Etikettarkiv: Franco

Förord till »Spanien: Revolution och kontrarevolution»

Del 3 av 4 i serien Spanska inbördeskriget

Flera årtionden efter Francoarméns slutliga seger över republikens sista försvarslinjer är intresset för det spanska inbördeskriget fortfarande mycket stort. Genom att på nytt trycka upp dessa båda samtida redogörelser, som varit utgångna i USA i åratal, har vi försökt göra det som fortfarande är den klaraste och mest inträngande analysen av spanska inbördeskriget och dess förspel tillgängligt igen.

Om vi ser tillbaka står sig Felix Morrows arbete, som skrevs direkt under händelsernas gång, fortfarande förvånansvärt väl. Dess genomgående tema är det fåfänga i försöken att besegra Franco genom en folkfrontskoalition med bourgeoisin. Detta var både stalinisternas och socialisternas huvudsakliga strategi efter september 1935. För att få behålla bourgeoisin i koalitionen tvingades arbetarorganisationerna ta avstånd från de spanska böndernas och arbetarnas mest trängande behov: jordreform och arbetarkontroll över industrin. De kunde inte heller befria Marocko från den spanska tyrannin, eftersom detta skulle skada Spaniens relationer med de imperialistiska »demokratierna», som skulle frukta för de egna kolonialväldenas stabilitet.

Men de spanska arbetarorganisationerna missräknade sig grovt. Bourgeoisien slöt nästan enhälligt upp bakom Franco, och lämnade bara kvar sina galjonsfigurer i regeringen; och de imperialistiska demokratierna – England, Frankrike och USA – saboterade den lagligt valda, legitima spanska republikanska regeringens försvar under »icke-inblandningens» täckmantel. Det marockanska folket, som kunde ha lierat sig med en regering som skänkte dem oberoende, visade sig i stället bli en av Francos starkaste stöttepelare, medan de spanska arbetarna och bönderna demoraliserades och sjönk ned i likgiltighet, sedan deras förhoppningar krossats av den republikanska regeringen.

Alla viktigare politiska strömningar i Spanien, från anarkisterna till stalinisterna och från POUM till socialistpartiet, vände ryggen åt arbetarklassens självständiga kamp till förmån för en allians med bourgeoisin.

Det andra viktiga temat i Morrows berättelse är alltså den roll som ett revolutionärt parti kunde ha spelat för att försvara arbetarnas och böndernas verkligt revolutionära strävanden mot ledarnas och regeringens förräderi. Om det hade skapats i tid.

Felix Morrow var en av ledarna för Socialist Workers Party och tillhörde redaktionen för dess veckotidning, Socialist Appeal, som innehöll hans omfattande redogörelser för det spanska inbördeskriget. Han var en av de arton amerikanska trotskister som dömdes i den beryktade Minneapolis-rättegången 1941, där Smith-akten för första gången tillämpades. Efter andra världskriget bröt han med SWP.

Inbördeskriget i Spanien: Mot socialism eller fascism? fullbordades redan två månader efter Francos uppror och publicerades som pamflett av Pioneer Publishers samma år. Den var en redogörelse för den spanska republikens politiska historia, från begynnelsen 1931 fram till det fascistiska upproret i juli 1936. Upproret möttes av ett folkligt uppsving över hela Spanien med krav på vapen för att bekämpa fascisterna, liksom av en djupgående social revolution, där arbetarna lade beslag på fabrikerna och jorden, och i vissa fall till och med affärerna och kaféerna, för att garantera en effektiv organisering av kampen mot Franco. Man skapade ett utbrett nät av folkmiliser under arbetarorganisationernas kontroll. Framåt september, när pamfletten avslutades, hade folkfrontsregeringen återfått den effektiva kontrollen över den militära kampen och börjat återupprätta sin auktoritet, med bistånd av arbetarorganisationernas ledare.

Revolution och kontrarevolution i Spanien avslutades i november 1937, efter att den spanska republikanska rörelsens vänsterflygel slutgiltigt hade krossats och olagligförklarats i Barcelona i maj. Vänsterflygelns nederlag gjorde att förhoppningarna om en republikansk seger snabbt försvann i ett avlägset töcken. När författaren i maj 1938 skrev sitt efterord, var inbördeskrigets utgång uppenbar för alla som överhuvudtaget brydde sig om att tänka.

Läs hela Spanien: Revolution och kontrarevolution, publicerad på svenska 1976, Bokförlaget Röda Rummet.

Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi

Del 1 av 4 i serien Spanska inbördeskriget

Inledning

Proletariatet har lidit ett nytt nederlag. Franco har tagit Katalonien. över två och ett halvt års blodiga strider, oräkneliga offer av det spanska proletariatet, och allt detta har lett till en ny seger för reaktionen.

