Intervju med Douglas Bravo

Vi publicerar här nedan långa utdrag ur en intervju med Douglas Bravo, ledare för F.A.L.N. (de väpnade styrkorna för nationell befrielse) i Venezuela. Intervjun gjordes av Humberto Soliori den 5 april 1970 i bergen i landets västra del för den uruguayanska tidskriften ”Marcha” (15 maj 1970).

Denna intervju är intressant av två skäl: den förklarar F.A.L.N.:s meningsskiljaktigheter med den kubanska ledningen. vilka sensationspressen har tagit upp på sitt eget sätt, och den beskriver de politiska och organisatoriska framgångarna för en organisation som ger värdefulla anvisningar för det latinamerikanska avantgardet.

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Intervju med Hector Béjar, Ricardo Gadéa och Hugo Blanco

Denna intervju består av en sammanställning av nyligen givna svar från tre peruanska revolutionära ledare. Den är av intresse för den som följer den diskussion som står på dagordningen inom Latinamerikas avantgarde angående problem som gerillakrigets roll, dess förhållande till skapandet av ett kämpande revolutionärt parti, den yttersta vänsterns olika tendenser, de nya bolivianska och peruanska regimernas karaktär och kubanernas inställning till dessa regimer.

Frågorna ställdes till Hector Béjar och Ricardo Gadéa, som avtjänade sina straff i fängelset i Luringaucho och till Hugo Blanco som avtjänade sitt på El Fronton, före den färska amnestin. Intervjuaren har ordnat svaren för att få fram en diskussion, som de tre politiska fångarna gärna hade deltagit i, för att få tillfälle att gå i polemik eller åtminstone att föra diskussionen vidare.

Hector Béjar har skrivit en artikel som nu cirkulerar och som fick Casa de las Americas pris 1969: PERU 65, anteckningar från en gerillaerfarenhet (Rabén & Sjögren Temo-pocket 1970). Han företräder E.L.N.:s inställning (Ejército de Liberacion Nacional – Nationella Befrielsearmén).

Ricardo Gadéa talar i M.I.R.:s namn (Movimiento de Izquierda Revolucionaria – Revolutionära Vänsterrörelsen). Liksom Béjar deltog han i gerillakampen 1965.

Hugo Blanco, som nådde världsberömmelse i 60-talets första stora bonderesning, är ledande i F.I.R. (Frente de Izquierda Revolucionaria – Revolutionära Vänsterfronten), den peruanska sektionen av Fjärde Internationalen.

Hänvisningen till Fidel Castro i en av frågorna gäller ett tal hållet av den kubanske ledaren i sockerraffinaderiet Antonio Guiteras i Puerto Padre (Orienteprovinsen) den 14 juli 1969 i vilket han säger att ”om en verklig revolution utvecklas i Peru – även om dess ledare är militärer – kommer Kuba att försvara denna revolution”. Om möjligheten av en sådan händelse i Peru slår Castro fast: ”resultatet av en sådan process kan bli att den fortsätter att gå framåt och den kan slutligen nå en fullständig seger…”.

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Betydelsen av den militära reformismen och av Ovando-styret i Bolivia

(Resolution antagen av P.O.R. – det revolutionära arbetarpartiet – bolivianska sektionen av 4: e Internationalen)

1) Världsrevolutionens utveckling och imperialismens försvarsåtgärder

För att korrekt kunna förstå de händelser som utspelats i Bolivia sedan den 26 september 1969 är det nödvändigt att placera dem i deras sammanhang, som del av situationen i Latinamerika och världen och som ett uttryck för styrkeförhållandet mellan den uppåtstigande revolutionen och kontrarevolutionen i försvarsställning. Den senare använder sig av alla tillgängliga medel – från krig och terrorism till ”revolution” i vissa kolonier eller halvkoloniala länder för att undvika större revolutioner.

Imperialismens breda offensiv som intensifierades i början av 60-talet, särskilt genom Vietnamkriget, har inte kunnat hejda den långsamma söndervittringen av dess dominans över den koloniala och halvkoloniala världen. Dess starka militära och ekonomiska makt har lidit nederlag på Kuba och i Vietnam. Den latinamerikanska revolutionens partiella nederlag med uppkomsten av militärdiktaturer och arbetarrörelsens stagnation, Nkrumahs fall i Ghana, kontrarevolutionen i Indonesien, det arabiska nederlaget mot Israel, avlägsnandet av Odinga Oginga i Kenya, gerillans nederlag i Bolivia 1967 och mordet på Che, nederlag som var allvarliga, har likväl inte kommit att ändra styrkeförhållandena till revolutionens nackdel. Efter dessa slag återtar den koloniala revolutionen, med Kuba och Vietnam, sin frammarsch, denna gång kombinerad med revolutionens mognande i själva de imperialistiska metropolerna.

Läs hela resolutionen i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Den peruanska regeringen, oligarkin och de utsugna

Det råder stor förvirring inom vänstern huruvida denna regering är anti-oligarkisk eller inte. Den abstrakta karaktären av uttrycket ”oligarki” bidrar till denna förvirring. Om man i vårt land med oligarki menar bomulls- och sockersektorn eller sierrans caciquism(1), kan man säga att regeringen är anti-oligarkisk. Men om man med oligarki menar en intressegrupps regering, kan man inte kalla juntan anti-oligarkisk. Vi bör snarare säga att den representerar den ”nya oligarkin”, som ersätter den ”gamla oligarkin” och till stor del till och med suger upp den senare, införlivar den med sig själv med dess samtycke eller med våld.

Peru, imperialismens halvkoloni

Vårt land har varit och är fortfarande USA-imperialismens halvkoloni: imperialismen i sin klassiska form karakteriserades av att den motsatte sig de underutvecklade ländernas kapitalistiska utveckling, höll dem kvar i deras roll som råvaruproducenter och importörer av industriprodukter; Latinamerika var ”en råvarukälla” som kompletterade ”industriländerna” inom en imperialistisk ekonomis ramar. I detta sammanhang var imperialismens huvudsakliga allierade i vårt land ägarna av socker- och bomullsodlingarna, sierrans caciquer, exploatörerna, importörerna, exportörerna och de med dessa sektorer förbundna bankerna, dvs. de grupper som hade intresse av att kvarhålla vårt land i underutveckling.

