Kategoriarkiv: Imperialism

Varför imperialisterna bombar Irak

USA och Storbritannien bombar nu hänsynslöst Irak återigen, under förevändningen att Irak hindrar inspektörerna från UNSCOM. Men det är inte de verkliga orsakerna till den imperialistiska aggressionen mot Irak.

Det är viktigt att betona det hyckleri och den arrogans som USA-imperialismen och dess knähund Storbritannien visar upp i och med den senaste attacken. Den formella ursäkten för den var en rapport från UNSCOM:s inspektörer som påstods säga att regimen i Irak hade hindrat dem. I själva verket var rapporten sammansatt av kommissionens ordförande Butler tillsammans med höga tjänstemän i Pentagon, utan att konsultera de franska och ryska UNSCOM-rådgivarna. Bombningarna började medan FN:s säkerhetsråd fortfarande diskuterade rapporten och medlemmarna måste använda sina mobiltelefoner för att få reda på vad som hände. Samma möte höll på att diskutera en annan rapport från den internationella atomenergikommissionen, vilken rekommenderade att uppgradera Iraks status från inspektion till långsiktig kontroll, med andra ord ett medgivande att Irak inte har kapacitet att framställa atomvapen for tillfället.

Falska förespeglingar

Att Irak skulle ha hindrat UNSCOM:s arbete är en lögn. Under perioden mellan 15 november och 14 december inspekterades 427 ställen (av vilka 299 var återbesök). Av alla dessa, säger de sig ha stött på hinder vid fem! I ett fall uppehölls inspektörerna i 45 minuter, i ett annat ombads de minska antalet inspektörer till fyra och vid två andra tillfällen nekades de tillträde till byggnader eftersom de som jobbade där redan slutat inför helgen. Dessa förespeglade ”obstruktioner” krymper till en fjäder, speciellt som en av USA:s inspektörer, Scott Rider, var tvungen att sluta efter att man kommit på att han vidarebefordrade information till den israeliska underrättelsetjänsten!

Att Storbritannien och USA har genomfört angreppen på egen hand och har blivit totalt isolerade har understrukit att det är imperialismens intressen som står på spel. Det är inte omtanke om ”Iraks grannars nationella säkerhet”. Ingen av dessa har givit sitt stöd till bombningarna.

Kamp om makt och oljepengar

Ryssland, Frankrike och Kina har opponerat sig mot Washington. Ryssland har till och med dragit tillbaka sina ambassadörer från Washington och London, nånting som inte ens hände under det kalla krigets kyligaste period. Men skälen till dessa protester är långt ifrån humanitära. Det är kampen om marknader, inflytandesfärer och makt mellan olika imperialistmakter som driver Moskva och Paris opposition. Striden om de lukrativa oljekontrakt som blir möjliga om sanktionerna mot Irak hävs har en nyckelroll i att bestämma Frankrikes och Rysslands politik i regionen. USA å sin sida är angeläget att skydda intressena hos sina allierade oljeproducerande länder som Saudi-Arabien och andra reaktionära monarkier i området. Iraks återinträde på oljemarknaden skulle tvinga fram ytterligare prisfall på råolja och på så sätt skada dessa länders ekonomier.

Den amerikanska imperialismen ville att flygangreppen skulle tjäna som en varning till folken i de före detta koloniala länderna: ”Se vad som händer den som vågar sätta sig upp mot oss”. Detta är särskilt viktigt just nu då den omfattande plundringen av tredje världen genom IMF och Världsbanken redan orsakar stora protester mot ”den globala kapitalismens” politik.

Bombningarna slår tillbaka

Men bombningarna kommer att ge motsatt resultat. Redan har en protestvåg börjat över världen, med början i de arabiska länderna. Bombningarna kommer bara att förstärka hatet mot imperialismen bland folken i Mellanöstern liksom i övriga Asien, Afrika och Latinamerika. Rädslan för massprotester är vad som fått reaktionära regimer i arabländer att antingen opponera sig mot attackerna eller hålla tyst. Vid ett visst stadium kan dessa känslor leda till uppror som störtar dessa regimer.

Protester kommer också att komma från arbetarklassen i väst, särskilt i detta fall då skälen till och målen för angreppen ifrågasätts öppet i massmedia.

FN USA:s redskap

Högerflygeln inom den brittiska arbetarrörelsen har som vanligt gett sitt ovillkorliga stöd till imperialismens utrikespolitik. Några av Labours parlamentsledamöter på vänsterkanten har öppet motsatt sig attackerna. Tyvärr har de intagit en rent pacifistisk hållning och appellerar till ”den internationella legitimiteten” och FN:s roll. Denna hållning spelar i slutänden imperialismen i händerna. De o-Förenade Nationerna är inte en självständig institution som står över gott och ont. FN återspeglar bara USA-imperialismens förkrossande dominans i världen. Vi bör inte glömma att Irak-kriget 1991 där hundra tusen irakier dödades (vissa uppskattar antalet offer till en kvarts miljon), fördes under FN-flagg. Också exempelvis 1965 användes FN-soldater i Kongo för att störta Lumumba och ersätta honom med den hatade diktatorn Mobutu. Nedanstående citat är en ytterligare indikation på FN:s verkliga karaktär:

”När FN förklarade krig mot general Mohamed Farah Aidid, mellan juni och oktober 1993, öppnade amerikanska helikoptrar eld mot sjukhus, bostadshus och civila folksamlingar, och dödade hundratals obeväpnade människor. Efter en attack som dödade 71 personer, sade chefen för FN-uppdraget, amiral Jonathan Howe: ‘Vi visste vad vi träffade – det var välplanerat.'” (Alex de Vaal i the Guardian, 30 oktober 1997)

Bara genom en tydlig klassopposition mot imperialisternas handlingar utomlands (oavsett vilken flagga de gömmer sig bakom) och den storföretagsvänliga politiken hos arbetarrörelsens ledare på hemmaplan kan man tjäna intressena hos folken i den tredje världen och arbetarrörelsen i väst.

Några har pekat på samtidigheten hos attackerna och riksrättsprocessen mot Clinton som ett skäl till angreppet. Vad vi än anser om Clintons uppträdande i Lewinsky-affären, är detta helt klart inte den verkliga orsaken till bombningarna i Irak. Orsakerna ligger djupare och är rotade i intressena hos de amerikanska storföretagen, för vilka Clinton bara är en representant.

De ”smarta” vapnen missar målet

Återigen matas vi med propaganda om ”smarta laserstyrda missiler”. Förra sommaren publicerade ”US General Accounting Office” (GAO), en undersökningskommission under den amerikanska kongressen, en rapport som krossade myten om ”smarta” bomber. Enligt denna rapport var träffsäkerheten hos laserstyrda bomber som släpptes av ”stealth”-bombplanen F-117 så låg som 41%. Pentagon hade hävdat att precisionen låg på 80%! Enligt samma rapport, missade F-117-planen 40% av luftförsvarsmålen under den första natten av Irak-kriget 1991. Pentagon insisterade på att hemlighålla de verkliga siffrorna för Tomahawk-missilerna, men GAO-rapporten hävdar att träffsäkerheten var ”lägre än vad som i allmänhet förespeglades”. Rapporten välter också Pentagons påstående ”ett mål, en bomb” för dess laserstyrda bomber, och antyder att det krävdes mellan fyra och tio bomber för att förstöra mål som broar.

När bombningarna nu startade igen den 16 december påstod general Sir Charles Guthrie, i ledningen för Storbritanniens militärförsvar, att de vapen som bara hade 50% träffsäkerhet under kriget 1991 nu hade förbättrats till 90% träffsäkerhet. Det är bara det att de påstod 1991 att vapnen hade 99-procentig precision om inte mer! Redan den första natten av de senaste bombningarna, missade ironiskt nog en av dessa ”intelligenta” missiler sitt mål med flera mil och landade i den iranska staden Khorramshah.

Oskyldiga får lida

Det är oskyldiga kvinnor, barn och civila som får lida mest, i vanlig ordning. Efter tre dagars bombningar, har redan stora delar av Bagdad förvandlats till ruiner. Detta kommer bara att stärka stödet för Saddam Hussein i Irak och övriga arabvärlden, eftersom han kommer att ses som någon som ställer sig upp mot imperialistisk aggression.

Detta är statsterrorism av värsta sort. Långt ifrån att lösa något av regionens problem, kommer den att öka spänningarna enormt, och kan till och med leda till att återuppväcka individuell terrorism mot amerikanska och brittiska mål. Socialister stöder inte individuell terrorism, som inte på något sätt flyttar fram positionerna för de förtryckta folken i världen utan tvärtom spelar imperialismen i händerna. Men vi är samtidigt helt emot statsterrorism.

Imperialisternas mål inte att störta Saddam

USA och Storbritannien medger att bombningarna inte kommer att leda till något av deras uppsatta mål. Vad gäller att störta Saddam Hussein, har Clinton och Blair redan klargjort att detta inte är ett av operationens mål. De har öppet slagit fast att detta skulle kräva att man sätter in hundratusentals soldater på marken, och det är de inte beredda att göra. Detta visar imperialismens begränsningar. De är rädda för en intervention med markstridskrafter eftersom detta säkerligen skulle väcka massprotester hemma och till och med inom trupperna. De vill inte ha ett nytt Vietnam.

Bombningarna av Irak kommer istället för att skrämma massorna i de f.d. koloniala länderna att avslöja begränsningarna hos en amerikansk militär intervention och blotta motsättningarna mellan olika imperialistmakter.

Folkets uppgift att göra sig av med regimen

Många arbetare världen över frågar sig fortfarande: ”Ja, detta är ett försök från imperialismen att visa vem som bestämmer i världen. Men Saddam Hussein är en diktator. Hur kan vi bli av med honom?” På detta svarar socialister att störtandet av Saddam Hussein är en uppgift för de irakiska arbetarna, bönderna och ungdomen. Redan 1991 visade de sin beslutsamhet i massupproret vid krigets slut. De allierade styrkorna ledda av USA stod och tittade på medan Saddams nationalgarde massakrerade de upproriska. Washington och London vill tusen gånger hellre ha Saddam kvar vid makten än att riskera en äkta folklig revolution i Irak som skulle spridas med blixtens hastighet till omkringliggande länder. Även om de skulle vilja störta honom uppstår frågan med vem han skulle ersättas. I bästa fall skulle det bli en instabil pseudodemokratisk regom under Washingtons direkta kontroll. I värsta fall skulle det bli en mer pålitlig diktator, kanske från de ”moderata” delarna av Saddams armé. Detta skulle inte vara någon som helst lösning för det irakiska folket.

När massorna en gång väl börjar röra sig finns det inget som kan stoppa dem. Om arbetarna i regionen, börjande med de mäktiga oljearbetarna, skulle gå i strejk och samordna sina styrkor, skulle alla reaktionära regimer i området falla som ett korthus. Efter att ha avlägsnat de hatade diktatorerna (allihop, inte bara de som är impopulära i väst) skulle de kunna ta Mellanösterns enorma naturresurser och planera deras användning för befolkningsmajoritetens behov och skapa basen för tidigare inte skådade framsteg i hela befolkningens levnadsstandard.

Naturligtvis måste en sådan revolution spridas till resten av världen för att överleva, i synnerhet måste den söka solidaritet hos arbetarna i väst. Imperialismens makt är ingenting jämfört med de beslutsamma handlingarna hos arbetarrörelsen i väst och i tredje världen.

Vi har gått in i en epok av revolution och kontrarevolution. Det är viktigt att socialister över hela världen diskuterar och lär sig förstå den nuvarande situationen och, inte mindre viktigt, erbjuder ett tydligt alternativ.

London 18 december 1998

Ted Grant

Från Tidskriften Socialisten

Revolutionär utrikespolitik: ”Fredlig samexistens” eller proletär internationalism?

Allt sedan sin uppkomst har den marxistiska kommunismen uppfattats som ett dödligt hot av kapitalismens främsta försvarare: det internationella borgerskapet och de imperialistiska stormakterna. Framför alla andra aspekter är det marxismens oförsonliga internationalism – den proletära internationalismen – som försatt världskapitalet i skräck. Visionen om en slutlig anstormning mot kapitalismen från den internationella arbetarklassens sida har, trots att det perspektivet totalt övergivits av byråkratierna i Sovjet och Kina m fl ”socialistiska stater”, emellertid inte övergivits av kapitalistklassen och dess politiska företrädare. Hotet om ett ”kommunistiskt världsherravälde” utgör fortfarande utgångspunkten för all kontrarevolutionär strategi i världsformat. Imperialisterna må sedan uttrycka den i högljudda och paranoida fraser som t ex 50-talets McCarthyism i USA, ”kalla kriget”, eller i andra mer ”realpolitiska” föresatser som t ex ”Nixondoktrinen” under 70-talet.

Världskapitalets kontrarevolutionära instinkter och dess fruktan för världsrevolutionen, är ett slående bevis på den potentiella sprängkraften i arbetarklassens internationalism, trots att denna sprängkraft ständigt desarmerats av de ledarskap som påstått sig handla i arbetarklassens intresse. Ty trots raden av förräderier och utsålda revolutioner misstror alltjämt imperialismen byråkratierna i de ”socialistiska staterna”. Dessa länders existens som arbetarstater, de må sedan vara hur byrå- kratiserade som helst, utgör ett ständigt hot mot värdskapitalismens krav på ökat livsrum. Hur än byråkratierna i dessa stater försökt beveka imperialismen med den ”fredliga samexistensens” lockelser, hur de än försökt hålla tillbaka arbetarklassens kampvilja, och hur de än försökt begränsa nationella och sociala revolutioner, så har ändå aldrig imperialismen övergivit sina strävanden att bryta ner arbetarstaterna och återupprätta kapitalismen.

Världskapitalet har alltid utvecklat sin internationalism bättre än arbetarrörelsen gjort. Detta ligger förvisso i kapitalismens själva natur: den alltmer internationaliserade handeln, den globala kapitalackumulationen, kapitalets internationella organ (Världsbanken, Valutafonden osv.) och de multinationella bolagens framväxt. Kapitalismen skyr inga gränser, allra minst de nationella, för sin utsugning. Men så har också kapitalets politiker, utifrån kapitalismens behov, vidtagit medvetna åtgärder – ekonomiska, politiska och militära – för att befrämja utsugningen i världsskala. I sin Kritik av Gothaprogrammet anmärkte också Marx med bitter ironi, när han jämförde detta program med det kapitalistiska frihandelspartiets, att ”i själva verket står programmets internationella bekännelse ännu oändligt djupt under frihandelspartiets. Även det (dvs frihandels- partiet) påstår, att resultatet av dess strävan är den ‘internationella förbrödringen’. Men det gör också något för att göra handeln internationell och nöjer sig visst inte med medvetandet, att alla folk driver handel hemma hos sig.” 1

Marx och Engels svar på detta var att organisera den internationella arbetarrörelsen bakom ett enhetligt klassprogram. 1864 föddes den Första Internationalen (Internationella Arbetarassociationen) som en direkt följd av Marx och Engels stridsrop: ”Proletärer i alla länder förena er!” När denna international splittrades av oenigheterna mellan Marx’ anhängare och Bakunins anarkister, bildade marxisterna den Andra Internationalen. Dess bankrutt i och med första världs- krigets utbrott ledde till den Tredje Kommunistiska Internationalens (Kominterns) grundande 1919 under Lenins och Trotskijs ledning. Kominterns urartning under Stalin tvang Trotskij och den internationella Vänsteroppositionen att 1938 utropa den Fjärde Internationalen, den international som alltsedan dess, och under mycket svåra omständigheter, fört det revolutionära arvet och marxismen vidare i den internationella arbetarrörelsen.2

Men en international kan inte bara vara en formell sammanslutning som då och då proklamerar sitt allmänna ”stöd åt kampen i alla länder”. En international måste vara en kämpande organisation, ett revolutionärt Världsparti som handlar och griper in i den internationella kampen. Det måste, med Lenins ord, visa att

”internationalism i handling innebär ett och endast ett: självuppoffrande arbete för att utveckla den revolutionära rörelsen och den revolutionära kampen i eget land, stöd (genom propaganda, sympati och materiella medel) åt samma kamp, samma kurs – och endast denna – i alla länder utan undantag”.3

Det tidiga Komintern försökte också leva upp till dessa föresatser. Komintern sågs som det kommunistiska Världspartiet som skulle erövra och leda den internationella arbetarklassen till seger, och därmed också säkra sovjetstatens (och de blivande arbetarstaternas) väg mot socialismen.4 Genom Kominterns försorg dirigerades allt tänkbart stöd till dess olika sektioner: finansiell hjälp, moraliskt stöd, ledare och organisatörer sändes iväg för att hjälpa upp de nybildade kommunistpartiernas arbete o s v.

Förutom det nödvändiga i att möta en internationellt organiserad fiende fanns det också en annan dimension i dessa ihärdiga försök att organisera den internationella arbetarklassens kamp. Denna dimension bestod i marxisternas djupa förståelse av omöjligheten av att fullborda socialismen inom ramen för ett enda land.

Om någon i den revolutionära marxistiska rörelsen före 1924 hade yttrat att socialismens fullbordande – d v s ett klasslöst samhälle – var möjligt i ett enda land, speciellt i ett så efterblivet land som Ryssland (eller Kina), skulle det med all säkerhet ha tagits som ett stort skämt. Det var en allmänt vedertagen ståndpunkt att socialismen först kunde förverkligas sedan arbetarklassen tagit makten i åtminstone majoriteten av de utvecklade kapitalistiska länderna. Socialismens fullbordan förutsatte, enligt Marx. en avsevärd utveckling av de övriga ländernas produktivkrafter till i nivå med dessa avancerade kapitalist länders, och självfallet också revolutionens seger i världsskala.5

Detta var också Lenins och bolsjevikernas perspektiv. Ståndpunkten var så självklar, att det är omöjligt att finna någon som helst diskussion och kritik i den frågan i den dåtida marxistiska arbetarrörelsen! Däremot poängterades ofta, och speciellt 1917 och åren strax efter, att den ryska revolutionen bara var första steget i den socialistiska världsrevolutionen. Så skrev t ex Lenin 1920 följande:

”När bolsjevikerna började revolutionen, sade de att vi kunde och borde inleda den; men samtidigt glömde vi inte att man endast kunde fullborda den, bringa den till slutlig seger genom att inte begränsa sig till Ryssland, utan att besegra det internationella kapitalet med hjälp av en rad länder…” 6

och:

”… vi har alltid understrukit att vi står på en internationell ståndpunkt och att det är omöjligt att i ett enda land fullborda ett sådant företag som den socialistiska revolutionen.” 7

Exemplen kunde mångfaldigas.8 Bildandet av Komintern 1919 var således en självklarhet, helt i linje med traditionen från Marx och Engels, vilket också framgår av den målsättning som fastslogs i Kominterns stadgar:

”Det nya internationella arbetarförbundet har skapats för att organisera gemensamma aktioner från proletärerna i de olika länderna, aktioner vars enda mål är: kapitalismens störtande, upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell Sovjetrepublik för klassernas fullständiga avskaffande och socialismens förverkligande, det första stadiet i det kommunistiska samhället.” 9

Någon ordentlig boskillnad mellan parti (International) och stat i detta avseende gjordes inte annat än av rent praktiska skäl.10 Båda sågs som instrument för att påskynda världsrevolutionen, och bå-das verksamhet var naturligtvis underordnad den internationella klasskampens och världsrevolu-tionens intressen. Tillkomsten av en arbetarstat ändrade inte på en enda beståndsdel i den proletära internationalismen, utan försvaret av denna stat fick aldrig ske på bekostnad av klasskampen eller revolutionen i övriga delar av världen! Däremot tillkom en ny kampterräng för bolsjevikerna: de mellanstatliga förbindelserna vad gäller diplomati, handel, tillfälliga överenskommelser av olika slag osv. Men detta var en terräng man på grund av styrkeförhållanden och objektiva faktorer mest såg sig intvingad i. Det skulle aldrig ha fallit Lenin och bolsjevikerna in att betrakta den som en speciellt åtråvärd huvudarena eller hävstång för den proletära internationalismens och revolutionens intressen. Man betraktade istället de styrkeförhållanden och de objektiva omständigheter som rådde efter oktoberrevolutionen som ständigt stadda i förändring, och också alltmer till revolutionens fördel. I början av 1918 kunde således Lenin skriva att ”det råder inget tvivel om att en socialistisk revolution måste och kommer att bryta ut i Europa. Alla våra förhoppningar om en slutgiltig seger för socialismen är grundade på denna övertygelse och på denna vetenskapliga förutsägelse”.11 Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att det aldrig utarbetades några speciella ut- rikespolitiska ”principer”, eller system av principer (vilket senare blev fallet under Stalins och sovjetbyråkratins maktkonsolidering). Den proletära internationalismen var ledstjärnan för Sov- jetstatens utrikespolitik, och eventuella kompromissåtgärder – som t ex undertecknandet av freds- avtalet i Brest-Litovsk 1918 – sågs som en högst ”tillfällig taktik”, underordnad världsrevolutionens intressen. Utifrån klasskampens och socialismens principer närmade sig alltså Lenin, Trotskij och bolsjevikerna på ett praktiskt sätt de nya problem som utrikespolitiken innebar.12

I. Den ”fredliga samexistensen”…

Vad vi sålunda har att falla tillbaka på, när det gäller praktisk revolutionär utrikespolitik, är den unga sovjetstatens prövoperiod 1917-1924. En kort tid, kan det tyckas. Men å andra sidan ställdes bolsjevikerna under den tiden inför en så lång rad allvarliga problem och hotande faror, att det gör det minst sagt berättigat att påstå att ingen arbetarstat därefter ställts inför en sådan anhopning av inre och yttre svårigheter på så kort tid: ett tärande inbördeskrig, sabotage mot produktionen från resterna av de tidigare härskarklasserna, hungersnöd, militär intervention av ett dussintal stater och en massiv internationell hetskampanj från imperialismen. Mot bakgrund av detta är de sex-sju åren av revolutionär utrikespolitik ”unika”.

Det innebär inte att alla den nya sovjetstatens olika beslut och åtgärder på detta område var helt exemplariska och oproblematiska. Tvärtom begicks en rad allvarliga misstag och missbedöm- ningar, t ex när Röda Armén gick in i Polen 1920 för att ”påskynda revolutionen”.13 Eller den okritiska hållningen till vissa av nationaliströrelserna, som t ex Kemals i Turkiet, Riza Khans i Persien och Amanullahs i Afghanistan. Men å andra sidan vore det ren idealism att tro att ett revolutionärt ledarskap, på väg in i ett nytt och okänt område – utan tidigare liknande historiska erfarenheter – i alla lägen skulle fatta felfria och ”principfasta” beslut, eller inte låta sig frestas av realpolitikens kortsiktiga ”fördelar”. Tvärtom är det nödvändigt för dagens revolutionärer att kritiskt värdera tidigare erfarenheter, för att inte om och om igen göra samma misstag, likt de stalinister och maoister som trampar vidare i historielöshetens ekorrhjul.14

Där Lenin och bolsjevikerna på gott och ont tvangs ”improvisera” fram en revolutionär politik fastslog stalinismen ett tidlöst system av fastlåsta ”principer”. I den maoistiska varianten har det tagit sig uttryck i ”de fem principerna om fredlig samexistens” som ständigt förts fram av den kinesiska ledningen. Dessa ”fem principer” uppstod på papperet i samband med de kinesisk-indiska förhandlingarna om Tibet i april 1954. Det betydde dock inget annat än en formalisering av en politik som i praktiken tillämpats av sovjetbyråkratin och de stalinistiska kommunistpartierna i nära 30 år. De sovjetiska kollegorna invände heller aldrig mot att Zhou Enlai 1954 dristade sig till att sammanfatta decennier av klassamarbetspolitik till ett uttalat system av principer:

  • ömsesidig respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet
  • icke-aggression
  • icke-inblandning i varandras angelägenheter
  • jämlikhet och ömsesidig fördel
  • fredlig samlevnad 15

Från just stalinistiskt och maoistiskt håll har man försökt framställa Lenin som fadern till dylika tankegångar och ”principer”. Ofta har också denna myt ställts mot en annan: Trotskij som förespråkare för en ”omedelbar, samtidig revolution” i alla länder med Röda Arméns hjälp. Ingen av denna mytbildningar har någon som helst förankring i verkligheten. Tvärtom står dessa mytbilder och legender i klar motsatsställning till Lenins, Trotskijs och bolsjevikernas uppfattning om revolutionär utrikespolitik.16

Vanlig formallogik räcker till för att inse att mao-stalinismens ”fem principer” är rent motsägelse-fulla, och en direkt produkt av teorin om ”socialism i ett land” – en i sin tur kapitulation inför den borgerliga ideologin. Om socialismen kan fullbordas i ett enskilt land, under förutsättning att detta land får vara i fred, vad är då inte naturligare än att formalisera dess relationer till yttervärlden just på detta sätt?

Denna logiska och enkla tanke har bara ett fel: den tar inte hänsyn till verkligheten. För i verkligheten låter inte de kapitalistiska staterna arbetarstaterna vara ifred! Och än mer attackerar kapitalet de rörelser och partier som överallt i världen kämpar – eller bara säger sig kämpa – för att störta kapitalismen och upprätta nya arbetarstater! Den internationella kapitalismen arbetar ständigt för att underminera de antikapitalistiska landvinningarna och uppger aldrig hoppet att återta vad den förlorat. Tanken på ett isolerat socialistiskt samhälle utan klasser, med ett överflöd på nyttigheter och samhällelig service, utan polis och militärmakter sig i det perspektivet som fullkomligt absurd och utopisk.

II. Klasskampens behov avgörande

Men vad är då alternativet? Är det en arbetarstat som ständigt befinner sig i strid med den kapitalistiska omgivningen, och som är dömd till undergång om inte Den Stora Världsrevolutionen kommer? Svaret är både ja och nej. Nej, om man med strid menar att arbetarstaten alltid i alla lägen är indragen – eller riskerar att dras in —i militära konflikter med imperialismen. Ja, om man menar strid på ekonomisk, politisk och ideologisk nivå. Den kapitalistiska konkurrensen och den borgerliga ideologin är krafter som varje minut hamrar mot arbetarstaten. Likaså det militära hotet; hotet om ett nytt imperialistiskt världskrig där arbetarstaten förr eller senare tvingas agera militärt. Och förr eller senare är också kriget självt en oundviklighet.17

Under sådana omständigheter —dvs de som idag gäller – är det helt verklighetsfrämmande att tala om ”fredlig samexistens” som en princip från arbetarstatens sida. ”Fredlig samlevnad” råder under vissa perioder, längre och kortare, till följd av de internationella styrkeförhållandena, mellan dels bourgeoisin och arbetarklassen, dels mellan olika kapitalistiska stater. Under andra perioder dras arbetarstaten in i militära konflikter, mindre som större, med imperialismen. Utgången av dessa konflikter beror också de av de internationella styrkeförhållandena, men som konflikter är de oundvikliga.18

Just därför att militära konflikter är oundvikliga kan vi inte heller formulera problemet i termer av att ”fredlig samlevnad” är ”alltid önskvärt” eller ”aldrig önskvärt”. I verkligheten tvingas arbetarstaten leva både ”fredligt” och ”fientligt”. Och oavsett vilket tillstånd som råder måste arbetarstatens inriktning alltid vara att utnyttja situationen till klasskampens och revolutionens fördel!

I klartext innebär detta att arbetarstaten bryter mot sådana ”principer” som t ex ”icke-inbland- ning…”, ”…suveränitet och territoriell integritet” om det kan gynna klasskampen och världsrevolu- tionen. Och den inte bara bryter, den är i sådana lägen t o m förpliktad att bryta, och förklara detta inför arbetarklassen och den internationella opinionen! 19

1921 fattade sovjetstaten beslutet att låta Röda Armén gå in i Georgien för att hjälpa till att störta den mensjevikiska regimen. Georgien hade alltmer upplåtits åt imperialismen som ett uppmarsch- område för attacker mot sovjetstaten. De georgiska kommunisterna förföljdes brutalt. Röda Arméns aktion var naturligtvis ett brott mot ”icke-inblandning” och ”territoriell suveränitet”. De georgiska mensjevikerna och den internationella socialdemokratin larmade högljutt över detta brott mot ”principerna om nationell självbestämmanderätt” osv. På dessa anklagelser svarade Trotskij:

”Dagens ‘realpolitik’ innebär att vi måste sätta arbetarstatens intressen i relation till de förhållanden som skapats av det faktum att den är omringad av stora och små borgerliga nationaldemokratiska stater. Det var utifrån sådana överväganden, baserade på en korrekt värdering av fakta, som vi upprätthöll vår tålmodiga inställning gentemot Georgien. Men när denna vår inställning, efter en lång prövotid, inte gav oss de minsta elementära säkerhetsgarantier – när principen om självbestämmande, i händerna på gene- ral Walker och amiral Dumesnil, blev en juridisk garanti för kontrarevolutionen som förberedde en ny attack på oss såg vi inte, och kunde inte se, något moraliskt hinder i att låta Röda Armén, på uppmaning av Georgiens revolutionärer, gå in och hjälpa arbetarna och fattigbönderna att, med minsta möjliga fördröjning och offer, störta den sorgliga demokrati som förstört sig själv med sin egen politik.” 20

Vidare:

”Vi inte bara erkänner, utan vi ger också fullt stöd till principen om självbestämmande, närhelst den rik- tas mot feodala, kapitalistiska och imperialistiska stater. Men varhelst myten om självbestämmandet, i bourgeoisins händer, blir till ett vapen riktat mot den proletära revolutionen, har vi ingen anledning att behandla denna myt annorlunda än de övriga av demokratins `principer’ som kapitalismen har förvrängt.” 21

Detta är bara ett av de otaliga exempel på bolsjevikernas inställning till de ”principer” som de omgivande kapitaliststaterna höll sig med för att dölja det egna förtrycket och det kapitalistska rofferiet. Arbetarstaten och de revolutionära partierna kan inte för sin egen del betrakta sådana principer som ”absoluta” eller ”heliga”. Det vore att binda ris för egen rygg. De kapitalistiska staterna överger och trampar dagligen sina egna ”principer” i smutsen Vi skulle kunna göra en liknelse. Kollektivavtalens ”fredsplikt” mellan arbetsköparnas organisationer och arbetarnas kan vi betrakta som en sådan ”princip”. Vi vet att kapitalisterna, på det ena eller andra sättet, alltid kommer att bryta dessa avtal i praktiken. Detta vet vi på förhand. Vore det en revolutionär linje att mot kapitalisternas avtalsbrott hävda att arbetarna för sin del alltid ska och kommer att hålla avtalen? Nej, det vore direkt underkastelse. En revolutionär inställning måste utgå från klasskampens behov, inte från något mytiskt ”absolut” värde i abstrakta principer:

”Kollektivavtalet är ingenting annat än ett vapenstillestånd. Arbetsköparna bryter alltid kollektivavtalen, så snart minsta möjlighet därtill erbjuder sig. Den djupa vördnaden inför kollektivavtalen bevisar att arbetarklassens ledare är djupt genomträngda av den borgerliga ideologin. De revolutionära fackföreningarna skall inte förkasta kollektivavtalen, utan erkänna deras relativa värde, men de måste alltid ha fullkomligt klart för sig sättet att bryta dessa avtal, närhelst detta skulle vara till fördel för arbetar- klassen.” 22

Till de ”arbetarklassens ledare” som nämns i citatet kan vi t ex föra LO-byråkratin, den internationella socialdemokratin, de stora ”kommunist”-partiernas ledningar, Moskva- och Pekingbyråkratin – alla inpyrda av ”djup vördnad” inför den borgerliga ideologins ”principer”…

Arbetarstatens utsatthet för militära attacker från imperialismens sida är, liksom arbetarstatens egna militära operationer, ett slående bevis för orimligheten i att förespråka permanent ”fredlig samlevnad” med imperialismen. En konsekvent genomförd ”fredlig samexistens”-politik leder till ett övergivande av klasskampen och att revolutioner som hotar ”samlevnaden” offras. Och var går t ex gränsen för vad som ska anses som ”ickeinblandning i varandras angelägenheter”? Är inte varje uttalat stöd till klasskampen mot en kapitalistisk regim en ”inblandning” i detta kapitalistiska lands inre angelägenheter?

Naturligtvis är det så. Här hjälper det föga med det vanliga motargumentet att man måste ”skilja på stat och parti”, där arbetarstaten skulle stå för ”diplomatin” (som dessutom kallas ”revolutionär”) medan partiet ägnar sig åt klasskampen i världen. Som redan tidigare sagts är det omöjligt att upptäcka någon sådan distinktion under den unga sovjetstaten. Då var de ryska ambassaderna stencilcentraler och kontaktpunkter för Kominterns sektioner. I Storbritannien utnämndes t o m den skotske arbetarledaren John McLean till rysk konsul!

