Kapitalismens dödskamp och IV Internationalens uppgifter

Övergångsprogrammet redigerat av Leo Trotskij

Förord till den svenska utgåvan 1969

Det första marxistiska övergångsprogrammet återfinns i det Kommunistiska partiets Manifest från 1848, i senare delen av kapitlet ”Proletärer och Kommunister”. Detta program, som är uppställt i 10 punkter, avser både att förena arbetarna i kampen för erövrandet av makten, och att ligga till grund för politiken efter maktövertagandet. De program som framställdes av de stora arbetarpartierna under andra hälften av 1800-talet, av vilka det mest kända är Erfurtprogrammet av år 1891, bestod däremot av två olika delar utan något dialektiskt samband: å ena sidan ett maximiprogram, som uttryckte kravet på ett socialistiskt samhälle i en obestämd framtid, och å den andra ett minimiprogram som rörde dagskraven inom ramen för det kapitalistiska samhället, ty frågan om proletariatets erövrande av makten kunde inte ställas som ett näraliggande mål, under denna epok av kapitalistisk utveckling och expansion i världsmåttstock.

I och med att kapitalismen gick in i sin imperialistiska fas i början av 1900-talet, ställdes åter frågan om makten på dagordningen; 1905 års ryska revolution blev den första och mest slående påminnelsen om detta. 1917 framställde bolsjevikerna något som i realiteten var ett övergångsprogram, även om denna term inte användes (det återfinns såväl i Aprilteserna som i Lenins broschyr ”den förestående katastrofen och sättet att komma över den”). 1918 tillkännagav Rosa Luxemburg i sin programförklaring vid grundandet av det tyska kommunistiska partiet, efter att som den första ha insett faran av att skilja ut två icke förbundna delar av programmet och med hänvisning just till det ovannämnda avsnittet av Manifestet och till Erfurt programmet, att det var nödvändigt att återgå till Manifestets problematik:

”Vårt program står i medveten motsatsställning till det synsätt som hittills legat till grund för Erfurtprogrammet, i medveten motsatsställning till skiljandet mellan de omedelbara, så kallade minimikraven för den ekonomiska och politiska kampen, och det långsiktiga socialistiska målet, maximikravet. I medveten motsatsställning mot detta framlägger vi resultatet av de 70 senaste årens utveckling och framförallt dess direkta produkt: världskriget, och säger: för oss existerar inte ett minimiprogram och ett maximiprogram; socialismen är odelbar; socialismen, det är det minimum som vi idag måste förverkliga.”

Efter att ha konstituerat sig som organisation och vidtagit åtgärder för att utestänga reformistiska och centristiska strömningar under de två första Världskongresserna, förde den kommunistiska Internationalen fram begreppet ”övergångsprogram” vid de 3:e och 4:e Världskongresserna (1921 och 1922) i följande termer:

”Istället för reformisternas och centristernas minimiprogram, sätter den kommunistiska Internationalen upp kampen för proletariatets konkreta behov, för ett system av krav, som i sin helhet krossar bourgeoisins makt, organiserar proletariatet och framställer etapperna i kampen för proletariatets diktatur och där varje särskilt krav uttrycker ett behov från de breda massornas sida även om dessa massor ännu inte medvetet ställt sig på den proletära diktaturens mark.” (3:e kongressen 1921, tes om taktiken).

”I de nationella sektionernas program måste nödvändigheten av kampen för övergångskrav motiveras klart och tydligt; reservationerna för förhållanden mellan dessa krav och de konkreta förhållandena i tid och rum bör nämnas.

Den teoretiska grundvalen för alla övergångs- och delkrav måste ovillkorligen formuleras i det allmänna programmet. Den 4:e kongressen uttalar sig lika bestämt mot försöket att framställa införandet av övergångskrav i programmet som opportunism, som mot varje försök att förflacka eller ersätta de grundläggande revolutionära målsättningarna med delkrav.

