Meidners löntagarfonder har visat sig bli en av de stora debattfrågorna i svenskt politiskt liv. För SAP/LO har de medfört en framtoning av den röda profil som många trott upplöst mot klassamarbetets blåvioletta bakgrund. För borgarklassens representanter framhålls de allt oftare som tecken på socialdemokratiskt maktspråk: l årets val ses de som socialiseringsspökets främsta attribut.

Men vad är fonderna egentligen? Vilken politisk funktion har de? Leder de till ökad löntagarmakt? Och om vi svarar nej på den frågan: Kan den föreslagna konstruktionen förändras så att fonderna medför ökat inflytande för arbetarklassen? Diskussionen om förslaget till Meidnerfonder äger nu inte bara rum i socialdemokratisk press – se t ex Tiden nr 2/76, 3/76 och 4/76. Också längre ut till vänster inser man nödvändigheten av mer inträngande analyser av förslaget och dess roll i ett ekonomiskt och politiskt sammanhang. Se Zenit 2/76. Förslaget till löntagarfonder vidgar också frågeställningarna. Det reser frågan om socialdemokratins och reformismens karaktär.

I Fjärde Internationalen kommer vi att påbörja en debatt om ovanstående, en debatt som vi till en början kommer att koncentrera till löntagarfonderna och socialdemokratins förhållande till dessa, för att därefter förskjuta tyngdpunkten till en diskussion om socialdemokratin, dess historia och karaktär. Slutligen hoppas vi kunna komma ännu längre och knyta an till de problem som bl a restes i Fjärde Internationalen nr 1/76 – »Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen» – och därigenom förfina vår taktik gentemot SAP och reformismen. Den sistnämnda diskuteras kontinuerligt i KAF, vilket säkerligen kommer att sätta sina spår i vår tidskrift. Men vi välkomnar och uppmuntrar också bidrag från andra politiska organisationer, grupper och personer.

Den första artikeln är ett bidrag från kamrater som inte är medlemmar i KAF. De två kamraterna tillhör »Socialistiska Studiegruppen», en grupp som för halvannat år sedan lämnade KFMLr:s politik och dess studentförbund ’ i Stockholm. Utifrån en genomgång av socialdemokratins karaktär och de problem som den svenska kapitalismen idag står inför argumenterar kamraterna för att vi bör stödja förslaget till löntagarfonder. Fonderna speglar den »socialistiska reformism» som idag växer i styrka som ett resultat av kapitalismens ökade krav på planering och statliga ingrepp. Att avvisa förslaget innebär bara att vi ställer oss utanför de breda arbetarmassornas aktivitet och inte förmår anknyta till de frågeställningar och diskussioner som idag är aktuella på arbetsplatserna. Artikeln är således mycket kritisk mot KAF:s nej till fonderna – se bakgrund, ställningstaganden och debatt i Internationalen nr 12-15/76.

Medlemmar i KAF förbereder nu ett svar som kommer att publiceras i nästa nummer av Fjärde Internationalen.

Redaktionen

Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken
Tom Hansson och Per Reichard

Det av Rudolf Meidner presenterade förslaget till löntagarfonder har, med några få lysande undantag, avvisats av den samlade svenska vänstern, inklusive KAF, såsom varande tillkommet för att stärka kapitalismen, stävja arbetarklassens självständiga kamp och knyta upp den till det rådande systemet genom ett ökat ansvarstagande från fackföreningarnas och arbetarklassens sida för den kapitalistiska produktionen. Dessa argument är, vilket vi ska visa längre fram, totalt missvisande vad gäller förslagets innehåll och dess eventuella följder. Inte desto mindre säger dock argumenten en del om den svenska vänsterns oförmåga till analys av arbetarklassen och reformismen, och som en följd av det: misslyckandet med att utforma en taktik gentemot socialdemokratin. En taktik som förmår anknyta till arbetarklassens rådande medvetenhet och samtidigt flytta fram dess positioner. Låt oss studera detta fenomen närmare:

Vänsterns ständiga vacklan

Bilden av kommunisternas och vänsterns hittills förda politik, är en bild av ständig vacklan mellan dogmatism/sekterism och reformism. En vacklan som bottnar i svårigheten att förankra den »revolutionära» politiken i arbetarklassen. Detta problem är f. ö. inte isolerat till Sverige utan återfinns i hela den högindustrialiserade världen.

Historiskt sett har den resulterat i att man antingen har fört en i ordets mest extrema bemärkelse »revolutionär» politik, i huvudsak propaganda, som inte medfört något annat än isolering från arbetarklassen, åtminstone från den del som befunnit sig i produktionen. Ett exempel på detta är 30-talets »Klass mot klasspolitik». Eller också har man tagit skeden i vacker hand, och själv accepterat att föra en reformistisk politik, vilket i och för sig gjort politiken mer attraktiv ur arbetarklassens synvinkel, men fortfarande inte löst problemets kärna: Detta att föra en politik som samtidigt som den anknyter till den rådande medvetenheten inom arbetarklassen, också förmår att via sitt vidare perspektiv flytta fram klassens positioner i riktning mot socialismen. KAF för idag visserligen inte en politik av utpräglat ultravänsterkaraktär, och är ej heller reformistiskt, men organisationens ställningstaganden tenderar likväl att pendla mellan dessa extremer, med klar slagsida åt det sekteristiska hållet. Ett exempel är ställningstagandet till löntagarfonderna, ett annat i förhållande till militärarbetet.

Är arbetarklassen en »objektivt revolutionär klass»?

Det hör till marxistisk dogmatik att hänvisa till arbetarklassens egentligt revolutionära karaktär, och en sådan karakteristik av klassen står bara i vägen för utvecklandet av en korrekt och framgångsrik taktik. Visserligen är arbetarklassen skiktad, och det finns revolutionära arbetare, men klassen som helhet är inte revolutionär. Vad menar vi med ett sådant påstående?

Om arbetarklassen vore revolutionär återstår det att förklara varför den aldrig gjort revolution i de länder där den varit stor, koncentrerad och välorganiserad. En förklaring i linje med följande brukar vara vanlig: »borgarna har pengar och hela den ideologiska apparaten, deras indoktrinering håller tillbaka det proletära klassmedvetande!». Detta förefaller oss grovt förenklat. Arbetarna har bildat egna intressepartier, egen press och stått fast vid dessa landvinningar. Den har däremot aldrig brutit banden med bourgeoisin. Att detta skulle vara resultatet av en medvetet planerad svindel, eller av »spontant» anammande av »borgerliga värderingar», trots att dessa står i motsats till det egna »klassintresset» verkar orimligt, i så fall torde detta klassintresse inte vara en särskilt dominant egenskap hos klassen. Trots detta fortsätter kommunister att resonera som om klassintresset var en latent egenskap som bara måste »förlösas», och detta antas i allmänhet ske genom en social kris av något slag. Nåväl, erkänner då alla att arbetarklassen inte är en revolutionär klass under kapitalismens normala skeden, men att den blir det bara i revolutionära situationer? Om så vore kunde diskussionen kanske bli mer fruktbar, den diskussion som behandlar strategin fram till detta magiska ögonblick. Men vi tror inte ett sådant resonemang slagit rot, och detta av den anledningen att mycket få diskuterat explicit omkring orsakerna, de grundläggande anledningarna till att detta något »bisarra» klassintresse inte visar sig inom några dominerande delar av klassen under den dagliga kampens gång,

Arbetarklassen bär inte upp något produktionssätt. Den är är en produkt av kapitalismen, och äger sitt existensberättigande som borgarklassens motpol, som producenter åt kapitalet. I motsats till revolutionära klasser under historiens gång kan arbetarklassen inte börja bygga ett nytt samhälle medan det gamla består, dess ekonomiska intressen kommer därför aldrig att (i denna bemärkelse) stöta på motståndet från de ramar den borgerliga politiska makten sätter upp, så som var fallet med bourgeoisin gentemot feodaladeln. Arbetarklassen har av marxister tilldelats rollen som förlösare av de krafter som så småningom ska förinta hela klassamhället, men den har inte utrustats med de egenskaper som krävs för att detta ska kunna ske spontant. Den står i motsatsställning till kapitalet, men denna motsättning arbete-kapital är inte i sig någon grund för revolutionärt medvetande, utan leder bara till den ständiga inomkapitalistiska kampen om produktionsvärdets fördelning mellan polerna, och om de villkor under vilka produktionen sker.

Arbetarklassen saknar således på den ekonomiska nivån skäl att vara revolutionär. Den kan enligt vår mening därför inte betraktas som en »objektivt revolutionär klass». Visserligen är den ekonomiska nivån endast bestämmande »i sista hand», men om det på denna nivå inte finns något konkret att ta på som pekar på revolutionära inneboende egenskaper, finns inte heller skäl att kalla klassen revolutionär.

Den inomkapitalistiska kampen ger arbetarna som klass däremot aldrig upp (annat än under fullständig underkastelse under maximal repression). Denna kamp förs som det primära. och är direkt förankrad i arbetarklassens uppkomst, historia och ekonomiska status under kapitalismen. Denna kamp, och det som hör till den utgör arbetarklassens klassintresse i objektiv bemärkelse. Lenin skrev om detta i sitt »Brev till det Norra Förbundet» år 1902: »Paragraf två börjar med ett extremt…. farligt påstående: ’eftersom socialismen är proletariatets klassintresse’. Dessa ord identifierar…. socialismen med ’proletariatets klassintresse’. Och denna identifikation är absolut felaktig …. (den) kan accepteras bara om begreppet ’klassintresse’ tolkas på ett extremt brett sätt.» (l) Detta är enligt vår mening en av hörnstenarna i leninismen, och en av de viktigaste orsakerna till att Lenin så småningom började utveckla sina tankar om den proletära enhetsfronten.

Arbetarklassens position som kapitalets motpol ger upphov till en reformistisk inställning i klassen. Denna reformism vill förbättra de betingelser under vilka kampen om produktionsresultatet sker, och den har i sin tur två viktiga sidor vi måste analysera. Dels existerar en borgerlig reformism som tar sin utgångspunkt (mer eller mindre medvetet) i kapitalismens spontana utveckling, och som egentligen effektuerar vad den borgerliga staten strävar efter. Ty i kapitalismens utveckling ligger förbättrade positioner för arbetarklassen, inte misär och undergång. Dels existerar vad vi vill kalla en socialistisk reformism. Denna är socialistisk så till vida som den drömmer om ett nytt samhälle, men detta gör den på ett spontant och inomkapitalistiskt sätt. Den vill ha en kapitalism utan avigsidor och kapitalister, och förnekar revolutionens nödvändighet. Denna socialistiska reformism finns även den förankrad i produktionssättet självt, i motsättningen mellan arbete och kapital. Eftersom vi lägger stor vikt vid distinktionen mellan dessa två typer av reformism vill vi precisera innehållet i den socialistiska reformismen:

1) Arbetarna har intressen som skiljer sig från kapitalisternas, och ska kämpa för dessa intressen.
2) På lång sikt kämpar arbetarna för en samling reformer som avskaffar kapitalisterna och kapitalismens avigsidor.
3) Den samhällsomvandling som eftersträvas är inte våldsam utan successiv och »demokratisk».
4) Det socialistiska samhället fungerar solidariskt, och är jämlikt. Arbetarna och folket styr produktionsenheterna. Kapitalisterna är utsugare och behövs inte.

