Den långa marschen – utvecklingen fram till 1923

Revolutionära Marxisters Förbund är broderorganisation till Fjärde Internationalen. Inför dess tionde världskongress som kommer att hållas senare i år, startar Mullvaden nu en artikelserie i fem avsnitt, som kommer att berätta om Fjärde Internationalens historia, den situation som rått under dess utveckling, dess teoretiska och politiska uttalanden, och utvecklingen i de viktigaste sektionerna.

Frågan om arbetarklassens internationella organisering fördes fram redan i Kommunistiska Manifestet (1848). Marx-Engels konstaterade att kapitalet tenderade att riva ned de nationella skrankorna och utsträcka sitt välde över allt större områden av jordens yta. De drog slutsatsen att arbetarklassen i kampen för ett socialistiskt samhälle måste organisera sig internationellt liksom kapitalet gjort, Och slutade sitt manifest med den berömda parollen: Proletärer i alla länder, förena Eder!

Parollen förverkligades genom Internationella arbetarassociationen (1864) och Andra Internationalen (1889). När revolutionärerna inom arbetarrörelsen insåg att Andra Internationalen i praktiken dött genom sitt förräderi vid krigsutbrottet

1914, inleddes omedelbart arbetet på en ny internationell organisering. 1919 bildades Tredje Internationalen (Komintern) vid en konferens i Moskva. Under de närmaste åren utförde Komintern ett utomordentligt viktigt arbete för att organisera den internationella kommunistiska rörelsen och för se den med en revolutionär strategi. Vid de fyra första kongresserna (1919-22) utarbetades grunden till en revolutionär övergångsstrategi som skisserade hur den dagliga kampen skulle förbindas med kampen för en proletär stat; hur denna stat skulle få sin organisationsform i arbetarråden, hur kampen skulle utvecklas genom samspel mellan massan och partiet, och vid den fjärde kongressen, slutligen hur man skulle övervinna den relativa nedgången i den revolutionära högkonjunkturen (eller omvänt: kapitalismens stabilisering) genom upprättandet av proletära enhetsfronter som i sig skulle organisera arbetare av olika politiska åskådningar, men samtidigt bevara sin karaktär av klass organisation.

Byråkratin växer fram

När den femte kongressen samlades 1924 hade en annan och än mer hotande fara börjat avteckna sig. Under inbördeskriget hade Sovjetunionen tvingats till oerhörda offer mot de imperialistiska angriparna, hela industrin låg i spillror, de mest medvetna och aktiva arbetarrevolutionärerna hade stupat i striderna, arbetarklassen hade till stor del decimerats genom en tillbakaflyttning till byarna, och krigssituationen hade tvingat fram restriktioner i det offentliga livet. Tillsammans med kapitalismens internationella stabilisering skapade dessa faktorer en jordmån för framväxten av ett nytt skikt inom sovjetsamhället, som nu fick utomordentligt stor makt: byråkratin. Problemet med byråkratin var naturligtvis inte nytt, men under de tidigare åren hade man lyckats begränsa dess makt genom arbetarrådens kontroll över samhällslivet, och genom det ”rullande” systemet (dvs. möjligheten att när som helst återkalla en vald representant och målsättningen att valda medlemmar endast skulle sitta en kortare period och sedan ersättas av någon annan). Slutligen vägrade man hårdnackat ge byråkratin några som helst privilegier genom regeln att ingen funktionär skulle ha högre lön än en arbetare. När arbetarklassen efter inbördeskriget hade decimerats och förlorat sina mest medvetna medlemmar, skedde en successiv förskjutning av makten till byråkratins fördel. Allt flera beslut fattades nu på rent administrativ väg utan politisk debatt och utan kontroll från vare sig partiets massor eller från sovjeterna. De valda organen sammankallades med allt längre mellanrum och beslutsrätten överflyttades till de ledande organen.

Det nya skiktet av byråkrater behövde en ideologi för att motivera sin existens och förbereda marken för nya framstötar i kampen om privilegier. Dess första stöt blev mot oktober- revolutionens internationella åtaganden. Hittills hade man hävdat att revolutionen måste bli internationell och utsträckas till flera länder för att man skulle kunna lämna den proletära diktaturens stadium och övergå till ett socialistiskt (och än mer ett kommunistiskt) samhälls- system. Den som blev den nya ideologins bärare var Josef Stalin, en man som dittills spelat en undanskymd roll inom partiet, men genom administrativ skicklighet och ett byråkratiskt sätt att handla och tänka var den rätte mannen för byråkratin. Det faktum att han inte tillhörde partiets ”internationalister” gjorde honom än mera lämplig för rollen, liksom hans skolastiska syn på marxismen. 1924 lade han fram en teori om att Ryssland genom egna krafter skulle uppnå socialismen, att man skulle få ”socialism i ett land”.

Den nya ideologin svarade mot vissa drag i den nationella och internationella situationen, och den fick sin påbyggnad genom teorier om att världsbourgeoisin kunde ”neutraliseras” och att de inhemska storbönderna, kulakerna, kunde ”växa in i socialismen”. Den vädjade till den känsla av demoralisering som fanns inom arbetarklassen efter flera år av svåra strider och gav den framväxande byråkratin ökad självkänsla.

Lenin och Trotskij mot byråkratin

Lenin dog 1924. Under de två sista åren av sitt liv hade han drabbats av en svårartad sjukdom som ledde till att han var förlamad och hade små möjligheter att ingripa i landets utveckling. Men trots sjukdomen tog han i slutet av sitt liv upp en kamp mot byråkratin. Han observerade dess självsäkerhet och överlägsna agerande gentemot arbetarna och de nationella minoriteterna och i sitt ”testamente” rekommenderade han partiet art utöka den folkliga kontrollen över partiet och avsätta Stalin som generalsekreterare.

Samtidigt kontaktade Lenin Trotskij och bad honom vid den annalkande kongressen föra kampen mot byråkratin. Trotskij hade några månader tidigare tagit upp, kampen på ett annat område: för större frihet till debatt inom partiet och bättre möjligheter för partiets massa att kontrollera ledningen. Ett avtal ingicks, men genom Trotskijs osäkerhet om den rådande situationens allvar tvekade han i sista stund att ta upp kampen. Det var en ödesdiger tveksamhet. Kanske hade ett mera beslutsamt uppträdande kunnat leda till att vacklande element inom partiet gått över till oppositionen och blivit medvetna om situationen. Nu fick partiledningen kring Stalin möjlighet att stärka sina positioner. Trots sin tveksamhet var Trotskij bäraren av partiets marxistiska arv, och han blev nu utsatt för en omfattande förtalskampanj från byråkratins sida. Mot parollen om ”socialism i ett land” spelade de ut ”permanent revolution” Trotskijs berömda teori som visat sin riktighet vid oktoberrevolutionen. Trotskij hade redan 1905 förutspått att ett efterblivet land som Ryssland skulle kunna genomföra en proletär revolution före de utvecklade länderna på grund av landets unika position med en stark arbetarklass och en svag bourgeoisi. Men, påpekade han samtidigt, revolutionen kunde endast börja i Ryssland, den kunde inte fullbordas enbart med landets efterblivna industriella kapacitet. Detta hindrades likaså av den internationella marknadens arbetsfördelning. Det segerrika ryska proletariatet måste därför utsträcka sin solidaritet till andra länder och stödja proletariatet där i dess revolutionära strävanden.

Det var mot denna teori byråkratin nu gick i kamp, vad man strävade efter var att förvandla den internationella politiken till ett instrument för Sovjets utrikespolitik och underordna Komintern under landets kortsiktiga intressen. Kampen för detta mål maskerades som en kamp mot ”trotskismen”, som påstods vilja avbryta landets utveckling och kasta ut det i äventyrligheter på utrikesplanet.

Som kampmedel mot byråkratin bildades Vänsteroppositionen som i ett flertal viktiga dokument lade fram realistiska planer för landets industrialisering, sovjeternas återupprättande, jordbrukets kollektivisering och stödet till den internationella revolutionen. Trots att oppositionens program lyckades vinna stöd hos den gamla kadern av bolsjeviker, misslyckades den med att få masstöd. Den motverkades av den tillfälliga politiska konjunkturen i världen som tycktes tala för en stabilisering och av arbetarklassens decimering och demoralisering inom landet. Till detta kom att byråkratin redan behärskade partiapparaten och förstod att flitigt utnyttja den för att isolera oppositionen och hindra den från att sprida sitt program även inom partiet. 1927 drevs ett beslut igenom att deportera Trotskij till Bortre Asien och två år senare drevs han i landsflykt. De övriga framstående gamla bolsjeviker hade att välja mellan deportering eller avbön inför byråkratin. De flesta valde det senare och sögs sedermera upp i de byråkratiska strömmarna.

Den stalinska utrikespolitiken

Vilken politik förde den stalinistiska byråkratin internationellt? Det kan illustreras med två konkreta exempel: den anglo-ryska kommittén och den kinesiska revolutionen.

1926 upprättades på Stalins initiativ en kommitté för samarbete mellan de ryska och de brittiska fackföreningarna under förevändningen att stärka de internationella banden mellan de två ländernas arbetarklasser och på så sätt bidra till att den engelska arbetarklassen radikaliserades. Men när en generalstrejk bröt ut i England i maj 1926 vägrade Englands LO att stödja strejken och motarbetade den i stället på känt socialdemokratiskt manér. I den situationen borde Sovjetunionen demonstrativt ha brutit överenskommelsen och gått in för att stödja de strejkande arbetarna. Detta krävde också Vänsteroppositionen. Den stalinska fraktionen vägrade detta och drev igenom att samarbetet fortsatte. De engelska arbetarna lämnades utan stöd och en kraftig desillusion spreds bland de radikaliserade proletärerna.

Den kinesiska revolutionen

På andra sidan jordklotet, i Kina, hade en kraftig anti-imperialistisk våg satt in bland arbetarna och bönderna. I denna situation ansåg det byråkratiska skiktet i Sovjet det vara bäst att stödja det borgerliga partiet Kuomintang, som stod under ledning av general Chiang Kai shek. Man beordrade det unga kinesiska kommunistpartiet att gå in i Kuomintang och underordna sig dess disciplin och dess kampmål. Man ansåg att revolutionen var borgerligt-demokratisk och att den nationella bourgeoisin skulle ha ledningen över kampen. För att demonstrera stödet till Chiang Kai-shek valdes han till hedersledamot av Komintern (som i folkmun döptes till Kuomintern) och de spontana försöken att bilda arbetar- och bonderåd på den kinesiska landsbygden och i städerna motarbetades. 1927 ansåg sig Chiang Kai-shek ha fått nog hjälp av kommunistpartiet och mejade i en massaker i Shanghai ner tusentals och åter tusentals arbetare och kommunister. Hela kommunistpartiet befann sig på gränsen till sammanbrott och det skulle dröja nära tio år innan det åter byggts upp.

Trotskij kritiserade skarpt denna politik och lade i ett flertal artiklar fram en strategi för den revolutionära kampen. Till skillnad från den stalinska fraktionen gjorde han inte en sträng åtskillnad mellan den borgerligt-demokratiska revolutionen och den proletära. Han hävdade att arbetarklassen inte får underordna sig en borgerlig organisation, utan i varje läge (även i de fall där samarbete kan komma ifråga) måste bevara sin organisatoriska självständighet och skaffa sig möjlighet att sprida sitt program bland massorna. Den bärande kraften även i den borgerligt-demokratiska revolutionen är arbetarklassen i förbund med bönderna och därigenom tenderar kampen att slå över i en proletär revolution. Det finns i de imperialistiskt dominerade länderna inte utrymme för en kapitalistisk utveckling.

Men hur skulle den stalinska politiken förklaras? Enligt den borgerliga opinionen i Väst gällde det en kamp om makten och skillnaden låg mellan den ”pragmatiske” Stalin och den ”dogmatiske” Trotskij, En marxist kan inte nöja sig med en sådan analys: han måste söka efter de sociala rötterna till en politisk linje. Det var uppenbart att den förda politiken var ett avsteg från bolsjevikernas linje och måste ses som en reaktion mot själva oktober- revolutionen. Men innebar detta att kapitalismen återupprättats i Ryssland? Trotskij svarade nej på den frågan. Produktionsmedlen var fortfarande nationaliserade och inte privatägda, den ”fria” konkurrensen var upphävd och marknadsekonomin stod under statlig kontroll. Istället för kapitalismens återupprättande hade man en byråkratisk deformation av sovjetsamhället, vilket innebar att arbetarklassen fråntagits bestämmanderätten i samhället, men att det nya skiktet inte ägde, enbart administrerade, produktionsmedlen.

Sovjetunionen byråkratiskt deformerat

Vilka politiska konsekvenser måste man dra av denna analys? För det första: Sovjetunionen var fortfarande en arbetarstat om än byråkratiskt deformerad, följaktligen innebar den ett framsteg jämfört med kapitalismen och måste ovillkorligen försvaras mot imperialismen och mot alla försök att återupprätta kapitalismen. Vidare krävdes det ingen social revolution, eftersom den grundläggande ekonomiska strukturen inte skulle förändras. Men behövdes det en politisk revolution? Till en början svarade Trotskij nej på den fråga Oppositionen måste mobilisera arbetarna och partimedlemmarna mot byråkratin och reformera samhället.

Inför Kominterns sjätte kongress 1928 formulerade Trotskij en skarpsinnig kritik mot det programförslag som lades fram av Bucharin och Stalin. Kritiken distribuerades aldrig till Kominterns delegater, men några utländska kommunister fick tag i det, och förde den med sig till sina organisationer. Det var inledningen till en internationell organisering av Vänsteroppositionen, vilken hade till syfte att reformera Komintern och åter göra det till ett instrument för världsrevolutionen. Oppositionerna uteslöts genom administrativa beslut, men de bibehöll sin linje att kämpa för en reformering av Komintern och av sovjetstaten.

Kampen mot fascismen

Den händelse som definitivt skulle visa förfallets omfattning var politiken gentemot fascismen. I Tyskland växte ett starkt nazistiskt parti fram som kunde utnyttja den ekonomiska krisen mot slutet av 1920-talet, medelklassens sammanbrott och arbetarklassens splittring för att införa en fascistisk diktatur över landet, en diktatur som skulle tjäna monopolkapitalismens intressen och innebära arbetarrörelsens krossande. Inför denna hotande fara krävde Trotskij i pamflett efter pamflett, i artikel efter artikel, att de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarorganisationerna skulle upprätta en enhetsfront för att krossa fascismen. Endast genom en sådan front som behöll sin klasskaraktär men samtidigt enade arbetarna kunde man krossa fascismen.

Den stalinistiska byråkratin gjorde en annan analys. Genom en mycket ytlig studie av utvecklingen hade man kommit fram till att kapitalismen stod inför ett definitivt sammanbrott, att fascismen var en desperat nödfallsåtgärd utan framtid, och att vägen till revolutionen blockerades, inte av fascismen, utan av – socialdemokratin! Denna var nämligen ”socialfascistisk”, ”fascismens tvilling” etc. etc. Det var att ränna huvudet rakt i väggen. Arbetarklassen stod splittrad inför den hitlerska anstormningen. Efter maktövertagandet krossade fascisterna obarmhärtigt den tyska arbetarrörelsen, både den mäktiga kommunistiska rörelsen och sin på- stådda tvilling, socialdemokratin. Europas bäst organiserade arbetarklass förlorade varje tillstymmelse till organisering. Under de närmaste åren förmådde man inte ens arbeta underjordiskt.

Denna vansinnespolitik framtvingade en ny analys från Vänsteroppositionens sida. Den byråkratiska deformationen hade nu löpt linan ut. Det kunde inte längre vara tal om att reformera Sovjetstaten eller Komintern. Vad som krävdes var två saker: en politisk revolution i Sovjet- unionen som återgav makten till arbetarråden, och på den internationella nivån en organisering av de revolutionära krafterna. Det var inte längre aktuellt att reformera Komintern inifrån. Det gällde nu att börja bygga upp en ny revolutionär International – Fjärde Internationalen.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 10/72

Läs allt:

Den spanska revolutionen

Del 1. Upptakten till det spanska inbördeskriget

I. Det spanska samhället

Spanien var i början av 1930-talet Europas i särklass mest efterblivna samhälle. Inget annat land på den europeiska kontinenten kunde uppvisa så låg industrialiseringsnivå, så hög analfabetism, så dålig hygien, så stor allmän fattigdom. 70% av befolkningen levde på landsbygden, där de drog sig fram dag för dag på ett efterblivet jordbruk. Ägande- förhållandena var extrema: en liten skara jordägare kontrollerade nästan hela den spanska landsbygden. Jorden arrenderades ut till bönderna, som endast i undantagsfall själv ägde någon mark. (3/4 av befolkningen på landsbygden var lantarbetare). Jordräntan gick till ägarna i städerna, en gammal förtorkad lantadel, som levde ett luxuöst liv i skarp kontrast till sina slavar på landsbygden. Det kapital de fick in var det enda produktiva kapitalet i det spanska näringslivet. Det var tillräckligt mycket för att jordägarna bekymmerslöst skulle kunna leva glada dagar utan att behöva investera kapitalet i en modernisering av jordbruket, men inte tillräckligt mycket för att kunna bekosta landets industrialisering.

Hela Spanien, tycktes leva på det förflutnas tillgångar. En gång i tiden, i början av övergången från feodalism till kapitalism, hade Spanien stått i främsta ledet. Spanjorerna skapade de första utomeuropeiska kolonierna, de seglade i öst och väst, de upptäckte Amerika, koloniserade den södra delen, förde hem inka- och mayaindianernas enorma rikedomar. Det hade givit landet en förgrundsställning. Under 100 år dominerade Spanien världspolitiken och hade en ledande ställning i Europas ekonomi, politik och (inte minst) kultur. Men nya imperialistiska makter trängde undan Spanien. Den spanska armadan krossades (1588) och 200 år senare frigjorde sig de latinamerikanska kolonierna från sitt ”moder”-land.

Parasitära element

Landet lades i träda. Produktionen minskade. De nya produktivkrafterna infördes aldrig. Spanien stod kvar på renässanstidens nivå med en extremt låg arbetsproduktivitet. Det slogs ut ur världsmarknaden. Situationen blev knappast bättre av att det fanns stora skikt av parasitära element som krävde att få bli försörjda på de få inkomsterna i statskassan. En talrik knappadel vägrade släppa efter på sina privilegier; munkar och nunnor ynglade av sig i fantastisk takt: i början av 1930-talet fanns det ungefär 20.000 munkar, 60.000 nunnor och 30.000 präster i landet, något av ett världsrekord. I armén, landets stolthet, vimlade det av unga adelsmän som krävde att få bli officerare. Också på den punkten slog landet världsrekord: 1930 hade man en officer på sju soldater. Denna överorganisering gjorde knappast statsmakten mer effektiv.

Men de sociala effekterna var mer omedelbara. Kring monarkin flockades spöken ur den förgångna feodaltiden, spöken som krävde att deras privilegier skulle bevaras och att allt skulle bli vid det gamla. De gjorde inga som helst eftergifter, vare sig till bönderna på landsbygden eller till den lilla kärna av progressiva och framåtsträvande borgare som ville ha en revidering av ägandestrukturen. Produktionsförhållanden kvävde produktivkrafternas utveckling. Det fanns ingen kraft som kunde genomföra den borgerliga revolutionen. Spanien gick in i det 20. århundradet med en nästan oförändrad social struktur från renässansepoken.

Urholkad statsmakt

Det innebar inte att statsmakten var stabil. Tvärtom. Ingen grälar och intrigerar så mycket som en klass som förlorat sitt historiska berättigande. Dagdrivarna i Madrids salonger och på officersskolorna kände en allmän otillfredsställelse och sökte stärka sina positioner genom kupper. Militärkupperna avlöste varandra i jämn takt. Det blev en speciellt spansk tradition att armén skulle träda in i politiken och avsätta en ministär som bråkade, liksom det blev en tradition att ministären ifråga sökte kompromisser för att hålla sig kvar mellan de stridande blocken. Det enda som höll samman de centrifugala tendenserna, strävandena till landets sönderfall, var monarkin.

Uppsving i ekonomin

Först det första imperialistiska kriget innebar en förändring av produktivkrafternas utveckling och klanernas inre förhållanden. Genom att kriget splittrade upp världsmarknaden och skapade ny efterfrågan på varor, fick Spanien sin chans att träda in på arenan. Det neutrala Spanien upplevde ett plötsligt uppsving i sin ekonomi. I en hetsig takt industrialiserades landet, plötsligt kom det rörelse i samhället, den gamla strukturen slogs sönder till en del, nya arbetstillfällen dök upp i städerna, urbaniseringen startade. Men detta uppsving upphörde lika snabbt som det börjat. Kriget tog slut, de gamla makterna återhämtade sig, värnade om sin egen marknad, och kastade ut Spanien ur gemenskapen igen.

II. Arbetarrörelsen

Landet blev lika fattigt som förut. Men något hade hänt under uppsvinget under kriget. En arbetarklass hade skapats. Den växte kraftigt och stimulerades till djärva klasstrider tack vare det goda läget. Genom de goda konjunkturerna kunde de ställa krav, ta strid och vinna kampen. Arbetarna skapade sig en militant och energisk tradition – det var arbetare som var medvetna om sin egen styrka.

Situationen förändrades när uppsvinget tog slut under 20-talet. Produktivkrafterna var efterblivna och outvecklade. Det fanns bara ett sätt för arbetsköparna att sänka sina produktionskostnader för att kunna konkurrera med de utländska producenterna: drastiskt sänka arbetarnas löner. En bitter ekonomisk kamp mellan arbetsköpare började.

Socialdemokratin

I den kampen var marginalerna små. Det fanns inget utrymme för förhandlingar. Frågan avgjordes i den direkta kampen, i strejkerna, i upproren, i ockupationerna av företagen. Detta gjorde att det aldrig skapades en objektiv bas för uppkomsten av en stark socialdemokratisk rörelse i Spanien. Arbetarna behövde ledare som kunde och vågade ta strid, borgarna hade å sin sida inte heller användning för några kompromissmakare. Den socialdemokratiska rörelsen, representerad av fackföreningen UGT, blev aldrig den dominerande faktorn i den spanska arbetarrörelsen. Den hade visserligen fått ett visst fotfäste under de goda åren, men under hela 30-talet befann den sig i permanent kris.

Kommunismen

Arbetarna var alltför militanta för ett socialdemokratin skulle kunna rota sig. Men de hade också andra egenskaper, framvuxna ur den objektiva situationen, som var negativa ur klasskampens synpunkt. Arbetarklassen hade skapats snabbt, nästan explosivt. Hela frågan om en politisk uppfostran och en organisatorisk centralisering hade blivit eftersatt. Arbetarklassen rekryterades också fr. a. från bönderna och lantarbetarna, vilket snarare ökade än minskade klassens efterblivenhet båda kulturellt och politiskt. I det läget hade kommunismen mycket stora svårigheter att slå rot. Under hela 20-talet hade kommunistpartiet bara några hundra medlemmar på hela den iberiska halvön. Partiet var så litet att det inte ens kunde hålla en kongress.

