1 maj är den enda dagen på året när socialdemokratin vill vara i opposition. För visst blir det mer spänst i benen och mer hetta i parollerna om man slipper att demonstrera mot den egna regeringspolitiken. Det blir bra mycket enklare att bjuda upp till protest – när det nu är så mycket färgstark historia att leva upp till. För 117 år sedan, 1890, efter ett upprop från Andra Internationalen, samlades 25 000 arbetare här på Järntorget, för att bakom sina fladdrande fanor, i led efter led, demonstrera fram till Heden.
25 000 demonstranter fylkades i det unga, rykande och slamrande, industriella Göteborg, som nyss hade passerat ett innevånarantal på 100 000 människor. Översatt till dagens befolkningsstorlek skulle samma uppslutning i dag betyda att en människomassa på 125 000 demonstranter skulle bölja fram här inne i stan.
Men vi vet alla att så ser det inte riktigt ut i dag. Visst svälten, trångboddheten, kylan, fukten och dassen på gårdarna är borta. Som här inne i Haga där det kunde bo 15 personer i en etta med kök. Vi lever med ett mått av välfärd som man inte ens kunde drömma om då för 117 år sedan.
Men klassamhället lever kvar – i bästa välmåga. Såren i välfärden är många. En del fördjupas och är mycket allvarliga. Den rapport som häromdagen visade att dagens unga människor , blir den första generationen i modern tid som mår betydligt sämre än sina föräldrar, skrämmer alla oss som försöker kämpa för en bättre värld. När socialdemokratin har kommit att tillhöra det bestående, det gamla som ska störtas ner i gruset, då är det naturligtvis skönt att vara i opposition just i dag
För Mona Sahlin, som nybliven partiordförande, är detta speciellt viktigt. Hon behöver all draghjälp hon kan få denna fackliga helgdag. De av oss som har några år på nacken minns nämligen mycket väl hennes tidigare så fatala framfart med fackföreningsrörelsen.
Redan under sin andra arbetsdag, som arbetsmarknadsminister, i Ingvar Carlssons regering, lyckades hon få till ett lönestopp riktat mot Kommunals alla lågavlönade kvinnor. Den enda i fackföreningstoppen som spjärnade emot var Lillemor Arvidsson, Kommunals dåvarande ordförande. Hon fick lämna partiets Verkställande utskott. Efter att ha hamnat i kylan fick hon så med ett allvarligt magsår som tack lämna också Kommunals ledning.
Som partisekreterare i opposition förhandlade Sahlin därefter fram en karensdag vid sjukskrivningar. Hon försökte också, men misslyckades, med att få till en karensdag vid vård av sjukt barn. Ett förslag med sin udd riktad mot lågavlönade, ensamstående mammor. Sitt jungfrutal i dag har hon därför, med hjälp av Wanja Lundby-Wedin, spetsat till med ett löfte, om att, som det heter återställa a-kassan till 80 procent, om nu socialdemokratin återtar regeringsmakten 2010.
Men vi socialister applåderar inte. Varför ska vi stillatigande vänta, kanske till sommaren 2011, på att riva upp regeringens löntagarfientliga arbetsmarknadspolitik? Då, 1890, för 117 år sedan gick det alldeles utmärkt att mobilisera för sociala krav, fast man inte ens hade rösträtt. Dessutom finns det inga som helst garantier för att socialdemokratin ska vinna valet 2010. Ska vi då vänta till sommaren 2015?
Granskar vi sedan i sak det man vill göra, blir misstänksamheten än större. Sahlin och Lundby-Wedin begraver här i själva verket sina vallöften från september. Då var budet att a-kassan skulle återupprättas till 90 procent. Det har nog ingen hunnit glömma. Nu är man nere i de 80 procent som med inkomsttak betyder att stora delar av löntagarkollektivet bara får ut 60 – 70 procent när man kastas ut i arbetslöshet. Finansieringen talar man dessutom tyst om.
Det finns heller ingen som helst anledning att lyssna till dessa nya men tunna toner. Vi har nämligen hört den här visan sjungas en gång förr. Under hösten 1993, under angreppen från högerregeringen Bildt, samlades på Mynttorget i Stockholm uppemot 25 000 löntagare i en kraftfull facklig manifestation mot Bildts försämring av just A-kassan.
