma år? De flesta av dem som ställer denna fråga tycker att den är smart. Om man säger ja, revolutionen skulle ha ägt rum utan Lenin, bevisar det att man är blind inför fakta och dogmatiskt förnekar personlighetens roll i historien. Om man säger nej, revolutionen skulle inte ha ägt rum utan Lenin, då är man skyldig till att förgripit sig på den historiska materialismens doktrin i deras ögon, underskatta Masskrafterna och massornas roll och av att ge en överdriven, oförtjänt och idealistisk betydelse åt de stora personligheternas eller hjältarnas roll i historien.

Men bortsett från lekar, marxister behöver inte göra eftergifter gentemot någon när de studerar den konkreta utvecklingen 1917 och drar slutsatsen att utan Lenin skulle troligtvis Oktoberrevolutionen inte ha blivit framgångsrik om man försökt sig på den. Äkta marxister ser ingen motsättning mellan de revolutionära massornas roll och exceptionella, t o m oersättliga ledares roll. Det är sant att det under detta sekels första år, när mycket av rörelsen ännu befann sig i sin teoretiska mognadstid, lade några av dess ledare fram en version av marxismen som var genomsyrad av fatalism, i en vision av en socialism som förverkligas av opersonliga ekonomiska krafters obönhörliga frammarsch, och ignorerade eller underskattade ledarskapets avgörande roll. Men efter 1917 och assimilerandet av bolsjevismen som marxismens revolutionära väsen i imperialismens epok har dessa felaktigheter rättats till bland de genuina marxisterna, som avvisar fatalismen, förstår begränsningarna och falluckorna hos spontanismen och lägger en mer korrekt vikt på ledarskapets oundgänglighet i teorin och praktiken, i synnerhet det kollektiva ledarskapet.

Teoretikern och kollektivet

I en diskussion 1935 om den underjordiska verksamheten i Nazityskland, varnade Trotskij de tyska kamraterna för vad han uppfattade som en tendens att inta en ”von-oben” eller föraktfull attityd gentemot de medlemmar av vår underjordiska rörelse som inte var välskolade i marxistisk litteratur och teori. Jag kan inte referera hela diskussionen här men jag vill citera en passus av Trotskij som jag anser är relevant:

Dessutom gör man revolution med ganska få marxister, ton i partiet. Kollektivet ersätter här vad individen inte förmår. Den enskilde kan knappast bemästra varje enskilt område – det är nödvändigt att ha specialister som kompletterar varann. Sådana specialister är ofta ganska hyfsade ”marxister” utan att vara fullständiga marxister på grund av att de arbetar under översyn av verkliga marxister. Hela bolsjevikpartiet är ett strålande exempel på detta. Under Lenins och Trotskijs överinseende var Bukharin, Molotov, Tomskij och något hundratal till utmärkta marxister, kapabla till storverk. Så fort denna kontroll försvann kollapsade t o m de på det skamligaste sätt. Detta beror inte på att marxismen är en hemlig vetenskap, det är bara mycket svårt att undkomma det kolossala trycket från den borgerliga miljön med alla dess inflytelser.(18)

Det skulle vara fullständigt missvisande att läsa denna passus t.o.m. om den innebar att Trotskij var likgiltig inför skolandet och utbildandet av marxistiska kadrer. Hela hans liv var vigt åt att utveckla sådana. Vad han enligt min uppfattning i själva verket säger är att när vi är engagerade i att utbilda marxistiska kadrer får vi inte ställa oss omöjliga eller ideala krav utan måste inse att så länge som den borgerliga miljön fortsätter att tränga sig på oss allesammans så kommer inte alla att visa sig vara en ”komplett” eller perfekt marxist. Vi måste använda de styrkor som står till buds tom inklusive deras defekter och försöka stärka, vägleda och övervaka dem så att de kan de kan ge de mest användbara bidragen till vårt gemensamma revolutionära arbete.

Det framstår dessutom för mig som om Trotskij understryker den än större frågeställningen att medan det finns få ”kompletta marxister” så är deras roll av avgörande betydelse. På vad de gör eller inte gör beror alla andras framgång eller misslyckande, de näst intill kompletta marxisterna och därför rörelsen som helhet. Långt från att förminska det marxistiska ledarskapets roll har Trotskij här tilldelat det, på ett mycket konkret sätt, en central och avgörande betydelse som jag inte funnit uttryckt någon annanstans i hans eller Lenins skrifter. Detta uttrycker inte alls någon elitistisk uppfattning utan en förståelse för det det ojämförliga ledaransvar som de mest kompetenta marxisterna har. Denna insikt genomsyrade allt han tänkte och gjorde kring Fjärde Internationalen.

Trotskij – organisatören

När Trotskij 1935 skrev i sin dagbok att han ansåg att bygget av Fjärde Internationalen var det viktigaste arbete han någonsin utfört fann kommentatorer som Isaac Deutscherdet omöjligt att tro att en person med Trotskijs begåvning menade eller kunde mena detta bokstavligt. Men Trotskij menade det bokstavligt och han handlade i enlighet med detta med all kraft som stod honom till buds.

Vi känner alla till att Trotskij var den teoretiska ledaren för rörelsen -varenda en av de många erövringar på detta område under 30-talet härrörde från honom eller bar hans prägel. Men vi kände inte till, fram till den för ett kort tag sedan publicerade Writings-serien, i hur hög grad Trotskij också var den praktisk-politiske ledaren för Internationalen. Exilens villkor tillät honom inte att delta i våra internationella konferenser och han var bara förmögen att delta i IS-mötena under några få månader under den tid som han vistades i Frankrike. Men trots alla de legala restriktionerna och de begränsningar som berodde på tid och rum, lyckades han på olika sätt att placera sig politiskt i centrum för ledningen och att delta i alla betydelsefulla beslut. Inte bara strategiska utan också väldigt ofta taktiska sådana. Hans roll i det aktiva ledarskapet för Fjärde Internationalen och dess föregångare var större och varade längre än Marx’ och Engels’ i den Första Internationalen, Engels’ i den Andra och Lenins i den Tredje.

Jag misstänker också att få av oss har tillräckligt förstått i hur hög grad Fjärde Internationalens öde under dessa år var avhängigt en enda persons vilja. (Jag använder ordet vilja, viljekraft och beslutsamhet att nå sitt mål där Trotskijs kritiker skulle säga ”fanatism” eller ”dogmatisk envishet” eller ”doktrinär blindhet inför verkligheten” eller liknande). Till all lycka för rörelsen besatt Trotskij detta element i stort överflöd – tillräckligt för att hålla honom gående mot stora odds, med tillräckligt över för att ge stimulans åt andra som han fick med sig, kanske släpade med sig, långt utöver deras normala förmåga, medan han var i livet. Efter Trotskijs död sparkade några av dem bakut och hoppade av.

Att bilda FI före kriget

Jag tror inte jag behöver övertyga denna publik om att revolutionära arbetare behöver organiseras såväl internationellt som nationellt eller att Fjärde Internationalens grundande var nödvändigt och progressivt. Men det finns en vidhängande fråga som kanske behöver klargöras här: Om man utgår ifrån att det var nödvändigt att grunda Internationalen, varför var det då så brådskande med dess grundande 1938? Vilken skillnad skulle det göra om den inte grundats förrän först senare?

Det främsta svaret är det andra världskriget. Det bröt nästan ut i samband med München-krisen samma månad som konferensen hölls och det började faktiskt bara ett år senare. Näst revolutioner är krig de revolutionära organisationernas svåraste prov. Det utsätter dem för ett överväldigande tryck, isolerar dem ofta eller isolerar dem ytterligare från deras bas, berövar dem illusioner, krossar de svaga och vacklande elementen och ställer de starka inför utmaningar på liv och död. Inom några veckor eller månader sopade det andra världskriget bort Londonbyrån och resterna av den brandlerska internationalen som myggor i en storm.

Den lilla och svaga Fjärde Internationalen var inte immun mot dessa destruktiva och upplösande inflytelser. På den europeiska kontinenten drevs de europeiska sektionerna underjorden och reducerades till en handfull av hänsynslöst förtryck. Några av medlemmarna av 1938 års exekutivkommitté mördades på sina poster: Trotskij av en GPU-agent i Mexiko, Leon Lesoil av nazisterna i ett koncentrationsläger, Pietro Tresso av stalinisterna i Frankrike, Tha Tu Thao av stalinisterna i Vietnam. Andra drog sig tillbaka till sidolinjerna eller hoppade av. Pionjärer som Schachtman vek sig under trycket från den borgerligt-demokratiska opinionen t o m innan USA gick med i kriget och revolterade mot de perspektiv för Fjärde Internationalen som de hade röstat för vid grundningskongressen och ledde en uppslitande splittring av rörelsen. Långsamt lyckades våra heroiska kamrater återskapa några av de europeiska sektionerna och återuppta verksamheten mot sina formidabla motståndare, men det tog över fyra krigsår innan de lyckades att återupprätta kontakterna mellan sig själva i form av ett europeiskt sekretariat för Fjärde Internationalen.

Så det är riktigt att säga att om inte Internationalen grundats 1938 skulle den inte ha grundats under kriget. Men förr eller senare skulle den ha grundats men den skulle ha varit ett annorlunda och politiskt svagare organ än det som upprättades 1938 och lyckades överleva kriget med sin fana och tradition obefläckad.

Under själva kriget var Internationalens existens – instängd och kringskuren som den var när dess centrum flyttades till USA – en enorm faktor för att upprätthålla revolutionär moral och ideologisk kontinuitet mitt uppe i en motgång. Jag kan personligen berätta hur mycket det stärkte mig som ung aktivist att veta att Internationalen och dess förkämpar, fastän avskurna från varandra, fortsatte kampen för våra gemensamma idéer och mål. Senare under kriget, efter att jag inkallats till armén och skickats till Frankrike, där de politiska förhållandena var mycket svårare än här, hade jag tillfälle att tala med många europeiska kamrater, och om och om igen få vittnesbörd om den enande och inspirerande effekt som nyheter (eller t o m bara rykten) om Fjärde Internationalens existens och överlevnad hade på de förföljda kämparna i koncentrationslägren, fängelserna, arméerna och de underjordiska cellerna. Av det skälet kämpade de desto bättre och utan det skulle det ha varit mycket svårare för dem att fortsätta kampen. Utan den skulle det ha varit mycket svårare att skapa den politiska och ideologiska homogenitet som uppnåddes kort efter kriget.

Svårt som det var att grunda Internationalen 1938 med Trotskijs hjälp, skulle det ha varit än besvärligare att grunda den efter kriget när auktoriteten hos de eventuella grundarna skulle ha varit mindre och rörelsens dyrbara kontinuitet skulle ha varit bruten under flera år. Det skulle inte bara ha varit besvärligare att grunda den efter kriget, det skulle också ha varit svårare att bibehålla dess enhet efter att den grundats. Att hålla samman Internationalen har aldrig varit lätt, och ibland har det inte varit möjligt, men det skulle ha varit mycket svårare om ansträngningarna att grunda den 1938 misslyckats.

Fjärde Internationalen är i likhet med de partier som är anslutna eller sympatiserar med den, ännu inte tillräckligt stark eller inflytelserik någonstans för att kunna fullgöra den uppgift den tog på sig 1938. Men den är många gånger större än då, större än den någonsin varit och växer fortfarande. Den behöver inte någon Trotskij att vägleda den utan har en kollektiv ledning, något som den saknade på Trotskijs tid. Den måste fortfarande brottas med många svåra problem, men inget är av den fatala sort som krossade de första, andra och tredje internationalerna. Den har funnits längre än någon av dess föregångare men den är fortfarande vital, förmögen att lära och korrigera sina misstag och revolutionär i sitt synsätt och praktik. Den förkroppsligar de revolutionära lärdomarna, traditionerna, metoderna och programmet från det det senaste ett och en tredjedels århundradena. Mänsklighetens öde beror på dess framtid. Till stor del är detta ett resultat av det sätt på vilket den utformades och upprätthölls under de fem år vi studerat.

George Breitman
Översättning: Anders Hagström

Noter:
1 Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Belgien, Grekland, Spanien, Schweiz, Italien och Sovjetunionen. Andra oppositionsgrupper existerade, i Kina, Sydafrika, Latinamerika, Centraleuropa, osv, men var inte representerade på denna konferens.
2 De tre var det tyska Socialistiska Arbetarpartiet (SAPD), holländska Oberoende Socialistpartiet (OSP) och det holländska Revolutionära Socialistpartiet (RSP). SAPD organiserades 1933 efter att en vänstertendens uteslutits ur den tyska socialdemokratin. Trots att den var förbjuden av nazisterna gjorde den anspråk på att ha över 10 000 medlemmar 1933. OSP bildades 1932 ur en vänsterutbrytning från den holländska socialdemokratin och hade uppskattningsvis 4 000 medlemmar. RSP organiserades 1929 efter att dess ledare uteslutits ur det holländska kommunistpartiet för att ha opponerat sig mot stalinismen. Det hade l 000 medlemmar.
3 Archeo-marxisterna var ursprungligen en tendens i det grekiska kommunistpartiet som uteslöts 1924. Efter att ha fungerat som en propagandagrupp under några år blev den en allvarlig kontrahent till kommunistpartiet. De började att sympatisera med Vänsteroppositionen 1930 och anslöt sig som dess grekiska sektion 1932. Witte blev medlem av IS samma är.
4 Se ”The Class Nature of the Soviet State” i Writings of Leon Trotsky (1933-34), Pathfinder Press, New York 1972.
5 Flera artiklar på detta tema återfinns i Writings of Leon Trotsky (1934-35), Pathfinder Press, 1971.
6 Se ”The Present Situation in the Labour Movement and the Tasks of the Bolshevik-Leninists” i Documents of the Fourth Internationell – The Formative Years (1933-40), Pathfinder 1973.
7 Se Cannons tal 1945 ”The Workers Party and the Minority in the SWP” i The Struggle for Socialism in the ”American Century”, Pathfinder 1977.
8 Se Writings of Leon Trotsky (1935-36), Pathfinder 1977.
9 Se Crisis of the French Section (1935-36), Pathfinder 1977.
10 Frankrike, Holland, Storbritannien, Tyskland, Italien, Sovjetunionen och USA.
11 Se Documents of the Fourth Internationell.
12 De följande styckena skrevs om 1979 för att rätta till felaktigheter i föreläsningen 1978.
13 Ett användbart exempel på sådan korrespondens är Max Schachtmans rapport dll Trotskij två veckor efter konferensen. Schachtmans rapport återfinns som ett appendix till originaltexten i Education for Socialists, november 1979.
14 Det tidigaste uppdykandet av legenden i tryck som jag funnit var i Pierre Franks korta bok Fjärde Internationalen – ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia /René Coeckelberghs Partisanförlag 1972 öa/.
15 Leonettis artiklar i detta ämne i ICL:s press undertecknades med pseudonymerna J P Martin och A Feroci.
16 Se ”Minutes of the Founding Conference of the Fourth International” i Documents of the Fourth International. Elva sektioner representerades av ordinarie delegater vid denna konferens: USA, Frankrike, Tyskland, Sovjetunionen, Italien, Brasilien, Polen, Belgien, Holland och Grekland. Flera andra sektioner uttryckte sin anslutning till den nya internationalen även om de var oförmögna att skicka några delegater.
17 I USA började Walter Reuther, ordförande för bilarbetarförbundet, förklara att han inte var motståndare till grundandet av ett arbetarparti,” även om det inte rätt tidpunkt idag”.
18 Se ”Underground Work in Nazi Germany” ,en utskrift av en diskussion som hölls i juni 1935, i Supplement, Writings of Leon Trotsky.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1988

Åren då Fjärde Internationalen grundas(1933-38)

Det finns två skäl att studera åren 1933-38, den period då Fjärde Internationalen bildas. För det första ur historisk synvinkel: för att känna till och förstå de strider som formade oss och det programmatiska arv på vilket vi grundar oss. För det andra av mer praktiska skäl:

en stor del av vår nuvarande inriktning och problem i partibygget härstammar ur de förhållanden under vilka Fjärde Internationalen formerades.

Jag tänker i denna rapport inte gå in på den internationella utvecklingen under dessa år. Men de val och de åtgärder jag skall diskutera hade sin direkta grund i händelser i klasskampen. Dessa händelser bör vi ständigt ha i åtanke.(Se ”kronologi”.)

För att friska upp minnet behöver vi bara påpeka att kampen för att grunda Fjärde Internationalen ägde rum under den korta perioden mellan Hitlers seger i Tyskland och förberedelserna inför andra världskriget. Under dessa få år ägde samhällsomvälvningar och kriser rum med en hastighet som är svår att tänka sig idag: nazismens framväxt i Tyskland och Österrike, den spanska revolutionen och inbördeskriget, sammanbrottet för Folkfronten i Frankrike, den dystra raden av Moskvarättegångar och förföljelser i Sovjetunionen, den Långa Marschen och inledningen av befrielsekriget mot Japan i Kina, för att bara nämna några.

På några år genomgick länderna i Europa, världens politiska karta och arbetarrörelsen en fullständig omvälvning. Hela traditioner och kulturer försvann precis som samhällen som svaldes av havet.(1)

Med denna bakgrund i åtanke skall vi behandla de stora politiska frågor som ställdes i och med den Kommunistiska internationalens byråkratisering och bildandet av en ny revolutionär International:

1. När? Utifrån vilka kriterier beslutade Trotskij och Vänsteroppositionens ledning att tiden var mogen att övergå från kampen att reformera Tredje internationalen till att proklamera behovet av en ny International?

2. På vilka grundvalar? Vilka programmatiska frågor skiljde denna nya internationella strömning från resten av den organiserade arbetarrörelsen, och hur skulle de presenteras?

3. Hur? Vilken metod användes för att försöka samla så många som möjligt kring detta projekt?

4. Med vilka? Vi kommer att analysera det komplicerade förhållandet mellan att bygga nationella sektioner och byggandet av en internationell organisation, liksom de olika taktiker som användes: omgrupperingar och sammanslagningar, ”entrism”, ett arbetarparti grundat i fackföreningarna, etc..

I. Från kampen att reformera Tredje internationalen till behovet av en Fjärde International: Det historiska testet

l. Andra internationalen blev inte chauvinistisk och för ”nationell enhet” över en natt i augusti 1914. Den hade börjat degenerera mycket tidigare. Det saknades inte symptom på denna process. Redan vid sekelskiftet kunde man se de teoretiska och ideologiska symptomen i den stora debatten om revisionismen (i vilken Luxemburg, Bernstein, Labriola och Sorel deltog). Även de politiska symptomen hade blivit fler, från frågan om deltagande i borgerliga regeringar (som restes av affären med Millerand i Frankrike) till anammandet av chauvinistiska ståndpunkter i den koloniala frågan och krigsfrågan vid internationella kongresser.(2)

Men för att kunna förklara Andra internationalen för ohjälpligt död behövdes mer än motioner vid kongresser, oavsett hur stora skillnaderna var, och mer än en anhopning av allvarliga symptom. Det krävdes en prövning i levande livet, ett avgörande historiskt test.

Vad säger mer om en International än dess ståndpunkt i krigsfrågan, då den tvingas välja mellan princip nummer ett ”Proletärer i alla länder, förena er!” och dess raka motsats ”Gå och döda varandra!”? Den 4 augusti 1914 var de stora socialdemokratiska partierna för allmän mobilisering, och de hyllade nationell enhet i sina respektive länder. I och med det beseglade de Andra internationalens öde, och ställde behovet av en Tredje international på dagordningen.

Det var den otvetydiga slutsats Lenin drog i sin pamflett Andra internationalens sammanbrott. Han drog inte slutsatsen att man helt enkelt kunde proklamera en ny International, men att man måste ställa sig den omedelbara uppgiften att bygga en, att skapa villkoren för en. De internationella konferenserna i Zimmerwald och Kienthal skulle bli de första stegen i denna riktning. Men den historiska händelse som slutgiltigt slog fast den axel kring vilken den organiserade arbetarrörelsen kunde omgruppera sig, och konkret ställde grundandet av den Kommunistiska internationalen på dagordningen, var den ryska revolutionens seger.

2. Kommunistiska internationalen grundades 1919. Men t.o.m. då fanns det vissa tvivel. En majoritet av det unga tyska kommunistpartiet var mot bildandet. Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht hade just avrättats. Kongressdeltagarnas invändningar övervanns bara tack vare bolsjevikledarnas stora auktoritet och nyheterna om den explosiva situationen i Österrike-Ungern.3

Byråkratiseringen av Sovjetunionen och den Kommunistiska Internationalen började också ganska tidigt, på 1920-talet. Trotskij daterade ”inledningen av Termidor”, dvs. den byråkratiska kontrarevolutionen, till 1924. Men innan man kunde dra några slutgiltiga praktiska och organisatoriska slutsatser måste man till fullo förstå processen, i synnerhet de olika förändringar i inriktning och kvalitativa språng som skulle definiera de nya uppgifterna.

Det hade varit oansvarigt att lättsinnigt förklara en rörelse av så stor historisk betydelse för definitivt bankrutt. Det som stod på spel var inte bara teorier, doktriner och principer, utan en enorm omvälvning som hade satt miljontals arbetare i gemensam rörelse under inverkan av den första segerrika proletära revolutionen i ett efterblivet och snart isolerat land. Liksom fallet hade varit för Andra internationalen behövdes ett avgörande historiskt test.

Ännu 1932 försvarade Trotskij linjen att reformera Komintern i ett programmatiskt dokument med titeln ”Den internationella Vänsteroppositionen, dess uppgifter och metoder”. Han kallade därför oppositionen en fraktion, inte ett fullödigt framtida parti. Men han framförde en varning:

En sådan historisk katastrof som Sovjetstatens sammanbrott skulle naturligtvis även dra med sig Tredje internationalen. Likaså skulle Komintern knappast överleva konsekvenserna av sin katastrofala politik om fascismen segrade i Tyskland och det tyska proletariatet krossades.4

Den 5 mars 1933, knappt ett år senare, förverkligades tyvärr den andra av dessa hypoteser. Som en följd av sina två ledarskaps, socialdemokraternas och stalinisternas, kriminella politik krossades det tyska proletariatet utan strid. Trotskijs slutsats var omedelbar. Han sammanfattade den i en slående formulering: ”Det tyska proletariatet kommer att resa sig igen, men aldrig det tyska kommunistpartiet!” Han tillkännagav öppet: det behövdes ett nytt parti i Tyskland; men han begravde ännu inte hela Komintern tillsammans med dess tyska parti.

Vid denna tidpunkt, i mars 1933, och fram till juli detta år, var linjen om ett nytt parti ett undantag som bara var tillämpligt på Tyskland, medan den allmänna linjen fortfarande var att ”reformera” Kommunistiska Internationalen och dess sektioner.

Eftersom vårt främsta syfte här är att förstå och tillgodogöra oss den metod man använde, så bör man betona hur svåra dessa beslut var. Byråkratiseringen av Sovjet och Komintern var en internationell process. De unga kommunistpartierna var inte bara bihang till Kominterns apparat. Vart och ett hade sin egen historia och sina distinkta drag. Som ett resultat av detta var degenererings-processen ojämn. I vissa länder kom staliniseringen tidigt och kvävde den unga kommunistiska rörelsen. Det var exempelvis fallet i Spanien. I andra länder hade tillämpningen av den s.k. ”tredje periodens” äventyrspolitik redan orsakat stora splittringar eller utbrytningar i en del av Kommunistiska Internationalens sektioner. Detta gällde t.ex. Sverige, där kommunistpartiets majoritet, under ledning av Kilbom, hade lämnat Komintern.

Det gällde även, om än i mindre utsträckning, i Tyskland, där uppkomsten av Brandlers strömning (KPD-O) var en liknande utveckling. Slutligen var den av Joaquin Maurin ledda Katalanska Federationens utbrytning en parallell till dessa splittringar.

I andra länder genomfördes staliniseringen av kommunistpartierna och underordnandet av deras ledarskap under Sovjetdiplomatins intressen först efter våldsamma strider som höll på under hela 30-talet. I vissa fall blev processen aldrig helt genomförd. Medan stalinistiska ledarskap kunde formera sig i Frankrike kring Maurice Thorez, och i Italien kring Palmiro Togliatti, så formades det kinesiska kommunistpartiets ledning kring Mao under den Långa marschen i strid med gruppen kring Wang Ming, som stöddes av Komintern. Det vietnamesiska kommunistpartiet upprätthöll en viss självständighet, och det jugoslaviska kommunistpartiets ledning drabbade redan före kriget samman med Komintern-ledningen i vissa frågor. I båda fallen verkar Georgij Dimitrov ha spelat rollen av medlare.(5)

Så det var först i juli 1933, efter att ha märkt att det inte blev någon reaktion inom Komintern på tragedin i Tyskland,som Trotskij tog itu med frågan om Internationalen och förklarade sig vara för en ny international.

Man kan naturligtvis diskutera det kriterium han ansåg vara avgörande – nederlaget i Tyskland 1933 – och fråga sig om inte Tredje internationalens öde var beseglat redan 1927, i och med tragedin för den kinesiska revolutionen, massakrerna i Kanton och Shanghai, och de första förföljelserna i Sovjet. I senare artiklar visade Trotskij att han var medveten om frågan, men han rekommenderade att man skulle låta historikerna lösa den. Vi bör nog följa detta råd och hålla oss till den metodologiska frågan: tanken att det krävdes ett verkligt test, ett där Komintern hade det direkta ansvaret.

Det test han valde, nazismens maktövertagande i Tyskland, var inte en händelse vilken som helst. Det handlade om ett nederlag för det näst Sovjetunionen mäktigaste kommunistpartiet i världen, i just det land där det ansågs mest troligt att världsrevolutionen först skulle breda ut sig. Utan tvivel innebar det en skarp förändring av situationen.

Men det finns en avsevärd skillnad mellan den Andra och den Tredje internationalens förfall. Det har att göra med Sovjetstatens existens. Under lång tid ställdes Trotskij inför en avgörande svårighet: att uppmana till skapandet av ett nytt internationellt revolutionärt parti, inklusive i Sovjetunionen, innebar att man uppmanade till en ny revolution i Sovjetunionen. Men i början av 30-talet ansåg han att det inte gick att kräva detta innan det byråkratiska styret hade medfört att Sovjetstaten inte längre var en arbetarstat. Enligt van Heijenoort var det först mellan mars och juli 1933 som han tänkte sig att ett förändrat perspektiv kunde lösa detta problem. 6

I mars 1933 var den allmänna linjen fortfarande att reformera Kommunistiska Internationalen och dess sektioner, utom i Tyskland där behovet av ett nytt parti stod på dagordningen. Sedan Kominterns möte i april 1933 utan några större reaktioner eller svårigheter hade skrivit under på den politik som hade förts i Tyskland, frågade Trotskij sig om det inte var nödvändigt att mana till bildandet av en ny International, utom i Sovjetunionen, där perspektivet fortfarande skulle vara reformer. I mars var alltså uppmaningen att bilda ett nytt parti i Tyskland fortfarande ett undantag; i början av juli var det linjen att reformera Sovjetunionen som var undantaget.

Denna villrådighet berodde på de genomgripande omprövningar han tvingades till i och med den kolossala händelseutvecklingen, i synnerhet frågan om degenereringen av den första stat som skapats av en segerrik proletär revolution. Lösningen av denna motsättning var begreppet ”politisk revolution”. En ny revolution stod förvisso på dagordningen i Sovjetunionen, utan att man behövde vänta på att arbetarstaten kollapsade och kapitalismen återupprättades. Men det var en politisk revolution mot den byråkratiska kastens maktövertagande, en revolution som syftade till att återupprätta den socialistiska demokratin. Behovet av en ny international blev därmed ett följdriktigt svar, även i Sovjetunionen.

3. En annan svårighet härrörde ur de allmänna förhållandena och själva karaktären på det historiska test som nederlaget i Tyskland utgjorde. För socialdemokratin fullbordade den 4 augusti 1914 en opportunistisk utveckling som hade pågått i flera år, en gradvis anpassning till de kommunala och parlamentariska institutionerna, under vilken den parlamentariska och fackliga byråkratin inom den Andra Internationalens stora partier definitivt utkristalliserades.

Men i slutet av 20- och början av 30-talet var bilden av Komintern, den bild på vilken den rekryterade, inte en bild av institutionaliserat klassamarbete, utan tvärtom av ”den tredje perioden”. Det var en militant bild som tilltalade de mest kampglada och hängivna bland unga proletärer som väckts av den ryska revolutionen. Tillons, Vallins, Bergers och Fourriers böcker innehåller värdefulla minnen från denna period.(7) Isaac Deutscher talar med rätta om Tredje Internationalens ”byråkratiska heroism” under denna tidsepok.

Det fanns därför goda skäl att tänka sig för två gånger innan man förklarade denna International för misslyckad, en International som inte likt sin föregångare sjönk i chauvinismens träsk när den ställdes inför kriget, utan istället förföll till byråkratisk äventyrspolitik i Tyskland, där världsrevolutionens öde stod på spel.

Medan testet var omedelbart giltigt för det tyska partiet och Komintern som sådan, så var det logiskt nog mycket mindre avslöjande för partier som hade mycket mer avlägsna och lösliga band till Kommunistiska Internationalen, som exempelvis det kinesiska partiet efter inledningen av den Långa Marschen.

4. Trots dessa svårigheter är metoden i grunden riktig och vi bör lägga den på minnet. Utgångspunkten för att bedöma en organisations karaktär är stora historiska händelser och inte subjektiva kriterier. Den utgår från fakta (även om urvalet av ”betydelsefulla” fakta alltid kan diskuteras) och inte förutsägelser.

1930 skrev Trotskij:

Det är uppenbart att /vår inhemska Bonapartisms/ möjligheter och sannolikheter minskar chansen att lyckas med reformer. Men oddsen kan inte mätas på förhand… I detta grundläggande avseende är vi fortfarande för reformer.

1933, efter att testet hade ägt rum, skrev han:

Även om vissa av oss sedan en tid har varit övertygade om att Komintern var dömt att förlora, så hade det varit omöjligt för oss att utropa oss själva till en ny International… Vi talade om en teoretisk utveckling, där historiska händelser … kunde leda till en radikal förändring av Kominterns politik. Dessa stora händelser har ägt rum. Det var Kina… Det var Tyskland… Den väg som Komintern har slagit in på är nu definitiv. Den är dömd till undergång. Tanken på reformer måste förkastas, i nationell och internationell skala.(8)

Denna metod är i grunden riktig, även för små organisationer. När det gäller små organisationer med bara obetydliga och sköra band till massrörelsen, kan teoretiska misstag och programmatiska avvikelser leda till mer omedelbara och katastrofala resultat än när det är fråga om masspartier. Men även för de senare visar sig de praktiska konsekvenserna av misstag eller teoretiska revideringar snabbt när de ställs inför avgörande händelser i klasskampen.

1952-53 splittrades Fjärde Internationalen. I efterhand kan man ifrågasätta om Michel Pablo, som då satt i organisationens ledning, om hans ståndpunkt i frågan om stalinismen och byråkratin var farlig och lutade åt revisionism. Men den avgörande prövningen var hans politiska inställning till de viktiga händelser som följde, dvs. revolutionen i Ungern 1956, då han ovillkorligt stödde arbetarråden i Budapest mot den stalinistiska byråkratin. Alla de som 1953, enbart på grundval av de dokument han skrev, drog slutsatsen att Pablo definitivt hade degenererat, tvingades tre år senare revidera sina ståndpunkter på grundval av hans praktiska handlingar.(9)

Likaså var det riktigt av Fjärde Internationalen att återförenas 1963, eftersom man var överens om så viktiga händelser som den politiska revolutionens uppgång (de antibyråkratiska rörelserna i Polen och Ungern 1956), befrielsekriget i Algeriet och den kubanska revolutionens seger 1959.(10)

Man bör faktiskt vara ännu mer försiktig när man karaktäriserar eller bedömer små organisationer. Faktum är att deras begränsade kontakter med aktivister och avsaknad av internationella band, betyder att de saknar de tentakler som gör det möjligt att snabbt och korrekt bedöma alla skiftningar i världsrevolutionens utveckling. Innan man ger ett bestämt och förhastat utlåtande om deras karaktär, bör man ge dem tid att samla all nödvändig information, tänka igenom den och korrigera sina misstag. Annars kan varje större händelse bli en ny skiljelinje. Det är det snabbaste sättet att orsaka en oändlig uppsplittring i en mängd strömningar och trosförsamlingar.

II. En ny International: på vilken grundval?

”Det är inte partiet som skapar programmet utan programmet som skapar partiet.” Trotskijs ord härstammade direkt ur den bolsjevikiska traditionen. Programmet är den grundval kring vilket partiet definierar sig, väljer sina medlemmar, och skolar sina kadrer. Det är en sammanfattning av klasskampens viktigaste lärdomar.

När man 1933 antog perspektivet på en ny international, var hänvisningarna till Kommunistiska Manifestet och Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser en visserligen nödvändig men inte längre tillräcklig grund för partiets programmatiska identitet. På bara tio år hade klasskampens stormiga utveckling givit nya avgörande erfarenheter: den byråkratiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen, fascismens seger i Italien och Tyskland, tragedin för den andra kinesiska revolutionen.

Lärdomarna från dessa erfarenheter sammanfattas på ett skickligt sätt i Den Internationella Vänsteroppositionens elva punkter. Utkastet till detta dokument skrevs i februari 1933, och den tionde punkten reviderades i juli samma år. Dokumentet utgör den nya Internationalens första programmatiska grundval. (Dokumentet finns i sin helhet i appendix.)

Det behandlar i ett kort uttalande alla viktiga punkter:

1) Ett obetingat försvar av det proletära partiets oberoende. Det var den lärdom som drogs efter det kinesiska kommunistpartiets underordnande under Guomindang, och mer allmänt från den teori om ”arbetar- och bondepartier” som var på modet i Komintern under 20-talets andra hälft.

2) Ställandet av teorin om den permanenta revolutionen mot teorin om ”socialism i ett land”, och i vidare mening hävdandet av den proletära revolutionens internationella karaktär.

3) Karaktäriseringen av Sovjetunionen som en degenererad arbetarstat, av vilket följde att den måste försvaras mot imperialismen och mot alla försök till kapitalistiskt återupprättande.

4) Fördömandet av stalinisternas ekonomiska politik och äventyrliga ”tvångskollektiviseringar”.

5) Behovet att arbeta i de reformistiska fackföreningarna, vilket innebar an man fördömde den ”tredje periodens” sekteristiska politik att splittra fackföreningarna.

6) Förkastandet av begreppet ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur”, vilket enligt Kominterns ledande kretsar var ett stadium skilt från proletariatets diktatur. Även här var tanken att dra lärdomar från den ryska och den kinesiska revolutionen.

7) Behovet att mobilisera massorna kring övergångsparoller, och i de koloniala länderna och diktaturer kring demokratiska paroller. Denna punkt avslutade den långa debatt om paroller som inleddes vid Kommunistiska Internationalens femte och sjätte kongresser, i synnerhet frågan om demokratiska paroller som kravet på en konstituerande församling i de koloniala och beroende länderna.

8) Behovet av en arbetarnas enhetsfront, både mot klassamarbete och den ”tredje periodens” sekterism.

9) Fördömandet av teorin om ”social-fascism”, vilken likställde de socialdemokratiska partierna med fascisterna.

10) Behovet av en verkligt revolutionär international fastslogs.

11) Behovet av en demokratisk regim i partiet ställdes mot byråkratiseringen av Kommunistiska Internationalens och det Sovjetiska Kommunistpartiets apparater.

Dessa elva punkter är ingalunda överspelade. De måste ytterligare klargöras och berikas i ljuset av nya erfarenheter. I själva verket inleddes detta drygt fem år senare, i samband med utarbetandet av Övergångsprogrammet, i synnerhet frågan om en politisk revolution mot byråkratin. Man kan alltid lära sig något av erfarenheterna, och det går alltid att dra programmatiska slutsatser från nya händelser, på så sätt som Kommunistiska Internationalens första kongresser drog slutsatser från den ryska revolutionen och som Trotskij och Vänsteroppositionen tog lärdom av händelserna på 20- och 30-talet. Vårt program är aldrig komplett. Kommunistiska Manifestet berikades tjugo år senare av erfarenheterna från Pariskommunen. Sovjeterna var en levande erfarenhet för arbetarklassen 1905 innan de blev en programmatisk erövring.

På samma sätt kan och måste vi lära av revolutionens internationella utveckling, från dess segrar (Kina, Jugoslavien, Kuba, Vietnam) såväl som dess nederlag (Tyskland, Spanien, Grekland, Indonesien). Vi måste idag lära av Centralamerika, Filippinerna och Polen, liksom från massrörelserna i de utvecklade kapitalistiska länderna. Inte bara från arbetarnas kamp, utan också från uppsvinget för den oberoende kvinnorörelsen och från miljökampen och kämkraftsmotståndet.

Femtio år senare kan vi vara mer exakta och taktiskt flexibla. Men frågan kvarstår: har det skett en händelse av sådan betydelse att den kräver en radikal förändring, en kvalitativ revidering av de riktlinjer som skisserades i de Elva punkterna?

Med risk för att verka konservativ tror vi tvärtom att dessa punkter, tillsammans med Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser, sammanfattar de avgörande programmatiska dagsfrågor kring vilka de viktigaste strömningarna inom den internationella arbetarrörelsen – socialdemokratin, stalinismen, den revolutionära marxismen – måste ta ställning.

Som ett resultat av stalinismens kris, den internationella kommunistiska rörelsens sammanbrott, de segerrika revolutionerna i Kina, Kuba, Vietnam och Nicaragua, befrielserörelsens uppsving i de beroende länderna och den spirande kampen mot byråkratin, så har den internationella scenen inom arbetarrörelsen idag blivit betydligt mer komplicerad. Allehanda mellanpositioner och nyanser har mångfaldigats, förfinats och delats i mindre enheter.

Vissa strömningar vacklar mellan stalinismen och socialdemokratin (de vänstersocialistiska strömningarna och ”eurokommunisterna”). Andra vacklar mellan socialdemokratin och den revolutionära marxismen, eller mellan stalinism och revolutionära marxism.(11) Det som gör Fjärde Internationalen så viktig, jämfört med majoriteten av de strömningar som existerade när den bildades, men vilka sedan dess har försvunnit, är att dess allmänna program fortfarande är giltigt.

Frågan om enhetsfronten kanske inte längre ställs i likadana termer som under den ”tredje perioden”, men den ställs gentemot den splittrande och klassamarbetande politik som förs idag. Den står i centrum för våra diskussioner med de vänstersocialdemokratiska och eurokommunistiska strömningarna i Europa. Frågan om Sovjetunionens karaktär, om den politiska revolutionen, om vår inställning till de byråkratiserade arbetarstaterna, ställs osvikligt vid varje större sammandrabbning i den internationella klasskampen. Frågan om den permanenta revolutionen (det faktum att den demokratiska kampen i de dominerade länderna växer över i socialistisk kamp) står i centrum för lärdomarna från de kubanska, vietnamesiska och nicaraguanska revolutionerna, i OLAS teser från 1967, i diskussionen om det Argentinska Kommunistpartiets självkritik, i inflytandet från Schafik Handals teser på vissa latinamerikanska kommunistpartier.12 Frågan om uppbygget av en revolutionär massinternational och behovet av inre demokrati i de revolutionära partierna är lika aktuell som någonsin.

III. Mot en ny International. Hur?

Hittills har vi diskuterat två problem: l) När och under vilka omständigheter skall frågan om en ny international ställas? 2) På vilka programmatiska grundvalar skall den byggas? Det tredje problemet som berör oss än idag är: med vilka och hur skall den byggas?

Trotskijs personlighet, hans idéer, analyser och litterära talanger prisas och väcker respekt i de mest skilda läger. Men en sak är inte populär i dessa kretsar: Fjärde Internationalen. När frågan kommer upp övergår refrängen från beröm till klagolåt: Varför kämpade en så stor man under de sista åren av sitt liv för ett så ynkligt mål? Andra kritiker väljer en annan infallsvinkel. De angriper inte behovet av en ny international, utan metoden att bygga den. De frammanar bilden av en Trotskij som förbittrats av nederlagen, och som hade blivit brutal, överilad, ultimativ. Resultatet, påstår de, är en ”självutnämnd” International, som dömts till långvarig isolering och minoritets-tillvaro, och därför har märkts av denna arvsynd.

Vi skall inte uppehålla oss vid denna anklagelse för självutnämnande, som är så kär för personer som alltid kommer att vackla. Om vi inte beslutar oss för att gå framåt och bygga de organisationer som vi anser är nödvändiga för vårt dagliga arbete och revolutionära perspektiv, då kommer ingen att göra det för oss. Men viktigare är att denna åsikt ofta återspeglar en olycklig okunnighet om de rika erfarenheter som döljs av legenderna.

Verkligheten är att under fem år, från 1933 till 1938, så var kampen för att bygga Fjärde Internationalen ett utomordentligt exempel på en både tålmodig, öppen och principfast politisk metod. Trotskij var redan i juli 1933 helt övertygad om behovet av en ny international, precis som Lenin hade utropat behovet av en tredje international så fort han var övertygad om Andra Internationalens sammanbrott. Men när målet väl var uppsatt dröjde det fem år innan grundningskongressen hölls, fem år som ägnades åt ihärdiga ansträngningar att vinna nya krafter till tanken på en ny International och till dess program, att samla styrkor som antingen var utspridda eller fientligt inställda till varandra. Dessa fem år var en fruktansvärd kamp mot klockan mitt under Moskvarättegångarna, spanska inbördeskriget, nazismens uppkomst och det alltmer definitiva hotet om ett nytt världskrig.

Två metoder

I sin inledning och sina noter till den franska upplagan av Trotskijs verk, har Michel Dreyfus och Pierre Broué försökt beräkna den Internationella Vänsteroppositionens styrkor i de viktigaste länderna 1933.(13) De nämner cirka 500 medlemmar i Tyskland, 800 i Tjeckoslovakien, 300 i Polen, 300 i Frankrike, 100 i Belgien, 500 i Förenta Staterna, 300 i Spanien, 2000 i Grekland – uppdelade på två grupper. Dessutom fanns Vänsteroppositionen i Sovjetunionen, en styrka på några hundra eller några tusen medlemmar, utspridda i fångläger och svåra att bedöma. Huvuddelen av dessa siffror verkar optimistiska.