I det allmänna programmet bör de grundläggande historiska situationer, mellan vilka de nationella sektionernas övergångskrav grupperar sig, klart framställas i enlighet med de olika ländernas väsentliga skillnader ifråga om ekonomisk och politisk struktur, som exempelvis i fallet England a ena sidan och Indien å den andra, osv …” (4:e Kongressen, Resolution om den Kommunistiska Internationalens program).

Men i takt med stalinismens konsolidering övergav den kommunistiska Internationalen alltmer själva tanken på ett övergångsprogram. Efter en sick-sack mellan ultravänsterpolitik och högerglidningar, stabiliserades dess linje i form av en klart högeropportunistisk politik (Folkfronter, Nationella fronter), där man samarbetade eller sökte få till stånd samarbete med delar av bourgeoisin inom ramen för det kapitalistiska systemet. De kommunistiska partierna återgick de facto till minimiprogrammets ide. Det kunde inte längre bli tal om ett system av krav, som artikulerades för att utveckla och höja klasskampen utifrån övergångs- och delkrav i riktning mot en arbetarregering.

Det blev den IV:e Internationalen som, ifråga om övergångsprogrammet och i en mängd andra frågor, bevarade och utvecklade teorierna från den Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser. Efter en rad förberedande utkast från olika nationella sektioner (Det franska Kommunistiska Förbundet, den belgiska sektionen osv . . .) antog den IV:e Internationalens konstituerande kongress år 1938 det dokument som i den trotskistiska rörelsens historia blivit känt under namnet Övergångsprogrammet. Det är detta program som vi nu publicerar för första gången i en svensk utgåva.

Detta program är inte vad man skulle kunna kalla IV:e Internationalens grundläggande program; det senare utgörs av samtliga erfarenheter från kampen för socialismen alltsedan arbetarrörelsens ursprung. Ett sådant program har aldrig sammanställts i form av ett särskilt dokument. Det utgörs framförallt av de marxistiska klassikernas lärdomar, den kommunistiska Internationalens första fyra kongresser, den sovjetiska och internationella Vänsteroppositionens grundläggande dokument och den IV:e Internationalens Kongressdokument. I detta historiska sammanhang utgör Övergångsprogrammet en del i IV:e Internationalens grundläggande program. Och det kan betraktas som den politiskt sett viktigaste delen i detta program, i den meningen att det med utgångspunkt från de samlade erfarenheterna i det grundläggande programmet, formulerar ett politiskt program avsett att mobilisera massorna i aktioner som utgår från deras medvetenhetsnivå vid ett givet tillfälle, och leder dem, via ett uppfostrande arbete under loppet av dessa aktioner, till den högsta nivån, vilket för dem till erövrandet av makten.

Övergångsprogrammet vilar alltså på två grundläggande element: 1) en situation där det kapitalistiska samhället har förlorat sin stabilitet i historisk mening (inte nödvändigtvis i varje givet läge eller i varje land) och där kampen för erövrandet av makten har blivit huvuduppgiften i denna historiska period; 2) en sammanhängande kedja av paroller, knutna till de internationella och nationella konjunkturella förhållandena där en viss kombination av krav avser att transformera massornas kamp till dess högsta politiska nivå.

Detta programs nyckelelement utgörs just av de sammanlänkade kravens höjdpunkt, som för att vara effektivt måste motsvara massrörelsens inre utvecklingsdynamik: den sammanhängande kedjan av krav bör leda fram till parollen arbetar- och bonderegeringeller arbetarregering. Även på denna punkt har IV:e Internationalen återupptagit och berikat lärdomarna från den kommunistiska Internationalens 3:e och 4:e kongresser i och med att denna paroll inte används som synonym till proletariatets diktatur, utan som formel för en övergångsregering motsvarande de givna villkoren vad gäller massornas grad av organisation och medvetenhet. Ett program som saknar perspektivet om de arbetande massornas regering, vilken inte vidtar antikapitalistiska åtgärder, är inte ett övergångsprogram.

