Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel?

Tänk dig att du är ensam ute på en karg och öde fjällvidd. Jagad av en blodtörstig och utsvulten vargflock. Du blir mer och mer uttröttad och vargtjuten kommer hela tiden närmare…

Vad göra?

Du kanske halar fram en debattartikel om demokratins värde ur rockfickan? Eller du kanske tar dig tid för att citera Voltaires vackra ord om yttrandefriheten – samtidigt som dreglande vargkäftar sliter dig i stycken?

Nej, naturligtvis inte! Du försvarar dig själv med alla medel och har du en bössa tvekar du inte en sekund om att använda den!

Valet mellan att leva eller att dö är lätta att göra.

Men ändå är det många människor som tvekar när det gäller frågan om hur nazismen ska bemötas. I Göteborgs-Postens debatt är det t.o.m. många som vill ge nazisterna rätten till mötesfrihet.

Skälet till detta kan vara många, men gemensamt för dem som hävdar denna åsikt är en bristande insikt om nazismens – eller fascismens – verkliga natur. Ofta förklaras nazismen blott och bart som ett ideologiskt fenomen med ess rasfördomar, statsdyrkan, feodala hierarki, familjekult, antiintellektualism och antimonopolism. Ibland reduceras nazismen t.o.m. till en fråga om Adolf Hitlers eller andra ledares ondska.

För tillfället är heller inte nationalsocialismen något livskraftigt alternativ. Det är svårt att skönja dess verkliga ansikte när man ser Assar Oredssons patetiska skaror. Min liknelse om den ensamma människan som jagas av en vargflock kan tyckas överdriven. Men låt oss gå tillbaka till trettiotalets Tyskland och då först citera ett stycket ur Mein Kampf där Hitler redogör för hur SA bröt upp en politisk danstillställning inom arbetarrörelsen.

Dansen hade ännu inte börjat, då mina män från stormgrupperna – från och med den dagen kända som SA – inledde sitt angrepp. Likt vargar, i flockar på åtta till tio stycken, kastade de sig över motståndarna och överöste dem med slag och jagade dem så ut ur salen. På fem minuter hade varenda en täckts med blod. Detta var verkligen män, som jag vi det tillfället lärde mig uppskatta.

Dessa ord demonstrerar klart och tydligt den nationalsocialistiska lösningen. Nazismen uppst¿år inte ur intet. Den har en materiell grundval. I mycket sammanpressade ordalag kan man säga att den växer fram och kan utgöra ett politiskt alternativ när villkoren för en fortsatt utsugning av arbetarklassen kraftigt förändras till borgarklassens nackdel. Den historiska funktionen med ett nazistiskt eller fascistiskt maktövertagande är att socialt och politiskt möjliggöra en våldsam förändring av dess villkor till borgarklassens fördel.

Desperata småborgare

Den sociala huvudkraften i den nationalsocialistiska massrörelsen utgjordes av ruinerade och desperata småborgare. Här försökte denna utlevade klass att formulera ett eget politiskt program och en egen rörelse och lyckades också upprätta en relativ självständighet. Det är detta som är det viktigaste kännemärket för en fascistisk lösning och som skiljer den från alla andra former av militärdiktaturer.

Genom sin relativa politiska självständighet utgjorde också nazismen under sina uppmarsc√hår – vargflockarnas tid – en politisk och militär kraft som agerade självständigt i förhållande till den borgerliga staten och i öppen motsättning till den handlingsförlamade borgerliga demokratin. Den tog vid där riksdagsprotokollen slutade. Det var en rörelse vars mål var att erövra gatorna och fabrikerna – inte riksdagen!

Därför var och är det heller ingen rörelse som kan mötas med yttrandefrihet, debattartiklar och allmänna val.

Liberalismen, socialdemokratin och kommunisterna id en tidens Tyskland hade samma uppfattning som Karl Beijbom eller Helge Samuelsson idag: Socialdemokratin hade exempelvis en egen beväpnad arbetarmilis, Reichbanner, omfattande mer än 160 000 medlemmar. Den användes dock aldrig för att inte ge motståndarna en ”förevändning” utan fick göra på stället marsch fram till dess att Hitler upplöste den. I dessa tragiska ordalag klargjorde tidningen Vorwärts socialdemokratins målsättning: ”det arbetande folket kämpar med valsedeln i hand”…

Bröt upp arbetarmöten

Nazisterna stormgrupper fick hålla sina möten och från dem fick man ohotat gå och bryta upp arbetarmöten, slå ner arbetardemonstrationer och lyncha judar.

För då som nu är det ingen som lyckats förklara hur en valsedel eller en debattartikel ska kunna hejda en blodtörstig vargflock!

Nazismens karaktär, dess sociala och politisk roll, visades väl också efter Hitlers maktövertagande. Småborgerlighetens relativa självständighet i förhållande till storbourgeoisin innebar nu att dess stormtrupper slogs ner och upplöstes till förmån för reguljära statliga polis- och militärstyrkor.

De grupper som tydligast artikulerat den småborgerliga ideologin och som vunnit kriget mot arbetarklassen fanns huvudsakligen inom Roehms SA, sˇom omfattade nära två miljoner man. De ledande skikten inom nazistpartiet insåg att denna rörelse spelat ut sin roll i och med maktövertagandet. Stor bourgeoisin såg med mycket oblida ögon på SA:s råa och okultiverade mobb, ofta kallades den t.o.m. för Beffstek Stürme, bruna utanpå men röda inuti.

SA-enheter, ledda av Gregor Strasser och Ernst Roehm, gick också ut i vildsinta demonstrationer och krävde en ”andra revolution”. Nu riktad mot reaktionen i Ruhr och junkrarna inom Reichswehr. Mellan den 30 juni och den 2 juli 1934 utspelades så de ”långa knivarnas natt”. Strasser, Roehm och tusentals andra SA-ledare mördades genom en välplanerad aktion ledd av storkapitalets man, Hermann Göring. Joseph Goebbels SS-styrkor med sina dödshjälmar och svarta skjortor ersatte Roehms brunskjortor….

”De långa knivarnas natt” kan inte förklaras av dem som inte tillfullo har förstått nazismens klasskaraktär och dess relativa självständighet i förhållande till de gängse statliga borgerliga statliga institutionerna. I historieböckerna tecknas oftast konfrontationen mellan Roehms och Goebbels styrkor som en personlig uppgörelse inom nazistlägret. Den infallsvinkel jag menar är nödvändig, understryker i stället än en gång tesen att en rörelse som kämpar på gatorna inte kan mötas i riksdagshus eller tidningsartiklar. Den kan bara mötas på gatorna!

Naturligtvis inte med individuella ???? [ordet går inte att läsa på vår kopia av artikeln] eller provokationer. Men den folkliga mobilisering som bröt upp det möte som Oredssons anhang försökte hålla, var både glädjande och sund. Ingen mötesfrihet för nazister.

Göte Kildén, GP 831222

Jigenius kommenterar Göte i GT den 26/12:

Slappliberalt?

”Ingen mötesfrihet för nazister” Det utropade Göte Kildén i ett debattinlägg i G-P häromdagen apropå de häftiga demonstrationerna i Göteborg. då ett nynazistiskt möte förhindrades äga rum i Folkets Hus.

Det där låter kanske förledande käckt och klokt. Och vi som inte vill ha några inskränkningar av åsikts- och mötesfriheten – vi har kanske inte fattat nationalsocialismens ˇvedervärdighet?

När man försvarar till och med nazisternas rätt att ha möten och sprida åsikter. så beror det inte på omsorg om nazismen utan på omsorg just om mötesfriheten. Det vore beklagligt om några förvirrade relikter från andra världskrigets dagar skulle kunna provocera ett demokratiskt samhälle till att göra viktiga inskränkningar i demokratin genom att begränsa åsikts- och mötesfriheten.

Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel undrar Göte Kildén patetiskt. Vem stoppar en vargflock med förbudskylt eller olagligförklaring? kan man lika gärna fråga. Det är genom upplysning och opinionsbildning, exempelvis i form av tidningsartiklar, som man kan bekämpa extrema våldsrörelser på höger- och vänsterkanten.

***

Genom att olagligförklara politiska rörelser, hur små och befängda de än är, skapar man ett martyrium och ett ökat intresse för det förbjudna: Ett lagförbud mot nynazismen i kombination med en kärv ekonomisk utveckling och en stegrad misstro mot invandrare skulle kunna ge denna tynande rörelse ett tragiskt uppsving.

Börjar man förbjuda vissa politiska ytterlighetsriktningar har man passerat en viktig principgräns, sedan är det inte en artfråga utan en gradfråga när man ska förbjuda fler.

Om man i lag förbjöd exempelvis nynazismen i Sverige skulle det paradoxalt nog ge en form av legitimitet åt de andra politisk extremgrupper som får fortsätta lagligt och till och med med statligt presstöd.

Icke olagligförklarade grupperingar skulle ju ha en form av samhälleligt godkännande. Det är kanske därför som just andra extremsocialistiska grupperingar än de nationalsocialistiska skriker om förbud och inskränkningar av de demokratiska rättigheterna.

Göte Kildén tillhör själv en sådan sektbildning, trotskisterna. KPML(r) är en annan gruppering vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten. SOm en form av nödvärnsrätt eller självbevarelsedrift skulle demokratin för att skydda sig kunna förbjuda trotskisterna eller KPML(r): men det skulle faktiskt vara en principiellt felaktig och opraktisk metod.

***

Barbro Widebäck har i helig ilska uttryckt sitt ogillande av den ”ädla slappliberalism” som förordar yttrandefrihet åt all. Stalins andliga arvtagare var på plats på Järntorget och gjorde gemensam sak med Barbro Widebäck och Hagge Geigert.

Jag upprörs av tanken på de koncentrationsläger som fanns i Tredje Riket. Tryggve Bratteli skrev en skakande ögonvittnesskildring häromåret. Men jag upprörs lika mycket av Stalins massavrättningar och avd e många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet˛ och som exempelvis Solsjenitsyn beskrivit.

Men det är tydligen bara ”slappliberaler” som känner samma avsky inför koncentrationsläger av 1944 och 1984 års modell. Barbro Widebäck och andra som skådat ljuset finner det moralsikt gångbart att protestera mot det fallna förtryckarsystemet, nazismen, tillsammans med företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen. Det om något är slappt.

Jigg

Göte Kildén svarar i GT den 4/1:

Ska djävulsdyrkare släppas in i kyrkan?

Ska djävulsdyrkare få hålla nattmässor i kyrkan i demokratins och mötesfrihetens heliga namn?

Det tycker nog ingen…

Däremot är det många som menar att det ska vara fritt fram för nazisterna att predika rasism och invandrarfientlighet i arbetarrörelsens Folkets Hus!

Chefredaktör Jigenius är en av dem. Men sina åsikter för han främst till torgs genom en rad illvilliga – eller möjligtvis okunniga – påhopp på trotskismen.

Beskyllningar

Jag och Socialistiska Partiet beskylls för att representera en politisk tradition ”vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten”, Till skillnad från chefredaktören själv sägs vi också stå likgiltiga inför ”Stalins massavrättningar och de många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet”. Vi förklaras också som ”företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen”:

Jigenius anklagelse om att trotskismen skulle vara likgiltig inför Stalins massavrättningar är absurd. Tiotusentals trotskister var med bland offren i dessa koncentrationsläger. Varför skulle vi då stå likgiltiga inför bödlarnas framfart?

Varför?

När det sedan gäller dagens ”blomstrande förtryckarsystem, sovjetkommuÉnismen” vill jag fråga chefredaktören varför han tror att en av Charta 77:s främsta talesmän, trotskisten Peter Uhl, sedan många år sitter fängslad? för sitt medlöperi? Eller varför tror han att vårt parti år efter år har protesterat mot Sovjets invasion av Tjeckoslovakien? Och varför vårt totala stöd åt Solidaritet i Polen?

Konfiskera

Vårt mål sägs dessutom vara att avskaffa demokratin. Nonsens! Skillnaden mellan oss och chefredaktören är dock att vi hävdar att demokratin i Sverige är ytterst begränsad, ofta formell, tack vare den privata äganderätten över storföretagen och bankerna.

Företagen, liksom den statliga våldsapparaten är också djupt odemokratiska med militära kommandostrukturer. Därför vill vi att banker och storföretag ska konfiskeras. Den statliga våldsapparaten brytas ner och ersättas med en demokratiskt uppbyggd ordnings- och militärmakt. Vi är för flerpartisystem och fria val med en yttrandefrihet vida överlägsen den som erbjuds vanliga människor idag.

Nej, alla dessa anklagelser är bara möjliga genom att Jigenius klumpar ihop oss med KPMLr. Ett parti som tack vare sitt program och sitt stalinistiska idéarv kan fungera som borgerlighetens spottkopp…

Aldrig ropat

När det sedan gäller Jigenius tes om att man lika lite stoppar en vargflock med en olagligförklaring som med en tidningsartikel är det bara att hålla med. Problemet för Jigenius är bara att jag aldrig ropat på något förbud. Detta nämns inte med ett enda ord i min artikel i G-P. Varför slå in öppna dörrar?

Men självklart är vi mot förbud av helt andra skäl än Jigenius. De poliser,d en militär och de domstolar som ska upprätthålla ett sådant förbud är djupt konservativa institutioner. I ett spänt socialt klimat kommer de aldrig att på något kraftfullt sätt att agera mot nazisterna, eller andra reaktionära rörelser. All historisk erfarenhet visar på motsatsen.

Nämligen att dessa själva infekteras av reaktionära rötor som nazismen. I trettiotalets Göteborg vimlade det exempelvis av nazister bland officerarna och i poliskåren…

Mobilisering

Nej, kampen mot nazismen och andra reaktionära rörelser fientliga mot arbetarrörelsen, är en uppgift som arbetarrörelsen själv måste ställa sig. Genom bredast möjliga folkliga mobilisering i fabriker, på gator och torg! Därför var det både glädjande och sunt att Oredssons skaror handgripligen slängdes ut från Folkets Hus!

Göte Kildén
Ordförande Socialistiska Partiet

Jigenius svarar i samma GT:

Välj sällskap

Kampen mot nazismen är en uppgift för ”arbetarrörelsen själv” skriver Göte Kildén, ordförande i en trotskistisk bokstavskombination. Den okunnige läsaren skulle möjligen kunna tro att Göte Kildén på något sätt vore en talesman för hela den svenska arbetarrörelsen. Göte Kildén och hans meningsfränder representerar en andel av den svenska arbetarrörelsen som kan mätas i promille. Det är kanske just därför han så gärna tar tillfället i akt att uttala sig å arbetarrörelsens vägnar.

Min artikel handlade om att kampen mot nationalsocialismen inte får leda till att man därmed legitimerar andra extremistiska rörelser. Hitlers arvtagare skall bekämpas – men man ska inte göra det i sällskap med Stalins och Andropovs meningsfränder.

Vem älskar ett landsting?

Det organiserade motståndet mot Thatcherregeringen i England under 1980-talets första hälft fick sitt främsta uttryck iden långa gruvarbetarstrejken och i striderna kring de av labourvänstern dominerade storstadslandstingen. Gruvarbetarnas nederlag innebar också att mycket av luften gick ur denna radikala kommunalpolitik som speciellt symboliserades av Londons landsting (GLC). Iden här artikeln om GLC beskriver Katarina Katz den speciella form av socialism som i England går under beteckningen kommunal eller lokal socialism. En av grundtankarna är att man på lokal nivå skall föra en politik som pekar utöver det rådande kapitalistiska systemet, att skapa något som här och nu kan ge en bild av ett framtida socialistiskt samhälle. Labourvänsterns styre i GLC visar på möjligheterna och svårigheterna att bedriva en sådan radikal kommunalpolitik gentemot en fientligt inställd regering – och labourledning.

Det brittiska valet var en olycka. Ännu fler arbetslösa ungdomar kommer att brytas ner och gå under, ännu fler sjukhus att stängas medan köerna växer, ännu fler pensionärer kommer att frysa ihjäl, ännu fler av de fattigaste kommer att se sina kommunalägda hyreslägenheter tas över av fukt och mögel medan de bättre lottade köper eget. Ännu fler innerstadsgetton kommer att brinna, men av en protest som inte bara är snabb att blossa upp utan även att falna.

En labourregering präglad av den nuvarande partiledningens anpasslighet, högervridning och brist på radikala framtidsperspektiv skulle inte varit någon räddning för dem som trampas under järnhälen i dag. Den skulle bara varit ett mindre ont. men inte kunna räkna med den djupa nederlagsstämning som gör att arbetare, arbetslösa, svarta och kvinnor lamslås inför en på tredje resan triumferande Thatcher.

Ändå är inte åren 1979-87 en källa enbart till sorg och dysterhet. Också ur strider där vänstern – åtminstone för stunden – besegrats av alltför starka fiender finns positiva lärdomar att hämta. Två saker som Thatcherregeringen försökt sig på har frigjort så mycket tillförsikt, skaparkraft och motståndsvilja hos så många människor att dessa närapå blivit den övermäktig. Den ena gången skulle regeringen besegra gruvarbetarna. Den andra – och det är ämnet för denna artikel -skulle den göra sig av med en skylt. Det var inte vilken skylt som helst, den var stor och den var väl placerad. Den förargelseväckande skylten ropade ut antalet arbetslösa i London, bokstavligen ropade ut det över takåsarna, för den satt uppspetad på taket till Stor-Londons koloss till Stadshus, vid Themsens södra strand, mittemot Westminster. Där hade den placerats då labour vann landstingsvalet 1981, tog över Greater London Council och därmed Stadshuset (County Hall), en monumental sexvåningskoloss med elva kilometer vindlande korridorer och över 20000 anställda. Valet hade varit en stor framgång för labour som nu styrde samtliga sju storstadslandsting.

Att labour vann kommunal- och landstingsval gav, i sig, föga anledning att förutse radikala förändringar. Ändå talade Londons kvällstidning. Standard, om ’en mardröm’ och Mrs Thatcher om extremister ’som vill påtvinga nationen ett tyranni som folken i Östeuropa längtar efter att kasta av sig’. Det var labourvänstern som nu styrde GLC, med en knapp majoritet inom labourgruppen. Den omvälvande nyordning som gjorde pressen och regeringen hysteriska var inte så mycket de vallöften vänstern givit som att den faktiskt avsåg att hålla dem.

Kommunalsocialism

Det finns en tradition av radikal kommunalpolitik i Storbritannien som brukar kallas – berömmande eller ironiskt – municipal socialism, ’kommunalsocialism’. Saker som kallas socialism kan, som bekant, se rätt olika ut. Så ock den brittiska ’kommunalsocialismen’. Men den har inneburit att folkvalda lokala myndigheter, i något avseende, tillvaratagit arbetande människors gemensamma, omedelbara intressen, i någon form av opposition mot en centralregering.

Under efterkrigstiden stod det kommunala vanligen i skymundan i politiken. Om inte soptunnorna tömdes som de skulle eller om det tog längre tid än vanligt att få en läckande kran tätad i ett kommunalägt bostadshus så skällde man på sina lokala councillors – fullmäktigemedlemmar – när de kom och knackade på inför valen. Men i arbetarområdena, i storstädernas innerområden och i industri- och gruvsamhällen, röstade man labour, i mer välsituerade områden röstade man tory, i kommunal- som i parlamentsval. Brittiska kommuner och landsting har inte kontroll över sjukvården, men genom att sköta socialhjälp, renhållning och skolor och stå som hyresvärdar spelar de ändå en stor roll i människors dagliga tillvaro, i synnerhet för arbetarklassen.

För 60- och 70-talens nya vänster stod internationell solidaritet och arbetsplatskamp i centrum. I bilindustrin, hamnarna och varven ledde kampvilliga shop stewards strider, främst för arbete och löner, men också för arbetsplatsdemokrati och alternativ produktion. Gruvarbetarstrejken 1974 tvingade tory-regeringen att avgå. De labourregeringar som följde förde den åtstramningspolitik som Internationella Valutafonden anbefallde. Labour stötte från sig vänstern på universiteten, shop stewards i fabrikerna, den växande kvinnorörelsen – och stora grupper av fattiga och förtrampade.

Det fanns en rik flora av grupper som var aktiva kring lokala frågor, som startade stadsdelstidningar, kooperativ barntillsyn, kvinnohus, organisationer för socialbidragsberättigade. hyresgästgrupper. kollektiv och husockupationer. Men för dem var kommunen, även den surmulna, otillgängliga och byråkratiska labourkommunen. i allmänhet något att kämpa mot, inte något att komma in i.

Strategier för överskridande

En tidig trendbrytare var Londonkommunen Lambeth (på sydsidan av Themsen). Dess vänsterdominerade fullmäktige gav sig i kast med de enorma bostadsproblemen, i trots mot både labour- och toryregeringars sparnit. Nästa var Sheffields landsting där labourvänstern vann 1977 och bl a gjorde en stor uppryckning av kollektivtrafiken. 80-talet blev annorlunda. Parlamentsvalet 1979 hade resulterat i en regering som för död och pina skulle minska de kommunala utgifterna. Landstings- och kommunalvalen 1981-82 frambringade en rad lokala myndigheter som var lika benhårt beslutna att inte skära ner den offentliga servicen.