Mona Sahlin var ansvarig partisekreterare, när Ingvar Carlsson inför mötets jubel lovade att höja ersättningen till 90 procent. Ett löfte som sedan, i regeringsställning, sveks om och om igen, för att nu alltså svikas än en gång. Det är alltså andra gången man begraver samma vallöfte.
Vi känner alla till socialdemokratins paroll om att ”Alla ska med”. Nu, lagom till I maj, har resan satt i gång. Tåget har gett sig av och slagordet är nu ”På väg”. En pocketbok med samma titel massdistribueras under våren. Vår slutsats kan då bara bli att alla kom inte med. På resan mot framtiden har socialdemokratin övergivit de arbetslösa. De mest utsatta har lämnats åt sitt öde på en blåsig och kylig perrong.
För i Fredrik Reinfeldts Sverige där är det permafrost för de arbetslösa. Skulle vi hålla oss till Alliansens siffror från valrörelsen i höstas handlar det fortfarande om en massarbetslöshet på en och en halv miljon människor. Men med det vanliga sättet att räkna är det ändå ingen liten frusen skara vi pratar om. En dagsfärsk siffra är 325 000 människor i öppen arbetslöshet eller i åtgärder.
Hur ser deras liv ut? Hur kommer de att gestalta sig när levnadsvillkoren fullt ut påverkats av alla försämringar?
Vi vet att Reinfeldt älskar att prata om människors vardagspussel eller livspussel. I veckotidningarna berättar hans Filippa om hur hon och Fredrik sitter vid köksbordet och försöker passa ihop alla stora och små bitar. Eftersom de varit helt bidragsberoende, bägge två har som vuxna, alltid levt på partibidrag i olika former, kanske man skulle kunna tro att pusslet handlat om att man haft dåligt med kontanter. Men inte.
Bidragssystemen för de etablerade partierna har på samma sätt som bidragen till kungafamiljen en egen gräddfil. Riksdagspartiernas och monarkins långvariga bidragsberoende, med dess utanförskap från vanliga människors livsvillkor, må aldrig ifrågasättas. Filippas och Fredriks svårigheter med att få ihop sitt pussel har i stället handlat om hur man ska kunna klara fastighetsskatten på det fina huset i det fina Täby samtidigt med lön till så kallade hushållsnära tjänster.
Med Alliansens budget har alla pusselbitarna ramlat ner på rätt plats. Ta bara fastighetsskatten, den som år 2005, var 36 180 kronor för makarna Reinfeldt, den blir fortsättningsvis en kommunal liten ynka avgift på 4 500 kronor. Inte så pjåkigt.
Eller ta Maud Olofsson. Hon har också haft det svårt att lägga sitt vardagspussel. I veckotidningen Land kan hon inte låta bli att skryta med att hon faktiskt har unnat sig ett klädkonto på 10 000 kronor i månaden. Fast familjen har ärvt gården de bor i så kan man då förstå att det ibland kan bli knapert med kontanta medel.
Men med de nya skattefria hushållstjänsterna kan hon äntligen lägga ut sitt pussel. Tänk bara vad skönt att få nån som likt en ivrig bäver kan ta hand om vardagsskiten därhemma. T ex värma upp den väldiga badtunnan och sen göra rent smutränderna när Fredrik, Lars och Göran varit på besök och badat.
För en lågavlönad stackars arbetslös sate ser vardagspusslet ut på ett helt annat sätt. Ja, det går helt enkelt inte ihop. A-kassan handlar nu i netto om 6 – 8 000 kronor i månaden. Som mest knappt 10 000 kronor. Alltså som mest lika mycket pengar som Maud Olofsson sätter sprätt på i Stockholms klädbutiker. Med regeringen Reinfeldts nya budget får de mest utsatta grupperna i vårt land dramatiskt försämrade levnadsvillkor. Försämringar som gör att vi utan överord kan tala om en social misär.