Även på en annan punkt innebär programmet från 1938 ett berikande i förhållande till den kommunistiska Internationalen: den stalinistiska degenereringen i Sovjetunionen har ställt frågan om den politiska revolutionen mot den byråkratiska makten och övergångsprogrammet från 1938 innehåller en avdelning om denna kamp med paroller, vars konjunkturella aspekt Trotskij uttryckte på följande sätt i Den Förrådda Revolutionen:

”Denna revolutions program är beroende av det ögonblick då revolutionen utbryter, på den nivå som landet har uppnått, och i hög grad på den internationella situationen.”

Övergångsprogrammet som skrevs på tröskeln till andra världskriget, fick sin mest slående verifiering några år senare, strax efter kriget. Alla de stora striderna i Europa omedelbart efter kriget återspeglade i sin utveckling övergångsprogrammets inre logik och paroller; men arbetarklassen stod i de flesta fall under inflytande av stalinistiska partier som inte ville störta kapitalismen på grund av Kremls avtal med imperialisterna i Yalta, Teheran och Potsdam. Dessa strider leddes alltså inte i riktning mot inrättandet av arbetarregeringar och misslyckades. Den koloniala revolutionen har vidare verifierat den del av programmet som rör de koloniserade ländernas uppror mot de imperialistiska metropolerna. De polska och ungerska massornas aktioner 1956 och de tjeckiska massornas 1968 har slutligen bidragit med att verifiera de väsentliga linjerna från programavsnittet om Sovjetunionen (som ju var den enda arbetarstaten vid tiden för programmets tillkomst).

Denna tredubbla verifikation är i och för sig tillräcklig för att inse betydelsen och värdet av detta dokument. Det är idag lika giltigt, på villkor, naturligtvis, att man genomför de justeringar som krävs av de senaste årens utveckling.

Vi är förvissade om att publicerandet av detta program på svenska, kommer att innebära ett vapen i kampen på flera sätt för dem som nu vänder sig till trotskismen och den IV:e Internationalen. De kommer att finna ett dokument som klargör hur IV:e Internationalen, som skapades efter mångårig kamp från den trotskistiska rörelsens sida för försvaret av den revolutionära marxismens teoretiska och politiska lärdomar, har formulerat sin vilja att kämpa för arbetarrörelsens ledning genom att applicera dessa lärdomar på den nuvarande epokens konkreta förhållanden. Mot den ständiga godtyckligheten och förlikningen; mot de rigida lönestoppen och de ineffektiva prisstoppen; mot respekten för den kapitalistiska egendomen; mot förstatliganden som inte förändrar industrins struktur utan bidrar till inflationen; mot alla bedrägerier som arbetarna tvingas bekosta; mot allt detta ställer Övergångsprogrammet strejken med dess strejkvakter och arbetarmilisen; den rörliga löneskalan och masskommittéernas priskontroll, exproprieringen av utsugarna, ekonomins reorganisering och planering under ARBETARKONTROLLEN.

Detta dokument förblir än idag i hög grad giltigt, mer än trettio år efter det att det skrevs, och detta trots de omfattande förskjutningar och förändringar som ägt rum under dessa år.

Läs hela. Denna översättning av Peter Sahlberg ursprungligen publicerad i bokserien Röda Häften, nr 2 1970.

Om leninismen

Den leninistiska organisationsteorins aktualitet

En allvarlig diskussion om den leninistiska organisationsteorins historiska betydelse och aktualitet är endast möjlig om man fastställer denna teoris exakta ställning i marxismens historia – eller närmare bestämt, i den historiska process där marxismen framträder och utvecklas. Som varje annan process måste denna reduceras till sina inre motsättningar genom det nära inbördes förhållandet mellan teorins utveckling och utvecklingen av den egentliga klasskampen.

Sedd på detta sätt blir den leninistiska organisationsteorin till en dialektisk enhet med tre element: en teori om revolutionens aktualitet i de underutvecklade länderna under den imperialistiska tidsåldern (vilken senare vidgades till att gälla hela världen under en tidsålder av allmän kris för kapitalismen); en teori om den osammanhängande och motsägelsefulla utvecklingen av det proletära klassmedvetandet och av dess viktigaste nivåer, vilka bör skiljas från varandra; och en teori om det grundläggande i marxistisk teori och dess specifika förhållande till vetenskap å ena sidan och till proletär klasskamp å den andra.