De nya Stadshussocialisterna hade långtifrån enhetliga målsättningar, men de ville visa ett labour som skilde sig från de två senaste labourregeringarna, ett labour som inte vek sig inför varje isig vindpust från kapitalet och lämnade den arbetande befolkningen ute i kylan, som inte tog de mest förtryckta gruppernas röster för givna utan att erbjuda något i gengäld. Många tog upp labourvänsterns paroll om att labour borde vara lika lojalt mot arbetarklassen som Thatcherregeringen är mot den klass den representerar. För en del innebar det inte bara mer offentlig service utan kvalitativt bättre. Den lokala myndigheten borde vara öppen för allmänhetens behov, inte känna sig hotad av varje aktivitet utanför de parlamentariska strukturerna, utan bli en stödjepunkt för den. Somliga av de nya fullmäktigemedlemmarna ville också göra något som pekade utöver det rådande kapitalistiska systemet.

Några anknöt till kvinnorörelsens tankar om prefigurativa former, ett motstånd mot det rådande som i förväg visar något av – prefigurerar – det man hoppas skall komma. Prefigurativ organisering vill spegla något av målen i medlen, av framtiden i nuet. Här har socialistiska feminister kunnat känna igen sig och finna frändskap i delar av den tidiga arbetarrörelsen, i synnerhet den owenistiska med dess starka kvinnliga inflytande.(1) I kooperativ, ’socialistiska söndagsskolor, arbetarkörer, fanns ansatser till en arbetarklassens motkultur, till att samtidigt göra vardagen mer uthärdlig i dag och knyta an till ett annat samhällsideal, skapa just så stora sprickor i det närvarande att möjligheten av något bättre blir synlig. Samtidigt fanns ett mer klassiskt övergångsperspektiv hos kommunalvänstern, inklusive GLC: man skulle visa att det var bra med offentlig service, vägra vika sig för regeringens nedskärningskrav och låta en konfrontation med statsmakten växa fram. Under gruvstrejken skulle en sådan massrörelse mot regeringens kommunalpolitik ha stärkt och stärkts av gruvarbetarnas kamp.

’London är vårt!’

Av kommuner och landsting brukar vi inte vänta oss något antikapitalistiskt ’överskridande’. Vad var det för makt som hade vunnits då Labour Briefing – samlings- och trätoforum för Londons labourvänster – i maj 1981 deklarerade att ’London är vårt’, och GLC:s nye, kontroversielle ledare Ken Livingstone skrev att nu skulle GLC bli ’en maktbas för arbetarrörelsen’?

GLC:s fögderi omfattade l 580 km2, uppdelat på 33 kommuner (eller, för att vara exakt. 32 kommuner (boroughs) samt City of London) med en befolkning strax under sju miljoner. Dess löpande utgifter (gross revenue expenditure, alltså exklusive kapitalutgifter) uppgick redan under de konservativa till cirka 10 miljarder kronor. 450 miljoner kom från kommunalskatterna.

Under GLC sorterade bolaget London Transport. som drev busstrafik och tunnelbana, samt skolstyrelsen för inre London. Inner London Education Authority (ILEA). GLC hade tidigare varit en viktig hyresvärd i Londonområdet. Regeringen Thatcher tvingade emellertid även labour att fortsätta tory-GLC:s avveckling av bostadsbeståndet. GLC hade hand om övergripande och långsiktig planering, brandkåren samt parker och kulturinstitutioner som var för viktiga eller dyra för enskilda kommuner. De senare skötte renhållning, gator, bostäder, socialvård. Sjukvården däremot är en statlig, inte kommunal angelägenhet i Storbritannien. Poliskåren, som andra landsting har inflytande över, lyder i huvudstaden direkt under inrikesministern.

GLC hade alltså inget stort inflytande på folks dagliga tillvaro. Vänstern måste skapa en politisk roll för en myndighet som de flesta londonbor knappt visste namnet på. I gengäld kunde GLC skaffa sig en profil genom att till begränsad kostnad sprida åsikter om eller ge stöd och uppmuntran till olika saker. Det slapp undan den ’tunga’ offentliga service som ger lokala myndigheter störst tillfälle att göra sig impopulära. Eller nästan tvingar dem till det på grund av de restriktioner som införts, först av labour och ännu mycket mer av Thatcher.

Busspolitik på villovägar

Undantaget var kollektivtrafiken. Labours främsta vallöfte 1981 var billigare och bättre kollektivtrafik. Efter några månader sänktes taxorna för de resande med i genomsnitt en tredjedel, turerna blev tätare och pensionärer fick frikort. Detta kallades Fares Fair (’justa taxor’) och blev snabbt populärt, fast det finansierades med höjd kommunalskatt. Kollektivåkandet som minskat under många år ökade igen, trafikstockningar, luftföroreningar och bilolyckor minskade påtagligt. För de anställda byttes år av nedskärningar och oro i framtidstro.

Den konservativa regeringen hade emellertid bestämt att lokala myndigheter som gjorde av med mer pengar än kommunministeriet rekommenderade (som GLC) skulle få sina statsbidrag nedskurna. Fares Fair blev därför dyrare än beräknat för Londons skattebetalare. Ändå var det en rejäl standardhöjning för de lågavlönade och arbetslösa och en god affär för de allra flesta hushåll. Affärsmän och arbetsgivare knorrade först över skatten men insåg att även de vann på att kunder och anställda åkte billigare. Det kunde ha varit en solskenshistoria – om inte en konservativ politiker i en förortskommun som saknade tunnelbana hade gått till domstol. Efter tre månader av låga taxor dömdes Fares Fair ut av Högsta domstolen (Law Lords). Brittiska myndigheter skall inte slösa med skattebetalarnas pengar och GLC hade dels inte ms försökt få kollektivtrafiken självbärande och dels medvetet sumpat statsbidrag. Oansvarigt! Oacceptabelt! Olagligt!

Domen innebar att GLC måste höja taxorna igen, och dessutom betala tillbaka den extra skatt som drivits in för att finansiera sänkningen. Utslaget väckte en opinionsstorm. GLC, fackföreningarna vid London Transport och lokala aktionsgrupper som växte upp som svampar ur marken drev kampanj er mot taxehöjningen och för en lagändring.

En del aktionsgrupper föreslog, med stöd av några GLC-medlemmar, att alla helt enkelt skulle betala det gamla priset, även efter höjningen, och låta London Transport driva in mellanskillnaden. LT svarade att konduktörer som inte såg till att ta fullt betalt skulle avskedas. Den protesten rann i stort sett ut i sanden men gjorde många LT-arbetare och gräsrotsaktivister förbittrade på varandra och på GLC. Labourvänstern ansåg att GLC skulle trotsa domstolen, men några högerlabourledamöter röstade genom taxehöjningen tillsammans med de konservativa. I mars 1982, efter ett halvt år, var Faires Fair dött.

Socialism inom budgetramarna

Var det någon idé för vänstern att alls stanna i GLC? Vore det inte bättre att avgå, bilda ’majoritetsopposition’, låta tories ta ansvaret för sin egen smutsiga byk när regeringen tvingade även labourmyndigheter att föra torypolitik? Efter upprivande debatter beslöt de radikala fullmäktigemedlemmarna att stanna på sina poster.

Ett år senare genomförde GLC en ny taxesänkning, omgärdad med formaliteter och juridiska finesser som gjorde det möjligt för en domstol att godkänna den utan att öppet säga att domen över Fares Fair varit fel. Servicen och taxorna klarade man, men inte att upprätthålla antalet anställda på London Transport. Och i juli 1984 hade regeringen drivit igenom att kontrollen över London Transport skulle flyttas från GLC till kommunikationsdepartementet. För att finansiera både underskottet efter Faires Fair och skatte-återbetalningen måste GLC höja kommunalskatten. Eftersom det betydde förlorade statsbidrag måste skatten höjas ännu mer. 1982-83 tog GLC ut 70 procent högre skatt än 1980-81.

Den konservativa regeringen ställde de radikala kommunerna inför ett svårt val: antingen skära ner på sin verksamhet, vilket drabbade de sämst ställda hårdast, eller höja kommunalskatten vilket var djupt impopulärt. Visserligen är den fattigaste tredjedelen av hushållen helt eller delvis befriad från kommunalskatt(2) och två femtedelar av kommunalskatterna betalas av företag. Men skattehöjningar är ändå betungande för vanliga arbetarhushåll och har kostat labour många sympatisörer. Den revolutionära vänsterns förslag om att underbalansera kommunala budgetar eller vägra betala räntor och amorteringar till de stora bankerna kunde bara lyckas om politiken fick ett massivt och kraftfullt stöd.

För GLC var frågan mindre ödesdiger än för kommunerna. Dess skatteunderlag var enormt och bestod till bara två femtedelar av skatt på hushåll. Även efter höjningarna betalade hushållen tre, fyra gånger mer till kommunen än till GLC. Eftersom Faires Fair varit populärt kunde höjningen 1982 med viss framgång skyllas på den förstockade högerregeringen. De följande åren fanns inga mer statsbidrag att förlora, ingen olaglig skatt behövde betalas tillbaka och väljarna hade vant sig vid den nya, högre nivån. Kort sagt, till skillnad från de flesta labourmyndigheter hade GLC gott om pengar utan att behöva betala det sedvanliga politiska priset för det…

Vad gjorde GLC med alla dessa pengar? Förutom alla landstingets normala uppgifter grep det sig an en rad nya. I en hel serie frågor tog GLC (eller Livingstone personligen -med den uppmärksamhet han fick och sökte formade Livingstones talrika och frispråkiga uttalanden den bild många människor hade av GLC) initiativ som påverkade det politiska klimatet, trots att GLC inte kunde göra så mycket mer än att säga vad det tyckte om dem. (Sjukvården, gruvstrejken, kärnvapen, alternativa energikällor. Nordirland. Solidarnosc, apartheid och mycket annat).

Ur kvinnoperspektiv

En mer praktisk roll hade GLC när det gällde antirasism. kulturpolitik, folklig delaktighet i stadsplanering och markanvändning (främst i arbetarområden där lokala opinioner stod mot markspekulanter, byggherrar och regering), kvinnofrågor och näringslivs- och sysselsättningsfrågor. Inom ramen för en artikel går det inte att ta upp alla dessa frågor, så jag begränsar mig till de två sista.(3)

I valmanifestet från 1981 stod inte mycket om kvinnor trots den stora politiska roll kvinnorörelsen spelat sedan 1970-talets början. I enlighet med sina vallöften hade GLC startat en Kommitté för etniska minoriteter. På förslag av GLC-medlemmen Valerie Wise bildades senare också en Kvinnokommitté (eller ’nämnd’, med svenskt språkbruk). Tanken hade uppkommit bland en grupp socialistiska feminister och fackligt aktiva kvinnor som Val Wise kontaktat.

’Det var enormt’, berättade Irene Breughel, (4) socialistisk-feministisk ekonom. ’För första gången i våra liv blev vi tillfrågade hur verkliga pengar och resurser skulle användas för kvinnor. De flesta av oss hade aldrig varit i County Hall förut och nu visades vi in i ett rum med ekklädda väggar, tillfrågades om våra synpunkter och serverades te av en manlig ’tea-lady’ – den enda mannen som var närvarande’.

Förslaget fick helhjärtat stöd från Ken Livingstone, ett stöd som verkligen behövdes i den patriarkala struktur GLC utgjorde. Pressen. de konservativa och till och med delar av den egna partigruppen, reagerade med en blandning av ilska och gubblöje. GLC var den första lokala myndighet som inrättade en kvinnokommitté, men andra labourmyndigheter följde snart efter. Som andra nämnder fick Kvinnokommittén anställa medarbetare. Women’s Committee Support Unit växte från tre personer till nära hundra. Kvinnokommittén skulle ’hålla ett öga på alla GLC:s kommittéer’, förklarade Val Wise, och lägga ett kvinnoperspektiv på politik som ’normalt ignorerar kvinnor’. Varje handläggare som lade fram en rapport för någon av GLC:s kommittéer måste skriva ett avsnitt om vad den innebar för kvinnor. Och politikerna ägnade mer uppmärksamhet åt kvinnors behov Tor annars slår vi ner på dem som ett ton tegel’.

Områden där Kvinnokommittén ingrep var t.ex. planering av vägar och affärs- och bostadsområden och av kollektivtrafiken. Trots att kvinnor har mindre tillgång till bil än män var servicen sämre under de tider då kvinnor visade sig bäst behöva den – för inköp och för arbete på obekväma tider. Både bostadsområden och kollektivtrafik kunde göras lättillgängligare för kvinnor med småbarn och handikappade kvinnor. Relativt små förbättringar i belysning och larmsystem kunde göra hyreskaserner och tunnelbanestationer till mindre otrygga platser för kvinnor på kvällar och nätter.

Kvinnokommittén drev kampanjer för att rädda Londons sista kvinnostyrda kvinnosjukhus, för att informera kvinnor om deras sociala rättigheter även på invandrarspråk och i blindskrift. Den avslöjade de omänskliga förhållandena i kvinnofängelser som Holloway. Det var mer kontroversiellt med material om lesbiska kvinnors rätt till vårdnaden om sina barn och att få visa sig med den de älskar på samma villkor som heterosexuella. dvs utan att förolämpas, misshandlas eller förlora jobbet. Sådant slog tabloid-pressen upp, hånfullt och hatfyllt. Få tidningar lät sina läsare alls ta del av kommitténs argument. Detsamma gällde ett förbud mot kvinnoförnedrande reklam i tunnelbanan. Kvinnokommittén i allmänhet och Valerie Wise i synnerhet framställdes som manshatare och glädjeförstörare.

Bidrag och självständighet

Liksom andra delar av GLC stödde Kvinnokommittén också ideella projekt och grupper ute i samhället. Kvinnorörelsen mottog nyheten att en myndighet ville ge den pengar med skepsis, men behoven var enorma. Under åren 1982-86 gavs nära l 000 bidrag på cirka 300 miljoner kronor till ideella kvinnoorganisationer och kooperativ. Hälften gällde barntillsyn, bland det andra fanns kvinnohus, utbildning för arbetslösa kvinnor (och kampanjer för att de skulle registrera sig som arbetslösa), medicinsk rådgivning, självhjälpsgrupper och aktionsgrupper mot nedskärningar inom sjukvården, rådgivningsbyråer som informerar kvinnor om deras rättigheter. En fjärdedel av det totala gick till projekt för kvinnor i etniska minoriteter och några bidrag till grupper för lesbiska kvinnor (varav en del svarta). En grupp småbarnsmödrar fick 8 000 kr för att kunna träffas med sina spädbarn och diskutera fredsarbete. De kallade sig Babies Against the Bomb, vilket var oemotståndligt lustigt för rubriksättare och ledarskribenter i flera år.

Under fem år förändrades livsvillkoren för Londons föreningsliv drastiskt. Förtryckta grupper som kvinnor, svarta, homosexuella och handikappade fick resurser, liksom fackföreningar som slogs mot avskedanden, lokalbefolkning i arbetarområden som slogs för att behålla sina jobb, sina hem, sina sjukhus. Delvis var det ett pragmatiskt sätt att tänja resurserna, delvis rycktes GLC med av de förväntningar det väckt hos människor som aldrig fått stöd av någon förut, allra minst av myndigheter. Men det var, åtminstone för en del GLC-medlemmar, en medveten ideologi. ’Det som kännetecknar detta GLC är att vi inte regerat i den traditionella mening som labourmyndigheter gjort det’, sade en GLC-medlem, Andy Harris. Vid ett annat samtal förklarade han att GLC använts som en ’maktbas’ för att ’stödja och nära politisk aktivitet på gräsrotsnivå’, att pengar och uppmuntran gick från County Hall till ’det som håller på att utvecklas av lokal socialism långt nere på marken’.

Det var en övervägande lyckad nyordning. Men det var en svår avvägning mellan å ena sidan att GLC styrde organisationerna och berövade dem deras självständighet, och å andra sidan att bidrag gavs utan några politiska begränsningar vilket innebar att pengar kunde gå till mycket dubiösa organisationer. Bland de krav som ställdes var att grupper för att få pengar från GLC skulle vara antirasistiska (vilket Kvinnokommittén drev mycket starkt) och icke-könsdiskriminerande (vilket andra kommittéer verkar ha drivit mindre starkt). Att samhällskritiska grupper och individer blev beroende av en gren av statsapparaten och att – som Ken Livingstone sade i ganska belåten ton -”halva den brittiska vänstern verkade arbeta i County Hall’ innebar inte den integrering och anpassning man kunnat befara – delvis på grund av glad vänsterpluralism i County Hall, delvis för att experimentet blev så kortlivat, men kanske främst för att GLC och vänster-, arbetar- och alternativrörelserna hade en gemensam fiende, en centralregering som sökte konfrontation, inte integrering av sina kritiker.

Byråkratin

Bidragen från GLC gjorde det möjligt för många grupper att ha anställda, för första gången eller i mycket större utsträckning än tidigare. Det är på gott och ont – heltidsarbetande i en ideell grupp kan uträtta mycket men får samtidigt lätt ett mycket dominerande inflytande. Redan tidigare fanns ett skikt av professionella aktivister, ofta välutbildade intellektuella, anställda av kommunernas socialförvaltningar, av fackföreningar eller av politiska eller etniska organisationer, som blev en ’folkets röst’ utan att man kunde kontrollera deras representativitet.

Delvis var detta skikt detsamma som vänstern inom GLC tillhörde, både de valda politikerna och de nya radikala tjänstemännen. Många av dem kunde vinna förtroende från och stödja snarare än styra de människor de arbetade med. Men inte alltid. Mike Cooley. känd i Sverige som talesman för arbetarna vid Lucas Aerospace och deras plan för alternativ produktion, kritiserar mindre politikerna än en minoritet av de nyanställda radikala tjänstemännen. ’En del kom bokstavligen åkande i bilar med chaufför – Ken Livingstone hade avskaffat bilar med chaufför för politikerna, men vänsterbyråkratin använde dem – och talade om för industriarbetare vad de skulle göra och hur de skulle göra det fast de aldrig sett insidan av en fabrik förut.’

Mike Cooley anställdes för att leda en avdelning, teknologidivisionen, inom Greater London Enterprise Board (GLEB), en form av radikalare utvecklingsfond som GLC startade. GLEB organiserades som ett fristående bolag (under övergripande kontroll av och med medel från GLC), delvis av juridiska skäl, delvis för att komma undan, inte några nya vänsterbyråkrater utan den gamla högerbyråkratin. Dess budget var på 3-400 miljoner kronor per år. De konservativa (i både snäv och vidare bemärkelse) högre tjänstemännen bromsade och obstruerade radikala åtgärder i oklanderligt korrekta former (oftast). På samma sätt som under Tony Benns tid som minister visade sig opolitiska tjänstemän ständigt råka vara opolitiska i samma politiska riktning. (TV-serien ’Yes, Prime Minister’ ger en blek och urvattnad aning om denna aspekt av den brittiska statens klasskaraktär. Dess framträdelseformer i GLC skulle ha varit värda en egen artikel).

Folklig planering

GLEB skulle vara öppnare och flexiblare än man kunde i County Hall. Det skulle fungera okonventionellt också i ekonomiskt avseende och i första hand tillämpa samhällsekonomiska kriterier. I en stad där en halv miljon jobb försvann under Thatchers första regeringsperiod, där 400 000 går arbetslösa, tomma fabriker förfaller, maskiner rostar ner och yrkeskunskap går till spillo skulle GLEB visa ett alternativ. Att rädda eller skapa jobb med rimliga arbetsförhållanden och avtalsenlig lön, att anställa kvinnor, svarta och handikappade i jobb de annars stängdes ute från, att ta fram ny teknik som var både effektiv och arbetar- och miljövänlig, att öka arbetarnas och fackföreningarnas insyn i företagen, att öka och tillvarata människors kunskap och yrkesskicklighet – sådant som inte syns i en företagsekonomisk kalkyl skulle värderas i GLEB:s samhällsekonomiska.

GLEB och GLC räddade kanske 10 000 jobb totalt (för kortare eller längre tid). Det utmanade i liten skala thatcherismens värderingar. I vilken mån GLEB:s och GLCs näringslivsstrategi utmanade kapitalismen som sådan kan man diskutera. I en del av de företag där GLEB gick in verkar arbetarinflytandet ha inneburit mycket lite; i några accepterade arbetarna försämringar då marknaden krävde det, i andra stärkte de sin ställning. Några projekt var tydligt prefigurativa, pekade utöver det rådande. ’Jag tror att det skulle kunna utgöra en ram för en socialistisk strategi på riksplanet’, sade Mike Cooley. ’Inte bara vad gäller själva politiken utan också det sätt den genomförs på. som folklig planering och massdeltagande. /…/ Vi har lyckats visa att framtiden inte ligger färdig därute som Amerikas kust innan Columbus kom. Framtiden måste byggas av människor som vi. De människor vi arbetar med ser allt tydligare att vi inte är historiens objekt utan dess subjekt och att vi kan ändra på saker och ting.’

Utöver GLEB och Populär Planning Unit (’Enheten för folklig planering’)(5) som gjorde ett nyskapande arbete tillsammans med lokala fackföreningar och grannskapsgrupper framställde radikala ekonomer i GLQs Industri- och arbetsmarknadsavdelning en London Industriell Strategy, 600 sidor fakta och förslag om Londons näringsliv (inklusive det annars ’osynliga’ hushållsarbetet). Här finns inte utrymme att göra rättvisa åt strategin (eller strategierna – de olika bidragen har skiftande inriktning) och den debatt den väckt i tidskrifter somNew Left Review och Capital & Class men också bland en betydligt bredare grupp av fackligt och kommunalpolitiskt aktiva.

Industripolitiken har givit socialister intressanta erfarenheter. Med alla sina begränsningar har den spridit idéer om arbetsplatsdemokrati och produktion för behov. Den har vidgat spelrummet för ickekeynesianska idéer inom vänstern och labour, och under en regim som den brittiska är allt som ger facklig organisering och arbetarinflytande legitimitet av betydelse. Att det prefigurativa lämnat motstridiga intryck ligger kanske i sakens natur – det viktiga är vad det lämnar kvar i människors medvetande och medvetanden är olika och motsägelsefulla.