Jämte dessa revolutionärt marxistiska kärnor existerade andra styrkor, oftast betydligt starkare numerärt, som höll på att bryta eller hade brutit med socialdemokratin eller den Kommunistiska Internationalen.

Bland de styrkor som hade sitt ursprung i Komintern fanns i synnerhet majoriteten av Svenska Kommunistpartiet under Kilbom, DNA i Norge, Sneevliets RSP i Holland, Maurins Arbetar- och Bondeblock (Bloque Obrero y Campesino – BOC) i Katalonien, Urbahns (Lenin-bund) och Brandlers (KPD-O) grupper i Tyskland. Bland de grupper som hade sitt ursprung i socialdemokratin bör man nämna det tyska SAF, OSP i Holland, Independent Labour Party i Storbritannien, och de landsflyktiga italienska ”maximalisterna”.

Med början 1933 ställdes två metoder att lösa denna situation mot varandra. Den första var outtröttliga ansträngningar att bygga en ny international på en klart avgränsad programmatisk grund. Den andra syftade till att upprätta endast samordningskommittéer på grundval av minimiplattformar och diplomatiska kompromisser. De två metoderna förkroppsligades i kampen för Fjärde Internationalen respektive ”Internationella Arbetarsamfundets” (IAG – mer känt som Londonbyrån) vacklan och halvmesyrer.

När Vänsteroppositionen övergav linjen att reformera Komintern till förmån för linjen att bygga en ny International, vände sig Trotskij till samtliga oberoende organisationer med vilka man tidigare haft meningsskiljaktigheter i denna fråga. Han argumenterade att frågan inte längre var att bestämma vem som hade haft rätt igår eller förrgår, utan att komma överens om uppgifterna idag och imorgon.(14)

De fyras block (augusti 1933)

I augusti 1933 skrev endast tre organisationer (det tyska SAP, samt de holländska OSP och RSP) under uppropet för Fjärde Internationalen tillsammans med den Internationella Vänsteroppositionen (som just hade bytt namn till Internationella Kommunistiska Förbundet – ICL). Deras upprop bestod av tio punkter (se även i slutet av artikeln):

1) Erkännande av reformismens misslyckande och hävdande av behovet av proletariatets diktatur.

2) Försvar av internationalismen mot teorin om socialism i ett land.

3) Förkastande av den vänta-och-se-politik, som ledde till att man missade tillfällen att gripa makten i en nation med motiveringen att man måste vänta på att världsrevolutionen gjorde nya framsteg.

4) En karaktärisering av Sovjetunionens byråkratiska degenerering
och den Kommunistiska Internationalens misslyckande.

5) Erkännande att fascismens maktövertagande hade bekräftat socialdemokratins misslyckande.

6) Det samtidiga erkännandet att fascismens maktövertagande hade avslöjat Kominterns misslyckande.

7) Behovet av en ny International.

8) Behovet av strategiska avgränsningar, omfattande i synnerhet frågan om upproret, proletariatets diktatur och den på sovjeter eller arbetarråd grundade statsformen.

9) Försvar av Sovjetunionen som en arbetarstat trots dess degenerering.

10) Frågan om partidemokratin.

Jämfört med Vänsteroppositionens elva punkter är dessa tio punkter uppenbarligen mycket mindre kompletta och exakta. De anammar inte lika klart uppfattningen om den permanenta revolutionen, klassens oberoende, arbetarnas enhetsfront och övergångsparoller. Trotskij var fullständigt medveten om att De fyras deklaration skilde sig från ICL:s program. Ändå menade han att den utgjorde en tillräckligt stabil grund för att ta de första stegen mot den nya Internationalen, att skriva ett Manifest och strategiska teser, och på det hela taget förbereda den nya Internationalen organisatoriskt. Den var därför en kompromiss, i ordets positiva mening, som möjliggjorde gemensamt arbete med strömningar av olika ursprung – zinovjeviter och buchariniter – utan att kräva en balansräkning över 20-talet som en absolut förutsättning. Denna metod var inte ultimativ. Tvärtom var dess mål att föra samman folk.

Några få dagar efter bildandet av ”De fyras block” hade Londonbyrån också ett möte i Paris. Med på mötet var det svenska kommunistpartiet, DNA, det brittiska ILP, BOC, SAP, OSP, RSP. ICL deltog vid detta möte under eget namn, för att försvara sin uppfattning om behovet av en ny International.

Mötet antog mycket allmänna ståndpunkter i kampen mot fascismen och tog ställning för ”organisk enhet” (sammanslagning) mellan Andra och Tredje Internationalerna.

Trotskij kallade ironiskt denna Londonbyrå för en ny Två-och-en-halv International (en del socialistpartier som hade brutit med Andra internationalen men som vägrade att ansluta sig till den Tredje, som t.ex. det Österrikiska Socialistpartiet, försökte mellan 1921 och 1923 återuppliva en enda enad international, ”som den före kriget”), eller en Tre-och-en-fjärdedels eller Tre-och-en-åttondels International. Vid konferensen försvarade SAP och OSP De fyras deklaration, men de skrev trots det under slutresolutionen. Trotskij ansåg det vara ett gravt misstag, men långt från att tappa tålamodet föreslog han att SAP så fort som möjligt skulle gå samman med den tyska Vänsteroppositionen. Enligt hans uppfattning var det viktigaste att smida medan järnet var varmt, att ta tag i pendeln när den svängde åt hans håll och spika fast den innan den började svänga åt andra hållet. Framtiden visade att han hade rätt och att frågan om rätt tidpunkt kan vara avgörande inom politiken.

Det öppna brevet (1935)

1934 ägde viktiga politiska händelser rum. I februari krossades arbetarnas Schutzbunds uppror i Wien och stora fascistdemonstrationer genomfördes i Paris.

Trotskij insåg klart vilka konsekvenser fascismens uppgång skulle få för socialdemokratin. Genom att hota den parlamentariska demokratin hotade den socialdemokratins själva existens, eftersom socialdemokratin levde på parlamentarismens institutioner. Detta hot skulle leda till reflexer av självförsvar bland socialdemokratiska medlemmar, vilket i sin tur skulle leda till radikalisering och vänsterströmningar. Några månader senare deltog de spanska socialisterna i upproret i Asturien, och bekräftade därmed denna analys.

Trotskij drog genast politiska och organisatoriska slutsatser för Spanien, Belgien och i synnerhet Frankrike, nämligen att Vänsteroppositionens små styrkor skulle gå in i de socialdemokratiska partierna. Denna linje kallades den ”franska vändningen”.

Medan den föregående plötsliga förändringen, dvs. när man övergick från linjen att reformera Komintern till att bygga en ny International, hade antagits nästan fullkomligt enhälligt av den Internationella Vänsteroppositionens medlemmar, så stötte denna nya taktiska vändning mot socialdemokratin knappt ett år senare på många invändningar.

Ett år senare, i augusti 1935, ändrade undertecknandet av Stalin-Laval-pakten och Kommunistiska Internationalens sjunde kongress, som generaliserade Folkfrontslinjen, återigen villkoren. Kominterns nya inriktning ställde inte bara samarbete med den antifascistiska bourgeoisin på dagordningen, utan även perspektivet på organisatorisk enhet mellan socialister och kommunister (Dimitrovs rapport till sjunde kongressen). För Trotskij var detta en byråkratisk enhet mellan partiapparater, vilken förutsatte att de revolutionära elementen först rensades ut. Än en gång bekräftades hans förutsägelse inom några veckor med kampanjen för att utesluta ”bolsjevik-leninisterna” ur det franska socialistpartiet (SFIO).

Budskapet var tydligt: man måste åter ändra inriktningen och ge uppbygget av självständiga organisationer högsta prioritet.

Under de följande åren tillämpades de två metoder som beskrevs tidigare av sina respektive förespråkare:

– 1935 höll Londonbyrån ett nytt möte. För att slippa ta ställning i grundläggande frågor – vilket kunde splittra den – beslöt sammankomsten att den inte hade tid att diskutera och anta någon principresolution. I och med att ICL var frånvarande – de vägrade nu delta på dessa konferenser – lade RSP och OSP fram ett förslag om en Fjärde International. Men SAPs pendel hade redan börjat svänga åt höger.

– Vad gäller ICL innebar den nya svängningen i världssituationen att nya initiativ skulle tas för uppbygget av en Fjärde International. På grundval av de framgångar man rönt i Holland (där sammanslagningen av RSP och OSP just hade givit upphov till RSAP) och Förenta Staterna (där Vänsteroppositionens Communist League of America just hade gått samman med Muste’s American Workers Party (AWP) och bildat Workers Party of the United States (WPUS)), kämpade Trotskij i augusti för att man skulle publicera ettÖppet brev för Fjärde Internationalen, undertecknat av ICL, RSAP, WPUS, den kanadensiska organisationen och ”bolsjevik-leninisterna” i SFIO.

I sina brev klagade han över att han redan hade förlorat två år tack vare OSP:s hummande och harklingar. Men han var fortfarande för att RSAP kunde ha dubbla medlemskap: de kunde stanna kvar i Londonbyrån samtidigt som de skrev under det Öppna brevet, under förutsättning att de verkligen engagerade sig i uppbygget av Fjärde Internationalen. I linje med detta fick holländarna ansvaret för att förbereda den internationella konferens som skulle hållas i februari 1936. Å andra sidan vägrade Trotskij skjuta på utgivningen av det Öppna brevet för att hålla sig på god fot med SAP och försöka få med dem i detta projekt. Det vore ett tecken på bristande självförtroende och beslutsamhet. De som redan nu tvivlar på uppbygget av Fjärde Internationalen kommer att tveka att ta andra viktiga beslut i avgörande ögonblick av klasskampen.

Gång på gång förklarade Trotskij att ICL:s alla organisatoriska initiativ utgjorde en sammanhängande helhet, som gick utöver de uppenbart skilda nationella taktikerna – sammanslagning med centristiska grupper som var på väg åt rätt håll i Holland och Förenta Staterna; inträde i socialdemokratin i Belgien och Frankrike; ett Öppet brev för uppbygget av Fjärde Internationalen och oförsonlig kamp mot SAPs vacklan och diplomatiska politik. Med andra ord uteslöt inte dess beslutsamhet att nå sitt mål, och dess oförsonlighet mot de som vacklade, att de gav prov på taktisk flexibilitet i sina relationer till massorna och öppenhet mot centrister som var på väg mot revolutionära ståndpunkter.

Rörelsen för Fjärde Internationalen

Men knappt hade det Öppna brevet publicerats, i slutet av 1935, förrän kampen för en ny International stötte på en rad nya hinder och svårigheter. På hösten 1935 splittrades den franska sektionen på frågan om förutsättningarna för och tempot i utträdet ur SFIO. I mars 1936 splittrades WPUS på frågan om man skulle gå in i Förenta Staternas socialistparti. Den brasilianska sektionen drabbades hårt av det förtryck som följde på revolten 1935.

Men viktigast var brytningen, i januari 1935, med Andres Nin och majoriteten av den spanska Vänsteroppositionen, därför att de via sitt medlemskap i POUM hade skrivit under Folkfronts-överenskommelsen inför de allmänna valen i februari. Slutligen började holländarna bli oeniga igen. De tog sina meningsskiljaktigheter med förberedelserna för en ”amerikanska vändning” som förevändning för sina åtgärder, men den mer grundläggande motiveringen var deras solidaritet med POUM och välvillighet gentemot Londonbyrån. De förberedde inte den konferens som skulle hållits i februari 1936. Den kunde inte genomföras förrän i juli 1936.

Trotskijs oro växte och i början av året anmärkte han att ”det blåser hård motvind”. Han var den förste som insåg konsekvenserna av den byråkratiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen (vid denna tidpunkt skrev han Den förrådda revolutionen), av fascismens maktövertagande och det allt mer närvarande hotet om ett nytt världskrig. Han insåg helt klan vad som stod på spel i den jakt mot klockan som nu hade börjat. Han förstod att händelserna i Frankrike och Spanien kanske var den sista chansen. Man måste göra allt för att gripa dessa möjligheter, även om chansen att lyckas var mycket små.

Hans medvetenhet om motsättningarna, det som stod på spel, dröjsmålen gav upphov till en känsla av förbittring som mer och mer visade sig i hans skrifter. Idag, många år efteråt, chockeras man ibland av den polemiska tonen och brutaliteten i hans argument. Utan att fördenskull rättfärdiga alla fall, måste man förstå sammanhangen, hans förtvivlan över sina allra närmaste medarbetares (som t.ex. Nin och Sneevliet) tvekan och otillräcklighet i de strider som var så viktiga för framtiden.

I juli 1936 hölls slutligen konferensen för Rörelsen för Fjärde Internationalen. Nio organisationer var direkt representerade: Frankrike, Belgien, Holland, Storbritannien, Schweiz, Tyskland, Italien, Sovjetunionen och Förenta Staterna. Tyskarna och italienarna var främst flyktingar. Den sovjetiska sektionen var en sektion av landsförvisade, utspridda i Stalins ”isoleringsläger”. Vad gäller holländarna, så lämnade de mötet innan det var slut.

Grupper som var inbjudna men inte kunde delta var: Österrike, Tjeckoslovakien, Rumänien, Polen och Grekland. Protokollen från konferensen nämner andra länder där grupper fanns: Danmark, Spanien, Kanada, Mexico, Argentina, Chile, Peru, Kuba, Bolivia, Brasilien, Kina, Indokina, Australien och Sydafrika. Av dessa var i synnerhet grupperna i Kina och Indokina betydande.

Konferensen antog klara ståndpunkter angående Folkfronten, Sovjetunionens karaktär, arbetet i fackföreningarna och relationerna till Londonbyrån.

Men den utropade inte Fjärde Internationalen. I sin bok om Internationalens historia, och i introduktionen till den första delen i serien om Fjärde Internationalens kongresser, hävdar Pierre Frank att Trotskij ville att den skulle utropas vid detta tillfälle. George Breitman kallar detta påstående för en sägen, och menar att det inte finns minsta bevis för det, varken i protokollen från mötet eller i något av Trotskijs brev från denna period.(15)

Faktum är att delegaterna vid Fjärde Internationalens grundningskongress två år senare, vilka nästan enhälligt stödde bildandet av Internationalen, hade svan att förklara varför de inte hade gjort det två år tidigare. Några hävdade att det var p.g.a.. att de fortfarande hoppades kunna övertyga vissa centristiska strömningar. Andra förklarade att det skulle ha varit svårt att göra det då, eftersom vissa sektioner fortfarande var inbegripna i entristiskt arbete i socialistiska partier.

Grundningskongressen 1938

Så den kongress som bildade Fjärde Internationalen hölls 1938, strax efter Stalins stora utrensningar och vid en tidpunkt då nederlagen i Spanien och Frankrike nästan var fullbordade.

Elva sektioner var direkt representerade: Frankrike, Förenta Staterna, Italien, Storbritannien, Holland, Grekland, Brasilien, Sovjetunionen, Polen, Belgien och Tyskland. Andra nämns i protokollen:

Kanada, Spanien, Schweiz, Tjeckoslovakien, Rumänien, Österrike, Kuba, Dominikanska Republiken, Argentina, Bolivia, Uruguay, Kina, Indokina. På det hela taget var de styrkor som var representerade mycket svaga. POUM och Marceau Piverts PSOP (som just hade lämnat SFIO) bad att få deltaga vid mötet. Deras begäran avslogs med hänvisning till säkerhetsskäl.

Grundningskongressen antog det dokument som kom att bli känt som Övergångsprogrammet, och stadgarna, vilka formaliserade grundandet av Fjärde Internationalen som den ”socialistiska revolutionens världsparti”: en enda världsomfattande organisation som underkastades en gemensam disciplin.

Endast tre röster höjdes mot beslutet. Deras talesman var polacken Hersch Mendel-Stockfisch, vars grundläggande argument var detta:

Marx, Engels och Lenin undvek att bilda de Första, Andra och Tredje internationalerna under perioder av motgångar. De väntade klokt nog på att proletariatets kamp spred sig innan de gjorde det. 1938 fanns det inte ett enda massparti kring vilket den nya Internationalen kunde byggas, medan den Första kunde basera sig på en brittisk sektion, den Andra på en tysk och den Tredje på en sovjetisk. Att skapa Fjärde Internationalen i en situation av ebb, som en minoritet i kamp mot strömmen, riskerade att förstöra hela tanken. Det var bättre att helt enkelt öppet förespråka dess nödvändighet, medan man undvek att utropa den. ”Det är proletariatet som kommer att skapa Fjärde Internationalen”, avslutade han.(16)

Den överväldigande majoriteten av delegaterna var för ett grundande. Att bara upprätthålla perspektivet på en massinternational och göra det till ett slagord för framtiden utan att ge den en omedelbar organisatorisk form vore att slå sig till ro med en vänta-och-se-attityd. Tvärtom måste man inleda det hårda arbetet att bygga denna Intemational med de krafter som stod till buds. Fem års tålmodiga ansträngningar och trevare till de centristiska strömningarna hade visat, att det var meningslöst att vänta längre på personer som inte kunde ta några beslut under omständigheter som var gynnsammare än de omständigheter som kunde väntas i en nära framtid.

IV. Från en kaderinternational till en massinternational

De villkor under vilka Fjärde Internationalen bildades var helt utan tidigare motstycke och ytterst svåra. Trotskij var fullkomligt medveten om detta.

– Den var i minoritet, utan en enda massektion, en situation som han kallade en ”kaderinternational”.

– Denna international uppstod ur en rad nederlag för världsproletariatet, inklusive den byråkratiska degenereringen av den första arbetarstaten.

– Den trädde fram på scenen under en period då arbetarrörelsen i många länder inte var på jungfrulig mark, utan redan organiserad i stor skala och uppdelad i två strömningar, vilka ömsesidigt befordrade varandras brister, nämligen socialdemokratin och stalinismen.

– Stalinismen hade en mäktig och speciell materiell bas, nämligen den byråkratiserade arbetarstaten.

Under dessa förhållanden ”är det inte möjligt att gå rakt framåt”, varnade Trotskij gång på gång. De som ville överbrygga klyftan mellan denna minoritetsinternational och den framtida massinternationalen (för vars uppbygge minoritetsinternationalen var ett oundgängligt verktyg) måste leta efter varje öppning och stödjepunkt.(17)

Denna metod skulle tillämpas både i internationell och nationell skala – både på hur man betraktade den nya internationalens roll och hur man tog itu med uppbygget av sektionerna.

Trotskij menade alltid att Fjärde Internationalen kunde omfatta krafter som gick utöver bara de revolutionära marxisterna. Skulle detta framtidsperspektiv förverkligas, så skulle de bli en av internationalens delar eller en fraktion. Det var denna tanke som vägledde inriktningen på ”De fyras block”. Det var också denna idé han tänkte på när han skrev till Vereeken:

Fjärde Internationalen kommer inte bara att bestå av bolsjevik-leninister. För egen del är jag helt för att godkänna din medlemsansökan. Men du representerar en strömning som skiljer sig från vår.(18)

Och han försvarade samma perspektiv när han skrev till Marceau Pivert:

Bolsjevik-leninisterna ser sig som en fraktion i den international som byggs upp. De är fullständigt beredda att arbeta hand i hand med andra verkligt revolutionära fraktioner.19

Det var samma sak som att erkänna möjligheten att andra ”revolutionära fraktioner” kunde samexistera utan att fullständigt hålla med om det bolsjevik-leninistiska programmet.

Trotskij hade tillämpat samma metod i nationell skala redan 1933, när han förklarade varför man skulle bygga ett nytt parti i Tyskland:

Vändningen består naturligtvis inte av att utropa oss själva till det nya partiet. Det kan inte vara fråga om det. Men vi tillkännager följande: Det officiella tyska partiet är politiskt dött, det kan inte återuppstå. De tyska arbetarnas förtrupp måste bygga ett nytt parti. Vi bolsjevik-leninister erbjuder dem vårt samarbete.(20)

Samma metod tillämpades i Förenta Staterna 1934, när det trotskistiska CLA försökte gå samman med AWP. I sin History of American Trotskyism förtäljer James P. Cannon, en av den amerikanska trotskistiska rörelsens ledare, följande:

Vi skrev en ledare i mycket vänlig anda, och uppmanade dem att vid sitt konvent ta upp vår inbjudan till samtliga radikala politiska grupper att diskutera frågan om att bilda ett enat parti, och föreslog i synnerhet att de intresserade sig för frågan om internationalismen.

Cannon förde en oförsonlig kamp mot sekteristerna i CLA i denna fråga. Efter sammanslagningen och bildandet av Workers Party upprepade han än en gång:

Enandet mellan trotskister och musteiter, bildandet av Workers Party representerar otvivelaktigt ett stort steg framåt, men bara ett steg. Det blev snart uppenbart för oss -åtminstone för de mest inflytelserika ledarna i det tidigare Communist League – att omgrupperingen av de revolutionära krafterna bara hade börjat.” ”Vi kan inte nöja oss med att säga: ’Här är Workers Party. Det har ett bra program. Kom med i det!’…(21)

Trotskij höll med: ”Mustes grupp kallade sig redan före sammanslagningen för ett parti, utan att vara det. Workers Party är fortfarande inget parti.”(22)

Organisationen bar namnet parti, men var i massornas ögon ännu inget parti; den måste bli ett. Förvisso var det hela problemet.

De omständigheter under vilka Fjärde Internationalen grundades, dvs. som en kaderinternational i minoritet, ledde till ytterligare en säregenhet. Det är med hjälp av kvalitativa och kvantitativa ombildningar, sammanslagningar, språng, som den kommer att kunna bli en massinternational eller skapa de villkor som krävs för att bilda en massinternational. Men även dess sektioner måste bli masspartier i sin egen nationella verklighet. Det finns ett förhållande mellan dessa två processer i så måtto som Internationalen givetvis har sitt eget program, men detta program är också en återspegling av de olika sektionernas verklighet.

Men det finns inte nödvändigtvis ett omedelbart och mekaniskt samband mellan de olika sektionernas kvalitativa omvandling och hela Internationalens förvandling.

Beroende på klasskampens nationella villkor skulle vissa sektioner kunna uppnå genombrott i riktning mot ett massparti samtidigt som Internationalen i sin helhet fortfarande var en minoritetsinternational, med allt vad detta innebär i form av begränsad dragningskraft. Efter Pariskommunens nederlag och utvecklingen av det tyska partiet, fick redan Första Internationalen erfara den sortens spänningar. Enligt Franz Mehring var detta en bidragande orsak till Första Internationalens kris och upplösning. (23)

Dessa motsättningar kan skapa många speciella situationer och problem som man måste vara beredd att lösa från fall till fall, samtidigt som man är orubblig i sina grundläggande principer och flexibel i sin organisatoriska taktik.

De förhållanden under vilka Fjärde Internationalen bildades innebär en ständig spänning mellan faran för att anpassa sig till större styrkor genom att offra sitt program, och faran för sekteristisk förstening. Det finns ingen bred motorväg mellan dessa två fallgropar, utan bara oförtrutna, omsorgsfulla, outtröttliga ansträngningar att finna de medel som krävs för att bygga en massinternational. Redan på 30-talet ställdes frågan att hitta dessa medel i praktiken under erfarenheterna av relationer och sammanslagningar med centristiska strömningar å ena sidan, och erfarenheterna av entrism i socialdemokratiska partier å den andra.

V. Frågan om entrism och sammanslagning

Under dessa år då Fjärde Internationalen bildades ägnade Trotskij ett minutiöst intresse och flera större dokument åt vad han kallade den ”moderna centrismen”. I början av 20-talet hade Kommunistiska Internationalens ledare ställts inför en annan sons centrism: den massiva strömning som under oktoberrevolutionens mäktiga inverkan bröt med socialdemokratin och närmade sig bolsjevismen. Det mest kända och främsta exemplet är USPD, de tyska oberoende socialisterna, ett parti med hundratusentals medlemmar, där majoriteten gick samman med spartakisterna och bildade det Förenade Kommunistpartiet.

30-talets ”moderna centrism” var annorlunda. De nya kriserna i de socialdemokratiska och de stalinistiska partierna hade givit upphov till strömningar som bara var en liten minoritet jämfört med dessa stora organisationer. Denna centrism var svår att nagla fast med en bestämd definition. I sina dokument skriver Trotskij att centrismen aldrig tidigare hade ”skinit med fler av regnbågens färger”. Hans liknelse var mer profetisk än han kunde ana. Ty den organiserade arbetarrörelsen hade aldrig tidigare upplevt så många mellanformer mellan de två ytterligheterna reform och revolution. Detta gamla spektrum komplicerades nu ytterligare av den stalinistiska degenereringen, så att det uppstod alla möjliga mellanliggande, oberäkneliga och vacklande ståndpunkter.

Hellre än att definiera den ”moderna centrismen” föredrog Trotskij att beskriva dessa gemensamma drag:

– centristerna tycker om att ställa pragmatism mot teoretisk stringens, allt i realismens namn;
– de använder anti-sekterismen som alibi för allehanda principlösa diplomatiska manövrer;
– de låtsas inte om de avgörande internationella problemen;
– de tömmer enhetsfronten på allt revolutionärt innehåll, och förvandlar den till en abstrakt princip, etc.

Trotskij valde därför att inte lägga fram fixa kategorier eller skapa en ny klassifikation, utan rekommenderade istället ett antal metoder att använda när man politiskt tog itu med de centristiska strömningarna:

1) För det första skulle man inte blanda ihop de verkliga masströmningarnas medvetenhetsnivå med hur denna på ett begränsat och ibland deformerat sätt återspeglades i organisationer och ledarskap. Med andra ord skulle man noggrant skilja mellan massornas ståndpunkter, som kunde utvecklas på grundval av nya erfarenheter, och vissa ledarskaps professionella, utkristalliserade centrism, som blivit dessa ledares andra väsen.

2) Det avgörande var att finna en centristisk organisations rörelseriktning, vartåt den utvecklades. Skillnader som vid första anblick kunde verka likartade, kunde i verkligheten ha olika innebörd och praktisk betydelse, beroende på om det handlade om organisationer som var på väg frän reformism i riktning mot revolutionär marxism, eller organisationer som var förlamade, som hade kört fast i förvirring.

3) Man fick inte blanda samman kampen för enhetsfronten, dvs. massornas enade handlingar, med kampen att få ihop de krafter som krävdes för att bygga ett revolutionärt parti.

4) Ingen potentiell allierad, oavsett hur svag, fick försummas, och sådana grupper skulle följas noggrant och hjälpas framåt, utan att för den skull göra några eftergifter.

5) Man skulle hela tiden ha en klar uppfattning om nästa praktiska initiativ för att i handling föra händelserna framåt.

Den tredje punkten är tillräckligt viktig för vår egen praktik för att förtjäna ytterligare uppmärksamhet. Det gäller skillnaden mellan en enhetsfrontsinriktning och partibygget i egentlig mening.

Trotskij klargjorde denna fråga första gången i ett brev till Internationella Sekretariatet angående förberedelserna inför Londonbyråns konferens i augusti 1933.

Enhetsfrontspolitiken syftade till att uppnå en överenskommelse om gemensamt arbete för begränsade praktiska mål, och krävde inte någon övergripande enhet om program och principer.

Det skulle vara en klar distinktion mellan sådana tillfälliga överenskommelser och det systematiska arbetet att bygga ett parti. Enhetsfrontspolitiken förutsatte alltid att det fanns tydliga programmatiska avgränsningar. Att kämpa tillsammans betydde inte att man vattnade ur sin egen identitet – det skulle bara leda till förvirring. Londonbyråns konferens 1933 uppehöll sig just i det förvirrade området halvvägs mellan en enhetsfront för antifascistiska aktioner och kampen för en ny billighets-International med ett minimiprogram.

Projektet var dömt till nederlag på båda fronter. Det skulle inte leda till verkliga enhetsmobiliseringar som nådde de breda massorna, fackföreningarna och arbetarrörelsens majoritetspartier. Inte heller skulle det leda till framsteg för uppbygget av en ny International:
frånvaron av stabila programmatiska principer dömde Londonbyrån till ett liv på sköra kompromisser.

Denna grundläggande skillnad mellan enhetsfronten och partibygget återupprepades så småningom systematiskt och illustrerades med ett flertal konkreta erfarenheter, såväl i det lilla som i det stora.

1936 kritiserade Trotskij således hårt Raymond Moliniers, en av hans franska anhängare, försök att bilda en Revolutionär Aktionsgrupp (GAR) i ett distrikt i Paris. Trotskij ansåg att denna grupp varken var en kommitté för massaktioner – ett enhetsfrontsorgan som skulle kunna bli ett enat lokalt och pluralistiskt råd – eller en programmatisk omgruppering i riktning mot uppbygget av ett parti. Det var något mitt emellan som bara befäste förvirringen och var ett hinder för både enade massaktioner såväl som nödvändiga programmatiska klargöranden.

På samma sätt besvarade Trotskij de bolsjevik-leninister som förespråkade en enhetsfront med SFIO:s vänstertendens:

I grund och botten är detta att missbruka terminologin. Enhetsfronten förutsätter massorganisationer, och ni är bara propagandagrupper. Om era uppfattningar är identiska borde ni gå samman…(24)

Om det å andra sidan fanns principiella skiljaktigheter var gemensam propaganda en dålig idé, eftersom det bara skulle öka förvirringen.

Samma tankegång upprepades angående det brittiska ILP. För Trotskij var ”enhetsfronten” mellan det Brittiska Kommunistpartiet och Independent Labour Party idiotisk. Permanenta enade aktionskommittéer mellan dessa två organisationer skulle bara vara detsamma som ”propaganda-sovjeter”, varnade han. Han förnekade dock inte möjligheten av begränsade punktvisa (”ad hoc”) överenskommelser:

Enhetsfronter för vissa speciella aktioner kunde givetvis ha varit av visst värde, men den enda viktiga enhetsfronten för ILP är med Labourpartiet, fackföreningarna, kooperativen. För tillfället är ILP för svagt för att få till stånd dessa; det måste först erövra rätten till en enhetsfront genom att vinna massornas stödas

I ett brev till Daniel Guérin i mars 1939 skrev Trotskij än en gång:

En ”enhetsfront” är meningsfull när det handlar om massorganisationer. Men så är inte fallet. Med tanke på att det finns olika organisationer är tillfälliga överenskommelser vid det ena eller andra tillfället förvisso oundvikliga. Men det som intresserar oss är inte isolerade exempel utan politiken i sin helhet. Den centrala uppgiften är att arbeta i fackföreningarna, tränga in i de socialistiska och kommunistiska partierna. Denna uppgift kan inte lösas med hjälp av en ’enhetsfront’, dvs. med hjälp av det diplomatiska spelet mellan två kraftlösa organisationer. Vad som krävs är att krafterna koncentreras på ett definitivt program för att tränga in bland massorna med gemensamma krafter.(26)

Även om han tonade ned deras betydelse, har vi sett att Trotskij inte uteslöt möjligheten av partiella, ad hoc, enhetsfronter mellan minoritetsorganisationer. Detta är ett komplicerat taktiskt problem som vi stöter på än idag, men som var nytt på 30-talet. Enhetsfrontspolitiken utarbetades av Kommunistiska internationalens första kongresser för att användas av kommunistiska masspartier, medan Fjärde Internationalens sektioner, igår såväl som idag, är små organisationer.

Men vissa av dem är, även om de ännu inte är masspartier, inte längre bara ”propagandagrupper”, för att använda den formulering som Trotskij tillämpade på bolsjevik-leninisterna 1936. Det är därför det i den dubbla kampen för enhetsfronten och för en fullfjädrad plats i den, kan uppstå en rad mellanliggande situationer som kräver största taktiska flexibilitet från dessa sektioner. Vi har alla erfarenheter av detta problem, som alltid ställs i nya och specifika former, i relationerna mellan vänsterorganisationer eller mellan revolutionära organisationer och delar av majoritetspartierna.

Även när de för samman enbart revolutionära och centristiska organisationer är de praktiska överenskommelser för handling, inte varaktiga kompromisser på grundval av en minsta gemensam programmatisk nämnare. Överenskommelsernas konkreta mål står i samklang med arbetarmassornas behov, och kan därför också riktas till den organiserade arbetarrörelsens majoritetsorganisationer.

I detta avseende bör vi notera att överenskommelser inför val alltid ställer speciella taktiska problem som kräver en klar distinktion mellan vad som härstammar ur enhetsfrontens metod, och vad som härstammar ur politiken att bygga partiet kring ett strategiskt program. Det kan finnas många olika sorters valkampanjer. Beroende på omständigheterna kan en valkampanj vara en propagandakampanj (vars omedelbara mål är att stärka partiet), eller en agitatorisk kampanj som försöker föra fram bara några få paroller som svarar mot dagsbehoven och som riktas till de breda massorna. Det innebär att det under vissa kampanjer är riktigt att gå ensamma; under andra är det möjligt att slå tillsammans (Trotskij påminde sina läsare om bolsjevikernas överenskommelse med vänstermensjevikerna inför kommunalvalen i Petrograd 1917). Vallagarna kan påverka valet av taktik.

Här finns inga allmängiltiga recept. Man måste välja den taktik som är lämplig i varje konkret situation. En överenskommelse inför ett val kan innebära en begränsad och delvis form av enhetsfront, och den kan utgöra ett steg mot organisatoriska öppningar. Men det vore farligt om den, oberoende av mer påtagliga överenskommelser i massarbetet, bara blev utgångspunkten for en permanent front som skulle vara varken ett parti eller en enhetsfront.

Vi tvingas ofta sluta delvisa överenskommelser om enhetsfronter, och de konkreta fallen är alltid mer varierande och komplicerade än vad några instruktioner kan förutse. Men det skall inte få oss att överge alla planer till förmån för en gränslös pragmatism, och i synnerhet inte överge den kompass som skall leda oss i dessa spörsmål: skillnaden mellan enhetsfronten och partibygget.

Denna distinktion innebär inte någon form av sekterism gentemot centristiska organisationer. Tvärtom kan klarhet på denna punkt göra det möjligt att komma överens om det mål man eftersträvar med sina förbindelser och tillåta mer djärvhet vad gäller de sätt på vilka de genomförs. Om saker och ting förändras i positiv riktning, om de inblandade parterna närmar sig varandra i sin praktik, eller i viktiga programmatiska frågor, kan vi möta situationen öppet och rättframt och ställa den verkliga frågan: Är en gemensam organisation möjlig? Under vilka förhållanden? Hur kan vi få till stånd dessa förhållanden? Istället för att permanenta förvirringen på grundval av halvhjärtade överenskommelser som varken gynnar effektiva aktioner eller klargörande propaganda (p.g.a. bristande programmatiskt innehåll), föreslår vi att man går framåt mot att bygga ett gemensamt parti.

Denna inriktning mot omgrupperingar och sammanslagningar har inte som utgångspunkt att söka hitta en minsta gemensam nämnare. Den utgår från att man, om än i begränsad omfattning, närmar sig varandra i det praktiska arbetet, och sedan arbetar sig fram mot de grundvalar och principer som är en oundgänglig plattform för ett stabilt och varaktigt gemensamt parti, som kan agera kollektivt i klasskampens stora tester. Den kräver därför en seriös djupgående programmatisk diskussion som kan följas av alla.

I en diskussionsartikel rörande linjen att gå samman med det tyska SAP skrev Trotskij:
Innan vi definitivt avgör om det är möjligt med samarbete mellan oss, ett samarbete som vi hoppas blir närmast möjliga, måste vi vara helt säkra på att vi har samma inställning till den proletära strategins grundläggande frågor. Vi lägger fram våra uppfattningar när kampen är till ända i olika länder. Vad har ni för inställning till dessa frågor? Om ni ännu inte bestämt er hållning till dem, låt oss då försöka undersöka dem gemensamt, och börja med de klaraste och mest brännande politiska problemen.(27)

Efter en ärlig och djupgående diskussion kan man mer exakt bedöma vilka gemensamma uppfattningar som har bekräftats och hur stora de kvarvarande meningsmotsättningarna är. De senare kan ringas in och möjliga kompromisser hittas, fullständigt medvetna om och klara över deras karaktär. Sådana kompromisser är ett slutresultat av en process och inte en dålig och förvirrad utgångspunkt.

Erfarenheterna på 30-talet uppvisar många exempel på organisatorisk flexibilitet, när klarhet om de viktigaste principiella frågorna väl uppnåtts. Denna flexibilitet tillämpades både när det gällde uppbygget av politiska styrkor i ett enskilt land, och när det gällde den ojämna utvecklingen mellan de nationella sektionerna och den international som höll på att byggas. Således ansåg Trotskij att man måste ”vara beredd på stora uppoffringar” för att få till stånd en sammanslagning mellan RSP och OSP i Holland:

Eftersom vi inte har för avsikt att tvinga OSP att ansluta sig direkt till Vänsteroppositionen, kan vi acceptera att RSP bryter sina organisatoriska band till vårt Internationella Sekretariat. Vi anser detta vara en rent organisatorisk eftergift.28

Senare skrev Trotskij angående förslaget att den lilla brittiska sektionen skulle gå in i ILP:
Vårt förslag till den engelska sektionen att den skall gå in i ILP medför naturligtvis att de skall bryta sina förbindelser med oss. Vi har allt att vinna, och inför det är detta tillbakadragande en andrahandsfråga.(29)

Under sammanslagningen mellan Kommunistiska förbundet (CLA) och Amerikanska Arbetarpartiet i Förenta Staterna, accepterade CLA, trots att de var i majoritet, ett jämbördigt ledarskap och avbrytande av diskussionerna under sex månader för att man i det praktiska arbetet skulle kunna uppnå en viss enhet. Trotskij höll med om denna metod och föreslog tre möjligheter vad gällde den internationella frågan: att den enade organisationen skulle ansluta sig till ICL, eller till de fyras block, eller till båda.

Slutligen: när den Kommunistiska vänstern (ICE) gick samman med BOC och bildade POUM i Spanien, kritiserade Trotskij i sitt första brev inte den politiska kompromissen eller att den enade organisationen anslöt sig till Londonbyrån. Däremot kritiserade han hårt att den spanska sektionen fullständigt hade misslyckats att föra någon politisk kamp, och det faktum att den utan strid hade avsagt sig rätten att bilda en fraktion, något som skulle gjort det möjligt för den att, när händelserna gav upphov till nya frågor, fortsätta kampen för sina egna internationella ståndpunkter i den enade organisationen.

Observera att dessa försök till kompromisser misslyckades. Ändå vidhöll Trotskij samma linje 1938 och 1939 när Piverts strömning lämnade SFIO och bildade PSOP (Socialistiska Arbetar- och Bondepartiet). Vid denna tidpunkt hade en ny omskakande historisk händelse ägt rum: München-avtalet. I sin brevväxling med Daniel Guérin och Marceau Pivert anmärkte Trotskij att PSOP var en ny organisation (med uppskattningsvis 10.000 medlemmar, även om siffrorna är osäkra) och att man skulle göra allt för att hjälpa den att röra sig i rätt riktning. När den franska sektionen väl beslutat sig omformulerade Trotskij det på ett radikalt och ultimativt sätt, som skulle överraska många idag. I sitt brev till POI (Internationalistiska Arbetarpartiet, Fjärde Internationalens franska sektion vid denna tidpunkt), satte han en tidsgräns på en vecka för att gå in i PSOP. En vecka! Detta var en 180-graders omsvängning om något! Och de som inte var övertygade fick två månader på sig att fundera över det hela, inte mer. 30

Detta reser för övrigt en allmän metodologisk fråga. Trotskij var troligen ett geni när det gällde att uppfatta om en situation var mogen, att förutse den övergripande politiska utvecklingen, att hitta ett lämpligt organisatoriskt svar på varje förändring av situationen. Han drog konsekvenserna från sina analyser i organisatoriska planer som var uträknade in i minsta detalj. Men man kan undra om denna flexibilitet, denna taktiska vighet, inte stod i motsättning till den politik som krävs för att bygga en organisation.

Alla känner till att det krävs tid för viktiga beslut att mogna, att förklara dem för ledande organ på mellannivå och för medlemmarna, att börja omsätta dem i praktiken. När händelserna blir mycket stormiga, så påskyndas allting, inklusive beslutsprocessen.

Men faktum är att Trotskijs anhängare i Frankrike genomgick fem större taktiska omsvängningar mellan 1932 och 1939: 1932 skulle de kvarstanna i kommunistpartiet som vänsteropposition; 1933 skulle de lämna det efter den avgörande prövningen med nazismens seger i Tyskland; 1934 skulle de ansluta sig till SFIO i förväntan på att vänsterströmningar uppstod där; 1935 skulle de lämna det för att bygga en egen organisation i motsättning till den byråkratiska partienhet som förberedde Folkfronten; 1939 skulle de gå med PSOP… Det är mycket, troligen alltför mycket.

Dessa exempel visar att det är möjligt med största organisatoriska flexibilitet, men på ett villkor: programmatisk fasthet, politisk enhet, klarhet om målen och förtröstan på den ursprungliga revolutionära gruppen. Tvärtom uppammar bristande fasthet och självförtroende i de stora strategiska och internationella frågorna en sekterism i taktiska frågor. Beslutsamhet i de viktiga frågorna gör det möjligt att ta de allra djärvaste organisatoriska initiativ.

VI. Frågan om ”entrismen”

Själva begreppet ”entrism” har fått en omfattande tillämpning under årens lopp. Det omfattar nu mycket skilda verkligheter och erfarenheter. Det kan därför vara av värde att kort gå igenom de ursprungliga erfarenheterna och konkreta fallen på 30-talet.

Den ”franska vändningen”

Vi har redan nämnt förändringen av situationen i Europas i början av 1934, med krossandet av upproret i Wien, de fascistiska demonstrationerna i Paris, den mognande situationen i Spanien, och de slutsatser Trotskij drog angående vilka återverkningar dessa händelser skulle få på de socialdemokratiska partiernas medlemmar. I Frankrike utlöste svaren på de fascistiska demonstrationerna enhetssträvanden mellan medlemmar i de kommunistiska och de socialdemokratiska partierna.