Oligarki och industriell bourgeoisie

Den industriella bourgeoisien som eftersträvade landets kapitalistiska utveckling var mycket svag. Trots detta ökade den industriella sektorns betydelse undan för undan. I själva verket förstod dels imperialistiska företag till sist att det var mycket mindre förmånligt för dem att sända råvarorna till utlandet, betala relativt höga löner till nordamerikanska arbetare och sedan på nytt skicka de färdiga produkterna till Peru, än att sätta upp egna fabriker i vårt land. Förutom närheten till råvarukällorna skulle de kunna utnyttja billig indiansk arbetskraft, betalad i sol,(a) och tillverka produkterna i samma land som de skulle säljas. Dels valde en del industriägare som måste importera råvarorna att etablera sig där, liksom ”monteringsindustrier” som på så sätt kunde dra sig undan skatter genom att få bilar och annat levererat till sig i lösa delar.

Men å andra sidan utökar den ”gamla oligarkins” familjer sin aktivitet och inriktar den på industrisektorn på ett mer eller mindre generaliserat sätt: namn som Aspilliaga, De La Piedra, Pardo och Prado börjar dyka upp i fabrikationsindustrin.

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Imperialismen och den nationella bourgeoisin i Latinamerika

(med anledning av en del förändringar i den ekonomiska och politiska strukturen)

1) Det imperialistiska kapitalet orienteras mot manufakturindustrin

Under de senaste femton åren har en viktig förändring ägt rum i de imperialistiska kapitalinvesteringarna i Latinamerika. Medan den råvaruproducerande sektorn traditionellt har föredragits har den relativt största delen av det imperialistiska kapitalet under dessa år investerats i manufakturindustrin. Denna förändring har varit så betydelsefull att, alltsedan slutet av 1966, posten ”manufakturindustri” har blivit den viktigaste i allt privat utländskt kapital som ackumulerats i Latinamerika. Denna kapitalackumulation hade då följande struktur:

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Kuba, militär reformism och väpnad kamp i Latinamerika

Latinamerikas revolutionära rörelse skakas på nytt av stormig polemik och våldsamma konflikter. Den gamla debatten om den latinamerikanska revolutionens natur och inställningen till den s.k. nationella bourgeoisien återupplivas till följd av de uppseendeväckande åtgärder som genomförts av Velasco i Peru och Ovando i Bolivia; spänningen ökar, även bland de krafter som har tagit ställning för den väpnade kampen och O.L.A.S.; den kubanska regeringen själv blir föremål för offentliga fördömanden från gerillaledare som den dock stött ivrigt; den strategi som tillämpas av revolutionära grupper och rörelser i åtskilliga länder utsätts för en hård kritisk analys, ofta på initiativ av den heroiska kampens huvudpersoner.

Sammanfattningsvis ställes följande tre grundläggande frågor: vilken betydelse har militärregimens nya kurs i Peru och den vändpunkt som skisserats av Ovando i Bolivia? Vilken är den reella innebörden i Kubas internationella politik och i synnerhet i förändringen av förhållandet mellan Kuba och Sovjetunionen? I vilken situation befinner sig den latinamerikanska revolutionära rörelsen, vilka lärdomar måste man dra av de senaste årens erfarenheter och på vilken grund skall framtidens strategi byggas?

Det är omöjligt att undersöka alla dessa problem grundligt i en enda artikel. Vi är alltså tvingade att sammanfatta och förenkla så mycket som möjligt, och för en lång rad frågor hänvisas dels till den text som 4:e Internationalens Världskongress antog i april 1969, dels till mera detaljerade analyser som redan publicerats i vår tidskrift och som kommer att publiceras i nästa nummer.

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Inledning till ”Den revolutionära vägen för Latinamerika”

Inledning

De texter som presenteras i föreliggande broschyr om den latinamerikanska revolutionens problem härrör från åren 1969-70. Genom de oupphörliga växlingar som kännetecknar denna i kroniskt kristillstånd försatta kontinent, kan ett eller två år betyda mer än decennier under stabilare förhållanden. Och utan tvekan förhåller det sig också så, att året 1971 sett betydelsefulla förändringar äga rum i mer än ett avseende.

Dock kan vi redan nu slå fast att problemen som behandlas i broschyren – den s.k. ”militärreformismens” natur, frågan om gerillakrigets roll i en revolutionär strategi för olika länder i Latinamerika och för kontinenten i dess helhet samt den kubanska ”polens” utveckling – bevarat sin fulla aktualitet. Och inte nog med det. En rad analyser och förutsägelser har – i de flesta fall till vår djupa sorg! – dessutom bekräftats av själva utvecklingsgången. Låt oss här i all korthet något konkretisera vad vi menar.

I Militärreformism och kontrarevolution i Bolivia

Det första exemplet är lika slående som tragiskt: den utveckling som Bolivia genomgår mellan den 26 september 1969 och den 20 augusti 1971 bekräftar till fullo de analyser som i broschyren framläggs (bl.a. i Livio Maitans och P.O.R.:s texter) angående den bolivianska militärreformismens karaktär. Under denna tid skakas regimen med jämna mellanrum av allvarliga politiska kriser. I oktober 1970 iscensätts ett första kuppförsök av den reaktionära armégeneralen Miranda. Massorna, som nått en relativt hög grad av mobilisering, svarar emellertid med militanta aktioner och hela situationen kan skickligt utnyttjas av militärreformisten, general Torres, som griper makten, stödd på en mäktig massrörelse av förenade arbetare, studenter och bönder. Efter ett nytt reaktionärt misslyckat kuppförsök i januari bildas på initiativ av de etablerade och byråkratiserade arbetarapparaterna i allians med vissa småborgerliga politiska formationer – det s.k. Politiska Kommandot – den s.k. Folkförsamlingen (Assamblea Popular) i La Paz. Den består av 132 delegater från olika arbetarorganisationer, 53 representanter för olika mellanskikt, 23 representanter för bondeorganisationerna och 11 för olika politiska partier. Långt ifrån att vara ett verkligt proletärt maktorgan, underbyggt av en omfattande massorganisering på basplanet, utvecklas Folkförsamlingen under byråkratiernas överinseende istället till ett organ för klassamarbete och påtryckningar på Torres’ militärregim. Ständiga försök görs också att hindra de revolutionära gruppernas närvaro i denna av regimen tolererade men formellt illegala församling.