* * *

Detta arbetes improviserade och något oordnade karaktär kommer sig av de förhållanden under vilka det uppstått. Även om det brister i systematisk karaktär, uttrycker det stundens mest brännande behov.

Efter min återkomst till Frankrike frågade kamraterna ut mig. De bad mig förklara katastrofens orsaker. Varför gav Barcelona upp utan strid? Varför gav de katalanska arbetarna, som tidigare givit så många prov på heroism, inte fascismen svar på tal? Vilken inställning hade de proletära organisationerna i det kritiska ögonblicket? etc. … Det som mest förvånade mina utfrågare var den fascistiska framryckningens utomordentliga lätthet, det faktum att Franco inte mötte något motstånd hos det proletariat som gjort den 19 juli.

Jag måste utifrån min egen erfarenhet förklara vad som hade hänt. Jag måste redogöra för fakta. Jag berättade hur strategiska positioner av största betydelse övergavs utan strid, hur den förrädiska generalstaben överlämnade försvarsplanerna åt fienden, hur krigsindustrin saboterades, ekonomin bragtes i oordning, hur de bästa arbetarmilitanterna mördades och fascistiska spioner skyddades av den ”republikanska” polisen, kort sagt hur proletariatets revolutionära kamp mot fascismen förråddes och hur Spanien utlämnades åt Franco.

De fakta jag redogjorde för, min analys, allt ledde tillbaka till en och samma orsak: Folkfrontens kriminella politik. Fascismen kunde besegras endast genom en proletär revolution. Men de socialistiska, kommunistiska och anarkistiska republikanska ledarnas hela politik gick ut på att tillintetgöra proletariatets revolutionära energi. ”Först vinna kriget och sedan göra revolution”, denna reaktionära formel dödade revolutionen för att därefter döda kriget. Man hoppades på detta sätt vinna den franska och engelska så kallade demokratiska bourgeoisiens stöd. I denna politiks namn övergav man allt, gick från kapitulation till kapitulation, förrådde allt, demoraliserade proletariatet, krossade först P.O.U.M. och sedan anarkisterna, förorsakade de blodiga dagarna i Barcelona för att nu nå fram till Miaja-Casados pro-francistiska uttalande, som är riktat mot kommunisterna, vilka under dessa trettio månader förberett sitt eget krossande.

Folkfrontens oavbrutna rad av brott ledde till fascismen.

De socialistiska och anarkistiska republikanska ledarna har alla gjort sitt för att förbereda katastrofen. Men de största organisatörerna av nederlaget och brottet mot proletariatet är utan tvekan stalinisterna. För en kontrarevolutionär politik utnyttjade de auktoriteten de åtnjöt genom Oktoberrevolutionens fana, som de stulit och nu släpar i dyn.

Ändå är det svårt att föreställa sig mera gynnsamma objektiva förutsättningar för en proletär revolution än de som existerade i Spanien.

* * *

Arbetarna i hela världen måste dra lärdom av denna tragiska erfarenhet. Varken socialismen eller marxismen har lidit nederlag i Spanien, utan de som på ett föraktligt sätt förrådde den. Dagens samhälle står inför ett tragiskt val: antingen bakåt, dvs. bevara kapitalismen som bara kan utvecklas mot de mest barbariska former, eller framåt mot socialismen. Att vilja bevara den borgerliga demokratin är en enfaldig illusion. Antingen fascism eller proletär revolution, detta är det internationella proletariatets svåra val.

Det revolutionära avantgardets främsta plikt är att förklara den verkliga situationen för arbetarna, att säga som det är. Proletariatet går från nederlag till nederlag, men det finns ändå framsteg. 1933 i Tyskland kapitulerade det av socialdemokrater och kommunister ledda proletariatet fullständigt inför fascismen utan strid. I Österrike gav Wiens proletariat 1934 den första motståndssignalen. Detta motstånds eko var den ärorika asturiska Kommunen. I Spanien lyckades proletariatet, trots Folkfrontens kriminella politik, göra motstånd i nästa& tak. Andra länders arbetare tillkommer äran att inte endast göra motstånd, utan besegra fascismen och låta den proletära revolutionen triumfera. Men för att segra måste proletariatet skapa vapnet för kampen: det revolutionära partiet och den Revolutionära Internationalen, den Fjärde.

* * *

Detta arbete gör inga anspråk på att besvara alla, eller ens de mest påträngande frågor, som den tragiska erfarenheten givit upphov till. Om författaren till dessa rader har kastat en smula ljus över och underlättat förståelsen av det spanska inbördeskrigets problem, anser han att arbetet inte varit förgäves.

M. CASANOVA
Perpignan, 16 mars 1939

Läs hela boken, Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi, av M. Casanova. Ursprungligen utgiven som Röda Häften nr 15-17, 1972. Tack till Marxistarkiv.se för inscanning.