Kategoriarkiv: Ekonomi

Lögnen om lönen

Lögnen om lönenBok av Sten Ljunggren, utgiven av Bokförlaget Röda Rummet, år 1986. En bok om inflationens orsaker.

1. Grundbulten
2. Lönen är inte boven
3. Pengar och skulder
4. Ett krissymptom
5. En ond cirkel

Falsk matematik – räknesätt för främlingsfientliga

Lars Janssons bok Mångkultur eller välfärd har blivit något av den svenska extremhögerns bibel. Dessa främlingsfientliga krafter upplever att denne universitetslektor, som hävdar att invandringen årligen kostar samhället 300 miljarder, ger deras argument en vetenskaplig legitimitet. I artikeln nedan går ekonomen Sten Ljunggren i närkamp med Janssons ideologiska räknesnurra.

I boken Mångkultur eller välfärd? hävdar författaren Lars Jansson att ”Sveriges gåvopolitik (invandring, utvecklingsbistånd och EU-avgifter) kostar 300 miljarder kronor per år”. Med ”invandring” avser Lars Jansson de 1,8 miljoner människor som är födda utomlands eller som är barn i familjer där en av föräldrarna är födda utomlands. Konsekvenserna av att dessa 1,8 miljoner människor (20 procent av den totala befolkningen) finns här är, enligt Jansson: ”stor arbetslöshet, vulgärspråk i skolan, misshandel och våld, växande fattigdom, hedersmord, gettoisering, bigami, könsstympning, barnäktenskap, skenskilsmässor, ökad kriminalitet, svenskfientlighet mm.” (Jansson, sid 8).

I boken finns de populära invandrarfientliga åsikterna om att invandrare tränger undan ”svenskar” från arbetsmarknaden. Det blir lite dråpligt, för ett av Janssons favoritländer är Finland. ”Finland föredrar att föra en invandringspolitik, som gagnar landet på lång sikt. (det vill säga ingen invandring/min anmärkning) Det handlar om nationens och folkets överlevnad”. (sid 10). Med andra ord borde det i Finland – där man knappt kan se en enda invandrare så långt ögat når – inte finnas någon arbetslöshet. Verkligheten är dock inte nådig mot sådana som Jansson. Finland har sedan 1990 haft en arbetslöshet som legat 50 procent över den svenska. (OECD Economic Outlook, 2002)

Vägen fram i Janssons bok är milt uttryckt snårig. Men slutsatsen är desto tydligare. De 20 procent av Sveriges befolkning som, enligt författaren, utgör invandrarbefolkningen kostar direkt 267 miljarder kronor per år. Kostnaden för ”invandrarbefolkningen” och deras andel av den totala kostnaden fördelar sig så här:

Mdkr Andel
Centrala samhällsfunktioner 32 30%
Offentlig konsumtion 123 23%
Transfereringar 83 18%
Inkomstförluster 29 100%
Summa kostnader 267 24%

Källa. Jansson sid 135

Till dessa 267 miljarder lägger Jansson uhjälp på 13 miljarder och ”Bistånd till EU-länderna” på 21 miljarder. Det ger den runda summan på 300 miljarder kronor för skattebetalarna 1999 i vad Jansson kallar ”gåvopolitik”. En politik som sägs syfta till att ”ge folk i eller från andra länder ekonomiskt stöd” ( sid 156).

Om Janssons beräkningar hade varit ens i närheten av korrekta, så skulle de naturligtvis vara sensationella. Vårt stöd till folk i eller från andra länder skulle uppgå till över 70 000 kronor per förvärvsarbetande. Janssons summa på 300 miljarder kronor i kostnad för skattebetalarna år 1999 är lika stor som den samlade kommunalskatten det året. Det skulle betyda att utan ”gåvopolitiken” (utan invandrare, bistånd och EU), så skulle vi helt kunna avskaffa kommunal- och landstingsskatten.

Dubbelräkning

Tabell 1 visar Janssons beräkningar som leder fram till en bruttokostnad för ”invandrarbefolkningen” på 267 miljarder och en nettokostnad på 150 miljarder kronor (något som Jansson enbart redovisar i en bilaga). Jämsides har jag ställt upp en korrigering som ger en total nettokostnad på 10 miljarder kronor. Tabell 2 är de demografiska grunddata som behövs för att diskutera de olika posterna i Janssons beräkningar. Jag kommenterar enbart de poster där det finns en skillnad mellan ”invandrarbefolkningens” andel enligt Jansson och mig.

Räntor på statsskulden: Jansson hävdar att ”invandrarbefolkningen” ska belastas med en oproportionerligt stor andel av de 90 miljarder som betalas i räntor på statskulden. Orsaken skulle vara att det finns en betydligt högre andel bland dem som utestängdes från arbetsmarknaden i början av 90-talet. Men de budgetunderskott Sverige drog på sig mellan 1985 och 1995 berodde till mer än hälften på att de offentliga inkomsterna minskade (Ehrenberg & Ljunggren, Ekonomihandboken, sid 35). Det var en politik som i första hand kom höginkomsttagare till del och inte ”invandrarbefolkningen”. Deras andel av budgetunderskotten (och därmed ränteutgifterna) ligger helt klart under deras andel av befolkningen. En överslagsberäkning (Janssons 32 procent på de 45 procent av de underskott som inte berodde på minskade skatter) ger 15 procent.

Offentlig konsumtion: Jansson beräknar att ”invandrarbefolkningen”, utöver sin andel på 20 procent, ska belastas med 5 miljarder kronor för statlig konsumtion till följd av högre brottslighet. Den uppskattningen grundar han på uppgifter om brottsligheten bland ”utländska medborgare”. Men den gruppen är något helt annat än de 1,8 miljoner människor som utgör ”invandrarbefolkningen”. Det går inte att ta en ”överbrottslighet” i den första gruppen och sedan räkna upp den för hela ”invandrarbefolkningen”. En rolig detalj om den statliga konsumtionen är att ”invandrarbefolkningen” måste belastas med 500 miljoner kronor eftersom de är överrepresenterade vid högskolor och universitet! Sedan räknar Jansson med ökade kostnader för den kommunala skolan på 3,5 miljarder (vilket om det inte är sant, borde vara sant). Därtill finns en helt ospecificerad post ”ökade kostnader av andra skäl” för den kommunala konsumtionen på 4,5 miljarder. Totalt räknar Jansson med att ”invandrarbefolkningens” konsumtion av offentliga tjänster ligger på 16 miljarder över vad deras andel av befolkningen borde innebära.

Men Jansson bortser från att en mycket stor del av kommunernas och landstingens kostnader är åldersrelaterade. Av ”invandrarbefolkningen” är 9 procent 65 år eller äldre, för hela befolkningen är motsvarande siffra 17 procent. Väger man ihop ”högre brottslighet” och ”ökade skolkostnader” med skillnaderna i åldersstruktur blir resultatet med största sannolikhet att ”invandrarbefolkningen” konsumerar mindre än 20 procent (deras andel av befolkningen) av den offentliga verksamheten. I tabell 1 har jag ändå räknat med en 20-procentig andel (det vill säga jag har räknat kostnaderna högt).

Icke-förvärvsarbetande: I en framställning som överlag är snårig blir det här helt snurrigt. Jansson verkar göra en dubbelräkning genom att först räkna med kostnaderna för icke förvärvsarbetande och sedan lägga till kostnaden för sjukfrånvarande och förtidspensionerade (de senare är ju en delmängd av de icke-förvärvsarbetande). På det sättet kommer han fram till att ”invandrarbefolkningen” tar 37 procent av transfereringarna till icke förvärvsarbetande. Det är rimligare att utgå från ”invandrarbefolkningens” andel av de icke förvärvsarbetande på 29 procent (se tabell 2). Det är troligen en överskattning, eftersom ”invandrarbefolkningen” i genomsnitt har en lägre ersättningsnivå vid arbetslöshet, med mera, än den övriga befolkningen.