Längre än så sträcker sig inte medvetenheten. Denna form av socialism finns ofta programmatiskt hos de socialdemokratiska partierna, men detta innebär i praktiken inte någonting annat än att den socialistiska reformismen erkänns som »önskan», men att den alltid underordnas sin borgerligt reformistiska bundsförvant. Inom arbetarklassen finns dock skikt som på allvar bär vidare den socialistiskt reformistiska traditionen. Med skärpta klasskampsförhållanden, breder just denna medvetenhet ut sig, och varje bredare »revolutionär medvetenhet» kommer att passera sitt socialistiskt reformistiska stadium.

Blir arbetarklassen aldrig revolutionär?

Att arbetarklassen inte är en revolutionär klass innebär inte att vi ger upp hoppet om en revolution, tvärtom ger det oss nytt hopp eftersom vi utifrån en medvetenhet om objektiva förhållanden så småningom kan anvisa en ny form av taktiskt tänkande. Delar av arbetarklassen kommer att bli medvetet revolutionär, men säkerligen bara en liten minoritet. Majoriteten kommer i bästa fall att i en revolutionär situation ha en socialistiskt reformistisk medvetenhet. Har den det kommer revolutionen att hänga på det subjektiva momentet, det vill säga på partiets förmåga att genom kampen för konkreta reformkrav föra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, så att revolutionen följer som en logisk reform, som en nödvändighet för att förverkliga de reformistiska målsättningarna. Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, den kommer att agera revolutionärt därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så (2).

Exemplet Sverige – socialdemokratins uppkomst (3)

I mitten på 1800-talet bildades de första fackföreningarna som ett resultat av arbetarnas spontana medvetenhet att kämpa för sina intressen. Dessa första fackföreningar bestod till största delen av yrkesskickliga arbetare som t ex typograferna och utgjorde det som vi brukar kalla för arbetararistokratin. Det var denna aristokrati som kom att ange tonen för och också så småningom utgöra ledningen i fackföreningsrörelsen. Även om dessa fackföreningar hade vissa politiska målsättningar, t ex kravet på rösträtt så var de dock i allt väsentligt uppknutna till liberalismen och kunde genom sin karaktär av yrkesprotektionistiska korporationer inte verka som några verkliga kamporganisationer. Sådan var situationen när socialdemokratin i början på 1880-talet kom till Sverige.

De första socialdemokratiska föreningarna utgjorde visserligen ett hot mot liberalismens idéer genom att de stod för en politisk lösning på arbetarklassens problem och på sikt innebar en attraktionspol. Men genom dess karaktär av intellektuella organisationer, med avsaknad av arbetarbas, förblev de ända till sekelskiftet isolerade från den kamp som fördes av arbetarklassen. Den svenska arbetarrörelsens uppsving hade visserligen stor betydelse för socialdemokratins uppkomst, men utan den nödvändiga arbetarbasen stod socialdemokratin opåverkad av arbetarklassens spontana reformistiska ideologi och ekonomism och kunde genom detta bibehålla sina ursprungliga revolutionära ideal och ståndpunkter. Inte nog med detta, socialdemokraterna motarbetade också aktivt en förening mellan arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar. Man nedvärderade strejkkampens betydelse och menade att socialisterna istället för att som arbetarklassen kämpa inom kapitalismens ramar, borde inrikta sig på att avskaffa utsugningen som helhet.

Det som möjliggjorde socialdemokratins förening med reformismen var flera saker. Dels såg man den orättfärdiga distributionen av det ekonomiska överskottet som huvudfrågan. Den tryckte ner proletariatet i armod, skapade arbetslöshet och ledde så småningom oundvikligen fram till den slutgiltiga krisen. Arbetarklassen kunde inte förbättra sitt läge under kapitalismen och till följd av den spontana utvecklingen skulle kapitalismen avlösas av socialismen. Detta perspektiv utgjorde en bra grund för en solid reformism, när det visade sig att det förhöll sig på det rakt motsatta sättet: att arbetarklassen faktiskt kunde uppnå avsevärda förbättringar, dels genom just kapitalismens spontana utveckling och dels genom sin egen fackliga kamp. Visserligen sker det successivt en radikalisering av de socialdemokratiska programmen från 1882 och till det första partiprogrammet 1897 vad gäller nödvändigheten att ersätta kapitalismen med socialism. Men genom sin prioritering av fördelningsfrågan och genom sin deterministiska syn på samhällsutvecklingen, var en reformistisk lösning lika möjlig från början som en revolutionär.

Men en förutsättning för ett parti att kalla sig arbetarparti, är att det också förmår attrahera denna klass. Omkring 1885, då partiet endast hade ett hundratal medlemmar, övergav man den tidigare självpåtagna isoleringen och gav sig under ledning av August Palm ut i kamp med liberalerna om inflytandet i fackföreningarna. Liberalerna fick redan 1886 se sig besegrade och fackföreningarna fick en socialdemokratisk ledning. Detta fick givetvis till följd att fackföreningarna och därigenom arbetarna kom att påverkas av partiets socialistiska idéer. Men, och detta är det väsentliga, fackföreningsrörelsens medlemsmassor utsatte också partiet för påverkan, genom att dessa till skillnad från de tidigare ledande socialdemokraterna inte var inriktade på några sociala omvälvningar. De hade anslutit sig till socialismen av reformistiska skäl och möjliggjorde genom detta en smidig övergång till en mera konsekvent reformism. Ytterligare faktorer som underlättade denna övergång och bidrog till den politiska passiviteten var att de tongivande yrkesskickliga förbunden var emot strejkkampens användande, och genom detta bromsade en militant ekonomisk kamp, samt att det kan ifrågasättas om den svenska arbetarklassen överhuvudtaget var politiskt aktiv i någon nämnvärd utsträckning, ens redan då. Besöksfrekvensen på fackföreningsmötena talar för att den inte var det.

Vi har alltså sett hur reformismen hela tiden funnits som en beståndsdel hos arbetarklassen och hur den påverkat dess politiska ledning till att acceptera samma reformism som grundläggande ideologi. Den gamla devisen om »ledarskapets förräderi» är här tillämplig, men i omvänd bemärkelse! Det är ledarnas reformism som är ett resultat av arbetarmassans! Det är arbetarklassen som »förrått» sig själv!

Reformismens seger och sedan?

Reformismens befästande genom anslutningen till arbetarmassorna och genom den kapitalistiska utvecklingens vederläggning av vulgäruppfattningen av marxismen, gjorde att socialdemokratin mer och mer kom att inrikta sin verksamhet på att åstadkomma omedelbara ekonomiska förbättringar för arbetarklassen. På det politiska planet koncentrerade man sig på rösträttsfrågan som det övergripande målet och var där villig till allehanda kompromisser med borgerliga partier för att uppnå detta. När så förslaget om kollektivanslutning efter protester från de små fackförbunden segrade, började arbetarmassorna att strömma till partiet vilket gav SAP den nödvändiga väljarbasen för dess totala konvertering till ett parlamentariskt rösträttsparti. Partiledningen utvecklar därigenom en allt mer byråkratisk hållning till arbetarnas kamp och manifesterar denna utveckling genom att avsiktligt leda storstrejken 1909 till nederlag. Socialdemokratin har nu befäst sin position som ett borgerligt reformistiskt massparti, ett parti som så småningom skulle bli och fortfarande är statsbärande.

Socialdemokratin och staten

Därmed är vi inne på en annan för denna diskussion väsentlig fråga. Det som ligger till grund för socialdemokratins långa regeringsinnehav i Sverige är just det faktum att socialdemokratin på samma gång som den tillvaratar arbetarklassens intressen också på ett »utmärkt» sätt förmår främja kapitalismens långsiktiga intressen. Att den svenska arbetarklassen tack vare den socialdemokratiska politiken har en hög standard går inte att förneka, lika lite som vi kan förneka att socialdemokratin förmodligen är den mest framsynte administratören av kapitalismen. Genom att förvalta dessa båda intressen kommer socialdemokratin att fungera som en sammansmältning mellan staten och arbetarklassens reformism. Socialdemokratin är fortfarande programmatiskt ansluten till socialismen, men som en förutsättning för att den ska kunna uppnås, ser man just bibehållandet av statsmakten som det huvudsakliga redskapet i omvandlingen av det kapitalistiska produktionssättet. Och oavsett vad vi tycker om detta, är det också paradoxalt nog just där, i den kapitalistiska staten, som vi kan skönja det kommande samhällets avspegling. Där och ingen annanstans!

Vad innebär då detta? Genom kapitalismens enorma expansion, explosiva utveckling av produktivkrafterna och första historiska försök att åstadkomma någon form av demokrati (om än under klassherravälde) skapas betingelserna för en högre samhällsform. Dessa betingelser blir så småningom allt mer ett behov, något den spontana utvecklingen är tvungen att anpassa sig till. Genom staten avspeglas den tilltagande socialiseringen (det vill säga församhälleligandet) av produktionen, behovet av planering, behovet av generell utbildning, av förening mellan teoretisk kunskap och praktik osv. För den svenska staten har detta varit exceptionellt tydligt under de senaste tio åren (ökad samhällelig inblandning i det ekonomiska livet, reformer av utbildningsväsende, reformering av gammalmodig lagstiftning exempelvis vad gäller familjens och äktenskapets roll osv). Denna återspegling eller reflex av vad som komma skall är tillräckligt förvriden för att kunna anpassas till de nuvarande dominerande produktionsförhållandena, men detta hindrar den inte från att skapa djupa förändringar och positivt återverka på klasskampen. Vi ska längre fram titta närmare på hur detta går till och vad detta får för konsekvenser för kommunisternas agerande. Vi nöjer oss därför med att konstatera att staten i de högt utvecklade kapitalistiska länderna, genom denna utveckling, fyller funktionen av »förebådare» av det framtida samhället. I dessa länder kommer den kapitalistiska utvecklingen att föra reformistiska och revisionistiska partier till makten. I Sverige är detta sedan länge ett faktum och helt följdriktigt är också den svenska kapitalismen den i detta avseende mest avancerade.