Under tiden försämras det ekonomiska och politiska läget i landet: under massornas tryck tvingas Torres till vissa åtgärder som i allt högre grad oroar Washington och framkallar ekonomiskt sabotage från den inhemska reaktionen, åtgärder av typ förstatligande av de rikhaltiga zinkgruvorna, försök att förbättra relationerna med Chile och Cuba, vägran att ge vissa koncessioner åt det mäktiga grannlandet Brasilien osv.

Att Torresregimen själv skulle kunna tänkas föra landet till ett socialistiskt maktövertagande faller på sin egen orimlighet. Torres är bunden av den borgerliga statsapparat och det imperialistdominerade samhälle hans egen militärmakt har till främsta funktion att upprätthålla! Ansvaret att kanalisera massornas energi i revolutionära och frigörande banor tillkommer således den organiserade arbetarrörelsen, som är splittrad i en reformistisk majoritet och en revolutionär minoritet, där bl.a. P.O.R. – den bolivianska sektionen av Fjärde Internationalen ingår.

Den revolutionära minoriteten, som var alltför lite utvecklad för att hinna få ett tillräckligt inflytande över situationen, hävdade nödvändigheten av att skrida till handling istället för att låta initiativet gå arbetarrörelsen ur händerna genom en reformistisk påtryckningspolitik. Att skrida till handling i den uppkomna situationen innebar bl.a. ett obönhörligt avslöjande av Torresregimens politiska natur, en uppmaning till massornas självständiga mobilisering genom bl.a. jord- och fabriksockupationer och fr.a. deras beväpning. Den enda möjligheten att utveckla Folkförsamlingen till ett direkt organ för den proletära makten, ett organ med förmågan att leda en uppgörelse med den borgerliga statsapparaten om makten, var att göra den till ett demokratiskt centrum för en väpnad självständig massmobilisering. Det var allt detta som P.O.R. – Fjärde Internationalens sektion – i bästa leninska tradition oupphörligt kämpade för att genomdriva.

Men för sent! Till följd av den initiativfattiga och förrädiska vänta-och-se-politiken från arbetarbyråkratierna (Moskvakommunisterna, P.O.R.-Lora – en degenererad ”trotskistisk” grupp, knuten till de s.k. lambertisterna i Frankrike m.fl.) och Torres’ i längden totalt orealistiska borgerliga ”militär-reformism” kunde Banzer i ett för honom gynnsamt läge iscensätta den blodiga kontrarevolutionära kuppen den 20 augusti 1971. För att förhindra denna högerkupp, som trots allt var allmänt väntad sedan länge, intog massorna ånyo gatorna – praktiskt taget obeväpnade. Följderna är inte svåra att föreställa sig. Torres å sin sida försökte i det längsta få kontroll över situationen genom en eftergiftspolitik gentemot kupp-militärerna. De helt och hållet otillräckliga mått och steg som vidtagits för att motverka den väntade kuppen föll samman som ett korthus. Överste Banzer, en typisk representant för de fascistliknande latinamerikanska ”gorillorna” var herre på täppan! Bolivia blev ännu ett exempel på omöjligheten av ”den fredliga övergången till socialismen”.

II Folkfrontsillusioner i Chile

Det andra exempel vi här vill ta upp rör naturligtvis den chilenska situationen, som efter Allendes lika knappa som oväntade valseger hösten 1970, tilldragit sig ett betydande intresse, inte minst hos alla dem som av en eller annan anledning vägrar överge hoppet om en fredlig väg till socialismen.
Utrymmet medger ingalunda en verklig analys av den aktuella situationen i Chile. Låt oss bara framhålla följande punkter.

– Den folkfrontsartade regeringen under Allende – den s.k. Unidad Popular (UP) – som består av kommunistpartiet, socialistpartiet och olika småborgerliga formationer (en vänster -utbrytning från de kristliga demokraterna och de s.k. Radikalerna) sitter i ansvarig ställning i en borgerlig, kapitalistisk statsapparat. Armén står på intet sätt under proletariatets kontroll – delar av den utbildas fortfarande i USA och på anti-gerillahögskolan i Panama. Parlamentet, det juridiska systemet och en mycket betydande del av massmedia samt statsbyråkratin är ännu under de dominerande klassernas kontroll!

– Reformpolitiken har varit minst sagt ambivalent. En rad förstatliganden har visserligen genomförts, men dels har en del av dessa betalats av staten, dels har de verkställts utan massmobilisering och arbetarkontroll och dels har garantier skapats för fortsatt privatkapitalistisk egendom, som fortfarande kontrollerar en rad nyckelsektorer, t.ex. den viktiga byggnadssektorn. Den agrara reformen har på alla sätt försinkats av storgodsägarna och boskapsuppfödarna, vilka bl.a. överfört sina boskapshjordar till Argentina, varför en besvärande köttbrist uppstått. Vidare garanteras fortfarande godsägarna äganderätten över sina maskiner och jordbruksredskap – småbrukarna får endast den nakna jorden. Och, slutligen: ingenting görs för an mobilisera bondemassorna till kamp mot storgodsägarna och för deras kontroll över jorden – ofta bestraffas istället militanta aktioner då de förekommer.

– Också förhållandet till imperialismen är ambivalent. Samtidigt som de USA-ägda koppargruvorna förstatligades utan ersättning, sker trots allt en sorts ersättning bakvägen, eftersom UP-regeringen påtagit sig de amerikanska trusternas skulder på 700 miljoner dollar. Dessutom kvarstår som ovan nämnts de förtroliga banden mellan armén och Pentagon.