Bolsjevikledare skickades runt om i världen för att öppet delta i ledningen för arbetarklassens kamp. Så skickades t ex Karl Radek till Tyskland. Samme Radek deltog tillsammans med Trotskij vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk 1918. Omedelbart vid ankomsten vände han helt sonika ryggen åt de celebra kejserliga dignitärerna och höga officerarna och började dela ut revolutionära flygblad bland soldaterna i hedersvakten. Detta för de tyska diplomaterna så ”chockerande” beteende hade en allvarlig mening. Som Trotskij senare deklarerade för centralmakternas representanter; ”Vi medlemmar i den ryska delegationen tillhör inte den diplomatiska skolan utan betraktar oss som revolutionens soldater”. Och Trotskij använde en stor del av förhandlingarna till att upp- mana arbetarna i Tyskland och Centraleuropa att störta regeringarna!24 Allt detta var naturligtvis högst flagranta brott mot ”icke-inblandningens princip”, om man ser till den borgerliga diplomatins regler. Men bolsjevikerna behandlade också den borgerliga utrikespolitiska konvenansen med den respektlöshet som var nödvändig för att skola den internationella arbetarklassen och genomdriva de revolutionära målsättningarna.25

III. Den proletära internationalismens principer

Ledningen för en arbetarstat kan naturligtvis välja att följa ”spelets regler”, och på så vis säkerligen vinna en rad fördelar på kort sikt, genom att inte stöta sig med de kapitalistiska staterna. Men på lång sikt skulle detta äventyra arbetarstatens existens, eftersom ledningens agerande skulle leda till en systematisk felskolning och ideologisk avväpning av den internationella arbetarklass som ytterst utgör arbetarstatens verkliga bundsförvant och garanti. Trotskijs egen summering av denna problematik förtjänar att återges i ett längre stycke:

”Under de åren (1918-23) slöt den sovjetiska regeringen en rad fördrag med borgerliga regeringar: Brest-Litovsk-freden i mars 1918; ett fördrag med Estland 1920; Rigafreden med Polen i oktober 1920, Rapallo-pakten med Tyskland i april 1922; och övriga mindre viktiga diplomatiska avtal. Det kunde emellertid aldrig ha fallit sovjetregeringen som helhet in, ej heller någon av dess medlemmar, att fram- ställa sina borgerliga motparter som ‘vänner av fred’, och än mindre uppmana kommunistpartierna i Tyskland, Polen och Estland att med sina röster stödja de borgerliga regeringar, som hade undertecknat dessa fördrag. Det är för övrigt precis denna fråga som är avgörande för den revolutionära undervisningen av massorna. Sovjeterna kunde inte underlåta att underteckna Brest-Litovskfreden, på samma sätt som utmattade strejkare inte kan underlåta att skriva under de grymmaste villkor, som kapitalisterna påtvingar dem. Men den röst som de tyska socialdemokraterna stödde denna fred med genom att hycklande ‘lägga ned sin röst’, fördömdes av bolsjevikerna som ett stöd åt stråtröveri och stråtrövare. Även om Rapallopakten med det demokratiska Tyskland undertecknades fyra år senare på den formella grund- valen av ‘lika rättigheter’ för båda parter, så skulle det tyska kommunistpartiet ha utstötts ur Komintern om det hade gjort detta till en förevändning för att uttrycka förtroende för sitt lands diplomati. Den grundläggande linjen i sovjeternas internationella politik vilade på det faktum att den ena eller andra kommersiella, diplomatiska eller militära överenskommelsen mellan den sovjetiska regeringen och imperialisterna, inte skulle i något avseende begränsa eller försvaga proletariatets kamp i de aktuella kapitalistiska länderna, för i sista hand kunde arbetarstatens egen säkerhet endast garanteras av världs- revolutionens tillväxt. När Tjitcherin under förberedelserna för Genèvekonferensen föreslog införandet av vissa ‘demokratiska’ förändringar i den sovjetiska konstitutionen, för att behaga den ‘allmänna opinionen’ i Amerika, rekommenderade Lenin i ett officiellt brev av den 23 januari 1922 att Tjitcherin omedelbart skulle sändas till ett sanatorium. Om någon på den tiden hade vågat föreslå att vi skulle köpa den ‘demokratiska’ imperialismens positiva inställning genom att ansluta oss till t ex den falska och ihåliga Kellogpakten eller genom att försvaga Kominterns politik, skulle Lenin utan tvekan ha föreslagit att upphovsmannen skulle sändas till ett sinnessjukhus – och han skulle knappast ha mött något motstånd inom politbyrån.” 26

Till detta kunde vi bara tillägga att om någon, under den period Trotskij beskriver, hade lagt fram ”de fem principerna om fredlig samlevnad” som riktlinjer för Sovjets utrikespolitik, så hade denne också med all säkerhet rekommenderats en vistelse på något ”sanatorium”.

”De fem principerna om fredlig samlevnad” uttrycker i själva verket byråkratins strävan till klassamarbete och status quo på internationell nivå, och har inget med revolutionär marxism att göra.

Marxismens alternativ är den proletära internationalismen. Vi skulle kunna belysa dess innebörd utifrån fem sammanhängande utgångspunkter:

1. Den internationella klasskampen och utvecklingen inom arbetarrörelsen.

Denna aspekt innebär – som vi tidigare sagt – att arbetarklassens internationella enhet och kamp står över alla nationella gränser och inskränkningar, att klasskampen alltid står över all nationell kamp, Den för många välbekanta passagen i Kommunistiska Manifestet – ”… Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisi” – betyder helt enkelt att arbetarna först måste börja klasskampen i ”sitt eget” land, mot ”sin egen” borgarklass, innan den kan föras internationellt. Stalinister och maoister har tvärtemot denna självklara tolkning använt dessa Marx’ ord för att rättfärdiga en nationellt inskränkt och reaktionär politik; att arbetarklassen först skulle – tillsammans med ”den nationella borgarklassen” – försvara det ”nationella oberoendet” och möjligtvis sedan bedriva klasskamp för socialismen, i varje land för sig.27

Utifrån en sådan hållning är det inte heller svårt att förstå varför dagens stalinister och maoister inte förespråkar något uppbygge av en Kommunistisk International. För revolutionära marxister är däremot denna fråga livsavgörande för socialismen.

2. Kampen mot imperialismen och för nationellt oberoende i de koloniala och halvkoloniala länderna.

Att marxisterna sätter klasskampen före den ”nationella kampen” betyder inte att all nationell kamp är oväsentlig. Tvärtom. Lenin och bolsjevikerna ägnade, speciellt efter den revolutionära ebben i Västeuropa, stor uppmärksamhet åt de nationellt demokratiska rörelserna i den koloniala världen. De kommunistiska partierna och grupperna förpliktades att delta i och utveckla dessa rörelser i alltmer socialistisk riktning. Under inga omständigheter fick dock klasskampen och arbetarklassens organisationer – framför allt det kommunistiska partiet – underordnas de borgerliga och småborgerliga krafter som till en början oftast tar ledningen i nationella befrielsekamper. Kommunisterna måste alltid upprätthålla sin egen självständiga organisation, och hela tiden agera för att kampen i så hög utsträckning som möjligt tar sig uttryck i proletära klasskampsmetoder och organisationsformer, t ex strejker, fabriksockupationer, arbetar- och bondemilis, arbetar- och bonderåd osv.28 Om arbetarstaten och den kommunistiska rörelsen agerar korrekt i den kampen så kommer de nationella revolutionerna att växa över i socialistiska revolutioner. De nationella befrielserörelserna är alltså – vilket också historien visat – potentiella bundsförvanter till den internationella arbetarklassen. Men de kan också – om ett kommunistiskt parti saknas, eller om det befintliga partiet i praktiken för en underdånig linje – ta andra vägar. I många fall har utvecklingen stannat vid en formell befrielse, medan landet i praktiken ånyo knutits till imperialismen.

3. Försvaret av arbetarstaten mot imperialistiska attacker av olika slag.

Här har vi redan avhandlat en rad aspekter. Det räcker att – igen! – understryka:

Arbetarstaternas främsta stöd är den internationella arbetarklassen. Alla försök att överge denna ståndpunkt i teorin och praktiken och istället skaffa sig ”vänner” bland kapitalistiska stater, dess politiker och byråkrater, leder på sikt till att banden till arbetarklassen bryts, och att arbetarstaten och revolutionen äventyras!

Vi kan låta Trotskijs ord om sovjetbyråkratins inställning contra den unga sovjetstatens politik belysa denna grundläggande aspekt:

”Den sovjetiska byråkratin – vi måste göra den denna rättvisa —har skaffat sig stor erfarenhet när det gäller att dirigera folkets massor, genom att söva ned dem, dela och försvaga dem eller genom att öppet bedraga dem för att kunna få obegränsad dominans över dem. Men av just denna anledning har den förlorat varje spår av förmåga till revolutionär undervisning av massorna. Genom att strypa självständighet och initiativ i folkets lägre led hemma, kan det naturligtvis inte framkalla kritiskt tänkande och revolutionärt mod på världsarenan. Dessutom, i egenskap av härskande och privilegierat skikt, värderar den oändligt mer hjälp och vänskap från dem som är mer av dess sociala typ i väst – borgerliga radikaler, reformistiska parlamentariker, fackföreningsbyråkrater – än de vanliga arbetarna som är skild från den genom en social avgrund.

(…..)

Den främsta erfarenheten var att sovjetmakten inte kunde ha hållit ut i tolv månader utan direkt hjälp från internationalen och särskilt det europeiska proletariatet samt utan en revolutionär rörelse bland de koloniserade folken. Den enda anledningen till att de tysk-österrikiska militärmakterna inte fullföljde sitt angrepp på Ryssland till slutet var att de kände revolutionens heta andedräkt i ryggen. På ungefär nio månader gjorde upproren i Tyskland och Österrike-Ungern slut på Brest-Litovsk-freden. De franska sjömännens revolt på Svarta havet i april 1919 tvingade tredje republikens regering att avstå från sina militära operationer på Sovjets sydfront. Den brittiska regeringen drog i september 1919 bort sina expeditionsstyrkor från den sovjetiska nordfronten under direkt tryck från sina egna arbetare. Efter Röda Armens reträtt från trakten av Warszawa 1920, förhindrade endast en mäktig våg av revolutionära protester Ententen från att komma till Polens undsättning och krossa Sovjet. Då Lord Curzon överlämnade sitt hotfulla ultimatum till Moskva 1923 var hans händer i det avgörande ögonblicket bundna av de brittiska arbetarorganisationernas motstånd. Dessa tydliga episoder är inte märkvärdiga. De beskriver hela karaktären hos den första och svåraste perioden i Sovjets existens. Även om revolutionen inte seg- rade någonstans utanför Rysslands gränser, var förhoppningen om dess seger långt ifrån fruktlös.” 29

4. Uppbygget av arbetarstaten, planekonomin och övergången till socialismen.

Framväxten av nya arbetarstater innebär givetvis alltid ett steg framåt för världsrevolutionen och den internationella arbetarklassen. Detta även om dessa arbetarstater råkar vara deformerade och byråkratiserade ända från början, som t ex varit fallet med stater som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien m fl vilka skapats ”uppifrån” med Röda Arméns hjälp. Det gäller även Kina och Vietnam, där byråkratiseringsprocessen främst har inhemska rötter genom kommunistpartiernas stalinistiska organisation, politik och tradition.

Revolutionära marxister måste alltid försvara dessa stater mot imperialismen, samtidigt som de kämpar för att byråkratin ska krossas och för att proletär demokrati och arbetarmakt ska ta över i dess ställe.

Men försvaret av dessa stater får inte innebära att det ”socialistiska uppbygget” – sådant det förs fram av byråkratin själv – skönmålas och behandlas som en fetisch vilken all världens arbetare skall tillbedja. Eftersom en fullt utvecklad socialism inte kan uppbyggas i ett enda isolerat land måste alla teorier om och försök till ”socialism i ett land” bekämpas.

Den stalinistiska (och maoistiska) byråkratins politik har varit den motsatta: den internationella arbetarklassen, liksom andra arbetarstater har fått underordna sig den ”socialistiska bastionen.” Uppbygget i t ex 30-, 40-och 50-talets Sovjetunionen framställdes i den mest skimrande dager. Arbetslöshet fanns inte på något vis, produktiviteten ökade ständigt, femårsplanerna överskreds alltid, alkoholism och dekadans hade utrotats och klassamhället var borta osv in absurdum…

Istället för att delge världens arbetarklass problemen i det socialistiska uppbygget, försökte sovjetbyråkratin få världens arbetare att tro att ett socialistiskt paradis upprättats på jorden. Det gällde bara att försvara detta, sedan skulle ”exemplets makt” göra sitt. Allt prat om missförhållanden och svårigheter, nöd och förtryck i Sovjet skulle avfärdas som ”borgerliga och imperialistiska lögner” osv. Inget har skadat socialismens rykte så mycket som sovjetbyråkratins teori om ”socialism i ett land” och de krampaktiga försöken att framställa Sovjetunionen som en Edens lustgård i proletär tappning!

Givetvis måste det socialistiska uppbygget i en arbetarstat drivas vidare, men i samordning med den internationella arbetarklassens kamp, och naturligtvis också med andra arbetarstater. Det socialistiska uppbygget och planekonomin kan inte isoleras från den kapitalism som fortfarande omger arbetarstaterna och dominerar världen utanför. Eller som Trotskij påpekar:

”Ett realistiskt program för en isolerad arbetarstat kan inte ha som målsättning att uppnå ‘självständighet’ från världsekonomin, än mindre att bygga upp ett nationellt socialistiskt samhälle ‘på kort tid’. Uppgiften kan inte bestå i att uppnå ett abstrakt maximitempo, utan det optimala, dvs det bästa tempot, det som följer ur förhållandena för den egna ekonomin och för världsekonomin, som stärker proletariatets ställning, förbereder de elementen för det framtida socialistiska samhället, och samtidigt, och framför allt, systematiskt förbättrar proletariatets levnadsstandard och stärker dess allians med de icke-exploaterande massorna på landsbygden. Detta mål måste vara i kraft för hela den förberedande perioden, dvs till dess den segerrika revolutionen i de utvecklade länderna frigör Sovjetunionen från dess nuvarande isolerade ställning.” 30

5. Risken för krig bland de kapitalistiska staterna.

I kampen om profiter och marknader drivs de olika kapitalistiska blocken och länderna oundvikligt i krig med varandra, antingen mindre ”lokala” krig eller så världskrig. Lika mycket som dessa krig utgör ett hot mot arbetarstaten – den segrande kapitalistiska parten vill gärna ”gå vidare”… – så utgör de också en möjlighet att bryta upp den kapitalistiska omgivningen och bana väg för socialistiska revolutioner.

I sådana krigssituationer tvingas säkerligen arbetarstaten att tillfälligt alliera sig med den ena eller den andra kapitalistiska parten, och att på det sättet spela ut dem mot varandra. Om detta ”spel” ska vara till någon nytta för den internationella arbetarklassen förutsätter detta taktiska agerande att kapitalistblocken ”nämns vid sitt rätta namn”. Deras kapitalistiska och imperialistiska natur och strävanden kan in te strykas bort ur analyserna, bara för att behaga dem. Under andra världskriget agerande Stalin och sovjetbyråkratin tvärtom. När nonaggressionspakten med Hitler ingicks 1939 blev Tyskland ”fredsälskande” i den sovjetiska propagandan, medan England-Frankrike förklarades vara ”aggressiva” och ”krigshetsande”. Efter Hitlers anfall mot Sovjet i juni 1941 kastades etiketterna om. Tyskland var nu —rätteligen! – en ”fascistisk angripare”, medan de allierade nu plötsligt representerade ”freden” och ”demokratin”.

Följden av detta makabra smicker gentemot de stater man sökte allians med blev en enorm felskolning av den kommunistiska världsrörelsen och bidrog till att vilseleda arbetarklassen och dess kamp i de aktuella länderna. Klasskampen hölls tillbaka av kommunistpartierna i de länder som sovjetbyråkratin för tillfället allierat sig med, ”Hur skulle det se ut att attackera det kapitalistiska väldet och regeringarna i dessa länder, när vi ju har fördrag med dem?” – resonerade Stalin & Co.

IV. Världsbourgeoisins ”neutralisering” – en illusorisk idé

Man kan naturligtvis diskutera huruvida det är möjligt med en allians med en kapitaliststat om arbetarstaten fortfarande öppet stödet klasskampen i landet i fråga, och likaledes lägger ansvaret för det pågående kriget på dess regering. För att få till stånd en icke-angreppspakt med Hitler-Tyskland var det förmodligen nödvändigt att dämpa ner sådana aspekter av propagandan. Att gå så långt som sovjetledarna gjorde är dock fullständigt oacceptabelt och skadade i själva verket både Sovjetunionen och den internationella arbetarrörelsen. Under omständigheter då en defensiv allians kräver sådana eftergifter är det utan tvivel det enda riktiga att avvisa dem, vilket skulle kunna öka arbetarstatens prestige enormt bland arbetarna i det kapitalistiska landet, och i övrigt. Och där har arbetarstaten sitt främsta stöd, inte bland borgerliga regeringar, diplomater och militärer. Det är arbetarklassens kamp om makten som slutligen avgör om ett krig leder till attack mot arbetarstaten eller inte.

Stalin och sovjetbyråkratin försåg sin klassamarbetspolitik med kapitaliststaterna med ett försåtligt överdrag av ideologi: teorin om världsbourgeoisins ”neutralisering”. Med ett lämpligt ”tryck” från arbetarklassens sida mot den borgerliga staten skulle denna fås att avstå att intervenera mot arbetarstaten. Sovjetbyråkratins dröm var – och är! – alltså ett mer eller mindre permanent tillstånd av jämvikt – men som av någon underlig anledning skulle gynna arbetarstaten även i det långa loppet. Men detta är en illusorisk idé. Klasskampen – och den revolutionära kampen om makten – har drivkrafter som inte låter sig hållas tillbaka av en byråkratis konservativa strävan till status quo på det internationella planet. Vi låter återigen Trotskij ta till orda:

”En situation där proletariatet ännu inte kan gripa makten, men likväl hindra bourgeoisin från att utnyttja sin makt för ett krig, är en situation av instabil klassjämvikt i dess skarpaste form. Ett jämviktsförhållande kallas instabilt just därför att det inte kan vara länge. Det måste slå åt ena eller andra hållet. Antingen kommer proletariatet till makten eller också försvagar bourgeoisin genom en serie slag det revolutionära trycket tillräckligt för att återfå handlingsfriheten, framför allt vad gäller frågan om krig och fred.

Endast en reformist kan beskriva proletariatets tryck på den borgerliga staten som en ständigt ökande faktor och som en garanti mot interventionen. Det är just ur denna syn som teorin om att bygga socialismen i ett land växte fram, genom världsbourgeoisins neutralisering (Stalin). Liksom ugglan flyger bort i gryningsljuset uppstod den stalinska teorin om bourgeoisies neutralisering genom trycket från proletariatet endast när de förhållanden som födde denna teori redan hade börjat försvinna.

Medan den felaktigt tolkade erfarenheten från efterkrigsperioden ledde till det bedrägliga hoppet om att vi kunde fortsätta utan en revolution från det europeiska proletariatets sida genom att ersätta den med `stöd’ i allmänhet – har världsläget under tiden genomgått stora förändringar. Proletariatets nederlag har jämnat vägen för en kapitalistisk stabilisering. Kapitalismens sammanbrott efter kriget har övervunnits. Nya generationer har vuxit upp som inte känt på den imperialistiska slaktens fasor. Resultatet är att bourgeoisin nu har större frihet att utnyttja sin krigsmaskin än den hade för fem eller åtta år sedan.

De arbetande massornas svängning till vänster kommer i sin fortsatta utveckling onekligen att åter öka trycket på den borgerliga staten. Men detta är ett tveeggat vapen. Just den växande faran från arbetarklassen kan vid ett senare stadium driva bourgeoisin till ett avgörande steg för att visa att den är herre i eget hus, och försöka att förstöra huvudcentrum för smittan, sovjetrepubliken. Kampen mot kriget bestäms inte av trycket på regeringen utan genom den revolutionära kampen för makten. Den proletära klasskampens ‘pacifistiska’ effekter är liksom dess reformistiska effekter endast biprodukter av den revolutionära kampen för makt; de har endast en relativ styrka och kan lätt förvandlas till sin motsats, dvs de kan driva bourgeoisin in på krigets väg.” 31

De ovan nämnda fem punkterna representerar alltså de områden som en revolutionär utrikespolitik – internationell politik – en arbetarstats ledning måste utgå från när den agerar. Läget idag – med en rad byråkratiserade arbetarstater – komplicerar bilden avsevärt. (Vi har ju här utgått från hur en ”frisk” arbetarstat ska agera principiellt.) Men när det gäller de grundläggande frågorna och principerna ändrar detta inget annat än taktiken och pedagogiken i hur den revolutionära utrikespolitiken tillämpas. Rent objektivt innebär ju existensen av dagens arbetarstater de facto en förskjutning av de internationella styrkeförhållandena till det bättre jämfört med t ex 1917, medan de existerande stalinistiska (maoistiska) ledarskapen i dessa stater utgör en styrkeförskjutning till nackdel för den internationella klasskampen.

Stig Eriksson

Noter:

1 Marx, Karl, Till kritiken av det socialdemokratiska Gothaprogrammet, s. 22. Jmfr. Lenin: ”Våra taktiska och strategiska metoder (om vi bedömer dem i internationell skala) är ännu underlägsna bourgeoisiens utmärkta strategi, vilken har lärt av Rysslands exempel och inte kommer att låta sig ‘överrumplas’”. Citerat i Claudin, Fernando, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 1, Barrikaden/Röda Rummet, 1980.

2 En bra antologi om de tre första internationalerna är Novak, G., Frankel, D. och Feldman, F., First Three lnternationals, Pathfinder, N.Y. 1974. För en kritisk genomgång av Kominterns politik se Claudín, op.cit. Om Fjärde Internationalens historia se Frank, Pierre, Fjärde Internationalen.

3 Lenin, Valda verk i tre band, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm 1974, band 2, s. 44.

4 För att understryka bolsjevikpartiets internationalism föredrog Lenin att namnet skulle ändras från Rysslands Kommunistiska Parti till bara kommunistiska partiet. Förslaget avslogs (Trotskij var den ende som stödde Lenin i centralkommittén). Se Trotsky, The Third International after Lenin, Pathfinder Press, New York, 1972, s. 23. [sv. översättning: Tredje internationalen efter Lenin ]

5 ”Empiriskt sett är kommunismen möjlig endast som en handling av de ledande folken ‘alla på en gång’ eller samfällt, därför att den förutsätter en universell utveckling av produktivkrafterna och den världshandel som är förbunden med den”. (Marx, Karl, Människans frigörelse, Liedman, Sven-Eric (red.), Aldus, 1965, s. 140.)

6 ”Tal vid konferensen för representanter från exekutivkommittéerna för distrikt, häraden och byar” (15 okt. 1920). Citeras i Stalin mot Trotskij (red. Procacci) Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s.199.

7 ”Tal vid Moskvasovjetens plenarmöte”, (27 nov. 1920), ibid., s.199.

8 En citatspäckad dokumentation av Lenins och bolsjevikernas syn finns i appendix i Trotsky, Leon, History of the Russian Revolution, vol.3, s.349-386. Detta appendix finns publiceras på svenska under titeln ”Socialism i ett land”. Trotskijs Ryska revolutionens historia finns numera i sin helhet översatt till svenska (anm MF -06)

9 Citerat ur Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Röda Häften 3/4, Partisan 1970, s. 8.

10 Om detta se Carr, E.H., Ryska revolutionen 1917-1923, del. 3, s. 12-72.

11 Lenin, ”Teser om freden” (21 jan.1918), Collected Works, vol 26, s. 433.

12 Om detta se Carr, op.cit. Se även Liebman, Marcel, Leninism under Lenin, Merlin Press, 1980, s.359-384. [svensk översättning på marxistarkivet: Lenins leninism ]

13 Se t ex Deutscher, I., Den väpnade profeten, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1973, s.334-352.
Clara Zetkin citerar Lenin:

”Hur framstående Budjennij och andra revolutionära ledare än var, kunde det inte uppväga våra tekniska och militära brister, än mindre våra politiska felberäkningar – hoppet om en revolution i Polen. Radek förutsåg utgången. Han varnade oss. Jag var mycket förbittrad på honom och beskyllde honom för ‘defaitism’. Men i huvudsak hade han rätt. Han känner till förhållandena utanför Ryssland, i synnerhet Centraleuropa, bättre än vi, och han är begåvad. Vi har stor nytta av honom…” (Clara Zetkin, Reminiscenses of Lenin, London 1929, s.20).

Och Lenin:
”Vår offensiv, vår alltför snabba framryckning nästan ända fram till Warszawa, var otvivelaktigt ett misstag /…/ Fakta kvarstår att vi gjorde ett definitivt misstag i kriget mot Polen.” (Lenin, Collected Works, vol.32, s.173).

14 ”Redan 1922 avsnoppades en turkisk kommunist på Kominternkongressen när han skildrade sina av Kemal förfölj- da kamraters lidanden; de skulle stödja den ‘nationella befrielsen’, dvs Kemal, och därmed basta. I praktiken betydde det att de skulle hålla mun och låta sig förtryckas”. Citerat i Ansprenger, Franz, Kolonialväldenas upplösning, s. 146- 47.

En kommentar till citatet: Det vore naturligtvis lätt att utifrån detta dra slutsatsen att Kominterns agerande 1922 gentemot Kemals rörelse är likvärdigt med t ex Pekings inställning till Shahen av Iran, Mobuto eller någon annan ”anti-imperialistisk” regim i ”tredje världen”. Skillnaden är dock att Kemals nationaliströrelse för det första inte var statsbärande, och för det andra förde den verkligen en väpnad kamp mot imperialismen, och fyllde på så sätt en – om begränsad – antiimperialistisk betydelse. Trots detta är den nonchalans som vissa Kominternledare, inkl. Lenin och Trotskij visade gentemot de turkiska kommunisternas situation helt oförsvarbar. Se även Claudín, F., op.cit., del I, s. 335-447. 15 Andersson, Sten; Ericsson, Nils-Olof & Widstrand, Torbjörn, Förkrigstid – Bakgrund och principer för Kinas utrikespolitik, Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, Stockholm 1976, s. 42-44.

16 Om dessa myter se t ex Mandel, E., Världsrevolution eller fredlig samexistens, Rött Forum 5, s. 3-8 och Liebman, op.cit., s. 366-384.

17 ”Vi kan inte för ett ögonblick tro på några varaktiga handelsförbindelser med de imperialistiska makterna, respiten är tillfällig. Historiens erfarenheter av revolutioner och stora konflikter lär oss att krig… är oundvikliga…” (Lenin citerad i Liebman, op.cit., s.371.).

18 Trotskij, Leon, Den förrådda revolutionen, Partisan, 1969, s. 236-239.

19 Trotskij, op.cit., s. 137.

20 Trotskij, Leon, Socialdemocracy and the Wars of Intervention. Russia 1919-1921, New Park publ., 1975, s. 94.

21 Ibid.

22 Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de Kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Röda Häften 3/4, Partisan 1970, s. 56.

23 Se Uldricks, Teddy,J., Diplomacy and Ideology. The Origins of Soviet Foreign Relations 1917-30, Sage Publications, 1979, s. 23.

24 Med tanke på de fraser om ”vänskap” osv., med imperialismen som Moskva och Beijing idag brukar skriva in i diplomatiska uttalanden (och inte bara där) kan det vara lärorikt att observera hur den sovjetiska brestdelegationen reagerade inför liknande formuleringar. Tyskarna lade nämligen fram ett utkast till fredsförslag som innehöll den traditionella klichén att avtalsparterna önskade ”upprätta fred & vänskap”. Trotskij invände omedelbart att hans delegation inte kommit för att upprätta ”vänskap” med imperialismen, utan bara fred och att frasen därför måste strykas. För ytterligare detaljer om den revolutionära diplomatin som fördes under Brest-Litovsk-förhandlingarna, se Deutscher, I. Den väpnade profeten, op.cit., s.268 ff.

25 ”Jag ska bara utfärda några revolutionära deklarationer till världens folk, sen stänger jag butiken”
Med ”butiken” menade här Trotskij Kommissariatet för Utrikes Affärer. Ett typiskt uttalande från ryska bolsjevik- ledare efter revolutionen. Diplomatin togs ned på jorden, och dess borgerliga, dvs hemliga variant avskaffades. Se Liebman, op.cit., s. 366-384 och Carr, op.cit., del.3, s. 21-31.

26 Trotskij, Den förrådda revolutionen, op.cit., s.137-138.

27 Marx & Engels, Kommunistiska Manifestet, citerat i Marx, Människans frigörelse, op.cit., s. 190-191.

28 Kommunisternas oberoende gentemot nationella rörelser markerades hårt av Komintern:
”Kommunistiska Internationalen ska stödja revolutionära rörelser i kolonierna och i de efterblivna länderna endast under förutsättning att kärnor till verkliga kommunistiska partier – och verkliga kommunister – finns grupperade och är insatta i sina speciella uppgifter, dvs att bekämpa den borgerliga och demokratiska rörelsen. Kommunistiska Internationalen bör upprätta tillfälliga förbindelser, och även bilda unioner, med de revolutionära rörelserna i kolonierna och de efterblivna länderna – men utan att gå samman med dem och alltid i bevarande av den proletära rörelsens oberoende, även i dess embryonala form”. (Citerat i Teser om den borgerliga demokratin, Internationalens huvuduppgifter, Röda Häften 6/7, Partisan 1970, s. 108-109.)

29 Trotskij, Den förrådda revolutionen, op.cit., s.139, 136-137.

30 Trotskij, Leon, Den permanenta revolutionen, Partisan 1973, s. 42-43.

31 Ibid., s.174-175.

Från Fjärde Internationalen 4/1981

Kinas utrikespolitik: Grundläggande drivkrafter och mål

I. UTRIKESPOLITIKENS RÖTTER

Att Kina under de senaste åren inte stött eller »underblåst« några sociala revolutioner torde vid det här laget vara uppenbart för de flesta. Tvärtom har ledarna i Beijing aktivt bidragit till att släcka varje revolutionär gnista som blossat upp runt om i världen. Varje gång en revolutionär utveckling, som öppnat perspektivet av genomgripande sociala omvälvningar, sett dagens ljus har de kinesiska ledarna lyft ett varnande finger och hävdat att detta bara gynnat Sovjets »hegemonisträvanden».(1) Vad som är mindre välbekant är att den kinesiska utrikespolitiken aldrig — inte ens under de »radikalaste« faserna — byggt på den »proletära internationalismens principer« (Se Stig Erikssons artikel i föregående nummer av FI). Istället för »stödet till världsrevolutionen« har utrikespolitiken uteslutande haft till uppgift att gynna krasst nationella kinesiska intressen. Allt har underordnats »uppbygget av socialismen i Kina« — som det heter.

Ett uttryck för att den kinesiska utrikespolitiken dikterats av nationalistiska målsättningar är att relationerna till andra stater i första hand bestämts av hur dessa ställt sig till Kina och dess utrikespolitik. Ländernas inrikesförhållanden har härvidlag i stort sett varit ointressanta. Proletariatets intressen och öden i dessa länder har aldrig stått i centrum för de kinesiska ledarnas politik. Det faktum att man från kinesiskt håll aldrig tagit initiativ till att bygga upp en ny Kommunistisk International — ett revolutionärt världsparti — för att samordna och leda kampen mot världskapitalismen, är en logisk följd av denna avsaknad av en internationalistisk inriktning.

Har då aldrig Kina stött några revolutionära rörelser? Jovisst, men detta endast då en sådan politik stått i samklang med Kinas »nationella intressen«. Då dessa har kunnat tillgodoses med andra metoder har Beijing föredragit de senare, upphört med stödet till de revolutionära rörelserna och t o m ofta direkt motarbetat den revolutionära kampen.

När det gäller 70-talet (särskilt dess andra hälft) är nog alla politiskt intresserade utom de mest ideologiskt förblindade beredda att skriva under på ovanstående karakteristik, men — det bör understrykas — den är giltig även för 50- och 60-talen. Det som förändrades på 70-talet var inte de kinesiska ledarnas sinnelag eller något dylikt, utan främst Kinas internationella ställning och existensvillkor, vilket tillät de grundläggande tendenserna i utrikespolitiken att slå ut i full blom. Att hävda att Kinas utrikespolitik genomgick en »kvalitativ förändring« under 70-talet — som en del besvikna »f d« maoister numera gör — är därför felaktigt. Men att bara konstatera detta är givetvis otillräckligt. Det är också nödvändigt att konkretisera ovanstående påstående och dessutom utreda varför den kinesiska utrikespolitiken är nationalistisk och inte revolutionär. Det är dessa frågeställningar vi ska behandla i denna och kommande artiklar.

Eftersom en stats utrikespolitik alltid är en fortsättning av inrikespolitiken, bestäms och omsätts i praktiken av de härskande klasserna eller skikten, utgör frågan om den kinesiska statens klasskaraktär, dvs. vilka klassförhållanden och sociala intressen utrikespolitiken återspeglar, en central fråga för förståelsen av problemet. Vi ska därför börja med att diskutera denna fråga. Att göra en ingående klassanalys av Kina låter sig dock inte göras på några få rader. Därför får vi begränsa oss till att skissera de viktigaste elementen i en sådan analys.(2)

Den kinesiska statens klasskaraktär

Om man förutsätter att arbetarklassen i Kina utövar makten på samhällets alla nivåer, dvs. att det i Kina skulle råda en fullt utvecklad arbetardemokrati, då blir utrikespolitiken obegriplig. En sådan stat skulle inte ha intresse av att offra stödet till de undertryckta massornas kamp i andra länder för mer eller mindre flyktiga allianser med klassfienden förkroppsligad av världens reaktionära regimer och krafter (såsom Chile-juntan, shahen av Iran, Mobutu i Zaire, Strauss i Västtyskland, Nixon eller Reagan i USA osv. — detta kommer att exemplifieras mer i detalj i senare artiklar). En sådan stat skulle inte heller ha något intresse av att bråka med grannstater om var gränsen mellan länderna exakt skulle dras (sådana frågor skulle kunna lösas mer eller mindre av sig självt sedan revolutionen segrat i dessa länder). Istället skulle en sådan arbetarstat sätta sin tillit till världens arbetande massor och i största möjliga mån använda sin utrikespolitik och diplomati för att främja och stödja socialistiska revolutioner världen över. En demokratisk arbetarstat skulle m a o basera sin utrikespolitik på den proletära internationalismens principer, på kampenheten mellan arbetarna i alla länder.

Överenskommelser med imperialister och andra reaktionära krafter skulle enbart ses och förklaras som tillfälliga vapenstillestånd med fienden, kompromisser framtvingade av ogynnsamma styrkeförhållanden. Den grundläggande målsättningen skulle förbli att tillsammans med de revolutionära krafterna i hela världen outtröttligt sträva efter att försvaga och tillintetgöra roten till det onda — världskapitalismen — och ersätta denna med ett samhälle byggt på samarbete och jämlikhet i global skala — kommunismens. (Se SE:s artikel i förra numret av FI).

Det faktum att den kinesiska utrikespolitiken inte har en sådan inriktning utgör i sig ett slående bevis på att Kina inte kan vara den idyll av arbetarmakt som många maoister så länge försökt få oss att tro, ty — vi upprepar — en stats utrikespolitik återspeglar med nödvändighet de inre klass- och maktförhållandena. En undersökning av den kinesiska revolutionens historia och av förhållandena i dagens Kina bekräftar också denna välgrundade misstanke: Alla viktiga beslut rörande den ekonomiska planeringen, utrikespolitiken osv. fattas av en liten krets personer som står utanför massornas kontroll. Därför är det enbart genom att undersöka detta maktbärande skikts — byråkratins — karaktär och roll i det kinesiska samhället som det är möjligt att förstå och förklara utrikespolitikens grundläggande inriktning och svängningar.

Dagens kinesiska samhälle har sitt ursprung i en segerrik social revolution som innebar att kapitalismen krossades och de viktigaste produktionsmedlen överfördes i »samhällelig ägo«.

Men revolutionen var »deformerad« redan från början. Makten över ekonomin och politiken hamnade inte i de arbetande massornas händer, utan greps av ett byråkratiskt skikt vars viktigaste redskap var det strängt hierarkiska och byråkratiska kinesiska kommunistpartiet. Efter revolutionens seger växte detta byråkratiska skikt snabbt genom att till sina led attrahera stora grupper av småborgerliga element (intellektuella, en del av arbetararistokratin m m) som såg sin chans att leva ett gott liv under den nya regimen. Byråkratins maktmonopol gav nämligen byråkratin en möjlighet att tillförsäkra sig en mängd privilegier på bl a privatkonsumtionens område (höga löner, naturaförmåner m m). På detta sätt befäste och stärkte byråkratin sin ställning som ett maktbärande privilegierat socialt skikt.(3)

Byråkratin äger emellertid inte produktionsmedlen — vare sig ekonomiskt eller juridiskt. Den utgör därför ingen ny härskande klass i marxistisk mening. Dess makt och andra privilegier vilar på revolutionens landvinningar: de nationaliserade produktionsmedlen, den kollektiviserade jorden, den ekonomiska planeringen, det statliga monopolet på utrikeshandeln m m.