Det bör slutligen betonas att SAP inte är att betrakta som ett borgerligt parti i största allmänhet utan ett reformistiskt borgerligt parti som, genom sin historiska traditionsmässiga koppling till de socialistiska idéerna och inte minst genom sin karaktär av massparti med en arbetarbas är tvunget och har intresse av att föra fram avskiljande och »bärande» frågor för att inte framstå som ett bland mänga borgerliga partier. Tidigare har det gällt ATP-striden. Idag gäller det debatten om Meidners löntagarfonder.

Den svenska situationens säregenhet

Den traditionella synen på socialdemokratin som ett »borgerligt arbetarparti» som köpts med imperialistiska överprofiter, förhindrar en konkret analys av de reella betingelserna för socialdemokratins dubbla segrar, inom arbetarklassen och som statsbärande parti under kapitalismen. I motsats till folkfronten kan socialdemokratin bestå som fenomen med bibehållande av en stabil kapitalism, eftersom den dels har arbetarklassens stöd, dels ett program för fortsatt kapitalistisk utveckling. Folkfronten, som är en produkt av den sociala krisen och den skärpta klasskampen, befrämjar fortsatt klasskamp, men denna måste antingen överflygla fronten själv, eller kväsas. Och när klasskampen undertrycks rycks betingelserna för fortsatt folkfront undan.

Socialdemokratin har blivit statsbärande parti efter långvarigt och träget reformarbete, och när den borgerliga statsapparaten krävt förnyelse av ett slag de traditionella borgarpartierna ej kunnat prestera. I Sverige kunde detta ske tidigt, och med stor framgång, och den svenska utvecklingen har blivit normgivande internationellt, både för socialdemokratiskt och öppet borgerligt styrda statsapparater. Anledningen till denna tidiga föregångsroll måste sökas i en kombination av avancerad kapitalism och lågt utvecklad öppen proletär klasskamp. Medan den avancerade kapitalismen ställde krav på ökad statlig intervention! sm, kunde klasskampen inte hota borgerligheten som helhet. Den skulle därför inte komma att underblåsas av »de nya tongångarna», såsom skedde där folkfronten presterade ett reformistiskt program av mer ospecifikt slag.

Precis som denna kombination av faktorer under trettiotalet lade grunden till den svenska socialdemokratins föregångsroll, kan den idag låta samma socialdemokrati presentera ännu mer långtgående statsinterventionistiska lösningar, återigen på ett vida mer genomtänkt och utvecklat sätt än broderpartierna. Det är i denna situation vi måste gripa in, väl medvetna om de problem vi har att lösa.

Problem och tendenser

För att förstå förslaget om löntagarfonder, och hela den nuvarande socialdemokratiska debatten, måste vi se dels vilka problem socialdemokratin har att brottas med, dels vilka tendenser i tiden vi har att räkna med.

1. Det fasta kapitalets tillväxt

Den moderna kapitalismen uppvisar speciella karakteristika både vad gäller ekonomiska tendenser, och klassernas inbördes förskjutningar. Sedan mitten av 1960-talet växer inte längre den svenska mervärdeproducerande arbetarklassen ens i absoluta tal:

Istället tenderar den s k offentliga sektorn, med sina tjänstenäringar att sluka överskottet på arbetskraft, parallellt med en strukturell ökning av arbetslösheten.

Orsaken till denna utveckling är att arbetare successivt ersatts med fast kapital, detta för att nedbringa produktionskostnaderna (där lönerna utgör en avsevärd del) och som ett resultat av den nationella och internationella konkurrensen. Tendensen har naturligtvis funnits under lång tid, vilket avspeglas i ekonometriska analyser av olika produktionsfaktorers betydelse för produktionsökningen, men har accelererat under efterkrigstiden.

Det fasta kapitalet utgör inte merparten av det vi som marxister benämner konstant kapital, en väsentligt större del utgörs av råvaror vilket framgår om vi jämför avskrivningar per arbetare och år med råvarukostnaderna: 1970 kostade råvarorna ungefär 63 000 kronor och avskrivningarna värderas till cirka 4 000 (7). Med tanke på prisutvecklingen har denna tendens förstärkts.

Trots detta är behovet av nytt fast kapital inte negligerbart, främst eftersom det i allmänhet rör sig om stora engångskostnader som måste finansieras, vilket kräver investeringsmöjligheter samt risktagande. Dessutom utvecklas det fasta kapitalet i »vågor», så till vida att det har en viss livslängd, och med jämna mellanrum måste förnyas.

Beräkningar från början av femtiotalet visar på en livslängd för maskinerna på 30-35 år (8). I början av sextiotalet tycktes en viss förkortning ha ägt rum till 28 år, och samtidigt visades att hela 45% av maskinerna som utrangerades ej var nedslitna (de var bara inte längre ekonomiskt eller »moraliskt» gångbara) (9). En senare 60-talsstudie antyder ytterligare förkortning av livslängden (10), och i bilagan till långtidsutredningen 1970 finns en beräkning som tyder på en förkortning till 20 år (l l). En tabell visar också att reinvesteringskvoten (reinvesteringarnas andel av nettoinvesteringarna) som visar hur stor del av investeringarna som bara åtgår för att ersätta utrangerat kapital, ökat från 17% 1951-55 till hela 47% 1966-69 (12). Detta innebär att nästan hälften av investeringarna är »konservativa», det vill säga upprätthåller tidigare realkapitalnivå. Anledningen till denna tendens bedömer vi som tvåfaldig: dels den successivt avtagande livslängden för realkapitalet, vilket är ett resultat av den stegrade konkurrensen med åtföljande »moralisk» förslitning, samt av den tekniska utvecklingens acceleration, dels att perioden efter kriget innebar en snabb ersättningsperiod vad gäller fast kapital, och som vi ser stämmer det väl med beräkningarna av kapitalets livslängd att man tjugo år senare blir tvungen att ersätta dessa gamla investeringar.

Den ökade kapitalintensiteten, satsningen på stora tunga investeringar, samt de problem som finns inneboende i det fasta kapitalets eget kretslopp har ställt krav på statsapparaten. Detta både i finansieringshänseende, forskningssamarbete, industriella samarbetsprojekt och finanspolitik (investeringsavdrag). Kraven är dock stundtals svåra att uppfylla, i synnerhet när problemen kopplas till en sjunkande räntabilitet.

2. Sjunkande lönsamhet

Lönsamheten inom industrin har visat en svag nedåtgående trend under sextiotalet. Beräknar man överskottet av förädlingsvärdet får man ett mått på vad som i litteraturen kallas bruttovinst. Denna i relation till hela förädlingsvärdet visar en stigande tendens(13).

En sådan ökning uppvisar inte de indikatorer på profitkvot som de borgerliga analyserna förser oss med utan visar en diskrepans mellan beräknad och realiserad profitutveckling. (14)

Orsaken till diskrepansen mellan beräknad och realiserad profitutveckling ligger säkert i ökningen av övriga utgiftsposter (skulder, reklam och marknadsföring osv). Eftersom profitkvoten dock beräknas före skatt i flera fall bör man också ha i minnet att skatternas andel av förädlingsvärdet sjunkit mellan 1953 och 1971 från drygt tio till knappt fem procent, och att detta ur likviditetssynpunkt torde ha upphävt en stor del av den fallande räntabiliteten, enligt en författare med hela tre fjärdedelar (enbart genom helt legala skattemanipulationer vilka får den reella skattesatsen att ligga långt under den nominella) (15). En sådan utveckling är dock inte möjlig i längden.

Den organiska sammansättningen har beräknad på basmaterial ökat från ungefär 79% (konstant kapital genom konstant plus variabelt) 1952 till 84% 1971 (16). Detta kan knappast förklara den sjunkande räntabiliteten, även om det utgjort någon press nedåt. Utsugningen av de traditionellt mervärdeproducerande skikten inom arbetarklassen ökade under samma tid nog för att kompensera den stigande organiska sammansättningen.

Huvudskälet till den sjunkande räntabiliteten måste sannolikt sökas i ökade kostnader kopplade till en skärpt internationell konkurrens vilket ökat avsättningssvårigheterna. Dessutom har arbetarklassen kompenserat sig lönemässigt för både inflation och skattehöjningar (den offentliga sektorns utbyggnad) vilket enligt vissa författare skärpt kostnadstrycket och minskat profitkvoten (17).

Den sjunkande räntabiliteten leder till försök att öka utsugningen, samt till ytterligare satsning på fast kapital. Detta minskar den produktiva arbetsstyrkan, och medför en tillväxt av den offentliga sektorn, vilket dels ökar skattebördan på kvarvarande produktiv verksamhet, dels driver upp inflationen genom improduktiv konsumtion. Om arbetarna sedan i sin tur kompenserar sig för skatte- och prishöjningar, samtidigt som den internationella konkurrensen hårdnar vilket försvårar ytterligare prishöjningar, minskar räntabiliteten ytterligare och vi får en »ond» cirkel.

Den del av profiten som plöjs ner i företagen kan inte tillåtas minska (18). Alltså minskar utdelningen till aktieägarna, aktieindex har ökat långsammare än vanliga prisindex (19). Detta ställer krav på en ny slags aktieägare.

Naturligtvis måste en sjunkande räntabilitet kopplad till en tilltagande komplexitet i produktionen och en ökad investeringstakt medföra finansieringsproblem. Detta avspeglas i graden av självfinansiering inom företagen (20).

Självfinansieringsgraden har minskat vilket knappast förvånar. Och eftersom den dåliga räntabilitetsutvecklingen inte var koncentrerad till små och medelstora företag, utan tvärtom slogs ut över hela företagsgruppen (med undantag av främst de multinationella företagen), är dessa genomsnittssiffror giltiga även för monopolistiskt ägda företag (21).

Resultatet av den sjunkande självfinansieringen blir naturligtvis skuldsättning. Den finansieringsstruktur som gällt för industrin har sett ut på följande sätt:

Beräkningarna har givit upphov till en mindre felpost i varje led vilket inte påverkar slutsatserna. Dels ser vi även här det sjunkande interna sparandet, dels ser vi att den huvudsakliga externa lånekällan är den »övriga» eller den »grå kreditmarknaden», vilket innebär förskottsbetalningar samt olika typer av handelsskulder (23). Kapitalmarknaden har inte ökat sin andel sedan AP-fondernas införande, men dessa har ökat sin andel av kapitalmarknaden från 11% 1960 till 55% 1973 (24). Detta skulle då utgöra ungefär 6-7% av hela industrifinansieringen, men endast ungefär en tredjedel av AP-placeringarna har varit i det s k näringslivet (resten till stat, kommuner och bostadsbyggande) (25).