Anarkismen

I det läget var det en annan politisk tradition som slog rot och blommade: anarkismen. (som hade rötter tillbaka till Bakunins verksamhet på 1870-talet i landet). Den hade funnit ett verkligt idealiskt klimat för att trivas. Här fanns en stridbar, energisk arbetarklass – det tilltalade anarkismens heroiska sida. Men klassen var också odisciplinerad, spontanistisk, utan någon subjektiv vilja att samordna och effektivisera sina strider – det tilltalade anarkismens parasitära sida. Och det fastlåsta läget var en utmärkt grogrund för ytterligare ett drag i anarkismen – terrorismen.

Spanien blev anarkismens centrum i världen – den enda plats där den dominerade arbetarrörelsen. 1918 hade den anarkistiska fackföreningen CNT 700.000 medlemmar (vid samma tid hade socialdemokraterna, UGT, knappt 200.000), det fanns mer än 200 anarkistiska tidningar och tidskrifter.

Spanien är således det idealiska landet för att testa anarkismens teorier. Och vi kan säga redan nu att facit slutar med ett kraftigt minus. Anarkismen spelar här en ännu ynkligare roll än i den ryska revolutionen. I Ryssland var anarkismen patetisk – i Spanien blev den direkt kontrarevolutionär (det är ett hårt omdöme; jag skall ge täckning för det i nästa nummer).

Så såg läget ut i Spanien i slutet av 20-talet. Låt oss summera de viktigaste dragen, innan vi ser hur klasserna sätts i rörelse efter 1931.

Landet var extremt efterblivet. Produktivkrafterna hade stagnerat. Situationen krävde två saker: en jordreform och en kraftig industrialisering. Eller för att uttrycka det med andra termer: produktionsförhållandenas tvångströja måste bort för att produktivkrafterna skulle kunna utvecklas. Stallet måste rensas.

I samhällets topp satt flaskhalsen. Ett skikt parasitära element som inte fyllde någon samhällelig funktion (”trasbourgeoisi”).

Den egentliga borgarklassen saknades. Dess kapital hade redan från början vuxit samman med den gamla jordägaradeln och kyrkan, vilket gav bourgeoisin en vacklande ställning gentemot de nya problemen. Den identifierade sig med det gamla samhället och kunde inte leda den borgerliga revolutionen. Borgarna var svaga som ekonomisk kraft och helt betydelselösa som politisk kraft.

Arbetarklassen var landets viktigaste sociala kraft. Den stötte överallt på det gamla samhällets murar.

Arbetarklassen dominerades av en felaktig teori om samhället, anarkismen. Detta subjektiva element, som vuxit fram ur vissa samhälleliga förhållanden, kom att bli en återhållande kraft i arbetarklassens kamp. De spanska kommunisterna lyckades aldrig i tid tillföra arbetarna en marxistisk teori. I stället blev kommunisterna en obetydlig sekt (som sedermera kom att fylla en socialdemokratisk funktion). Ledarskapets kris var mer markant i Spanien än i någon annan europeisk revolution.

III. Den spanska republiken

1931 bröt det spanska samhället samman. Den kroniska krisen förstärktes genom den världsomfattande depressionen. Tyngden blev för stark. Alltsammans rasade. Högerdiktaturen störtades, kungen avsattes, republik utropades. Spanien gick mot en ny tidsålder.

Borgerlig revolution

Klasserna kom i rörelse. De gamla feodalklasserna visade nu sin oförmåga att längre styra landet. Det lilla borgerliga skiktet sände upp sina yrkespolitiker. Rent teoretiskt genomgick Spanien nu sin borgerliga revolution. Men de borgerliga politikerna hade inte den nödvändiga sociala basen eller det behövliga politiska manöverutrymmet för att kunna agera. Den spanska republiken blev en ren fars. Den kunde inte genomföra några av de avgörande reformer som behövdes.

Efter många kompromisser och många nattmangling antog regeringen 1932 en lag om jord- reform, en lag som redan i sig var helt otillräcklig. Den var, för att tala med den vänstersocial- demokratiske politikern Largo Caballero, ”aspirin mot blindtarmen”. Men inte ens denna blygsamma jordreform genomfördes. Någon expropriation av de stora jordgodsen var det inte ens tal om.

Likafullt var det just jordfrågan som var hela knuten i Spaniens sociala situation: en radikal jordreform skulle inte bara ha löst problemen för lantarbetarna och småbönderna – den skulle också ha frigjort kapital för en intensiv industrialisering av landet och en utveckling av produktivkrafterna. Utan en sådan expropriation fanns det bara ett sätt att förverkliga den primitiva ackumulationen av kapital – sänkning av arbetarnas levnadsstandard, vilket i sin tur innebar att arbetarorganisationerna måste krossas.

Inte heller det andra viktiga elementet i den borgerliga revolutionen – en funktionsduglig demokrati – kunde lösas efter 1931. Landet befann sig i en akut regeringskris med ständiga nyval, omständliga kompromisser, meningslösa tirader i parlamentet. Under åren 1931 till 1936 avlöste 30 regeringar varandra.

Intensiv klasskamp

Republikens fem första år var fyllda av en intensiv klasskamp. Arbetarna och bönderna hade fäst sina förhoppningar vid republiken; de hade trott på politikernas vallöften, de kände behovet av reformer. När borgerligheten konkret visade sin oförmåga att omvandla landet, litade arbetarna och bönderna till sin egen styrka. Omedelbart efter valen 1931 utbröt en strejkvåg över hela landet. När den slagits ned, trädde istället landsbygden fram som centrum. I flera byar ockuperade bönderna och lantarbetarna jorden och proklamerade sig som själv- ständiga anarko-kommunistiska enheter. I Katalonien och Baskien växte starka, nationella självständighetsrörelser fram.

Landet började upplösas. Regeringen tvingades alltmer söka sitt stöd hos högergrupperna. 1934 upphävdes den borgerliga demokratin och de ”svarta åren” (bieno negro) började. Högern tog makten i landet. Detta utlöste ”oktoberrevolutionen” samma år, en våg av proletära uppror över hela landet. Alla krossades omedelbart utom revolten i Asturien där en proletär enhetsfront tog makten. Först efter några veckors heroiska strider kunde regeringen krossa upproret med hjälp av inkallad militär. (Den ansvarige för krossandet var f.ö. generalen Franco). 5 000 arbetare mördades kallblodigt, 30 000 kastades i fängelse. Med hjälp av blodigt förtryck kunde högerregeringen hålla arbetarna och bönderna nere.

Folkfronten bildas

Först i början av 1936 skedde en avgörande förändring av den parlamentariska situationen. Regeringen utlyste nyval och inför valet bildades två block: å ena Folkfronten bestående av borgerliga liberaler och de största arbetarorganisationerna (fronten fick ”kritiskt stöd” t.o.m, från anarkisterna, som normalt inte deltog i valen och från POUM, en centristisk organisation som ”påminner” om Förbundet Kommunist i Sverige idag). Mot denna stod en annan front, Nationella Fronten, bestående av högerpartierna och fascisterna. Folkfronten vann en knapp seger.

Några av de vallöften man gett tvingades man hälla. De politiska fångarna fick amnesti, den gamla jordreformen från 1931 som aldrig genomförts, trädde åter i kraft (men ledde inte till några praktiska resultat). Men mer hände inte – eller snarare: borde inte hända enligt Folkfrontsregeringens planer. Dess program var heltigenom borgerligt liberalt. Det var de borgerliga partierna som ensamma fick makten, och de hamnade åter i skärselden mellan arbetarna och överklassen. Deras program gav inte utrymme för några radikala ingrepp i äganderätten. Folkfronten var inte en socialistisk front, den var inte ens radikal. Den visade bara tänderna för att betslet skulle komma på plats.

Men de massor som mobiliserats bakom Folkfronten hade en annan uppfattning. För dem var programmets bokstav inte det väsentliga. De hade uppfattat Folkfronten som i första hand en proletär front. När den borgerliga regeringen inte handlade, tog den saken i egna händer. Detta var ingenting konstigt. Exakt samme sak hände några månader senare i Frankrike; när Folkfronten kom till makten (strejkvågen juni 1936). Under perioden mars-juli 1936 gick en våldsam strejkvåg över hela Spanien. Arbetarna ockuperade fabrikerna, bönderna tog över jorden. På gatorna härskade ett öppet klasskrig mellan arbetare och fascister.

Fascisterna, generalerna, prelaterna, finansmännen, jordägarna blev desperata. Medan massorna tog över produktionsmedlen, och regeringen var maktlös, började de smida planer för att krossa upproret. I mitten av juli 1936 gick armén till angrepp. Det spanska inbördeskriget hade börjat.

Slutsatser

Spanien var ett klassiskt exempel på den permanenta revolutionens idé. Ett samhälle, där den borgerliga revolutionen försenats till den grad att den växte samman med den socialistiska revolutionen. Det fanns inte längre utrymme för en självständig kapitalistisk utveckling. Borgarklassen var för svag för att kunna hälla i rodret, arbetarklassen var för stark för, att bli ett redskap i dess händer. De borgerligt-demokratiska uppgifterna vilade på arbetarklassen. Om man endast såg situationen ytligt, kunde man dra två felaktiga slutsatser: den ena var att man skulle ”hoppa över” den borgerligt-demokratiska fasen, den andra var att man skulle genomföra den borgerliga revolutionen i en allians mellan den svaga bourgeoisin och arbetarklassen på ett gemensamt minimiprogram.

Det spanska kommunistpartiet drog båda slutsatserna. Vid republikens utropande levde partiet under direktiv från ”tredje periodens” ultravänsterlinje. Man vägrade upprätta en proletär enhetsfront, man tog inte upp några paroller som knöt an till de borgerligt-demokratiska uppgifterna, utan talade bara rent allmänt propagandistiskt om socialismen. När den linjen misslyckats slog man över 180 grader, upprättade en front med den svaga borgarklassen och lät den ta initiativet och bestämma programmet. Därefter såg kommunistpartiet som sin främsta uppgift att se till att arbetarna och bönderna inte gick till överdrifter, inte själva tog över produktionsmedlen eftersom det skulle ”skrämma bort” borgarna.

Hur kunde man ha gjort istället? Man kunde ha mobiliserat arbetarna och bönderna med de demokratiska parollerna som utgångspunkt, och samtidigt hela tiden öppet sagt att endast de själva, i självständig kamp, kunde genomföra dessa borgerligt-demokratiska uppgifter. Därigenom hade man utvecklat arbetarklassens självständiga kamp, organiserat klassen bättre, och mejslat fram en marxistisk ledning som höjt nya paroller för att slutgiltigt krossa feodalklasserna och bourgeoisin och befästa den proletära diktaturen. Detta var den taktiska och strategiska linje man följt i Ryssland 1917. Det var en stor tragedi att man inte följde den i Spanien 1931-36.

Del II. Inbördeskriget, 1936-1938

Sammanfattning: Det spanska samhället var efterblivet, både industriellt och när det gäller förhållandet mellan klasserna. Det saknades en inhemsk borgarklass. Jordägarna och aristokratin var de dominerande klasserna i samhället.

Men det fanns en stark och väl organiserad arbetarklass, som var stridbar och medveten om sin egen styrka. Dess största svaghet låg på det ideologiska planet – här härskade en gammal anarkism som motverkade tendenser till centralisering av klassorganen. De två huvudtendenserna inom arbetarrörelsen – socialdemokratisk reformism och revolutionär kommunism – hade inte fått något starkare fotfäste inom arbetarklassen.

1931 sopades monarkin bort och ersattes av en republik. Denna försökte genomföra den borgerliga revolutionen för att modernisera landet, men misslyckades.

Den spontana sociala revolutionen tog de härskande klasserna med överraskning. Folkfrontsregeringen hade varit för maktlös för att ens genomföra sitt eget program – den var också för maktlös för att nu stoppa den sociala revolutionen. I det läget började de högre kretsarna inom armén, statsförvaltningen och aristokratin att konspirera för att störta regeringen och ersätta den med en militärdiktatur. Dessa konspirationer bedrevs fullt öppet och var väl kända, utan att Folkfrontsregeringen ingrep. Konspiratörerna fick t o m gå så långt att de kunde släppa loss en besinningslös terror mot arbetarorganisationerna utan att regeringen ingrep.

Efter några månaders förberedelse kunde upproret börja. Det skedde den 17 juli 1936. Upproret började i de spanska provinserna i Nordafrika (Spanska Marocko), där de ledande militärerna i konspirationen var befälhavare. I Nordafrika rekryterade man moriska trupper och flög dem över till Spanien.

Det kan vara intressant att närmare dröja vid hur Folkfrontsregeringen agerade när upproret började. Så fort upprorsförsöket blev känt begärde arbetarorganisationerna att folket skulle beväpnas för att slå ner upproret. Detta vägrade regeringen, som istället bagatelliserade händelserna och förklarade att upproret snart skulle slås ned av de reguljära trupperna. Inte ens när dessa styrkor i stor skala började gå över till upprorsmakarnas sida, inte ens när de iscensatte uppror i Andalusien dagen därpå (18 juli) gick regeringen med på att beväpna folket. Om man gjort det i detta skede, då skulle upproret ha kvävts i sin linda. Nu fick generalerna andrum, de kunde skeppa över trupper, de kunde ta kontakt med likasinnade inom dm spanska armén och inom polisväsendet. Man kunde t.o.m. börja hemliga förhandlingar med den sittande regeringen. Ty samtidigt som denna regering förbjöd beväpning av folket, böljade den sända ut fredstrevare till de upproriska generalerna, för att försöka nå en kompromiss. För att tillfredsställa dem, ombildades regeringen så att den fick medlemmar utanför Folkfronten. Man erbjöd också generalerna att få några representanter i regeringen.

Först när dessa trevare avvisats, började regeringen mobilisera till motstånd mot upproret. Efter några dagars ödesdiger väntan och först under starkt tryck, beordrade man beväpning av folket. Vapenutdelningen kom för sent för att hindra de nya uppror som börjat. Rebellerna fick fotfäste i 1/3 av landet. Men det väpnade folket kunde stoppa upproren i de stora städerna, både i huvudstaden Madrid och i det största industricentrat, Barcelona.

Därmed accelererade utvecklingen. Under hela våren 1936 hade arbetare och bönder spontant börjat överta jordgodsen och fabrikerna. När folket nu fick vapen i sina händer och dessutom såg sina erövringar hotade av ett fascistiskt uppror, påskyndade de denna utveckling. Från den 19 juli 1936, då vapenförråden öppnades, började den spanska revolutionen på allvar. Inom hela det republikanska området upprättade man nu arbetarmiliser som tog över försvaret mot fascisterna och samtidigt svarade för den inre ordningen. Kommittéer upprättades som svarade för att transportväsendet skulle fungera. Så gott som varje fabrik ockuperades. Inom dessa upprättade man arbetarkontroll och ett demokratiskt styre. På landsbygden genomförde bönderna och lantarbetarna nu spontant den jordreform som de fått, löfte om sedan 1931 men aldrig sett förverkligad. Bondekommittéer upprättades, som svarade för jordockupationen. På flera ställen, där det fanns ett starkt socialistiskt eller anarkistiskt inflytande, upprättade man omedelbart kollektivjordbruk. På andra delades jorden upp i mindre kooperativ eller också i helt privata lotter. Men oberoende av den struktur man upprättade, var en sak klar: den gamla jordadelns egendomar exproprierades. Feodalismen krossades på den spanska landsbygden.

På det lokala planet övergick nu hela den ekonomiska och politiska makten till arbetarnas och böndernas valda kommittéer. (Inom armén var framgångarna mindre; men inom marinen gjorde matroserna revolt, sköt sina officerare, upprättade marinråd och tog över hela flottan. Det var ett svårt streck i räkningen för fascisterna, som hade räknat med att kunna använda flottan för överskeppning av trupper. Nu kunde man endast använda flyget).

Också distributionen kontrollerades av folkvalda kommittéer. I några fall fördes denna arbetarmakt också upp på kommunal nivå. I Katalonien bildades en anti-fascistisk kommitté, bestående av representanter från samtliga arbetarorganisationer, en kommitté som blev den egentliga regeringen i hela provinsen. I hela det republikanska Spanien existerade nu två regeringar: en centralregering av borgerliga partier med ett borgerligt program, och en regering baserad på kommittéer och råd (juntas), vald av arbetare och bönder och med den sociala revolutionen på sitt program. Detta var ett klassiskt exempel på maktdualismen i en revolutionär situation: två regeringar med olika klassintressen och olika program står mot varandra.

Den borgerliga regeringen återtar hela makten

Denna maktdualism kunde ha lösts på två sätt. Det kunde ha skett genom att de folkvalda organen befäste sin reella makt genom att störta den borgerliga regeringen, upprätta en proletär diktatur, skapa arbetarmiliser, centralisera de lokala råden och samordna dem. Maktdualismen kunde också lösas genom att de lokala organen fråntogs sin reella makt, genom att denna återgick till den borgerliga regeringen, som därefter steg för steg krossade arbetar- och bondekommittéerna. Vilken väg skulle man välja? Vilken regering skulle man ha? Vilken skulle bäst befrämja kampen mot fascismen?

Detta var de frågor som ledarna för de spanska arbetarorganisationerna ställde sig i juli-aug. 1936. Skiljelinjen drogs klar och tydlig. Skulle man ha en borgerlig eller en proletär regering under inbördeskriget?

Alla valde de, utan undantag, samma alternativ: att stärka den borgerliga regeringen och med- verka till att de folkvalda kommittéerna krossades. Från september 1936 gick det spanska kommunistpartiet in i den borgerliga regeringen, medan anarkisterna och det centristiska POUM förklarades sig stödja den och samtidigt gick in i den katalanska regeringen. En månad senare gick anarkisterna också in i centralregeringen. Varför valde de detta alternativ? De argument de anförde var i korthet följande: anarkisterna slog knut på sig själva. Enligt sin egen ideologi var de emot varje form av statsstyre. Under hela sin existens hade de konsekvent vägrat ett ex.vis delta i parlamentariska val med motiveringen att varje statsstyre, oavsett klassinnehåll, var despotiskt. Med det argumentet hade man också gått emot tanken på en proletär diktatur som ett mellanstadium till det statslösa socialistiska samhället. I sept. 1936 stod anarkisterna inför risken att en sådan förhatlig proletär statsmakt kunde upprättas. De valde den borgerliga statsmakten som det mindre onda. De visade då i praktiken vad varje marxist vet: att anarkismen endast är liberalismen driven in absurdum, att den endast kan leva och frodas i det borgerliga samhället, som en maktlös motpol till den kapitalistiska ideologin. (Det skall dock påpekas att enskilda anarkister uppträdde mera rakryggat. Så ex.vis Durruti, en av inbördeskrigets verkliga hjältar. Den grupp som bildades av hans närmaste anhängare, Durrutis Vänner, närmade sig våren 1937 den revolutionära marxismen, men krossades innan de nådde ett massinflytande).

För det officiella kommunistpartiet var argumenten mer subtila. De levde under trycket från Kominterns proklamerade Folkfrontsideologi. Fascismen skulle inte bekämpas av arbetarna ensamma, utan av arbetarna och borgarna i en gemensam front med försvar av den demokratiska republiken som gemensamt program. Det innebar att arbetarna och bönderna inte fick föra fram sina egna klasskrav, och naturligtvis inte heller börja en kamp för en proletär diktatur. Detta skulle nämligen skrämma bort borgarna, driva dem i fascismens armar, och fronten skulle då bli mindre och fienden starkare. ”Seger först, reformer sedan” var den paroll som kommunistpartiet förde fram. Man var mycket ivrig att betona att man inte avsåg att upprätta en proletär diktatur. I aug. 1936 kunde man ex.vis läsa följande notis i franska kommunistpartiets tidning, l’Humanité: ”Spanska kommunistpartiets centralkommitté ber oss att informera läsarna om följande som svar på de fantastiska och tendentiösa rapporter som vissa tidningar publicerat. Det spanska folket strävar inte efter att upprätta proletariatets diktatur, utan har endast ett mål, att försvara den republikanska ordningen, och samtidigt respektera den privata egendomen.” Några månader senare förklarade partiets ledare, José Díaz, att det inte bara var ”icke önskvärt, utan också absolut otillåtet” att socialisera eller kollektivisera egendomen.

Denna linje var absolut inget eget påfund från de spanska kommunisternas sida, inget brott med Kominterns officiella linje. Tvärtom stod den i fullständig samklang med denna

För den som tvivlar på det, kan man anföra några rader ur det hemliga brev som Stalin i december 1936 sände till ledaren för den spanska regeringen, Largo Caballero. Detta brev innehöll några ”råd i all vänskaplighet” om hur kriget borde föras. Enligt Stalin borde man slå vinn om att inte skrämma bort småbourgeoisin, utan vinna dess stöd genom att tillåta fri handel och förbjuda varje ingrepp i marknadslagarnas spel (detta mitt under brinnande krig!). Man skulle också skapa garantier mot konfiskeringar av jorden och industrin, garantera de borgerliga partierna att Azaña skulle förbli republikens president och respektera de egendomar och ”legitima intressen” som utlänningar hade i landet, utlänningar ”som är medborgare i länder vilka inte stödjer rebellerna” (dvs Frankrike och England).

Så såg Stalins råd ut. Några dagar senare svarade Caballero kort att dessa råd helt överensstämde med hans egen politik.

De folkvalda råden krossas

Den borgerliga makten stärktes igen. De största arbetarorganisationerna – såväl social- demokrater, anarkister som stalinister – uppträdde som bourgeoisins ombud. Sakta, steg för steg, återtog den makten. Genom sin kontroll över armén och över de centrala organen (administrationen, polisen, bankerna) kunde man strypa makten på basnivån. Den borgerliga regeringen tog ett fast tag i tömmarna igen. Denna process blev särskilt tydlig i Katalonien, där revolutionen gått längst.

En av den katalanska koalitionsregeringens första handlingar blev att upplösa alla revolutionära kommittéer som bildats den 19 juli. De ersattes med kommunala organ som hade samma sammansättning som regeringen i stort. Det förklarades vara ”en fascistisk handling” att inte upplösa de proletära maktorganen. Den 27 oktober utfärdade man dekret om avväpning av arbetarna. De som efter ett visst datum fortfarande hade vapen skulle betraktas som ”fascistiska agenter”. Industrier och jordbruk som övertagits av arbetarna fick inga krediter eller råvaror. Arbetarmilisen fick ingen ammunition.

I början av 1937 började man återlämna den kollektiviserade industrin i de forna ägarnas händer. Handeln släpptes fri. Spekulationerna tog fart. Den kapitalistiska planlösheten blev åter herre. Matköerna växte i Barcelona och Madrid. Censur infördes över arbetarorganisationernas tidningar. I april 1937 var denna process så gott som avslutad, arbetarorganisationerna avväpnade och passiviserade.

