Författararkiv: Socialistisk Politik

Om Socialistisk Politik

Testtesttest

Den socialistiska demokratin kan endast slutgiltigt konsolideras om arbetarråden tar makten

IV Internationalens Centralsekretariat hälsar den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republikens studenter, intellektuella och arbetare, vilka sedan månader drivit fram en mäktig rörelse för den socialistiska demokratin i sitt land. Vi hälsar studenternas initiativ att gå ut på gatan för att framföra sina omedelbara krav och för att protestera mot polisbrutaliteten; de har avsevärt påskyndat differentieringsprocessen inom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet. Vi hälsar de intellektuella som krävt frihet för det konstnärliga och kulturella skapandet liksom pressfrihet och rätt till fri kritik; dessa friheter bör i varje samhälle som avskaffat kapitalismen vara en elementär rättighet för alla riktningar som respekterar den socialistiska författningen och den kollektiva äganderätten till produktionsmedlen. Vi hälsar arbetarnas ansträngningar att eliminera den fackliga byråkratin och välja sina egna fackliga ledare både på företags- och industrinivå.

Vi hälsar de tjeckoslovakiska studenternas vietnammarsch, deras solidaritet med Polens studenter och intellektuella liksom deras stödaktioner för Västberlins och Västtysklands studenter, aktioner som tydligt avgränsar dem från deras falska ”vänner” i den borgerliga västpressen och i de prosovjetiska kommunistpartierna och som öppnar vägen till internationalismens förnyelse.

Tjeckoslovakien är moget för en verklig socialistisk demokrati

Av alla stater som avskaffat kapitalismen är Tjeckoslovakien, jämte Tyska Demokratiska Republiken, den vars struktur är mest gynnsam för socialismen. Bönderna bildar endast en mycket begränsad minoritet av den aktiva befolkningen; proletariatet utgör folkets stora majoritet. Dess klasstradition och dess klassmedvetande är sedan länge fast grundade. Den borgerliga regimens rester är svaga, skingrade och demoraliserade.

Visserligen har även i detta industrialiserade land marxism-leninismen hos stora ungdoms- och arbetargrupper blivit djupt diskrediterad genom stalinisternas försök att i stället för proletariatets diktatur upprätta byråkratins medelst terror, häxprocesser, internering av oppositionella, brutalt undertryckande av alla arbetar- och studentkrav, manipulering av statsapparaten medelst korruption, valfarser. Men ett handlingskraftigt avantgarde som är beslutet att slåss för den socialistiska demokratin har börjat förändra situationen. Den amerikanska imperialismens nederlag i Vietnam och den kapitalistiska världsekonomins rubbade jämvikt har i den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken, ökat chanserna för pånyttfödelsen av en revolutionär internationalistisk kommunism som resolut stödjer sig på den socialistiska demokratin. Arbetarna och ungdomen kommer under kommande veckor och månader åter att lära sig att den verkliga marxism-leninismen icke har något gemensamt med den frånstötande karikatyr som en Novotny och en Lenart har tecknat. De kommer snabbt att söka sig till källorna för att återupptäcka den socialistiska revolutionens sanna, djupa innebörd, framför allt hos Marx och Lenin själva.

Objektivt och subjektivt mognar Tjeckoslovakien för en verklig socialistisk demokrati, som skulle öva ett djupt inflytande på samtliga arbetarstater och ge en mäktig impuls åt den revolutionära antiimperialistiska och antikapitalistiska kampen i väst.

Men det skulle vara en illusion att tro att en sådan socialistisk demokrati uppstår automatiskt, att den kan uppstå ur interna strider mellan byråkratins klickar, att den slutgiltigt kan befästas mot sina inre och yttre fiender genom mindre reformer av det styrelsesätt som sedan 1948 råder i landet.

IV Internationalen, som grundades av Leo Trotskij, Lenins närmaste medarbetare i den stora Oktoberrevolutionen, och som under den stalinistiska reaktionens mörkaste år höll leninismens och sovjetdemokratins fana högt, vill i detta sammanhang framföra en allvarlig varning.

Att konsolidera den socialistiska demokratin – som icke har någonting med den borgerliga demokratin att skaffa – innebär att slå vakt om 1948 års positiva landvinningar, att slå vakt om det kollektiva ägandet av produktionsmedel och utbytesanordningar, att slå vakt om planekonomin och det statliga utrikeshandelsmonopolet. Om man inte obrottsligt slår vakt om dessa landvinningar löper den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken risk att åter gradvis falla under världskapitalets välde, och de tjeckoslovakiska arbetarna att åter få arbeta för att berika trusterna i Ruhrområdet, Paris, Wall Street och Londons City.

Att konsolidera den socialistiska demokratin innebär under inga förhållanden att en fotsbredds mark återlämnas till representanterna för den gamla bourgeoisin och de borgerliga partierna, som förblivit beslutsamma motståndare till socialiseringen av landets ekonomi.

Men att konsolidera den socialistiska demokratin innebär att medge rätten till fri kritik, press-, organisations- och demonstrationsfrihet för alla riktningar som ställer sig på den socialistiska författningens grund, som har försvaret av det socialistiska produktionssättet på sitt program, och som icke inför domstol, i enlighet med den skrivna lagen, kan anklagas för samröre med den inre eller yttre kontrarevolutionen.

Att konsolidera den socialistiska demokratin betyder framför allt att säkra maktens direkta utövning genom det arbetande folket självt. Det betyder att tillämpa det program som Lenin har utformat i ”Staten och revolutionen” och ge all makt åt en kongress av arbetarråd (sovjeter), valda i landets alla företag.

Endast en regim av äkta sovjetkaraktär kommer att samla folkets majoritet kring arbetarstaten och bilda en oövervinnelig barriär mot varje försök till kontrarevolution, i nationell eller internationell skala.

Vilka faror hotar den socialistiska demokratins födelse i Tjeckoslovakien

Den tjeckoslovakiska kontrarevolutionen är utomordentligt svag, och den internationella situationen gynnar knappast ökningen av dess styrka. Faran kunde uppstå genom frustrering av det tjeckoslovakiska folkets enorma förhoppningar, ifall rörelsen för den socialistiska demokratin kvävs i sin linda i stället för att vidgas, i stället för att generaliseras och utvecklas från reformer till djupgående revolutionära förändringar inom den statliga sfären och hela överbyggnaden.

Sovjetbyråkratins direkta representanter, Kremls och Novotnys män, vet detta mycket väl. Deras syfte är att inom befolkningen utså tvivel på den socialistiska demokratin och till och med i fullkomligt isolerande företeelser söka förevändningar för en intervention som krossar massrörelsen. Den sovjetiska armens manövrer vid Tjeckoslovakiens gränser är i detta sammanhang en vältalig varning.

Sovjetbyråkratin fruktar att en seger för den socialistiska demokratin i Tjeckoslovakien kunde påverka massorna i de övriga arbetarstaterna, framförallt i Polen, i Tyska Demokratiska Republiken och i Sovjetunionen själv. Brezjnevs moskvatal över det sovjetiska kommunistpartiets senaste planarförhandlingar reflekterade en panisk rädsla inför Sovjetunionens icke-konformistiska intellektuella. Denna rädsla kan knappast förklaras med den bredd och styrka som rörelsen för sovjetdemokratin hittills kan ha antagit i Sovjetunionen. Denna rörelse är i dag ännu svag och i sitt begynnelseskede. Men Brezjnevs attityd förklaras mycket väl av Kremls fruktan (särskilt efter erfarenheterna 1956 och sedan den rysk-kinesiska konfliktens utbrott) för ett jordskred inom den statsgrupp som ännu i går utgjorde Sovjets ”läger”.

I dag har sovjetbyråkratin redan förlorat kontrollen över hälften av de länder som har avskaffat kapitalismen: Kinesiska Folkrepubliken, Demokratiska Republiken Vietnam, Koreanska Folkrepubliken, Kuba, Jugoslavien, Rumänien och Albanien. Denna utveckling har visserligen icke alltid varit enbart gynnsam. Det finns inte bara äkta revolutionära krafter, som de vilka i dag styr Vietnam och Kuba, och krafter som introducerat för den socialistiska demokratin historiskt gynnsamma reformer. Det finns även gott om återhållande krafter som gynnar kompromisser med imperialismen och manifesterar sig i flera av de nämnda länderna.

Men Kremls representanter ljuger, och ljuger medvetet, när de påstår att denna upplösning av deras auktoritära kommandostyre över världens antikapitalistiska och antiimperialistiska krafter försvagat dessa i förhållande till imperialismen. Motsatsen bevisas klart av Kuba och Vietnam – två länder vars ledare knappast accepterar några ideologiska och politiska påbud från Moskva och som inte heller deltog i den senaste Budapest-konferensen. Vad som framför allt försvagar de revolutionära krafterna inför imperialismen är bristen på en global antiimperialistisk strategi, och huvudansvarig för denna brist ä sovjetbyråkratin med sin samexistenspolitik och sitt försvar av status quo. Vad som likaledes försvagar de revolutionära krafterna är den trånga, egoistiska nationalismen hos en rad arbetarstaters styrande byråkratier, som hindrar en verklig antiimperialistisk, beslutsamt revolutionär enhetsfront mot yankee-aggressionen i Vietnam.

Det är hela detta internationella sammanhang som förklarar varför Kreml till denna grad fruktar frihetsrörelsen och söker hejda den med alla medel den förfogar över. Favoritvapnet bland dessa är försöket att skapa en motsättning mellan å ena sidan arbetarna och å andra sidan de studenter och intellektuella som har igångsatt den aktuella reformrörelsen. Det tjeckoslovakiska avantgardet som står främst i kampen för den socialistiska demokratin bör vara medveten om de reella förutsättningarna för denna manöver och finna medel att motverka den i tid.

För proletariatets demokratiskt centraliserade självstyre

Arbetarna hyser knappast någon sympati för Novotny och den klick av profitörer som hjälpt honom styra landet och systematiskt kväva varje uttryck för arbetarnas vilja. Men de misstror samtidigt teknokraterna som förbereder sig att ta hand om ekonomins ledning i enlighet med Ota Siks ”ekonomiska reformer”.

Novotnyklicken och kremlagenterna å ena sidan och den ”liberala” teknokratin å den andra framställer läget som om de tjeckoslovakiska arbetarna endast hade valet mellan en hypercentraliserad, byråkratisk ledning av den socialistiska ekonomin eller återgången till en ”marknadsekonomi”, som för tillfället kallas ”socialistisk”. Novotnyklicken saboterar denna ”marknadsekonomi” därför att den till varje pris vill återupprätta den byråkratiska centraliseringen. Men dennas motståndare, ärliga eller ej, säger att det inte finns något annat alternativ än ”marknadsekonomin”.

I själva verket är arbetarna icke attraherade av vare sig den ena eller den andra modellen. I det första fallet vet de vad de har att vänta: måttlig levnadsstandard, knappa konsumtionsvaror av låg kvalitet, få eller inga rättigheter i företagen. I det senare fallet fruktar de med rätt (det bevisar Jugoslaviens exempel) att arbetslöshet och dyrtid kommer tillbaka och att de sociala skillnaderna ökas. Dessutom hotar de av den nuvarande ledningen förordade ekonomiska reformerna att öka direktörernas makt i företagen, inklusive makten att avskeda arbetare och att reservera huvudparten av de förutsedda premierna för den ledande personalen.

Men lösningen ligger icke i valet mellan dessa två onda ting. En rörelse som syftar till en verklig socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien kan och måste kullkasta den byråkratiska, konservativa styrelseform som etablerades under den stalinistiska epoken. Men den kan och måste göra detta i kraft av arbetarnas initiativ och makt i stället för att satsa på den privilegierade teknokratins ledarskap.

Val av arbetarråd i alla företag, utövning av den högsta ekonomiska makten genom dessa råd i fabrikerna (däri inbegripet makten att utnämna och avskeda direktörer och ledande personal), fabrikskollektivets delaktighet i de resultat som uppnås (icke genom marknadskonkurrens utan genom systematiska försök att nedbringa produktionskostnaderna), garanti för full sysselsättning åt alla arbetare, planering genom fri debatt på en arbetarråd-kongress med rätt att modifiera i företagen utarbetade projekt vilka strider mot de tjeckoslovakiska arbetarmassornas kollektiva intressen, underordning av planeringsmyndigheterna under denna kongress vars stora majoritet bör bestå av arbetare som inte tjänar mer än en yrkesarbetarlön (för att undvika kongressens manipulering genom teknokrater), mobilisering av en bred rörelse för, kontroll och förteckning av industrins lager och reserver genom arbetarna vid basen, garantier för en ökning av arbetarnas levnadsstandard i proportion med ökningen av nationalinkomsten, och, som alla dessa förändringars grundval, mobilisering av arbetarklassens initiativ och skapande entusiasm – detta är den verkliga lösningen av ekonomins problem i ett Tjeckoslovakien som beslutsamt går fram på den socialistiska demokratins väg.

För leninismen, den autentiska revolutionära marxismen

De tjeckoslovakiska massorna har i sin kamp för den socialistiska demokratin instinktivt förstått att segern inte kan säkras utan att man gör rent hus med alla de brott och rättskränkningar som har besudlat Tjeckoslovakiens senaste historia. Revolutionära folk har gott minne. Därför är det rätt att sprida ljus över Slansky-processen och alla de övergrepp (inklusive Slanskys egna) som efter 1948 begåtts mot proletära militanter. Därför är det rätt att rehabilitera alla offer för den stalinistiska terrorn. Därför bör särskild vikt fästas vid rehabiliteringen av revolutionära militanter som Kalandra[1], vilka riktat en vänsterkritik mot regimen och för vilkas rehabilitering den nuvarande regeringen gör sig betydligt mindre brådska än för den liberala bourgeoisins representanter.

Det finns redan en lång tradition för den kamp som efter kapitalismens avskaffande måste föras för en socialistisk demokrati med revolutionär internationalistisk orientering. De tjeckoslovakiska massorna kommer icke att kunna kämpa effektivt för sina progressiva mål om de icke på nytt tillägnar sig det förflutnas lärdomar. I synnerhet ungdomen, som törstar efter sanning och tillbakavisar officiella legender, myter och lögner, vill återknyta till den pånyttfödda kommunismens revolutionära internationalistiska tradition.

Den bör kräva publicering av och fri tillgång till Tjeckoslovakiska kommunistpartiets, Kommunistiska Internationalens och den internationella revolutionära kommunistiska rörelsens samtliga historiska dokument. Det är nödvändigt att i full utsträckning publicera och studera icke bara Lenin utan även Trotskij, författaren till de manifest som antogs av den Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser, Rosa Luxemburg, den första som före första världskriget höjde den revolutionära demokratiska socialismens fana i Centraleuropa, Sinovjev och Bucharin, Kommunistiska Internationalens två första presidenter, Fidel Castro och Che Guevara, som i dag symboliserar den revolutionära andan i de halvkoloniala länderna. Ingen författare och inget verk som inspirerats av marxismen och socialismen bör falla under förbud. Den unga generationen bör, som den sovjetiske atomfysikern Kapitza har sagt, på nytt lära sig att diskutera hos sina stora fäder som gjorde Oktober-revolutionen. Och dessa stora fäder kände icke till någon censur av politiska och teoretiska verk som inspirerats av marxismen.

Politisk regim av sovjettyp; arbetarnas demokratiskt centraliserade självstyre inom ekonomin; förenings-, press-, mötes- och demonstrationsfrihet för alla riktningar inom den internationella kommunistiska rörelsens stora strömningar; fullt ljus över den stalinistiska epokens processer och förföljelser; självbestämmanderätt för alla nationaliteter och upprättande av en verklig federal ordning; solidaritet med de polska och sovjetiska studenter, intellektuella och arbetare som kämpar för den socialistiska demokratin i sina respektive länder; solidaritet i handling med den vietnamesiska revolutionen och med antikapitalistiska rörelser i världen –- det är huvudelementen i det aktionsprogram som IV Internationalen föreslår de tjeckoslovakiska arbetande massorna. Genom att adoptera och beslutsamt mobilisera sig för detta program kommer de att göra den socialistiska demokrati som de söker uppnå oövervinnelig.

IV Internationalens Centralsekretariat 18 april 1968


Noter:

[1] Zavis Kalandra, sekreterare i IV Internationalens tjeckoslovakiska sektion, avrättades 1950 av stalinisterna.

Ur Fjärde Internationalen 1/1969.

Första lärdomar av det revolutionära uppsvinget 1 maj 1968

Deklaration av IV internationalens centralsekretariat

Maj 1968 kommer att gå till klasskampens historia som det hittills största revolutionära uppsvinget i ett industriellt utvecklat kapitalistiskt land. Tio miljoner i strejk, en aktion som rycker med sig alla stora och medelstora företag, proletariatets mest efterblivna, minst politiserade skikt, statstjänstemännen, en universitets- och läroverksungdom som ger prov på djupt revolutionärt engagemang, tekniker och ledande personal som i stor utsträckning förenar sig med rörelsen, bönder som ansluter sig till studenternas och arbetarnas kamp, allt större och hårdare demonstrationer som trotsar de allt mer ansatta och demoraliserade säkerhetsstyrkorna, en ”stark” regering som i sin förvirring under två veckor paralyseras mer och mer – detta var Frankrike denna ovanliga vår.

Hundratusentals studenters, arbetar- och läroverksungdomars vilja att störta det kapitalistiska systemet har manifesterats på ett så otvetydigt sätt att ingen allvarligt kan ifrågasätta den. Arbetarna har icke mindre uppenbart manifesterat sin vilja att icke bara slåss för omedelbara fordringar och mot gaullismens regim utan även för att störta bourgeoisin och kapitalets välde. Denna vilja har funnit sitt uttryck i ockupation av fabriker, järnvägsstationer, kraftverk, postkontor, på vilka den röda fanan hissats. Den har funnit sitt uttryck i parollen ”Arbetarmakt!” som allt oftare upprepades vid demonstrationer och på affischer. Den har funnit sitt uttryck i talrika spontana initiativ till kontroll och övertagande av den faktiska makten genom kommittéer eller arbetar- och medborgarkollektiv.

Sålunda föddes successivt inför hela världens ögon en ny regim, den framtida franska socialistiska republikens, i konfrontation med Femte republikens dekadenta regim. Under veckan 24-30 maj hade det varit fullkomligt möjligt att generalisera dessa erfarenheter, att täcka landet med ett nät av maktdualismens organ, att samordna dessa, att ta de initiativ som var nödvändiga för att störta den vacklande gaullistiska regimen, att låta den revolutionära krisen utmynna i maktens erövring genom proletariatet för byggandet av socialismen.