Denna minst sagt ovissa och instabila situation har nu alltmer börjat utnyttjas av bourgeoisin och dess politiska redskap. Genom en hysterisk propagandaoffensiv och ett intensivt manövrerande har högeroppositionen nu vunnit vissa i den chilenska kontexten inte obetydliga framgångar i fyllnadsvalen i provinserna O’Higgins-Colchagua och Linares. I släptåget på dessa borgerliga framgångar följde en allvarlig parlamentarisk kris för regeringen, som upplöstes och ombildades.

Utan tvekan vilar det chilenska samhället idag på dynamit. Visserligen har många av regimens åtgärder varit klara och progressiva och otvivelaktigt innebär den nuvarande regimen ett för Latinamerika ovanligt stort mått av demokratiska fri- och rättigheter. Men framför oss – och här rör det sig om ett kortsiktigt perspektiv – ligger en uppgörelse om makten, en våldsam konfrontation mellan de antagonistiska sociala krafterna i detta ”folkfrontsexperimentets” Chile. Denna konfrontation kan ta olika konkreta former. Det troligaste är en av följande:

– Antingen en kontrarevolutionär kupp av Banzer-typ åtföljd av blind repression mot allt vad arbetarrörelse och ”demokratiska krafter” heter.
– Eller också en revolutionär kris med omfattande massmobiliseringar och regelrätt inbördeskrig som följd.

Vad som i detta sammanhang är avgörande är graden av förberedelse och ledning som kan uppbådas av de genuint revolutionära krafterna i dagens Chile. Dessa koncentreras i första hand i M.I.R. (Den Revolutionära Vänsterrörelsen), men finns också inom Allendes socialistparti. Det är idag dessa krafter som har den tunga uppgiften att förbereda massorna på den kommande konfrontationen och avslöja den upprörande, ja kriminella, ansvarslöshet som den nuvarande folkfronten lägger i dagen med sin ”socialistiska” illusionspolitik. Sker ingen väpnad organisering av massorna i rätt ögonblick kommer Chile att bli ett nytt Spanien, Grekland, Indonesien, Bolivia… Det chilenska ”experimentet” rubbar m.a.o. på intet sätt den grundläggande strategiska problematiken i de föreliggande texterna. Om den kubanska situationen och Castros politik kunde liknas vid en vattenmelon – grön utanpå och röd inuti – är läget i Chile snarast att liknas vid en rädisa: röd endast på utsidan. (Denna metafor har vi lånat av en medlem i M.I.R.)

Vid sidan av Chile sveper idag repressionen fram över den latinamerikanska kontinenten och dess revolutionära rörelse, där Fjärde Internationalens sektioner i bl.a. Argentina, Bolivia och Peru är en betydelsefull del. Många är de som likt våra kamrater Luis Eduardo Merlino i Brasilien, Tomas Chambi i Bolivia och Luis Enrique Pujals fått släppa livet till i kampen. Många är de som likt Hugo Blanco, vår kamrat i Peru, tillbringat långa år i fängelse endast för att vid frigivningen fördrivas från sitt hemland. Som svar på dessa grymheter förbereds nu en internationell kampanj mot repressionen. Under tiden förbereder sig Latinamerikas avantgarde och massor på den kommande, avgörande drabbningen.

OM

Läs hela artikelsamlingen Den revolutionära vägen för Latinamerika, ursprungligen utgiven som Röda Häften 13/14, 1972.

Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi

Inledning

Proletariatet har lidit ett nytt nederlag. Franco har tagit Katalonien. över två och ett halvt års blodiga strider, oräkneliga offer av det spanska proletariatet, och allt detta har lett till en ny seger för reaktionen.

* * *

Detta arbetes improviserade och något oordnade karaktär kommer sig av de förhållanden under vilka det uppstått. Även om det brister i systematisk karaktär, uttrycker det stundens mest brännande behov.

Efter min återkomst till Frankrike frågade kamraterna ut mig. De bad mig förklara katastrofens orsaker. Varför gav Barcelona upp utan strid? Varför gav de katalanska arbetarna, som tidigare givit så många prov på heroism, inte fascismen svar på tal? Vilken inställning hade de proletära organisationerna i det kritiska ögonblicket? etc. … Det som mest förvånade mina utfrågare var den fascistiska framryckningens utomordentliga lätthet, det faktum att Franco inte mötte något motstånd hos det proletariat som gjort den 19 juli.

Jag måste utifrån min egen erfarenhet förklara vad som hade hänt. Jag måste redogöra för fakta. Jag berättade hur strategiska positioner av största betydelse övergavs utan strid, hur den förrädiska generalstaben överlämnade försvarsplanerna åt fienden, hur krigsindustrin saboterades, ekonomin bragtes i oordning, hur de bästa arbetarmilitanterna mördades och fascistiska spioner skyddades av den ”republikanska” polisen, kort sagt hur proletariatets revolutionära kamp mot fascismen förråddes och hur Spanien utlämnades åt Franco.

De fakta jag redogjorde för, min analys, allt ledde tillbaka till en och samma orsak: Folkfrontens kriminella politik. Fascismen kunde besegras endast genom en proletär revolution. Men de socialistiska, kommunistiska och anarkistiska republikanska ledarnas hela politik gick ut på att tillintetgöra proletariatets revolutionära energi. ”Först vinna kriget och sedan göra revolution”, denna reaktionära formel dödade revolutionen för att därefter döda kriget. Man hoppades på detta sätt vinna den franska och engelska så kallade demokratiska bourgeoisiens stöd. I denna politiks namn övergav man allt, gick från kapitulation till kapitulation, förrådde allt, demoraliserade proletariatet, krossade först P.O.U.M. och sedan anarkisterna, förorsakade de blodiga dagarna i Barcelona för att nu nå fram till Miaja-Casados pro-francistiska uttalande, som är riktat mot kommunisterna, vilka under dessa trettio månader förberett sitt eget krossande.