Eftersom byråkratin inte är en klass och saknar en fast förankring i produktionssättet är dess ställning mycket osäker. Den känner sig därför hotad från både de arbetande massorna — som spontant strävar efter att göra sig av med byråkratins välde och upprätta en verklig arbetardemokrati — och från borgarklassen (i och utanför Kina) — som vill återföra produktionsmedlen i privat ägo, dvs. återupprätta kapitalistiska produktionsförhållanden. För att försvara sin existens måste därför byråkratin föra ett »tvåfrontskrig«: Å ena sidan försvara revolutionens landvinningar mot de krafter som söker återupprätta kapitalismen (det existerande systemet utgör själva grunden för byråkratins privilegier), å andra sidan försvara sig mot massorna genom att utestänga dessa från inflytande över alla viktiga beslut.

Eftersom byråkratin inte är en klass som spelar en nödvändig social funktion i det rådande produktionssättet kan den enbart försvara sin ställning och sina privilegier genom att klamra sig fast vid sitt politiska maktmonopol. Varje opposition utgör en fara för dess maktställning och måste därför skoningslöst bekämpas. Därav enpartisystemet, förföljelsen mot politiskt oliktänkande, censuren och andra polisiära metoder, m m.

Byråkratins allmänna politiska strävan kan karaktäriseras som konservativ. Den sätter bevarandet av det redan uppnådda främst. Den är misstänksam mot förändringar, särskilt sådana som kan sätta massorna i rörelse vilket innebär att byråkratins ställning automatiskt ifrågasätts. Denna konservatism tar sig många uttryck både på det inrikespolitiska planet (t ex när det gäller kultur- och moralfrågor, kvinnans och familjens roll i samhället osv.) och i utrikespolitiken.

Trots sin organiska konservatism tvingas emellertid byråkratin då och då att göra tvära politiska kast för att försvara sig mot inre eller yttre faror. Dessa politiska kursändringar åtföljs ofta av svåra kriser inom byråkratin, med hårda motsättningar mellan olika fraktioner i Partiet. Fraktionskampen slutar oftast med att den segrande fraktionen utser syndabockar för att frikänna Partiet och byråkratin som sådan från ansvaret för den tidigare förda politiken. Den officiella historien skrivs om och cirkeln börjar på nytt.

För att karaktärisera ett sådant motsägelsefullt samhälle brukar revolutionära marxister använda begrepp som »deformerad arbetarstat« och »byråkratiserat övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism«.(4)

Med utgångspunkt från en insikt om byråkratins karaktär och ställning i »övergångssamhället är det möjligt att förstå och förklara den kinesiska utrikespolitiken.(5)

»Socialism i ett land«

Den härskande byråkratin spelar således en »dubbel« roll:
— Å ena sidan bygger byråkratins existens (som skikt betraktat) på existensen av ett produktionssätt som är icke-kapitalistiskt och därmed i historisk mening står i motsättning till kapitalismen. Därför har byråkratin intresse av att försvara vissa av revolutionens landvinningar mot kapitalismen.
— Å andra sidan är byråkratin i grunden konservativ, vilket på det utrikespolitiska planet uttrycks i en strävan att upprätthålla status quo och förhindra världsrevolutionens spridning.

Detta därför att dess fortsatta existens är beroende av stabilitet. Sociala omvälvningar kan både medföra konflikter med imperialismen och få stora återverkningar i det »egna« landet. Båda sakerna utgör hot mot byråkratin. (Byråkratins strävan att upprätthålla status quo är emellertid inte absolut. Den gäller inte alltid, överallt och under alla omständigheter. Men det är då återigen inte fråga om att byråkratin skulle ta någon hänsyn till världsrevolutionens intressen, utan dess ställningstaganden och agerande bestäms utifrån byråkratins egna nationalistiska överväganden. Exempelvis är dagens kinesiska ledare inte alls inställda på att acceptera status quo i Indokina eller i Sydkinesiska sjön, vars ögrupper de gör anspråk på.) l sin utrikespolitik försöker byråkratin därför förena två element som egentligen är motstridiga: å ena sidan försvara det icke-kapitalistiska produktionssättet mot yttre och inre (kapitalistiska) fiender och å andra sidan hålla tillbaka arbetarklassen i det »egna« landet och en revolutionär utveckling utomlands.

Teoretiskt rättfärdigas denna politik med »teorin om socialismen i ett land«, som säger att det är möjligt att inom ett lands gränser bygga upp ett fullständigt socialistiskt, dvs. klasslöst samhälle, utan att revolutionen segrat i världsmåttstock. Med denna »teori« bortfaller nämligen nödvändigheten av att stödja andra revolutioner. Den helt avgörande uppgiften blir istället uppbygget av det »egna« landet. I detta perspektiv blir den utrikespolitiska huvudmålsättningen att »neutralisera världsbourgeoisin« så att uppbygget ska kunna fortsätta utan störningar utifrån. När man lyckats uppnå »fredlig samexistens« med den omgivande kapitalistiska världen är det enligt denna grundfalska teori bara en tidsfråga innan »det fullständiga socialistiska samhället« uppbyggts i det »egna« landet.(6)

Att förespråka »socialism i ett land« (det »egna«) innebär i sig att det »egna landet« givits en särställning bland andra stater och implicerar därför ett element av nationalism. I praktiken har byråkratins nationalism ofta drivits mycket långt. Den nationalistiska ideologin har av byråkratin använts dels för att dämpa och undertrycka motsättningarna i det »egna« landet och dels för att rättfärdiga sin cyniska utrikespolitik som går ut på att tillförsäkra det »egna« landet så stora fördelar som möjligt, oavsett vilka konsekvenser detta får för andra länder och folk.

Byråkratin och utrikespolitiken

Det faktum att byråkratin står i ledningen för ett samhälle där kapitalismen avskaffats utgör en ständig källa till konflikter med kapitalismen. Detta ställer byråkratin inför kniviga problem hur balansgången mellan kamp mot och samarbete med kapitaliststaterna ska lösas. De olika svar olika delar av byråkratin ger på dessa frågor leder till uppkomsten av motsättningar mellan »olika linjer« inom byråkratin. Beroende på vilken fraktion som går segrande ur fraktionskampen kan utrikespolitiken därför variera en del inom ramarna för byråkratins allmänna utrikespolitiska strävanden (fredlig samexistens osv.). När det gäller Kina skulle man tex mycket väl kunna tänka sig en utrikespolitik som vore mindre fientlig mot Sovjetunionen än den som dominerar idag. Förespråkare för en sådan alternativ politik har heller inte saknats i det kinesiska kommunistpartiet (KKP). Det är symptomatiskt att de viktigaste opponenterna till den avlidne Mao Zedong (Peng De-huai, Liu Shaoqi och Lin Biao) alla på sin tid anklagades för att ha förespråkat något slags närmande till Sovjet. Detta återspeglar att det funnits — och fortfarande finns — starka krafter som verkar för en avspänning mellan Sovjet och Kina. För många kinesiska ledare har Sovjet, trots obestridliga (nationella) intressemotsättningar mellan Beijing och Moskva, framstått som en mer naturlig allierad än det imperialistiska USA. Sista ordet i denna fråga har säkerligen inte uttalats ännu. Läget idag är mycket annorlunda än det som rådde den sino-sovjetiska konflikten bröt ut (se kommande artikel). I ett längre perspektiv är det svårt att tänka sig att Beijing har något intresse av att behandla Sovjetunionen som »huvudfiende. Att försöka spela ut Moskva och kapitaliststaterna mot varandra för att mjölka båda sidor på så mycket som möjligt (såsom Jugoslavien försökt) skulle på längre sikt vara mycket fördelaktigare för Kina och förhindra upprättandet av ett farligt ensidigt beroende av främst USA.

Utvecklingen av den sino-sovjetiska konflikten och fraktionskampen inom KKP om relationerna till Moskva utgör en illustration av den allmängiltiga »lagen« att inrikespolitiken och utrikespolitiken är intimt beroende av och växelverkar med varandra. Utrikespolitiken tenderar att bli radikalare då inrikespolitiken kännetecknas av stora »omvälvningar« (t ex under kollektiviseringen i Sovjet i slutet på 20-talet och under den kinesiska kulturrevolutionens första år), liksom inrikespolitiken tenderar att bli radikalare då det utrikespolitiska läget »kräver« en »vänsterlinje« (samma som ovan). På samma sätt är dagens kinesiska utrikespolitik avhängig den linje som valts för det ekonomiska uppbygget, liksom omvänt denna linje bara är möjlig då det utrikespolitiskt råder avspända förbindelser med imperialismen.

Utrikespolitiken bestäms inte i första hand av den ena eller andra byråkratiska fraktionens subjektiva viljadet bör betonas, utan av objektiva faktorer: den byråkratiska arbetarstatens ekonomiska och politiska tillstånd och behov, samt det internationella läget. Dessa objektiva betingelser bestämmer ramarna för byråkratins agerande. Utifrån den begränsade målsättningen att bevara och om möjligt stärka sin egen ställning försöker byråkratin utforma en politik inom dessa ramar. När den »egna« staten eller byråkratin själv hotas och möjligheterna att komma till samförstånd med omvärlden förefaller små, då blir utrikespolitiken »radikalare«: Byråkratin stödjer befrielserörelser och manar till uppror för att splittra upp och försvaga imperialismens förmåga och möjligheter att intervenera. Omvänt, när det råder »avspänning«, och då byråkratin anser det vara möjligt att komma överens med imperialismen utan att dess egna vitala intressen äventyras, då blir utrikespolitiken mer »högerinriktad«. Byråkratin tonar ner sin revolutionära fraseologi och minskar stödet till »omstörtande element«. Det är sådan förändringar i världsläget som till stor del förklarar den karakteristiska sicksack-kurs som utmärker de byråkratiserade arbetarstaternas utrikespolitik. I fallet Sovjetunionen kan detta illustreras med övergången från Kominterns ultravänsterpolitiska s k tredje period till folkfrontspolitiken (i mitten av 30-talet), liksom omsvängningen från Jalta-andan (samarbete med imperialisterna) till »vänster«-linjen under det »kalla kriget« (i slutet av 40-talet). Samma mönster går igen i Kinas fall.(7)

Det bör emellertid påpekas att dessa allmänna tendenser inte får tolkas absolut. Världssituationen är ofta mer komplicerad än så, vilket tvingar byråkratin att kombinera olika linjer, liksom att byråkratin måste försöka gardera sig för den händelse att världsläget drastiskt skulle ändras. För det senare syftet försöker byråkratin odla sina förbindelser med utländska kommunistpartier och befrielserörelser även under perioder av »fredlig samlevnad« för att därigenom få tillgång till påtryckningsinstrument på de härskande klasserna i de kapitalistiska länderna och förmå dem till »fredlig samexistens« med den »egna« staten. Och om motsättningarna till imperialismen plötsligt skulle skärpas kan byråkratin snabbt sadla om och mana till kamp mot fienden. Byråkratin strävar således efter att vinna kontroll över de radikala rörelserna för att använda sig av dessa som verktyg i sin utrikespolitik. Detta är huvudanledningen till att Sovjetunionen fortfarande upprätthåller förbindelser med de traditionella kommunistpartierna och ger ett begränsat stöd till olika befrielserörelser. l Kinas fall är detta mycket mindre utpräglat, vilket helt enkelt beror på att de kinaorienterade organisationerna i allmänhet är för små och kraftlösa för att kunna fylla en sådan uppgift. (En av de viktigaste målsättningarna med den kinesiska polemiken mot sovjetrevisionismen på 60-talet var just att vinna över kommunistpartier eller stora fraktioner av dessa till Kinas sida för att få tillgång till »egna« påtryckningsinstrument mot imperialisterna och sovjetbyråkratin. Detta förklarar också den kinesiska flirten med de eurokommunistiska partierna under de senaste åren.)

Byråkratin och sociala revolutioner

Byråkratins utrikespolitiska huvudmålsättning är alltså att bevara status quo och upprätta en varaktig »fredlig samexistens«. Stödet till revolutionära rörelser har främst ett defensivt syfte, dvs. att tvinga kapitaliststaterna att överge konfrontationspolitiken gentemot den »egna« staten. När »fredlig samexistens« upprättats, återkallas de revolutionära rörelserna till ordningen genom att en ny, mindre radikal »linje« proklameras, det materiella och propagandistiska stödet till befrielserörelserna skärs ned osv.

Men hur då förklara det faktum att Moskva, och tidigare också Beijing, faktiskt har givit ett stöd — om än begränsat — till pågående revolutioner, även då den dominerande tendensen i världspolitiken varit fredlig samexistens? Till detta samverkar en rad faktorer, av vilka vi ska nämna följande:

För det första är det riskabelt för byråkratin att helt ta avstånd från revolutionära rörelser. Detta skulle allvarligt kunna skada den byråkratiska arbetarstatens prestige inom den internationella arbetarrörelsen, vars stöd (även om det är begränsat) byråkratin är i behov av. Detta betyder också att byråkratin inte är helt opåverkbar av påtryckningar från den radikala världsopinionen, utan kan tvingas till att stödja pågående revolutioner delvis mot den egna viljan (t ex Moskvas stöd till den vietnamesiska revolutionen från mitten av 60-talet).

För det andra föreligger alltid en »risk« att en revolution segrar av egen kraft, utan stöd från den »socialistiska« staten. Detta ökar risken att den nya arbetarstaten väljer sin egen väg, vilket både utgör en fara för den fredliga samexistensen och — vilket ur byråkratins synvinkel är ännu värre — kan medföra att det upprättas en verkligt demokratisk arbetarstat som skulle kunna utöva ett mycket »skadligt« inflytande på både den internationella arbetarrörelsen och den »egna« arbetarklassen genom att inspirera till valet av andra, mera demokratiska vägar för uppbygget av socialismen. Samtidigt som byråkratin ger befrielserörelserna ett begränsat stöd försöker den därför också skaffa sig ett visst politiskt inflytande för att försäkra sig om en viss kontroll över utvecklingen.

För det tredje befinner sig de olika byråkratierna i ett konkurrensförhållande till varandra och har ett intresse av att öka sitt eget inflytande på de andras bekostnad. De ovannämnda faktorerna, tillsammans med fluktuationerna i byråkratins relationer till imperialismen kan under gynnsamma omständigheter utnyttjas av revolutionära rörelser för att framtvinga ett visst stöd. Ett exempel på detta är det ryska och det kinesiska stödet till den indokinesiska revolutionen.

Slutligen är byråkratin inte heller under alla omständigheter emot att försöka expandera territoriellt. Om den kan utsträcka sin makt och sina privilegier till andra länder eller områden utan större risk för konfrontation med imperialismen eller för andra allvarliga komplikationer (t ex Sovjet i Afghanistan och Kinas strävanden att utvidga sitt inflytande i Sydkinesiska sjön), eller om tvärtom hotet utifrån är mycket stort, då kan byråkratin överskrida sitt lands gränser och genomföra en revolution »uppifrån« (t ex Sovjet under och strax efter andra världskriget).

II. NÅGRA GRUNDDRAG I KINAS UTRIKESPOLITIK.

Den kinesiska utrikespolitiken har under årens lopp genomgått många förändringar. Det kanske mest iögonfallande är de omkastade roller som Sovjet och USA idag, jämfört med 50-talet intar i Beijings internationella relationer. Ett annat exempel är Kinas förändrade relationer till Vietnam. Vid en ytlig betraktelse är det därför lätt att dra slutsatsen att dagens kinesiska utrikespolitik inte har något gemensamt med den på 50- och 60-talen. Men skenet bedrar. I själva verket finns det här en grundläggande kontinuitet. Det som förändrats är inte de grundläggande utrikespolitiska målsättningarna, utan betingelserna för deras förverkligande. Innan vi behandlar den kinesiska utrikespolitikens utveckling är det därför lämpligt att lite mer konkret titta på vad de grundläggande utrikespolitiska strävandena gått ut på.

Den officiella doktrinen

Att vid en analys av de kinesiska ledarnas politik enbart utgå från officiella proklamationer och uttalade målsättningar skulle vara ett grovt fel. För att göra ett korrekt bokslut över den kinesiska utrikespolitiken måste man främst undersöka det praktiska handlandet och de objektiva, materiella drivkrafterna bakom politiken. Men inte desto mindre uttrycker ideologin — fast på ett förvridet och förskönande sätt — de grundläggande politiska strävandena, ty det är omöjligt för byråkratin att under en längre tidsperiod föra en politik som på ett flagrant sätt bryter mot de uttalade »principerna».

Om ideologin och de politiska teserna hamnar i alltför skriande motsättning till den faktiskt förda politiken måste de förra revideras, dvs. bättre anpassas till verkligheten. Detta är också en av de grundläggande orsakerna till den grova förvanskning av marxismen (t ex »teorin om socialismen i ett land«) som företagits av ledarna i de s k »socialistiska« staterna. (Däremot kan byråkratin givetvis under kortare perioder eller i enstaka fall bryta mot de egna »principerna« — och det gör den också.)

Eftersom den officiella ideologin och de officiella teserna — om än på ett ibland mycket deformerat sätt — återspeglar den förda politiken, är det inte ointressant att syna de utrikespolitiska riktlinjer som de kinesiska ledarna själva formulerat. Däremot krävs det en viss kritisk blick och analys för att dra riktiga slutsatser av de ofta ofullbordade och kryptiska formulerade tankegångarna.

Det är inte svårt att finna officiella formuleringar av den kinesiska utrikespolitikens målsättningar. Nästan under hela Folkrepubliken Kinas existens har Beijing hävdat att man strävat efter »fredlig samlevnad på grundval av de Fem principerna med länder som har olika samhällssystem«.(8) Dessa »principer« är: 1) ömsesidig respekt för territoriell okränkbarhet och suveränitet; 2) ömsesidig non-aggression; 3) icke-inblandning i varandras inre angelägenheter; 4) jämlikhet och ömsesidig fördel; samt 5) fredlig samlevnad.(9)

De »fem principerna« formulerades för första gången i det sino-indiska avtalet om Tibet, den 29 april 1954, och inskrevs senare (samma år) i Kinas konstitution, men i sina huvuddrag återfinns de i centrala texter skrivna redan innan den kinesiska revolutionens seger. (10)

Det de kinesiska ledarna velat uttrycka med dessa sina »principer« är något mycket enkelt, nämligen att de är beredda att upprätta »vänskapliga förbindelsen med varje stat vars regering är villig att förhålla sig »vänskapligt« till Kina. Om detta villkor är uppfyllt förbinder sig de kinesiska ledarna att förhålla sig »neutrala« till klasskampen i landet i fråga och inte stödja upprorsrörelser där. I det berömda dokumentet Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963) uttrycktes detta i följande ordalag:
»Det är absolut omöjligt och otillåtligt för länder som tillämpar fredlig samlevnad att ens peta på varandras samhällssystem.« (11)

Det enkla budskapet är: Lämna oss i fred, så ska vi lämna er i fred!
Det finns inget »revolutionärt« i de »fem principerna« Tag t ex principen om »icke-inblandning«. Marxister har aldrig hävdat att man inte ska blanda sig i kampen mellan de arbetande och kapitalisterna, därför att denna kamp skulle utgöra den kapitalistiska statens »inre angelägenhet«. Någon sådan icke-inblandningsprincip har heller aldrig borgarna efterlevt. Tvärtom har världens ledande kapitaliststater alltid intervenerat i klasskampen i andra länder för att försvara sina intressen och det kommer de att fortsätta med så länge de förmår. Att hävda att en arbetarstat inte ska »blanda sig i« innebär därför i bästa fall att de arbetande massorna förs bakom ljuset (kapitalets politiska representanter låter sig inte luras så lätt) och i värsta fall utgör det ett direkt stöd till reaktionen.

Men är vi inte orättvisa nu? Förklarade inte KKP också att man ska »stödja och bistå alla undertryckta folk och nationer i deras revolutionära kamp«?(12) Ja, det är riktigt att sådana högtidliga proklamationer ofta förekom i polemiken mot Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) under 60-talet, då Beijing förde en »vänster«-linje i ord och även gav ett visst materiellt stöd till vissa befrielserörelser (om politiken idag, se not l) Men studerar vi denna fråga lite närmare finner vi snart att stödet bara gällde befrielserörelser som bekämpade regimer som inte hade »vänskapliga« förbindelser med Kina (dvs. främst sådana regimer som var allierade med eller kontrollerade av Washington). I de fall relationerna till Kina var »goda« gavs inget sådant stöd. Då gällde de »fem principerna« oinskränkt.

Men det är helt klart att det faktiskt råder en motsättning mellan »de fem principerna« och talet om stöd till revolutionär kamp. Hur bar sig byråkratin åt att klara sig ur den motsättningen? Jo, den »löstes« på i huvudsak två sätt. Det ena var att ifrågavarande regims karaktär helt enkelt omdefinierades då »vänskapliga förbindelser« upprättats (detta blev allt vanligare under 70-talet). Det andra var att reducera frågan till en abstrakt principdeklaration, en tom fras, som inte förpliktigar Kina till något. Det konststycket lyckades man med genom att framställa det som om den revolutionära kampen är de förtryckta massornas »ensak«, något som inte Kina har att göra med. De revolutionära rörelserna måste lita till egna krafter, de får inte räkna med stöd utifrån. Den enda »hjälp« de kan räkna med är att Kina inte kommer att påtvinga dem sin egen politik för fredlig samexistens (detta enligt teorin, verkligheten talar på denna punkt dock ett betydligt fulare språk, vilket vi kommer att få anledning att återkomma till i kommande artiklar).

I polemiken mot SUKP bekräftas denna tolkning i skrivningar som följande:

Vi hävdar att fredlig samlevnad betecknar ett förhållande mellan länder med olika samhällssystem, mellan självständiga suveräna stater. Endast efter segern i revolutionen är det möjligt och nödvändigt för proletariatet att föra en politik för fredlig samlevnad. Vad de undertryckta folken och nationerna angår är deras uppgift att sträva för sin egen befrielse och för att störta imperialisterna och deras lakejer och det är inte heller möjligt för dem att göra det. Det är därför felaktigt att tillämpa fredlig samlevnad på förhållandena mellan förtryckta nationer, eller att utsträcka de socialistiska ländernas politik för fredlig samlevnad dithän att den görs till en politik för de kommunistiska partierna och de revolutionära folken i den kapitalistiska världen, eller att göra de undertryckta folkens och nationernas revolutionära kamp underordnad den.

År 1946 skilde kamrat Mao Zedong mellan de bägge problemen och förklarade uttryckligen att kompromisser mellan Sovjetunionen och Förenta Staterna, Storbritannien och Frankrike i vissa frågor »kräver icke att folken i den kapitalistiska världens länder följer efter och gör kompromisser hemma. Folken i dessa länder kommer att fortsätta att föra strider av skilda slag i överensstämmelse med sina olika förhållanden«.(13)

Vi understryker att ovanstående citat härrör från en period då den kinesiska utrikespolitiken var jämförelsevis radikal — av orsaker som vi ska behandla utförligare i kommande artiklar. Trots detta framgår det klart att kineserna inte var villiga att påtaga sig några som helst förpliktelser när det gällde att stödja den revolutionära kampen i andra länder, förutom att avstå från att utöva påtryckningar på de revolutionära rörelserna att upphöra med sin kamp. I själva verket har de kinesiska ledarna under hela Folkrepubliken Kinas existens brutit även mot denna senare »princip« (t ex i fråga om Vietnam på 50-talet, Indonesien på 60-talet, Pakistan alltsedan 1950, samt en lång rad länder på 70-talet — vi återkommer till detta). Men innan vi tittar på den utrikespolitiska praktiken ska vi sammanfatta de principer för det utrikespolitiska agerandet som man kan vaska fram ur Beijings egna deklarationer:

1) Kina strävar efter »fredlig samexistens« med alla länder (oberoende av samhällssystem och övriga inre förhållanden).

2) Innan det upprättats »fredlig samexistens« förbehåller sig Kina rätten att »blanda sig i« landets inre angelägenheter genom att t ex stödja upprorsrörelser.

3) När »fredlig samexistens« tillämpas mellan »länder med olika samhällssystem« kan inte längre upprorsrörelserna där räkna med kinesiskt stöd. Kampen inom de respektive länderna blir då en »inre angelägenhet« som Kina varken »kan« eller »får« påverka i någon riktning.

I det stora hela ger dessa »principen« också en ganska bra allmän beskrivning av den kinesiska utrikespolitikens allmänna inriktning. Men som sagt bör bilden kompletteras, ty den utgör i själva verket en skönmålning av verkligheten. I sin praktiska politik har nämligen de kinesiska ledarna inte tvekat det minsta att på det grövsta sätt ingripa i »andra länders inre angelägenheten — om detta uppfattats stå i överensstämmelse med Kinas nationella intressen. När de kinesiska ledarna ansett att de »vänskapliga förbindelserna« med en regim varit värda att upprätthålla, har de inte tvekat att stödja hur reaktionära mördarregimer som helst mot inhemsk opposition (t ex den pakistanska regimen då det 1971 bröt ut ett massuppror i Bangla Desh, i vilket f ö maoistiskt influerade organisationer hade en framträdande roll, dvs. i kollisionskurs med den kinesiska politiken!)

De kinesiska byråkraterna har således inte bara konsekvent brutit mot den proletära internationalismen, genom att underlåta att »blanda sig i« till stöd för den revolutionära kampen. De har också brutit mot de egna »icke-inblandningsprinciperna«, men bara för att ställa sig på fel sida om barrikaderna och stödja reaktionen! Under de senaste tio åren har vi sett många exempel på sådant direkt sabotage mot massornas kamp (Ceylon/Sri Lanka, Sudan, Iran osv.), men sådana exempel finns alltsedan 1950 (t ex Pakistan).(14)

Detta faktum illustrerar att det är otillräckligt att studera »de fem principerna« eller andra ideologiska trollformler made in Beijing om man vill karakterisera den kinesiska utrikespolitiken. Vi måste titta på verkligheten bakom fraserna, studera den kinesiska utrikespolitikens praktik. Men innan vi gör en sådan studie, som med nödvändighet måste bli historisk, är det lämpligt att peka på några grundläggande element i den kinesiska utrikespolitiken, dvs. de allmänna målsättningar och intressen som går som en röd (?) tråd genom det utrikespolitiska agerandet sedan revolutionens seger 1949. Det vi ska göra är alltså att för Kinas del konkretisera en smula de resonemang som förts i föregående avsnitt. En sådan genomgång kommer att underlätta förståelsen för den historiska utvecklingen.

Några grundläggande drag

Såsom vi redan konstaterat har den kinesiska utrikespolitiken alltid haft fredlig samexistens med de kapitalistiska staterna som en grundläggande målsättning. Stöd till revolutionära rörelser har endast kommit ifråga beträffande stater som uppfattats som fientligt sinnade till Kina och som de kinesiska byråkraterna därför ansett sig ha anledning att bekämpa. »Revolutionära principer« har i detta sammanhang inte spelat någon roll, utan enbart »realpolitiska« överväganden. Det viktigaste har varit hur de olika regimerna ställt sig till Kina i frågor som Beijing ansett väsentliga (inställningen till Taiwan-frågan, Kinas inval i FN, under senare år inställningen till Sovjet och Vietnam osv.).

Att en sådan »pragmatisk« utrikespolitik inte syftar till att »underblåsa revolutionen i andra länder torde vara ganska så självklart. Det är helt enkelt Kinas nationella intressen, såsom dessa uppfattas av de kinesiska ledarna, som varit och är utrikespolitikens ledstjärna.

Inom ramen för denna på nationella eller nationalistiska intressen grundade utrikespolitik kan vi urskilja flera aspekter, varav vi ska peka på några.

För det första spelar ekonomiska intressen en viktig roll. Det har t ex gällt att säkra tillförseln av råvaror som Kina varit i stort behov av såsom t ex koppar och kobolt. (Ansträngningarna att upprätthålla goda förbindelser med Tanzania, Zambia, Zaire och Chile illustrerar detta.) Det har också gällt att få tillgång till utländsk teknologi och utländskt kapital för utvecklingen och moderniseringen av Kinas näringsliv. (Detta är en av de viktigaste drivkrafterna bakom närmandena till imperialistmakterna, särskilt Japan och USA under 70-talet.) Men det finns också mindre spektakulära aspekter av den kinesiska utrikespolitiken, där ekonomiska överväganden helt klart varit tungt vägande. Dit hör det faktum att den kinesiska byråkratin hittills accepterat existensen av den brittiska kolonin Hongkong och den portugisiska motsvarigheten Macao, som båda ligger på det kinesiska fastlandet. Med tanke på den anti-imperialistiska och nationella karaktären av den kinesiska revolutionen (Kinas nationella oberoende och enhet har alltid varit en central fråga för de kinesiska ledarna) kan detta tyckas vara en paradox. Förklaringen är att dessa kolonier (särskilt Hongkong) ansetts vara alltför viktiga kommersiella fönster mot yttervärlden för att kunna undvaras som sådana.

Om vi bortser från »undantagen som bekräftar regeln« (Hongkong och Macao) utgör bevarandet av Kinas nationella enhet och oberoende och vilket bara är den mer »offensiva« sidan av samma mynt — en allmän strävan att hävda och stärka Kinas internationella status och inflytande överhuvudtaget, den andra stora axeln runt vilken utrikespolitiken kretsat. Helt naturligt har Kinas grannar härvidlag haft en särställning. För att säkra landets gränser och öka det kinesiska inflytandet i dessa områden har Beijings politik gått ut på att utestänga eller åtminstone begränsa andra stormakters inflytande där (Beijings Vietnam-fientliga politik idag är ett uttryck för dessa strävanden). Den metod som de kinesiska ledarna tillgripit för att åstadkomma detta har främst varit att vinna allierade bland de »nationella bourgeoisierna« i grannstaterna (Pakistan, Indien fram till slutet av 50-talet, Sukarnos Indonesien, Kambodja under Sihanouk osv.). Det är endast då denna politik lidit skeppsbrott som stöd till befrielserörelser kommit igång. Agerandet i Sydostasien (som de kinesiska ledarna helt uppenbart betraktar som tillhörande Kinas »intressesfär illustrerar detta utmärkt. Eftersom Indokina kommer att behandlas utförligt i en kommande bok ska vi här kortfattat exemplifiera denna politik med fallet Burma.

»Vänskapliga förbindelser mellan Kina och Burma upprättades i juni 1954 och därefter uppmanade den kinesiska ledningen Burmas kommunistparti att lägga ner den väpnade kampen mot regimen och föra en reformistisk linje. Denna politik ändrades inte trots att generalen Ne Win efter en statskupp 1962 utlöste en omfattande förföljelse mot de burmesiska kommunisterna. Politiken ändrades först efter det att Ne Win, i slutet av 1966 och i början av 1967, gjort ekonomiska och militära närmanden till USA. Detta inträffade samtidigt som »kulturrevolutionen« i Kina befann sig i sin mest radikala fas, vilket fick Beijing att med buller och bång ändra linje. Stödet till de burmesiska kommunisterna ökade kraftigt och de manades till väpnad kamp (samtidigt som Liu Shaoqi — vem annars? — gjordes till syndabock för det burmesiska kommunistpartiets reformistiska linje under mer än ett årtionde). När Ne Win efter »kulturrevolutionen« (1970-71) gjorde framstötar för att återställa de »vänskapliga relationerna« med Kina och skar ner sitt militära samarbete med USA, mottogs detta med välvilja i Beijing. Förbindelserna mellan de två staterna förbättrades åter, samtidigt som det kinesiska stödet till den kommunistiska gerillan skars ned. Gerillaaktiviteten fortsatte dock ett tag till (till 1973) vid gränsen till Kina, förmodligen med kinesisk välsignelse. Med ett begränsat stöd till gerillaaktiviteten under dessa år önskade Beijing förmodligen säkra en viss kontroll över gränstrakterna, samt utöva påtryckningar på den burmesiska regeringen. Efter 1973 upphörde i stort sett all gerillakamp, men Beijing upprätthåller fortfarande förbindelser med den kommunistiska rörelsen i Burma. Genom att hålla denna vid liv söker de kinesiska ledarna vidmakthålla ett påtryckningsinstrument som kan komma väl till pass om situationen i området skulle kräva det.(15)

Fram till genombrottet för ansträngningarna att åstadkomma en avspänning mellan USA och Kina i början av 70-talet, var det USA-imperialismens närvaro som de kinesiska ledarna uppfattade som det största hotet i Asien. Nu är det däremot den andra »supermaktens« — Sovjetunionens — »hegemonisträvanden« som de kinesiska ledarna framställer som huvudfaran. Helt logiskt bestäms också Beijings hållning till olika regimer till stor del av dessas förhållningssätt och relationer till Sovjetunionen. Sovjetunionens fiender är Kinas vänner och tvärtom. Några klassmässiga kriterier på valet av allierade tillämpas inte.

Eftersom det är omöjligt att rättfärdiga den faktiskt förda politiken med revolutionära »principer« är det inte så underligt att de kinesiska ledarna istället ofta resonerat i nationalistiska termer.

Ett uttryck för den nationalistiska ådran i utrikespolitiken är det sätt på vilket Taiwan-frågan behandlats. En revolutionärt marxistisk politik skulle inte i första hand tagit itu med problemet utifrån nationalistiska utgångspunkter, utan utifrån klassmässiga. Det senare är dock i det närmaste totalt frånvarande i den kinesiska Taiwan-politiken. Taiwan utgör en »oskiljaktig del av Kina« och måste därför »återförenas med Folkrepubliken«, är det genomgående temat. Propagandan riktad mot befolkningen på Taiwan har också följt nationalistiska riktlinjer. Samtidigt har Beijing strävat efter att internationellt isolera Taiwan-regimen och ända fram till mitten av 70-talet hårdnackat vägrat kompromissa med stater som erkänt Taiwan som en självständig stat. (Under de senaste åren har en viss uppmjukning i detta avseende skett, men målet att återförena Taiwan med Kina ligger fast, liksom det ensidigt nationalistiska sättet att försöka lösa frågan.)

Om man med en viss förståelse och sympati kan överse med de ibland nästan löjligt nationalistiska överslagen i den kinesiska behandlingen av problemet Taiwan — dess existens är ju historiskt ett resultat av imperialismens försök att hålla tillbaka den kinesiska revolutionen och har utgjort ett potentiellt hot mot regimen på fastlandet — så finns det andra nationalistiska överslag som är mindre lustiga. Det gäller t ex de gränstvister som Kina haft med de flesta av sina grannar, varav vissa åtminstone tillfälligt kunnat lösas, medan andra t o m lett till väpnade konflikter (Sovjetunionen, Vietnam och Indien). I dessa frågor har de kinesiska ledarna verkligen demonstrerat att de sätter sin »egen« nations (tvivelaktiga) intressen över alla andra hänsyn. Sådana problem — i synnerhet när det gäller relationerna till andra stater där kapitalismen störtats — kan och måste lösas med andra metoder. (Att t ex sovjetledarna i detta avseende är lika goda kålsupare är ingen ursäkt.)