Arbetarinflytande över produktionen, samhällsnyttig produktion och människocentrerad teknologi kunde inte slå igenom som GLCs kännemärke i det allmänna medvetandet på samma sätt som jämställdhetspolitiken. GLCs jämställdhetspolitik för etniska minoriteter och kvinnor betydde ett stort steg framåt, efter alla dessa årtionden då vita, manliga ledare i arbetarrörelsen skjutit kampen mot kvinnoförtryck och rasism på en obestämd framtid. Dess svaghet, i det utåtriktade arbetet, men ännu mer i förhållande till de egna anställda, var att den ibland fick skymma klassorättvisor. Samtidigt som man satsade starkt på att få bort den flagranta diskrimineringen av kvinnor och svarta i högre tjänstemannajobb inom GLC fick politiker och tjänstemän sin mat serverad av lågavlönade svarta kvinnor, medan städerskorna i GLEB var anställda av en privat städfirma och kunde ha ner till 18 kronor i timmen.(6) Även bland de vita, manliga arbetarna förekom låga löner för mycket långa arbetsveckor.

Gräsrotsarbete och kamp om makt

Hur mycket som var ’överskridande’ fick man egentligen aldrig tid att pröva. GLC är borta och det politiska minnet är kort. GLEB finns kvar, ägt av ett antal labourkommuner. GLEB under den nya regimen är snålt med information, men ett stort antal företag har lagts ner, många av de radikala medarbetarna har slutat eller tvingats sluta. Enligt före detta GLEB- och GLC-anställda för GLEB nu en ganska konventionell socialdemokratisk. företagsvänlig och kommersiell politik. Den positiva ’Londoneffekt’ som labour kände av för tre, fyra år sedan ansågs i valet 1987 ha bytts mot en negativ (vilket som vi ska se inte är helt rättvist mot Londonvänstern).

De två strategierna för överskridande av det rådande systemets gränser, gräsrotsarbete respektive konfrontation med stat och kapital, skulle kunna vara nödvändiga komplement till varandra. Motsatta blir de då byggandet på gräsrotsnivå blir en ursäkt för att undvika konfrontationer vilket leder till att man anpassar sig så att det överskridande försvinner, eller omvänt, då revolutionärer tror att det som behövs för massuppslutning är en ledning med korrekt linje, inte att människors kampvilja bottnar i egna erfarenheter.

Även blygsamma kollektiva handlingar kan i något avseende visa att marknadens, konkurrensens och djungelns logiker inte är de enda möjliga. I så måtto är varje yttring av frihet. jämlikhet och syskonskap stärkande för arbetarklassen.

Det prefigurativa behövs och kan blomstra i en rörelse för samhällsförändring. Dess svaghet är att om inte den rörelsen också är stark på andra sätt och klarar konfrontationer med krafter som står för rakt motsatt inriktning så gröps de prefigurativa formerna ur, slås ner eller urartar till verklighetsflykt, ja försvinner till och med ur klassens minne som Owens socialister. Därför kan den som undviker farliga konfrontationer och kamp om makt för att inte riskera det goda som byggs upp på basplanet i själva verket rycka undan grunden för det.

Kamp för att överleva

Vänsterns GLC kom mycket långt när det gällde att irritera och skämma ut Thatcher-regeringen. Men varje gång det gick mot öppen konfrontation mot staten förlorade Londons kommunalvänster, i en kombination av egna fel och omöjliga styrkeförhållanden. Det hade redan från början mötts av regeringens avsky, pressens ursinne och labourledningens motvilja. Det var inte underligt att Thatcher ansåg sig vinna röster inför 1983 års val på löftet att dels avskaffa GLC och de andra storstadslandstingen, dels att införa ett tak för de skatter som slösaktiga kommuner (läs labourkommuner) fick ta ut. Hur London skulle styras hade debatterats och experimenterats med i hundra år utan att några tillfredsställande lösningar hade framkommit. Den drastiska metoden att ställa huvudstaden utan något valt övergripande styre alls kunde bara förklaras som en åtgärd för att avskaffa Ken Livingstone, den förskräcklige Röde Ken.

Det var en total missbedömning. Regeringens förslag var hafsigt hopkommet, opraktiskt och odemokratiskt. GLC hade vunnit en hel del sympati genom kollektivtrafikfrågan och industripolitiken och genom att ge folkfesten som kommunal politik oanad omfattning. En kongenial annons- och affischkampanj från GLC och Livingstones suveräna TV-framträdanden hjälpte till att vända opinionen. Ken Livingstone som av landets största dagstidning kallats ’en djävla dåre’ och ’den mest avskyvärde mannen i Storbritannien’ kom tvåa (efter påven) i BBC:s ’Årets Man’-tävling. 74 procent av londonborna ansåg att GLC borde vara kvar och en miljon av dem skrev på listor mot nedläggningen. Den ’blöta’ delen av torypartiet fronderade mot sin regering, de flesta tidningar – utom det värsta slasket – protesterade. Överhuset röstade ner delar av regeringens förslag och tvingade den att modifiera det under förödmjukande former. Kampanjen för att rädda GLC fick massiv sympati, men riktades inte in på att organisera någon massrörelse.

Kommunalvänstern splittras

Vid sidan av gruvstrejken intog frågan om försvaret av storstadslandstingen en andra-plats, men den bidrog också den till att skämma ut regeringen Thatcher och driva den nära ett nederlag. Medan gruvstrejken öppet undergrävdes av labourledningen ville denna gärna få del i glansen kring GLC och gav åtminstone ett halvhjärtat stöd till de kommuner som ville rädda den kommunala servicen. Förutsättningen var dock att de höll sig inom lagens ramar. Att vädja till överhusets demokratiska instinkter(!), som GLC gjorde, tyckte partiledningen var bra, att göra upp en illegal, underbalanserad budget som Liverpool var det inte, hur skriande behov som än fanns i staden. Men när lagen om skattetak skulle träda i kraft vårvintern 1985 fanns inte mycket kvar att välja på. ’Hög skatt men bra service’ blev en omöjlighet. De sexton labourmyndigheter (nästan alla i eländigt fattiga storstadsområden) som regeringen siktat in sig på förklarade att med det skattetak lagen krävde skulle de tvingas genomföra nedskärningar som var socialt ansvarslösa och stred mot allt de blivit valda för att göra.

Tidigare hade tories kunnat näpsa de kommuner som stuckit upp därför att de tagit dem en i taget. Nu skulle de som drabbades av lagen – inklusive GLC – vägra att fastställa någon skattesats alls, en för alla och alla för en. För många av de mest radikala kommunalpolitikerna var detta också ett sätt att förena sig med gruvarbetarnas kamp, att öppna en ’andra front’ som försvagade regeringen. Det var en stor personlig risk politikerna tog. Den som röstade för ett illegalt beslut riskerade avstängning från offentliga poster och tiotusentals pund i böter. Någon vecka innan linjen att inte fastställa någon skatt skulle prövas första gången, i GLC i början av mars 1985, tvingades gruvarbetarna tillbaka till arbetet. Och GLC bestämde en skattesats, till och med under det tak lagen satte. Det skedde efter tre dagars hätsk och förvirrad debatt. Att labourhögern hellre skulle rösta med tories än för något olagligt var väntat. Men också vänstern sprack och allmänheten fick se ett föga uppbyggligt skådespel, där bl a Ken Livingstone och en av hans närmaste medarbetare, ordföranden i GLC:s budgetnämnd, offentligt anklagade varandra för att ljuga.

Härvan av anklagelser och motanklagelser är för komplicerad att reda ut här. Det fanns skäl för GLC att inte vägra anta en laglig budget när det kunde klara sig utan nedskärningar ändå, men fram till sista minuten hade hela vänstern i GLC. inklusive Livingstone och de som stödde honom, högtidligt lovat att göra just detta.

GLC:s avfall blev oerhört demoraliserande för de hotade kommunerna och för de aktiva i labours lokalavdelningar. I den ena kommunen efter den andra föll tillräckligt många labourpolitiker till föga för att en laglig skatt skulle röstas igenom. Bara två kommuner höll ut och fick ensamma möta hela regeringens vrede. I Lambeth och Liverpool avsattes labourmedlemmarna i fullmäktige av domstol och dömdes till enorma skadestånd.

Det var en katastrof för labourvänstern och den slogs sedan länge och bittert om vems fel det egentligen var. Tillsammans med gruvstrejkens nederlag bidrog det starkt till att slå ut den mest radikala vänsterflygeln inom labour. Det bidrog också till att ta luften ur kampanjen för att rädda GLC. Nedläggningen blev lag sommaren 1985 och verkställdes i april året efter.

Rättning höger

Missmodet och nederlagsstämningen efter gruvstrejken banade väg för vänsterns vacklan i fråga om kommunalskatterna. Men den var också en del i en utveckling som började efter valnederlaget 1983, då delar av vänstern, dess så kallade mjuka del, ansåg att det allt överskuggande målet var att vinna nästa val och det kunde bara göras genom att man tonade ner kritiken mot partiledningen och vissa radikala krav som nationaliseringar. I en ’omgruppering’ (realignment) slöt tidigare vänstergestalter upp kring en partiledning som 1987 lade fram ett av de mest högervridna valprogram labour gått till val på under hela efterkrigstiden och samtidigt rensade ut vänsteranhängare mer målmedvetet och auktoritärt än sina föregångare. En del av de ’omgrupperade’ talade om en ’allians mot Thatcher’ som måste innebära någon form av samarbete med. eller närmande till. Alliansen mellan liberaler och socialdemokrater. Bland dem som främst talade för taktisk röstning på Alliansen i valkretsar som labour inte kunde vinna var kommunistpartiets tidning Marxism Today.

Åtminstone under en period efter nederlaget räknades Ken Livingstone in i denna ’mjuka vänster’. Under loppet av 1986 blev konstellationerna mer komplicerade – det jag skulle vilja se som den vänstra delen av den omgrupperade vänstern närmade sig delar av vad massmedia älskar kalla ’den hårda vänstern’. Framför allt kunde de enas kring antirasism, kvinnokrav. homosexuellas rättigheter. tillbakadragande från Nordirland. Medan partiledningen och partihögern vill sopa sådana frågor under mattan för att inte skrämma marginalväljare anser vänstern att dessa saker (förutom att vara anständighetskrav för socialister) behövs för att bygga upp en ’koalition av förtryckta’, av människor som i dag kanske röstar på labour utan tilltro, i brist på bättre, men ofta inte röstar alls.

Men visar inte valresultatet att en sådan politik driver väljarna i armarna på tories? Det är vad labourhögern hävdar. Troligen kommer vänstern i Londons labourparti nu att få överta Militants och Liverpools tidigare roll som slagpåse och syndabock.

Londonfaktorn

Undersöker man labours dåliga resultat i London i detalj ska man finna att de största förlusterna gjordes dels i ett par kommuner som vunnits från tories året innan och där skatten höjts drastiskt, dels i valkretsar där en traditionellt labourröstande arbetarbefolkning delvis ersatts av ’yuppies’, yngre tory-röstare i karriären. Labour tappade också röster där deras kandidater hade utsatts för en speciellt hätsk och intensiv presskampanj. Livingstone själv skälldes ut på åtminstone någon förstasida i stort sett varje dag under valkampanjen och detsamma gällde den svarte kandidaten Bernie Grant. Valnederlaget 1987 visar inte att det GLC uträttade var meningslöst. Hos de tusentals människor som var aktiva (många för första gången) måste något finnas kvar av vad de upplevt och lärt. De är en droppe i Londons folkhav, men en viktig droppe.

Arbetarrörelsen i London har ändrats. GLC bidrog till att den börjar erkänna att arbetarklassen inte är enhetlig. Vissa delar av den utsätts för större och annorlunda förtryck än andra och har rätt att organisera sig mot det, på det sätt de själva väljer. En större minoritet kom att ompröva en del av sina attityder när det gällde Irland, homosexuella, ras- och könsförtryck. En bredare grupp än så fick en mycket mer positiv syn på offentlig service. En mycket stor del av londonborna uppskattade kollektivtrafikpolitiken, folkfesterna, rockgalorna, de glada regattorna på Themsen. Ett omdöme som återkommer från människor som inte är politiskt aktiva är att GLC skapade en känsla av sammanhållning och identitet för London.

Hur mycket av detta som finns kvar och hur mycket som sjunkit undan är omöjligt att säga. Att så mycket är borta så snart beror nog dels på det sorgliga spektaklet när det gällde skattetaken, dels på omständigheter utanför GLC:s kontroll. En aldrig så bra ’lokal socialism långt nere på marken’ existerar inte i ett vakuum. Men det gick att vinna brett stöd med en radikal politik om man, i strid med labourtraditionen, inte uppträdde som om man skämdes över den politik man skulle övertyga andra om. Det gick ju faktiskt så pass bra att Thatcher tvingades driva igenom det absurda beslutet att avskaffa GLC för att få stopp på det. Framgången berodde inte bara på den skickliga propagandastil GLC blev känt för och labour förgäves lånade under valkampanjen. Det var nog som Ken Livingstone sade, ett halvår före valet: ’Jag tror att labourmaskineriet har dragit fel lärdom. GLC vann ett enormt folkligt stöd genom att använda moderna kampanjmetoder kring en seriös radikal politik. Vad labour försöker göra är att använda tekniken utan politiken och det fungerar inte.’

Katarina Katz

Noter
1. Den owenistiska arbetarrörelsen var ofta långt radikalare än sin namngivare. Robert Owen. En fascinerande skildring av den roll kvinnor spelade i den, dess kvinnliga ledargestalter som Anna Wheeler och Frances Morrison och dess framsynta kvinnopolitik finns i Barbara Taylors Eve and the New Jerusalem, Virago Press 1983.
2. Därför kommer den brittiska kommunala beskattningen att ändras i grunden av Margaret III. Det nya systemet med per capita-skatt. som regeringen är fast besluten att införa trots starka protester även inom det egna partiet, är starkt regressivt och dessutom mycket opraktiskt och svåradministrerat. Företagen kommer fortfarande att betala skatt till kommunen, men för dem gäller samma, statligt bestämda, skattesats överallt. Regeringens motivering är att med det nuvarande systemet är det många som har kommunal rösträtt utan alt betala kommunalskatt (fattiga människor) medan många andra betalar kommunalskatt utan att få rösta (företag).
3. Utförligare skildringar av de ämnen jag berör här – och andra som jag inte har utrymme för -finns i min kommande bok. Av de böcker om GLC som publicerats i Storbritannien rekommenderar jag särskilt Hilary Wainwright & Maureen Mc-Intosh (red). A Taste of Power, Verso 1987, Tariq Ali & Ken Livingstone, Who’s Afraid of Margaret Thatcher, Verso 1984 och John Carvel, Citizen Ken, Chatto & Windus. Inom kort utkommer också en bok av Ken Livingstone och en om GLC:s Kvinnokommitté av bland andra dess ordförande, Valerie Wise.
4. Alla citat är – om inget annat uppges – från de intervjuer jag gjort under åren 1982-86.
5. I antologin A Taste of Power (se not 3, ovan) skriver anställda i denna enhet om sitt arbete.
6. Till slut lyckades en av de kvinnor som arbetade i industri- och sysselsättningsavdelningen få igenom att städerskorna skulle vara anställda direkt av GLC respektive GLEB vilket innebar högre lön och bättre sociala rättigheter, men då var det inte lång tid kvar innan GLC skulle avskaffas.

Från Tidskriften Zenit nr 97, nr 3 1987

Liken i garderoben – Vänsterpartiets förflutna 1917-1989

Recension av Staffan Skott, Liken i garderoben – Vänsterpartiets förflutna 1917-1989, Tiden 1991
Lars Kaage

Vänsterpartiet (kommunisternas) historia är i sanning en tragisk, ja närmast kriminell historia. Det okritiska stödet till Stalin och hela det stalinistiska arvet har ända till våra dagar plågat partiet.

Det märktes inte minst i utfrågningarna av Lars Werner i radio och TV inför årets val. Det hjälpte inte att Werner tog avstånd från hela sin politiska gärning, ja från hela partiets politik under decennier.

Och nog är det så att vänsterpartiet -trots den frigörelseprocess om inleddes redan under mitten av 60-talet – aldrig på ett medvetet sätt brutit med diktaturerna i Öst. I stället kan man säga att det var Öst – genom Berlinmurens fall, genom att diktatorerna och deras partier störtades – som ”bröt” med vänsterpartiet.

Det visar t ex inte minst det beramade brevet till ”broderpartiet” i det ”socialistiska broderlandet” Rumänien, då det rumänska kommunistpartiet kongressade l989:
”VPK hälsar delegaterna på rumänska kommunistpartiets fjortonde kongress och önskar er fruktbara överläggningar.”

Det hjälper inte att Werner och vänsterpartiets ledning hänvisar till att andra partier och stater haft kontakter med diktaturen under Ceaucescu. Eller att Silvia och Ceaucescu bytt ordnar med varandra.
Och det avgörande är inte exakt hur brevets formuleringar lyder, utan att man över huvud taget kommer på den absurda tanken att skicka ett brev till ett mördarpartis kongress!

Staffan Skotts bok Liken i garderoberna; Vänsterpartiets förflutna 1917-1989 är späckad med exempel på vänsterpartiets dystra historia. Här finns exempel på vänsterpartiets inställning till finska vinterkriget; stalinkulten; skådeprocesserna i Moskva under 30-talet; Gulag-arkipelagºen; andra världskrigets inledning; C H Hermanssons panegyrik över den döde Stalin; krossandet av revolutionen i Ungern 1956; och de otaliga kontakterna med de stalinistiska partierna i Östeuropa under årens lopp.

Detta är en nyttig läsning för varje vänsterpartist, inte minst som bakgrund till den rapport om Östförbindelserna, som den historiska kommissionen, med forskare som Sven-Erik Liedman och andra, ska lägga fram till vänsterpartiets kongress.

Det tråkiga med boken är Staffan Skotts stil. Ofta följer den den gamle prästens marginalanteckning på söndagspredikan: ”Argumenten tryter; höj rösten!”

Vänsterpartiets historia är så hemsk att man inte behöver höja rösten särskilt mycket.
DetΩ finns ingen anledning att t ex notera att Erik Karlsson, som skickades till Moskva när Chrustjov höll sitt historiska tal om Stalins brott, ”bytte strumpor bara till revolutionsfesterna.”

Politiskt värre är Skotts formliga hat (det är svårt att hitta något annat ord) mot ”landsförrädarna”, gör att han försvarar arbetslägren. Inte bara att kommunisterna spärrades in, utan också att radikala socialdemokrater, syndikalister och andra – men knappast några nazister – berövades sin frihet!

Men bortser man från detta – och från t ex uppfattningen att oktober revolutionen var en statskupp, att Stalins politik var fascistisk – ja, då är det en bra historisk genomgång av en tragedi.

Lars Gus Kaage

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1991

Den kapitalistiska globaliseringen mot de anställda

De stora bolagsgrupperna i nord är noga med att teknologiöverföringen till syd inte ska leda till konkurrens. Den moderna formen av denna politik är patentinnehav. Microsofts Bill Gates har sagt: ”Vi ska patentera så mycket som möjligt.”
Michel Husson, fransk ekonom och medlem av Attac, beskriver hur globaliseringen skapar låglöneländer.

För mer än hundra år sedan skrev Karl Marx, att ”det kapitalistiska produktionssättet utgörs av själva världsmarknaden”. Det är ingen överdrift att säga, att världsmarknaden är det betydelsefulla i det som man idag kallar globaliseringen. Det rör sig varken om en linjär eller ouppnådd utveckling, inte ens fantasier. Den siktar in sig på att skapa varken mer eller mindre än ett homogent värdesystem, med andra ord att upprätta universella normer för konkurrens och räntabilitet i världsvid skala, alltså att sätta de löneanställda i jordens fyra hörn i direkt konkurrens mot varandra. Kapitalets absolut fria rörlighet tjänar som den främsta hävstången för att nå detta resultat.

Därför är den definition som ges av ABBs styrelseordförande, Percy Barnevik, belysande: ”Det är friheten för varje bolag i min grupp att investera var och när det vill, producera, köpa och sälja vad det vill samtidigt som det stödjer minsta möjliga hinder som kan komma av social lagstiftning”.

För dem som försvarar ”den lyckliga globaliseringen” skulle ju detta arrangemang av världsekonomin göra det möjligt att uppnå en högre ekonomisk tillväxt och säkra de villkor som behövs för att länderna i syd skall kunna hinna ifatt dem som redan befinner sig i första ledet.

Denna modell av maximal öppenhet för varuutbyte för största möjliga utveckling har tillintetgjorts av de chockvågor som de länder upplevde, vilka systematiskt har anammat denna tillväxtmodell, till exempel Argentina, Mexiko, Korea, Thailand. De studier som har gjorts lyckas inte ens att stödja den officiella tesen om strukturell anpassning. Inför dessa misslyckanden upplever därför just nu Internationella valutafonden och Världsbanken en allvarlig och aldrig tidigare skådad kris i sin inriktning.