Inkomstförluster: Här går vi från det snurriga till det helt tokiga. Jansson påpekar helt riktigt att när folk är arbetslösa eller av annan anledning inte deltar i förvärvslivet, så leder det till ett bortfall av inkomster (skatter och sociala avgifter) för den offentliga sektorn. På grund av den lägre förvärvsfrekvensen bland ”invandrarbefolkningen” beräknar han inkomstbortfallet till 29 miljarder kronor. Det som blir tokigt är att han tar (över)full hänsyn till detta inkomstbortfall i sina beräkningar av ”invandrarbefolkningens” bidrag till den offentliga sektorns intäkter. På det här sättet räknar han samma sak två gånger.

Intäkter: Jag har räknat med att ”invandrarbefolkningens” andel av direkta skatter och socialavgifter motsvarar deras andel av den förvärvsarbetande befolkningen (15 procent), och att andelen av indirekta skatter och övrigt (avgifter, utdelningar mm.) motsvarar andelen av hela befolkningen (20 procent). Ett annat sätt att göra samma beräkning är att låta den vuxna ”invandrarbefolkningens” andel av intäkterna motsvara dess andel av hela den vuxna befolkningen (19 procent) och sedan använda Janssons inkomstförluster på 29 miljarder som en korrigeringspost. Båda beräkningsmetoderna ger i stort sett samma resultat.

Göder en lögn

I sammanfattning ger mina beräkningar av invandringens nuvarande kostnader följande bild i miljarder kronor:

Intäkter 185
Kostnader – 195
Nettokostnad – 10

Det här är osäkra siffror, felmarginalen kan säkert uppgå till plus/minus tio miljarder. Nettokostnaden kan alltså idag ligga på allt från noll till 20 miljarder kronor per år. Orsaken till att med största sannolikhet handlar om en nettokostnad (någonstans mellan 0 och minus 20 miljarder) är väldigt enkel. Det är inte 1,8 miljoner människor – ”invandrarbefolkningen” – som är en belastning. Det är det svenska samhällets totala misslyckande att släppa in invandrarna på arbetsmarknaden som är problemet. Förvärvsfrekvensen (antalet förvärvsarbetande i förhållande till antalet personer mellan 19 och 64 år) ser ut så här:

Totala befolkningen 70 %
Invandrarbefolkningen 54 %
Övriga befolkningen 73 %

Säg att förvärvsfrekvensen bland ”invandrarbefolkningen” hade varit densamma som för totala befolkningen – 70 procent (vilket fortfarande är lägre än för den övriga befolkningen). Då skulle kostnaderna och intäkterna för ”invandrarbefolkningen” sett ut så här i jämförelse med dagens situation (mdr kr):

Förvärvsfrekvens idag Förvärvsfrekvens 70 %
Centrala samhällsfunktioner 16 16
Offentlig konsumtion 107 107
Transfereringar 72 58
Summa kostnader 195 181
Intäkter 185 215
Netto – 10 + 34

Misslyckandet med att släppa in invandrare på arbetsmarknaden kostar årligen 44 miljarder kronor. Det är det avgörande problemet att diskutera.

Invandrarna är en tillgång och inte en belastning för hela Sverige. Det är en missbrukad och obrukad tillgång, men likafullt en tillgång.

I Johan Ehrenbergs och min Ekonomihandboken har vi ett enkelt exempel: Vad får den offentliga sektorn tillbaka från en person? Låt oss jämföra en född i Sverige och en som flyttar hit vid trettio års ålder. Vi räknar med att det tar fem år av utbildning och väntan innan den inflyttade verkligen får jobba för fullt.

Vi räknar med att bägge går i pension vid 65 och lever till 85. Och vi räknar med att de är sjuka eller förtidspensionerade ca 20 procent av tiden. Den svenske börjar arbeta vid 24 år. Ändå ger han mindre till samhället än den inflyttade (tusentals kronor): se tabell överst på denna sida.

Skolan, dagiset, alla de första 24 åren är en tung börda för den svenske löntagaren att återbetala, en kostnad som andra länder tagit om någon flyttar hit. Även om den inflyttade är 44 år, blir det i räkneexemplet en plus minus noll affär för den offentliga ekonomin.

Sammanfattingsvis är syftet med Janssons bok att göda en lögn, en lögn som används för att hindra människor från att flytta hit – lögnen om den dyre invandraren.

Svenskfödd Inflyttad 30 år
Skatt/arbetsgivaravgift + 4 400 + 3 800
Skola/dagis – 1 100 – 150
Ej jobb /sjuk – 900 – 800
Pension – 1 600 – 1 600
Summa + 800 + 1 250

Källa: Ehrenberg, Ljunggren, Ekonomihandboken sid 241 

Tabell 1 

Totalt mdr Invandrare enl. LJ Andel enl. LJ Ny andel Invandrare, ny beräkn.
Central förvaltning 15 3 20% 20% 3
Ränta på statskulden 90 29 32% 15% 13
Centr.sam-hällsfunktioner 105 32 30% 16
Statlig 139 34 24% 20% 28
Kommunal 289 66 23% 20% 58
Landsting 104 23 22% 20% 21
Offentlig konsumtion 532 123 23% 20% 107
Barn och ungdom 0-18 6 2 33% 33% 2
Förvärvsarbetande 19-64 129 13 10% 10% 13
Icke-förvärvs-arbetande 19-64 138 51 37% 29% 40
Ålders-pensionärer 65- 192 17 9% 9% 17
Transfereringar 465 83 18% 72
Inkomst-förluster 0 29 0
Kostnader 1 102 267 24% 195
Direkta skatter 458 53 12% 15% 68
Indirekta skatter 252 32 13% 20% 51
Socialavgifter 249 32 13% 15% 37
Övrigt 143 0 0% 20% 29
Intäkter 1 102 117 11% 185
Intäkter 1 102 117 185
Kostnader -1 102 -278 -195
Nettokostnad 0 -150 -10

Den första kolumnen (Totalt mdr) visar den offentliga sektorns utgifter och inkomster 1999 i miljarder kronor. Den andra kolumnen (Invandrare, enl LJ) är Janssons beräkningar kostnader och intäkter som faller på invandrarbefolkningen. Han kommer fram till totala kostnader för invandrarbefolkningen på 267 miljarder kronor och intäkter på 117 miljarder. Det skulle ge en nettokostnad på 150 miljarder (det är en siffra Jansson själv inte använder, utan han använder nästan uteslutande bruttokostnaden).

Den tredje kolumnen (Andel, enl LJ) är invandrarbefolkningens procentuella andelar av olika utgifter och intäkter som ges av Janssons beräkningar. Den fjärde kolumnen (Ny andel) är mina korrigerade siffror för invandrarbefolkningens andelar (motivering ges i texten). Det leder fram till den sista kolumnen (Invandrare, ny beräkn.) som är mina beräkningar av kostnader och intäkter för invandrarbefolkningen. Det slutar på en nettokostnad på 10 miljarder kronor.

Tabell 2. Befolkningen och invandrarbefolkningens sammansättning (tusental)

Hela befolkningen Fördelning Invandrare Fördelning Invandrarandel
Barn och ungdom 0-18 1 263 14% 482 27% 38%
Förvärvsarbetande 19-64 4 223 48% 625 35% 15%
Icke-förvärvsarbetande 19-64 1 844 21% 530 30% 29%
Ålderspensionärer 65- 1 531 17% 141 8% 9%
Total befolkning 8 861 100% 1 778 100% 20%

Källa: Jansson, L., Mångkultur eller välfärd?

Sten Ljunggren

Från Röda Rummet 1/2003

Planekonomin är en återvändsgränd!

Del 1 av 2 i serien Plan och marknad

De planekonomiska exemplen i de forna öststaterna förskräcker och vänstern måste först ta sig ur den fällan innan nya visioner kan skapas. Det menar Johan Ehrenberg och Sten Ljungren.

För att diskutera planekonomin är det nödvändigt med en viss distinktion av begreppet. Planekonomi är inte detsamma som planhushållning eller en planerad ekonomi.

De allra flesta ekonomier är mer eller mindre planerade. De som bestämmer ställer upp vissa mål och försöker sedan uppnå dem med olika metoder. Runt om i världen har regeringar sedan 1980 försvagat fackföreningar, genomdrivit en kraftig ökning av inkomst- och förmögenhetsklyftorna och ersatt offentlig service med privat. Ingen kan väl förneka att detta är ett resultat av planerade förändringar – av att politiska mål förmår styra ekonomin på ett genomgripande sätt. Inom ramen för EMU har det skett en samordnad, planerad och ytterst medveten förändring av de europeiska ekonomierna. Vi har fått sänkt ränta, mindre inflation, lägre budgetunderskott och en mindre offentlig sektor, högre arbetslöshet, större inkomstklyftor. Vi kan se att redan med traditionell penning- och finanspolitik har stora förändringar kunnat genomföras på ett planerat sätt i kapitalistiska länder.