Sammanfattning

Det finns inget revolutionärt i Beijings utrikespolitiska strävanden. Det utrikespolitiska agerandet styrs istället av nationella (ekonomiska, maktpolitiska) intressen. För att uppnå de nationella ekonomiska och politiska målsättningarna, »bygga socialismen i ett land« (=Kina), och bevara sin egen maktställning offrar de kinesiska ledarna mer än gärna revolutionen i andra länder. Det byråkratin strävar efter är att befästa sin egen makt. I ett sådant perspektiv har världsrevolutionen ingen plats.

Martin Fahlgren

Noter

l. »Sakta i backarna! Kina är visst för verkliga sociala revolutionera, invänder säkert mången »maoist«. Ja, det är givetvis möjligt att finna kinesiska uttalanden som bejakar »socialistiska revolutioner» i princip (även om sådana uttalanden numera är mycket svåra att finna). Kruxet är bara att dessa »principdeklarationer« förvandlats till tomma ord eftersom »socialistiska revolutionera nu inte anses »stå på dagordningen», särskilt inte i de utvecklade kapitalistiska länderna (se t ex Ordförande Maos teori om de tre världarna, Oktoberförlaget, Stockholm, 1978, s 45-46). Anledningen sägs vara att »den revolutionära (läs kinaorienterade) rörelsen« är så svag. Därför måste i stället »kampen mot supermakterna« (läs Sovjetunionen) sättas främst på dagordningen.

Den kinesiska ståndpunkten är i och för sig inte ologisk. Om man accepterar de kinesiska premisserna är det definitionsmässigt bara revolutioner ledda av »marxist-leninistiska« partier som kan godkännas som revolutioner. Och eftersom de »kinesiska« organisationerna idag fullständigt saknar massinflytande och är stadda i tillbakagång eller helt håller på att falla sönder, kommer vi heller inte att få uppleva någon revolution som uppfyller de kinesiska kriterierna. De verkliga sociala revolutioner som ägt rum — och håller på att ske — står fullständigt utanför Beijings kontroll och kan därför inte accepteras ens i »teorin«. De betraktas därför med ogillande och motarbetas (se t ex de mycket kyliga kinesiska reaktionerna inför utvecklingen i Nicaragua, för att inte tala om El Salvador).

I praktiken är det dock ännu värre än så! Beijing är också emot »revolutionär kamp« där kinaorienterade grupper fortfarande skulle kunna spela en roll. Ett aktuellt exempel är Thailand, där Beijing istället för att uppmana till revolutionär kamp försökt få till stånd en försoning med militärjuntan i syfte att bekämpa Vietnam (vilket lett till att gerillan har splittrats).

Men inte nog med att Beijing motarbetar revolutionär kamp i praktiken. Under de senaste åren har också hänvisningar till klasskampen och sociala revolutioner försvunnit alltmer ur propagandistiska och programmatiska uttalanden. »Huvudströmmen i världen idag« är inte längre »revolution«, som det hette i början av 70-talet. Numera saknas även rituella hänvisningar till arbetarklassens och de undertryckta folkens kamp. Ett exempel på detta är det viktiga tal som Ye Jianying höll vid firande av 30-årsdagen av Folkrepubliken Kinas grundande (1979). Talet sägs ha »godkänts enhälligt« av Kinas Kommunistiska Partis (KKP:s) centralkommitté, vilket understryker dess auktoritativa karaktär. I dokumentet sägs inte ett ord om att Kina skulle stödja sociala revolutioner. Däremot deklareras att Kina stödjer en rad borgerliga regeringar (varav många är reaktionära diktaturer) i deras kamp för »oberoende« och för »fredens bevarande«. Det enda tillfälle Ye överhuvudtaget använder begreppet »folken« (till skillnad från de existerande staterna och deras regeringar) är i följande passus: »Vi stödjer beslutsamt folken i Asien, Afrika och Latinamerika i deras kamp för att motsätta sig alla former av imperialism, kolonialism och dominans, vinna nationell frigörelse, konsolidera sitt statliga oberoende, utveckla sina nationella ekonomier och upprätta en ny internationell ekonomisk ordning«. Även här syftar Ye förmodligen på regeringarna. I vilket fall som helst är det omöjligt att upptäcka någon motsättning mellan »folkens« och regeringarnas strävanden.
I samma tal sägs Kinas uppgift vara att »ena sig med alla krafter som kan enas i den gemensamma kampen för att bekämpa hegemonismen (läs:
Sovjetunionen), bevara världsfreden och sträva efter mänskligt framåtskridande«. (Beijing Rewiev, 5 okt, 1979, s. 31-32).

I detta viktiga dokument, som fastlägger Kinas politiska perspektiv, finns alltså de sociala revolutionerna inte ens med i form av till intet förpliktigande fraser.

2. För närmare studier av det kinesiska samhället, se L. Maitan, Party, Army and Masses in China, New Left Books, London, 1976; och L. Evans, China after Mao, Monad Press, New York, 1978.

3. Om den kinesiska byråkratins privilegier m.m se föregående not.

4. Begreppen »byråkratiserat övergångssamhälle«, »deformerad arbetarstat« osv. utvecklades i Sovjetunionen från början av 20-talet. Det problem bolsjevikerna stod inför var att beskriva och definiera Sovjetunionens »klasskaraktär«. Sovjetstatens internationella isolering, inbördeskriget, ekonomins sammanbrott, den ekonomiska och kulturella efterblivenheten osv., hade skapat en mycket svår situation där det decimerade och atomiserade proletariatet inte längre var förmöget att styra landet via sovjeterna (arbetarråden). Statsmakten hamnade i stället i händerna på en liten minoritet och staten började uppvisa tydliga byråkratiska drag. Hur skulle denna stat karakteriseras? Lenin var bland de första som behandlade detta problem. Han började också utveckla en begreppsapparat för detta ändamål. Exempel:

»Ingen som studerat Rysslands ekonomi har väl ännu förnekat dess övergångskaraktär. Ingen kommunist har väl heller bestridit, att namnet socialistisk sovjetrepublik innebär sovjetmaktens beslutsamhet att förverkliga övergången till socialismen, men alls inte ett erkännande av att de nuvarande ekonomiska förhållandena skulle vara socialistiska«. (Lenin, Valda verk, band 3, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm, 1975, s. 503).

»En arbetarstat är en abstraktion. Vad vi i verkligheten har är en arbetarstat med följande särdrag, för det första är det inte arbetarklassen utan bondebefolkningen som dominerar i landet, och för det andra är det en arbetarstat med byråkratiska deformationer«. (Lenin, Collected Works, vol. 32, Progress Publishers, Moskva, 1965, s. 48).

Lenin blev tidigt uppmärksam på farorna med sovjetstatens byråkratisering och gjorde under sina sista levnadsår stora ansträngningar för att bekämpa denna. Se t ex hans »Referat om partiprogrammet« (19 mars 1919) i Valda verk, op.cit., band 3, s. 111-117 och artikeln »Hellre mindre men bättre« i ibid., s. 689-701. För en redogörelse för Lenins kamp mot byråkratiseringsfaran, se Fjärde Internationalen, nr 7-8, 1972Lögnens renässans«), s. 18-26.

Efter Lenins död var det främst Leo Trotskij som utvecklade teorin om den byråkratiserade sovjetiska arbetarstaten. Hans viktigaste arbete om denna fråga är Den förrådda revolutionen, René Coeckelberghs Partisan-förlag, 1969. Ut denna bok saxar vi följande definition av Sovjetunionens övergångskaraktär (s. 183): »Sovjetunionen är ett motsägelsefullt samhälle halvvägs mellan kapitalism och socialism, vari: (a) produktivkrafterna fortfarande är klart otillräckliga för att ge statsegendomen en socialistisk karaktär; (b) tendensen till primitiv ackumulering, som skapas av nöd, bryter ut genom oräkneliga porer i den planerade ekonomin; (c) fördelningsnormerna som bevarar en borgerlig karaktär ligger till grund för en ny differentiering av samhället; (d) den ekonomiska tillväxten förbättrar långsamt situationen för arbetarna, men skapar snabbare ett privilegierat skikt; (e) genom att utnyttja sociala motsättningar har byråkratin förvandlat sig till en okontrollerad kast, som är främmande för socialismen; (f) den sociala revolutionen, som förråtts av det styrande partiet existerar fortfarande i egendomsförhållanden och i arbetarmassornas medvetande; (g) en vidare utveckling av de hopade motsättningarna kan lika väl leda till socialism som tillbaka till kapitalism; (h) på vägen till kapitalism skulle kontrarevolutionen tvingas bryta ner arbetarnas motstånd; (i) på vägen till socialism skulle arbetarna tvingas störta byråkratin. I sista hand kommer frågan att avgöras genom en kamp mellan levande sociala krafter, både på den nationella- och världsarenan«.

5. För en mer systematisk diskussion av byråkratibegreppet, se E. Germain. Om byråkratin, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1969. Om »övergångssamhällena«, se tidskriften Fjärde Internationalen nr 1-73, s. 21-29 och nr 1-2-74, s. 14-17.

6. Om debatten om »socialism i ett land«,i det sovjetiska kommunistpartiet, se antologin Stalin mot Trotskij, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1971. För en grundlig kritik av denna »teori«, se Trotsky, The Third International After Lenin, Pathfinder Press, New York, 1970, s. 3-74; samt Trotsky, History of The Russian Revolution, Sphere Books, London, 1967, vol. 3, Appendix 11, s. 349-386.

7. Om svängningarna i den sovjetiska utrikespolitiken, se F. Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen. Bokförlaget Röda Rummet/Barrikaden, Surte, 1980; D. Horowitz, Imperialism och revolution. Bokförlaget Prisma, Stockholm 1970.

8. »Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje« i Den stora polemiken, Oktoberförlaget, Stockholm, 1977, s. 37. Den enda period då »de fem principerna« förde en undanskymd tillvaro var under »kulturrevolutionens« höjdpunkt (1966-68), då det revolutionära frasmakeriet var som störst. Detta betyder inte att Kina under dessa år förde en revolutionär utrikespolitik. Det stannade för det mesta vid revolutionärt frasmakeri och det materiella stödet till befrielserörelserna förblev minimalt, l själva verket blev den kinesiska utrikespolitiken under kulturrevolutionen försiktigare än tidigare. Det mest instruktiva i detta avseende är förhållningssättet till Vietnam-kriget (där »kulturrevolutionen« innebar att Mao lyckades utmanövrera dem som krävde ökade kinesiska insatser). Om vi bortser från en del incidenter på den diplomatiska nivån till följd av rödgardisternas härjningar (angrepp på en del utländska ambassader m m) var utrikespolitiken under »kulturrevolutionen» i det stora hela mycket passiv, vilket dels var ett resultat av den rad utrikespolitiska bakslag som Kina råkat ut för tidigare, och dels berodde på att »kulturrevolutionen« riktade blickarna på inre problem i Kina.

9. Den stora polemiken, a.a., s. 210.

10. Samma, s. 209-210 och Lin Biaos rapport till KKP:s 9:e kongress.

11. Den stora polemiken, a.a., s. 36.

12. Samma, s. 37.

13. Samma, s. 218-219.

14. Se China Quarterly nr 63, sept. 1975, s. 463ff; Tariq Ali, Pakistan — Militärvälde eller folkmakt, Rabén & Sjögren, Stockholm 1971; Blackburn (ed.); Explosion in a Subcontinent, Penguin, 1975, s. 252ff.

15. Se Jay Tavlor, China and Southeast Asia, Preager Publishers, New York, 1976, s. 191-250 och China Quarterly nr 77, s. 332ff.

l detta sammanhang kan det vara på sin plats att låta en auktoritet i fråga om relationer mellan Kina och Burma få ordet, nämligen den förre generalsekreteraren i FN, U Thant, som var just från Burma. Vid en presskonferens om Vietnamfrågan i februari 1965 hade han följande att säga: »Som ni vet är Burmas kommunistparti fortfarande efter 17 år underjordiskt och fortfarande olagligt. Men en sak vill jag betona: Inte vid något tillfälle har de burmesiska kommunisterna som opererar inne i Burma fått någon hjälp utifrån under dessa 17 år; inte vid något tillfälle har ett enda gevär eller en enda kula levererats till de burmesiska kommunisterna i Burma under dessa 17 år. Och Burma har upprätthållit och upprätthåller alltjämt de vänskapligaste förbindelser med alla sina grannländer — med Thailand, med Laos, med Folkrepubliken Kina, med Indien och med Pakistan. Som ni vet har Burma en över 160 mil lång gräns mot Kina. Jag är säker på att det hade räckt att den burmesiska regeringen vid något tillfälle beslutat sig för att söka militärt bistånd utifrån för att förtrycka de inre resningsförsöken och revolterna för att Burma därigenom skulle få uppleva ett av dessa alternativ; antingen skulle landet ha delats i två delar eller också skulle hela landet för länge sedan ha blivit kommunistiskt. Detta bevisar ensak, nämligen att Burmas attityd och politik både vad beträffar dess egna angelägenheter och dess utrikespolitik har varit synnerligen lämpliga under de rådanden omständigheterna i Sydostasien«. (Vietnam i dokument, Bokförlaget Prisma, Stockholm 1968, s. 139). Så sant, så sant! Synd bara att inte Ne Win tillämpade U Thants visdomsord när han sökte närma sig USA, då hade Kina aldrig stött gerillarörelsen. Men å andra sidan kom ju Ne Win snart underfund med detta och saken ordnade upp sig.

Från Fjärde Internationalen 5/1981

Kampen i Mellanöstern

1. Imperialismen

Det man först och främst kommer att tänka på, när talet faller på imperialismens yttringar i Mellersta Östern, är oljan. Oljan ger fantastiska profiter. Den fasta kapitalinvestering som krävs för att utvinna en tunna råolja om dagen är i Mellersta Östern 190 dollar, mot 730 dollar i Venezuela och i 500 i Förenta staterna.(1) Kostnaderna för att producera en tunna råolja ligger i Mellersta Östern vid bara femton cent, mot i: 63 dollar i Förenta staterna.(2) Och de åtta stora oljebolag som kontrollerar världens olja bestämmer priset på världsmarknaden efter produktionskostnaderna vid Mexikanska bukten. Så Mellersta Östern är rena guldgruvan. Vinsterna på oljan därifrån uppgick, enligt de officiella siffrorna (som givetvis är tilltagna i underkant), under perioden 1948-60 till i genomsnitt 67 procent om året på det investerade kapitalet, mot 21 procent i Venezuela och 10,8 i Förenta staterna.(3)

Om vår diskussion hade gällt Mellersta österns olja före andra världskriget, skulle vi i första hand ha måst tala om en brittisk oljeimperialism. På den tiden kontrollerade Storbritannien 100 procent av den iranska oljan och 47,5 procent av oljan från Irak;

de amerikanska intressena hade bara 23,75 procent av Iraks olja (samma som de franska). Men sedan dess har läget undergått en radikal förändring. År 1959 steg USA:s andel till 50 procent av all olja från Mellersta Östern, medan Storbritanniens sjönk till 18 procent (Frankrike hade fem procent, Nederländerna tre procent och övriga, lokala arabiska regeringar medräknade, 24 procent). Numera är oljeimperialismen i realiteten lika med den amerikanska imperialismen.

Oljan kan knappast sägas ha haft någon positiv inverkan på utvecklingen i länderna här. I stället har den felinriktning av deras ekonomiska, sociala och politiska utveckling som orsakas av feodalismen och kapitalismen bara förstärkts ännu mer. Den sysselsättning oljeindustrin ger är mycket obetydlig; i Iran är bara en procent av landets arbetstagare sysselsatta inom oljeindustrin, i Irak är siffran en procent, i Saudiarabien två procent, i Kuwait 19 procent och i Aden sex procent.(4) Sammanlagt sysselsätter hela samlade oljeindustrin över hela Mellersta Östern färre människor än den egyptiska textilindustrin ensam.

De rikaste oljetillgångarna finns i de stater som har de allra mest föråldrade regimerna. Den imperialistiska gränsdragningen i Mellersta östern – och samtliga gränser de olika arabstaterna emellan har helt enkelt påtvingats dem av imperialisterna – drog upp murar och barriärer mellan de stora befolkningscentra, som också är de i särklass socialt och politiskt mest avancerade områdena, och de stora naturtillgångarna i den arabiska regionen.

2. Zionismen

Det var en serie mänskliga tragedier som förde judarna till Palestina: pogromer i tsartidens Ryssland, förföljelser i Östeuropa och nazismens vanvettiga massaker. De kom till ett Palestina som redan var befolkat av araberna. Och oavsett vilka orsaker som förde judarna dit, var det oundvikligt att det kom till en oavbrutet allt hårdare konflikt mellan de zionistiska nybyggarna och araberna.

De arabiska bönderna med sin ytterligt låga levnadsstandard, som därtill hela tiden led av öppen eller dold arbetslöshet, erbjöd sitt arbete och sina produkter för en mycket billig penning. Hur skulle en europeisk arbetare under sådana omständigheter alls kunna finna arbete? Den enda lösning man kunde komma på var att förbjuda de judiska arbetsgivarna att alls anställa någon arabisk arbetskraft. I Tel-Aviv, som när staten Israel grundades hade närmare 300 000 invånare, fanns det inte en enda – jag upprepar inte en enda – arabisk arbetare, och inte någon arab i övrigt heller. År 1944 spreds vid ett tillfälle ett rykte om att ett par arabiska arbetare skulle vara anställda i köksavdelningen på ett café i Tel-Aviv. Resultatet: en folkmassa på tusentals människor slog ut alla caféets fönster och förstörde hela inredningen. Eftersom de arabiska bönderna, fattiga som de var, var fullt villiga att sälja sina produkter långt under de priser som begärdes av de judiska jordbrukarna, hindrade zionisterna helt enkelt fellaherna att sälja sina produkter på de judiska salutorgen. Om en fellah driven av hunger tog risken att bryta mot denna bojkott, blev han misshandlad och fick sina varor förstörda. Alla medlemmar av den zionistiska fackföreningsrörelsen – Histadruth – måste betala två speciella tvångsavgifter: i) – ”För judiskt arbete” – pengar som gick till att organisera strejkvakter etc. mot anställandet av arabiska arbetare, och 2) ”För judiska varor” – där pengarna användes till en bojkott mot alla arabiska produkter.

Inte ett enda zionistiskt parti – inte ens den allra extremaste ”vänstern” i hashomer hatzair, numera mapam – vände sig mot bojkotten mot arabiska arbetare i judiska fabriker på judiska byggplatser och i judiska fruktträdgårdar. Ingen vägrade att betala de där båda avgifterna till Histadruth. I hela kibbutzrörelsen fanns det inte en enda arab (sedan staten Israel upprättats har läget på denna punkt dock undergått en radikal förändring: nu finns det en arabisk medlem i kibbutsen En-Dor!). Inte ett enda arabiskt barn fick tillträde till någon judisk skola eller barnträdgård.

Denna bojkott mot araberna ingick som en integrerande del i zionismen; den förutan skulle ingen europeisk arbetare eller bonde ha kunnat överleva ekonomiskt. I konfrontationen med den lokala arabiska befolkningen måste zionismen försöka tjäna den härskande imperialistiska makten. Den vägledande principen för den zionistiska diplomatin har alltid varit att liera sig med den världsmakt som råkat ha inflytande över Palestina. Herzl, den politiska zionismens grundare, flirtade huvudsakligen med den turkiske sultanen och tyske kejsaren. Efter första världskriget orienterade sig zionismen i riktning mot den brittiska imperialismen. Efter andra världskriget överförde den i stället sin tillgivenhet till den amerikanska imperialismen.

Det var ingen tillfällighet att haganah – zionismens viktigaste militära organisation på 1920-talet och i än mera utpräglad grad på 30-talet – samarbetade intimt med den brittiska ockupationsarmén och polisen. Så till exempel upprättade man våren 1936 en kår av hjälppoliser. Genom att använda sig av denna kår kunde en stor och betydelsefull del av haganah och också en del medlemmar av etzel (den andra zionistiska militärorganisationen) förvandlas till en lagligen tillåten väpnad styrka. Våren 1939 var denna styrka uppe i cirka 21 000 man. Givetvis släpptes inte en enda arab in i denna kår. Moshe Dayan var en av de ledande männen i hjälpkåren, som energiskt ägnade sig åt att terrorisera arabiska byar, ordna med summariska avrättningar av ”misstänkta personer” och jämna bondstugor och hela byar med marken. Något år senare enrollerades femtiotusen zionister i brittiska armén. Den nuvarande israeliska armén är en naturlig fortsättning på den gamla brittiskkontrollerade hjälppoliskåren.

Inte ens ”vänsterorganisationen” hashomer hatzair brydde sig vid denna tid om att dölja sambandet mellan den zionistiska kolonisationen och den zionistiska militarismen. En av dess talesmän, Epstein, förklarade vid en vapenrättegång den 28 juni 1944:

Ni som kommer från England måste ju kunna inse och uppskatta de svårigheter och faror som alltid åtföljer utvecklings- och kolonisationsföretag i efterblivna länder. Genom mänsklighetens hela historia har det aldrig hänt att ett kolonisationsföretag har kunnat genomföras utan att mötas av hat från infödingarnas sida. Det tar år, ibland generationer, innan dessa människor äntligen lär sig uppskatta och förstå de välsignelser ett sådant företag innebär också för deras egen framtid. Men brittiska folket ryggade inte tillbaka inför uppgiften att utveckla dessa efterblivna länder, eftersom ni var medvetna om att ni därmed fullgjorde en historisk och mänsklig uppgift. Ni offrade era bästa söner på framåtskridandets altare.

Är Israel ett kolonialland? De drag som karakteriserar ett kolonialland är följande: i) Det är ett efterblivet land, vars ekonomiska utveckling hindras och hämmas av utländska imperialister, samtidigt som det utnyttjas in på bara benen av samma imperialism. 2) Det behöver en jordbruksreform som överför marken i dess brukares ägo. 3) Det behöver frigöra sig från de konstgjorda gränser som påtvingats det av imperialismen och dess feodala förflutna, för att kunna skapa en fri och enad nationell stat.

Israels näringsliv är ingalunda efterblivet och utsuget av den västerländska imperialismen; tvärtom får det mycket starkt stöd av kapitalismen i väst. Man behöver ju bara tänka på de hundratals miljoner mark som Västtyskland har betalat i skadestånd. Det där skadeståndet är ingalunda en följd av att Bonn kände någon speciell ånger och förkrosselse över de nazistiska brotten mot judarna; när allt kommer omkring mördade ju nazisterna också tjugo miljoner ryssar. Det var Washington som bestämde att Bonn skulle betala Israel. Allt som allt fick Israel mellan 1949 och 1964 in närmare sex miljarder dollar i form av tyska skadestånd, ekonomisk hjälp från amerikanska regeringen och bidrag från judar i Förenta staterna och på andra håll.(5) Det innebär en penningsumma på cirka 3 000 dollar per invånare i staten Israel, mer än 15 000 kronor per man! Det är en rent fantastisk summa – till och med när Brittiska imperiet stod på sin höjdpunkt uppgick nettovinsten på investeringarna i imperiet aldrig till över 150 kronor per invånare och år! Till och med under ett år av ekonomisk depression och med nästan ingen invandring alls (1966) nådde kapitalimporten till Israel upp till 505 miljoner dollar, cirka l 080 kronor per invånare.(6)

Är Israel intresserat av någon bonderevolution, av några radikala jordreformer? Naturligtvis inte. Zionismen gjorde sig av med de arabiska fellaherna. En jordbruksrevolution – det vill säga återställande av jorden till de som ursprungligen odlade upp den – är det sista Israel skulle önska.

Slutligen – har Israel något intresse av att de arabiska länderna förenas till en stat? Naturligtvis inte.

Israel är ingalunda någon koloni som förtrycks av imperialismen, utan i stället en colon, ett citadell av kolonister, en startplatta för imperialismen. Det är en tragedi att sönerna till just det folk som förföljts och massakrerats på ett så bestialiskt sätt, nu själva drivits till en sådan chauvinistisk, militaristisk glöd och blivit imperialismens blinda redskap för undertryckandet av de arabiska massorna. På samma sätt som den rådande samhällsordningen bär skulden till den katastrof som drabbade judarna, måste de nu också ta skulden för att deras katastrof nu utnyttjas för reaktionära, repressiva syften. Zionismen frälser inte judendomen från dess lidanden. Tvärtom utsätter den judarna för nya faror, för faran att bli till en buffert mellan imperialismen och de arabiska massornas kamp för nationell och social frigörelse.

Israel stöder och stöds självklart av imperialismen över hela världen. Det stödde fransmännens krig i Algeriet 1954-61, levererade vapen till den portugisiska regimen i Angola, och gick så långt att det accepterade trevare från Saigonregeringen, som begärde dess hjälp med råd om hur den skulle kontrollera viet-cong. Den 20 mars 1966 meddelade Judiska telegrambyrån (ITA) detaljerna i en specialintervju som ITA-reportern Milton Friedman fått med den sydvietnamesiske ambassadören i Washington Vu Van Thai. Nyheten gavs en framskjuten plats i de israeliska tidningarna; och inte bara i Israel. Ambassadören avslöjade att det pågick förhandlingar om israelisk hjälp till hans land, särskilt beträffande förhandlingar om utsändande av några nahalinspektörer (Nahal är en kombinerad militär/civil enhet som upprättat en serie kolonier längs utsatta delar av Israels gräns). ”Ingen kan vara bättre rustad än israelerna att lära vårt folk hur man upprättar försvarskolonier för att utveckla landet, ena folket och bekämpa infiltration och aggression”, förklarade ambassadör Vu Van Thai. Israel ombads med andra ord inte bara att leverera hjälp, utan också att om ock indirekt delta i Saigons krigsansträngning. Ambassadören gick till och med så långt att han avslöjade att den amerikanske vicepresidenten Humphrey hade diskuterat saken med israeliska diplomater i Bangkok (Israel har diplomatiska förbindelser med Thailand). Detta var en tydlig och klar antydan – om nu en sådan antydan behövdes – om att detta inte var någon ”privat affär” mellan Jerusalem och Saigon.(7) Man kan inte låta bli att undra vad Moshe Dayan egentligen ägnade sig åt i Sydvietnam då han var där som tidnings-”korrespondent”. Var det för att lära sig hur man använder napalm, eller för att lära amerikanerna och marskalk Ky hur man använder palmach och nahal?

Läxan från 1956

Till zionisternas argument hör påståendet om att Israels motstånd mot den arabiska nationella rörelsen helt enkelt bara är en produkt av arabernas motstånd mot Israel. Men faktiskt är orsakssammanhanget ett annat. Se på den israeliska aggressionen -tillsammans med Storbritannien och Frankrike – mot Egypten år 1956. När Nasser nationaliserade Suezkanalen tycktes egyptierna befinna sig i en försonlig sinnesstämning. Den 6 augusti 1956 framfördes i en radioutsändning på hebreiska från Kairoradion ”varma lyckönskningar till Israel för landets behärskade hållning i Suezfrågan och för att man där vägrat att låta sig utnyttjas som ett redskap för västmakterna i den nuvarande konflikten”. Tjugo dagar senare förklarade president Nassers utrikesminister Ali Sabri helt överraskande i Geneve att ”så länge det inte blir något hett krig, kommer Egypten att tillåta israeliska fartyg att använda Suezkanalen, så länge de inte fraktar något krigsmaterial.”(8)

Men Israel, imperialismens ”gendarm”, gjorde sin plikt mot sin husbonde och gick till angrepp mot Egypten.

Kan colons vara revolutionära?

Den judiska befolkningen i Israel är delad i klasser och landet sönderslits av en klasskamp. Men detta betyder inte i och för sig att något mera betydande antal israeliska arbetare skulle vara redo, eller kunna bli redo, att förena sina krafter med de arabiska kämparna mot imperialismen. De vita arbetarna i Sydafrika har strejkat många gånger. Man behöver bara påminna om de vita gruvarbetarnas strejk 1922, som kuvades först sedan Smuts satt in flygvapnet och låtit det bombardera de strejkande. Men de vita arbetarna förenade sig ändå aldrig med de svarta i kampen mot det förtryck de led under! Ju fattigare de vita arbetarna är, dess större är deras hat mot de svarta arbetarna: det är de icke utbildade järnvägsarbetarna som är Vorsters mest fanatiska anhängare och före honom stödde Verwoerd och före honom Malan.

I Algeriet visade den miljon europeiska kolonister som fanns där ungefär samma hållning. Majoriteten av dem var arbetare och hantverkare. Innan FNL gjorde uppror 1954 stödde många av dem det kommunistiska partiet. ”Algers förstäder Bal el Oued och Belcourt var omedelbart efter andra världskriget klart ‘röda’; det stora spanska befolkningsinslaget i Alger och Oran hade tveklöst sympatiserat med de spanska republikanerna och bildade kärntruppen bland kommunistpartiets europeiska medlemmar.”(9) Men allt detta förändrades helt när araberna inledde sitt nationella uppror: ”.. . ju längre ner man kom på samhällsstegen bland européerna i Algeriet, dess större var rädslan för de muslimska massorna, som stod redo att överta de arbeten som inte krävde någon utbildning och beröva också de fattigaste européerna deras levebröd.”(10)

Medan judarna var strykpojkar i Europa är det araberna som är strykpojkar i Mellersta Östern, och israelerna är de privilegierade och förtryckarna, imperialismens allierade.

Flyktingproblemet

När staten Israel upprättades år 1948 flydde eller fördrevs cirka 900 000 araber från de orter där de själva och deras fäder och förfäder hade levat och verkat i över tusen år. Zionisterna påstår att de flydde bara för att araberna följde sina ledare som uppmanade dem att fly. Då förbiser man helt massakerna i Deryasin (i denna by massakrerades samtliga bybor, män, kvinnor och barn – utan undantag – av en extremistisk zionistisk militärorganisation) och det som hände i städerna Ramle och Lydda, där Moshe Dayan tvingade städernas alla invånare att lämna sina hem under vapenhot (och de där vapnen avfyrades också). Och framför allt – hur skall man alls kunna förklara varför den överväldigande majoriteten av araberna här flydde om de inte var rädda för zionisterna? Om, för att ta ett exempel, kardinal Heenan uppmanade alla katoliker att fly från Storbritannien, tror någon då på allvar att katolikerna skulle reagera på en sådan uppmaning? Vilken förkastelsedom uttalar man inte över zionismen, när man påstår att de arabiska massorna flydde sin kos bara därför att de lyssnade till sina ledares uppmaningar!

Kommer Israel att lösa de arabiska flyktingarnas problem? Sedan staten Israel upprättades har antalet judar i landet ökat med 1,5 miljoner. Antalet arabiska flyktingar och deras barn uppgår till i 1/3 miljon. Kommer verkligen det kapitalistiska Israel att uppoffra stora ekonomiska tillgångar – först och främst den jord som tidigare tillhörde araberna och nu koloniseras av zionisterna – för att ta hand om de arabiska flyktingarna? Den zionistiska kolonisationen 1949-64 kostade sex miljarder dollar i tyska skadestånd, amerikansk-judiska insamlingar etc. Enbart arbetet med att hålla det israeliska näringslivet i gång kostar för närvarande cirka 600 miljoner dollar årligen i bidrag utifrån. Att låta de arabiska flyktingarna återvända skulle därför – även om man räknar med att den judiska befolkningen i Israel stannar på sin nuvarande nivå – tarva något i stil med i 200 000 dollar årligen. Finns det någon enda människa som verkligen tror på att den judiska storfinansen i Förenta staterna och Storbritannien skulle vara beredd att satsa alla sina tillgångar för att hjälpa araberna(11) För att skapa en subversiv ”femte kolonn” för den arabiska nationaliströrelsen? Man förstår mycket väl mapais arab-expert Michael Assaf när han skriver: ”Min uppfattning är att med en tjugoprocentig arabisk minoritet… och med vårt land så litet och omgivet av hat, skulle staten Israel inte kunna fortsätta att existera.”(12)

Hur framgångsrik den zionistiska propagandan i väst har varit, framgår bäst av hur frågan om de arabiska flyktingarna har dämpats ner och skjutits i bakgrunden: det var knappast någon som alls märkte att antalet judar som immigrerat till Israel bara var obetydligt större än antalet araber som drivits ut därifrån.

3. Den arabiska nationella rörelsen

Arabstaternas härskare kan, grovt räknat, delas upp i två olika grupper. Den första utgörs av de feodala kungarna och schejkerna – kung Feisal av Saudiarabien, kung Hussein av Jordanien, schejken av Kuwait och de andra härskarna i schejkdömena vid Persiska viken. De är tillsammans med Iran pålitliga allierade till imperialismen. De stater som har socialt och politiskt relativt mer progressiva regimer är Egypten, Syrien, Algeriet och Irak. Naturligtvis finns det inte något slags kinesisk mur som skiljer regimerna i dessa båda statsgrupper åt, men det finns en signifikativ skillnad mellan dem. Den första gruppen kan (liksom Israel) få vapen från Förenta staterna och Storbritannien; den andra får inga vapen därifrån. Det är ingen tillfällighet att arbetarna i Aden – troligen den mest avancerade delen av den arabiska arbetarklassen – inte har några bilder av kung Feisal eller imamen av Jemen på väggen, utan i stället porträtt av Nasser. (Det skulle vara rena klyschan att säga att det naturligtvis skulle ha varit mycket bättre om de i stället hade haft porträtt av Marx, Lenin och Trotskij.)

Och hur inkonsekvent och tveksamt Nasser än må röra på sig, så har han dock genomfört en del åtgärder riktade mot imperialismen och feodalismen. År 1956 nationaliserade han Suezkanalen. I februari 1960 nationaliserades Bank Misr och Egyptiska riksbanken. I juni 1960 nationaliserades tidningarna och busstrafiken i Kairo övertogs av staden. Men det verkligt stora steget togs i juni och juli 1961. Då nationaliserades samtliga banker och försäkringsbolag, och cirka trehundra industri- och handelsföretag övertogs helt eller delvis av staten. Under tiden oktober 1961 -februari 1962 fick sexhundra av Egyptens rikaste familjer, varav en stor procent kopter och judar, sin egendom kvarstadsbelagd av staten. I augusti 1963 följde en ny serie nationaliseringar av en del företag som redan var delvis nationaliserade, några delvis privatägda kvarstadsbelagda bolag och diverse privata bolag. Cirka trehundra koncerner berördes, däribland det holländsk-brittiska Lever Brothers, fjorton delvis nationaliserade rederier och tjugonio transportföretag. I april 1964 kom ett lakoniskt regeringsmeddelande om att Shell-BP:s intressen i Förenade arabrepubliken hade nationaliserats.(13)

Beträffande jordreformen: år 1958 kungjordes en maximigräns för familjeegendomar på 300 feddan (1 feddan = 0,4 har), och i juli 1961 sänktes denna gräns till 100 feddan. Följden blev att medan bönder med mindre än fem feddan år 1943 ägde 33,2 procent av all odlad jord, hade deras andel 1964 stigit till 54,7 procent. Men även om jordreformen eliminerade de verkligt stora godsägarna var den absolut inte radikal nog. Fortfarande hade man två miljoner familjer som ägde mindre än en feddan vardera, medan många godsägare fortfarande hade kvar hundra feddan eller mer (det fanns storgodsägare som hittade kryphål också i denna lag). Och antalet jordlösa bönder har inte minskat utan tvärtom ökat sedan 1952.