Kulmen kom i början av maj 1937 i Barcelona. Vid julirevolutionen året innan hade arbetarna bl.a. ockuperat telefoncentralen. Den hölls fortfarande ockuperad i maj 1937. Då satte centralregeringen in trupper för att upphäva ockupationen. När dessa tågade in i staden, utbröt ett spontant uppror. Efter några dagar var detta uppror krossat, telefoncentralen intagen av regeringen och arbetarorganisationerna olagligförklarade.

Majhändelserna i Barcelona fick långtgående återverkningar. Det spanska kommunistpartiet krävde att det centristiska POUM och anarkisterna, som påstods ha igångsatt upproret för att stödja fascisterna, skulle förbjudas och dess ledare arresteras. Detta ledde till en regeringskris. Caballero avgick och ersattes av högersocialdemokraten Negrín, som var mera villig att lyssna på kommunistpartiets förslag. I mitten av juni krossade man POUM, dess ledare fördes till de privatfängelser som det ryska GPU upprättat i Spanien, och ‘försvann’. Också de anarkistiska organisationerna, de mäktigaste inom den spanska arbetarrörelsen, krossades. Samtidigt upphävdes de sista spåren av julirevolutionen. De få kollektivjordbruk som återstod, krossades, liksom all kontroll över industrin. (Endast i Aragon återstod – till aug. 1938 – spår av en proletär makt) Systemet med politiska kommissarier i armén – ett medel för att övervaka den opålitliga militären – avskaffades.

Den militära krigföringen

Samtidigt som den borgerliga regeringen krossade arbetarorganisationerna, marscherade de fascistiska trupperna fram. Med hjälp av starka militära styrkor, med italienska och tyska ”frivilliga”, med, de senaste vapnen från fabrikerna i Nazi-Tyskland i sin arsenal, tog de provins efter provins. Men det avgörande var att den borgerliga regeringen förberett marken. Man kan med hjälp av en karta och en handbok över spanska inbördeskriget, lätt visa att fascisterna kunde erövra just de provinser där den sociala revolutionen varit svag eller krossats av den borgerliga republiken. Det finns ett klart samband mellan fascisternas framgångar och revolutionens nederlag. Den borgerliga regeringen mobiliserade inte massorna till motstånd till fascismen. Tvärtom, den passiviserade och förvirrade dem, krossade deras organisationer och lämnade dem försvarslösa inför fienden. 1938 lyckades Francos trupper genom sin offensiv dela landet i två hälfter. Katalonien avskildes från det centrala Spanien. Därmed var saken klar. I början av 1939 tågade de fascistiska trupperna in i Barcelona, i mars intog de Madrid. Kriget var över.

Slutsatser

Det spanska inbördeskriget visar ovanligt tydligt två olika uppfattningar om sambandet mellan krig och klasskamp. Den linje som dominerade i Spanien var den borgerliga upp- fattningen: klasskampen upphör under kriget och ersätts av ett gemensamt försvar. Arbetarna och borgarna får gemensamma intressen att försvara och de måste göra det på basis av minsta gemensamma nämnare, försvar av den borgerliga staten. I ett läge där fabrikerna och jorden redan övertagits av arbetarna, innebar den linjen att man gick mot revolutionen och direkt försökte krossa den. Därigenom ville man hindra att borgarna skrämdes bort. Uträkningen var enkel och förledande. Två plus två är fyra. Två borgare plus två arbetare är fyra soldater.

Men så enkelt var det inte. I kriget är en beväpnad arbetare bättre än tio borgare. Kriget är, för att använda Clausewitz’ berömda formel, endast en fortsättning av politiken med andra medel. Den klasskamp som fanns i fredliga förhållanden, avmattades inte genom kriget. Tvärtom, den intensifierades och skärptes.

Det är inte svårt att se vad som skulle ha hänt om en proletär diktatur hade upprättats i Spanien i augusti 1936. Om bönderna fått överta godsägarnas jord och upprätta sina egna kooperativ eller kollektiv, om arbetarna fått överta industrierna och driva dem i gemensam ägo – hur skulle inte det ha påverkat civilbefolkningen i de områden som ockuperats av fascisterna? En social revolution i de republikanska områdena skulle ha öppnat en andra front i de områden som hölls av fascisterna. Eller hur hade de moriska trupperna i Francos sold reagerat om den spanska centralregeringen förklarat att kolonialväldet var slut och att Marocko fick sin självständighet? Knappt tio år efter det att den starka självständighets- rörelsen i Marocko, Abd-el-Krims guerillastyrkor, hade krossats? Kunde resultatet ha blivit annat än ett – att den fascistiska fronten brutit samman?

Det spanska inbördeskriget visar på det nära sambandet mellan krig och social revolution. På sitt sätt bekräftar det lärdomarna från Pariskommunen 1871, det ryska inbördeskriget 1919-21 och kriget i Vietnam mot USA-imperialismen: att endast den socialistiska revolutionen kan garantera segern mot reaktionens krafter.

Del III. Den internationella solidaritetsrörelsen

Vi har hittills endast analyserat, den spanska revolutionen utifrån dess egna, nationella förut sättningar. Men under imperialismens epok existerar det inga öar i världsekonomin. Alla enskilda länder dras in som delar i en gemensam struktur, där de ömsesidigt påverkar varandra. Detta gäller i allra högsta grad om Spanien, vars inre samhälleliga uppbyggnad påverkades av att landet kommit efter i konkurrensen och var offer för utländska investeringar inom viktiga ekonomiska sektorer.

Internationellt sett kan man säga att det spanska inbördeskriget hade betydelse på tre plan:

a) den sista i en serie revolutioner som slutade med nederlag för proletariatet (Tyskland 1918, 1921, Kina 1925-27, Frankrike 1936).
b) den sista bräschen mot den framstormande fascismen.
c) inledningen till det andra imperialistiska kriget (1939-45).

Det är ur dessa tre perspektiv som vi skall undersöka hur de internationella klasskrafterna agerade i det spanska kriget.

I. Det internationella engagemanget

Det spanska inbördeskriget fick redan från första skottet sina internationella återverkningar. Under själva planeringen av militärernas uppror hade den italienska fascismen spelat en viktig roll. Den gav militärerna utrustning, vapen, goda råd och löften om internationellt stöd. Utan denna uppmuntran är det troligt ätt militärerna inte vågat starta upproret; utan detta materiella stöd är det också troligt att upproret kunnat krossas på ett tidigt stadium. Nu fick Francos trupper ett militärt övertag från första början, något som ökade ännu mer när Nazi-Tyskland trädde in och gav sin hjälp. Francos trupper dominerade helt inom flyget och drog sig inte för att på ett rent barbariskt vis terrorisera civilbefolkningen genom bombningar av städer och byar (tvärtom var de tyska och italienska fascisterna direkt intresserade av att sådana bombningar kom till stånd. De ville studera vilken betydelse dessa bombningar kunde ha i det kommande storkriget). Också när det gäller pansar och flotta kom Francos trupper snart att vara materiellt överlägsna.

Men krig avgörs inte bara av vapen. Vapnen sköts av människor. Ytterst avgörs kriget av den mobiliseringsgrad som utlöses i ett krig, en faktor som i sin tur bestäms av samhällsformen.

Vi har alla erfarenheterna från Vietnam så färskt i minnet att det är onödigt att orda mer om det; vi har där kunnat se hur en total mobilisering av massorna betyder mer än de hyper- modernaste vapen för att avgöra kriget. Men i Spanien sattes inte hela folket i vapen; där bekämpade man inte fascismen med revolutionära medel, utan med de traditionellt borgerliga: en reguljär armé, en passiviserad civilbefolkning, en låg politisk nivå inom armén. I det läget fick de traditionella vapnen större betydelse; man mötte Franco på hans egen nivå, och tvingades mäta sig med honom när det gällde materiell utrustning.

Det efterblivna spanska samhället kunde inte självt producera moderna vapen. Här var man beroende av det internationella stöd man kunde få. Och vilken hjälp fick då Spanien i sitt krig mot fascismen? Man kunde få stöd från tre olika håll: a) de borgerliga demokratierna b) Sovjetunionen, vid den tiden det enda icke-kapitalistiska samhället och c) från folkmassorna i olika länder (inklusive politiska organisationer som inte var statsbärande). Vi ska nu se vilken hjälp man fick från dessa tre håll.

Från de borgerliga demokratierna förelåg det rent teoretiskt ett intresse av att hjälpa Spanien. Spanien slogs mot fascismen. Fascismen rustade sig för krig för att vinna expansionsutrymme på bekostnad av den ”demokratiska” imperialismen, ta dess kolonier och vinna hegemoni. Men likväl fick inte Spanien några som helst vapen från demokratierna i den kapitalistiska världen. Tvärtom. De borgerliga demokratierna tog initiativet till en ”noninterventionspakt” gentemot Spanien, dvs. att de ingående staterna lovade att inte ge något stöd åt vardera sidan. Eftersom Italien och Tyskland struntade i avtalet, blev denna interventionspakt ensidigt riktad mot den republikanska sidan, vilket initiativtagarna naturligtvis inte var ovetande om. Likväl bibehölls denna pakt kriget ut. Allra mest beklämmande var att se den franska folkfronts- regeringens agerande. Trots att det satt en regering i Spanien med exakt samma klassamman- sättning och samma ideologi, var den franska Folkfronten en drivande kraft för att förverkliga ”noninterventionen”.

Avstängningen av utrustning från de borgerliga demokratierna innebar en allvarlig isolering av den spanska republiken. Under de första månaderna av kriget anslöt sig även Sovjetunionen till ”noninterventionen”. Under denna känsliga period stod Spanien helt utan hjälp från andra stater. Först i slutet av 1936, inför den avgörande belägringen av Madrid, ändrade Sovjetunionen ståndpunkt. Från mitten av oktober samtyckte Sovjetunionen till att förse Spanien med vapen och andra former av hjälp. Men denna hjälp var tvetydig. Man gav ingenting gratis; det var en fråga om köp och dessutom köp till ett högt pris. Som ”säkerhet” för vapnen krävde man att hela den spanska guldreserven skulle överlämnas till Sovjetunionen. I slutet av oktober skeppades guldreserven, världens största (nära 700 ton), över till Odessa i Sovjetunionen.

Det Spanien fick i utbyte var naturligtvis viktiga materiella resurser: flygplan, kulsprutor, tanks, militära rådgivare. Men dessa materiella resurser motvägdes till stor del av att Sovjetunionens representanter i Spanien medvetet gick in för att hålla revolutionen inom dess borgerliga ramar. Det spanska kommunistpartiet och de sovjetiska diplomaterna var de ivrigaste motståndarna till fabriksockupationer och till upprättandet av arbetarråd och arbetarmilis. Ingen talade så varmt för den privata äganderättens bevarande som de, ingen var en så varm förespråkare för småbourgeoisins intressen som de. Men de nöjde sig inte bara med att verka för sin syn med politiska medel. De använde också polisiära metoder. Bland alla de rådgivare som Sovjet sände till Spanien fanns också kontingenter ur den hemliga polisen GPU-NKVD som satte upp en spansk sektion med syfte att krossa vänsterriktningar inom arbetarrörelsen för att på det sättet hindra att revolutionen gick utöver sitt borgerliga stadium. Genom de avslöjanden som sedermera gjorts, bl.a. av ledande gestalter inom GPU i Spanien, känner vi idag omfattningen av denna terror: otaliga spanska och utländska arbetare med sympatier för någon av vänsterriktningarna (anarkismen, POUM, trotskismen) fick sota med sitt liv för sin politiska uppfattning.

II. Den internationella solidaritetsrörelsen

Den borgerliga karaktären på Sovjetunionens hjälp och dess – i ordets verkliga mening – kontrarevolutionära funktion, gjorde den spanska revolutionen än mer isolerad internationellt sett. Det återstod bara en källa man kunde ösa ur, men det var å andra sidan en källa som var i det närmaste outsinlig när det gällde offervilja och entusiasm – arbetarklassens internationella solidaritet. Kring det spanska inbördeskriget växte det fram en omfattande massmobilisering av arbetarrörelsen i alla länder. Opinionsmöten hölls, demonstrationer anordnades, insamlingar startades. En mäktig, spontan solidaritetsrörelse växte fram.

Den mest kända delen av denna internationella solidaritetsrörelse blev de Internationella Brigaderna, arbetare och intellektuella som ställde sig i den spanska republikens tjänst och som deltog som soldater i kriget. Sammanlagt engagerade sig 40.000 i de Internationella Brigaderna, medan ytterligare 5.000 utlänningar deltog i de ordinarie förbanden. För att fortsätta med ytterligare statistik: ideologiskt var 60% av de frivilliga kommunister, och socialt tillhörde 80% av dem arbetarklassen. De var redo att offra sina liv för att hjälpa den spanska republiken i kampen mot fascismen. De bataljoner på nationell basis som sattes upp blev snart legendariska, och de spelade en mycket viktig roll i flera avgörande strider. Så kan man ex.vis påstå att slaget om Madrid vid årsskiftet 1936-7 till stor del avgjordes av den Internationella Brigaden, både direkt genom dess hängivenhet i striderna och indirekt genom den psykologiska effekten på de spanska soldaterna och på civilbefolkningen när dessa såg att de inte längre var ensamma i kampen. Också i slagen vid Jarama (febr. 1937) och vid Guadalajara (mars 1937) spelade Internationella Brigaden en avgörande roll. Men därefter började samma upplösning i Internationella Brigaden som i det spanska samhället i stort. Jakten på ‘trotskister’ skapade förvirring och desillusion; ja, i många fall direkt splittring. Rekryteringen till Internationella Brigaden avtog avsevärt efter majhändelserna i Barcelona 1937 och efter krossandet av POUM. Stridsdugligheten inom förbanden minskade. Successivt tvingades man ersätta de tomma platserna med spanjorer. Till slut lyckades de borgerliga demokratierna tvinga fram att alla frivilliga skulle sändas hem; i november 1938 hölls en stor avskedsceremoni i Barcelona. Drygt två månader senare tågade fascisterna in i staden. Utan det internationella stödet var Spanien försvagat, prisgivet inför de övermäktiga fascistiska trupperna.

III. Den svenska Spanienrörelsen

Bland de frivilliga i Spanien fanns ungefär 500 svenskar. Det var ett tecken på den solidaritetsrörelse som vuxit upp även i Sverige. Den viktigaste insatsen som den svenska arbetar- klassen gjorde låg dock inte i första hand i sändandet av frivilliga. Den låg istället i ett materiellt stöd. På detta område var Sverige bland de främsta. Då man i juli 1938 höll en internationell konferens i Paris för att samordna Spanienhjälpen kunde man i översikten konstatera att Sverige proportionellt sett gett mer materiellt stöd än något annat land. De svenska representanterna kunde med stolthet berätta att insamlingarna givit över tre miljoner kronor och att det fanns nära 400 spanienkommittéer över, hela landet.

Spanienkommittéerna fick politiskt stöd från hela den organiserade arbetarrörelsen. I Göteborgs Spanienkommitté ingick ex.vis 15 olika arbetarorganisationer – socialdemokrater, kommunister, vänstersocialister och anarkister; dessutom medverkade fackliga organisationer, liksom organisationer av typen Hyresgästernas Centralförsamling, nykterhetsordnar och tvärpolitiska föreningar. Men nationellt kontrollerades Spanienhjälpen av socialdemokraterna. Detta gjorde att man snävade in Spanienkommittéernas politiska verksamhetsfält. Man avstyrde effektivt alla försök att starta kampanjer mot noninterventionspakten, det avtal som hindrade en effektiv hjälp till Spanien, liksom man naturligtvis konsekvent motarbetade alla försök att bistå det spanska folket med vapen och frivilliga (den socialdemokratiska svenska regeringen stiftade t.o.m. en lag som straffade spanienfrivilliga). Även om rörelsen fortfarande hade stor bredd, hindrade man att den radikaliserade sina aktivister genom att politik mer eller mindre bannlystes ur kommittéerna, särskilt politiska ställningstaganden som kunnat motverka den socialdemokratiska politiken. Man drog sig inte ens för att utnyttja Spanien- kommittéerna som utpressningshot mot andra politiska organisationer. När kommunistpartiet i början av 1938 startade en kampanj mot noninterventionspakten, och för att få Sverige att ge Spanien vapen, då förklarade man i socialdemokratisk press att detta var ”en propaganda som om den fortsätter måste få till resultat att samarbetet i /Spanien/kommittén råkar i högsta fara” (Ny Tid 14/4, 1938).

IV. Göteborgs Spanienkommitté

De exempel vi hämtat är samtliga från Göteborgs Spanienkommitté. I denna kommitté, som f.ö. var landets största och mest aktiva, rådde andra styrkeförhållanden än i landet i övrigt. I Göteborg hade nämligen kommunistpartiet en starkare ställning inom kommittén. Detta märktes inte minst vid massaktionerna på gatan, där kommunisterna fullständigt dominerade basarbetet. Vid demonstrationer var de kommunistiska kolonnerna störst, vid insamlingarna var det kommunistpartiet som mobiliserade flest aktivister. Klagomålen över ”kommunistisk dominans” återkommer ständigt i socialdemokratisk press. Den kan t.o.m. beläggas med statistik. Vid insamlingssöndagen den 10 oktober 1937 deltog 322 aktivister med bössor. Av de 322 deltagarna var 148 medlemmar i kommunistpartiet (46%), medan socialdemokraterna, trots sin kvantitativa styrka, endast lyckades skramla ihop – 43 deltagare (13%)!

Naturligtvis har socialdemokraterna känt sig bekymrade av denna överflygling. Redan från första början kämpade de för att få grepp över kommittén. Efter en demonstration i december 1936, som enligt socialdemokratisk terminologi fått ”starka politiska inslag” höll man t.o.m. ett hemligt möte på Göteborgs arbetarkommun, där man diskuterade ”partiorganisationernas ställning till Spanienkommittén”. En av de socialdemokratiska representanterna i Spanien- kommittén, Sven Söderberg, inledde med. att förklara att ”Spanienkommittén har bildats på initiativ av syndikalister och kommunister och vårt parti har icke från början fått nödigt inflytande”. Men samtidigt satt socialdemokraterna nu fast i fällan, ty ”vi kan inte av politiska skäl draga oss undan kommitténs arbete”. Efter en längre diskussion beslöt man att fortsätta delta i arbetet. Genom sin politiska tyngd försökte man minska kommitténs aktivitet och styra in den på banor som bättre passade socialdemokraterna. Inga uttalanden om noninterventions- pakten, ingen representation vid internationella hjälpkongresser, lägg ned verksamheten på somrarna, inställ Spanienveckan – det var några av resultaten av den socialdemokratiska ”hjälpen”. Arbetet kröntes också med framgång. I mars 1937 lyckades socialdemokraterna genomdriva en omorganisation av kommittén, en ny arbetsordning som ”skulle trygga en lugn utveckling” som det står i protokollet. Kommitténs verkställande utskott skuffades åt sidan och ersattes av ett ordförandeutskott med tre representanter, varav två var socialdemokrater. Därefter blev också verksamheten ”lugnare”. Aktiviteten i Göteborgs Spanienkommitté blev genast avsevärt mindre. Och viktigast av allt: den politiska mobiliseringen blev mindre. När kriget närmade sig slutet, tog socialdemokraterna också ett nytt steg: avveckla Spanienkommittéerna och inrätta istället ”flyktingkommittéer”. Denna hjälp skulle dessutom enbart skötas av socialdemokrater utan någon inblandning från kommunister. Detta initiativ tycks ha varit resultatet av en konferens i Stockholm i februari 1939, där socialdemokraterna diskuterade inställningen till kommunistpartiet, och där man beslöt att i fortsättningen ”taga bestämt avstånd från den kommunistiska rörelsen” och inte göra några medgivanden till den. Några dagar senare sändes en av partipåvarna, Sven Andersson (nuvarande försvarsminister och expert på att genom IB jaga kommunister), ner till Göteborg för att trumma in den nya politiken i de lokala funktionärerna. Inget samarbete med kommunister, det var den nya linjen. (Obs! Detta var före Hitler-Stalinpakten som annars brukar få vara ursäkt för social- demokraternas kommunisthets.) I Göteborg ledde den nya linjen till att Spanienkommittén sprängdes och att socialdemokraterna gick ut med falska uppgifter om att kommittén avvecklats och att all redovisning i fortsättningen skulle ske via ”Flyktingkommittén”. Vilka som skulle få hjälp från denna kommitté klargjordes i december 1939, då socialdemokraterna drev igenom att ”Svenska hjälpkommittén för Spanien” skulle ge hjälp till Finland.

V. Slutsatser

Den internationella solidaritetsrörelsen med Spanien fick en central betydelse för själva inbördeskrigets utveckling. Utan en välutvecklad och organiserad solidaritetsrörelse skulle fascismen troligen ha segrat långt tidigare. Genom krigets utdragna karaktär bands fascistiska trupper i Spanien, ett faktum som på lång sikt försvagade fascismen i världsmåttstock.

Men en solidaritetsrörelse har inte endast betydelse för den som får hjälpen, utan även för den som hjälper. Den får betydelse i det egna landet, för att påverka och ändra det politiska och ideologiska klimatet, genom att mobilisera och radikalisera de som aktivt arbetar inom rörelsen. Vi kan se vilken oerhörd betydelse Vietnamrörelsen fått i vår egen tid för att ändra det svenska politiska klimatet. Någon motsvarande styrka fick aldrig Spanienrörelsen, trots att förutsättningarna var minst lika goda, ja delvis t.o.m. bättre genom att arbetarorganisationerna med en gång slöt upp och stödde solidaritetsrörelsen. Orsaken till denna begränsade effekt inom solidaritetsrörelsen ligger helt och hållet i att den redan från början kontrollerades av socialdemokratin, som inte ville veta av någon radikalisering, någon djupgående mobilisering eller en kamp som kunde hota de demokratiska spelhålorna (parlamentet etc.). Detta måste också vara den viktigaste lärdomen av Spanienrörelsen: en socialdemokratisk dominans över en solidaritetsrörelse innebär att denna rörelse dör av tvinsot.

Kenth-Åke Andersson

Från Mullvaden nr 3/73, 4/73 och 6/73. Digitaliserat av Marxistarkiv.

Vad är en sovjet?

Vi hörde för ett tag, sedan en ledande medlem i KFMLr på ett mötte gå i polemik mot
”trotskismens” syn på revolutionen. Makten skulle inte, menade han, ligga i händerna på ”diverse råd” utan den skulle utövas av partiet ensamt. Den föraktfulla ton han använde om arbetarråden, säger tillräckligt om hur långt stalinismen avlägsnat sig från teorin om arbetarråden, SOVJETERNA. Ty den sovjetiska traditionen har totalt begravts av stalinismen, dessa byråkrater för vilka själva ordet sovjet uppväcker våldsamma aggressioner. Vem som helst kan titta leninismens programmatiska skrifter, eller läsa igenom deras tonvis av intetsägande och själlösa manifest; ingenstans kommer han att finna ett positivt omnämnande av sovjeter eller arbetarråd. Om de någonsin omtalas är det som ”kontrarevolutionära”, ”småborgerliga”, etc.