Detta tvingade den unga oberoende bolsjevik-leninistiska organisationen att försöka kämpa för en plats i den enhetsfront som höll på att uppstå, annars skulle den oåterkalleligen fösas åt sidan.

Och i synnerhet, vilken plats skall Förbundet ta, en liten organisation som inte kan göra anspråk på en självständig roll i den kamp som utvecklas framför våra ögon, men vilken är beväpnad med en riktig lära och dyrbara politiska erfarenheter? Vilken plats skall den ta för att genomsyra enhetsfronten med ett revolutionärt innehåll? Att ställa denna fråga klart är i grund och botten att svara på den. Förbundet måste omedelbart inta sin plats i enhetsfronten för att aktivt kunna bidra till den revolutionära omgrupperingen och samla styrkorna i denna omgruppering. Under nuvarande förhållanden kan det bara spela denna roll genom att gå in i Socialistpartiet.(31)

Här upprepade han oupphörligen att den viktigaste uppgiften var att krossa fascismen, annars skulle den krossa oss. För att kunna göra det måste styrkeförhållandena ändras. Även om vi inte kunde låtsas spela en självständig roll, så kunde vi inte stå utanför kampen. Vi måste därför inta vår plats i enhetsfronten som fraktion och komma i närmare kontakt med massornas praktiska erfarenheter och pröva våra idéer i praktiken istället för bara i propagandan. Priset för detta blev en relativ förlust av det organisatoriska oberoendet.

Detta inträde i masspartierna skulle dessutom innebära en chock-behandling mot faran för sekterism, mot utvecklingen av en stämning av inskränkt smågruppstillvaro, ett öde som hotade alla nya organisationer i den Internationella Vänsteroppositionen. De som gick mot vändningen var i Trotskijs ögon personer som vägrade lämna sin trånga välbekanta tillvaro för en mer vidsträckt verksamhet, men som ändå var redo ”att anpassa sig till enhetsfronten från utsidan”. Ett samvetsgrant upprätthållande av det organisatoriska oberoendet och en oförsonlig propaganda var inte alltid fritt från svanspolitik i praktiken, i synnerhet när styrkeförhållandena omöjliggjorde att ens idéer omsattes i handling.

En majoritet av den franska sektionen beslutade sig slutligen för att gå med i SFIO. Man gick med i mitten av 1934 under exceptionellt goda omständigheter. Det var ett inträde ”med flygande fanor”, med Socialistpartiets lednings godkännande. La Vente fortsatte att komma ut öppet som ”organ för den bolsjevik-leninistiska gruppen i SFIO”.

När bolsjevik-leninisterna gick med i SFIO uppgick de till ett hundratal personer. Ett år senare. Vid Seine-förbundets möte i juni 1935, fick deras motion om inriktningen 1037 röster, mot 2370 för vänsterströmningen Bataille socialiste och 1570 för Leon Blums motion för en folkfront. Vid SFIOs nationella kongress i Mulhouse en månad senare fick bolsjevik-leninisterna 105 röster, mot nästan 800 för Bataille socialiste och över 2000 för majoritetens motion om folkfront.

Men uteslutningarna hade redan inletts. Under tiden hade Trotskij upptäckt en ny svängning i den internationella situationen. De dokument som cirkulerade inför Kommunistiska Internationalens sjunde kongress, undertecknandet av Stalin-Laval-pakten, förebådade en byråkratisk enhet mellan de stalinistiska och socialdemokratiska partiapparaterna på bekostnad av och t.o.m. mot de revolutionära strömningarna. Man kunde förutse en våg av byråkratiskt förtryck. Trotskij förespråkade därför en ny taktisk vändning mot en oberoende organisation. När den bildades 1936 uppgav POI, den nya franska sektionen, att den hade 615 medlemmar.

Den ”amerikanska vändningen”

Med början 1934 uppstod en spricka och en vänsterströmning i det Amerikanska Socialistpartiet. I juni 1935 la Cannon och Shachtman, som var i minoritet, fram en motion i det nya WPUS’ nationella kommitté, där man försynt bad att man uppmärksamt skulle bevaka Socialistpartiet i pressen, att man systematiskt skulle söka kontakt med dess medlemmar, och att ett trettiotal kamrater skulle ansluta sig som fraktion.

I december samma år splittrades Socialistpartiet. Högern lämnade partiet. Man måste smida medan järnet var varmt. Cannon betonade att man måste dra en skarp skiljelinje mellan partipatriotism och organisationsfetischism. Den senare uppfattningen kunde vara ödesdiger för en liten organisation, som i praktiskt arbete måste bevisa och rättfärdiga sina anspråk på att spela en ledande roll i den framtida revolutionen.(32) Man började därför en kamp mot klockan när det gällde Socialistpartiet. För Cannon var det nödvändigt med en snabb och beslutsam offensiv mot dess ledning innan den byråkratiserades eller blev pro-stalinistisk (på samma sätt som i Santiago Carrillos Socialistiska Ungdomsförbund i Spanien).

De villkor som Socialistpartiets ledning satte upp för WPUS:s inträde i partiet var betydligt mer drastiska än vid den ”franska vändningen”. Samtliga oberoende partiorgan måste överges och WPUS:s medlemmar skulle ansluta sig till Socialistpartiet individuellt under de lokala partiledningarna överinseende. Deras syfte var att helt enkelt upplösa WPUS:s medlemmar i Socialistpartiet. WPUS:s majoritet beslutade att godta dessa villkor och anslöt sig i mars 1936, med förhoppningen att snabbt vinna lokala positioner i partiet och ge ut lokala socialistpartitidningar där man skulle behandla nationella frågor.

Den strömning som hade sitt ursprung i WPUS uteslöts efter cirka ett och ett halvt år, i december 1937. SWP bildades den l januari 1938. Det bokslut som den amerikanska ledningen drog av dessa erfarenheter var positivt. Men det skilde sig avsevärt från bokslutet av den ”franska vändningen”, eftersom det Amerikanska Socialistpartiet inte var något massparti. Dess förmåga att suga upp de nyanslutna medlemmarna var betydligt mindre och vice versa var de senares attraktionsförmåga på resten av medlemmarna betydligt större. Trotskij stödde WPUS-majoritetens inställning till vändningen och skrev:

Givetvis kommer vissa grupper i Europa att försöka tolka ett eventuellt inträde som en avvikelse från Fjärde Internationalen. Men vi skall inte fästa minsta avseende vid dem. Frågan är inte att verka lite starkare, utan att bli mycket starkare.(33)

Trots sitt namn var Förenta Staternas Arbetarparti ännu inte ett verkligt parti; det måste hitta sätten att bli ett.

Fraktioner, entrism, inträde…

Man måste dra en klar skiljelinje mellan fraktionsarbete i en fientligt inställd organisation, dvs. entrism i egentlig mening (vilken medför en förskjutning av organisationens tyngdpunkt mot det parti i vilken den genomförs, och en sammanhängande ny definition av de olika arbetsområdena, som t.ex. fackligt arbete och ungdomsarbete, i linje med den nya inriktningen), och sammanslagning med vänligt inställda organisationer som vi vill hjälpa att röra sig i rätt riktning i sin helhet eller åtminstone till sin majoritet. Både stalinistiska och socialdemokratiska partier är odugliga i ett revolutionärt perspektiv och är inte möjliga att reformera, och skall därför inte i den revolutionära pressen framställas som de instrument vilka arbetarklassen behöver, inte ens när man bedriver entristiskt arbete.

Det är en helt annan sak när revolutionära marxister lojalt arbetar för att bygga upp ett arbetarnas massparti, vilket t.ex. är fallet med Arbetarpartiet (PT) i Brasilien idag. Ett sådant parti är ett verktyg med hjälp av vilket proletariatets oberoende som klass kan göra sig gällande. Dess programmatiska grundvalar klargörs inte genom förutbestämda ideologiska diskussioner, utan genom de viktiga beslut det måste ta allteftersom klasskampen utvecklas. Revolutionära marxister kan besluta sig för att bilda en klasskampstendens i vissa avgörande frågor, eller om majoriteten vid något tillfälle skulle gå mot de principer om klassens oberoende på vilka partiet ursprungligen byggdes. Men de ser inte sitt arbete i PT som ett arbete i en fientligt inställd organisation som har gått över till den härskande klassens sida. Tvärtom försöker de efter bästa förmåga bygga och utveckla den.

Denna inställning kommer inte att ändras bara på grundval av skiljaktigheter, ens allvarliga sådana, som uppstår i partiets interna diskussioner. Partiet måste göra grava misstag och framhärda i dem tills det slutligen lider nederlag i avgörande skeden i klasskampen, för att de radikalt skall ändra sin hållning.

I sådana fall ställs man alltid inför konkreta problem som kräver en exakt analys av historien och det aktuella läget i ett givet land. Historiska jämförelser kan göra det lättare att skissera problemet, men de kan aldrig vara ”modeller” eller instruktioner som man skall följa. De uppmuntrar oss bara att använda vår fantasi, och bekräftar att en orubblig inställning i principfrågorna inte utesluter taktisk flexibilitet, utan tvärtom underlättar det.

När Trotskij uppmanade den lilla brittiska vänsteroppositionen att gå med i ILP, så kritiserade han de kamrater som till varje pris ville behålla en kärna utanför ILP med en oberoende tidning. Ni måste inse, förklarade han, vilken misstro ILP:s medlemmar har mot denna främmande grupp som anlänt bland dem:

Denna misstro kan endast övervinnas om van folk går in i ILP med inställningen att påverka partiet i sin helhet och bli mäktiga där, men inte arbeta för att bryta loss en liten del från hela partiet… An under dessa omständigheter ge ut en liten månadstidning vore vettlöst…(34)

Kamraterna kunde hursomhelst utnyttja den internationella organisationens engelska press, och om nödvändigt ändra sin inställning i ljuset från nya förändringar av situationen. Men det var viktigt att undanröja varje möjlighet till missförstånd, varje hinder för att få till stånd tillitsfulla band mellan aktivisterna, ömsesidig respekt i handling, vilket skulle förbättra partets utveckling i sin helhet.
Pudelns kärna var att bolsjevik-leninisterna skulle försvara sina ståndpunkter i ILP, inom ramen för deras stadgar, samtidigt som de fullt ut deltog i organisationens uppbygge. Allt är relativt. ILP var ingen massorganisation, utan en grupp med några få tusen medlemmar som hade genomgått en positiv utveckling och kunde utgöra en mycket kraftigare hävstång för att påverka Labourpartiet än Vänsteroppositionens lilla grupp. I detta fall, tillade Trotskij till de brittiska kamraterna:

Huruvida ni går med i ILP som en fraktion eller som enskilda medlemmar är en rent formell fråga. I grund och botten kommer ni givetvis att vara en fraktion som lyder under en gemensam disciplin. 35

VII. Frågan om arbetarnas massparti.

Denna fråga har återuppstått idag, men ofta i en ganska abstrakt form. När Trotskij lade fram detta perspektiv hänvisade han till historiska föregångare. Chartisterna i Storbritannien på 1840-talet, eller Arbetarnas Riddare (Knights of Labour) i USA på 1880-talet, eller diskussionen om att Arbetar- och bondeparti 1924, också i USA. En arbetarklass som just uppstått och börjat agera socialt måste kunna hävda sin egen självständiga politiska existens. Det som är viktigt, mycket viktigare än strategisk och programmatisk klarhet, är att den skall få till stånd en politisk organisation som är oberoende från borgerliga eller populistiska organisationer, att den ställer upp egna kandidater i valen.

När Trotskij tog upp denna fråga på nytt för Förenta Staterna på 1930-talet, mot det borgerliga tvåpartisystemet med Republikaner och Demokrater, så gav han inte ett svar som gällde för all tid och alla platser. Han påminde om att 1924, under inflytande från den ryska revolutionen, var möjligheten och uppgiften att bygga ett kommunistiskt parti med massinflytande. 1936 ställdes frågan på ett annat sätt. Den ekonomiska krisen hade brutit ut och givit upphov till en militant och radikal facklig rörelse, CIO (Congress of Industrial Organisations), som inte hade någon politisk företrädare eller motsvarighet. Det var detta som gjorde det nödvändigt och möjligt med ett arbetarparti grundat på dessa fackföreningar.

Till de revolutionära militanter som frågade honom varför de skulle bidra till att grunda ett reformistiskt parti, svarade han att det inte var frågan om att grunda ett reformistiskt parti, utan ett klassparti, självständigt från bourgeoisien. Därefter var framtiden en öppen fråga. Vad som skulle hända detta parti berodde på klasskampen, på styrkeförhållandena, på dess erfarenheter, på revolutionärernas arbete i det. Till de som sade: vi måste bilda ett arbetarparti på en revolutionär grundval, svarade han att detta var något formellt och abstrakt. Av 500 arbetare som vid den tiden deltog i ett möte och var beredda att förstå att de behövde ett oberoende arbetarparti, var kanske fem, inte fler, beredda att förstå att staten måste krossas och stalinismen bekämpas. Dessa fem kunde rekryteras till Fjärde Internationalens sektion och de 500 till arbetarpartiet. De två formuleringarna motsvarade olika medvetenhetsnivåer. Bortom detta var frågan öppen. Om det skulle uppstå ett revolutionärt eller ett reformistiskt parti var inte förutbestämt på förhand utan berodde på många faktorer. Det var meningslöst att genast försöka sätta en stämpel på ett parti som föddes under en för klassen avgörande erfarenhet. Ett sådant parti skulle utgöra ett stort steg framåt. Allteftersom det samlade erfarenheter och genomförde de konkreta uppgifter det ställdes inför, skulle dess identitet bli mer exakt. Varje ny prövning skulle hjälpa till att avgöra partiets karaktär.

Det var just i denna anda de revolutionära marxisterna i Brasilien inledde uppbygget av Arbetarpartiet (PT) 1979.

Märk väl att alla dessa hypoteser gäller massarbetarpartier. I länder där arbetarklassen traditionellt är organiserad massivt på det politiska området, ofta utifrån en lång parlamentarisk tradition, är saker och ting helt annorlunda.

Redan i diskussionen om ett massarbetarparti baserat på fackföreningarna i Förenta Staterna, insåg Trotskij att medan detta partis framtid var en öppen fråga, så var det också ett utomordentligt övergående fenomen. Så fort det existerade och måste agera, skulle det tvingas ta ställning i de stora dagsfrågorna: den ekonomiska krisen, krigsfaran, Sovjetunionen och stalinismen. Allt skulle äga rum mycket snabbt.

Samma sak gäller idag med det brasilianska PT, som inledningsvis definierades runt ganska elementära frågor. Men inom kort var det tvunget att tackla frågan om val: Skulle det ställa upp själv eller inte? Vilka allianser skulle det söka? Skulle det gå i koalition med den borgerliga oppositionen mot diktaturen eller ej? Det måste ta ställning i frågan om facklig enhet och självständighet. Det måste svara på frågan om utlandsskulden. Det måste avgöra sin solidaritet med Nicaragua, säga något om Polen, besluta om sina relationer till Kuba, klargöra sina relationer till kyrkan och den internationella socialdemokratin, upprätta kontakter med resten av kontinenten, etc..

Till en början var PT ett fenomen som växte fram ur den massradikalisering som följde på arbetarklassens motstånd mot diktaturen i Brasilien. Genom det s.k. ”ekonomiska undret” hade arbetarklassen blivit starkare och yngre, och för den var PT den första politiska erfarenheten, i ett land där det (trots existensen av ett kommunistparti) aldrig hade funnits något starkt oberoende arbetarparti som tävlade med populismen. PT baserades strängt taget inte på fackföreningarna, utan var ett resultat av att fackliga aktivisters radikalisering kolliderade med de fackliga strukturer som diktaturens arbetslagstiftning påtvingade dem.

Hur skulle denna dynamik kunna uppstå i utvecklade kapitalistiska länder där arbetarklassen har en lång, ofta pluralistisk, tradition av självständig politisk och facklig organisering? Man har föreslagit två möjliga utvecklingsvägar: ett nytt arbetarparti och ”organisk enhet”.

I det första fallet uppstår en historisk klyfta mellan massorna och deras traditionella organisationer, och ställer därmed i praktiken skapandet av ett ”verkligt” arbetarparti på dagordningen. Det går att tänka sig en sådan situation, men med svårighet. Banden mellan rörelserna i samhället och de traditionella politiska och fackliga ledningarna blir förvisso allt svagare. Men denna process ger inte helt enkelt upphov till tomrum som kan fyllas av andra. De existerande apparaterna dominerar fortfarande de parlamentariska och sociala områdena.

Även om denna process skulle bli tillräckligt djup, så skulle den dessutom inte innebära samma tillströmning av krafter för uppbygget av ett revolutionärt parti som i de tidigare nämnda fallen. I detta fall vore ett bortslumpande av programmatiska principer särskilt olyckligt, ty i en sådan situation kan man inte på ett stabilt och varaktigt sätt samla en revolutionär kraft utan att besvara de viktigaste politiska dagsfrågorna och de strategiska projekt som ställs upp av de befintliga – om än försvagade – masspartier man konkurrerar med i arbetarrörelsen. Mellan revolutionära strömningar kan det förekomma debatter och kompromisser. Men i det stora hela kan en livaktig revolutionär organisation inte klara sig utan en klar identitet som skiljer den från de existerande stora partierna.

Samma problem ställs även förespråkarna för den andra utvecklingsvägen inför, dvs. de som tror på en återgång till en ”organisk enhet” inom arbetarrörelsen, i synnerhet om de de syftar till att återuppbygga en omfattande enad socialdemokrati i likhet med det tyska socialdemokratiska partiet före 1914. Detta perspektiv förs idag fram i Frankrike av de som säger att det är tid att avsluta den parentes som inleddes i och med Tours-kongressen 1920, där splittringen mellan Socialistpartiet och Kommunistpartiet har sitt ursprung.

Förvisso har denna fråga ställts även tidigare. Låt oss läsa i ett dokument:

Kamrater, utvecklingen av de kommunistiska och socialdemokratiska arbetarnas enhetsfront för gemensam kamp mot fascismen och Kapitalets offensiv ställer också frågan om politisk enhet, om ett enda politiskt parti för arbetarklassen…. Men medan det räcker att vara överens om kampen mot fascismen och Kapitalets offensiv och kriget för att upprätta det kommunistiska och socialdemokratiska partiets enhetsfront, så är det möjligt att få till stånd politisk enhet endast på grundval av en rad bestämda förhållanden av principiell natur. Detta enande är möjligt endast

– för det första på villkor att man står fullständigt oberoende från borgarklassen och helt bryter med socialdemokratins block med bourgeoisin.
– för det andra på villkor att man först uppnår enade aktioner.
– för det tredje på villkor att man erkänner behovet av ett revolutionärt störtande av borgarklassens styre och upprättandet av proletariatets diktatur i form av sovjeter.
– för det fjärde på villkor att man vägrar stödja ett lands bourgeoisie i händelse av krig.
– för det femte på villkor att partiet byggs på den demokratiska centralismens grund, vilken garanterar enhet i vilja och handling, och vars betydelse visades i och med de ryska bolsjevikernas erfarenheter.

Vilken revolutionär kan vara oense med innebörden i detta dokument? Vem som skrev det? Dimitrov, till Kommunistiska Internationalens sjunde kongress 1935.(36)

Redan 1934 hade Trotskij räknat med att denna hypotes om ”organisk enhet” skulle kunna kröna kampen för enhetsfronten. Han hade en positiv, om än något förbehållsam, syn på den:

Vi marxister måste medge att för tillfället vore en sammanslagning av de två partierna ett framsteg, inte med avseende på Lenins paroller från 1914, eller med avseende på Tours-kongressen, utan med avseende på den nuvarande situationen, sådan den är. En sammanslagning av de två partierna skulle innebära en möjlighet att börja på nytt. Däri ligger allt.

Arbetarrörelsen har hamnat i en historisk återvändsgränd…. En sammanslagning av de två partierna skulle oundvikligen bereda vägen för diskussioner, analyser, studier, fraktionsstrider i stor skala, och samtidigt för att ett nytt revolutionärt parti, en sektion av Fjärde Internationalen, skulle kunna ta form…. Den historiska reträtten – jag upprepar och betonar det – består inte bara i det faktum att den stalinistiska byråkratin tvingas anpassa sig till arbetarklassens behov genom att förbrödra sig med socialdemokraterna, utan också i det faktum att denna förbrödring – som är banal, sentimental, utan innehåll – utgör ett oerhört steg framåt jämfört med gårdagens absoluta återvändsgränd… [en] utomordentlig dialektik…(37)

Ja, verkligen en utomordentlig dialektik. I en sådan omfattning att man undrar om denna ”möjlighet att börja på nytt”, att sudda ut allting, att starta från noll igen, i själva verket inte är en historisk abstraktion, ett exempel på önsketänkande. Det kan finnas ett mått av desperation i hans accepterande av denna dialektiska snara.

Ett år senare släckte den hårda verkligheten dessa önskedrömmar. Allteftersom de två partierna närmade sig varann blev frågan mer konkret. Trotskij svarade då i termer av konkret politik: i detta sammanhang vore en organisk sammanslagning bara ett byråkratisk förberedande av nationell enhet. Vilken till varje pris skulle förkastas och bekämpas , även om det innebar att man förlorade hoppet om att ”starta om på nytt”.

I själva verket måste vacklan mellan hans första och andra svar ha att göra med hans bedömning av de samhälleliga och internationella styrkeförhållandena, och omfattningen på det ”historiska bakslag” som var under uppsegling i mitten av 30- talet. Ett ofantligt ämne.

Låt oss, som avslutning på denna punkt, anmärka att de olika huvudpersonernas ståndpunkter i dessa diskussioner ofta korsade varandra på ett uppseendeväckande sätt, beroende på om de diskuterade entrism eller omgruppering och sammanslagning med centristiska strömningar.

– Således var Sneevliet, Nin och Vereeken hela tiden mot entristiska operationer, vilka de stämplade som likvidatoriska företag. I motsats till detta var de alltid ytterst öppna för försök att omgruppera med centristiska strömningar, försök som ofta slutade med fiasko. De ”likviderades” inte av entrism, utan av äventyrliga omgrupperingar och sammanslagningar.

– Tvärtom hamnade de strömningar som var känslomässigt fientliga mot centrismen, och vilka hävdade att de ville vända sig till de breda massorna, ofta i djup entrism i de stora reformistiska partierna, från vilka de ibland aldrig återvände. Det gällde t.ex. den brittiska bolsjevik-leninistiska gruppen, som var mot att gå in i ILP, och som två år senare begravde sig i Labourpartiet.

Detta är ingen anspelning på dagens situation. Det är helt enkelt en ganska bitter iakttagelse av historiens ironi. Under de fruktansvärda förhållanden som existerade på 30-talet, härstammade denna ironi ur de mäktiga, strukturella motsättningar som fanns inneboende i de styrkeförhållanden och former som arbetarrörelsens kris antog. Uppenbarligen har denna motsättning inte ett lika starkt grepp längre, i och med stalinismens kris, de förändrade förhållandena mellan massorna och de traditionella apparaterna, arbetarklassens förnyelse, etc.. Men den har inte försvunnit helt.

VIII. Några slutsatser och tankeställare

Så här i efterhand är det uppenbart att den process då Fjärde Internationalen grundades reser en rad frågor som ofta diskuteras inom och utom våra led.

1. För det första, var det inte 1933 redan för sent att visa på Tredje internationalens misslyckande och gripa sig an uppbygget av en Fjärde?

Vi har redan betonat svårigheterna att besvara denna fråga. Att lägga tonvikten på de två ödesdigra dagarna 4 augusti 1914 och 5 mars 1933, vilka antas symbolisera Andra respektive Tredje Internationalens slutliga sammanbrott, ger ett falskt intryck av symmetri. Komintern på 30-talet var inte samma sak som den socialdemokratiska internationalen före 1914, och fascismens seger i Tyskland fungerade inte som en avslöjare inför hela den internationella arbetarrörelsen på samma sätt som inledningen av första världskriget gjorde. Förekomsten av en byråkratiserad arbetarstat var också ett nytt problem.

Man kan försöka sätta sig in i detta sammanhang och skriva om historien med ”om”. Men det är inte särskilt fruktbart. Faktum är att Vänsteroppositionen redan före 1933 hade en egen politisk och offentlig existens, och uttryckte sina ståndpunkter och utvecklade sina svar på de stora händelserna.

En helt annan sak är om linjen ”att reformera” Kommunistiska Internationalen och kommunistpartierna inte till en början skapade hinder för att bygga betydande självständiga partier i länder som Spanien, där det officiella kommunistpartiet i början av 30-talet knappast var mer än en sekteristisk liten grupp. Linjen att ena alla kommunister i en enda Komintern-sektion, som skulle omfatta kommunistpartiet, BOC och Kommunistiska vänstern (ICE), kanske kunde ha drivits effektivare om den senare hade agerat som en självständig organisation istället för som en fraktion i ett marginellt och ynkligt kommunistparti.

Men ur övergripande synvinkel är den viktiga punkten att ha en metod som undviker lättsinniga aktioner, grundade på gissningar och prognoser, och istället söker bekräftelse i stora historiska händelser.

2. Grundades Fjärde Internationalen på grundval av en felaktig förutsägelse vad gäller andra världskrigets följder och den byråkratiska diktaturens sammanbrott i Sovjetunionen?

Det är sant att Trotskij verkligen gjorde sådana förutsägelser angående händelseförloppet efter kriget, och drog paralleller till situationen efter första världskriget och den övergripande omgruppering av arbetarrörelsen som ägde rum då, men det är helt fel att Fjärde Internationalen skapades på grundval av dessa förutsägelser. Tvärtom härstammade behovet att bygga den ur klassförhållandena i internationell skala, ur de stora uppgifter som världssituationen ställde, och ur krisen för arbetarrörelsens ledning på randen till kriget.

Skulle Fjärde Internationalen ha lagts på is och fått vänta på bättre tider, därför att kriget inte skulle leda till socialistiska revolutioner i Europa och till stalinismens sammanbrott? Frågan är abstrakt och vilseledande. Varje större historisk korsväg öppnar en rad möjligheter. Kriget ledde inte till den stalinistiska byråkratins sammanbrott. Inte heller ledde det på ett mekaniskt sätt till en fredlig stabilisering av kapitalismen och det byråkratiska systemet. Efterdyningarna till kriget avbröts av revolutionära kriser, av Sovjetunionens införlivning av de östeuropeiska arbetarstaterna, av så triviala händelser som den jugoslaviska och i synnerhet den kinesiska revolutionen, av inledningen på stalinismens kris. Under dessa världsomfattande omvälvningar var Internationalen nödvändigare än någonsin.

Gårdagens och dagens frågor är avsevärt mer direkta och mindre spekulativa.

Är tanken på en revolutionär international föråldrad? Nej. Tvärtom, är den det nödvändiga organisatoriska tolkningen av den proletära revolutionen som en internationell helhet, av förkastandet av chauvinismen och teorin om socialismen i ett land, av arbetsdelningens, produktionsprocessens och produktivkrafternas allt större internationalisering. Utan ständiga ansträngningar att omsätta och konkretisera denna förståelse i ett försök att bygga en organisation, kan inte ens den mest uppriktiga internationalism gå utöver aktiv solidaritet och förhoppningar om seger. Om varat bestämmer medvetandet, så bestämmer den internationella organisationens existens ett internationalistiskt medvetande som försöker förstå klasskampens olika aspekter i internationell skala.

Är denna Internationals, den Fjärdes, program fortfarande tillämpligt och giltigt i ljuset av klasskampens stora händelser, eller har det förvandlats till ett hinder som förhindrar vår strömning att komma i kontakt med massorna? Givetvis kan klasskampens erfarenheter alltid berika och klargöra ett program, oavsett hur förfinat det är. Men frågan om den permanenta revolutionen, enhetsfronten, övergångsparoller, kampen mot byråkratin, partiteorin, alla står de än idag i centrum för den revolutionära strategin. Utvecklingen under och efter andra världskriget har bekräftat detta programs giltighet. Långt från att vara ett hinder för förståelsen av nya fenomen som uppkomsten av nya arbetarstater, den koloniala revolutionens uppsving, senkapitalismens nya drag, så hjälpte det oss att hitta vägen bland dem.

Har, slutligen, denna existerande International, som grundades på ett riktigt program som är tillämpligt än idag, ändå inte misslyckats i praktiken, trots detta program? För att kunna besvara denna fråga måste man hålla sig till de största prövningar som den internationella klasskampen ger upphov till: nämligen krig och revolutioner. Under det stora chauvinistiska bakslag som andra världskriget utgjorde, undvek Internationalen både defaitism och sekteristisk neutralitet i länder som ockuperades av de fascistiska staterna, och den chauvinistiska yra av nationell enhet som härskade på andra håll. Med sina svaga styrkor upprätthöll den en internationalistisk politik. Den stod i förgrunden i försvaret av revolutionerna i Jugoslavien, Algeriet och Kuba, och nu i Nicaragua, även när dess medlemmar, som t.ex. i Vietnam och Kina, förföljdes av dessa revolutioners ledarskap, vilka hade övats i den stalinistiska skolan.

Ibland erkänner våra motståndare att detta är mycket meriterande, men tillägger att det inte löser frågan om Internationalens användbarhet. Vad är det för nytta med en International som inte vunnit några stora segrar? När vi gör anspråk på arvet från den första historiska segern, Oktoberrevolutionen, skämtar vi inte. Vi kämpar politiskt mot de byråkratiska inkräktare som gör anspråk på samma arv, och därmed identifierar den socialistiska revolutionen med en byråkratisk kontrarevolution som är en parodi och oäkta revolution. Men vårt svar stoppar inte där. Ty i verkligheten, såväl inom politiken som historien, är segerrika revolutioner inte de enda segrarna. Vissa är mindre spektakulära. Vi har vunnit andra segrar, och inte några små heller. I synnerhet har vi vunnit segern att ha varit de första inom arbetarrörelsen som tog strid mot stalinismen.

Vi vet genom många vittnesmål att det oftast var ”trotskisterna” som inte vek sig och kapitulerade för den stalinistiska terrorn. Det var inte fråga om psykologi eller karaktär, utan om politiskt medvetande och övertygelse. De var svårare att knäcka därför att de förstod situationens mekanismer och logik. Detta är inte bara en symbolisk eller moralisk seger, utan en fullfjädrad politisk seger. Den har lett till att vårt århundrades fruktansvärda historia kan förstås med hjälp av marxismens verktyg; att vi fortfarande kan frammana detta sekels mest avskyvärda händelser utan att misströsta om arbetarklassen eller socialismen. Utan denna oavbrutna kamp skulle kvacksalvare, andra klassens skojare, nya filosofer och imperialismens nya korsfarare idag ha monopol på att fördöma Sovjets gulag.

Tack vare Vänsteroppositionens och Fjärde Internationalens heroiska kamp utarbetades ända från början vägvisare och riktpunkter för en marxistisk opposition till stalinismen, som man idag kan dra stor nytta av.

Om det finns ett behov av en international, om den existerar, om dess program är korrekt, om den inte har misslyckats, då måste man kämpa för att bygga och utveckla den. Ingen kommer att göra det åt oss.

Ett negativt bevis på Fjärde Internationalens relevans och användbarhet är att andra försök till internationell samordning ständigt har misslyckats, försök som sade sig vara mer gradvisa, starta från gräsrötterna och bättre respektera de verkliga processerna. I början av 30-talet försökte sig Londonbyrån på denna metod, och senare, 1938, försökte den Internationella Arbetarfronten sig på samma sak: båda företagen led skeppsbrott och förlorade.38 Idag har organisationer som Lutte Ouvriére i Frankrike, eller Socialist Workers Party i Storbritannien valt att som mest ha några få band, och upprätthålla diplomatiska förbindelser med grupper i andra länder. Har denna metod fått dem att göra större framsteg? Långt därifrån faktiskt.

Om man hade antagit Mendel-Stockfishs ståndpunkt vid Fjärde Internationalens grundningskongress 1938, nämligen att förkunna dess historiska nödvändighet men vara mot dess bildande, så skulle det i bästa fall ha varit ett trick för att byta etikett på samma sak, och i värsta fall skulle man ha gjort projektet mer diffust vid en tidpunkt då det annalkande kriget tvärtom gjorde det extra nödvändigt med en fast programmatisk beväpning och klara gränsdragningar. Tanken att det är proletariatet som skall skapa Internationalen innehåller ett kom av historisk sanning, men den går emot leninismens stora framsteg, nämligen att en förtrupp som handlar medvetet utifrån ett klart markerat program är ett medel för att stärka proletariatets kamp, inte bara en spontan produkt av det senare.

Fjärde Internationalen, som grundades 1938, gick in i kriget med ytterst begränsade styrkor. Bara tio länder hade representanter vid kriskongressen 1940, vilken hölls i Förenta Staterna. Ett första avgörande politiskt test var undertecknandet av den tysk-sovjetiska pakten och krigsutbrottet i Europa. En tredjedel av den amerikanska sektionen och majoriteten av det Internationella Sekretariatet lämnade Internationalen. Den franska sektionen gick in i kriget splittrad. Andra världskrigets utbrott bröt också förbindelserna mellan många sektioner och gjorde de mest elementära funktioner särskilt svåra, vid en tidpunkt när nya och speciellt svåra politiska frågor ställdes (de nationella problemens inbördes sammanhang med det imperialistiska kriget och kriget mot den byråkratiserade arbetarstaten). De grupperingar som inte grundades på stabila principer, som t.ex. Londonbyrån, sprang i bitar och deras främsta nationella organisationer försvann praktiskt taget från den politiska kartan. Fjärde Internationalen lyckades klara provet och gick ur kriget trogen sina politiska ståndpunkter och med sin kontinuitet obruten.

3. Var begreppet centrism, som hade en så stor plats i Trotskijs politiska tänkande på 30-talet, politiskt användbart eller en teoretisk täckmantel för sekteristiska manövrer?

Vissa personer chockeras av att man använder detta begrepp, som de anser vara nästan en förolämpning av ringa politisk nytta. Vi skall skingra dessa uppfattningar. Det är ingen förolämpning utan en politisk karaktärisering som inte hindrar politisk högaktning, respekt för hängivelse i handling och ett vänskapligt utbyte av ståndpunkter. Det är uppenbart att en organisation eller strömning som rör sig i positiv riktning, och med vilken praktiska närmanden sker, inte skall bemötas med skällsord. Det finns ingen orsak att ifrågasätta uppriktigheten i deras perspektiv innan man diskuterat med dem. Tvärtom skall man betrakta båda sidors respektive svar på de nyckelfrågor situationen ställer och försöka föra uppfattningarna närmare varandra.

Än en gång beror allt på den aktuella organisationen, hur politiskt seriös och aktiv den är, i vilken riktning den rör sig. Vissa stadgade grupper kan vara hinder på vägen till uppbygget av ett revolutionärt parti. Andra kan utvecklas åt rätt håll.

Om Trotskij menade att 30-talets ”moderna centrism” var ett brokigt sällskap, vad skall vi då säga om dagens ”post-moderna centrism”? Detta nya fenomen är resultatet av den historiska krisen för arbetarrörelsens ledning och stalinismens långt framskridna sönderfall. I internationell skala vacklar den mellan avsevärt fler internationella poler än sina föregångare: sovjetbyråkratin och socialdemokratin, naturligtvis, men nu också den kinesiska byråkratin, Castros ledarskap, det vietnamesiska ledarskapet. Begreppet centrism omfattar grupper som är ärliga revolutionärer vad gäller deras eget land liksom grupper som står på randen till att vara reformister. Det finns organisationer som är revolutionära i frågan om att gripa makten i sitt eget land, men har en felaktig ståndpunkt i internationella frågor och, åtminstone delvis, sluter upp bakom sovjetbyråkratins diplomati.

På den tid då Tredje Internationalen var revolutionär kallades de strömningar centristiska som, enligt den hyllade formuleringen, helt enkelt vacklade mellan reform och revolution. I och med Kominterns degenerering och den därav följande krisen för världsproletariatets ledarskap har frågan blivit mer komplicerad. De av oss som vägrar erkänna att det finns organisationer som är revolutionära i sin konkreta verksamhet i sitt eget land men centristiska i sina ståndpunkter på ett internationellt plan, och vägrar medge att deras internationella ståndpunkter kan få verkliga konsekvenser för deras inhemska allianser och politik, riskerar att bli överrumplade. Nya händelser kan få dem att vackla mellan sekterism och opportunism, att utan övergång hoppa från den ena till den andra. Om vi förnekar att dessa organisationer överhuvudtaget är revolutionära, så underskattar vi dem. Och när vi senare upptäcker att sådana organisationer faktiskt kan spela en revolutionär roll, som t.ex. i Centralamerika och många andra länder, så innebär oförmågan att urskilja nyanserna mellan rött och svart att vi inte ser någon skillnad på oss själva och dessa strömningar.

Gentemot sådana strömningar är 30-talets metod fortfarande giltig i sina huvuddrag: Föreslå gemensamma aktioner så ofta och så regelbundet som möjligt för att utveckla gemensamma erfarenheter; och samtidigt söka få till stånd ett klart och djupgående programmatiskt utbyte för att utröna möjligheterna att få till stånd ett gemensamt parti.

4. Kan man idag lyckas bättre än tidigare och gå fram mot en massinternational tillsammans med andra strömningar?

Som svar på det kan vi upprepa Trotskijs ord att vi är beredda att vara en minoritetsströmning i en revolutionär intemational.39 Det innebär, naturligtvis, att undersöka i vilken omfattning strömningarna ifråga är revolutionära. Men det finns först ett ännu mer elementärt kriterium. För att slå in på denna väg måste man hitta kompanjoner som uppfyller ett första villkor: de måste faktiskt vilja bygga en international. Det är inte frågan om vilja. Det är i grund och botten en politisk och programmatisk fråga. De förpliktelser och det engagemang som uppbygget av en international kräver är i sig själv en fullfjädrad programmatisk fråga, eftersom den innebär en avgränsning från andra strömningar inom den organiserade arbetarrörelsen i de stora internationella frågorna. För att kunna ta ställning för uppbygget av en internationell organisation måste man därför vara överens i de programmatiska frågorna.

Om några betydande strömningar ställde sig uppgiften att bygga en international, och bygga den tillsammans med oss, då vore det i sig själv en avgörande utveckling av deras ståndpunkter. Vi skulle tvingas att analysera den nya situationen. Men vi är inte där ännu.

Under tiden kan vi agera som en verklig internationell strömning, medveten om vikten hos sin tradition och sina bidrag, men öppen för dialog och vänskapligt samarbete, för utbyten och gemensamt arbete med andra strömningar i nationell, kontinental eller internationell skala, strömningar som också söker sig fram bland de omgrupperingsprocesser som nu äger rum inom den internationella arbetarrörelsen. Jämfört med 70-talet har redan en hel del sekteristiska avvikelser försvunnit, och det har upprättats förbindelser som var otänkbara igår. Detta är det tålmodiga och försiktiga arbetet att bereda vägen för ett återupprättande av en demokratisk och pluralistisk revolutionär massinternational.

5. Slutligen, finns det inga risker för sekteristiskt förfall när man under så lång tid är en minoritets-international?

Givetvis. Att kämpa mot strömmen kan vara en dygd. Men det kan också bli ens andra natur och en dålig vana. Vilken bot finns det mot denna fara? Finns det något vaccin? Det enda vapnet, som ingalunda är absolut, är att skola samtliga medlemmar, ledare och gräsrötter i Kommunistiska Manifestets anda, enligt vilket verkliga kommunister inte har några intressen skilda från proletariatets. Vi har aldrig betraktat revolutioner som vi inte ledde som cyniska kommentatorer. Även när vi kritiserade deras ledarskap, så hyllade vi deras segrar som segrar för proletariatet i dess helhet.

Även här kan vi stödja oss på Trotskijs inställning på 30-talet:

Jag vet inte i vilket skede den Fjärde kommer att anlända. Ingen vet. Det är möjligt att vi än en gång måste gå samman i en enad International tillsammans med den Andra och den Tredje. Det går inte att tänka sig Fjärde Internationalens öde skiljt från de nationella sektionernas öde och vice versa…. I detta fall måste vi förutse situationer utan motstycke i historien. Om vi bara ser Fjärde Internationalen som en internationell ’firma’ som tvingar oss att under alla förhållanden förbli självständiga propagandaklubbar, då är vi förlorade. Nej, Fjärde Internationalen är ett program, en strategi, kärnan till ett internationellt ledarskap. Dess värde måste bestå av en inte alltför juridisk inställning.40

Trotskij själv var helt inställd på att tillämpa denna princip i praktiken, att minska faran för sekteristisk förstening genom de allra djärvaste organisatoriska initiativ, den trots ogynnsamma förhållanden allra närmaste kontakten med massrörelsens levande erfarenheter. Han var medveten om det stora gap som fanns mellan den första lilla kärnan och målet att bygga en massinternational och ett massparti, och om behovet av förmedlingar för att nå detta mål.
Om man skall ställa en fråga så är det snarare om inte detta intresse drevs alltför långt. Kanske ledde praktiken att besvara varje svängning i den politiska situationen lika för lika, i sådan utsträckning att man bytte taktik för partibygget fem gånger på fem år i fallet den franska sektionen mellan 1933 och 1938, till ofrånkomliga organisatoriska avbrott och problem att upprätta en politisk och organisatorisk tradition, vilket i stort sett uppvägde de vinster man uppnått med dessa initiativ.

6. Är inte själva tanken på ”den socialistiska revolutionens världsparti” en myt som är dömd att vittra sönder när den kommer i kontakt med verkligheten?

Trotskijs starka betoning av att Internationalen behövdes som ett världsparti motiverades av det historiska bakslag för internationalismen som skulle leda från den stalinistiska teorin om ”att bygga socialismen i ett land” till att Kommunistiska Internationalen helt enkelt upplöstes 1943, av hänsyn till sovjetbyråkratins övermäktiga stat och diplomatiska intressen.