Nasserregimen genomförde också andra reformer. Av utrymmesskäl skall jag här bara ta upp en av dem. Ar 1951-52 balanserade budgeten för den allmänna hälso- och sjukvården i Egypten på 10,1 miljoner egyptiska pund. Budgetåret 1963-64 var den uppe i 31,2 miljoner egyptiska pund, och 1964-65 låg den på 44,3 miljoner. År 1951 hade landet 5200 läkare, en på fyratusen invånare. År 1964 hade man trettontusen, en på tvåtusen invånare. Är 1962 fanns det över 57 000 bäddar i sjukhus, sjukstugor etc. i landet, vilket innebar en på 482 invånare, jämfört med en på sex hundra år I952.(14) Undervisningsministeriets budget har stigit från 1600000 egyptiska pund år 1920 till 40,2 miljoner egyptiska pund år 1951 och 96,5 miljoner år 1964.(15)

Den syriska Ba’athregimen har drivit en radikalare jordreformspolitik än Nasser. Men varken Nassers regim eller Ba’athregimen kan någonsin bli revolutionär, kan någonsin växa ifrån sin egen medelklassbas av arméofficerare, statstjänstemän och lärare, söner till köpmän och framgångsrika hantverkare, välbärgade bönder och smågodsägare. Detta skikt av det arabiska samhället står mellan feodalherrarna och högborgerligheten å ena sidan och arbetarna och bönderna å den andra. Faktiskt står denna lägre medelklass precis lika långt från de sistnämnda som från de förstnämnda. Ar 1958 beräknades fördelningen på olika klasser av den egyptiska statsbefolkningen såsom följer:(16)

Procent av befolkningen Genomsnittlig årsinkomst per capita (eg. pund)
Bourgeoisie och aristokrati 3 845,8
Medelklassens lägre skikt
a. Tjänstemän i mellanställningar, akademiska yrken 8 133,5
b. Hantverkare (med egna anställda) 9 122,7
c. Lägre tjänstemän 14 105,6
Proletariatet
a. Industri- och transportarbetare l 0 60,8
b. Anställda i hantverket 5 40,0
Trasproletariat
a. Oskolad arbetskraft med fast anställning 2 26,8
b. Tjänstefolk 12 21,4
c. Permanent arbetslösa 37

Klyftan mellan medelklassen – nasserismens bas i samhället -och arbetarna och bönderna är lika bred som den mellan medelklassen och högborgerligheten och storgodsägarna. Det är denna tvetydiga ställning som ger ”den arabiska socialismen” dess speciella karaktär.
Nasser och Ba’athpartiet accepterar kritik mot feodalismen, imperialismen och monopolkapitalismen. De förkastar den borgerliga parlamentariska demokratin som lögn och bedrägeri. De godtar behovet av radikala förändringar, om man skall kunna bryta storgodsägarnas och storkapitalets makt. De pläderar för att nyckelpositionerna i näringslivet skall överföras i statlig ägo och satsar helhjärtat på planekonomi. Men de skiljer sig från den äkta socialismen i två viktiga avseenden: Nasser och Ba’ath förkastar arbetarklassen som medverkande part och förkastar internationalismen.

Eftersom Nasser i praktiken förkastar arbetarklassens medverkan, har hans nationaliseringar och planhushållning inte mycket med socialism att göra.

Medelklassens inställning till den statliga företagsamheten och planeringen är synnerligen ambivalent. Eftersom den själv ingår som en del i den statliga byråkratin är den intresserad av ett snabbt framåtskridande på denna front. Men i sin egenskap av söner, bröder och kusiner till småkapitalister, är medelklassens män endast alltför villiga att låta den privata sektorn sko sig på den statliga sektorns bekostnad. Resultatet har blivit att det egyptiska näringslivet drabbats både av den byråkratiska tröghet som utmärker statskapitalismen och privatkapitalismens spekulationsinriktade sätt att arbeta. För att ge bara ett exempel på den statliga misshushållningen: ett företag som enligt de uppgjorda planerna skulle kräva investeringar på två miljoner egyptiska pund visade sig, när uppbyggnaden var klar, ha kostat 32 miljoner egyptiska pund.(17)

Nasserismens bas i samhället har hindrat Nasser att göra sig av med den gamla byråkratin från Farouks tid. Ovanpå denna byråkrati har en ny, svällande sådan gjort sig bred. Officerarna har vidgat sin maktställning till att omfatta allt fler och fler områden Inom landets ekonomiska, sociala och politiska liv. Under åren 1952-64 har cirka femtonhundra officerare placerats på olika ledande poster utanför krigsmakten.(18)

Eftersom nasserismen sålunda saknar ordentliga rötter hos folket är den mycket bräcklig, mycket känslig för fraktionsbildningar (vilket åstadkom Förenade arabrepublikens sönderfall – med Syriens utträde ur republiken – 1961, de bittra konflikterna med Kassims Irak osv.). Nasserismens sociala fäste har lett till att den vacklat mellan republikanism och oanständig flirt med ”vår arabiske broder” kung Hussein av Jordanien eller kung Feisal av Saudiarabien. Nasserismen vacklar också mellan angrepp på ”Muhammedanska brödraskapet”, så hårda att man rentav avrättat några av brödraskapets ledare, och muslimsk trosglöd.

Till de viktigaste lärdomar man kan dra av Ben Bellas fall i Algeriet och Kassems i Irak (och samma sak gäller också för Nkrumah i Ghana och Sukarno i Indonesien) hör att sådana bonapartistiska regimer i efterblivna länder, som försöker gå balansgång mellan arbetarklassen och bönderna å ena sidan och imperialismen å den andra, och mellan de olika stormakterna (den ”positiva neutralismens” politik) alltid är ytterst instabila. För en verkligt framgångsrik revolutionär kamp mot imperialismen är nasserismen redan vägd och befunnen för lätt: den står alltför långt bort från massorna och dess möjligheter att ta saken i egna händer. För att den kampen skall kunna genomföras kravs att den nationella revolutionen är nära sammanflätad med en social revolution, där arbetarna övertar oljefälten, fabrikerna, järnvägarna etc. och bönderna genomför en genomgripande jordreform.

4. De ”kommunistiska” partierna

De så kallade kommunistiska partierna har spelat en synnerligen ynklig roll i Mellersta Östern. De arabiska kommunistpartierna har gjort fullständig bankrutt. I stället för att hålla sig oberoende av Nassers, Ba’athpartiets och Kassems regimer, kapitulerade de fullständigt för dem. Helt enligt Moskvas riktlinjer accepterade de kommunistiska partierna här idén om en fredlig övergång till socialismen i den tredje världen och förkastade den marxistisk-leninistiska analysen med dess klara anvisningar om behovet av att krossa det borgerliga statsmaskineriet. De kommunistiska partierna följde i stället den ”nationella enighets”-linjen, den linje som innebar att man särskilde den nationella kampen mot imperialismen från kampen för social frigörelse.

Den klart främste kommunistiske ledaren i Mellersta Östern har i decennier varit det syriska partiets generalsekreterare Khaled Bakdash. Denne förklarade redan 1944 i ett mycket viktigt principuttalande om de arabiska kommunisternas allmänna politik; ”Uppenbart är att den nationella befrielsens problem är ett problem för nationen i dess helhet, och därför går det också att utan minsta debatt få hela nationen att samla sig kring detta stora slagord, för att förverkliga en fullständig nationell enighet. Den nationella befrielsen ligger i de inhemska jordägarnas intresse;

den ligger i både små- och storköpmännens intresse.”(19) Han förklarade också: ”…vi uppskattar och hyllar den fosterlandsälskande kapitalisten som troget arbetar för fosterlandets befrielse precis lika mycket som vi uppskattar och hyllar den fosterländske arbetaren som troget arbetar för fosterlandets befrielse.”(20) Och utan minsta skamkänsla förklarade han också: ”Läser man vårt ‘Nationalprogram’, det program som antogs vid kongressen med de syriska och libanesiska kommunistpartierna (31/12-43-i/i -44), finner man att det inte nämner något om socialism. Det rymmer inte ett enda uttryck, inte ett enda krav som är socialistiskt färgat. . .. Det är uppenbart att man inte kan ställa ett land som suckar under imperialismens ok och är svårt efterblivet både ekonomiskt, agrikulturellt och industriellt, inför frågan om att bygga upp ett socialistiskt samhälle. Vad det först och främst gäller är att befria fosterlandet från de medeltida relikter som fortfarande lever kvar i dess ekonomiska och kulturella liv.”(21)

Helt i enlighet med denna handlingslinje har kommunistiska partiet i Syrien och Libanon för länge sedan gjort sig av med den röda fanan som partiets flagga ochInternationalen som dess högtidssång. Det syriska partiets fana är nu den syriska nationalflaggan, dess sång är den syriska nationalsången; och det libanesiska partiet har valt Libanons nationalflagga och nationalsång. Och för att göra sig värdiga rätten att få sitta vid samma bord som de fosterländska kapitalisterna och godsägarna har kommunisterna här bytt tilltalsord från ”kamrat” till ”herr”. Och Bakdash gör förvisso sitt bästa för att lugna de där herrarna:

Vi försäkrar härmed godsägarna att vi varken nu eller senare i parlamentet kräver eller kommer att kräva konfiskering av deras gods och jordegendomar, utan att vi tvärtom ämnar hjälpa och stödja dem genom att kräva genomförandet av bevattningsföretag i stor skala och lättnader i importen av gödningsmedel och moderna lantbruksmaskiner. . . . Allt vi begär i utbyte mot detta är att man visar medlidande mot fellahen, att man räddar honom ur hans fattigdom och analfabetism och att kunskaper och sjukvård sprids över byarna. . . . Detta är våra ekonomiska eller, om man nu kan uttrycka det så, våra sociala krav. De är demokratiska och mycket blygsamma. .. . Det enda vi begär… är införandet av vissa demokratiska reformer som alla talar om och vars nödvändighet alla parter är ense om. Vi varken kräver eller kommer att kräva, och har inte heller infört i vårt program, att man skall konfiskera inhemskt kapital eller inhemska fabriker. Vi lovar det inhemska kapitalet och den inhemske fabriksägaren att vi inte kommer att se med avund eller hat på hans fabrik, utan att vi tvärtom önskar och hoppas att den måtte blomstra och gå framåt. Allt vi begär är att man lindrar arbetarens lott och genomför en demokratisk arbetslagstiftning som kan reglera förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare på en grundval av rättvisa och nationell solidaritet.(22)

Vad arbetarnas klasskamp angår är vi alltså mycket hovsamma, mycket försonliga, redo att av hela vårt hjärta försvara kapitalet, den arabiska bourgeoisien! Då kan väl ni också vara hovsamma och försonliga! Det är den argumenteringen som upprepas gång på gång i den stalinistiska propagandan.

Det är den partilinjen som har fått det syriska kommunistpartiet att krypa för Ba’athpartiet i Syrien. Den drev de irakiska kommunistledarna att ge general Kassem sitt oreserverade stöd ända tills han år 1959 undertryckte partiet, varefter hans efterträdare, general Aret, så småningom massakrerade många av partiets medlemmar och fängslade och torterade en mängd andra. Samma opportunistiska politik drev in de egyptiska kommunisterna i en tid av splittring och vacklan, som slutade med att det viktigaste av de kommunistiska splitterpartierna upplöste sig självt och gick in i Nassers ”socialistiska union”.

5. Sexdagarskriget

Kriget mellan Israel och dess arabiska grannar kom efter en mycket signifikativ serie händelser. Kampen mot imperialismen i Aden hade skärpts allt mera. Denna kamp, och den revolutionära kampen mot imamen av Jemen, framstod som ett hot mot kung Feisal i grannstaten Saudiarabien, ett av världens rikaste oljeländer och liksom oljefurstendömena vid Persiska viken behärskat av Förenta staterna. Som ytterligare olja på elden kom så en tvist mellan Syrien och Iraq Petroleum Company. Sedan Syrien först nationaliserat samtliga oljefält inom landets gränser (december 1964), drabbades IPC mot slutet av år 1966 av ännu ett hårt slag. Damaskus begärde (och fick) 5 shilling och 10 pence per ton i stället för de tidigare 4/- per ton för de trettio miljoner ton olja som årligen rann fram genom landets oljeledningar. Därtill krävde Syrien en höjning av lastningsskatten från i/i till två shilling per ton. IPC ville emellertid bara gå med på 1/7. Det verkade som om man snart skulle nå en överenskommelse. Syrien förfäktade emellertid också att utbetalningarna enligt den tidigare överenskommelsen av 1955 hade beräknats fel och att landet därigenom hade gått miste om 110 miljoner syriska pund. Under förhandlingarna reducerade de syriska myndigheterna sina krav till 40 miljoner syriska pund för åren 1956-65. IPC gick emellertid av allt att döma med på att ändra beräkningsgrunderna i framtiden, men vägrade benhårt att alls diskutera en utbetalning av de förfallna beloppen. Följden blev att syriska regeringen stoppade oljetransporterna genom landet. Sedan dess har man visserligen nått fram till en kompromiss mellan syriska regeringen och IPC, men hotet mot oljebolagen kvarstår fortfarande.

Förenta staterna och Storbritannien svarade med att vräka in fantastiska mängder av vapen i Saudiarabien. Man bildade en islamsk liga bestående av Iran, Saudiarabien, Kuwait och Jordanien, och den 15 maj förklarade Israels premiärminister att om inte raiderna mot Israel upphörde skulle den israeliska armen marschera mot Damaskus.

Sedan följde det ena steget obevekligt på det andra i denna fruktansvärda tragedi. Den egyptiska armén koncentrerades till Sinai, och man utropade ett jihad (heligt krig) för alla arabstater – både republikerna och monarkierna. Resten är historia. En sak står emellertid klar: Israel hotades aldrig (vad den arabiska, zionistiska och imperialistiska propagandan än må påstå) av fullständig förintelse. Förenta staterna och Storbritannien skulle med absolut säkerhet ha ingripit om den egyptiska armén trängt bara några kilometer in på israeliskt territorium. Det är inte utan att man blir påmind om skräckhistorierna om hur Mau-Mau skulle mörda alla vita i Kenya. När sedan den verkliga balansräkningen gjordes upp, stod man inför några dussin dödade vita mot tusen sinom tusen massakrerade afrikaner. Den brittiska kapitalistpressen påstod den gången att Mau-Mau hotade med ”folkmord”; de vita kolonisterna och militären däremot sökte bara bevara freden och skydda ”status quo”.

Vem var det som tjänade på Israels seger? Först och främst den västerländska imperialismen. När kriget bröt ut skrev Christian Pineau, som varit fransk utrikesminister under Suezkriget 1956, i en artikel med rubriken ”Från Suez till Akaba”: ”. .. det som nu händer kan i stor utsträckning ses som ett rättfärdigande av de brittiska och franska försöken för elva år sedan att sätta stopp för Nassers maktutövning.”(23) En ledare i Daily Telegraph vid samma tid, som bar rubriken ”Kriget i Mellersta Östern”, satte verkligen ordentliga prickar över i-na: ”Storbritannien har förvisso åtskilliga gäss oplockade med Nasser: Tiransundet, Jemen, hans subversiva kampanjer mot de arabiska regeringar som är vänskapligt inställda till västmakterna och i sådana regioner där Storbritannien har intressen och ansvar. … En egyptisk seger.. . skulle innebära ett absolut oantagligt nederlag för väst i Mellersta Östern och skulle betyda slutet för alla de arabiska regeringar som är vänligt inställda till väst.”

Den 9 juni klargjorde Daily Telegraph i en ledare som bar rubriken ”Israels triumf” tydligt och klart hur och varför väst tjänade på arabernas nederlag: ”Som en följd av Israels häpnadsväckande seger, har hela maktbalansen i Mellersta Östern på ett avgörande sätt förändrats. … På det hela taget har väst all orsak att vara Israel ytterst tacksamt. . .. President Nasser har länge framstått som en fara både för väst och för världsfreden. Det gör han kanske inte så länge till.”

Den 10 juni uttryckte The Economist samma slutsats i följande ordalag: ”Det är inte bara Israels egna kastanjer de har krafsat ur elden, utan också Förenta staternas och Storbritanniens.”

Den ii juni höjde sig Peregrine Worsthorne till verkligt poetiska höjder i en politisk och historisk generalisering i en artikel i Sunday Telegraph som bar titeln ”De civiliserades triumf”:

”Under veckan visade sig ett litet västerländskt samhälle, omgivet av en rent numerärt oerhört överlägsen grupp underutvecklade folk, i stånd att påtvinga dagens araber sin vilja nästan lika lätt och utan ansträngning som de första vita kolonisterna påtvingade de afro-asiatiska infödingarna sin vilja under imperialismens glansdagar.”

Sam White rapporterade från Paris i en artikel i Evening Standard för den 9 juni: ”Den traditionellt antisemitiska franska yttersta högern blev i en handvändning passionerat zionistisk. Veteraner från ‘Låt Algeriet förbli franskt’-kampanjerna paraderade på boulevarderna och mässade ‘Israel skall segra’ lika rytmiskt som de en gång skanderade ‘Algerie Française‘.”

Och City reagerade helt i samklang härmed: detta hade stärkt pundet för lång tid framåt. Som The Economist för den 10 juni så fint uttryckte det: ”Den israeliska framryckningens strålande snabbhet räddade pundet.”

6. Vägen framåt

De enda som har rätt att strängt kritisera de koloniala folkens ledare, politik och taktik är de som verkligen helhjärtat stöder dem i deras frihetskamp mot imperialismen. Men dessa kritiker har helt rätt när de strängt kritiserar den arabiska nationalistiska rörelsen i den form den har fått under Nassers ledning.

Varje befrielsekamp mot imperialismen har sin verkliga styrka i de massor av arbetare och bönder den mobiliserar, å ena sidan genom deras självverksamhet och å den andra genom deras förmåga att korrekt välja ut den svagaste länken i den imperialistiska kedjan. Följaktligen har FNL i Vietnam fullständigt rätt när den förlitar sig på massguerillan och de reguljära förbanden och i första hand stör och irriterar den amerikanska armén och dess medlöpare – marskalk Kys armé ute på landsbygden – i avvaktan på en regelrätt strid kring städerna, framför allt Saigon.

Den arabiska frigörelsekampen mot imperialismen har sin potentiella styrka i den stora massan av arbetare och bönder. Målen för dess attacker borde vara oljefälten, oljeledningarna och raffinaderierna. Bönderna borde själva genomföra revolutionära jordreformer och på så sätt skapa grundvalarna för ett guerillakrig. Nassers militära konfrontation med Israel är raka motsatsen till FNL:s politik och taktik. Det moderna och privilegierade Israel är en ännu starkare bastion för imperialismen än Saigon. Därtill kan en antiisraelisk kampanj endast alltför lätt degenerera till ett jihad, där de allra reaktionäraste regimerna kan rädda sig genom att kanalisera in kampen i rasfåror.

Varken Nasser i Egypten eller Ba’athpartiet i Syrien, som båda bygger sin maktställning på den lägre medelklassen, har någon som helst möjlighet att följa samma politik som FNL i Vietnam, för att inte tala om de kampmetoder de ryska bolsjevikerna använde. Följaktligen kan inga nasseriter någonsin leda några guerillastrider eller några arbetarangrepp mot oljefälten; följaktligen måste de sistnämnda förlita sig på stridsvagnar och flygfält, där FNL förlitar sig på kanoner och granatkastare. Politiker som Kosygin, dessa ledare för ytterst byråkratiserade samhällen, står knappast som den bästa sortens vänner och hjälpare för en massbefrielserörelse i ett kolonialt land. De stridsvagnar, flygplan, robotar och tekniker de levererade till Nasser blev ingen som helst hjälp för den arabiska nationaliströrelsen, utan tvärtom ett hinder, som hjälpte den nasseritiska militärkasten att leda in rörelsen på alldeles fel väg.

De arabiska arbetare och bönder som varit förtryckta så länge, behöver en politik som är revolutionär på både det sociala och det nationella planet. Nationell frigörelse och social frigörelse kan inte skiljas från varandra. Den teori om att de ju skulle kunna skiljas åt i olika stadier, som förs till torgs av Nasser, Khaled Bakdash och andra av samma skrot och korn, är alltigenom reaktionär och utopisk. Först när arbetarna ockuperar nyckelindustrierna och bönderna själva övertar jorden, kan man börja genomföra en verkligt segerrik strid mot imperialismen och dess medlöpare, hur långvarig och blodig och växlingsrik en sådan strid än må komma att bli.

Den enda möjliga lösningen på Mellersta Österns problem och behov representeras av en arbetar- och bonderevolution för att upprätta en socialistisk republik, med fullständiga medborgerliga rättigheter för judar, kurder och alla andra nationella minoriteter.

Tony Cliff

Noter:
1 C. Issawi och M. Yeganeh, The Economics of Middle Eastern Oil (1962), s. 53.
2 Ibid., s. 54.
3 Ibid., s. 112.
4 Ibid; s. 152.
5 S. Zarhi, ”Peace and the Israeli Economy”, New Outlook (Tel-Aviv februari 1967). 6 Ibid:
7 New Outlook (Tel-Aviv, maj 1966), s. 15-16. 16 AU
8 Le Monde (28 augusti 1956).
9 E. Behr, The Algerian Problem (1961), s. 227.
10 Ibid., s. 214.
11 Den 8 juni 1967 gick en välgörenhetsmiddag av stapeln på Claridge’s i London. Lord Rothschild var värd och antalet gäster trettio stycken, och man samlade in sju miljoner pund till Israel, varav en halv miljon till två kibbutzim. (Daily Telegraph den 8 juni 1967) Föreställ er en sådan insamling för att låta de arabiska flyktingarna återvända till Israel!
12 ”Solving the Arab Refugee Problem”, New Outlook (Tel-Aviv, juli/augusti 1962), s. 21.
13 P. Mansfield, Nasser’s Egypt, s. 137-40.
14 Ibid., s. 111.
15 Ibid., s. 120.
16 Källor: Tiers Monde (juli-september 1960); A. Abdel Malek, Egypte – société militaire (Paris (962); C. Issawi, Egypt in Revolution (1963).
17 Rus el Yussuf (6 juli 1964).
18 A- Abdel Malek, ”Nasserism and Socialism”, The Socialist Registrar (1964), s. 45,
19 The Communist Party in the Struggle for Independence and National Sovereignty (Beirut 1944), s. 74 (på arabiska).
20 Ibid., s. 75.
21 Ibid. s. 73.
22 Ibid., s. 23.
23 Daily Telegraph (6 juni 1967).

Ur antologin De nya revolutionärerna, utgiven 1969 på svenska av Aldus Aktuellt. Redaktör för antologin var Tariq Ali.

Våldets världsmakt – vart går USA efter Irak

Intervju med Noam Chomsky gjord av David Barsamian. Publicerad i Tidskriften Röda Rummet nr 2/03

Våldets världsmakt – vart går USA efter Irak

Hur kommer Mellanöstern som region att påverkas av USA:s invasion och ockupation av
Irak?

– Jag tror inte att enbart regionen utan hela världen rent allmänt – och helt riktigt – såg Irakkriget som ett lätt prövotest, vars syfte var att legitimera en ny norm för användandet av militär styrka som redskap för konfliktlösning. I september 2002 tillkännagav Bushadministrationen sin nationella säkerhetsstrategi, en ovanligt extrem doktrin med fokus på just den militära styrkemakten i vår värld. Det är inte svårt att se att denna doktrins födelse sammanföll med att man började slå på krigstrummorna gentemot Irak. Det sammanföll också med starten för kongressvalskampanjen. Allt det här hänger ihop.

Den nya doktrinen handlade inte om föregripande krig (preemptive war), vilket man kan hävda ryms inom en vid tolkning av FN-stadgan, utan om ett fenomen som inte har tillstymmelse till grund i internationell rätt – förebyggande krig (preventive war). Doktrinen understryker att USA med sin militära makt har rätt att slå tillbaka alla former av utmaningar, som det uppfattar som ett hot mot dess dominans, redan innan det materialiserats som hot. Det är det som är skillnaden mellan förebyggande och föregripande. En mäktig stat har kapaciteten att utifrån en doktrin knäsätta en ny norm. Om Indien invaderar Pakistan, för att sätta stopp för monstruösa grymheter, blir det inte normbildande, till skillnad mot när USA på tvivelaktiga grunder bombar Serbien. Det är det som är makt.

Det lättaste sättet att skapa en ny norm är att välja ut en fullständigt värnlös motståndare som måltavla, en motståndare som kommer att bli totalt övermannad av den starkaste militära kraft som den mänskliga historien skådat. Men för att det hela ska bli trovärdigt, åtminstone inför den egna befolkningen, är du tvungen att skrämma den. Så den värnlösa måltavlan framställs som ett formidabelt hot mot vår överlevnad, ansvarig för 11:e september och redo att attackera oss gång på gång. Det var faktiskt också så man gick till väga. Med början i september 2002 lades det ner en väldig energi på att övertyga amerikanerna om att Saddam Hussein inte bara var ett monster utan ett reellt hot mot deras existens, något som också – till skillnad mot i övriga världen – verkligen lyckades.

Idag tror ungefär hälften av amerikanerna att det var han som låg bakom 11:e september. Alla pusselbitar faller på plats. Du har den uttalade doktrinen. Du har utifrån ett lätt prövofall fastslagit en norm. Befolkningen tror på fantasipropagandan, injagas i fruktan och är villig att ställa sig bakom den militära aktionen som en akt av självförsvar. Det lätta fallet får tjäna som en form av utgångspunkt och prejudikat, med syftet att när den lättare manövern väl är överstånden gå vidare med större och mer komplicerade operationer. Det är bakgrunden till att så stora delar av världen vände sig så starkt mot kriget. Det handlar inte bara om attacken mot Irak. Många människor uppfattar det helt korrekt som ett steg på vägen mot fler och större krig. Det är därför som kanske lejonparten av jordens befolkning idag ser USA som det farligaste hotet mot freden.

George Bush har inför världsopinionen inom loppet av ett år lyckats med konststycket att omvandla bilden av USA till ett land som injagar fruktan, ogillande och till och med hat.

På World Social Forum i Porto Alegre i slutet av januari beskrev du Bush och människorna runt omkring honom som en grupp ”radikala nationalister” som hänger sig åt ”imperievåld”. Skiljer sig i så måtto det nuvarande styret i Washington på ett avgörande sätt från tidigare amerikanska administrationer?

– Det är viktigt att se det hela i ett historiskt perspektiv. Så låt oss gå till den motsatta ändan av det politiska spektrumet, Kennedyliberalerna. Dean Acheson, en respekterad äldre statsman och rådgivare till Kennedyadministrationen, skickade 1963 en skrivelse till institutionen Amerikanska samhället för internationell rätt, där han påpekade att det inte fanns några lagliga hinder för USA när det gällde dess rätt att försvara sin position, status och auktoritet.

Vad var bakgrunden till att Achesæon uttryckte sig i dessa ordalag? Vad handlade det
om? Jo, han talade om USA:s krig mot terrorismen och dess ekonomiska krigföring gentemot Kuba. Val av tidpunkt för detta utspel är slående. Det var kort efter den ”robotkris” som drev vår värld till randen av ett kärnvapenkrig ( Den amerikanska underrättelsetjänsten upptäckte 1962 att ryssarna var i färd med att på Kuba montera upp robotar som kunde bära kärnvapen, översättarens anmärkning). Att ryssarna skickade dessa robotar var i hög grad en konsekvens av den kampanj som Kennedyadministrationen förde – mot internationell terrorism och för ett regimskifte på Kuba.

Acheson underströk att USA hade rätten till förebyggande krig, och då inte bara om dess existens var hotat utan även om dess status och position utmanades. Han gick faktiskt till och med längre i sin extremism än Bushadministrationen. Dock måste vi beakta att det här var en proklamation från en enskild hög tjänsteman, och inte ett officiellt regeringsdokument. Det är troligen inte heller varken den första eller sista deklarationen av det slaget. Doktrinen från september 2002 är emellertid, förutom att den är speciell med sitt fräcka och pretentiösa tonfall, dessutom ett officiellt dokument.

På fredsmanifestationerna skallade ropen ”inget blod för olja”. Oljan brukar också ofta ses som den primära drivkraften bakom USA:s attack och ockupation av Irak. Hur avgörande är den för den amerikanska strategin?

– Den är otvivelaktigt avgörande. Jag tror inte att någon som är vid sina sinnes fulla bruk hyser tvivel om det. Området kring Persiska viken är, och har varit det ända sedan andra världskriget, den viktigaste energiproducerande regionen i världen. Den väntas också så förbli för åtminstone en generation framåt. Det är en enorm källa till strategisk makt och materiell rikedom. Irak är otvetydigt beläget i dess själva fokus.

Det har världens näst största oljereserver (endast Saudiarabien har större tillgångar, ö.a). Dess olja ligger nära jordytan och utvinningskostnaderna är låga. Den som kontrollerar Irak har bemäktigat sig en stark ställning för att diktera prisnivåerna och produktionsvolymerna, undergräva OPEC:s position och påverka hela världsekonomin. Det är inte nödvändigtvis kopplat till ett direkt ägande av oljekällorna, USA strävar verkligen inte efter det, men det handlar om kontroll. Om Irak hade varit beläget någonstans i Centralafrika hade det inte blivit utsatt för detta prövotest. Så oljan finns – liksom i exempelvis Centralasien – hela tiden där i bakgrunden, som en konstant strategisk variabel.

UD beskrev 1945 i ett dokument Mellanösterns olja som ”en kolossal källa till strategisk makt ” och ”en av världshistoriens största rikedomar”. I dag importerar USA 15 procent av sin olja från Venezuela. Det importerar också olja från Colombia och Nigeria. Alla dessa länder är dock för tillfället – utifrån Washingtons perspektiv – på olika sätt problematiska. Chavez Venezuela anfäktas av allvarliga interna konflikter, i Colombia råder det praktiskt taget inbördeskrig och i Nigeria hotas oljeutvinningenav folkliga jäsningar. Hur ser du på dessa sakernas tillstånd?

– Situationen är mycket känslig. Enligt underrättelserapporter är USA:s planer att utöva en mer direkt bevakning över oljekällorna i det Atlantiska bäckenet och i första rummet lita till dessa leveranser. Bäckenet – där Latinamerika och Västafrika ingår som delar – uppfattas av USA som mer säkra under dess kontroll – än den instabila regionen kring Persiska viken. Bristande följsamhet från regeringarna i området eller olika former av social oro och splittring uppfattas därför av USA som allvarliga hot, hot som kan leda fram till liknande militär aktion som i Irak. Om utvecklingen i Irak går i de banor som de civila planläggarna i Pentagon hoppas; att man efter den lätta militära segern lyckas skapa stabilitet och kan installera en
regim med ett skimmer av demokratisk legitimitet, kommer de att få blodad tand att gå vidare med nästa steg. Detta nästa steg inbegriper flera olika möjligheter. En av dem är självklart den Andinska regionen. Genom sina baser har USA redan nu direkta militära enheter i området.

Förutom att Venezuela och Colombia är stora oljeproducenter har vi även avsevärda tillgångar i Ecuador och Brasilien. Ja, det är verkligen en möjlighet att nästa steg av förebyggande krig, nu när den så kallade normen är etablerad och accepterad, kommer att tas här. En annan möjlighet är Iran.

Ja, vad kommer egentligen att hända med Iran, ett land som av USA utpekats som ett av ”ondskans axelmakter” och som har stora mängder olja?Dagen efter att Baathregimen i Bagdad föll manade också Ariel Sharon USA att gå vidare med Iran.

– I den mån Israel är bekymrat har aldrig Irakvarit någon stor sak. De har alltid sett det som en maktlös motståndare, en barnlek. Med Iran ter det sig annorlunda. Det är en betydligt starkare militär- och ekonomisk kraft. Sen flera år tillbaka har Israel tryckt på USA att ta itu med Iran. Iran är alltför stort för att Israel ska kunna göra det själv. Det är också mycket möjligt att det redan planeras för ett krig. Sedan ett år tillbaka är över 10 procent av Israels flygstridskrafter permanent stationerade i Turkiet, på de väldiga amerikanska baserna i landets östra del. Det rapporteras även att de utför spaningsflygningar över den iranska gränsen.

Därtill hävdar trovärdiga rapporter att USA, Israel och Turkiet försöker att få nationalistiska azerier i norra Iran att resa sig, med målet att på något sätt bryta loss delar av Iran och länka det samman med Azerbadjan. Axeln USA-Turkiet-Israel, med udden riktad mot Iran, skulle slutligen kunna leda fram till en uppsplittring av Iran och kanske en militär attack. Men det kommer bara att hända om det tas för givet att Iran i stort sett är värnlöst. USA går inte i krig med någon som kan slå tillbaka.

Med amerikanska stridskrafter i Afghanistan och Irak och militärbaser i såväl Turkiet som˚ Centralasien är Iran nu bokstavligen omringat. Kommer inte denna kallhamrade realitet driva Iran till att i självförsvarssyfte utveckla kärnvapen, om de inte redan har gjort det?

– Det är mycket möjligt att detta faktum kommer att driva på Irans försök att skaffa sig kärnvapen. Vi har flera indikationer som pekar mot att Israels bombning av den irakiska kärnkraftsreaktorn i Osirak initierade och stimulerade det irakiska kärnvapenprogrammet. Irakierna var vid detta tillfälle i full färd med att bygga denna kärnkraftsreaktor. Enligt en välkänd kärnfysiker från Harvard, som gjorde en studie på plats efter bombningen vars resultat publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature, var det också enbart frågan om ett kärnkraftverk och ingenting annat. Irakiska exilkällor har inte heller några belägg för att någonting var på gång, men de har ställt sig frågan om inte bombningen fungerade likt en katalysator för det irakiska kärnvapenprogrammet.

Det verkar också tämligen logiskt att länder som hotas att bli aıttackerade av en överlägsen angripare, som vet att de inte har någon möjlighet att försvara sig med konventionella vapen, praktiskt taget blir drivna till att försöka utveckla massförstörelsevapen och organisera terrornätverk. Allt är så tydligt och förutsägbart.

Hur påverkas palestinierna av kriget och ockupationen av Irak?

– Det är liktydigt med katastrof för dem.

Så det är inte frågan om någon vägkarta som leder till fred?

– Det är intressant att iakttaga medias roll i det här sammanhanget. En av den nuvarande journalistikens oskrivna lagar är att om George Bushs namn nämns i en artikel talar rubriken om hans vision och själva artikeln uppehåller sig vid hans drömmar. Ibland är dessutom en bild på honom infälld där han blickar mot framtiden. Jag kan inte riktigt förstå hur detta fenomen uppstått, men man håller fast vid det med en orubblig konsekvens. En av George Bushs visioner handlar om skapandet av en palestinsk stat – någonstans, någon gång, vart vet ingen, kanske i öknen. Det tas därtill för givet att vi ska falla på knä och prisa denna strålande vision. Det har blivit något av en konvention inom journalistskrået. Det var exempelvis en framträdande artikel i Wall Street Journal 21 mars som jag tror upprepade orden ”vision” och ”dröm” ett tiotal gånger.