Det är en avgrund mellan den stalinistiska uppfattningen och den som bolsjevikerna en gång förde fram. För var det inte bolsjevikerna som gjorde revolution under parollen ”All makt åt sovjeterna”? Och var det inte samma bolsjeviker som omedelbart efter revolutionen döpte om Ryssland till Sovjetunionen? Och vad säger Lenin i ”Aprilteserna” 1917 om sovjeternas roll i revolutionen?

Inte en parlamentarisk republik … utan en republik av arbetar-, lantarbetar- och bondedeputerades sovjeter i hela landet, nedifrån och upp.

Avskaffandet av polisen, armén och ämbetsmannakåren. (Dvs. den stående arméns
ersättande med allmän folkbeväpning).

Alla tjänstemän, som genomgående skall vara valda och när som helst kunna avsättas, skall erhålla en avlöning som inte överstiger en kvalificerad arbetares genomsnittslön.

Det är helt klart att bolsjevikerna inte tänkte sig sovjeterna som någonting specifikt ryskt, något tillfälligt i den politiska situationen 1917. I sitt tal vid Kominterns första kongress 1919 förklarade Lenin:

”Ännu en gång har det visat sig att den proletära revolutionens allmänna förlopp är identisk över hela världen. Först sovjeternas spontana, elementära inrättande, sedan deras utvidgning och utveckling, därefter framträdandet i praktiken av frågan: sovjeter eller konstituerande nationalförsamling (eller med andra ord, borgerlig parlamentarism), total förvirring bland överhögheten och slutligen proletär revolution.”

Vad Lenin här skisserar är en övergångsstrategi, där arbetarklassen i en revolutionär situation upprättar sina egna maktorgan, vilka existerar sida vid sida med den borgerliga diktaturen (dubbelmakten), och sedan blir maktorganen i den proletära demokratin. Lenins ord om sovjetorganens allmänna, världsomspännande karaktär har till fullo bekräftats av historien. Det har troligen inte existerat ens en tillstymmelse till en proletär revolution i världen, där sovjeterna inte har dykt upp. Sovjeternas uppkomst och styrka har ofta varit en direkt mätare på revolutionens mognad och politiska förutsättningar. Också i Sverige växte det fram arbetar- och soldatråd på ett tiotal platser under ”potatisrevolutionen” 1917-18. (Vi skall återkomma till detta i ett senare nummer).

Partisanförlaget har nu givit ut en antologi redigerad av Ernest Mandel, Arbetarkontroll,
arbetarråd, arbetarstyre
. I denna antologi går det att studera sovjetsystemets generella
karaktär. Den innehåller ett brett urval av konkreta studier över dubbelmaktssituationer och sovjeternas framväxt; den spänner från de rudimentära formerna för arbetarmakt i Pariskommunen, via Oktoberrevolutionen och den tyska revolutionen 1918 till de moderna erfarenheterna (Kina, Spanien 1936, den jugoslaviska varianten, sovjeternas återkomst i revolutionerna i Ungern och Polen 1956 och i Frankrike maj 1968).

Antologin innehåller vidare ett axplock ur de ganska få, relevanta teoretiska texterna om arbetarkontrollen och sovjetsystemet. Ty tyvärr saknas det fortfarande en fullständig teoretisk redogörelse för sovjetsystemet. Lenin hade planerat att i ”Staten och revolutionen” lägga in ett kapitel om ”Erfarenheterna från de ryska revolutionerna 1905 och 1917”, men detta skrevs aldrig. ”Den politiska kris, som föregick oktoberrevolutionen 1917 ‘hindrade mig’ ”. Man kan bara glädja sig över ett sådant ‘hinder’. Förvisso, men det är synd att Lenin inte senare hann fullborda ”Staten och revolutionen”, och sammanfatta de revolutionära erfarenheterna av sovjetsystemet.

Kamrat Mandels sammanställning av materialet är en förutsättning för sovjeternas
återupptäckande och för en teoretisk bearbetning av arbetarrådens roll i revolutionen.

Statens klasskaraktär

Vilken betydelse och vilka fördelar har då sovjeten i den proletära revolutionen? Svaret ligger på flera plan.

Det ligger i sakens natur att varje statsapparat är ett organ för att tvinga på medborgarna en gemensam vilja; den är ett vålds- och undertryckningsinstrument. Varje klassamhälle har behov av en statsapparat vars uppgift är att hålla samman de stridande klasserna och genom våld eller med kompromisser lösa de konflikter som uppstår.

Staten står alltid i den härskande klassens tjänst. Men denna klass har skilda fysionomier i olika samhällen. Den kan bestå av en liten klick, som kontrollerar alla produktionsmedel och mot sig har en överväldigande skara egendomslösa. Den kan också inom sig ha olika skikt med olika grader av ägande, och med olika grupper av underordnade som fyller viktiga funktioner i det ekonomiska och politiska livet. För att denna skall kunna hållas samman är det viktigt att dessa skilda intressen debatteras, analyseras och vägs mot varandra, utan att det kommer till öppna konflikter.

Detta förhållande är det normala i de samhällen som domineras av ett kapitalistiskt
produktionssätt. Förutom den lilla skaran monopolkapitalister har härskande klassen
underordnade grupper såsom mindre företagare, byråkrater, teknokrater, poliser, vissa
intellektuella etc.

Parlamentarismen har visat sig vara den idealiska formen för kapitalismens statsapparat. Den förenar möjligheten av en öppen debatt i den härskande klassens intresse med en viss byråkratisk tröghet som omöjliggör ett inflytande från massorna. Genom sina demokratiska ritualer, genom sina valjippon och sin demagogiska retorik fungerar den som en ideologisk förtryckare av arbetarklassen och som ett instrument för borgerlig propaganda. Folket väljer ”sina” representanter på valdagen. De väljs för en längre tidsperiod (3-4 år) och valet kan inte återtas däremellan (utom i extrema fall). Valet är över. Dörrarna stängs. Myglet kan börja.

Naturligtvis råder det inte parlamentarism i alla kapitalistiska samhällen. Men även
avvikelserna är historiskt förklarliga. De uppträder oftast i två situationer: Den ena är svagt utvecklade kapitalistiska samhällen, där betydande rester av det feodala produktionssättet fortfarande finns kvar, och kampen mellan feodalherrar och bourgeoisi inte är bilagd. Den andra är i de mest utvecklade kapitalistiska samhällena, där det bräckliga jämviktsförhållandet inte längre är relevant och där monopolkapitalet strävar efter att upprätta sin totala diktatur, fascismen.

Varje klassamhälle har sin specifika statsform. Det går inte att flytta ut denna politiska
överbyggnad och placera den i någon annan samhällsformation. Parlamentarismen är otänkbar i ex.vis medeltidens Europa eller renässansens Italien. Lika otänkbart är det att man skulle kunna ”ta med sig” parlamentarismen in i socialismen, såsom revisionisterna (ex. vis Vpk) vill med sin paroll om ”den parlamentariska vägen till socialismen”.

Proletariatets stat

Ty vad kännetecknar statsformen under proletariatets diktatur? Enligt marxismen innebär det kommunistiska samhället ett klasslöst tillstånd. Med andra ord: det existerar ingen särskild statsform under kommunismen, staten har dött ut. Omvandlingen från kapitalism till kommunism kräver en övergångsperiod, proletariatets diktatur, då det fortfarande existerar en statsapparat, som garanterar och kontrollerar denna övergång. Men detta är en statsform som
redan i sitt bildande är i utdöende.

Hur kan detta; ske? Genom den proletära revolutionen strävar man efter att engagera alla i landets styre, ”att göra alla till byråkrater och därmed ingen till byråkrat” för att citera Lenin.

Den ständiga armén ersätts med allmän folkbeväpning, polisen med arbetarnas ordningsvakter och byråkratin försvinner efterhand genom ett ”roterande” system, möjligheter till ständiga nyval och genom att privilegierna försvinner. För att åter citera Lenin: vi får ett tillstånd där t. o. m. en kokerska kan sköta de allmänna angelägenheterna.

Självklart kan ett så tungrott system som den borgerliga parlamentarismen inte överflyttas och klara dessa funktioner. Ty hur skulle den kunna klara det med sina val vart tredje/fjärde år och sina dagliga intriger och sitt smussel i korridorerna? Det är här sovjeterna kommer in i bilden.

Redan i Pariskommunen gjordes de första erfarenheterna av den nya statsformen. I sina analyser fastslog Marx tre grundläggande principer för de framtida proletära revolutionerna: ingen vald representant skall ha högre lön än en arbetare, han skall närsomhelst kunna avsättas, armén och polisen upplöses och ersätts med allmän folkbeväpning.

Nästa viktiga steg togs under den ryska revolutionen 1905, då den första sovjeten bildades. Därmed gavs möjligheten att engagera alla arbetare i revolutionen. På varje arbetsplats bildades kommittéer (vilka i senare revolutioner utvecklats till fabriksråd, som övertar förvaltningen av företagen) valda av arbetarna. Dessa lokala enheter var i sin tur representerade i stadssovjeten. Dessutom fanns det möjlighet för olika sociala skikt att välja egna sovjeter, ex.vis. bondesovjeter och soldatråd.

Sovjetsystemet existerade endast i rudimentär form och under kort tid i revolutionen 1905. Men då tsarismen störtades i februari 1917 växte det fram sovjeter som svampar ur jorden över hela Ryssland. I varje fabrik, i varje stadsdel, i varje stad, i varje by, i varje region skapades sovjeter, som bands samman till ett finmaskigt nät genom sovjetkongresserna.

Sovjetsystemet byggde på ”rotationen” dvs. principen att de valda representanterna successivt skulle ersättas av andra, och att professionalism skulle bekämpas. Vidare fanns det möjlighet att omedelbart återkalla en representant som misskötte sitt uppdrag eller förfäktade en annan politisk uppfattning än den hans väljare hade. Genom denna extrema rörlighet kunde sovjeterna omedelbart återspegla massornas politiska uppfattning och de snabba skiftningar som sker under en revolutionär period.

Det rådde ett absolut förtroende mellan sovjeten och massorna. Alla deltog på ett eller annat sätt i dess verksamhet, alla bidrog till debatten och underordnade sig besluten på ett disciplinerat sätt. Sovjeten var klassmässig, dvs. den representerade endast de arbetande massorna och byggde inte på någon abstrakt princip om ”allmän” rösträtt (den gav inte rösträtt åt bourgeoisin). Sovjeten är den högsta och mest utvecklade av alla statsformer som någonsin existerat. Och samtidigt bär den inom sig fröet till det stats- och klasslösa samhället.

Det är självklart att bolsjevikerna som goda revolutionärer skulle se det storartade i
sovjetsystemet och lägga den som grund för den proletära diktaturen. Det är lika självklart att den byråkrati som efterhand utvecklades inom Sovjetunionen skulle sky arbetarråden som pesten och göra allt för att häva deras existens. Stalins författning 1936 upphävdes sovjeternas klassmässiga grund och idag återstår ingenting av sovjetsystemet. Det är också självklart att stalinisterna måste söka begrava och skyffla undan det internationella proletariatets erfarenheter av sovjeterna. Ty arbetarrådens existens är ett hot mot byråkratin. Mandels bok är en möjlighet att nu återerövra den bolsjevikiska traditionen. Arbetarkontroll, arbetarråd och
arbetarstyre.

K. Å. A.

KFMLr och ekonomismen

Utan en revolutionär teori – ingen revolutionär praktik

Under de senaste tio åren har klasskampens villkor i de imperialistiska staterna helt och hållet förändrats. Det viktigaste resultatet av detta är att det i så gott som alla dessa stater har utvecklats ett avantgarde, utanför det traditionella arbetarpartiernas kontroll. Avantgardets storlek och sociala sammansättning skiftar från land till land, men ett allmänt drag är att de växer sig starkare, om än ojämnt, samtidigt som en första rekrytering av framför allt studerande ungdom följs av ett inflöde av en del unga arbetare.

De politiska styrkeförhållandena inom detta avantgarde varierar från land till land. På grund av att detta brott med de traditionella arbetarpartierna inte var särskilt medvetet, då de ofta skedde endast på ett praktiskt plan, orienterar sig idag en hel del av detta avantgarde tillbaka till de partier som de tidigare gjort ett praktiskt brott med. Detta brott innebar alltså inte alltid en motsvarande teoretisk och politisk klarhet. Något som gäller också för de flesta av de vänstergrupper som radikaliseringen avsatt. Åtskilliga grupper inom den yttersta vänstern har stannat inom ramen för en stalinistisk teori och praktik.

Nystalinismen hos vänstergrupperna har gett upphov till svåra problem. Hur ska man avgränsa sig mot de traditionella, Moskva-orienterade kommunistpartierna? Det räcker med att titta på SKP:s nuvarande situation för att förstå detta. Denna organisation har idag huvudsakligen samma politik som VPK. I längden blir det omöjligt att motivera en självständig organisatorisk existens. Varje vettig människa föredrar naturligtvis ett stort parti framför ett litet, om bägge har samma politik.

I sina försök att dra en tydlig gräns mellan den egna politiken och den som representeras av den gamla Kominterntraditionen, har ”ml-rörelsen” ofta anknutit till den sekteristisk Kominternperioden: I Sverige framför allt KFMLr. Det löser dock inga problem. Det viktigaste hindret för en politisk utveckling finns kvar, nämligen avsaknaden av en revolutionär teori. När den yviga radikalismen synats lite närmare, finns det bara kvar en platt ekonomism.

Genomgången av KFMLr:s syn på den revolutionära strategin och taktiken är en del av en nödvändig teoretisk och politisk kamp mot KFMLr. Denna organisation är ett uttryck för den svenska revolutionära rörelsen efterblivenhet. Om den politik som KFMLr representerar skulle bli dominerande inom arbetaravantgardet i ett uppsving i arbetarkampen riskerar avantgardets styrka att ebba ut. Avantgardets möjlighet att få ett fotfäste i bredare lager i arbetarklassen minskar och arbetarkampens uppsving riskerar att duka under för borgarnas motoffensiv i stället för att stegras mot ett revolutionärt maktövertagande.

För att kunna förstå KFMLr:s nuvarande politik är det nödvändigt att kort teckna en organisatorisk och politisk bakgrund.

KFMLs splittring skedde samtidigt som de första mindre grupperna av svenska ar betare gick ut i öppen strejkkamp. En falang – de opportunistiska – inom KFML vek sig omedelbart för dessa för dessa första smärre klasstrider. Den förmådde inte ge någon som helst ledning för kampen, den ställde sig inte ens denna uppgift. Inga försök gjordes att utveckla kampen eller att politisktförsöka ge en förklaring till socialdemokratins och VPKs inställning och agerande. Man gjorde givetvis inte heller några som helst försök att förklara uppkomsten av strejkkommittéer, vilken roll dessa organ kan ha i kampen mot kapitalismen osv.

En annan falang – det blivande KFMLr – uppmärksammade denna opportunism. De insåg att en isolerad facklig kamp inte kunde leda till socialismen utan att den endast kunde bevara de rådande styrkeförhållandena, inte förändra dessa.

Den övervärderade kraftigt de strejker som ägt rum, och trodde att en stor del av arbetarklassen hade blivit revolutionär i kampen. I linje med detta grundlades också ett sekteristiskt förhållningssätt till fackföreningarna och socialdemokratin. En sekteristisk attityd som också fanns hos en liten, men militant och aggressiv del av de unga arbetarna. KFMLr:s politik blev alltså att i många fall underordna sig denna spontana attityd. Något som också fick konsekvenser för utarbetandet av en revolutionär strategi och taktik.

Den mensjevikiska uppfattningen om ” taktik som process”

Det gemensamma för sekterismen och opportunismen är kapitulationen för spontana strömningar inom klassen. En kapitulation som innebär att man uppger det kommunistiska programmet och underordnar sig massornas spontana medvetande. Det kommunistiska programmet är objektivt så till vida att det utgår från förhållanden som är oberoende av denna subjektivism. Det är objektivt därför att det grundas på en vetenskaplig analys av konkreta förhållanden, inte vad en del arbetare tycker för tillfället. Det kommunistiska programmets uppgift är att formulera olika politiska och organisatoriska former, möjliga krav och paroller som förmår medvetandegöra massorna om sig själva som klass.

Opportunismen och sekterismen överge i stället detta program och delar det i en minimidel och en maximidel. Opportunismen centrerar det mesta av sin verksamhet kring lösryckta och tillfälliga dagskrav. Sekteristerna å sin sida sysslar mest med en mycket grov agitation och propaganda som inte ens utgår från den revolutionära situationens behov.

Men så fort en sekteristisk organisation ska handla tvingas den att föra fram krav på samma nivå som opportunismen, vilket oftast innebär platta och isolerade ekonomiska krav.

Den revolutionära kommunismen har alltid, mer eller mindre framgångsrikt, bekämpat denna programmatiska klyvning . Vid sin tredje kongress 1921 slog t.ex den Kommunistiska Internationalen fast följande principer:

”I stället för reformisternas och centrismens minimiprogram sätter den Kommunistiska Internationalen upp kampen för proletariatets konkreta behov, för ett system av krav, som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt, (vår kursivering) organiserar proletariatet och framställer etapperna i kampen för proletariatets diktatur och där varje särskilt krav uttrycker ett behov från de breda massornas sida även om dessa massor ännu inte medvetet ställt sig på den proletära diktaturens grund.”

Stalinismens oförmåga att formulera ”ett system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt” kan teoretiskt klarläggas genom det sätt som den ställer frågan om den revolutionära strategin och taktiken. Om den överhuvud taget ställer den! Begreppsanvändandet kan skifta från artikel till artikel, från tal till tal. Ibland är taktiken medlet och strategin målet, ibland är taktiken något kortsiktigt strategin något långsiktigt. Det kommunistiska programmet förenklas till en rad taktiska resolutioner, strategin blir en fras, ett mål någon gång långt bort i framtiden. På detta sätt blir praktiken helt och hållet utelämnad åt en spontan process, som bara förmår följa efter redan existerande handlingar från proletariatets sida. Och detta oavsett om den arbetas fram med hjälp av ett opportunt eller sekteristiskt ordval. Det enda som i verkligheten kommer att skilja t.ex SKP och KFMLr vad gäller kampinriktning blir graden av högljuddhet.

Trots oklarheten om förhållandet mellan strategi och taktik kan man i KFMLr:s skrifter på enstaka ställen hitta formuleringar som närmar sig en förståelse för problemet. T.ex i Klasskampen nr 1-73:

”Småborgarvänstern, som ofta ondgör sig över vår ’stelhet’ , ’dogmatism’ och ’ensidighet’ har överhuvud taget inte fattat frågan om strategins och taktikens tillämpning. För dem är allt taktik. De jagar i varje ögonblick efter en för tillfället inbillad eller verklig framgång. Vilket pris de i ett längre perspektiv får betala för denna framgång är för dem likgiltigt av det skälet att de överhuvud taget inte har en långsiktig strävan. För dem är den lilla reformen, den lilla framgången, allt. De har inga taktiska principer för de saknar strategi”.

Här finns det en del korn av förnuft. Artikelförfattaren försöker förstå att taktiken på något sätt skall underordnas strategin Men det blir också allt. I nästa mening är strategin åter bara ett mål. Intet mer. Följderna av detta hittar vi i ett par meningar längre fram i artikeln:

”Revolutionen kommer givetvis i vårt land att utveckla sig under en lång följd av år. Klasstrider kommer att i växande omfattning föregå det direkta upproret. Klasstrider kommer med säkerhet att anta bl.a formen av ekonomisk kamp. I denna kamp kommer arbetarklassen själv att skapa sig organisationsformer som kännetecknas av att de är skapade i kamp mot kapitalismen, mot den etablerade fackföreningsrörelsen och som ett resultat av arbetarnas strävan efter självständiga klassorganisationer”.

Och med detta konstaterande nöjer man sig. För KFMLr blir strategin bara ett mål. Dess innehåll blir på sin höjd att ”arbetarklassen själv kommer att skapa sig organisationsformer”. Hur dessa ser ut vilken funktion de kan ha i den revolutionära situationen, hur de skall centraliseras och länkas med progressiva grupper från andra skikt och klasser osv diskuteras aldrig. Alla andra strategiska frågor än ”organisationsformerna” är också bortskalade.

Denna av en revolutionär strategi kan vi också belägga genom att t.ex se vilka uppgifter som KFMLr ställt sig inför partibildandet. Har de där ställt sig uppgiften att utarbeta ett program för den svenska revolutionen? Ett program som försöker förbinda den dagliga kampen med den revolutionära situationens slutgiltiga anfall på borgarstaten genom ett ” system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt”? Har KFMLr försökt ställa sig de programmatiska uppgifter som den Kommunistiska Internationalens fjärde kongress (1922) menade var helt nödvändiga?

”I de nationella sektionernas program måste nödvändigheten av kampen för över av motiveras klart och tydligt: reservationerna för förhållandet mellan dessa krav och de konkreta förhållandena i tid och rum måste ovillkorligen formuleras i det allmänna programmet. Den fjärde kongressen uttalar sig lika bestämt mot försöket att framställa införandet av övergångskrav i programmet som opportunism, som mot varje försök att förflacka eller ersätta de grundläggande revolutionära målsättningarna med delkrav”.

Nej, det har inte KFMLr gjort. Som artikelförfattaren i Klasskampen sa: För småborgarvänstern är ”allt taktik”! Och något mer har inte heller KFMLr tänkt sig få fram. Inför partibildandet talar man först i en del mindre punkter om nödvändigheten av en veckotidning, bildandet av ett ungdomsförbund osv. Sedan sammanfattas den stora uppgiften i följande textsnutt:

”KFMLr måste sammansvetsas kring en revolutionär taktik (!) byggd på en analys av det svenska klassamhällets säregenheter. Sammanfattade i ett politiskt program i taktiska resolutioner (! ) för den revolutionära rörelsen under den nuvarande epoken” (Proletären nr 2-72)

Kan det uttryckas mer klart, strategin har vingklippts, och kvar finns endast en räcka taktiska resolutioner. För säkerhets skull skall vi belägga denna mensjevism genom ännu ett citat. Denna gång i ett uttalande av politbyrån i Klasskampen nr 1 -73:

”Oss veterligt finns det ingen kommunist som utan att bli utskrattad av hela vänstern har hävdat att det strategiska målet är något annat än socialismen. Taktiken (! ) för att nå detta strategiska mål, det är den avgörande proberstenen och skiljelinjen inom vänstern idag, där står den småborgerliga linjen mot den revolutionära, där står folkvännelinjen mot den proletära”.

Naturligtvis hävdar alla kommunister att det strategiska målet är socialismen, men ingen kommunist har någonsin hävdat att det med ett ”politiskt program av taktiska resolutioner” som vi når dit. Det har bara mensjeviker gjort. Kommunister har alltid hävdat att strategin är något mycket mer än ett mål. För detta har de ofta blivit utskrattade och hånade av småborgarvänstern. Vi skall inte skratta ut KFMLr s politbyrå. Vi kan bara beklaga.