När detta icke har skett, när den borgerliga staten slutligen åter kunnat samla makten i sin hand, så beror detta uteslutande på förräderiet inom arbetarrörelsens ledning, framför allt på det franska kommunistpartiets och Landsorganisationens ledare, som hade kontroll över det stora flertalet arbetare. Dessa ledare inom Kommunistpartiet och Landsorganisationen har gjort det omöjliga för att isolera studenterna och det nya revolutionära avantgardet från arbetarmassorna, för att kanalisera strejken och fabriksockupationerna mot konventionella fordringar, för att hindra kraftmätningen på gatan där styrkeförhållandet var överväldigande gynnsamt för revolutionen, för att paralysera motstöten mot förtryckarnas våldsutövning, för att hindra att strejkvakter beväpnades och arbetar- och studentmiliser bildades, för att få folket att acceptera ett val som erbjöds av en regim i dödsryckningar, för att splittra och kväva strejken, sedan deras egen obeslutsamhet och de Gaulles beslutsamma tal bringat rörelsen till ett första stillestånd.

Detta förräderi är resultatet av deras anslutning till den ”fredliga samexistensens” doktrin, omfattad av Kreml, som i de Gaulle ser ett korrektiv mot den amerikanska imperialismen i Europa och som är dödligt rädd för ett revolutionärt uppsving i Frankrike. Det är också resultatet av en långvarig parlaments- och valrutin. Den slitna sången om ”den fredliga och parlamentariska vägen till socialismen” hade i åratal framförts – med ursäkten att någon revolutionär kris i alla fall inte kunde uppstå i Frankrike. När nu denna kris faktiskt uppstod, så användes samma reformistiska strategi för att spoliera den objektiva möjligheten att gripa makten.

Det franska kommunistpartiets ledning har helt förlorat de revolutionära studenternas förtroende; dess prestige hos hela det unga avantgardet är angripen. Tack vare denna befrielse från det byråkratiska ledbandet har ungdomen kunnat agera som ett nytt revolutionärt avantgarde i en utsträckning som aldrig förr i Frankrike. Men inom arbetarklassen har Kommunistpartiets och Landsorganisationens apparat bevarat sin dominans jämte en mängd medel att kväva den proletära demokratin och medlemmarnas fria viljeyttring, trots att denna apparat upprepade gånger skakats under de senaste åren och sist helt nyligen, då arbetarna i de stora fabrikerna förkastade de ovärdiga avtal som man hade förberett med företagarna och den gaullistiska regimen för att få ett slut på strejken. De spridda element av en ny ledning som framträtt bland de yngre arbetarna var ännu för svaga, för otillräckligt organiserade och strukturerade för att kunna säkra generaliseringen av maktdualismens organ. Således har Kommunistpartiets och Landsorganisationens apparater med sitt förräderi ännu en gång räddat den franska kapitalismen, liksom 1936 och 1945-47.

Men i motsats till vad som skedde då har det stalinistiska förräderiet denna gång varken på ett otvetydigt sätt kunnat bryta det revolutionära uppsvinget eller kunnat åstadkomma en snabb omkastning av styrkeförhållandet. De revolutionära striderna i Maj 1968 har frambragt bålverk som den revolutionära Sorbonne[1], krafter som söker säkra kontrollen över radion och televisionen, organ som aktionskommittéerna. De har icke likviderats vid återgången till arbetet i fabrikerna. Denna återgång till arbetet sker för övrigt mycket långsammare än den gaullistiska regimen och Kommunistpartiets ledning hade hoppats. Viktiga sektorer av arbetarklassen inom storindustrin visar exemplarisk stridsvilja och motståndskraft.

Den borgerliga staten kan inte låta dessa maktdualismens celler konsolidera sig och utbreda sig. Men den har inte styrkan att eliminera dem i ett enda slag. Således börjar en övergångsperiod under vilken förtryckarna kommer att – liksom i Flins – utdela försökshugg, vilka kan utgöra utgångspunkten för ett nytt revolutionärt uppsving. För övrigt är den franska kapitalismen industriellt och ekonomiskt för svag för att tåla de avsevärda koncessioner som den tvingats göra för att säkra arbetets återupptagande: prisstegringar, inflation och arbetslöshet kommer snabbt att urholka dessa koncessioner, vilket i sin tur kommer att leda till våldsamma reaktioner från proletariatets sida. Slutligen står vi bara i början av fackföreningarnas och de traditionella arbetarpartiernas inre kris. Denna kris kommer att fördjupas under de kommande veckorna, framför allt efter valet, som för Kommunistpartiet blivit ett sista medel att på nytt sluta sina led. Återverkningarna av denna kris kommer också att stimulera en mäktig förnyelse av arbetarklassens kamp.

Alla förutsättningar föreligger således för att man skall kunna förutse att temperatursänkningen av den 31 maj blott är temporär, att nya explosioner och nya våldsamma konfrontationer är absolut oundvikliga. Det gäller att förbereda sig på dessa konfrontationer med ett maximum av klarsyn och organisatoriskt arbete. Det gäller att tillgodogöra sig alla lärdomar av striderna i maj 1968, att se till att landvinningarna bevaras och att nästa våg utgår från högsta möjliga nivå, att den första vågens alla otillräckligheter övervinns.

Denna första våg har avslöjat neokapitalismens utomordentliga bräcklighet under ”konsumtionssamhällets”, den ”ekonomiska expansionens” och den ”starka statens” skenbara stabilitet. Produktivkrafternas utveckling, höjningen av massornas kulturella nivå och tekniska utbildning, industrialiseringens geografiska omfattning, universitetsexplosionen, den demografiska föryngringen, alla dessa förändringar vilka den kapitalistiska regimen tillräknade sig som lika många förtjänster och tecken på sin modernism har definitivt vänt sig mot den. Ty inom det kapitalistiska systemets ram ökar varje utveckling av produktivkrafterna de ekonomiska och sociala motsättningarna. Massorna känner instinktivt att enorma möjligheter att tillfredsställa deras fundamentala behov förslösas, stympas, snedvrids under profitens och det privata ägandets välde. Ungdomen accepterar icke längre en arbetslöshetssiffra på nästan en miljon samtidigt som möjligheten av 30-timmarsveckan för alla avtecknar sig vid horisonten. Studenter, högt kvalificerade arbetare, tekniker accepterar icke längre att företagare, direktörer eller teknokrater i kapitalets tjänst auktoritärt dekreterar hur de skall arbeta, vad de skall producera och vad de skall konsumera. På samma sätt kommer arbetarna mindre och mindre att tolerera att deras organisationer undandras deras kontroll för att underställas en auktoritär byråkrati.

IV Internationalen har utarbetat ett övergångsprogram som motsvarar massornas fundamentala behov. Den kommer att precisera det och komplettera det i ljuset av majexplosionens lärdomar. Rörlig löneskala, arbetarkontroll över produktionen, insyn i räkenskaperna, arbetarveto mot anställningar och avskedanden, upphävande av bankhemligheten, publicering av alla stora företags kalkylering av fabrikspriser och vinstmarginaler, upprättade av ett register över lös egendom, en ekonomisk utvecklingsplan för det socialistiska Frankrike, demokratiskt utarbetad av en härför sammankallad Arbetarkongress, full kostnadsfrihet för sjukvård, läkemedel, kommunala transporter, all undervisning och all skolmateriel, allmän studielön fr. o. m. 16 år, förvaltning av universiteten genom hela universitetsgemenskapen, nationalisering av alla storföretag, privatbanker och kreditinstitut, eliminering av storkapitalets representanter i de nationaliserade företagens styrelser, omdaning av statsbudgeten genom upplösning av den strategiska kärnvapenstyrkan och en radikal nedskärning av militärutgifterna vid samtidig avsevärd ökning av kulturella och sociala utgifter (för sjukhus, billiga bostäder, vägar, friluftsområden, fritidscentra) – det är några av elementen i ett sådant program.

Detta bör kulminera i kravet på en arbetarregering, framgången ur arbetarklassens representativa organisationer –i dag ännu fackföreningarna, i morgon demokratiskt valda kommittéer. Utan tvivel skulle detta krav för närvarande innebära att de med fackföreningarna lierade stora arbetarpartierna kallas att gripa makten; de stöds faktiskt ännu av arbetarklassens majoritet. Men dessa partier visar ingen benägenhet att engagera sig i ett maktövertagande med utom-parlamentariska medel. Ju mer den revolutionära krisen språngvis utvecklas och fördjupas, ju mer kommer dessa traditionella partier att överflyglas av massorna, för vilka parollen om arbetarregeringen allt mer antar innebörden av ett maktövertagande genom de i kommittéer organiserade arbetarna själva.

För att främja massornas revolutionära aktiviteter i och för ett återupptagande av striden från maj 1968 måste framför allt det revolutionära avantgardet stärkas. Detta måste ske på olika plan. Ett plan representeras av avantgardet i vid mening, där omständigheterna sammanfört olika riktningar och olika organisationer. Mellan dessa måste en solid aktionsenhet etableras, grundad på välpreciserade gemensamma revolutionära mål och respekt för den proletära demokratin. Ett annat plan representeras av de revolutionära marxisterna själva. Dessa måste bemöda sig att så snabbt som möjligt nå fram till konstruktionen av ett revolutionärt parti som massorna lyssnar till. IV Internationalens Centralsekretariat uttrycker sin uppfattning att medlemmarna i Jeunesse Communiste Révolutionnaire och Parti Communiste Internationaliste (IV Internationalens franska sektion) på ett beundransvärt sätt bestått provet i maj 1968 och att de kommer att spela en huvudroll vid denna dubbla uppgifts lösning, utan vilken den socialistiska franska revolutionen inte kan segra.

Denna har central betydelse för arbetarrörelsen i hela världen och för världsrevolutionens frammarsch. Maj 1968 har hävt blockeringen av den politiska situationen i hela Europa, angett en högre nivå för studenternas kamp i Italien, Spanien, Storbritannien, Belgien och Sverige, stimulerat återupptagandet av arbetarnas strider i flera länder, satt i gång den europeiska revolutionens process. Maj 1968 har redan övat ett djupt inflytande på utlösningen av studenternas kamp i Jugoslavien och bidragit till att förbereda den politiska revolutionen i alla byråkratiskt deformerade och degenererade arbetarstater. Maj 1968 kommer att säkra ett högt revolutionärt marxistiskt medvetande hos det nya avantgarde som växer fram i dessa länder. Maj 1968 kommer att tvinga imperialismen att omdisponera sina styrkor i världsskala och utgör därmed en betydelsefull hjälp åt den vietnamesiska revolutionen, åt den latinamerikanska revolutionen, åt hela den koloniala revolutionen.

Men majrörelsens främsta betydelse ligger däri att den för första gången sedan tjugo åter fört ett högindustrialiserat lands proletariat mot världsrevolutionens centrum. Härigenom har den redan sopat undan en hel rad fördomar, felaktiga föreställningar, ”revisioner” av marxismen, som var födda ur den europeiska revolutionens tillbakagång efter 1948. Den har rensat luften genom att vid det nya revolutionära uppsvingets början ställa kravet på full proletär demokrati. Den skapar härigenom gynnsamma förutsättningar för en snabb utveckling av den internationella trotskistiska rörelsen och IV Internationalen. Det är alla revolutionära marxistiska militanters plikt att utan dröjsmål verka för denna utveckling i enlighet med de helt nya möjligheter som nu har öppnats.

Leve den socialistiska franska revolutionen!
Leve den socialistiska världsrevolutionen!

IV Internationalens Centralsekretariat 10 juni 1968


Noter:

[1] Vid tidpunkten för denna deklaration var Sorbonne-universitetet ännu ockuperat.

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Leve barrikadstriden i Paris

Framåt för den socialistiska revolutionen i Europa

Appell från IV Internationalens centralsekretariat till Frankrikes, Europas och världens arbetare

Barrikadstriden i Paris den 10 maj 1968 har öppnat vägen för den socialistiska revolutionens segerrika frammarsch i Europa.

De västeuropeiska kapitalisterna trodde sig för alltid befriade från kommunismens spöke. Den europeiska arbetarrörelsen hade genom sina traditionella ledningars svek under många år försatts i politisk stagnation. En lång period av ”välstånd” hade fött talrika illusioner, främst den att neokapitalismen skulle ha lyckats övervinna systemets klassiska motsägelser som påpekats av Marx. Arbetarnas massorganisationer, och framför allt deras ledningar, var fullkomligt förstelnade av reformismen.

Flera socialdemokratiska partier medgav i sina nya program att de inte längre var arbetarpartier och avstod från att ersätta det kapitalistiska samhället med det socialistiska. Wilson- och Willy Brandt-typer, som kallats till makten när de första tecknen på ekonomiska svårigheter började framträda, praktiserade cyniskt en politik som var riktad mot arbetarnas intressen och som lojalt tillvaratog imperialisternas.

De stalinistiska masspartierna (Frankrikes, Italiens) vägleddes på det internationella planet av den fredliga samexistensens politik och på inrikesplanet av den fredliga parlamentarismens. De anslöt sig till socialdemokraternas reformism och kvävde vaksamt i sin organisation och på sin vänsterflygel varje strömning eller gruppering som förordade någonting som liknade en klassaktion. Den obetydliga ”avstalinisering” som följt på Stalins död hade för dessa partiers ledare endast inneburit att de ytterligare accentuerat sin reformistiska politik, samtidigt som de, så långt de förmådde, vidmakthöll sina organisationers monolitism. Den proletära demokratin hade ingen plats i de organisationer som stod under deras kontroll.

Socialdemokratiska och kommunistiska ledare gjorde praktiskt taget ingenting för att hjälpa kolonialfolken att befria sig från imperialismen – om de inte själva satt i regeringar som organiserade kampen mot befrielserörelserna.

Men varken den ekonomiska ”framgångens” år eller den måttliga höjningen av de västeuropeiska arbetarnas levnadsstandard hade i något avseende förändrat det kapitalistiska systemets natur. Breda skikt av den arbetande befolkningen, framför allt ungdomar, förfogade i detta välstånd endast över knappa existensmedel. Höjd levnadsstandard, bättre utbildning, höjd kulturell nivå medförde blott ökat hat mot ett system vars absurda och omänskliga karaktär antog nya aspekter allteftersom det blev klart att teknikens framsteg hade gjort överflödet och varje mänsklig förmågas uppblomning till en reell möjlighet.

De imperialistiska makterna hade tvingats ge de flesta kolonier formell självständighet men fullföljde utsugningen i nykolonialismens form. Den kubanska revolutionens exempel, det mod med vilket USA:s svarta ungdom kastar sig i befrielsestriden, den heroism med vilken det vietnamesiska folket oemotståndligt fullföljer sin revolution mot världens mäktigaste aggressionsstyrkor har inspirerat ett nytt, ungt avantgarde. Detta unga avantgarde har ryckt solidaritetens fana ur händerna på de traditionella opportunistiska organisationerna, den fana som betyder solidaritet i handling med de koloniserade folkens revolution.

Vid första tecken på den kapitalistiska ekonomins avmattning, ökning av den teknologiskt betingade arbetslösheten och ökande arbetslöshet bland ungdomen, har motsättningarna i den artificiella jämviktens samhälle trätt i öppen dag. Neokapitalismen drömde om en obegränsad framtid. De borgerliga politikerna, reformisterna och nyreformisterna lutade sig över gallupundersökningar för att ur dem härleda paroller med vars hjälp de kunde förskjuta några röstprocent vid allmänna val. Sociologer och andra officiella vetenskapsmän satte datamaskinerna i gång för att beskriva samhällets struktur år 1980, 1990 eller 2000. Men vad varken kapitalister, regeringar eller arbetarorganisationernas ledare hade förutsett inträffade. Revolten utbröt spontant bland studenterna, vilka i Paris och i hela Europa fick omedelbart stöd av läroverksungdomen och en viktig del av arbetarungdomen.

Det har i dessa sista dagar talats mycket om den gaullistiska regimens ”misstag”. Även om den under dessa majdagar hade visat litet mer ”skicklighet” så skulle explosionen dock ha inträffat förr eller senare.

Och vilken praktfull explosion! Denna ungdom, som under det sista årtiondet inte kunnat lära sig någon politisk stridbarhet av de äldre, har spontant återfunnit den proletära revolutionens äldsta lärdomar. Dess fana är den röda fanan; för att skaffa sig den har den slitit det blå och det vita ur bourgeoisins fana för att endast Jämna kvar den socialistiska revolutionens rött. Den har skapat kommittéer, valda av alla som deltar i striden, utan att härför först behöva studera dessa berömda ”sovjeter” som för ett halvsekel sedan från Ryssland spreds över världen. Den har, på ett helt naturligt sätt, stadfäst den bredaste proletära demokrati, gett ordet åt alla riktningar, tillbakavisat allt förtal med vilket man söker kväva revolutionära marxisters röst, dömt endast efter framlagda program och aktionsförslag, den har kraftfullt skingrat all den monolitismens unkenhet som är stalinismens arv.

Åt dem som förklenande talat om romantiska ”smågrupper”, om detta ”tiotal galningar” (för att citera en fransk undervisningsministers ord som kommer att förbli historiska), åt dessa har ungdomen visat att det finns ögonblick då avantgardets roll blir avgörande, och att barrikadernas tid icke är förbi utan kan komma igen.

Paris har rest sig med oemotståndlig kraft i samma stund då representanter för den amerikanska imperialismen och Demokratiska Republiken Vietnam började sina förhandlingar i denna stad. Regeringar vars begrepp snarare präglats av James Bond än av någon allvarlig historiesyn har i dessa händelser sett en komplott i syfte att hindra förhandlingarna. Paris och Frankrikes arbetande massor är inga ”neutrala” diplomater; de är för den vietnamesiska revolutionens seger och besvarar regimens provokationer och dess polisstyrkors aggression med kamp för FNL:s seger, den enda vägen till verklig fred i Vietnam.

Resningen i Paris har brutit de fördämningar som håller den socialistiska revolutionen i Europa tillbaka. Liksom för 120 år sedan har alla stora städer reagerat på barrikadstridens appell. I Berlin och Frankfurt, i Köpenhamn och London har studenter organiserat solidaritetsdemonstrationer. I Rom höjdes ropet: ”Låt oss skapa två, tre, flera Paris!” I Storbritannien, i Nederländerna, i Belgien har studenterna skärpt sin kamp mot det borgerliga universitetet, den borgerliga staten och det kapitalistiska samhället. De franska arbetarnas fabriksockupationer kommer att mana till efterföljd i många europeiska länder. Kampen mot de skändliga undantagslagarna i Västtyskland kommer att vidgas till arbetarnas direkta aktion.

Också i Östeuropas byråkratiskt deformerade och degenererade arbetarstater kommer Paris’ barrikadstrider och ockupationer att finna sitt eko. De kommer att visa att alternativet till de konservativa, föraktade byråkratiska regimerna icke ligger i en ”liberalisering” i en successiv socialdemokratisering och i de uppstigande teknokratiska skiktens ”neutralism”, utan i ett återvändande till Lenins och Trotskijs idéer, till sovjetdemokratins program, till statens och ekonomins ledning genom demokratiskt centraliserade arbetarråd, i kämpande solidaritet med den internationella revolutionen som är på marsch.