För Trotskij var uppbygget av ett världsparti den mest brännande politiska och organisatoriska tolkningen av ett strategiskt projekt. Det krönte hans teori om den ojämna och sammansatta utvecklingen, hans uppfattning av världen som en uttalad helhet, i sin tur resultatet av varuproduktionens generalisering, och hans teori om den permanenta revolutionen som den proletära revolutionens internationella utbredning.

Ur denna synvinkel är uppbygget av en revolutionär international inte mindre brännande idag än på hans tid. Produktionens, kapitalets, arbetsdelningens, marknadens och nu tjänsternas internationalisering har gjort enorma framsteg. Borgarklassens verktyg för internationella överläggningar, militära och finansiella pakter och internationella organisationer har mångfaldigats. Till skillnad från detta har den organiserade arbetarrörelsen, som i sin barndom såg längre och klarare än sin klassfiende när den skapade den Första Internationalen, nu hamnat långt på efterkälken inte bara på det internationella planet, utan även i europeisk skala.

Problemet finns någon annanstans. Tanken på ett världsparti kan vara vilseledande om man tänker sig ett parti som styrs på samma sätt som ett nationellt parti med större medlemskader och räckvidd. Denna frestelse är inte rent teoretisk. Den fick en praktisk tillämpning i Tredje Internationalens uttalade centralisering, i synnerhet efter dess femte kongress under Zinovjevs auktoritära ledning.

Faktum är att ett nationellt revolutionärt partis och ett världspartis funktion inte är densamma. Det förstnämnda har som strategisk uppgift att leda kampen för att gripa makten från en särskild härskande klass och stat, på grundval av specifika revolutionära traditioner. Den andra har som uppgift att utveckla ett gemensamt medvetande om de viktigaste händelserna och uppgifterna i den internationella klasskampen, och underlätta förståelsen av de gemensamma intressen som finns utöver de nationella särdragen.

Ur denna grundläggande skillnad i funktion härstammar skillnader i den interna regimen och ledningens roll. Ett nationellt ledarskap är ansvarigt för sina beslut; det har ansvaret för att genomföra dem. Ett internationellt ledarskap kan bara uttala sig om den allmänna linjen;
det har varken till uppgift eller möjlighet att tillämpa en strategi i verkligheten. Det är därför de grundläggande elementen i en international, enligt vår uppfattning, varken är dess medlemmar eller dess celler utan de nationella sektioner som utgör dess strategiska enheter och har den suveräna rätten att bestämma sin nationella taktik och välja sina egna ledningar.

Daniel Bensaid
Översatt ur: Notebooks for Study and Research nr 9
Översättning: Göran Källquist

Noter:
(1) Angående Centraleuropa under mellankrigstiden, se Alain Brassat och Sylvia Klingberg, ”Le Yiddishland revolutionäre”, Halland,Paris1983.
(2) Motsättningarna fick sin återspegling i de stora diskussioner som fördes inom den internationella socialistiska rörelsen vid sekelskiftet, efter utgivningen av Eduard Bernsteins ”Evolutionär socialism (1899) och Rosa Luxemburgs svar i ”Reform eller revolution?” (1900) – återgiven i ”Rosa Luxemburg Speaks”, Path-finder, New York 1970. Dessa debatter hade föregåtts av en teoretisk tvist om ”marxismens sönderfall”, vilken kan sägas vara den första i en lång rad av ”kriser för marxismen”. Dessutom hade framstående ledare som David och van Kol fört fram uppfattningar om kolonialismens ”civiliserande roll” vid några av Andra internationalens kongresser (se Héléne Carrére d’Encausse och Stuart Schram, ”Marxism and Asia 1854 – 1914”, Allen Lane, London 1969).
(3) Se Theses, Resolutions and Manifestos of the First Four Congresses of the Third Internationell, InkLinks/Humanities Press, London/Atlantic Highlands 1980;
och ”Founding of the Communist International, Proceedings and Documents of the First Congress, March 1919”, ur The Communist International in Lenins Time, red. John Riddell, Pathfinder, New York 1987.
(4) ”The International Left Opposition, Its Tasks and Methods” (december 1932), Writings 1932-33, s 54. Detta är en av de 14 delarna i serien Writings of Leon Trotsky som publicerats av Pathfinder, New York, och vilka täcker åren 1929 -1940. Härefter kallade Writings.
(5) De vietnamesiska och kinesiska kommunistpartiernas utveckling diskuteras i Pierre Rousset: ”Le Parti communiste vietnamien”, Maspero, Paris 1975, och ”The Chinese Revolution, Part I: The Second Chinese Revolution and the Shaping of the Maoist Outlook” och ”Part II: The Maoist Project tested in the Struggle for Power”, Notebooks for Study and Research, nr 2 och 3, Paris 1987. Wang Ming vittnar om vidden på dessa sammandrabbningar inom den kinesiska ledningen på 30-talet i sina memoarer, ”Medio Siglo del Partido Comunista de China y la Traicion de Mao Tse-tung”, Progresso, Moskva 1975.
(6) Se Jean van Heijenoort, ”How the Fourth International Was Conceived”, i Notebooks for Study and Research, nr 9, Paris 1988.(
(7) Vittnesmål på franska om denna period finns t.ex. i: Charles Tillon: ”On chantait rouge”, Laffont, Paris; Joseph Berger: ”Le naufrage d’une generation”, Denoel, 1974; Jan Vallin: ”Sans patrie ni frontiéres”, Lattés, Paris; och Elizabeth K. Potreskij: ”Les Nötres”, Denoel, Paris 1985.
(8) Citaten är tagna ur ”Tasks in the USSR” (l oktober 1930) Writings 1930-1931, s 53, respektive ”For New Communist Parties and the New International” (27 juli 1933), Writings 1933-1934, s 26-27.
(9) Michel Pablo, som då ingick i Fjärde Internationalens ledning, menade att ett nytt världskrig närmade sig, och förutspådde 1953 att det skulle ske stora skiktningar inom sovjetbyråkratin, när den tvingades försvara de samhälleliga grundvalar ur vilka den hämtade sin styrka mot imperialismens angrepp. Hans ståndpunkt lämnade dörren öppen för hypotesen att en sektor av den härskande byråkratin kunde reformera sig själv.
(10) Fjärde Internationalen återförenades vid en kongress 1963. En del av dokumenten från denna diskussion finns i ”The Development and Disintegration of World Stalinism”, Education for Socialists, New York 1970. De två främsta dokument från återföreningskongressen som behandlar de frågor som diskuteras här är Dynamics of World Revolution Today och For Early Reunification of the World Trotskyist Movement.(
(11) Det är uppenbart att en stor del av stalinismens och socialdemokratins inflytande beror på deras tunga materiella bas; den revolutionära marxismens inflytande beror enbart på deras medlemmars och teoriers tyngd.
(12) OLAS var en Latinamerikansk Solidaritetsorganisation som höll ett möte i Havanna 1967. Kubas delegation till OLAS lade fram en rapport som öppet kritiserade den traditionella stalinistiska teorin om ”revolution i stadier” för Latinamerika. Samma slutsatser drogs på nytt i kölvattnet från de nicaraguanska och salvadoranska revolutionerna, i ett dokument skrivet av det salvadoranska kommunistpartiets generalsekreterare Schafik Handal. För en analys av omfattningen och begränsningarna på detta dokument se Daniel Bensaid ”Revolution permanente ett revolution par étapes en Amérique latine: 1’autocritique timorée de Jorge Schafik Handal” (Permanent revolution och revolution i stadier i Latinamerika: Jorge Schafik Handals försagda självkritik), Quatriéme Internationelle, juni-augusti 1983.(
(13) Se ”Inledning” i Leon Trotsky: (Euvres l och 2, ILT/EDIU, Paris 1978.
(14) Detta gällde särskilt de vänstersocialistiska strömningar som tidigare legat utanför den internationella Vänsteroppositionens direkta intressesfär: ”Resultaten av en stor katastrof utvecklas mycket snabbt, ställer nya frågor, och kräver klara svar. Framförallt gäller detta de vänstersocialistiska organisationernas utveckling. De pressas också av både de senaste händelserna och av massorna, som tvingar dem att söka efter politisk klarhet. Vi kan och måste spela en viktig roll i denna process, och hjälpa de vänstersocialistiska organisationerna att finna den verkligt bolsjevi-kiska vägen.” (”A Plenum is Needed to Deal with the Paris Conference” (7 augusti 1933), Writings 1929- 1933 Supplement, s 265).(
(15) Angående denna viktiga historiska fråga se George Breitman: ”The Rocky Road to the Fourth International”, Education for Socialists, New York 1979; anteckningarna från Pierre Broués inlägg vid Follonica-symposiet i Italien (Rouge nr 943, 6-13 nov 1980); Pierre Franks svar, ”Un point d’histoire sur la fondation de la IVéme Internationale”, Rouge nr 944, 14-20 nov 1980; och Livio Maitan, ”Le colloque international sur Trotsky”, Quatriéme Internationale, jan-mars 1981.
(16) Se sammanfattningarna av Mendels och Lameds inlägg i Notebooks for Study and Research, nr 9 1988, s 44.(
(17) ”ICL kan inte handla som ett proletariatets självständiga parti, det är enbart ett verktyg för att skapa självständiga partier. Detta verktyg måste brukas i enlighet med situationen i varje land…. Och för att kunna det måste men betrakta sig inte som ett surrogat för det nya partiet, utan bara som ett verktyg för dess skapande…. man måste bestämt göra sig av med alla sekteristiska kvarlevor….”(”The Present Situation in the Labour Movement and the Tasks of the Bolshevik-Leninists”, resolution från ICL:s utvidgade plenarmöte 1934, Documents of the Fourth Internationell, 1933-40, s 62-62).
Ett sätt att lösa detta var den formulering som skrevs in i WPUS stadgar, artikel III: ”Vid sitt bildande är partiet inte anslutet till någon annan grupp eller organisation i USA eller någon annanstans. Dess Nationella kommitté har befogenhet att upprätta vänskapliga förbindelser med grupper och partier i andra länder, och om de har samma grundläggande program som vi kan vi samarbeta med dem i utarbetandet av ett fullfjädrat världsprogram och snarast möjligt bilda en ny revolutionär International. Beslut om organisatorisk anslutning måste tas av partiets Nationella konvent.”((26 februari W5),Writings 1934-35, s 192). Enligt Trotskij innebar det faktum att WPUS hade undertecknat det ”Öppna brevet” att de hade förbundit sig att bygga Fjärde Internationalen, men med de metoder som den objektiva situationen dikterade. Innan man kunde bygga en verklig International skulle många sektioner fortfarande tvingas göra flera kursändringar
(18) ”For Practical Steps Towards Rapprochement” (11 oktober 1935), Writings 1935-1936, s 151
(19) Leon Trotskij: ”Labels and Numbers” (Om Marceau Piverts brev till de uteslutna ungsocialistiska kamraterna) (7 augusti 1935), The Crisis in the French Section (1935-36), Pathfinder, New York 1977.
(20) ”KPD or New Party” (12 mars 1933), Writings 1932-33, s 138.
(21) James P. Cannon: History of American Trotskyism, Pathfinder, New York 1972, s 123, 192 och 195.
(22) ”A Crisis in the Workers Party” (6 februari 1936), Writings 1935-36, s 258.
(23) Se Franz Mehring: ”Karl Marx. Hans livs historia”, Gidlunds 1983.
(24) ’Tum to the Masses’ (25 november 1935), L Trotsky: ”The Crisis in the French Section” s79.
(25) ”Once Again the ILP” (november 1935), Writings 1935-36, s 204.
(26) ”Centrism and the Fourth International” (10 mars 1939), Leon Trotsky on France, Monad, New York 1979, s 213.
(27) ”The Left Opposition and the SAP” (27 april 1933), Writings 1932-33, s 213.
(28) Citatet är översatt från franska (”Plan d’action” november 1933, (Euvres 3, s 69). Denna text återfanns i Sneevliets arkiv i Amsterdam och finns inte med i protokollen från ICL:s plenarmöte (för vilket den verkar vara skriven). Den nämns dock: ”(Kamrat Trotskij förklarar handlingsplanen och ett utkast till dagordning for konferensen med De fyras block). ”(Writings Supplement 1929- 33, s 328.)
(29) ”Minutes of the ICL Plenum” (18-19 november 1933), Writings Supplement 1929-33, s 328. ändå ansåg Trotskij ett sådant inträde vara ”otillåtligt om ILP:s centralkommitté skulle kräva av våra vänner att de skulle avsäga sina teorier, eller en öppen kamp för dessa teorier i partiet.”(”Principled Considerations on Entry” (16 september 1933), Writings 1933-34, s 86). Dessutom, ”i jämförelse med er lilla grupp är ILP en stor organisation. Er lilla hävstång räcker inte för att rubba Labourpartiet, men den kan ha en betydande effekt på ILP.”(”The Lever of a Small Group” (2 oktober 1933), Writings 1933-34, s 125).
(30) ”Letter to the Political Committee of the SWP” (18 april 1939), Writings 1938-39, s 312.
(31) ”The Way Out” (augusti 1934), Writings 1934-35. s 86.
(32) ”Organisatorisk lojalitet och stolthet är en oundgänglig egenskap i en revolutionär rörelse. Men organisatorisk fetischism, i synnerhet från en liten organisations sida, som ännu har att rättfärdiga sin rätt som ledarskap, kan vara en vilseledande tendens. ”(James P. Cannon: History of American Trotskyism, s 219).(
(33) ”For Entry in the U.S.” (24 januari 1936), Writings 1935-36, s 252.
(34) ”how to Influence the ILP” (3 september 1933), Writings 1933- 34, s 71.
(35) ”The Lever of a Small Group” (2 oktober 1933), Writings 1933- 34, s 126.
(36) Övers, från franskan. Se L’Internationale communiste et la lutte contre le fascisme et la guerre, Progress, Moskva 1980, s 189-90.
(37) ”The Stalinists and Organic unity” (19 juli 1934), Writings Supplement 1934-40, s 504.
(38) Den Internationella arbetarfronten (FOI) var en plan att bilda en internationell organisation mot kriget, som kom till på initiativ från PSOP:s vänsterflygel mellan 1938 och 1940. Den skulle organiseras från Norge av Daniel Guérin.
(39) ”Bolsjevik-leninisterna anser sig vara en fraktion i den International som håller på att byggas. De är helt redo att arbeta hand i hand med andra revolutionära fraktioner.”(Se fotnot 19).
(40) A Conversation with Maurice Spector” (8 februari 1936), Writings Supplement 1934-40, s 649.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1988

Om ”Lik i garderoben?” En rapport om VPK:s öststatskontakter

Sven-Eric Liedman, Kent Lindkvist, Lars-Arne Norberg och Ulf Nymark, Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPKs internationella förbindelser
Recension och bokanmälan av John Andersson

Staffan Skott har i sin bok Liken i garderoben, sagt att man är kommunist i dag om man ”1: inte vet något om partiets förflutna, eller 2: inte vill veta något om partiets förflutna eller 3: känner till partiets förflutna men tycker att det inte spelar någon roll”. Följaktligen skulle de flesta av den här artikelns läsare inte vara kommunister – tala om förolämpning! Nåja, kängan var naturligtvis avsedd för Vänsterpartiet.

Eller som den f d VPK-aren Per Kågeson skrev i Dagens Nyheter den 14 januari 1991:

”Aldrig skall jag glömma hur partikongressen applåderade när partistyrelsens föredragande hävdade att VPK saknade resurser att analysera förhållandena i öststaterna till de berörda folken. Detta sagt av en VPK-ledning som annars anser sig ha underlag och anledning att uttala sig om konflikter över hela världen.”

Realsocialismens fäll i Östeuropa tvingade dock till slut Vänsterpartiet att ta bladet från munnen. På partiets kongress år 1990 beslöts det att en ”vitbok” om förhållandet till de f d broderpartier skulle utarbetas. I augusti 1991 tillsattes en arbetsgrupp, vilken i december 1992 kunde presentera Hk i garderoben? En rapport om SKP/VPKs internationella förbindelser.

Arbetsgruppen har bestått av några Vänsterpartiet närstående forskare – Lars-Arne Norberg, Kent Lindkvist, Sven-Eric Liedman samt Ulf Nymark.

Enligt utredningsuppdraget skulle gruppen göra ”en grundlig utvärdering av partiets internationella arbete och förbindelser” och inte bara upprepa vad som stod i partikongressernas verksamhetsberättelser; onekligen ett underbetyg åt partiets politiska teori och praktik!

Lars-Arne Norberg, tidigare docent vid Historiska institutionen vid Lunds universitet, men numera pensionär och läroboksförfattare, är enligt egen uppgift inte någon gammal partiveteran, utan har under årens lopp valsat omkring i Folkpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet, innan han rekryterades till VPK är 1988.

Norbergs avsnitt behandlar SKP/VPK:s interna debatt om de internationella förbindelserna. Om man undantar de senaste årens händelser, använder han sig i stor utsträckning av tidigare forskning om svensk kommunism. Avsnittet innehåller därför inte särskilt många nyheter, men för den som är obekant med Vänsterpartiets historia, duger den faktiskt utmärkt som introduktion.

SSV (Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti) bildades i maj 1917, som en utbrytning ur SAP (Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti). Partiet var i början allt annat än ideologiskt enhetligt: ”en töcknig nebulösa som ännu ej förtätat sig till en fast och lysande himlakropp”, för att citera en av partiets grundare, Zeth Höglund.

Där fanns allt från klasskampssocialister till vänsterreformister å la Ivar Vennerström och virriga ”humanister” som Carl Lindhagen. Vad som främst förenade dem, var motståndet mot den auktoritära ledningen av SAP och det pågående imperialistiska världskriget. Arthur Engberg, då socialdemokratisk riksdagsman och senare ecklesiastikminister, gav i Arbetet den 17 augusti 1920 följande, inte helt osanna, beskrivning av ett antal SSV-riksdagsmän:

”Ty säga vad man vill om vår skönlockige vän Ivar Vennerström, någon revolutionär propaganda bedriver han icke i riksdagen. Lika litet som Fabian, Hage och de andra… Hr Vennerströms grupp är den beskedligaste i världen. Den motionerar flitigt om allehanda små och stora reformer. Men för proletariatets diktatur eller för en revolutionär handling har den ännu icke dragit en enda lans. Rosénliberalismen och Vennerströms politik äro tvenne befryndade produkter av allmän norrländsk radikalism. Något märkvärdigare är det icke.”

Lindhagen tog avstånd från klasskamp och politiskt våld, även i självförsvar. Hans ”humanism” tog sig dock ibland egenartade former. När Sverige år 1918, på initiativ av den socialdemokratiske utrikesministern Erik Palmstierna, skickade militär trupp till Åland, protesterade Finlands revolutionära socialdemokratiska regering mot detta ohöljda försök att med våld annektera området. Alla SSV-are röstade emot ockupationen i riksdagen, utom en – Lindhagen:

”Handlingen motiverades endast med humanitära skäl och dem sätter jag högre än alla andra”, förklarade han, när han i Helsingfors i mars 1918 träffade ledare för det finländska broderpartiet. Sedan kan man undra vilken nytta Lindhagen hade haft av sin humanism, om läget hade skärpts i Sverige. Greve Adolf Hamilton, en av de i den ”vita” svenska soldatesk, som under inbördeskriget i Finland år 1918 spred ohämmad terror mot de besegrade revolutionära arbetarna och torparna, skrev bl a:

”Vår livliga förhoppning är, att Lindhagen och Vennerström skall hålla på att förhandla med de röda i Helsingfors, när vi hinner dit. Det är inte bara oss svenskar här som det skulle bereda en särskild njutning att fä hänga just dem.”

Norborg har uttalade sympatier för Carl Lindhagen och hans humanister. Han rentav påstår, att cirkeln har slutits och att gamla SSV återuppstått i form av Vänsterpartiet (vilket visar hur lite han förstår). Norborg är därför förvånad över, att SSV blev medlem i Komintern (Kommunistiska Internationalen) år 1919, men han ser förklaringen till detta dels i vissa tidsbestämda faktorer, bl a entusiasmen för den ryska revolutionen, men också i ”att man inte hunnit sätta sig tillräckligt in i vad leninismen innebar.”

Han förlägger därför tidpunkten för SSV/ SKP:s urartning till år 1921, då partiet antog de 21 villkoren för medlemskap i Komintern. Beskrivningen är definitivt inte acceptabel. Fast den ligger trots allt på en avsevärt högre nivå, än den som fanns i förslaget till nytt program för Vänsterpartiet:

”Vårt parti grundades… i maj 1917, före den ryska revolutionen… Senare anslöt sig partiet till den kommunistiska världsrörelsen. Ett beroende växte fram och ledde till ödesdigra misstag.”

Detta påminner mest om gammal ”hederlig” stalinistisk historieförfalskning… Men SSV anslöt sig varken till Komintern av misstag eller okunnighet. Vid första världskrigets utbrott i augusti 1914 upplöstes Andra Internationalen i sina beståndsdelar, genom att de flesta socialdemokratiska partier slöt upp bakom det egna landets borgerliga regering och dess krigföring.

De ryska bolsjevikerna var bland de första som därefter började att organisera de socialister, som ännu höll fast vid Internationalens antimilitaristiska principer. Detta resulterade först i Zimmerwaldrörelsen och sedan från år 1919 Kommunistiska Internationalen.

För bolsjevikerna var den svenska vänstern en viktig målgrupp, men man var väl medveten om dess brister. Den 27 oktober 1914 skrev Lenin till sin i Stockholm bosatte partikamrat Aleksandr Sjljapnikov:

”Ta kontakt med Höglund, en ung svensk socialdemokrat, ledare för ’oppositionen’, läs vårt manifest för honom (referera till mig, vi träffades i Köpenhamn [på Andra Internationalens kongress 1910]). Undersök om vi kan finna en ideologisk anknytning (han är bara en naiv, sentimental antimilitarist. Just dem måste man också säga, att om man inte ställer inbördeskrigsparollen, så blir man kvar hos opportunisterna och chauvinisterna).”

Men den svenska vänstern kom sedan att bli en framträdande medlem i Zimmerwaldrörelsen. Bl a dömdes Zeth Höglund 1916 till tre års fängelse för ”förräderi”, efter att ha gett ut ett antimilitaristiskt manifest. Domen ledde till att den kejserliga regimen i Tyskland ansåg sig behöva fördubbla straffet (från två till fyra års fängelse) för landets ledande antimilitarist Karl Liebknecht, för att inte verka svag i jämförelse med högerregimen i det ännu icke krigförande Sverige.

Man bör därför inte förvånas över, att när de revolutionära regeringarna i Ryssland och Finland slöt ett bilateralt avtal den i mars 1918, stadgades det att den som skulle utse ordföranden i den skiljedomstol, som skulle avgöra eventuella tolkningstvister mellan de två länderna, var – SSV! På Kominterns II kongress 1920 framhöll dess dåvarande ordförande, Grigorij Zinovjev, att:

”Vi måste erkänna de tjänster, som den svenska socialdemokratiska vänstern har gjort den Kommunistiska Internationalen. Det är en strömning, som uppstått ur ungdomsrörelsen. Vi vet, att vi där har ett antal folk, som verkligen är revolutionära. Men vi måste klart säga dem, att vi måste ha ett kommunistiskt parti, som inte ställer upp frågan om samarbete med Branting till diskussion och måste kasta tanken på avrustning över bord och att vi inte är kallade att förbättra Nationernas Förbund [Lindhagen hade motionerat om detta i riksdagen] utan att begrava NF självt.”

Zeth Höglund (”som tillsammans med oss grundat den Kommunistiska Internationalen”, om man ska tro vad Zinovjev sa då) deltog inte på kongressen. Men en av SSV:s representanter var den legendariska agitatorn Kata Dalström, som svarade Zinovjev så här:

”Vi ha utan förbehåll ställt oss på den Kommunistiska Internationalens mark. För oss är proletariatets diktatur och arbetare klassens beväpning förutsättningen för ett framgångsrikt genomförande av den sociala revolutionen.”

Anförandet, framfört med Katas sedvanliga öppenhet och kraft, mottogs med stormande applåder. Om man som Norborg hoppar över dessa ”detaljer”, är det föga förvånande att han anser att roten till det onda ligger i att Vänsterpartiet inte har varit tillräckligt ”svenskt”. Han citerar med gillande den norske statsvetaren Trond Gilberg, som menar ”att Kominternanslutningen gav upphov till en kollision mellan två helt olikartade politiska kulturer och till den problematik som en mansålder senare skulle leda till frontställningen moskvakommunism – eurokommunism.”

Som han ser det, ”representerade Komintern med sina centralistiska underkastelsekrav en kollektivistisk mentalitet med rötter i bysantism, ortodoxi och tsardöme, som var till ytterlighet svårsmält för de nordiska kommunisterna med sin individualistiska och demokratiska bakgrund.”

Stalinismen då, som SKP/VPK-arna, ”med sin individualistiska och demokratiska bakgrund”, i större eller mindre utsträckning haft med sig i det ideologiska bagaget ända fram till våra dagar? Ja, det är något som praktiskt taget helt försvinner i handlingarna. Förvisso konstaterar Norborg att ”Trotskij manövrerades ut”, vilket resulterade i ”att man slog in på en högerkurs i såväl inrikes- som utrikespolitiskt avseende. Planerna på en snart förestående världsrevolution avskrevs, samtidigt som den marknadsekonomiskt inriktade NEP-politiken fullföljdes.”

Men Stalins legitimitet som förvaltare av arvet efter oktoberrevolutionen ifrågasätts dock aldrig. Ulf Nymark tillhör, precis som Norborg, Vänsterpartiets Lundaavdelning, vilket i klartext betyder partiets mest högerinriktade falang. Hans del av rapporten är en genomgång av debatten på VPK:s senaste kongresser om förbindelserna med öststaterna.

Hjältarna här är Skånedistriktets snälla vänsterliberaler, vilka krävt att förbindelserna skulle avbrytas, men som ideligen fått stryk av de elaka stalinisterna. Men läser man lite närmare, upptäcker man att den kritik som Skånedistriktet fört fram, och som Nymark ger så stort utrymme, egentligen inte har varit riktad emot de stalinistiska broderpartierna, utan haft udden riktad emot VPK:s få kvarvarande rester av antikapitalistisk radikalism.

På exempelvis 1987 ars kongress framhöll en delegat från Skåne, att det fanns ”förvånansvärt många kamrater som med en fnysning pratade om ’borgerlig demokrati’. Demokratin är inte och kommer aldrig att bli borgerlig – den är en tillgång för arbetarklassen. Vi lever i ett borgerligt samhälle, men demokratin tjänar arbetarklassen på… Var finns denna goda socialistiska demokrati att beskåda i verkligheten i dag, den goda cigarren existerar inte.”

Nu resulterade ju Vänsterpartiets kongress inte i att speciellt många ”förnyare” valdes in i partistyrelsen, vilket för Skåneliberalerna var en klar besvikelse. Rolf Nilsson, (v)-riksdagsman från Lund, hade nämligen strax innan kongressen släppt alla hämningar och i Sydsvenska Dagbladet förklarat:

”Ett vänsterparti för 2 000-talet ska inte identifiera sig med arbetarrörelsen…..”

Rapporten tar delvis upp den kritik som vissa inom VPK har riktat emot den typ av ”socialistisk” ekonomi som funnits i Sovjetunionen, och där man i stället krävt ett införande av ”marknadssocialism”. Frågan är dock, hur partiet numera har tänkt att detta märkliga djur skulle se ut. I C-H Hermanssons artikel ”Perestrojka-processen och Sverige” i den 1989 utgivna antologin Omvälvning i Östeuropa, hette det:

”I debatten sägs ibland att socialism inte kan förenas med marknadsekonomi. Marknadsekonomi görs i stället, öppet eller underförstått, identisk med kapitalism. Detta torde vara en ideologisk felsyn betingad av vissa intressen och önskningar. Marknadssocialism är ingen skvader. Den kan mycket väl framgå ur den pågående perestrojka-processen. Frågan är om den inte redan existerar i länder som Jugoslavien och Ungern.”

I Ungern uppmuntrade Kaderregimen folk till att bli småborgare, samtidigt som det sociala trygghetssystemet urholkades. Och Jugoslavien? – ”Skapa två, tre, flera Bosnien-Hercegovina”!?

Den intressantaste och matnyttigaste delen av rapporten står Kent Lindkvist för. Han är ursprungligen statsvetare; hans doktorsavhandling från 1982, Program och parti, behandlade det svenska kommunistpartiets program mellan åren 1917-72. Lindkvists bidrag till rapporten heter ”VPK och de socialistiska regimerna”. Här finns det gott om intressanta fakta – fast om man är ute efter riktigt smaskiga saker, så får man i stället gå till t ex Staffan Skotts Liken i garderoben.

Trots att även Lindkvist är aktiv vid Lunds universitet, skiljer han sig från de tre andra. Hans stil är mera ”traditionell”, och han verkar inte heller ha några direkta sympatier för de liberala ”förnyarna”. Han är också den ende av de fyra, som förmår att göra en analys som kan kallas historiematerialistisk; de andra skriver som vilka liberaler som helst. Medan Norborg anser att dagens vänsterparti härstammar i rakt nedstigande led i från SSV, är Lindkvist klart medveten om, att partiet är resultatet av den utbrytning som de Stalin-trogna ”sillénarna” gjorde 1929, efter det att det gamla, av Karl Kilbom ledda, svenska kommunistpartiet uteslutits ur Komintern.

Men förvisso finns det invändningar även i Lindkvists avsnitt, för han är ibland terminologiskt lika virrig som Norborg. Båda kallar de den radikala falang inom SSV, som var positiv till anslutningen till Komintern, för ”leninister”. Norborg kan därför påstå, att det svenska kommunistpartiet under Stalin-epoken blev – leninistiskt:

”Leninismens inträngande i partiet var en långsam process som upptog större delen av 2000-talet och gav upphov till nya fraktionsstrider och två nya partisprängningar, 1924 och 1929. Slutresultatet blev, att SK P på Kominterns sjätte kongress 1928 gick upp i ett världsparti med världsrevolutionen och proletariatets diktatur som mål.”

”Den leninistiska klass-mot-klass-ideologi som dominerade inom den kommunistiska rörelsen mellan 1928 och 1935 byttes ut mot en folkfrontsideologi som i de flesta avseenden var motsatsen till klass-mot-klass-ideologin”, förklarar Lindkvist utan att blinka.

Förvisso la Lenin aldrig fingrarna emellan, när han polemiserade med sina politiska fiender. Men att hävda att han skulle ha utarbetat den avgrundsdjupt enfaldiga teori som var rådande inom Komintern och SKP under 1929-35 – alltså att socialdemokraterna (”socialfascisterna”) var huvudfienden – borde klassas som ärekränkning! Men det var först efter Lenins död som termen ”leninism” dök upp som ett positivt begrepp (tidigare var det ett mensjevikiskt skällsord!) bl a i Stalins föredrag Om leninismens grunder i april 1924, senare utvecklat till Leninismens problem. ”För leninismen!” var också samlingsbegrepp för de teser och beslut, som Komintern antog på sin femte kongress i juni-juli 1924.

Norborg framhåller också den skadliga inverkan som ”sektionernas bolsjevisering” fick för det svenska kommunistpartiet, men nämner inte att beslutet om detta togs vid Kominterns utvidgade Exekutivmöte i april 1925. Detta här inte frågan om hårklyverier. Termerna ”leninism” och ”bolsjevisering” producerades nämligen av den styrande gruppen inom Komintern, för att de lättare skulle kunna krossa Vänsteroppositionen och likrikta de olika nationella kommunistpartierna. Att ”leninismen” och ”bolsjevismen” dessutom höll på att övergå i stalinism, är troligtvis en hemlighet som kommer att vara förborgad för Vänsterpartiets analytiker ända fram till tidernas ände….

Att ledande VPK-are hälsade på broderpartierna i Östeuropa ända fram till Berlinmurens fall är ju allmänt känt. Men hur går det ihop med allt prat om att VPK slog in på en självständig väg efter sin berömda partikongress 1964? Ja, om man tittar närmare på vad som avhandlades på den, så undvek den blivande partiordföranden C-H Hermansson sorgfälligt allt tal om Östeuropa, arvet från stalinismen, etc.

Däremot beslöt kongressen att ta avstånd från den kritik som Kinas Kommunistiska Parti fört fram emot ”den fredliga samexistensen” mellan socialistiska och kapitalistiska stater och möjligheterna till en fredlig övergång till socialismen – ståndpunkter vilka däremot Moskva stödde! Men sedan tog partiet små, mycket små, steg bort från den upptrampade stigen. Tanken var dock inte att bryta förbindelserna med stalinistregimerna, utan att bredda VPK:s kontaktytor.

Hermansson talade om ”samarbete inte bara med de kommunistiska partierna utan också med nationella befrielserörelser, vänstersocialdemokratiska partier, eller vänstersocialistiska partier, men även socialdemokratiska partier om det är möjligt när det gäller konkreta frågor.”

Detta säger väldigt mycket om VPK. För var i hela denna pladdriga önskelista finns det ens en tillstymmelse till resonemang om på vilka principiella grunder detta borde ske!? Lindkvist har försökt att strukturera upp var VPK-resorna har gått. I en grovuppdelning i områdena Öst, Väst, och Syd, visade det sig att det förekommit kraftiga svängningar under årens lopp:

ÅR

 ÖST %

VÄST %

SYD %
1953

 89

11

0
1963

 50

50

0
1973

 17

58

25
1983

 33

53

14

Efter invasionen i Tjeckoslovakien drogs de facto resandet österut ner. Brottet med det kinesiska kommunistpartiet inverkade också negativt. Men man måste ha i minnet, att det här är fråga om procentuella tal.

Det är således möjligt, att resandet till Öst inte sjönk fullt så drastiskt i absoluta tal efter 1953, som det först ser ut som – det kanske rent av steg! Att partiet efter 1964 började att intressera sig även för befrielserörelserna och de nya progressiva regimerna i Tredje världen, innebar också en mer varierad kost på resandet.

Enligt Lindkvist minskade också de rena partiresorna, för att ersättas av deltagande på konferenser om fred etc. Till det kommer diverse informella och indirekta möten, främst då med företrädare för tredjevärlden-länder, som inte finns inregistrerade ovan. Men varför fortsatte man att behålla förbindelserna med broderpartierna i Öst? Ja, inte berodde det på slentrian.

VPK:s dåvarande internationelle sekreterare Bo Hammar höll ett inledningstal vid ett partistyrelsemöte i juni 1977, där han underströk ”kontinuitetsfaktorn och sammanhållningen inom den världskommunistiska rörelsen.” Hammar citerade där en passus från 1975 års kongress:

”Det finns viktiga och avgörande gemensamma ståndpunkter mellan de kommunistiska partierna. Dessa gemensamma ståndpunkter grundas på marxismen-leninismen. Däri ligger förutsättningen för ett skapande samarbete mellan partierna, inte minst i form av ett åsikts- och meningsutbyte, där olika utgångslägen och förhållanden bidrar till att frågor får en allsidig belysning… VPK vill ytterligare utveckla och fördjupa samarbetet och aktionsgemenskapen mellan alla kommunistiska partier och progressiva rörelser.”

Ingenting har förändrats eller kommer att förändras, underströk Hammar slutligen. Med tiden utvecklades också något som kan kallas ”teorin om antiimperialismens tre huvudkrafter”, eller som Lars Werner förklarade 1978 i riksdagen:

”Vårt stöd till och vår solidaritet med nationella och sociala befrielserörelser, med arbetarklassen i andra kapitalistiska länder och med de länder och folk som bygger socialismen – de tre huvudkrafterna i kampen mot imperialismen – har alltid varit en självklarhet för partiet”.

Ännu tio år senare var det här perspektivet något självklart inom VPK. I en intervju i Östeuropasolidaritet 2/1988, svarade KU:s dåvarande ordförande Stellan Hermansson så här på frågan om hur man ställde sig, när det gällde samhällssystemen i Östeuropa:

”Jag har besökt de flesta länder i området och skillnaderna från land till land är ganska stora. Det är inte ett block rakt igenom som man kanske tror i Sverige. Vi anser att den östeuropeiska verkligheten utgörs av många misslyckade exempel på den socialism vi ville se. Byråkraterna har tagit makten och hindrat utvecklandet av en socialism med brett folkligt deltagande. Politisk demokrati är en förutsättning för en fungerande socialism. För Sveriges del är vi entydigt förespråkare av flerpartisystem, och förutsättningarna för sådan pluralism finns så vitt vi förstår också i Östeuropa. Men demokrati behöver inte i alla länder betyda just flerpartisystem. Ett land som Kuba har inte flerpartisystem. Där är förutsättningarna andra och folkets intressen tas tillvara av revolutionskommittéerna. Jag anser att Kuba breddat sin demokrati efter revolutionen. Förutsättningen för en positiv utveckling tycks finnas t ex i Ungern, men läget är mycket värre i t ex Tjeckoslovakien. Där stöder vi en utveckling av det slag som Dubcek ville se… Men när det gäller Sovjet har ödesdigra misstag begåtts, särskilt under Stalin. Det är en enda mörk period. Om Bucharin hade fått genomföra sina idéer, kanske mycket skulle ha vant bättre.”

Detta förhindrade inte KU från att ha regelbundna kontakter med de ”socialistiska” staterna:

”Vi besöker olika socialistiska länder en eller två gånger om året. Men våra kontakter är väldigt olika i olika länder. Med Polen efter militärens maktövertagande är de nedfrysta, och mycket svala med en del andra länder som Tjeckoslovakien och Rumänien. Bättre går det med t ex vår ungerska motsvarighet och östtyska FDJ. Och Komsomol tar nu upp problem i sitt eget land ungefär som vi ser dem också.”

När det gällde den riktiga politiska oppositionen, alltså inte den ”opposition” som ledde de stalinistiska ungdomsförbundet, hade dock KU-ordföranden betydligt mindre att komma med:

”Inte med sådana som förespråkar kapitalism! Men jag vill framhålla att VPK har träffat representanter för tjeckoslovakiska Charta 77. Vi har också vid olika tillfallen mött företrädare för Solidaritet. Och vid olika konferenser i Östeuropa, jag minns särskilt en ungdomskonferens i Tjeckoslovakien, kan man träffa folk på stan, diskutera och höra kritiska kommentarer mot landets styrande. Men vi lämnar inget materiellt stöd till oppositionella grupper i Östeuropa. Det anser vi behövs i tredje världen.”

Uttalandet var förmodligen representativt för VPK:s dåvarande vänsterflygel. Ett konstaterade om att stalinistsamhällena var ruttna, men att de blivit så av ”misstag”; Gorbatjovs höga tankar om högerkommunisten Bucharin återspeglas också här på ett väldigt typisk sätt!

En vacklande teori om demokratin, där Hermansson pendlar mellan en rent borgerlig syn och en åsikt om att demokrati egentligen bara är till besvär. Kritik av broderpartierna, men endast i form av intetsägande deklarationer. Det allra nödvändigaste stödet till oppositionen, det materiella, framställs som ett ohemult lyxkrav. Man förvånar sig inte över, att Stellan Hermansson efter Berlinmurens fäll förespråkat att ”marxismen-leninismens” skulle ersättas av ”marxismen-humanismen”!

Vad som tydligt framgår av Kent Lindkvists rapportdel, ledde teorin om antiimperialismens tre huvudkrafter till att man inom VPK ansåg det som otänkbart att de ”socialistiska” regimerna skulle störtas, för detta skulle bara gynna imperialismen. I stället skulle VPK upprätthålla förbindelserna med broderpartierna, för att kunna påverka dem i framstegsvänlig riktning.

”Det är oklart vilken sorts reformer VPK har önskat se i Östeuropa och vad reformkommunismen egentligen skulle innebära”, förklarar Lindkvist kritiskt. Vilka lärdomar drar Vänsterpartiet av detta, när man nu helt övergått till att reformera kapitalismen i stället…? Under årens lopp har det inom VPK förts fram motioner om en utvärdering av de ”socialistiska staterna”, men detta har hela tiden avvisats av partiledningen:

”När vi har anledning att framföra kritik gör vi det av omsorg om socialismen… VPK är motståndare till att göra allmänna fördömanden av det ena eller andra partiet.”

Kent Lindkvist har gjort en detaljerad genomgång av VPK:s östrelationer efter 1977. Årtalet har valts med tanke på att APK bildades då. Det verkar som om de östeuropeiska stalinistpartierna under de närmaste åren efter partisprängningen gynnade APK. Men eftersom VPK förblev det större partiet av de två, normaliserades uppenbarligen förbindelserna mellan VPK och broderpartierna rätt snabbt. Bo Hammar träffade 1990 Hermann Axen i DDR.

Axen förklarade då, att ”den högsta sovjetiska ledningen var djupt inblandad i striderna i VPK under 70-talet: ’Jag sade flera gånger till Suslov och Ponomarjov att det var fel att splittra VPK och bilda APK. Man borde inte uppmuntra något sådant.” Med vissa länder har VPK inte haft något som helst samröre med, t ex Albanien. Med en del länder, t ex Mongoliet, har förbindelserna varit broderliga, men har inte sträckt sig över ömsesidiga lyckönskningstelegram till varandras partikongresser.

När det gäller det kinesiska kommunistpartiet, bröt det förbindelserna med SKP, när maoisterna bröt sig ut och bildade KFML 1967. Men när Kina började avveckla maoismen, för att övergå till en mera kapitalistisk politik, ledde det till att Kinas Kommunistiska Parti fick förnyat intresse för VPK. Vid 1981 års VPK-kongress fanns således en observatör från KKP närvarande. Under de följande åren skedde en rejält töväder mellan VPK och det kinesiska kommunistpartiet. I april 1983 reste en delegation från VPK, med partiledaren Lars Werner i spetsen, till Kina, där de mottogs bl a av KKP:s generalsekreterare Hu Yaobang.

När det sovjetiska kommunistpartiet fick redan på resan, framförde de till VPK-delegationen sina förhoppningar om, att mötet inte skulle utmynna i ”antisovjetiska uttalanden”! I sitt hälsningsanförande vid 1985 års VPK-kongress, beskrev Lars Werner de återupptagna förbindelserna med KKP som en ”stor händelse i våra internationella förbindelser”.