Folkfrontens oavbrutna rad av brott ledde till fascismen.

De socialistiska och anarkistiska republikanska ledarna har alla gjort sitt för att förbereda katastrofen. Men de största organisatörerna av nederlaget och brottet mot proletariatet är utan tvekan stalinisterna. För en kontrarevolutionär politik utnyttjade de auktoriteten de åtnjöt genom Oktoberrevolutionens fana, som de stulit och nu släpar i dyn.

Ändå är det svårt att föreställa sig mera gynnsamma objektiva förutsättningar för en proletär revolution än de som existerade i Spanien.

* * *

Arbetarna i hela världen måste dra lärdom av denna tragiska erfarenhet. Varken socialismen eller marxismen har lidit nederlag i Spanien, utan de som på ett föraktligt sätt förrådde den. Dagens samhälle står inför ett tragiskt val: antingen bakåt, dvs. bevara kapitalismen som bara kan utvecklas mot de mest barbariska former, eller framåt mot socialismen. Att vilja bevara den borgerliga demokratin är en enfaldig illusion. Antingen fascism eller proletär revolution, detta är det internationella proletariatets svåra val.

Det revolutionära avantgardets främsta plikt är att förklara den verkliga situationen för arbetarna, att säga som det är. Proletariatet går från nederlag till nederlag, men det finns ändå framsteg. 1933 i Tyskland kapitulerade det av socialdemokrater och kommunister ledda proletariatet fullständigt inför fascismen utan strid. I Österrike gav Wiens proletariat 1934 den första motståndssignalen. Detta motstånds eko var den ärorika asturiska Kommunen. I Spanien lyckades proletariatet, trots Folkfrontens kriminella politik, göra motstånd i nästa& tak. Andra länders arbetare tillkommer äran att inte endast göra motstånd, utan besegra fascismen och låta den proletära revolutionen triumfera. Men för att segra måste proletariatet skapa vapnet för kampen: det revolutionära partiet och den Revolutionära Internationalen, den Fjärde.

* * *

Detta arbete gör inga anspråk på att besvara alla, eller ens de mest påträngande frågor, som den tragiska erfarenheten givit upphov till. Om författaren till dessa rader har kastat en smula ljus över och underlättat förståelsen av det spanska inbördeskrigets problem, anser han att arbetet inte varit förgäves.

M. CASANOVA
Perpignan, 16 mars 1939

Läs hela boken, Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi, av M. Casanova. Ursprungligen utgiven som Röda Häften nr 15-17, 1972. Tack till Marxistarkiv.se för inscanning.

Den nya kursen

Förord

Denna broschyr är avsevärt försenad. På grund av sjukdom har jag inte kunnat publicera den tidigare. Men när allt kommer omkring, har problemen under den tid diskussionen hittills pågått endast hunnit ställas.

Under diskussionens gång har en nästan ogenomtränglig slöja av stickande dammoln lägrat sig kring dessa problem, som berör partiets inre förhållanden och landets ekonomi. Men detta kommer att gå över. Dammolnen kommer att skingras. Tingens rätta konturer kommer att framträda. Partiets kollektiva tänkande kommer undan för undan att dra fram det väsentliga ur dessa debatter, att mogna och bli allt självsäkrare. Och på så sätt kommer partiets bas att vidgas, samtidigt som ledningen blir säkrare.

Häri ligger den objektiva betydelsen av centralkommitténs resolution om ”den nya kursen”, vilka ”backslags”-tolkningar den än är föremål för. Hela det tidigare utrensningsarbetet, förbättringarna i fråga om den politiska skolningen och den teoretiska nivån, och slutligen fastställandet av de nödvändiga kvalifikationerna för partifunktionärerna, kan endast fullbordas genom en utvidgning och intensifiering av den självständiga verksamheten inom hela partikollektivet. Ty denna verksamhet är den enda säkra garantin mot alla de faror som är förbundna med den nya ekonomiska politiken och trögheten i den europeiska revolutionen.

Men partiets nya kurs är uppenbarligen endast ett medel och inte ett mål i sig. Vi kan säga att dess betydelse för den kommande perioden helt och hållet avgörs av i vad mån den kan bidraga till en lösning av vår ekonomiska huvuduppgift.

Förvaltningen av vår statliga ekonomi har av förståeliga skäl måst centraliseras. Detta fick till första resultat att de problem och meningsskiljaktigheter som rörde den centrala ekonomiska ledningen förbehölls en trång krets av personer. Partiet kunde ännu inte i sin helhet utöva ett omedelbart inflytande över de problem och grundläggande svårigheter som en planmässig styrning av den statliga ekonomin ställs inför. Inte ens den XII:e kongressen berörde faktiskt den planmässiga styrningen av statsekonomin annat än i formell mening. Det är förklaringen till att den väg och de metoder som fastställdes i kongressresolutionen hittills knappast alls tillämpats och att Centralkommittén nyligen på nytt måst ställa frågan om att verkställa den XII:e kongressens ekonomiska beslut, särskilt då dem som rör Gosplan. 1

Men den här gången har Centralkommitténs beslut dessutom från skilda håll mottagits med en god portion skeptiska reflexioner om Gosplan och den planmässiga styrningen i allmänhet. Denna skepsis innehåller ingenting av skapande tänkande, ingen teori, den saknar helt seriös inriktning. Och att denna billiga skepticism tolereras i partiet beror just på att partiets kollektiva tänkande ännu inte klart angripit problemet med en centraliserad och metodisk styrning av ekonomin. Ändå är revolutionens öde helt och hållet beroende av om denna styrning kan förverkligas på ett fruktbart sätt.