Visionen och drömmen skulle möjligen kunna handla om att USA bestämt sig för att upphöra med att undergräva alla ansträngningar från den övriga världen att komma fram till någon form av adekvat politisk lösning av Palestinafrågan.

Fram till dags dato har USA blockerat alla sådana försök i snart 30 år. Bushadministrationen har i det fallet till och med varit ännu värre än sina föregångare. Ta Jerusalemtvisten, bara ett av många exempel: i december 2002 reviderade den nuvarande administrationen den linje som USA åtminstone i princip alltid tidigare ställt sig bakom; att Israel – i enlighet med Säkerhetsrådsresolutionen från 1968 – ska upphöra med sin ockupation, annektering och uppförandet av bosättningar i östra Jerusalem. För att föra opinionen bakom ljuset kallas därtill försöken att föra fredsprocessen vidare för ett amerikanskt initiativ, trots att den som ägnat den verkliga historien minsta uppmärksamhet vet att USA:s bidrag till de långvariga europeiska och arabiska ansträngningarna har varit att förvandla dem till något som inte har någon större relevans. Att Ariel Sharon, en av de värsta terroristdirigenterna som vår värld de senaste femtio åren skådat, nu i USA tilldelats epitetet ”stor statsman” är nog så talande och avslöjande om den verkliga hållningen.

Så i mitten av mars i år gjorde då Bush vad som kom att kallas för hans första viktiga uttalande om Mellanöstern och Palestinafrågan. Han höll ett tal, ett hopkok på gammal skåpmat, med undantag av en mening, den meningen som anger vägkartans själva ackord: ”Under det att fredsprocessen framskrider ska Israel begränsa sitt program för uppförandet av nya bosättningar”. Vad betyder det? Jo, det betyder att fram till dess att fredsprocessen nått en viss punkt, en punkt som definieras av Bush och som kan dröja långt in i framtiden, kan Israel fortsätta med sin bosättarpolitik. Det här är ett politiskt lappkast. Fram tills nu har åtminstone USA:s officiella hållning varit att motsätta sig det illegala bosättarprogram som omöjliggör en politisk lösning. Men nu är det ett helt annat ljud i Bushadministrationens skälla: Fortsätt med bosättningarna. Vi kommer att betala för det ända fram till dess att vi bestämmer att fredsprocessen nått fram till en specifik strategisk punkt. Så det var verkligen en avgörande förändring i riktning mot mer aggression, undergrävande av internationell rätt och möjligheterna för fred. Det är inte så det framställs, men det är bara att ta det skrivna ordet ad notam.

Upplever du att Europa och Ostasien på något sätt håller på att växa fram som motkrafter gentemot USA:s globala hegemoni?

– Det är otvivelaktigt så att Europa och Asien är ekonomiska aktörer jämförbara med Nordamerika, med egna specifika intressen. Det är inte på något sätt självklart för dem att traska patrull bakom USA, samtidigt som dessa ledande aktörer i dagens globaliserade värld är starkt sammanvävda. Framför allt har bolagen i USA, Europa och största delen Asien, nära sammanlänkade som de på alla sätt och vis är, gemensamma intressen. Men det finns även spänningar och motsättningar, något som specielltt blottläggs i relationen mellan USA och Europa.

USA har alltid haft en motsägelsefull inställning till Europa. Å ena sidan har man varit en tillskyndare av Europas enande, som en stor och än mer lukrativ marknad för amerikanska bolag. Å andra sidan har man alltid hyst en latent oro för att Europa ska utvecklas i en annan riktning. En hel del av spänningarna runt omkring de östeuropeiska ländernas inkorporering i EU bottnar i det. USA ser sig här ha en stor fördel, i så måtto att man har förhoppningar om att dessa länder kommer att vara starkt mottagliga för amerikanska influenser och därmed kommer att undergräva det europeiska centrat – Frankrike och Tyskland. Dessa stora industriella bjässar skulle därmed kunna bli mer löskopplade och oberoende av varandra.

Under ytan finns också sedan lång tid tillbaka en amerikansk motvilja gentemot den europeiska socioekonomiska modellen – med anständiga löner, arbetsvillkor och sociala förmåner. Den skiljer sig starkt från den amerikanska och USA, som ser den som farlig i den meningen att den är grogrund för att människor får en massa underliga ideér, vill ha bort den. Det är också väldigt tydligt att inkorporeringen av de östeuropeiska länderna – med sina låga löner, undertryckta arbetarklass och så vidare – skulle kunna undergräva det sociala systemet och arbetarklassens läge i västra Europa och spela USA i händerna.

Med tanke på att den amerikanska ekonomin är inne i en negativ process, hur ska Bushadministrationen kunna upprätthålla det som vissa kallar för ett belägringstillstånd – med oavbrutet krig och ockupation av ett flertal länder?
Hur ska de kunna driva sitt projekt framåt?

– De har som mål att köra vidare på den inslagna vägen i ytterligare sex år. Vid den tiden hoppas de att de har lyckats nita fast sin synnerligen reaktionära agenda. De kommer att lämna över en ekonomi i ett ytterst eländigt tillstånd, med precis som under 1980-talet väldiga underskott, och det kommer att bli någon annans huvudvärk att städa upp efter dem. Dessutom hoppas de att de har lyckats undergräva de sociala programmen och försvagat demokratin, som de givetvis avskyr, genom att flytta bort politiska beslut från den offentliga sfären till privata aktörer. De kommer också att ha gjort det på ett sätt som gör det svårt att återställa det hela. De efterlämnar ett för majoriteten av befolkningen smärtsamt arv, en majoritet som de inte bryr sig om.

På det internationella planet hoppas de att ha lyckats institutionalisera doktrinen om imperiehegemoni genom rå styrka och förebyggande krig. Idag kanske USA:s militära utgifter överskrider hela den övriga världens sammantaget. Dessutom är man teknologiskt överlägsen och Bushadministrationen försöker att dra vinning av denna överlägsenhet på ett ytterst farligt sätt, som i projektet att militarisera rymden. De förmodar, tror jag, att oavsett vad som än händer med den amerikanska ekonomin kommer deras överväldigande styrka helt enkelt tvinga människor till att göra det de säger.

Intervju med Noam Chomsky gjord av David Barsamian. Publicerad i Tidskriften Röda Rummet nr 2/03
Översättning och redigering: Anders Karlsson

Väpnad kapitalackumulation

Del 2 av 2 i serien Imperialism

En nyutkommen och redan uppmärksammad bok som – med teoretiska instrument inspirerade av bland andra Gramsci och Mandel – presenterar en modern analys av imperialismen i spåren av Irakkriget. Daniel Brandell recenserar Andreas Malms bok, När kapitalet tar till vapen. Tidskriften Röda Rummet 3-4/2004.

Väpnad kapitalackumulation

”ÄNTLIGEN” utropade Aftonbladets kultursida med gigantiska versaler för ett par veckor sedan. Anledningen var att recensenten läst Andreas Malms nya bok, När kapitalet tar till vapen, och här funnit “en självständig nyproblematisering av imperialismens karaktär och orsaker, som saknar motstycke såväl i Sverige som internationellt”. Man kan inte annat än instämma. Malms teoretiserande, en direkt utveckling av det utkast han gjorde i Röda Rummet 2/2003, blir till en stadig grund i det gungfly som dagens diskussioner om globalisering och imperialism utgör. Efter att ha klafsat omkring i detta kärr ett par års tid känns det skönt att kunna befinna sig på någorlunda torr mark.

En parallell till Aftonbladets glädjeutrop, som jag spontant kommer att tänka på, är när Johan Ehrenberg släppte boken Globaliseringsmyten 1997. ”Om du bara skall läsa en bok i år – läs Globaliseringsmyten”, skrev Internationalens recensent entusiastiskt. Utan att försöka blanda samman äpplen och päron – Ehrenbergs bok är mer sökande och reportagebaserad, men innehåller också ett försök att skapa sig en världsbild – så känns Malms bok som ett tydligt tecken på i hur mycket bättre skick dagens vänsterdebatt är än dåtidens.

Trots att det är ett så tungt inlägg i teoridiskussionen som Malm gjort är han inte svårläst. Snarare kan jag reagera på att Malm blir väl litterär i vissa passager – han är så pass stilmedveten att han tänjer på gränserna för vad som faktiskt är pedagogiska finesser, och vad som blir onödig överutsmyckning av texten.

Malms mål i När kapitalet tar till vapen är att klarlägga dialektiken mellan imperialismen och globaliseringen. Det är ingen liten uppgift. Utgångspunkten blir det förlegade perspektiv som förföljde globaliseringsrörelsen när USA drog i fält i Mellanöstern år 2001. Staten, som skulle varit hopplöst överspelad av det internationella kapitalet i globaliseringens tidevarv, visade sig besitta det nakna våldets makt – och var redo att använda den. Nu vädrade istället leninisterna morgonluft, och kunde åter plocka fram sina banderoller prydda med slogans mot USA-im¿perialismen. Samtidigt, vilket debatten mellan den så kallade “globalvänstern” och ”nationalvänstern” visat, går det inte att bortse från den utveckling som mer och mer gör gränserna överspelade i stora delar av världen. Globaliseringen är en realitet – och här fick leninisterna uppenbara problem.

Något av det smartaste Malm gör i inledningen till sin analys, och vad som gör den så mycket enklare att följa än andra diskussioner kring samma tema, är att definiera sin begreppsapparat ordentligt. Egentligen borde detta vara självklart, men det görs alltför sällan. Det ger läsaren möjlighet att hålla sig ovanför ytan. Imperialism är helt enkelt, enligt Malms definition, när en nationalstat i centrum på grund av ekonomiska intressen intervenerar militärt i en annan stat i periferin. Detta utesluter, på ett mycket befriande sätt, mycket av den ”neoimperialism” som diskuterades på 60- och 70-talen. Där saknas ofta det militära momentet. Det exkluderarfi på samma gång – och än mer befriande – följdenligt allt tal om ”kulturimperialism” och annan allmän antiamerikanism som ofta åberopas av vissa antiimperialister.

Tyvärr slutar Malm med sitt upprensningsarbete i begreppsfloran när han definierat imperialism. Ett nästan lika nödvändigt begrepp att ringa in hade varit ”globalisering”. Arbetet blir här endast halvfärdigt. Man behöver förvisso inte gissa sig till vad Malm menar, för han diskuterar globalisering på många ställen i texten, men det blir inte lika självklart som i fallet med imperialismen. Det är ”det andra stadiet av internationell produktion” – att arbetsplatserna flyttas runt på en global arbetsmarknad för produktion på världsmarknaden, alltmedan proletariatet sitter fast lokalt – som Malm uppenbarligen sätter i centrum för globaliseringen och det som kvalitativt skiljer epoken från tidigare perioder. Han utesluter därmed en hel del av de flummigare innebörderna av globaliseringen: allt tal om nätverkssamhälle, Ïom postfordism och toyotism lyser med sin frånvaro. Malm behåller också kategorier som ”centrum” och ”periferi”, begrepp som många av dagens globaliseringsteoretiker på tvivelaktiga grunder lämnat.

Tidigt i texten tar sig Malm an Lenin samt Hardt och Negri (författarna av Imperiet). Syftet med detta är uppenbart – de är ”nationalvänsterns” respektive ”globalvänsterns” mest omhuldade imperialistteoretiker. Bägge teoribildningarna har uppenbara brister i beskrivningen av dagens imperialism: enligt Lenin borde vi se en militär rivalitet mellan olika ekonomiska stormakter, medan det enligt Hardt och Negri inte borde finnas någon militär intervention alls i periferin. USA:s totala dominans på det militära planet, och den övriga västvärldens uppslutning bakom supermakten, anser Malm har vederlagt bägge schatteringarna. Han gör dock vare sig någon oärlig eller överdrivet polemisk granskning. Han väger andra teoretiker noga mot verkligheten, plockar fram deras föroch nackdelar och knyter dem tilÚl sin egen bild av imperialismen.

När sedan Malm redogör för sin egen syn på imperialismen börjar han utifrån och arbetar sig in. Först försöker han finna formen för dagens imperialism, för att sedan fylla den med innehåll. Hur ser då formen ut? Här tar Malm hjälp av den italienske kommunisten Gramsci. USA leder en hegemonisk (det går knappast att använda ordet hegemoni utan att referera till Gramsci) formation av ledande kapitaliststater i centrum för att dominera periferin. USA agerar sålunda i hela centrums allmänintresse med sin imperialistiska politik. Malm lägger ned mycket energi på att förklara denna formation i detalj. Nu är det förvisso inte det man klassiskt menar med hegemoni i Gramscis mening som kännetecknar den imperialismens hegemoniska formation – och Malm diskuterar också skillnaden. Vanligtvis brukar man mena att borgarklassen lyckas behålla makten genom att på ett intellektuellt plan dominera arbetarklassens medvetande i en borgerlig hegemoni. Hegemoni i Malms mening handlaÙr mer om intressegemenskap. Och, eftersom Gramsci aldrig talat om en hegemoni för en imperialistisk formation, kan begreppet kännas aningen förvirrande i sammanhanget. Nu är Malm å andra sidan glasklar på vad han lägger in i begreppet, så han garderar sig fullständigt från kritik på den punkten.

Därpå skisserar Malm den imperialistiska formens grundläggande innehåll. Här tar han ordentligt med hjälp från den belgiske ekonomen Ernest Mandels teori om hur kapitalackumulationen rör sig i långa vågor. Alla dessa vågor representerar specifika stadier, reella historiska perioder. Det som driver dem framåt är kapitalisternas jakt på ökande profiter, och det som får dem att tappa i styrka är minskade vinster. När arbetarklassen under 1960-talets slut och 70-talets början tillskansade sig mer och mer av mervärdet så minskade investeringslustan hos kapitalet. Istället anammade de en strategi av globalisering för att pressa tillbaka lönerna och få upp profiterna igen. Detta konstituerade en femte våg enligÚt Malm, en våg med start i 1990-talets början. Här var USA tidigt den pådrivande kraften i globaliseringen – inte Japan, som många globaliseringsteoretiker menar. Detta gjorde USA till ledaren i den hegemoniska formationen.

Utifrån denna bakgrund fyller Malm sin imperialismteoris form med innehåll. Den femte vågen stötte snabbt på hinder, som låg inneboende i de krafter som skapade den. Enligt Malms analys kom den femte vågen till stånd genom att de arbetandes andel av mervärdeskvoten pressats tillbaka. Detta skapade en investeringslusta hos kapitalistklassen då profiterna steg igen. Men tidigt i vågens expansionsfas stötte kapitalismen på det ”realisationsproblem” Rosa Luxemburg fäste stor vikt vid i sin beskrivning av imperialismen. Den tillbakapressade arbetarklassen kunde helt enkelt inte skapa någon större efterfrågan när reallönerna inte steg. Istället blev det staten – vars intressen bundits upp till kapitalets – som fick fullgöra uppgiften, och denna statliga efterfrågan manifesteradesÒ främst genom krigsmaterialproduktion. Krigsindustrin är ett produktionsområde med i stort sett obegränsade investeringsmöjligheter. Den är inte avhängig arbetarklassens köpkraft samtidigt som den stimulerar efterfrågan i den övriga ekonomin.

Behovet att använda alla dessa vapen är imperialismens ena ben. Det andra benet utgörs av kapitalismens gigantiska behov av olja – och därför riktades det militära slaget mot Mellanösterns orörda oljekällor. (Malm ägnar stort utrymme åt att beskriva hur den exploaterbara oljan inom en nära framtid kommer att sina). Därför invaderades Irak. Militarism och olja, det är dessa som är drivkraften bakom 2000-talets imperialism enligt Malm. Därmed skapas också ett behov av en utsida – en periferi – för kapitalisterna i centrum. Imperialismen behöver denna periferi att bränna av sina militära investeringar mot – en utsida som inte är allt för integrerad med ekonomierna i centrum. Därför finns ett inomkapitalistiskt behov av “skurkstater”, “ondskans axelmakter” eller ”stater som stödjer terrorismen”. I förstone känns argumentationen övertygande. Malm tar sig ordentligt med tid att svara på flera eventuella invändningar. Varför kan staten inte spendera på samhällelig service istället för på vapen? Jo, då skulle arbetarklassens ställning stärkas och detta skulle kunna pressa tillbaka vinsterna. Men någonstans här börjar texten förlora i densitet. Malm får en tendens att flyta ut och överbetona: rustning och olja, rustning och olja, rustning och olja. Visst ligger imperialismens ockupation av Mellanöstern i den hegemoniska formationens intressen, men är den verkligen nödvändig för kapitalismens fortbestånd? Malm tenderar att vilja svara jakande. Men här skulle man kunna komma med andra förslag. Stora statliga investeringar i forskning för att utveckla alternativa energikällor (bränsleceller, hybridbilar) skulle kunna lösa både efterfrågekrisen och bränslebristen för den femte vågens kapitalister. Med Malms resonemang blir kapitalismen predestinerad att k¸ollapsa med den framtida oljebristen.

En viss brist på fokus råder även i bokens sista delar, när ockupationens logik och motståndets nödvändiga struktur diskuteras. Här finns exempelvis ett långt stycke om Palestina som jag har svårt att finna motiverat. ”För att förstå vår tids imperialism måste vi förstå vilken roll den spelar i Palestina”, skriver Malm. Så är det givetvis inte – Palestinafrågan är viktig för imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern – men att det inte är en nyckel till förståelsen av imperialismen har Malm själv visat på sidorna innan.

Nåväl, detta skall inte grumla föreställningen om att Andreas Malm ror sitt projekt i land – och det med den äran. Han lyckas ju uppenbarligen på ett skarpsinnigt sätt beskriva hur imperialismen ser ut; vad den beror på; hur den fungerar; hur motståndet måste formeras samt rättvist bedöma andras bidrag i teoribygget. Han skapar, som tidigare sagts, överblick och stabilitet åt läsaren.

Men sedan, när Malm dragit läsaren upp ur det teoreti¸ska kärret; upp till den nivå att man kan överblicka det teoretiska landskapet finner man att det återstår oklarheter. Jag skulle vilja se en kompletterande diskussion om vilka länkar det finns mellan den klassiska imperialistiska epokens kapitalism (1870-1914) och dagens. Maktlogiken är densamma, jakten på profiter givetvis drivkraften, men denna drivkraft har kapitalismen genom hela historien. Vilka gemensamma specifika krafter gör just dessa perioder till imperialistiska? Och, om dagens period innefattar en rad andra specifika drivkrafter än de Lenin, Hilferding och Luxemburg fann som orsaker till sin tids imperialism, är det verkligen ”imperialism” vi ser idag? Eller är det ett Imperium, bara mer aggressivt än det Hardt och Negri beskrivit? Återkommer inte definitionsproblemet tillbaka till Malms egen teori?

Och vidare: Var inte Vietnamkriget imperialism? Och USA:s alla militära interventioner i Latinamerika och annorstädes? Vad var drivkraften då – det kan väl inte vara samma som under den “femte v˛ågen”? Dessa företeelser – vilka stämmer överens med Malms definition på imperialism – placeras utanför skildringen. Det går en ständig underström av våld mot periferin i kapitalismens historia – är inte detta också det imperialistiska projektet? En sammanfattnande överblick på slutet, där Malms teori jämförs med andra och återknyter till tidgare historiska skeenden hade eventuellt kunnat knyta ihop säcken.

Malm får gärna återkomma och precisera i sitt teoribygge. Så långt har det inte gett annat än mersmak. Dessutom måste man imponeras av någon som idag lyckas med någonting så avancerat som att lansera en egen teori om imperialismen – eller åtminstone en egen unik kombination av Karl Marx, Ernest Mandel, Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci – samtidigt som han återknyter med både äldre och yngre teori på området. Att kalla resultatet ”bra” är bara förnamnet. Det är en näst intill övermäktig uppgift att mer än extremt skissartat redogöra för När kapitalet tar till vapen. Därför, läs den!

Daniel Brandell

Från Tidskriften Tidskriften Röda Rummet 3-4/2004.

Vägen till världshegemoni – imperialismens logik i globaliseringens tidevarv

Del 1 av 2 i serien Imperialism

Kriget är över. Det har just börjat. Det markerar övergången till en ny historisk epok, där imperialismen på nytt sätter sin prägel på världen. Från att i breda kretsar ha klassats som ett förgånget fenomen har den genom kriget gjort våldsam comeback: plötsligt går imperialismen nu in i sitt hittills högsta stadium. Vänstern, yr och nyvaken, famlar efter sina skrifter och teorier. I många fall är de nästan ett sekel gamla.

Med andra ord: vänstern är illa förberedd och utrustad att förstå den värld som stiger upp ur röken från Irak. Den har inte tänkt nytt om imperialismen på mycket länge. Vissa marxister har förvisso envist hållit fast vid begreppet – exempelvis kretsen runt tidskriften Monthly Review, som var moderliv för den förra vågen av imperialismteori under åren runt Vietnamkriget. Därifrån hörs nu triumfatoriska, halvt skadeglada utrop: vad var det vi sade! Imperialismen är inte död! I novembernumret förra året, medan kriget ännu var under uppsegling, konstaterade sålunda John Bellamy Foster att allt fler – såväl inom vänstern som högern – nu var sysselsatta med The Rediscovery of Imperialism. I en essä om begreppets öden påpekade han helt korrekt att ”imperialismen” lyst med sin frånvaro i 90-talets marxistiska idéproduktion. Det var inte den termen marxister använde när de försökte analysera världen så som den då framträdde.

Det begrepp som under 90-talet blev ledordet i vänsterns nytänkande var istället globalisering. Imperialismen, sade man, var död – nu rådde globaliseringen. Den följde en annan logik. Längst i denna riktning gick millennieskiftets mest innovativa och inflytelserika marxister, Michel Hardt och Antonio Negri. De tog hela sin utgångspunkt i en dödsruna över imperialismen: den försvann med Vietnamkriget, menade de. ”USA utgör inte, och ingen nationalstat kan idag utgöra centrum för ett imperialistiskt projekt”, hävdade de i Empire. Eller som Hardt formulerade det i Dagens Nyheter för en tid sedan: ”även de mest dominanta nationalstaternas maktbefogenheter minskar”. Det är en sorglig ironi att den svenska översättningen av Empire utkommer i maj, månaden efter att George W Bush dragit ner byxorna på deras författare: i samma stund som den amerikanska makten är större än någonsin och sticker allt vassare i folkens ögon vill de dödförklara den. Det är uppenbart en fantasi.

Vad som saknas är alltså en imperialismteori för vår tid. Vänstern måste börja om.

Nödvändig definition

Ett bidrag i detta arbete publicerades i förra numret av denna tidskrift: Världsherravälde i vår tid av den argentinske ekonomen Claudio Katz. Men där får man leta förgäves efter själva grunden för en imperialismteori, nämligen en analytisk definition av imperialismen. Vad är det man talar om när man använder detta ord? Det är det första man behöver klargöra.

Förslagsvis kan imperialismen definieras i tre led. 1.) Ett krig eller en öppet militär intervention pågår. 2.) Kriget eller interventionen bedrivs av en eller flera nationalstater. 3.) De militära aktiviteterna drivs fram av kapitalistiska intressen: de verkliga skälen är ekonomiska. Framför allt gäller de resurser som är belägna i kapitalismens periferier.

Denna definition är marxistisk, och det som gör den marxistisk är det tredje ledet. Som John Bellamy Foster påpekar kan borgerliga analytiker – exempelvis de amerikanska hökar som i tankesmedjor och prestigefyllda publikationer nu uttryckligen hyllar sitt lands imperialism – använda begreppet, men bara så länge det förstås strikt politiskt. För dem är imperialismen ett civilisatoriskt projekt. Illusionen skulle raseras om de medgav att de militära företagens egentliga motor är kapitalackumulationen. Det är när imperialismen härleds ur en ekonomisk dynamik och rotas i kategorier som profit och exploatering som teorin blir radikal.

Kärnan i imperialismen är, enligt denna definition, de militära aktiviteterna. Det svarar väl mot den historiska situation som en gång gav upphov till begreppet. Mot slutet av 1800-talet övergick de avancerade kapitalistiska staterna till att penetrera sina kolonier i deras helhet; ockupera innanlanden istället för att bara hålla posteringar längs kusterna. Afrika och Asien indelades i svartsjukt bevakade territorier. Dominansen förstärktes extensivt såväl som intensivt, den tidigare indirekta kontrollen blev direkt – och medlen var militära. Det var denna kvalitativa förändring som krävde ett nytt begrepp. Det var nu ”imperialism” blev ett ord i var analytikers mun och en teoribildning uppstod. Den nådde sin mest expansiva fas när rivaliteten mellan de olika imperialistmakterna, som ville åt varandras kolonier, skärptes och till sist exploderade i första världskriget: det var detta annalkande och sedan så förödande krig som fick Kautsky, Luxemburg, Bucharin och Lenin att författa sina skrifter. De syftade alla på en situation som innehöll de tre leden i definitionen ovan. De skiljde sig åt i sina förklaringar och modeller, men det rådde aldrig något tvivel om vilket objekt de refererade till: kapitalistiska nationer bedrev krig och ockupation.

Penningen blir vapen

Innebörden av detta är att ”imperialism” strängt måste förbehållas situationer där militära aktiviteter är centrala. Claudio Katz gör ett misstag som är epidemiskt i sentida teorier om imperialismen: han fyller ordet med en massa annat. Han talar om ”den ojämlika inkomstfördelningen i världen” som ett av de främsta uttrycken för imperialism, om ”en intensifiering av den redan extrema fattigdomen”; om de frihandelsavtal som drabbat Latinamerika. På samma utsvävande sätt byggde Harry Magdoff, Monthly Review-skolans kanske främsta imperialismteoretiker på 70-talet, sitt huvudverk runt de multinationella företagens direktinvesteringar, vars tillväxt i sig påstods utgöra en imperialism. Ju längre 1900-talet led, desto vanligare tycks det ha blivit att marxister med ”imperialism” menade rent ekonomiska relationer, där inga vapen var inblandade – bara pengar. Men detta är ett felaktigt sätt att använda begreppet. Det förlorar sin specifika betydelse om det används som etikett på alla slags ojämlika relationer i världsekonomin.

Imperialismbegreppet har sitt bruksvärde i att det möjliggör analys av vissa distinkta perioder i kapitalismens historia, vars karaktäristiska skiljer sig från andra perioder; eller vissa distinkta förhållanden som skiljer sig från andra förhållanden inom en och samma period. Varje begrepp i varje vetenskapligt projekt bör slipas så skarpt som möjligt, och det gäller i synnerhet om projektet är att förstå kapitalismens utveckling och sammansättningen hos dess långa vågor. Låter man imperialism betyda ”vissa kapitalistiska länders dominans över andra länder”, oavsett vilken form dominansen tar – krig eller frihandelsavtal spelar ingen roll – blir det ett ord som kan fästas vid vilken period och vilket förhållande som helst, eftersom kapitalismen alltid präglas av sådana dominansrelationer. Ordet har då fyllts med så mycket att det blivit innehållslöst. Den historiska förståelsen underlättas inte, den försvåras. Slutstationen för en sådan vidgning av imperialismbegreppet är Immanuel Wallersteins världssystemteori, där centrums dominans över periferin väsentligen är densamma sedan 1500-talet. Vad denna teori lider av är just statisk fastlåsthet och oförmåga att göra reda för svängningarna i kapitalismens utveckling.

Klyftor mellan nord och syd, direktinvesteringar, frihandel – ingenting av detta är imperialism. Det finns andra ord för de fenomenen. ”Ojämnt utbyte”, ”beroende” och ”globalisering” är exempel på begrepp som kan referera till ojämlika relationer där krig och ockupation inte ingår. Det finns fler. Ju mer precisa begreppen är i den marxistiska studiet av kapitalismens historia, desto större förklaringskraft kan det få.

Imperialism är alltså ett begrepp som blir aktuellt först när ”normal” kapitalistisk verksamhet förbyts i krig eller intervention. Det är ett begrepp för den stund kapitalismen tippar över gränsen till det utomekonomiska: för den situation där penningen blir till vapen. Och den hand som håller i vapnet är nationalstaten.

Globalisering och imperialism

Den fas i kapitalismens utveckling som rört sig mot sin fullkomning sedan början av 90-talet präglas verkligen, som så många har hävdat, av globalisering. Men i åtminstone en aspekt var globaliseringen under 90-talet en synvilla. Antalet militära konflikter världen över sjönk under hela decenniet och det kalla kriget avlöstes av en period av allmän avspänning. Det växte fram en föreställning, besmittad av den segrande kapitalismens extatiska eufori, om att krig mellan nationalstater snart var en utdöd art i världspolitiken. I den mån krig utkämpades framöver skulle de vara regionala inbördes strider, ofta på religiös eller etnisk grund. Vänsterns globaliseringsteoretiker – däribland Hardt och Negri – stämde in i prognosen. När den nyliberala globaliseringen nu lade nationalstaten på dödsbädden gjorde den också slut på kriget så som vi hittills känt det. I denna prognos innefattades också tanken om imperialismens hädanfärd.

Och nu kriget mot Irak. En suverän nationalstat har anfallit och ockuperat en annan. Kriget är här igen, och det är imperialistiskt till sin karaktär. Tydligen är inte krig mellan nationalstater utdöda och globaliseringen är inte imperialismens efterträdare – det var en synvilla. Irakkriget har istället klargjort att globalisering och imperialism är fullt förenliga.

Därav följer dock inte att globalisering och imperialism inte står i analytisk motsättning till varandra. Globalisering kan definieras som den process där de gränsöverskridande ekonomiska aktiviteterna tilltar i sådan omfattning att de nationella ekonomierna förlorar sin status som kapitalackumulationens geografiska rum och världsekonomins primära enheter. Denna process har verkligen ägt rum under 90-talet och fortsätter i allra högsta grad att göra det. Den kan iakttas – för att bara nämna ett par av dess uttryck – i allt från finansiella flöden till produktionskedjor som sträcker sig över hela jorden. Genom globaliseringen reduceras också nationalstatens betydelse kraftigt, till den grad att den förlorar sin tidigare status som ekonomiskt-politiskt subjekt.

I globaliseringen förtvinar nationalstaten. I imperialismen rider nationalstaten sin häst rakt in i fienden: över det imperialistiska kriget är nationalstaten herre. Globaliseringen berövar nationalstaten makten över ekonomin, men i imperialismen visar den sig vara de ekonomiska intressenas agent, utrustad med den största makten av alla: makten att döda i masskala. Globaliseringen underminerar och upplöser nationalstaterna, imperialismen upprustar och förstärker (vissa av) dem. Den ena är icke-territoriell till sin karaktär, den andra i högsta grad territoriell. Här råder uppenbarligen en motsättning.

Den är inte unik för kapitalismens historia. I antologin Historical Materialism and Globalisation återkommer flera författare till spänningen mellan kapitalismens rena logik och nationalstaternas territorialitet. Det utmärkande för det borgerliga produktionssättet är att utsugningen fungerar utan våld, genom rent ekonomiska mekanismer. Där bonden var livegen under feodalismen och det krävdes en våldsapparat för att hålla henne i schack behöver ingen slå eller piska den egendomslösa arbetaren för att hon ska sälja sin arbetskraft. Hon gör det ändå, för att överleva. Ur detta fundamentala förhållande springer kapitalismen i sin helhet. Men nationalstaten? Finns det någonting i kapitalismens egen logik som gör att ett system av territoriella politiska enheter är nödvändigt? Nej, säger antologins författare. Nationalstaten kommer inte från kapitalismen. Den uppstod under senmedeltiden, i ekonomiska och politiska konflikter som inte hade någonting att göra med det borgerliga produktionssättet. Världssystemets uppdelning i nationalstater följer inte ur själva kapitalrelationen, som tvärtom – eftersom den är oberörd av nationsgränser – står i analytisk motsättning till den geografiskt begränsade nationalstaten. Men likafullt har kapitalismen genom en konkret historisk process, mer styrd av tillfälligheter än lagbundenheter, tagit nationalstaten i arv från tidigare generationer. Efterhand har den blivit en integrerande del av kapitalismen. Nationalstaten har, som Hannes Lacher uttrycker det, internaliserats i det borgerliga produktionssättet.

På samma sätt är det, delvis, med globaliseringen och imperialismen. Imperialismen föregår globaliseringen – den uppstod på 1870-talet – och motsäger den genom sin territorialitet. Likafullt har imperialismen genom sin återkomst tagit plats i globaliseringen. Den är, historiskt och analytiskt, ett främmande organ som inympats i globaliseringens kropp. Men hur har den hamnat där? Hur fungerar mekanismerna, och vilka är de orsaksmässiga sambanden i relationen mellan de två?

Vänsterns uppgift i utformningen av en imperialismteori för vår tid är att studera föreningen mellan imperialism och globalisering. Båda finns. De verkar samtidigt. Hur är det möjligt? Hur ser det ut?

Modeller

Men för att förstå imperialismen bakom kriget mot Irak gäller det först och främst att se vilken konfiguration den har: hur den är uppbyggd och hur dess olika delar förhåller sig till varandra. Här har vänstern att välja mellan de modeller för imperialistiska relationer som de klassiska teoretikerna tog fram. Claudio Katz skiljer korrekt ut tre huvudmodeller:

1.) Lenins interimperialistiska rivalitet: Den bärande tankegången i Lenins teori är att olika monopolkapital smälter samman med sina hemländers statsapparater. Tillsammans ger de sig ut på jakt efter så stora kolonier med marknader och råvaror som möjligt. Det pågår konkurrens mellan monopolkapitalen, och konkurrens är till sin natur ett instabilt tillstånd: den som är svag ena dagen är stark nästa. När ett monopolkapital har blivit starkare vill det åt större kolonier som svarar mot dess behov. Men eftersom hela jorden redan är inrutad i upptagna kolonier kan ingen avancerad kapitalistisk nation på detta sätt flytta fram sin position utan att stöta in i någon annan. Den ojämna utvecklingen och rivaliteten mellan imperialistmakterna måste därför förr eller senare utmynna i att någon av parterna försöker ta över territorier som en annan kontrollerar. Det ofrånkomliga resultatet är omfördelningskrig mellan imperialistmakterna. I första världskriget stred Frankrike, Storbritannien, Tyskland och andra avancerade kapitalistländer för att ta ifrån varandra en så stor bit av den utomeuropeiska kakan som möjligt: för Lenin är detta den arketypiska formen för det imperialistiska kriget.

2.) Kautskys ultraimperialism: I denna modell har de olika nationella kapitalen slagits samman till ett enda gränsöverskridande kapital. Istället för en rivalitet mellan nationalstater ingår de avancerade kapitaliststaterna på jämbördig fot en allians som ägnar sig åt att suga ut resten av världen. Inuti alliansen saknas väsentligen konflikter eller hierarkier: den ena nationen står inte över den andra i detta exploateringens brödraskap. Basen för den politiska gemenskapen är alltså en transnationell kapitalcentralisering

3.) Superimperialismen: Här har en enda avancerad kapitaliststat seglat iväg så långt från de andra och blivit dem så överlägsen att den kan suga ut dem på samma sätt som underutvecklade länder sugs ut. Kapitaliststater som tidigare låg i framkanten underkastas en dominans som inte skiljer sig väsentligt från den som utövas i kolonierna.