Stora skillnader i produktivitet

Det är inte bara i macroekonomiska termer modellen inte fungerar utan dess effekter på arbetskraften och löneförhållandena är överallt negativa. Det räcker att se på några av de fakta som presenteras av Internationella arbetsorganisationen (ILO): år 2000 räknade man till 160 miljoner arbetslösa i hela världen (varav 50 miljoner i den industrialiserade delen) och 500 miljoner av lönearbetarna hade en inkomst som låg under en dollar om dagen. Den främsta orsaken till det mycket mediokra utfallet är att globaliseringen helt enkelt inte tar hänsyn till verkligheten: den förnekar helt enkelt att det råder stora skillnader i produktivitet i olika områden av världen. Genom att placera dem i en konkurrenssituation på en enda marknad ställer den dessa inför ett drastiskt alternativ: antingen fogar sig producenterna i kriterierna för hyperräntabilitet (de ödesdigra 15 procent i avkastning som kapitalplacerarna kräver) eller så får de försvinna.

I stället för samordningsfördelar i produktionen som den nyliberala dogmen hävdar leder denna spelregel till i praktiken utstötning. Mindre konkurrenskraftiga och oräntabla producenter ser att den samhälleliga nödvändigheten av deras arbete förnekas i namn av en norm, som ligger utom räckhåll för dem. Det resulterar i arbetslöshet och undersysselsättning i alla de sektorer som inte förmår höja sig till de internationella normerna.

Länderna i syd vänder till sin fördel bara en begränsad del av arbetsplatserna i nord. Och man kan inte påstå, att denna överföring av arbetsplatser i första hand är orsak till arbetslösheten i nord. Resultat av två studier från amerikanska National Bureau of EconomicResearch visar detta tydligt i en hel rad amerikanska multinationella bolag. Främsta slutsatsen är att arbeten i moderbolaget bara marginellt ersätts av dess filialer, medan detta i gengäld är mycket vanligt mellan de olika filialerna.

Påtryckningar mot löneökningar

Författarna noterar att ”investeringsutvecklingen i länder som Brasilien i mycket mindre grad hotar sysselsättningen i moderbolaget i USA än den i u-länder i Asien”. Med andra ord: ”högsta graden av konkurrens finns bland arbetskraften i de olika u-länderna, särskilt i branscher med litet mervärde. Arbetskraften i filialerna i i-länderna befinner sig också i konkur- rens med den i andra i-länder men i mycket mindre utsträckning”.

Vi ser alltså hur det inom de stora företagsgrupperna börjar växa fram ”en vertikal separation i en verksamhet som söker dra så stor nytta som möjligt mellan löneskillnader och med filialer i u-länder som tar hand om de segment som är mest lönekänsliga”.

Medan den ”klassiska” internationaliseringen fungerade genom en överföring av överskott mellan heterogena områden skapar globaliseringen en sorts global ekonomisk frizon, där normer om hyperkonkurrens dominerar och återverkar på arbetskraften och lönerna i samtliga berörda länder och struntar i produktivitetsskillnaderna. Denna konkurrenssituation utgör en kraftig påtryckning på länderna i syd, eftersom deras produkter har en begränsad potential på marknaderna i nord. Det är alltså lätt för kapitalet att hota med att lämna de länder som ställer för höga krav för att i stället flytta till något annat mer ”attraktivt” land. Om dessa hot sätts i verket eller ej blir de i alla händelser en påtryckning mot löneökningar och följaktligen på utvecklingen av den inre marknaden i de berörda länderna.

Internationella valutafondens och Världsbankens utvecklingsmodell hävdar, att de olika faktorerna som leder till beroende ska försvinna och det är just det som verkligheten har visat vara i grunden instabilt. Den entydiga bilden av de kriser som utbröt efter det att den mexikanska peson devalverades 1994 är följande: de länder vilkas ekonomi är helt exportberoende och med en valuta som nära följer dollarn lyckades inte exportera mer och till priset av en samtidigt ökad och dyrare import. Handelsbalansen visade allt större minus och påverkade valutan tills kursen föll mot botten och placerarna drog tillbaka sitt kapital. De arbeten som hade skapats under expansionsåren försvann i turbulensen.

Syd som underleverantör

Den teknologiska dominansen i nord (främst USA), som har dragit lärdomar av Ostasiens industrialisering, utgör ytterligare en begränsning i denna modell: länderna i syd ska i huvudsak förbli underentreprenörer. Man måste alltså se till att dessa inte får kapacitet till en egen, konkurrenskraftig produktion. De stora bolagsgrupperna är därför noga med att teknologiöverföring inte kan leda till eventuell konkurrens. Den moderna formen av denna politik är patentinnehav. Microsofts Bill Gates har till exempel sagt, att ”vi ska patentera så mycket som möjligt”. Under de senaste tio åren har antalet nya patent fördubblats i USA samtidigt som det har skett en koncentration till samma land: 87 procent av de 160 000 patent som har utfärdats i världen.

Denna överlägsenhet förpassar länderna i syd till en underordnad position och begränsar globalt möjligheten att utveckla en kvalificerad arbetskraft. Det leder till att det ritas en ny karta, som den ultraliberale ekonomen Jeffrey Sachs föreslår. Den avspeglar de aspekter av verkligheten som inte har varit kända i Internationella valutafondens politik. De tekniskt innovativa regionerna (bara 15 procent av världens befolkning) utgör zon ett. En andra zon, där det bor omkring hälften av jordens befolkning, får finna sig i en anpassning till denna teknik. Den tredje zonen – den som är tekniskt marginaliserad – är länder som inte följer nationella gränser (t ex södra Mexiko, en stor del av tropiska Brasilien, Afrika och Ryssland). Dessa regioner är också de där det råder störst fattigdom. Och denna situation har alla chanser att sprida sig i det avseendet att forskningen inte orienteras mot de angelägna behoven utan handlar mer om huruvida de är ekonomiskt hållbara.

Globaliseringens hyperkonkurrens

Varje land ser sig därmed slitet mellan de sektorer som ingår i världsekonomin och de andra. Denna dubbla anpassning skulle kunna hanteras utan motsättningar om en dualism upprättas – en ekonomisk och social tudelning mellan de berörda länderna: världsmarknaden skulle bestämmas av de normer som gäller i de öppna sektorerna, medan arbetskraftens värde skulle fortsätta att avgöras av i huvudsak den inre marknaden. Men denna delvisa avsaknad av samband är omöjlig på så vis att globaliseringen leder till ett gigantiskt förnekande av produktionen: man tillfredsställer inte den samhälleliga efterfrågan som ändå skulle vara ekonomiskt lönsam, eftersom den inte överensstämmer med globaliseringens hyperkonkurrens.

Utstötningsmekanismerna, marginaliseringen och den prekära situation som har uppstått i de rika länderna beror också på denna konkurrenslogik. Det räcker att begrunda hur europabygget från mitten av 1980-talet har tippat över i dels en harmonisering av, dels en konkurrens mellan de olika sociala systemen. Löneåtstramningen (döpt till ”moderation”) har snabbt följts av en offensiv som går ut på att lätta på det sociala skyddsnätet, vilket presenteras som en börda som måste till i den internationella konkurrensen. En politik som har karakteriserats av minsta möjliga offentliga service och socialt skydd. Resultat: ett enormt slöseri ifråga om sysselsättning och lönevillkor. Uppgången i den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen (åtminstone till det här året) som har uppstått genom en viss lättnad i den rigorösa nyliberala ekonomin har gjort det möjligt att så här i efterhand se hur mycket tid som har gått förlorad.

Alibi för nyliberal politik

Starka band förenar globaliseringen och nyliberalismen, men de är inte identiska, sker inte samtidigt och per automatik. Man skulle mycket väl kunna tänka sig en nyliberal politik inom ramen för en nations gränser och skyddad för världsmarknaden. Samtidigt tjänar globaliseringen som en hävstång, en förevändning eller ett alibi för nyliberal politik som beror på, sägs det, ett ”yttre tvång”. I alla händelser utmynnar det i vad man hela tiden önskat: att frysa lönerna och avreglera ekonomin.

Å andra sidan kan man mycket väl tänka sig en annan form av globalisering, som bygger på samarbete, teknologiöverföring och ett reglerat utbyte. Det är alltså mot denna kapitalistiska globalisering som – i Seattle, Nice, Göteborg och Genua – alla de mobiliserats som av massmedierna kallas anti-globaliseringsaktivister. I själva verket är det så att det stora flertalet av dessa är förankrade i internationella nätverk och en internationell praktik.

Michel Husson
fransk ekonom och medlem i Attac
Översättning: Fredrik Swenson
(Tidskriften Kommentar oktober 2001)

Argentina – den reellt existerande kapitalismen

Argentina står på randen till ekonomisk katastrof. Undantagstillstånd krävs för de hårda åtgärder som behövs, anser näringslivets tidning.

För tio år sen beslöt den dåvarande presidenten Carlos Menem att knyta pesons värde till USA dollarn. Det skulle stoppa inflationen.
Något som skedde, men till stora kostnader.

Exporten minskade drastiskt med den starka valutan – för Argentina är inte USA. Underskottet i statsinkomsterna kompenserades med lån. Idag dignar Argentina under en skuld på över 1 700 miljarder kronor.

Menem förlorade valet i december 1999. Hoppet som ställdes till ”Alliansen” runt den nya presidenten De La Rúa har snabbt förbytts i förtvivlan. De La Rúa fortsatte Menems socialdemokratiska politik, att inte bara falla undan för nyliberalismen utan att aktivt bedriva den. Argentina är idag skolexemplet på vad Världsbankens och den Internationella Valutafondens (IMF) s.k. strukturella anpassning betyder i verkligheten.

Deuda externa = deuda eterna

Argentina är världens mest privatiserade land. De multinationella storbolagen France Télécom och spanska Telefonica delar på telekommunikationerna. Vivendi, med ett pampigt kontor i Buenos Aires, äger vattnet och distributionen, etc, etc.

Man kan tala om att det varit ett riktigt privatiseringsrus. I huvudstaden har avregleringen av de allmänna kommunikationerna och införandet av en ohöljd konkurrens lett till att varje busslinje ägs av ett bolag (!!), vilket betyder hundratals bolag. Biljettpriset har ökat med mellan 40 till 100 procent. Även landets flygbolag Aerolines Argentinas visar på vad den fria konkurrensen kan åstadkomma. Bolaget privatiserades och köptes av Sepi, som ägs av den spanska staten. Idag är Aerolines Argentinas bankrutt och hotas av nerläggning.

Anti-inflationspolitiken och privatiseringarna har blivit en häxdans. Den enorma utlandsskulden har tvingat fram en hög ränta, för att både behålla och dra kapital till landet. Men hög ränta ökar kostnaderna för produktionen och hämmar en ekonomisk tillväxt, vilket minskar statens skatteinkomster. Ständigt nya lån har blivit ett måste för att hålla landet gående. Eller som det sägs i Argentina; utlandsskuld (deuda externa) är evig skuld (deuda eterna).

Resultatet är entydigt. Tre års ekonomisk tillbakagång, en bruttonationalprodukt (BNP) som sen 1998 har sjunkit med 4,3 procent, 37 procent fattiga, 30 procents arbetslöshet och att hälften av löntagarna förtjänar mindre än 5 000 kronor i månaden.

Undantagstillstånd?

Regeringen De La Rúa har reagerat som alla nyliberaler. Än mera flexibilitet (kallad arbetsmarknadens Âreformering), ökad beskattning av medelklassen (och inte av spekulanterna) plus en drastisk minskning på 15 till 20 procent av stats- och kommunaltjänstemännens löner. På så sätt vill regeringen komma åt pengar för amorteringar – och räntor som kan ligga på upp till 15 procent.

Argentina hör idag till ”högriskländerna” för investerare. Slutet på denna vansinneslogik – nya skulder för att avbetala tidigare skulder – är ett stopp på skuldbetalningarna och att pesons värde skrivs ner. Det har gått så långt att en del av borgarklassen börjat tala för att peson ska devalveras, trots att det är till större skada än vinst för dem. Motsättningarna går alltså inte längre endast mellan de fattiga och de rika, utan även bland de högsta samhäˇllskikten.

Regeringskrisen är således mycket djup. På mindre än två år har Argentina den tredje finansministern. Dagens Domingo Cavallo var under militärdiktaturen riksbankschef, under Menem ekonomiminister.

Idag har han inte den makt, som behövs för att å ena sidan tillfredsställa de internationella finanskretsarna och å andra sidan hålla emot det folkliga motstånd, som fram tills nu har yttrat sig i fem generalstrejker och en upptrappad klasstrid med kampberedda människor. Den 16 juli skrev det privata näringslivets dagstidning Ambito Financiero att den hårda anpassningsplan som behövs inte kan genomdrivas utan ett undantagstillstånd.
Det är en bra sammanfattning. Kapitalism går före demokrati.

Michel Husson
Översättning Per-Erik Wentus
Internationalen 8 nov 2001

Facket i USA

Arbetarrörelsen i USA befinner sig idag i sin kanske djupaste kris någonsin.

För något år sedan, när jag tillsammans med tusentalet fackliga gräsrotsaktivister vid tidskriften Labor Notes konferens i Detroit lyssnat till hur fackföreningar i El Salvador slagit tillbaka privatiseringarna i sjukvården, sa jag lite skämtsamt till en amerikansk vän att den viktigaste internationella solidariteten just nu kanske skulle vara att stödja uppbygget av fackföreningar i USA. För trots alla uppmuntrande berättelser och goda lokala fackliga exempel fanns inget i USA som kunde mäta sig med vad facken i det fattiga El Salvador åstadkommit.

Och frånvaron av en motkraft på hemmaplan till de styrande USA i form av en organiserad arbetarklass är något vi märker i hela världen. Det är en grundförutsättning för att de kan bete sig så självsvåldigt och aggressivt som de gör, både på inom landet och internationellt.

Facken i USA har aldrig haft den styrka de åtminstone stundtals haft i de flesta andra industriländer. Men idag har årtionden av kräftgång lett till en organisationsgrad som ligger på samma nivåer som på 1800-talet. Inför den kongress som AFL-CIO – den federation till vilken de flesta fackförbund hör – kommer att hålla i slutet av juli, har det därför rasat en hård offentlig debatt om hur denna nedgång skall brytas. På hemsidor, bloggar och i massmedia har fackliga ledare, förbund och enskilda debattörer fört fram sina recept, ofta i ett högt tonläge. Långt ifrån att leda fram till en gemensam strategi verkar det nu som om en splittring av organisationen är oundviklig.

Framväxten av starka fackföreningar i USA var senare och gick långsammare än i Europa Flera tidiga försök möttes med hård repression av stat och företagare. National Labor Union grundandes i slutet av 1860-talet och organiserade främst vita, manliga yrkesarbetare under några korta år. 1869 grundades Knights of Labor som öppnade sig också för okvalificerade arbetare och så småningom även för svarta och blev med sina, åtminstone delvis, socialistiska ideal något som påminde om den växande internationella arbetarrörelsen. Borgarklassen slog snabbt tillbaka mot det växande hotet. Vid Haymarket i Chicago 1886 öppnade polis eld mot och dödade demonstrerande arbetare och fyra ”agitatorer” avrättades efteråt som indirekt ansvariga för en bomb som dödat en polis. Perioden efter utsattes Knights of Labor för en hård och ofta våldsam anti-facklig offensiv. Flera stora strejker under 90-talet ledde till nederlag och vid sekelskiftet var organisationen i praktiken död.

Samma år som Haymarketmassakern bröt sig några av de fack som organiserat yrkesarbetare ur Knights of Labor och bildade den American Federation of Labor, AFL.

AFL vars tydligt anti-socialistiska ledare beskrev sin linje som ”plain and simple unionism” – ”vanlig enkel facklig verksamhet” – att sluta avtal med arbetsgivarna utan några ambitioner att förändra samhället. AFL:s lokala fack, ofta inom byggnadssektorn, uppträdde mer som skrån som fördelade arbetet mellan sina medlemmar än som en fackförening som stred för alla arbetare. Med dessa utgångspunkter blev det naturligt för organisationen att söka stöd och liera sig med olika grupper av borgerliga politiker snarare än att utmana dem genom att stödja arbetarpartier. Här grundlades den hållning som de flesta fack i USA fortfarande har: ”att belöna våra vänner och straffa våra fiender”, vilket i praktiken innebär att avstå från att stödja självständiga politiska krafter och istället köpslå med politiker med medlemmarnas röster som bytesmedel.

Efter att på detta sätt ha överlevt 1890-talets depression och anti-fackliga offensiv växte AFL i takt med den explosiva amerikanska ekonomin. Nu växte också industrifack som gruvarbetarförbundet och det syndikalistiska IWW, liksom det självständiga arbetarpartiet Socialist Party med Eugene V. Debs som ledare, som utmanade den inomkapitalistiska fackliga politiken inom AFL.

Den hårda repressionen under första världskriget mot alla som inte stödde USA:s deltagande tillsammans med AFL-byråkratins angrepp och interna motsättningar gjorde dock att de radikala organisationernas historia blev kort aldrig fick fotfäste.

Under 1930-talet svepte vågor av strejker över USA. Det var de ”okvalificerade” arbetarna, dem som de skråmässiga facken i AFL inte ansåg det mödan värt att organisera som trädde in på scenen med full kraft. 1935 bildades en kommitté inom AFL av fackliga ledare som ansåg att framtiden låg i att organisera hela industrier, oavsett yrke. Året efter bröt de sig ur och bildade CIO, Congress of Industrial Unions. Redan efter ett par år organiserades 4 miljoner arbetare i den väldigaste våg av arbetarradikalisering som USA sett. Åtskilliga strejker och organiseringsframgångar leddes av politiska radikaler, syndikalister, socialister och kommunister av olika schatteringar. Bilarbetarförbundets legendariska organisatörer och ledare under många år – bröderna Reuter – hade till exempel fått sin skolning i Socialist Party, de militanta transportstrejkerna i Minneapolis som var viktiga för uppkomsten av CIO leddes av trotskister och Harry Bridges som under många år kom att leda hamnarbetarna i ILWU var en gammal IWW-medlem.

CIO hade dock med sig många av de byråkratiska och odemokratiskt traditionerna från AFL, liksom den politiska grundsynen. Dess ledarfigur John L. Lewis hade t.ex. inga problem med att under pågående möte skicka sina hejdukar på medlemmar han pekade ut som kommunister och slå dem medvetslösa eller slänga ut dem från möten. Efter att strejkvågen ebbat ut var det därför dessa män, snarare än strejkledarna från basen, som kom att dominera CIO.

När det kalla kriget startat förbjöds kommunister ha fackliga uppdrag i organisationen och de rensades grundligt på radikaler under -49-50. Förbund som vägrade genomföra detta uteslöts helt sonika ur CIO. Samtidigt anpassade ledningen sig till sina allierade i det demokratiska partiet och övergav det sociala program man haft med krav på allmän sjukförsäkring, full sysselsättning, medborgerliga rättigheter för de svarta och så vidare.

Med ett AFL som kommit att organisera även industriförbund och ett CIO som grundligt kväst de första årens radikala aktivism hade skillnaderna minskat mellan de båda federationerna och i McCarthyerans tidiga 50-tal inleddes diskussionerna om samgående. Detta förverkligades sedan 1955.

Den amerikanska fackföreningsrörelsen har med få undantag varit fast i vad som brukar kallas ”bussines unionism” där man försöker få bra avtal för de egna medlemmarna men saknar sociala ambitioner när det gäller samhället eller arbetarklassen som helhet.

I motsats till de flesta andra industriländer växte inga stora arbetarpartier upp tillsammans med facken. Dessa hade inte heller hade någon samhällssyn som i grunden skilde dem från motparten. Orsakerna är många och skulle leda alltför långt att gå in på här. Viktiga faktorer var dock den rasism som fanns inbyggd i samhället alltsedan slaveriet och det skråmässiga sätt de flesta överlevande fackföreningar växte fram på under slutet av 1800-talet.

Under guldåren på 50- och 60-talen kunde denna modell fungera väl för fackföreningarna och många av deras medlemmar; levnadsstandarden höjdes och i utbyte mot medlemmarnas röster blev de fackliga ledarna viktiga samarbetspartners för politikerna.

Under denna tid blev också AFL-CIO en villig aktör åt USA:s utrikesdepartement i det kalla kriget. Genom sina internationella förgreningar fungerade man som regeringens förlängda arm och kanaliserade stöd till fackliga organisationer som bekämpade radikala rörelser och USA-kritiska regeringar. ”Utbildningsorganisationen” AIFLD startades och fick kontor i de flesta latinamerikanska huvudstäder där den arbetade i nära samarbete med CIA och amerikanska företag för att starta USA-vänliga fackföreningar och bekämpa radikala strömningar. Så hade t.ex. AFL-CIO utbildat folk som var aktiva i planeringen och genomförandet av kuppen i Brasilien 1966 som installerade en av Latinamerikas mest brutala militärregimer. Organisationen var också inblandad i den blodiga kuppen mot Salvador Allende i Chile 1973.

AFL-CIO:s stöd till USA:s krigföring i Vietnam var en av orsakerna till att det stora bilarbetarförbundet UAW, som ännu leddes av den legendariske strejkledaren från 30-talet Walter Reuther, lämnade organisationen 1968 och stod utanför ända till 1982.

Det mesta föreföll dock vara frid och fröjd inom fackföreningsrörelsen. Ekonomin expanderade, organisationerna levde ett relativt tryggt och rutinmässigt liv och organisationsgraden var stabil, om än med nordiska mått mätt låg: runt 35%.

Runt hörnet väntade dock helt andra tider som skulle ställa hel andra krav på de fackliga organisationerna.

Den amerikanska fackföreningsrörelsens uttalade inomkapitalistiska hållning och medvetna inriktning på att lösa välfärdsfrågor som pension eller sjukvård genom avtal för de egna medlemmarna, verkade fungera bra de år USA var världsekonomins ohotade lokomotiv. ”The American Way of Life”, med villa, bilar och utbildning åt barnen, blev uppnåelig också för arbetare. Åtminstone för dem som jobbade i de stora, fackligt organiserade företagen i de norra delarna av landet.