Före 1980 finns exempel på en mer direkt ingripande planering. Många kapitalistiska länder hade en omfattande statligt ägd företagssektor. Offentlig upphandling spelade en stor roll för att styra och påverka näringslivet. Vissa länder gick längre än så. Indien hade femårsplaner för industriell utveckling och Frankrike hade en ramplanering av industrin. Ministeriet för industri och teknologi (MIT) i Japan har haft en stark roll som planeringsorgan.

Under andra världskriget hade de flesta länder, inklusive USA, ett ekonomiskt system som snarast kan betecknas som en planhushållning. Hela ekonomin ställdes om för ett enda syfte – att vinna kriget. Efter andra världskriget hade vi i Sverige den så kallade planhushållningsdebatten. Socialdemokraterna framförde förslag om långtgående offentlig styrning av näringslivet. Men varken under kriget eller i de socialdemokratiska förslagen om en planhushållning kan vi säga att det handlade om att införa en planekonomi.

Det går att säga att planekonomin är en planhushållning och en planerad ekonomi. Men av det följer inte att planhushållning, eller en planerad ekonomi, är en planekonomi.

Planhushållning är ett vidare begrepp än planekonomi och när vi pratar om en planerad ekonomi är det ännu vidare. När vi diskuterar planekonomi, planhushållning eller en planerad ekonomi under socialismen är det ett problem att nästan alla ickekapitalistiska länder under förra århundradet var planekonomier. Jugoslavien är ett undantag som varken var en planekonomi eller en planhushållning (periodvis var det knappt en planerad ekonomi alls). Kina idag skulle kanske kunna betecknas som en planhushållning.

Det viktiga här är dock att planekonomi är ett distinkt historiskt fenomen för att styra ekonomin. Det är något som är helt skilt från begreppet en ”planerad socialistisk ekonomi” och även från en ”socialistisk planhushållning”. En planekonomi strävar efter att avskaffa marknader i största möjliga utsträckning och ersätta dem med ett enda gemensamt företag, där så mycket som möjligt planeras i förväg.

Syftet med den här artikeln är att visa att denna lösning inte är ett hållbart alternativ för en socialistisk vision. Vi börjar med att diskutera de problem som fanns i den traditionella planekonomin. Självklart förvärrades dessa problem av att Sovjet var en diktatur, men det finns andra problem. Därefter kritiserar vi två förslag till reformering av planekonomin (Benny Åsmans i Röda Rummet nr 1/2001 och Cockshott & Cottrells i Towards a new socialism).

Dålig anpassning

Säg att den centrala planeringsbyrån beslutar att under den kommande femårsperioden ska ett visst antal röda och blå cyklar produceras. När cyklarna kommer ut i affärerna visar det sig att folk vill ha fler blå cyklar än vad som produceras och färre röda.

Resultatet blir att det uppstår köer för att få en blå cykel, samtidigt som lagren av osålda röda cyklar växer. Den ständigt återkommande bristen på vissa varor skapar ett speciellt konsumtionsbeteende. När en attraktiv vara dyker upp i affärerna köper man inte vad man behöver, utan så mycket man någonsin kan. Sedan säljer man vidare, eller byter, eller hamstrar för eget framtida bruk. Eftersom folk köper för allt vad de kan förvärras bristerna och köerna växer. Hamstringen gör det näst intill omöjligt för planerarna att råda bot på köerna genom ökad produktion.

Den traditionella planekonomin saknar en mekanism som tillåter folks efterfråga – deras tycke och smak – att påverka produktionens inriktning. Detta var från början av 1960-talet ett ständigt problem.

I mitten på 1960-talet dyker det upp en revolutionerande idé. Höj priserna på de blå cyklarna och sänk priset på de röda. På det sättet ökar efterfrågan på de röda cyklarna och minskar på de blå. Det blir balans mellan efterfrågan och tillgång. Köerna för de blå cyklarna och lagren av de röda försvinner.

Detta, att anpassa priserna, men inte produktionen, var det huvudsakliga innehållet i försöken att reformera planekonomierna från mitten av 1960-talet fram till dess att de bröt samman i början av 1990-talet.

Det har inte saknats idéer om att skapa någon form av anpassning som tillåter folks efterfråga att styra vad som produceras i en planekonomi. En sådan är att göra marknadsundersökningar – det vill säga att gå ut och fråga folk vilka varor de vill köpa. Dessa marknadsundersökningar skulle sedan ligga till grund för planeringen av konsumtionsvaror.

Men! De kapitalistiska storföretagen i världen satsar miljarder på marknadsundersökningar, sedan satsar de 100-tals miljarder på reklam för att övertyga oss om att vad de producerar är precis vad vi vill köpa. Ändå visar det sig gång på gång att det finns varor som folk inte vill köpa. En av de riktigt vackra sakerna är att folks beteende inte kan förutspås eller planeras.

Hierarkisk tröghet

En annan lösning på dilemmat med att folk är helt oberäkneliga är att låta planerna anpassas efter vad folk vill köpa. Uppstår det brist på en vara ska produktionen öka och blir det överskott ska den minska. En socialistisk planekonomi skulle bygga på planeringsorgan som planerar produktionen av konsumtionsvaror utifrån marknadsundersökningar och som, när det ändå uppstår obalanser, rättar till dessa genom att i efterskott förändra produktionen av vissa varor.

En orsak till att detta aldrig genomfördes och inte kan genomföras är att själva planekonomins uppbyggnad gör varje förändring mycket komplicerad. Det saknades möjligheter – annat än genom administrativa beslut på högre nivå – för att länka samman de olika delarna av ekonomin. Alla beslut om förändring måste skjutas uppåt i systemet.

Säg att cykelfabriken verkligen vill anpassa sin produktion efter vad kunderna vill ha. Det är i sig orealistiskt eftersom man inte har några incitament för att göra den förändringen. Men säg att man tar beslutet ändå. I grannskapet ligger den färgfabrik som levererar färg till cykelfabriken. Tyvärr kan man inte bara gå över till färgfabriken och säga att i fortsättningen vill vi ha mer blå färg och mindre röd.

Cykelfabriken lyder under ministeriet för varaktiga konsumtionsvaror, medan färgfabriken lyder under ministeriet för kemiska produkter. Cykelfabriken måste vända sig till sitt regionala ministerium och de (eventuellt) tar kontakt med det lokala ministeriet för kemiska produkter. Där svarar man att tyvärr innehåller den blå färgen andra kemiska ingredienser och tilldelningen fastställs på central nivå. Ärendet bollas upp till centralministerierna i Moskva. Förändringen påverkar inte bara ministerierna för varaktiga konsumtionsvaror och för kemiska produkter. Även ministeriet för icke-metalliska råvaror och det centrala transportministeriet måste ta ställning. I bästa fall hamnar ärendet hos den centrala planmyndigheten som säger att det här är en bra idé och när vi räknar om alla materialbalanser inför nästa femårsplan, så ska vi naturligtvis ta hänsyn till dessa önskemål. Det gör de. Men fem år senare vill folk av någon anledning hellre ha röda än blå cyklar!

Den traditionella planekonomin saknar helt enkelt utrymme för direkta horisontella relationer mellan företag. Alla beslut måste bollas upp och ner genom planeringshierarkin.