Eventuella invändningar avvisade VPK-ledningen med att ”skilda meningar i olika frågor kan förekomma men utgör inget hinder för vänskapliga förbindelser”.

Men efter massakern på Himmelska Fridens Torg den 4 juni 1989 fick dock VPK så kalla fötter, att förbindelserna med det kinesiska kommunistpartiet avbröts. Vänsterpartiet har därefter inte velat återuppta förbindelserna med KKP, men det har i gengäld APK gjort.

Nordkorea var ett annat land, som VPK hade synnerligen goda förbindelser med. ”Vi är glada över de utmärkta förbindelser som finns mellan våra båda partier”, hälsade VPK till Koreas Arbetarpartis sjätte kongress 1980. Därefter skickade VPK årligen ett telegram till Kim Il-Sung och hans parti med ”varmaste välgångshälsningar”. 1983 besökte Lars Werner, Bo Hammar och Catarina Edgar Nordkorea. Efter besöket skrev de, att ”även om det finns mycket i Korea som är främmande för våra uppfattningar så kan man inte undgå att imponeras av den fantastiska återuppbyggnaden av ett land som var totalförstört 1953 efter Koreakriget.”

I ett telegram med anledning av Kim II-Sungs 75-årsdag 1987, underströk VPK och Lars Werner Kims personliga insatser:

”Vänsterpartiet Kommunisterna och jag personligen gratulerar Dig hjärtligt med anledning av Din 75-årsdag och vill uttrycka vår höga värdering av de stora insatser Du gjort under decennier för Koreas arbetarklass och folk och i den världsomspännande antiimperialistiska kampen… Vi önskar Dig framgång i arbetet för ett fredligt och kärnvapenfritt Nordöstasien, god hälsa och ett långt liv. Varma kamratliga hälsningar”.

Det hängivna utbytet av smicker mellan det svenska och nordkoreanska partiet och deras respektive partiledare fortsatte ända fram till Berlinmurens fall, då VPK plötsligt upptäckte att det hade varit Sveriges mest hängivna antistalinistiska bålverk genom tiderna. Efter 1989 har Vänsterpartiet således sorgfälligt undvikit alla kontakter med Nordkorea.

Med vissa länder och partier, som Vietnam och Kuba, har VPK haft mer än goda förbindelser. Vänskapen med Vietnams Kommunistiska Parti nådde sin höjdpunkt under Vietnamkriget. Det fortsatte sedan, om än i ett mera formellt tonläge. Inställningen till Laos var ungefär det samma, men utvecklades sig inte till något mer än utbyte av lyckönskningstelegram.

När det gällde Kambodja, var förhållandet mera komplicerat. Man hade inga förbindelser med den maoistiska Pol Pot-regimen, men väl senare med den Vietnamstödda Heng Samrin-regeringen. Men även där förblev relationerna på en låg och outvecklad nivå. VPK fortsatte att försvara Vietnam efter krigsslutet.

Under riksdagsåret 1978-79 avvisade Bertil Måbrink vid flera tillfällen blankt alla angrepp på Vietnam från borgerligt och socialdemokratiskt håll. Även 1980-81 försvarade han principiellt de åtgärder som den vietnamesiska regeringen vidtog:

”Har det undgått borgerligheten att tusen och åter tusen vietnameser i f d Sydvietnam begick grova brott mot sina bröder och systrar – tortyr och mord? Är det dessa människor som borgarna ömmar för?”

Ännu under riksdagsåret 1984-85 förnekade Måbrink att det fanns tvångsarbete i Vietnam:
”Det finns ingen tvångsarbetslag i Vietnam. Däremot finns en lag som säger att man
måste ta anvisat arbete.”

Men så 1987-88 motionerade VPK om att ”Omskolningslägren ska tömmas eller stängas”, och i 1989-90 års partimotion förklarade man att ”vi fått en mer realistisk bild av Vietnam, som granskats närgånget av massmedia”. Det är oklart om VPK:s förändrade hållning berodde på att man tagit intryck av fakta eller om man gett efter för högervindarna – förmodligen var det en kombination av båda delarna.

Kuba är ett annat land som VPK från början har haft synnerligen goda förbindelser med. Med anledning av den kubanska revolutionens 20-årsdag skickade VPK sina ”varmaste välgångshälsningar”, därför att man var ”förvissat om att Kubas folk går mot nya segrar i kampen för fred, demokrati och socialism”. 1980 skickade VPK en hälsning till Fidel Castro personligen:

”Under ditt ledarskap har de kubanska kommunisterna och det kubanska folket många gånger visat sin heroiska insats i kampen för fred, nationellt oberoende och socialism. Vi svenska kommunister bekräftar ännu en gång vår helhjärtade solidaritet och vårt stöd.”

Även i riksdagen försvarade VPK Kuba. Under riksdagsåret 1986-87 försiggick en debatt mellan Bertil Måbrink och centerpartisten och förste vice talmannen Thorsten Bengtsson:

”För det första säger herr Bengtsson att inga allmänna val har hållits på Kuba sedan 1959. Det är lögn. Herr Bengtsson som sitter i utrikesutskottet borde väl vara informerad om att det förra året hölls ett parlamentsval på Kuba”.

I en partimotion från samma år skrev VPK:

”1970-talet har också präglats av snabba framsteg vad gäller skapandet av demokratiska institutioner och en decentralisering av beslutsfattandet och i december inleddes landets första valda riksdag sitt arbete”.

Ett flertal resor har gjorts till Kuba. Rapporterna därifrån har varit översvallande entusiastiska, med handskakningar med Fidel Castro i Revolutionspalatset som höjdpunkt. Men från 1990 har Vänsterpartiet i princip nollställt sina utlandsförbindelser, och några kontakter med Kuba verkar man därefter inte att ha haft.

Det allra mest typiska exemplet på VPK:s reformistiska och av dubbel bokföring präglade inställning till de realsocialistiska regimerna, var Etiopien. Från början stödde VPK den eritreanska befrielsekampen, och ännu 1987 förklarade VPK i ett brev till den eritreanska befrielserörelsen EPLF:

”VPK tar detta tillfälle i akt för att upprepa vår solidaritet med det eritreanska folket i dess kamp för rätten att bestämma sitt öde”.

Men när Dergen kom till makten 1974 och introducerade ”socialistiskt” styre i Etiopien, försökte VPK sitta på två stolar – d v s, att stödja både regimen i Addis Abeba och befrielserörelserna i Eritrea, trots att de var i krig med varandra. I riksdagen 1980-81 förklarade Bertil Måbrink, att politiken i Etiopien ”kommer att leda till demokrati”. Att många människor satt inspärrade utan rättegång bemötte Måbrink med att ”man kan rikta kritik mot regimen i Etiopien för att fångar inte blivit föremål för rättegång. Jag har personligen framfört den kritiken. Man har svarat mig att många av dessa då skulle dömas till döden. Dagligen släpps också människor från fängelserna”.

I de hälsningstelegram VPK sände till de kongresser som Etiopiens Förenade Arbetarparti, den styrande militärdiktaturens parti, höll 1982 och 1984, hette det att ”Vårt parti har med stort intresse och sympati följt era strävanden att utveckla det etiopiska samhället i socialistisk riktning”.

Bertil Måbrink m fl ledande VPK-are besökte Etiopien i mitten av 1980-talet, där de framförde sina förhoppningar om en ”stor seger för de progressiva krafterna i hela området”. Ännu under riksdagsåret 1984-85 tillbakavisade VPK i en partimotion påståenden om att den etiopiska regeringens ”strid med oppositionella grupperingar i Eritrea och Tigre” skulle vara ”huvudorsaken till [svält] -katastrofen”. I stället menade man att detta ”bör ses som ett led i den kampanj som drivits av mot Etiopien fientliga krafter alltsedan revolutionen 1974”.

Men så sprang verkligheten i kapp Vänsterpartiet, och i en partimotion i riksdagen 1990-91 skrev man om Etiopien, att ”rimligen borde demokratikraven snart slå igenom även i detta land”…
Slutligen regimerna i Östeuropa. Minst utvecklade har förbindelserna med Jugoslavien varit. I telegram stödde man Jugoslaviens Kommunistiska Förbunds inställning när det gällde socialistisk självförvaltning, principen om icke-inblandning i andra kommunistpartiers angelägenheter, samt landets roll i den alliansfria rörelsen.

Men med tanke på Vänsterpartiets nuvarande hängivenhet för ”socialistisk marknadsekonomi”, är det förvånande att det aldrig förekom några resor till den socialistiska marknadsekonomins förlovade land, Jugoslavien. Desto hjärtligare var förbindelserna med Bulgarien.

Med anledning av Bulgariens Kommunistiska Partis 90-årsjubileum 1981, sände VPK ett telegram som hyllade ”den store Georgi Dimitrov” – Stalins lydiga redskap som Kominterns generalsekreterare 1935-43 – en ”framstående [’outstanding’] revolutionär personlighet”, och det bulgariska kommunistpartiet, som ”i dag står inför det komplicerade problemet att utveckla och stärka socialismen i Bulgarien. Stora framsteg har uppnåtts sedan er revolution segrade”.

En VPK-delegation besökte Bulgarien 1984:

”Man måste nog säga att delegationen fick ett gott intryck. God planering, systematiskt, hårt och målmedvetet arbete har gett en god försörjning som resultat. Naturmiljöskyddet är välutvecklat och man arbetar metodiskt”, rapporterade Per Franke i VPK-information. Men efter 1989 års revolutioner i Östeuropa slutade VPK så tvärt att hylla ”den store Georgi Dimitrov”…

I gengäld var Tjeckoslovakien en källa till oro. Invasionen 1968 ledde till en gemensam protest från VPK-ledningen och den tjeckoslovakiska ambassaden i Stockholm. Gruppen kring Norrskensflamman stödde dock invasionen, vilket kom att lägga grunden till APK:s utbrytning nio år senare.

Men som alltid förde VPK en vacklande, reformistisk, politik. Man besökte båda de XIV:e kongresser som det tjeckoslovakiska kommunistpartiet organiserade; först genomfördes en underjordisk 1968, sedan gjordes den om i en laglig och regimkontrollerad form 1971. VPK fortsatte dock att fördöma Husakregimen, men samtidigt avslogs alla motioner till partikongresserna om att stödja Charta 77. Under 1980-talet skedde dock uttalanden från VPK-ledningen, där man protesterade emot förföljelserna av Charta 77.

Lindkvist har bara registrerat ett VPK-besök på en tjeckoslovakisk partikongress, nämligen 1986. Enligt uppgift från det tjeckoslovakiska kommunistpartiet 1987, förklarades det att ”TKP upprätthåller regelbundna kontakter med VPK i Sverige”, l september 1990 framförde TKP en invit till Vänsterpartiet om samarbete, men det har inte utvecklats från svenska sida.

Det är väl föga underligt. I en intervju i Dagens Nyheter 1989 hade Lars Werner förklarat, att VPK inte haft några som helst kontakter med det tjeckoslovakiska kommunistpartiet sedan 1968…

Polen har varit ett lika knepigt fall för VPK. 1980 framförde VPK sina ”hjärtligaste hälsningar till vårt polska broderparti och delegaterna vid partiets åttonde kongress”. Meddelandet avslutades med hälsningen ”För vänskap mellan Polens Förenade Arbetarparti och Vänsterpartiet Kommunisterna!”

När det polska kommunistpartiet året efter höll en extrakongress, skickade VPK ett telegram, som bl a uttryckte ”vår förhoppning att de vänskapliga relationerna mellan våra partier liksom mellan våra länder skall utvecklas ytterligare i framtiden”. Detta var dock i ett läge, då relationerna var ansträngda mellan den sovjetiska regimen och Polen. I ett riksdagsanförande 1980-81, förklarade Lars Werner att det ”pågår en omfattande demokratisk och socialistisk förnyelseprocess i vårt grannland Polen. Vi kämpar själva i vårt parti för en socialistisk demokrati, och vi ser naturligtvis med stor sympati på utvecklingen i Polen”.

Före kuppen i december 1981 ansåg VPK att Polens Förenade Arbetarparti hade ”demokratiserats och förnyat sin ledning och politik”. Statskuppen blev ett allvarligt bakslag för VPK:s reformistiska politik. När Bo Hammar 1982 utgav en skrift om Polen, lade han i den huvudansvaret för kuppen på ”de krafter som under hela efterkrigstiden lett Polen, i första hand Polens Förenade Arbetarparti”. I en partimotion i riksdagen 1989-90 förklarade VPK:

”Strejkerna sommaren 1980 och Solidaritets framväxt blev början till slutet för enpartiregimen. Det militära maktövertagandet den 13 december 1981 kunde bara tillfälligt stoppa utvecklingen mot demokrati”.

När den ungerska revolutionen krossades 1956, stödde SKP denna. VPK omvärderade aldrig den ståndpunkten, vilket gjorde förhållandet till det ungerska kommunistpartiet avsevärt mycket hjärtligare än till de tjeckoslovakiska och polska partierna.

”VPK framför sina varma hälsningar till Ungerns Socialistiska Arbetarparti… Länge leve vänskapen mellan USAP och VPK”, hette det i VPK:s hälsning till det ungerska kommunistpartiets tolfte kongress 1980. En ungersk delegation, inbjuden av VPK, kom till Sverige 1983. Enligt Ny Dag konstaterades stor åsiktsgemenskap mellan de två broderpartierna. Det skedde sedan ett otal resor till Ungern, men enligt Lindkvist mest till olika samhällsvetenskapliga konferenser. Men när stalinistregimerna började att falla som käglor, tvekade inte Bertil Måbrink för ett ögonblick att i TV den 9 augusti 1989 skjuta sitt broderparti i ryggen:

”Jag är inte alls förvånad över att kommunistpartierna i Ungern och Polen lidit nederlag i de val som hållits. Vem vill ge förtroende åt makthavare som på ett så groteskt sätt tillämpat socialismen?”

Dock återgick man till en mera försiktigt positiv syn i en partimotion under riksdagsåret 1989-90:

”I Ungern har demokratiseringsprocessen pågått sedan länge och har haft ett lugnt och fredligt tempo. Redan under Janos Kadars ledning introducerades viktiga reformer och Ungern intog en alltmer självständig hållning i förhållande till Sovjetunionen”. Några förbindelser med det gamla stalinistpartiet har dock Vänsterpartiet inte haft. Relationerna med SED i Östtyskland lär ha varit relativt frostiga. Möten mellan partierna har ofta börjat med, att SED-representanterna har tillrättavisat VPK. Grälen ska oftast ha handlat om olika välkända dissidenter, som Rudolf Bahro, Wolf Biermann och Robert Havemann. Dock normaliserades tydligen förbindelserna i mitten av 1980-talet. Enligt Ny Dag från 1985 sammanträffade Lars Werner i Berlin med Hermann Axen, politbyråmedlem i SED, varvid de ”diskuterade åtgärder för vidareutveckling av förbindelserna mellan de båda partierna”. Enligt vad SED sa officiellt, var dock förbindelserna mellan SED och VPK utmärkta – men det ska man självklart inte lita på.

Störst uppmärksamhet fick VPK, när man deltog i firandet av DDR:s 40-årsjubileum, kort innan att det Honeckerregimen föll.

”Kamrat Erich Honecker. Inför denna 40-årsdag önskar vi kamraterna i SED och medborgarna i DDR stor framgång i socialismens byggande. Med kommunistisk hälsning”, var det budskap som VPK framförde.

I Arbetaren 4/90 intervjuades Bertil Måbrink om varför han var närvarande vid jubileet. Efter mycket slingrande och förnekande, avslutande han intervjun med att säga, att:

”Jag kan hålla med om att så här efteråt när vi har alla fakta om bristande demokrati och korruption i DDR att det inte var så lyckat kanske. Det var inte bra. Men östtyskarna själva har ju varit okunniga om detta. Det är lätt att vara efterklok.”

I VPK-information angav dock Måbrink som skäl till deltagandet, att den östtyska oppositionen (!) ville att VPK skulle bibehålla kontakten med SED och DDR.

Det parti som VPK länge hade de allra bästa förbindelserna med, men som också blev de mest kontroversiella, var med Rumäniens Kommunistiska Parti. Redan sommaren 1971 besökte C-H Hermansson, Lars Werner och Eivor Marklund Bukarest. Hermansson talade på ett stort möte ihop med Ceaucescu, och de gjorde gemensamma uttalanden om oberoende och icke-inblandning för de olika kommunistiska partierna.

Medan de östeuropeiska stalinistpartierna under de närmaste åren efter partisprängningen 1977 gynnande APK, var reaktionen från det rumänska partiet den rakt motsatta. Man inbjöd Bo Hammar till Rumänien, som där hade ett långt samtal med Ceaucescu, vilket resulterade i ett rumänskt uttalande om stöd till VPK mot utbrytarna. Enligt VPK-information hade samtalen ”bekräftat de förbättrade förbindelserna mellan de två partierna” och att de hävdat sin ”gemensamma vilja att vidareutveckla och fördjupa de vänskapliga och solidariska förbindelserna mellan det rumänska kommunistpartiet och VPK i Sverige”.

På VPK:s kongress 1978 gjorde den rumänske delegaten ett uttalande på ungefär samma tema. Werner och Hammar besökte åter igen Rumänien 1981. Efter ett sammanträde med Ceaucescu utfärdades en presskommuniké, där det förklarades att ”båda parter uttryckte sin tillfredsställelse över vänskapen och det goda samarbetet mellan Rumäniens Kommunistiska Parti och Vänsterpartiet Kommunisterna och sin beslutsamhet att utveckla kontakterna och solidariteten”.

Även vid VPK:s kongress 1981 fanns det en representant från Rumänien, som där framhöll vänskapen och det goda samarbetet med VPK. När Ceaucescu fyllde 65 år 1983, skickade Werner personligen sina ”varma gratulationer”, med förhoppningen om ”ännu många års framgångsrik verksamhet för dessa stora målsättningar (avspänning, nedrustning och fred)”.

1984 besökte Hammar och Måbrink Bukarest. I en kommuniké, publicerad i den rumänska partitidningen Scinteia, underströks det att relationerna mellan de båda partierna ”präglas av vänskap, solidaritet och samarbete. Båda parter uttryckte sin önskan att utveckla dessa förbindelser till ömsesidig fördel för de båda partierna, länderna och folken”.

Från 1987 försämrades dock relationerna mellan VPK och RKP. Anledningen till detta var det i massmedia mycket omtalade fallet Stoican. En svensk kvinna, gift med en rumänsk man, protesterade mot att de rumänska myndigheterna inte tillät att hennes make och dotter fick resa till Sverige. VPK-ledningen kände sig uppenbarligen besvärad av trycket från allmänheten, för man instämde i protestkören.

Från oktober 1988 protesterade man också emot diskrimineringen av den ungerska minoriteten i Rumänien. När stalinistregimerna började falla i Östeuropa, skärptes VPK:s ton emot Ceaucescudiktaturen också drastiskt. I en riksdagsmotion 1989-90 förklarades det, att Rumänien utvecklades i ”totalitär riktning”. I november 1989 förklarade Bertil Måbrink i riksdagen, att ”även denna groteska samhällsstruktur och dess härskare kommer att smulas sönder av ett folkligt uppror”.

I slutet av 1989 fördömde så Lars Werner ”Ceaucescus våldsregemente”, varvid han kallade regimen ett ”rent kejsarvansinne”.

Men ännu när Rumäniens Kommunistiska Partis genomförde sin kongress i november 1989, skickade VPK ett hälsningstelegram. Året efter försökte partisekreteraren Kenneth Kvist förklara det hela med, att hälsningen inte riktades till partiet, utan till kongressombuden.

Formuleringen – ”Vi välkomnar den stora omvandling som pågår i många socialistiska länder. Glasnost och perestrojka öppnar perspektiv för socialismens förnyelse” – skulle enligt Kvist ses som en skarp kritik av den rumänska regimen. Måbrink försvarade kontakterna med att, andra partier gjort samma bedömning som VPK, nämligen ”att man delvis var medveten om detta (bl a övergrepp på de demokratiska fri- och rättigheterna), men såg genom fingrarna bara därför att Ceaucescu hårdnackat vägrade underordna sig Moskva”.

Sovjetunionen slutligen. Relationerna med det sovjetiska partiet var rätt svala, efter det att APK brutit sig loss. På 1978 års VPK-kongress prisade den sovjetiske delegaten vänskapen och solidariteten ”mellan de svenska och sovjetiska kommunisterna”; en lagom neutral formulering, som kunde omfatta både VPK och APK. Relationerna irriterades också av att VPK kritiserat Sovjetunionen för dess invasion av Afghanistan och för den grundstötta sovjetiska ubåten U 137.

VPK kritiserade också 1985 utplaceringen av sovjetiska kärnvapenbärande SS20-missiler i Östeuropa. I gengäld kritiserade det sovjetiska kommunistpartiet VPK 1981 för dess agerande i Polen, varvid VPK svarade med att man oroades ”över vissa uttalanden i Polens socialistiska grannländer och där oroväckande paralleller har dragits med utvecklingen i Tjeckoslovakien 1968”.

VPK sände också 1981 och 1983 ”kamratliga” hälsningar till SUKP – enligt den nu gällande vänsterpartistiska tolkningsmodellen, så innebar detta en markering om att man bara hade ”diplomatiska” förbindelser med det sovjetiska partiet och inget mera.

Fast problemet är ju, att ingen annan än vänsterpartister uppfattar saken på det sättet… Detta innebar dock inte ett stopp för resandet. När Brezjnev dog 1982 gjorde Werner ett officiellt uttalande, där han framhöll hans insatser för fred och avspänning. Vid Andropovs död förklarade Werner, att det var en ”stor förlust för Sovjetunionen och dess kommunistiska parti”, eftersom han introducerat ”en rad viktiga och nödvändiga reformer”.

Man deltog även vid begravningarna av de båda ledarna. När Sovjetunionen firade sitt 60-årsjubileum i november 1982 fanns VPK på plats; olika studiedelegationer besökte Sovjetunionen vid två tillfällen på hösten 1983, en gång i juni 1984 och en gång 1985; Lars Werner träffade SUKP på senhösten 1984; en fem personer stark miljödelegation åkte 1986; och samma år åkte partisekreteraren till en ”vetenskaplig konferens” i Moskva. Tala om ”diplomatiska förbindelser”!

Anledningen till att VPK och SUKP fortsatte att upprätthålla ”kamratliga” förbindelser med varandra, visade sig delvis bero på pragmatiska orsaker. Sovjetunionen använde sig nämligen av VPK som förmedlare, när man ville komma i kontakt med viktiga svenska socialdemokrater eller andra intressanta personer. Men paradoxalt nog innebar Gorbatjovs makttillträde, att intresset för VPK från sovjetisk sida nästan helt försvann. Ville man ha kontakt med SAP, ja, då gick man direkt till källan och inte via VPK!

Sammanfattningsvis kan man konstatera, att VPK:s relationer med broderpartierna inte har präglats av några djuplodande ideologiska och principiella överväganden, utan i stället av pragmatism och opportunism. När den allmänna opinionen har kritiserat olika företeelser, t ex invasionen av Tjeckoslovakien, militärkuppen i Polen eller Stoicanfallet i Rumänien, har VPK slutit upp bakom kritikerna.

Men när det hela har lugnat ner sig, har VPK försökt normalisera förbindelserna igen. När det gäller en rad länder, som Bulgarien, Ungern, Kina och Nordkorea, har VPK aldrig framfört någon kritik emot dem, utan tvärtom har man slösat med smickret när man beskrivit deras ledare. Detta trots att samhällssystemen i dessa länder inte kvalitativt har skiljt sig åt från de i Tjeckoslovakien och Polen. Först efter det att stalinistregimerna i Östeuropa slutgiltigt fallit, har VPK uttalat sitt totala fördömande av dem. Mindre hänsynsfulla personer skulle naturligtvis kalla detta ”hyckleri”…

På 1990 års kongress nollställde Vänsterpartiet sina internationella förbindelser. Eller som Lars Werner uttryckte det i sitt tal:

”Vi har inte några broderpartier, vi har inte några speciella förbindelser med något parti, vi har inte några särskilda band till andra partier – Kominterntraditionen är död och begraven”.

Detta har avspeglats tydligt i den debatt som förts inom partiet. Det principiella fel man anser att man gjorde, var inte att man hade förbindelser med stalinistpartierna, utan att man hade utländska förbindelser över huvud taget, i synnerhet då medlemskapet i en international. Eftersom det är Lenin som förknippas med internationalismen och inte Stalin, är det ”leninismen” som man kräver att Vänsterpartiet ska göra sig av med. Därför försöker Vänsterpartiet just nu framställa sig som ett genompräktigt, helyllesvenskt, genomreformistiskt parti. I det nya partiprogrammet står det: ”Vår politik kan inte byggas på dogmer och beroende av utländska partier”.

Däremot vill man förbättra FN, ESK (Europeiska säkerhetskonferensen). Europarådet och Nordiska rådet. Självklart finns det inte ett ord om behovet av en stark socialistisk arbetarintemational – däremot faktiskt att ”internationellt fackligt samarbete blir allt viktigare i vår tid”! Nåja, helt isolerat har Vänsterpartiet inte varit. Man har haft kontakt med Socialistisk Folkeparti i Danmark, Sosialistisk Venstreparti i Norge, Vänsterförbundet i Finland och det franska kommunistpartiet.

Vänsterpartiet har dock valt att ligga lågt, när det gäller Östeuropa. De enda gamla stalinistpartier man har haft kontakt med är PDS i Tyskland och de f d kommunistpartierna i Baltikum. Detta trots att även de andra öststatspartierna i regel har döpt om sig till ”socialdemokrater”, att de oftast för samma politik som Vänsterpartiet, samt att de har varit intresserade av att återuppta förbindelserna. Man ska dock inte utesluta att Vänsterpartiet i framtiden återknyter förbindelserna med åtskilliga av de forna broderpartierna, om det politiska klimatet i Sverige skulle tolerera detta.

För Vänsterpartiet är, precis som tidigare, ett opportunistiskt parti – och det liket är med all säkerhet det sista man kommer att kasta ut ur garderoben… Men det intressantaste med rapporten är egentligen inte alla fakta om hur vänsterpartisterna åkt skytteltrafik till Östeuropa, för det hade ju alla ändå ett visst hum om. Den är nämligen ett skolexempel på hur ett reformistiskt-opportunistiskt parti resonerar och agerar.

Det visar hur det går, när ideologi och principer ersätts med diverse kortsiktiga manövrer och genvägar. Hur det går, när man medvetet ljuger eller döljer fakta. Hur det går, när man väljer att försöka reformera klassamhället genom ruttna kompromisser, i stället för att störta det. Tyvärr uppfattar väl knappast någon vänsterpartist rapporten på här sättet, utan enbart som ett bevis på att man ”slutligen” rensat ut alla lik ur garderoben.

Så här långt skulle man dock ändå vara fullt beredd att avge ett positivt omdöme om vänsterpartirapporten. Förvisso finns det invändningar mot både det ena och det andra. Men det är ju trots allt uppenbart, att arbetsgruppen eftersträvat att göra en intellektuellt hederlig produkt.

Men så kommer man till Sven-Eric Liedmans ”ovetenskapliga efterskrift” i rapporten. Liedman är professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Enligt egen uppgift, har han aldrig varit medlem i VPK, utan bara varit sympatisör. Trots detta, är hans korta efterskrift den del av rapporten, som mest inriktat sig på att diskutera de ideologiska frågor, som legat all grund för Vänsterpartiet.

Få har väl betytt så mycket för spridningen av Karl Måne och Friedrich Engels verk i Sverige som Liedman. Ännu år 1987, i boken Positivism och marxism, förklarade Liedman, att det ”talades ganska mycket om ’marxismens kris’ på 1890-talet och kring 1900; bland dem som nyttjade uttrycket märks Georgij Plechanov och Georges Sorel. På 1920-talet blev uttrycket åter populärt -liksom på 50-talet, och 70-talet.” Men Berlinmurens fall har fatt även denne lärde idéhistoriker att i praktiken döma ut marxismen fullständigt. Den ryska revolutionen genomfördes i ett perspektiv av att den behövde spridas till den omgivande världen, för att den skulle kunna överleva; detta var en allmänt vedertagen uppfattning under Kommunistiska Internationalens första år.

”Den proletära internationalismen kräver för det första, att de intressen, som knyts till den proletära kampen i ett enskilt land, ska underordna sig de intressen, som knyts till kampen i världsmåttstock; för det andra kräver den, att de nationer, som hemfört segern över bourgeoisien, ska ha förmåga och vilja att frambringa de största nationella offer för att störta det internationella kapitalet”, förklarade Lenin 1920.

Men 1924 framlade Stalin sin teori om ”socialism i ett land”. Enligt den var Sovjetunionen tvärtom fullt kapabel att uppnå det socialistiska stadiet helt på egen hand, bara man uppvisade lite god vilja. Men det stannade inte vid detta.

”En internationalist är utan förbehåll, utan tvekan, utan villkor, beredd till att beskydda Sovjetunionen”, förklarade Stalin 1927. Sovjetunionens och det sovjetiska kommunistpartiets behov förklarades vara överordnade allt annat. Den som inte ställde upp på detta, stöttes ut ur Komintern. Men medan SKP/ VPK/Vänsterpartiets praktiska arbete konstant utvecklades i pragmatisk-reformistisk riktning, fortsatte man på det teoretiska planet att tämligen okritiskt släpa med sig ”socialismen i ett land” och andra av Stalin, Chrusjtjev, och Brezjnev, konstruerade dogmer. Detta är en av de viktigaste orsakerna till att Vänsterpartiet Kommunisterna bibehöll förbindelserna med partierna i Östeuropa ända fram till det bittra slutet.

Som Liedman förklarar, ansågs det nämligen inom VPK som en självklarhet, ”att den ryska revolutionen var en oåterkallelig händelse. Vad som än skulle ske, skulle Sovjet fortsätta att vara ett postrevolutionärt samhälle. Tolkat i traditionellt marxistiska termer skulle det dessutom representera ett högre stadium… Sovjetunionens fall innebär här det definitiva slutet på denna föreställningsvärld. Revolutionen kunde inte bara leda till ett uselt och omänskligt samhälle; den kunde också göras om intet. Den ’reellt existerande socialismen’ kunde upphävas”.

Vänsterpartiet skulle nu alltså vara berett att kasta teorin om socialism i ett land, och över huvud taget hela den dogmatiska, mekaniska och stalinistiska form av marxism, som kvarlevt inom partiet ännu in i våra dagar, över bord – det låter onekligen lovande! Men detta utslag av klarsynthet blev uppenbarligen för mycket för Liedman, för i stället drar han följande slutsats:

”Det innebär… att hela kategorin ’socialistiskt samhälle’… måste överges [!] …Man kan och bör ha ideal, man kan och bör ha riktvisare för sin dagspolitik. Men man måste uppge alla tankar på ett samhälle där ens egna idéer tränger ut [?!] alla andras eller åtminstone förhindrar att de andras idéer kan förverkligas [?!]”.

Fortfarande ”tror” Liedman, att det finns klassmässiga konflikter i Sverige:

”Men det betyder inte att lösningen av konflikter skulle kunna ligga i den ’öppna och skoningslösa striden’ som Marx, Engels, Lenin osv menade”.

Liedman går rent av så långt, att han kräver att alla ”krigiska metaforer”, som ”strid” och ”kamp”, ska rensas ut ur partiets språkbruk:

”Menar partiet allvar med sin bekännelse till de demokratiska spelreglerna skorrar talet om skoningslös strid illa. Då gäller att genom goda och övertygande argument vinna folk på sin sida. Man kan inte tala som om man ständigt var inlåten i en envig på liv och död och samtidigt delta i förutsättningslösa förhandlingar.”

Vänsterpartiet – det enda parti i Sverige, som inte kämpar för något! Marx då? Jodå, Liedman anser att mycket av det han sagt om ”kapitalismens klasskaraktär, om tendenserna till monopol etc… fortfarande är giltigt.”

Fast det skulle ”behövas nya marxska analyser av det sena 1900-talets kapitalism, inspirerad av hans materialism men helt obunden av hans resultat och hans framtidsprognoser.”

Men när det gäller det viktigaste hos Marx, hans revolutionära åskådning, ”finns i dag ingenting att hämta hos Marx; varje klokt vänsterparti måste inse detta. Redan ryska revolutionen kunde förenas med Marx förutsägelser enbart genom Lenins hårdhänta retuschering; och det förhållandet att sedan denna revolution inte blev startsignalen för en världsrevolution kunde tvångsanknytas till den marxska föreställningsvärlden bara i och med Stalins gravt omarxistiska tes om ’revolutionen i ett land’.”

Nu är dock Liedmans braskande upptäckter inte nya. Liknande fördömanden utstötte olika reformister och bakåtsträvare över den ryska revolutionen. Han nyupptäcker Eduard Bernstein, som 1899 utdömde allt revolutionärt inom den socialistiska ideologin och i stället proklamerade att ”rörelsen är allt, målet intet”.

Ja, Liedman tom hamnar på samma nivå som de vid sekelskiftet verksamma ultrareformistiska brittiska fabianerna. De var lika hängivna motståndare till allt vad kamp hette, som de var övertygade om det riktiga i att ”genom goda och övertygande argument vinna folk på sin sida.”
Lars-Arne Norberg var den på Vänsterpartiets kongress i januari 1993, som föredrog rapporten. Efteråt har han förklarat, att det var Liedmans avsnitt som han förväntade sig mest rabalder om. Men tvärtom visade det sig, att responsen för just det var helt översvallande bland kongressdeltagarna.

Redan i sitt inledningstal prisade Lars Werner det, och när det var Gudrun Schymans tur att tala, beskrev hon Liedmans bidrag i närmast lyriska ordalag. Detta dock är inte fullt så märkligt, som Norborg upplevde det. Omvälvningarna i Östeuropa pulvriserade inte bara Berlinmuren, utan också alla de illusioner och fördomar, som VPK byggt upp under årens lopp.

Under de följande tre åren har de villrådiga och övergivna vänsterpartisterna känt ett starkt psykologiskt behov av att ha dem ersatta med nya illusioner. Liedmans inlägg, som upphöjer Vänsterpartiets hittillsvarande praktik till högsta teoretiska visdom, var förmodligen den bästa julklapp partiet kunde tänka sig. Aldrig förr har så få sidor, innehållande så mycket tvivelaktigt, fått ett sådant entusiastiskt mottagande…

John Andersson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1993

Perry Anderson och stalinismen

Phil Hearse var medlem av det brittiska Labourpartiet när han skrev denna artikel och medverkar regelbundet i den brittiska teoretiska tidskriften International, varifrån vi översatt det svar till Anderson som vi här publicerar. Från fjärde internationalen 1-2/1984.

Perry Anderson och stalinismen
Phil Hearse

Perry Anderson tar sin utgångspunkt i en djup sympati med Trotskijs försök att bygga en teori om den ryska revolutionens urartning och Sovjetunionens samhälleliga karaktär. Ändå drar han slutsatser som radikalt skiljer sig från Trotskijs beträffande stalinismens internationella roll. Hans slutsatser skiljer sig också radikalt från dem som dragits av Fjärde Internationalen och den överväldigande majoriteten av de organisationer som hänför sig till den trotskistiska traditionen.

Som utgångspunkt bör vi ha klart för oss att Andersons anda och metod står helt i överensstämmelse med Trotskijs. Det finns ingen anledning att försvara något som inte kan försvaras, bara för att «Den gamle» sagt det. «Det farligaste i politiken är att bli fånge i ens egna formler, som i går var ändamålsenliga men i dag berövats allt innehåll.»(1) Marxismen är de successiva approximeringarnas metod. Dessutom fick Trotskij aldrig uppleva de senaste 40 årens stalinistiska utveckling, vilken säkerligen skulle ha berett honom många överraskningar.

Kärnan i Perry Andersons ståndpunkt kan sammanfattas på följande vis: fientlig både gentemot kapitalismen och den proletära demokratin har den stalinistiska byråkratin, mot sin natur, ofta spelat en progressiv roll. Samtidigt som Trotskijs teorier om stalinismen i grunden var korrekta och i vilket fall som helst inte i något väsentligt avseende vederlagts.

Det första man bör notera är att Perry Anderson inte ger någon närmare definition av stalinismen och inte heller redovisar han i vilken mening Trotskij betecknade stalinismen som internationellt kontrarevolutionär. Båda är avgörande för varje försök att vederlägga Trotskijs teorier. Enligt Trotskij låg stalinismens kärna i att den internationella arbetarklassens intressen (världsrevolution) underordnades sovjetbyråkratin. Hans anklagelse mot stalinismen internationellt var inte att den i varje gärning var kontrarevolutionär, utan att den hade övergått till «bourgeoisins ordning»; att det stalinistiska Kominterns centrala uppgift var att försvara byråkratins ställning, som var beroende av att världsrevolutionen inte gjorde några framsteg, utan förblev ofullständig. Med andra ord hade den stalinistiska byråkratin och de partier den kontrollerade anpassat sig till imperialismens fortsatta dominans över världsekonomin och världspolitiken och agerade nu som en kraftfullt hinder för varje försök an krossa imperialismen. När man gör en bokslut över stalinismen måste man ta ställning till just den frågan: Har stalinismen allmänt fungerat som en hinder för imperialismens krossande? Genom att försöka svara både »ja» och «nej» tillskriver Perry Anderson stalinismen insatser av ytterst revolutionär karaktär.

Fredlig samexistens

Perry Andersons centrala misstag i kritiken av Trotskij är att överföra den stalinistiska byråkratins roll inom Sovjetunionen till global nivå. Helt riktigt skriver han att byråkratin inom Sovjetunionen bekämpar såväl den kapitalistiska privategendomen som den proletära demokratin. Sedan hävdar han att «(Trotskijs) misstag var, ironiskt nog, att han trodde att denna motsättning kunde begränsas till Sovjetunionen; medan Socialismen i ett land visade sig vara en terminologisk motsägelse.»

Andersons argumentation är helt felaktig. På det internationella planet har sovjetbyråkratin gång efter annan visat sig redo att försona sig med den kapitalistiska privategendomens fortlevnad, om än inte med den proletära demokratin. Trotskijs argumentation gick just ut på att byråkratin, om den skulle upprätthålla sin makt, inte kunde tillåta försök att återupprätta kapitalismen i Sovjetunionen men att den internationellt skulle försona sig med imperialismen fortsatta existens. Så var fallet därför att revolutionens utbredning internationellt hotade inte bara imperialismen utan också dess eget välde. Den stalinistiska byråkratin var en produkt av att revolutionen begränsats till ett relativt efterblivet land och av att imperialismen fortsatt att utöva ett tryck. Ett revolutionärt uppsving hotade att försvaga byråkratins grepp över den egna arbetarklassen. Att den stalinistiska byråkratin verkligen samarbetade med imperialismen för att kväva revolutioner under Trotskijs livstid kan det knappast råda någon oenighet om.

Låt oss för ett ögonblick tänka oss att Sovjetunionen var »genuint fientligt till kapitalistisk egendom och proletär demokrati» i internationell skala. Det skulle innebära att den stalinistiska byråkratin vore engagerad i en världsomfattande kamp för att upprätthålla byråkratiserade arbetarstater. Varje modus vivendi (samförstånd) med världskapitalismen skulle vara totalt uteslutet. Sovjetbyråkratin skulle slåss för att föra kommunistpartierna till makten överallt (samtidigt som Självständigt agerande av arbetarklassen skulle slås ned. Det vore otvivelaktigt progressivt med en sådan inriktning. Den skulle leda till strider som de stalinistiska partierna inte skulle kunna kontrollera. Nya byråkratiska stater upprättade på detta sätt skulle säkerligen visa sig omöjliga att behärska från Moskva och skulle snabbt undergräva den sovjetiska byråkratins stabilitet.

Detta scenario motsvarar knappast verkligheten. Men det visar också varför byråkratin för att försvara sina egna intressen måste försona sig med imperialismens »individuella, privatkapital.»

Vad är stalinismen?

Vilka är då Andersons bevis mot argumenten för att stalinismen spelat en i grunden kontrarevolutionär roll internationellt? För det första är det omvälvningarna i Östeuropa efter andra världskriget; för det andra Sovjetunionens roll i krossandet av fascismen och avkoloniseringen i Tredje världen; för det tredje är det de revolutioner som genomfens (Kina, Vietnam osv) av partier med ursprung i det stalinistiska Komintern. Vart och ett av dessa argument är tendentiöst och ensidigt.

Andersons brist på definition av stalinismen framkommer i att han utan problem hänför partierna i Kina och Vietnam till den stalinistiska »rörelsen». Det innebär i själv verket att likställa stalinismen med summan av alla de partier och rörelser som uppstod ur Komintern. Det är knappast tillfredsställande. Otvivelaktigt kännetecknades alla de partier Anderson talar om av stalinistiska metoder och uppfattningar. Men samtliga bröt, mer eller mindre, med Moskva, i allmänhet på den avgörande frågan huruvida de borde gripa makten. Med andra ord vägrade de att underordna den egna arbetarklassens intressen under Kremlbyråkratins.

Ursprunget till åtskillnaden mellan de partier som med mössan i handen godtog Kremls diktat och de som vägrade, finns i den ojämna utvecklingen i staliniseringen av Komintern. Av geografiska och sociala skäl visade det sig mycket lättare att få pli på exempelvis de franska och italienska partierna än det kinesiska. Alternativet till att definiera stalinismen som underkastelse Kremls diplomatiska ordning, är att definiera stalinismen som helheten av rörelser med gemensamma teoretiska utgångspunkter, politisk och inre struktur.

Men detta är knappast adekvat för att definiera dessa partiers »rörelselagar». Om stalinismen konstitueras av en gemensam «inställning», varför tar då vissa partier makten mot Stalins direkta order medan andra underordnar sig den egna bourgeoisin? Detta blir ett mysterium om inte stalinismen definieras om underordnande till de diplomatiska intressena hos en byråkratiserad arbetarstat.