Läs hela boken. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 10, 1971.

Revolutionär marxism kontra stalinism i Vietnamrörelsen

I Oktober 1970 gav Uppsala FNL-grupp ut en broschyr betitlad ”Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen”.¹ Avsikten med denna broschyr var att finna ”argument” för att utesluta medlemmar ur Revolutionära Marxister (RM, broderorganisation till Fjärde Internationalen).

Bakgrunden går tillbaka till Vietnamveckan våren 1970, då några kamrater ur RM-Uppsala sökte medlemskap i Uppsala FNL-grupp. Denna ansökan bifölls inte, utan kamraterna fick istället ett brev med vissa specificerade frågor. Ett svar på dessa frågor presenterades i skriftlig form i september.² RM-kamraternas fräckhet att besvara frågorna räckte för att de skulle bli beskyllda för att söka ”splittra medlemmarna och skjuta på beslutet” (broschyren s. l). Broschyren upplyser oss också om att RM-kamraterna ”slog på stort” genom att bjuda hit Alain Krivine ”för att tala Uppsala FNL-grupp till rätta” (s. l). Så kan man naturligtvis ljuga ihop det hela. Alain Krivines besök var planerat sedan länge och han var faktiskt inte här för att tala ”Uppsala FNL-grupp till rätta”. Däremot är det sant att temat för hans möte i sista stund ändrades till att gälla ”Fronterna och den antiimperialistiska rörelsen”.

Läs hela boken. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 9, 1971.

Om Rosa Luxemburg

Rosa Luxemburg intar en särställning inom den revolutionära rörelsen. Liksom den unge Trotskij låg hon ofta i dispyt med Lenin, men till skillnad från honom har hon inte blivit förföljd och förtalad av Lenins efterapare – detta trots att hon i debatterna med Lenin förfäktade nästan identiska uppfattningar med Trotskij. Efter ett misslyckat försök 1930 att misskreditera den tyska vänstern (se Stalins artikel ”Om några frågor ur bolsjevismens historia”, i Leninismens problem, ss. 555-572), har man istället sökt inrangera henne i hyllningskören till den ”store Stalin”, samtidigt som man naturligtvis skolastiskt höjer pekfingret och påpekar hennes många ”felaktigheter”. Hennes Samlade Verk kan nu utges i DDR, och i Sverige har hon tagits om hand av ingen mindre än KFML:s chefsideolog Bo Gustafsson, som för några år sedan gav ut en starkt ideologiserad antologi av hennes skrifter. De arbeten som han inte vill ge ut, tas i stället om hand av anarkister och syndikalister. Ja, t.o.m. liberaler kan gotta sig i hennes ”Fängelsebrev”. På detta sätt försöker man slita sönder Rosa Luxemburg. Sådana försök är naturligtvis i långa loppet dömda att misslyckas.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad som inledning i Röda Häften nr 8, 1971.

Bort med tassarna från Rosa Luxemburg

Stalins artikel ”Om några frågor ur bolsjevismens historia” nådde mig efter en stor försening. Efter det att jag erhållit den, kunde jag under en lång tid inte förmå mig själv att läsa den, ty sådan litteratur sticker i halsen som sågspån eller som malen svinborst. Men när jag slutligen läste den, kom jag till slutsatsen att man inte kan ignorera detta aktstycke, om inte annat så för att det innehåller ett avskyvärt och öppet förtal av Rosa Luxemburg. Denna stora revolutionär placerar Stalin i centrismens läger! Han bevisar – nej, han bevisar naturligtvis ingenting, han påstår! – att bolsjevismen ända från sin födslostund höll fast vid linjen om en splittring med Kautskys centerfraktion, medan Rosa Luxemburg under denna tid skyddade Kautsky från vänster. Jag citerar Stalins egna ord: ”… Långt före kriget, ungefär från 1903-04 … följde (Lenin) en linje, som gick ut på brytning, på boskillnad med opportunisterna både hos oss i Rysslands socialdemokratiska parti, och hos dem i Andra Internationalen, i synnerhet i den tyska socialdemokratin.” Att detta inte kunde fullbordas berodde dock helt på det faktum att ”vänstersocialdemokraterna i Andra Internationalen, och framförallt i den tyska socialdemokratin utgjorde en svag och föga mäktig grupp … som t.o.m. var rädd för att uttala ordet ’brytning, splittring’ ”.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 8, 1971.