Vi sänder våra glödande hälsningar till det nya revolutionära avantgarde som reser sig i arbetarstaterna och som trots ett allt hårdare förtryck höjer den revolutionära socialistiska demokratins fana. Vi hälsar de ånyo fängslade kamraterna Kuron och Modzelewski, vi hälsar de sovjetiska kamrater som vänt sig till Europas progressiva och revolutionära opinion, vi försäkrar dem om hela vårt stöd och säger dem att deras sak överallt kommer att tas upp av Västeuropas nya revolutionära avantgarde som solidariserar sig med deras kamp.

Studentrevolten och fabriksockupationerna bildar början på den revolutionära processen i Frankrike. Men man måste förstå att spelet ännu icke är vunnet, att man med talrika manövrer kommer att söka beröva massorna deras seger, att avsevärda styrkor förblivit disponibla för bourgeoisins försök att ännu en gång avstyra den revolutionära energins definitiva seger över den borgerliga staten och kapitalet.

Hittills är det endast gaullisternas ”starka stat” som tillfogats ett förkrossande nederlag, från vilket den säkert icke kommer att kunna resa sig. Nu uppstår frågan: vad kommer i dess ställe? Den franska bourgeoisin, en av de mest durkdrivna i världen, har för ett ögonblick förlorat fattningen inför studentrörelsen, vars bredd och revolutionära potential den inte hade fattat, och den finner sig nu konfronterad med en masstrejk. För att avleda rörelsen kommer den att falla tillbaka på alla de klassiska manövrer som de lyckats så väl med 1936 och 1944-46.

Vad arbetarrörelsens vanliga krav beträffar (löneökningar, arbetstidsförkortning, vidgade fackliga rättigheter), så kan man vara säker på att bourgeoisins mest intelligenta skikt kommer att vara beredda att ge efter – och att ge mycket efter. Landsorganisationens och det franska kommunistpartiets brottsliga hållning består just däri att även de försöker kanalisera rörelsen mot nya ”Matignon-avtal”, som företagarna kommer att samtycka till sedan de tillräckligt förskräckts av den bottenvåg som sköljer över Frankrike.

På det politiska planet har vi regeringen Pompidou, som bara är ett levande lik. Vare sig den störtas av Nationalförsamlingen, entledigas av de Gaulle, jagas bort av nya demonstrationer eller slås ut vid framflyttade val – dess dagar är räknade. Med den försvinner inom kort den ”starka stat” som framgick ur en militär statskupp den 13 maj 1958.

Men regeringsfrågans lösning avtecknar sig redan: en ny folkfrontregering som stödjer sig på Vänsterfederationen och på det franska kommunistpartiet, som stadfäster redan gjorda medgivanden och samordnar dem med några neo-kapitalistiska reformer i syfte att dämpa arbetarmassornas och studenternas missnöje. En sådan regerings objektiva funktion vore – oberoende av avsikterna hos den ena eller andra av dess fraktioner – att splittra det arbetande folkets block som i dag reser sig mot regimen, att lugna ned småbourgeoisin och arbetarklassens mest konservativa skikt, kort sagt att säkra den revolutionära vågens tillbakaflytande och bryta massornas nyförvärvade självförtroende, för att sedan släppa löst förtrycket mot det isolerade avantgardet.

Under sådana förhållanden skulle rörelsens élan åter kunna brytas som 1936 och 1944-46 och det revolutionära uppsvinget följas av en period av förvirring och tillbakagång. Denna gång skulle detta nästan med säkerhet leda till ett diktaturhot av en brutalitet lika våldsam som den rädsla som nu skakar borgarklassen.

Men i motsats till 1936 och 1944-46 finns i dag en ny faktor i det revolutionära uppsvinget: i Paris och i talrika landsortsstäder finns ett beslutsamt antikapitalistiskt, talrikt, ungt avantgarde, som icke utan vidare kan tas om hand av socialdemokratins och kommunistpartiets traditionella apparater. Inom detta avantgarde är kärnan av revolutionära marxister och deras inflytande i snabb tillväxt.

Under dessa förhållanden finns det den här gången reella chanser att det revolutionära uppsvinget inte kommer att brytas. Dessa chanser beror väsentligen av två faktorer. För det första måste man under rörelsens första, uppgående fas, medan regimen ännu är paralyserad, ta panter som fungerar som tidsinställda bomber inom det i upplösning stadda systemet, omöjliga att desarmera ens vid utrymning av fabrikerna, återgång till arbetet, den gaullistiska regeringens fall eller nya val. Det gäller i korthet att inom företagen och bostadskvarteren skapa element av en maktdualism i form av kommittéer som tillväller sig rättigheter vilka de i kampens nuvarande fas de facto tillvunnit sig och vilka regimen inte snabbt kan frånta dem utan att provocera en kraftmätning, som skulle utmynna i ett förnyat revolutionärt uppsving.

Dessa rättigheter bör på det politiska planet vara följande: kontroll av radio- och TV-informationen objektivitet, till gång för de revolutionära organisationerna till den officiella och borgerliga pressens stora tryckerier, kontroll av telekommunikationssystemet, av post-, telefon- och telegrafcentraler samt radioförbindelser, kontroll av undervisningssystemets mellanstadium samt den tekniska och universitetsutbildningen genom de studerande själva, bildande av folkarmé-celler, bestående av beväpnade studenter och arbetare, med uppgift att försvara de av massan ockuperade lokalerna mot varje slag av polisvåld. Ett av de viktigaste mål som bör nås på det politiska planet är avlägsnandet och upplösningen av de av folket hatade polisiära undertryckningsstyrkorna som CRS, mobilgendarmeriet, hemliga polisen osv.

På det ekonomiska planet bör dessa rättigheter vara följande: arbetarkontroll av produktionen, kommittéernas vetorätt mot varje fabriksnedläggning eller permittering av personal, insyn i räkenskaperna, upphävande av bankhemligheten, utformning av en ekonomisk och social utvecklingsplan för ett socialistiskt Frankrike i syfte att säkra den fulla sysselsättningen och en radikal omformning av konsumtionsmodellen på grundval av kollektivt besittningstagande av de tunga produktionsmedlen, som bör styras demokratiskt av producenterna själva.

I detta syfte bör kommittéerna så snabbt som möjligt sammansluta sig lokalt, regionalt och nationellt till en nationalkongress av fabrikskommittéer och folkliga aktionskommittéer från skolor och bostadskvarter, vilken bildar kärnan till framtidens franska socialistiska republik.

Denna kongress bör utfärda en appell till alla arbetare och alla folk i Europa och i världen att ansluta sig till den socialistiska revolutionen och att aktivt manifestera sin solidaritet med den franska socialistiska revolutionen som är på marsch. Varje försök av det internationella finanskapitalet att ekonomiskt kväva denna revolution, varje försök av NATO att krossa den militärt kan omintetgöras endast då den internationella solidariteten utvecklas till fullo och inriktas på upprättandet av Europas socialistiska förenta stater.

Det andra villkoret för att kunna omintetgöra bourgeoisins och de traditionella förborgerligade arbetarorganisationernas manövrer är att alla revolutionära marxistiska krafter snabbt samlas i ett mäktigt revolutionärt avantgardeparti på grundval av den revolutionära marxismens program. Den faktiska aktionsenhet som börjar framträda i kampen mellan olika revolutionära strömningar är ett löftesrikt steg i denna riktning. Men för en revolutions seger är tillfälliga överenskommelser om bråkdelar av ett program icke tillräckliga. Klarhet bör skapas beträffande alla centrala strategiska och taktiska frågor som den revolutionära rörelsen i dag ställs inför. Med aktionserfarenhetens hjälp kan och bör denna pågående klargöringsprocess leda till alla revolutionära militanters samling i ett förenat parti för den socialistiska franska revolutionen.

IV Internationalens Centralsekretariat vänder sig till avantgardets alla militanter, till alla studenter och arbetare i Frankrike och manar dem till maximal revolutionär djärvhet.

Glöm aldrig Saint-Justs ord: ”De revolutionärer som gör revolutioner bara till hälften gräver med säkerhet sin egen grav.” Låt er icke som 1936 och 1944-46 berövas frukten av er seger. Det finns ännu en betydande klyfta mellan det unga avantgardets revolutionära mognad och proletariatets medvetenhet. Men med en riktig politisk orientering och konstanta ansträngningar i aktion, organisation och agitation kan denna klyfta överbryggas och proletariatet i sin majoritet successivt överge det nyreformistiska kommunistpartiet, som det än så länge tvekande följer. Proletariatet kan i sin tur engagera sig i en revolutionär aktion. Ni har en unik chans att säkra socialismens genombrott i Västeuropa – låt den icke gå er ur händerna!

IV Internationalens Centralsekretariat påminner avantgardets alla militanter och arbetare i Europa och i världen om deras historiska ansvar. Den socialistiska revolutionens stormsignal ljuder i Frankrike. Låt oss handla så att dess eko må återljuda i alla länder!

Leve den socialistiska franska revolutionen!
Leve Europas socialistiska förenta stater!
Leve den socialistiska världsrevolutionen!

IV Internationalens Centralsekretariat 20 maj 1968


Noter:

[1] Detta är det första uttalandet. Det andra finns här: Första lärdomar av det revolutionära uppsvinget i maj 1968

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Fjärde Internationalen 1/69 – redaktionell inledning

IV INTERNATIONALEN grundades 1938 av Trotskij och hans kamrater. Vid denna tidpunkt hade Tredje Internationalen, som en gång letts av Lenin och Trotskij, blivit ett redskap i den stalinistiska byråkratins tjänst. Två år senare lät Stalin mörda Trotskij. Efter ytterligare tre år lät han Tredje Internationalen upplösa sig själv.

Till och med denna skugga av en kommunistisk international hade blivit ett hinder för de relationer som under andra världskriget växte fram mellan Sovjetunionen och dess imperialistiska allierade. Vägen jämnades för uppgörelsen i Jalta, där gränserna mellan imperialismens och byråkratins intressesfärer drogs upp.

De segrar som revolutionen kom att vinna i den tredje världen vanns mot Moskvas ansträngningar att bevara status quo genom att hålla kommunistpartierna tillbaka. I Europa avväpnades vid krigets slut det revolutionära proletariatet av imperialister och byråkrater i samverkan.

Churchill kunde skriva: ”Stalin höll sig strikt och troget till vår oktoberöverenskommelse, och under alla de långa veckor då kommunisterna nedkämpades på Atens gator kom icke en enda förebråelse från Pravda eller Izvestija … Jag underrättade honom (Mackenzie King) om att Stalin för mig hade förklarat sitt samtycke till att vi trängde in i Grekland och räddade Aten” (Churchill, The second world war, bd 6).

Och de Gaulle uttryckte sin uppskattning av det franska kommunistpartiets ledare Thorez, som ”hjälper till att få ett slut på återstoden av den ’patriotiska milisen’, vilken somliga bland hans anhängare envisas med att vidmakthålla” (de Gaulle, Le salut). Thorez belönades med att få sitta i regeringar som sände franska bombplan mot det revolutionära Vietnam.

I en värld som höll på att delas mellan imperialister och byråkrater blev IV Internationalen alla etablerade regimers förklarade fiende. Den fann inte heller något stöd hos en majoritet av hängivna kommunister, för vilka usurpatorerna i Moskva fortfarande framstod som oktoberrevolutionens arvtagare. Många av dess kamrater föll i imperialisternas händer, många i stalinisternas. Men dess organisation har icke brutits, och dess röst har icke tystats.

I byråkraternas Östeuropa har dess traditioner förnyats av män som Modzelewski och Kuron. Män som Hugo Blanco har höjt dess upprorsfana i den tredje världen. Det är samma fana som den franska Jeunesse Communiste Révolutionnaire har höjt på Paris’ barrikader. IV Internationalens budskap har nått fram till en ny generation – en generation som vänt sig bort från byråkratin och dess permanenta vapenstillestånd med klassfienden, en generation som uppfattat det sammanhang som råder mellan byråkratisering och klassfred och som söker dess revolutionära antites.

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Rörelsen som kvävdes

Tjugofem år sedan kärnkraftomröstningen. Den 23 mars i år har det gått precis 25 år sedan folkomröstningen om kärnkraften. Kärnkraften finns kvar och kraftindustrin planerar idag att öka kapaciteten på reaktorerna. Folkomröstningen 1980 slutade med ett smärtsamt nederlag för Nej-sidan.

Tidskriften Röda rummet har i sitt nya nummer gjort en omläsning av boken Det förlorade försprånget, i vilken antikärnkraftsmotståndets uppgång och fall kritiskt granskades inifrån och underifrån av aktiva i rörelsen. Hade det kunna gå annorlunda.

Rörelsen som kvävdes

En politikerdominerad valmaskin utan styrning. Vid folkomröstningen 1980 var det vad som återstod av den upproriska rörelse som året innan ledde på poäng mot kärnkraftsetablissemanget. Vad hände på vägen? Vem bar ansvaret för att rörelsen ströps?

Den 23 mars 1980 hölls folkomröstningen om kärnkraft. Nej-alternativet, linje 3, fick 38,7 procent av rösterna. 39,1 procent röstade på linje 2, socialdemokraternas alternativ, som med en taktisk manöver lyckades framställa en dryg fördubbling av kärnkraftsprogrammet som ”avveckling med förnuft”. I sak var det dock samma som linje 1, moderaternas och näringslivets ja-alternativ, som fick 18,9 procent av rösterna.

Omröstningsresultatet förlamade antikärnkraftsrörelsen, som sedan dess inte lyckats återhämta sig. I boken Det förlorade försprånget från 1982 analyserar författarna, som alla var djupt indragna i kampanjarbetet, orsakerna till nederlaget genom att skriva rörelsens egen historia:

I mars 1979 var det svenska kärnkraftsmotståndet starkt, efter att i många år ha bedrivit ett folkrörelsearbete på tvärs emot såväl kraftindustrin som staten och politikereliten.

Opinionen mot kärnkraften hade tagit fart i början av 70-talet, då en obunden rörelse började växa fram. När denna misslyckades med att skapa en stark riksorganisation de första åren kunde den inte hindra centerpartiet från att göra nej till kärnkraften till en partipolitisk språngbräda. S-regeringen drev på för kärnkraftsutbyggnad, men internt var socialdemokratin djupt splittrad, en majoritet av fotfolket var kritiska eller tveksamma. I valet 1976 gick Centerpartiet starkt framåt på kärnkraftsfrågan och de borgerliga tog över regeringsmakten med centerledaren Torbjörn Fälldin som statsminister.

De närmaste två åren försvagades därför antikärnkraftsrörelsen, men lyckades sedan återta initiativet och stärka sig. På initiativ från Miljöförbundet bildades våren 1978 den politiskt brett sammansatta Folkkampanjen mot Atomkraft, med erfarna miljöaktivister som tongivande krafter. Organisationens förmåga att ta initativ till massaktioner, bland annat genom att fokusera på den olösta frågan om kärnkraftens avfall, gjorde att opinionen mot kärnkraft åter stärktes efter ett par års dalande. Fälldin-regeringen tvingades avgå på hösten för att inte behöva handla i strid mot den så kallade ”villkorslagen” (som de själva stiftat) om säker avfallshantering.

I det läget började rörelsen driva kravet på folkomröstning med en mycket omfattade namninsamlingskampanj. Då lyckades man också någorlunda framgångsrikt bryta centerstämpeln. Fackliga aktivister samlade namn på industriarbetsplatser – vilket dittills varit rörelsens svagaste punkt.

Det var i denna situation av styrka och växande rörelse som, den 28:e mars -79, kärnkraftsolyckan i Harrisburg i USA slog ned i människors medvetande. Varningarna besannades och opinionssiffrorna nådde sin högsta topp. Rörelsen kallade omedelbart till demonstrationer i flera städer som blev de största dittills. Onsdagen den 4 april svängde statsminister Olof Palme (med flera partiledare) i frågan om folkomröstning.\

Proffspolitiker

Efter det började saker att hända med Folkkampanjen. Ett ”nytt sällskap kom in på den centrala styrgruppens möten och i andra organ som av olika skäl fick inflytande på förloppet”, heter det i boken. Det var de parlamentariska proffspolitikerna från framför allt centern och vpk (nuvarande vänsterpartiet) som gjorde entré.

I detta läge, när man verkligen kunde vänta en tillströmning av av förut oorganiserade aktivister pressade centerns representanter, med fullt stöd av vpk, på för en byråkratiskt uppbyggd kampanjorganisation utan rätt till enskilt medlemsskap. De behövde avföra frågan från dagordningen efter folkomröstningen för att kunna ingå i nya regeringar, och ansåg därför att Folkkampanjen skulle upplösas då.

Kampanjen skulle, enligt deras synsätt, i första hand lita till partiernas valapparater. Centern och vpk agerade samordnat för att köra över inflytandet från folkrörelsens gräsrötter (De drev till och med gemensamt förslaget att folkomröstningen skulle hållas på valdagen, vilket på ett extremt sätt skulle ha koncentrerat kärnkraftsfrågan till partiernas vanliga valrörelse och därmed fått Folkkampanjen att fungera som ett stöd till c och vpk)

Folkkampanjen antog ett parlamentariskt ”ansvarsfullt” Nej-alternativ om avveckling på upp till tio år. Detta försvagade kärnraftsmotståndets argumentation mot ja-sidan, särskilt efter Harrisburg-olyckan; hur kunde nej-sidan hävda att reaktorerna var livsfarliga och samtidigt förespråka att de skulle få drivas upp till tio år?

De tongivande i Folkkampanjens dittillsvarande ledning, framför allt personer från Miljöförbundet och Fältbiologerna, med stöd av representanter från bland annat Socialistiska Partiets föregångare KAF, försökte stå emot partibyråkraterna. Men de förmådde inte bjuda tillräckligt hårt motstånd när demokratisk diskussion och aktivitet ersattes av räv- och rackarspel. Beredningsgrupper tillsattes, kampanjinitiativ sattes i långbänk, beslut förhalades och makten över kampanjen myglades in i korridorerna. En helt ny ledning för Folkkampanjen tillsattes uppifrån. Och under tiden hände ingenting utåt.

På detta sätt tappade kärnkraftsmotståndets erkända riksorganisation nästan fyra månaders tid. Företagens kampanjlobby ”Näringslivets energifakta” kunde hämta in det försprång nej-sidan haft och planera sin skickligt upplagda propaganda. Och den socialdemokratiska ledningen kunde oemotsagd planera sin kommande manöver.

Löntagarkontor

Om Folkkampanjen offensivt, och tillsammans med kritiska socialdemokrater, hade kunnat delta i LO:s och socialdemokraternas debatt om ”löntagaralternativet” så hade man kanske också kunnat gå vidare och slå emot idén med tre valsedlar, menar bokens författare.

De som behövde vinnas för nej-sidan var i första hand socialdemokratiska arbetare – i den gruppen fanns de flesta som ännu tvekade hur de skulle ställa sig. För miljörörelsefolket och de socialdemokratiska kärnkraftsmotståndarna var det uppenbart att detta skulle försvåras av en rörelse med center/vpk-stämpel.