Det statliga finansieringsinslaget är således idag ganska litet, i motsats till vad många ansett sig tro eller »veta». Men samtidigt är det uppenbart att den svåra finansieringssituationen kopplad till stora investeringsbehov och sjunkande räntabilitet, ställer krav på samordning och planering.

3. Stark produktionskoncentration
I Sverige har en aktiv politik bedrivits för att understödja och förstärka kapitalismens spontana tendens till koncentration och centralisation av kapital. Detta har resulterat i en mycket kraftig koncentration både absolut sett och relaterat till omvärlden. Detta, och den stora offentliga sektorn (däremot inte statligt industriellt ägande) utgör de främsta kännetecknen på den svenska kapitalismen, och hänger nära samman med den internationella slagkraften och ekonomiska konkurrensförmågan.

Genomsnittlig koncentration för de 20 största anläggningarna i ca 30 branscher i vissa länder, 1950-talet (26):

En bedömning av den absoluta storleken av koncentrationen ger följande: de 5-8 största företagens andel av tillverkningen på varugruppsnivå var drygt 80% 1970, storföretagens (över 500 anställda) andel av förädlingsvärdet var samma år 73%, vilket var en ökning med 9% sedan 1963 (27). Fusionskurvan steg också brant under denna tid, för att mot slutet av 60-talet visa på inemot 300 fusioner per år (28).

Denna typ av koncentration skärper problemen med kapitalanskaffning, och ökar riskerna vid nyinvesteringar. För sin funktion är företagen ofta intimt beroende av andra nationella och internationella produktionsenheter. Produktionsstrukturen under »liberalkapitalismen» är inte anpassad efter en sådan verklighet.

4. Inflation, stagflation

Problemet med inflationen har tidigare inte varit speciellt kännbart för kapitalet, desto mera så för lönearbetarna som tvingats kompensera sig. Så småningom blir inflationen dock ett gissel för samhällsekonomin i sin helhet. Den försvårar i arbetet med ett »nytt valutasystem», den minskar möjligheterna att med effektiv lönepolitik minska produktionsanarkin och öka den internationella slagkraften, den förändrar och försvårar lånepolitiken då räntan ofta understigit inflationstakten, den ger upphov till spekulation och krascher och den uppammar inte minst socialt missnöje och problem med skattesystem. Idag är inflationen internationellt kopplad till stagnation. Att övervinna inflationen kräver en samordning av effektiva åtgärder både centralt och på företagsnivå. Detta kan idag inte åstadkommas.

5. Ökad internationell konkurrens

Efterkrigstiden har inneburit en snabb utveckling av kapitalismens internationalisering. Den olikmässiga utvecklingen, och den tilltagande strukturella stagnationen har försvårat de problem som direkt sammanhänger med det internationella agerandets organisatoriska ramar, det vill säga kombinationen nationalstatens bevarande – ekonomins internationalisering. För Sveriges del spelar exporten en viktig ekonomisk roll, liksom den internationella produktionen. Bägge har ökat väsentligt snabbare än inhemsk produktion, och den svenska lönepolitiken är delvis uppbyggd kring bevarandet av den exportberoende industrins styrka (29). Under 70-talets första hälft har den svenska ekonomiska politiken i mycket varit inriktad på att stärka den svenska kapitalismens internationella positioner, och man lyckades så väl med detta att den svenska kapitalismen har fått en mycket lugnare konjunkturutveckling än de flesta övriga imperialistländer. I den svenska regeringens perspektiv för att lösa kapitalismens strukturella problem, tillhör ett fortsatt stärkande av exportsektorn, och en målmedveten inriktning på att bygga ut denna, de centrala strategiska länkarna (30). Problemet med den skarpa konkurrensen kvarstår dock, och driver fram en ökad integration eller det under ytan liggande kravet på en sådan.

6. Den offentliga sektorns tillväxt

Om man jämför den offentliga konsumtionen i Sverige, med vad som gäller som genomsnitt för de europeiska imperialist -länderna i övrigt, finner man följande:

Offentlig konsumtion i procent av privat konsumtion (31):

Detta avspeglas i skattetrycket i de olika länderna.
Skatter, avgifter, procentuell andel av BNP 1966. Direkta skatter (32):

Tendensen till snabbt växande offentlig sektor har varit markant under de senaste årtiondena, och hänger nära samman med den moderna kapitalismen. Medan Sverige inte hade en speciellt stor offentlig sektor i början av 1950-talet (både Storbritannien, Västtyskland, Frankrike. Nederländerna och Norge hade större) har den här växt snabbare än överallt annars (33). Detta är för oss ett tecken på den avancerade karaktären hos den svenska kapitalismen, men denna tillväxt är inte oproblematisk. En överföring av resurser från industrin till den improduktiva sektorn ökar skattetrycket på befolkningen, och skapar en stor icke-produktiv men konsumerande verksamhet, vilket skärper inflationen. Dessutom ökar riskerna för stagnation av den industriella utvecklingen, om dess kraft inriktas på att bära upp en stor improduktiv sektor, vilket bland annat visas av exemplet Storbritannien. Den nya långtidsutredningen pekar också klart på en omsvängning av tendensen från tidigare: den offentliga sektorn ska bara öka mycket långsamt vad gäller kapitalbildning, förädlingsvärde, andel av totalproduktion, produktivitet och bruttoinvesteringar. Däremot ska den fortsätta att öka vad beträffar sysselsättningen. LU satsar på industriell expansion och ökad export, exportökningen ska industrin stå för (34).

Problemet med den fortsatta expansionen av den offentliga sektorn är uppenbart. Dock kan utvecklingen vad gäller ökat centralt engagemang beträffande tjänsteproduktion och sysselsättning svårligen vändas över en natt. Utvecklingen förutsätter en organisatorisk struktur för att få industrin att ta över en del av den offentliga sektorns funktioner, främst vad gäller sysselsättningen.

7. Svårigheter trygga sysselsättningen

Sedan mitten av 60-talet kan man skönja en strukturell ökning av arbetslösheten, dock ej under senare år. Samtidigt har vi sett att den privata sektorn slussat över arbetskraft till den offentliga, och att denna process inte kan fortgå obehindrad. Alternativet är svårt att skissera konkret, sysselsättningsutredningen har dock sitt förslag: »De förslag som förs fram i betänkandet ställer nya krav på samhällsplaneringen». Man konstaterar att denna planering »måste… bedrivas på alla administrationsnivåer i vårt samhälle». I sitt punktförslag skriver man under »Sysselsättningspolitisk planering» som tredje punkt: »Företagen utarbetar i samarbete med fackliga organisationer planer för sin sysselsättning på kort och lång sikt» (35).

8. Tendenser

Vi har kort summerat de strukturella problem den svenska (och till stora delar även andra länders) kapitalismen står inför. Dessa kan inte lösas med traditionella medel. Socialdemokratin i vårt land har gått före utvecklingen när det gäller att använda de olika instrument som idag existerar för att modifiera kapitalismens verkningar. Genom en samordnad finans- och penningpolitik har man kunnat påverka det totala efterfrågemönstret och på så vis också slätat ut konjunkturerna, med hjälp av en aktiv arbetsmarknads-, bostads-, jordbruks- och industripolitik har man drivit fram en hög industriell koncentrationsgrad, stor rörlighet hos arbetskraften samt en smidig övergång till de högsta kapitalistiska formerna (36). Naturligtvis fortsätter man att använda dessa medel, under senare år med sådan finess och förfining att den internationella recessionen nästan inte alls avspeglat sig i ökad arbetslöshet (37).

De strukturella problem man idag står inför, och som vi summerat, påverkas inte nämnvärt av en traditionell politik, tvärtom kan utvecklingen påskyndas. Dessa problem ställer nya krav på integration av produktionsenheterna, så att industrins expansion kan ske med bibehållande av hög sysselsättning och med minimala produktionsstörningar. En sådan integration kan inte heller åstadkommas genom en förstatligandepolitik, dels därför att en sådan inte kan mobilisera något bredare stöd vare sig inom arbetarklassen eller inom andra skikt, dels därför att en central struktur av detta slag erfarenhetsmässigt visat sig sänka den produktiva effektiviteten. Av detta skäl växer tanken fram på nya former av integration, och i dessa fall former som omedvetet pekar fram mot mer radikala lösningar av samhällsproblemen. Reformismen får samtidigt delvis ett nytt ansikte, eller återtar i högre grad sitt ursprungliga. I det läget ska vi gripa in, och på sikt vända utvecklingen till vår fördel.

Den kollektiva överbyggnadens återverkningar

På sikt avspeglar överbyggnaden alltid vad som sker i den ekonomiska basen, det vill säga inom produktionen. Den starka tendensen mot centralisering, och inomkapitalistisk kollektivisering av det ekonomiska livet har också givit upphov till reflexer inom överbyggnaden, dels administrativt (lagar, familjepolitik, utbildningspolitik osv), dels ideologiskt (med ett klart accepterande från en överväldigande majoritet av flera av det kollektiva samhällets följder). Överbyggnaden återverkar på alla klasser och skikt. Arbetarklassen påverkas på ett specifikt sätt, eftersom den står i direkt kontakt med produktionen, men det ligger enligt vår mening en fara i att alltför strikt skilja proletariatet från övriga skikt. Arbetarklassen är ej sluten, vare sig socialt eller ideologiskt. Många arbetarbarn lämnar klassen, i synnerhet när den minskar i absolut storlek. Band knyts inom och mellan familjer, band som förenar arbetarklassen med olika mellanskikt, både på gott och ont. En sådan utveckling kan statistiskt studeras och iakttagas politiskt (38).

Överbyggnaden omstruktureras dock inte med samma hastighet som basen (annat än inom begränsade sektorer). Ideologiskt sker även en reaktionsbildning, med accentuering av det individuella, familjen, kungahuset, samt en överföring av den kollektiva ideologin i nationella former. En snabb omstrukturering av basen kommer att leda till en kraftigare reaktion, vilket kommer att fördröja basens utveckling.

Som kommunister måste vi anknyta till flera viktiga moment i den »kollektiva ideologin» och utveckla dessa. Vi måste t ex understödja tendensen mot större utbildningsenheter, ett församhälleligande av skolan, och vi får inte gå emot en radikalisering av familjepolitiken (trots att denna syftar till att bidra till arbetskraftens rörlighet). Dessa tendenser kan vi ändå inte stävja, alltså måste vi vända dem till vår fördel. Detsamma gäller ifråga om kollektiviseringen av det ekonomiska livet, så som den kommer till uttryck i de Meidnerska löntagarfonderna.

Löntagarfonder – vad är det?

