Utan en revolutionär teori – ingen revolutionär praktik
Under de senaste tio åren har klasskampens villkor i de imperialistiska staterna helt och hållet förändrats. Det viktigaste resultatet av detta är att det i så gott som alla dessa stater har utvecklats ett avantgarde, utanför det traditionella arbetarpartiernas kontroll. Avantgardets storlek och sociala sammansättning skiftar från land till land, men ett allmänt drag är att de växer sig starkare, om än ojämnt, samtidigt som en första rekrytering av framför allt studerande ungdom följs av ett inflöde av en del unga arbetare.
De politiska styrkeförhållandena inom detta avantgarde varierar från land till land. På grund av att detta brott med de traditionella arbetarpartierna inte var särskilt medvetet, då de ofta skedde endast på ett praktiskt plan, orienterar sig idag en hel del av detta avantgarde tillbaka till de partier som de tidigare gjort ett praktiskt brott med. Detta brott innebar alltså inte alltid en motsvarande teoretisk och politisk klarhet. Något som gäller också för de flesta av de vänstergrupper som radikaliseringen avsatt. Åtskilliga grupper inom den yttersta vänstern har stannat inom ramen för en stalinistisk teori och praktik.
Nystalinismen hos vänstergrupperna har gett upphov till svåra problem. Hur ska man avgränsa sig mot de traditionella, Moskva-orienterade kommunistpartierna? Det räcker med att titta på SKP:s nuvarande situation för att förstå detta. Denna organisation har idag huvudsakligen samma politik som VPK. I längden blir det omöjligt att motivera en självständig organisatorisk existens. Varje vettig människa föredrar naturligtvis ett stort parti framför ett litet, om bägge har samma politik.
I sina försök att dra en tydlig gräns mellan den egna politiken och den som representeras av den gamla Kominterntraditionen, har ”ml-rörelsen” ofta anknutit till den sekteristisk Kominternperioden: I Sverige framför allt KFMLr. Det löser dock inga problem. Det viktigaste hindret för en politisk utveckling finns kvar, nämligen avsaknaden av en revolutionär teori. När den yviga radikalismen synats lite närmare, finns det bara kvar en platt ekonomism.
Genomgången av KFMLr:s syn på den revolutionära strategin och taktiken är en del av en nödvändig teoretisk och politisk kamp mot KFMLr. Denna organisation är ett uttryck för den svenska revolutionära rörelsen efterblivenhet. Om den politik som KFMLr representerar skulle bli dominerande inom arbetaravantgardet i ett uppsving i arbetarkampen riskerar avantgardets styrka att ebba ut. Avantgardets möjlighet att få ett fotfäste i bredare lager i arbetarklassen minskar och arbetarkampens uppsving riskerar att duka under för borgarnas motoffensiv i stället för att stegras mot ett revolutionärt maktövertagande.
För att kunna förstå KFMLr:s nuvarande politik är det nödvändigt att kort teckna en organisatorisk och politisk bakgrund.
KFMLs splittring skedde samtidigt som de första mindre grupperna av svenska ar betare gick ut i öppen strejkkamp. En falang – de opportunistiska – inom KFML vek sig omedelbart för dessa för dessa första smärre klasstrider. Den förmådde inte ge någon som helst ledning för kampen, den ställde sig inte ens denna uppgift. Inga försök gjordes att utveckla kampen eller att politisktförsöka ge en förklaring till socialdemokratins och VPKs inställning och agerande. Man gjorde givetvis inte heller några som helst försök att förklara uppkomsten av strejkkommittéer, vilken roll dessa organ kan ha i kampen mot kapitalismen osv.
En annan falang – det blivande KFMLr – uppmärksammade denna opportunism. De insåg att en isolerad facklig kamp inte kunde leda till socialismen utan att den endast kunde bevara de rådande styrkeförhållandena, inte förändra dessa.
Den övervärderade kraftigt de strejker som ägt rum, och trodde att en stor del av arbetarklassen hade blivit revolutionär i kampen. I linje med detta grundlades också ett sekteristiskt förhållningssätt till fackföreningarna och socialdemokratin. En sekteristisk attityd som också fanns hos en liten, men militant och aggressiv del av de unga arbetarna. KFMLr:s politik blev alltså att i många fall underordna sig denna spontana attityd. Något som också fick konsekvenser för utarbetandet av en revolutionär strategi och taktik.
Den mensjevikiska uppfattningen om ” taktik som process”
Det gemensamma för sekterismen och opportunismen är kapitulationen för spontana strömningar inom klassen. En kapitulation som innebär att man uppger det kommunistiska programmet och underordnar sig massornas spontana medvetande. Det kommunistiska programmet är objektivt så till vida att det utgår från förhållanden som är oberoende av denna subjektivism. Det är objektivt därför att det grundas på en vetenskaplig analys av konkreta förhållanden, inte vad en del arbetare tycker för tillfället. Det kommunistiska programmets uppgift är att formulera olika politiska och organisatoriska former, möjliga krav och paroller som förmår medvetandegöra massorna om sig själva som klass.
Opportunismen och sekterismen överge i stället detta program och delar det i en minimidel och en maximidel. Opportunismen centrerar det mesta av sin verksamhet kring lösryckta och tillfälliga dagskrav. Sekteristerna å sin sida sysslar mest med en mycket grov agitation och propaganda som inte ens utgår från den revolutionära situationens behov.
Men så fort en sekteristisk organisation ska handla tvingas den att föra fram krav på samma nivå som opportunismen, vilket oftast innebär platta och isolerade ekonomiska krav.
Den revolutionära kommunismen har alltid, mer eller mindre framgångsrikt, bekämpat denna programmatiska klyvning . Vid sin tredje kongress 1921 slog t.ex den Kommunistiska Internationalen fast följande principer:
”I stället för reformisternas och centrismens minimiprogram sätter den Kommunistiska Internationalen upp kampen för proletariatets konkreta behov, för ett system av krav, som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt, (vår kursivering) organiserar proletariatet och framställer etapperna i kampen för proletariatets diktatur och där varje särskilt krav uttrycker ett behov från de breda massornas sida även om dessa massor ännu inte medvetet ställt sig på den proletära diktaturens grund.”
Stalinismens oförmåga att formulera ”ett system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt” kan teoretiskt klarläggas genom det sätt som den ställer frågan om den revolutionära strategin och taktiken. Om den överhuvud taget ställer den! Begreppsanvändandet kan skifta från artikel till artikel, från tal till tal. Ibland är taktiken medlet och strategin målet, ibland är taktiken något kortsiktigt strategin något långsiktigt. Det kommunistiska programmet förenklas till en rad taktiska resolutioner, strategin blir en fras, ett mål någon gång långt bort i framtiden. På detta sätt blir praktiken helt och hållet utelämnad åt en spontan process, som bara förmår följa efter redan existerande handlingar från proletariatets sida. Och detta oavsett om den arbetas fram med hjälp av ett opportunt eller sekteristiskt ordval. Det enda som i verkligheten kommer att skilja t.ex SKP och KFMLr vad gäller kampinriktning blir graden av högljuddhet.
Trots oklarheten om förhållandet mellan strategi och taktik kan man i KFMLr:s skrifter på enstaka ställen hitta formuleringar som närmar sig en förståelse för problemet. T.ex i Klasskampen nr 1-73:
”Småborgarvänstern, som ofta ondgör sig över vår ’stelhet’ , ’dogmatism’ och ’ensidighet’ har överhuvud taget inte fattat frågan om strategins och taktikens tillämpning. För dem är allt taktik. De jagar i varje ögonblick efter en för tillfället inbillad eller verklig framgång. Vilket pris de i ett längre perspektiv får betala för denna framgång är för dem likgiltigt av det skälet att de överhuvud taget inte har en långsiktig strävan. För dem är den lilla reformen, den lilla framgången, allt. De har inga taktiska principer för de saknar strategi”.