Det är först i slutkapitlet som denna broschyr tar upp problemet med den planmässiga styrningen, och den gör det på basis av ett särskilt exempel som vi inte godtyckligt valt utan som påtvingats oss av diskussionerna inom partiet. Vi får hoppas att partiet, under den kommande perioden, på ett betydligt mer konkret sätt än nu kommer att angripa dessa problem. När man från åskådarläktaren – och där befinner jag mig f.n. – tar del av den aktuella ekonomiska debatten, förefaller det som om partiet förflyttat sig ett år tillbaka i tiden för att på nytt och i en mer kritisk anda bearbeta den XIL:e kongressens beslut. Härav följer att de frågor som så att säga monopoliserades av en trång krets av personer, nu i växande utsträckning börjar sysselsätta partiet i dess helhet. För min del vill jag bara råda de kamrater som arbetar med de ekonomiska frågorna att noggrant studera den XII:e kongressens debatter om industrin och på ett riktigt sätt förbinda dem med den aktuella diskussionen. Jag hoppas att inom kort kunna återkomma till dessa frågor.

Det måste påpekas att det, i den muntliga och skriftliga partidebatten, framlagts en enorm mängd ”fakta” och information som inte har något gemensamt med verkligheten och, för att använda en förskönande omskrivning, är frukten av en tillfällig inspiration. Detta kommer att beläggas i vår broschyr. Att tillgripa sådana ”slående” medel är i grund och botten liktydigt med bristande respekt för partiet. Och enligt min uppfattning bör partiet svara på detta förfarande med en minutiös granskning av de framlagda citaten, siffrorna och fakta. För partiet är detta ett utomordentligt betydelsefullt sätt att skola massorna och sig självt.

Vårt parti är tillräckligt moget för att inte behöva ta sin tillflykt till det ”absoluta lugnet” eller den frenetiska diskussionen. En stabilare demokratisk regim inom partiet kommer att garantera att vår diskussion får den karaktär den bör ha och kommer också att klargöra att endast noggrant verifierade fakta bör framläggas för partiet. På samma sätt bör den allmänna partiopinionen ta form genom en skoningslös kritik. Fabrikscellerna bör i sin dagliga verksamhet verifiera både diskussionens fakta och slutsatser. Det skulle likaledes vara av stort värde om skolungdomen, till grund för sitt arbete i historia, ekonomi, statistik, hade en minutiös kontroll av de data som används i den pågående partidiskussionen och på vilka partiet imorgon och i övermorgon kommer att grunda sina beslut.

Jag upprepar: den viktigaste landvinning partiet gjort, något som måste bevaras, är att de avgörande ekonomiska frågorna, som tidigare avgjordes inom ett fåtal institutioner, nu står i centrum för partimassornas uppmärksamhet. Vi går således in i en ny period. De av diskussionen framkallade dammolnen kommer att skingras, alla felaktiga uppgifter kommer att tillbakavisas av partiets tänkande och de grundläggande frågorna rörande den ekonomiska organiseringen kommer hädanefter inte att förloras ur sikte av partiet. Revolutionen kommer att vinna på det.

L. Trotskij

P.S. – Förutom de i Pravda publicerade artiklarna innehåller denna broschyr några nya kapitel, nämligen: Byråkratismen och revolutionen, Tradition och revolutionär politik, ”Underskattandet” av bönderna, Planerad ekonomi. Vad gäller de redan publicerade artiklarna, publiceras de nu på nytt utan ett ords ändring. Detta gör det möjligt för läsaren att bedöma hur monstruöst innebörden i dem förvrängts och ännu ibland förvrängs i diskussionen.

L.T.

Läs hela boken Den nya kursen av Leo Trotskij. Ursprungligen publicerad som Röda Häften nr 18-20, 1972.

Inledning till Leo Trotskijs ”Den nya kursen”

När Trotskij den 4 december 1923 lät publicera sin artikel ”Om funktionärsväldet inom armen och annorstädes” i partiorganet Pravda, och därmed inledde den serie Pravda-artiklar som så småningom skulle sammanställas och ges ut under titeln Den Nya Kursen, skedde det mot bakgrund av en långvarig social oro, en helt otillfredsställande ekonomisk situation och en häftig kamp på den politiska scenen i den unga arbetarstaten.

Med NEP – den – Den Nya Ekonomiska Politiken – trodde sig Lenin och hans kamrater ha tagit ett nödvändigt ”steg tillbaka” från den s.k. krigskommunismens stundtals messianska föreställningar om ett omedelbart förestående kommunistiskt paradis. Det var nödvändigt att anpassa sig till den förändrade situationen efter inbördeskrigets slut. År 1921, då det Ryska Kommunistpartiets X:e Kongress antog propositionen om NEP, befann sig nämligen det ryska samhället på ljusårs avstånd från kommunismen i dess marxska mening. Isolering, bottenlös fattigdom, kulturell utarmning och allmänna upplösningstendenser var de bittra realiteter kommunismens företrädare på jorden hade att brottas med. En viss anpassning till marknadsmekanismerna, det privata vinstintresset hos industriell och agrar småproduktion inom ramen för den proletära maktens dominans var en tvingande nödvändighet. Och den gav snart påtagliga resultat, särskilt inom jordbrukssektorn.

Men svårigheterna tornade snart upp sig på nytt. Den industriella produktionens ökningstakt var låg. Och det var fr.a. inom den lätta industrin som vissa framsteg uppnåddes. Den tunga industrin var ännu 1923 så gott som förlamad. Priserna på industrivaror steg snabbt utom räckhåll för konsumenterna. En allvarlig obalans rådde mellan industrisektorn och jordbrukssektorn, mellan stad och land: det var den s.k. ”saxens” tid, dvs. en tid av djupgående klyfta mellan industri- och jordbrukspriserna. Arbetarna var hårt ansträngda och på sina håll ställdes frågan om NEP egentligen inte snarare stod för Den Nya Exploateringen av Proletariatet än Den Nya Ekonomiska Politiken …

Året 1923 kom att bevittna en kondensering av de ekonomiska och sociala motsättningarna till det politiska planet. Under juli och augusti förekom en rad ”vilda” strejker och risken för storstrejk var överhängande. Samtidigt uppträdde nya splittergrupper inom partiet, varav de viktigaste var Arbetargruppen och Arbetets Sanning. Allt detta skedde mot bakgrund av en sedan länge pågående kamp på högsta nivå, en kamp vars främsta antagonister snart kom att heta Josef Stalin och Leo Trotskij. Lenin var försatt ur spel på grund av upprepade slaganfall: han skulle komma att avlida i januari 1924.