För en revolutionär strategi och taktik

Vad är nu strategi och taktik? Vilket är förhållandet mellan dessa bägge begrepp? Ett av de mer precisa försöken att klarlägga detta gjorde Trotskij i sin kritik av Kominterns sjätte kongress (1928):

”Med begreppet taktil förstås det system av åtgärder som tjänar en enda uppgift eller en enda gren av klasskampen. Revolutionär strategi är å andra sidan ett kombinerat system av handlingar som genom sin förbindelse, karaktär och utveckling måste leda proletariatet till makterövrandet” (The Third International after Lenin, Pathfinder 1970)

Strategin måste alltså förstås som något mycket mer än ett mål. Den utgör i själva verket en plan för erövrandet av makten, en plan som grundas i en vetenskaplig analys av klasskampen. I denna plan kombineras nödvändiga handlingar för att en revolution skall bli möjlig: ”ett system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt”. Det är dessa handlingar som kan sägas utgöra grunden i ett kommunistiskt program.

Och det är genom dessa handlingars ”förbindelse, karaktär och utveckling” som revolutionen kan bli verklig. Taktiken blir det sätt som kommunisterna försöker utveckla klasskampen i nivå med detta program. Taktiken är alltså underordnad denna strävan. Den är inte en ryckig och spontan process med en egen rörelse och dynamik. Taktiken måste hela tiden förtöjas i en klar strategisk uppfattning, slits den bort från strategin, blir konsekvensen endast en ständig svanspolitik efter proletariatets egna handlingar: ”i denna kamp kommer arbetarklassen själv att skapa sig organisationsformer” … det kommunistiska partiets uppgift blir då endast att uppmuntra och stödja en sådan utveckling, inte leda, inte vara ett avantgarde.

En stor del av Lenins teoretiska arbeten användes till att bekämpa dessa positioner. Flera centrala avsnitt i t.ex ”Vad bör göras” gisslar de svanspolitiker som inte förstått detta, utan gjort som KFMLr och reducerat strategin till en ”taktik som process”:

”Hur mycket enklare är det inte att upprepa det man lärt utantill och , utan att ’påtvinga’ någon någonting, följa med i varje’ vändning’ antingen till ekonomismen eller till terrorismen. Rabotjeje Delo generaliserar rentav detta levnadsvisdomen stora bud och beskyller Iskra och Zarja för att ’ sätta upp sitt program mot rörelsen likt en ande som svävar över det formlösa kaos”. Men vari besår då. socialdemokratins uppgift, om inte i att vara en ’ande’, som inte bara svävar över den spontana rörelsen utan också lyfter denna rörelse i nivå med ’sitt program’? Den består ju inte i att släpa efter rörelsen – i bästa fall vore detta till ingen nytta för rörelsen och i värsta fall synnerligen skadligt. Men Rabotjeje Delo inte bara följer denna ’taktik som process’ utan upphöjer den även till princip, så att det egentligen skulle vara rättare att beteckna dess riktning inte som opportunism utan som chvostims (av ordet chvost som är det ryska ordet för svans). Och det måste erkännas att de som fast beslutat att ständigt följa efter rörelsen som dess svan absolut och för alltid är säkrade mot ’ förringandet av det spontana elementet i utvecklingen’ ”.

Svanspolitikerna

Tack vare sin mensjevikiska teori tvingas KFMLr att följa med i varje spontan utveckling av kampen. Efter varje sväng kan sedan ideologin dränka de tidigare misstagen i ett ordsvall av omtolkningar, utelämnande och lögner. I Klasskampen nr 1-73 försöker sig t.ex KFMLr:s politbyrå på att mästra Kurt Wickman och Olav Johansson för deras tid i KFML. Så här storvulet kan orden falla:

”Vad med sysslade KW och OJ under 1970, 71 och 72?. Det är en intressant fråga till dem som nu önskar komma och ’förbättra’ den revolutionära organisationen”.

Om detta är en intressant fråga (vilket vi betvivlar) så är en ännu mer intressant fråga att ställa naturligt vis denna: varmed sysslade KFMLr:s ledning under åren före 1970? Åren går fort och minnet blir suddigt. De nya medlemmarna i KFMLr känner inte det förflutna. Det som hände före 1970.

Låt oss bara en gång minnas vad sådana fräsare som Baude, Tollin, Åkervall, Gross, Lundström, Nyström, Strandberg, Wikner m.fl sysslade med före 1970. Det var då de ansåg att studenterna såväl som arbetarna uteslutande skulle syssla med intressekamp. En politisering av den ekonomiska kampen förklarades för vänstersekterism.

Nattliga rådslag hölls om hur trotskisternas prat om att studenterna hade olika klasstillhörighet skulle knäckas. Det var vidare då som parollen om nationell självbestämmanderätt för Sverige var en ”allmän marxist-leninistisk sanning”. Detta var 1969.

Varmed sysslade då dessa herrar under 1968? Jo, då hade ett synsätt som mera påminner om det som de har idag. Ett synsätt som populisten Ensheimer (numera SKP) lyckades förändra över en natt, nerkommen från Stockholm. Under åren 1968-1973 har KFMLr:s ledning lyckats byta uppfattning tre gånger.

Ligger det inte en hel del i vad Lenin säger: ”Hur mycket enklare är det inte att upprepa det som lärt utantill och, utan att ’påtvinga’ någon någonting, följa med i varje ’vändning’ antingen till ekonomismen eller till terrorismen.”

Byt ut terrorismen mot sekterism, så har vi fångat KFMLr:s principfasta akademiker i ett nötskal. Med mensjevismen som teoretisk grund kan KFMLr göra alla sina lappkast utan några mer påtagliga svårigheter.

Den revolutionära strategins innehåll

Vilka är då de strategiska axlar som vi som kommunister måste försöka utveckla? För att kunna lyfta den spontana kampen i nivå med de strategiska behoven krävs naturligtvis en förståelse för vilka dessa är. För att kunna omvandla arbetarklassens nuvarande medvetenhet till en revolutionär medvetenhet, måste vi veta vari en sådan består. Det krävs en revolutionär strategi giltig för de imperialistiska staterna.

Vi menar att det finns en rik teoribildning om detta i den kommunistiska rörelsens historia samt i världsproletariatets ständiga erfarenheter under hela denna epok. De särskilda förutsättningarna som gäller för klasskampen i Sverige gäller det för den unga kommunistiska rörelsen att försöka bestämma genom ett teoretiskt arbete samt en omfattande praktik.

Vår uppgift som kommunister är alltså att utforma ett konkret övergångsprogram – en serie övergångskrav – som förmår leda proletariatet till krossandet av den borgerliga staten och upprättandet av proletariatets diktatur.

Övergångskraven måste ta sin utgångspunkt i de nuvarande förhållandena och föra kampen vidare – omvandla den – till ett högre stadium. De krav som ställs måste vara genomförbara (inte nödvändigtvis under kapitalismen) och de måste vara krav som endast kan genomföras genom massmobilisering och masskamp.

Kraven ställs inte söm parlamentariska krav som skall röstas igenom i diverse borgerliga institutioner. De är av sådan art att de inte kan integreras , inte sugas upp av det etablerade samhället. De är krav som strider mot kapitalismens normala sätt att fungera – som gör ”despotiska ingrepp i egendoms rätten” för att låna ett uttryck från Kommunistiska Manifestet.

De krav som vi ställer idag – med hänsyn till klasskampens utveckling – är krav som samlas under benämningen arbetarveto. Det gäller krav som t.ex nej till avskedanden, nej till vissa förändringar i arbetets organisering (höjt tempo t.ex ), nej till hälsofarliga arbeten etc.

Kampen för dessa krav utgör en del av kampen för arbetarkontroll över produktionen.

Just kampen för arbetarkontroll över produktionen är stommen i den revolutionära strategin, en arbetarkontroll som grundas på arbetarnas klassorgan ( idag strejkkommittéer, i morgon fabrikskommittéer och arbetarråd). Att vi sätter kampen för arbetarkontroll i centrum innebär inte att vi idag ställer abstrakta krav på arbetarkontroll över hela samhället eller hela produktionen. Det gäller att ställa krav som alla är inriktade på arbetarkontrollen – d v s arbetarnas kontroll över produktionen, finanserna, distributionen, transporterna osv.

Denna kamp syftar till två saker: dels att förbättra arbetarnas ekonomiska , sociala och politiska förhållanden under kapitalismen, dels att konkret ställa frågan om vilken klass som har makten i förgrunden och leda in kampen på sådana spår att det leder till konfrontationer med hela kapitalismen som system och ”skjuter fram” arbetarnas positioner för att till slut rasera hela det kapitalistiska systemet.

Kampen för arbetarkontroll påbörjas alltså redan under den icke-revolutionära situationen, men förverkligandet av arbetarkontrollen i allmänhet leder fram till, och kräver en revolutionär situation. Arbetarkontrollen, försvarad av arbetarmilisen, tvingar den ständiga kampen mellan arbete och kapital till ett slutgiltigt avgörande. I en situation av dubbelmakt, då arbetarmakt står mot borgarmakt, kan ingen klass utöva sin diktatur över den andra. Dubbelmakten med sin allmänna arbetarkontroll, är ohållbar under en längre period. Antingen måste arbetarna ta makten eller så måste borgarna slå sönder arbetarnas maktorgan. I denna situation är det nödvändigt med en medvetenhet som i tillräckligt stor utsträckning kan föreslå en centralisering av dessa maktorgan. Som Mandel uttryckt det:

” Störtandet av borgarklassens statsmakt kräver en avsiktlig och centraliserad politiska handling: organiserandet av en socialiserad och planerad ekonomi kräver i sin tur medvetna, klart uttalade sammanhängande åtgärder. Kort sagt, långt ifrån att kunna begränsa sig till en ~isande, elementär och spontan rörelse – vilken naturligtvis är närvarande vid varje folklig revolution, och utan vilken en verklig socialistisk revolution vore otänkbar – utgör den socialistiska revolutionen en samling medvetna omvälvningar (vår kursivering) där den ena följs av den andra och där avsaknaden av en enda länk dömer företaget till nederlag”.

Denna medvetenhet uppstår inte spontant hos arbetarmassorna. Det är endast en politisk kraft – ett kommunistiskt parti – som på den vetenskapliga socialismens grund, kan föreslå och demonstrera denna nödvändiga inriktning.

De kommunistiska partiets uppgift består just i att sammansmälta socialismen med arbetarrörelsen , att hos klassen utveckla en medvetenhet om de strategiskt nödvändiga handlingarna.

Det kommunistiska partiets uppgift består just i att sammansmälta socialismen med arbetarrörelsen, att hos klassen utveckla en medvetenhet om de strategiskt nödvändiga handlingarna, samt att utarbeta en taktik som på bästa sätt gynnar uppkomsten av en sådan medvetenhet. Utan denna strategiska klarsyn, kan partiets handlingar till och med gå emot proletariatets olika försök att genom en egen erfarenhet försöka lösa dessa problem.

De stalinistiska kommunistpartiernas klassamarbetspolitik i form av ett stöd åt, eller till och med en egen plats i, den borgerliga regeringstyp som kallas för Folkfront, är just en handling som går emot proletariatets spontana kamp. När Thorez 1936 försvarade Blums regering i Frankrike och manade den franska arbetarklassen att upphöra med sina omfattande fabriksockupationer då gick han och det franska kommunistpartiet borgarnas ärenden.

Det gjorde också Stalin genom sina artiklar i Pravda strax efter februarirevolutionen 1917. Där gav han ”kritiskt stöd” åt den provisoriska revolutionära regeringen. Han menade att det ryska proletariatet inte skulle gå längre, den borgerliga revolutionen måste ha sin gång, Ryssland var ännu inte moget för en proletär revolution osv.

Det var först efter Lenins hemkomst samt hans då föreslagna ”Aprilteser” som möjliggjorde en revolutionär kurs från Bolsjevikpartiets sida. Stalins mensjevism slogs undan inte bara med hjälp av Lenins förståelse för teorin om den permanenta revolutionen ( Aprilteserna) . Minst lika viktigt var att arbetarmassorna i partiets grundorganisationer pressade på för samma uppfattning. Förberedelserna för proletariatets diktatur ställdes på dagordningen.

Den typ av resonemang som bl.a slogs fast i Lenins ”Aprilteser” har förstått den sociala och politiska process som äger rum i en proletär revolution. Bolsjevikpartiet beskyllde t.ex inte mensjevikerna för att vara socialfascister, trots ’att de satte sig i en borgerlig regering. I stället uppmanade de mensjevikerna att bryta med kadettpartiet.

Parollen att ” de tio kapitalistiska ministrarna skulle bort ur regeringen” , fungerade i denna situation som ett övergångskrav. Naturligtvis inte isolerat, utan genom ”sin förbindelse , karaktär och utveckling” tillsammans med en rad andra åtgärder och handlingar: ner med det imperialistiska kriget, jorden åt dem som brukar den, arbetarkontroll över produktionen.

En aktiv strävan att formera Röda Garden inleddes osv. Beroende på den särskilda konjunkturella situationen (vilket socialt och politiskt innehåll som fanns) restes också parollen ” all makt åt arbetarråden”. Denna mycket grova skiss av bolsjevikernas strategiska metod visar på vilket sätt de arbetade för att stegra massornas aktivitet mot ett proletärt maktövertagande.

Övergångskraven, i stil med kampen för en arbetarregering, måste föras fram i en situation där de politiska och sociala förhållandena kan ge dem en omedelbar dynamik. Idag är t.ex kampen för frigivande av de politiska fångarna i Saigon samt för borgerligt demokratiska rättigheter i Vietnam övergångs­krav. Deras förverkligande skulle rasera marken för Thieu-juntan.

Det är i denna anda som den kommunistiska världsrörelsen har diskuterat den revolutionära strategin. Det är dessa frågor som fick en så framträdande plats i dokumenten från den Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser. I Fjärde Internationalens ”Övergångsprogram” från 1938 har en vidareutveckling av dessa teorier gjorts. Låt oss se vad den Kommunistiska Internationalens tredje kongress angav som den revolutionära strategins innehåll:

” Alla konkreta krav som framspringer ur arbetarmassornas ekonomiska mål måste ledas in i den stora kampfåran! arbetarkontroll över produktionen, inte som en plan för den nationella ekonomins byråkratiska organisation under kapitalismens regim, utan som en kamp mot kapitalismen genom fabriksråden och de revolutionära fackföreningarna”.

Vidare i tes 14 från Röda Fackföreningsinternationalens aktionsprogram samma år:

”Arbetarklassens hela ekonomiska kamp i den närmaste framtiden måste koncentreras kring partiets lösen : ” arbetarkontroll över produktionen” och denna kontroll måste förverkligas innan regeringen och de härskande klasserna hunnit skapa surrogat för den samma. En förbittrad kamp måste föras mot alla slags försök av de styrande klasserna och reformisterna att upprätta någon slags industriell demokrati i form av arbetargemenskap eller kontrollkommissioner”.

Eller som Radeks analys av arbetarkontrollen till samma kongress:

”Först och främst rör det sig om följande: Man måste försöka inrikta alla strider före höjda löner, för kortare arbetstid, mot arbetslösheten mot etappmålet: kontroll över produktionen. Kontroll över produktionen innebär utbildning i proletära kampmetoder, t.ex genomförandet av företagsorganisationer baserade på val, och lokal, områdesvis genomförd kommunikation mellan dem allt efter industrigrupper, i den proletära striden”.

”Klasskampen” gör Lenin till socialfascist

Strategiska begrepp som dubbelmakt, arbetarkontroll, fabrikskommittéer, arbetarregering, arbetarmilis osv finns inte närvarande i KFMLrs revolutionsteori. I grova drag torde organisationen tänka sig en revolution så här: Den ekonomiska krisen blir värre och värre, arbetarmassorna revolutioneras i allt snabbare takt. Socialfascisterna kämpar emot med alla tänkbara medel, men trängs till slut undan av den revolutionära rörelsens banérförare: SKPml! Baude blåser så i hornet. Upproret kan börja. SKPml i ledningen för arbetarklassens självständiga organ (SKUml, SKSml samt en lång rad av sånggrupper och fotbollslag) erövrar statsmakten. Eventuellt ramlar det ner ett arbetarråd från himlen beväpnat till tänderna med granater och kulsprutor … En enstaka gång kan ett strategiskt begrepp skymta fram i en artikel. Då för att avvisas. I en artikel, i Klasskampen nr 6-72 om ”delkraven en del av den revolutionära taktiken” ( lägg märke till att delkrav bara hör hemma i en taktik, taktikens förhållande till strategin berörs aldrig) använder författaren ett citat från Kominterns sjätte kongress (1928) för att visa att övergångskrav endast hör hemma i en revolutionär situation:

”Delkrav och delparoller är det absoluta villkoret för en riktig taktik, medan en lista med övergångsparoller är oskiljaktigt sammanbunden med förefintligheten av en revolutionär situation”

Av detta citat drar Klasskampens skribent följande slutsats:

”Men hur Lenin och Kommunistiska Internationalen ställde frågan intresserar lika lite våra revisionister, som det intresserade Trotskij eller socialdemokratin. I själva verket är det den reformistiska inställningen till övergångsparollerna, d v s den strukturreformistiska ståndpunkten, en gemensam nämnare för socialfascismen, revisionismen och trotskismen.”

Hur har nu författarna kommit fram till denna slutsats? De tankar som KFMLr för fram har man alltså hämtat från Kominterns sjätte (!) kongress 1928. Hur vore det om KFMLr verkligen intresserade sig för hur Lenin och Kommunistiska Internationalen under de första åren ”ställde frågan”.

Mellan den Kommunistiska Internationalens fjärde kongress och den sjätte hade det hunnit gå fyra år. Och mycket hann hända under dessa år. Mer än vad som hände i Göteborg mellan 1968-73! Det program som togs 1928 hade inte ett pennstreck gemensamt med det innehåll som fanns i Kominterns fyra första kongresser.

Vi utvidgar citatet som KFMLr dragit fram ur programmet 1928 för att visa vilken uppfattning man då hade om övergångskraven:

”När inget revolutionärt uppsving förefinnes måste de kommunistiska partierna, utgående från de arbetandes dagsbehov, uppställa delparoller och delkrav och förbinda dem med Kommunistiska Internationalens huvudmål. Härvid får de kommunistiska partierna inte ställa sådana övergångsparoller, som särskilt har till förutsättning tillvaron av en revolutionär situation och som utan den förvandlas till paroller för inväxandet i de kapitalistiska organisationernas system (t.ex parollen om produktionskontroll o.dyl). Delkrav och delparoller är den ovillkorliga förutsättningen för en riktig taktik i allmänhet, medan en rad övergångsparoller oskiljaktligt är bunden med förfintligheten av en revolutionär situation”. (Våra understrykningar)

Förespråkarna för denna uppfattning har alltså inte fattat att övergångskraven just driver framdenna revolutionära situation. Den revolutionära situationen kommer inte från himmelen! Det rör sig om en processdär vår uppgift är att utveckla den och omforma den.

Den senare uppfattningen hade också Lenin och Komintern under de första åren. Även i en situation där borgarna stärkte sina positioner menade Komintern att arbetarkontrollen skulle vara partiets lösen., att arbetarkontrollen var den stora kampfåran etc.

På den fjärde kongressen lade man också fram en övergångsstrategi och övergångsparoller samtidigt som man sade att den revolutionära rörelsen var på tillbakagång. I ett öppet brev ”Mot kapitalismens världsoffensiv” som riktades bl.a. till Andra och Wienerinternationalerna lade man fram följande kampparoller som ett förslag till grundval för en enhetsfront:

  • – för proletariatets enhetsfront
  • – för arbetarkontroll av produktionen,
  • – för åttatimmarsdagen,
  • – för proletariatets existensminimum,
  • – för arbetarklassens beväpning och borgarklassens avväpning,
  • – för förbundna arbetarpartiers regering som medel till kamp för arbetarklassens närmaste intressen.

Några år efteråt förkastade alltså Bucharin och Stalin detta synsätt. Orsakerna hittar vi i tidigare resonemang.

Sovjetbyråkratin var inte längre intresserad av världsrevolutionen, den vare sig ville eller kunde förstå de sociala och politiska processer som äger rum i en revolution. Den finner därför inte heller någon användning för de begrepp som avser att täcka dessa processer. ”Klasskampens” författare har hamnat i en situation där den egna ideologin tvingar in ” teoretikerna” i ett läge där de måste jämställa Lenins och Trotskijs ståndpunkter med ”socialfascismen”.

I Klasskampen nr 6-72 kommer man också fram till följande:

”Sakens kärna är ju, att arbetarkontroll över produktionen i det borgerliga samhället på sin höjd kan bli syndikalism, kooperativa företag. Det är ju den förmarxistiska, den utopiska socialismens program. Så ser vi hur parollen om arbetarkontrollen då den ställs avskilt från en revolutionär situation, antingen är blott en reaktionär utopi eller helt sammanfaller med den korporativa företagsdemokratin. Med sådana paroller fostras arbetarna till inskränkt syndikalism eller klassamarbetsanda och avleds från klasskampens väg”.

Vidare, längre fram i texten bekräftas åter att KFMLr reducerar strategin till en ” taktik som process”:

”Då övergångsparollerna rycks loss från den revolutionära taktiken förvandlas de till en kontrarevolutionär strukturreformism”.

Är det inte i stället så att KFMLr avvisat den kommunistiska övergångsstrategin och ryckt loss övergångsparollerna från den revolutionära strategin. Arbetarkontroll över produktionen kan inte bli till syndikalism, inte om vi förstår vilket socialt innehåll detta begrepp står för samt vilka ekonomiska och politiska konsekvenser det får.

Arbetarkontroll kan endast bäras upp av en konstant och självständigaktivering från arbetarnas sida, en aktivering som med sina demokratiskt valda klassorgan förmår bära upp arbetarkontrollens vetomakt över kapitalismens produktionsvillkor.

Finns en sådan aktivering bara på en enskild fabrik, så ska naturligtvis inte arbetarna strunta i att utöva sin makt, också en tillfällig arbetarkontroll har betydelse i så motto att den är skolande. Även om den isoleras och vittrar ner, så kan dess handling ge ett exempel för tusentals andra proletärer och på det sättet bli betydelsefull i kommande strider.

Arbetarkontrollen kommer naturligtvis inte att blomstra upp under en natt, det är bara i KFMLr:s drömvärld som en revolution går till på det sättet. Arbetarkontrollen, fabriksråden, arbetarmilisen osv är handlingar och åtgärder som inte ramlar ner från himmelen.

Det är det kommunistiska partiets uppgift att hela tiden skola och förbereda proletariatet för dessa uppgifter. Det är inte heller handlingar och åtgärder som endast har en funktion i den revolutionära situationen.

I själva verket är parollen om arbetarkontroll över produktionen så central i den revolutionära strategin därför att den förmår organisera proletariatet. Den kan befästa och utvidga en redan existerande aktivering. Arbetarkontrollen är motorn i den socialistiska revolutionen därför att den kan förstås av arbetarna, men inte accepteras av arbetsköparna.