Här finns det en del korn av förnuft. Artikelförfattaren försöker förstå att taktiken på något sätt skall underordnas strategin Men det blir också allt. I nästa mening är strategin åter bara ett mål. Intet mer. Följderna av detta hittar vi i ett par meningar längre fram i artikeln:
”Revolutionen kommer givetvis i vårt land att utveckla sig under en lång följd av år. Klasstrider kommer att i växande omfattning föregå det direkta upproret. Klasstrider kommer med säkerhet att anta bl.a formen av ekonomisk kamp. I denna kamp kommer arbetarklassen själv att skapa sig organisationsformer som kännetecknas av att de är skapade i kamp mot kapitalismen, mot den etablerade fackföreningsrörelsen och som ett resultat av arbetarnas strävan efter självständiga klassorganisationer”.
Och med detta konstaterande nöjer man sig. För KFMLr blir strategin bara ett mål. Dess innehåll blir på sin höjd att ”arbetarklassen själv kommer att skapa sig organisationsformer”. Hur dessa ser ut vilken funktion de kan ha i den revolutionära situationen, hur de skall centraliseras och länkas med progressiva grupper från andra skikt och klasser osv diskuteras aldrig. Alla andra strategiska frågor än ”organisationsformerna” är också bortskalade.
Denna av en revolutionär strategi kan vi också belägga genom att t.ex se vilka uppgifter som KFMLr ställt sig inför partibildandet. Har de där ställt sig uppgiften att utarbeta ett program för den svenska revolutionen? Ett program som försöker förbinda den dagliga kampen med den revolutionära situationens slutgiltiga anfall på borgarstaten genom ett ” system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt”? Har KFMLr försökt ställa sig de programmatiska uppgifter som den Kommunistiska Internationalens fjärde kongress (1922) menade var helt nödvändiga?
”I de nationella sektionernas program måste nödvändigheten av kampen för över av motiveras klart och tydligt: reservationerna för förhållandet mellan dessa krav och de konkreta förhållandena i tid och rum måste ovillkorligen formuleras i det allmänna programmet. Den fjärde kongressen uttalar sig lika bestämt mot försöket att framställa införandet av övergångskrav i programmet som opportunism, som mot varje försök att förflacka eller ersätta de grundläggande revolutionära målsättningarna med delkrav”.
Nej, det har inte KFMLr gjort. Som artikelförfattaren i Klasskampen sa: För småborgarvänstern är ”allt taktik”! Och något mer har inte heller KFMLr tänkt sig få fram. Inför partibildandet talar man först i en del mindre punkter om nödvändigheten av en veckotidning, bildandet av ett ungdomsförbund osv. Sedan sammanfattas den stora uppgiften i följande textsnutt:
”KFMLr måste sammansvetsas kring en revolutionär taktik (!) byggd på en analys av det svenska klassamhällets säregenheter. Sammanfattade i ett politiskt program i taktiska resolutioner (! ) för den revolutionära rörelsen under den nuvarande epoken” (Proletären nr 2-72)
Kan det uttryckas mer klart, strategin har vingklippts, och kvar finns endast en räcka taktiska resolutioner. För säkerhets skull skall vi belägga denna mensjevism genom ännu ett citat. Denna gång i ett uttalande av politbyrån i Klasskampen nr 1 -73:
”Oss veterligt finns det ingen kommunist som utan att bli utskrattad av hela vänstern har hävdat att det strategiska målet är något annat än socialismen. Taktiken (! ) för att nå detta strategiska mål, det är den avgörande proberstenen och skiljelinjen inom vänstern idag, där står den småborgerliga linjen mot den revolutionära, där står folkvännelinjen mot den proletära”.
Naturligtvis hävdar alla kommunister att det strategiska målet är socialismen, men ingen kommunist har någonsin hävdat att det med ett ”politiskt program av taktiska resolutioner” som vi når dit. Det har bara mensjeviker gjort. Kommunister har alltid hävdat att strategin är något mycket mer än ett mål. För detta har de ofta blivit utskrattade och hånade av småborgarvänstern. Vi skall inte skratta ut KFMLr s politbyrå. Vi kan bara beklaga.
För en revolutionär strategi och taktik
Vad är nu strategi och taktik? Vilket är förhållandet mellan dessa bägge begrepp? Ett av de mer precisa försöken att klarlägga detta gjorde Trotskij i sin kritik av Kominterns sjätte kongress (1928):
”Med begreppet taktil förstås det system av åtgärder som tjänar en enda uppgift eller en enda gren av klasskampen. Revolutionär strategi är å andra sidan ett kombinerat system av handlingar som genom sin förbindelse, karaktär och utveckling måste leda proletariatet till makterövrandet” (The Third International after Lenin, Pathfinder 1970)
Strategin måste alltså förstås som något mycket mer än ett mål. Den utgör i själva verket en plan för erövrandet av makten, en plan som grundas i en vetenskaplig analys av klasskampen. I denna plan kombineras nödvändiga handlingar för att en revolution skall bli möjlig: ”ett system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt”. Det är dessa handlingar som kan sägas utgöra grunden i ett kommunistiskt program.
Och det är genom dessa handlingars ”förbindelse, karaktär och utveckling” som revolutionen kan bli verklig. Taktiken blir det sätt som kommunisterna försöker utveckla klasskampen i nivå med detta program. Taktiken är alltså underordnad denna strävan. Den är inte en ryckig och spontan process med en egen rörelse och dynamik. Taktiken måste hela tiden förtöjas i en klar strategisk uppfattning, slits den bort från strategin, blir konsekvensen endast en ständig svanspolitik efter proletariatets egna handlingar: ”i denna kamp kommer arbetarklassen själv att skapa sig organisationsformer” … det kommunistiska partiets uppgift blir då endast att uppmuntra och stödja en sådan utveckling, inte leda, inte vara ett avantgarde.
En stor del av Lenins teoretiska arbeten användes till att bekämpa dessa positioner. Flera centrala avsnitt i t.ex ”Vad bör göras” gisslar de svanspolitiker som inte förstått detta, utan gjort som KFMLr och reducerat strategin till en ”taktik som process”:
”Hur mycket enklare är det inte att upprepa det man lärt utantill och , utan att ’påtvinga’ någon någonting, följa med i varje’ vändning’ antingen till ekonomismen eller till terrorismen. Rabotjeje Delo generaliserar rentav detta levnadsvisdomen stora bud och beskyller Iskra och Zarja för att ’ sätta upp sitt program mot rörelsen likt en ande som svävar över det formlösa kaos”. Men vari besår då. socialdemokratins uppgift, om inte i att vara en ’ande’, som inte bara svävar över den spontana rörelsen utan också lyfter denna rörelse i nivå med ’sitt program’? Den består ju inte i att släpa efter rörelsen – i bästa fall vore detta till ingen nytta för rörelsen och i värsta fall synnerligen skadligt. Men Rabotjeje Delo inte bara följer denna ’taktik som process’ utan upphöjer den även till princip, så att det egentligen skulle vara rättare att beteckna dess riktning inte som opportunism utan som chvostims (av ordet chvost som är det ryska ordet för svans). Och det måste erkännas att de som fast beslutat att ständigt följa efter rörelsen som dess svan absolut och för alltid är säkrade mot ’ förringandet av det spontana elementet i utvecklingen’ ”.