I oktober samma år steg den politiska temperaturen ytterligare sedan fyrtiosex framstående partimedlemmar, fyrtiosex ”revolutionsgeneraler” med Isaac Deutschers ord, avgivit ett mot den politiska ledningen (det s.k. triumviratet bestående av Stalin-Kamenev-Zinovjev) starkt kritiskt uttalande. De 46 kritiserade den ekonomiska politiken och angrep den tilltagande byråkratiseringen inom stats- och partiapparaterna. Bland de 46 märktes berömdheter som industriadministratören Pjatakov, den ekonomiska teoretikern Preobrazjenskij, oktoberresningens organisatör Antonov-Ovseenko och Koltjaks besegrare I. Smirnov.

Triumvirerna höll på att förlora kontrollen över händelseutvecklingen. De blev tvungna att manövrera med en blandning av morot och käpp. De fördömde de 46 i particellerna utan att få bukt med surrande rykten och ett utbrett missnöje. De försökte öppna en fri debatt i Moskva, men vidtog nya repressiva åtgärder när den öppna debatten på allvar började hota deras ställning. Spänningen kvarstod trots alla mått och steg. Triumvirerna såg sig i detta läge tvingade att ta ett verkligt krafttag för att avväpna den tilltagande oppositionen genom att ”riva av ett blad ur dess bok”. De initierade en Ny Kurs som skulle garantera partimedlemmarna full yttrande- och kritikfrihet och redigerade i detta syfte en resolution som fördömde ”den byråkratiska regimen inom partiet”.

Vad gjorde nu Trotskij under dessa dramatiska veckor? I själva verket var han sedan slutet av oktober ett hjälplöst offer för de vådliga följderna av en andjakt i kärrmarkerna utanför Moskva: han låg till sängs, drabbad av malaria! Ändå råder det ingen tvekan om att de 46′ protest var inspirerad, om inte initierad, av Trotskij, som under lång tid drivit en kritik av triumvirerna i en rad frågor.

Triumvirernas Nya Kurs försatte Trotskij i en svår belägenhet. Å ena sidan visste han mer än väl att deras Nya Kurs enbart kunde vara en manöver, ett sätt att utan djupare transformationer kanalisera den värsta opinionsstormen i för dem ofarliga banor. Å andra sidan var han, som politbyråledamot, bunden av en rad tidigare ställningstaganden. Trotskij hade ett visst namn om sig att vara en obeveklig ”disciplinär”, en förespråkare för militarisering av arbetet och statlig kontroll av fackföreningarna. Han hade också varit med om att anta det av Lenin föreslagna fraktionsförbudet på den X:e Kongressen år 1921. Från sin sjukbädd föreslog Trotskij vissa ändringar i triumvirernas resolutionstext, fick dem alla godkända och undertecknade resolutionen.

Trotskij vägrade emellertid trots allt att låta sig bindas av denna signatur. Dagen före undertecknandet, den 4 december, publicerade han i Pravda den första artikeln i sin egen artikelserie om Den Nya Kursen. Den 8 december, sedan Stalin uttryckligen försökt slå in en kil mellan Trotskij och de 46, skrev han sitt öppna ”brev till partimedlemmar”, vilket återfinns som första text bland bilagorna i denna broschyr.

I och med publicerandet av dessa och de övriga Pravda-artiklarna hade Trotskij för första gången offentligt markerat en klar skiljelinje mellan sina egna uppfattningar och triumvirernas. Här börjar Trotskijs verkliga kamp mot den stalinistiska byråkratin, en kamp han skulle föra ända till den dag år 1940 då fiendens utsända mördare i en helt annan del av världen med sin ishacka satte en blodig punkt för hans märkliga bana.

Trotskijs Den Nya Kursen är långt ifrån enbart ett lidelsefullt försvar för den proletära demokratin mot den byråkratiseringsprocess som hotar att strypa den. Den är också, och fr.a., en global analys av det sovjetiska övergångssamhällets utveckling och problem, en analys som äger en brännande aktualitet än idag. Genom sin sammansatthet och dynamik är texterna också utmärkta exempel på en vetenskaplighet i analysen till skillnad från stalinismens ”empiriodogmatiska” katekeser eller historicismens spekulativa utsvävningar: de innehåller en revolutionär dialektik i kritiskt arbete.

Två huvudproblem sysselsätter Trotskij i dessa texter, ett politiskt och ett ekonomiskt. På det politiska planet dominerar problemet med byråkratismen och byråkratin. På det ekonomiska planet är det problemet med industrialiseringen och planeringen av ekonomin som står i förgrunden. För Trotskij är inte dessa plan skilda åt genom någon kinesisk mur, utan står i ett intimt beroendeförhållande till varandra. Det är först när byråkratin nedkämpats och en verklig demokratisering erövrats av basen som de fundamentala ekonomiska problemen kan tänkas få en lösning. Politiken måste sättas främst! Även om ekonomin är det grundläggande, det som i sista hand avgör det socialistiska uppbyggets öde.

Om det är detta dialektiska samband mellan ekonomi och politik, denna analys av förhållandet mellan byråkratiseringen och den bristande ekonomiska planeringen och industrialiseringen som är kärnan i Den Nya Kursen, så innehåller den också en rad delanalyser av stort intresse, inte minst därför att många av dem utgör slående svar på en nutida sofistikerad men likväl ogrundad Trotskij-kritik.

När det t.ex. gäller hela den för Trotskij – och epoken – så centrala frågeställningen om byråkratin, innehåller Den Nya Kursen, ett antal avgörande teoretiska avgränsningar mot förenklade, ideologiska synsätt och han uppställer således de viktigaste elementen för en vetenskaplig teori om byråkratismen och byråkratin.