I klassamhället Sverige går omfördelning från fattig till rik i ett allt högre tempo. Som grupp är det de lågavlönade kvinnorna som är mest utsatta Många av storföretagen rakar åt sig pengar i en storleksordning som gör att deras kassavalv bågnar och hotar att rämna. Trots generösa aktieutdelningar och mer och mer frikostiga bonussystem till lystna chefer.
AB Volvo, med säte här i Göteborg, är ett av de företag som lagt mest pengar på hög. Höjda löner och därmed mer skattemedel till samhället är inte att tänka på. I ett utspel försökte Leif Johansson i stället bli av med lite av sitt överflöd genom att låna ut pengar till samhället, givetvis med marknadsmässig ränta, så att trafikinfarkterna vid förbindelserna över älven kan lösas upp. Ett utspel där vi ännu inte sett svaren.
Men kassavalven måste tömmas på en del eftersom rånarkapitalister som Christer Gardell gått in och försöker ta för sig av överflödet. Det var denna fråga som var så het och dallrade i luften vid vårvinterns aktiestämma.
I denna situation dyker Gudrun Schyman upp på sammankomsten i sin egenskap som en liten aktieägare och en frejdig taleskvinna för Feministisk Initiativ. Kanske ska hon ta upp arbetstempot med de allt hårdare balanserna, som nu drabbar de kvinnor som Volvo Lastvagnar positivt nog faktiskt anställer i dag? Kanske ska hon blomma ut i ett medryckande tal om det stora behovet av en förkortad arbetstid för personalen?
Nej!. Intet av detta. Inte ett endaste ord. I sin kritstrecksrandiga kavaj, som matchar de stora ägarnas och chefernas strikta svarta kostymer, där alla mjällkorn nogsamt borstats bort, där de sitter i rad med sina dyra, mjuka, svarta lågskor, vet hon i stället att berätta om att fler kvinnor i AB Volvos styrelse, minsann skulle öka företagets lönsamhet!
Inte konstigt då att hon fick applåder och att herrarna förtjust vippade på sina skor. Det vi fick bevittna var den politiska begravningen av en begåvad vänsterpolitiker. Schyman har viktiga saker att säga om exempelvis mäns våld mot kvinnor, men vad den chef har mellan benen, som beslutar om nya taktökningar, är naturligtvis ganska betydelselöst för alla dem som ska jobba med de nya takterna.
Den kanske viktigaste striden för Sveriges arbetande kvinnor – och män – utspelades i stället, under fyra långa och kalla månader, bara några kvarter härifrån. Borta vid Nordhemsgatan och saluhallen Briggen. Vid blockaden av salladsbaren Wild`n Fresh som vägrat teckna kollektivavtal med Hotell- och Restauranganställdas Förbund.
Förbundet segrade i denna svåra kamp. De nya ägarna har skrivit på kollektivavtalet – eller trygghetsavtalet som det kanske hellre borde heta – gå därför gärna dit och käka när ni har möjlighet. Maten smakar bättre om personalen har det bra. Nu i dagarna har ”Hotell och Restaurang” tvingats att varsla om strejk den 9 maj vid 17 hotell och restauranger för att kunna ro hem ett avtal i nivå med det som Handels förhandlade fram. En facklig uppmarsch som vi ger allt vårt stöd.
Nu som för 117 år sedan är märgen i 1 Maj att detta är en internationell aktionsdag för världens arbetare. För oss i Sverige är det då en skam att tvingas leva med en utrikesminister som Carl Bildt. Går vi tillbaka i historien kallades denna taburett: ”Minister för Sveriges utrikes affärer”. I Reinfeldts ministär borde ett bättre namn på denna taburett vara ”Minister för Carl Bildts affärer”. Vi får leva med vad som kan kallas för Bildtdoktrinen. Helt enkelt: ”Tjänar jag, Carl, bra med pengar är detta bra för Sverige”.
Det är konstigt med en del av den fina borgerligheten. Där har Bildt alltid hyllats som en elegant och rasande duktig politiker. Vare sig han jagade gäddor i tron att det var sovjetiska ubåtar eller höjde räntan till katastrofala 500 procent sågs han som lika lysande. Kanske tillfredsställde han till en del borgerlighetens behov av att ha sin egen Olof Palme. En egen företrädare som kunde mäta sig med dennes karisma och retoriska skicklighet.