I ett försök att motverka detta föreslogs därför att arbetsplatsarbetet skulle organiseras upp i form av ett Löntagarnas informationskontor som skulle vara en självständig del av kampanjen. Man skulle kunna få ett större nät av arbetsplatsgrupper än den endast handfull sådana som redan bildats på stora arbetsplatser och som arbetade framgångsrikt. Tanken med löntagarkontoret var att man skulle kunna nå ut med information till arbetare just såsom arbetare med sina egna klassintressen.

Detta vände sig centern och vpk emot. I stället skulle, även enligt vpk:s inställning, arbetarna nås ”som individer”. Detta ledde till hårda motsättningar i kampanjledningen. Löntagarnas informationskontor fick inte alls de resurser som motsvarade dess stora betydelse (av kampanjbudgeten på drygt 23 miljoner fick de bara en halv miljon). Center-vpk-koalitionen ville dessutom detaljgranska det politiska innehållet i det informationsmaterial som gick ut till arbetsplatserna, och stoppade till och med tryckningen vid två tillfällen.

Att löntagarkontoret överhuvudtaget kom till stånd, (och där socialdemokratiska kärnkrafts-motståndare snabbt lyckades öka antalet arbetsplatskontakter från 0 till 5300 på tre månader), var ett resultat av miljörörelsens påtryckningar.

Dråp genom strypning

På senhösten insåg miljörörelsen att den organisatoriska striden var förlorad och agerade mer självständigt för att rädda vad som räddas kunde av rörelsen. De upprättade ett miljörörelsens eget kampanjkansli och vände sig självständigt till Folkkampanjaktivisterna ute i landet. Förutom förslaget på löntagarkontoret drev de därifrån på för att genomföra enskild anslutning till kampanjen när nu enskilt medlemskap förbjöds uppifrån.

I Folkkampanjtoppen hade dock snaran dragits åt för hårt. Vid behov hade de ledande partirepresentanterna där använt sig av ren och skär maktutövning för att driva igenom sin vilja. Vänsterorganisationer, bland annat KAF, hade rensats ut från ledningen. Centern och vpk (och i viss mån kds) delade upp makten mellan sig i utskotten i den apparat som byggdes upp.

De tillsatte kansliledar-befattningar både i toppen och litet längre ner. Personerna som sattes in hade meriter från statlig verksamhet, men saknade i många fall kunskaper om de uppgifter de skulle arbeta med. Och bland de som anställdes på det centrala kampanjkontoret i Stockholm sattes löner som skilde närmare 10 000 kronor i månaden, mellan högst och lägst.

I denna organisation utvecklades vad bokens författare kallar för ”småpåveri ”. Olika avdelningar och utskott hade ansvar för begränsade områden, som inte kunde styras. Det fanns inga organ som kunde överblicka helheten. Men allt oftare företräddes Folkkampanjen offentligt av ”tunga partipolitiker” från centern och vpk.\

Centralt var miljörörelsen för svag för att stoppa detta. Lokalt varierade det\r\n med styrkeförhållandena. Där aktiviströrelsen var stark och lyckades bekämpa partiapparaterna, som exempelvis i Göteborg, bedrev medlemmarna ett bra kampanjarbete. Men fråntagna möjligheten att påverka helheten.

I sin ”slutplädering” i boken sammanfattar bokens redaktörer sin syn på vad som hänt: ”Den livskraftiga folkrörelseandan och förmågan att rikta antikärnkraftsupprorets kraft mot kraftbolag, stat och känkraftssålda partiledningar kvävdes sakta från april 79 av centern och vpk, med kds som nedhjälpare. Kvar blev en valmaskin med ett färgsparkande, folkligt yttre, men utan folkrörelsestyrning, utan förmåga att orientera sitt försvar och sina angrepp i den avgörande sammandrabbningen med Maktsveriges linje 1 och linje 2 – en prunkande bil utan ratt.

Man kan inte tala om ett klart uppsåt bakom denna kvävning, utan den blev resultatet av okunnighet och särskilda partiintressen vid sidan av syftet att stoppa kärnkraften och vända energipolitiken i mänskliga banor. Vi anser att det var dråp genom långsam strypning.”

Och sedan lägger de till att: ”Det är inte hämnd vi är ute efter. Brottet kan inte sonas. Det går bara att ge liv åt en ny rörelse”

Björn Rönnblad Ur Röda Rummet nr 1/05.

Artikeln har tidigare publicerats i veckotidningen Internationalen i april 1994. Artikelförfattaren var i slutet av 70-talet och tidiga 80-talet aktiv i Miljöförbundet och Folkkampanjen mot kärnkraft. Ingår i Röda rummets redaktion.

Antologin ”Det förlorade försprånget” gavs ut av Miljöförbundet 1982 (red Björn Eriksson, Liselott Falk, Lasse Herneklint och Peter Larsson).

Svensk sjukvård bäst i världen?

Björn Rönnblad om Svensk sjukvård bäst i världen?  A J Culyer, Robert G Evans, J-Matthias Graf von der Schulenberg, Wynand P M M van de Ven, Burton A Weisbrod
SNS förlag 1992

Krisen som inte fanns—det är titeln på den sammanfattande rapport som skrevs av en internationell expertdelegation som nyligen besökte Sverige för att studera det svenska sjukvårdssystemet.

Delegationen beskriver hur de först fått sig förmedlat en bild av ett centralstyrt och ineffektivt sjukvårdssystem, höga kostnader och byråkratisk stelhet som dåligt tillfredsställer människornas förväntningar och snarast står inför sin kollaps. Vid sin undersökning sedan hittar de visserligen en mängd problem, men sammanfattar sina intryck med att ”vi kan inte hitta några fel på de principer som har burit upp den svenska modellen i det förflutna”.

Detta var nog inte riktigt vad värdarna SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, hade väntat sig när de bjöd hit experterna. Sedan rätt många år har ju borgerligheten här drivit en kampanj som gått ut på att det krävs ett radikalt systemskifte för att ersätta den krisande offentliga sjukvården med ett marknadssystem. SNS är en organisation med nära band till SAF. SNS bet dock i det sura äpplet, översatte och gav ut delegationens rapport under titeln Svensk sjukvård bäst i världen? Dock först efter att ha kompletterat den med ett efterord med kommentarer av tre svenska experter som på olika sätt försöker (bort-)förklara delegationens slutsatser.

Delegationen bestod av fem professorer från USA, England, Kanada, Holland och Tyskland. Tre av dem är nationalekonomer, en professor i sjukvårdsförsäkring och en försäkringsekonom. Förutom den gemensamma sammanfattande rapporten består skriften av fem fristående uppsatser, skrivna av var och en av de fem.

Del i projekt

Rapporten är en del i SNS:s projekt ”Nya spelregler för hälso- och sjukvården”, en serie forskningsrapporter om marknadsanpassning och privatisering. Projektet finansieras av ett flertal storföretag, bl a läkemedelsindustrier, försäkringsbolag och privatläkarnas branschföretag Praktikertjänst.

Sedan en tid pågår marknads-”reformer” i den svenska sjukvården, framför allt i form av att så kallade köp- och säljsystem införs. Bildtregeringen tillsatte kort efter sitt tillträde en stor utredning om hälso- och sjukvårdens framtida organisering och finansiering, som ska vara färdig 1994. SNS:s ”skuggutredning” är ett inslag i den mycket omfattande verksamhet som nu pågår i kapitalägarnas kretsar för att utarbeta en helhetlig marknadsmodell. I bakgrunden finns här SAF:s ”avregleringsplan” för den offentliga sektorn som antogs på dess kongress 1990.

I en av uppsatserna, ”Reflektioner om den svenska revolutionen”, kommenterar den kanadensiske professorn Robert G Evans de förändringar som pågår i Sverige.

”Många så kallade reformförslag innebär att klockan skulle vridas tillbaka, och att ta över idéer och institutioner från system som är betydligt underlägsna det nuvarande svenska — dyrare, mindre effektiva, mindre rättvisa och förknippade med sjuklighet och dödlighet.”

Påståendena om den svenska sjukvårdens ”dåliga produktivitet”, huvudargumentet i borgerlighetens kampanj för systemskifte, kommenteras i rapporten. Expertpanelen menar att det finns mycket få bevis för detta.

Dålig produktivitet?

Ekonomiprofessorn Ingemar Ståhl, en av dem som mest ihärdigt framfört sådana påståenden (han är en av de tre ”kommentatorerna” i efterordet) får svidande kritik för att han i brist på vetenskapliga data helt enkelt bara har använt antalet intagningar på sjukhus i sina produktivitetsberäkningar. Inga hänsyn togs till vilken vård som följde eller vad det ledde till. Delegationen menar att det i dag saknas bra metoder för att beräkna resultat, och därmed produktivitet, i sjukvården.

Rapporten innehåller vidare intressanta avsnitt som ”Teknologi — att kontrollera ångvälten” och ”Incitament — för vem, för vad?”. I en passage förs en något akademisk men ändå spännande diskussion om vad ”behov” egentligen är för något.

Köp- och säljsystem

I ett kapital gör gruppen en tänkvärd bedömning av metoden att införa konkurrens mellan sjukvårdsproducenter, vilket är grundbulten i köp- och säljsystemen. Professorerna betonar att tre av dem själva ger sitt stöd åt sådan konkurrens, men konstaterar trots det att ”fördelarna för närvarande är ytterst teoretiska” och att ”man har bristande erfarenhet av hur man gör för att undvika gräddskumning”.

Därför, menar de, är producentkonkurrens ”riskabel som strategi, speciellt som de fördelar som den kan påstås medföra kommer att visa sig vara klara nackdelar för dem inom systemet som skulle förlora på det eller i varje fall hotas av det. Deras makt att sabotera och motarbeta bör inte underskattas. Resultaten av amerikanska experiment med konkurrens är inte uppmuntrande…”

De fem professorernas egna utgångspunkter är traditionellt akademiska och politiskt snarast allmänborgerliga. Detta ger rapporten en särskild tyngd eftersom de inte kan beskyllas för att ha egna intressen som skulle kunna förklara deras skepsis till det planerade systemskiftet.

För socialister i behov av att utarbeta en stategi för att bemöta nedskärningar, marknadsanpassning och privatiseringar finns det av naturliga skäl inga färdiga lösningar att hämta i rapporten. Däremot rikligt med matnyttiga fakta och resonemang som bör studeras för att diskutera fram sådana.

En uppgift som brådskar. För som professor Evans skriver i rapporten: ”om man klämmer ut tandkrämen ur tuben genom att tillåta ”privatisering’ och mångfald när det gäller finansiering och vårdutbud, så kommer det att bli ett helvetiskt jobb att få in den igen.”

Björn Rönnblad

Ur Fjärde Internationalen nr 3/1992

Spara lite krut tills det verkligen behövs!

Jag blev förvånad över Bo Almungers debattinlägg i förra numret av Fjärde Internationalen, med dess kritik mot min artikel om ”Den ekonomiska utvecklingen på 80-talet”FI 2/80.

Först på grund av det onödigt uppskruvade tonläget. Sedan genom själva udden i BA:s polemik: en kritik mot ”min” systematiska ”underkonsumtionsteori”. (Och det så mycket mer som jag själv vid ungefär samma tidpunkt som jag skrev FI-artikeln var inbegripen i en egen motsvarande polemik på annat håll, i en förberedande diskussion inför KAF:s sjunde kongress. En polemik gentemot en verklig, medvetet systematiserad underkonsumtionsteori, där efterfrågan på den kapitalistiska marknaden görs till en isolerad, bestämmande faktor, för hela den kapitalistiska krisutvecklingen!)

Att det här meningsutbytet mellan mig och BA kommit till stånd tror jag har tre skäl:

• Rubriken över min artikel var missvisande. Där får jag väl skylla mig själv. Eftersom jag aldrig satte någon egen rubrik, satte FI-redaktionen en alltför vittgående överskrift. Min avsikt var dock inte att försöka täcka in hela den ekonomiska krisutvecklingen under 80-talet, än mindre att ge mig på en systematisk förklaring till den. Den var att påvisa vissa borgerliga och reformistiska myter som ger lättköpta och skenbara recept mot krisen och ställer frågorna fel; att varna för en undervärdering av krisens djup och varaktighet och att utifrån detta stimulera fortsatta bidrag och en vidare debatt. (Ingen kan därför vara gladare än jag över det kommande material som B.A. förannonserar i sitt inlägg.)

• En formulering kring överproduktionskrisen i min artikel (sid. 4, kapitel II, andra stycket) är förvisso slarvig och missvisande då den ”förklarar” överproduktionskrisen utifrån en överproduktion av varor (vilket är ett av uttrycken för den och ingår i definitionen av överproduktionskrisen, snarare än en orsak till den). Detta (som skulle kunna vara ett element i en underkonsumtionsanalys) påtalar B.A. med all rätt, men han missar ändå den egentliga poängen i dessa korta stycken: att tända ett misstänksamhetens ljus hos läsare som satt sin lit till olika föreställningar om att en ökad ”stimulans av produktionen” genom ökade tillskott av kapital till företagen i sig skulle lösa krisen. (Jfr fortsättningen.)

Jag inser också att den konkreta polemiken mot ensidiga borgerliga argument om lönekostnadernas betydelse och en gradvist minskad kris, borde ha kompletterats (!) med ett resonemang om vad borgarna faktiskt kan uppnå på sikt genom en drastisk sänkning av reallönerna, en drastiskt ökad utsugning av arbetarklassen (med de effekter det får på profitkvotens utveckling). Det är en komplettering som B.A, gör och som jag förstås inte har något emot.

Men återigen missar B.A. syftet med att detta resonemang överhuvudtaget förs in. Det är att ifrågasätta den vanställda argumentering som ofta används för att hålla tillbaka en offensiv facklig kamp — som om en ”liten eftergift” idag (i form av återhållsamma lönekrav, större beredskap att byta jobb eller flytta och ”ökat sparande” genom en försämrad social service) skulle komma arbetarklassen till godo i morgon, genom att hjulen då åter börjar snurra för fullt och en ny fas av ekonomisk expansion tar sin början.

• Jag accepterar gärna B.A:s korrigeringar och kompletteringar på dessa två punkter. Men därutöver är B.A:s polemik högst överdriven. Dels är det ju knappast så att två ”svalor” gör en underkonsumtionsteori. (Så mycket mindre som det också skulle strida mot vad som faktiskt sägs på andra håll i texten och de uttryckliga politiska slutsatserna av den.) Dels begår han en kraftig överpolemik på de två övriga punkter som han nämner.

Först mitt ”Bucharinskt” färgade misstag, där det inte skulle finnas någon plats för en borgerlig lösning på krisen. Vad jag försöker diskutera — vilket B.A också borde kunna se, om han inte var så fångad av sin egen polemiklusta — är något mycket konkretare än att det skulle vara omöjligt med någon som helst borgerlig lösning.

Det jag var ute efter i artikeln (och som framgår av sammanhanget kring det lösryckta citat som B.A. återger från sista meningen i kapital I, sid 4) var just att en inom-kapitalistisk lösning på krisen kräver något mycket mera drastiskt än vad såväl den borgerliga regeringen som den socialdemokratiska oppositionen länge låtsats respektive spritt illusioner om, i syfte att förmå arbetarklassen till omedelbara eftergifter. Här är vi ense B.A. och jag att döma av hans definition av vad denna drastiska lösning skulle gå ut på.

Eller som det formuleras i den rapport som publicerades i mitt namn i FI 2/79 (”Arbetarrörelsen inför 80-talet”):

”Det som borgare och kapitalister måste uppnå för att än en gång avvärja den fördjupade ekonomiska och sociala krisen är inte en frysning av reallönerna eller några procents reallöne-nedpressning. Det är inte heller en eller annan lagparagraf som försvårar kampen mot den borgerliga offensiven. I dokument efter dokument, artikel efter artikel, har vår rörelse istället visat att den fråga den kapitalistiska krisen ställer på dagordningen är denna:

• antingen löser den internationella borgarklassen krisen på sina villkor, dvs lägger grunden till ett nytt kapitalistiskt uppsving, via en avgörande höjning av profitkvoterna; något som i sin tur förutsätter ett definitivt nederlag för arbetarklassen och dess organisationer;

• eller också förmår den internationella arbetarklassen ge sitt svar, dvs erövrar den politiska makten i olika imperialistiska länder och inleder en ny period i världsrevolutionens historia.”

Också när han citerar mitt resonemang om löntagarfonderna och borgarnas motstånd mot socialdemokraternas projekt där, missar B.A. den konkreta diskussion jag vill ta upp.

Vad jag diskuterar är inte om kapitalisterna vill öka utsugningen av arbetarklassen — självklart vill och försöker de det! (Eller som jag ironiskt skriver: ”Företagsledarna har väl knappast någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som riskvilligt kapital.”) Men flertalet kapitalister ser mer direkta metoder för det än socialdemokraternas löntagarfonds-modell, åtminstone som den skisserats hittills.

Det gör inte kritiken mot (s)’ projekt mindre viktig. Men det gör löntagarfondsdebatten något mer begriplig.

Återigen drar B.A. upp en konstlad motsättning mellan en omedelbar och uttalad polemik mot borgarnas eller socialdemokraternas argument idag och en mer grundläggande analys av kapitalets verkliga drivkrafter, något som den här polemiken också syftar till att bana väg för. Men det är väl mer en pedagogisk motsättning än skilda uppfattningar i själva sakfrågan.

Efter att så ha försökt nysta i vad som är konstruktivt och berättigat och vad som är missriktat i B.A:s kritik kan jag inte se annat än att vi egentligen är överens på de tre mest avgörande punkterna:

1. Vi är ense om de alternativ som arbetarrörelsen idag står inför mellan en borgerlig och en socialistisk lösning på krisen (som jag nyss sammanfattade dem och som B.A ställer upp dem i sitt inlägg.)

2. Vi är ense om behovet av en grundläggande marxistisk krisanalys, i motsättning till alla undervärderingar av krisens djup och alla ensidiga och förenklade förklaringar till den.

3. Vi är ense om den omedelbara politiska betydelsen av en sådan krisanalys i ett läge där allehanda borgerliga och reformistiska ideologer försvårar och försvagar den fackliga och politiska kampen med sina ”analyser” och ”profetior”.

den ideologiska kampen kommer det att behövas många och vassa argument. Så jag hoppas att du, B.A. kamrat, inte slösar bort onödigt mycket av ditt krut i förtid.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen nr 4/1980

VPK tror att man kan slå borgarna med valsedlar

Vänsterpartiet Kommunisterna är ett parti där ledningen kan säga en sak i riksdagen ena dagen — för att nästa dag göra precis tvärtom. Och där olika ledande representanter kan göra skilda uttalanden samma dag.

Det är ett parti där medlemmarna tycks kunna ha nästan vilka åsikter som helst — bara de inte talar för högt om dem inom och utom partiet.

Det är ett parti som framstår som anti-kapitalistiskt. Ändå har det ingen anti-kapitalistisk strategi. Det lever högt på sin kritik av socialdemokratin. Ändå är det en dubbelbottnad kritik.