Man skulle kunna invända att det i dag finns flera byråkratiserade arbetarstater och att stalinismen därmed skulle kunna definieras som ett underordnande till exempelvis den kinesiska byråkratins intressen. En sådan argumentation verkar rimlig men ändrar inte problemets innehåll. I vilket fall som helst sätter Anderson i sin artikel likhetstecken mellan »stalinism» och den härskande byråkratin i Sovjetunionen. Varför är då partier som brutit med den byråkratin på något avgörande sätt delar av den stalinistiska rörelsen?

»Folkdemokratierna»

I diskussionerna om de sociala omvälvningarna i Östeuropa efter kriget blandar Perry Anderson samman sovjetbyråkratins militärt-byråkratiska intressen med dess påstådda »fientlighet till privatkapitalismen» internationellt. Upprättandet av ett antal buffertstater genomfördes inte på grund av Stalins agg till kapitalismen i Östeuropa utan på grund av Sovjetunionens behov av militär säkerhet. Det finns vissa tecken på, men återigen är inte detta avgörande, att Moskva först tänkte sig buffertstaterna som underordnade Sovjetunionen men inte nödvändigtvis som arbetarstater. Under det som hände kunde byråkratin inte samsas med den lokala kapitalismen. Men det finns ingenting i upprättandet av folkdemokratierna som visar på stalinismens revolutionära roll.

Europas delning skedde med den amerikanska och brittiska imperialismens samtycke i Jalta. De östeuropeiska omvälvningarna skedde samtidigt med stalinismens förräderier mot den grekiska revolutionen och den potentiellt förrevolutionära situationen i Italien och Frankrike. Stalin respekterade sin uppgörelse med Roosevelt och Churchill. Fernando Claudin(2) och många med honom har i detalj dokumenterat de västeuropeiska stalinistiska partiernas uppfattning an den borgerliga demokratin skulle återupprättas efter Andra världskriget.

I sina artiklar om den sovjetisk-tyska invasionen i Polen förutsåg Trotskij att sovjetbyråkratin i vissa situationer för sin egen säkerhet skulle tvingas invadera och till och med ockupera sina grannländer. Han förutsade att byråkratins makt därvid skulle visa sig oförenlig med kapitalismen: en militär-byråkratisk övergång skulle följa.

Upprättandet av buffertstaterna var intimt förknippat med en uppgörelse med imperialismen, vilket bidrog till att skapa en ny (imperialistisk) världsordning efter kriget. Bara om det kunde visas att det var en del av en tendens till expansion och upprättande av nya byråkratiserade stater kan det betecknas som en »revolutionär» sida av stalinismen.

Fascismen

Andersons argumentation om Sovjetunionens roll för nazismens krossande är häpnadsväckande. Han tillstår själv att besegrandet av Hitler inte ingick i Stalins strategi förrän Sovjetunionen invaderades. De byråkratisk-terroristiska metoder Stalin använde i sin krigföring äventyrade många gånger slutsegern. Hur kan en revolutionär marxist överhuvudtaget kreditera stalinismen för Hitlers nederlag utan att nämna de mekanismer genom vilka fascismen kom till makten och Andra världskriget utlöstes?

Fascismens uppkomst och kriget var det pris den internationella arbetarklassen fick betala för sin oförmåga att ta makten under mellankrigstiden: med andra ord för nederlaget i Tyskland, krossandet av revolutionen i Spanien och den franska folkfrontens förräderier. I van och ett av dessa beklagliga fall var stalinismens roll avgörande. I Tyskland saboterade kommunistpartiets »galenskaper» under den »Tredje perioden» varje möjlighet till framgångsrikt motstånd mot nazismen. I Spanien ingrep Sovjetunionen direkt för att slå ned revolutionen och kedja den vid de egna borgerliga målsättningarna — och under tiden mördade man några av det spanska proletariatets främsta ledare. Stalin och stalinismen bär ett tungt ansvar för nazismens seger och för Andra världskriget. Och detta vänder Perry Anderson till en dygd!

När Hitler-Stalin-pakten visade sig värdelös kunde sovjetbyråkratin naturligtvis inte acceptera att dess välde krossades av fascismen. När Trotskij förutsade att Sovjetunionen skulle förlora kriget underskattade han onekligen de sovjetiska massornas uppslutning bakom den kollektiva egendomen och deras förmåga att segra trots den byråkratiska misskötseln av krigföringen. Men det (i slutändan) framgångsrika försvaret av sovjetiskt territorium är inget bevis på några revolutionära egenskaper hos stalinismen.

Den «Tredje världen»

Andersons argument att stalinismen utgjort en »dynamisk» och »allmän» form av övergång till socialism i Tredje världen är fullt av fallgropar. Om vi bortser från argumentet att de vietnamesiska och kinesiska partierna var stalinistiska tycks Andersons ståndpunkt leda till en annan slutsats — nämligen att byråkratiska inslag är nödvändiga och oundvikliga i de halvkoloniala länderna, både för att störta imperialismen och bygga socialismen. Kan det finnas någon annan logik i termer som «allmän» och »dynamisk»?

Förmodligen beror detta på dessa länders lägre kulturella och materiella nivå. Ett sådant resonemang får långtgående konsekvenser, inte minst då den talar mot Trotskijs syn på byråkratiseringen i Sovjet — som Anderson stöder. Om byråkratiska former för mobilisering är »allmänna» och »dynamiska», var då inte stalinismen ett nödvändigt ont även i Sovjetunionen? Detta är nu den vanliga ursäkten för Stalins brott — att han använde brutala men nödvändiga metoder, att proletär demokrati var ogenomförbar i ett så »efterblivet» land och att man i vilket fall som helst inte kan göra en omelett utan att knäcka ägg. Allting från tvångskollektiviseringens vansinne till arbetslägren kan rättfärdigas med sådana argument.

Trotskijs invändning mot byråkratiseringen av den sovjetiska ekonomin var just att samtidigt som det fanns något mycket »dynamiskt» i de kollektiva egendomsförhållandena, utgjorde byråkratin en boja på denna dynamik och en broms för produktivkrafternas utveckling. Det är precis samma argument som framförs av den trotskistiska världsrörelsen i dag — att byråkratin i såväl Östeuropa som i Kina och andra mindre utvecklade länder utgör ett hinder för att maximera den potential som planeringen och den kollektiva egendomen utgör. Om Perry Anderson tror att arbetardemokratin inte fungerar i mindre utvecklade länder undergräver han sin egen argumentation om Sovjetunionen.

Byråkratismen och de halvkoloniala länderna

Hela denna fråga är avgörande för den revolutionära rörelsens framtid i de halvkoloniala länderna — är byråkratiska former det allmänna övergångssättet i dessa länder? Eller är de resultatet av frånvaron av en medveten kamp mot byråkratismen, dvs frånvaron av ett revolutionärt marxistiskt ledarskap? Trotskij själv betraktade knappheten som byråkratins samhälleliga bas och höll det för oundvikligt att byråkratiska metoder och tendenser skulle utgöra ett konstant tryck i mindre utvecklade stater. Det är det som liknelsen med ”polismannen och kön» handlar om. Men han såg det inte som oundvikligt att en byråkratisk kast skulle uppstå i koloniala länder efter en revolution. Han trodde att det skulle kunna undvikas genom ett revolutionärt ledarskaps medvetna kamp.
Kubas exempel visar, åtminstone till en del, att uppkomsten av en privilegierad byråkrati kan undvikas. Uppenbarligen är detta en avgörande fråga för framtiden i ett land som Nicaragua. Är byråkratin omöjlig att undvika? Är den en allmän regel? Kommer samma byråkrati som i Kina att uppstå ur den kommande revolutionen på den indiska kontinenten? Kommer den att ledas av stalinistiska partier?

Och hur skall vi bedöma Sovjetunionens roll i den koloniala frigörelsen? Givetvis har den sovjetiska arbetarstaten haft en oerhörd betydelse för relationerna mellan de samhälleliga krafterna i världen. Trots byråkratins alla förräderier och skändligheter har sovjetstatens existens bidragit till den koloniala revolutionen. Men detta är intestalinismens förtjänst. Dessutom har de stalinistiska partierna i Tredje världen varit, och är, ett av de största hindren för socialismen. Gång på gång har stadieteorin — först en demokratisk revolution tillsammans med den egna bourgeoisin och sedan den socialistiska revolutionen — lett de stalinistiska partierna och deras anhängare in i en fälla. Anderson talar om de partier som i likhet med kineserna bröt med Moskva. Men hur är det med de som inte gjorde det, de verkliga stalinistpartierna?

Att kommunistpartierna i Mellanöstern underordnat sig den arabiska borgarklassen är välkänt. I Irak och Egypten ledde underordnandet under baathismen respektive nasserismen till partiernas utplåning. I Latinamerika är kommunistpartiernas folkfrontslinje skrämmande; i Chile utgjorde kommunistpartiet Unidad Populärs högerflygel. På den indiska kontinenten har de olika kommunistpartierna, i synnerhet de pro-sovjetiska, underordnat sig den lokala borgarklassen. Och i Indonesien ledde kommunistpartiets underordnande till Pekings diplomatiska intressen, genom stödet till Sukarno, till den internationella arbetarrörelsens största nederlag sedan Tyskland 1933.

Kuba och Vietnam

Slutligen skall vi ta upp Sovjetunionens förhållande till de revolutioner som lyckats. Det går inte att komma ifrån att Sovjet fungerat som ett värn för revolutionerna i Vietnam och Kuba. Sovjetunionen har för att försvara sina militära positioner tvingats utvidga sitt operationsområde och söka militära, strategiska och diplomatiska allierade. Normalt har det tagit sig uttryck i allianser med lokala kapitalistiska krafter i Tredje världen; exempelvis den nuvarande alliansen med Syrien och försöket till allians med Sadat i Egypten. Dessa allianser har kommit till stånd på bekostnad av den lokala arbetarklassen och till och med de lokala kommunistpartierna.

I Vietnam och på Kuba försökte Sovjet att utnyttja de diplomatiska och militära möjligheter vilka revolutionerna givit dem. Men Perry Anderson får det svan att bevisa att Sovjetunionen konsekvent stött revolutionerna på Kuba och i Vietnam och Kina. På Kuba genomfördes revolutionen mot det inhemska kommunistpartiet, som till och med satt i tyrannen Batistas regering. I Vietnam var Sovjetunionen en av de huvudansvariga för Genéve-avtalet 1954 då Viet Minh berövades många av de positioner man intagit efter Dien Bien Phu. Stalin motsatte sig det kinesiska kommunistpartiets maktövertagande.

Långt ifrån någon »konsekvent anti-kapitalism» utanför de egna gränserna har sovjetbyråkratin alltid handlat i enlighet med de egna byråkratiska intressena. Detta gäller isynnerhet den koloniala revolutionen. Det senaste exemplet är Sovjetunionens totala och vanmäktiga passivitet vid Israels invasion i Libanon, då byråkratin knappt förmådde sig till normala diplomatiska protester och än mindre gav någon materiell hjälp till PLO. Man stödde dock sin kapitalistiske bundsförvant Assad i Syrien.

Den koloniala revolutionen har förvisso tjänat på den sovjetiska arbetarstaten. Men den har inte tjänat på stalinismen. Uppkomsten av världsstalinismen var inte oundviklig. Den uppstod ur väldigt specifika omständigheter och drevs fram av enorma sociala krafter. Men ytterst var det möjligt att undvika urartningen av Bolsjevikpartiet, ryska revolutionen och Komintern. Mänskligheten har fått betala en enormt pris för detta. Kampen för socialismen har hållits tillbaka i 50 år.

Genom sin vägran an erkänna stalinismens kontrarevolutionära roll internationellt underskattar Anderson de praktiska uppgifter som revolutionära marxister står inför i varje sektor av världsrevolutionen. Ty varken i de utvecklade kapitalistiska staterna, de halvkoloniala länderna eller arbetarstaterna kan vi sätta vår lit till de partier som har band med Moskvabyråkratin. Arbetarklassens uppgift är an överallt bygga äkta revolutionära marxistiska partier. Att acceptera att stalinismen spelar en ”motsägelsefull» roll i världsskala leder alltför lätt till att man avstår från att bygga partier som grundas på traditionen från de första kommunisterna som kämpade mot stalinismen — Trotskij och Vänsteroppositionen.

Phil Hearse

Översättning Per-Erik Rosin

Noter:

1) Trotskij, Struggle Against Fascism i Germany, sid 430, Penguin. 124
2) Claudin, The Communist Movement, 307-454, Penguin Ed.

Från fjärde internationalen 1-2/1984

Frågor om den nicaraguanska revolutionen

Den 20 juli 1979, när segerjublet hade lagt sig i Managua, när befolkningen hade återvänt till kåkstäderna och den nya regeringen satt igång med uppgiften att återuppbygga landet, var debatten i utlandet fortfarande osäker och förvirrad. Allt hade hänt så snabbt i Nicaragua den sommaren och det verkade som om många bedömare överrumplats. Vad var den nicaraguanska revolutionen för slags omvälvning? Var dess syfte bara att störta diktatorn Somoza och upprätta en borgerlig demokrati av västeuropeisk typ? Var det något slags socialdemokrati som eftersträvades i Nicaragua? Eller var det kanske till och med en socialistisk revolution som hade inletts?

Osäkerheten var stor — såväl bland borgerliga bedömare som inom vänstern. Det märkliga är att den osäkerheten finns kvar ännu tre år efter sandinisternas seger. Många förvirras av sandinisternas diplomati, när de berömmer Socialistinternationalen eller Sovjetunionen. Men även bland dem som insett att man måste gå bortom diplomatin och studera samhällsförändringarna djupare, har bedömningarna växlat mycket.

Sommaren 1980 kom fransmannen Henri Weber till Nicaragua. Han kom dit med huvudet fullt av frågor om den nicaraguanska processen:
»Hade sandinisterna upptäckt en metod att bryta den onda cirkeln av imperialistisk dominans och underutveckling utan att drunkna i byråkratisk despotism? Skulle revolutionärerna vid makten för en gångs skull kunna undvika att upphöja sig själva till en privilegierad arrogant kast och som i Polen reducera arbetarklassen till ett objekt för den ekonomiska processen?«

Och han var inte ensam om att ställa sig de frågorna:
»Det fanns mycket folk och det talades alla språk i Managua juli-augusti 1980. Och det är för att jag vet att de som inte accepterar den imperialistiska ordningen — även om de privilegieras av den — frågar sig om det är möjligt med en demokratisk övergång till socialismen i de beroende länderna som jag har bestämt mig för att skriva den här boken.«(1)

Den bok Weber skrev kom ut i Frankrike 1980; ett år senare var det dags för en aktualiserad upplaga på engelska. Och nu har den kommit ut på svenska under titeln: »Nicaragua — den sandinistiska revolutionen» (Bokförlaget Röda Rummet) med ett efterord som sammanfattar händelseutvecklingen under 1982.

Webers bok ger en faktabakgrund. Men dess största förtjänst är att den definierar och tar itu med de frågor man måste besvara för att förstå revolutionens väg. Snarare än att recensera boken ska jag försöka sammanfatta några av dessa frågor och kommentera Webers sätt att angripa dem.

Vilket ledarskap?

Weber karaktäriserar FSLN, den organisation som ledde upproret mot diktatorn, som den revolutionära organisationen för det nicaraguanska proletariatet. Närmare bestämt, säger han, tillhör FSLN den kommunistiska flygeln av den internationella arbetarrörelsen och denna flygels Castro-inspirerade del. Fronten har använt den proletära revolutionens metoder för att organisera arbetare och bönder i Nicaragua. Och nu när den tagit makten strävar den efter att bygga socialismen.

När Weber karakteriserar Sandinistfronten på det sättet, utgår han från en historisk beskrivning av frontens framväxt. FSLN har vuxit fram och kunnat bli ett ledarskap för den nicaraguanska revolutionen genom ett dubbelt brott: Först bröt man med det traditionella kommunistpartiet PSN:s »fredliga väg« och ständiga kompromissanden med diktaturen. Resultatet av det brottet var insikten om att det fordrades kompromisslös, väpnad kamp för att störta Somoza. Senare bröt man med foco-teorin, som innebär att den militära kampen ses som överordnad och som en ersättning för bredare organisering och partibygge. Resultatet av det brottet var insikten om att gerillans aktioner måste kombineras med massorganisering.

Det här dubbla brottet personifieras på ett mycket belysande sätt av en av frontens grundare och dess främste teoretiker, Carlos Fonseca Amador. Carlos Fonseca hade varit medlem i, PSN som ung men bröt med partiet -59 just på grund av inställningen till den väpnade kampen. Liksom de andra bland de första sandinisterna sökte han istället sin inspiration hos de kubanska revolutionärerna. Fonseca skrev ett grundläggande dokument »Hora Cero« (Timme noll), där han går igenom just* det traditionella kommunistpartiets bankrutt och de isolerade gerillaförsökens misslyckanden och betonar revolutionens socialistiska karaktär i Nicaragua.(2)

Det kan vara värt att påpeka att det här dubbla brottet är ett medvetet brott hos dagens sandinistledare. I dagstidningen El Nuevo Diario skriver en av de främste ledarna. Tomas Bor-ge, en minnesartikel över Carlos Fonseca, där han framhåller just brottet med »ett schema inom de latinamerikanska vänsterrörelserna som förespråkade en borgerligt-demokratisk revolution« och brottet med foco-teorin, »en form av väpnad kamp som objektivt sett undervärderade massornas roll, på samma sätt som det finns andra begrepp som fortfarande lever kvar och som i vad som skulle kunna kallas en ideologisk eller politisk foquismo underskattar arbetarklassens roll.« Däremot hävdar Tomas Borge att FSLN:s praktik aldrig var »foquistisk«, att kampen redan från början sågs som ett samspel mellan avantgardeorganisationen och massorna. Han medger dock att fronten länge hade en tendens att se sig som »en samling konspiratören och tenderade att underskatta massarbetet.(3)

Men oavsett hur brottet såg ut var det inte enkelt; det kom först efter smärtsamma nederlag med kännbara förluster i gerillaförsöken i Bocay och Coco -63 och i Pancasán -67. Och resultatet blev inte heller en enad linje. Det var under den här perioden i mitten på 70-talet — under en period av mycket hårt förtryck — som FSLN splittrades i tre tendenser. Där var den proletära tendensen, som menade att fronten i första hand måste förankra sig bland städernas arbetare. Där var det förlängda folkkrigets tendens som höll fast vid vikten av att bygga upp baser på landsbygden. Och där var slutligen den tendens som kom att bli alltmer dominerande och som antagligen också hade den mest korrekta uppfattningen om den politiska konjunkturen: terceristerna eller upprorstendensen. Den hade fått sitt namn, därför att den från -76 hävdade att det fanns reella möjligheter att genomföra ett nationellt uppror för att störta Somoza och att uppgiften var att förbereda det upproret.

Weber visar hur splittringen mellan tendenserna inte bara försvagade fronten utan tvärtom fungerade som ett slags arbetsfördelning, som gjorde det möjligt för FSLN som helhet att ha en tillräckligt flexibel politik för att kunna möta kampens alla behov och föra upproret till seger. Ett halvår innan segern hade också de tre tendenserna funnit att deras skiljaktigheter över-. vunnits genom själva kampens utveckling och återförenats.

Men alla är inte överens om att kalla FSLN en kommunistisk, proletär organisation och Weber behandlar några av de olika invändningar som brukar anföras.

En faktor som har förvirrat har varit »sandinismen«. Vem var den där Sandino egentligen? Ja, Weber beskriver själv hans ideologi som »småborgerlig nationalism som färgats av utopiskt socialistiska och spiritualistiska ideologier och som i gerillastridens hetta blev allt radikalare.«(4) Men han hävdar också att Sandinos småborgerliga ideologi inte gör det möjligt att använda samma beteckning om FSLN. Det sägs att det var Carlos Fonseca som insisterade på att ordet »sandinist« skulle ingå i frontens namn och Weber framhåller att det inte innebär knäfall för Sandinos idéer utan tyder på politisk intelligens. För det fanns en stark sandinistisk tradition hos de nicaraguanska massorna och genom att ansluta sig till den framstod FSLN som Sandinos arvtagare, som de enda som okuvligt fortsatte att kämpa mot USA-imperialismen. Med Webers ord »lyckades sandinisterna på så sätt vända patriotismens fruktade vapen mot borgarklassen som helhet.« (5)

Andra brukar hävda att FSLN är en småborgerlig organisation på grund av dess klassmässiga sammansättning. Men man kan inte använda medlemmarnas sociala ursprung som ett huvudsakligt kriterium för att beskriva ett parti, säger Weber. Det skulle ju förutsätta att sambandet mellan klassursprung och klasståndpunkt vore mekaniskt. Ett småborgerligt parti i marxistisk terminologi är inte ett parti av småborgerskapet utan ett parti som inte höjer sig över småborgerskapets ideal och uppfattningar. Och han visar på det välkända faktum att många kommunistiska partier från början dominerats av medlemmar med borgerligt eller småborgerligt ursprung — men att de givetvis ändå måste betraktas som arbetarorganisationer i kraft av sina program och metoder.(6)

Med vem ska man ena sig?

Det tredje argumentet som använts för att hävda att FSLN inte är en revolutionär organisation är dess allianspolitik. Särskilt terceristerna hade en mycket generös enhetspolitik; de knöt kontakt med borgerliga grupper inom landet och med vänskapliga latinamerikanska stater och Socialistinternationalen internationellt. Av den anledningen har de ibland kallats socialdemokrater — men deras kontakter hejdade dem inte för ett ögonblick i arbetet med att förbereda det slutliga upproret.

Om man ska förklara varför en bred allianspolitik var nödvändig i Nicaragua får man titta på en del av landets särdrag. Man får komma ihåg att Somozafamiljen kom till makten med direkt hjälp av USA och sedan styrde landet som ett familjeföretag i fyrtio år.

Borgarklassen var till en början nöjd med att låta Somoza regera i dess intresse. Men framförallt under den ekonomiska krisen på 70-talet fick den allt svårare att tolerera att statens ekonomiska ingripanden användes för att ensidigt gynna en kapitalgrupp: Somozagruppen.

Ändå var det en ovanlig beslutsamhet som visades av den nicaraguanska borgarklassen när den gick ut i kamp mot Somozadiktaturen. Weber förklarar det med två faktorer: dels var den nicaraguanska borgarklassen faktiskt jämförelsevis stark inom ekonomin. De direkta utländska investeringarna var rätt små och Somozagruppen var trots sin ökande makt bara den fjärde kapitalgruppen i storlek. Dels var de internationella konjunkturerna goda: Carter bedrev sin »mänskliga-rättighets«-politik och den nicaraguanska borgarklassen hoppades på stöd för att bli av med Somoza.

Denna styrka och denna kampvilja var också något som Sandinistfronten måste ta hänsyn till. Och det råder inget tvivel om att borgarklassen till en början verkligen tog ledningen inom oppositionen.

Men samtidigt är det uppenbart att mycket hann hända från 1974, då den första oppositionsgrupperingen UDEL bildades på ett begränsat borgerligt program, fram till den 19 juli 1979. Kanske hände det återigen alltför snabbt — det är mycket vanligt att bedömare i andra länder inte ser de förändringar som skedde under det sista året före segern och därför överskattar borgarnas roll i den allians som slutligen tog makten.

För historien från 1974 till 1979 handlar om hur borgarklassen fråntogs ledningen för massrörelsen. Dess lösning — »en socialism utan Somoza«— var ingen lösning, medan sandinisternas krav på expropriering av Somozas egendomar och upplösning av nationalgardet däremot allt bättre kom att motsvara massrörelsens dynamik. Borgarnas metoder dög inte heller för att störta diktatorn — två gånger (i februari -78 och september -78) inleddes massuppror efter det att den borgerliga oppositionen redan avblåst stridsaktionerna. Och den allians som fanns vid maktövertagandet, FPN, var en allians på FSLN:s program och med rätt begränsat borgerligt inflytande.

Var det då rätt av revolutionärerna att söka enhet med borgerliga grupper? Weber gör en sammanfattning av villkoren för segern när det gällde allianspolitiken, villkor som kan tillämpas även på andra historiska situationer. Det fanns tre nödvändiga villkor, säger han: att det nicaraguanska proletariatet självt är enat kring ett revolutionärt program och en revolutionär strategi; att proletariatets politiska alternativ fick mellanskikten att välja sida; att den härskande klassen var djupt och varaktigt splittrad. Det förutsatte en komplicerad strategi, eftersom de här tre villkoren delvis motsade varandra.

Historiskt har det funnits olika sätt att närma sig det här problemet. Å ena sidan har vi de klassiska folkfronterna som i Spanien och Frankrike på 30-talet. Med det brukar man avse enhetsfronter där borgerliga organisationer och arbetarorganisationer går samman på ett borgerligt program och där arbetarorganisationerna avstår från att föra fram proletariatets egna krav för enhetens skull. Ett tydligt exempel är folkfronten i Chile där man för att bevara enheten slutligen vägrade att beväpna arbetarna mot militärernas kupphot. Weber kallar denna linje att offra det första villkoret för de två andra.

Det motsatta alternativet skulle vara »klass-mot-klass«-politiken, att vägra varje enhet. Den kan exemplifieras med Kominterns »tredje-perioden«-linje 1929—1933. Även i Nicaragua fanns det ultravänsteristiska grupper (exempelvis Arbetarfront, FO) som drev denna linje och klandrade FSLN för att fronten sökte bred enhet. Enligt Weber offrar sådana strömningar de två senare villkoren för det första och frånhänder sig därmed varje utsikt till seger. Och han citera mexikanen Adolfo Gilly som skrivit att om FSLN skulle ha fört fram kravet på en «Socialistisk arbetarfront, »skulle de ha intagit en snävt sekteristisk ståndpunkt och … omöjliggjort en mobilisering av den verkliga massrörelsen som den först uppstod under diktaturen.«(7)

Den allianslinje FSLN bedrev vill Weber istället kalla »antiimperialistisk front«. Det är ett begrepp som används på Kominterns fjärde kongress och som tar fasta på möjligheterna till samförstånd — utan gemensam strategi — mellan proletära, småborgerliga och till och med borgerliga organisationer. Och mätt med Webers tre kriterier får man säga att FSLN förde en klok enhetspolitik, som förenade de tre villkoren.

Vem har makten?

Efter segern i juli -79 stod man inför en maktuppdelning, där FSLN. kontrollerade regeringsjuntan och armén, medan borgarklassen å sin sida fortfarande kontrollerade de flesta ministerierna, mycket av administrationen, massmedia — och givetvis framförallt ekonomin. Den här maktfördelningen har många försökt beskriva och namnge.

Weber tar upp en sådan karakterisering: Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat definierade det som en speciell form av dubbelmakt i ett uttalande från oktober -79. Dubbelmakten skulle bestå just i att båda klasserna har kvar betydande kontroll över viktiga maktcentra. Samtidigt säger Förenade Sekretariatet att det inte handlar om två centraliserade styrkor som möter varandra, som i den ryska revolutionen, och att utgången därför inte heller kommer att avgöras genom en centraliserad konfrontation.(8)

Men, säger Weber, det är ju precis detta som är dubbelmakt: att två självständigt organiserade klassmakter konfronteras, som det sker vid kulmen av en revolution då borgarklassen stöder sig på statsapparaten och armén och möter arbetarklassens motmakt i vardande. Men vad hade hänt i Nicaragua? — Den somocistiska statsapparaten hade brutits ned, dess armé hade upplösts, dess administrativa apparat och rättsväsende var i upplösning.

Den intressanta frågan, säger Weber, är: vem kontrollerar de strategiska, avgörande maktcentra? och han påpekar att i alla slags stater kan de behärskade klasserna ha vissa maktpositioner inom statsapparaten.

Dubbelmakt fanns i Nicaragua, fortsätter Weber, men tidigare, under upprorsfasen, då arbetarnas motmakt (med dess egen armé och administration) stod mot somociststaten. Men det vi såg efter segern i Nicaragua var en revolutionär makt, som satte sig målet att genomföra övergången till socialismen. Weber kallar detta för en arbetar- och bonderegering.

Det kan tilläggas att Förenade Sekretariatet ett år senare — i september 1980 — menade att det fanns tillräckliga skäl att tala om en arbetar- och bonderegering i Nicaragua. Man menade att händelserna under det första året gjorde det berättigat att tala om »en regering som grundar sig på arbetarna och bönderna och som fastslår sitt oberoende gentemot borgarklassen«, »en kort episod på vägen mot upprättandet av proletariatets diktatur«. Samtidigt vidhöll Förenade Sekretariatet att det rörde sig om en dubbelmaktssituation, och man kan därför inte säga att dess bedömning sammanfaller med Webers:

»Det avgörande styrkeprovet mellan klasserna har ännu inte ägt rum… Det är precis på grund av att dubbelmaktssituationen inte lösts som vi talar om en arbetar- och bonderegering inom ramen för en dubbelmakt och inte om en arbetarstat.«”

Vad ska man göra med borgarna?

Men obestridligen hade borgarklassen en dominerande ställning inom ekonomin. Den har det fortfarande — 75 procent av industrin och 80 procent av jordbruket är i privata händer. Hur ska FSLN kunna förändra den situationen?

Problemet skulle kunna formuleras lite utförligare, på följande sätt: Revolutionärerna har tagit makten och vill sätta igång arbetet med att utrota kapitalismen och bygga ett socialistiskt samhälle. De har ärvt ekonomiska strukturer som präglas av extremt utlandsberoende, en snedvridning till förmån för jordbruksexportsektorn, en industrialisering som överhuvudtaget inte utgår från landets egna behov. Samtidigt har de ärvt en akut kris som förvärras av krigsförstörelsen, skadorna på reproduktionsapparaten, förstörelsen av infrastruktur och en jättelik utlandsskuld. Hur ska de då klara att genomföra alla sina uppgifter: att behålla statsmakten och försvara revolutionen både mot det »yttre« hotet från borgarklassen inom och utanför landet och mot det »inre« hotet av massornas besvikelse och demoralisering? Att få ekonomin på fötter och samtidigt gå vidare för att förändra de ekonomiska strukturerna och ta ifrån borgarklassen dess makt inom ekonomin?

FSLN har bedömt att för att klara detta måste man bevara »alliansen« med borgarklassen. Weber säger att det finns både taktiska och strategiska skäl för denna kompromiss. Detaktiska skulle vara det omedelbara behovet av att lyfta landet ur ruinerna, få igång produktionen och få hjälp från Västvärlden. De strategiska skulle vara att man måste anpassa sig till massornas verkliga medvetandenivå. Upproret mot diktatorn var trots allt rätt spontant och massornas organisationsgrad var fortfarande låg. Inte heller kan man tala om att det fanns något starkt klassmedvetande. De breda massorna minns därför fortfarande den borgerliga oppositionens aktiva roll och är inte beredda att se det som en oförsonlig klasskonflikt.

Vidare skulle man kunna säga att FSLN:s linje har varit att kontrollera det man inte kan äga. Efter maktövertagandet nationaliserades Somozas 168 fabriker och 1,4 miljoner manzanas (10) jord exproprierades. Bankerna, försäkringsbolagen och utrikeshandeln förstatligades. De USA- och Kanada-ägda gruvorna nationaliserades i november -79. Fiskeindustrin nationaliserades. Valutakontroll infördes. På så sätt menar sandinisterna att staten kan kontrollera även privatsektorn.

Det här formuleras ovanligt klart av jordbruksminister Jaime Wheelock i en broschyr från 1981. Han berättar där att ungefär 270 av landets 572 största latifundier (jordgods) fortfarande är i privata händer. Men han menar samtidigt att det inte finns någon anledning att frukta de här latifundisterna, eftersom staten kontrollerar utrikeshandeln och bankerna. Vi skulle inte klara att administrera alla gårdar i landet, säger Wheelock. Första året har vi lyckats så 20 000 manzanas bomull men det har inneburit en jättelik ansträngning. Då är de bättre att ge de privata lån i cordobas för att odla, så landet får in dollar, som till en del kommer att placeras i det statliga bankerna och dessutom måste de privata betala räntor och skatter.« Genom reformer i det ekonomiska systemet arbetar även de privata jordägarna på sätt och vis för revolutionen«, sammanfattar Jaime Wheelock.(11)

Men att tillåta och till och med uppmuntra privatsektorn — kan en revolutionär regering verkligen göra så? Weber kallar FSLN:s linje för en »NEP av speciell typ« och har därmed angivit den historiska parallellen. NEP eller den Nya Ekonomiska Politiken är beteckningen på den ekonomiska linje som antogs på ryska kommunistpartiets tionde kongress i mars 1921. Efter inbördeskriget var den ekonomiska situationen i Sovjetunionen mycket svår. Framförallt var livsmedelsbristen i städerna ett stort problem. Man beslöt då att göra en reträtt på det ekonomiska området och släppte fri handeln med jordbrukets överskotts produktion samtidigt som man införde en naturaskatt på den. Det privata hantverket, handeln och småindustrin återupprättades.

Det är lätt att se att parallellen är begränsad. I Nicaragua handlar det trots allt om storkapitalister som har kvar kontrollen över nyckelsektorer inom ekonomin med stora möjligheter att sabotera de viktigaste exportnäringarna. Men kanske kan det tjäna som exempel på att revolutionärer bedömt det som korrekt i ekonomiska krissituationer att tillåta privatsektorn, så länge de själva har kontroll över statsmakten.

Men även om kompromissen är korrekt — hur länge kan den fortsätta? Weber utgår uppenbarligen från att konfrontationen närmar sig rätt snabbt i Nicaragua. Och då utgår han både från ekonomins logik, och från den internationella konfrontation som rycker närmare.

Han citerar med gillande Charles-Andre Udry när denne skriver;
»Klasskampens verkliga dynamik hotar som så många gånger tidigare att kullkasta många planer och uttalanden… med tanke på arvet från Somoza … är tre år säkert nödvändigt bara för att reparera det ekonomiska maskineriet. Självklart kan man på papperet skissera en långsam övergång, där en blandekonomi (dvs en kapitalistisk ekonomi) kombineras med uppbygge av massorganisationer (fackföreningar, kvarterskommittéer, milis), samtidigt som borgarklassen avlägsnas från beslutscentra. Men den kommer inte att hålla för sammandrabbningen mellan samhällskrafterna. Den Gordiska knuten måste skäras av och alliansen med borgarklassen brytas – med tanke på bristen på kunnande hindrar det förstås inte att man måste försöka integrera tekniker. Om inte detta brott sker kommer borgarklassen att luta sig bekvämt tillrätta och snart hitta »självständiga tänkare« även inom FSLN.«(12)

Men alliansen hålls uppe ännu idag. Det tycks som om FSLN har fortsatt att stärka sina förutsättningar åtminstone när det gäller massorganisering och mobilisering. Borgarklassen har långt ifrån »lutat sig bekvämt tillrätta« — tvärtom har den alltmer hamnat i öppen opposition mot regeringen. Och den »självständige tänkare« borgarklassen hittat — den förre gerillakommendanten Eden Pastora — har så öppet sällat sig till kontrarevolutionen att han hittills inte kunnat tjäna som redskap för att splittra FSLN från massrörelsen.

Avsikten är inte att ironisera över Udrys formuleringar. För visst finns den fara han pekar på, även om sandinisterna hittills lyckats författa sin »långsamma övergång«.

Och faran har kanske blivit ännu tydligare det senaste året genom den ekonomiska krisens fördjupning. Alliansen ger mindre i utbyte, eftersom ekonomin försämras trots enheten och stimulansen till privatkapitalet. Risken är att det enda som blir kvar som synligt resultat av alliansen är eftergifterna — som bärs upp av massorna och som därför kan leda till besvikelse bland sandinisternas massbas.

Den besvärliga demokratin

FSLN förbereder sig emellertid för en konfrontation och i den processen baserar de sig på massornas mobilisering. Deras uppgift blir därför också att för-; bereda nicaraguanska arbetares och fattigbönders medvetande för en kommande konfrontation och att stärka deras organisationer.
Men vilka möjligheter har massorna att göra sig hörda, att uttrycka sina åsikter och sin vilja?
Ett långt avsnitt i Webers bok handlar om sandinismen och demokratin och det är också den del där han uttrycker den mest direkta kritiken av sandinisterna. Visserligen betecknar han Nicaragua som en revolutionär demokrati, där staten inte är allsmäktig och där det finns en facklig och politiskt pluralism.

Givetvis är det uppenbart att det inte är en socialistisk demokrati i Nicaragua idag: det finns inte en demokrati baserad på arbetarråd. Men detta är ingen kritik — Weber betonar upprepade gånger hur lång vägen till en sådan demokrati måste bli i ett land som Nicaragua med dess bristande traditioner i demokrati och organisering, med dess tradition av valfarser och med dess mycket låga kulturella nivå.

Vad man däremot kan kritisera sandinistledningen för är att den verkar omedveten om risken för byråkratisering. Weber tar upp exempel på att man med tvångsmedel försökt driva igenom sandinisternas linje i fackföreningarna. Han kritiserade också att man — som svar på borgarklassens kampanj för omedelbara val — tenderar att förkasta val i allmänhet och istället idealiserar olika typer av indirekta »rådslag«. Han varnar i det sammanhanget för det han kallar den »kubanska maktmodellen«, där representanter väljs på personliga meriter men utan att olika politiska linjer kan mötas i en öppen debatt. Slutligen kritiserar han också en del nya lagar som stiftats och som är så vagt formulerade att de kan användas godtyckligt, till exempel för att ingripa mot politiska meningsmotståndare.

Och han formulerar sandinisternas problem pedagogiskt, när han säger att den finns två stora politiska problem under övergången till socialism. Det första är hur man ska kunna begränsa arbetarstatens makt och skydda arbetarna från en makt, som styr i deras namn, men genom en mer eller mindre självständig apparat.

Det andra problemet är hur arbetarna — som ännu inte direkt kan utöva makten — ändå ska kunna utse, leda och kontrollera sina ledare.

Svaret på det första problemet, säger Weber, är att det måste finnas institutionella begränsningar av statsmakten. Det måste finnas ramar för regeringens kompetensområden. Det måste finnas lagar som begränsar regeringens makt. Det måste finnas motmakter i samhället.

Och i det nicaraguanska fallet visar han hur viktigt det är att bevara och utveckla den pluralism som redan finns.

Svaret på det andra problemet är det fullständig erkännandet av rösträtten. Weber talar då inte om den borgerligt-parlamentariska demokratin utan om en rådsdemokrati som man kan börja bygga upp i Nicaragua idag. Den processen kan påbörjas inom FSLN och massorganisationerna, menar han — där löper den minst risk att utnyttjas av reaktionära krafter.

Och demokratiseringsprocessen är inte någon lyxvara. Weber påpekar att arbetardemokratin är en nödvändig del av de nya samhällsförhållanden. Bara den gör det möjligt att förverkliga det socialistiska produktionssättets enorma möjligheter.

Om man inte sätter igång den processen, ökar risken för byråkratisering. Men Nicaragua är ingen enparti-diktatur idag och Weber visar på en del faktorer som motverkar en sådan utveckling. Sandinistledningen tillhör en ung generation av revolutionärer som redan har kunnat dra lärdom av de negativa exemplen från bland annat Sovjetunionen. Dessutom har FSLN själv vuxit fram genom sammangående av olika tendenser, på ett sätt som visar fördelarna med pluralism. Slutligen ger Weber exempel på att sandinisterna korrigerat felaktigheter som de gjort, på ett sätt som tyder på att de är medvetna om problemen.

Sedan Weber skrev sin bok har situationen i Nicaragua förändrats mycket. Den ekonomiska krisen har fördjupats. Polariseringen framförallt mellan sandinisterna och kyrkans ledning har ökat — det kunde man se tydligt i samband med påvens besök i Nicaragua i vår. Och i mars invaderades landet av ett par tusen kontrarevolutionärer som utrustats från Honduras och USA som idag gör väpnade attacker djupt inne i landet.

Weber diskuterar också den ekonomiska krisen och det internationella perspektivet, men jag har valt att inte här kommentera denna mer konkreta beskrivning. Istället har jag val att renodla vissa frågeställningar, därför att jag tror att de kan utgöra instrument för fortsatta studier och för en fortsatt analys av den nicaraguanska revolutionens utveckling under den kommande perioden.

Maria Sundvall

Noter:
l Citerat från förordet till den franska upplagan, »Nicaragua: la revolution
sandiniste«.
2. Lättast tillgänglig i Sverige i boken »Sandinistas speak« (Pathfinder Press), »Cero Hour« s. 23—42. Fonseca dödades i strid i november -76.
3. El Nuevo Diario 22 november 1982.
4. s.20.
5. s.48.
6. Faktum kvarstår — Sandinistfrontens sociala sammansättning var övervägande småborgerlig. Hur kan det komma sig? I boken »La caida del somocismo y la lucha sandinista en Nicaragua» visar de nicaraguanska författarna Lopez, Nunez, Chamorro och Serres på något som kan vara en delförklaring: radikaliseringen av en speciell del av mellanskikten, nämligen studenterna, kan förklaras av att deras sociala ursprung förändrats under den senaste generationen. Liksom i de utvecklade kapitalistiska länderna har det i Nicaragua skett en massiv tillströmning till universiteten av studenter med en mer proletär klassbakgrund, studenter som ofta måste kombinera arbete och studier (La caida…s.115)
7. Adolfo Gilly, »La nueva Nicaragua: antiimperialismo y lucha de clase«, s. 136, citeras i Weber s.72.
8. s.80.
9. Dokument Fjärde Internationalen nr 14 s.5, citeras från Weber kapitel 4, not 5.
10. l manzana är 0,7 hektar.
11. Jaime Wheelock, »Reforma agraria y produceiön«, 1981.
12. C-A Udry, Inprecor nr 72—73, mars 1980, citeras från Weber kapitel 4, not 11.

Från tidskriften Fjärde Internationalen 3/83

LCC – Liga Comunista de Chile

Arbetarrörelsen världen över har under åtminstone de 6 senaste åren haft sina blickar riktade mot Chile och intensivt följt den kamp som de chilenska arbetarna fört mot sina inhemska och utländska förtryckare. Varför har blickarna under dessa år så ihärdigt riktats just mot de chilenska arbetarnas kamp? Varför har t ex inte de indiska arbetarnas och böndernas kamp följts lika intensivt? Det finns inget enkelt kategoriskt svar på dessa frågor. Men faktum kvarstår att de förtryckta världen över och speciellt den organiserade arbetarrörelsen hade stora förhoppningar på de chilenska arbetarna, utifrån den långa och ärofulla erfarenhet dessa har av organiserad kamp mot inhemskt och utländskt kapital.