Den uttalade orsaken till att Meidners förslag ställs idag är flerfaldig. Dels har de senaste årens övervinster successivt underbyggt krav på att dessa ska fördelas jämnare och komma fler tillgodo och dels har genom den allmänna debatten om demokrati, ett ökat antal fackföreningar och enskilda arbetare börjat kräva ökad insyn i och del i företagens planering och skötsel. Denna trend avspeglas i synnerhet genom den ökade motionsfloden till de senaste LO- och SAP-kongresserna, bl a motionerna 305,318 och 332 till 1971 års LO-kongress som var den direkta anledningen till Meidners utredning. Samtidigt är löntagarfondsförslaget ett svar på det vi tidigare diskuterat:
kapitalismens krav på ökad planering. I detta sammanhang så framstår också förslaget som extremt politiserat, framför allt om vi jämför det med motsvarande lösningar på den internationella arenan. Av den anledningen är det heller inte underligt att förslaget mött ett sådant ramaskri från borgarna, dess faktiska funktion är ju varken mer eller mindre – konfiskering, trots att ledande socialdemokrater i debattens hetta ivrigt försäkrar att så inte är fallet, ju mer valet närmar sig.

Målsättning

Mera exakt har löntagarfondsförslaget tre mål i sikte: för det första att komplettera den nu så missriktade solidariska lönepolitiken, för det andra att motverka den förmögenhetskoncentration som följer med industrins självfinansiering och för det tredje att öka löntagarnas inflytande över den ekonomiska processen. Detta är exakt så som Meidner etc, själv formulerar det till 1976 års LO-kongress. De ramar man anger för förslaget är förutom uppnåendet av full sysselsättning och fortsatt inkomstutjämning, ett krav på att det ska vara kapitalbildnings-, kostnads-, löne- och prisneutralt. Vi återkommer till detta senare när det gäller den (felaktiga) kritik som riktats mot löntagarfonderna. Huruvida dessa Meidners intentioner verkligen kommer att förverkligas fullt ut, lämnar vi för tillfället åt sidan. Att det dock är den tredje punkten i förslaget som är kardinalfrågan – frågan om makten – står i takt med den fortsatta debatten allt klarare.

Löntagarfondernas konstruktion (39)

Motiveringen till att man valt aktieägande som grund för löntagarfonderna är att de tidigare arbetsrättsreformerna inte är tillräckliga när det gäller att fullt ut få inflytande i och påverka produktionsprocessen, samt att detta tillvägagångssätt inte kolliderar med de uppställda ramarna. Och återigen gör sig basen gällande: 90% av deltagarna (18 000) i remissarbetet prioriterade frågan om ägandet, vilket LO inte kan negligera. Det innebär dessutom en helomvändning i den tidigare fackliga och socialdemokratiska politiken. Kortfattat ska löntagarfonder bildas på företag med minst 50 anställda (vilka företag som utesluts är ej beslutat). En del av företagets vinst – 20% – avsätts till fonden i form av aktier, genom riktade obligatoriska löntagaremissioner. Att vinsten används som beräkningsgrund, beror på att man då får ett direkt samband mellan fondens tillväxt i det enskilda företaget och företagets expansion genom självfinansiering. Att detta också lämnar utrymme för kapitalisterna att motarbeta fonderna är givet. T ex genom avskrivningar, samgående av flera aktieägare osv, vilket med olika metoder måste motverkas. Fonden ska alltså öka sitt aktieköp år från år då kapitalbildningen är kollektiv och inga vinstandelar utbetalas. Det lilla överskott som dock blir kan t ex användas till facklig verksamhet, utbildning osv.

Själva fondernas utseende: central, lokal, regional etc, är ännu inte spikat, men vad gäller den tid det tar tills företagen övergår i facklig ägo, så beror det givetvis på vinsten. Som exempel skulle i ett företag där vinsten är 20% detta inträffa efter 20 år (vid 20% avsättning). Detta gäller dock absolut majoritet, vilket säkert aldrig kommer att krävas. Detta är Meidners egen beräkning och oavsett denna är det faktum att fackföreningarna inom en snar framtid kan komma att stå som ägare till de 200 största företagen.

Löntagarfonderna är ingen »främmande kropp»

Löntagarfondsförslaget kan endast förstås som en återspegling av de krav tiden ställer på den avancerade kapitalismens statliga förvaltare. Som tidigare måste socialdemokratin gå före, eftersom den kan förena det sociala trycket från statsapparaten med sin sociala bas, åtminstone partiellt. Den svenska kapitalismen med sin höga utvecklingsnivå och outvecklade klasskamp går allra först.

Orsaken till förslaget har vi belyst – de strukturella problemen kräver likaledes strukturella lösningar. SAP skriver i sin kongressrapport om näringspolitiken: »dagens problem ställer krav på helt andra mått av planering och långsiktighet än vad som hittills varit förekommande» (40). I sin brevväxling med Brandt och Kreisky skriver Palme: »Frågeställningen kan inte få bli om vi ska ha mer planhushållning och om vi ska ha mer demokrati i det ekonomiska livet utan i stället hur denna planhushållning ska byggas upp…» (41). Oavsett vad vi anser om de borgerliga reformisterna i övrigt, så har de en god förmåga att på ett tidigt stadium inse vad som komma måste.

Denna utveckling är naturligtvis inte »i sig» en »övergång» till ett »mer socialistiskt» samhälle. Men dess nödvändighet avspeglar ändå att vi närmar oss den reella punkt där kapitalismen inte längre kan existera med bibehållande av sina grundläggande karakteristika.

Utvecklingen mot en slags »kapitalistisk planhushållning» är nödvändig, den kan vi inte vända på. Vi är inte heller starka nog att driva igenom alternativa förslag, dessa har inget som helst stöd inom bredare klasskikt. Alltså måste vår taktiska diskussion ta en av två former: antingen propagerar vi emot förslaget, och har inget praktiskt inflytande, liksom vi ställer oss vid sidan om både utvecklingen och de socialistiskt reformistiska arbetare som måste få pröva sin väg, eller så utnyttjar vi det för att utveckla dess fördelar.

Enligt vår mening måste vi göra på det sistnämnda sättet, invändningarna mot ett sådant förfarande kan inte accepteras.

De vanliga invändningarna

När löntagarfonderna först fördes på tapeten var vänstern överraskad och tillgrep snabbt sina standardknep: förslaget var ett svar på kapitalets behov av finansiering, det knöt upp arbetarna till det existerande samhället, det gjorde fackföreningarna till kapitalister. Utan analys, utan tankeverksamhet upprepades papegojlikt samma argument. Efter en tids eftertanke har KAF förskjutit sina tyngdpunkter, men menar fortfarande att man ska avvisa förslaget »med största kraft». I Sverige var det förutom i SSU(!) endast bland de »Frihetliga socialisterna» som ett mer nyanserat synsätt fick visst gehör, dock av olika skäl.

När förslaget nu lagts i en andra omgång, och borgarna visat sig reagera starkare än vad som till en början verkade vara fallet (man blev även där tagen på sängen) står frågorna mer politiserade än någonsin, och maktaspekten har öppet trätt i förgrunden. I takt med detta har invändningarna förfinats (42).

De kan sammanfattas i tre huvudpunkter:
1. Förslaget är till för att kontrollera lönebildningen genom att sänka lönerna och överföra den överblivna lönesumman till aktivt kapital. På så vis hämmas arbetarna, medan kapitalbildningen säkras.
2. Fonderna blir »skattefria», det vill säga de kommer till viss del inte att tas från kapitalisterna utan direkt från skattebetalarna.
3. Arbetarna och deras fackföreningar knyts upp till det rådande produktionssättet. Låt oss se.

1. Lönebildningen, kapitalbildningen

Förslaget är explicit »löne- och kapitalbildningsneutralt». Och låt oss tänka efter: förslaget har som innebörd att en del av det aktiekapital som ändå skulle finnas, övergår till fackföreningarna. Ett företag som går med vinst använder alltid en del av vinsten att plöja ner på nytt. Om denna del i stället för att till 100% ägas av kapitalister, till 10% (eller mer) ägs av facket och endast 90% av kapitalister, förändrar detta inte kapitalbildningen ett dugg.

Naturligtvis kan man tänka sig att borgarna behöver plöja ner en ökad mängd kapital i företagen, men i så fall kan detta inte tillföras via den Meidnerska konstruktionen. Det behövs inte heller någon ny konstruktion för detta, staten har redan försett borgarna med investeringsbank, AP-fonder och speciella selektiva åtgärder för att vid behov öka kapitalmängden.

Men lönebildningen då? Naturligtvis kan företaget och facket använda argument gentemot arbetarna att de ska hålla tillbaka sina lönekrav, så kan de fortare ta över företaget. Att kapitalisten skulle önska en sådan utveckling förefaller oss absurt, men teoretiskt är det naturligtvis tänkbart. Skulle arbetarna följa rekommendationen? För att avgöra den frågan måste vi studera lönebildningens mekanismer.

Till att börja med kan man göra jämförelsen med statliga industrier. Där har arbetarna aldrig hållit tillbaka sina krav med hänvisning till det »socialistiska» ägandet. Varför? Jo, just därför att arbetarklassen inte sätter detta ägande (eller övertagandet av företagen) som en förstarangsfråga, och aldrig heller kommer att göra det under kapitalismen. Kampen för maximal lön inom de ramar företaget kan klara (och ekonomin som helhet), kampen för drägliga förhållanden på arbetsplatsen, dessa kampfronter, som direkt kan härledas ur den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital, överordnas de »ideologiska» frågorna, även för socialistiskt reformistiska arbetare. Detta gör att lönernas storlek kommer att avgöras av samma faktorer som utan löntagarfonder, och vinsten i företaget kommer att utvecklas som tidigare. Skillnaden blir bara att en del av det kapital som på nytt investeras, inte investeras i kapitalistens utan i fackets namn.

Låt oss ta ett exempel: vi tänker oss att det sammanlagda värdet som produceras i en företagsenhet är tio miljoner kronor på ett år. Av dessa går hälften till ersättningsinvesteringar, dessa pengar räknar vi in i det konstanta kapitalet, resten ska fördelas på arbete och kapital. Om mervärdeskvoten tidigare varit 100% fördelas fem miljoner på arbetare och kapitalister. Av kapitalisternas 2,5 miljoner (mervärdet) går 20% till löntagarfonden, vilket gör 500 000 kronor. Men detta i form av aktier i företaget, dessa 500 000 plöjs ner i form av nyinvesteringar. Mervärdets resterande 2 miljoner fördelas på exempelvis 1,5 miljoner ackumulerat kapital, en halv miljon löner till direktörer, samt utdelning åt aktieägarna. Om vi nu tänker oss att arbetarna (rent hypotetiskt) var så medvetna att de verkligen satte löntagarfonden över sin omedelbara välfärd, och avstod fem procent av sin lön, för att höja vinsten, skulle detta innebära att lönesumman blev 2,375 miljoner kronor och vinsten 2,625. Av dessa 2,625 skulle så 20% gå till löntagarfonden, vilket gör 525 miljoner kronor. I stället för 2 miljoner finns nu 2,1 miljoner till direktörer, aktieägare och nyinvesteringar. Om ackumulationen fortsatte i samma takt skulle slutsumman bli sådan att av de 5% arbetarna avstod, skulle endast en femtedel, det vill säga 25 miljoner av 125, gå till ökade fonder. Resten skulle hamna hos aktieägare och direktörer.