Vpk är med andra ord ett parti som skiftar färg — alltefter tillfälle och sammanhang och beroende på vem som agerar. Det lever högt på de intryck det skapar, de illusioner det när, de förväntningar det lockar fram. Det är ett parti där en stor del av medlemmarna ständigt försöker sätta sig bekvämt tillrätta med partiledningens hjälp — men gång på gång hamnar mellan två stolar.

Låt oss ge några aktuella exempel….

Exempel 1: Ett tal i Moskva — och ett i Stockholm

— Lars Werner talade i våras inför ”sitt sovjetiska broderpartis” kongress i Moskva. Han önskade det ”fortsatta framgångar i det socialistiska uppbygget på väg till kommunismen” / ! / och utbringade ett ”leve för vår gemensamma kamp för fred, demokrati och socialism” / ! /. Ackompanjerad av smattrande applåder för de sovjetiska förhållandena, i Norrskensflamman — och Ny Dag.

— Jörn Svensson talade ungefär samtidigt i Stockholm, inför en helt annan publik och med ett helt annat innehåll — bl a en kritisk underton mot allehanda gammelstalinister:

— Vår solidaritet är inte inskränkt till en solidaritet mellan partiledningar. Den gäller alla människor som kämpar för socialismen. Därför tar vi ställning mot allt som kan försämra socialismens innehåll, som kan skada dess trovärdighet.

Det måste sägas med detsamma att Jörn Svensson aldrig pekade på några konkreta missförhållanden i sitt tal. Därmed bröt han omedelbart mot sina egna ord. Sanningen är alltid konkret, för att tala med Lenin. Och det är knappast särskilt trovärdigt att enbart röra sig med abstraktioner.

Man kan också spekulera över hur djup och konsekvent hans uppfattning om den socialistiska demokratin egentligen är. Den kommer ju från samme man som inte haft många ord av kritik att komma med mot det portugisiska kommunistpartiets manövrer och odemokratiska manipulationer i de portugisiska massorganisationerna.

Men ändå var det ett helt annat ljud i Jörn Svenssons skälla än i Lars Werners. Även om man tar hänsyn till att de båda talen var anpassade till respektive publik!

Det finns påtagliga nyanser dem emellan, för att inte tala om nyanserna mellan Jörn Svensson och gruppen kring Norrskensflamman.

Exempel 2: En kärnkraftslinje i Norrbotten — en annan i Göteborg

— Jörn Svensson höll den 4 maj ett inledningsanförande om kärnkraften vid ett offentligt möte i Göteborg och uttalade sig då bl a i följande ordalag:

— Vpk tog negativ och kritisk ställning till kärnkraften vid riksdagsbeslutet 1975. Den fortsatta utvecklingen har till fullo bekräftat att det var ett riktigt ställningstagande.

— Men tre dagar tidigare hade Eiwor Marklund, en av Werner-falangens stöttepelare i Norrbotten hållit ett Första Maj-tal där hon förespråkat att man skulle låta bryta uran i Arjeplog (!).

Någon talade om det för Jörn Svensson. Efter det och ytterligare kritik mot Vpk:s kärnkraftspolitik fann han sig föranlåten att vädja till publiken om förståelse för hur svårt det är för Vpk att gå ut med en klar och konsekvent linje i frågan.

Detta berodde, enligt JS, på motsättningarna i partiet (!), Vpk:s små resurser (! !) och det ideologiska och teoretiska arv man haft att dras med (! ! ! ).

Det var en ärlig — men dålig ursäkt — Vpk har ju inte försökt att verkligen lösa motsättningarna och göra upp med sitt arv. Man har valt att skyla över motsättningarna och behålla barlasten, i första hand gruppen kring Norrskensflamman. Med resultat att det nu existerar åtminstone tre olika linjer i denna fråga inom — och utom — Vpk!

Vpk:s främsta krav i kärnenergifrågan för närvarande är kravet på folkomröstning. Men för många Vpk-are, inklusive en stor del av ledningen, blir detta krav ett sätt att skjuta ett obehagligt problem framför sig. Ansvaret läggs på andra — Vpk måste ju rätta sig efter vad folket anser i folkomröstningen.

Det är ett dåligt sätt att förvalta de egna resurserna, hur små de än är…

Exempel 3: Vpk och staten

— Lars Werner kritiserade regeringens medbestämmandelag i hårda ordalag när den behandlades i riksdagen den 2 juni:

— Det går inte att ställa lagarna ovanför klassintressena. Det gäller också medbestämmandelagen…

— Utgångspunkten när det gäller verklig ekonomisk demokrati och företagsdemokrati måste vara att man avskaffar kapitalägarnas äganderätt. Varje diskussion om arbetarmakt och arbetarstyrda företag som inte har detta som utgångspunkt, utan som istället bygger på samverkan mellan arbete och kapital, är illusionsmakeri.

Det var bra sagt. Och det kan sägas direkt att Lars Werner och hans kolleger slog an en ovanligt radikal ton när denna fråga behandlades i riksdagen. En KAF-are skulle ha kunnat instämma i 95% av vad de sade i debatten!

Frågan är bara hur djupt denna radikalism egentligen sitter — hur mycket som var frasradikalism?

Hur mycket var egentligen Lars Werners ideologiska övertygelse värd, när man i Vpk:s eget förslag i denna fråga kan läsa att tvister på arbetsmarknaden ska hänskjutas till civil domstol?

Gäller inte rättens klasskaraktär också de civila domstolarna? Måste man inte vara konsekvent och kräva fackets rätt att tolka och följa upp avtalen — tills nya förhandlingar eventuellt kommer igång?

— Vpk och Ny Dag har med rätta domderat över de fyra riksdagspartierna som mer diskuterat hur man ska kunna inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna än hur man kan befästa dem. Men hur motiverad är denna upprördhet hos ett parti som självt går ut med ett förslag där det heter:

— Yttrandefriheten och informationsfriheten ska /bl a/ få begränsas då det gäller att skydda rikets säkerhet.

I vilka lägen står alla klassers ”gemensamma intressen” över arbetarrörelsens särskilda intressen? Varför skulle ”rikets säkerhet” få motivera inskränkta rättigheter för arbetarmassorna?

Vpk blir svaret skyldigt.

— Vpk:s representanter kritiserade IB-utredarna och deras förslag till reformering av säkerhetspolisens verksamhet i fräna ordalag.

Men vad är kritiken egentligen värd när Vpk självt föreslår ”ett civilt SÄPO under parlamentarisk kontroll”? Med vilka uppgifter, frågar man sig.

Exempel 4: Vpk — arbetarklassens förtrupp?

— Den 2 juni, i riksdagens debatt om medbestämmandelagen, gav alltså Vpk:s talesmän socialdemokraterna många välförtjänta hugg för deras inställning till arbetarkampen och ”medinflytandet”. Vpk-representanterna talade till och med hotfullt om fortsatt kamp och fortsatta vilda strejker.

Men när denna kamp och detta motstånd manifesterades några dagar tidigare — genom viktiga fackliga demonstrationer mot de nya strejkbestämmelserna — höll sig Vpk-ledningen borta.

I stället för att uppmana till deltagande i demonstrationerna, talade sig Vpk:s ledare varma för att folk skulle gå och lyssna på Vpk:s egna partimöten. Så mycket gav de för den ”breda och effektiva kampen för demokratiska friheten”!

— När demonstrationen mot Henry Kissinger och allt han representerar skulle gå av stapeln föreslog en del av aktivisterna att den skulle gå förbi Kanslihuset. Det hade också varit fullt logiskt eftersom det var regeringen som bjöd in USA-imperialismens representant.

Men Vpk gick emot förslaget — uppenbarligen för att inte irritera regeringen onödigt mycket.

Den bild vi får fram av Vpk genom dessa aktuella exempel är alltså en bild av oerhörda motsägelser — i tanke och i handling, mellan tanke och handling — och fruktansvärda kontraster mellan vad som borde göras och vad partiet tar sig för.

Vad är då orsaken till allt detta? Att olika partiledare står for olika uppfattningar i olika konkreta frågor?

Det är förstås delvis sant. Men det förklarar inte så mycket. Varför är dessa partiledare själva så inkonsekventa? Vad representerar de? Varför sitter de där de sitter — och varför sitter de kvar?

Förklaringen till detta får man bara om man kan uppfatta partiledningens roll i partiet som helhet och i dess sociala sammanhang. Och om man kan fånga Vpk i dess historiska utveckling.

Tidigare artiklar i det här FI-numret har gett en del element till denna helhetsbild. Vi ska försöka sammanfoga och utveckla dem något här.

Partiledningen sätter gränserna….

Det finns mycket påtagliga gränser för Vpk:s radikalism och dess stöd åt arbetarklassens kamp. Även om Ny Dag vimlar av hänvisningar till folk som aktiverar sig för sina intressen, så tar tidningen först och främst ställning för Vpk:s intressen — och de är i många fall särintressen i förhållande till massrörelsernas behov.

— Gärna oberoende kamp, men inte alltför oberoende, från Vpk.

— Gärna kritik mot socialdemokratin — men ”lagom” kritik, som inte isolerar Vpk alltför mycket.

— Försiktig avgränsning mot en del av övergreppen i öststaterna — när pressen att göra något blir tillräckligt stark, men alltid i ”ansvariga” former.

Detta tycks vara ledtrådarna för partiledningen. Men denna linje från partiapparatens sida är inte oomtvistad inom partiet.

Det finns tvärtom mycket påtagliga spänningar där… …mellan partiledningens politik och många medlemmars förväntningar och ställningstaganden i konkreta frågor;

…mellan partibyråkratins parlamentariska inriktning och en del medlemmars större lyhördhet för stämningar på basplanet, deras större erfarenhet av kamp och av verklig demokrati på gräsrotsnivå;

…mellan partiapparatens historiska band till Moskva och dess stalinistiskt genomsyrade grundskolning och kraven inom partiet på en aktivare kritik av förhållandena i Sovjetunionen och Östeuropa;

…mellan partiledningens undfallande påtryckningspolitik gentemot socialdemokratin, med dess samtidiga sekterism åt vänster, och somliga medlemsgruppers större känslighet för helt andra styrkeförhållanden och en annan enhetspolitik lokalt.

Allt detta skapar ett visst utrymme för radikala stämningar, fr a på lokal nivå. Det gynnar en viss differentiering inom partiapparaten, en del anpassningar till dessa stämningar och ett visst, om än långsamt, utbyte av partifunktionärer.

Men samtidigt ska man ha klart för sig att oppositionella strömningar inom Vpk inte har några verkliga möjligheter att sammansluta sig, organisera och utveckla sin kritik och förankra den inom partiet. De splittras upp — geografiskt och politiskt. De kan inte bilda någon effektiv motvikt mot partiapparaten. Det är dennas tyngd som slår igenom. Det är den som sätter gränserna. Partiledningen utformar politiken, som sedan godkänns av kongresserna — i efterhand. Den avgör vilka kritiska synpunkter som partiet kan anamma, vilka som måste avvisas — och vilka som är oförenliga med partimedlemskap…

Vpk:s och olika Vpk-gruppers motsägelsefyllda agerande i konkreta frågor, det begränsade utrymme som trots allt finns för radikalare ståndpunkter och en radikalare politik än den som partiledningen anvisar — dessa förhållanden ställer särskilda krav på hur kämpande grupper utanför Vpk ska förhålla sig till partiet och dess medlemmar.

Det gör det nödvändigt med en hårt teoretisk och politisk kritik. Men en kritik som samtidigt är känslig för att partiledningens ställningstaganden mycket väl kan stå i strid med många medlemmars uppfattningar och som förmår fånga eventuella faktiska förändringar i hela partiets politik.

Ett exempel: Vpk:s ökade oberoende från Kreml-byråkratin innebär inte en uppgörelse med stalinismen och det politiska förtrycket i Östeuropa. Det är inte liktydigt med ett steg åt vänster — i partiledningens tappning. Men olika partimedlemmar vill gå längre än partitoppen och drar också vissa konsekvenser av sin kritik som står i strid med partiets strategiska linje. För dem kan det mycket väl finnas ett sant anti-byråkratisk element i kritiken. Detta skapar större grogrund för en effektiv, pedagogisk anti-stalinistisk propaganda — en dialog mellan vissa Vpk-are och revolutionära marxister utanför Vpk, om partiets historia och aktuella funktion.

Vpk:s karaktär fordrar en konsekvent enhetstaktik som utmanar partiledningens sekterism åt vänster och dess opportunism åt höger. Men den måste samtidigt vara så flexibel att den utnyttjar alla öppningar för gemensamma aktioner, mellan Vpk-are och militanter utanför Vpk.

Vpk — ett byråkratiserat arbetarparti

Om det krävs en effektiv taktik och pedagogik gentemot Vpk och dess medlemmar, så måste den i sin tur utgå från en klar uppfattning om partiets grundläggande karaktär. Vi har redan antytt den och vill sammanfatta den på följande sätt:

— Som parti är Vpk ett byråkratiserat arbetarparti, inte ett leninistiskt kampparti med ett demokratiskt centralistiskt funktionssätt.

— Det är ett parti med en i grunden reformistisk strategi och en vänsterreformistisk praktik, inte ett revolutionärt parti.

— Det har inte gjort upp med sitt stalinistiska ursprung och sin historiska utveckling i Moskva-byråkratins hägn.

Även om det inte står för samma självförnekande lojalitet med Moskva-byråkratin som tidigare utan för ett ”kritiskt stöd”, är dess ideologi fortfarande förvriden av en stalinistiskt präglad dogmatism. Dess strategi och taktik är märkta av drag, som traditionellt återfunnits inom den stalinistiska rörelsen.

I några av den högsta partiledningens intervjuuttalanden under senare tid får vi aktuella belägg för dessa teser.

— När Lars Werner i februari skulle ge Olof Palme svar på tal efter ett brett upplagt angrepp mot ”kommunisterna” som diktaturvänner, konstaterade han helt sonika att Vpk så länge som man utformat nationella program (!), dvs sedan 1943 (efter Kominterns upplösning), avsvurit sig tesen om ”proletariatets diktatur”:

— Det är bara med de arbetandes samtycke och med deras stöd som en socialistisk statsmakt kan komma till och kan fungera i det här landet, och lönearbetarna utgör en förkrossande majoritet i Sverige. Och majoritetsvälde är som bekant motsatsen till diktatur.

Men Lars Werner slinker undan huvudfrågan: är det nödvändigt för arbetarklassen att, efter ett maktövertagande, befästa en statsapparat med ett annat klassinnehåll än den borgerliga? Ja, säger vi — och det både för att hindra en borgerlig kontrarevolution och garantera arbetarklassens kvalitativt ökade demokratiska rättigheter.

I sin strategi underbetonar Vpk det borgerliga våldet och dess institutionella grundvalar. Man idealiserar möjligheterna till en fredlig övergång, och uppfattar samtidigt proletariatets diktatur som något rent repressivt, som en period av naket förtryck.

Proletariatets diktatur får inte vara en diktatur över proletariatet. Det får inte betyda ett partis diktatur. Det måste definieras som en klass’ — proletariatets — herravälde över en annan klass. Hur denna klass sedan skall utnyttja sina konstitutionella maktmedel — det är en annan sak.

Men vi kan utgå ifrån att socialistiska revolutioner i de imperialistiska länderna kommer att inleda ett klassherravälde som är överlägset alla tidigare styresskick, som innebär en mycket mer utvecklad massdemokrati än någonsin tidigare, men som också är i mindre behov av att utöva våld mot den underlydande klassen än något hittills känt samhällssystem.

Det är tveksamt om Lars Werner lyckades tillfredsställa Palme med sina undanglidningar. Däremot lyckades han effektivt glida undan en marxistisk uppfattning om staten — med alla de politiska konsekvenser det nu har…

— Lars Werners undanglidande manövrer i fråga om ”proletariatets diktatur” var ingen tillfällighet. Vpk har gett upp den ”proletära diktaturen” som ett konkret perspektiv, även i dess stalinistiska tolkning. Men utan att ersätta det med en marxistisk syn på maktövertagandet och vägen till socialismen. Samtidigt kan Vpk inte helt och fullt ansluta sig till det nuvarande styresskicket, som det utövas idag. Det kan ju de flesta inse, att det inte är speciellt väl avpassat för ett socialistiskt samhälle.

Alltså tar Vpk utgångspunkt i det nuvarande och antyder vissa förändringar ter hand, dock utan att försöka sig på någon närmare beskrivs av vad dessa förändringar skulle bestå i. Följden blir att en las kritik av det nuvarande styresskicket för att det inte är ”tillräckligt folkligt”, kombineras med fruktansvärda abstraktioner on framtiden.

Men ibland faller också de försiktigaste av avgränsningar. Kvar blir en mycket ”samhällsansvarig” syn på vägen framåt. Som n. Lars Werner skulle förklara Vpk:s framtidsvisioner för Aftonbladets läsare (den 20 maj). På den tacksamma frågan hur Sverige skulle se ut om ”Vpk hade makten”, hade han följande att komma med:

— Det skulle innebära att vi hade ett större /! / samhällsinflytande över industrin. Det skulle innebära inte bara statlig verksamhet utan också kommunal och kooperativ. De som arbetar i företagen skulle få reella maktbefogenheter /! /, medan kapitalägarnas makt skulle begränsas /! /.

— Men för att bygga socialismen på det sättet /! / krävs en betydande majoritet. Bara 51 procent räcker inte.

— Redan med 51 procent kan man dock göra ingrepp /! / i den kapitalistiska ekonomin. Får vi 51 procent tillsammans med socialdemokraterna i höst behöver regeringen inte avstå från åtgärder.

Aftonbladet: Är Vpk verkligen ett revolutionärt parti?

— Ja eftersom vi med revolution menar avgörande förändringar av maktförhållandena i samhället. Beträffande formerna är vi för en fredlig övergång till socialismen. Vi hoppas /! / att kraftförhållandena här, till skillnad från t ex Chile, ska vara sådana att reaktionen förmås acceptera folkflertalets vilja.

Aftonbladet: Men vad ska hända med kapitalägarna?

— De får själva bestämma vad de vill göra da. Vi kommer inte att förbjuda någon människa att arbeta.

— Tvärtom vill vi naturligtvis tillgodogöra oss deras erfarenheter och kunskaper.

— När man är framme i en situation där två tredjedelar av befolkningen kräver len grundläggande förändring av maktförhållandena/ är kapitalägarna nog så pass stora realister att de inser att tiden är mogen att acceptera förändringar…

— I Sverige kommer det socialistiska bygget att utgå ifrån en högt industrialiserad nivå och från djupt rotade demokratiska och parlamentariska traditioner. De som inte accepterar det ställer sig vid sidan av utvecklingen /!/.

Så långt Lars Werners syn på staten och revolutionen. Men det är inte bara på det området som Vpk-ledningen frånsvurit sig marxismens och leninismens elementa…

— När Lars Werner i sin TV 2-duell med Olof Palme skulle bemöta socialdemokratins kritik av den ”leninistiska elitismen”, med dess odemokratiska ”hypercentralism”, kunde han inte göra det genom att visa att den demokratiska centralismen är det mest demokratiska och det enda effektiva sättet att organisera sig om man verkligen vill kämpa för socialismen. Han kunde inte göra det och därmed gå till motoffensiv — av den enkla anledningen att han har en stalinistiskt formad partiuppfattning.