Det är kontrollen med sin mersmak av arbetarstyre som förmår revolutionera arbetarklassen i en omfattning som vare sig Bucharin, ”Klasskampen” eller Aftonbladet någonsin förstått. Både stalinister och reformister blir lika häpna varje gång en massdynamik sätts igång utanför de parlamentariska fårorna. De har aldrig lärt sig att ha tilltro till proletariatets revolutionära förmåga. När de ser en uppflammande arbetarstrid, då kommer de att gå emot den, eftersom den inte passar in i schemat.

Först borgerlig revolution och sedan en socialistisk sa Stalin, först rösträtt, sedan reformer sa Branting. På sätt och vis har ”klasskampen” naturligtvis rätt när man säger att arbetarkontrollen inte är möjlig i ett borgerligt samhälle. Om arbetarkontrollen blir allmän, då råder det dubbelmakt i samhället. Och en dubbelmakt kan inte vara för evigt. Den måste avgöras till en av de stridande huvudklassernas fördel. Nu känner inte ”Klasskampens” författare och KFMLr begrepp som dubbelmakt (eller med Lenin dubbelvälde), för dem finns det antingen något i stil med Konsum eller proletariatets diktatur.

Dialektiken var inte Bucharins starkaste sida, och hans lärjungar i KFMLr har inte heller lyckats med att tillägna sig den. Därför kommer de inte heller att fatta varför en allmän arbetarkontroll måste förbindas med en kamp för en arbetarregering. D v s det sätt på vilket kampen i det enskilda företaget får en politisk dimension. Frågan om statsmakten ställs!

I dagens Sverige existerar inte ens en aktivitet som tillåter en exemplarisk arbetarkontroll. Men redan idag är det en av våra viktigaste uppgifter att agitera och propagera för vad arbetarkontroll är, när den är möjlig och under vilka villkor. Vidare vilken uppgifter den har i en revolutionär situation. Till sist propagerar vi också för vad arbetarstyret kan ge klassen.

Vi måste för att vår propaganda skall bli förståelig, anknyta till handlingar som ger åtminstone en föraning om arbetarkontrollens innebörd. Vi menar att detta är möjligt genom att utgå ifrån en del arbetargruppers vägran att acceptera en del uttryck för de kapitalistiska arbetsvillkoren. Denna vägran har visat på ett försök att stå emot bolagsmakten.

Arbetarna har inte i första hand gått hem, utan de har sagt sitt nej, stannat kvar vid maskinerna eller arbetsplatsen och vänta på svar från bolagets företrädare. Deras vägran har inte i första hand gällt en kam för en större del av produktionsresultatet, utan den har riktat sig mot produktionsvillkoren.

Vi menar att detta slag av handling är avancerad i relation till klasskampens nuvarande läge. I en situation av ett sådant arbetarveto mot kapitalet, kan agitationen för arbetarkontroll verka just organiserande. Den kan förvandla det tillfälliga och spontana vetot till en kontinuerlig arbetarkontroll, som till sist kan komma att gälla hela produktionen. I denna förvandling är det aktiveringen och dess organisering som utgör den kvalitativa skillnaden mellan en vanlig vägran och arbetarkontroll.

Arbetarkontrollen tillåter ett ständigt arbetarveto. I Sverige har arbetarklassen främst en egen erfarenhet av självständiga och demokratiska klassorgan genom strejkkommittéerna! Det är den typ av aktivitet, som funnits på stormöten och i strejkkommittéer, som skulle kunna bära upp en arbetarkontroll.

Strejkkommittéerna pekar också på en möjlighet att tillvarata en mobilisering även efter själva kampuppsvinget. Om en stor mängd arbetare vill fortsätta med den typ av aktivitet som ägde rum under strejken kan man upprätta s.k kontrollkommittéer, organ som får till uppgift att kontrollera att arbetsköparna tillgodoser de krav som de strejkande för. Det är viktigt att understryka vikten av dessa organ understöds av en mobilisering hos klassen, annars riskerar de att integreras i de reformistiska apparaterna.

Under förutsättning att denna typ av mobilisering finns kan kampen gå vidare. Vi har förmått lyfta den spontana kampen i nivå med ett strategiskt behov. Vi försöker också hela tiden tillföra arbetaravantgardet en medvetenhet om vilken typ av funktion detta slags organ kan ha i revolutionen. Att det är med dessa organs centralisering, försvarad av arbetarmilisen ( strejkvaktens utvidgning ) som arbetarna kan skafta sig den makt som duger till att slå sönder borgarstaten.

Vi försöker också visa hur småbourgeiosins progressiva flygel kan knytas upp till dessa organ genom stödkommittéer osv. Inte minst viktigt är det till sist att inför proletariatet slå fast att det är dessa klassorgan, som är ryggraden i den arbetarstat vi kämpar för. De kommunistiska partiet tävlar med andra politiska strömningar inom proletariatet inom ramen för dessa organ. D v s inom ramen för proletariatets diktatur. Det kommunistiska partiet sätter sig inte på klassen , utan det försöker vinna de arbetande massorna i en öppen politisk strid inom arbetarrörelsen. Vi menar att detta är de kanske viktigaste frågorna att propagera för idag.

Det är på detta sätt som ”alla konkreta krav som framspringer ur arbetarmassornas ekonomiska nöd, måste ledas in i den stora kampfåran: arbetarnas kontroll över produktionen”. Som utgångspunkt för vår propaganda tar vi alltså arbetarklassens egna erfarenheter ( vägran att acceptera kapitalismens arbetsvillkor, uppkomsten av strejkkommittéer) och försöker popularisera denna inriktning för hela arbetarklassen.

Vidare försöker vi visa hur dessa kampformer, kamporgan och kamp. krav kan leda vidare mot den proletära revolutionen! Vi försöker inte förtvivlat kasta ut en massa strejksugna studenter i produktionen för att dra igång vare sig vilda strejker eller arbetarkontroll. Vi utgår från klassens nuvarande medvetenhet och försöker utveckla den med hjälp av klassens egen avancerade erfarenhet. Om en situation tillåter en vild strejk eller (! ) ett försök till arbetarkontroll, då ställer vi alternativet.

Vi försöker erbjuda ett ledarskap. Vi säger inte att vi är det. Vi försöker vinna arbetare politiskt, inte genom en uppblåst ideologi om att vi idag skulle vara ” den revolutionära rörelsens banerförare” eller att vi har studenter på så och så många industrier.

KFMLr:s verklighet är erbarmlig. Organisationen arbetar medvetet med teorin ” om den självuppfyllande profetian”. Om man säger sig vara något, så kanske andra tror att man är det, och så kan man bli det. Förvisso tror vi på en organisationspatriotism, vi är stolta över vår obefläckade fana, men en helt annan sak är den organisationsegoism som KFMLr representerar vilken enbart förhindrar ett verkligt politiskt inflytande. På de arbetsplatser där man har medlemmar är dessa ofta socialt och politiskt isolerade.

Vår strävan är att erbjuda ett alternativ till socialdemokratins integrationsmanövrer. Vare sig det gäller arbetslösheten, arbetsmiljön eller företagsdemokratin. Vår inriktning tillåter ett alternativ där arbetarkontrollen blir den centrala utgångspunkten.

Inte ett abstrakt tal om proletariatets diktatur fjärmat från den nuvarande medvetenheten! Vår taktik rättar sig efter denna inriktning, den är inte tillfälliga påhitt som kan ranta iväg vart som helst, utan ett medvetet försök att lyft arbetarklassens nuvarande kamp i nivå med de nödvändiga strategiska behoven.

KFMLr har inte någon sådan strategi. Endast en del förvirrade och ideologiska fraser. Detta faktum gör att KFMLr endast kan distansera opportunismen (VPK, SKP och MLK) genom att vara mer militanta ekonomister, genom att skräna högre. Ett sätt på vilket den dagliga kampen förbinds med kampen för ett nytt samhälle blir genom en paroll, en fras. Sedan hjälper det inte hur fint Proletären försöker övertyga läsarna om det överlägsna i detta tillvägagångssätt:

”Leve de vilda strejkerna…. på det mest intima sätt måste denna paroll sammanlänkas med en annan om segrarna som arbetarklassen kan få i den ekonomiska kampen skall vara av bestående värde”.

Vilken paroll är det som är så smidig? Jo:

”Framåt mot den socialistiska revolutionen! ”

Plattheten lägrar sig över Proletären. Den förbindelse som skulle vara så smidig hittar inte redaktörerna hos vare sig Bucharin eller Stalin. De skulle kunna hitta den i Fjärde Internationalens ”Övergångsprogram” eller i dokumenten från Kominterns fyra första kongresser!

Utan en revolutionär teori – ingen revolutionär rörelse

I frånvaron av en revolutionär teori blir KFMLr:s praktik en vanlig platt ekonomism i kombination med en revolutionär fraseologi. Över denna idioti råder dessutom en extrem politisk naivitet hämtad från stalinismens tredje period.

Vi ska exemplifiera detta genom att granska strejken på Arendal. Ty det är i den öppna klasskampen som KFMLr:s svagheter blottas, det är då som avsaknaden av en revolutionär teori kommer upp till ytan och kan beskådas av var och en. Den kunde vara enbart ett löje, tyvärr drar den med sig smärre grupper av unga arbetare, och då blir den en tragedi. Något som vi måste bekämpa !

Ur politisk synvinkel var Arendal ett experimentfält för socialdemokratin. I takt med den kapitalistiska ekonomins kris tvingas socialdemokratin att söka efter formler som gör att den kan fortsätta med sitt regeringsinnehav, något som är möjligt endast med hjälp av en bibehållen politisk och ideologisk kontroll av arbetarmassorna.

Det var här som de mest avancerade formerna av samrådsjippon regisserades, det var här som så stora satsningar på arbetsmiljön skulle göras. Till sist så var det också här som arbetarna skulle få en revolutionerande omläggning av löneformerna. Dessa frågor var (och är) ytterst betydelsefulla delar i den socialdemokratiska strategin för att binda arbetarklassens till reformismen. Det är dessa frågor som ska bära fram socialdemokratin under valet -73 samt under nästa avtalsrörelse.

I fackförbundspress och i all annan sossepress lyfts de fram med feta rubriker. Den fackliga byråkratin skolas i kurser om innebörden i de olika utspelen, osv.

Socialdemokratins samråd, dess arbetsmiljöprojekt och månadslöner har ett innehåll som kan godtas av arbetsköparna , om än efter en del gnäll och gny. Alla dessa förslag och utredningar syftar inte till att mobilisera och organisera arbetarklassen för en kamp mot kapitalismen. Tvärtom så syftar de till att avvärja en sådan.

Varje reform är beskuren av kapitalets villkor, av ett ansvarstagande för produktionen osv. De avser att skapa illusioner hos arbetarna. Vi kan inte bemöta dessa integrationsmanövrer genom att bara ta avstånd ifrån dem. En del av förslagen innehåller också begränsade, om än kortsiktiga, fördelar för arbetarklassen.

Vi måste lägga fram ett alternativ! Och detta alternativ kan inte bara bestå i att vi säger att kampen för socialismen är den enda vägen till en varaktig förbättring för arbetarna. Då missar vi möjligheten att framstå som ett trovärdigt alternativ . I stället måste vi utgå från arbetarmassornas nuvarande medvetenhet. Vi menar att detta är möjligt genom att kontra socialdemokratins utspel med en kamp för arbetarveto och arbetarkontroll.

Vi måste bemöta de diskussioner om t.ex arbetsmiljö och samråd som socialdemokratin dragit igång. De olika lönereformerna kan vi möta med ett krav nå en garanterad månadslön utan lönesänkningar. Den garanterade månadslönen har många förtjänster, den minskar klassens splittring, vidare är den en bra utgångspunkt för en arbetarkontroll över de egna arbetsvillkoren. Med en garanterad månadslön i ryggen är det naturligtvis lättare att gå i kamp för en kontroll över t.ex arbetstakten.

KFMLr hade naturligtvis inte förstått ett dyft om vilken politisk och ideologisk betydelse socialdemokraternas reformförslag har. De hade inte förstått att en stor del av arbetarna på Arendal framför allt de som kommit upp i åren, såg fram emot månadslönen med stora förväntningar.

KFMLr:s sekterism innebär i praktiken att förhållandet mellan reformisterna och arbetarna alltid tolkas så att arbetarna insett reformismens förräderi:

”arbetarmassornas erfarenheter av 40 års förräderi från arbetarbyråkratins sida har gradvis fråntagit arbetarna tilltron till fackets vilja och förmåga att tjäna arbetarklassens intressen” (Klasskampen nr 1-73)

KFMLr såg inte hur nödvändigt det var att möta socialdemokratins utspel . I stället för att tillvarata de möjligheter som fanns till en politisering, förföll organisationen till en snäv ekonomism.

På Arendal kunde därför KFMLr gå ut med ett flygblad som hade parollen: ”nej till månadslön – nej till lönesänkningar”. Så småningom ställde KFMLr parollen ”nej till lönesänkningar – nej till meritvärderingen”, en paroll som var något bättre än den förra men som uttrycker en snäv syn på lönekampen. Det gäller enbart storleken inte formen.

Innebörden i dessa paroller var att man avstod från att utmana reformismen. Fackbyråkratin kunde lätt isolera KFMLr. I ett klubbflygblad hittar vi t.ex följande skickliga formulering:

”Extremisterna vill att du skall delta i vild strejk – mot månadslön. En sådan strejk skulle äventyra din fortsatta framtid”.

Vidare vädjade flygbladet om solidaritet med de äldre samt lovade att månadslönen skulle finslipas. KFMLr var bortdribblat. Det var här som strejknederlaget grundlades. Organisationen kunde utmålas som en grupp studenter som tagit sig in på varvet för att bekämpa månadslönen. Allt detta kunde undvikits om KFMLr i stället tagit kamp för en Garanterad månadslön utan lönesänkningar och påkopplad meritvärdering!

Ekonomismen försöker man försvara i en artikel i Proletären nr 38-72. I ingressen slog man först fast följande:

”För att dölja detta förhållande att arbetarna säljer sig som vara och öka utsugningen har kapitalisterna i alla tider manipulerat med formen för priset på vara – lönen”.

Av detta dras sedan följande slutsats:

”Alla erfarenheter av sossarnas och kapitalisternas senaste lönenedpressningsoffensiv mot arbetarklassen visar att formerna för lönens utbetalande är oväsentlig . Så länge kapitalismen består är det om lönens storlek kampen ska stå”.

Först säger Proletären att löneformen tjänar ett syfte, nämligen att dölja för arbetarna att de säljer sig som en vara. Vidare döljer också löneformen en ökad utsugning. Sedan säger man att löneformen är oväsentlig !

Vi tror tvärtom, kampen för en garanterad månadslön är enande, den ger klassen ett gemensamt mål, den ökar möjligheterna för att den inbördes splittringen ska minska.

Om en arbetargrupp lyckas tilltvinga sig en garanterad månadslön, så innebär ju detta att kapitalismens utsugningsmekanismer till en viss del lättare kan avslöjas. Och inte bara kapitalismen kan avslöjas, också reformismen kommer att ställas mot väggen, eftersom den aldrig på något mer omfattande och stridbart sätt kommer att vara för denna lönereform. Reformismen är för månadslön med påkopplad arbetsvärdering!

KFMLr:s ekonomism lade alltså grunden till att strejken på Arendal endast omfattade en minoritet av arbetarna, och då främst de yngre. De stora arbetargrupperna stöttes bort från de kampberedda genom att strejken inte blev till en kamp för en garanterad månadslön!

Exemplet illustrerar på vilket sätt KFMLr underordnar och anpassar sin politik efter en liten och militant del av de yngre arbetarna. KFMLrs metod att politisera strejken förvärrade också detta första misstag. Man tror att medvetenheten tillförs arbetarna genom slagord och flygblad.

Arbetarnas illusioner om facket tros kunna övervinnas om KFMLr talar om för arbetarna att facket är odugligt. Oavbrutet uppmanade organisationen arbetarna att ställa facket åt sidan. Socialdemokraterna förklarades vara socialfascister! På , detta sätt trodde KFMLr att arbetarna skulle undandras reformismens inflytande. Ekonomisk strejkkamp tillsammans med avslöjande propaganda. Så är nu inte fallet.

Den taktik som kommunisterna måste använda sig av för att besegra reformismen måste utgå från leninismen. Arbetarmassornas medvetenhet kan höjas endast genom en egen erfarenhet i kombination med en kommunistisk propaganda.

Vad det gäller illusionerna om facket, får vår tes till konsekvens att massan av arbetare endast kan förstå fackets funktion genom en egen erfarenhet av detta. Inte genom att någon talar om det för dem. Inte ens om man kör in med en högtalarbil och skränar av bara tusan.

På Arendal hade ett konsekvent och tålmodigt arbete, centrerat kring kravet på garanterad månadslön utan meritvärdering och lönesänkningar, kunnat avslöja fackbyråkratins ovilja att ta kamp för arbetarnas intressen. Detta på så sätt att arbetarna gång på gång ställt facket mot väggen inför öppna stormöten. För eller emot meritvärdering. För eller emot våra krav.

Genom denna metod hade stora arbetargrupper förstått vems ärenden fackbyråkraterna gick, vidare hade också hela raden av socialdemokratiska utspel kunnat rullas upp, kampen hade blivit politiserad. Ungefär på detta sätt byggdes t.ex styrkeförhållandena upp, Gruvstrejken var inte en blixt från en klar himmel, den hade föregåtts av stora fackmöten där arbetarnas illusioner hade klätts av just genom en egen erfarenhet. KFMLrs metod är idealistisk, den tror att massan kan vinnas blott och bart genom simpel strejkagitation.

Bildandet av en s k förberedande strejkkommitté var lika skevt. Denna innehöll nämligen inte de kvaliteter som gör en strejkkommitté till ett så överlägset vapen nämligen att de är valda av en arbetarmajoritet. Den förberedande strejkkommittén uppfattades som ett KFMLr-organ, inte som ett klassorgan. Tanken på strejkkommittéer diskrediterades. Den förberedande strejkkommittén var ett avantgardistiskt organ, inte ett massorgan, och skulle därför kallas för något annat (t.ex kampkommitté) och också haft en annan funktion än att tala i klassens namn.

Är socialdemokratin socialfascistisk?

Under Arendalsstrejken visade sig KFMLr alltså vara ekonomister. Man valde att driva strikt ekonomiska krav. Vidare valde man fel kampform och därför också fel typ av organisering. Till detta skall läggas den galna synen på socialdemokratin.

Begreppet ”socialfascism” är plockat från Kominterns tredje period (1928-34) I fallet Arendal blev verkningarna inte avgörande, men under den period som KFMLr hämtar mycket av sin inspiration från blev verkningarna av den sekteristiska politiken katastrofala. Den tyska arbetarklassen krossades av fascismen! Det är först nu som den europeiska arbetarklassen börjat hämta sig från nederlaget. KFMLr har inget lärt av historien! Skall mj gå i samma fälla?

Etiketten ”socialfascism” är helt missvisande. Socialdemokratins förhållande till arbetarklassen är beroende av eftergifter för en del arbetarkrav ( även om dessa eftergifter alltid hålls inom de kapitalistiska ramarna), om dessa eftergifter inte görs, blir möjligheterna för reformisterna att kontrollera arbetarmassorna mycket liten.

Socialdemokratin använder sig här också av taktiken att ge efter för krav, t.ex lönehöjningar, som sedan tas igen på annat sätt. Kapitalet å sin sida accepterar och använder sig av socialdemokratin så länge som den kan erbjuda en ” lugn arbetsmarknad”.

Om socialdemokratin mister greppet över arbetarmassan, då mister också kapitalet intresset för socialdemokratin. Det är dessa, socialdemokratins dubbla lojaliteter, som vi måste utgå ifrån när vi arbetar fram en taktik för att ta i från dem ledarskapet över arbetarklassen!

Fascismen står för något helt annat. Det är den statstyp, som kapitalismens använder sig av när reformismen misslyckats att klavbinda arbetarnas aktivitet. Däremellan kan man också pröva en regeringstyp stil med den som Heath-regimen utgör, eller sådan som de Gaulle försökte sig på.

Fascismen bygger på en mobilisering av småborgerliga skikt och syftar att slå sönder alla arbetarorganisationer, även de reformistiska fackföreningarna. Socialdemokratin är inte intresserad av att det uppstår en fascistisk rörelse, lika lite som den trivs tillsammans med kommunister. För under fascismen behövs ingen klassamarbetspolitik, då härskar ett öppet klassherravälde.

Begreppet ”socialfascism” är endast emotionellt strunt. I försöken att nå den socialdemokratiskt dominerade eller kontrollerade delen av arbetarklassen (d v s den överväldigande majoriteten) fungerar det som ett effektivt ideologiskt hinder. För kommunister kan inte begrepp och analyser göras beroende av moraliteter. För oss är reformism ett tillräckligt starkt skällsord!

På Arendal fick KFMLr:s analys av socialdemokratin mycket svåra konsekvenser. Till alla de övriga hindren lades också till sist denna barlast. En av strejkledarna från KFMLr hette Christer Ternerud, vi kan få en aning om hans förmåga att analysera socialdemokratin genom att se hur han ”analyserade” gruvstrejken i England. I Proletären nr 2-72 skrev han så här:

”Att det just är en sådan traditionell socialdemokratiskt ledd nederlagsstrejk råder det ingen tvekan om. Inflationen i Storbritannien galopperar iväg, arbetslösheten breder ut sig kollagren är upplagda för att räcka nio veckor. Att i ett sådant läge utlysa en storstrejk som måste vara flera månader (! ) kan ingen annan än provokatörer och kapitalistfarare göra… ett gott stöd för att kunna lyckas i sitt uppsåt att medels nederlagsstrejk knäcka den brittiska arbetarklassens kampvilja har sossarna haft i de småborgerliga vänstergrupperna, främst trotskister, som enligt rapporter bland arbetarna utsått illusioner om att facket skall göras till en kamporganisation….”

Hur gick det nu med provokationsstrejken? Låt oss se vad CT har att säga nästa vecka i Proletären nr 3-72:

”De brittiska gruvarbetarna har genom sin militanta kamp mot strejkbryteriet och genom sin sammanhållning mot regeringens hot om att sätta in militär mot den för att bryta strejken stått emot regeringens och kapitalets lönenedsänkningsoffensiv”.

Gruvstrejken blev alltså en helt lysande seger för hela den brittiska arbetarklassen. Proletärens vettlösa analys korrigeras veckan efter utan någon som helst kommentar. Vi kan dessutom upplysa ”varvsarbetaren” och f.d kårtidningsredaktören Ternerud om vad det var som våra brittiska kamrater utsådde bland arbetarna.

De uppmanade till en demokratisk organisering, som motsvarade kampens behov, de uppmanade arbetarklassen genom propaganda och egna handlingar om nödvändigheten av att blockera kollagren.