Argumenten inför arbetarklassen vad gäller att avstå delar av lönen, blir sålunda ytterligt svaga. Dessutom: vem skulle önska sig denna situation? Arbetarna? De skulle knappast se 4/5 av sina »placerade» lönepengar gå i andra fickor. Facket? Byråkraterna skulle få mycket svårt att förklara politiken, eftersom det inte alls handlar om att »rädda företaget» eller något sådant, och fonden visserligen stärks, men på så grymma villkor. Kapitalisterna? De å sin sida tjänar visserligen på affären, men vill i gengäld säkert inte ge en lillfingernagel extra åt fonderna (för i motsats till arbetarklassen bär kapitalet upp sitt produktionssätt, och kan resonera »spontant» strategiskt). Exemplet är realistiskt. Hur vi än ser på saken kommer bara en femtedel av de lönepengar arbetarna avstår gå till fonden om dess del av vinsten ska utgöra 20%. Dessutom skulle till och med detta resonemang förutsätta att arbetarna primärt var intresserade av fonderna och endast i andra hand av en löneförbättring, ett antagande som strider mot varje aspekt av arbetarklassens villkor under kapitalismen, och som dessutom helt negeras av erfarenheterna från de statliga företagen.

Hur bestäms då lönerna? Om man studerar löneutvecklingen under normala kapitalistiska förhållanden finner man att de ramar som sätts för lönens storlek primärt är avhängiga dels profitutvecklingen (43), dels arbetslöshetsgraden (44), det vill säga den är konjunkturberoende, och primärt bestämd av marknaden i vid mening. Dessutom påverkas lönen klart av inflationen. Det tycks föreligga ett års latens, det vill säga ett år efter en noterad nivå vad gäller profiter, arbetslöshet och inflation får den framförhandlade lönen en viss nivå (45). Löneglidningen verkar statistiskt som en »anpassare» av den förhandlade lönen, så att lönesumman anpassas till marknaden (46). Inom de ramar som ställs av profiten, arbetslösheten och inflationen tillkämpar sig arbetarna i vissa industrier extra lönehöjningar.

Naturligtvis kan lönerna variera uppåt, utöver ramarna för en tid. Det är typiskt för övergångssituationer som i Chile under Allende, eller Portugal året efter kuppen. Men denna process är inte förenlig med våra förutsättningar om normal kapitalism, och måste antingen leda till samhällets sammanbrott eller en radikal nedskärning av lönerna i efterförloppet. Så länge kapitalismen består tar marknaden ut sin rätt.

Vad som är viktigt för vårt resonemang är att Meidners fondförslag inte ändrar någonting i förhållanden till lönebildningens normala mekanismer. Lönerna kommer att bestämmas av marknaden, eller under exceptionella kampförhållanden överstiga marknadsbestämningen. Endast under hård repression »accepterar» arbetarklassen att »utmanövreras» från marknadsmekanismerna.

2. Fonderna betalas genom folkets skatter?

Eftersom avsättningen till löntagarfonderna blir befriad från bolagsskatt innebär det Meidnerska förslaget en lättnad för det lokala bolagskapitalet i sin helhet. Om vi räknar med en skattesats på 50%, innebär det att ett belopp motsvarande halva löntagarfonden dragits från statskassan och måste tas in någon annanstans ifrån, sannolikt via ökad beskattning av »hushållen». Detta låter som ett bestickande skäl mot löntagarfonder, om än inte tillräckligt. Finns här ändå ett moment av ökad utsugning?

Låt oss först anta att det fanns ett sådant moment. I så fall skulle detta i sig inte kunna innebära att vi tog avstånd från fonderingen, det vore ett märkligt och kortsiktigt misstag. Ty om fonderna kan innebära att maktfrågan reses, att möjligheterna till utvecklandet av arbetarnas socialistiska reformism kraftigt förstärks, att arbetarna tvingas till »ansvar» i direkt form för företaget, att övergången till socialismen avsevärt underlättas osv, måste vi också acceptera en viss nackdel i form av ökad beskattning. Men om vi studerar verkligheten inställer sig genast två reflektioner. För det första utgör bolagsskatten en liten och krympande del av det totala direkta skatteuttaget. Från att ha pendlat kring 12-13% ända fram till mitten på 50-talet sjönk andelen till endast 6% 1965 (47), och har så vitt vi vet hållit sig kring denna nivå. Detta innebär att vi med skattefria fondavsättningar skulle överföra en mycket liten skattehöjning när den slås ut över löntagarnas totala skatteinbetalningar. Men detta är inte nog. Redan tidigare har större vinster kunnat avsättas skattefritt, och reglerna på bolagsskattesidan har varit så liberala att den effektiva skattesatsen för framgångsrika företag ofta legat på bara 10-20% av den verkliga vinsten (48). Dessutom (förutom goda avskrivningsregler och lagervärderingsregler) har borgarna haft möjlighet att skattefritt fonden medel redan tidigare.

Den intressanta frågan uppstår nu:
Vilka pengar kommer att gå till löntagarfonderna? De som tidigare gick till andra fonder, eller de som gick till aktieägarna? Med tanke på risken för att en stor mängd aktieägare backar ur om inte goda möjligheter att inför dem »bortförklara» Meidner uppstår, verkar det första alternativet mest sannolikt, en ståndpunkt som också börjat florera i den borgerliga debatten (49).

Sammanfattningsvis synes oss skatteargumentet i sig så svagt att det inte ens i värsta fall är värt att anföra som argument mot fonderna.

3. Arbetarnas uppknytning till kapitalismen

KAF lägger störst vikt vid detta argument. Detta grundar sig på en rad felsyner och motsägelser. För det första florerar någon diffus (och så kallad »principiell») föreställning om att arbetarklassen inte ska ta »ansvar», vare sig för kapitalismen som helhet eller sitt eget företag. Resonemanget är hämtat från Kominternteserna på tredje kongressen, och överfört utan närmare spisning. Detta argument är absurt på flera sätt. För det första tar arbetarna ansvar oavsett KAF vill det eller ej. Eftersom arbetaren är reformist, och stöder kapitalismen kan han inte göra något annat, då vore han allvarligt talat inte klok. Hans utkomst är beroende av ett fungerande företag och en fungerande kapitalism i stort, och detta gör att han inte under normala betingelser låter bli att ta ansvar. För det andra är detta inte i sig något negativt. Felet är att ansvarstagandet är för passivt, det är ett ansvarstagande underkastat kapitalistens eller direktörens ledning, ett ansvar som bara går ut på att inte »sabotera» eller göra något tokigt. Detta ansvar uppfostrar inte, lär inte ut hur saker och ting förhåller sig. Ett mer direkt ansvar, med skyldighet för facket att ständigt motivera de »ansvarsfulla besluten», skulle i detta avseende inte innebära ett större ansvarstagande, däremot en ökad kunskap och ökad träning.

Men KAF har inte bara fel i grundsyn, och en idealistisk utgångspunkt för taktiken, utan också en ytterligt motsägelsefull ståndpunkt. Ty man vidhåller som alternativ till Meidner sitt vanliga »förstatligande under arbetarkontroll». Och vi har inte funnit belägg för att detta bara skulle vara menat som tom propaganda, alltså måste det syfta till att vara ett alternativ idag för nedläggningshotade företag, som även de ska fungera efter kapitalistiska riktlinjer efter »övertagandet». Skulle arbetarna inte ta ansvar i dessa företag? Under kapitalismen? I praktiken? Man kan inte smita från den frågan med att hävda att detta skulle vara »bara ett led i en revolutionär process», det anser vi att löntagarfonderna också måste vara för kommunisterna. Skillnaden är att om vi kan utnyttja löntagarfonderna på ett riktigt sätt har vi skaffat oss ett verkligt vapen, eftersom deras införande är fullt möjligt, ja på sikt sannolikt. Vilket helt skiljer dem från KAF:s linje som under kapitalismen aldrig kommer att få något bredare stöd, utan förbli en linje på papperet, och i ett fåtal isolerade fall. Meidnerfonderna gäller alla större företag…

Kommer då »facket att krossas» om löntagarfonderna införs, är vi för att detta »offer» ska tas? Som vi visat innebär löntagarfonderna i praktiken ingenting vad gäller lönebildning, kapitalbildning, skatter, ansvarstagande. Naturligtvis kommer facket att ta plats i direktionsrummen, och mer aktivt engagera sig i företagets skötsel. Men redan i dag engagerar sig det byråkratiskt styrda facket till försvar för driftsinskränkningar, arbetskraftsförflyttningar osv, ja det är en uttalad del av LO:s program sedan början på 1950-talet, och en av de följder av den solidariska lönepolitiken man absolut inte beklagar (50). Facket kommer samtidigt att behålla sina fackliga funktioner, och det kommer inte ha något eget intresse av att jämfört med tidigare inskränka »kampen» för högre löner, det vill säga kampen vid förhandlingsborden kring vad som är rimligt med tanke på det ekonomiska (marknads-) läget. Sen får, liksom tidigare, löneglidningen sköta resten.

Det byråkratiska facket kommer dock att mer omedelbart ställas mot väggen, och kan lättare tvingas ta beslut som försvarar arbetarnas intressen om de sitter i direktionsrummen emellanåt, som ansvariga för arbetarna. Som utgångspunkt för att konkret visa det omöjliga i reformistiska lösningar på lång sikt synes oss detta vara en idealisk situation, i synnerhet med tanke på hur väl förslaget anknyter till de socialistiskt reformistiska tongångarna. Vi kommer aldrig att kunna komma runt denna verklighet, istället kan vi utnyttja den. Varför inte ta tjuren vid hornen på allvar, och vid sidan om »principernas» och de »allmänna samlingarnas» värld?