Den chilenska borgarklassens kris och UP:s valseger frigjorde, under 3 intensiva år, oerhörda krafter bland de förtryckta massorna i landet. Hoppet om en snar frigörelse började tändas i industrierna, gruvorna, kåkstäderna, vid universiteten och bland de förtryckta lantarbetarna. Den mäktiga rörelse bland de förtryckta massorna som i och med UP:s valseger skakade landet, innebar bi a att alla teorier inom arbetarrörelsen om hur befrielsen från förtrycket skulle ske och hur kampen för socialism skulle föras och leda till seger sattes direkt på prov inför arbetarmassorna i en verklighet, där kampen och polariseringen mellan klasserna för varje dag accelererades.

Under denna omskakande och hektiska förrevolutionära period identifierade sig olika strömningar inom arbetarrörelsen världen över med olika partier, rörelser och strömningar inom den chilenska arbetarrörelsen. Socialdemokratin och kommunistpartierna använde UP:s valseger för att visa på att deras teorier om ”den fredliga vägen till socialismen” var möjlig i praktiken, olika centristiska strömningar skaffade sig ”broderpartier” i MIR och MAPU, progressiva kristna rörelser identifierade sig med Kristna Vänstern, etc.

Hur såg då situationen ut för den trotskistiska rörelsen i Chile?

Chile befann sig, ju längre tiden gick, i en alltmer fördjupad förrevolutionär kris:

Arbetarna, speciellt vid de stora industrierna, och lantarbetarna på storgodsen var i full färd med att – i motsättning till UP-regeringen och den borgerliga statens intressen – bygga upp sina egna maktorgan i Cordones Industrigles (Industribälten), Comandos Comunales (Stadsdelskommandon) och Consejos Campesinos (lantarbetarråd). Men var fanns det revolutionära marxistiska partiet, som kunde samla och systematisera de erfarenheter som gjordes, organisera kampen för att omforma dessa embryon till arbetar- och lantarbetarråd till verkliga sovjeter och förbereda dessa organisationer för den avgörande sammandrabbningen med borgarklassen och imperialismen, för maktövertagandet. Dilemmat var just att detta revolutionära parti saknades.

De revolutionärt marxistiska idéerna fanns närvarande i olika partier och rörelser inom den chilenska arbetarrörelsen: i MIR, i MAPU, i viktiga delar av Socialistpartiet (PS) och i Partido Socialista Revolucionario (PSR), sektion av Fjärde Internationalen.

För att exemplifiera de trotskistiska idéernas närvaro i denna förrevolutionära process kan nämnas att t o m det statliga bokförlaget Quimantu tvingades ge ut flera upplagor av Trotskijs ”Ryska revolutionens historia”. Varje upplaga av dessa två band var redan några dagar efter att de kommit ut slutsålda. MAPU hade på väggen i sin partilokal i Santiago en stor bild av Trotskij. Inom PS fanns hela sektioner som kallade sig trotskistiska.

Vilket förlag som helst i Chile som lyckades trycka upp eller importera ”trotskistiska” böcker kunde vara helt säkra på att få dessa sålda mycket snabbt. Törsten på revolutionär marxistisk litteratur gick inte att släcka. Ju djupare den förrevolutionära krisen blev desto bredare sektorer närmade sig de revolutionära marxistiska idéerna. Men PSR som i Chile arbetade under Fjärde Internationalens fanor, kunde i denna utvecklade klasskamp varken bli en betydande del av, eller än mindre ställa sig i ledningen för de allt bredare revolutionära strömningar som utvecklades i kampen och i uppbygget av arbetarnas egna maktorgan. PSR levde kvar med gamla scheman i huvudet om hur man genom att ge ett ”kritiskt stöd till de mest sunda tendenserna och besluten” inom PS ”och tillsammans med dom omforma sig till den ledning massorna behöver för sin slutliga seger” (1).

LCC och den tidigare trotskistiska rörelsen

Bara själva uppkomsten och existensen av LCC är i sig en kritik av den trotskistiska rörelsen, så som den såg ut i Chile under UP-perioden.

En av de grupper sorti senare kom att utgöra en del av LCC hade under en kortare period försökt sig på ett arbete med PSR, sektion av Fjärde Internationalen i Chile, men givit upp. För att förstå varför dessa kamrater gav upp, vad gäller att försöka ändra på PSR inifrån, måste vi först gå tillbaka och titta närmare på trotskismens historia i Chile. Trotskismen är ingen ny företeelse i Chile: Det kan alla gamla vithårigt, kämpar från PS och PSR berätta om.

Efter Ibanez blodiga diktatur, som slutade 1931, hade åter en period av häftiga klass-strider inletts och kommunistpartiet lämnar sin illegala tillvaro mycket försvagat. Den stalinistiska byråkratiseringen i Sovjetunionen och uppkomsten av en internationell vänsteropposition ledd av Trotskij, sätter sina spår även i chilenska KP, där det bildas två ungefär lika stora fraktioner: en stalinistisk och en som anslutet sig till den internationella vänsteroppositionen, som då den bryter sig ur kallar sig Kommunistiska Vänstern.

Men Kommunistiska Vänstern klarar inte av den isolering det innebar att ställa sig utanför KP:s kommande klassamarbetsprojekt. De går efter en tid in i PS för att där agera vänsteropposition. En del av Kommunistiska Vänstern, sons inte ar överens om denna politik bildar det Revolutionära Arbetarpartiet (POR), sons under en tid försöker försvara arbetarklassens oberoende från borgarklassen: De klarar inte heller av denna isolering och dukar så småningom under: Från denna tid har svagheterna inom de trotskistiska strömningarna främst bestått i att de aldrig lyckats utveckla sig till ett självständigt alternativ som kunnat kanalisera olika klasskampsströmningar inom den chilenska arbetarrörelsen och bygga ett chilenskt revolutionärt marxistiskt parti: Inför risken att isoleras trän massorna har de valt att arbeta speciellt inom PS, där de istället slukats upp:

Den tidigare isoleringen och misslyckandet att bygga ett revolutionärt parti är i och för sig något som den trotskistiska rörelsen världen över brottats med och som har sina historiska både objektiva och subjektiva förklaringar. För PSR:s del väger de subjektiva förklaringarna tyngst:

PSR bildas i november 1972 genom en sammanslagning av TRO (Revolutionära Oktobertendensen) och FRT (Revolutionära Trotskistiska Fronten).

LCC gör en genomgång av de allmänna problem den trotskistiska rörelsen i allmänhet haft för att utvecklas under perioden från de stalinistiska utrensningarna fram till våra dagar och visar på hur situationen radikalt förändrats under de senaste tio åren vad gäller förutsättningarna för byggande, av organisationer inom Fjärde lnternationalen. Det är utifrån denna värdering de ger sin skoningslösa kritik av PSR: ”Under den dramatiska avgörande UP-perioden fortsatte emellertid den trotskistiska rörelsen att lysa med sin frånvaro i den chilenska politiken, eller visa upp en total oförmåga att i sitt centrala politiska arbete komma ifrån det primitiva hantverksmässiga stadiet” (20):

LCC menar att den viktigaste orsaken till PSR:s misslyckande var deras icke-leninistiska uppfattning i organisationsfrågan: De äldre trotskisterna hade trots de förändrade förutsättningarna inte kommit over stadiet av en propagandistisk smågrupp: Men det var inte storleken på PSR, som var orsaken till deras misslyckande (de var inte så få till antalet), utan innehållet i deras politik, organisationsuppfattning och arbetsmetoder som felade: Den gamla trotskistiska taktiken med ”entrism” i det här fallet i det amöbaliknande PS, var enligt LCC en likvidatorisk politik under UP-perioden, då den centrala uppgiften borde ha varit byggandet av ett oberoende proletariatets revolutionära parti; som kunde leda de chilenska arbetarmassorna ur den förrevolutionära krisen mot en seger över borgarklassen och imperialismen, via en centralisering, beväpning och utveckling av de embryonala former av arbetar- och lantarbetarråd, som den chilenska arbetarklassen utvecklat i kampen:

LCC föds

Under denna omskakande period sista halvåret av UP-regeringen, under en period då maktfrågan i det chilenska samhället inom en snar framtid måste avgöras, under en tid då reformismen mer och mer, men till ingen nytta, ger efter inför borgarklassens påtryckningar, under en period där arbetarklassen och övriga förtryckta sektorer sökte en ledning för att gå segrande ur de kommande konfrontationerna med borgarklassen och imperialismen, under en period då MIR vacklar och ger efter inför reformismens påtryckningar, under en period då en nationell samordning och centralisering mellan Cordones börjar utvecklas, som MIR inte bara själva drar sig ur utan också motarbetar, med motiveringen att de är ”mot en parallellism till CUT” (2), under denna period bildas LCC, genom en sammanslagning av två organisationer, båda härstammande från utbrytningar ur MIR under olika tidpunkter. LCC bildas i juli 1973, dvs bara två månader innan kuppen.

LCC var alltså en ung och okänd organisation då kuppen korn, och de viktigaste anledningarna till att de inte drabbades så hårt av repressionen till en början var att de hade gjort en riktig värdering av situationen efter kuppen och dragit de rätta slutsatserna av denna vad gäller deras egna omedelbara uppgifter. En annan orsak var just att den var en ung och okänd organisation även för säkerhetspolisen.

För att ge en någorlunda rättvis bild av LCC och dess ståndpunkter efter kuppen har vi baserat denna text på deras egna texter och kongressresolutioner. Vi hoppas därmed att vi täckt upp de viktigaste delarna av den politiska grund de står på.

Men innan vi går in på denna beskrivning vill vi göra några allmänna reflektioner kring LCC och deras arbete i Chile idag. En total värdering av LCC:s arbete går naturligtvis inte att göra uteslutande efter vad de skriver, utan måste också utgå från deras praktik i motståndskampen i Chile idag. Vi har själva skaffat oss en bild av den senare aspekten genom samtal med kamrater från LCC i Chile och genom samtal med chilenska flyktingar i Sverige, från andra partier och rörelser, som kommit i kontakt med LCC i Chile. Viktigt att påpeka i detta sammanhang är att LCC idag i Chile är en välkänd organisation för aktiva militanter ur hela den chilenska vänstern, även om många av politiska skäl nekar till detta.

Vad gäller storleken på LCC så gör vi oss inga illusioner om någon stor och mäktig organisation. LCC är en ung organisation som tog sina första steg i slutfasen av en förrevolutionär situation, men som framför allt utvecklats i en situation av ett djupt och omfattande nederlag för hela den chilenska och latinamerikanska arbetarklassen. Under sådana förhållanden går det inte för någon revolutionär, och inte heller reformistisk, organisation att växa med någon större hastighet. Den allmänna tendensen går i rakt motsatt riktning. Vad som är oerhört viktigt att stryka under är betydelsen av att det, under de mycket svåra förhållanden som råder i Chile idag, finns en så politiskt mogen och aktiv organisation, som genom ett permanent propagandistiskt och ingripande arbete i motståndskampen håller Fjärde Internationalens fana högt. Det är också viktigt att vara införstådd med att inget arbetarparti, -rörelse eller -förbund i Chile idag är stort. Det rör sig, vad gäller alla dessa organisationer, idag om kärnor av militanter som upprätthåller ett permanent partiarbete. Undantaget i detta sammanhang är chilenska kommunistpartiet (KP), som har ett större antal medlemmar organiserade, visserligen med en aktivitet reducerad till ett minimum.

Även om LCC till storleken idag inte är mycket mindre än MIR och troligen större än både MAPU, IC och Radikalpartiet (PR) vad gäller organiserade arbetande militanter, så får vi inte bortse från möjligheten att LCC liksom övriga vänstern kan drabbas av ett svårt slag av repressionen och i det närmaste utplånas mycket snabbt. Erfarenheterna från vad som hände den brasilianska vänstern, efter kuppen där 1964, lär oss vilka möjligheter borgarklassens och imperialismens våldsapparat har under nederlagsperioder.

Vad gäller den kommande genomgången av LCC:s ståndpunkter i viktiga frågor, bör det påpekas att vi tar fram de delar av deras politik som vi anser vara de väsentligaste. Det finns aspekter både i dessa delar och i delar vi inte tar upp, som vi inte delar med kamraterna i Chile, eller som vi anser vara oklara. Vi anser det inte vara av så stort värde att gå in närmare på dessa skiljaktigheter här, då många av de vi vänder oss till i denna presentation överhuvudtaget känner till mycket lite av LCC:s ståndpunkter och politik.

Två kongresser i Chile efter kuppen

På ett tidigt stadium efter kuppen gjorde LCC-kamraterna den bedömningen, att förutsättningen för att organisationen skulle kunna kämpa vidare och utvecklas i rätt riktning under denna svåra period som väntade, var att hela organisationen stod på en stabil politisk grund. Trots de väldiga svårigheterna och riskerna det innebar bestämde sig ledningen för att förbundet så snart som möjligt skulle initiera en demokratisk diskussion bland medlemmarna och den närmaste periferin inför genomförandet av en första kongress. Denna kongress genomfördes i mars 1974, ganska precis ett halvt år efter kuppen. På denna kongress antogs två viktiga resolutioner, organisationens program samt stadgar. Titlarna på dessa resolutioner är:

1. Unidad Populars 3 år i regeringsställning (3) och
2. Den fascistiska kontrarevolutionen och proletariatets uppgifter (4).

Nödvändigheten av att – under de svåra förhållandena, med nederlagets demoraliserande inverkan, det underjordiska arbetets hårda påfrestningar på medlemmarna etc, – hålla en demokratisk diskussion levande i förbundet, samt nödvändigheten av att fördjupa analysen av UP-perioden och mer konkret slå fast uppgifterna i kampen under den kommande perioden, gjorde att LCC ett år senare i början på 1975 höll ytterligare en kongress. På denna LCC:s andra kongress antogs följande resolutioner:

1. Mot den revolutionära generalstrejken (5)
2. Reformismens historiska misslyckande (6)
3. Om massarbetet (7).

Värderingen av UP-perioden

”Den som gör revolution till häften gräver enbart sin egen grav” lyder undertiteln, signerad Saint Just, i resolutionen ”Reformismens historiska misslyckande”. I detta dokument gör kamraterna en komprimerad tillbakablick på den chilenska arbetarrörelsens ärorika och blodbegjutna historia, från tiden då de första arbetar- och hantverksorganisationerna grundades och fram till Unidad Populars tillkomst.

Då de i dokumentet senare kommer över till Unidad Popular (UP), tar de först upp vilket sammanhang man måste se på UP, eller rättare sagt hur det starka stalinistiska chilenska kommunistpartiet (KP) såg på UP; som ett sätt att materialisera tesen om ”den fredliga vägen till socialism” eller appliceringen i Chile av de ”81 Kommunist- och Arbetarpartiernas” Moskvadeklaration (8). LCC nagelfar här KP:s teorier om den ”chilenska vägen”, eller som KP själv säger den ”antiimperialistiska, antimonopolistiska och agrara revolutionen med sikte på socialism” (9), vilken skulle genomföras genom att ”erövra en stabil majoritet i parlamentet”. LCC-kamraterna går här noggrant igenom KP:s tankar bakom denna revolution i ”etapper” och visar hur det var just denna teori som låg bakom UP:s tillkomst och det senare nederlaget för de chilenska massorna.

I samma dokument följer en noggrann analys av UP:s 3 år i regeringsställning, där man visar på hur UP:s parlamentariska illusioner mer och mer kommer i motsättning till arbetarklassens förväntningar på regeringen och till arbetarklassens mycket mer långtgående krav – omöjliga att tillfredsställa inom de borgerliga lagarnas ramar. UP:s eller åtminstone KP:s ambitioner att enbart föra kampen inom de borgerliga lagarnas råmärken framgår klart i ett citat av KP:s generalsekreterare Luis Corvalan (10) där han säger:

”Partierna i Unidad Popular har tagit på sig att förverkliga programmet, att genomföra de revolutionära omvandlingarna på de vägar som fastslås av Konstitutionen och de rådande lagarna eller de lagar som stiftats demokratiskt i landet.”

Kamraterna ställer här följande fråga: ”Men var UP:s projekt en ’möjlig’ strategi för socialismen, vilket deras ideologer och propagandister så ihärdigt framhåller? Var det möjligt för proletariatet att påbörja övergången till socialismen, utan att först ha gått segrande ur klasskampen, eller utan att ha erövrat ’hela’ den politiska makten? Skulle arbetarklassen ha kunnat bygga ett socialistiskt samhälle genom en gradvis process av politiska och ekonomiska förändringar, genom en följd av reformer av den juridiska-institutionella strukturen, vilka så småningom skulle medföra en ny typ av relationer inom det borgerliga samhället? Eller för att säga det med Allendes egna ord, var det möjligt att utveckla en ’…andra övergångsmodell till socialism… det första socialistiska samhället byggt efter en demokratisk, pluralistisk och frihetlig modell’ (dvs utan proletariatets diktatur)?

På den teoretiska nivån har marxismen gett ett rungande negativt svar på denna fråga. På det praktiska planet gav ’tiden och livet’ sitt tragiska och kategoriska svar den 11:e september 1973.”

En mer detaljerad genomgång av LCC:s värdering av UP-perioden gör vi inte här eftersom vi redan publicerat en hel del om detta.

LCC och folkmaktsorganen

Den chilenska arbetarklassens höga politiska medvetenhet och de avancerade former kampen antog under den förrevolutionära perioden, speciellt året innan kuppen, uttrycktes speciellt i utvecklingen av Cordones Industriales (Industribälten), Comandos Comunales (Stadsdelskommandon) och bland lantarbetarna i Consejos Campesinos (Lantarbetarråd). denna del av värderingen av UP-perioden är av allra största vikt för en förståelse av den chilenska klasskampens utveckling.

LCC:s analys visar att fram till oktober 1972 fördes massornas kamp främst genom fackföreningarna (förutom enstaka Självförsvarskommandon som MIR hade initierat i vissa slumområden). De fackliga strukturerna kunde fungera så länge kampen gällde ekonomiska krav och dagskrav som rymdes inom ramen för en respekt för den borgerliga rättsstatens lagar och institutioner. Men i och med den omfattande företagarlockouten i oktober förändrades situationen. De fackliga organisationerna var svarslösa. Utan större ledning, nästan spontant, började massorna att skapa nya organisationsformer som kunde svara mot reaktionens offensiv.

Inom industrin skapades Cordones Industriales som demokratiskt samlade alla fabriksarbetare inom samma industrisektor och samordnade aktionerna mellan olika fabriker. Som komplement organiserades andra folkliga skikt tillsammans med arbetarna i stadsdelskommandon – Commandos Communales. Dessa organisationsformer kunde utveckla arbetarnas initiativförmåga mot den reaktionära offensiven utan hänsyn till de borgerliga lagar och institutioner som sökte klavbinda arbetarna. Man bröt transport blockaden genom att beslagta lastbilar och andra fordon och organisera ett eget transport- och distributionssystem. När företagarna försökte lamslå fabrikerna ockuperade arbetarna fabrikerna och fortsatte produktionen i egen regi. När handeln ströps organiserade man en egen distribution och ett system av Folkbutiker. Mot de fascistiska banden skapade man egna självförsvarsbrigader.

När massorna på detta sätt hade slagit tillbaka den reaktionära offensiven fortsatte de ändå att organisera Cordones och Commandos. Regeringen och CUT (det chilenska LO) gjorde allt för att förmå arbetarna att lägga ned dessa kamporganisationer. Dessa regionala proletära enhetsfronter anklagades för att de splittrade arbetarrörelsen! För reformisterna och de fackliga byråkraterna utgjorde Cordones och Commandos ett hot mot den institutionella ordningen på vilken de byggde hela sin existens. Men för revolutionärerna var dessa organ en oerhörd framgång för massorna – frön till en arbetar- och folkmakt som alternativ till den borgerliga makten.

När reformisterna insåg att försöken att förstöra dessa frön till arbetar- och folkmakt antog man en ny taktik: att erkänna dem för att ge dem en annan innebörd. De skulle vara stödjepunkter för regeringen, helt och hållet underkastad dess ledning. De skulle bli bihang till den borgerliga statens verkställande makt. Men även denna manöver slogs tillbaka av massorna som krävde:

– att inte lämna tillbaka de fabriker som man exproprierat under lockouten.
– arbetarkontroll och arbetarstyre över industrin, sjukhusen, skatterna etc.
– definitivt avskaffande av de gamla kapitalistiska distributionsformerna genom att expropriera de större distributionsföretagen och ge JAP större befogenheter och inrätta folkbutiker och införa ransonering av en del nödvändighetsvaror (’Canasta Popular’, ’Folkkorg’).

De nya målsättningar som arbetarnas strider utvecklades efter och för vilka massorna samlades i Industribältena och Stadsdelskommandona innebar, som vi sagt tidigare, i själva verket ett förnekande av den borgerliga legaliteten. Det spontana sätt som ”bältena” och ”kommandona” organiseras på går därför klart utanför de administrativa indelningar inom vilka byråkraterna skickligt hade ansträngt sig att hålla arbetarklassen inspärrad och ersätter dessa med nya indelningskriterier, vilka framför allt tog hänsyn till den kämpande solidaritet hos de massor som befann sig inom ett och samma industri- och befolkningskomplex.

I motsats till CUT:s administrativa indelning (departement, kommuner, etc) som avgjordes av den borgerliga statens ’skiljedoms’-mekanismer, så organiserade ”bältena” och ”kommandona” massorna inte för att föra dem till ’förhandlingsbordet’, utan för att stärka stridsförmågan mot klass- fienden och förbereda dem för maktövertagandet. Men samtidigt som situationen krävde att man energiskt stimulerade och förberedde dessa organismer för att i spetsen för de folkliga massorna möta de oerhörda uppgifter som de hade framför sig, så stannade de politiska organisationer som främst ledde Industribältena upp på halva vägen och visade sin fullständiga oförmåga att nå upp till den nivå som omständigheterna krävde. Därför lyckades inte ’bältena’ och ’kommandona’ övervinna sin karaktär av embryonal makt, dvs de kunde inte utvecklas på regional och nationell nivå och ännu mindre förbereda beväpning av proletariatet och de folkliga massorna. Frånvaron av ett sant revolutionärt parti visade sig här i sin fulla styrka vara den största och den ödesdigra svagheten hos den kraftfulla massrörelsen som stod vid segerns portar.”

Situationen efter kuppen

I inledningen till den resolution som antogs på LCC:s första kongress som direkt efter kuppen tar upp denna fråga (12) säger kamraterna: ”Mer än en gång har det sagts, att strutsens politik inte överensstämmer med revolutionärernas. I detta sammanhang har Lenin vid ett tillfälle påpekat att ’….nederlaget inte är så farligt som rädslan för att ur nederlaget dra alla slutsatser…’ Om vi skulle stödja åsikten att det faktum att man erkänner motgångarna skulle framkalla nedslagenhet och försvaga kampviljan, vore vi revolutionärer utan värde.”

Till skillnad från nästan hela den övriga chilenska vänstern, stod det mycket snart efter kuppen klart för LCC att kuppen inneburit ett mycket djupt nederlag för de chilenska massorna i sin befrielsekamp och att uppgifterna i den fortsatta kampen nödvändigtvis måste utgå från detta faktum. Nederlagets omedelbara följd för arbetarklassen var att de i ett slag ”förlorat absolut alla ekonomiska, politiska och sociala landvinningar” (13).

UP-partierna i sin helhet – med MAPU undantaget under en tid ville hellre tala om ”tillbakagång” i kampen än nederlag och gjorde allt för att förhindra att några strömningar inom arbetarrörelsen tog upp och klargjorde djupet i nederlaget och framför allt att ha tolkningar om orsakerna till nederlaget (de lyckades också hindra MIR från att gå till djupet i dessa frågor). De var mycket väl medvetna om att breda sektorer inom arbetarrörelsen redan satte upp ledningarna för de reformistiska partierna och deras strategi och taktik som orsaken till det blodiga nederlaget.

LCC menade att då kuppen slagit sönder eller mycket hårt skadat samtliga massorganisationer: partier, Fickföreningar, Cordones, etc, och demoraliseringen av arbetarklassen och övriga förtryckta bredde ut sig, så måste uppgifterna under perioden efter kuppen i första hand bestå i att reorganisera arbetarnas alla kamporganisationer och påbörja en mobilisering av arbetarna i försvarskamp för sina mest elementära och omedelbara krav:

”Den revolutionära masslinjen måste stödja sig på formulerandet av agitatoriska paroller av demokratisk och övergångskaraktär, vilka gör det möjligt att isolera diktaturen och i kampen dra med alla de skikt, som är missnöjda med dess ekonomiska och repressiva politik. Genom att utnyttja varje missnöje, hur begränsat det än är, är det möjligt och nödvändigt att ena majoriteten av landets befolkning kring arbetarklassen och formera en omfattande och stark ’antifascistisk enhetsfront’..” samt att utveckla ”fasta och permanenta överenskommelser mellan alla revolutionära och klasskampsinriktade tendenser genom att utforma en enhetlig allianspolitik som inriktas på att stärka revolutionärernas ställningar och öka proletariatets stridbarhet” (14).

Denna senare form av enhet kallar kamraterna för den ’revolutionära enhetsfronten’. Under den första perioden efter kuppen kom LCC:s karakterisering av situationen och vilka uppgifter den ställde att helt skilja sig från det sätt MIR tog upp detta. LCC försöker också under denna period öppna en diskussion med MIR om detta, genom sin press i Chile.

Som ett exempel på MIR:s sätt att under denna period ställa uppgifterna i kampen tar kamraterna upp en diskussion med MIR kring deras Manifest från maj 1974: ”….den reaktionära och repressiva militärjuntans ekonomiska och politiska kris har skapat en mäktig motståndsrörelse. Folkets Motståndskommittéer, vilka nu också innefattar de kristna revolutionärerna, kan räknas i tusentals; i fabriker och slumområden, på storgods, kontor, gymnasier, universitet, etc ” (15).

Allmänt menar LCC att MIR:s syn på dessa frågor ”… visade sig i konstant undervärdering av tillbakagången i massornas kampvilja och organisering tillsammans med en övervärdering av viljan och möjligheten för dessa att ta itu med de uppgifter motståndet mot diktaturen ställer…. Vi menar att kamraterna missat de mest grundläggande aspekterna i en period som fortfarande är djupt präglad av ett stort nederlag för arbetarklassen och en förstärkning av den borgerliga kontrarevolutionens styrkor” (16).

LCC fortsätter polemiken mot MIR:s syn på uppgifterna idag: ”Aldrig tidigare har en borgerlig regering åtnjutit ett så djupt hat från arbetarklassens hjärtan, som diktaturen i Chile idag. Detta är helt riktigt. Likväl visar sig inte detta massiva hat och missnöje i ett motsvarande brett organiserat motstånd mot juntan… För att göra en korrekt bestämning av uppgifterna är det nödvändigt att utgå från en bedömning av vad som verkligen existerar och inte vad vi skulle vilja existerade… MIR lägger fram en katastrofvision av diktaturens utveckling, samtidigt som man gör en önskebeskrivning av massrörelsen, som möjligtvis kan ha ett agitatoriskt värde, men som inte har något politiskt värde. MIR föreslår en offensiv taktik i en period av nedgång i arbetarkampen. Detta är en avantgardistisk attityd, som på många sätt påminner om den som låg bakom krossandet av de revolutionära organisationerna i Brasilien. Det är en attityd som bara kan leda till att kampen mot juntan övergår till att bli ett krig på liv och död mellan MIR och juntan”(17).

LCC:s kritik av MIR:s ”önskebeskrivning” av situationen i motståndskampen har senare till viss del t o m anammats av MIR själva, men naturligtvis utan att dra de rätta slutsatserna av det.

Då LCC talar om skapandet av mer ”fasta och permanenta överenskommelser mellan alla revolutionärer och klasskampsinriktade tendenser”, gör de detta utifrån konkreta mål för utvecklingen av kampen. De säger: ”Vi anser det vara nödvändigt att resa paroller sons tar upp de mest elementära problem (generella löneökningar, mötesfrihet, etc) för att utifrån dessa paroller utveckla arbetarnas och folkets kamp. Men vi reser dom huvudsakligen inte för att via en direkt konfrontation med diktaturen och staten kämpa för dess förverkligande. Vi gör det för att vidareutveckla delstriderna, för att skapa förutsättningar för att varje dag dra in allt bredare sektorer i kampen mot och konfrontationen med diktaturen och kapitalet. Därför måste vi idag framför allt arbeta för att på så sätt skapa regelbundna och stabila strukturer för diskussion och utvärdering av de hittillsvarande striderna och för planeringen av nya kampformer. Dessa organisationer, som är nära lierade med det kampavsnitt där de utvecklas – både vad gäller de strider de leder och vad gäller de sektorer de organiserar och leder – är motståndskommittéerna” (18).

På vilket sätt har då LCC arbetat och vilka fler typer av kampformer föreslår LCC för att motverka uppsplittringen av klassen och åter ena den i kamp mot diktaturen tillsammans med andra förtryckta skikt i samhället? Juntans eller sektorers av borgarklassen ”återuppbyggnad av Chile” innebär ett försök till kapitalackumulation med en hög grad av kapitalkoncentration och höjning av vinsterna med hjälp av en oerhört drastisk utsugning av arbetarklassen. En sådan omstrukturering av ekonomin för att passa USA-imperialismen och de stora monopolens intressen, vilket det är fråga om, innebär ett behov av att helt kunna kontrollera arbetarmassorna och kunna krossa allt eventuellt motstånd. Förutom denna järnhårda kontroll av arbetarklassen är idag arbetslösheten och svälten de problem som värst drabbar arbetarklassen, med de massiva avskedandena, de mer än drastiska lönesänkningarna och prishöjningarna på nödvändighetsprodukter.

Arbetslösheten och svälten bekämpas idag på många olika sätt och LCC menar att det är av största vikt att ta upp denna kamp vid de stora fabrikerna och att de legala fackföreningarna är en organisation inom vilken det går att på ett massivt sätt ta upp kamp idag, trots juntans försök att kontrollera dessa helt. Men här har också både för LCC och andra de gemensamma matsalarna för arbetslösa och arbetslösas barn spelat en roll för att samla offren för juntans ekonomiska politik i ett minimum av organiserat arbete. Därmed inte sagt att de gemensamma måltiderna i Chile idag alltid fyller den funktionen. Avgörande krav att idag ta upp i kampen för diktaturens störtande, menar LCC vara försvaret av de demokratiska och mänskliga rättigheterna och ett ständigt avslöjande av diktaturens dagliga och brutala brott mot dessa.

Här är kampen för frigivandet av de politiska fångarna och för förbättringar av deras situation i fängelserna av stor vikt.

Inom ramen för en kamp för de demokratiska rättigheterna inkluderar kamraterna kampen för pressfrihet, mötesfrihet, för offentliga rättegångar, för borttagandet av undantagstillståndet, etc.

Kring alla dessa frågor måste det idag organiseras upp ett arbete och en mobilisering. LCC-kamraterna menar att detta inte är tillräckligt. Idag liksom alla andra dagar måste en revolutionär organisation hela tiden i varje kampavsnitt hålla de strategiska målsättningarna i kampen levande, dvs att hela tiden visa framåt på och försvara den antikapitalistiska och socialistiska karaktären av kampen.

I en nederlagssituation som denna, då arbetarklassen är mycket försvagad och uppsplittrad, gäller det för alla revolutionärer att inte dras med i denna allmänna tillbakagång utan som Trotskij säger ”avancera mot strömmen” och på det ideologiska planet försvara de tidigare dyrköpta erfarenheterna för att de ska komma till användning i de framtida konfrontationerna.

Att man menar att kampen bör inriktas på det perspektivet och kring den centrala långsiktiga parollen: ”FÖR EN ARBETARNAS OCH FOLKETS REGERING”, bygger på en socioekonomisk analys av det chilenska samhället kombinerat med de erfarenheter de chilenska arbetarna gjort under de tidigare framgångsrika perioderna.

Karakterisering av juntan

Vi skall avslutningsvis helt kort nämna hur LCC karaktäriserar militärjuntan i Chile.
Man har betonat att en sådan karakterisering av juntan inte är någon intellektuell ordlek, utan en uppgift som syftar till att lära känna fiendens väsen, för att på bästa sätt kunna bekämpa denna. Bl a för att bestämma detta har LCC genomfört två kongresser och skrivit många artiklar i sin press. Vi kan därför inte här gå in på hela den analysen. Vad vi ändå vill göra är att titta lite närmare på vad LCC kommit fram till vad gäller vilken typ av regering landet har.

Kamraterna i LCC är klara över att juntan inte är fascistisk om man använder begreppet på samma sätt som på 30-talet i Europa. Framför allt är den chilenska bourgeoisin oförmögen att utveckla en politik som är självständig gentemot imperialisterna och som skall genomföras på deras bekostnad. Samtidigt uppvisar juntans politik många drag som liknar de fascistiska staternas på 30-talet med den skillnaden att man baserar sig helt på de militära styrkorna och saknar civila styrkor av någon omfattning. Denna militärdiktaturs speciella drag försöker man teckna med begreppet militärfascistisk diktatur”.

Att resten av Fjärde Internationalen inte använder detta begrepp beror på att det anses kunna skapa förvirring om juntans karaktär. LCC:s isolering i en svår underjordisk situation försvårar givetvis en internationell diskussion i denna och andra viktiga frågor som t ex enhetsarbete men vi vet att kamraterna håller på att precisera sina ståndpunkter.

Henrik Janbell

Henrik Janbell befann sig i Chile vid kuppen 1973. Sedan återkomsten till Sverige har han arbetat med Chilekommittén och latinamerikanska flyktingar.

Material om Chile

Den här genomgången beskriver naturligtvis endast en del av LCC:s ståndpunkter och politiska arbete. En hel del material om och av LCC finns nu dessutom tillgängligt på svenska. Vi vill nämna följande:

”LATINAMERIKA: vänd nederlaget till seger”, Rött Forum nr. 11, juni -75.
”MIR och det aktuella läget i den chilenska klassklasskampen”, ur LCC:s Utlandsbulletin nr. 3.
”OLAS, en förebild?”, ur LCC:s Utlandsbulletin nr. 3.
”UP i CHILE, gamla illusioner och nya”, Rött Forum nr. 14, januari -76.
”CHILE, CHILESOLIDARITET, om KAF, LCC och Fjärde Internationalen”, utgiven av chilekommittéaktivister från KAF i Stockholm.
Dokument från Chile1, ”Den fascistiska kontrarevolutionen och proletariatets uppgiften>, resolution från LCC:s 1:a kongress.
Dokument från Chile2, ”Reformismens historiska nederlag”, resolution från LCC:s 2:a kongress.
Dokument från Chile3, ”Mot den revolutionära generalstrejken”, resolution från LCC:s 2:a kongress.

Noter
(not 11 och 19 ej med i artikeln)
1. ”Reformismens historiska nederlag”, dokument från LCC, publicerat i serien Dokument från Chile.
4. Dokument från Chile nr. 1
5. Dokument från Chile nr. 3
6. Dokument från Chile nr. 2
7. Finns ej på svenska. Publicerat i Combate nr. 13
8. Dokument från Chile nr. 2
9. Dokument från Chile nr. 2
10. Dokument från Chile nr 2
12. Dokument från Chile nr. 2
13. Om massarbetet, se Combate nr. 13
14. Dokument från Chile nr. 1
15. ”Latinamerika – vänd nederlagen till seger”, Rött Forum nr. 11
16. Samma som ovan
17. LCC:s utlandsbulletin nr. 3, februari 1974
18. ”Latinamerika – vänd nederlagen till seger” 20. Dokument från Chile nr. 3
20. Dokument från Chile nr. 3

Från Fjärde Internationalen 6/76

Chile – vilket motstånd

Att försöka beskriva motståndet i Chile idag leder lätt till en känsla av att jaga sin egen skugga.

Det är uppenbart att juntan är isolerad i Chile. Kanske mer än någonsin tidigare. Under de dryga tre år som gått sen kuppen har stora delar av de sociala skikt som i början stödde juntan – fr a bland de som politiskt artikulerade sig genom det Kristdemokratiska partiet (DC) – i allt högre grad direkt drabbats av den ekonomiska krisen och i olika former vänt sig mot juntans politik. Eller delar av den.

Samtidigt har något av den skräck och rädsla som den våldsamma repressionen gav upphov till börjat släppa. Folk pratar mer öppet. Den isolering som följde av skräcken börjar luckras upp.

Det råder ingen tvekan om att juntans sociala bas har minskat drastiskt sedan september 1973.

Det är också uppenbart att det finns ett motstånd i Chile. Men att göra en konkret beskrivning av detta motstånd; att analysera dess karaktär, peka ut de viktigaste tendenserna och söka konkretisera dess perspektiv, känns ändå näst intill hopplöst.
För att tala med Strindberg: ”Den är som ålen. Tar man åt huvet får man fatt i stjärten – ifall man får fatt i’n.”

Naturligtvis beror det på svårigheterna att få tag i information. Censuren är effektiv på alla nivåer. Repressionens effektivitet och de krav det ställer på ett strikt underjordiskt arbete från partiernas sida gör att informationen rör sig långsamt även inom partierna. Det tar lång tid för information från en del av landet att komma till en annan – det är svårt att centralisera informationen och skapa sig en övergripande bild av läget.

Motståndskommittéerna – motståndets verkliga grundval

Men det är ändå inte det främsta hindret. Vad som gör att man kommer att känna sig som en ålfångare är istället detta:

”Tusentals motståndskommittéer byggs underjordiskt upp över hela landet – på fabriker, jordbruk, universitet, skolor, gruvor m m. Inom dessa motståndskommittéer kämpar medlemmar i UP-partierna, MIR-anhängare, progressiva kristna och breda folkliga sektorer utan partitillhörighet sida vid sida till försvar av massornas levnadsnivå och för att upprätta de demokratiska rättigheterna. Under kampens gång kommer motståndskommittéerna att samordnas till en enad nationell motståndsrörelse och skapa en folkets revolutionära armé, den kraft som slutgiltigt kommer att krossa borgarklassens militärapparat och garantera ett socialistiskt Chile.” (1)

Dvs den uppfattning om vad motståndet i Chile är – fr a som den framställts i Chilebulletinen.
– Men, det här citatet är ju gammalt! Det skrevs för två år sedan, utropar någon. ”Idag har vi en mycket mer realistiskt uppfattning om läget”.

Fan tro’t. Så här skrev Chilebulletinen i det sista numret före Chilekommitténs förra kongress:

”Till stor del initieras eller organiseras detta motstånd av de s k motståndskommittéerna. Dessa omfattar upp till sju (!) personer och organiseras underjordiskt från basplanet på arbetsplatser och inom bostadskvarter (É) Motståndskommittéerna utgör basenheten inom den folkliga motståndsrörelsen och har som sådana såväl politiska som militära uppgifter. (…) Motståndskommittéerna är öppna för såväl partilösa som för medlemmar ur vänsterpartier och Kristdemokraternas vänsterflygel. Många – också kommunister och kristdemokrater – har anslutit sig till motståndskommittéerna i den aktiva kampen mot militärdiktaturen. Den enhet som ännu inte kunnat uppnås på partinivå kommer alltså många gånger till konkret uttryck på basnivå genom motståndskommittéerna och deras arbete.” (2)

Och så här stod det i nummer 5/76:
”Motståndskommittéerna organiseras inom fabriker, jordbruk, slumstäder, skolor och universitet. I frånvaro av en enad vänsterfront är de motståndets verkliga grundval i kampen mot Pinochets militärdiktatur. Bakom motståndskommittéerna står främst MIR, MAPU, Kristna Vänstern och sektorer ur Socialistpartiet, men de stöds i praktiken av medlemmar ur alla de chilenska vänsterpartierna och även av medlemmar i Kristdemokratiska Partiets demokratiska vänster. Till motståndskommittéerna sluter sig också många juntamotståndare som inte är medlemmar i något parti,” (3)

…och början till Folkets Revolutionära Armé?

Det finns också med passusar i de senare artiklarna som tar upp andra uttryck för motståndet än motståndskommittéerna. Företeelser som folkliga matsalar, mödracentra, idrottsklubbar, fackföreningar, verkstäder för arbetslösa nämns bl a. Men någon tvekan om att det organiserade motståndet är detsamma som motståndskommittéerna råder det inte. Uppfattningen om hur motståndet utvecklas är densamma. Även om man nu accepterar att det kanske inte har skett en utveckling av motståndskommittéerna av den omfattning som först gjordes gällande, så råder det ingen tvekan om att det är så det kommer att bli. Det som inte var sant igår kan bli det imorgon.

Det är den föreställningen om motståndets utseende man måste brottas med och komma förbi för att förstå vad motståndet är i Chile idag. Det hjälper inte så mycket att det i de senaste numren av Chilebulletinen publicerats reportage från Chile som försöker beskriva de olika formerna för motståndet och under vilka villkor det utvecklas (4). För trots att motståndskommittéerna knappt nämns i dessa reportage så bryter de heller inte med föreställningen om att det verkliga, det organiserade motståndet, det som ger perspektiv för kampen, är det som utvecklas av motståndskommittéerna. Det är motståndskommittéernas utveckling som är bestämmande för hur de övriga formerna kommer att utvecklas; dessas betydelse ses helt i förhållande till motståndskommittéerna.

Kanske är det en personlig tolkning. Men det faktum att motståndskommittéernas roll, som de tidigare beskrivits, aldrig någonstans direkt och öppet ifrågasätts gör att den vision om motståndets utveckling som de skapat – utanför Chile är det kanske bäst att tillägga – finns kvar.

Det är det som gör försöket att beskriva motståndet till en ålfångarliknande sysselsättning. Tar vi åt matsalarna får vi fatt i motståndskommittéerna. Tar vi åt fackföreningarna får vi fatt i motståndskommittéerna.