Om Spartakus

Kamrater: Vår uppgift idag är att diskutera och anta ett program. Då vi skrider till detta verk är det inte bara därför att vi igår grundade ett nytt parti och att ett sådant måste ha ett program. Stora historiska rörelser har varit de avgörande drivkrafterna för dagens handling. Ty den tid har nu kommit då proletariatets hela socialistiska program måste upprättas på en ny grund.

Kamrater, vi knyter därvid an till den tanke Marx och Engels utvecklade då de för sjuttio år sedan författade Kommunistiska Manifestet. Som ni alla vet, handlar det Kommunistiska Manifestet om socialismen, om att den proletära revolutionens omedelbara uppgift var att förverkliga socialismens mål. Det var denna uppfattning Marx och Engels företrädde i 1848 års revolution; (1) och som de ansåg vara basen för proletär handling också på det internationella planet. I likhet med alla de ledande männen i arbetarrörelsen trodde Marx och Engels då att socialismens omedelbara införande stod för dörren. Allt som behövdes var en politisk revolution, att gripa statsmakten för att socialismen omedelbart skulle bli kött och blod. Senare företog Marx och Engels, som ni alla känner till, en genomgripande revision av denna ståndpunkt.

Läs hela artikeln som är ett tal som hölls vid Tysklands Kommunistiska Partis (Spartakusförbundets) konstituerande kongress den 29-31 december 1918 i Berlin. Ursprungligen publicerat i Röda Häften nr 8, 1971.

Om byråkratin

En analys av arbetarrörelsens ständigt hotande fara

Byråkratin

Marxismen är i huvudsak förklaringen till historien och till samhällenas utveckling genom förhållandena och konflikterna mellan de sociala grupperna. Om 1800-talets marxism var helt inriktad på studiet av den fundamentala gruppen, dvs den sociala klassen, vilken har sina rötter i produktionsprocessen, så har 1900-talets marxism utvecklats till att inse betydelsen av icke-fundamentala grupper – sådana grupper som inte är klasser, som inte har sina rötter i produktionsprocessen men som likväl spelar en betydelsefull roll i vårt samhälles utveckling och i samhällets övergång från kapitalismen till socialismen.

Bland dessa, låt oss kalla dem sekundära grupper, intar byråkratin utan tvekan den mest betydelsefulla platsen. Om 1900-talets marxism har lett fram till insikten om byråkratins problem så beror det på att detta problem, som inom arbetarrörelsen uppstod vid åren 1888-89, har utvecklats och fått en allt större betydelse på det ideologiska planet. Men för att teoretikerna ska kunna förstå och analysera problemet i dess ideologiska sammanhang, så måste detta sjukdomssymptom redan ha manifesterat sig i arbetarorganisationernas liv och praktik.

Denna introduktion urskiljer problemets två grundläggande aspekter; den teoretiska och den historiska. Vi kommer att försöka besvara följande frågor:

vad är arbetarbyråkratin? Hur uppstår och hur utvecklas den? Hur kan den försvinna?
hur har detta fenomen konkret manifesterat sig i arbetarrörelsens historia?
vilka är de olika attityder och svar som arbetarrörelsens olika riktningar har fört fram inför detta nya problem?