För att få en realistisk uppfattning om problemen bör figuren multipliceras med kanske 20 i höjdled och flera tusen i sidled. Det fanns 1986 ungefär 49 000 industriföretag, 23 000 statliga jordbruk, 27 000 kollektivjordbruk, 47000 byggföretag och närmare en miljon parti- och detaljhandelsföretag. Ekonomin omfattade över 24 miljoner produkter.1

Lenin var oerhört imponerad av den planering som kapitalismen utvecklat inom företagen och ansåg att motsvarande planering av hela samhället skulle vara en förhållandevis enkel process:

Alla medborgare blir tjänstemän och arbetare hos ett enda, hela folket omfattande statssyndikat. Det gäller rätt samordning, riktig arbetsmetod och lika lön. Registrering och kontroll härav har kapitalismen förenklat till enkla observations- och anteckningsoperationer som varje skriv- och läskunnig person kan utföra.2

Men det är inte så enkelt. Alla har väl som barn lekt viskningsleken. Man sitter i en ring och viskar ett meddelande till sin granne. När den meningen gått runt hela ringen är den oftast helt oigenkännlig. På samma sätt är det med stora organisationer. Informationen försvinner på väg upp till toppen. Man brukar som en tumregel räkna med att 10 till 20 procent försvinner för varje nivå. Det här var inte särskilt akut för 1800-talets företag med kanske i 000 anställda. Faktum är att det var först på 1930-talet som forskare började studera hur information förändras när den överförs mellan människor. En del tycker att det numera finns en lösning på detta problem med modern informationsteknik. Men då missar de själva poängen. Det är inte ett tekniskt överföringsproblem, utan det handlar om hur och vad människan förmår uppfatta. Även Lenins observations- och anteckningsoperationer var tekniskt mer än väl förmögna att överföra mer information än vad människor förmår hantera. Den sovjetiska planekonomin byggde okritiskt på föreställningen att en organisation kan fungera som en mekanisk bygglåda där nya kugghjul kan läggas till i all oändlighet.

Kapitalismen har infört mängder av förändringar – funktionell organisation, divisionalisering, matrisorganisationer, profitcenters, målstyrning, självstyrande grupper, platta organisationer, projektorganisationer, flödesorienterade organisationer, och så vidare – för att kunna hantera allt större företag.

Det finns två helt avgörande skillnader mellan ett kapitalistiskt storföretag och en samhällsekonomi. För det första styrs det kapitalistiska företaget av ett enda mål – högsta möjliga lönsamhet. Ju högre upp i hierarkin, desto färre mått om vad som verkligen händer, och desto mer koncentrerade på det enda övergripande målet – lönsamhet. Det går inte att styra en samhällsekonomi på samma endimensionella sätt, och med fler och motsägelsefulla mål ökar informationsmängden exponentiellt.

För det andra, och det är ännu viktigare. De kapitalistiska storföretagen kan göra sig av med de enheter som inte uppfyller planmålet – maximal lönsamhet. När en enhet läggs ner kommer företaget inte att ha något ansvar eller några kostnader för dem som arbetade där. Inom ramen för ett helt samhälle går det naturligtvis inte att på detta sätt göra sig av med enheter som inte uppfyller planmålen till fullo.

Trots mängder av organisatoriska uppfinningar och trots att de kapitalistiska företagen kan styra utifrån ett enda övergripande mål, så har inget kapitalistiskt storföretag lyckats växa sig större än runt en halv miljon anställda.

I en planekonomi av Sovjets storlek handlar det om över 100 miljoner.

Föreställningen om en fungerande planekonomi som omfattar hundratals miljoner människor är en omöjlighet. Vi kan styra komplicerade mekaniska förlopp därför att vi har en mycket detaljerad kunskap om dessa processer. Den nivån av kunskap kommer samhällsvetenskaperna aldrig att nå och därför går det inte heller att styra på det sätt som planekonomin förutsätter.

Till skillnad från Lenin, som såg det hela som enkelt bokföring, såg Trotskij problemen. Han skrev 1932:

Om det existerade en allsmäktig ande, som samtidigt kunde registrera alla naturens och samhällets processer, som kunde mäta deras rörelser, då skulle naturligtvis en sådan ande i förväg kunna konstruera en felfri och uttömmande plan. En plan som börjar med antalet hektar vete och fortsätter till sista knappen i en kostym.
I verkligheten föreställer sig byråkratin ofta att just en sådan ande står till dess förfogande. Det är därför som den så lätt befriar sig frän marknadens och rådsdemokratins roll.
3

Det finns de som tycks tro att datatekniken ger oss en sådan allsmäktig ande. Men problemet är som sagt var inte tekniskt, utan det handlar om mänsklig förmåga och om hur vi som människor löser sociala problem, nämligen genom att bygga sociala nätverk.

Horisontella relationer saknas

Om problemen hade begränsats till så pass enkla saker som röd eller blå färg hade kanske den planekonomiska modellen kunnat hantera dem. Men relationer mellan företag är långt ifrån så enkla. Planekonomin bygger på samma grundtanke som traditionell nationalekonomisk marknadsteori, nämligen att produkter och tjänster är homogena — röd färg är röd färg. Det betyder att det enda vi behöver för fullständig kunskap är kvantiteten röd färg och priset/kostnaden för röd färg. Men i verkligheten är få produkter och tjänster homogena. De är istället heterogena, de är olika på ett nästan oändligt antal sätt.

Det räcker inte med att ha kunskapen – så och så många liter röd färg till det och det priset. Röd färg kan komma i mängder av kvalitéer med olika egenskaper. Vad som passar i en given situation kan inte sammanfattas i en enkel statistik som sedan kan skickas upp i planeringshierarkin. Vad som passar kan bara avgöras med att prova, misslyckas och prova igen. Den kunskapen kan bara fås genom en intensiv interaktion mellan cykelfabriken och färgtillverkaren.

Vi har för att belysa detta saxat lite ur en lärobok i företagsekonomi.4 Förhållandet mellan leverantör och kund kan beskrivas som en interaktion, ett samspel. Interaktionen är ett sätt att lösa problem. Det kan handla om att finna lösningar som är mer kostnadseffektiva, som är bättre anpassade till kundens produktion, bättre anpassade till kundens rutiner, bättre anpassade till de krav kundens kund ställer på produkterna, etc. Det kräver ett utvecklat samspel mellan företagen och inom företagen.

Kvalitetsförbättringar är sällan resultatet av ett storslaget internt produktutvecklingsarbete i ett företag. Det är snarare en följd av ett samspel – eller kanske snarare konfrontation -mellan problem och möjligheter i flera olika företag. Det är en konfrontation som sker inom ramen för förbindelser mellan företagen och inte ute på en anonym marknad. Ett exempel från förhållandet mellan ett pappersbruk och ett tryckeri:

Det sker förändringar av papperskvaliteter hela tiden. Det är främst pappersbruken som för att vara konkurrenskraftiga utvecklar nya kvaliteter. Men tryckarna har ett intresse av att påverka den utvecklingen. Interprints tryckeripersonal har möten med pappersbrukets tekniker för att diskutera kvalitetsutvecklingen.5

I relationerna skapas en ”tyst kunskap” (eng. tacit knowledge), som bara kan erövras genom erfarenhet. Kunskapen går inte att kodifiera och sätta ner i statistiska eller andra rapporter som kan överföras till andra.

Det här samspelet saknades nästan helt i den sovjetiska planekonomin. När det förekom var det i form av illegala kontakter mellan företagen. De sovjetiska företagen hade ingen eller mycket lite kontakt med sina leverantörer och kunder. Den enda kontakt de utvecklade var med närmast överslående planmyndighet. Det fanns inga relationer till leverantörer och kunder. De var helt anonyma. Det fanns inget samspel, ingen möjlighet att lära sig av relationen till leverantörer och kunder. All form av anpassning skedde indirekt, via planeringshierarkin.6 Det är ibland slående vilka likheter som finns mellan planekonomin och den klassiska nationalekonomiska bilden av hur marknader fungerar. Nationalekonomins bild av marknader är också en plats som saknar sociala relationer och där köpare och säljare är helt anonyma för varandra.

Kan man inte tänka sig en planekonomi där de kontakter mellan företag som var förbjudna i den sovjetiska planekonomin, är tillåtna? Jo, det skulle utan tvekan förbättra läget. Men vi tror inte det löser problemen.

Planekonomin är en myndighetsorganisation. Och det finns något visst med myndigheter. De har alltid rätt – vare sig vi tycker om det eller inte. Cykelfabriken och färgtillverkaren kan säkert komma på en lösning tillsammans. Men om någon av deras överordnade planmyndigheter (eller någon sidoordnad) inte tycker om lösningen så faller allt platt till marken. Så varför ens försöka? Särskilt som det är besvärligt att lära om och anpassa sig. Det kräver en stor ansträngning. Och om det ändå är planmyndigheterna som bestämmer, så varför ta på sig allt besvär? Sedan kanske det inte finns någon bra lösning mellan cykelfabriken och färgtillverkaren. Det bästa kanske skulle vara att avbryta samarbetet. Men i en planekonomi är det inget beslut som cykel- och färgtillverkarna kan ta. Det är planmyndigheten som beslutar vem som ska leverera vad till vem.