På ett universitet tog t.ex våra kamrater initiativ till en solidaritetsockupation. Gruvarbetarna kom dit och kunde genom detta initiativ utnyttja det borgerliga universitetets resurser till en tribun för sin klasspropaganda. På så sätt försökte vi ta vid där reformisterna inte var beredda att gå längre.

Vad skulle KFMLr ha gjort? Kanske som vid hyresstrejken i Umeå? ”’Gå tillbaka, detta leder bara till nederlag. Socialfascisterna förråder er. Organisera er i stället i KFMLr, den revolutionära rörelsens banerförare…”

Till sist. När strejken på Arendal hade slutat i ett fiasko. När KFMLr hade sprungit bort från det stormöte som dess medlemmar själva hade kallat till, helt och hållet gripna av sin egen och unga arbetares spontanism, då kom avskedanden! Flera strejkdeltagare avskedades.

Vad gjorde KFMLr då? Togs det ett enhetsinitiativ för att på så sätt kunna bygga upp styrkeförhållanden som kunde ha tvingat arbetsköparna till en reträtt. Nej, sekterismen fick här sitt sista krampaktiga uttryck. KFMLr ensamt, med sin begränsade och isolerade styrka, skulle tvinga tillbaka de avskedande. Det totala nederlaget var ett faktum.

Socialdemokratins taktik hade gått vägen. Den stora arbetarmassan var integrerad genom de olika utspelen om månadslön, arbetsmiljö osv. De kampberedda arbetarna var utstötta och avskurna från sin sociala och politiska bas. Integration och repression. KFMLr hade gått i fällan!

Göte Kildén

Ska djävulsdyrkare släppas in i kyrkan?

’Göte Kildéns debattartikel i GP den 22 / 12 1983, Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel? kom att orsaka en debatt i GT mellan chefredaktören Jigenius (Jigg) och Göte Kildén. Här återges de tre inläggen i den debatten.

Jigenius kommenterar Göte i GT den 26/12:

Slappliberalt?

”Ingen mötesfrihet för nazister” Det utropade Göte Kildén i ett debattinlägg i G-P häromdagen apropå de häftiga demonstrationerna i Göteborg. då ett nynazistiskt möte förhindrades äga rum i Folkets Hus. Det där låter kanske förledande käckt och klokt. Och vi som inte vill ha några inskränkningar av åsikts- och mötesfriheten – vi har kanske inte fattat nationalsocialismens vedervärdighet?

När man försvarar till och med nazisternas rätt att ha möten och sprida åsikter. så beror det inte på omsorg om nazismen utan på omsorg just om mötesfriheten. Det vore beklagligt om några förvirrade relikter från andra världskrigets dagar skulle kunna provocera ett demokratiskt samhälle till att göra viktiga inskränkningar i demokratin genom att begränsa åsikts- och mötesfriheten.Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel undrar Göte Kildén patetiskt. Vem stoppar en vargflock med förbudskylt eller olagligförklaring? kan man lika gärna fråga. Det är genom upplysning och opinionsbildning, exempelvis i form av tidningsartiklar, som man kan bekämpa extrema våldsrörelser på höger- och vänsterkanten.

Genom att olagligförklara politiska rörelser, hur små och befängda de än är, skapar man ett martyrium och ett ökat intresse för det förbjudna: Ett lagförbud mot nynazismen i kombination med en kärv ekonomisk utveckling och en stegrad misstro mot invandrare skulle kunna ge denna tynande rörelse ett tragiskt uppsving.

Börjar man förbjuda vissa politiska ytterlighetsriktningar har man passerat en viktig principgräns, sedan är det inte en artfråga utan en gradfråga när man ska förbjuda fler.

Om man i lag förbjöd exempelvis nynazismen i Sverige skulle det paradoxalt nog ge en form av legitimitet åt de andra politisk extremgrupper som får fortsätta lagligt och till och med med statligt presstöd.

Icke olagligförklarade grupperingar skulle ju ha en form av samhälleligt godkännande. Det är kanske därför som just andra extremsocialistiska grupperingar än de nationalsocialistiska skriker om förbud och inskränkningar av de demokratiska rättigheterna.

Göte Kildén tillhör själv en sådan sektbildning, trotskisterna. KPML(r) är en annan gruppering vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten. SOm en form av nödvärnsrätt eller självbevarelsedrift skulle demokratin för att skydda sig kunna förbjuda trotskisterna eller KPML(r): men det skulle faktiskt vara en principiellt felaktig och opraktisk metod.

Barbro Widebäck har i helig ilska uttryckt sitt ogillande av den ”ädla slappliberalism” som förordar yttrandefrihet åt all. Stalins andliga arvtagare var på plats på Järntorget och gjorde gemensam sak med Barbro Widebäck och Hagge Geigert.

Jag upprörs av tanken på de koncentrationsläger som fanns i Tredje Riket. Tryggve Bratteli skrev en skakande ögonvittnesskildring häromåret. Men jag upprörs lika mycket av Stalins massavrättningar och avd e många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet och som exempelvis Solsjenitsyn beskrivit.

Men det är tydligen bara ”slappliberaler” som känner samma avsky inför koncentrationsläger av 1944 och 1984 års modell. Barbro Widebäck och andra som skådat ljuset finner det moralsikt gångbart att protestera mot det fallna förtryckarsystemet, nazismen, tillsammans med företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen. Det om något är slappt.

Jigg

Göte Kildén svarar i GT den 4/1:

Ska djävulsdyrkare släppas in i kyrkan?

Ska djävulsdyrkare få hålla nattmässor i kyrkan i demokratins och mötesfrihetens heliga namn?

Det tycker nog ingen…

Däremot är det många som menar att det ska vara fritt fram för nazisterna att predika rasism och invandrarfientlighet i arbetarrörelsens Folkets Hus!

Chefredaktör Jigenius är en av dem. Men sina åsikter för han främst till torgs genom en rad illvilliga – eller möjligtvis okunniga – påhopp på trotskismen.

Beskyllningar

Jag och Socialistiska Partiet beskylls för att representera en politisk tradition ”vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten”, Till skillnad från chefredaktören själv sägs vi också stå likgiltiga inför ”Stalins massavrättningar och de många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet”. Vi förklaras också som ”företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen”:

Jigenius anklagelse om att trotskismen skulle vara likgiltig inför Stalins massavrättningar är absurd. Tiotusentals trotskister var med bland offren i dessa koncentrationsläger.

Varför skulle vi då stå likgiltiga inför bödlarnas framfart? Varför?

När det sedan gäller dagens ”blomstrande förtryckarsystem, sovjetkommunismen” vill jag fråga chefredaktören varför han tror att en av Charta 77:s främsta talesmän, trotskisten Peter Uhl, sedan många år sitter fängslad? för sitt medlöperi? Eller varför tror han att vårt parti år efter år har protesterat mot Sovjets invasion av Tjeckoslovakien? Och varför vårt totala stöd åt Solidaritet i Polen?

Konfiskera

Vårt mål sägs dessutom vara att avskaffa demokratin. Nonsens! Skillnaden mellan oss och chefredaktören är dock att vi hävdar att demokratin i Sverige är ytterst begränsad, ofta formell, tack vare den privata äganderätten över storföretagen och bankerna.

Företagen, liksom den statliga våldsapparaten är också djupt odemokratiska med militära kommandostrukturer. Därför vill vi att banker och storföretag ska konfiskeras. Den statliga våldsapparaten brytas ner och ersättas med en demokratiskt uppbyggd ordnings- och militärmakt. Vi är för flerpartisystem och fria val med en yttrandefrihet vida överlägsen den som erbjuds vanliga människor idag.

Nej, alla dessa anklagelser är bara möjliga genom att Jigenius klumpar ihop oss med KPMLr. Ett parti som tack vare sitt program och sitt stalinistiska idéarv kan fungera som borgerlighetens spottkopp…

Aldrig ropat

När det sedan gäller Jigenius tes om att man lika lite stoppar en vargflock med en olagligförklaring som med en tidningsartikel är det bara att hålla med. Problemet för Jigenius är bara att jag aldrig ropat på något förbud. Detta nämns inte med ett enda ord i min artikel i G-P. Varför slå in öppna dörrar?

Men självklart är vi mot förbud av helt andra skäl än Jigenius. De poliser, den militär och de domstolar som ska upprätthålla ett sådant förbud är djupt konservativa institutioner. I ett spänt socialt klimat kommer de aldrig att på något kraftfullt sätt att agera mot nazisterna, eller andra reaktionära rörelser. All historisk erfarenhet visar på motsatsen.

Nämligen att dessa själva infekteras av reaktionära rötor som nazismen. I trettiotalets Göteborg vimlade det exempelvis av nazister bland officerarna och i poliskåren…

Mobilisering

Nej, kampen mot nazismen och andra reaktionära rörelser fientliga mot arbetarrörelsen, är en uppgift som arbetarrörelsen själv måste ställa sig. Genom bredast möjliga folkliga mobilisering i fabriker, på gator och torg! Därför var det både glädjande och sunt att Oredssons skaror handgripligen slängdes ut från Folkets Hus!

Göte Kildén, Ordförande Socialistiska Partiet

Jigenius svarar i samma GT:

Välj sällskap

Kampen mot nazismen är en uppgift för ”arbetarrörelsen själv” skriver Göte Kildén, ordförande i en trotskistisk bokstavskombination. Den okunnige läsaren skulle möjligen kunna tro att Göte Kildén på något sätt vore en talesman för hela den svenska arbetarrörelsen. Göte Kildén och hans meningsfränder representerar en andel av den svenska arbetarrörelsen som kan mätas i promille. Det är kanske just därför han så gärna tar tillfället i akt att uttala sig å arbetarrörelsens vägnar.

Min artikel handlade om att kampen mot nationalsocialismen inte får leda till att man därmed legitimerar andra extremistiska rörelser. Hitlers arvtagare skall bekämpas – men man ska inte göra det i sällskap med Stalins och Andropovs meningsfränder.

Fågel eller fisk, VPK:s fackliga politik

Av Tom Gustafsson och Göte Kildén.

Det är svårt att skriva en artikel om Vpk:s fackliga linje. De resolutioner som partiet antagit är allmänna, oklara och ofta motsägelsefyllda. Vilken är den bakomliggande analysen? Varför har man valt just de målsättningarna, de parollerna? Hur ska partiets medlemmar och sympatisörer arbeta med dem? Sådana frågor blir alltför ofta utan svar.

För att kunna bedöma Vpk:s fackliga linje måste man tränga förbi de allmänna målsättningarna — orden och fraserna. Det gäller då inte bara att nagelfara den teoretiska grunden utan också att undersöka vad den fackliga linjen innebär i handling, på basplanet.

Då finner man att Vpk inte har en facklig linje utan flera. Lika många som det finns riktningar i partiet. Och man finner att bristen på klara och entydiga centrala analyser och riktlinjer har en viss objektiv funktion.

Den tillåter partiledningen att ständigt anpassa sina ställningstaganden efter vad som för tillfället är mest opportunt. Den tillåter partiets grundorganisationer och enskilda medlemmar att rida på stämningarna på respektive arbetsplats. De kan sen vara konservativa eller radikala.

Även när partiledningen “tar ställning” får dess ställningstaganden mer karaktären av kommentarer och rekommendationer än direktiv för det praktiska arbetet.\r\nDet tillåter de olika strömningarna i partiet att samexistera i någorlunda “fredlig tävlan”.

Vpk-ledningen har i flera sammanhang ställt upp bra målsättningar för kampen mot dyrtiden. Men den har inte preciserat sina uttalanden på ett sammanhängande sätt. Den praktiska innebörden får man därför arbeta fram själv ur partiets fortlöpande agitation och propaganda. Vpk:s agerande i avtalsrörelsen ger ett rikt material för det.

Sedan LO-ledningen lagt fram sitt utgångsbud i november — vilket överlag skulle ha inneburit reallönesänkningar — kom Ny Dag med en mycket förvirrad replik.

“Järnbruksarbetare: LO-budet ett minimikrav!” läste man i huvudrubriken på avtalsuppslaget. Det står visserligen inte att också Vpk tycker så, men kan man tolka rubriken på annat sätt? I synnerhet som den inte kommenterades någonstans?

En ledare i samma nummer nämnde att det i avtalsrörelsens inledningsskede “funnits en stark opinion på arbetsplatserna för minst 3 kronor generellt” i påslag, dvs i allmänhet mer än vad LO-budet skulle innebära.

Men ledarskribenten “glömde” att göra en konkret analys av LO-budet och 3-kronorsförslaget. Skribenten “glömde” att berätta att även 3 kronors påslag för stora arbetargrupper skulle betyda sänkt reallön!

Några veckor senare grinade rubriken “Kämpa mot prutningar’“ emot oss inne i tidningen. På ledarplats följde man upp inlägget: “Det blir en hård avtalsrörelse där medlemmarna måste kämpa mot prutningar av de ställda kraven”. I en okommenterad artikel sades det att man “måste kämpa för kraven som minimikrav”. Det var ju också ett sätt att presentera det “kommunistiska alternativet”! (Citaten är från Ny Dag nr 82/74)

Men detta tal om minimikrav och kamp mot prutningar försvann snabbt från Ny Dag – i takt med att motståndet mot LO-budet ökade på arbetsplatserna.\r\n\r\nI Ny Dag konstaterade man så:

“Vad som hänt sedan LO lade fram sitt utgångsbud är att hyrorna gått upp kraftigt, i motsats till vad som påstods skulle bli fallet, och att priserna försätter att stiga. Läget talar för en skärpning av LO :s krav.” (ND 16/75)

Som om dessa prisstegringar skulle ha varit omöjliga att förutse några månader tidigare!

Efter detta konstaterande kunde dock Ny Dag och Vpk-ledningen kasta loss från det ursprungliga budet. Deras propaganda riktades nu — helt riktigt — mot toppstyrningen och hemlighetsmakeriet. Och Ny Dag pejlade stämningarna hos olika arbetargrupper och fackliga organisationer.

När så det centrala LO-SAF-avtalet kom hade Ny Dag följande rubrik på en kommentar från den fackliga medarbetaren Georg Palmer: “Lönebudet LO-SAF ger ingen reallönehöjning (Ny Dag 30/75).

Också ett sätt att beskriva en ytterligare nedbantning av L0:s ursprungliga lönesänkningsförslag!

Numret därefter innehöll en ledare som spann vidare på samma tema.\r\n-Under det följande halvåret hårdnade Vpk:s position i takt med att kraven skärptes i den lokala kampen:

“Hur skulle lönestatistiken sett ut om inte arbetarna genom lokala aktioner kunnat någorlunda kompensera sig för bristen på löneoffensiv centralt?” (Ny Dag 52/75).

“Det samlade resultatet av den lokala lönekampen visar att LO-ledningen formulerade alldeles för blygsamma krav i de centrala löneförhandlingarna”. (64/75) (Man behövde inte avvakta den lokala lönekampen för att kunna konstatera det!)

“Löneglidning räddade 1975 – 1976 behövs extra pålägg” (rubrik på Georg Palmers artikel i Ny Dag 83/75).

Men inte ens i november-december kom Ny Dag längre än till att antyda att det centrala avtalet – utan ytterligare lokala påslag — skulle ha inneburit reallönesänkning).

Av den här genomgången kan man bara dra en slutsats: Vpk-ledningen justerade sin överskylande hållning till LO-ledningens förslag i takt med att kampen utvecklades på arbetsplatserna. Men det rörde sig inte om en politisk korrigering, utan om en opportunistisk anpassning:

Den gjorde ingen självkritisk granskning av de tidigare ställningstagandena. Tvärtom låtsades Ny Dag som om den “kommunistiska pressen” (läs: Ny Dag) hela tiden varit fullständigt konsekvent.

De absoluta lönekraven skärptes något (men inte tillräckligt) liksom hållningen i andra frågor där radikala krav vann insteg på arbetsplatserna (t ex kravet på minimilön). Men det följdes inte upp med direktiv för det praktiska arbetet. Och utvidgades inte till att gälla andra frågor där LO-ledningen borde ha konfronterats.

Vpk-ledningen utformade aldrig någon paroll för hur reallönerna skulle garanteras (indexreglering), utan svansade efter LO-ledningens kontrollstations-resonemang. Likaså låg den — av taktiska skäl? — lågt när det gällde kraven på facklig demokrati.\r\n-Vpk-ledningen försökte aldrig gå vidare till att utforma ett nationellt alternativ till LO-ledningens linje eller centralisera motståndet mot den.

Ändringarna var alltså begränsade i Vpk-arnas praktiska arbete lokalt. Dels därför att det alltid är lättare att byta stift på ledarsidan i Ny Dag än ute på arbetsplatserna. Dels därför att stora delar av Vpk:s fackliga kader litar mer till sina egna huvuden än till signalerna från partiledningen.

Säkert var det många som försökte följa partiledningens pipa, kanske med viss framgång på kort sikt. Det var ju en opportun förändring. (Men opportunism är alltid inopportun i längden!)

Men det fanns också andra – t ex det gamla fackliga gardet som skolades in under Hagberg-tiden (fram till mitten av 60-talet). De fullföljer sin passiva, konsekvent LO-vänliga linje.

Det finns också inom Vpk grupper av senare rekryterade, mer militanta aktivister. En hel del Vpk-are utövar en mer kraftfull verksamhet än den Vpk-ledningen påbjuder. Och det gäller i synnerhet på arbetsplatser, där det finns en långvarig kamp-tradition, en utbredd vänsteropposition och grupper till vänster om Vpk som förmår ta initiativ till effektiva aktioner.

Om man betraktar partiet som helhet får man alltså en mycket splittrad bild av dess praktik på basplanet. Opportunism på toppnivå motsvaras av en opportunism på basnivå. I den mån enskilda Vpk-are eller Vpk-grupper kan sätta sig över den är det trots Vpk-ledningen och tack vare sin egen förmåga.

Vpk:s fackliga linje – fågel eller fisk? Svaret är fågel och fisk – och mittemellan!

Tom Gustafsson och Göte Kildén

Från fjärde internationalen 3-4/76.

EU ingen motvikt mot USA

Direktörsklubben European Round Table of Industrialists klagade efter det förra kriget mot Irak över att den ekonomiska jätten EU uppträdde som en politisk dvärg på den internationella arenan. Umberto Agnelli, en av centralfigurerna i sällskapet, förklarade senare att EMU-projektet skulle följas av en samordning av medlemsländernas utrikes- och försvarspolitik. Inskränkningen av den nationella suveräniteten var ett pris som var ”värt att betala för att säkra vår ställning i världen under de kommande 50 åren.”(1)

I samma spår argumenterar nu eurovänstern. Jürgen Habermas, Jacques Derrida och andra intellektuella har gemensamt manifesterat sin tro på EU som en räddning ur USA:s globala hegemoni. Unionen måste ”hävda sig som en tredje pol mellan Förenta Staterna och Orienten”, skriver Umberto Eco. Den nya valutan bör följas av en ”gemensam utrikespolitik och ett eget försvarssystem”. Att ”invadera Kina eller slåss mot Förenta Staterna” är visserligen inte aktuellt, men Europa måste ”vara redo till interventioner” utan Natos medverkan.(2) Var dessa militära ingripanden ska ske och för vilka syften preciseras inte närmare.

För Jan Guillou är EU ”den enda tänkbara motvikten till amerikanskt världsherravälde”.(3) Lasse Berg har samma åsikt: ”Det är inte kapprustning som behövs, men kanske ändå en trovärdig europeisk militär styrka.”(4) Anders Ehnmark efterlyser ett ”europeiskt svärd”. Således bör vänstern rösta ja till euron.

Detta skäl för EU och dess valutaunion är ett värdigt uttryck för den europeiska vänsterns uppgivenhet.

Enligt Bushdoktrinen, proklamerad hösten 2002, anser sig USA ha en egenmäktig rätt att bekriga vilken stat det vara månde som landet utnämnt till ett hot mot sin säkerhet. USA ämnar också med överlägsen militär styrka avskräcka potentiella utmanare bland de mäktigaste staterna från att ställa till besvär. FN-stadgan och andra institutioner som reglerat förhållandet mellan stormakterna skjuts åt sidan. USA behöver allierade, heter det, men landet ska inte låta sig bindas av allianser. Till och med Nato sätts på undantag.

Bushdoktrinen är ett up yours mot de västeuropeiska stormakterna och deras drömmar om en jämbördig status med USA. Det var därför det blev bråk inför kriget mot Irak. Britterna valde det spår de följt sedan Suezkrisen 1956, att trofast följa med. De styrande i Frankrike och Tyskand tog strid i FN.

Det handlade inte om något principiellt försvar för folkrätt och FN-stadga. Vid bombningarna av Jugoslavien 1999 tvekade inte Frankrike och Tyskland att tillsammans med övriga Natoländer sätta sig över FN. Nu insisterade de på beslut i säkerhetsrådet. Genom att trilskas i FN sökte de tvinga ett självsvåldigt USA till samråd.

25.000 franska soldater stod redo att ansluta sig till marschen mot Bagdad bara villkoren blev de rätta.(5) Kravet från den franska regeringen och dess allierade var att USA skulle ge upp sin unilaterala hållning. Krigskotteriet i Washington förmanades att lyssna till ”världssamfundet”, det vill säga de andra stormakterna.

Förre brittiske utrikesministern Douglas Hurd varnade för amerikanernas drömmar om en storstilad omvälvning av Mellanöstern.(6) Idag fruktar han att ett allmänt motstånd ska utvecklas i Irak. ”Men vi har inte råd att misslyckas.” Landet har en strategisk betydelse för västvärlden. ”Följaktligen måste även de som var emot kriget stödja ansträngningarna att vinna freden…”(7)

På nytt pågår förhandlingar om att förvandla ockupationen till ett samriskföretag. I utbyte mot vissa ekonomiska eftergifter har övriga stormakter genom FN gett Paul Bremers styre en viss legitimitet, men så länge Washington vägrar att ge dem medinflytande håller de inne med de soldater USA alltmer enträget efterfrågar.

I vår EMU-debatt drömmer eurovänsterns drömmare vidare. Göran Persson upprepar deras ramsa: ”Vad jag vet finns det bara en kraft under min livstid som kan balansera USA, och det är EU.” Preciserar sedan: ”Inte en antagonistisk kraft, men en partner, som man lyssnar på.”(8)

Strävan att återupprätta förbindelserna över Atlanten kräver ett lämpligt tilltal. Medborgare från sju av EU:s 15 medlemsländer har fängslats av USA:s krigsmakt och placerats bortom lag och rätt på Guantánamobasen på Kuba. EU har ännu inte gjort något försök att samla sig till en framstöt i frågan. Den franska regeringen förklarar att man inte vill ”hälla olja på elden” efter bråket om Irak. En svensk företrädare säger till Financial Times att det är ”alldeles för känsligt eftersom det handlar om den 11 september”.(9)

Tyst talar motvikten i sådana ärenden, men vid toppmötet i Thessaloniki hördes signaler: EU ska bli mer ”proaktivt” för att tillsammans med USA hantera oregerliga utkantsstater. Formuleringarna kommer att skärpas vid toppmötet i Rom, försäkrar diplomater för Financial Times. Det ska bli tal om ”regimskiften” och ”förebyggande angrepp”. Det är ord som krigskotteriet i Washington lyssnar till.(10)

EMU och dess stabilitetspakt pressar regeringarna att minska de offentliga utgifterna. Det har hämmat de militära ambitionerna. I förslaget till ny författning för unionen förslås därför att EU-länderna ska åta sig att förstärka sina krigsmakter. En särskild byrå inrättas för att få fart på vapenproduktionen.(11) Tyskland, Frankrike och Italien kräver dessutom att sådana kostnader ska undantas från valutaunionens budgetregler.(12) Tak för de sociala utgifterna, golv för de militära – så fördjupas det europeiska samarbetet.