Men lika lite som ålens stjärt är detsamma som dess huvud, lika lite är motståndskommittéerna detsamma som motståndet. Att begreppet motståndskommittéer fått denna genomslagskraft har naturligtvis att göra med den intensiva propagandan, men fr a måste det förstås utifrån den strategiska uppfattning som ligger bakom:

”Under kampens gång kommer motståndskommittéerna att samordnas till en enad nationell motståndsrörelse och skapa en folkets revolutionära armé, den kraft som slutgiltigt kommer att krossa borgarklassens militärapparat och garantera ett socialistiskt Chile.”

Det är MIRs strategiska uppfattning som här kommer till uttryck; det förlängda folkkriget vilket idag reser uppgiften att bygga en folkets revolutionära armé med motståndskommittéerna som bas.

Syftet med den här artikeln är nu inte att diskutera MIRs strategiska uppfattningar.
Men den tyngd med vilket begreppet motståndskommittéer lanserades ligger just i dess anknytning till denna strategiska uppfattning; och har därför avgörande betydelse för de föreställningar om vad motståndet är som vi måste bryta oss igenom för att kunna närma oss en beskrivning av det verkliga motståndet.

Visserligen har motståndskommittéerna senare kommit att beskrivas på många olika och motsägelsefulla sätt vars slutsumma är att de helt enkelt är sammanslutningar av människor som ger varandra ömsesidigt stöd, diskuterar och kanske försöker sprida propaganda. Om vi utgår från den tolkningen så är det inga problem. Motståndskommittéerna skulle då helt enkelt vara ett samlande namn på grupper av helt olika karaktär och med helt olika inriktning. Med den beskrivningen förlorar motståndskommittéerna helt den betydelse de tidigare getts.

Vi menar att det är riktigt.

Vi menar att för att förstå skeendet i Chile och motståndets utveckling så måste motståndskommittéerna avmystifieras helt och hållet. Pascal Allende, MIR:s generalsekreterare, beskrev motståndskommittéerna så här i en intervju i Costa Rica i våras:

”Det finns fortfarande inte självständiga kommittéer, därför att partierna (som initierar dem) arbetar fr a inom de avantgardistiska sektorerna. Jag skulle vilja säga att många av motståndskommittéerna fortfarande är mycket beroende, de har mer karaktären av stödgrupper (till partierna). Och att de först nyligen har börjat penetrera massrörelsen.” (5)

Och om partierna sa han:

”Alla organisationer – några mer organiserade, andra mer försvagade – existerar som organiserad kraft fr a inom det revolutionära avantgardet. Det finns inga massorganisationer i den meningen att de har en organiserad kader som är närvarande inom breda arbetarsektorer. Den som påstår motsatsen ljuger. Några finns mer, andra mindre i form av avantgardistiska kärnor (nucleos). Ännu har vi inte nått de styrkeförhållandena mellan den dominerande klassen och arbetarna, inte heller den nivån av reaktivering, av svängning av tillbakagången, som skulle tillåta reorganisera partierna på ett omfattande sätt inom mer omfattande sektorer av massan.” (6)

Det är en realistisk beskrivning. Tar man sin utgångspunkt i den har man mycket större möjligheter att förstå vad som idag är motståndet i Chile och vilket perspektiv det har.
Men så länge inte MIR – och dess eftersägare i Sverige – öppet bryter med sitt strategiska schema, och den roll motståndskommittéerna där ges, så kommer det att – pga den genomslagskraft denna uppfattning haft – finnas en risk för att uppfattningen om motståndet som detsamma som motståndskommittéerna kommer att leva kvar. En uppfattning där verkligheten anpassas till strategin och inte tvärtom. Och så länge kommer det också att finnas en grund för demoralisering och besvikelser. En demoralisering som redan idag uttrycks av många chilenska kamrater: ”I Chile är allting slut”, säger de. ”I Chile finns ingenting”.

Den typen av demoralisering är baksidan av samma mynt där de osanna proklamationerna om motståndets framgångar är framsidan.

För de har fel.

Visst finns det ett motstånd i Chile. Det har t.o.m. skett en märkbar reaktivering av det under det senaste året. Men det motståndet har ingenting att göra med de beskrivningar av motståndet som vi citerade tidigare. Det är inte ett motstånd där ”motståndskommittéerna utgör grundvalen”. Det är t.o.m. tveksamt i vilken grad partierna har del i det.
Det är ett motstånd som fr.a. är mer eller mindre spontana reaktioner på den eländiga situationen som juntan tvingat människorna att leva under. Reaktioner som har börjat artikulera sig i olika former.

De folkliga matsalarna och verkstäderna för arbetslösa är två former. Genom dem har några av de mest näraliggande problemen börjat angripas; hungern och arbetslösheten som är störst i de fattiga arbetarkvarteren.

Matsalarna och verkstäderna är inga enhetliga företeelser. De flesta av dem är beroende av olika kyrkliga organisationer. Många är uttryck för ett rent biståndsarbete från kyrkans sida – sådant det alltid utövats av kyrkan; välgörenhet för att köpa själar.

Andra fungerar som något mer än ett ställe där man kan få ett mål mat eller där man kan utföra något slags arbete; som mötesplats, som fora för diskussion; som element som bidrar till att bearbeta isoleringen och uppsplittringen. Och därigenom återge något av det självförtroende som kuppen trasade sönder.

Det finns andra liknande exempel. Det genomgående positiva med dem är just detta att de bryter isoleringen; att de tillåter folk att börja tala med varandra. Och kanske börja göra något tillsammans.

Men det viktigaste motståndet är det som utvecklas av arbetarklassen. Det som utvecklas där arbetarna finns på fabriker och i fackföreningar.

Det är arbetarklassen som är den centrala kraften i all opposition mot juntan. Det är dess reaktivering som bestämmer hur motståndet mot juntan ser ut.

Och det är också här, på fabrikerna och inom fackföreningarna, som reaktiveringen – utvecklingen av motståndet – främst stått att finna under den senaste tiden.
Den här artikeln har inte ambitionen att beskriva läget i Chile i ett övergripande perspektiv. Den är istället begränsad till frågan om reaktiveringen inom den chilenska arbetarklassen.

Fackföreningen – arbetarnas organisation

Det var mot de fackliga organisationerna och vänsterpartierna som juntan riktade huvudelden den 11:e och därefter. CUT (det chilenska LO) förbjöds, tusentals fackliga ledare och militanter mördades, fängslades eller tvingades i landsflykt. Genom en serie olika bestämmelser stympade juntan den chilenska fackföreningsrörelsen.
Förhandlings- och strejkrätten upphävdes, mötesfriheten inskränktes och fackliga val – liksom alla typer av val – förbjöds. Allt detta som ”övergångsåtgärder”, enligt juntan. Men ”övergångsåtgärderna” har dröjt kvar till nu. Och de tenderar att bli permanenta inslag genom de nya lagförslag som juntan har presenterat.

Men fackföreningarna som sådana, som organisationer förbjöds inte. Något vi lätt skulle kunna tro pga den totala avsaknaden av analyser om arbetet i fackföreningarna i den chilenska vänsterns propaganda.

Fackföreningarna har minskat i antal. Försiktiga bedömningar antyder att endast hälften av fackföreningarna och förbunden fortsätter att fungera. På landsbygden har resultatet blivit än mer förödande. Där har de lokala fackföreningarna krossats nästan helt.
Som ersättning för fria fackliga val gäller dekret 198, som säger att vakanser (dvs när någon fängslas, mördas, tvingas i landsflykt eller i enstaka fall dör en naturlig död) i den fackliga ledningen ska fyllas av den längst anställde på företaget. Om det uppstår vakanser på förbundsnivå, utses ersättaren av juntan.

Många av de fackliga ledarna på olika nivåer idag är samarbetsmän, tillsatta av juntan. Men långt ifrån alla. Många fackliga ledare som valdes till sina poster före kuppen fick sitta kvar. Främst gäller det naturligtvis de som inte var organiserade i något vänsterparti, fr a många kristdemokrater. Men det finns också flera – inte bara enskilda – exempel på medlemmar ur UP-partierna som kunde bli kvar på sina poster efter kuppen.

Det är dessutom inte omöjligt att dekret 198 till viss del kommit att gynna de reformistiska arbetarpartierna; att gamla medlemmar i kommunistpartiet och socialistpartiet som varande de längst anställda på företagen blivit insatta i den fackliga ledningen efter kuppen.

Men trots stympningen av fackföreningarna och trots förändringar i den fackliga ledningens sammansättning tyder allt på att de chilenska arbetarna fortfarande upplever fackföreningarna – de organisationer som tillåts fortsätta – som sina egna organisationer.

En faktor som underlättat reaktiveringen inom fackföreningarna och som fungerat som ett sammanhållande element när de naturliga fackliga uppgifterna omöjliggjorts, har varit den mycket bredare sociala betydelse – i jämförelse med Sverige idag – som fackföreningarna har i Chile. Och Latinamerika överhuvudtaget.

Fackföreningarna har inte bara varit klassens kamporganisation. Det har varit den som stått bakom idrottsevenemang, kulturella tillställningar, danser och fester etc. Fackföreningslokalen har varit en central punkt – en självklar mötesplats. Arbetarfamiljens flesta aktiviteter har varit centrerade kring fackföreningen.

Den typen av aktiviteter kunde till stor del fortsätta även efter kuppen. Rättare sagt var det väl den enda typen av aktivitet som alls kunde fortsätta. Men det var tillräckligt för att ge en viss kontinuitet åt fackföreningarna. De sociala aktiviteterna gav ett fortsatt liv åt fackföreningarna. I allt större utsträckning har dessa aktiviteter också kommit att delvis upphäva mötesförbudet och istället kommit att fungera som kamouflage för vanliga fackliga möten.

En möjlighet att konkretisera och artikulera de diskussioner som började i skydd av en fotbollsmatch eller en folkmusikafton gavs i slutet av förra året då juntan – övertygad om sin styrka – tillät att dess förslag på ny arbetslagstiftning och socialförsäkringslagstiftning sändes ut på remiss till de fackliga organisationerna. Juntan tillät t o m att det ordnades stormöten och i vissa fall studiecirklar för att studera och diskutera förslagen… Efter ett samlat tryck från fackföreningarna tillät också juntan att tiden för diskussionerna förlängdes med mer än det dubbla.

För första gången sedan kuppen blev det möjligt för fackliga ledare från olika håll att träffas i stormöten. Möten med upp till tusen deltagare organiserades. Och dessa hade i sin tur förberetts av mindre lokala möten och av studiecirklar. Detta gav också en legal form för att genomföra diskussioner som gick långt utanför de ramar juntan tänkt sig skulle gälla. Såväl arbetslagen som socialförsäkringslagen är ju direkt relaterade till arbetarnas konkreta situation och till frågan om hur de akuta problemen bör lösas. Vad var då naturligare att diskutera än de konkreta problemen och vilka lösningar de krävde?
Istället för att, som juntan trodde, vinna politiska poäng genom sitt ”demokratiska” förfarande, hjälpte remissdiskussionerna till att slå undan spärrar för den fortsatta reaktiveringen. Klassammanhållningen stärktes. Att kunna mötas i stora församlingar och föra kollektiva diskussioner bidrog till att återföra något av självkänslan och förmågan att agera som klass.

Juntans lagförslag avslogs enhälligt av fackföreningarna. Men när synpunkterna på lagförslaget postades till arbetsministeriet så innehöll kuvertet inte bara dessa synpunkter. Många fackföreningar passade på att föra fram åsikter om de andra frågor som diskuterades i samband med lagförslagen. Frågor som rörde den ekonomiska situationen i stort; lönerna, arbetslösheten, de fackliga rättigheterna etc.

Av lättförståeliga skäl är breven oftast skrivna i hövlig, nästan underdånig ton; ”Vi är medvetna om de svårigheter som landet nu genomlider och vi litar på regeringens ansträngningar.” Men skalar man av de hövliga fraserna så står ändå kraven där ganska klart. Först och främst är det synpunkter på att den löneminskning arbetarna varit underkastade hela tiden sedan kuppen måste brytas. Sen kommer kraven på förhandlingsrätt. Vissa fackföreningar gick längre och krävde också mötesrätt och rätten att få välja sina egna fackliga ledare. Äter andra krävde strejkrätten tillbaka.

Eftersom breven skickades till arbetsministeriet blev de inte allmänt kända. De allra flesta av dem och de synpunkter de framförde stannade innanför ministeriets väggar. Men inte alla.

För samtidigt med remissdiskussionerna kring juntans lagförslag började det dyka upp allt fler brev från olika fackföreningar i juntatidningen La Tercera’s fackliga spalt. Spalten användes tidigare fr a för att försvara och ”förklara” juntans ekonomiska och fackliga politik. Men under 1975 börjar innehållet i den fackliga spalten att förändras. Från att ha riktat sig mot arbetarna för att få dem att ”förstå”, så kom den allt mer att riktas mot juntan för att få den att ”förstå” arbetarnas problem. Kopior av de brev som skickades till arbetsministeriet började nämligen skickas också till tidningarna, till den fackliga spalten i La Tercera och till den av kristdemokraterna dominerade veckotidningen La Ercilla. De krav som de fackliga organisationerna riktade till arbetsministeriet började bli kända för en bredare publik. Publiceringen av breven gjorde det lättare för andra arbetare att kräva av sina fackledningar att skriva liknande brev och skicka dem till tidningarna.

Strejker och brev

Gör man en genomgång av Boletin Informativo (som publiceras av den ”antifascistiska solidaritetskommittén för det chilenska folket” i Havanna och som har tillgång till de flesta chilenska tidningar och de chilenska vänsterpartiernas publikationer) finner man att det just är genom den här formen av petitioner och brev som den fackliga reaktiveringen tar sig uttryck. Och inte bara den fackliga reaktiveringen, utan motståndet överhuvudtaget.

Det finns enstaka exempel på strejker. I september förra året genomfördes t ex gruvarbetarna i El Salvador en sammanhängande fyratimmarsstrejk och därefter åtta halvtimmarstrejker för att tvinga företaget att återanställa några fackliga ledare som avskedats. I mars i år gick arbetarna i den stora koppargruvan Chuquicamata ut i en kortare strejk på 20 minuter för att företaget vägrat betala ut den årliga bonusen.
Det finns andra exempel, även om de ännu inte är många. De flesta av dem har naturligt nog genomförts av arbetarna på de stora industrierna eller gruvorna.

Men strejker är alltså undantag. Den vanligaste formen är brev, petitioner och uppvaktningar av olika slag. Det är de former som är möjliga idag med hänsyn till repressionen.

Men det är inte enbart lönekrav från begränsade arbetargrupper som dessa brev och petitioner idag gäller. I allt högre grad har det blivit kring de övergripande frågorna om de fackliga rättigheterna som kravet ställts.
För att ta några exempel:

I december skickade de 1 000 delegater (representanter för 350 000 arbetare) som samlats i södra Chile för att diskutera juntans förslag till ny socialförsäkringslagstiftning brev med krav på att den ekonomiska politiken förändras, att fria fackliga val måste få hållas och att regeringen aktivt söker lösningar på arbetslöshetsproblemet.

I februari skickade koppararbetarförbundet och metall- och stålarbetarförbundet ett av sina många brev med krav på att dekret 198 måste upphävas – dvs att juntan tillåter fria fackliga val.

I april skickade 120 olika fackliga organisationer ett brev där de samtidigt som de avvisar det nya förslaget till socialförsäkringslag ställer krav på att de fackliga friheterna återupprättas.

Höjdpunkten på den här typen av brevväxling nåddes i somras, då presidenterna i de tio största fackförbunden i Chile skickade ett långt brev till juntan. Brevet gör dels en analys av situationen för en normal chilensk arbetare idag och reser därefter ungefär de krav som kommit fram i de tidigare breven. De tio undertecknarna är just de av de fackliga ledare som juntan försökt söka stöd hos, som, trots att flera av dem stödde kuppen när den kom, har en reell arbetarförankring. I och med deras brev har t o m flera av dem som juntan betraktat som sina agenter inom arbetarklassen vänt sig emot juntan, pressade av basmedlemmarna inom deras organisationer.

Minimilön – en fjärdedel av existensminimum

Betydelsen av brevet visas också i det att juntan går i svaromål. Men på juntans svar följer ännu ett brev från ”de tio”. Brevväxlingen avslutas med ett kort brev från juntans arbetsminister där han helt kort konstaterar att han mottagit det andra brevet och lagt det till handlingarna.

Men viktigast för reaktiveringen av fackföreningarna var det faktum att hela denna brevväxling publicerades i sin helhet. Den kom därigenom att utgöra utgångspunkten för nya diskussioner inom fackföreningarna; diskussioner som i sin tur ledde till nya brev och nya petitioner till juntan.

Betydelsen av brevet kan motivera en lite mer omfattande genomgång av dess innehåll.
Den analys av den chilenska arbetarens livssituation som inleder det första brevet visar att den absoluta minimiinkomsten idag måste ligga på mellan 1 700 och 1 800 pesos. Mot detta ställs den inkomst som hälften av de chilenska arbetarna idag uppbär: 431 pesos.

Den nödvändiga minimilönen räknas ut utifrån en lista på de mest nödvändiga baslivsmedlen – men där inte sådana varor som kött, kaffe, mjölk och drycker finns medräknade. Enbart kostnaderna för dessa baslivsmedel uppgår för en trebarnsfamilj till drygt 950 pesos – dvs det dubbla mot vad hälften av de chilenska arbetarna tjänar. Till detta kommer hyra, resor, kläder, hygien etc. Dessutom, påpekar ”de tio”, uppgår arbetslösheten till 20 procent. Och till dessa kommer ytterligare 10 procent som är anställda inom det av juntan hårt propagerade ”sysselsättningsprogrammet” (Empleo minimo), som har ännu sämre förhållanden än övriga arbetare; inga som helst sociala förmåner, ingen som helst trygghet i anställningen, ingen som helst rätt till facklig organisering etc.

De tio fackföreningsledarnas tes är att juntans fackliga politik hittills kan delas upp i två faser.

Den första fasen, som genomfördes i ”den nationella säkerhetens namn” och enligt regeringsdeklarationen endast var av övergående karaktär, syftade till att paralysera den fackliga rörelsen genom en hel serie förbud och restriktioner; upplösningen av CUT, mötesförbudet, strejkförbudet, förhandlingsförbudet etc.

Den andra fasen – som fortfarande pågår – innebär att de ”övergående” inskränkningarna permanentas plus genomförandet av reformer som ”tenderar att helt försvaga och upplösa den fackliga rörelsen”. De reformer ”de tio” syftar på är fr a förslaget till ny arbetslagstiftning, socialförsäkringslagstiftning och lagar som har att göra med skötseln av fonder för utbildning som baseras på avgifter från arbetarna.

Brevet slutar med en begäran om att dekret 198 ska upphävas och att regeringen tar de synpunkter som kommit fram i diskussionerna inom de fackliga organisationerna i beaktande vid det vidare utarbetandet av ny arbetslagstiftning och ny socialförsäkringslagstiftning. ”Vi har information”, säger brevet, ”som pekar på att dessa synpunkter är av stort tekniskt värde och att de i många avseenden innehåller allvarlig och grundläggande kritik av de förslag som regeringen lagt fram”.

”Ännu en gång begär vi”, säger ”de tio” om dessa krav. Det är de krav som kommit fram i de flesta uttalanden som dessa fackliga ledare gjort under de senaste två åren.
Till dessa ”gamla” krav läggs också förslag om att i ett övergångsskede – tills förhandlingsrätten återinrättats – de s k ”comisiones tripartitas” (trepartskommissioner), som regeringen införde efter kuppen för att reglera förhandlingar mellan fackföreningarna och arbetsköparna, ska effektiviseras och att minimilönen höjs samt att dess beräkningsbas förändras.

”Trepartskommissionerna” ska, enligt juntadekretet, bestå av en representant för fackföreningen, en representant för arbetsköparna och en representant för regeringen. Dess uppgift är att studera inkomna förslag och lägga fram ett gemensamt förslag som slutligen regeringen – dvs juntan – har att ta ställning till. ”Trepartskommissioner” har bildats – även om det inte skett i någon större utsträckning. Och de som har bildats har knappast fungerat.

Så här uttrycker sig t ex Carlos Garrido, en fackföreningsledare från pappersmonopolet ”La Papelera” (känt i Sverige genom Markaryddemonstrationen) i juni i år om ”trepartskommissionernas” effektivitet:

”Dagarna gick, och veckorna och månaderna… Nu befinner vi oss redan i juni 1976 och vi väntar fortfarande på att regeringen ska säga ja eller nej till vad kommissionen kom fram till i slutet av oktober 1975.” (9)

Effektiviseringen av ”trepartskommissionerna” ska fr a ske genom en på förhand klart begränsad tidsperiod för dess arbete.

Men det klargörs i brevet att detta bara kan vara en övergångsform tills de traditionella förhandlingsrättigheterna som, betonar brevskrivarna, har en lång historia i Chile – återinförts.

Minimilönen måste justeras så att de åtminstone motsvarar vad som krävs utifrån de beräkningar om levnadskostnaderna som de presenterat tidigare i brevet. Dessutom, menar de, måste justeringarna av lönen genomföras inte som hittills utifrån konsumtionsprisindex, utan utifrån prisökningarna på de basvaror som finns med i den ”canasta populan; – dvs listan med baslivsmedel – som de tidigare presenterat. Detta därför att prisökningen på livsmedel är större än prisökningarna i allmänhet. Och att det officiella konsumtionsprisindex därför inte mäter den verkliga kostnadsökningen för en arbetarfamilj.

”Detta är elementära och minimala krav” säger brevskrivarna innan de avslutar brevet med de vanliga hövliga fraserna.

Som motivering för kraven för de fackliga ledarna fram risken med att den fackliga rörelsen helt ska paralyseras, men också att juntans politik idag skapar ett klimat av klasskamp som kan utnyttjas av de ”totalitära riktningar som tidigare dominerade fackföreningarna”!

Det sista sägs nästan i hotande ordalag: den nuvarande politiken leder till att de olika sociala klassernas intressen delas upp definitivt, utan att arbetarna får några som helst möjligheter att delta i beslutsprocesserna; så om inte de förändringar som vi föreslår genomförs kan vi inte ta ansvar för vad som kommer att hända.

”En liten reducerad grupp fackliga ledare”

Den 25 juni besvarar arbetsministern brevet. Det är ett ytterst kortfattat svar som går ut på att ”de tio” inte vet någonting om den verkliga situationen i landet. ”De tios” brev uttrycker en total brist på kännedom om den arbetarpolitik regeringen utvecklar till fördel för Chiles arbetare, skriver arbetsministern. ”Tillämpningen av denna politik har inneburit en harmonisk tillämpning av viktiga åtgärder inom det sociala området som skapat en tilltro till regeringen hos landets viktigaste sektorer och helt säkert hos arbetarna, som dag efter dag ger sitt stöd och erkännande till den nuvarande regeringen, något som i sin tur stimulerar dess beslutsamma och patriotiska handlande.”

Vidare skriver han att det knappast är ”de tios” – ”en liten reducerad grupp fackliga ledare, heterogena sinsemellan, som bara representerar vissa mycket begränsade sektorer” – sak att yttra sig om dessa frågor.

Ungefär en månad senare – den 21 juni – svarar ”de tio”:

”Strikt talat, herr minister, är vi övertygade om att vårt brev, som riktades till republikens president och till övriga medlemmar av regeringsjuntan, inte besvarats på ett sätt som arbetarna, vilka vi representerar, kan anse tillfredsställande. Detta också med hänsyn taget till den patriotism som vi visat under de senaste 34 månaderna. Emellertid, eftersom den fackliga rörelsen och dess ledare tjänar permanenta intressen uppfattar vi det som en skyldighet att behandla några av de argument som förts fram av Er. Och detta har inte bara ett intresse för dem vi direkt representerar, utan för alla arbetare i vårt fosterland.”

Så inleds brevet och fortsätter därefter med en genomgång av de ”reformer” som juntan genomfört. Punkt för punkt visas att ”reformerna” på inget sätt, ens marginellt, har förbättrat eller bibehållit arbetarnas levnadsstandard. Tvärtom. Situationen har ständigt försämrats och de eventuella åtgärder som juntan har vidtagit har varit sämre än de som gällde tidigare.

”Det är inga åtgärder vi kan uppfatta som positiva eller nyskapande. Tvärtom så är de flesta åtgärderna som vidtagits enbart negativa – eller negativa avspeglingar av den katastrofala situation vi arbetare tvingats in i.”

Brevet uttrycker i mycket skarpare ordalag än det första en total osämja med juntan: ”Ingenting är mer skadligt”, skriver de, ”än paternalismen hos dem som tror sig vara ägare av sanningen”.

Slutsatsen för ”de tio” blir att det nog snarare är juntan än de som har en felaktig uppfattning av hur verkligheten ser ut. ”Därför är det minsta vi kan begära”, fortsätter de, ”att de som säger sig vilja göra något med oss, gör det med oss”.

Arbetsministerns antydan om att ”de tio” inte skulle vara representativa besvaras med ett förvånat utrop. ”Tidigare var det regeringen som på olika sätt hävdade vår representativitet genom att skicka oss som representanter till internationella konferenser som ILO och utse oss som delegater i olika kommissioner som regeringen bildat. Hur och när har denna plötsliga förändring skett?”, frågar de.

”Dialogen har brutit samman”

”Vi har aldrig hävdat att vi representerar alla arbetare i landet. Vi representerar enbart vår egen has (….) Det enda sättet att kontrollera vår representativitet är för övrigt att tillåta fackliga val”, blir deras lakoniska slutkommentar. Dessutom begär de att – för att riktigheten i deras brev ska kunna bekräftas eller förkastas – att regeringen tillåter arbetarna i hela landet att samlas i lokala och regionala möten för att diskutera innehållet i dem.

Arbetsministerns svar blir helt kort att han bekräftar mottagandet av brevet och att det lagts till handlingarna eftersom alla relevanta svar redan getts i det första svarsbrevet.

I samband med att brevväxlingen publicerades hölls också en presskonferens i Santiago då ”de tio” beklagade att den dialog som de, tillsammans med ytterligare tio fackledare, inledde i augusti förra året med juntan, inte lett till några resultat.

”Vi kan inte diskutera våra problem med regeringen. Den tar inte emot oss. Brev vi skickar blir inte besvarade”, beklagar de sig inför journalisterna. De beklagar också att juntan förbjudit tidningen La Tercera att presentera en diskussion som tidningens redaktion haft med dem.

Publicerandet av breven från de tio är kanske den allvarligaste offentliga konfrontationen juntan tvingats in i sedan kuppen. När exilpresidenten, den kristdemokratiske reaktionären Eduardo Frei i slutet på förra året publicerade sin bok innebar det också en offentlig konfrontation, som dock juntan på ett ganska enkelt sätt kunde vinna. Frei stod för en borgerlig opposition mot juntan och hade genom sitt ansvar i kuppen mycket litet förtroende bland de chilenska massorna – t o m inom stora sektorer av sitt eget parti. De tio fackliga ledarna kan också skrivas in som en del av den borgerliga oppositionen.

Vad de står för framgick klart på presskonferensen:

”Den 11:e september trodde den stora massan av arbetare att befrielsen skulle komma”, sade de bl a då.

Det är uppenbart att de tio på inget sätt står för en socialistisk opposition. Deras opposition har samma syfte som Freis. Men de är inte Frei. De är inte borgare, de flesta av dem är valda fackföreningsledare. De krav de för fram är direkt lierade till vad arbetarklassen känner. De är formulerade på arbetsplatserna och på olika fackmöten. Deras gensvar inom arbetarklassen är därför helt annorlunda än det Frei kunde åstadkomma.

Ernesto Araneda – en av CUT:s utlandsrepresentanter – sa i en kommentar till brevet att de krav som breven för fram i sitt innehåll är det substansiella i vad som utgör kampplattformen för alla basorganisationer i Chile idag. ”Om de säger så, så innebär det att de uttrycker basens krav….”
Ernesto Aranedas representativitet kan diskuteras.

Men även om det egentligen inte på ett entydigt sätt existerar någon motsvarighet till CUT inne i Chile, utan fr a är det det organisatoriska uttrycket för en del av den gamla fackföreningsbyråkratin som nu befinner sig i exil – så är det inte ointressant att han menar att ”de tios” krav överensstämmer med de chilenska massornas krav. Samma synpunkter återfinns i de underjordiska vänstertidningarnas kommentarer till breven.

”De tio är förrädare, men kraven de för fram är korrekta och är uttryck för basens tryck på dem”, är den allmänna bedömningen.

Spontan reaktivering

Men, invänder någon, allt det som hittills behandlats är ju bara uttryck för reaktiveringen. Vad som visats är att det skett en reaktivering och hur denna artikulerat sig, men därmed är ju ingenting sagt om hur den organiserats.

Kan man inte tolka reaktiveringen som ett resultat av det arbete som revolutionärerna utfört i motståndskommittéer, fabrikskommittéer, arbetarkommissioner och andra underjordiska strukturer?

Är det inte så att breven och petitionerna från fackföreningarna bara är det synliga uttrycket för det underjordiska mullvadsarbete motståndskämparna utfört?
Till en viss del är det säkert så.

Säkert har medlemmar från de olika vänsterpartierna spelat en aktiv och ledande roll i denna reaktivering.

Säkert finns det också en mångfald exempel på hur arbetarna på olika fabriker organiserat sig i vad som skulle kunna kallas underjordiska strukturer.

Men lika säkert är det att det inte skett efter det schema som fr a MIR, men också MAPU, Kristna Vänstern och Socialistpartiets Coordinadora, har velat göra gällande – och här i Sverige fortfarande gör gällande.

Reaktiveringen – motståndets utveckling – har inte skett på det sätt som det framställs i Chilebulletinen.

Det har inte funnits några motståndskommittéer ”med upp till sju personer”, som är ”öppna för medlemmar i alla vänsterpartier och även partilösa” som utgjort ”grundvalen för motståndet”. Det finns inga sådana enhetliga strukturer.

”Vi har just börjat knyta kontakter med massrörelsen”, är den relativt samstämmiga beskrivning som representanter för olika vänsterpartier gett uttryck för i intervjuer gjorda i Chile.

Till det kommer att reaktiveringen främst skett inom de tunga delarna av ekonomin – storindustrin och gruvorna – dvs de sektorer där MIR och de andra partierna som brukar räknas till den revolutionära vänstern, hade sin absolut svagaste förankring och svagaste stöd före kuppen. Det är knappast troligt att det skett någon förändring av det förhållandet efter kuppen. Snarast har den brutala repressionen som juntan riktat mot fr a MIR inneburit att avståndet mellan dessa sektorer och den revolutionära vänstern ytterligare ökat.

Att därför vilja tolka reaktiveringen inom fackföreningarna som ett resultat av motståndskommittéernas och liknande organisationers arbete, är att göra sig blind för verkligheten.

Hur skulle organisationsformer som är isolerade från massrörelsen och som dessutom är beroende av partier som i sin tur är begränsade till vissa avantgardistiska skikt, kunna initiera denna reaktivering?

Nej, vad vi ser i Chile idag är en i huvudsak spontan reaktiveringsprocess som sker utan något större deltagande av ”den revolutionära vänstern”.

Naturligtvis är det troligt att det i själva reaktiveringsprocessen växer fram olika slags underjordiska strukturer (parallella ledningar för fackföreningarna, kärnor av revolutionära arbetare, enhetsstrukturer mellan medlemmar ur olika partier etc.) Men det sker då troligen snarare utifrån de speciella förhållandena på fabriken och inom fackföreningen och inte i relation till olika partiers ”projekt”. En växande aktivitet inom fackföreningarna borde också innebära nya möjligheter för partierna att stärka sina band med arbetarklassen och dess organisationer.

Men reaktiveringen idag är knappast i sig ett resultat av att dessa band redan har stärkts. Att beskriva det så – som den ”revolutionära vänstern” och dess svenska talesmän så länge velat göra – är att ställa allt på huvudet.

Om det vore så, så borde MIR – den organisation som mest konsekvent hävdat den synen och som framställt sig som representanten för den ena av de ”två linjerna” för motståndet; den revolutionära linjen – mer konsekvent och med än större kraft än tidigare hävda sina positioner.

Men vad gör MIR?
Vilka förslag reser MIR idag?

MIR och UP i exil

I det senaste dokumentet från MIR, skrivet i Havanna den 25 september i år och undertecknat av partiets generalsekreterare Pascal Allende och Nelson Gutierrez, vinns ingenting om motståndets ”två linjer”. Där finns ingenting om de revolutionära styrkornas frammarsch. Ingenting av den styrka MIR tidigare uttryckt i sina upprop till UP-partierna.(10)

Dokumentet är ett svar på det dokument som UP-partierna antog i Berlin den 10 september i år och som i stort upprepar vad som sagts i tidigare UP-dokument i exil. Men Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver att UP-dokumentet visar att det nu finns en tillräcklig grund för att komma fram till en snar enhet mellan hela den chilenska vänstern och alla krafter som är emot diktaturen.

De centrala uppgifterna för denna enhet ska, enligt den minimiplattform de föreslår, vara:

1. Enheten mellan hela folket i kampen mot diktaturen, under ledning av arbetarklassen.
2. Enhet mellan vänstern och alla anti-gorillastyrkor. Gemensam kamp med det Kristdemokratiska partiet.
3. Kämpa för att största diktaturen, för den politiska demokratin och socialismen, som idag tar sig uttryck i kampen för att upprätta en demokratisk, folklig och revolutionär regering.
4. Kampen för återerövrandet och utvidgandet av de demokratiska friheterna.
5. Kamp till försvar av massornas levnadsnivå.
6. Organisera en bred och stark folklig motståndsrörelse.
7. Utvecklandet av det chilenska folkliga motståndets sociala styrka, de politiska styrkorna och militära makt.

Den andra punkten i minimiplattformen är att organisera, utvidga och förstärka det folkliga motståndet. Den är uppdelad i fyra undergrupper:

1. Förstärka, återuppbygga och reaktivera den fackliga rörelsen på basnivå och på federal nivå, att initiera CUT:s återuppbyggande på nationell, provinsiell och lokal nivå.
2. Utveckla och mångdubbla de återstående basorganisationernas handlande, dvs: studentorganisationer, grannskapsorganisationer (juntas de vecinos), mödraskapscentra, ungdomsorganisationer etc.
3. Stödja och förstärka de nya legala och halvlegala organisationer som utvecklats efter kuppen: försvarskommittéerna för de arbetslösa, de folkliga matsalarna, solidaritetskassorna, försvarskommittéerna för de politiska fångarna och de försvunna.
4. Initiera och förstärka massornas underjordiska organisering i form av underjordiska baskommittéer som utvecklas under namn som motståndskommittéer, fabrikskommissioner, bondekommittéer, arbetarkommissioner etc.

Därefter följer sex ytterligare huvudpunkter som i sin tur är uppdelade i underpunkter. Huvudpunkterna är: ”kamp till försvar av levnadsnivån”, ”kamp mot repressionen”, ”försvar av den nationella ekonomin”, ”försvar av undervisningen och kulturen”, ”arbete gentemot de väpnade styrkorna” och ”arbetet utomlands”.

Dokumentet avslutas med att ytterligare en gång understryka att det finns mer än tillräckliga förutsättningar för att omedelbart konkretisera en överenskommelse som tillåter en verklig enhet mellan vänstern och alla krafter som är emot diktaturen.
Nej, det här dokumentet är inget uttryck för att de revolutionära positionerna stärkts. Det är inget förslag som ställs av ledningen för ”folkets motståndsrörelse”. Här är det inte representanterna för ”den revolutionära linjen” som vänder sig till ”den andra, den reformistiska linjens” ledning.

Det här dokumentet är uttryck för ”den revolutionära linjens” nästan totala underordnande under ”den reformistiska linjens” krav.

MIR har tvingats anpassa sig till verkligheten, men gör det inte genom att resa en revolutionär linje för arbetarklassens reorganisering utifrån de former reaktiveringen sker idag. MIR gör det genom att söka byråkratiska överenskommelser med ledningen för de reformistiska partierna inom UP. Och inte bara det. De gör det genom att acceptera hela det projekt som ligger bakom reorganiseringen av UP; ett bredare UP, en allians med Kristdemokratiska partiet, ett nytt klassamarbetsprojekt.

Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver att det idag finns en ”tillräcklig grund” för att komma fram till en enhet. Men vilken är denna grund?

På vilket sätt har förutsättningarna förändrats så att det idag är möjligt att föra ”gemensam kamp med det kristdemokratiska partiet”?

Varför behandlas idag det som igår var ”det grundläggande elementet i folkets motståndsrörelse” – motståndskommittéerna – enbart som ett namn bland många andra?
Hur kommer det sig att CUT för Pascal Allende och Nelson Gutierrez plötsligt blivit ett uttryck för arbetarrörelsens reorganisering? CUT finns ju inte i Chile. Enligt vad Pascal Allende själv sagt. CUT är ju bara uttryck för ett antal gamla fackliga byråkrater i exil. Också enligt Pascal Allende. Är det det CUT som nu ska återupprättas?
Vad är det som förändrats?

Dokumentet ger inga svar på de frågorna. Det motiverar överhuvudtaget inte mer än att ”det finns nu en tillräcklig grund”. Det är naturligtvis allvarligt. Framför allt är det allvarligt för MIR:s egna medlemmar; en kursändring annonseras uppifrån utan att några element som kan förklara förändringen presenteras; utan att någon motivering utifrån en självkritisk analys av motståndets utveckling presenteras.

Men det är också allvarligt för solidaritetsrörelsen. För så länge inga klargöranden presenteras, så länge förändringarna av linjen inte presenteras som förändringar utan bara på ett indirekt sätt; i glidande formuleringar som inte bryter med det tidigare schemat, så länge kommer förvirringen om vad motståndet är att finnas kvar.

Förvirringen blir ännu större när MIR:s representanter i Sverige tillsammans med Sverigerepresentanterna för MAPU och Socialistpartiets Coordinadora presenterar dokument i vilka de säger sig ha bildat en ”revolutionär enhet i Chile”. Och inte bara det. I flygblad går de till häftig attack mot UP-överenskommelsen ungefär samtidigt som Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver sitt positiva svar. ”upprättandet i utlandet av Unidad Popular speglar inte den enhetsprocess som pågår i Chile och utgör i praktiken ett hinder för skapandet av en bred enhet med revolutionär inriktning”, skriver de. Om motståndskampen säger de: ”den viktigaste uppgiften idag är att skapa, stärka och mångdubbla motståndskommittéerna, arbetarkommissionerna och andra organismer i motståndets bas”. (11)

Vem har rätt?
Vilken linje är det som gäller?

Det är inte så konstigt att förvirringen bland chileaktivisterna är stor vad gäller motståndet, när representanter för samma partier säger så olika saker.
Men det är Pascal Allende som är MIR:s generalsekreterare.

Vi måste utgå från att de dokument han skriver under är de som står för partiets linje.
Och den linjen innebär att MIR böjt sig för UP-partiernas – fr a Kommunistpartiernas – krav. Att MIR är villig att ställa sig bakom kommunistpartiets projekt för att inte bli helt isolerade.

Och kommunistpartiets projekt innebär en allians med Kristdemokraterna. Ett nytt klassamarbetsprojekt.

Det troliga är också att det är just kommunistpartiet och kristdemokraterna som stärkt sina positioner både inom den chilenska arbetarklassen och inom bredare skikt av befolkningen.

Den styrka MIR uppnådde direkt efter kuppen har sargats svårt av den våldsamma repression partiet utsatts för. Och som bl a inneburit att partiets hela historiska ledning antingen mördats eller tvingats i landsflykt.

Men det är inte alls omöjligt att kristdemokraterna stärkt sin prestige bland stora sektorer av den chilenska befolkningen. Även om de upplevs som förrädare av många chilenska arbetare, så är det dom som kunnat ta en öppen konfrontation med juntan.
De fackliga ledare som kan agera är kristdemokrater. De biskopar och präster som kommit i skarpa motsättningar till juntan – och som ofta arbetar med matsalar och de politiska fångarna – är kristdemokrater. Många av de advokater som arbetat med de politiska fångarna är kristdemokrater.

Allt detta innebär förmodligen att många kristdemokratiska talesmän idag framstår som trovärdiga. Och genom dem framstår det kristdemokratiska projektet som trovärdigt. I vart fall som ett oändligt mycket bättre alternativ än det som juntan står för.
Men det kristdemokratiska partiet är ett borgerligt parti. Dess linje är det konsekventa uttrycket för kommunistpartiets linje.

Men det kan inte vara de revolutionära organisationernas linje. Att nu MIR är villig att ställa upp bakom kommunistpartiets projekt – med hela sin prestige, sitt rykte som den revolutionära organisationen – kommer naturligtvis att stärka kommunistpartiets positioner. Och försvaga MIR:s. Och därmed hela den revolutionära strömningens. Enheten är nödvändig. Men MIR:s ledning föreslår en byråkratisk enhet på reformisternas villkor.

En enhet som kommer att lägga grunden för ett nytt klassamarbetsprojekt.
Ett nytt – bredare – UP.
Ett nytt nederlag.

Lars Palmgren

Lars Palmgren har sedan sin återkomst från arbete i Colombia 1975 arbetat med Chile-kommittén och latinamerikanska flyktingar. Våren -76 reste han i Latinamerika och vistades bl a en månad i Chile.

Noter
1. Chilebulletinen nr. 5 1975.
2. Chilebulletinen nr. 5/6 1975.
3. Chilebulletinen nr. 4 1976.
4. Se bl a Chilebulletinen nr 5 och nr 6 1976.
5. Reportaje a Pascal Allende, Cuadernos Rojos. En intervju med Pascal Allende gjord i Costa Rica i mars i år av Pierre Fruhling och Lars Palmgren. Tyvärr finns den ännu inte tillgänglig på svenska, men har publicerats i sin helhet på spanska.
6. Reportaje Pascal Allende. Not 7 – 8 har utgått ur artikeln.
9. Boletin Informativo no. 94.
10. Boletin Informativo no. 100.
11. Flygblad undertecknat den 11 september av representationerna i Sverige för MIR, MAPU och Socialistpartiets Coordinadora.

Från Fjärde Internationalen 6/76