Detta är de klassiska modeller som redan finns tillgängliga när man försöker fixera imperialismens aktuella konfiguration. I valet mellan dem bör man använda sig av framför allt två kriterier: 1.) Kan modellen förklara syntesen mellan imperialism och globalisering? 2.) Är modellen förenlig med de faktiska relationerna mellan dagens avancerade kapitaliststater, så som de kommit till uttryck i kriget mot Irak?

Lenin är död

Claudio Katz finner (återigen korrekt) att ingen av de klassiska modellerna ”kan klargöra de rådande relationerna”. Lenin faller snabbt bort. Hans bild av monopolkapital som förskansar sig i hägnet av sina respektive statsapparater är obsolet eftersom den är oförenlig med globaliseringen. Allt hos Lenin utgår från premissen att nationen är kapitalackumulationens gräns och form. Det är på grundval av detta som slutna, solida block av sammanväxta monopolkapital och stater kan träda fram på världsarenan och hamna i konflikt med varandra. Det enda sättet att försöka rädda Lenin är följaktligen – det framgår av Katz egna resonemang – att förneka att globaliseringen existerar. Viss vänster har under det senaste decenniet förvisso skyndat sig in i denna återvändsgränd, men här är inte plats att reda ut detta misstag närmare. Här kan bara slås fast att de nationella block Lenin postulerar är på väg att upplösas med globaliseringen, och att hans modell därmed inte svarar mot det första kriteriet. Än mer iögonenfallande är det negativa resultatet när modellen prövas mot det andra: krigshandlingar mellan de avancerade kapitalistländerna är otänkbara. USA, Japan och EU lever i fred, och den freden är stabil. Kriget mot Irak hade ingenting att göra med det slags omfördelningskrig som Lenin såg framför sig. I en mening som bara återfinns i den oavkortade versionen av Katz artikel sammanfattar han således vederläggningen av Lenin: ”Om det är uppenbart att den imperialistiska konfigurationen närs av systematiska krigsmassakrer, så står det också klart att de utspelar sig i periferin [och inte på slagfält i östra Frankrike, min anm]. Mångfaldigandet av dessa konflikter leder inte till interimperialistiska krig och denna förändring beror på globaliseringen, något som den gamla modellen för interimperialistisk rivalitet inte förmår se eller förklara.”

Innebörden av detta borde vara omvälvande för hur vänstern ser på imperialismteori. Den gestalt som under hela 1900-talet mer än någon annan förknippats med imperialismen och som begreppets tillskyndare – från Clarté och Jan Myrdal till Monthly Review och Samir Amin – åberopat, försökt bekräfta och inspirerats av har inte längre något att säga. Lenin är död. Fortfarande talar dock aktivister inom vänstern i dessa dagar av nyväckt antiimperialism reflexmässigt om honom så fort ämnet kommer på tal och säger något i stil med att ”Lenin har fortfarande rätt”. Icke.

Därmed inte sagt att konkurrens mellan olika nationella kapital helt upphört att existera eller att nationalstater inte försöker främja sina egna i detta spel. Det sker fortfarande, vilket Robert Brenner visat i två verk som tillhör de senaste årens mest uppmärksammade inom marxismen. Men den avgörande skillnaden är att konkurrensen sjunkit ner på en rent ekonomisk nivå: den utövas med penningen, inte med vapen. Den bärande bjälken i Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium är just att den interimperialistiska rivaliteten genererar omfördelningskrig: hela hans syfte var ju att leda i bevis att första världskriget var en nödvändig följd av själva kapitalismen och oundvikligen skulle återkomma om systemet fick fortleva. Det är därför hans skrift hör till arkiven.

Kautskys ultraimperialism går också bort. För Katz är det främsta skälet att den transnationella kapitalcentraliseringen inte nått så långt som han föreställde sig: kapitalens nationella identiteter har inte suddats ut. Något enhetligt globalt kapital har ännu inte framträtt.

Det avgörande problemet är dock inte att Kautsky överdriver kapitalcentraliseringen utan att dagens imperialism inte alls har utseendet av ett egalitärt sällskap där olika kapitaliststater står på samma nivå och mer eller mindre flyter samman när de hjälps åt i utsugningen. Dagens imperialism, så som den framträtt i Irak, kännetecknas istället av att en ensam kapitalistmakt spelar flera divisioner över alla andra. Ja, aldrig förr i mänsklighetens historia har en stat varit så extremt överlägsen.

Är det alltså superimperialismen som har svaret? Nej, även den är lätt att avfärda. USA suger inte ut EU eller Japan. ”Förhållandet mellan USA och dess medtävlare bär inga drag av ett härskande imperium”, skriver Katz. ”USA:s styrka bygger på sammanlänkning och inte, som i det förflutna, på att militärt besegra medtävlarna” (min kurs).

Klassikerna har alltså inga svar. Men vad har Katz själv att komma med? Han talar löst och luddigt om en ”kombination” av de klassiska modellerna, som han alltså just avfärdat. Det hela är ”mer komplext än vad man föreställde sig på 1970-talet”. Framför oss har vi en ”tilltrasslad väv”. Är detta verkligen det enda man kan säga? Måste man ge upp anspråken på att hitta en modell som avbildar imperialismens aktuella konfiguration? Nej, lyckligtvis inte.

Hegemonins logik

I New Left Review september/oktober 2002 skrev Perry Anderson en lång ledare om världsläget. Denne oförtröttlige, ständigt lika produktive marxist gav sig i kast med att analysera USA:s funktion i världsordningen på randen till ett krig i Irak – och sökte svar i de gamla teorierna.

Utgångspunkten för Anderson är just USA:s skamlösa överlägsenhet. Dagens imperialism är i en mycket bokstavlig bemärkelse en USAimperialism. Det främsta uttrycket för detta är militärt: USA:s militära kapacitet saknar medtävlare. Om trenden håller i sig kommer den amerikanska militärbudgeten inom kort att vara lika stor som alla andra länders tillsammans. Anderson menar att den under 90-talet mångdubblade militärteknologiska överlägsenheten blev fullt synlig först i kriget mot Afghanistan, där cyberångvälten av smarta missiler och satelliter visade sin förkrossande makt. Irak blev nästa steg. Men det är inte bara militärt som USA befäst sitt övertag: sedan ett drygt decennium är världskapitalismen och dess konjunkturer mer avhängiga den amerikanska ekonomin än kanske någonsin tidigare.

Hur regleras då, frågar sig Anderson, relationen mellan USA och de övriga avancerade kapitalistländerna? Vilken är imperialismens interna konfiguration? Också Anderson kasserar Lenin och Kautsky med några snabba rörelser. Istället vänder han sig, liksom han gjorde redan på 70- talet, till Antonio Gramsci. Denne skrev aldrig uttryckligen om imperialismen, men ändå lämpar sig hans tankar väl för att tillämpas på den. Gramscis stora upptäckt var hegemonins universella logik. Den modell han målade upp är giltig i en rad olika sammanhang: en specifik makt styr ett system genom att förkroppsliga dess allmänintresse.

För att kunna koordineras och hållas samman måste ett system, av vilket slag det nu är, ledas av en hegemonisk makt. Denna logik applicerar Anderson (i ärlighetens namn ska sägas att andra gjort det tidigare) på det mellanstatliga systemet i världskapitalismen. Det har kommit att behöva en vägledande och samordnande nationalstat.

Den hegemoniska nationalstaten måste vara begåvad med vissa bestämda förmågor. Den måste ha kapacitet att påtvinga systemet sin vilja – i hela systemets intresse – genom tvång, genom naket våld i form av militär övermakt. Men kapaciteten att utöva tvång är bara en metod för maktutövning. Lika viktig är förmågan att utvinna samtycke från systemets övriga delar. Genom att ta fram de mest avancerade formerna av produktion och kultur, som blir till förebilder för alla andra i världskapitalismen, kan den hegemoniska makten koppla på dem bakom sitt lok utan att tillgripa våld. I varje hegemoni – det gäller även denna – finns ett spektrum och en spänning mellan tvång och samtycke som former för makt.

En annan, lika viktig motsättning inom hegemonin är i Gramscis modell den mellan det generella och det partikulära. Den hegemoniska makten sitter på sin tron för att förkroppsliga hela systemets intressen, men den är oundvikligen singulär, enskild, åtskild från systemets övriga delar. ”I själva sin definition måste en hegemon besitta egenskaper som inte kan delas av andra, eftersom det är just de som lyfter den över rivalernas nivå. Men samtidigt kräver dess roll att hegemonen ligger så nära en generaliserbar – det vill säga reproducerbar – förebild som möjligt. Att räta ut denna cirkel är naturligtvis när allt kommer omkring omöjligt, varför det alltid finns en inneboende friktion i varje hegemonisk ordning. (…) Det partikulära och det generella är dömda till varandra.” I detta spänningsfält mellan variablerna tvång, samtycke, generellt och partikulärt opererar den hegemoniska makten.

Det handlar förstås om USA. Denna statsbildning inkarnerar det kapitalistiska systemetsallmänintresse. Samtidigt ”måste hegemonen vara – och kan bara vara – en partikulär stat: som sådan har den oundvikligen en speciell historia och nationella särdrag som skiljer ut den från alla andra”. Den amerikanska statsbildningen råkar ha unika drag som gjort just den till perfekt ledare för kapitalismen. Ett territorium av kontinental omfattning med väldiga resurser och skydd från två oceaner ligger till grund för den militära makten, och en befolkning av immigranter som byggt en kultur fri från förkapitalistiska traditioner – med en från början svag arbetarklass – är basen för de ekonomiska framgångarna. I Europa, däremot, är nationalstaterna lätta att invadera. Kulturerna är rotade i tusenårig mylla och bär fortfarande spår av förkapitalistiska förhållanden; arbetarklassen står jämförelsevis stark. Därför kan ingen av de europeiska nationalstaterna axla manteln för hela systemet. De är alltför speciella, medan det speciella med USA är att kapitalismen där har antagit sin allmängiltiga gestalt.

Anderson illustrerar sin tes med Hollywood. Hur kommer det sig att just USA så totalt dominerar världens filmkultur? Varför inte någon europeisk stat? När den amerikanska filmen växte fram var den tvungen att hitta ett språk som talade till alla invånare, oavsett vilken nationell kultur de lämnat bakom sig: för att kunna kommunicera med publiken måste den uppnå maximal dramatisk förenkling och monotoni. Europeiska filmskapare, å andra sidan, verkade inom lokala traditioner fulla av kulturella koder som bara de infödda förstod. Följaktligen var det svårt att exportera europeisk film – men den amerikanska var, med den borgerliga abstraktionen som sitt språk, perfekt skuren för massexport.

Liksom i filmkulturen har också USA under det senaste halvseklet ständigt satt de mönster som andra nationalstater sedan följt, i fråga om allt från företagsformer, finanssystem och arbetsorganisation till kläder, tv och musik. Klyftan mellan USA och Europa består, men den minskar. Den amerikanska nationalstaten är hela systemets spjutspets. Det som gett USA denna universella ledarroll är det säregna i just USA:s historia. Det generella och det partikulära förstärker här varandra.

Pyramidal hegemoni

Hur svarar då denna modell mot de två kriterier som ovan ställdes upp? Kan den, för det första, relatera imperialism till globalisering? Anderson berör inte själv denna frågeställning, men det krävs inte mycket tankemöda för att se hur hans modell för en USA-hegemoni kan kopplas till globaliseringen så som den sett ut de senaste decennierna.

Efter 1945 var det hotet från östblocket som gjorde andra kapitalistmakter mer än villiga att krypa in under USA:s skyddande vingar. Den mekanismen har försvunnit – men den har ersatts av andra, ekonomiska. Det gäller exempelvis en aspekt av globaliseringen som hittills inte varit föremål för tillräckliga studier: globaliseringen av ägandet. Företag slås i allt större utsträckning samman och köps upp över nationsgränserna. Det bidrar till att sudda ut dem. Denna process är identisk med Kautskys transnationella kapitalcentraliseringen, och den äger verkligen rum – det finns ingen anledning att, som Katz, bagatellisera eller förneka det. Men den har inte genererat det horisontella samfund av enade kapitaliststater som Kautsky förutspådde. Resultatet har istället blivit en pyramidal hegemoni. När kapital från olika länder slås samman utsträcks nämligen kapitalet från den starkaste nationella ekonomin, som kommer att genomsyra andra länders kapital. Om ett amerikanskt företag går samman med ett svenskt kan man vara säker på att den amerikanska delen kommer att dominera det nya företaget, eftersom det är så mycket större. Även om kapitalcentraliseringen går i flera riktingar – japanska företag köper exempelvis upp amerikanska – så är huvudtendensen att det största nationella kapitalet, det vill säga det amerikanska, expanderar mest genom processen. När alla kapital möts för att äta varandra är det framför allt stor som äter liten. Den transnationella kapitalcentraliseringen slår alltså dialektiskt över i vad som ser ut att vara dess motsats: ett nationellt kapital i toppen av en pyramid. Globaliseringen av ägandet för in världen under den specifikt amerikanska hegemonin.

Vi talar här om en konkret historisk process varigenom imperialismen bäddas in i globaliseringen i takt med att globaliseringen äger rum. ”Bäddas in” är kanske fel ord, och än mer missvisande är ”inympas” som metafor, eftersom USA:s överlägsenhet inte är något som påförs globaliseringen utifrån. Snarare rör det sig om en process där USA:s globala överlägsenhet förstärks av och stiger upp ur själva globaliseringen som dess egen produkt.

Exemplen på hur detta fungerar kan mångfaldigas. Den mest fundamentala förändring som döljer sig bakom ordet ”globalisering” är att mervärdeproduktionen nu organiseras över nationsgränserna. Genom utsträckta tillverkningskedjor förs arbetare i alla länder in under vad som i praktiken är samma fabrikstak. Denna omdaning av kapitalismens geografi, som har verkligt revolutionerande följder för klasskampen, har grundlagts genom de multinationella företagens direktinvesteringar. Vilka företag är det som gått i spetsen för dem? Det är, allt sedan 50-talet, de amerikanska. Nätet av direktinvesteringar som sytts runt klotet engagerar kapital från alla avancerade kapitaliststater, men tråden har främst förts av företag från USA: de största direktinvesteringarna kommer därifrån. När globaliseringen på så vis vecklar ut sig dras fler och fler sektorer av världsekonomin in i en kapitalackumulation som utgår från USA. Det gäller även på en mer abstrakt nivå. ”Downsizing”, ”outsourcing” och så gott som alla andra idéer och ackumulationsstrategier som spridits genom globaliseringen kommer från USA. Den borgerliga tankevärld som på ett ideellt plan upplöser nationsgränserna och enar världen draperar den samtidigt i en nation.

Så artar sig dialektiken mellan imperialism och globalisering: samma process som upplöser alla nationer slår över i att ge en av dem en unik överlägsenhet och makt. Hegemonimodellen hjälper oss alltså, när den sammanförs med de historiska tillfälligheter som ramat in de senaste decennierna, att åtminstone till en del övervinna den analytiska motsättningen mellan globalisering och imperialism och istället se en positiv dialektik i relationen mellan dem. Vi har ännu inte kommit fram till frågan om det imperialistiska kriget, men så här långt – som bild av imperialismens interna konfiguration – har hegemonimodellen som ingen annan lyckats förena imperialism och globalisering. Den territorialitet som är inneboende i USA-imperialismen framstår inte längre som globaliseringens motsats, utan som dess logiska följd.

Huvudmotsättning

Modellens företräde blir ännu större mätt med det andra kriteriet. Hur har relationen mellan dagens avancerade kapitaliststater kommit till uttryck i kriget mot Irak? Eller, mer exakt: i vilket förhållande står USA till de andra avancerade kapitaliststaterna? Inte som Lenin föreställde sig. USA är inte en av många rivaler som bekrigar varandra. Inte som Kautsky såg framför sig; USA är inte en av flera allierade i en utsugningens gemenskap. Inte heller som superimperialismens modell gör gällande: USA suger inte ut andra avancerade kapitaliststater. Istället uppträder USA i Irak som den utvecklade kapitalismens hegemoniska makt.

Det betyder inte att det är så enkelt som att kriget var ett krig å alla kapitaliststaters vägnar, där USA utövade ett mandat som det tilldelats av systemet. Hegemonimodellen målar inte upp en simpel representation av allmänintresset, där den ledande statens roll bara är att passivt reflektera alla andras vilja. Istället säger modellen att det alltid kommer att finnas en spänning mellan det generella och det partikulära: den hegemoniska makten – i det här fallet USA – kommer alltid att besjälas av sin egen historia, sina egna intressen. De kan per definition aldrig sammanfalla med alla andras. Det uppstår därför situationer där USA strävar åt sitt eget håll, och de ligger inbyggda i själva hegemonins logik.

Med detta verktyg gör Perry Anderson det världspolitiska spelet inför kriget mot Irak en smula mer begripligt. Medan Bill Clinton var en mästare på goda relationer till Europa, med ”mänskliga rättigheter” och ”den nya ekonomin” som ledord i en transatlantisk överideologi, har George W Bush först och främst varit amerikan. Han inledde sin presidentperiod med aggressiva gester mot världssamfundet, som uppsägningen av Kyotoavtalet och det amerikanska godkännandet av krigsförbrytartribunalen. Egenmäktigheten och självrådigheten förstärktes sedan kvalitativt efter elfte september.

Med denna sin unilateralism företräder George W Bush en förskjutning inom hegemonin från det generella till det partikulära. Där Clinton eftersträvade samtycke från Europa har balansen i det hegemoniska systemet under Bush tippat mot USA:s egenintressen – och mot tvånget. Det stör delar av Europa. Under planeringen av kriget mot Irak förklarade vissa europeiska kapitaliststater att de inte av princip motsatte sig ett anfall – tvärtom – men de bönade och bad Vita huset om att gå vägen över FN. De ville bara inte att kriget skulle framstå som en naken aggression från en ensam stat.

De icke-hegemoniska kapitaliststaterna har ett intresse av att hegemonen ska lägga sig så nära dem som möjligt och inte fara ut i egna äventyr. Detta är en avgörande faktor i förklaringen till exempelvis Frankrikes krigsmotstånd. Vissa har velat se Lenin gå igen i konflikten mellan USA och Frankrike, som ett uttryck för interimperialistisk rivalitet. Men det är att helt urholka begreppet. Lenin avsåg ständigt allt skarpare motsättningar mellan kapitaliststaterna, som alltid var på väg mot och snart skulle brisera i ett imperialistiskt krig. Av det slaget är inte konflikten mellan Washington och Paris. Den förstås mycket bättre med hjälp av hegemonimodellen, som alltså också har ett begrepp om interna konflikter mellan de avancerade kapitaliststaterna. Men de förstås som underordnade motsättningar inom den hegemoniformation som de avancerade kapitaliststaterna utgör. De är alltid sekundära i förhållande till huvudmotsättningen: den mellan de avancerade kapitaliststaterna och periferin.

Pendelrörelse

De diplomatiska turerna inför Irakkriget kan sålunda analyseras som en pendelrörelse mellan generellt och partikulärt, där FN:s säkerhetsråd utgör där den generella polen och de mest isolationistiska krigshökarna i Vita huset den partikulära. Till en början – i höstas – såg det ut som om hökarna skulle driva fram ett krig utan att ens försöka ta vägen över FN. Men Bush bestämde sig för eftergifter till Europa och axlade sitt ansvar som hegemon: han höll sitt tal inför generalförsamlingen, lade saken i FN:s händer och drev fram säkerhetsrådets resolution 1441. Detta var ett försök att göra kriget till hela systemets angelägenhet; en svängning mot det generella. USA fortsatte sedan på den inslagna vägen och drev på vapeninspektörerna, lade fram ”bevis” för Iraks ondska inför FN och tryckte på för en ny resolution som skulle ge kriget världssamfundets välsignelse.

Denna strategi misslyckades dock kapitalt. Under trycket från massprotesterna världen över och föga imponerade av USA:s argument intog nyckelländer som Frankrike, Ryssland och Tyskland väntan som politisk ståndpunkt: ge vapeninspektörerna mer tid att förankra kriget i ett generellt intresse, så kan vi godkänna det längre fram. Denna universalism kom vid en given tidpunkt att skära sig med unilateralismen i Vita huset, närmare bestämt i det ögonblick då USA bestämde sig för att inte lägga fram ett nytt resolutionsförslag inför säkerhetsrådet eftersom man visste att det skulle bli nedröstat. Istället drog ”koalitionen” ut i krig på egen hand, utan FN:s mandat. Just då, dagarna innan kriget bröt ut, var klyftan mellan generellt och partikulärt som djupast och spänningen mellan vissa av de avancerade kapitaliststaterna som störst. Men sedan?

I sin ledare – som skrevs när förhandlingarna i FN fortfarande pågick, innan resolution 1441 – förutspådde Perry Anderson att ”i det stora hela kan det europeiska samtycket till krigskampanjen tas för givet. (…) Stormen i den atlantiska tekoppen kommer snart att ha blåst över.” På grundval av hegemonimodellen bedömde han karaktären av konflikten mellan USA och de europeiska ”fredsstaterna” som mild, inte det minsta antagonistisk; mest ett spel för gallerierna. Utvecklingen gav honom rätt. Tariq Ali skriver i det senaste numret av New Left Review:

”Här öppnade sig sannerligen en exempellös spricka i den atlantiska alliansen. Vad skulle hända med EU, med NATO, med ’världssamfundet’ självt om en sådan katastrofal splittring fick fortsatta? Skulle själva idén om Väst kunna överleva? Sådana farhågor kom att stillas snabbt. Knappt hade Tomahwak-missilerna hunnit lysa upp Bagdads natthimmel och de första irakiska civila skjutits ner av amerikanska marinsoldater förrän Chirac skyndade sig att förklara att Frankrike skulle garantera säker passage för amerikanska bombplan genom sitt luftrum (vilket man inte hade gjort, under hans eget premiärministerskap, när Reagan attackerade Libyen), och önskade den amerikanska armén ’snabb framgång’ i Irak. Tysklands kadavergröna utrikesminister Joschka Fischer tillkännagav att hans regering också hoppades innerligt på en ’snabb kollaps’ för motståndet mot den angloamerikanska attacken. För att inte överträffas av de andra förklarade Putin för sina landsmän att ’av ekonomiska och politiska skäl’ kunde Ryssland bara önska sig en avgörande seger för USA. Andra internationalens partier kunde inte ha agerat mer ”hedervärt”.”

Alltsedan kriget började har så motsättningarna mellan de avancerade kapitaliststaterna tonat bort. Ett skäl till detta är att kriget i grunden faktiskt värnar världskapitalismens intressen. Men samtidigt är kriget ett uttryck för USA:s egna ambitioner. Som hegemonisk makt är nu USA en gång så stark, så överlägsen och, inte minst, så kapabel till tvång att de andra delarna av systemet inte har något annat val än att foga sig. Ja, övermakten är så stor att opposition inom systemet inte ens skulle vara att tänka på. Paradoxalt nog – eller dialektiskt – har denna förmåga till unilateralism sin materiella bas i den nationsupplösande globaliseringen. Det är den som så kraftigt stärkt USA under de senaste decennierna.

Återigen rör det sig alltså om en dialektik mellan generellt och partikulärt, samtycke och tvång. Men den konstanta summan av hegemonins ekvation – orörd av hur de andra faktorerna utvecklas – är USA:s oerhörda makt. Det är det som gör modellen till en så brännande aktuell imperialismteori.

Så svävar Gramscis ande ut ur fängelsecellen, färdas genom decennierna och uppenbaras för vår tid av Perry Anderson. Här, inte i någon av de klassiska modellerna, finns svaret. Hegemonimodellen lyser upp imperialismen anno 2003. Men hittills har den bara formulerats formellt, som ett abstrakt skelett utan kött. Den har inte kopplats till några svar på den avgörande frågan: vilka ekonomiska drivkrafter döljer sig bakom kriget mot Irak? Hur är de beskaffade? Är de systemets allmänna intressen eller USA:s egna? Det gäller alltså att förbinda hegemonimodellen med en krigets politiska ekonomi. Detta är emellertid ett ytterst komplicerat projekt, om man vill klarlägga de ekonomiska orsakerna till kriget empiriskt och analytiskt, varför det här bara kan bli fråga om några provisoriska hypoteser.

Krigets verkliga syfte

Den övertygelse som bar fram stora delar av antikrigsrörelsen var mycket riktigt att kriget mot Irak egentligen handlade om något annat. Massförstörelsevapnen, kopplingarna till Al-Qaida, den förfärliga diktaturen – de var alla förkläden som gömde det verkliga motivet. Denna gång var det ovanligt lätt att genomskåda dem. För var och en som inte var inprogrammerad med blind tro på USA var det uppenbart att en krigskåt administration desperat sökte förevändningar. Vagheten, hyckleriet och de direkta osanningarna fick dem att spricka sönder. Något annat sken fram.

Men vad var detta andra? Olja, sade vänstern. ”Olja”, målade man på plakaten, och trodde sig därmed ha lagt hela Irakfrågan i full belysning som genom ett knäpp med fingrarna. Som om det räckte att uttala det magiska tvåstaviga ordet för att saken skulle vara klar och den amerikanska politiken förklarad i sin helhet. Men närmar man sig oljefaktorn fördomsfritt ser man att den genast inkallar en rad nya frågor. Vad med oljan? Vems oljeintresse? Vilka variabler i oljans ekonomiska kretslopp handlar det om? Här finns inga enkla svar, däremot en snårskog av motstridiga krafter och tendenser. En imperialismteori om vad som nu sker måste ge sig in och söka där.

Den allmänna trossatsen bland krigsmotståndarna var att USA är ute efter att ta kontroll över källorna i Irak för att få ner oljepriset. Tankegången utgår från att oljan är en nyckelresurs i den industriella kapitalismen, varför ett högt pris – som på 70-talet – hotar att allvarligt störa världsekonomin. Om USA installerar en lydregim i Bagdad kommer billig irakisk olja att flöda ut över världen, oljekartellen OPEC undermineras och därmed säkerställs ett nytt globalt arrangemang för god oljetillgång.

Men detta är just en trossats. Den tas för given, trots att poster i oljeekvationen tydligt talar emot den. Hur är det exempelvis med oljebolagen? Deras intresse är inte att få ner priset – det är att få upp det. Ett högt pris höjer deras profit. Oljebolagen råkar nu ha ett exempellöst inflytande över den administration som sitter i Vita huset. Är det då troligt att kriget motiverades av en vilja att pressa ner oljepriset?

Det är frestande att tolka oljebolagens inflytande över amerikansk utrikespolitik som i hög grad direkt – oförmedlad. Vid millennieskiftet befann sig oljebolagen i själva verket i en svår kris. Oljepriset föll under hela 90-talet, och därmed profiten. År 2000 slogs bottenrekord för oljebolagens andel av de samlade profiterna i världskapitalismen. George W Bushs seger i presidentvalet kan ses som något av oljedollarvapendollar- koalitionensstatskupplika återkomst till makten. Bush kom från en familj med flera generationer gamla band till det amerikanska oljekapitalet, som inte avstod några medel för att få honom vald: pengar östes in i hans presidentkampanj, massiva påtryckningar utövades och rena bedrägerier sattes in. Hans kabinett är det mest olje- och vapendominerade i historien. Förutom att Bush själv är gammal oljekapitalist var vicepresident Dick Cheney tidigare vd för Haliburton, handelsminister Don Evans har haft samma post i Tom Brown, försvarsminister Donald Rumsfeldt har ett förflutet i Bechtel och säkerhetsrådgivare Condolezza Rice i Chevron – fyra jättar i den amerikanska oljebranschen.

Oljemarknaden är en nervös spekulationsmarknad. Den viktigaste faktorn är här aktörernas föreställning om den framtida oljetillgången, som mer än något annat hotas av – krig. Om ett krig i länder med stora oljereserver är under uppsegling blir spekulanterna oroliga. Priset stiger.

Kriget mot Irak skulle alltså kunna tolkas som mer eller mindre ett beställningsverk från oljekapitalet. Det hade helt och hållet sin upprinnelse inne i Vita huset, som ovedersägligen bebos av personer med bindningar till oljebolagen. Och deras långa planering av kriget gav resultat. Till följd av det långvariga krigshotet steg oljepriset – och profiterna – brant. Dagens Nyheter rapporterade den 8 februari att amerikanska Exxon Mobil förra året gjorde en vinst på omkring 100 miljarder kronor, liksom även Shell och BP. Det var några av de högsta företagsvinsterna i hela världskapitalismen. De oljebolag som nyss var i kris täljde guld med krigshotet.

Men det finns problem med en sådan teori. Vad händer nu när kriget mot Irak är slut och ockupationen etablerad? Då är hotet om ett krig överspelat. Den faktor som höjer priset är borta. Den nya lydregimen kommer snart att reparera pumparna, skruva på kranarna och öppna de outnyttjade oljefälten för exploatering. Världens näst största oljereserver blir fullt tillgängliga för marknaden, som då kommer att sänka priset för långt tid. Här är det något som inte stämmer. Teorier som härleder regeringspolitiken ur det faktum att olika fraktioner inom borgarklassen slåss om makten över staten, och att den segrar som lyckas sätta dit sina personer i statens ledning, balanserar alltid nära konspirationsteoriernas lurande dike.

Det utmärkande för globaliseringens epok är ju snarast att nationalstatens politik till följd av kapitalets nya rörlighet allt mer styrs av opersonliga lagar, som verkar tämligen lika oavsett vem som har regeringsmakten. I fråga om kriget mot Irak skulle man då inte söka svaret hos de personer som styr USA. I stället skulle man leta efter de ekonomiska högspänningsledningar som hänger genom Vita huset och i kraft av sin strukturella tyngd driver fram en krigspolitik.

Privatiseringskrig

När allt kommer omkring är inte ett högt oljepris den enda skatt bolagen vill åt. I lika hög grad åtrår de själva kontrollen över oljeresurserna, som sedan den arabiska nationalismens höjdpunkt i slutet av 60-talet och början av 70- talet allt mer har överförts till de lokala staterna. Kriget för oljan är ur det perspektivet ett slags privatiseringskrig. Ur detta perspektiv representerar inte heller kriget ett intresse som står i motsättning till övriga delar av kapitalismen: alla andra branscher förlorar på ett högt oljepris, men det är inte bara oljebolagen som vinner på att de ersätter Saddam Hussein som härskare över Iraks svarta guld. Det gör hela systemet. Persiska vikens betydelse för västvärldens oljeförsörjning har växt på senare tid, och enligt prognoserna kommer trenden att hålla i sig i decennier. Det gäller ingalunda bara USA: andelen konsumerad olja som kommer från Persiska viken är mer än dubbelt så stor i Västeuropa, och den stiger. Kapitalismen klibbar fast i den arabiska oljan.

I denna situation av fördjupat beroende är det potentiellt livsfarligt för systemet att kontrollen innehas av oberäkneliga, obstinata diktatorer som Saddam Hussein. Han visade också att han var beredd att föra krig med sin olja. I april 2002 stoppade han all irakisk oljeexport i ett solidaritetsembargo till stöd för palestinierna, som då massakrerades under Israels Operation skyddsmur. Till yttermera visso hänger den politiska instabiliteten i arabvärlden och radikaliseringen av massorna – inte minst i kronjuvelen Saudiarabien – som mörka moln över oljefälten. De amerikanska oljebolagen och det kapitalistiska systemet har ett gemensamt intresse av att de skingras. En lydregim i Bagdad blir en plattform i hjärtat av arabvärlden, från vilken hela det politiska landskapet kan läggas om.

Logisk slutpunkt

Så kan krigsmotivet för USA delas upp i två delar: först ett par år av exceptionella överprofiter för oljekapitalet i krigshotets skugga, och sedan – nu när kriget är över – full kontroll över, fri tillgång till och billig utvinning av den irakiska oljan. Här rör det sig om en flerfaldig dialektik. De interpersonella relationerna och oljefraktionens egna intressen har ovedersägligen en roll i prishöjningen under krigsplaneringsfasen och, inte minst, i fördelningen av kontrakt. Samtidigt samverkar de – åtminstone under ockupationsfasen – med de objektiva strukturerna och systemets allmänintresse. Men här verkar också imperialismens symbios med globaliseringen.

I en analys före kriget påminde den amerikanska tankesmedjan Rand Corporation, som står Bushadministrationen nära, om att betydelsen av den arabiska oljan för USA inte bara kan mätas i den direkta importen av denna olja. I takt med att USA importerar allt mer industriprodukter från nyligen industrialiserade länder – en typisk konsekvens av globaliseringen – fastnar man också i en indirekt oljeimport. Länderna i Sydostasien baserar exempelvis sina industrier på ett inflöde av olja från Persiska viken. Det betyder att oljepriset ligger inbakat i varje sydkoreansk bil som säljs i USA. Även i importen av industrivaror har alltså USA – med sitt väldiga underskott i handelsbalansen – ett konkret intresse av billig olja. Globaliseringen tvinnar samman de nationella ekonomierna så att den enes utgiftspost också blir den andres.

Sett från andra sidan är alltså USA:s strid för kontroll över den arabiska oljan en strid som även de sydkoreanska biltillverkarna har ett intresse av (för övrigt var Sydkorea en av de mest ivriga hejaklackarna och erbjöd USA att skicka trupper till Irak; också det extremt oljeberoende Japan stämde glatt in i ramsorna). Innebörden av detta är att globaliseringen pressar USA att ta hela kapitalismens intressen på sina axlar – just som en hegemon ska göra. Rand Corporation skrev att ingen annan än USA har ”den militära närvaro, förmåga att utöva makt och teknologi som krävs för att skydda det globala flödet av energi från Mellanöstern och frånta fientliga stater möjligheten att använda utpressning”. Globaliseringen och hegemonin förstärker ömsesidigt varandra, i en process vars logiska slutpunkt är det imperialistiska kriget.

Samtidigt har också USA sina egna särdrag som hegemonisk makt. Det är ett felslut – vars främsta representanter är Hardt och Negri – att tro att USA bara företräder systemet, helt utan nationella egenintressen. Innan kriget var de amerikanska oljebolagen helt utestängda från de väldiga fälten i Irak. Deras franska och ryska konkurrenter hade däremot lyckats sluta avtal om utvinningsrättigheter med Saddam Hussein. Genom sin invasion av Irak har USA dyrkat upp både nyttjade och outnyttjade oljefält åt sina egna bolag. Här kan inte den distinkt nationella komponenten reduceras bort.

Återigen ser vi här spänningen mellan generellt och partikulärt – nu i ekonomisk form. Frankrike och Ryssland trivdes inte helt med tanken på en USA-invasion, eftersom dess egna intressen inte helt sammanföll med USA:s. Motiven för kriget gick utöver de intressen som systemet enhälligt kunde enas kring och innefattade även – i linje med USA:s nya unilateralism – ett bestämt element av amerikansk självhävdelse på oljefälten. Denna självhävdelse ligger dock helt inom ramarna för vad hegemonen kan och i slutändan får stöd för att göra, eftersom dess makt är så stor.