De starkaste staterna tilldelas i förslaget till konstitution en särställning. De får rätt att på egen hand gå före i utvecklingen av EU till en militärmakt. Småstater som vill medverka får övertyga de ledande staterna om sin lämplighet.(13)

Regeringen inordnar som bäst det svenska försvaret i dessa planer. Den vill lägga något till motvikten. ”För första gången på 40 år har Sverige snart en tungt beväpnad flygstyrka som står beredd att skickas till andra länder”, meddelar Dagens Nyheter entusiastiskt den 8 augusti. 280 soldater och åtta stridsflygplan står redo:

”Vingarna har förstärkts, hastighetsmätarna har märkts om från kilometer till knop, planen har utrustats för lufttankning efter Natos flygplan och försetts med ny kommunikationsutrustning som passar Natos stridsledning. Samtidigt pågår i dagarna utprovning av bombfästen med Natostandard.”

Det är nog inte Washington som ska bombas.

Eurovänstern påminner om de kommunister som för några årtionden sedan föreställde sig att Sovjetunionen var den enda tänkbara motvikten till USA:s världsherravälde. Rivaliteten mellan de två stora gav verkligen utrymmen för svagare stater och förtryckta folk att manövrera i, men de rörelser som lät sig inordnas i stormaktsspelet gick under i svek och svåra nederlag.

En självständig kraft försvagade både USA:s och Sovjetunionens välden. Det var folkens strävan efter frigörelse. Eurovänstern drömmer sig långt ifrån den.

Mikael Nyberg, Internationalen 11 september 2003

Noter
1. Financial Times (FT) 970219.
2. DN 030615.
3. AB 030504.
4. DN 030209.
5. FT 030806.
6. FT 030103.
7. FT 030714.
8. DN 030804.
9. FT 030717.
10. FT 030621.
11. Utkast till fördrag om en konstitution för Europa, antagen med konsensus av Europeiska konventet den 13 juni och 10 juli 2003, artikel I-40.
12. FT 030520.
13. Utkast till fördrag om en konstitution för Europa, antagen med konsensus av Europeiska konventet den 13 juni och 10 juli 2003, artikel III-213.

Maj 1968, en generalrepetition

Inledande anmärkning

Denna bok skrevs under besvärliga omständigheter: ‘författarna’ är inte publicister utan
aktivister. Under hela sommaren 1968 stod de inför omfattande och pressande uppgifter.
Dessutom drabbades deras organisation, Jeunesse Communiste Révolutionnaire, av förbud
och förföljelse. Ett dussin aktivister spärrades in i fängelse … Husundersökningar och polis-
övervakning blev allt vanligare och vi tvingades till snabba byten av uppehållsort … Kort sagt,
vi har inte kunnat dra fördel av det lugn, den samling och de möjligheter till dokumentation
som gynnar litterärt arbete. Därför måste läsaren ursäkta oss brister i detaljprecision och
stilistiska klumpigheter .. .

En del av texten redigerades före den 12 juni 1968, det datum då vänstergrupperna upplöstes
genom ministerdekret. Vi ansåg det onödigt att lägga till ett ‘ex-’ framför grupperna varje
gång vi nämnde en av dem. Läsaren får själv göra det tillägget …

Den här boken vänder sig till Maj-aktivisterna. Den är inte någon lärd historisk eller
sociologisk avhandling. Det uttömmande, vetenskapliga studiet av Majrevolutionen återstår
att göra. Det kommer att bli ett kollektivt arbete av tusentals aktivister som, inom sina olika
områden, idag gör en genomgång av de sociala striderna. Till Maj-aktivisterna har vi velat ge
informationer och analyser som kan tänkas öppna perspektiv och stimulera till debatt. Texten
har även en polemisk sida. Polemiken är en ofrånkomlig och fruktbar form för ideologisk
kamp inom arbetarrörelsen. Den är den revolutionära marxismens favoritvapen. Men den
måste vara lojal och konstruktiv. Vår polemik håller sig inom dessa gränser även när den är
våldsam. Vi sjunker aldrig ner till förtal och personförföljelse. Till dem som får känna på våra
hugg sträcker vi också fram brodershanden:

Det var bara början … kampen fortsätter!

Daniel Bensaid och Henri Weber

Läs hela boken Maj 1968, en generalrepetition

Che Guevaras ideal lever kvar

Till minnet av Che Geuvara återger Kommentar en artikel från den kubanska tidskriften Casa De Las Americas från Havanna. Gutemberg Charquero gör en inledande kommentar.

30 år har gått sedan Ernesto Che Guevara mördades av en militär i imperialismens sold. Den värld vi lever i i dag ligger mycket fjärran från den som Che drömde om och kämpade för under hela sitt korta liv: En värld i rättvisa som en förutsättning för frihet, fred och den äkta demokrati som består i att det är folken som bestämmer, inte det slags innehållslösa demokrati utan folklig delaktighet som är förhärskande i dag.

Miljontals människor delar de ideal som Che vigde sitt liv åt och som i sig bildar en sammanhängande filosofi, etik och livshållning som är en förutsättning för att både människor och samhälle skall kunna förverkliga sig. Det kapitalistiska systemets banerförare och en rad intellektuella, som nu ångrat sina ungdomssynder, har fel när de beskriver dessa ideal som ouppnåeliga drömmar eller ungdomliga villfarelser. Ches stod dels för en teori som ständigt underkastades kritisk analys och konfrontation med verkligheten, dels en praktik, som tog sig uttryck i en gerillakamp som han ägnade all sin möda. Han såg hela världen som sitt verksamhetsfält och det var det som fick honom att spela en huvudroll i den kubanska revolutionen, den enda som hittills segrat i Latinamerika. Denna revolution gjorde därför argentinaren Che till en av sina absoluta förgrundsgestalter och till ett föredöme som människa och revolutionär för Kubas barn. Indoktrinering kallas detta av den fria världens skribenter, som med sin dagliga dos av egoism, konsumtionstänkande, våld och actionhjältar utan minsta strävan efter mänskligt framåtskridande står för den verkligt farliga indoktrineringen.

I Che-litteraturen läggs tonvikten vid gerrillaäventyr som slutade i nederlag och död, allt för att måla upp bilden av en våldsam och blodtörstig terrorist, men få ansatser görs att tränga in i hans politiska tänkande. Men Che var lika insiktsfull och kompromisslös när han analyserade och tillämpade politisk och ekonomisk teori i praktiken som han var djärv och tapper i kampen mot förtryckaren.

Denna harmoniska förening av ideologi och praktik är kanske det mest framträdande draget i Ches personlighet. I en värld där alla värderingar håller på att gå förlorade, som håller på att kapitulera inför marknaden, är Ches tänkande och exempel en stjärna, som aldrig skall slockna.

Gutemberg Charquero

Han drömde om en rättvis värld

Många kallar honom 1900-talets siste revolutionär. Men tänk om Che är den som röjt marken för de revolutioner som skall komma på 2000-talet?

År läggs till år, trenderna växlar, efter modernism kommer postmodernism, efter diktaturer låtsasdemokratier, keynesianism följs av nyliberalism, Berlin-muren ersätts av ekonmiska murar. Men trettio år senare är Che Guevaras budskap fortfarande en lysande fackla i de kalla och mörka år som återstår av vårt århundrade.

Den tysk-judiske marxistiske filosofen Walter Benjamin, som 1940 tog livet av sig för att inte hamna i Gestapos klor, skrev i sina Teser om historien som begrepp att minnet av alla de anfäder som en gång kuvats och mördats är en av de främsta drivfjädrarna i de förtrycktas revolutionära kamp. Vid sidan av José Martí, Emiliano Zapata, Augusto César Sandino och Farabundo Martí är Ernesto Guevara en av dessa martyrer som stupat med vapen i hand. Ur dessa stjärnor av hopp på folkens himmel och glödande kol under hopplöshetens aska kommer Latinamerikas framtid att spira.

Che var inte bara en hjältemodig gerillakrigare, han var också en revolutionär tänkare med ett politiskt och moraliskt projekt och värderingar som kan kämpade och dog för. En djup, äkta och revolutionär människokärlek genomsyrar hans politiska och ideologiska alternativ och ger det dess röda färg och hetta.

En äkta kommunist och revolutionär var för Che den människa som alltid upplever mänsklighetens stora frågor som sina egna. Ernesto Guevara var kapitalismens och imperialismens svurne fiende, men han skydde också som pesten de byråkrater som inget hellre vill än att apa efter det merkantilistiska produkionssättet. Hans dröm var en fri och rättvis värld, där människan inte längre är människans varg, ett nytt samhälle befolkat av den nya människan eller 2000-talets människa, som gjort sig fri från främlingskapets bojor och lever i äkta solidaritet och världsomspännande broderskap.

I sina tal använde Che ofta följande citat av José Martí: Varje riktig människa ska på sin egen kind känna örfilen på sin nästas kind. För Che var detta en lovsång till den mänskliga resning som han kämpade för och som är den etiska kungstanke som besjälade hela hans gärning från slaget om Santa Clara på Kuba 1958 till den sista förtvivlade framstöten i Bolivias berg. Kanske ligger den första upprinnelsen i Don Quijote, som Che läste högt ur i sin litteraturundervisning med de fattigbönder som blivit gerillakrigare i Sierra Maestra, en gestalt som han ironiskt nog identifierade sig med i sitt sista brev till föräldrarna. Men för den skull stod han inte främmande för marxismen. Marx skrev ju själv att proletariatet har större behov av sin värdighet än sitt bröd.

Den 8 oktober 1967 skall alltid vara en minnesdag i förtryckta människors tusenåriga kamp för sin frigörelse. Gevärskulor kan döda en frihetskämpe men aldrig hans ideal, för de kommer att leva kvar om de slår rot hos de generationer som tar upp kampen på nytt. Detta har varit en förarglig upptäckt för de ynkryggar som dödade Rosa Luxemburg, Leo Trotsky, Emiliano Zapata och Che Guevara.

Nu när realsocialismen är borta och den kapitalistiska globaliseringen och den nyliberala religionen gör sitt segertåg, tycks världen ha förflyttat sig ljusår från den tid när Che Guevara kämpade och drömde. Men för alla dem som varken tror på det seudohegelianska slutet på historien eller på att kapitalismens utsugning skall vara för evigt, för alla dem som tar avstånd från kapitalismens himmelskriande orättvisor och utslagningen av folken i syd under den nya världsordningen, är Ches humanistiska och revolutionära budskap nu mer än någonsin ett fönster som står öppet mot framtiden. I det 21:a århundradet ska hans stjärna fortsätta att lysa över kampen för rättvisa och broderskap.

Michael Löwy
Översättning: Eva Sjöblom

Från Tidskriften Kommentar 2/1997

Är det ännu möjligt att förstå Ernesto Che Guevara 1997?

Michael Löwys förord till boken om Che Guevara

Är det ännu möjligt att förstå Ernesto Che Guevara 1997?

Vi kan bara med svårighet tänka oss en värld mer olik vår än sextiotalets. Det var en tid av kallt krig, men också av förhoppningar och utopier. Nyliberalismen var bortglömd eller sågs som en anakronism från 1800-talet. En revoltens vind blåste genom tredje världen och Kuba sågs som ett socialistiskt alternativ till den sovjetiska modellen. Länderna i Syd var inte föremål för humanitärt medlidande utan för frigörande solidaritet. I korthet var det en period av förblindelser och illusioner men också av klarsynta strider och logiska revolter.

Det är som Francois Maspéro så väl uttryckte det i förordet till den franska nyutgåvan 1995 av Ches Dagbok från Bolivia:

”Eftersom vår tid är en tid då två nyckelord ständigt upprepas: historiens slut och det enda tänkandet” måste vi för att förstå Guevara ”återvända till den tid, då historien gick framåt och motstridiga tankar ständigt konfronterades”.

I själva verket är denna radikala scenförändring på trettio år inte så överraskande: År 1901 – vad fanns då kvar av Pariskommunens drömmar från 1871? Och 1974 -vad fanns kvar av förhoppningarna från befrielsen från den tyska ockupationen 1945?

Och ändå finns det något i denna argentinsk-kubanske läkares och gerillasoldats liv och budskap som ännu talar till nya generationer 1997. Hur ska vi annars förklara överflödet av böcker, artiklar, filmer och debatter? Det handlar inte bara om att intresset ökar på grund av trettioårsdagen av Ches död – vem intresserade sig 1983, trettio år efter hans död, för Josef Stalin?

Bortom språket, terminologin, vissa föråldrade teman och käpphästar finns det fortfarande i Che Guevaras gestalt en glödande kärna som fortsätter att brinna.

Den här lilla boken skrevs 1969, ungefär två år efter Ches död och ett år efter maj -68. Den har översatts till spanska (i femton upplagor), till portugisiska, tyska, engelska, grekiska, turkiska, persiska och thailändska. Den uttrycker en viss Zeitgeist, en atmosfär, ett historiskt sammanhang som idag verkar avlägset. Och ändå vill jag inte avsvära mig det jag skrev då: med risk att framstå som en flygödla eller någon annan förhistorisk fågel, envisas jag med att tro att många av Guevaras idéer fortfarande utmanar oss. Det betyder inte att jag skulle ha redigerat boken på samma sätt idag: på detta avstånd ser jag mycket väl mina luckor, misstag och begränsningar.

Den första delen, om Ches humanism, tycks vara den som bäst stått emot tidens tand. Det är kanske också den sida av hans verk som mest attraherar den europeiska ungdomen idag, den ungdom för vilken det aktiva engagemanget – mot rasismen eller i solidaritet med tredje världen – inspireras av etiska och humanistiska motiv. Det inflytande som en ”anti-humanistisk” och strukturalistisk läsning av marxismen kunde få på sextiotalet har sedan länge försvunnit.

Marxismen kommer inte att åter kunna bli en intellektuell kraft i de nya rebelliska generationernas ögon, om den inte, som Che, införlivar värden som mänsklig frihet och värdighet. Inför dagens uppsving för nationalismen har marxismens maning till en aktiv och vaksam internationalism, som är redo att solidarisera sig med orättvisans offer var de än finns, inte förlorat något av sin moraliska och politiska kraft.

Däremot har andra delen om Ches ekonomiska tänkande och problemen i övergången till socialismen allvarliga brister. Mindre för vad den säger, än för vad den inte säger, vad den förtiger: frågan om den socialistiska demokratin.

Det är inte det att Che Guevaras argument för ekonomisk planering mot marknadsmekanismer skulle vara felaktiga. De har tvärtom fått en ny aktualitet i striden mot dagens förhärskande nyliberala bibel. Men de skyler över den politiska nyckelfrågan: vem planerar? Vem fattar beslut om de stora vägvalen i den ekonomiska planen? Vem bestämmer vilken produktion och vilken konsumtion som ska prioriteras? Utan verklig demokrati – det vill säga, utan a) politisk pluralism, b) fria diskussioner om prioriteringarna, och c) befolkningens fria val mellan olika alternativa ekonomiska förslag och plattformar – blir planeringen oundvikligen ett byråkratiskt system, en auktoritär och ineffektiv ”diktatur över behoven”, som Sovjetunionens historia ger så rikliga exempel på. Med andra ord, de ekonomiska problemen under övergången till socialismen går inte att skilja från frågan om det politiska systemet. Den kubanska erfarenheten under de senaste tjugo åren visar, även den, att avsaknaden av demokratiska, socialistiska institutioner får negativa konsekvenser. Ändå har Kuba kunnat undvika de värsta byråkratiska och totalitära avvikelserna i andra så kallat ”realsocialistiska” stater.

Ches polemik mot marknadsideologin var helt berättigad. Men hans argument för planering skulle vara mycket mer övertygande, om de ingick i ett perspektiv på arbetarnas demokratiska kontroll över planeringen. Som den belgiske ekonomen Ernest Mandel en gång underströk i ett annat sammanhang, så gives det ett tredje mellan marknadens återvändsgränd å ena sidan och den byråkratiska planeringens å den andra. Detta tredje är ett demokratiskt och centraliserat självstyre, de förenade producenternas planerade självstyre.1På det här området var Guevaras idéer – trots hans misstro mot den sovjetiska modellen och trots hans stora antibyråkratiska känslighet – långt ifrån klara, och min presentation av hans ståndpunkter väl okritisk…

Denna brist på distans visas också i mitt avsnitt om det revolutionära kriget. Det är desto viktigare som Guevaras arv i Latinamerika i hög grad handlat om detta. Frågorna som jag ställer i slutet av kapitlet Gerillan är högst otillräckliga och berör inte de grundläggande begränsningarna i Ches politiska och militära strategi.

Det skulle vara fel att reducera hans tänkande till idén om gerillakärnor (foco på spanska). Hans idéer om den latinamerikanska revolutionen är mycket djupare än så. Hans berömda formulering från 1967, i budskapet till Tricontinentalkonferensen – ”Endast två alternativ återstår: antingen en socialistisk revolution eller en karikatyr av revolutionen” – hjälpte en hel generation av revolutionärer att befria sig från den sovjetiska doktrinen om ”revolution i etapper”.2

Inte desto mindre finner man i hans skrifter – antingen det gäller de kubanska erfarenheterna eller Latinamerika – och ännu mer i hans tragiska försök i Bolivia en tendens att reducera revolutionen till väpnad kamp, den väpnade kampen till landsbygdsgerilla och den sistnämnda till den lilla kärnan, foco. Den tendensen har varit dominerande i Guevaras arv i Latinamerika, även om det också finns passager i hans verk som nyanserar den uppfattningen. Till exempel insisterar han på vikten av politiskt massarbete, eller hävdar att väpnad kamp är olämplig i ett land där det finns en demokratisk regim. För att nu inte tala om hans uttryckliga och kategoriska förkastande av attentat och blind terrorism.3

De organisationer som inspirerades av Guevara led nederlag i länderna på Latinamerikas södra kon. En hel generation av revolutionära aktivister offrade sina liv i kampen mot obarmhärtiga militärregimer: Inti Peredo, Carlos Marighela, Carlos Lamarca, Roberto Santucho, Miguel Enriquez och många andra. Det hindrar inte att arvet från Guevara, med hans revolutionära känslighet och okuvliga motstånd mot den etablerade ordningen, förblir livskraftigt inom den radikala vänstern i Latinamerika, lika väl som i vissa folkliga rörelser, som de jordlösas rörelse, MST, i Brasilien. Det gäller också de gerillaorganisationer som finns kvar, som MRTA i Peru eller UCELN i Colombia.

Det är framförallt i Centralamerika som gerillarörelser, vilka från början inspirerades av Guevara, lyckats utveckla sin politiska och militära strategi påtagligt och därmed uppnått viktiga resultat. Det gäller främst Nicaragua och (i mindre grad) El Salvador och Guatemala. Sandinistfronten FSLN i Nicaragua gick vidare från foco-teorin till ett bredare och mer varierat synsätt. Den kombinerade landsbygdsgerilla och stadsbaserade aktioner, politiskt arbete i fattigkvarteren och lokala uppror, politiska allianser och masstrejker. Men om den inte, under inflytande från Guevaras tänkande, hade valt den väpnade resningens väg, skulle den inte ha störtat Somozadiktaturen i juli 1979.

I El Salvador lyckades befrielsefronten FMLN under åttiotalet bli en politisk och militär kraft med djupa rötter bland städernas och landsbygdens fattiga och utslagna. Även om den inte som FSLN lyckades ”ta makten”, kunde den åtminstone genom fredsavtalen genomdriva en viss demokratisering av landet. Detsamma gäller för gerillafronten URNG i Guatemala, där vissa delar (som EGP, Folkets gerillaarmé) fortfarande stöder sig på Guevaras idéer.

Det zapatistiska upproret nyligen i Chiapas i Mexiko utgör en ny, ganska överraskande, form av landsbygdsgerilla. Zapatisterna strävar inte efter att ”ta makten”, men ser sig själva som en kraft i det civila mexikanska samhällets tjänst i kampen för demokrati. En strömning som inspirerats av Guevara är representerad i den kärna som bildade EZLN, zapatistarmén. Denna rörelse, som under åttiotalet blev det ”organiska” uttrycket för indianbefolkningen i Chiapas, har sedan resningen i januari 1994 prioriterat politiska aktioner och mobiliseringar underifrån, från det ”civila samhället” mot det mexikanska statsbärande partiets auktoritära regim. Genom sin frihetskänsla, sin självironi, sin vägran att ta makten, sin internationalistiska appell till kamp mot nyliberalismen, har zapatismen vunnit ett brett eko, långt utanför Mexikos gränser. Som i de andra, tidigare nämnda rörelserna, är det nya oskiljaktigt förbundet med det gamla. Men det är klart att arvet från Guevara är en av de väsentliga ingredienserna i denna sjudande och oförutsebara revolutionära kultur.

I alla dessa revolutionära aktiviteter i Latinamerika skymtar vi spåren, än synliga, än osynliga, av Ches tänkande. Det är lika närvarande i de kampandes kollektiva fantasi som i deras debatter om metoder, strategi och kampens karaktär. Man kan se det som ett frö som har grott under de senaste trettio åren i den latinamerikanska vänsterns politiska kultur. Den har skapat grenar, lövverk och frukter. Eller man kan se det som en av de röda trådar med vilka man från Patagonien till Rio Grande väver revolutionens drömmar, utopier och handlingar.

Dagens värld, efter Berlinmurens fall, efter slutet för de auktoritära regimerna i Östeuropa, efter den kapitalistiska globaliseringens seger och under dominansen för nyliberala ideologier – dagens värld tycks befinnas sig på ljusårs avstånd från den värld som såg Ernesto Che Guevara leva och kämpa. För dem som inte tror på idén om ”historiens slut”, eller på den liberalkapitalistiska marknadsekonomins eviga fortbestånd; för dem som vägrar acceptera himmelsskriande sociala orättvisor och ”den nya världsordningens” marginalisering av folken i Syd – för dem är Ches humanistiska och revolutionära budskap fortfarande ett fönster som står öppet mot framtiden.

Michael Löwy

Noter:
l. Ernest Mandel, ”In Defense of Socialist Planning”, New Left Review nr 159, september 1986.
2. Kontinent i uppror, s. 146.
3. Se t ex essän Gerillakrig: en metod, på svenska i Guerillakrig, Bo Cavefors, Staffanstorp 1968.