Avgränsningen sker i första hand mot två felaktiga synsätt. För det första mot ett empiricistiskt synsätt, där problemet med byråkratismen reduceras till en fråga om sekreterarhierarkier eller dåliga vanor hos ämbetsmännen: ”Det är ovärdigt en marxist att betrakta byråkratismen som summan av ämbetsmännens dåliga vanor”. Trotskij kopplar från första början byråkratismen till övriga samhällsfält. Han placerar in byråkratismen i dess förhållande till den ekonomiska utvecklingen, de sociala klasserna och den internationella revolutionens gång och söker härigenom etablera ett djupare orsakssamband: ”Byråkratismen är, såsom bestämt system för administration av människor och ting en samhällelig företeelse. Dess djupgående orsaker ligger i samhällets heterogenitet, olika befolkningsgruppers skilda dagliga och grundläggande intressen . . .”

För det andra avgränsar sig Trotskij mot en ”historicistisk” eller ”sociologistisk” uppfattning, där byråkratin ses som ett direkt uttryck för en social klass utan att äga en relativ autonomi, en status av ”speciell social typ”, oberoende av socialt ursprung, bestämd av ett objektivt byråkratiskt system och dess sammansatta förhållande till den samhälleliga helheten. För Trotskij är byråkratin varken en ny social klass eller ett direkt uttryck för en sådan. I det ryska fallet är den genom sin historia och tradition förbunden med arbetarklassen, men kan på grund av sin inneboende konservativa traditionsbundenhet, sin överdrivna pragmatism och självgodhet inte verka som drivande kraft i det socialistiska uppbygget, ett uppbygge som kräver strategisk blick, oupphörlig förnyelse och intima band med ”basen”. Ju mer oförmögen byråkratin blir att fylla sina krävande uppgifter, desto mer förstärks de byråkratiska tendenserna, och ju starkare de byråkratiska tendenserna blir, desto mer ökar risken för en veritabel urartning, för att byråkratin gör sig till tolk för andra sociala intressen än de proletära. I det ryska fallet gäller det fr.a. den blomstrande småproduktionens intressen.

Denna syn ligger till grund, inte bara för den specifika analysen av byråkratismen och byråkratin, utan gäller också hela analysen av de politiska strukturernas och institutionernas förhållande till det sociala fältet, till klasskampsfältet för att låna en term av N. Poulantzas. Det grundläggande för hela denna analys är just den politiska nivåns säregenhet och relativa självständighet i förhållande till de sociala klasserna.

Ett annat aktuellt problem Trotskij tar upp i Den Nya Kursen är frågan om ungdomens, särskilt den studerande ungdomens, roll i samhället och partiet. Han ser, liksom Lenin, ungdomen som en social och politisk ”barometer”, en spegel av sociala och politiska tendenser i samhället som helhet och, inte minst betydelsefullt, som en utomordentlig antibyråkatisk kraft. Dessa iakttagelser renderade honom ett för alla sanna revolutionärer gemensamt epitet: ”ungdomens förförare”!

När det, slutligen, gäller de mer specifikt ekonomiska frågorna, är Den Nya Kursen ett intressant exempel på en sida hos Trotskij som vanligen förbises. Icke desto mindre visar kapitlet om planerad ekonomi en djup insikt i ekonomiska frågor. Särskilt intressant är här Trotskijs resonemang kring förhållandet mellan plan och marknad, där han betonar vikten av att utnyttja båda, inom ramen för den socialistiska planeringens ledande roll och successiva underminering av marknaden, en process på mycket lång sikt.

Den Nya Kursen sätter fingret på de ömma punkterna i den unga sovjetiska arbetarstaten. Dess djupaste lärdom är den att socialismen aldrig kan byggas utan ett verkligt och oavbrutet inflytande från massornas sida, utan en proletär ekonomisk och politisk demokrati inom ramen för det socialistiska och centraliserade Rådssystemet. Ändå kom dess idéer aldrig att slå igenom i Sovjet år 1923. Trotskij förlorade, men varför? Det ligger naturligtvis helt utanför ramen för denna korta inledning att utreda den frågan. Här kan endast några korta punkter anges.

För det första sattes stöten in först efter en ödesdiger försening. I själva verket var Den Nya Kursen Trotskijs första offentliga angrepp på byråkratin inom partiet. I ett tidigare läge, under den avgörande XII:e Kongressen t.ex., då Trotskij med Lenins stöd kunnat tillfoga triumvirerna ett dödligt slag, förhöll han sig egendomligt passiv. Han hade ingått en kompromiss med triumvirerna. Han blev inte i tid medveten om själva byråkratiseringens omfattning: hans egen ledande roll i parti och armé avtrubbade till en början hans känslighet. Triumvirerna manövrerade dessutom oupphörligt för att minska hans inflytande och kompromettera denne ”halvmensjeviks” auktoritet. Ett faktum är att Stalin redan långt innan 1923, med Zinovjevs och Kamenevs hjälp, samlat en enorm makt inom och utom partiet. 1923 kom att bli det år då denna hans maktställning på ett avgörande sätt befästes. Fr.o.m. detta år är det reaktionen, kortsyntheten, byråkratismen, den ideologiska förflackningen av marxismen som väger över i Sovjetunionen. Byråkratin är hädanefter baktung i det ryska samhället. Och vi känner idag de ännu oöverskådliga effekterna av detta historiska bakslag: Skenrättegångar mot politiska fiender, förräderi mot den internationella revolutionens intressen, brutala militärockupationer av ”socialistiska broderländer” vid folkliga resningar. Balansräkningen tyngs av skulder till alla stalinismens otaliga offer.

Trotskijs lidelsefulla kamp mot byråkratin från 1923 framstår, i ljuset av den efterkommande utvecklingen, som en mäktig men trots allt ensam signal att ”vrida tiden rätt igen”. Men Trotskij är inte en tragisk Hamletgestalt. Hans egen tid slog dövörat till – idag, däremot, är det tid att lyssna – och handla!

Göteborg den 23 mars 1972
Otto Mannheimer

Läs hela boken Den nya kursen av Leo Trotskij. Ursprungligen publicerad som Röda Häften nr 18-20, 1972.