Men nu med Bildts revival efter tio år i de skummaste internationella affärskvarter och när han då tvingats upp på politikens mer offentliga catwalk har det mesta av lystern snabbt bleknat bort.. Skjortkragen blänker lika vit och slipsen är lika stram som förr, men arrogansen har gått upp i falsett och underkläderna har visat sig vara ett byk som inte tål att tvättas offentligt.
Han har sålt sig som en politikens dörröppnare i allehanda skumraskaffärer. Framförallt när det gäller olja i Darfur och Ryssland. Köpt aktier i amerikansk vapenindustri, i tobaksbolag och i porrbranschen. En av hans mest tvivelaktiga roller var att jobba som aktivist i en lobbyorganisation som verkade för USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak.
Den invasion och sedan den ockupation som inneburit många hundratusentals människors död och den största flyktingkatastrofen i modern tid. När det gäller denna invasion som så öppet stred mot folkrätten fungerade Carl Bildt bara som lobbyist och krigsförespråkare. Han var bara moraliskt ansvarig. Så han klarar sig från tribunalen i Haag. Men hur han kan ha den Borgerliga alliansens förtroende att vara utrikesminister, denna skam för Sverige, det är svårt att förstå.
USA:s invasion av Irak och strategi i övrigt handlar om att för egen vinning säkra den energi- och geopolitiskt så strategiska regionen från Afrikas horn och Arabiska havet, över Mellanöstern, Kaspiska havet och ända till Kazakstan. USA har själv bara två procent av världens alla oljereserver.
Medan de muslimska länderna i det bälte som man vill kontrollera innehar upp emot 70 procent av all olja. Det är framförallt i dessa länder oljan finns. Saudi-Arabien. Iraq, Iran, Kuwait, Arabemiraten, Quatar, Yemen, Libyen, Nigeria, Algeriet, Kazakhstan, Azerbajdzjan, Indonesien och Brunei.
De storföretag, vars intressen Bildt, har lobbat för och i vars aktier han tjänat pengar, vill inte ta del av dessa resurser i ett fredligt varuutbyte utan är i stället beredda att sätta hela eller delar av regionen i brand, för att säkra det svarta guld man vill åt. Svårare än så är det inte att förklara krigen i Mellanöstern.
Regionens så plågade och ofta utarmade människor är i dag rädda och håller andan. Ska de drabbas av ett regionalt storkrig, vars effekter ingen kan bedöma på förhand? Ska kraftmätningen mellan USA och Iran explodera i en förödande militär urladdning?
I Persiska viken ligger två väldiga amerikanska attackgrupper färdiga, grupperade kring två gigantiska hangarfartyg, väldiga rovdjur i stål, rustade med kärnvapenmissiler och med en kapacitet att ständigt ha 200 stridsplan i luften med sina dödliga laster. Inga rationella, förnuftiga skäl, talar för ett amerikanskt angrepp. Men de fanns inte heller när det gällde Irak.
Världen har att hantera en isolerad och alltmer desperat president, som också är en religiös rucklare och som dessutom lever i tron att han är kallad av Gud, som sin kumpan Tony Blair. På valmöten sjunger den republikanske senatorn och presidentkandidaten John McCain en egen version av Beach Boys gamla klassiker ”Barbara Ann”. Med sin sjuka skalle sjunger han i stället ”Bomba Iran”. Demokraternas viktigaste kandidater, Hillary Clinton och Barack Obama, har bägge klart och eftertryckligt sagt att de inte heller utesluter ett bombangrepp på Iran.
Ska vi med stolthet kunna föra traditionerna vidare, härifrån Järntorget för 117 år sedan, då krävs att vi alla försöker bygga en så tydlig och bred antikrigsrörelse som möjligt. Då krävs också att Göteborg vägrar bli gästhamn åt de 43 fartyg från NATO som vill anlöpa Frihamnen här den 10-13 maj.
- Arbete åt alla!
- Försvara kollektivavtal och arbetsrätt!
- 90 % i a-kassa och sjukersättning!
- Bort med krigsaktivisten Bildt som svensk utrikesminister!
- USA ut ur Irak!
- Inget angreppskrig mot Iran!
Göte Kildén