Vpk:s partiledning står för en byråkratisk centralism. Det är fullt logiskt att Lars Werner då försöker gå till ”motattack” genom att påstå att LO och SAP är demokratiskt (!) centralistiskt uppbyggda, de också.

— Låt oss avslutningsvis ge ett exempel på Vpk:s syn på sin egen historia.

Lars Werner utfrågades den 8 augusti i år i en partiledarintervju i Expressen om bl a partiets inställning till Sovjet:

— Är det en kluven känsla du har, frågade intervjuaren. Det är i alla fall faderspartiet — det var dom som gjorde revolutionen.

Hon fick följande svar:

— Ja, det var den första socialistiska revolutionen. Och det var den första socialistiska staten. Och — hade inte Sovjetunionen funnits hade Nazi-Tyskland segrat.

— Men sen — alla länder som ville bygga upp socialism, dom kopierade ju Sovjet i hög grad. Och det visade sig att det gick inte.

— Jag är inte kritisk mot att man helt slöt upp kring Sovjetunionen efter 1917, men jag är kritisk mot den oreserverade uppslutningen kring Sovjet senare, den var felaktig mot bakgrund av vad vi då faktiskt redan fått reda på.

Längre än så här är Lars Werner inte beredd att gå i sin kritik av den internationella stalinismens historia. Det lär inte tillfredsställa dem inom och utan Vpk som kräver en rättfram och grundlig självkritik med konkreta slutsatser.

Med parlamentet som riktmärke…

Att Vpk:s strategi inte lämnar något verkligt utrymme för en central och lokal arbetarmakt byggd på demokratiska arbetarråd — det borde ha framgått av de föregående citaten.

Frågan är då vad det får för konsekvenser idag…

Vpk — och ledande Vpk-are — talar visserligen ofta om hur viktigt det är att folk aktiverar sig. ”Det är du som ska ta ledningen och makten” säger Jörn Svensson i titeln på en av sina böcker. Och det är nog så riktigt och nog så bra. Men hur långt räcker det när Vpk som parti inte har någon annan brygga mellan denna ”folkliga aktivering” och socialismen än ett fortlöpande utbyte av borgerliga riksdagsmän mot ”folkliga” företrädare?

Låt oss än en gång hänvisa till Lars Werner, en av Vpk:s auktoriteter i denna fråga — denna gång har han låtit sig intervjuas av Ny Dag (i februari i år):

— Palme säger i stark kritiska ordalag att Vpk i stället för riksdag vill ha en central folkrepresentation i ett socialistiskt Sverige. Vi vill naturligtvis ha en central folkrepresentation både nu och i ett socialistiskt Sverige. Den vi har nu är riksdagen. Räknar inte Palme riksdagen som en central folkrepresentation?

— En annan fråga är vilken makt den har. Vi menar att riksdagen har för liten makt — makten i dagens Sverige ligger tyvärr framför allt i storbolagens direktionsrum. Vpk arbetar för att riksdagens makt ska stärkas på bekostnad av den privata maktkoncentrationen.

— Vilken linje Palme än är inne på, har han i alla fall ansträngt sig till det yttersta för att missförstå vår hållning i den här frågan.

”Med riksdagen som riktmärke” — så skulle man kunna sammanfatta Vpk:s linje i denna fråga. Och det är också så den uppfattas på många håll — inom och utom partiet. Bl a i Göteborgs Vpk-kommun:

— Vi saknar resurser! Hur ofta har inte borgarstyret i Göteborg tagit de orden i sin mun. Men stämmer det? Nej, vi har resurser. Det gäller bara att fördela dem rättvist. Och det gör vi inte nu. Här är några exempel på hur resurserna fördelas idag: Till ett samhälle helt anpassat till privatbilismen. Till 4 000 tomma lägenheter…

— Men samtidigt finns det oerhörda brister på en rad områden: 7 000 – 9 000 barn köar för plats på daghem…

— Den här snedfördelningen av samhällets resurser går att ändra per. Den borgerliga politik som ligger bakom de här förhållandena kan stoppas. Enklast genom ett starkare Vpk i kommunfullmäktige! (Hämtat ur ”Göteborgs-profilen”.)

Liknande proklamationer sprids nu på många andra håll över landet. (Som synes sprider Vpk inte bara illusioner om de parlamentariska församlingarna utan också om Vpk…)

Kamraterna i Vpk borde ställa sig en rad frågor om parlamentets funktion:

Hur lätt är det egentligen att ersätta de nuvarande riksdagsrepresentanterna med arbetarföreträdare? Hur stora förutsättningar finns det i praktiken för arbetare att bli riksdagsmän? Kan de uträtta något i denna församling, som innebär verkliga >förskjutningar av maktförhållandena”? Svarar verkligen de parlamentariska församlingarna mot massornas direkta behov? Osv…

Men sådana frågor besvaras inte av Vpk-ledningen. De ställs inte ens… För den blir den ”folkliga aktiveringen” ett komplement till det parlamentariska arbetet. De utomparlamentariska påtryckningarna blir hjälpmedel för de inom-parlamentariska handtryckningarna. Med massornas hjälp ska Vpk:s riksdagsrepresentanter häva sig fram i maktens labyrinter…

Linjen är enkel och lättfattlig:

— Vpk ser inga andra vägar framåt än de som går via beslut av en stor majoritet i parlamentet.

— För att uppnå dessa stora majoriteter måste man lita till ett block med en — alltmer radikaliserad — socialdemokratisk riksdagsgrupp.

— Denna allianspolitik kräver måtta och sans i umgänget med den socialdemokratiska ledningen — av den typ som Lars Werner visade i de senaste Haga-överläggningarna (där han mycket riktigt fick en klapp på huvudet av självaste Palme till belöning).

— En bred, lagom radikal, utom-parlamentarisk aktivitet blir en bra plattform för Vpk då det gäller att förbättra styrkeförhållandena till SAP.

Växande problem framöver

Denna reformistiska strategi är kanske den som bäst passar Vpk-apparaten i dagens läge. Men mycket talar för att det på sikt blir svårare att förankra den inom partiet som helhet och bland politiserade grupper utanför Vpk.

Dels på grund av att Vpk, sedan ett par år, rekryterar radikala ungdomar som redan från början är skeptiska mot olika element i partiets huvudlinje. Dels därför att denna linje mer och mer strider mot vad som är möjligt och nödvändigt.

— Den bygger på felaktiga idéer om den borgerliga statsapparaten och den gradvisa och fredliga ”revolutionen”, illusioner som har att möta en internationell klasskamp som börjat ta sig helt andra banor…

— Den bygger på falska föreställningar om att den socialdemokratiska apparaten gradvis kommer att utvecklas i socialistisk riktning i takt med ett ökat tryck underifrån.

— Den bygger på illusioner om vad Vpk kan uträtta i parlamentet, som svär falskt mot den allt tydligare verkligheten. Vpk spelar idag en mycket marginell roll i riksdagen. Det beror I dess egna begränsningar, på parlamentets andraplansroll som ”maktcentrum” — och inte minst — på socialdemokratins politiska linje. För SAP och regeringen är samarbetet med den liberala borgerligheten viktigare än en intimare samverkan med relativt litet och ineffektivt kommunistiskt parti.

Detta talar för att Vpk-ledningen kommer att få större problem att genomdriva sin traditionella linje framöver, i dess nuvarande form.

Inte så att de breda medlemsmassorna eller väljargrupperna kommer att bryta med partiets inom-kapitalistiska linje och överge sina parlamentariska illusioner på kort sikt. Men viss, viktiga grupper bland partimedlemmarna och grupper av arbetarmilitanter utanför partiet som attraheras av Vpk kommer säkert att göra det i högre grad i morgon än idag. Samtidigt som det finns en risk att andra drar felaktiga slutsatser och åt höger eller passiviseras helt och hållet.

Redan idag ser vi hur Vpk:s ganska utsatta läge tvingar ledningen — och olika representanter för ledningen — att försöka finna en effektiv balans mellan olika områden och nivåer i partiets arbete. Vi ser det i olika uttalanden och i Vpk:s politis praktik: dess manövrer i solidaritetsarbetet med kampen i Indokina och Chile, den ömsom ganska tuffa, ömsom mycket mesiga hållningen till regeringen, Vpk:s fackliga linje(r), agerandet i några av vårens riksdagsdebatter osv…

Vpk har under de senaste åren kunnat dra stora taktiska fördelar av maoismens kris, sin parlamentariska ”tyngd”, sitt nationella framträdande och sin proletära väljarbas. Ändå är styrkeförhållandena till den revolutionärt marxistiska rörelsen i Sverige relativt förmånliga för oss — om man ser det i ett internationellt och historiskt perspektiv.

Naturligtvis kommer det inte att ske några snabba omkastningar.

Vpk kommer säkert länge än att kunna rida på sitt traditionella försprång, sin ”realism” och sin sociala bas. Men dessa, delar är relativa och obeständiga.

Vad som idag tycks vara en nödvändig ”realism” kan upplevas som förräderi i morgon. Vpk:s rötter i den internationella stalinismen kommer att bli ett allt starkare argument mot partiet när allt fler får klart för sig vad denna parasitära utväxt på arbetarrörelsen inneburit. Och när allt fler upptäcker att Vpk, trots ivriga förnekanden, har många lik i garderoben…

De kommande årens skärpta klasskamp kommer att ställa Vpk inför många problem och spänningar, därför att det sa, nar en konsekvent politik i arbetarklassens intressen.

Det innebär inte utan vidare att den revolutionära marxismen att stärkas kvalitativt på Vpk:s bekostnad. Vi kan inte säga något säkert om det. Historien är inte ödesbestämd. Men sak är uppenbar: Vi kommer att ha stora möjligheter att verka Vpk:s framtida utveckling… Och det är vi själva som avgör vår egen. Politik är att välja…

Tom Gustafsson

Om Tjeckoslovakien och VPK

— Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat. Men vi anser att de händelser, som skedde 1968 där främmande Warszawapaktstrupper marscherade in i landet inte är ett uttryck för normala förhållanden. Det pågår en normalisering, men vi anser inte att det är ett normalt förhållande att det finns utländska trupper i ett land.

Detta är inte en elak karikatyr av Vpk:s syn på Tjeckoslovakienfrågan. Det förvirrade bubblet är faktiskt den officiella partilinjen, som den uttolkades av Lars Werner i TV 2:s Pejling (22.10 1975).

”Normalisering”, som inte gett ett ”normalt tillstånd” Vem begriper sånt? Och vem kan Vpk vinna över med en i en avgörande fråga?

Men Lars Werner hamnade ännu mera snett denna kväll:

— Jag anser att Tjeckoslovakien har en regim som det skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte… Det är svårt att säga vilken regim de skulle ha haft idag. Men jag tror inte att den regim de har idag enbart är ett uttryck för att det marscherade in utländska trupper 1968.

Vi tror också att det ”är svårt att säga vilken regim Tjeckoslovakien skulle ha haft idag” utan den sovjetiska invasionen.

Mycket talar nämligen för att Dubcek-regimen hade överflyglats av den tjeckoslovakiska massrörelsen under 1968 och 1969 och fått ge plats för en regering som bättre uttryckte arbetarnas behov.

Däremot är vi helt säkra på vilken regim Tjeckoslovakien inte skulle ha haft idag om de tjeckiska och slovakiska massorna fått råda! Det hade inte funnits någon Husak-regim! Det kan vi säga med 100-procentig säkerhet.

Lars Werner fick mycket påskrivet efter sin insats i Pejling, inte minst bland partikamrater. Vi förstår deras nostalgiska längtan efter C.H. Hermanssons trygga TV-nuna. Han var definitivt en effektivare ”marknadsförare” av Vpk:s politik.

Men är det verkligen det som är Vpk:s största problem!

Är det bara Werners eget fel att han hamnar mellan två stolar?

Definitivt inte. Felet ligger framför allt i den officiella partilinjen.

Besluten på kongressen i våras och partiledningens uttolkning av dem gör det till en övermäktig uppgift för vilken partiledare som helst att tala i klartext om förhållandena i Östeuropa och Sovjetunionen.

Det heter att partiet motsätter sig ”allmänna fördömanden” av ”broderpartier”. Vem gör inte det? Vem är för allmänna och svepande omdömen? Vem vill inte vara konkret?

Men det är inte det saken gäller. Utan att dessa riktlinjer utnyttjas av partiledningen för att lägga lock på kritiken av förhållandena i Sovjetunionen, Östtyskland, Tjeckoslovakien m fl länder. Det är det viktiga.

Partiet talar om att upprätthålla en fri och självständig linje. Men partilinjen är snarare fri från konkreta ställningstaganden och självständig från en revolutionärt marxistisk kritik.

Hur många gånger har vi inte hört ledande Vpk:are säga: om … är sant, är vi emot det!

Men hur många gånger har vi sett dem undersöka vad som verkligen är sant?

När sanningen ändå kryper fram får vi på sin höjd bevittna pliktskyldiga och allmänna avståndstaganden.

Hur många gånger har Vpk-ledningen självmant tagit upp och angripit missförhållanden inom ”broderpartierna”?

Hur många gånger har vi inte å andra sidan fått lyssna till svepande bortförklaringar, undanglidande formuleringar och vita lögner?

En sådan ”självständighet” och obundenhet är inte mycket värd….

Tom Gustafsson

Internationalens föregångare om Tjeckoslovakien

— Vänsterpartiet Kommunisterna vill söka upprätthålla goda förbindelser med alla partier i olika länder som kämpar för socialism, naturligtvis även Tjeckoslovakiens kommunistiska parti.

— Dessa förbindelser med andra partier måste grundas på marxismens och den proletära internationalismens principer om oberoende, likaberättigande och ömsesidig respekt. Inblandning i andra partiers angelägenheter kan inte förenas med dessa principer. Varje parti äger att själv avgöra sina frågor.

Så skrev C H Hermansson i ett brev till Internationalens föregångare, Mullvaden. Det publicerades i nummer 5/1971. Hermanssons utläggning om partiets ståndpunkter gäller fortfarande. Det gör också följande kommentarer till den.

Fem år har gått, polemiken är densamma. Är den lika aktuell om fem år? Vi hoppas inte det…

”Hur kan man nämna ’marxismens principer’ i samband med en regim som förvandlat marxismen från en vetenskaplig teori till en samling döda bokstäver, ett hopkok på stelnade fraser och vilseledande citat — ett vapen i förtryckets tjänst!

Hur kan man tala om ’den proletära internationalismens principer’ när den tjeckoslovakiska regeringen låter inspärra, åklaga och döma de verkliga internationalisterna — Peter Uhl och hans kamrater!

Skulle Husakbyråkraterna ha något med oberoende att göra, de som stödjer sig på Sovjetunionens militära, politiska och ekonomiska järngrepp över Tjeckoslovakien!

Skulle regimen representera likaberättigande när den själv styr Tjeckoslovakien enligt principen: ’alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra’?

Skall dessa förtryckare mötas med respekt?

Den officiellaste av Vpk:s partilinjer är hycklande. Den viskar kritik men ropar stöd. Principen om ’icke-inblandning’ utdömer på förhand varje kritisk värdering av Tjeckoslovakiens utveckling under Brezjnev. Den förhindrar en diskussion om det konkreta läget, om det verkliga skeendet.”

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen 3-4/1976

Socialistiska Partiet ett alternativ?

Intervju med Göte Kildén.

Vilka är de viktigaste frågorna Socialistiska Partiet vill lyfta fram i årets val?

Den viktigaste frågan handlar om att det i dag inte finns någon politisk kraft som företräder arbetarna på ett konsekvent sätt. Som många av oss har sagt på jobbet de här senaste dagarna: Sverige just nu, det är ett land där bönderna och direktörerna demonstrerar, där poliser och rulltjänstemän försvarar sina fackliga rättigheter. Men där de breda arbetargrupperna inte har nagon politisk kraft som uttrycker deras intressen. Det handlar väldigt mycket om att framför allt socialdemokratin, men också vpk, inte för fram frågor och politiska svar som gör dem trovärdiga bland större grupper av människor. De är trovärdiga i en mening, nämligen att den stora majoriteten av lönearbetare i dag i sista hand väljer att rösta på dem och se dem som ett bättre alternativ än borgerligheten. Men det räcker inte för att entusiasmera eller dra ut folk på gatan. Ta 1 maj, då lyckades de inte mobilisera folk just därför att det saknas en trovärdig grund. Vi har ju sett under den senaste regeringsperioden — från devalveringen över avtalsrörelsen till den senaste räntehöjningen — hur chock efter chock har drabbat industriarbetarna, och även många som arbetar inom den offentliga sektorn. Svek i fråga efter fråga. Under de år jag har varit politiskt aktiv och arbetat fackligt, har jag aldrig upplevt ett sådant misstroende som det i dag finns mot socialdemokratin i största allmänhet. Men vi ser inga alternativ, ingen möjlighet för folk att lösgöra energi, politisk energi, på samma sätt som bönder, direktörer och TCO-S folk har gjort. Och det är väl det som är den viktigaste frågan för oss i valet: Att så gott som det bara är möjligt visa på hur ett sådant alternativ skulle kunna se ut. Vilka former det kan ta mot åtstramningspolitik, mot rustningar, för en 6-timmarsdag, och självfallet för socialistiska helhetslösningar, en planerad ekonomi, ett demokratiskt arbetarstyre. Det är väldigt mycket det som vår valrörelse handlar om. Man kan säga att det egentligen är valets huvudfråga. En normal valrörelse är det inte…vi spelar så att säga på bortaplan. Det är mycket svårt att vinna något för utomparlamentariska aktioner, för en hård facklig kamplinje osv, eftersom hela valrörelsen väldigt mycket handlar om att föra fram parlamentariska lösningar, institutionella lösningar. Och vår rörelse handlar om att motverka detta. Naturligtvis i liten skala där vi är aktiva, bland de människor vi kan nå ut till. Det är ju begränsat.

Socialistiska Partiet ställer upp i valet utifrån ett perspektiv på en politiskt sett brett sammansatt arbetarprotest mot den socialdemokratiska regeringens åtstramningspolitik och borgarnas etter värre alternativ. Men hur trovärdig är egentligen en arbetarprotest kampanj som består av Socialistiska Partiet och ett antal andra organisationer som, sina kvalifikationer till trots, saknar tyngd och auktoritet inom arbetarleden. Eller, för att ställa frågan rakt på sak, kommer inte en sådan kampanj att uppfattas som ett politiskt jippo?