Samtidigt satte hegemonirelationerna bestämda gränser för hur långt ett land som Frankrike kunde gå i sin kritik av kriget. Jacques Chirac ingår i samma globaliseringens nät som alla andra avancerade kapitaliststater. Därför är det också naivt, som exempelvis Lasse Berg gjorde i Dagens Nyheter någon månad innan kriget bröt ut, att sätta sin tilltro till ett militärt upprustat EU som den kraft som ska säkra världsfreden. Ett sådant EU skulle inte förhålla sig på ett kvalitativt annorlunda sätt till periferins länder och folk.

Genuin fred kan bara byggas på anti-imperialistisk grund. En sådan kan i sin tur bara läggas ut underifrån, av helt andra klasskrafter än de som styr våra stater. I bästa fall har den så kraftigt uppblossade antikrigsrörelsen gjort en del förarbete i detta avseende. Det kan i så fall förhoppningsvis bära frukt i framtiden.

Andreas Malm

Noter
1. Detta något otympliga begrepp är hämtat ur The Global Political Economy of Israel av de två radikala ekonomerna, kanadensaren Jonathan Nitzan och israelen Shimshon Bichler. Boken är, vilket inte framgår av titeln, ett av de mest ambitiösa, innovativa och provocerande bidragen till såväl kapital- och stats- som långa vågor- och imperialismteori under senare år. Se min artikel i Arbetaren nr 8/03 för en redogörelse för deras teori om sambandet mellan oljeintressen och krig i Mellanöstern. Liieraturlista:
Historical Materialism and Globalization, redigerad av Mark Rupert och Hazel Smith (Roputledge 2002)
The Global Political Economy of Israel, av Jonathan Nitzan och Shimshon Bichler (Pluto Press 2002)
The Economics of Global Turbulence – A Special Report on the World Economy 1950-98, av Robert Brenner (New Left Review nr 229, 1998)
The Boom and the Bubble – The US in the World Economy, av Robert Brenner (Verso 2002).

Från Tidskriften Röda Rummet 2/2003

Den globala anarkin och barbariets återkomst

Del 4 av 4 i serien Barbariernas kamp

Attacken den 11 september 2001 och det efterföljande “kriget mot terrorismen” är ingen kamp mellan en västerländsk och en islamsk kultur utan ett barbarernas inbördeskrig. Det hävdar Gilbert Achcar*.

Gilbert Achcar. Barbariernas kamp. 11 september och den nya världsordningen. Med tillägg av Brev till en lättdeprimerad krigsmotståndare. Översättning Maria Sundvall.

Stockholm: Röda rummet, 2003. Hft -210 s.

Islamfundamentalisternas angrepp var ett reaktionärt barbariskt svar på den amerikanska hegemonin i världen. Achcar gör dock klart att USAs utrikespolitik är lika barbarisk. Han lyfter fram tre saker som kännetecknar det nya barbariet.

Politisk manipulering

Opinionen i Väst förbereds för krig. USAs politiska ledning tog tillfället i akt att trissa upp en krigsstämning. Osama bin Laden och terrornätverket al-Qaida var inte enbart fienden. De var superkriminella och andra förklaringar – dvs ett sökande efter orsakssammanhang – stämplades omedelbart som medbrottslighet. Ett klassiskt maktmedel för att förhindra eftertanke och en demokratisk diskussion konstaterar Achcar. Och, säger han, retoriken kring ‘det onda’ – som är ett fundamentalistiskt kristet begrepp – är täckmanteln, för att förhindra att USAs och industristaternas egen terrorism kommer upp till ytan.

Attackmålet World Trade Center skyskraporna, som var symbolen för den globaliserade livsstilen, förklarar de hätska utfallen. Att TV-bilderna återutsänts om och om igen är just för att befrämja känslan av ett krigstillstånd. Krigshetsarnas ‘assistant toppdog’ den brittiske statsministern Tony Blair, uttrycker det mycket tydligt. “Sett ur alla aspekter är rättfärdigheten och rätten på vår sida, och vi har en strategi att följa. Det är viktigt att vi inte glömmer varför vi gör det. Det är viktigt att vi inte glömmer det vi kände, när vi såg flygplanen köra in i tvillingtornen”.

USA skapade den islamistiska fundamentalismen. Achcar visar på hur inte endast terrorchefen Osama bin Laden, utan hela islamfundamentalismen, är intimt förbunden med USAs utrikespolitik. bin Laden, CIAs älskling i Afganistan, är i realiteten en avfallsprodukt från det kalla kriget. Den religiösa fundamentalismen växte i födelselandet Saudiarabien och bredde ut sig i islamska länder endast tack vare det decennielånga stödet från USA. Islam var ett av de medel som USA använde för att – efter det andra världskriget – bekämpa den framvällande vänstern och den arabiska nationalismen. Det är denna politiserade islam som idag fyller det ideologiska vakuumet, som uppstod efter att de demokratiska krafterna förlorade.

En proletariserad medelklass. Till slut visar Achcar på att islamfundamentalismen – klassanalytiskt sett – är en småborgerlig rörelse. Det är en radikaliserad medelklass’ och ett förarmat småfolks reaktionära svar på de politiska följderna, som den kapitalistiska globaliseringen fört med sig. Den islamska fundamentalismen är inte de fattigas uppror.

Militarisering eller…

De båda barbarierna har växt fram mot bakgrund av den tillagande världsekonomiska krisen och Västmakternas geopolitiska nyordningspolitik efter Sovjetunionens upplösning, säger Achcar.

Vi har den opolitiska och människoföraktande terrorn från de “heliga soldaterna”, som med ett oförsonligt hat angriper USA och dess lokala hantlangare. Mot dem har vi USA med sina allierade, som i kraft av sin överväldigande makt cementerar sig fast i synen på “kriget mot terrorismen” och i logiken av att utvidga det. Således det “heliga kriget”, där beundrarna av självmordspiloterna den 11 september jublade och ropar på mera. Och det “berättigade preventiva kriget”, där beundrarna av USAs stridskrafter ylade vid bombningarna av Afghanistan och kräver mera. Båda hållningarna är ett brott med folkrättsprincipen och har som följd en avdemokratisering och att samhällena militariseras.

Achcar sammanfattar att vi står inför en orolig framtid. Mot risken för att glida in i barbariet pläderar han för “ett framstegsvänligt och trovärdigt alternativ till den nyliberala kapitalismen, som är i stånd att tvinga den reaktionära politiken tillbaka, och omvandla den samhälleliga otillfredsställelsen till en kamp för demokrati och rättfärdiga förhållanden”.

Gilbert Achcar är skarp i sin analys, många frågetecken rätas ut. Det är ett sant nöje att läsa hans bok när han dissekerar världspolitiken.

Christoph Jünke

Översättning från tyskan Per-Erik Wentus. Tidigare publicerad i SoZ (Köln) och i Internationalen (Stockholm) nr 1/2003.

* Gilbert Achcar är professor i internationella relationer vid L’Université de Paris VIII (Saint Denis). Hans senaste böcker är La Nouvelle guerre froide (1999) och redigeringen av antologin The Legacy of Ernest Mandel (1999). Achcar medarbetar i Le Monde diplomatique.

Brev till en lätt deprimerad krigsmotståndare

Del 3 av 4 i serien Barbariernas kamp

Kära vän,

Jag tycker inte att den besvikelse du känt sedan du hörde om den irakiska regimens fall är befogad.

Det är klart att jag kan förstå den. Det som framförallt bedrövade dig var att detta fall gjort det möjligt för gamarna i Washington och London att hissa sina flaggor. Det var ett halvkolonialt krig som drevs av tandemparet Bush och Blair (låt oss kalla dem B2 – det passar bra att döpa dem efter ett bombplan!) i trots mot en klar majoritet av världsopinionen. Ändå kan de nu kalla det ett ”befrielsekrig”, inspirerat av demokratiska ideal. Ja, det kan göra en vansinnig!

Men kom ihåg vad vi förutsade månad efter månad. Det kan sammanfattas som några få hypoteser:

Att B2:s lättaste uppgift skulle bli att störta Saddam Husseins regim, som de skulle kunna besegra utan alltför stor möda. Deras verkliga problem skulle börja därefter. Att de vågade trotsa den allmänna opinionen eftersom de räknade med att åsynen av irakiska massor som jublade över Saddam Husseins fall skulle vinna över den. Vi var tvungna att förbereda oss för den åsynen. Med tanke på hur hatad Baath-partiets diktatur var – och med all rätta -skulle en sådan utveckling vara oundviklig.

B2 är äventyrare, spelare; de gick ut i krig och satsade på det bästa möjliga scenariot. De satsade på att kunna ta över huvuddelen av den irakiska statsapparaten, särskilt armén, då den skulle vända sig mot Saddam Hussein, och på att de skulle kunna använda den för att kontrollera Irak efter segern. Men det troligaste scenariot var att deras intervention – som skulle börja med ett försök att döda Saddam Hussein och ockupera de irakiska oljefälten -skulle leda till sammanbrott för statsapparaten och resultera i ett omfattande kaos präglat av blodiga uppgörelser.

Alla dessa förutsägelser har bekräftats. Ingenting av det som hänt kan, när allt kommer till kritan, ha förvånat dig. Allt var förutsägbart. Låt oss titta närmare på händelserna under de senaste dagarna.

Segern

¨På ena sidan hade vi en ”koalition” mellan världens främsta militärmakt, som själv svarar för mer än 40 procent av världens militärutgifter, och en av de större vasallmakterna. På andra sidan hade vi ett tredje världenland där två tredjedelar av stridskrafterna förstördes 1991 och den resterande tredjedelen under åren därefter nöttes ned av blockaden som hindrade landet från att underhålla sina vapen. Dess vapenmakt försvagades ytterligare av flera år av FN-övervakad nedrustning. Hur skulle någon under dessa omständigheter kunna bli förvånad över sammanbrottet i Irak?

Samma regim hade redan lidit ett förkrossande nederlag 1991, då de irakiska stridskrafterna i Kuwait och södra Irak bröt samman. Det är sant att den här gången hade Washington som mål att inta städerna och ockupera hela landet; det är givetvis ett svårare mål att uppnå. Men under tiden hade landet åderlåtits, och var utmattat efter mer än tjugo år av krig, bomb˝ningar och blockad. Sådant var tillståndet för det land som Washington gav sig ut för att erövra. Och år 2003, liksom år 1991, var det ett faktum att den stora majoriteten av irakierna, som förmodades utföra orderna från Bagdad, i själva verket hatade Baath-regimen. Hur kunde någon vänta sig en folklig mobilisering under sådana villkor?!

Det som i själva verket var förvånande var inte den snabba segern för USA:s och Storbritanniens trupper, utan det motstånd som den irakiska regimens styrkor bjöd under offensivens första dagar. Kom ihåg att under de där första dagarna gjorde alla kommentatorer i kör narr över förutsägelserna om en snabb seger! Många trodde att offensiven skulle köra fast så som man förutspått redan 1991. De tog fel om orsaken till det första motståndet. Det berodde på att markoffensiven startade samtidigt som de intensiva bombningarna, medan Washington 1991 hade utsatt den irakiska armén för fem veckors häftig bombning innan man satte in sina egna trupper i strid. Det innebar att regimensÊ styrkor i årets krig fortfarande var beredda att kämpa när markoffensiven startade – mycket mer än 1991, då de irakiska trupper som överlevt bombningarna var utmattade och förvirrade, och kapitulerade i massor till koalitionstrupperna.

Men det handlade om regimens styrkor, ingenting annat! Den som tog händelserna i Irak för ett verkligt folkligt motstånd, den som blandade ihop regimtruppernas försvar av Bagdad med folkets försvar av Beirut under den israeliska belägringen 1982, tog allvarligt miste både om de militära utsikterna och om det irakiska folkets förhållande till Saddam Husseins tyranniska regim. Det största bakslaget för Pentagons plan var faktiskt att de bombningar de chansade på under offensivens första dag missade sitt mål: Saddam Hussein. Och när Saddam Hussein senare upphörde att fungera som överbefälhavare, var det förmodligen det som direkt utlöste det hastiga sammanbrottet i Bagdads försvar – antingen han nu dödades av en bomb eller lyckades fly fältet. I en så cÁentraliserad persondiktatur räcker det alt göra sig av med diktatorn för att förstöra regimens grundvalar när de väl sätts under intensivt tryck.

Reaktionerna i Irak

Hur kan någon bli förvånad över att det irakiska folket reagerade med lättnad och glädje över diktaturens fall? Jag kände själv verklig lättnad, även om jag aldrig har upplevt vad irakierna varit med om. Baath-partiet kom till maktelit i Irak i juli 1968, då jag själv, som så många i min generation i många delar av världen, befann mig mitt uppe i min egen radikalisering. Den nya regimens första prioritering var att krossa det irakiska uttrycket för den radikaliseringen – en radikalisering som i Mellanöstern tagit fart efter arabregimernas nederlag mot Israels angrepp i juni 1967.

Det terrorvälde som upprättades i Bagdad fortsatte med att hänsynslöst krossa gerillafronten som öppnats i södra Irak av den Che Guevara-inspirerade Khaled Ahmed Zaki, liksom den vänsterflygel som brutit med det irakiska kommunistpartiet. De nÍya kuppmakarna fick snabbt ett rykte som regionens mest våldsamma regim. Irakiska aktivister visste att det var bättre att dö i strid med regimens styrkor än att gripas och dö under en tortyr av oöverträffad grymhet. Baath-regimen krossade den irakiska vänstern, den starkaste kraften inom vänstern i arabvärlden, i blod. På så sätt bidrog regimen till att bana väg för den islamiska fundamentalismens hegemoni över folkliga proteströrelser i Mellanöstern. Av alla diktatorer som jämförts med Hitler under det senaste halva århundradet – oftast på det mest tendentiösa sätt och för propagandistiska ändamål – är Saddam Hussein den som närmast motsvarar beskrivningen. Det gäller inte bara regimens inrikespolitik (med undantag för det faktum att nazismen hade en ideologiskt motiverad massbas) utan också dess expansionspolitik som vägleds av blint storhetsvansinne.

I 35 år har jag väntat och hoppats på att denna förfärliga regim ska falla! Så jag var lättad när den äntligen föll, på samma sätt somÊ miljoner irakiska män och kvinnor var lättade. Inte heller var det irakiska folkets lättnad förvånande; den var helt förutsägbar. Det som var förvånande, åtminstone för Washington och London, var att de arabiska irakierna gav deras trupper ett så ljumt välkomnande, ofta med en udd av fientlighet. Det gällde även i den shiitiskt dominerade södra landsdelen, där de trodde att de hade övertaget.

Det är inte heller svårt att förstå. Det som Washington och London inte lyckades förstå är att det här folket, som har så många skäl att hata Saddam Hussein, har ännu fler skäl att hata dem själva. Irakierna kommer ihåg hur koalitionen lämnade ut dem till Saddam Hussein 1991. De lider fortfarande av effekterna av tolv års folkmordsblockad som genomdrivits av Washington och London med samtycke från deras partner i FN:s säkerhetsråd. Och de kan inte välkomna USA som befriare, när landet samtidigt ses som den främsta förtryckaren i Mellanöstern och staten Israels sponsor. Inte heller kan de välkoÁmna de medföljande britterna, kolonialherrarna från iförrfjol, som lämnat så många bittra minnen efter sig.

Följaktligen var irakiernas glädjeyttringar rätt återhållsamma. Washington måste tillgripa propagandatrick för att kunna ge intrycket av att koalitionens trupper välkomnades som ”befriare”. Visst hyllades de, men framförallt av plundrarna, som med famnen full av sitt byte hade alla skäl att säga ”Bush very good”. Ockupationstrupperna gav avsiktligt dessa plundrare fria tyglar. Militärledningen trodde att den på så sätt skulle skydda ockupationen mot folklig fientlighet, när det i själva verket ledde till kraftigt ökad misstro. (Den enda offentliga byggnaden i Bagdad som bevakades väl var oljeministeriet, precis som de enda ”säkra* områdena i Irak var oljefälten.) De nya invasionstrupperna blev ansvariga för en plundring av Bagdad som i historien kominer att framstå som den moderna motsvarigheten till plundringen av Bagdad under mongolernas invasion på 1200-talet.

Den enda del ıav den irakiska befolkningen som förenades med ockupationstrupperna och massivt uttryckte an glädje över deras närvaro var kurderna. Än en gång har de kurdiska ledarskapen i Irak visat sin eviga kortsynthet, den som så ofta lett dem till att söka sig usla allierade: Israelit, shahen av Iran, den turkiska regeringen, de iranska mullorna – och till och med Saddam Hussein! De hade inte vett att undvika att kompromettera sig med en ockupationsstyrka som är dömd att bli måltavla för de arabiska irakiernas missnöje, trots att de arabiska irakierna är de enda allierade som i slutänden kommer att kunna ha en avgörande betydelse för irakiska Kurdistans framtid. Det skulle vara förödande för kurderna om deras ledare befäster bilden av sig själva som ockupationsmakternas hängivna medarbetare. USA och Storbritannien har i själva verket ingen avsikt att försvara det kurdiska folkets rätt till självbestämmande. De kommer inte att tveka att offra de irakiska kurderna om det gynnar deras syfte att stärka sitt grep∆p över landet.

Kontrollera Irak, dominera världen

De som plundrar Iraks städer i liten skala har redan nu gjort uppgiften mycket mer komplicerad för de storskaliga plundrarna, ockupationsmakterna. Varje dag som går bekräftar ytterligare hur svårt det kommer att bli för B2 att kontrollera Irak och en befolkning som hjärtligt avskyr dem. Deras handgångne man Ahmed Chalabi och hans handfull av legoknektar som fördes in i landet i USA-truppernas packning kommer med all säkerhet inte att kunna ändra på den situationen.

USA:s problem är att de inte kommer att hitta någonting mer pålitligt i Irak än resterna av Saddam Husseins apparat – i ännu högre grad än i Tyskland och Japan efter 1945, där de ändå kunde använda hela skikt inom den gamla regimens statsapparat, och i Japan till och med kejsaren själv. De är bara bland den gamla regimens tjänare som det finns tillräckligt många som är så moraliskt förfallna att de kan tänkas bli ockupanternas hängivna tjä˛nare. Det är bara de som kommer att vilja tjäna landets nya herrar, med desto större entusiasm som de på det sättet kan rädda sina egna skinn, samtidigt som de släcker sin törst efter makt. Det kommer att göra ockupationen ännu mer förhatlig för den stora majoriteten av irakier.

När USA sprider ut sin närvaro al!t mer i arabvärlden, blir dess styrkor allt mer utsatta. Det hat som USA väcker i alla Mellanösterns länder och i hela den islamiska världen har redan exploderat i dess ansikte flera gånger, n september var bara det mest spektakulära, mest dödliga uttrycket hittills för det hatet. Ockupationen av Irak kommer att öka det allmänna missnöjet till det yttersta. Det kommer att påskynda förruttnelsen av den regionala ordning som stöds av Washington. Det kommer inte att bli någon Pax Americana. Det kommer snarare att bli ytterligare ett steg ned mot barbari, med det främsta barbariet i Washington och dess allierade som göder den religiösa fanatismens motsatta barbari – så länga som inga nya progressiva krafter träder fram i den här delen av världen.

Projektet att bygga ett världsimperium dominerat av USA med brutalt våld är oundvikligen dömt att misslyckas. I det avseendet har Washington redan lidit stora politiska bakslag, tvärtemot det intryck som dess militära seger i Irak tillfälligt kan ge. Aldrig sedan kalla krigets slut har USA:s hegemoni ifrågasatts så allmänt i världen; aldrig har det funnits så litet stöd för denna hegemoni. Det gäller relationerna mellan länder: aldrig har länder som Washington betraktat som sina lojala allierade varit så motsträviga och trilska. Till och med den turkiska regeringen vägrade att låta USA-trupperna passera dess territorium. Washington lyckades inte köpa dess stöd, precis som det inte lyckades köpa tillräckligt många medlemmar av FN:s säkerhetsråd för att få nio ynka röster för sitt krig mot Irak!

Det är klart, att dessa stater inte är några pålitliga allierade för antikrigsrörelsen, eller ens överhuvudtaget allierade – särskilt när de som FrankrikÎe och Ryssland beter sig precis lika brutalt och avskyvärt på sina egna imperiedomäner som USA på sina. Men detta mummel i ledet från raden av stater som är förbundna med det stora imperium som styrs från Washington har på sitt sätt avspeglat ett annat betydande bakslag för imperialismens projekt. Jag tänker förstås på framväxten av den nya stormakten, ”den allmänna världsopinionen”, som New York Times så riktigt kallade det efter 15 februari 2003, dagen för de största världsomspännande folkliga mobiliseringarna i historien. ”Den allmänna världsopinionen” – eller rättare sagt den verkliga rörelsen, antikrigsrörelsen, för opinionssiffror demonstrerar ju inte.

Under 1990-talet trodde många att denna rörelse var dömd att aldrig övervinna sin svaghet. De trodde att Vietnamåren en gång för alla var glömda och begravda, särskilt sedan Washington lärt läxan från Vietnam och tillämpat den i senare krig (med början i Panama 1989). Från hösten 2002. har vi sett ett förbluffande uppsving för en ny ]antikrigsrörelse, som snabbt slagit nya historiska rekord i allt fler länder och även svept över USA. Det senaste är absolut avgörande; den viktigaste mobiliseringen är förstås den som sker i USA självt. Antikrigsrörelsen i USA har ännu inte nått sin styrka från Vietnamåren, men den har redan visat sig kunna nå masskala, trots traumat från 11 september och trots Bushregeringens utnyttjande av det traumat.

Många krigsmotståndare har tagit intryck av noggrant utvalda bilder från den så kallade befrielsen av Irak och av de Pentagon-regisserade scenerna. Men varje dag som går visar hur rätt antikrigsr3örelsen hade. De oräkneliga döda, den massiva förstörelsen och plundringen av Iraks nationella rikedomar utgör ett enormt pris för det irakiska folket att betala för en ”befrielse” som leder till utländsk ockupation. När Washington kör fast i ett land som inte kan gömmas för världen – till skillnad från Afghanistan, där situationen idag är mer kaotisk än någonsin – kommer antikrigsrörelsen att kunna växa till nya höjder.

Denna rörelses spektakulära tillväxt har bara varit möjlig därför att den växte fram ur tre års framsteg för den rörelse mot nyliberal globalisering som föddes i Seattle. Dessa två rörelser kommer att fortsätta att stärka varandra och öka människors medvetenhet om att nyliberalism och krig bara är två sidor av samma härskarsystem – en system som måste störtas.

Gilbert Achcar
14 april 2003

Ursprungligen publicerat på svenska som ett tillägg i boken Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.

Från ett 11 september till ett annat

Del 2 av 4 i serien Barbariernas kamp

Inledning till boken Barbariernas kamp, utgiven 2003

Den 11 september 1990 höll George Herbert Walker Bush, USA:s 41:e president, ett historiskt tal till den samlade kongressen. Iraks armé hade invaderat Kuwait sex veckor tidigare. Fyra dagar efter invasionen hade presidenten givit order om att placera ut USA-trupper på Saudiarabiens territorium: det var början på Operation Ökensköld. Det var mycket som stod på spel då presidenten framträdde inför kongressen. George Bush såg det som sin uppgift att ta vid, där hans föregångare Ronald Reagan, vars vicepresident han hade varit från 1981 till 1989, misslyckats.

Trots Reagans upprepade försök och till hans stora besvikelse hade han inte lyckats bota USA från Vietnamsyndromet. Landet var fortfarande djupt märkt av detta handlingsförlamande trauma, förvärvat i det ”smutsigaste” kriget i landets historia.

Reagans största utlandsoperation hade slutat med ett misslyckande på den punkten: resultatet blev istället att ett ”Beirut-syndrom” lades till Vietnamsyndromet, sedan självmords-attacker för första gången riktats direkt mot USA. Det var 1983, aderton år före attackerna mot New York och Washington. Sedan 63 personer dödats 18 april i en attack mot USA-ambassaden i Beirut, förolyckades ytterligare 242 marinsoldater, från den multinationella styrka som placerats i Libanon efter Israels invasion 1982, när det flerfamiljshus de använde som förläggning rasade samman 23 oktober.(1)

Reagan berättar i sin självbiografi om hur ”våra erfarenheter i Libanon (ledde) till att regeringen antog en rad principer som skulle vägleda Förenta Staterna när det gällde att sätta in militära kraftåtgärder utomlands”.(2) Caspar Weinberger, som då var försvarsminister, formulerade den nya doktrinen i ett uppmärksammat ta! i november 1984. Den femte av de sex principerna har; formulerade lyder som följer: ”Innan USA sätter in stridande styrkor utomlands, måste det finnas en rimlig försäkran om att vi har stöd från det amerikanska folket och deras valda representanter i kongressen… Vi kan inte utkämpa en strid med kongressen på hemmaplan och samtidigt begära att våra trupper ska vinna ett krig på andra kontinenter.” (3)

George H W Bush höll sig samvetsgrant till denna princip. Den första militära operation som utfördes under denne före detta ClA-chefs överinseende förbereddes noggrant genom en intensiv mediekampanj mot den tidigare CIA-agenten och diktatorn i Panama, Manuel Noriega (och han var onekligen en utmärkt måltavla för svartmålning). För att grundligt hamra in budskapet döptes operationen som inleddes på natten mellan 19 och 20 december 1989 – tio år efter Sovjettruppernas invasion av Afghanistan, tio månader efter deras reträtt från det förödda landet – till Just Cause, ”Rättvis sak”.

Experimentet blev en framgång för Washington, även om kidnappningen av general Noriega (med en försiktig uppskattning) kostade 300 döda, 3 000 sårade och 15 000 fördrivna bland den panamanska civilbefolkningen, för att inte tala om de militära förlusterna.(4) Ändå gav experimentet inget avgörande utslag. I allmänhetens ögon i USA var operationen snarare en polisraid mot en brutal tyrann och knarkhandlare än ett krig. Det kunde inte ses som en pålitlig måttstock på hur mycket av Vietnamsyndromet som levde kvar.

När Kuwait invaderades några månader senare, 2 augusti 1990, av diktatorn Saddam Husseins trupper, utgjorde det ett idealiskt tillfälle att försöka bryta USA:s hämningar när det gällde att föra krig. President Bush förstod omedelbart vilken stor fördel han skulle kunna få av en militär aktion, som var så legitim i den internationella juridikens ögon. Det var den första militära aktionen i FN:s historia som fick aktivt eller passivt stöd från alla de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet och den stora majoriteten av generalförsamlingen. Bush måste fortfarande övertyga även den inhemska opinionen, och framförallt kongressen, där han väntade sig att de två kamrarna skulle anta en resolution till stöd för hans aktion i Persiska viken.(5) Det var detta som stod på spel vid hans tal 11 september 1990.

Presidenten tillgrep två olika slags argument i sitt tal:

”idealistiska” argument och ”realistiska” argument, för att använda termer som används i teorier om internationella relationer. Det var som om två talskrivare med olika inställning delat upp uppgiften att skriva olika delar av talet. Först vände sig Bush till ”idealisterna”, som det fanns många av bland kongressens demokrater, och hängav sig åt en högtravande retorik på ett tema som senare blivit omtalat – den ”nya världsordningen”.

”Vi befinner oss idag i ett unikt och extraordinärt ögonblick. Krisen i Persiska viken är allvarlig, men den ger oss också ett sällsynt tillfälle att gå vidare i en historisk period av samarbete. Ur dessa plågade tider… kan en ny världsordning framträda: en ny era – friare från hotet om terror, starkare i sökandet efter rättvisa, och tryggare i strävan efter fred. En era i vilken världens nationer, i Öst och Väst, Nord och Syd, kan blomstra och leva i harmoni.

Hundra generationer har sökt efter den gäckande vägen till fred, samtidigt som tusen krig rasade med insats av all upptänklig mänsklig möda. Idag kämpar den nya världen för att födas. En värld helt annorlunda än den tidigare. En värld där lagarnas styre ersätter djungelns lag. En värld där länder tar på sig sin del av ansvaret för frihet och rättvisa. En värld där de starka respekterar de svagas rättigheter.”(6)

Därefter vände sig Bush till ”realisterna”, som sätter ”det nationella intresset” högre än någon annan hänsyn, och som anser att USA;s världsherravälde ingår i varje sund definition av det nationella intresset. Det var med adress till dem som Bush förklarade vad som stod på spel ekonomiskt och när det gällde USA:s hegemoni:

”Vitala ekonomiska intressen står också på spel. Enbart Irak kontrollerar ungefär 10 procent av världens kända oljereserver. Irak och Kuwait kontrollerar tillsammans det dubbla. Ett Irak som tillåts att svälja Kuwait skulle få tillräcklig ekonomisk och militär makt, liksom arrogans nog, att skrämma och tvinga sina grannar – grannar som kontrollerar merparten av världens återstående oljereserver. Vi kan inte tillåta att en så vital resurs behärskas av någon så hänsynslös. Och vi kommer inte att tillåta det.
Nyliga händelser har tydligt visat att det inte finns någon ersättning för amerikanskt ledarskap. Inför tyranniet må ingen betvivla Amerikas trovärdighet och pålitlighet.”
(7)

Samtidigt som Bush medgav att det kalla krigets slut – vid en tidpunkt då Tyskland höll på att genomföra sin återförening – gjorde det möjligt att minska USA:s militära budget från toppnivån under Reagan, tillade han att han ändå ”aldrig skulle acceptera” en militärbudget som riskerade ”vår nödvändiga säkerhetsmarginal”.

”Världen är fortfarande farlig. Det står helt klart nu. Stabiliteten är inte säkrad. Amerikanska intressen är vittomfattande. Det ömsesidiga beroendet har ökat. Regional instabilitet kan få globala konsekvenser. Det är inte rätt tidpunkt att riskera Amerikas förmåga att försvara sina vitala intressen.” (8)

När två sådana resonemang, den mest lyriska idealism och den mest prosaiska realism, svetsas samman i ett enda budskap, kan man knappast betvivla att det är realpolitiken som segrat. Rättskaffenhet och ärlighet är ”idealistiska” dygder, medan svek och hyckleri är grundläggande delar av de dygder Machiavelli beskrev:

”Trots detta vet man av erfarenhet att de furstar i vår tid som har uträttat storverk är de som inte har hållit så mycket på troheten, utan som med sin illistighet har förstått att förvrida huvudet på folk och slutligen har fått övertag över dem som förlitat sig på ärligheten… För närvarande finns det en furste – vilken är inte lämpligt att nämna här – som aldrig predikar annat än fred och trohet, men som är synnerligen fientligt inställd till båda delarna… ”(9)

Om vi läser talet än en gång uppmärksamt, kommer vi emellertid att se att George H W Bush inte gjorde några utfästelser i den ”idealistiska” delen av det. Han begränsade sig till att beskriva vad som var möjligt 1990 – men bara möjligt – utan att lova att det skulle ske. Världen befann sig verkligen i ett ”unikt och extraordinärt ögonblick” då. med ”ett sällsynt tillfälle att gå vidare ; en historisk period av samarbete”. En ”ny världsordning” kunde ha blivit resultatet av det kalla krigets upphörande: ”en ny era – friare från hotet om terror, starkare i sökandet efter rättvisa. och tryggare i strävan efter fred”. Det kunde ha varit en era då ”världens nationer, i Öst och Väst, Syd och Nord, kan blomstra och leva i harmoni” samtidigt som ”lagarnas styre ersätter djungelns lag” och ”de starka respekterar de svagas rättigheter”.

Det var anmärkningsvärda ord: de erkände att det fanns ett samband mellan att å ena sidan kunna minska terrorhotet och göra framsteg mot fred, och att å andra sidan skapa förutsättningar för välstånd i varje enskild del av världen, för att internationella lagar ska råda och de starkare respektera de svagas rättigheter.

I det perspektivet kan händelserna 11 september 2001 med rätta tolkas som bottenpunkten hittills på vägen mot terrorism. De visar på det gap som under de elva mellanliggande åren vuxit mellan verkligheten och de villkor för global fred och rättvisa som Bush själv beskrev i talet ii | september 1990. I en värld där ojämlikheten obönhörligen ökar, inom varje samhälle såväl som mellan nationer, där djungelns lag och principen att ”makt ger rätt” härskar oinskränkta, kommer den ena sidans barbari oundvikligen att föda barbari från den andra sidan. ”Hotet om terror” i alla dess olika former kommer i slutänden att vara drabba oss alla.

Striden mellan dessa tvillingharbarier kommer inte att leda till en värld i fred. Snarare än att neutralisera varandra, stärker barbarierna varandra, i en spiral av ömsesidig upptrappning som då och då leder till utbrott i enlighet med Clausewitz’ tankar om stegringen till det yttersta: ”Sålunda påtvingar den ene den andre sin lag och en växelverkan skapas, som för begreppet krig till dess yttersta gräns.”(10) Det finns ingen bättre beskrivning i en mening av det som brukar kallas ”våldets onda cirkel” i en rid då två klaner, fångna i en global vendetta, ropar i kör att de inte tänker avstå från några medel i sitt krig för ömsesidig förintelse.

Gilbert Achcar

Noter
1i.Vid samma tidpunkt dödades 58 fransmän i en annan attack mot samma multinationella styrka.
2. Ronald Reagan, Ett amerikanskt liv: memoarer, Norstedts 1991, ».465.
3. Caspar Weinberger, ”The Uses of Military Power”, tal till nationella pressklubben, Washington DC, 28 november 1984. Tryckt som bilaga riil Richard Haas, Intervention: The Use of American Military Force in the Post Cold War World, reviderad upplaga, Brookings, Washington DC 1999, s. 2.03. De fem övriga principerna var: i) Inga trupper sätts in i strid om inte USA:s och dess allierades vitala intressen står på spel. 2) Inget deltagande utan den klara avsikten att vinna och de nödvändiga resurserna för att göra det. 3) Klart definierade mål för interventionen. 4) Ständig utvärdering av villkoren för deltagandet och förhållandet till USA:s vitala intressen. 5) Militär intervention endast som sista utväg.
4. Läkare för mänskliga rättigheter, ”Panama: ‘Operation Just Cause’: The Human Cost of the US Invasion”, pressmeddelande, Boston, 16 december 1990.
5. Senaten och representanthuset antog samstämmiga resolutioner i början av oktober 1990 med stöd för presidentens agerande ”med anledning av Iraks angrepp mot Kuwait”.
6. Den här delen av talet har tryckts i George Bush och Brent Scowcroft, A World Transformed, Knopr, New York 1998, $.370. För der. fullständiga texten se ”President Bush’s Adress to Congress on the Persian Gulf Situation”, Washington Filé, Washington DC, utrikesdepartementei. 1990.
7. Se ovan.
8. Se ovan.
9. Niccolo Machiavelli, Fursten, Natur och Kultur 1997, s.88, 91.
10. Carl von Clausewitz, Om kriget, Bonniers 1991, s.51.

Läs hela boken, Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.