Svanspolitikerna
Tack vare sin mensjevikiska teori tvingas KFMLr att följa med i varje spontan utveckling av kampen. Efter varje sväng kan sedan ideologin dränka de tidigare misstagen i ett ordsvall av omtolkningar, utelämnande och lögner. I Klasskampen nr 1-73 försöker sig t.ex KFMLr:s politbyrå på att mästra Kurt Wickman och Olav Johansson för deras tid i KFML. Så här storvulet kan orden falla:
”Vad med sysslade KW och OJ under 1970, 71 och 72?. Det är en intressant fråga till dem som nu önskar komma och ’förbättra’ den revolutionära organisationen”.
Om detta är en intressant fråga (vilket vi betvivlar) så är en ännu mer intressant fråga att ställa naturligt vis denna: varmed sysslade KFMLr:s ledning under åren före 1970? Åren går fort och minnet blir suddigt. De nya medlemmarna i KFMLr känner inte det förflutna. Det som hände före 1970.
Låt oss bara en gång minnas vad sådana fräsare som Baude, Tollin, Åkervall, Gross, Lundström, Nyström, Strandberg, Wikner m.fl sysslade med före 1970. Det var då de ansåg att studenterna såväl som arbetarna uteslutande skulle syssla med intressekamp. En politisering av den ekonomiska kampen förklarades för vänstersekterism.
Nattliga rådslag hölls om hur trotskisternas prat om att studenterna hade olika klasstillhörighet skulle knäckas. Det var vidare då som parollen om nationell självbestämmanderätt för Sverige var en ”allmän marxist-leninistisk sanning”. Detta var 1969.
Varmed sysslade då dessa herrar under 1968? Jo, då hade ett synsätt som mera påminner om det som de har idag. Ett synsätt som populisten Ensheimer (numera SKP) lyckades förändra över en natt, nerkommen från Stockholm. Under åren 1968-1973 har KFMLr:s ledning lyckats byta uppfattning tre gånger.
Ligger det inte en hel del i vad Lenin säger: ”Hur mycket enklare är det inte att upprepa det som lärt utantill och, utan att ’påtvinga’ någon någonting, följa med i varje ’vändning’ antingen till ekonomismen eller till terrorismen.”
Byt ut terrorismen mot sekterism, så har vi fångat KFMLr:s principfasta akademiker i ett nötskal. Med mensjevismen som teoretisk grund kan KFMLr göra alla sina lappkast utan några mer påtagliga svårigheter.
Den revolutionära strategins innehåll
Vilka är då de strategiska axlar som vi som kommunister måste försöka utveckla? För att kunna lyfta den spontana kampen i nivå med de strategiska behoven krävs naturligtvis en förståelse för vilka dessa är. För att kunna omvandla arbetarklassens nuvarande medvetenhet till en revolutionär medvetenhet, måste vi veta vari en sådan består. Det krävs en revolutionär strategi giltig för de imperialistiska staterna.
Vi menar att det finns en rik teoribildning om detta i den kommunistiska rörelsens historia samt i världsproletariatets ständiga erfarenheter under hela denna epok. De särskilda förutsättningarna som gäller för klasskampen i Sverige gäller det för den unga kommunistiska rörelsen att försöka bestämma genom ett teoretiskt arbete samt en omfattande praktik.
Vår uppgift som kommunister är alltså att utforma ett konkret övergångsprogram – en serie övergångskrav – som förmår leda proletariatet till krossandet av den borgerliga staten och upprättandet av proletariatets diktatur.
Övergångskraven måste ta sin utgångspunkt i de nuvarande förhållandena och föra kampen vidare – omvandla den – till ett högre stadium. De krav som ställs måste vara genomförbara (inte nödvändigtvis under kapitalismen) och de måste vara krav som endast kan genomföras genom massmobilisering och masskamp.
Kraven ställs inte söm parlamentariska krav som skall röstas igenom i diverse borgerliga institutioner. De är av sådan art att de inte kan integreras , inte sugas upp av det etablerade samhället. De är krav som strider mot kapitalismens normala sätt att fungera – som gör ”despotiska ingrepp i egendoms rätten” för att låna ett uttryck från Kommunistiska Manifestet.
De krav som vi ställer idag – med hänsyn till klasskampens utveckling – är krav som samlas under benämningen arbetarveto. Det gäller krav som t.ex nej till avskedanden, nej till vissa förändringar i arbetets organisering (höjt tempo t.ex ), nej till hälsofarliga arbeten etc.
Kampen för dessa krav utgör en del av kampen för arbetarkontroll över produktionen.
Just kampen för arbetarkontroll över produktionen är stommen i den revolutionära strategin, en arbetarkontroll som grundas på arbetarnas klassorgan ( idag strejkkommittéer, i morgon fabrikskommittéer och arbetarråd). Att vi sätter kampen för arbetarkontroll i centrum innebär inte att vi idag ställer abstrakta krav på arbetarkontroll över hela samhället eller hela produktionen. Det gäller att ställa krav som alla är inriktade på arbetarkontrollen – d v s arbetarnas kontroll över produktionen, finanserna, distributionen, transporterna osv.
Denna kamp syftar till två saker: dels att förbättra arbetarnas ekonomiska , sociala och politiska förhållanden under kapitalismen, dels att konkret ställa frågan om vilken klass som har makten i förgrunden och leda in kampen på sådana spår att det leder till konfrontationer med hela kapitalismen som system och ”skjuter fram” arbetarnas positioner för att till slut rasera hela det kapitalistiska systemet.
Kampen för arbetarkontroll påbörjas alltså redan under den icke-revolutionära situationen, men förverkligandet av arbetarkontrollen i allmänhet leder fram till, och kräver en revolutionär situation. Arbetarkontrollen, försvarad av arbetarmilisen, tvingar den ständiga kampen mellan arbete och kapital till ett slutgiltigt avgörande. I en situation av dubbelmakt, då arbetarmakt står mot borgarmakt, kan ingen klass utöva sin diktatur över den andra. Dubbelmakten med sin allmänna arbetarkontroll, är ohållbar under en längre period. Antingen måste arbetarna ta makten eller så måste borgarna slå sönder arbetarnas maktorgan. I denna situation är det nödvändigt med en medvetenhet som i tillräckligt stor utsträckning kan föreslå en centralisering av dessa maktorgan. Som Mandel uttryckt det:
” Störtandet av borgarklassens statsmakt kräver en avsiktlig och centraliserad politiska handling: organiserandet av en socialiserad och planerad ekonomi kräver i sin tur medvetna, klart uttalade sammanhängande åtgärder. Kort sagt, långt ifrån att kunna begränsa sig till en ~isande, elementär och spontan rörelse – vilken naturligtvis är närvarande vid varje folklig revolution, och utan vilken en verklig socialistisk revolution vore otänkbar – utgör den socialistiska revolutionen en samling medvetna omvälvningar (vår kursivering) där den ena följs av den andra och där avsaknaden av en enda länk dömer företaget till nederlag”.
Denna medvetenhet uppstår inte spontant hos arbetarmassorna. Det är endast en politisk kraft – ett kommunistiskt parti – som på den vetenskapliga socialismens grund, kan föreslå och demonstrera denna nödvändiga inriktning.
De kommunistiska partiets uppgift består just i att sammansmälta socialismen med arbetarrörelsen , att hos klassen utveckla en medvetenhet om de strategiskt nödvändiga handlingarna.