Det skulle vara ett politiskt jippo om vi så an säga spelade ett pokerspel där vi låtsades sitta med full hand — med starka intresseorganisationer bakom oss, numerärt starka politiska organisationer som stödde den här inriktningen. Det handlar det inte om. Vi säger väldigt ärligt och öppet att det är en kampanj i liten skala. Vi har fått en del individer, ett tiotal, att ställa upp på våra listor. Vi har kanske fått några hundra att arbeta kring vår valkampanj. Vi har fått två organisationer, Socialistiska Förbundet och ungdomsföreningen Benny att arbeta tillsammans med oss i en sådan här valkampanj. Mer handlar det inte om. Vi ser det som ett sätt att träna oss själva och andra i hur en sådan kampanj kunde organiseras i ett annat samhällsläge med större förutsättningar. Därför, eftersom det inte förespeglar något annat, kan det heller inte bli ett jippo. Men däremot vill vi understryka att det är ett viktigt initiativ. Det ger många, eller en del, som känner sig utan röst, en möjlighet att formulera sig, att få en plats i en valrörelse. Vi kan väl beteckna det som om vi spelar en slags knattefotboll för att senare, i en framtid, spela på elitnivå. Det handlar om att träna i dag.

Ett ofrånkomligt argument — jag hörde det själv alldeles nyligen av en socialdemokratisk arbetare — är att en sådan här kandidatur spelar borgarna i händerna genom att dra röster från de stora arbetarpartierna. Vad är ditt svar på en sådan invändning?

Det har jag hört sedan 1973, när vi första gången deltog i en valrörelse. Fast det är inte, i och för sig, så vanligt som man kanske skulle kunna tro. Jag har hört många fler som respekterar att vi ställer upp till val. De tycker att vi på det sättet tar våra åsikter och arbete alla andra dagar på allvar. Invändningen kommer väldigt ofta från de socialdemokratiska byråkraterna. Den kan vara mer eller mindre seriös, beroende på hur de stora arbetargrupperna uppfattar ett sådant val, och en socialdemokratisk förlust. Vi kan ju grupper. Jag brukar svara att vi har hoppat av det ekorrhjul som (s) satt igång och sköter. Det ekorrhjul i Sverige som betyder massmöten, klubbar, diskussioner. De utvecklas i stället väldigt mycket genom Rapport, Magasinet och Aktuellt, vilket gör att det som finns närvarande i TV blir det som är verkligt. Det är ju det enda möjliga. Det faktum att man är utestängd från TV och att det finns en spärr som gör det föga realistiskt för ett litet parti som vårt att bryta igenom, hindrar ett oberoende politiskt liv och att nya grupperingar som hotar fempartimonopolet att växa fram. Så jag vill gärna trycka på att ställa upp i ett val, det är ett sätt att ta upp de demokratiska friheterna när det gäller bl a val, och att visa hur inskränkta dessa är. Samma människor som här yrar om brister i valet i Nicaragua, måste ju om man går in i sakfrågorna medge att där finns mycket mer generösa villkor för oppositionspartier än det någonsin har funnits i Sverige under min livstid.

När man hör dina argument får man ibland en känsla av att du inte tycker att valet har så stor betydelse. Stämmer det?

Ja, det stämmer. Valet har betydelse, vi är ingen syndikalistisk eller anarkistisk rörelse, utan vi anser att det har betydelse. Men vi kan ju bara ta en sådan sak som när Centerpartiet ändrade sin inställning i fråga om sjukförsäkringen. Den ändringen kom till stånd enbart på grund av ett tryck från partiet, en inställning bland de egna medlemmarna. Det finns ju en del låglönegrupper inom centern som behöver de här pengarna när de blir sjuka. De tvingades att ändra sig i partistyrelsen och köra över sin riksdagsgrupp. Det är ett litet exempel som kunde mångfaldigas… Rösträtten i Sverige, själva rätten att över huvud taget ha val röstades ju inte fram, utan kom till stånd pga en massrörelse där revolutionen hotade. Och man fick göra eftergifter i form av bl a rösträtten. Den infördes genom ett beslut i riksdagen, men var i själva verket resultatet av en massrörelse. Där kan vi lära oss av de olika socialdemokratiska regeringar vi har upplevt i Europa bara under de senaste åren. Ofta hindrar de massrörelser när deras eget parti sitter i regeringen. Vi hade aldrig sett den avtalsrörelse vi nu gått igenom om moderaterna suttit i regering. En sådan flathet och ett sådant svek. Men nu har den fackliga byråkratin ett förtroende för socialdemokratin i stort, och den är beredd att svälja väldigt många mindre svek tack vare att man har ett förtroende i stort. Och detta håller tillbaka den rörelse, som i sista hand förändrar saker. Men här gäller det naturligtvis att inte leva i sin egen värld. Det kan ju vara så att jag, eller vi i vårt parti, har uppfattningen att det framför allt är en kamprörelse som förändrar, sociala rörelser som påverkar och leder till politiska beslut. Men de flesta av våra arbetskamrater kanske inte tycker så. Då skulle en sådan taktik vara tveksam om de också hade upplevt det som halsbrytande — att riskera en valförlust för (s) — att vi ställde upp. Om vi hade gjort den bedömningen, hade vi inte ställt upp i valet. Nu tror jag istället att det är många som kanske tycker att det är onödigt. Men det är också många, inte minst bland de unga, som inte alls skulle förstå. Det skulle kunna ha motsatt effekt om vi t ex lade våra röster på vpk eller socialdemokratin i valet, med argumentet ”Rösta mot högern. Man skulle förknippa oss med deras institutioner och deras politik. Då blir det en bumerangeffekt mot vad vi vill nå ut med i den här valrörelsen. Det blir ännu färre alternativ än det finns i dag. Men det är en taktisk fråga som man får diskutera från valperiod till valperiod.

Hur skulle en framgång för kampanjen se ut? Vad skulle räknas som en framgång?

Det är svårt, om man ska mäta det i siffror eller röster kan man ju naturligtvis säga att en framgång är ett bättre resultat än för tre år sedan. Med tanke på att det inte finns något som säger att radikaliseringen skulle ha blivit till socialismens fördel under de här tre åren, så är det säkert en framgång. Likaså vore det en framgång om vi kan få fler prenumeranter än tidigare och därigenom lägga grunden för en större upplaga för vår tidning, få med många nya människor i studiecirklar och som partimedlemmar. Det är naturligtvis en framgång. Likaså om de människor som tycker om de ideer som vi för fram i vår valkampanj, tar med sig dem i andra sociala rörelser och fackliga organisationer efter valet, så att de dyker upp i andra sammanhang. Det är naturligtvis också en framgång. Allt det här är bara så oerhört svårt att mäta, för det finns inga bra mätinstrument. Det är också så, när man talar om mätinstrument, att det är mycket svårare att samla människor till större möten i dag än för tio år sedan. För de människor som vi vänder oss till och där vi har sympatier, har inte samma politiska kultur. Jag talade förut om att den politiska kulturen inom arbetarklassen är oerhört svagt utvecklad, medan den, om än i begränsad form, fanns inom ungdoms- och studentrörelsen på 60- och 70-talet. Vi kan här i Göteborg ha väldigt många som sympatiserar med våra åsikter och inom ungdoms- och studeranderörelsen på 60- och 70-talet, som också drog till sig mycket folk på möten och annat. Vi kan här i Göteborg ha väldigt många som sympatiserar med våra åsikter och även röstar på oss, låt oss säga i Biskopsgården, där många Volvoarbetare bor, samtidigt som det är väldigt svårt att få människor utan vana, utan politisk träning, att komma till möten eller demonstrationer. Det är ett mycket långt steg att ta, medan det för en studerande i början av 70-talet kanske inte var något steg alls.

Om man går från valet till partiets övergripande, så kallade strategiska perspektiv, kan du då kortfattat formulera detta med utgångspunkt från situationen i dag?

Egentligen måste det inom varje människa finnas en fruktansvärd ångest över hela livstillvaron. Om man inte är politiskt aktiv, om man inte samtidigt försöker förändra något…samtidigt som bilderna på de uppsvällda magarna på barnen i Etiopien, eller bilder från dödsskvadroner i El Salvador, eller från svält och krig i andra länder och på andra kontinenter, etsar sig fast. Likadant när man ser en ny massfattigdom breda ut sig bland grupper i Sverige med socialt elände och en social kris… Men den ångesten, den förtrycks väl i de flesta fall i dag. Man förtrycker den genom allt ifrån totospel och tips — jag tippar i och för sig själv, men jag tror inte att det är för att förtrycka någon ångest — via Dallas-serier och kortsiktiga personliga lösningar. Det är på den nivån som vårt program och vår strategi ingriper — att det inte finns något parti som har en radikal, ja, revolutionär lösning på den kris som världen och Sverige, som en del av den, brottas med. Även om vi i Sverige, när det gäller alla de här uttrycken för krisen, drabbats väldigt lindrigt jämförelsevis. Värt program och vår strategi handlar egentligen om två enkla saker: För det första behovet av en planerad ekonomi när det gäller storproduktion, transporter och annat. För det andra — genom lärdomarna under 1900-talet när det gäller stater som Sovjetunionen och Polen — att förutsättningarna i en planekonomi aldrig kan utnyttjas fullt ut om det inte finns demokrati. Det är väl det vi kan föra in som en radikal lösning. Det är bara det att jag har en känsla av att det är oerhört få som vågar ställa sig frågor om allt från svälten i Etiopien till miljöförstöringen om hundra år, eftersom man inte nu ser någon politisk lösning. Och den lösningen kan ju bara vara revolutionär, det blir uppenbart om man studerar världen.

Men hur ska man nå dit? För det är ju målet?

Om målet är självförvaltning, självstyre och demokratisk socialism, kan aldrig en socialistisk revolution handla om en militär kupp där så och så många pansarvagnar kör fram och proklamerar att nu har vi tagit makten! Den måste handla om att alla vi människor som ska leda det här samhället är med i en sådan här rörelse. Jag sade förut att direktörerna och bönderna har börjat. De har en rörelse. Men arbetarna har det inte. Vi är på efterkälken. Därför handlar vårt program i dag väldigt mycket om att föra fram krav, organisationsformer, idéer, som arbetarprotest i valet. Som grogrund för just självaktivitet, att folk lär sig att göra saker själva och att fler kan utöva ledning och att makten därigenom blir mer demokratisk. Så enkelt tror jag att man kan sammanfatta vår strategi. Sedan kommer det in mer sinnrika regeringsparoller, övergångskrav och annat som ingår i vårt programmatiska gods. Det handlar ju bara om erfarenheterna från arbetarrörelsen de senaste 150 åren, ett försök att sammanfatta det bästa härur vad gäller taktik i olika situationer. Men själva strategin måste handla om att förbereda så många människor som möjligt för att ta makten och behålla den så att den inte tas över av byråkrater eller militärer. Benny-föreningen var närvarande med två av sina medlemmar på vårt senaste partistyrelsemöte. En av flickorna hade en väldigt rolig kommentar. Hon sade att: ”ungdomen tycker att socialism osv är väldigt politiskt och tjatigt och gubbaktigt. Däremot går det mycket bra bland ungdomar att säga att man är revolutionär”. Jag tror att det speglar en del av det jag försöker säga. Det var väl Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht som en gång sade att ungdomen var revolutionens stormsvalor. Och det är ju sant. Men vi har inte många sådana stormsvalor i Sverige för tillfället. Istället upplever ungdomen hela det politiska livet som ett skådespel som inte ger dem tillräckligt som människor. Det är inget som de engagerar sig i, för det ger dem ingenting. Om man ska bryta detta är det naturligtvis inte genom något mer sinnrikt krav eller någon bättre reform än något annat parti har. Då handlar det just om att ge en helhetslösning, att tala om behovet av en revolution, att förstöra den kapitalism och den imperialism som förstör så många människor, naturen och miljön.

Det här leder naturligt in på frågan om Socialistiska Partiet i dag. Om man ser på partiet, så slås man av att det, i likhet med nästan alla andra politiska organisationer, ar påfallande få ungdomar organiserade och aktiva. Hur kommer det sig?

I och för sig beror en hel del säkert på en viss gubbaktighet hos oss själva i vårt parti, när det gäller vår tidning, vårt sätt att vara, våra organisationsformer som är ganska döda och träiga för ungdomar. Men det är inte huvudproblemet. För det är mer en fråga om navelskåderi. Ser man till det samhälleligt, så är det ju ett fenomen som gäller alla partier och en hel generation av ungdomar.

Efter de svåra nederlagen för imperialismen i framför allt Indokina, men också i Afrika, har man svarat med att ideologiskt bygga upp motalternativ och motideologier. Imperialismens nederlag i Indokina innebar i Sverige att borgerligheten och arbetsgivarväldet var på reträtt på arbetsplatserna. Det uttrycktes i arbetsmarknadslagarna, i den allmänna debatten, på tidningarnas kultursidor, i skolorna. Det var ett medvetet svar. I världsmåttstock har vi sett hur Reagan och Thatcher politiskt symboliserat det här försöket till svar, när besten blivit instängd i grottan. I Sverige har vi sett hur SAF och borgerligheten medvetet har byggt upp en egen, självständig ideologi. Det har inte heller skett spontant. De översvämmar skolorna och tidningarna. Vi har ju, inte minst från 4-oktoberkommittén, upplevt hur lömskt man har byggt upp sina värderingar. Och man jobbar med det här inom alla områden. Detta speglas ju naturligtvis mycket snabbare hos ungdomen. Ändå är detta inte så tragiskt — för lika fort som det här har utvecklats, lika fort kan det brytas. Vi kan få en förändring istället, just för att ungdomen är så väldigt känslig politiskt.

Om man skall försöka göra en allmän positionsbestämning av Socialistiska Partiet i dag, var befinner sig det då?

När vi, så att säga, öppnade egen butik kring 1970-talets början, kom vi från ingenting. Vi var ju ingen utbrytargruppering eller opposition inom något annat parti eller ungdomsförbund. Vi hade inte ens ett eget postgirokonto med oss från början. Vi hade inga lokaler, inga bokhandlar, ingen organisatorisk erfarenhet. Vi hade heller inga fackliga erfarenheter. I dag, femton år senare, har vi byggt upp och stabiliserat en självständig organisatorisk struktur och en organisationsvana. Vidare har vi fått fackliga och politiska erfarenheter av skilda slag från solidaritetsarbete, från strejkrörelser och erfarenhet av att hantera politiska frågor av skilda slag. Och vi har stabiliserat ett minimum av medlemmar, för att på regelbunden basis kunna utföra ett politiskt arbete i nationell skala. Vi är en nationell organisation, om än med stora geografiska begränsningar. Hade vi haft samma medlemsantal och organisatoriska styrka som vi har idag 1967, då vi inte existerade, hade vi i dag kunnat vara ett parti som organisatoriskt kanske hade haft tiotusen medlemmar och valmässigt för länge sedan överflyglat vpk — vi hade varit det andra arbetarpartiet! Detta är ett tankeexperiment, men det är inte bara drömmerier — jag tror att det hade varit fullt möjligt! Det skick som vpk och andra vänsterorganisationer var i då, det var ingenting. Det betyder att när det sker en förändring i det politiska livet, finns det också objektiva förutsättningar för en snabb tillväxt, och vi har lagt grunden för att klara av detta. Det är det vi uppnått under de gångna 15 åren. Jag tror själv att det här första steget är svårare än det andra: Att, från där vi står i dag, gå fram till tiotusen medlemmar. Det handlar inte bara om att ha ett postgirokonto, en bokhandel, att kunna ge handledning för studier, eller att kunna ge ut en tidning. Det handlar också om att ha en metod att lösa motsättningar, att diskutera problem i organisationen, så att man inte behöver splittras på första bästa fråga. Där har vi gjort misstag inom var rörelse. Kanske bara för att vi försökt utveckla frågor som tendensfrihet och en öppenhet i jämförelse med arbetarrörelsen i stort. Men vi har också lärt oss en hel del av dessa misstag, och jag tror att för varje sådan snabb kantring i politiken som jag talar om, när man kan rekrytera i en omfattande skala, så betyder det naturligtvis också att det finns explosionsrisker när man rekryterar på en dålig politisk grund eller när man vinner människor som inte kan handskas med politiska motsättningar på ett förtroendefullt sätt. Vi har lagt grunden för att vid en kantring i det politiska livet kunna rycka fram till ett betydligt större arbetarparti.

Socialistiska Partiet och dess föregångare föddes ju ur ungdoms- och studentradikaliseringen, och merparten av de organisationer som föddes ungefär samtidigt har ju antingen upplösts och försvunnit, eller har gått kraftigt tillbaka. Vad är det da som gjort det möjligt för oss att överleva?

Jag tror att man måste formulera om frågan så här: Varför har Fjärde Internationalen överlevt? För i väldigt många länder har våra systerpartier överlevt, medan grupperingar som Förbundet Kommunist, eller maoistiska strömningar försvunnit över en natt. Jag har hört talas om maoistorganisationer med tiotusentals medlemmar som brutit upp på en vecka och sedan försvunnit utan aktivitet och där medlemmarna har slukats upp av intet. Kanada är ett sådant exempel och Sverige är inte långt ifrån heller, om man ser till det starka KFML/SKP som fanns. De försvinner på samma sätt som en oljetanker som bara går ut för att sedan aldrig höras av igen — den kommer aldrig fram och har brutits itu och sjunkit och är borta. I grunden handlar det om att Fjärde Internationalen inte, som så många andra partier inom arbetarrörelsen, vuxit fram ur segrar, den är inte segrarnas International i första omgången. Vi har sett hur Tredje Internationalens partier formerades kring den segerrika ryska revolutionen. De maoistiska grupperingarna eller centristiska grupperingar som Förbundet Kommunist, växte fram inspirerade av den kinesiska revolutionen, kulturrevolutionen eller av revolutionen i Vietnam. De var också okritiska och följde i många fall blint ledarskapens svängningar. Men när det kinesiska Kommunistpartiets ideologi och utrikespolitiska linje förföll totalt, och detta blev uppenbart för många av de här människorna som gatt med i maoistiska grupperingar, så betydde det ju att tio år av deras liv var som bortsopat. De blev desillusionerade. De hade ingen skolning när den grund de stod på försvann, fanns det ingenting att göra. Vår rörelse växte ju upp, om man får ta till stora ord, som en fågel Fenix ur askan, ur en raserad Tredje International, ur nederlaget i Tyskland, nazismens seger och andra världskrigets frammarsch. De bittra, men också programmatiska, lärdomar en liten kader i många länder kunde dra, men också det att man under alla de här åren slöt sig samman i en International — det skapade en helt annan grund att stå på. Vi kunde stödja den kinesiska revolutionen utan att svälja dess avarter med hull och hår. Vi förstod betydelsen av att imperialismen förlorade i Kampuchea utan att för den skull vara beundrare av Pol Pot. På samma sätt har vi kunnat förstå vad som sker i Polen på ett bättre sätt än någon annan gruppering eller parti inom arbetarrörelsen. Detta gör att besvikelsen aldrig behöver bli lika stor, att vi ser alternativ och att vi förstår varför saker och ting har hänt. Det är skälen till att Fjärde Internationalen har överlevt och därmed till att Socialistiska Partiet lever kvar. Det är jag övertygad om.