För att samspelet ska vara något annat än ett spel för gallerierna krävs att de två har verklig bestämmanderätt. Även om företagen ges rätt att hålla kontakt och lära av varandra kommer situationen att vara densamma som i ett stort företag. När det gäller är det en överordnad nivå som verkligen bestämmer. Vi hamnar på ruta ett igen. Detta är något som har fungerat för storleksordningen 500 000 anställda, men inte för 100 miljoner.

Ingen oväntad förnyelse

Hur finner vi ny kunskap? På vilket sätt produceras upptäckter? Ett sätt är att det finns ett problem och för att lösa det sätter vi igång en planerad sökprocess. Här har planekonomin inget handikapp. Sovjets förmåga att genom en planerad sökprocess lösa problem inom militär- och rymdteknik var klart imponerande. Processen passade synnerligen väl ihop med planekonomins sätt att fungera.

Men, mycken ny kunskap och många nya upptäcker kommer inte till på detta rätlinjiga och planerade sätt. En förvånande stor andel av alla upptäckter är inte resultatet av en planerad sökprocess. Helt plötsligt finns en lösning på problem som vi inte ens visste fanns. Det finns inget utrymme för den här typen av upptäckter inom planekonomin.

Nya och oväntade lösningar uppkommer i interaktionen mellan köpare och säljare. De uppkommer i en social miljö som är diversifierad. I en homogen miljö är sannolikheten för oväntade upptäcker mycket låg. Den planekonomiska miljön ger inte utrymme för de skillnader, de sociala kontakter och det oberoende som krävs för att nya idéer ska bryta fram.

Företagen har inte de täta och fortgående relationer med sina kunder som kan resultera i nya, oväntade upptäcker.

Och, om det ändå skulle dyka upp en oväntad upptäckt är det bäst att tiga still. Det finns inget utrymme för att utnyttja upptäckten direkt i förhållande till kunden. All interaktion sker via en överordnad planmyndighet. Den överordnade planeringsmyndigheten vet inget om missade tillfällen. Den kommer aldrig att kunna bestraffa de företag som inte tar tillfället i akt. Men den som försöker, riskerar att den nya upptäckten inte fungerar och då kan planmyndigheten utnyttja sin makt, och vidta åtgärder mot den som satsat på ett misslyckande. Företagen lär sig att negligera nya upptäckter. De har inga möjligheter att pröva dem i direkt interaktion med sina kunder eller leverantörer och uppåt finns inget att förlora på att inte ändra något, medan varje förslag till förändring innehåller risken av ett misslyckande.

Vissa saker kan inte planeras fram. De bara händer, någon griper tillfället i flykten. Det betyder inte att ingenting kan eller bör planeras. På många områden behövs en omfattande planering och styrning. Men! Planekonomin bygger på att all ekonomisk verksamhet kan och ska planeras. Det stryper den del av upptäcker som är oväntade. I en planekonomi skapas ytterst sällan det oväntade, och om det sker finns inget utrymme för att prova om det fungerar.

När det gäller konsumentprodukter är problemet ännu värre. Planekonomin saknar förmågan att låta nya varor göra sig gällande och, vilket är lika allvarligt, den saknar förmågan att sortera bort misslyckade produkter.

Hur får vi nya konsumtionsvaror? Jo, ett företag beslutar sig för att försöka fä folk att köpa en viss sak – exempelvis en freestyle. Först är det bara någon procent som köper den nya varan. Sedan kan flera saker hända. Produkten kan bli en masskonsumtionsartikel. Det betyder att från den första procenten sprider sig bruket till fem, tio och sedan kanske ända upp till 90 procent av konsumenterna. Produkten kan också förbli en exklusiv vara som aldrig når mer än en liten del av befolkningen, vilka å andra sidan är beredda att betala lite extra. Slutligen kan produkten bli ett misslyckande. Efter att de första provat den är det inga fler som vill ha den och inte heller de första är beredda att fortsätta betala priset för den. Det viktiga här är att oberoende av vad som sedan händer är alla nya produkter små och osäkra i början.

Säg att vi nu i demokratisk ordning (riktigt hur det ska gå till för 100 000-tals produkter förstår vi inte) beslutar över vår produktion av konsumtionsvaror. En procent av befolkningen vill kanske prova – 99 procent tycker att den är onödig. Beslutet kommer nästan alltid att bli att vi inte ska producera något av den nya varan. Man kan naturligtvis tycka att samhället på detta sätt kommer att bli befriat från en massa skräp. Men vi kommer också att gå miste om en mängd varor som människor funnit stor glädje av.

Säg att beslutet blir att en ny spännande produkt läggs in i planen. Det kräver beslut om investeringar i nya fabriker, förändrade leveransnormer för insatsvaruleverantörer, ändrade normer för transportbolag, nya leveranslistor för mellanhänder, att butikerna krävs på utrymme för den nya produkten – för att bara nämna ett fåtal av vad som sker i en produktionskedja. Ramarna för detta fastställs i femårsplanen, vilket främst påverkar investeringar, leverantörer och transportbolag. Detaljerna som gäller ända ned till butik fastställs i ettårsplanen. Sedan vill inte konsumenterna ha den nya spännande produkten! Sådant händer faktiskt till och från, trots miljarder i reklamutgifter. Det är ett rätt säkert tips att i en planekonomi kommer produkten att fortsätta att produceras, trots att den inte efterfrågas till det pris det tar för att täcka kostnaderna.

Primitiv tillväxt

Den sovjetiska planekonomin var ett fungerande verktyg för att uppnå ett enda mål – snabb produktionsökning räknat i ton och styck. Här kan planekonomin visa på imponerande tillväxt under en lång tid.

Redan i början på 1960-talet började inriktningen på tillväxten att ifrågasättas, även av de ledande i Sovjet. Chrustjev talade om att det inte längre räckte med att visa diagram över ökad stål-, kol- och cementproduktion. Befolkningen krävde mer. För att svara på ett gryende missnöje med hur planekonomin fungerade genomfördes upprepade större reformer (1965,1967,1972,1976,1979 och 19827). Man försökte med regionalisering, med att ”strömlinjeforma” planeringsbyråkratin, med nya matematiska metoder tillsammans med datorisering av planeringen, prisreformer, allt mer komplicerade belöningssystem, marknadsundersökningar och ökad satsning på produktion av konsumtionsvaror.

Men ingenting av detta förmådde ändra de grundläggande dragen i planekonomin. Man lyckades aldrig anpassa produktionen efter konsumenternas tycke och smak. Man lyckades inte ens öka andelen konsumtionsvaror i förhållande till produktionsmedel, trots att det var ett ständigt återkommande mål sedan 1965. Den hierarkiska uppbyggnaden med långa kontaktvägar upp och ner i planeringsbyråkratin förändrades inte i någon nämnvärd utsträckning. Horisontella relationer för anpassning mellan företag etablerades inte. Det gavs inga svar på hur oväntade upptäckter skulle kunna genereras eller, om de ändå hände, kunna tas in i planeringen. Det enda sättet att få in nya konsumtionsvaror var att i begränsad omfattning kopiera garanterade framgångar från Väst.

En demokratisk planekonomi?

En del argumenterar (exemplet är från Benny Åsman i Röda Rummet nr 1/2001) för att en socialistisk planekonomi inte behöver diskutera hur många skor fabrikör Bergström eller den kollektivägda skofabriken i Torp ska producera. Däremot bör den demokratiska beslutsprocessen befatta sig med hur många nya skofabriker som det ska investeras i. Med modern datorteknik, internet och administrationsteknik finns, enligt Benny Åsman, alla förutsättningar för att en demokratisk beslutsprocess ska kunna planera samhällsekonomin. De lokala investeringsråden kan ha till uppgift att värdera vilka investeringar som bör prioriteras i orten. De regionala investeringsråden inventerar och diskuterar regionens behov och prioriteringar. Samma kedja av informationsflöde och demokratiska diskussioner följer på nationell och internationell nivå. Endast genom en ständig fram-och-tillbaka process där information, diskussioner och beslut tas av majoriteten kan de investeringar som är nödvändiga och önskvärda mejslas fram.