Summering – varför löntagarfonder

De strukturella problem kapitalismen ställts inför kräver markant utökad planering. De strukturer som kan bära upp en sådan inomkapitalistisk planering har fått sin första preliminära form i det Meidnerska förslaget. Med ett genomfört löntagarfondsprogram skulle kapitalismens avigsidor och problem ännu för en tid skjutas åt sidan partiellt. Man skulle kunna planera större projekt med flera integrerade produktionsenheter, föra över överskottsprofiter mellan företag, kontrollera lagerutveckling och utnyttja idag liggande lager i andra produktionsenheter, kontrollera kapitalexporten och få ett visst grepp om investeringsfördelningen i tid och rum. Detta som exempel. Fortfarande skulle dock marknaden vara det grundläggande momentet. En sådan »kapitalistisk övergångsform», pekar direkt mot vad som komma måste, och gör en övergång lättare. Vidare ger denna situation kommunisterna möjlighet att förbättra sina positioner på flera sätt: kampen för förslaget utvecklar den socialistiska reformismen hos arbetarklassen, med denna strömning ska vi sträva efter maximal enhet för att vidga den; arbetarnas mer aktiva ansvarstagande för företagen tvingar dem att se de problem som idag döljs; den insyn som skapas genom facket kan utnyttjas för avslöjanden, aktiv kamp, samt utnyttjas för att föra reformistiska arbetare vidare utifrån konkreta erfarenheter.

Idag för borgarna en hätsk kamp mot LO och Meidner, och för fram reaktionära motförslag. I praktiken måste vi ta ställning. Våra egna alternativ skulle, lösryckta från den polemik som verkligen förs, bli tomt prat. För eller emot? Har vi lärt oss något av hundra års ständiga misslyckanden?

Taktiken gentemot löntagarfonderna

För kommunisternas del måste de taktiska utgångspunkterna vara givna: utvecklingen kan inte vändas, dock påverkas. Den kommunistiska taktiken måste bli något av politisk »aikido», vi måste lära oss att utnyttja motståndarens egen styrka, och hans grepp för att genom skickligt agerande bringa honom på fall.

I fallet med löntagarfonderna måste vänsterns hela hittillsvarande argumentation avvisas med kraft, och förslaget inte bara stödjas utan aktivt föras fram som en av våra paroller. Med hjälp av den spontana utvecklingen och dess socialistiskt reformistiska återverkan på arbetarklassen och andra skikt, ska vi bygga upp en enhet mellan den kommunistiska kadern och de socialistiskt reformistiska strömningarna inom klassen, väl medvetna om att dessa strömningar trots detta inte på länge än kommer att bryta upp från socialdemokratin. Det synsätt som ser den socialistiska reformismen som ett hinder på vägen mot klassens »revolutionering» har ej revolutionsprocessen klar för sig i dess dynamiska mångfald, utan sitter fast i den gamla, historiskt ofruktbara och idealistiska synen på medvetandegörandet. Den taktik som förespråkas av dem som grävt ner sig i denna idealism tjänar inte (som den avser) att »upplysa» klassen så att den »när läget är moget» kan bryta sig ur borgarnas förlamande grepp. I stället får taktiken som resultat att arbetarna under hela tiden fram till revolutionen kommer att vara avskilda från »avantgardet», något som inte löser sig över en natt, utan kräver att vi kämpat tillsammans under lång tid.

De borgerligt reformistiska ledarna kommer att ge fonderna en uttalat inomkapitalistisk inriktning, och vill idag skjuta avgörandet framför sig av valtaktiska skäl. Vi måste driva frågan i sådan omfattning att det endast med stor svårighet kan fifflas undan, och detta i samarbete med de socialistiskt reformistiska kretsarna i SAP, SSU, LO, Vpk och andra organisationer.

Naturligtvis ska vi just visa att förslaget är ett progressivt steg på vägen, inte att det är »socialismen själv». Vidare ska vi kombinera försvaret av fonderna med utvecklandet av vår syn på den proletära demokratin, socialismens innebörd osv. Detta är huvudlinjen i förhållande till fonderna, men måste samordnas med kampen på två viktiga fronter: demokratin inom arbetarrörelsen samt utvecklandet av den ekonomiska kampen. Vi ska naturligtvis sträva efter att vinna maximalt inflytande inom den nuvarande fackliga apparaten, för att aktivera och utveckla dels arbetardemokratin, dels kampen själv. Även denna kamp kommer avsevärt att underlättas om vi avvisar sekterismen i förhållande till den övergripande reformistiska strategin.

Slutligen är dessa faktorer endast delar av den totala taktiken idag, övriga delar som vinnandet av det lilla skiktet revolutionära arbetare, partibygget och så vidare får anstå till en annan diskussion, men det kan redan klargöras att även de mest medvetna arbetarna kommer att vinnas för kommunismen och aktivt partiarbete först när kommunisterna visar sig kompetenta att dels korrekt bedöma utvecklingen, dels uppställa taktiska ledningar för hela den aktiva delen av arbetarklassen, och för alla progressiva skikt och kampfronter.

Summering – hur ser framtidsperspektivet ut?

Vi har i tidigare avsnitt konstaterat att staten intervenerat på allt fler områden i samhället och att den genom detta förebådar ett ökat församhälleligande av produktionen och en allmänt sett utvidgad kollektivisering. Vi sade också att detta i hög grad återverkar positivt på klasskampen. Detta genom att öppna tankebanor som tidigare blockerats, tankebanor som tills vidare kan integreras i den borgerliga ideologin, om än i socialdemokratisk form – men som i sin förlängning, med tilltagande svårigheter för den ekonomiska grundvalen att följa med i »tankegången», leder till partiella brott med vad som ryms med bibehållandet av detta samhälles grundläggande lagbundenhet.

En sådan återverkan sker på arbetarklassen, men i lika hög grad på andra klasser och skikt. Varje social gruppering reagerar naturligtvis på »sitt eget sätt» eftersom deras verkliga konstaterbara ställningar är skilda (löner, status, arbetsuppgifter, kollektiva arbetsformer, underordning m m), men för alla skikt som i en eller annan form kan liera sig med arbetarklassen, acceptera dess ekonomiska kamp och även ta upp dess reformistiska målsättningar, kan utvecklingen medföra en viss »befrielse» från traditionellt inskränkt tankegods.

Denna återverkan på klasserna måste vi utnyttja. Men detta är inte det enda. Eftersom vi idag inte i nämnvärd omfattning kan ändra den allmänna inriktning kapitalismen och staten har, måste vår taktik grunda sig på den egna svagheten, och vända den till vår fördel. Ett »principiellt» ställningstagande för att vinna »propagandistiska framgångar» eller »avgränsa sig från borgarna» tjänar inget annat syfte än att avgränsa kommunisterna från arbetarklassen. Vi måste således dels kunna analysera verkligheten och förutsäga utgången av vissa »strider», dels utnyttja denna vår kunskap på ett sådant sätt att det inte isolerar oss och samtidigt tjänar våra strategiska målsättningar.

Om vi accepterar detta resonemang, kan vi resonera oss vidare mot framtida perspektiv: Kapitalismen fortsätter att utvecklas, kräva högre former av planering osv, vilket som tidigare påpekats, kommer att föra reformistiska och revisionistiska partier till makten i alla viktiga länder. Dessa kommer att spela på sin reformism, eftersom denna i allt högre grad ligger i linje med den spontana utvecklingen, och de krav den ekonomiska basen ställer. En sådan utveckling kan dock bara fortgå till en viss gräns, därefter ställs frågan om planering eller marknad, privat eller kollektivt ägande, utveckling vidare mot socialism eller ett stort steg bakåt – med krossande av allt motstånd (detta är enbart ett schema). Om vi i detta läge kan vinna arbetarklassen för en utveckling framåt, och detta i allians med olika andra skikt, kommer socialdemokratin att splittras i två delar, en som överger och en som formellt bibehåller sina reformistiska målsättningar. De senare kan dock bara spela någon roll som medvetna medlöpare åt extremhögern som vill upphäva arbetarklassens och andra skikts alla landvinningar för att på nytt väcka upp de redan döda formerna för kapitalistisk utveckling.

Utveckla den socialistiska reformismen!

Om den skiss vi nu sett i sina huvuddrag är riktig, får det omedelbara taktiska konsekvenser. Kampen måste inriktas på att utnyttja socialdemokratins tilltagande ideologiska reformism för att frigöra ett mer militant (men fortfarande reformistiskt) medvetande hos arbetarklassen, och andra skikt som vi bedömer har konkreta erfarenheter som gör dem lämpliga som målgrupper.

Vi har redan i inledningsavsnittet klargjort skillnaden mellan de två olika slags reformism som existerar – den borgerliga och den socialistiska. Det är den sistnämnda som idag växer fram som motvikt till den borgerliga reformismen. Det rör sig om grupper av arbetare (såväl som andra samhällsskikt) inom SAF och LO, samt stora delar av SSU, som börjat ifrågasätta den rådande ordningen, kritisera socialdemokratins hittills förda politik och dess förvaltande av kapitalismen. Det man kräver istället, är att SAP ska lägga fram ett program för planhushållning, politiskt aktivera arbetarklassen och bl a via löntagarfonderna starta kampen för socialismen.

Dessa arbetare (m fl) har brutit med den borgerliga reformismen och utvecklat ett medvetande om nödvändigheten av att ersätta kapitalismen med socialism. Helt naturligt ser man dock vägen dit som en reformistisk sådan och inte som en revolutionär, eftersom de reformistiska lösningarna hittills är oprövade på detta område och arbetarklassen med nödvändighet behöver dessa erfarenheter.

Att det vidare är en rörelse i växande, märks på den ökade motionsfloden i just denna fråga till de senaste SAP-kongresserna och även LO-kongressen nu senast, inte minst Meidners eget förslag emanerar ju bl a ur denna rörelse. Den sammanfaller också – vilket vi påtalat – med kapitalismens utveckling och ligger i och med detta »i tiden».

Vi menar därför att denna rörelse (om än i embryonal form) utgör den mest medvetna delen av dagens svenska arbetarklass och bör ges allt upptänkligt stöd, en uppgift det åligger hela vänstern. Den socialistiska reformismen utgör ett klart framsteg vad beträffar arbetarklassens politiska medvetenhet och det tillkommer varje marxist att stimulera och utveckla detta tänkande inom arbetarklassen. En väg att göra detta, är att fullt ut stödja tillkomsten av löntagarfonderna och bidra till att hindra deras förvanskning eller att de fifflas bort. En annan väg vi måste utnyttja, är att så långt det är möjligt (p g a de spärrar SAP etc förmodligen ställer upp) sträva efter gemensamma aktioner i olika frågor med dessa arbetare.

Kamp för demokratin!