Men med 70-talet vände vinden. När den internationella kapitalismen hjul åter började kärva och USA:s industri drabbades av ökad konkurrens gick de amerikanska arbetsgivarna till angrepp. Industrin började flytta till de mindre organiserade sydstaterna eller över gränsen till Mexico. Inför hot om flytt eller nedläggning backade de flesta fack.

Den viktigaste eftergiften gjorde det starka bilarbetarförbundet UAW när det 1979 för första gången gick med på sänkta löner i ett avtal med Chrysler för att, som det hette, rädda jobben. Detta blev mönster för vad som kallats ”concession bargaining”, förhandlingar där fack och företag kommer överens om sänkta löner eller andra ersättningar mot mer eller mindre hållbara löften om att få behålla jobben. 1981 drabbades fackföreningsrörelsen av ett hårt slag när Ronald Reagan ingrep mot flygledarnas fackförening PATCO, avbröt deras strejk genom att avskeda samtliga över 12 000 strejkande och ge dem livstidsförbud mot återanställning. Allt medan de ledningarna för övriga fack satt bredvid och tittade på och visade därmed både arbetsgivare och medlemmar vilket stöd de kunde räkna med i framtida strider.

UAW:s strategi för att rädda jobben kan, lindrigt uttryckt, sägas ha varit ett misslyckande. Från att ha haft 1,5 miljoner medlemmar i slutet av 70-talet återstår idag bara en tredjedel av organisationens medlemmar. Detta trots att UAW numera inte bara organiserar människor i bilindustri utan, liksom de flesta många andra fack, blivit en facklig diversehandel med så vitt skilda grupper som sjukvårdspersonal, frilansskribenter och universitetslärare bland medlemmarna. Eftergiftspolitiken har inte gjort det lättare att organisera arbetare när företag som BMW, Toyota och Nissan öppnat fabriker i traditionellt fackföreningsfientliga sydstater som South Carolina, Kentucy och Tennessee. Man behöver ingen fackförening för att backa, som en kritiker uttryckte det.

I ”bussines unionism”-traditionen har legat en rest från det gamla skråtänkandet: fackets uppgift skall vara att se till de egna medlemmarna och strunta i vad som händer i samhället utanför. Där en amerikansk bilarbetare kan tjäna mer än dubbelt så mycket som i Sverige och dessutom ha fri sjukvård, pension efter 30 års anställning osv jobbar miljoner för minimilön på strax över 5 dollar eller mindre, utan sjukförsäkring eller andra anställningsförmåner. För att inte tala om hela den undervegetation av tillfällighetsarbetande och papperslösa invandrare vars löner och arbetsvillkor mestadels är helt okontrollerade.

Det är knappast förvånande att när tillverkningsindustrin stagnerat har fackföreningarna misslyckats med att organisera den expanderande servicesektorn. Landets största privata arbetsgivare är inte längre GM, där facken slog sig till erkännande på 30-talet, utan den fackföreningsfientliga lågpriskedjan WalMart.

Trots att det uppstod oppositionella grupper inom många förbund som ifrågasatte eftergifterna och samförståndet med allt aggressivare arbetsgivare förmådde dessa – med ett kort undantag i på 90-talet i det mest korrupta facket av alla, Teamsters – inte erövra mer än lokala nivåer.

Men fackföreningarnas nedgång nådde så småningom en nivå som hotade även den högre fackliga byråkratin Utan medlemmar inga medlemsavgifter…

I ett brott mot traditionen av välregisserade kongresser utmanade därför viceordföranden John Sweeney på 1995 års kongress den sittande ordföranden. För första gången i organisationens historia blev det omröstning i ordförandefrågan och Sweeney blev vald med ett tydligt program för att vända den negativa trenden. ”Organisera de oorganiserade” var parollen för den nye ordföranden och hans grupp. Sweeney kom från det stora servicefacket SEIU som gått mot strömmen och vuxit när andra krympt. Visserligen berodde en del av tillväxten på att SEIU, liksom de flesta andra fack, slagits samman med mindre förbund, men de hade även organiserat nya grupper. Mest känd är deras kampanj ”Justice for janitors” för att organisera och förbättra villkoren för städpersonal och vaktmästare, skildrad i Ken Loachs film ”Bröd och rosor”. Många förhoppningar väcktes på att den nya ledningen skulle innebära ett brott med den nedåtgående trenden.

En rad åtgärder genomfördes också. Alltifrån att sparka ledningen för och organisera om den illa beryktade internationella avdelningen AIFLD till att börja driva krav för de papperslösa invandrarnas rättigheter.

Men inte mycket hände i praktiken. De som haft förhoppningar om ett radikalt skifte blev besvikna. I mångt och mycket blev det ”bussines as usual” och 10 år senare finns facit för Sweeneys ledarskap: en fortsatt nedgång i medlemstal och försämringar över lag för den amerikanska arbetarklassen.

När AFL och CIO slogs samman 1955 hade organisationen 13,5 miljoner medlemmar vilket motsvarade 34 procent av arbetskraften. Idag, 50 år senare är medlemstalet fortfarande detsamma. Men idag motsvarar det bara knappt 13 procent.

Även om hälften av de arbetande i USA enligt färska opinionsunderökningar säger att de skulle vilja tillhöra en fackförening är det inte så lätt att organisera folk.

Facklig organisering i USA sker oftast genom att de anställda får rösta om de vill bli representerade av ett fack eller ej. Fackföreningen måste då vinna majoritet för att företaget skall vara skyldigt att förhandla enligt lag. Det är vid sådana omröstningar union busters hyrs in för att med propaganda, övertalning och hot få de anställda att rösta mot facket. I fjol var antalet sådana val nere på 2 300 mot nära 8 000 på 70-talet. Arbetstillfällena försvinner för union busters och en del av de företag som lever på detta fruktar för sin existens; de håller helt enkelt på att segra ihjäl sig.

Organisationsgraden är sedan länge lägre än vad den var när fackföreningarna fick lagligt skydd under Roosevelts ”New Deal” på 30-talet. Enligt 2004 års siffror är antalet organiserade 12,5 % av arbetskraften, i den privata sektorn under 8 %, den lägsta siffran sedan 1800-talet. På bara ett år har facken tappat en kvarts miljon medlemmar i den privata sektorn.

Resultatet har inte låtit vänta på sig. I februari skrev finanstidningen Economist att vinsterna 2004 efter skatt låg på sin högsta andel av BNP på 75 år medan lönernas andel aldrig varit lägre. Bara de senaste tre åren har företagsvinsterna ökat med 60 procent medan lönerna (som i sig är mycket ojämnt fördelade) enbart ökat med 10 %.

De fackliga organisationernas medlemstapp var också en anledning till att Bush omvaldes i fjol eftersom fackligt organiserade tenderar att rösta mer demokratiskt. Med färre fackliga röster att erbjuda försvagades fackens traditionella köpslående med politikerna.

Som ett svar på de uteblivna förändringarna gick Sweeneys efterträdare som ordförande i SEIU, Andy Stern, tillsammans med fyra andra fack 2003 ut i ett upprop kallat New Unity Partnership för att reformera AFL-CIO.

Sedan dess har debatten pågått offentligt och när de tusen delegaterna samlas till kongress 25-28 juli i Chicago kommer de knappast att ha tid för att fira federationens 50-årsjubileum. Istället kommer det att bli en uppgörelse mellan två grupperingar som fört en allt hetsigare debatt.

Debatten handlar framför allt om organisering och då om två huvudfrågor: hur mycket av förbundens resurser skall gå till organisering av oorganiserade och hur skall förbunden själva vara organiserade. Industriförbund eller blandade fack är frågan

Trenden har länge varit att slå samman klubbar, avdelningar och hela förbund utan några naturliga gemensamma nämnare så att många förbund blivit ett slags minifederationer av slumpmässigt sammanrafsade grupper utan tanke på vad som ger facklig styrka. Allt för att få så många medlemmar som möjligt. De sjukvårdsanställda företräds t.ex. av runt 30 fackföreningar och inom byggsektorn och transportindustrin finns vardera 15 olika fack, medan stålarbetarna är i minoritet inom Stålarbetarförbundet. Bara 15 av AFL-CIO:s 57 förbund har över 250 000 medlemmar och 40 har färre än 100 000. Detta i ett land med en arbetande befolkning på över 120 miljoner.

På ena sidan i striden finns den nuvarande ordförande, den nu 71-årige John Sweeney som ställer upp till omval stödd av en majoritet av de ingående förbunden, med ett budskap som inte skiljer sig så mycket från vad han sa för tio år sedan.

På den andra sidan har det största ingående förbundet, SEIU med 1,8-miljoner medlemmar, tillsammans med fem andra fack, varav ett utanför AFL-CIO, startat Change to Win Coalition som kräver omfattande organisatoriska förändringar och en ny ledning för AFL-CIO. Koalitionen där bland annat transportfacket Teamsters ingår representerar 6 miljoner medlemmar, knappt hälften av dagens AFL-CIO.

Ett av de viktigaste kraven är att den fackliga strukturen ändras så att det blir ett fackförbund per bransch. Detta skulle, menar de, ge färre och starkare förbund och en effektivare och mer strömlinjeformad ledning där de största förbunden får större inflytande än idag. Koalitionen vill att en ökad del av verksamhet och resurser skall läggas på organiseringskampanjer t.ex. föreslår man en särskild fond på 25 miljoner dollar årligen för att organisera WalMart. Man kräver också att AFL-CIO:s budget minskas och att fackförbund som har konkreta planer på att organisera i den egna branscherna skall få kraftig rabatt på sina avgifter.

Tonläget i debatten har skärpts ju närmre kongressen kommit. SEIU-ledningen sade redan tidigt att deras förslag inte var förhandlingsbara. Om de inte fick igenom sina förändringar och ett byte av ledning hotade de att lämna federationen. Något som fick flygmekanikerna att hota med göra detsamma om förslagen antogs.

I och med grundandet av Change to Win – i praktiken ett alternativ till AFL-CIO med eget program, stadgar och, sedan början av juli, egen ledning – har ytterligare ett steg tagits mot brytning.

Även om debatten förs på ett unikt offentligt sätt är den främst en angelägenhet för ledningarna och gäller organisatoriska frågor. Alla inblandade framhåller vikten av att organisera men få pekar på behovet av att ändra facklig inriktning. Det är fortfarande samma gamla samarbetspolitik och förhoppningar om ”partnerskap” med arbetsgivarna som dominerar. SEIU:s ordförande och Sweeneys främste utmanare Andy Stern, sa t.ex. i en tidningsintervju nyligen att ”fackföreningar har varit protektionistiska och motståndare till konkurrenskraft” när de slagits mot att jobb säljs ut och förordar att de bör låta arbetsgivare verka ”mer effektivt och med bättre kvalitet”.

Mot den sittande ledningens tio år av misslyckanden står utmanare vars alternativ utgörs av ökad centralisering och toppstyrning. Allt på en grundval som inte på något avgörande sätt skiljer sig från den gamla ledningens, vare sig vad det gäller metoder, politisk uppfattning eller samhällsbild. Inte heller ifrågasätts den politiska osjälvständigheten; att stödja den borgerliga kandidat som tycks vara minst fackföreningsfientlig. Dessvärre för den amerikanska arbetarklassen, i princip samma praktik som lett till den nuvarande situationen. Oavsett hur kongressen går och om, eller snarare när, en brytning sker kommer mer resurser att satsas på att organisera nya medlemmar. Det mesta pekar dock på att dessa resurser satsas på samma sätt som tidigare och som visat sig inte fungera: genom kampanjer utifrån där betalda funktionärer försöker övertyga folk om att de bör gå med i facket, snarare än genom att engagerade basmedlemmar organiserar sig själva och andra i strider med arbetsgivarna.

Om kongressen leder till förändrad organisationsstruktur eller om några förbund bryter sig loss, finns ändå inte mycket som tyder på att det kommer att leda till någon förändring i den långvariga nedgången i vare sig organisationsgrad eller löner, arbetsvillkor och rättigheter som den amerikanska arbetarklassen upplever. För detta krävs ett uppror underifrån, minst lika kraftigt som det som på 30-talet ledde till grundandet av CIO.

Lars Henriksson

Från Arbetaren 2005, publicerad i två delar

Torslanda, Kalmar, Uddevalla – löpande bandet tur & retur

Uttråkade människor bygger dåliga bilar. Därför avskaffar vi det löpande bandet.” Så marknadsförde SAAB sina bilar i USA i början av 90-talet. 1990 kunde tyska bilköpare läsa stora annonser med texten: ”Ford uppfann det löpande bandet. Volvo avskaffade det. Av naturliga skäl”.

Även om dessa annonser knappast skulle varit möjliga i Sverige verkar de ha gjort ett varaktigt intryck på hur svensk bilindustri uppfattas utomlands. Många av de mer progressiva forskare som inte helt förhäxats av den ”japanska modellen” hänvisar till den ”svenska modellen” som ett alternativ. Det svenska sättet att bygga bilar beskrivs som det humana, men ändå lönsamma, sättet.

Precis som ”Den svenska modellen” i stort (välfärdsstat, relativ jämlikhet och samarbete mellan arbete och kapital) är ”den svenska arbetsorganisationsmodellen” omgiven av myter. Inte desto mindre finns det en hel del lärdomar att dra av de svenska erfarenheterna för alla som försöker finna en strategi mot arbetsgivarnas nuvarande offensiv.

Människor – inte maskiner!

I slutet av december 1969 skakades det svenska samhället av gruvarbetarnas strejk i Malmfälten. Strejken visade i blixtbelysning att Sverige var långt ifrån det klasslösa samhälle som de officiella företrädarna för stat, arbetsgivare och fackföreningar hävdade. Gruvstrejken följdes av en rad andra vilda strejker och en våg av radikalisering svepte över landet.

Gruvarbetarna strejkade för högre löner men under lönekraven jäste ett mycket djupare missnöje. De revolterade mot en allt mer auktoritär företagsledning, mer sofistikerade tidsstudiesystem och en allmän offensiv från företagets sida för att öka produktiviteten genom hårdare kontroll och övervakning.

Kärnan i detta missnöje uttrycktes i en paroll som levt kvar i mångas hjärtan sedan dess: ”Vi är människor – inte maskiner!”

70-talets arbetarrevolt skapade stor debatt och födde en mängd projekt kring förändrad arbetsorganisation. Till exempel nämner SAF:s Volvorapporten från 1975 de vilda strejkerna på Volvo som ett av huvudskälen till att omorganisera arbetsprocessen. Vid ungefär samma tid skrev Pehr Gyllenhammar sin bok Jag tror på Sverige där han dömde ut det löpande bandet som ”inhumant”.

”Grupporganisation” blev snart lösenordet, universalmedlet mot alienation och främlingsskap på jobbet, inte bara i bilbranschen. Varje industri med självaktning hade sin version av ”självstyrande grupper”. Något som appellerade till den spontana känslan bland arbetare att vi inte behöver någon som pekar och ger order utan kan sköta oss själva.

När den utomnordiska arbetskraftsinvandringen upphörde genom förändrad lagstiftning på 90-talet fick företagen än större skäl att göra fabrikerna mer tilltalande. Den höga personalomsättningen, särskilt i bilfabrikerna, skapade brist på arbetskraft.
Under 80-talets hetaste högkonjunkturår var det ibland bokstavligt talat svårt för bilföretagen att fa igång banorna på morgonen. Den höga omsättningen och frånvaron var ständiga diskussionsämnen.

En nyanställd vid bandet på Volvo i Göteborg hade en förväntad ”livstid” på ungefär sex månader! Därefter försvann de flesta av de mycket unga arbetarna till studier, resor eller ett ”riktigt” arbete.

Allt detta, plus det faktum att både Volvo och SAAB gjorde enorma vinster och inte kunde se något slut på expansionen, ledde bägge företagen att bygga var sin ny fabrik, helt skräddarsydd för grupporganisation. SAABs fabrik i Malmö och Volvos i Uddevalla byggdes helt utan löpande band och grupperna skulle montera en kvarts, en halv eller en hel bil. Ett upplägg i stark kontrast till den traditionella löpandebandsmonteringen där varje arbetares uppgift räknades i sekunder eller högst ett par minuter.

Att bägge fabrikerna byggdes på ruinerna av nedlagda varv med kraftiga statliga subventioner verkade inte direkt återhållande på företagen…

”Den svenska modellen” var alltså arbetsgivarnas svar på ett uppror mot dåliga arbetsvillkor. Först en medveten, kollektiv och facklig revolt, senare en individuell vägran att foga sig i dåliga arbetsvillkor, som kombinerat med det goda läget på arbetsmarknaden gjorde att många arbetare kunde ”rösta med fötterna” och fly det löpande bandet.

Denna nya modell innehöll eftergifter åt arbetarnas krav på mänskligare arbeten. Den började som ett försök att kontrollera och övervinna missnöjet på fabriksgolvet men var samtidigt ett försök att höja produktiviteten.

Företagen sökte efter nya metoder att öka produktiviteten eftersom den allt mer komplicerade produktionsprocessen inom bilindustrin inte svarade så bra som tidigare på de traditionella tayloristiska metoderna. Det ökande antalet bilvarianter med allt fler, mer komplicerade och varierade specialutrustningar hade gjort det löpande bandet mycket mer svårrationaliserat än då Henry Ford deklarerat att ”kunderna kan välja vilken färg de vill på T-forden så länge den är svart”.

Det blev helt enkelt svårare för företaget att balansera ut jobbet så att varje arbetare hade jobb i 60 sekunder på varje minut. Dessutom var företagen intresserade av att rationalisera på tjänstemannasidan genom att lägga över sådant jobb på arbetarna. Detta kunde också presenteras som, och kanske även vara, ett sätt att göra det monotona banjobbet mer omväxlande.

Slutligen var det med den extremt höga omsättningen av folk, på vissa ställen uppemot 100 % per år, i det närmaste omöjligt att få en tillräckligt hög kvalitet utan att ha stora justeringsavdelningar som kunde korrigera de fel som gjorts på banan.
Företagen hade ett stort behov av att fä arbetskraft som stannade länge nog att lära sig jobbet ordentligt.

Den svenska modellen – ett bokslut

Vilka är då lärdomarna av dessa årtionden av experimenterande med arbetsorganisation och till och med byggande av hela fabriker med det uttalade syftet att göra arbetet mänskligare? Som allt annat har ett sådant bokslut två sidor: arbetsgivarnas och arbetarnas.

De svenska arbetsgivarna har demonstrerat sitt bokslut på ett mycket brutalt sätt:
både SAAB och Volvo har lagt ner sina ”humaniserade” fabriker. När krisen slog till försvann plötsligt företagens viktigaste drivkrafter till humanisering av arbetet. Även om det inte sades rätt ut så är behovet att konkurrera om arbetskraften lindrigt sagt begränsat i ett samhälle med 10-procentig arbetslöshet…

Ett arbetarnas bokslut är mer komplicerat att göra. På samma sätt som arbetsgivarna har vi ett intresse av att tillverka saker av god kvalitet på ett någorlunda rationellt sätt – även om vår definition av dessa begrepp skiljer sig avsevärt från arbetsgivarnas.

”Kvalitet” är för dem bara intressant om det ökar företagets lönsamhet, det har ingenting att göra med att uppfylla några behov på ett bättre sätt. På samma sätt är ett system som skadar och sliter ut människor fysiskt och psykiskt, inte ”rationellt” för oss. Arbetande människor har krav och behov som är totalt motsatta arbetsgivarnas. Vi har mycket högre krav på hur produktionen organiseras än vad arbetsgivarna har.

Kalmar – förändringen som inte blev av

De flesta svenska företag med självaktning hade någon sorts försök med ”självstyrande grupper” på 70- och 80-talet. Jag kommer här att begränsa mig till Volvos fabriker i Kalmar och Uddevalla. Dels för att de är mest välkända exemplen på ”den svenska modellen”, dels för att bilindustrin internationellt uppvisar så stora likheter och dels för att jag själv arbetar på Volvo och därför intresserat mig för fabrikerna genom åren.

När kalmarfabriken öppnades 1974 var den Volvos och svensk industris kronjuvel när det handlade om arbetsorganisation. Den byggdes som en prototyp för vad SAF kallade ”nya fabriker”. Det traditionella löpande bandet avskaffades. Självstyrande vagnar (s k auto carriers) transporterade karosserna mellan de olika arbetsstationerna där arbetarna monterade i långa cykler (12-20 minuter). ”Grupporganisation” var nyckelordet. Fabriken delades till och med fysiskt m i mindre enheter för an förstärka gruppidentiteten. (Och, icke att förglömma, för att begränsa strejker och förhindra dem att spridas i fabriken.)

1977, mindre än fyra år efter det att fabriken öppnades, drabbades svensk bilindustri av en allvarlig kris. Vid Kalmarfabriken ledde det till en våg av rationaliseringar. MOST, ett nytt tidsstudiesystem särskilt utformat för långcykliga arbeten, infördes. Detta gjorde det enklare för företaget att tillägna sig de genvägar arbetarna själva funnit. Tiden för att montera en bil minskade med 1,5 timmar. Den del av arbetstiden som var belagd med arbete ökade till 95 % att jämföras med de 80 % som var normalt vid det traditionella monteringsbandet på huvudfabriken i Göteborg.

Med tiden försvann merparten av det som särskilde Kalmar – buffertar som var kontrollerade av arbetarna, parallellt monteringsarbete – och fabriken blev allt mer lik en traditionell bilfabrik med de självgående vagnarna som ett mycket dyrt och komplicerat löpande band. Resultatet var, självklart, att det löpande bandets traditionella problem återkom; arbetsskador, omsättning, frånvaroproblem.