Det kommunistiska partiets uppgift består just i att sammansmälta socialismen med arbetarrörelsen, att hos klassen utveckla en medvetenhet om de strategiskt nödvändiga handlingarna, samt att utarbeta en taktik som på bästa sätt gynnar uppkomsten av en sådan medvetenhet. Utan denna strategiska klarsyn, kan partiets handlingar till och med gå emot proletariatets olika försök att genom en egen erfarenhet försöka lösa dessa problem.
De stalinistiska kommunistpartiernas klassamarbetspolitik i form av ett stöd åt, eller till och med en egen plats i, den borgerliga regeringstyp som kallas för Folkfront, är just en handling som går emot proletariatets spontana kamp. När Thorez 1936 försvarade Blums regering i Frankrike och manade den franska arbetarklassen att upphöra med sina omfattande fabriksockupationer då gick han och det franska kommunistpartiet borgarnas ärenden.
Det gjorde också Stalin genom sina artiklar i Pravda strax efter februarirevolutionen 1917. Där gav han ”kritiskt stöd” åt den provisoriska revolutionära regeringen. Han menade att det ryska proletariatet inte skulle gå längre, den borgerliga revolutionen måste ha sin gång, Ryssland var ännu inte moget för en proletär revolution osv.
Det var först efter Lenins hemkomst samt hans då föreslagna ”Aprilteser” som möjliggjorde en revolutionär kurs från Bolsjevikpartiets sida. Stalins mensjevism slogs undan inte bara med hjälp av Lenins förståelse för teorin om den permanenta revolutionen ( Aprilteserna) . Minst lika viktigt var att arbetarmassorna i partiets grundorganisationer pressade på för samma uppfattning. Förberedelserna för proletariatets diktatur ställdes på dagordningen.
Den typ av resonemang som bl.a slogs fast i Lenins ”Aprilteser” har förstått den sociala och politiska process som äger rum i en proletär revolution. Bolsjevikpartiet beskyllde t.ex inte mensjevikerna för att vara socialfascister, trots ’att de satte sig i en borgerlig regering. I stället uppmanade de mensjevikerna att bryta med kadettpartiet.
Parollen att ” de tio kapitalistiska ministrarna skulle bort ur regeringen” , fungerade i denna situation som ett övergångskrav. Naturligtvis inte isolerat, utan genom ”sin förbindelse , karaktär och utveckling” tillsammans med en rad andra åtgärder och handlingar: ner med det imperialistiska kriget, jorden åt dem som brukar den, arbetarkontroll över produktionen.
En aktiv strävan att formera Röda Garden inleddes osv. Beroende på den särskilda konjunkturella situationen (vilket socialt och politiskt innehåll som fanns) restes också parollen ” all makt åt arbetarråden”. Denna mycket grova skiss av bolsjevikernas strategiska metod visar på vilket sätt de arbetade för att stegra massornas aktivitet mot ett proletärt maktövertagande.
Övergångskraven, i stil med kampen för en arbetarregering, måste föras fram i en situation där de politiska och sociala förhållandena kan ge dem en omedelbar dynamik. Idag är t.ex kampen för frigivande av de politiska fångarna i Saigon samt för borgerligt demokratiska rättigheter i Vietnam övergångskrav. Deras förverkligande skulle rasera marken för Thieu-juntan.
Det är i denna anda som den kommunistiska världsrörelsen har diskuterat den revolutionära strategin. Det är dessa frågor som fick en så framträdande plats i dokumenten från den Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser. I Fjärde Internationalens ”Övergångsprogram” från 1938 har en vidareutveckling av dessa teorier gjorts. Låt oss se vad den Kommunistiska Internationalens tredje kongress angav som den revolutionära strategins innehåll:
” Alla konkreta krav som framspringer ur arbetarmassornas ekonomiska mål måste ledas in i den stora kampfåran! arbetarkontroll över produktionen, inte som en plan för den nationella ekonomins byråkratiska organisation under kapitalismens regim, utan som en kamp mot kapitalismen genom fabriksråden och de revolutionära fackföreningarna”.
Vidare i tes 14 från Röda Fackföreningsinternationalens aktionsprogram samma år:
”Arbetarklassens hela ekonomiska kamp i den närmaste framtiden måste koncentreras kring partiets lösen : ” arbetarkontroll över produktionen” och denna kontroll måste förverkligas innan regeringen och de härskande klasserna hunnit skapa surrogat för den samma. En förbittrad kamp måste föras mot alla slags försök av de styrande klasserna och reformisterna att upprätta någon slags industriell demokrati i form av arbetargemenskap eller kontrollkommissioner”.
Eller som Radeks analys av arbetarkontrollen till samma kongress:
”Först och främst rör det sig om följande: Man måste försöka inrikta alla strider före höjda löner, för kortare arbetstid, mot arbetslösheten mot etappmålet: kontroll över produktionen. Kontroll över produktionen innebär utbildning i proletära kampmetoder, t.ex genomförandet av företagsorganisationer baserade på val, och lokal, områdesvis genomförd kommunikation mellan dem allt efter industrigrupper, i den proletära striden”.
”Klasskampen” gör Lenin till socialfascist
Strategiska begrepp som dubbelmakt, arbetarkontroll, fabrikskommittéer, arbetarregering, arbetarmilis osv finns inte närvarande i KFMLrs revolutionsteori. I grova drag torde organisationen tänka sig en revolution så här: Den ekonomiska krisen blir värre och värre, arbetarmassorna revolutioneras i allt snabbare takt. Socialfascisterna kämpar emot med alla tänkbara medel, men trängs till slut undan av den revolutionära rörelsens banérförare: SKPml! Baude blåser så i hornet. Upproret kan börja. SKPml i ledningen för arbetarklassens självständiga organ (SKUml, SKSml samt en lång rad av sånggrupper och fotbollslag) erövrar statsmakten. Eventuellt ramlar det ner ett arbetarråd från himlen beväpnat till tänderna med granater och kulsprutor … En enstaka gång kan ett strategiskt begrepp skymta fram i en artikel. Då för att avvisas. I en artikel, i Klasskampen nr 6-72 om ”delkraven en del av den revolutionära taktiken” ( lägg märke till att delkrav bara hör hemma i en taktik, taktikens förhållande till strategin berörs aldrig) använder författaren ett citat från Kominterns sjätte kongress (1928) för att visa att övergångskrav endast hör hemma i en revolutionär situation:
”Delkrav och delparoller är det absoluta villkoret för en riktig taktik, medan en lista med övergångsparoller är oskiljaktigt sammanbunden med förefintligheten av en revolutionär situation”
Av detta citat drar Klasskampens skribent följande slutsats:
”Men hur Lenin och Kommunistiska Internationalen ställde frågan intresserar lika lite våra revisionister, som det intresserade Trotskij eller socialdemokratin. I själva verket är det den reformistiska inställningen till övergångsparollerna, d v s den strukturreformistiska ståndpunkten, en gemensam nämnare för socialfascismen, revisionismen och trotskismen.”
Hur har nu författarna kommit fram till denna slutsats? De tankar som KFMLr för fram har man alltså hämtat från Kominterns sjätte (!) kongress 1928. Hur vore det om KFMLr verkligen intresserade sig för hur Lenin och Kommunistiska Internationalen under de första åren ”ställde frågan”.
Mellan den Kommunistiska Internationalens fjärde kongress och den sjätte hade det hunnit gå fyra år. Och mycket hann hända under dessa år. Mer än vad som hände i Göteborg mellan 1968-73! Det program som togs 1928 hade inte ett pennstreck gemensamt med det innehåll som fanns i Kominterns fyra första kongresser.