Läs hela boken. Ursprungligen utgiven som Röda Häften nr 1, 1969

Majhändelserna 1968 och organisationsfrågan

Efter majhändelserna 1968 ställdes den revolutionära rörelsen i Frankrike inför en helt ny situation, med andra uppgifter. Det revolutionära uppsvinget hade dittills i huvudsak kanaliserats i universitets- och skolmiljön och framför allt tagit upp temat som de koloniala folkens kamp (Algeriet, Kuba, Vietnam) och utbildningskrisen (universitetsreformer, utspärrningar,,).

Majhändelserna förändrar denna bild. För det första omvandlas den revolutionära rörelsens inriktning och kampformer. Den riktar sig mot den borgerliga statsmakten genom att gå till kamp mot den gaullistiska polisapparatens förtryck och mot polisernas närvaro vid universiteten. De kampformer som utvecklas är barrikadstrider, direkta attacker mot polisstyrkorna och ockupationer av fakulteter, teatrar, osv. Förtrycket möts med revolutionärt våld, och rörelsen förmår tillfälligt upprätta sin egen makt flerstädes – dubbelmakten var för kort tid en realitet i Frankrike.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad som introduktion i Röda Häften nr 5, 1970

Teser om arbetsområdenas dialektik

A. Stalinismens historiska betydelse och återvändandet till internationalismen

l. Stalinismen, som urartning av arbetarrörelsen, är inte begränsad till dess organisationer. Den utgör den organiserade kastrationen av den internationella arbetarrörelsen i en epok då borgarklassen överlever fastän den uttömt sina historiska uppgifter, och där endast arbetarklassen är den skapande klassen. historiens drivkraft. Det misslyckande som arbetarledningarna lidit, missledda av stalinismen, och fastän de iklätt sig Oktoberrevolutionens ornat, har följaktligen en avgörande betydelse inte bara för arbetarrörelsens egna svårigheter, utan också för heL det politiska fältet – det vill säga den oväntade handlingsfrihet som borgarklassen fått och utnyttjar för att stärka sina positioner; det ideologiska tomrum, den avsaknad av revolutionärt perspektiv som möjliggör för den borgerliga ideologins produkter, de reformistiska och anarkistiska ideologierna, att åter stärkas.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 5, 1970.

Apropå organisationsfrågan: Lenin och Rosa Luxemburg

”Frågan om organisationen av ett revolutionärt parti kan endast utvecklas organiskt ur en teori för själva revolutionen. Det är först när revolutionen blivit en dagsfråga, som frågan om den revolutionära organisationen med tvingande nödvändighet kommer att tränga in i medvetandet hos massorna och deras teoretiska talesmän.” (Georg Lukacs – Historia och klassmedvetande (s. 381-382).

Den antistalinistiska strömningen som idag utvecklar sig i de nya avantgardegrupperna återupprättar Rosa Luxemburg som arbetarrörelsens teoretiker. Kritiken mot arbetarbyråkratierna hämtar hänvisningar och citat ur hennes verk.

Dyrkandet av henne sträcker sig ibland till att man plockar isär och vrider på Rosa för att i hennes verk finna en organisationsteori som kan vara ett alternativ till den leninistiska teorin. Den samfällda inriktningen av hennes arbeten förklarar denna strävan – nästan alla Rosa Luxemburgs skrifter ägnas åt kampen mot den starkt byråkratiserade tyska socialdemokratin. Nödvändigheten att idag förstå arbetarbyråkratiernas existens, deras sociala rötter och deras internationella sammanhållning leder till Luxemburgs teser så som den enklaste tolkningen, till tesen om teorin som befriar massornas energi.

Likväl kan man hos Rosa Luxemburg inte finna något annat än en fragmentarisk replik till den leninistiska argumentationen – känslomässiga kast och trivialiteter är invävda, resultatet blir brokigt narrspel, som kanske är förförande för fantasin men som inte kan tas för en organisationsteori. I en debatt där tillfälliga modenycker ibland skadar den politiska klarheten kan det vara nyttigt att återvända till texterna. Utan att förringa Rosa, kan man på det sättet göra henne mest rättvisa.