Arbetarnas paradis?

Uddevallafabriken är mer komplicerad att utvärdera, framför allt eftersom den bara
existerade i fem år och av dem bara knappt två år med full produktion. Dessutom, eller kanske just därför, ger arbetare som arbetat på fabriken mycket olika bilder av den.

Till skillnad från Kalmarfabriken byggdes Uddevallaverken medvetet för att omöjliggöra det löpande bandets återkomst. Fabriken bestod av sex parallella verkstäder med vardera 8 grupper om 8-10 arbetare. Varje grupp byggde en hel bil och gruppen beställde själv fram nya karosser när den föregående var klar. Detaljerna kom på självgående vagnar i satser från en särskild materialverkstad. För att förbättra ergonomin byggdes bilarna i stora fixturer som gjorde det möjligt att vända karosserna 360 grader.

Lagen hade inga förmän utan valde sina egna gruppledare som var den främsta kontaktlänken mellan laget och verkstadsledningen.

Fabriken byggdes med aktiv inblandning av arbetsvetenskapare och fackförening och den officiella versionen talade om att återge bilbyggarna ett yrkeskunnande. Man talade till och med om bilarbetare på olika kunskapsnivåer som ”lärlingar”, ”gesäller” och ”mästare” för att understryka att bilbyggandet återigen skulle bli ett hantverk.

Att bygga bilar utan löpande band var ingen nyhet påfunnen av Volvo. Innan 1914 byggdes alla bilar så och det gäller fortfarande för bilar som Lamborghini och Ferrari.
Men 1914 upptäckte Henry Ford att det var möjligt att minska tiden det tog att bygga en bil ner till en tiondel om processen organiserades längs ett löpande band. Detta förändrade bilindustrin från lyxvaruproduktion till den industri som mest kommit att förknippas med begreppet ”massproduktion”.

Löpande bandet har alltsedan dess varit arbetsgivarnas främsta tekniska redskap för att få människor att arbeta hårdare än de egentligen vill. För när det handlar om att tvinga människor att arbeta har bandet en nästan magisk förmåga.

När man arbetar där har man bara två val: antingen gör man det jobb som kommer mot en eller så vägrar man – antingen totalt underordnande eller revolt. Det finns inget mellanting. Och även om revolter förekommer då och då, både på individuell och kollektiv nivå, är ändå underordnandet det normala för arbetaren vid bandet.

I Uddevalla var det lagen själva som bestämde när de skulle börja bygga varje ny bil, det fanns inget tekniskt system som tvingade dem. Men eftersom Volvo, i motsats till Lamborghini och Ferrari sysslar med massproduktion, måste de driva upp arbetstakten för att upprätthålla vinsten. Den metod Volvo valde i Uddevalla för att ersätta det löpande bandet var grupptryck.

För det första var lönesystemet konstruerat för att skapa ett sådant tryck, både inom grupperna och mellan dem. En betydande bonus knuten till antalet bilar verkstaden producerade, i realiteten ett slags gruppackord, skapade ett prestationstryck utan att någon representant för företaget behövde ingripa.

En annan stresskapande del av systemet var att ledningen la ansvaret för att uppnå produktionsmålen på gruppledarna. Dessa, i sin tur, vidarebefordrade trycket till sina arbetskamrater, särskilt till dem som, av någon anledning, inte kunde komma upp i det tempo som krävdes för att gruppen skulle klara det stipulerade antalet bilar.

Den stora uppmärksamhet som riktades mot fabriken, från såväl media, som forskare och företagsledning påverkade också atmosfären. Det, liksom känslan av att fabriken var hotad av ”traditionalister” inom och utom företaget, hjälpte till att skapa en slags pionjäranda där, åtminstone vissa, kunde känna sig utvalda och speciella. Det gjorde det viktigt att hålla samman och ”visa dem att vi kan klara det”. Kritiska arbetare fick uppmaningar, till och med från arbetskamrater, för att inte tala med journalister som besökte fabriken.

Systemet skapade en press som förmodligen var förklaringen till den höga omsättningen det första året. Men så länge som fabriken var under inkörning var det uthärdligt för de flesta. När företagets krav höjdes, efter sommaren 1992, ökade emellertid trycket kraftigt. ”Kaizen”-konsulter togs in för att rationalisera och antalet timmar det tog att producera en bil sjönk. Företagsledningen förklarade att fabrikens upplägg var helt förenligt med att tillämpa ”mager produktion”.

Sättet på vilket Volvo Uddevallaverken var byggt gjorde det möjligt att utföra det manuella arbete som är nödvändigt i massproduktion på ett mer humant sätt än på det löpande bandet. Kanske var den viktigaste lärdomen av fabriken att det faktiskt är möjligt.

Men även om Uddevallamodellen uppfattades som bättre än löpande bandet av de flesta (dock inte alla!) som prövat bägge, visade den också att det är möjligt att åstadkomma samma press och arbetsintensitet som i en traditionell fabrik. Hade fabriken tillåtits fortsätta skulle den säkerligen också återskapat samma sorts problem som finns i traditionella fabriker.

Men i april 1993 rullade den sista bilen ut ur fabriken. Hösten 1992 hade Volvo beslutat stänga såväl fabriken i Uddevalla som den i Kalmar av, som det hette, ”kapacitetsskäl”.
Bägge fabrikerna var små och ingen var en komplett bilfabrik. De var bara sammansättningsfabriker som fick de pressade, sammanfogade och målade karosserna från huvudfabriken i Göteborg, dit produktionen nu flyttades.

Många av de problem som hemsökt de traditionella bilfabrikerna hade nu nästan försvunnit. Åtminstone ur arbetsgivarnas synpunkt. Det hade arbetslösheten och nedskärningarna i sjukförsäkringen sett till. Arbetsvillkoren vid bandet hade på intet sätt påverkats men ändå hade personalomsättningen i stort sett upphört.

Plötsligt var det ingen ”konkurrensfördel” för en fabrik att vara mer human.
Arbetare blev tvungna att stanna kvar även på jobb där de vantrivdes. Alla projekt som tagit sin utgångspunkt i människors behov av ett anständigt jobb lades ner. Det löpande bandet triumferade.

Systemskiftet

Vad som hände på arbetsplatserna var givetvis inte isolerat från det ”systemskifte” som ägde rum i samhället i stort. När arbetslösheten ökade vädrade många chefer morgonluft; äntligen kunde de sluta dalta med arbetarna och ägna all kraft åt det de egentligen var där för att göra: vinst.

Med början på SAAB, tätt följt av Volvo, var ledningarna bara alltför villiga att lära sig den magra produktionens språk. Systemets bibel The Machine that Changed the World låg snart på varenda chefs skrivbord. De flesta av ”toyotasystemets” rekvisita importerades som ”kaizen”, ”andon” och ”Just-in-Time”.

De svenska ”självstyrande grupperna” mönstrades ut och ersattes av de ”team” ledningarna lärt sig var centrala vid studiebesöken i de magra japanska fabrikerna i USA och England.
Alltför ofta skedde denna utveckling i samarbete med fackföreningarna. Stängningen av Volvos fabriker i Kalmar och Uddevalla skedde t.ex. med godkännande av Metalls representanter i bolagsstyrelsen. Kalmarklubben godkände till och med nedläggningen av sin egen fabrik.

Allt i namn av ”konkurrenskraften” och för att ”rädda jobb”.

På kurs mot det ”normala”

Sverige är uppenbarligen på väg att bli ett ”normalt” land. ”Den svenska modellen” är i snabb upplösning. Detta gäller inte minst på arbetsplatserna.

(Nu skall man inte överdriva. För även om arbetslivet och samhället är i snabb förändring ändras saker och ting inte över en natt. En hel del av det som gjordes under 70- och 80-talen lever fortfarande kvar i en eller annan form liksom de flesta delar av välfärdsstaten gör det. Poängen är emellertid att utvecklingen har ändrat kurs.)
Betyder detta att de 20 åren av diskussioner om att humanisera industriarbetet bara var en parentes? Ett lyxproblem skapat av arbetskraftsbrist?

Arbetsgivarna svarar helt säkert ”ja” på den frågan. De ser detta – att ta hänsyn till något annat än vad produktionen kräver – bara som hinder för konkurrenskraften
Men att ha någon slags kontroll över sitt dagliga jobb, eller att jobbet inte bara är ett nödvändigt ont som man vill bort från så fort som möjligt eller att ha ett jobb som är mindre monotont än det löpande bandet – det är inga lyxfrågor för den som arbetar. Det är rättigheter att kämpa för liksom skyddsregler, fackliga rättigheter, rätten att bli behandlad som en människa eller andra ting som arbetsgivarna också ser som hinder för konkurrenskraften.

Arbetsgivarna har naturligtvis rätt i det här. Varje krav från vår sida är ett hinder för konkurrenskraften eller deras strävan att göra så stor vinst som möjligt för att uttrycka det på ren svenska. Men detta faktum har inte hindrat fackföreningar att kräva anständiga löner och arbetsvillkor genom historien och borde inte stoppa oss nu heller.

Svaren

Över hela världen talar arbetsgivarna idag om de förändringar de vill genomdriva som ”utvidgat arbetsinnehåll”, ”team-work” och så vidare.

Det vore felaktigt att möta denna utmaning med svaret: ”Vi vill inte göra någonting annat än att dra samma muttrar och skruvar resten av livet. Att lära sig något annat är att ställa sig på företagets sida och ett förräderi mot arbetarsaken.”

För det första för är det ett dumt svar. Det är inte en slump att yrkesarbetare för det mesta har bättre villkor än outbildade. Ju mer man kan desto mer makt har man, åtminstone potentiellt.

För det andra, vilket är viktigare, kommer fackföreningar som tar den positionen troligen att förlora kampen om själarna till arbetsgivarna om de inte har någon annan vision än ett liv som bestar av att dra mutter och skruv. Vi får inte ge företagen chansen att framställa oss som de sista försvararna av taylorismen.

Som tidigare nämnts var Uddevalla och Kalmar långt ifrån de enda fabriker där man experimenterade med en förändrad arbetsorganisation, även om de var de fabriker som var mest upphaussade av både företaget och media. De flesta människor i Sverige (och de flesta forskare på området utomlands) har förmodligen hört talas om Uddevallafabriken. Men mycket få har förmodligen hört talas om Volvo Umeverken.

På en del av denna fabrik har det under en lång tid runnits ett upplägg som i mångt och mycket påminner om Uddevallas. Arbetarna är organiserade i grupper som är ansvariga för hela processen, från beställning av material över själva monteringen till slutkontroll och leverans av slutprodukten, lastbilshytter.

Skillnaden gentemot Uddevalla är vem det är som bestämmer. Ja, naturligtvis är det företagshierarkin som bestämmer (eller bestämde, fabriken i Uddevalla finns ju inte mer…).

Men i Uddevalla var faktiskt ett av de centrala villkoren för ”mager produktion” uppfyllt. Allt var synligt för företagsledningen. Ledningen hade hela tiden kontroll över vad som gjordes av vem och hur. Det fanns ingenstans att ”gömma” sig. Gruppernas frihet att fatta beslut fanns bara så länge dessa överensstämde med vad ledningen bestämt.
Vid bägge fabrikerna sjönk antalet timmar som krävdes för att producera en enhet kontinuerligt. I Uddevalla innebar det enbart ett ökat tryck på arbetarna och högre produktion för företaget.

I Umeå innebar den nya grupporganisationen det motsatta. Tack vare sin ökade kunskap och kontroll över processen kunde arbetarna, åtminstone periodvis, förvandla produktionen till en slags ”svart låda” för ledningen. Företaget stoppade in de överenskomna resurserna och fick ut den överenskomna kvantiteten men vad som hände däremellan kunde, eller fick, företaget inte någon större insyn i. Om de försökte märkte de inte sällan att saker och ting av någon anledning började kärva…

Genom att hålla kunskap för sig själva och neka företaget total kontroll över produktionen kunde arbetarna använda den nya arbetsformerna till att förbättra sina villkor snarare än att öka produktiviteten.

Skillnaden mellan Umeå och Uddevalla låg inte så mycket i arbetsorganisationen.
Skillnaden mellan de olika fabrikerna låg i skillnaden i styrkeförhållanden mellan arbetare och företag på de båda fabrikerna.

I Uddevalla byggdes grupporganisationen bokstavligt upp samtidigt med fabriken, det fanns ingen kollektiv historia på arbetsplatsen, inga traditioner av gemensamt uppträdande gentemot företaget. Från första dagen till den sista var det företagsledningen som hade kontrollen, trots allt som sagts om ”kontroll över det egna arbetet” eller ”självständiga grupper”. Fackföreningen var inblandad uppifrån. Den byggdes till och med in i fabriken; fackordföranden från det gamla nedlagda varvet plockades in som ordförande på den nya fabriken av Metallförbundet.

Facket svarade inte på företagets krav på verkstadsgolvet, företaget kunde tämligen ostört driva igen om sin vilja. De flesta genvägar som arbetarna själva utvecklade behölls inte, som i en traditionell fabrik, av arbetarna själva i form av de små pauser som möjliggör ett socialt liv utan tillföll företaget i form av ökad produktivitet. Exakt det som är kärnan i ”kaizen”.

I Umeå fanns (och finns) en stark och stridbar facklig förening, både på golvet och i ledningen. Genom gammaldags fackliga metoder har arbetarna lyckats utnyttja den nya arbetsorganisationen till att öka sitt oberoende.

Naturligtvis är situationen inte stabil eller permanent – som på alla arbetsplatser är det en ständig dragkamp mellan arbetsgivarens och de anställdas intressen. Företaget försöker naturligtvis, och lyckas ibland, rationalisera på arbetarnas bekostnad och återvinna större kontroll.

Men faktum kvarstår: arbetarna och deras fackförening har lyckats använda företagets eget projekt inte bara till att förbättra sina egna villkor utan också för att öka sitt eget oberoende som kollektiv från företaget.

Jämförelsen mellan dessa fabriker innehåller många av de lärdomar som finns i ”den svenska erfarenheten”.

Den viktigaste lärdomen är att huvudsaken inte är exakt hur företaget organiserar arbetsplatsen och produktionen. I stället är det det den fackliga styrka och medvetenheten hos medlemmar som är avgörande.

Med en stark fackförening, väl förankrad på golvet, är det möjligt att ta sig an arbetsgivarnas utmaning. Då kan man ”ta osten utan att gå i fällan”.

Hur långt man kan driva denna taktik kan bara avgöras i det konkreta fallet, beroende på arbetsplatsens historia och traditioner och, i sista hand, styrkeförhållandena mellan företaget och fackföreningen.

Nyckelordet i sammanhanget är oberoende. När vi diskuterar facklig strategi är den första frågan vi måste ställa oss: Hur vill vi ha arbetsplatsen organiserad för att garantera största möjliga oberoende från företaget och största möjliga sammanhållning mellan medlemmarna?

Strategin måste vara att behålla så mycket kunskap som möjligt för oss själva och göra produktionsprocessen så dold för ledningen som möjligt. Detta är den totala motsatsen till ”mager produktion”. I motsats till denna pekar en sådan strategi i riktning mot de anställdas kontroll över arbetsplatsen.

Lars Henriksson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1994.

Kaizen – en inledning

Inledning

Detta, det hundrade numret av tidskriften fjärde internationalen, som dessutom fyller tjugofem år i år, ägnar vi åt de stora förändringar som skett och sker på arbetsplatserna de senaste åren i Sverige och det senaste decenniet internationellt.

Förhållandena på arbetsplatserna är inget som drar förstasidesrubriker idag. Ändå är just dessa förhållanden de mest centrala i samhället. Inte bara för att vi tillbringar så många timmar av våra liv på jobbet. För arbetsplatsen är just platsen där man arbetar, där det mesta av det vi behöver för våra dagliga liv skapas och där vi får vår försörjning.

Men i vårt samhälle är det framför allt platsen för skapande av värden som skall omvandlas till vinster genom försäljning på en marknad. Allt tal om informationssamhälle till trots är det kring produktion av varor och tjänster som ekonomin och därmed samhället snurrar. Den motsättning som finns i de arbetandes behov av ett anständigt liv och arbetsgivarnas behov av vinster är den grundläggande konflikten i vårt samhälle. Den plats där dessa intressen bryts mot varandra är just arbetsplatsen. Därför är förändringar i arbetets organisation, villkoren på arbetsplatserna och förhållandena mellan de anställda och arbetsgivarna något som påverkar hela samhället. De förändringar som pågår på svenska arbetsplatser har rönt mycket liten uppmärksamhet. Detta nummer av fjärde internationalen är ett bidrag till den kritiska debatten om dessa förändringar och förhoppningsvis en hjälp till dem som i sin dagliga verksamhet ställs ansikte mot ansikte med arbetsgivarnas offensiv.

Språket

Några ord om språket. I många sammanhang använder man fack- och specialuttryck. Ibland är det praktiskt och nödvändigt. Ibland är det ett sätt att göra diskussionen svårbegriplig för utomstående och framstå som mer märkvärdig än man egentligen är. I Sverige, och i synnerhet Företagssverige, grasserar en sjuka att plocka in amerikanska ord och uttryck.

En facklig förtroendeman på Volvo i Göteborg berättade om en chef som, för att understryka hur viktigt det var att alla var engagerade för att den nya satsningen inte skulle leda till mycket stora problem sa: ”Om vi inte är comittade kan det här racet sluta i en total disaster”.

Ett par av artiklarna i detta nummer är skrivna av amerikaner och behandlar amerikanska förhållanden. I många fall har vi avstått från att översätta begrepp och uttryck. Dels eftersom det inte finns vedertagna svenska ord och dels eftersom orden i sig ofta mer är slagord än bärare av entydiga meningar. Vi hoppas läsaren har överseende med den ”svengelska” som riskerar att bli följden.

”Japanisering”?

Ord som ”mager produktion”, ”Total Quality Management”, ”internkunder”, ”Just-In-Time ” eller ”kvalitetssäkring” har, via bilindustrin, svämmat över till snart sagt varje del av arbetslivet, från sjukvården till skolan.

Begreppen och förändringarna har ofta sammanfattats med ordet ”japanisering”. Detta är riktigt i så måtto att systemen först infördes i den japanska industrin på 50- och 6o-talen och att de spritts över världen i kölvattnet på de japanska transnationella företagens triumftåg. Kring ordet ”japanisering” har dock vävts så många myter om kulturella säregenheter och ”nationalkaraktär” att det måste förkastas. Dessutom är systemen inte alls uppfunna av japaner utan i stor utsträckning utvecklade av amerikanska konsulter på 50-talet.

Anledningen till att dessa var tvungna att resa över Stilla Havet för att hitta en marknad för sina idéer var dubbel. Dels den japanska ekonomins eländiga tillstånd efter kriget, vilket gjorde företagen mottagliga för alla idéer som kunde öka konkurrenskraften och dels krossandet av bilarbetarnas fackförening, Zenji, 1953 rom gav företagsledningarna total kontroll över verkstadsgolvet och skapade förutsättningar för att genomföra dramatiska rationaliseringskampanjer.

I ett USA där industrin sålde allt vad man kunde tillverka och där fackföreningarna var fast förankrade i storindustrin fanns varken behovet eller möjligheten.

Medan General Motors och Ford kunde vila på sina i det närmaste monopolistiska ställningar arbetade den japanska industrin på 50-talet i hård motvind och internationell konkurrens. Produktionsanläggningarna trimmades maximalt. Framför allt inom bilföretaget Toyota, idag världens näst största bilföretag, utvecklades och förfinades de amerikanska konsulternas metoder till det system som därefter kommit att kallas ”toyotism”.

”Transplants”

Till USA kom toyotismen tillbaka genom s k ”transplants”, japanska fabriker, framför allt inom bilindustrin, som byggdes för att komma runt hoten om handelsrestriktioner från USA:s sida.

Det var i början av 80-talet, med dess ökande arbetslöshet och kraftigt försvagade ställning för fackföreningarna, som Honda, Toyota, Nissan osv lyckades med det som ingen skulle trott vara möjligt bara några år tidigare: att få de – i arbetsgivarnas ögon – notoriskt opålitliga, krävande, strejkbenägna och alltför starkt fackligt organiserade amerikanska bilarbetarna att gå i företagsuniformer, göra morgongymnastik i fabriken, delta i rationaliseringskampanjer, släppa sina classifications, (ett system där man i princip var anställd till ett visst jobb ungefär som tjänstemän i Sverige) och arbeta i lag som roterade mellan arbetsuppgifterna.

De amerikanska fabrikerna blev snabbt lika effektiva som de japanska och dementerade därigenom myten om att det var något särskilt med den japanska ”nationalkaraktären” som låg bakom framgångarna där. En ny myt började istället spridas, den om den speciella företagskulturen, byggd på ömsesidig respekt och harmoni mellan anställda och företag som nyckeln till de japanska företagens frammarsch. En kultur som uppenbarligen kunde ”transplanteras” även till väst.

1990 utkom boken The Machine that Changed the World. En typiskt amerikansk succehistoria som baserade sig på ett internationellt forskningsprojekt kring produktiviteten i bilindustrin organiserat av det amerikanska universitetet MIT som sade sig bevisa toyotismens totala överlägsenhet. Boken blev snabbt en bibel för ”toyotismen”, eller ”mager produktion” som systemet populariserades som, med evangeliet: ”bli mager eller dö!”.