Vi utvidgar citatet som KFMLr dragit fram ur programmet 1928 för att visa vilken uppfattning man då hade om övergångskraven:
”När inget revolutionärt uppsving förefinnes måste de kommunistiska partierna, utgående från de arbetandes dagsbehov, uppställa delparoller och delkrav och förbinda dem med Kommunistiska Internationalens huvudmål. Härvid får de kommunistiska partierna inte ställa sådana övergångsparoller, som särskilt har till förutsättning tillvaron av en revolutionär situation och som utan den förvandlas till paroller för inväxandet i de kapitalistiska organisationernas system (t.ex parollen om produktionskontroll o.dyl). Delkrav och delparoller är den ovillkorliga förutsättningen för en riktig taktik i allmänhet, medan en rad övergångsparoller oskiljaktligt är bunden med förfintligheten av en revolutionär situation”. (Våra understrykningar)
Förespråkarna för denna uppfattning har alltså inte fattat att övergångskraven just driver framdenna revolutionära situation. Den revolutionära situationen kommer inte från himmelen! Det rör sig om en processdär vår uppgift är att utveckla den och omforma den.
Den senare uppfattningen hade också Lenin och Komintern under de första åren. Även i en situation där borgarna stärkte sina positioner menade Komintern att arbetarkontrollen skulle vara partiets lösen., att arbetarkontrollen var den stora kampfåran etc.
På den fjärde kongressen lade man också fram en övergångsstrategi och övergångsparoller samtidigt som man sade att den revolutionära rörelsen var på tillbakagång. I ett öppet brev ”Mot kapitalismens världsoffensiv” som riktades bl.a. till Andra och Wienerinternationalerna lade man fram följande kampparoller som ett förslag till grundval för en enhetsfront:
- – för proletariatets enhetsfront
- – för arbetarkontroll av produktionen,
- – för åttatimmarsdagen,
- – för proletariatets existensminimum,
- – för arbetarklassens beväpning och borgarklassens avväpning,
- – för förbundna arbetarpartiers regering som medel till kamp för arbetarklassens närmaste intressen.
Några år efteråt förkastade alltså Bucharin och Stalin detta synsätt. Orsakerna hittar vi i tidigare resonemang.
Sovjetbyråkratin var inte längre intresserad av världsrevolutionen, den vare sig ville eller kunde förstå de sociala och politiska processer som äger rum i en revolution. Den finner därför inte heller någon användning för de begrepp som avser att täcka dessa processer. ”Klasskampens” författare har hamnat i en situation där den egna ideologin tvingar in ” teoretikerna” i ett läge där de måste jämställa Lenins och Trotskijs ståndpunkter med ”socialfascismen”.
I Klasskampen nr 6-72 kommer man också fram till följande:
”Sakens kärna är ju, att arbetarkontroll över produktionen i det borgerliga samhället på sin höjd kan bli syndikalism, kooperativa företag. Det är ju den förmarxistiska, den utopiska socialismens program. Så ser vi hur parollen om arbetarkontrollen då den ställs avskilt från en revolutionär situation, antingen är blott en reaktionär utopi eller helt sammanfaller med den korporativa företagsdemokratin. Med sådana paroller fostras arbetarna till inskränkt syndikalism eller klassamarbetsanda och avleds från klasskampens väg”.
Vidare, längre fram i texten bekräftas åter att KFMLr reducerar strategin till en ” taktik som process”:
”Då övergångsparollerna rycks loss från den revolutionära taktiken förvandlas de till en kontrarevolutionär strukturreformism”.
Är det inte i stället så att KFMLr avvisat den kommunistiska övergångsstrategin och ryckt loss övergångsparollerna från den revolutionära strategin. Arbetarkontroll över produktionen kan inte bli till syndikalism, inte om vi förstår vilket socialt innehåll detta begrepp står för samt vilka ekonomiska och politiska konsekvenser det får.
Arbetarkontroll kan endast bäras upp av en konstant och självständigaktivering från arbetarnas sida, en aktivering som med sina demokratiskt valda klassorgan förmår bära upp arbetarkontrollens vetomakt över kapitalismens produktionsvillkor.
Finns en sådan aktivering bara på en enskild fabrik, så ska naturligtvis inte arbetarna strunta i att utöva sin makt, också en tillfällig arbetarkontroll har betydelse i så motto att den är skolande. Även om den isoleras och vittrar ner, så kan dess handling ge ett exempel för tusentals andra proletärer och på det sättet bli betydelsefull i kommande strider.
Arbetarkontrollen kommer naturligtvis inte att blomstra upp under en natt, det är bara i KFMLr:s drömvärld som en revolution går till på det sättet. Arbetarkontrollen, fabriksråden, arbetarmilisen osv är handlingar och åtgärder som inte ramlar ner från himmelen.
Det är det kommunistiska partiets uppgift att hela tiden skola och förbereda proletariatet för dessa uppgifter. Det är inte heller handlingar och åtgärder som endast har en funktion i den revolutionära situationen.
I själva verket är parollen om arbetarkontroll över produktionen så central i den revolutionära strategin därför att den förmår organisera proletariatet. Den kan befästa och utvidga en redan existerande aktivering. Arbetarkontrollen är motorn i den socialistiska revolutionen därför att den kan förstås av arbetarna, men inte accepteras av arbetsköparna.
Det är kontrollen med sin mersmak av arbetarstyre som förmår revolutionera arbetarklassen i en omfattning som vare sig Bucharin, ”Klasskampen” eller Aftonbladet någonsin förstått. Både stalinister och reformister blir lika häpna varje gång en massdynamik sätts igång utanför de parlamentariska fårorna. De har aldrig lärt sig att ha tilltro till proletariatets revolutionära förmåga. När de ser en uppflammande arbetarstrid, då kommer de att gå emot den, eftersom den inte passar in i schemat.
Först borgerlig revolution och sedan en socialistisk sa Stalin, först rösträtt, sedan reformer sa Branting. På sätt och vis har ”klasskampen” naturligtvis rätt när man säger att arbetarkontrollen inte är möjlig i ett borgerligt samhälle. Om arbetarkontrollen blir allmän, då råder det dubbelmakt i samhället. Och en dubbelmakt kan inte vara för evigt. Den måste avgöras till en av de stridande huvudklassernas fördel. Nu känner inte ”Klasskampens” författare och KFMLr begrepp som dubbelmakt (eller med Lenin dubbelvälde), för dem finns det antingen något i stil med Konsum eller proletariatets diktatur.
Dialektiken var inte Bucharins starkaste sida, och hans lärjungar i KFMLr har inte heller lyckats med att tillägna sig den. Därför kommer de inte heller att fatta varför en allmän arbetarkontroll måste förbindas med en kamp för en arbetarregering. D v s det sätt på vilket kampen i det enskilda företaget får en politisk dimension. Frågan om statsmakten ställs!
I dagens Sverige existerar inte ens en aktivitet som tillåter en exemplarisk arbetarkontroll. Men redan idag är det en av våra viktigaste uppgifter att agitera och propagera för vad arbetarkontroll är, när den är möjlig och under vilka villkor. Vidare vilken uppgifter den har i en revolutionär situation. Till sist propagerar vi också för vad arbetarstyret kan ge klassen.
Vi måste för att vår propaganda skall bli förståelig, anknyta till handlingar som ger åtminstone en föraning om arbetarkontrollens innebörd. Vi menar att detta är möjligt genom att utgå ifrån en del arbetargruppers vägran att acceptera en del uttryck för de kapitalistiska arbetsvillkoren. Denna vägran har visat på ett försök att stå emot bolagsmakten.