Om detta betyder att vissa lokala, regionala, nationella eller internationella investeringsbeslut ska tas på politisk väg, så har vi i princip inget emot det. Möjligen kommer vi att vara oense om vilka och hur många. Men vi tror inte att det är vad Benny Åsman ser framför sig. Det verkar vara system där produktionens inriktning genomgående styrs med planekonomiska metoder som han vill ha.

I dagens marknadsekonomi – och i den framtida självförvaltande marknadsekonomi vi ser framför mig – är skofabriken i Torp inbäddad i ett nätverk av relationer. Skofabriken har flera leverantörer, som i sin tur har leverantörer och andra kunder. Skofabriken säljer till olika mellanhänder och butiker.

För att få en uppfattning om nätverken är det nödvändigt att komma ihåg att varje enskild förbindelse är extremt komplicerad. Det är också ett nätverk som inte är lokalt begränsat, utan det sträcker sig nationellt och internationellt.

Om vi bryter upp dessa relationer till förmån för en inordning av varje företag i en hierarkisk planekonomi, så kommer vi att möta de brister vi tidigare tagit upp. Om företagen får bestämma antalet produkter, så minskar problemen kanske något. Men de försvinner inte. Frågor om vem som ska leverera vad till vem, kommer att behöva bollas upp och ner i planeringsbyråkratin. Det kommer inte att bli särskilt mycket lättare för företag att anpassa sig till varandra, eftersom varje anpassning i stor utsträckning är knuten till investeringar (som ju bestäms högre upp i hierarkin). I och med att företag inte kan bryta utbytet kommer pressen på anpassning att minska. Argumenten för att förnyelse är svåra i en planekonomi kommer att vara lika giltiga här som de var för den traditionella planekonomin. Det kommer att se ut på samma sätt.

Benny Åsman skriver att General Motors omsättning är större än Danmarks BNP. ”Ändå råder ingen marknadsanarki mellan GM:s produktionsenheter och underleverantörer. Allt är planerat i minsta detalj. ”Just-in-time”-metoder styr varuflödet inom koncernen och underleverantörerna hålls i strama tyglar för att produktionskedjorna inte ska brytas.” Lars Henriksson har ett liknande när han argumenterar för en demokratisk planekonomi (Röda Rummet nr 1/2002). Han skriver: ”De allt större koncernerna har, inom sig själva, en detaljerad och toppstyrd internationell planekonomi.”

Det är en väldigt stor skillnad på ett lands BNP och ett företags omsättning. Ska man jämföra storleken på ett lands och ett företags ekonomi är det relevanta måttet företagets förädlingsvärde (summan av löner plus bruttovinster, eller omsättningen minus kostnaderna för alla inköpta varor och tjänster). Ett enklare och mer relevant mått är antalet anställda. Och här är även en liten ekonomi som Danmarks många gånger större än GM med en halv miljon anställda. Storleken är viktig särskilt när vi börjar prata om planekonomier med 10- och 100-tals miljoner.

Men det finns, som vi nämnt, två alldeles avgörande skillnader. Den första är att hela GM kan styras utifrån ett enda mål – maximal lönsamhet. Det kan man inte göra med en utvecklad samhällsekonomi (och knappast med en outvecklad heller). Den andra är att GM alltid kan lägga ner enheter, eller göra sig av med leverantörer som inte uppfyller lönsamhetsmålet. Det kan man som sagt var inte göra i ett samhälle.

Förespråkarna för en demokratisk planekonomi säger att ekonomin inte ska styras av vinstintresset, utan av folks behov. Men folks behov är ju näst intill oändligt varierat. När du går in på OBS finns det 10 000 varor. Du kanske under ett år konsumerar 500, möjligen 1 000 av dem. Men ditt konsumtionsmönster (och ingen annan enskilds heller) kan inte gälla som absolut norm för alla andra. Ett tillspetsat exempel: En person kanske kan läsa något hundratal böcker per år. Det ges ut tusentals böcker på svenska varje år. Ska vi begränsa sortimentet? Vi för vår del tycker att en socialistisk ekonomi borde handla om ett större sortiment – inte bara vad gäller böcker.

Hur ska en demokratisk församling kunna fatta meningsfulla beslut om de investeringar som är nödvändiga för att tillhandahålla de 10000 varor som finns på OBS? Det är helt enkelt inte möjligt.

Resultatet kommer att bli att planeringen hamnar i händerna på byråkrater, samtidigt som det kommer att ställas starka krav på att sortimentet dras ner. Det har förekommit förslag om att lösa detta genom att låta datorer ersätta marknaden. Med datorns hjälp kan alla koppla in sig på den centrala planeringsdatorn och välja sin framtida konsumtion (i detalj för det närmaste året och mer grovt för de kommande fem). Den centrala planeringsdatorn väger samman alla önskemål och skickar ut produktionsorder till fabriker, sköter distributionen till närmaste butik och sist men inte minst kontrollerar om du har råd att betala för det du vill ha.

Detta diskuterades främst i Östtyskland årtiondena före murens fall. Den borgerliga nationalekonomin bygger på att människan är perfekt informerad och alltid gör helt rationella val. Till detta lägger datasocialisterna att hon också ska vara en perfekt planerare. Hon ska i förväg kunna bestämma hela sin konsumtion och sedan lita på att datorerna sköter allt. (Den här synen på människan som en fullständigt informerad planerare är fundamentet för den s.k. parecon ekonomin, se till exempel Albert & Hahnel 1991)

Hur skulle någon person kunna veta i mitten på 1980-talet att hon mot slutet av 1980-talet skulle vilja lägga betydande summor på persondatorinköp? Personligen skrämmer oss den här modellen mer än vad byråkratsocialismen gör.

En ny socialism?

I boken Towards a New Socialism argumenterar Paul Cockshott och Allin Cottrell för en planekonomi byggt på matematiska lösningar. De skriver:

‘Vi föreslår ett system av datoriserad planering, som inbegriper detaljerade simuleringar av ekonomins beteende. För att göra detta möjligt måste centraldatorerna tillföras kopiösa mängder av teknisk information, till exempel listor av de produkter som produceras och regelbundna uppdateringar av de teknologier som används i varje enskild produktionsprocess. Andra datorsystem måste ha data om tillgängliga lager för alla typer av råmaterial och om varje maskinmodell, så att dessa begränsningar kan matas in i planeringsprocessen.”8

Framställningen är nerlusad av matematik. Men deras grundläggande bild av hur en planerad ekonomi fungerar är rätt enkel. ”Planering kan ses som ett delområde inom styrtekniken, studiet av reglersystem.”9. Ett exempel på detta är en termostat.

Med en termostat bestäms den önskade temperaturen, en avkännare känner av den faktiska temperaturen och om mål och faktisk temperatur inte stämmer sker en återkoppling som aktiverar en korrigerande process i form av att exempelvis stänga av eller på spisplattan. Den här bilden kan man finna i många amerikanska läroböcker i Management10. Den är betydligt mer ovanlig, för att inte säga obefintlig, i företagsekonomisk forskning. En motbild till planeringen som termostat är att se systemet som ett förhållande mellan en person och en termometer. Det är en bild som kan karakterisera en planering av självförvaltande enheter i en socialistisk ekonomi.

I det följande har vi hårdragit de två bilderna och försökt karakterisera vad som utmärker bilden av planeringen som termostat, respektive som persontermometer.

Svensk uppslagsbok ger följande förklaring till ordet termostat: ”Av grekiskans thermos – varm, och statos – stående. Anordning för konstanthållande av temperatur.” Själva definitionen av termostat som ”konstanthållande” ger associationer till något statiskt. Förklaringen till ordet termometer är: ”Av grekiskans thermos – varm, och metron – mått. Instrument för mätning av temperatur.” Poängen med att mäta något kan bara härröra ur det faktum att detta något förändras – är dynamiskt.