Författarna till The Machine framhöll ”toyotismen” som en lika revolutionerande förändring som en gång Henry Fords löpande band var inom bilindustrin. De företag som inte anammade den skulle slås ut lika obarmhärtigt som de bilföretag som inte övergav hantverket på 20-talet. Och de anställda som inte glatt la sina gamla traditioner och föreställningar åt sidan och omfamnade den ”kreativa anspänningen”, som de entusiastiska forskarna beskrev arbetsmiljön i de ”magra” fabrikerna, skulle bli lika förbisprungna av historien som tunnbindare eller vagnshjulsmakare .

När 80-talsboomen bröts, arbetslösheten steg och rationaliseringsplanerna började smidas fram även i Sverige låg snart boken på skrivborden hos varje chef med självaktning i industrin.

Vad är ”mager produktion”?

Med ”mager produktion” menas i allmänhet ett sätt att organisera produktionen som minimerar användandet av resurser.

Att, i motsats till den traditionella ”fordistiska” synen, inte maximera produktionen utan bara producera exakt så mycket som behövs med exakt den kapacitet som behövs. Att inte ha några mellanlager i produktionen och helst inte utanför den heller. Allting skall levereras precis när det behövs, varken tidigare eller senare utan ”Just-In-Time”.

Tillspetsat kan den idealt magra produktionen beskrivas som en enda lång kedja som dras från produktionen så att när en arbetare vid monteringsbanan tar en bult skall det gå ett ryck i hela systemet, från materialhanteringen över underleverantören ända tillbaka till gruvan där man bryter malmen…

Vitsen är dubbel: dels binds minimalt med kapital i produktionen och dels finns inga extra, förlåtande, marginaler. Alla problem kommer upp till ytan och skapar snabbt en så ohållbar situation att de måste lösas. ”Störningskänslighet” är ett honnörsord.

En av Toyotas ledande rationaliseringsexperter, Shingo, sammanfattar toyotasystemets så här:
”Vi vet att våra buffertar och reserver är mycket små och därför är vi ständigt på vår vakt… Varje dag, från morgon till kväll, är vi hela tiden vaksamma och oroliga för att något skall hända.”

”Kaizen” och ”andon”

I varje del av produktionen skall därför de inblandade kontinuerligt syssla med att göra ”ständiga förbättringar”, ”kaizen” på japanska, för att fila bort allt slöseri med material och tid och lösa de flaskhalsar som uppstår på grund av de små resurserna.

Vid ”magra” fabriker med löpande bandstillverkning finns också ofta sk andon-system. Ett larmsystem som gör att arbetarna skall kunna kalla på hjälp och i värsta fall stoppa banan, grönt ljus när allt är lugnt, gult när det är problem och rött när bandet stannar.
Just denna inblandning av arbetarna ända ner på fabriksgolvet framhålls av systemets anhängare som en av de revolutionerande nyheterna i jämförelse med den ”fordistiska” eller ”tayloristiska” metoden att noga skilja planerandet och utformandet från utförandet av det manuella arbetet.

Kombinationen av ”kaizen” och ”andon” har av akademiker framhållits som bevis för att arbetarna i toyotasystemet återfått den makt och värdighet som berövats dem av fordismen och det löpande bandet.

En chef vid Kawasaki i USA förklarar syftet med ”andon”-system på ett något annorlunda sätt…:
”…huvudskälet för det gula ljuset är att det finns för få montörer på banan för att klara den beräknade produktionen. Om inga gula ljus lyser vet ledningen att banan rör sig alltför långsamt eller att det finns för många montörer. Resultatet blir att man tar bort arbetare från bandet och sätter in dem på annat håll så att det blir svårt för de återstående att hänga med. Då börjar de gula ljusen blinka igen. Om återigen allt lyser är det tid för ledningen att backa och öka med ett par montörer här och var.”2

De mest välkända och konsekventa kritikerna av de ”magra” systemen i USA, Jane Slaughter och Mike Parker, har träffande kallat dem ”management-by -stress”, styrning genom stress.

Personalpolitiken

En annan viktig del av mytbildningen rör personalpolitiken. De japanska företag som etablerade sig i USA sades ge sina anställda anställningstrygghet, något som den krishärjade amerikanska bilindustrin var mycket långt ifrån att kunna erbjuda. I Japan har de sk ”livstidsanställningarna” framhållits som en viktig orsak till arbetarnas lojalitet.

Verkligheten talar ett annat språk. Dels har det knappast varit något betungande löfte att lova trygga jobb i en period där alla kurvor pekat uppåt, dels utnyttjar de japanska företagen, såväl i Japan som i USA, tillfälligt anställda för att täcka alla arbetstoppar. Alltifrån säsongsanställda till folk som bokstavligt talat sitter vid sin telefon på morgonen och hoppas på en signal från någon förman som behöver folk.

En annan viktig orsak till de låga kostnaderna är att de stora företagen till stor del lägger ut arbete på underleverantörerna. Företag där löner och anställningsvillkor är betydligt sämre än i kärnverksamheten. Underleverantörerna lägger i sin tur ut jobb på ännu billigare firmor osv. I sista ledet kan det röra sig om hemarbete (Japan) eller firmor i Mexiko (USA). I Japan räknar man med att bara en tredjedel hör till ”eliten” som fast anställda i storföretagen.

Men även bland denna kärntrupp är det ett hänsynslöst utnyttjande av människorna,på kontoren och i fabrikerna, som har gjort systemen så effektiva. I Japan har ”karoshi”, död på grund av överarbete, blivit ett begrepp inte minst bland de tjänstemän som arbetar oräkneliga timmar obetald ”frivillig” övertid. I fabrikerna är det också övertid som löser alla de problem som alltid uppstår i en produktion och där det inte finns buffertar som kan ta upp stötarna. Varje dagsproduktion måste hållas annars kärvar ju hela systemet.

”Reengineering” och ”TQM” Systemen är utvecklade i industrin men det vore ett misstag att tro att dessa trender inte berör andra sektorer. USA:s vicepresident Al Gore har t.ex. anlitat, Mike Hammer, portalfigur inom den senaste rationaliseringsflugan, ”Reengineering”, för att se hur man skall kunna skära ner statsbudgeten med 108 miljarder dollar.

I USA håller ”TQM” (”Total Quality Management”), ett annat av innebegreppen, på att med full fart tränga in i skolsystemet. I utbildningstidskrifter debatteras på fullt allvar vem som är skolornas ”kunder” (en central del i TQM-världen är att utse vem som är ”kund” och vem som är ”leverantör”) eleverna, föräldrarna, samhället eller nästa stadiums lärare, eller om man kanske skall betrakta eleverna som skolans arbetare…

Storföretag har också engagerat sig i att föra in det ”magra” tänkandet i skolorna. I Michigan hjälper General Motors fjärdeklassare att förstå finessen med ”mager produktion” genom att låta dem göra hamburgare enligt ”just-in-time”-principen.

Det låter kanske som någon lätt absurd anekdot från det stora disneylandet i väster, men idéerna är redan i full galopp på väg in i det svenska skolväsendet.

I Täby utanför Stockholm har man börjat ”kvalitetssäkra” skolorna, efter mönster från industrin planerar kommunerna för kvalitetsutmärkelser för skolorna och i göteborgsförorten Tynnered har konsulter kallats in för att kvalitetssäkra daghemmen. (Även om det här mest handlar om att, som stadsdelsnämnden så väl formulerar det, ”påverka kundens individuella uppfattning till en mer kollektiv och resursrimlig uppfattning”. Eller som konsulten själv översätter det till något mer normal svenska: ”När kundens uppfattning av kvalitet blir omöjlig, då måste vi försöka påverka kunden att ändra uppfattning.”) 3

Kvalitet

Ett nyckelord i den pågående rationaliseringsoffensiven är ”kvalitet”. I Svenska Akademiens ordlista förklaras ordet med ”inre värde, egenskap, sort, beskaffenhet, god beskaffenhet”. I dagligt tal menar vi i allmänhet att om något är av god kvalitet så är det hållbart och fungerar väl. Att argumentera mot ”kvalitet” förefaller lika omöjligt som att argumentera mot att någonting skall vara ”bra”.

I de rationaliseringssammanhang vi nu rör oss är betydelsen av ordet dock en annan. ”Kvaliteten” på resultatet av en process är att det skall uppvisa de egenskaper som ledningen bestämt, i den utsträckning som ledningen bestämt och till den kostnad som ledningen bestämt. Vilket inte behöver betyda att produkten är vare sig bra eller billig, utan bara att produktionen av den gått till exakt så som ledningen vill. En av de mest centrala företeelserna på området är ISO 9000, en serie kvalitetsstandarder som Internationella Standardiseringsorganisationen (ISO) slagit fast och som också antagits av EU.

Över hela världen försöker idag företag anpassa sin verksamhet så att de kan bli certifierade enligt ISO 9000. Detta är inte bara en serie regler om hur man skall organisera produktion av varor och tjänster för att ”kvalitetssäkra” dem. Den säger också tydligt vad det hela handlar om – i avsnittet om ”Nyttoöverväganden” [Benefit Considerations] står följande:

”Från företagets sida måste hänsyn tas till ökad lönsamhet och marknadsandel. Från kundens sida måste hänsyn tas till minskade kostnader, ökad användbarhet, ökad tillfredsställelse och förtroende.”4

Företagens hänsyn skall alltså vara ökad lönsamhet och ökad konkurrenskraft och det är om detta hela kvalitetsoffensiven handlar.

Sektgräl

Med alla begrepp och slogans förefaller den ”magra” världen något svårgenomtränglig. Orsaken är bland annat att det, trots vad toyotismens apostlar hävdar, inte rör sig om ett enhetligt, sammanhängande system. Så var t.ex. nestorn bland kvalitetskonsulterna och den förste japanfararen, W. Edwards Deming, i luven på en annan av portalfigurerna, TQM-gurun J. M. Juran, på ett sätt som för tanken till religiösa sektgräl Naturligtvis beror en hel del av detta på det faktum att de olika skolornas profeter lång ifrån är några idealistiska tiggarmunkar. Kvalitetsbranschen har blivit en lukrativ sysselsättning för konsulter av alla slag som vill sälja just sin vara och liksom i all annan kommersiell verksamhet gäller det att lansera nya modeller tillräckligt ofta.

Trots detta används systemen om var andra och klumpas ofta ihop till samma sak. För kärnan är ändå densamma; ökad makt och kontroll i företagsledningens händer, förnekande av de anställdas rättigheter och behov som något skilt från företagets och — själva drivkraften — ett försök att få varje anställd att skapa mer värde åt företaget utan att öka kostnaderna, det vill säga ökad vinst.

Lars Henriksson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1994.

Att gripa tillfället – vilken väg leder till samhällsomvandling?

Medan jag läser boken ”Det gyllene tillfället” av Hans Abrahamsson fladdrar ännu ett protestomvävt toppmöte förbi. Utanför Evian blir protesterna till självlärande massuniversitet för den globala rättviserörelsen samtidigt som franska fackföreningar slår samman sina pensionsprotester med G8-demonstrationerna. De sociala rörelserna tycks vara på väg att enas, åtminstone om vad man är emot. Frågan är vad man är för. Och, lika viktigt, hur man skall kunna nå dit. I ”Det gyllene tillfället” ger sig Hans Abrahamsson i kast med dessa frågor som så smått börjat leda till debatt i rörelsen, inte minst kring de internationella Sociala Forumsamlingarna

Abrahamsson tillhör de akademiker som inte nöjer sig med att förklara världen utan också försöker förändra den. Både genom sin yrkesroll som utvecklingsekonom med tidigare uppdrag i Afrika och som aktivist och tongivande medlem i Attac.

Även om Abrahamsson lägger stor möda på det teoretiska ramverket så bygger mycket på hans egna studier och handgripliga erfarenheter av att leda in konflikter i konstruktiva banor, från inbördeskrigets Mocambique till EU-toppmötet i Göteborg 2001.

En av bokens röda trådar är Gramscis idéer om hegemoni, det tankemässiga utrymme inom vilket diskussionen i ett samhälle förs. Att åstadkomma ett skifte i hegemonin ser Abrahamsson som de sociala rörelsernas stora uppgift. Från dagens företagsstyrda globalisering, mot en ny global grund för den politiska debatten, baserat på solidaritet och demokratiskt styre.

Titeln syftar på de tillfällen då sådana skiften enligt Abrahamsson är möjliga, då hegemonin krackelerar och makten inte längre kan upprätthålla sin legitimitet, samtidigt som starka sociala rörelser förmår formulera alternativ.

En central roll i detta ger Abrahamsson de ”upplysta eliterna”, politiker, byråkrater och företagare som ser det ohållbara i dagens värld men som inte förmår göra något åt det, delar av systemet som de är. Trycket från de sociala massrörelserna som sammanfaller med självbevarelsedriften från den ”upplysta eliten” – där ser Abrahamsson vår tids gyllene tillfälle att skapa ett nytt, globalt socialt kontrakt. Trots att marknadsfundamentalismen behärskar dagens värld menar han paradoxalt nog att manöverutrymmet och den ”upplysta elitens” behov av kompromisser har ökat. Att USA:s ledning, i en period när en tidvattensvåg av kriser och företagsskandaler drar runt jorden, måste ersätta ideologisk hegemoni med militärmakt kan onekligen ses som en svaghet, för även om man kan göra mycket med Tomahawkrobotar är det som bekant svårt att sitta på dem…

MELLAN REVOLUTION OCH REFORM

Abrahamssons metod för att gripa tillfället är ”konfrontativ dialog”, ett begrepp han och Attac lanserade under EU-toppmötet 2001 då politiker mötte aktivister i direkta diskussioner och på TV-skärmar. En ”konfrontativ dialog” är varken en debatt eller en förhandling utan syftar till att klargöra meningsskiljaktigheter och gemensamma intressen. Ett sätt för sociala rörelser att inlåta sig i diskussioner med makten utan att sugas upp eller bli harmlösa alibin.

Abrahamsson försöker hitta en väg mellan tandlösa reformer som lämnar de problemskapande strukturerna intakta och en osannolik, riskfylld revolution. Hans alternativ är transformation, kompromisser mellan makten och de sociala rörelserna om genomgripande förändringar i strukturerna.

Många dörrar lämnas öppna. De sociala rörelsernas strävan är inte att ta makten slår Abrahamsson fast, men frågan om var makten bör ligga förblir obesvarad. För inte leder väl resonemangen om ”diskursiv makt” – makten över tanken – till att makt egentligen inte finns? Dess hårda kärna: kontroll över kapital, statsbyråkrati, polis och militär låter sig svårligen diskuteras bort. Även i frågan om hur långt kapitalismen låter sig regleras utan att man utmanar de grundläggande ägandeförhållandena passar han.

För en socialist och revolutionär är det frestande att avfärda Abrahamssons ”konfrontativa dialog” som illusionsmakeri och hans tankar om att det gäller att ändra den hegemoniska balanspunkten som harmlösa inomkapitalistiska reformer. Som en strategi i en tid där alternativen till kapitalismen är så grundligt utraderade att de inte ens kan nämnas och där de härskande sitter så säkert och folkrörelserna är så svaga att det enda man kan tänka sig är att påverka de upplysta bland de mäktiga. Men det är att göra det lätt för sig. Det Abrahamsson försöker göra är något mycket viktigt nämligen att hitta en väg från dagens problem till morgondagens lösningar. En väg som tar sin utgångspunkt inte bara i de konkreta problem världen står inför utan även försöker identifiera tänkbara aktörer och allianser som skall kunna ta de steg som krävs för att lösa dem. Denna ansats liksom den ärlighet och uppriktighet som genomsyrar boken är skäl att ta den på allvar. Abrahamsson formulerar sig inte med smygande list, han talar inte som representant för något byråkratiskt egenintresse utan söker, utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper, efter en väg att utmana makten. Inte i princip, utan här och nu.

Denna artikel skall därför inte ses så mycket som en recension av eller polemik mot Abrahamssons bok utan mer som ett försök att utifrån de frågor han ställer och svar han ger resonera om möjliga strategier för samhällsförändring.

Är Abrahamsons ”transformationer” möjliga? Finns det ett mellanting mellan revolution och reform? Går det att i dagens värld genomföra strukturella förändringar som skapar fundamentalt nya livsvillkor för världens folk som skulle kunna vara förenliga med en upplyst elits strävan efter mer stabila sociala förhållanden? Är det för det första möjligt att genomföra stora förändringar i samhället utan att angripa äganderätten över de stora kapitaltillgångarna?

Ett första, allmänt svar är naturligtvis ja. Det räcker att se på de samhällsformationer som vuxit fram på en kapitalistisk grund för att konstatera att systemet i sig är förenligt med de mest skilda sociala förhållanden. Bushs USA, Palmes Sverige, Mussolinis Italien eller dagens Japan har erbjudit oerhört olika livsvillkor för de arbetande trots att ägandet i princip sett likadant ut. Varför skulle det då inte idag vara möjligt att driva fram en ny social kompromiss, ett nytt folkhemsprojekt, en kompromiss på internationell nivå där ägandets makt inskränks men inte avskaffas?

Två stora invändningar infinner sig. För det första, varför skulle makthavarna, borgarklassen, vilja gå med på en sådan kompromiss? För det andra, räcker det för att lösa problemen?

Abrahamssons stora exempel är det han beskriver som efterkrigstidens sociala kompromisser – alltifrån det svenska Folkhemmet till Bretton Woods. Keynesianismen som skulle reglera kapitalismen och förhindra nya 30-talskriser och förödande krig. Som gav välfärdsstater och u-hjälp.

Bakgrunden till mycket av detta var, förutom det traumatiska decenniet innan och rädslan för en efterkrigsdepression, existensen av Sovjet och en numerärt stark arbetarrörelse i Europa. Utan det, visserligen avlägsna, hotet från revolutionen är det inte troligt att den tidens överhet skulle känt sig föranlåten att satsa på några välfärdsstater.

Att projektet – vars huvudsyfte var att rädda kapitalismen – lyckades kan nog också tillskrivas en stor svaghet hos den europiska arbetarklassen. Trots att arbetarorganisationerna, partier och fackföreningar, växte och reorganiserades efter kriget var det mot en grund av nederlag och demoralisering. Ännu en gång hade arbetarrörelsen misslyckats att stoppa ett förödande krig. Arbetarungdomen hade inte förenats under de röda fanorna utan i massgravarna, var och en under sin egen nations fana. Ingenstans hade man lyckats slå tillbaka fascismen genom oberoende klassmobilisering. Det var genom Röda Armén, grundligt staliniserad och befriad från alla tankar på revolutionär internationalism, och de borgerliga demokratiernas krigsmakter som arbetarklassen, avskalad allt klassoberoende, besegrat fascismen. Arbetarklassens tilltro till sin egen styrka var bruten. Välfärdsstaternas sociala ingenjörskonst kunde genomföras med arbetarklassen i stor utsträckning på åskådarläktaren, representerad av sina byråkratiserade och till det borgerliga samhället anpassade organisationer.

En avgörande ekonomisk bakgrund till välfärdsstaterna var att de växte fram i en period av uppgång utan motstycke, efterkrigstidens historiska undantag med två årtionden av obruten expansion. Det innebar att välfärdsstaterna inte byggdes upp genom expropriering av de rikas tillgångar utan genom en något mer jämlik fördelning av frukterna av den ökade produktiviteten.

Redan här stupar troligen tanken på en hållbar social kompromiss av idag. Även om kapitalet har firat stora triumfer under de senaste decennierna med nyöppnade jaktmarker i Östeuropa, en försvagad arbetarrörelse i Väst och ett Syd som hållits nedtryckt under skuldbördor har de inte lyckats vända den långa fasen av kriser och osäkerhet som rått sedan början av 70-talet. Typiskt nog ledde till och med vår tids stora teknologiska revolution, informationsteknologin, snabbt till en spekulationsbubbla som brast med världsvida effekter. Utrymmet för ett nytt välfärdsbygge i samförstånd, som dessutom skulle vara internationellt solidariskt, skulle kräva en ny våg av tillväxt i klass med efterkrigsboomen. Jag är inte mannen att säga om detta är möjligt eller ej, man skall aldrig räkna ut kapitalismen förmåga till återhämtning, men det förefaller inte särskilt realistiskt. Förra gången krävdes det den ”skapande förstörelsen” av två världskrig, för att lägga grunden för tillväxten. Och efter det tredje världskriget är det inte troligt att det finns särskilt stora förutsättningar för någon slags civilisation.

Utan en sådan ny fas av obruten tillväxt skulle resurserna få tas genom en enorm omfördelning av resurser i samhället, en total omvändning av de senaste decenniernas omfördelning från arbete till kapital, något som direkt skulle leda till en konfrontation med kapitalet. Det som skulle kunna få kapitalet att gå med på sådana eftergifter är om alternativet är ännu värre. Det krävdes hot om revolution – och ett tyst löfte från arbetarrörelsens ledning om gott samarbete och gemensam kamp mot revolutionen för att erövra den allmänna rösträtten i Sverige i början av förra seklet.

SYSTEMETS KRISER

Den jättelika omfördelning som skulle krävas för en rättvis värld skulle kräva betydligt större uppoffringar för borgerligheten – och än kraftigare hot från de arbetandes sida. Och en rörelse som är förmögen att utöva ett sådant hot skulle med all sannolikhet inte behöva kompromissa särskilt mycket med makten utan vara förmögen att ta den.

Men den mest grundläggande invändningen mot att målet för de sociala rörelserna skulle vara att upprätta en ny social kompromiss är att dagens problem inte plågar mänskligheten på grund av misstag eller oklok politik. Det är, nu som tidigare, kapitalismens inneboende drivkrafter och motsättningar som är orsaken. Den grundläggande drivkraften i kapitalismen är kapitalets jakt på högsta möjliga avkastning.