Arbetarna har inte i första hand gått hem, utan de har sagt sitt nej, stannat kvar vid maskinerna eller arbetsplatsen och vänta på svar från bolagets företrädare. Deras vägran har inte i första hand gällt en kam för en större del av produktionsresultatet, utan den har riktat sig mot produktionsvillkoren.
Vi menar att detta slag av handling är avancerad i relation till klasskampens nuvarande läge. I en situation av ett sådant arbetarveto mot kapitalet, kan agitationen för arbetarkontroll verka just organiserande. Den kan förvandla det tillfälliga och spontana vetot till en kontinuerlig arbetarkontroll, som till sist kan komma att gälla hela produktionen. I denna förvandling är det aktiveringen och dess organisering som utgör den kvalitativa skillnaden mellan en vanlig vägran och arbetarkontroll.
Arbetarkontrollen tillåter ett ständigt arbetarveto. I Sverige har arbetarklassen främst en egen erfarenhet av självständiga och demokratiska klassorgan genom strejkkommittéerna! Det är den typ av aktivitet, som funnits på stormöten och i strejkkommittéer, som skulle kunna bära upp en arbetarkontroll.
Strejkkommittéerna pekar också på en möjlighet att tillvarata en mobilisering även efter själva kampuppsvinget. Om en stor mängd arbetare vill fortsätta med den typ av aktivitet som ägde rum under strejken kan man upprätta s.k kontrollkommittéer, organ som får till uppgift att kontrollera att arbetsköparna tillgodoser de krav som de strejkande för. Det är viktigt att understryka vikten av dessa organ understöds av en mobilisering hos klassen, annars riskerar de att integreras i de reformistiska apparaterna.
Under förutsättning att denna typ av mobilisering finns kan kampen gå vidare. Vi har förmått lyfta den spontana kampen i nivå med ett strategiskt behov. Vi försöker också hela tiden tillföra arbetaravantgardet en medvetenhet om vilken typ av funktion detta slags organ kan ha i revolutionen. Att det är med dessa organs centralisering, försvarad av arbetarmilisen ( strejkvaktens utvidgning ) som arbetarna kan skafta sig den makt som duger till att slå sönder borgarstaten.
Vi försöker också visa hur småbourgeiosins progressiva flygel kan knytas upp till dessa organ genom stödkommittéer osv. Inte minst viktigt är det till sist att inför proletariatet slå fast att det är dessa klassorgan, som är ryggraden i den arbetarstat vi kämpar för. De kommunistiska partiet tävlar med andra politiska strömningar inom proletariatet inom ramen för dessa organ. D v s inom ramen för proletariatets diktatur. Det kommunistiska partiet sätter sig inte på klassen , utan det försöker vinna de arbetande massorna i en öppen politisk strid inom arbetarrörelsen. Vi menar att detta är de kanske viktigaste frågorna att propagera för idag.
Det är på detta sätt som ”alla konkreta krav som framspringer ur arbetarmassornas ekonomiska nöd, måste ledas in i den stora kampfåran: arbetarnas kontroll över produktionen”. Som utgångspunkt för vår propaganda tar vi alltså arbetarklassens egna erfarenheter ( vägran att acceptera kapitalismens arbetsvillkor, uppkomsten av strejkkommittéer) och försöker popularisera denna inriktning för hela arbetarklassen.
Vidare försöker vi visa hur dessa kampformer, kamporgan och kamp. krav kan leda vidare mot den proletära revolutionen! Vi försöker inte förtvivlat kasta ut en massa strejksugna studenter i produktionen för att dra igång vare sig vilda strejker eller arbetarkontroll. Vi utgår från klassens nuvarande medvetenhet och försöker utveckla den med hjälp av klassens egen avancerade erfarenhet. Om en situation tillåter en vild strejk eller (! ) ett försök till arbetarkontroll, då ställer vi alternativet.
Vi försöker erbjuda ett ledarskap. Vi säger inte att vi är det. Vi försöker vinna arbetare politiskt, inte genom en uppblåst ideologi om att vi idag skulle vara ” den revolutionära rörelsens banerförare” eller att vi har studenter på så och så många industrier.
KFMLr:s verklighet är erbarmlig. Organisationen arbetar medvetet med teorin ” om den självuppfyllande profetian”. Om man säger sig vara något, så kanske andra tror att man är det, och så kan man bli det. Förvisso tror vi på en organisationspatriotism, vi är stolta över vår obefläckade fana, men en helt annan sak är den organisationsegoism som KFMLr representerar vilken enbart förhindrar ett verkligt politiskt inflytande. På de arbetsplatser där man har medlemmar är dessa ofta socialt och politiskt isolerade.
Vår strävan är att erbjuda ett alternativ till socialdemokratins integrationsmanövrer. Vare sig det gäller arbetslösheten, arbetsmiljön eller företagsdemokratin. Vår inriktning tillåter ett alternativ där arbetarkontrollen blir den centrala utgångspunkten.
Inte ett abstrakt tal om proletariatets diktatur fjärmat från den nuvarande medvetenheten! Vår taktik rättar sig efter denna inriktning, den är inte tillfälliga påhitt som kan ranta iväg vart som helst, utan ett medvetet försök att lyft arbetarklassens nuvarande kamp i nivå med de nödvändiga strategiska behoven.
KFMLr har inte någon sådan strategi. Endast en del förvirrade och ideologiska fraser. Detta faktum gör att KFMLr endast kan distansera opportunismen (VPK, SKP och MLK) genom att vara mer militanta ekonomister, genom att skräna högre. Ett sätt på vilket den dagliga kampen förbinds med kampen för ett nytt samhälle blir genom en paroll, en fras. Sedan hjälper det inte hur fint Proletären försöker övertyga läsarna om det överlägsna i detta tillvägagångssätt:
”Leve de vilda strejkerna…. på det mest intima sätt måste denna paroll sammanlänkas med en annan om segrarna som arbetarklassen kan få i den ekonomiska kampen skall vara av bestående värde”.
Vilken paroll är det som är så smidig? Jo:
”Framåt mot den socialistiska revolutionen! ”
Plattheten lägrar sig över Proletären. Den förbindelse som skulle vara så smidig hittar inte redaktörerna hos vare sig Bucharin eller Stalin. De skulle kunna hitta den i Fjärde Internationalens ”Övergångsprogram” eller i dokumenten från Kominterns fyra första kongresser!
Utan en revolutionär teori – ingen revolutionär rörelse
I frånvaron av en revolutionär teori blir KFMLr:s praktik en vanlig platt ekonomism i kombination med en revolutionär fraseologi. Över denna idioti råder dessutom en extrem politisk naivitet hämtad från stalinismens tredje period.
Vi ska exemplifiera detta genom att granska strejken på Arendal. Ty det är i den öppna klasskampen som KFMLr:s svagheter blottas, det är då som avsaknaden av en revolutionär teori kommer upp till ytan och kan beskådas av var och en. Den kunde vara enbart ett löje, tyvärr drar den med sig smärre grupper av unga arbetare, och då blir den en tragedi. Något som vi måste bekämpa !
Ur politisk synvinkel var Arendal ett experimentfält för socialdemokratin. I takt med den kapitalistiska ekonomins kris tvingas socialdemokratin att söka efter formler som gör att den kan fortsätta med sitt regeringsinnehav, något som är möjligt endast med hjälp av en bibehållen politisk och ideologisk kontroll av arbetarmassorna.