Det ligger i termostatens natur att målen är givna. Du sätter en önskad temperatur och förväntar dig att termostaten ska sköta jobbet, att hålla den temperaturen. En termostat karakteriseras av givna mål och betoning på måluppfyllelse – inte förändring av målen. När du betraktar en termometer är situationen annorlunda. Ditt syfte kan vara att få reda på hur du bör klä dig om du vill gå ut, att bestämma dig för om du överhuvudtaget ska gå ut, eller att helt enkelt bekräfta vad du vet – idag var det verkligen varmt. Målen är obestämda och en väsentlig funktion hos termometern är att du efter att ha betraktat den kan ändra dina mål – du kan besluta dig för att inte gå ut, som du hade tänkt dig.

För att en termostat ska fungera måste vi ha full kunskap om våra mål och de samband som råder i systemet. Vi måste vara färdiglärda. När du betraktar termometern lär du dig något lite – om än bara att just nu är temperaturen plus 10 grader. Eller också bekräftar du kunskap du redan har – det är inte särskilt varmt just nu. När betraktandet kombineras med agerande (osagt i vilken ordning) lär du dig något mer bestående – det är inte skönt att vara ute i T-tröja när det är 10 grader. Termometerbilden trycker mer på lärande än på full kunskap.

En termostat har en komplex struktur som bygger på enkla och förutsägbara beteenden. Utan enkla och förutsägbara beteenden kommer den komplexa strukturen att bryta samman. Synen på beteendena som enkla och förutsägbara är möjlig att upprätthålla i en värld där vi har givna mål, betoning på måluppfyllelse och att göra saker på rätt sätt. Med betoningen på obestämda mål, förändring av målen och på att göra rätt saker genom att lära får vi ett betydligt mer komplext beteende att ta hänsyn till. Samtidigt har vi i bilden person – termometer en förhållandevis enkel struktur.

Termostatbilden är för oss en rätt god karakteristik av vad som utmärker en planekonomi. Vi kan därför förstå varför förespråkare för planekonomi är förtjusta i bilden av en termostat. Det vi inte kan förstå är den världsbild, den syn på hur ett samhälle fungerar, som ligger till grund. Ett samhälle som har de dragen som termostatbilden förmedlar är för oss ett torftigt samhälle.

Matematisk socialism

Metoden för planeringen i den ”nya socialism”, som Cockshott och Cottrell förespråkar, är matematik. De tar bl.a. upp input-out-put tabeller, linjär programmering och användandet av datorberäknade priser, s.k. skuggpriser. Men det här är inte särskilt nytt.

Alla tre metoder återfinns i Soviet planning today11 från 1972. De finns också utförligt redovisade i en sovjetisk bok om nya metoder för planering från 1975. I inledningen till den boken skriver akademiledamoten Fedorenko: ”Den här boken reflekterar de viktigaste trenderna i sovjetiskt planering, vilka har bidragit till en ständig, krisfri tillväxt av den socialistiska ekonomin.”12

Det finns en metod som vi inte känner igen från 1970-talet. Vid studiet för att utveckla artificiell intelligens har forskarna utvecklat matematiska algoritmer som författarna anser är viktiga verktyg för att få planekonomin att hålla sig i balans (ex vis vad gäller utbud och efterfrågan).

Cockshott är doktor i datavetenskap och Cottrell är professor i nationalekonomi. Båda dessa vetenskaper är strängt matematiska till sin natur. Vi har naturligtvis ingen möjlighet att bedöma värdet i dessa matematiska metoder (utom att de tre första inte tycks ha räddat den sovjetiska planekonomin). Det vi vet är att nationalekonomer nästan alltid kan förklara rätt komplicerade förlopp i efterhand med hjälp av sina matematiska modeller. Samtidigt lyckas de nästan aldrig förutsäga framtiden. Det inträffar alltid något oväntat som inte fanns med i de matematiska formlerna.

Det är ett kvalitativt språng från att, som nationalekonomerna, analysera och försöka förutspå ekonomin med hjälp av avancerad matematik, till att som Cockshott och Cottrell påstå att ekonomin kan styras av avancerad matematik. De försök som gjorts inom exempelvis aktiehandeln att använda matematiska modeller för att styra köp och försäljning har, milt sagt, inte varit några stora framgångar. Ett tag gick det bra, men när något oväntat inträffade, löpte dataprogrammen amok och bidrog till att förvärra situationen.

Den demokratiska styrningen av den matematiska planekonomin, som författarna föreslår, är för oss mycket tveksam. Författarna skriver: ”För den ekonomiska planeringen föreslår vi ett system där ett lag av professionella ekonomer presenterar alternativa planer som en planeringskommitté har att välja mellan. Endast de verkligt stora besluten (skattenivån, andelen av bnp som satsas på investeringar, hälsa, utbildning, etc.) skulle gå till direkt folkomröstning.13 Planeringen ska inte ligga under regeringens kontroll, utan under en övervakande kommitté som utses genom lottning bland alla medborgare.14

Det här är en kombination av en avancerad och ytterligt svårgenomtränglig planering och att styrningen av dem som utför planeringen inte ska ske på politiska grunder. Vi kan inte se annat än att detta bäddar för ett expertvälde som får den makt dagens ekonomiska experter har att te sig som helt betydelselös.

Samhällsekonomi är sociala relationer skapade av människor. Kapitalismen har gett dessa – av människor skapade – relationer, ett sken av att vara naturlagar som människor inte kan påverka. En planekonomi som den Cockshott och Cottrell föreslår kan inte göra annat än att lyfta upp denna alienation till hittills helt oanade höjder.

”Direktdemokrati” innebär för författarna ett radikalt avskaffande av all representativ demokrati – det gäller både parlamentarism och rådsdemokratiska strukturer. I stället vill de ha en modern och datoriserad version av den atenska direkta demokratin. Vi för vår del har mycket svårt att se hur en demokratisk styresform som var anpassad för 10 000 fria män i Aten kan fungera inom ramen för en total planekonomi som omfattar lo-tals eller 100-tals miljoner människor.

En återvändsgränd

Marxismens klassiker var imponerade av den planering kapitalismen utvecklat inom fabriksportarna och ansåg att en motsvarande planering av hela samhället skulle vara en förhållandevis enkel process. Den tongivande socialistiska ståndpunkten om det framtida samhället uttrycks mycket tydligt av de ryska revolutionärerna Bucharin och Preobraszjenskij i Kommunismens ABC från 1922:

”Samhället kommer att förvandlas till en enorm arbetsorganisation för samfälld produktion. Det kommer varken att finnas uppsplittring eller anarki i produktionen. Ty, i en sådan samhällsordning kommer produktionen att vara organiserad. Företag kommer inte längre att konkurrera med varandra. Fabrikerna, verkstäderna, gruvorna och andra arbetsställen kommer att bli som avdelningar i en enda folkets fabrik, som kommer att omfatta hela nationens ekonomi.
Det är uppenbart att en sådan omfattande organisation förutsätter en allmän plan för hela produktionen. Om alla fabriker och verkstäder tillsammans med hela jordbruket slås samman till ett enda enormt gemensamt företag, är det uppenbart att allting måste planeras minutiöst.”
15

Den här bilden av den planerade socialistiska ekonomin som ett gigantiskt företag har följt med sedan dess. Några använder General Electric för att övertyga om planekonomins möjlighet. Andra är inne på samma tankar när de hänvisar till de stora koncernernas internationella planekonomi.

Men bilden haltar på flera punkter.
• Det är en skillnad i storlek. De största kapitalistisk företagen har ett antal hundratusen anställda. Även en liten planekonomi skulle omfatta miljoner anställda och en medelstor skulle omfatta tiotals miljoner.
• Kapitalistiska storföretag kan styras av en enda princip — maximal lönsamhet. Det underlättar planeringen oerhört. En socialistisk ekonomi kan inte styras efter en enda princip.
• De kapitalistiska storföretagen kan enkelt befria sig från kostnaderna för de enheter som inte uppfyller planmålet. Det kan inte ett helt samhälle göra.
• Storföretagen är auktoritära för att inte säga totalitära organisationer. Säger bilden över det kapitalistiska företaget oss något om vad som är möjligt och önskvärt i en demokratisk organisation?