När man ser till partiets storlek så har ju i stort sett styrkan bibehållits sedan mitten av 70-talet. Vad har egentligen förändrats?

Om vi ser till själva partiet så har medelåldern ökat. Det är i sig inte någon nackdel. Problemet är istället att vi inte har ett starkare ungdomsförbund. Vid vårt partis grundande var vi ju i själva verket ett ungdomsförbund. Vad som har hänt är att den generation som jag själv tillhör, som nu närmar sig de fyrtio, har åldrats. Många har fått familjer, tempot har kanske dragits ner vad gäller politiskt arbete, beroende på jobb, på att många är familjeförsörjare och annat. Men det har också gett en större stabilitet. Jag tycker att det är hemskt roligt att vårt parti har klarat av detta. Trots att många medlemmar har skaffat sig barn, har de inte brutit med rörelsen bara för det. De lever kanske lite annorlunda vad gäller aktivitet och tempo. Men det betyder ju samtidigt att vi har lättare att nå fram till de medelålders som vi hade svårt att nå fram till 1970, när vi själva bara hade ett fåtal. Eller att det över huvud taget bara var ett fåtal som hade barn då. Det är den stora sociologiska förändringen som skett. Men vi har också i det stora hela förvandlats från att ha varit en liten intellektuell gruppering med akademisk eller annan studerandebakgrund, till att i huvudsak ha medlemmar som är lönearbetare. Det är ju faktiskt så att vi inom många områden har ett starkare och mer betydelsefullt fackligt arbete än vad vpk har. Vi kan ta den vår vi upplevt här i Västsverige som exempel, med femkronorsstrejker och annat som spritt sig som ringar i vattnet, och som till stora delar kommer från vårt parti. Det är alltså möjligt med en väldigt liten kader, men det är också möjligt tack vare den erfarenhet jag talat om och den satsning vi gör på ett industriarbete. Det är väl i vissa fall så att vi faktiskt kan säga att vi lider brist på intellektuella i vårt parti i dag — det är inte det omvända som gäller.

Om den starka sidan är ökad mogenhet och en förändrad social sammansättning, vilka är då partiets svaga sidor?

Jag tycker att organisationslivet på vissa nivåer fungerar amatörmässigt. Jag tänker på möteskulturen och annat. Jag är medveten om de objektiva svårigheter som finns att skapa andra mötesformer. Men ser man till vår tid med video och musikliv och allt vad som i övrigt finns att hämta från andra organisationer i samhället, så får man vara väldigt dum om man inte inser att vår mötesverksamhet är oerhört tråkig och träig för människor som inte är väldigt politiskt intresserade. Självfallet är det också en tröskelfråga, dvs man måste ha ett visst antal människor för att kunna ha en grund för den typ av mötesverksamhet jag talar om; hur man bygger upp framgångsrika kampanjer, demonstrationer, valmöten och annat. Men jag tycker att detta är en svag sida.

Ett problem som du tog upp var frånvaron av ett starkt ungdomsförbund. Men hur är det med kvinnornas roll i partiet och partiets roll för kvinnorna?

Svag. Jag vet inte om den är så mycket svagare än i andra partier, men den är i alla fall inte bättre. Jag märker det ju väldigt tydligt och är kanske samtidigt ett offer för det, eftersom jag är anställd på Volvo Lastvagnar, Lundbyverken, som är Sveriges sämsta verkstadsindustri när det gäller antalet anställda kvinnor. De är bara en handfull över hela Lastvagnar här i Göteborg, så det är lite grand av en kaserntillvaro. I partiet hade vi en generation kvinnor som bröt fram och som var politiskt driftiga, i synnerhet när det gäller kvinnofrågor. Många av dem är medelålders i dag, kanske mödrar och har på samma sätt som männen större problem att vara aktiva — samtidigt som vi inte rekryterar yngre tjejer som är politiskt aggressiva och fräna på samma sätt. Det speglar väl ett klimat och en viss förändring i samhället. Jag tror också att det speglar att den offentliga sektorn, där många kvinnor är fackligt aktiva, fått en styvmoderlig behandling av oss, genom att vi av för oss tvingande skäl prioriterat Metall. Där har inte kvinnan samma plats objektivt och också mycket svårt att få det subjektivt. En diskussion om att satsa på den offentliga sektorn just pga den här aspekten, fördes bl a upp på det senaste Partistyrelsemötet av många kamrater.

Vilka uppfattar du som partiets största framgångar hittills?

Jag skulle vilja ta upp tre saker, som jag också vill ställa på jämbördig fot. För det första den Kommitté mot Direktörsmarschen som byggdes upp här i Göteborg förra hösten, åtminstone om man ser till den betydelse den fick här i Västsverige. Jag tror aldrig att vi har ingripit i en politisk fråga som har haft så stor betydelse och med så pass stor framgång. Den andra frågan är att vi, enligt min mening, var den avgörande faktorn bakom att Folkkampanjen mot Kärnkraft byggdes upp i inledningsskedet. Sedan blev vi överkörda och överspelade av mäktigare krafter. Men vi fick en väldig betydelse för både regeringars fall och rörelsens liv. Den tredje frågan är den roll vi spelade för att bygga upp protesterna mot Davis Cupmatchen i tennis, i Båstad 1975. Där arbetade vi, tycker jag, på ett föredömligt sätt både politiskt och organisatoriskt, och kunde utgöra kanske ryggraden i den rörelsen.

…och misslyckanden?

Så här i efterhand vet jag att vi gjorde många sekteristiska misstag gentemot FNL-rörelsen. Det var ett taktiskt misslyckande som jag tror fick stor betydelse, att vi inte trots motstånd och trots förbud från dess ledning, inte bemötte det på ett mer konsekvent sätt. Vi svarade helt enkelt felaktigt på provokationerna från maoisterna och deras anti-trotskism. Jag tror att det spelade en roll för rörelsen, och jag tror att den hade kunnat bli starkare om vi, så att säga, hade tillkämpat oss en plats inom rörelsen med andra metoder. Vi svarade då med att bl a bilda SKI, Solidaritetskommittén för Indokina. Jag tror att det var fel metoder att svara på deras förföljelser och kampanjer. Jag tror också att om vi hade gått ut med artiklar, namninsamlingar och lobbyverksamhet för att få vara med, så hade det varit bättre och hade vunnit fler för vår sak. Hade vi då, via sådana metoder, kunnat vinna en plats, en starkare sits inom den organiserade Vietnam-rörelsen, så hade vi också kanske kunnat motverka demoraliseringen. Vi hade också kunnat motverka att många maoister i dag kastat allt överbord, lämnat sitt förflutna liv, och i många fall i stället blivit reaktionära.

Om man ser bortom valet. Hur tror du att utvecklingen kommer att se ut under de närmaste fem, tio åren?

Jag tror att väldigt mycket är avhängigt situationen i Europa, och då framför allt när och hur den eller de stora, avgörande striderna, som vi pratat så mycket om, kommer. Det vill säga då borgarklassen i ett eller flera länder, för att återställa sina profiter och för att kunna skapa sig politisk styrka, inte bara vinner ett slag, utan hela kriget mot fackföreningarna och hela den organiserade arbetarrörelsen. Alternativt är att arbetarklassen segrar i ett eller flera länder i Europa, att vi får se en socialistisk revolution Nu kommer inte den som en Joker i ett kortspel — den är bara möjlig genom tidigare erfarenheter och det handlar om år av uppbygge. Men det behöver inte handla om decennier. Striderna i Europa är naturligtvis väldigt utslagsgivande för situationen i Sverige. Men sedan finns det ett helt spektrum av frågor som inte går att besvara. Det är ju naturligtvis fullt möjligt med ett kärnvapenkrig som ett misstag — i morgon så kanske inte den här intervjun behöver publiceras. Så kan framtiden se ut. Men om vi bortser ifrån sådana teoretiska möjligheter, så handlar det politiska och sociala livet i Europa väldigt mycket om när och hur sådana konfrontationer blir av.

Du säger att det inte behöver handla om decennier innan kampen om makten ställs på dagordningen, som en gammal sliten fras uttrycker det. Vad får dig att tro det?

Alla erfarenheter där arbetarklassen, där arbetare och allierade klasser har tagit makten. Men det handlar inte om dagar eller månader eller om ett eller två år. I stället handlar det om att bygga upp erfarenheter och en styrka över ett antal år. Samtidigt kan man också se att det ekonomiska och politiska livet i vår tid har ett helt annat tempo än det hade för 150 år sedan. Allting går fortare. Alltifrån när en strejk blir ohållbar för de styrande eller för arbetarna, till vilken genomslagskraft ammunitionen har.

Vi lever i en helt annan tid och det gör också sociala revolter, och politiska skiften kan gå väldigt lort. Vi har ju upplevt ett förspel till en förrevolutionär kris i Danmark. Jag tror inte att man kan tala om den som en revolutionär kris, men väl som ett förspel, det är helt uppenbart. Jag har rest runt i USA ett antal veckor under senvintern, och då talade vi ofta om Danmark. Vi räknade ut att det antal människor som var på Raadhuspladsen i Köpenhamn, skulle i New York ha motsvarat 1 600 000 arbetare om man översatt det. Då förstår man lite grann vilken rörelse som det var, och är, i Danmark.

Vad fick du för intryck i USA? Den bild vi ofta får från USA är högerns bild av en stark borgerlighet med växande självförtroende på frammarsch. De bilder som dominerade slutet av 60- och 70-talet, med de svartas radikalisering, ungdomsradikaliseringen, den begynnande arbetarkampen, osv, tycks ha försvunnit. Vad fick du för intryck av din resa i ”bestens buk”?

Det är uppenbart så att borgarklassen i USA och en stor och välbärgad över- och till vissa delar medelklass, har ganska glada tider. Det är de som höjer bägaren i dag. Men det är smolk i den också. Det är inte så att det förstör deras glädje. För det allvarligaste i USA är fackföreningens tillbakagång med tre miljoner medlemmar på kort tid. Bara 17 procent av lönearbetarna i USA är fackligt organiserade. Där finns egentligen ingenting som talar för något motstånd i någon större skala, ännu. Däremot ser man att bilden ser annorlunda ut när det gäller borgarklassens möjligheter att genomföra sina lösningar fullt ut. Framför allt då det gäller deras internationella lösningar. Motståndet mot kriget i Centralamerika är stort — 4 av 5 amerikaner är i opinionsundersökningar mot att amerikanska soldater sätts in i kriget. Jag såg en jättelik demonstration i Washington — det största motståndet sedan Vietnamkriget mot någon administration. Man kan också se bland de färgade, bland puertoricaner, folk från mellanamerika och mexicaner, hur man mobiliserar, hur man tar avstånd från försöken att krossa Nicaragua eller gerillan i El Salvador. Det här är positiva inslag. Men när det gäller arbetarklassens läge så är det skrämmande, just därför att det inte ens finns ett ruttet reformistiskt parti i större skala. Socialdemokratin i USA är som Socialistiska Partiet vad gäller storleken och uppträder som en mindre organisation. Det är en viktig lärdom också att se att oavsett alla svek, alla förräderier, oavsett byråkrati, så representerar den svenska arbetarrörelsen en styrka som byggts upp under generationer av både socialdemokratin, kommunistpartierna och av 30-talets Socialistiska Parti, som gör att vi socialt och politiskt har mycket större möjligheter och friheter än den amerikanske arbetaren har. Han är också mycket mer hunsad och nedtrampad och saknar social trygghet. Det är en lärdom — så man får inte bli blind när man blir förbannad över svek i avtalsrörelser och annat — att man ser att den fackförening vi har i dag, helt osminkad som den är med all sin skit, ändå är bra. Historiskt sett så representerar den ett framsteg för arbetarna.

Kan inte denna väldigt jämna utveckling med stora och starka arbetarorganisationer tillsammans med en högre grad av politisering i Europa, och, å andra sidan, arbetarklassens hårt pressade situation i USA, ha en bromsande effekt på en bred radikalisering — om man ser till USA:s oerhört strategiska roll i världsskala?

Jag får väl säga som i populära TV-intervjuer: Svaret är ja.

Och…?

Det är helt uppenbart att det inte bara är i USA som arbetarklassen är tillbakatryckt, utan även i Sovjetunionen. Detta får stora konsekvenser eftersom det också är där som vi ser de två, socialt sett, starkaste arbetarklasserna. Men i Sovjet är det fråga om en politisk och inte en social upplösning av arbetarklassen. Tragedin är att den är så atomiserad. De båda framstår som två modeller, hur man än vrider och vänder på sig, för en svensk arbetare. Det är USA, framgångslandet som visar sig vara så socialt otryggt, fyllt med arbetslöshet, brutalitet och våld, men också av enorma möjligheter för den som har tur, eller råkar vara vit, ung och rik och ha arbete. Den andra modellen är den sovjetiska, med sin politiska ofrihet och den sociala förlamning som drabbar människorna, inte minst genom den fruktansvärda alkoholismen. De två ändarna samverkar, så att säga, också för att kortsluta, och det blir ju en kortslutning när de två kopplas samman för svensk arbetarklass. Slutsatsen blir: Ja, det är ändå bäst hemma. Det förlamar en rörelse i Sverige, då det blockerar möjligheten till andra alternativ. Det är ju därför som socialdemokratin, också med framgång, kan tala om sitt tredje alternativ; fri marknad, kapitalism, men med trygga sociala reformer osv.

Du menar att den här bristen på alternativ är ett av socialdemokratins starkaste kort?

Ja, absolut! Om rörelser som t ex Solidarnosc i Polen kan fa en socialistiskt klarare inriktning och utvecklas vidare, och om den eller liknande rörelser kan bli segerrik i ett eller flera länder, sa blir det samtidigt socialdemokratins död. För då finns det ett verkligt tredje alternativ, och inte bara Feldts manövrer.

Slutligen en personlig fråga: Många av dina egna generationskamrater, som Otto Mannheimer, Rene Coeckelberghs och Klas Eklund, som radikaliserades i slutet av 60-talet, som var med och bildade de olika vänsterorganisationerna och var aktiva under en stor del av 70-talet, har ju lämnat den politiska scenen, gjort karriär i massmedia, och/eller helt enkelt gått höger ut. Men inte du. Varför? Ärligt talat: är verkligen åratal av illa belönat slit i nästan okända organisationer värt sitt pris?

Jo, det är det. Det viktigaste skälet är att min huvudsakliga verksamhet finns i en gemenskap, i en facklig gemenskap, där vi tillsammans inom vår fackförening, och vår egen politiska fackklubb, dagligen upplever ett gemensamt behov av att försvara oss, och en gemensam nytta av Socialistiska Partiet, med all dess litenhet och problem. De personer du nämnde, försörjer sig inte genom lönearbete, de säljer inte sin arbetskraft. De försörjer sig genom att sälja sin skrivkonst åt borgerligheten, socialdemokratin, eller en allmän opinion. För att kunna leva på sin skrivkonst måste man byta åsikter — behöll de sina ursprungliga åsikter överlevde de inte heller på sitt skrivande. Om vi, däremot, byter uppfattning kan vi inte försvara oss fackligt lika bra. Vi har helt andra intressen. För mig personligen har aldrig politiskt arbete varit martyrskap eller någonting som över huvud taget handlar om ett pris. Det finns ett pris som jag varit tvingad att betala, och det är att jag, som sa många andra svenskar, ogillar politiska möten i juni och juli. Men annars har det varit ständiga belöningar i form av att man förstår världen och vad som sker omkring en. Jag tycker att inte bara vi inom Socialistiska Partiet, utan även många av de människor som var med i den radikala rörelsen på 70-talet, och som i dag hoppat av, gjort mycket nytta. Överallt så lever det kvar idéer och styrkeförhållanden från detta uppsving. Det finns inom alla områden: kvinnans ställning idag, de internationella frågorna, om rasismen, om förhållandena inne på arbetsplatserna. Så den arbetsinsatsen ger resultat och har givit resultat och fortsätter att ge resultat. Sedan tror jag också att det är väldigt viktigt att man i en tid där det inte handlar om lättköpta framgångar, där man inte bygger barrikader måste inrätta sitt liv så att det inte bara blir politik i strikt mening. Man måste försöka hinna med eller organisera sin tillvaro så att det också finns ett privatliv med plats för familj, fiske, resor, läsande eller vad man nu vill göra. Det är oerhört viktigt, så att man inte går omkring och känner sig stympad och plågad över att man inte får någon behållning eller lustupplevelse som är tillräckligt stor av det politiska livet. Just därför att man kanske på ett masochistiskt sätt utesluter allting annat när man jobbar politiskt. Det får man betala förr eller senare i form av att man hoppar av allt. Socialistiska Partiet behöver inte bara medlemmar, det behöver också människor, hela människor.

Vilken tycker du själv är den allra viktigaste lärdomen eller erfarenheten av de här femton åren?

Det är två händelser som uttrycker samma sak, samma erfarenheter. Jag kan börja med den lilla händelsen. Nu under våren organiserades en kort entimmesstrejk vid Lundbyverken i protest mot femprocentsramen och det avtal som Metall slöt. Den strejken var hundraprocentig bland våra medlemmar. I diskussioner med företaget efteråt kunde jag uppleva den respekt och den betydelse som en sådan gemensam handling har, och att den betyder väldigt mycket på alla områden. Inte bara när det gäller det avtal det handlar om, för vi kanske misslyckades att påverka det i någon större utsträckning. Men det betyder lärdomar för nästa år, också för avtalsrörelsen, för företag och för toppen inom Metall. Men det har också fått en betydelse inom hela verkstaden, för sättet att arbeta ihop, relationen till arbetsledarna, chefernas sätt att se på både medlemmarna och deras fackförening och dess ledning. Det blir en helt annan respekt när de ser att här finns en motkraft. Den större händelse som uttrycker samma sak, inträffade när jag var i Polen 1981, när de polska arbetarna byggde upp ett minnesmonument över de som sköts ihjäl 1971 i Gdansk. När jag deltog i den högtiden, med över en miljon arbetare församlade, där massmötet var omgivet av varvsarbetare i gula hjälmar, som helt och hållet upprätthöll ordningen själva. Att se hur den oerhört starka apparaten i Polen, med sin milis och polis, var lamslagen… Det var själva kulmen på rörelsen. Vilka möjligheter som öppnade sig — när man stod där var det så självklart att de människorna som fanns där kunde göra vad som helst med landet. Nog fanns det brister i ledningen, det fanns oerfarenhet, situationen var ny, osv. Det gemensamma — både för massmötet i Gdansk och den hundraprocentiga arbetsnedläggelsen på Lundbyverken — är att man ser att den gemensamma handlingen, när den omfattar alla på en arbetsplats eller inom arbetarklassen, har sådana oerhörda möjligheter att förändra saker och ting. Vilken styrka det finns. Det glömmer man lätt när man ser robotar i TV, missiler och kärnvapen och hela militärapparaten och den ideologiska apparat som borgerligheten har. Men man kan också se att en massrörelse kan lamslå. detta. Det är nog min viktigaste erfarenhet.

Ur Fjärde Internationalen 2-1985.