Det var här som de mest avancerade formerna av samrådsjippon regisserades, det var här som så stora satsningar på arbetsmiljön skulle göras. Till sist så var det också här som arbetarna skulle få en revolutionerande omläggning av löneformerna. Dessa frågor var (och är) ytterst betydelsefulla delar i den socialdemokratiska strategin för att binda arbetarklassens till reformismen. Det är dessa frågor som ska bära fram socialdemokratin under valet -73 samt under nästa avtalsrörelse.
I fackförbundspress och i all annan sossepress lyfts de fram med feta rubriker. Den fackliga byråkratin skolas i kurser om innebörden i de olika utspelen, osv.
Socialdemokratins samråd, dess arbetsmiljöprojekt och månadslöner har ett innehåll som kan godtas av arbetsköparna , om än efter en del gnäll och gny. Alla dessa förslag och utredningar syftar inte till att mobilisera och organisera arbetarklassen för en kamp mot kapitalismen. Tvärtom så syftar de till att avvärja en sådan.
Varje reform är beskuren av kapitalets villkor, av ett ansvarstagande för produktionen osv. De avser att skapa illusioner hos arbetarna. Vi kan inte bemöta dessa integrationsmanövrer genom att bara ta avstånd ifrån dem. En del av förslagen innehåller också begränsade, om än kortsiktiga, fördelar för arbetarklassen.
Vi måste lägga fram ett alternativ! Och detta alternativ kan inte bara bestå i att vi säger att kampen för socialismen är den enda vägen till en varaktig förbättring för arbetarna. Då missar vi möjligheten att framstå som ett trovärdigt alternativ . I stället måste vi utgå från arbetarmassornas nuvarande medvetenhet. Vi menar att detta är möjligt genom att kontra socialdemokratins utspel med en kamp för arbetarveto och arbetarkontroll.
Vi måste bemöta de diskussioner om t.ex arbetsmiljö och samråd som socialdemokratin dragit igång. De olika lönereformerna kan vi möta med ett krav nå en garanterad månadslön utan lönesänkningar. Den garanterade månadslönen har många förtjänster, den minskar klassens splittring, vidare är den en bra utgångspunkt för en arbetarkontroll över de egna arbetsvillkoren. Med en garanterad månadslön i ryggen är det naturligtvis lättare att gå i kamp för en kontroll över t.ex arbetstakten.
KFMLr hade naturligtvis inte förstått ett dyft om vilken politisk och ideologisk betydelse socialdemokraternas reformförslag har. De hade inte förstått att en stor del av arbetarna på Arendal framför allt de som kommit upp i åren, såg fram emot månadslönen med stora förväntningar.
KFMLr:s sekterism innebär i praktiken att förhållandet mellan reformisterna och arbetarna alltid tolkas så att arbetarna insett reformismens förräderi:
”arbetarmassornas erfarenheter av 40 års förräderi från arbetarbyråkratins sida har gradvis fråntagit arbetarna tilltron till fackets vilja och förmåga att tjäna arbetarklassens intressen” (Klasskampen nr 1-73)
KFMLr såg inte hur nödvändigt det var att möta socialdemokratins utspel . I stället för att tillvarata de möjligheter som fanns till en politisering, förföll organisationen till en snäv ekonomism.
På Arendal kunde därför KFMLr gå ut med ett flygblad som hade parollen: ”nej till månadslön – nej till lönesänkningar”. Så småningom ställde KFMLr parollen ”nej till lönesänkningar – nej till meritvärderingen”, en paroll som var något bättre än den förra men som uttrycker en snäv syn på lönekampen. Det gäller enbart storleken inte formen.
Innebörden i dessa paroller var att man avstod från att utmana reformismen. Fackbyråkratin kunde lätt isolera KFMLr. I ett klubbflygblad hittar vi t.ex följande skickliga formulering:
”Extremisterna vill att du skall delta i vild strejk – mot månadslön. En sådan strejk skulle äventyra din fortsatta framtid”.
Vidare vädjade flygbladet om solidaritet med de äldre samt lovade att månadslönen skulle finslipas. KFMLr var bortdribblat. Det var här som strejknederlaget grundlades. Organisationen kunde utmålas som en grupp studenter som tagit sig in på varvet för att bekämpa månadslönen. Allt detta kunde undvikits om KFMLr i stället tagit kamp för en Garanterad månadslön utan lönesänkningar och påkopplad meritvärdering!
Ekonomismen försöker man försvara i en artikel i Proletären nr 38-72. I ingressen slog man först fast följande:
”För att dölja detta förhållande att arbetarna säljer sig som vara och öka utsugningen har kapitalisterna i alla tider manipulerat med formen för priset på vara – lönen”.
Av detta dras sedan följande slutsats:
”Alla erfarenheter av sossarnas och kapitalisternas senaste lönenedpressningsoffensiv mot arbetarklassen visar att formerna för lönens utbetalande är oväsentlig . Så länge kapitalismen består är det om lönens storlek kampen ska stå”.
Först säger Proletären att löneformen tjänar ett syfte, nämligen att dölja för arbetarna att de säljer sig som en vara. Vidare döljer också löneformen en ökad utsugning. Sedan säger man att löneformen är oväsentlig !
Vi tror tvärtom, kampen för en garanterad månadslön är enande, den ger klassen ett gemensamt mål, den ökar möjligheterna för att den inbördes splittringen ska minska.
Om en arbetargrupp lyckas tilltvinga sig en garanterad månadslön, så innebär ju detta att kapitalismens utsugningsmekanismer till en viss del lättare kan avslöjas. Och inte bara kapitalismen kan avslöjas, också reformismen kommer att ställas mot väggen, eftersom den aldrig på något mer omfattande och stridbart sätt kommer att vara för denna lönereform. Reformismen är för månadslön med påkopplad arbetsvärdering!
KFMLr:s ekonomism lade alltså grunden till att strejken på Arendal endast omfattade en minoritet av arbetarna, och då främst de yngre. De stora arbetargrupperna stöttes bort från de kampberedda genom att strejken inte blev till en kamp för en garanterad månadslön!
Exemplet illustrerar på vilket sätt KFMLr underordnar och anpassar sin politik efter en liten och militant del av de yngre arbetarna. KFMLrs metod att politisera strejken förvärrade också detta första misstag. Man tror att medvetenheten tillförs arbetarna genom slagord och flygblad.
Arbetarnas illusioner om facket tros kunna övervinnas om KFMLr talar om för arbetarna att facket är odugligt. Oavbrutet uppmanade organisationen arbetarna att ställa facket åt sidan. Socialdemokraterna förklarades vara socialfascister! På , detta sätt trodde KFMLr att arbetarna skulle undandras reformismens inflytande. Ekonomisk strejkkamp tillsammans med avslöjande propaganda. Så är nu inte fallet.
Den taktik som kommunisterna måste använda sig av för att besegra reformismen måste utgå från leninismen. Arbetarmassornas medvetenhet kan höjas endast genom en egen erfarenhet i kombination med en kommunistisk propaganda.
Vad det gäller illusionerna om facket, får vår tes till konsekvens att massan av arbetare endast kan förstå fackets funktion genom en egen erfarenhet av detta. Inte genom att någon talar om det för dem. Inte ens om man kör in med en högtalarbil och skränar av bara tusan.
På Arendal hade ett konsekvent och tålmodigt arbete, centrerat kring kravet på garanterad månadslön utan meritvärdering och lönesänkningar, kunnat avslöja fackbyråkratins ovilja att ta kamp för arbetarnas intressen. Detta på så sätt att arbetarna gång på gång ställt facket mot väggen inför öppna stormöten. För eller emot meritvärdering. För eller emot våra krav.