Vidare får kampen för demokrati (här och nu, samt för all framtid fram till kommunismen) en väsentligt större betydelse än den vanligtvis tillmäts, eftersom bibehållandet av demokratin är en förutsättning för att utvecklingen ska nå ända fram till arbetarklassens slutliga (eller åtminstone delvisa) brott med reformismen (åtminstone under kapitalismen, övergångssamhället innebär nya faror).

Några konkreta frågor där detta kampavsnitt är aktuellt utgör t ex den nu aktuella frågan om situationen i Västtyskland och frågan om grundlagsskyddandet av de demokratiska fri- och rättigheterna. Dessa frågor är även utmärkta exempel på tillfällen då det är både möjligt och nödvändigt med ett enhetligt agerande långt utanför de traditionella vänsterkretsarna, inte minst vad gäller att stödja utvecklingen av den socialistiska reformismen.

Partiet, övergångstaktiken

Detta är inte platsen för en utförlig diskussion om partiets roll, det får vi i så fall återkomma till. Men vi vill ändå rikta uppmärksamheten mot en del följder av våra skriverier. Vårt perspektiv tilldelar partiet en avgörande roll för att revolutionen ens ska bli ett tänkbart alternativ. Men vi avvisar implicit två faror: det extrema avskiljandet av partiet från den spontana reformismen i arbetarklassen, det idealistiska synsätt som idag pläderar för »övergångskrav» (i ordets verkliga bemärkelse) och icke-ansvarstagande. Detta innebär dock inte att vi avvisar elitpartiet som form för partiverksamheten, tvärtom. Vi menar an partiet kan bevaras som struktur uppbyggd kring sin strategi endast som elitparti, annars kommer anknytningen till klassens reformism att göra partiet reformistiskt. Inte heller avvisar vi övergångskrav i sig, bara som formen för att ställa krav idag.

Kommunisterna måste ha någorlunda fast grepp om vad som händer i samhället och kunna utarbeta en taktik i förhållande till detta. I denna långsiktiga taktik ingår övergångskraven som beståndsdel, liksom utvecklandet (inte »krossandet») av den socialistiska reformismen. Övergångsprogrammets originalskrivning om övergångskravens giltighet visar tydligt på det perspektiv i vilket programmet skapats: »I samma utsträckning som massornas gamla partiella minimalkrav kolliderar med den förfallande kapitalismens destruktiva och förnedrande tendenser – och detta sker för jämnan – framlägger IV Internationalen ett system av övergångskrav…» (51) Detta sker definitivt inte för jämnan idag, perspektivet är ett annat. Först när trotskismen avlägsnar sin idealistiska barlast i denna fråga (liksom i fråga om ansvarstagandet, samt i en rad andra frågor) kan den betraktas som ett seriöst alternativ, strategiskt och taktiskt, i vår del av världen. Låt kampen avlägsna skrivbordsprodukter och förlegade formler, över »principerna» och vänd ansiktet mot verkligheten.

Våra herrar och damer, nu är det er tur.

Tom Hansson och Per Reichard,
Socialistiska Studiegruppen

Noter
1. Lenin, Collected Works bd 6 sid 163. Moskva 1964
2. Diskussionen sträcker sig här inte över till förhållandena vid övergången till socialismen.
3. Följande litteratur har använts under detta avsnitt:
K-Å Andersson: Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom, Röda Häften 25, Sthlm -74.
K Bäckström: Arbetarrörelser i Sverige del 1 och 2, Sthlm -71
A Danielsson: Revolution och reform, i urval av Alsterdal/Sandell, Sthlm -71.
Hentilä: Orsaker till reformismens genombrott i svensk socialdemokrati, ARKIVnr5. Lund.74.
G Hultén: Arbetsrätt och klassherravälde, Sthlm -71.
Johansson/Nilsson/Olofsson: Socialdemokratin och arbetarklassen, Zenit 40, Sthlm-75.
J Lindhagen: Socialdemokratins program 1890-1930, Karlskrona -72.
Socialistisk debatt: Från Palm till Palme (antologi), Sthlm -72. ’”%,
H Tingsten: Den svenska socialdemokratins idéutveckling del 1, Sthlm -67. /, , Typografernas fackförening (minnesbok) samt Typografiska föreningen i Stockholm 1846-1946.
4. B Arwidsson m fl: »Grupparbete i regional planering», Teknis Sthlm -74. Bearbetning av SOS: industri.
5. Yngve Åberg: Produktion och produktivitet i Sverige 1861-1965, Uppsala -69.Sidan 71, figur av oss.
6. SOU 1971:5 (fram till 1970) sid 241, samt SOU 1975:88 (till 1975). Kurvan framräknad och konstruerad av oss.
7. Beräknat på SOS:industri.
8; SOU 1953:10. cit. efter Wallander (se nät 9) sid 41, not.
9. J Wallander: Verkstadsindustrins maskinkapital, Uppsala -62. Sid 39-40.
10. Yngve Åberg: A.a. sid 67-68.
11. SOU 1971 ;5 sid 242 (appendix C författat av Lars Lundberg)
12. SOU 1971:5 sid 243.
13. Egna beräkningar utifrån SOS:industri. Överskottet = förädlingsvärde minus (avskrivningar, förvaltningspersonalens löner, arbetarlöner).
14. G Eliasson:Industrifinansieringen perioden 1950-70. Sthlm .•67, sid 219. Uttrycker bruttovinst i förhållande till totala intäkter 1951-|S3, index (högra stapeln).
Norgren/Norgren: Svensk Industri, Ystad -70. Sidan 68, bruttovinst i procent av kapitalstocken (procent, vänstra stapeln).
Edgren/Faxen/Odhner: Lönebildning och samhällsekonomi (»EFO»), Sthlm -70. Sidan 125. Denna källa fram till -67, därefter SOU 1974:12 sid 93. Bägge kurvorna uttrycker grovt avkastning på realkapital efter kalkylerade avskrivningar och före skatt Procent (vänstra stapeln).
G Eliasson: Profits and Wage Determination Sthlm -74, sid 109. Real avkastning på totala tillgångar före skatt, 1950-71. Procent (vänstra stapeln).
Efter 1971 har en viss uppgång, och ånyo en nergång inträtt, enligt vår mening är uppgående dels konjunkturberoende, dels (och till stor del) avhängig regeringens framgångsrika ekonomiska politik under 70-talets första år.
15. V Bergström: Kapitalbildning och industriell demokrati, Uppsala -73, sid 32-34.
16. Egna beräkningar från SOS:industri. Fasta priser.
17. Se Erik Dahmén: Blandekonomins dilemma. Ekonomisk debatt 2/76 sid 112ff.
18. Se Dencik/Åberg: Exploateringen inom svensk industri, Zenit 33, sid 52.
19. Se Dahmén: A.a. sid 114.
20. Bergström: A.a. sid 26. Kurvan konstruerad av oss.
21. Vilket visar sig genom en total avsaknad av korrelation mellan en industribranschs profitkvot och koncentrationsgrad. Egna beräkningar utifrån SOS:industri. Samma sak kan man se i SOU 1974:12.
22. H Kjellman/D Nordling: Industrins finansiering 1955-75, Sthlm -72, sid 3. För 1970-75 samma författare i bilaga till Industriförbundets »Industrikonjunkturen våren -76», sid 199.
23. Kjellman/Nordling: Industrins finansiering, sid 3.
24. Bo-Jonas Sjönander: AP-fonden och kapitalmarknaden, Karlskrona -74, sid 13.
25. Sjönander: A.a. sid 15.
26. Söderlund/Bentzel m fl: »Sveriges Industri», Sthlm -67, sid 99.
27. Hedemoragruppen (Arwidsson m fl): Industrins utveckling branschvis under efterkrigstiden, Teknis, Sthlm -73.
28. SOU 1971:5 sid 42.
29. Enligt den sk EFO (Edgren/Faxen/Odhner)-modellen.
30. Under lågkonjunkturen i början av 70-talet tycks man ha bedrivit en konsumtionshämmande ekonomisk politik, helt mot konstens regler. Enligt vår mening var detta ett medvetet spel för att under de »svåra åren» stärka exportindustrin, vilket gav resultat under den följande tiden när svensk industri lyckats rida ut efterkrigstidens värsta internationella recession utan att detta nämnvärt påverkat arbetslösheten.
31. Jan Bröms: Problemen ligger inom företagen. Ekon, Debatt 2/76, sid 129.
32. Norgren/Norgren: A.a. sid 23.
33. Rolf Zenker: Den offentliga sektorns tillväxt, i E Lundberg (red.) Svensk finanspolitik i teori och praktik. Lund -71, sid 82-83.
34. SOU 1975:89 (LU-75) sid 91, 111, 112, 114, 115, 116-17, 118-19, 120,138.
35. SOU 1975:90 sid 263.
36. Angående finanspolitikens verkningar se Lars Mathiessen.: Finanspolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument, i Lundberg: Svensk finanspolitik, sid 164 ff, samt V Bergström; Den ekonomiska politiken i Sverige och dess verkningar, Uppsala -69. Övrig statlig politik finns fint sammanfattad i Eva Henström m fl: »Urbaniseringen och den statliga politiken i Sverige 1930-1969, Teknis, Sthlm -71. ;
37. Se Aktuell Ekonomi 5/76 (Handelsbanken) samt not 30. Debatt om den statliga politikens syften och effekter i Ekonomisk Debatt 1 resp 3 1973 mellan Lars Matthiessen och Börje Kragh. 38. En sådan analys mätte göras separat. Som statistisk utgångspunkt kan man t ex börja med Låginkomstutredningens kapitel 6 om den sociala rörligheten.
39. Se Meidners m fl rapport till LO-kongressen, Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder, Lund -76.
40- »En demokratisk hushållning», Borås -75, sid 9.
41. Brandt/Kreisky/Palme: Brev och samtal, sid 30.
42. Förutom KAF även ex Peter Dencik i ett förvånansvärt enkelspårigt och efterblivet inlägg i Zenit 45.
43. G Eliasson: Profits… sitt 13.
44. Se även B-A Lundvall: Arbetslöshet, inflation och exploateringsgrad i Dencik/Lundvall (red): Arbete; kapital & stat, Sthlm -74, sid 176.
45. Eliasson: A.a sid 13.
46. Eliasson: A.a. sid 14.
47. V Bergström: Den ekonomiska politiken… sid 69.
48. V Bergström: Kapitalbildning… sid 33.
49. Se ex Ekonomisk Debatt 1/76 (som behandlar Meidners förslag), artikeln av S-E Johansson: Löntagarfonder, vinstbegrepp, skatte- och börskonsekvenser. Står på sid 51 ff.
50. Se ex Rudolf Meidner: Samordning och solidarisk lönepolitik, Sthlm -74, sid 65.
51. Röda Häften 2, sidan 12.

Från Fjärde Internationalen 3-4/1976