Den kapitalist som inte följer denna drivkraft kommer snart att sluta vara kapitalist. Kapitalet smälter bort och övertas av andra, hungrigare, kapitalister. Det är denna jakt på överprofiter som leder till att kapitalet dras till de sektorer där den högsta profiten kan förväntas. Men när investeringarna där ökar på grund av denna förhoppning skapas överkapacitet och överproduktion.

De förväntade vinsterna uteblir och en kris utbryter. Detta mönster ha kapitalismen återupprepat i 250 år. Det är en egenskap hos systemet som aldrig kan administreras bort utan som, gång på gång, kommer att kasta miljoner och åter miljoner människor ut arbetslöshet, krig och elände genom sina återkommande kriser. Inte förrän vi lyckas ersätta den med ett system som sätter människors behov i första rummet kommer dessa problem att kunna lösas på lång sikt.

De ”upplysta eliterna” då? Hur ser möjligheten ut för en allians med denna Abrahamssons nyckelgrupp som inser dagens problem men inte förmår göra något åt dem? Industriägarna är självklart inte förtjust i avregleringar som leder till att strömmen försvinner då och då på grund av bristande investeringar och underhåll eller att tågen inte går för att något företag lagt underbud och så vidare.

Det är inte bara människorna i ett samhälle som är beroende av infrastrukturen, tvärtom är den ofta skräddarsydd för storindustrins behov. Samtidigt vill kapitalet ha så fria händer som möjligt och inte hämmas av folkliga krav uttryckta i politiska beslut. Här slits kapitalet mellan intresset att i varje stund göra maximal profit och tillägna sig nya marknader å ena sidan och behovet av ett fungerande samhälle å den andra. Marx gamla motsättning mellan produktionens sociala natur och det privata tillägnandet träffar nyliberalerna i nacken. Detta var ett av skälen till efterkrigstidens statliga interventionspolitik.

Säkert kommer därför nu röster att höjas från industrikapitalister om viss reglering av de ”hårda” delarna av den offentliga sektorn.

Det är dock något helt annat än att viktiga delar av borgarklassen och dess politiska representanter skulle vara intresserade av en allmän reglering där sociala krav genom politiska beslut skull sättas före kapitalackumulationen. Sådana ingripanden skulle med alls sannolikhet leda till våldsamma motreaktioner oavsett hur demokratiskt beslutade de är. Investeringsstrejker, kapitalflykt, massiv propaganda och även öppet våld. Borgarklassen har inga hämningar när det gäller det allra heligaste: äganderätten. Exemplen är otaliga på hur kapitalägarna reagerat om de känt sig hotade, från Allendes Chile till 80-talets löntagarfondsmarscher i Sverige, eller dagens hets och kuppförsök mot Hugo Chavez i Venezuela.

Varje kapitalist eller byråkrat som ställer sig på de sociala rörelsernas sida är givetvis välkommen. Det urholkar den rådande hegemonin och ökar trovärdigheten i alternativet. Se bara vad den unika splittringen i det ekonomisk-politiska etablissemanget gjort i EMU-debatten. Men då gäller de att se sådana ”klassförrädare” som högst temporära allierade och eventuella allianser måste ske helt på de folkliga rörelsernas villkor. Historien känner alltför många exempel på arbetarorganisationer som anpassat sin politik för att inte skrämma bort borgerliga ”allierade” med resultatet att de dels blivit harmlösa och dels demoraliserat sin egen bas. En utveckling som tyvärr verkar vara i full gång i Brasilien under Lula idag.

En kompromiss med borgarklassen på dess villkor innebär att den sitter kvar i orubbat bo, med den makt som finns i kapitalet och med det kapitalistiska systemets drivkrafter redo att släppas lösa.

IDEOLOGIPRODUKTION

Utan att ge mig alltför djupt in i debatten om plan och marknad, som bland annat förts i Röda rummet, vill jag påstå att kontrollen över samhällets stora tillgångar är en avgörande fråga. Dels är det en demokratisk fråga. Vad motiverar att ett fåtal individer har kontrollen över förmögenheter som ger dem möjlighet att styra över företag, landsändar, ja hela länders väl och ve? Den makt som finns i ägandet uttrycks inte bara genom investeringsbeslut som avgör ödet för miljoner människor. Det är svårt att tänka sig någon reell folklig makt utan att ta denna ekonomiska makt ur händerna på ägarna av dagens storföretag, banker och försäkringsbolag och ställa dessa under demokratisk kontroll. Hur samhället skall styras är en fråga om makt över ekonomin och produktionen.

Abrahamssons försöker, som sagt, använda Gramscis tankar om hegemonin för att skissera en strategi där man kan åstadkomma långtgående förändringar i samhället genom förändringar på denna, ideologiska nivå. Men makten över kapitalet används också till att sätta dagordningen i debatten. Den ideologiska hegemonin i det kapitalistiska samhället må ha sina rötter i produktionssystemets ogenomskinliga natur, marknadens anonyma karaktär och i de roller vi tilldelas beroende på om vi äger kapital eller arbetar för vår existens. Men i vår tid är det också något som direkt och medvetet produceras av borgerligheten genom att enorma summor grävs ner i ideologiproduktion. Ibland genom staternas försorg genom utbildnings- och forskningsinstitutioner, ibland direkt genom politiska eller halvpolitiska organisationer, ibland genom ”oberoende” institut, ”think tanks”, vars enda uppgift är att skapa en ideologisk bas för de härskande. För att inte tala om de stora mediekoncerner som, långt ifrån att vara någon oberoende ”fjärde statsmakt”, själva är integrerade delar av det internationella kapitalet. Inget av detta hade varit möjligt utan de enorma privata förmögenheterna.

En framgångsrik framryckning i ställningskriget mellan arbete och kapital kräver alltså å ena sidan långtgående ingrepp i det privata ägandet för att alls kunna genomföra de nödvändiga, konkreta åtgärder som krävs för att lösa de stora problem mänskligheten står inför. Å andra sidan blir sådana ingrepp nödvändiga för att de nuvarande ägarna inte skall kunna slå tillbaka det som demokratiskt beslutats.

Och här har vi troligen lämnat dagens makteliter långt bakom oss, hur upplysta de än må vara.

HOT OCH FÖRHANDLING

En grundsten i Abrahamssons argumentation är att han utgår från folkrörelserna, det är inte genom att underdånigt vädja till makten som hans gyllene tillfälle kan gripas. Det är genom att konfrontera och utmana makten som de folkliga rörelserna kan pressa fram ändrade styrkeförhållanden där en ny världsordning kan börja ta form.

Här går det antagligen att finna en gemensam grund för debatten om vilka slutsatser detta leder till idag för aktiva inom de olika rörelserna, oavsett om vi har ett uttalat perspektiv som går utanför kapitalismen eller ej.

Oberoende av om man tror att kompromisser är det bästa vi kan åstadkomma eller ser förhandlingen med de härskande bara som en nödvändig del i ett utdraget ställningskrig som syftar till att ta samhällsmakten, är det samma sak som krävs för att det skall ge resultat: att den härskande klassen känner sig hotad. De ägande måste veta eller frukta att de har mer att förlora på att avstå från en sådan kompromiss än de har att vinna, annars har de ingen anledning att gå med på eftergifter. Sådana hot kommer inte från terrorister eller fönsterkrossare, sådana är kapitalets önskemotståndare. De kan visserligen skapa upprördhet men den är mest ett effektivt vapen i händerna på dem som förfogar över den verkliga våldsmakten, kravallpolis såväl som hangarfartyg. Det hot som kan skrämma fram eftergifter är att hotet om att ta makten bärs upp av starka organisationer förankrade i folkdjupet. Ju mer utmanande och förankrade dessa krav är, desto större möjlighet att vinna eftergifter.

Det betyder absolut inte att vi som socialister jämt och ständigt skall försöka pressa på fackföreningar, solidaritetsorganisationer eller andra rörelser de mest långtgående ståndpunkterna. Vår uppgift är att försöka finna och förankra de krav, lösningar och metoder för att uppnå dessa, som svarar mot den nuvarande situationen samtidigt som de flyttar fram de arbetandes positioner. Alltså mål som är så konkreta och som upplevs som så uppnåeliga av stora grupper att de är beredda att ta strid för dem, som löser de problem som människor står inför och som samtidigt pekar mot en mer långsiktig, socialistisk, lösning av samhällsproblemen. Och, kanske allra viktigast i dagens svenska situation, där striden både genom sin utgång och de metoder den förs med kan börja ge människor den tilltro till den egna styrkan och förmågan som vi i så stor utsträckning saknar idag. Sådana krav som vi i den tradition Socialistiska partiet tillhör kallar för ”övergångskrav”.

Vi behöver en strategi, inte för någon önskad rörelse eller allians utan för reellt existerande rörelser, organisationer och samhällskrafter. Är det då en möjlig och önskvärd strategi att utmana makthavarna utan att, åtminstone i princip, ställa frågan om makten?

Frågan om samhällsmakten är inget som står på dagordningen i dagens Sverige. Kapitalet sitter tämligen ohotat. Den rörelse som reste konkreta paroller om samhällsmakten skulle, om den inte vore det innan, reduceras till en politisk propagandagrupp.

En annan sak är vilka teoretiska resonemang vi för. En rörelse som skolar sig i tanken på att dess uppgift inte är att delta i en utmaning av samhällsmakten riskerar att också hämmas i vilka frågor eller krav den bör och kan driva. Om konsekvenserna av ett visst krav blir att man ifrågasätter det borgerliga samhället och kapitalets styre, bli det då inte för farligt att driva?

En rimlig hållning för rättviserörelsen borde därför vara att hålla maktfrågorna öppna och under debatt. För med jämna mellanrum förvandlas maktfrågorna från teori till handfast praktik. Och i den kaotiska verklighet en sådan utveckling kastar ut alla aktörer i är det bra om man lärt sig hantera sin karta och kompass redan innan.

MASSMOBILISERING

I Argentina har till exempel frågan om hur samhället skall styras ställts av massrörelserna under 2002. Starka och stridbara sociala rörelser ledde protester mot effekterna av det nyliberala sammanbrottet. Strejker och fabriksockupationer ifrågasatte och bröt stundtals i handling de styrandes hegemoni. Självorganisering, kvarters- och fabrikskommittéer spred sig. Nedlagda företag togs över av de arbetande, ibland med de lokala myndigheternas goda minne, ibland våldsamt angripna av polis. Många förutsättningar fanns för en radikal samhällsförändring, inklusive krafter som kunde bära upp den. Men massmobiliseringar kan inte bara pågå i evighet utan att utan ett något sånär gemensamt mål. Och här svek de som satt i en position där de kunde pekat framåt och föreslagit vad rörelsen kunde ena sig för, och inte bara mot. Som när den välkände anti-imperialisten Luis Zamora, efter att ha lett opinionsundersökningarna inför presidentvalet, förklarade att han inte var intresserad av makten. Den radikala vänsterns uppsplittring i en rad fraktioner och grupper med uppslitande inbördes strider gjorde inte saken bättre. Trots att landet nyligen skakats av en enorm massrörelse med den samlande parollen ”Bort med alla politiker. Låt inte en enda bli kvar!”, kunde därigenom det politiska systemet repa sig och återvinna en bräcklig hegemoni eftersom det inte utmanades på något centraliserat sätt. Massrörelserna förmådde inte gå utöver protester och ställa frågan om samhällsmakten ens som ett sätt att utmana den gamla makteliten i val.

Detta är en tung lärdom att studera. Såväl för dem som anser att de sociala rörelsernas roll bara skall vara påtryckarens som för de anarkistiskt influerade strömningar som genom att de förnekar behovet av erövra politisk makt låter den ligga kvar i borgarklassens händer. Om man aldrig ställer frågan om makten annat än på den enskilda arbetsplatsen, kvarteret eller gatan, överlåter man makten till dem som redan har den, kapitalägarna och deras politiska företrädare.

Det motsatta exemplet finns hos den rörelse som på många sätt utlöste och inspirerade den nuvarande internationella rättviserörelse – zapatisterna i Chiapas i Mexiko. De lyckades göra detta genom en lokal maktbas, trots att de talade om att de inte var ute efter att ta makten var det vad som faktiskt skedde i Chiapas. De propagerade inte bara upproret, de ledde det till framgång, till legitimitet och makt vilket gav ett enormt internationellt gensvar.

EN ALLIANS AV RÖRELSER

Som det mesta annat här i världen är det viktigaste i maktfrågorna inte vad man säger eller skriver utan vad man gör. En strategi för att på lång sikt utmana makten bör därför utgå lika mycket från vad som är möjligt att göra här och nu som från vad som är önskvärt.

Abrahamssons resonemang fokuseras mycket på de existerande institutionerna. Det är genom dessa rörelser kan komma i ”konfrontativ dialog” med makten och det är här internationella regelverk kan upprättas. Dagens internationella institutioner, från FN till EU är uppbyggda och dominerade av de härskande. Det är för att få världen att fungera efter deras vilja som institutionerna finns till. Även om vi lyckas skrämma fram eftergifter i dessa institutioner är det inte där styrkeförhållandena skapas. De kan möjligen formaliseras. Vilka framsteg de sociala rörelserna lyckas göra är ett uttryck för hur ställningskriget – klasskampen – utvecklas. Det är inte diplomatin som avgör, det är hur starka rörelserna är och vilka val samhällsaktörerna gör i att formulera och driva sina krav.

Den strategiska inriktningen blir då att bygga starkast möjliga motmakt i samhället.

En motmakt, en rörelse eller allians av rörelser som inte bara är stark nog att komma i förhandlingsposition med makten utan som genom sitt sätt att arbeta på sikt lägger grunden för ett annat samhälle.

Hur kan en sådan utmaning av makten se ut i vår del av världen?

En rörelse som Abrahamsson behandlar ganska kortfattat är den jag har störst personlig erfarenhet av, den fackliga rörelsen. De svenska fackföreningarna har väl inte direkt stått i första ledet i den rättviserörelse som vuxit fram och jag vet att jag löper risken att överbetona dess principiella betydelse eftersom fackligt arbete varit det jag främst ägnat min aktivitet åt det senaste kvartsseklet. Ändå tror jag att just fackföreningarna kan vara en grundbult för en utmaning mot makten i Sverige. Inte ensamma utan i en bred allians med andra befintliga och kommande rörelser. Jag tror att ett begrepp som ”folkrörelsesamverkan” kan vara användbart för detta. Det myntades på 80-talet i miljörörelsen och utvecklades bland annat av den alltför tidigt bortgångne socialisten och miljöaktivisten Björn Eriksson (se Fjärde Internationalen 6/86). Jag uppfattar det som en skiss till en möjlig allians, inte mellan klasser eller skikt med bara delvis gemensamma intressen utan mellan rörelser med olika inriktning inom arbetarklassen i vid mening. Jag har försökt använda mig av detta begrepp i resonemang kring det som i den engelskspråkiga världen kallas ”social movement unionism” (se Arbetaren 22-03) något som började växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”social movement unionism”– facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

SOCIALA KRAV

De fackliga rörelserna i Sydafrika, Sydkorea och Brasilien har i mycket vuxit fram genom detta sätta att arbeta. Men det är inget som behöver vara begränsat till halvlegala förhållanden i tredje världen. Ett av de bästa exemplen på folkrörelsesamverkan som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som – med japanska företag som förebild – innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW:s linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- och solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Men även i USA med dess många gånger hårda fackliga klimat, har fackföreningar sträckt ut handen till sociala rörelser utanför arbetsplatserna för att kunna hävda sina intressen.

VERKLIG MAKT

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen – utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare – kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Till skillnad mot ”ideologiska” organisationer som Attac eller solidaritetsgrupper där man går med av egen övertygelse, organisationer som kommer och går, där aktiviteten går upp och ner efter händelser och politiska konjunkturer är fackföreningar intresseorganisationer. Motsättningen mellan arbete och kapital gör att de alltid kommer att finnas så länge de inte undertrycks med våld. Fackföreningar kan därför också tillföra kontinuitet och stabilitet i en folkrörelsesamverkan.

Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Allt detta är naturligtvis beroende av i vilken utsträckning fackföreningarna är demokratiska, medlemsstyrda organisationer som baserar sig på medlemsaktivitet på basplanet. Så är sällan fallet i dagens Sverige och det är en strid i sig som måste föras av oss som är medlemmar i byråkratiserade och toppstyrda fack. Vi behöver dock inte vänta på att kolosser som LO eller Metall skall bli demokratiska och medlemsstyrda för att ta initiativ till folkrörelsesamverkan. Det kan ske i lokala fackliga organisationer eller genom initiativ från enskilda på gräsrotsnivå.

Där kan också dessa frågor, arbetsformer och försök till alliansbyggen kugga i vår strävan att omvandla vår fackförening till organisationer där folk verkligen är i rörelse.

Detta är en lång process men långt ifrån utopisk eller något som behöver stanna i tidskriftsartiklar eller seminarier. Redan idag är det möjligt att lokalt ta initiativ i denna riktning även om vi ännu bara ser små, små steg åt detta håll i Sverige. Ett litet exempel jag själv nyligen varit inblandad i var när Attac på Volvo i Göteborg, genom opinionsbildning och debatt, stödde en grupp strejkande arbetare i USA vars arbetsgivare anlitat strejkbrytare och som sålde sina produkter till Volvo i Sverige. Även om jag inte vill överdriva vår inverkan hjälpte det definitivt det lokala facket att hålla uppe moralen och föra den årslånga strejken till framgång. Eller för att ta ett annat aktuellt Göteborgsexempel: om fackföreningarna i vården skulle engagera sig i det initiativ som Attac just tagit för att stoppa nedläggningar och privatisering av vårdcentraler skulle denna rörelse kunna få en enorm kraft.

Den anti-krigsrörelse som i vintras blommade upp, till synes från ingenstans, hade inte blivit på långa vägar så kraftfull och internationellt samordnad om det inte varit för de nätverk som de senaste åren formats av de sociala rörelserna. Initiativet till de stora demonstrationerna världen över 15 februari 2003 togs i samband med European Social Forum i Florens i december 2002.

De olika sociala rörelserna, var och en med sin förmåga att mobilisera människor, med sina särskilda kunskaper och sina krav, skulle genom samverkan kunna bryta den borgerliga hegemonin och den perspektivlöshet som hämmar motståndet mot den nyliberala globaliseringen. I teorin så väl som i praktiken. Genom gemensamma aktiviteter kan de olika rörelserna tillsammans göra erfarenheter och utveckla en sammansatt bild av världen – och en strategi för att förändra den. Med folkrörelsesamverkan som strategisk inriktning blir samarbete mellan olika sociala rörelser inte bara viktigt att för att uppnå det ena eller andra konkreta målet. Den blir ett mål i sig som pekar fram mot en möjlig motmakt i samhällelig skala. Och – inte minst viktigt – något vi kan ta tag i här och nu, i handling såväl som i ord.

Lars Henriksson

Röda Rummet 3-4/2003

Palmenostalgi på fel spår

I dessa dagar talas det en hel del om Olof Palmes gärning och hans betydelse för svensk politik. Det mesta som sägs är positivt, kanske enligt mottot ”Om de döda inget annat än gott”. Rätt ofta, inte minst bland kritiska socialdemokrater, hörs också ofta en nostalgisk suck över dagens politik: ”Så hade aldrig Palme gjort.” Och visst kan man, i dagens gråmulna politiska landskap, sakna de retoriska brandfacklor som tände debatten och längta efter en mer visionär politik. Ändå tror jag att många går fel i sin Palmenostalgi.

Dels rent sakligt: kursändringen man suckar över skedde långt före de dimomhöljda skotten på Sveavägen. Den Palmeregering som tillträdde 1982 hade, trots paroller om ”den tredje vägen”, i allt väsentligt anammat de ekonomiska doktriner som utgick från Washington och internationella finansinstitut. Med ”inflationsbekämpning” som främsta lösenord övergavs i rask takt den keynesianska regleringspolitiken till förmån för ökat svängrum för marknaden. Ett avgörande steg togs 1985 när kreditmarknaden i tysthet avreglerades – den så kallade novemberrevolutionen – vilket rivstartade en spekulationskarusell som gav kapitalet en historiskt ökad handlingsfrihet samtidigt som den satte snävare ramar för politiken.

80-talet var också tiden då inkomstklyftorna började växa, liksom spänningarna mellan s-ledningen och fackliga gräsrötter. Politiken som den tidigare framtidsministern och biträdande statsministern Ingvar Carlsson genomförde var långt ifrån något brott med Palmes linje, snarare ett fullföljande.

Men fixeringen vid Palme och hans roll handlar också om en ”herman-lindqvistifiering”, en syn där historien drivs framåt av hjältar och genier. Det leder tanken fel och förminskar i onödan tron på att själva kunna påverka utvecklingen bland oss som inte känner oss som någondera.

För de reformer och den självständiga utrikespolitik som de flesta förknippar med Olof Palmes gärning var inte hans personliga verk. De var en följd av strömningar och rörelser i breda skikt i samhället där hans personliga engagemang kuggade i, och delvis användes av socialdemokratin för att fånga upp anti-imperialistiska stämningar hos en ny ungdomsgeneration och de växande reaktionerna på underordning och rationaliseringar inom arbetarklassen.

Upptagenheten med personer och – som en logisk följd – smutskastningskampanjer, passar väl in i dagens utveckling där personval och mediekampanjer blir det normala för ett krympande och allt mer isolerat skikt av professionella politiker, i avsaknad av tydliga motsättningar eller förankring i folkrörelser.

Lars Henriksson

GP 20060302