Genom denna metod hade stora arbetargrupper förstått vems ärenden fackbyråkraterna gick, vidare hade också hela raden av socialdemokratiska utspel kunnat rullas upp, kampen hade blivit politiserad. Ungefär på detta sätt byggdes t.ex styrkeförhållandena upp, Gruvstrejken var inte en blixt från en klar himmel, den hade föregåtts av stora fackmöten där arbetarnas illusioner hade klätts av just genom en egen erfarenhet. KFMLrs metod är idealistisk, den tror att massan kan vinnas blott och bart genom simpel strejkagitation.
Bildandet av en s k förberedande strejkkommitté var lika skevt. Denna innehöll nämligen inte de kvaliteter som gör en strejkkommitté till ett så överlägset vapen nämligen att de är valda av en arbetarmajoritet. Den förberedande strejkkommittén uppfattades som ett KFMLr-organ, inte som ett klassorgan. Tanken på strejkkommittéer diskrediterades. Den förberedande strejkkommittén var ett avantgardistiskt organ, inte ett massorgan, och skulle därför kallas för något annat (t.ex kampkommitté) och också haft en annan funktion än att tala i klassens namn.
Är socialdemokratin socialfascistisk?
Under Arendalsstrejken visade sig KFMLr alltså vara ekonomister. Man valde att driva strikt ekonomiska krav. Vidare valde man fel kampform och därför också fel typ av organisering. Till detta skall läggas den galna synen på socialdemokratin.
Begreppet ”socialfascism” är plockat från Kominterns tredje period (1928-34) I fallet Arendal blev verkningarna inte avgörande, men under den period som KFMLr hämtar mycket av sin inspiration från blev verkningarna av den sekteristiska politiken katastrofala. Den tyska arbetarklassen krossades av fascismen! Det är först nu som den europeiska arbetarklassen börjat hämta sig från nederlaget. KFMLr har inget lärt av historien! Skall mj gå i samma fälla?
Etiketten ”socialfascism” är helt missvisande. Socialdemokratins förhållande till arbetarklassen är beroende av eftergifter för en del arbetarkrav ( även om dessa eftergifter alltid hålls inom de kapitalistiska ramarna), om dessa eftergifter inte görs, blir möjligheterna för reformisterna att kontrollera arbetarmassorna mycket liten.
Socialdemokratin använder sig här också av taktiken att ge efter för krav, t.ex lönehöjningar, som sedan tas igen på annat sätt. Kapitalet å sin sida accepterar och använder sig av socialdemokratin så länge som den kan erbjuda en ” lugn arbetsmarknad”.
Om socialdemokratin mister greppet över arbetarmassan, då mister också kapitalet intresset för socialdemokratin. Det är dessa, socialdemokratins dubbla lojaliteter, som vi måste utgå ifrån när vi arbetar fram en taktik för att ta i från dem ledarskapet över arbetarklassen!
Fascismen står för något helt annat. Det är den statstyp, som kapitalismens använder sig av när reformismen misslyckats att klavbinda arbetarnas aktivitet. Däremellan kan man också pröva en regeringstyp stil med den som Heath-regimen utgör, eller sådan som de Gaulle försökte sig på.
Fascismen bygger på en mobilisering av småborgerliga skikt och syftar att slå sönder alla arbetarorganisationer, även de reformistiska fackföreningarna. Socialdemokratin är inte intresserad av att det uppstår en fascistisk rörelse, lika lite som den trivs tillsammans med kommunister. För under fascismen behövs ingen klassamarbetspolitik, då härskar ett öppet klassherravälde.
Begreppet ”socialfascism” är endast emotionellt strunt. I försöken att nå den socialdemokratiskt dominerade eller kontrollerade delen av arbetarklassen (d v s den överväldigande majoriteten) fungerar det som ett effektivt ideologiskt hinder. För kommunister kan inte begrepp och analyser göras beroende av moraliteter. För oss är reformism ett tillräckligt starkt skällsord!
På Arendal fick KFMLr:s analys av socialdemokratin mycket svåra konsekvenser. Till alla de övriga hindren lades också till sist denna barlast. En av strejkledarna från KFMLr hette Christer Ternerud, vi kan få en aning om hans förmåga att analysera socialdemokratin genom att se hur han ”analyserade” gruvstrejken i England. I Proletären nr 2-72 skrev han så här:
”Att det just är en sådan traditionell socialdemokratiskt ledd nederlagsstrejk råder det ingen tvekan om. Inflationen i Storbritannien galopperar iväg, arbetslösheten breder ut sig kollagren är upplagda för att räcka nio veckor. Att i ett sådant läge utlysa en storstrejk som måste vara flera månader (! ) kan ingen annan än provokatörer och kapitalistfarare göra… ett gott stöd för att kunna lyckas i sitt uppsåt att medels nederlagsstrejk knäcka den brittiska arbetarklassens kampvilja har sossarna haft i de småborgerliga vänstergrupperna, främst trotskister, som enligt rapporter bland arbetarna utsått illusioner om att facket skall göras till en kamporganisation….”
Hur gick det nu med provokationsstrejken? Låt oss se vad CT har att säga nästa vecka i Proletären nr 3-72:
”De brittiska gruvarbetarna har genom sin militanta kamp mot strejkbryteriet och genom sin sammanhållning mot regeringens hot om att sätta in militär mot den för att bryta strejken stått emot regeringens och kapitalets lönenedsänkningsoffensiv”.
Gruvstrejken blev alltså en helt lysande seger för hela den brittiska arbetarklassen. Proletärens vettlösa analys korrigeras veckan efter utan någon som helst kommentar. Vi kan dessutom upplysa ”varvsarbetaren” och f.d kårtidningsredaktören Ternerud om vad det var som våra brittiska kamrater utsådde bland arbetarna.
De uppmanade till en demokratisk organisering, som motsvarade kampens behov, de uppmanade arbetarklassen genom propaganda och egna handlingar om nödvändigheten av att blockera kollagren.
På ett universitet tog t.ex våra kamrater initiativ till en solidaritetsockupation. Gruvarbetarna kom dit och kunde genom detta initiativ utnyttja det borgerliga universitetets resurser till en tribun för sin klasspropaganda. På så sätt försökte vi ta vid där reformisterna inte var beredda att gå längre.
Vad skulle KFMLr ha gjort? Kanske som vid hyresstrejken i Umeå? ”’Gå tillbaka, detta leder bara till nederlag. Socialfascisterna förråder er. Organisera er i stället i KFMLr, den revolutionära rörelsens banerförare…”
Till sist. När strejken på Arendal hade slutat i ett fiasko. När KFMLr hade sprungit bort från det stormöte som dess medlemmar själva hade kallat till, helt och hållet gripna av sin egen och unga arbetares spontanism, då kom avskedanden! Flera strejkdeltagare avskedades.
Vad gjorde KFMLr då? Togs det ett enhetsinitiativ för att på så sätt kunna bygga upp styrkeförhållanden som kunde ha tvingat arbetsköparna till en reträtt. Nej, sekterismen fick här sitt sista krampaktiga uttryck. KFMLr ensamt, med sin begränsade och isolerade styrka, skulle tvinga tillbaka de avskedande. Det totala nederlaget var ett faktum.
Socialdemokratins taktik hade gått vägen. Den stora arbetarmassan var integrerad genom de olika utspelen om månadslön, arbetsmiljö osv. De kampberedda arbetarna var utstötta och avskurna från sin sociala och politiska bas. Integration och repression. KFMLr hade gått i fällan!
Göte Kildén