Det förvånar oss att sinnebilden för hur ekonomin ska styras under socialismen fortsätter att vara det kapitalistiska storföretaget – den mest effektiva organisationen för utsugning av människor som människan skapat! Det måste bero på att man, i likhet med Cockshott & Cottrell ser planering av stora organisationer som ett i huvudsak tekniskt problem. De flesta av oss kan se fördelarna med de tekniska landvinningar som gjorts under kapitalismen. Men! Styrningen av stora organisationer är inte ett tekniskt problem, det är ett socialt problem. Med ett marxistiskt språkbruk tycker vi att det verkar som om man blandar ihop utvecklingen av produktivkrafter och hur produktionsförhållanden har utvecklats. De gigantiska koncernerna representerar inte en utveckling av produktivkrafterna, utan är en del av de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Det förvånar oss också att personer som kallar sig anti-stalinister, demokratiska eller frihetliga socialister vägrar att se framväxten av planekonomin i sitt faktiska historiska sammanhang. Den viktigaste förklaringen till uppkomsten av detta ekonomiska styrsystem är att det så väl passade in den stalinistiska diktaturens främsta strävan – att skaffa sig total kontroll över samhället.

Alla ekonomiska förändringar, från tvångskollektiviseringen på 1920-talet, de forcerade femårsplanerna på 1930-talet, till ett nästan oändligt antal ekonomiska reformer från 1960 fram till slutet av 1980-talet, har handlat om byråkratins kontroll över ekonomin och inte om vad som i varje givet läge varit ekonomiskt motiverat.

En planerad socialistisk ekonomi som byggts upp under andra historiska omständigheter hade sett helt annorlunda ut. I en demokratisk socialism och om basen för uppbygget hade varit starka, självständiga och arbetarstyrda företag, då skulle den speciella ekonomiska formation som vi kallar planekonomi aldrig ha sett dagens ljus.

För att sammanfatta – planekonomin är en återvändsgränd!
• Den saknar förmåga att anpassa sig efter folks skiftande behov, efter deras tycke och smak.
• Dess hierarkiska uppbyggnad gör att förändringar som initieras underifrån är svåra att genomföra
• Avsaknaden av horisontella relationer förhindrar anpassningar mellan olika produktionsenheter.
• Förnyelse kan bara ske om den är planerad i förväg, aldrig som ett svar på en oväntad situation eller upptäckt.

Det finns ingen anledning att sörja över dess sammanbrott (däremot, självklart över vad planekonomierna i Östeuropa ersatts med). Vi tycker att en utgångspunkt för den viktiga diskussionen om hur en socialistisk ekonomi ska styras, är att inse detta. Planekonomin är ett av den mänskliga historiens misslyckanden. Vi kommer ingenstans genom att fortsätta att klamra oss fast vid den, i den ena eller andra formen. Det är nödvändigt att fundera på hur vi tar oss ut ur återvändsgränden.

Sten Ljunggren & Johan Ehrenberg

Fotnoter:
1. Ericson, R. E.; ”The Classical Soviet-Type Economy Nature of the system and implications for reform”, i Journal of Economic Perspectives, Vol 5, Nr 4, Fall 1991.
2. Lenin, V. I., Staten och revolutionen, Stockholm 1964 5. Trotskij, L., Bulletin of the opposition no 31,1932, citerat av Michael Ellman i Soviet planning today. Cambridge 1972
4. Ljung, J-, m.fl., Företag och marknad, samarbete och konkurrens, Lund 1988
5. Brunsson, N. och Hägg I. (red). Marknadens makt, Stockholm 1992
6. Johanson, M.; Searching the known, discovering the unknown, Uppsala 2001
7. Ericson, R. E., a.a.
8. Cockshott, W. P. & Cottrell, A., Towards a new socialism, Nottingham 1993, sid 125
9. Cockshott, W. P. & Cottrell, A., a.a. sid 62
10. Se ex vis Horngren, Foster, Cost accounting – A managerial approach. 1991, sid 7.
11. Ellman, M., Soviet planning today – Cambridge 1972
12. Fedorenko, N. P.; Economic development and perspective planning, Moskva 1975.
l3. Cockshott, W. P. & Cottrell, A., a.a. sid 186
14. Cockshott, W. P. & Cottrell, A., a.a. sid 188
l5. Bucharin, N., och Preobrazjenskij, E., The ABC of Communism, i Socialist Economics, ed. Nove, A., och Nuti, D. M., Harmondsworth 1972

Från Socialistisk Debatt nr 34, 2003

Vem älskar ett landsting?

Det organiserade motståndet mot Thatcherregeringen i England under 1980-talets första hälft fick sitt främsta uttryck iden långa gruvarbetarstrejken och i striderna kring de av labourvänstern dominerade storstadslandstingen. Gruvarbetarnas nederlag innebar också att mycket av luften gick ur denna radikala kommunalpolitik som speciellt symboliserades av Londons landsting (GLC). Iden här artikeln om GLC beskriver Katarina Katz den speciella form av socialism som i England går under beteckningen kommunal eller lokal socialism. En av grundtankarna är att man på lokal nivå skall föra en politik som pekar utöver det rådande kapitalistiska systemet, att skapa något som här och nu kan ge en bild av ett framtida socialistiskt samhälle. Labourvänsterns styre i GLC visar på möjligheterna och svårigheterna att bedriva en sådan radikal kommunalpolitik gentemot en fientligt inställd regering – och labourledning.

Det brittiska valet var en olycka. Ännu fler arbetslösa ungdomar kommer att brytas ner och gå under, ännu fler sjukhus att stängas medan köerna växer, ännu fler pensionärer kommer att frysa ihjäl, ännu fler av de fattigaste kommer att se sina kommunalägda hyreslägenheter tas över av fukt och mögel medan de bättre lottade köper eget. Ännu fler innerstadsgetton kommer att brinna, men av en protest som inte bara är snabb att blossa upp utan även att falna.

En labourregering präglad av den nuvarande partiledningens anpasslighet, högervridning och brist på radikala framtidsperspektiv skulle inte varit någon räddning för dem som trampas under järnhälen i dag. Den skulle bara varit ett mindre ont. men inte kunna räkna med den djupa nederlagsstämning som gör att arbetare, arbetslösa, svarta och kvinnor lamslås inför en på tredje resan triumferande Thatcher.

Ändå är inte åren 1979-87 en källa enbart till sorg och dysterhet. Också ur strider där vänstern – åtminstone för stunden – besegrats av alltför starka fiender finns positiva lärdomar att hämta. Två saker som Thatcherregeringen försökt sig på har frigjort så mycket tillförsikt, skaparkraft och motståndsvilja hos så många människor att dessa närapå blivit den övermäktig. Den ena gången skulle regeringen besegra gruvarbetarna. Den andra – och det är ämnet för denna artikel -skulle den göra sig av med en skylt. Det var inte vilken skylt som helst, den var stor och den var väl placerad. Den förargelseväckande skylten ropade ut antalet arbetslösa i London, bokstavligen ropade ut det över takåsarna, för den satt uppspetad på taket till Stor-Londons koloss till Stadshus, vid Themsens södra strand, mittemot Westminster. Där hade den placerats då labour vann landstingsvalet 1981, tog över Greater London Council och därmed Stadshuset (County Hall), en monumental sexvåningskoloss med elva kilometer vindlande korridorer och över 20000 anställda. Valet hade varit en stor framgång för labour som nu styrde samtliga sju storstadslandsting.

Att labour vann kommunal- och landstingsval gav, i sig, föga anledning att förutse radikala förändringar. Ändå talade Londons kvällstidning. Standard, om ‘en mardröm’ och Mrs Thatcher om extremister ‘som vill påtvinga nationen ett tyranni som folken i Östeuropa längtar efter att kasta av sig’. Det var labourvänstern som nu styrde GLC, med en knapp majoritet inom labourgruppen. Den omvälvande nyordning som gjorde pressen och regeringen hysteriska var inte så mycket de vallöften vänstern givit som att den faktiskt avsåg att hålla dem.

Kommunalsocialism

Det finns en tradition av radikal kommunalpolitik i Storbritannien som brukar kallas – berömmande eller ironiskt – municipal socialism, ‘kommunalsocialism’. Saker som kallas socialism kan, som bekant, se rätt olika ut. Så ock den brittiska ‘kommunalsocialismen’. Men den har inneburit att folkvalda lokala myndigheter, i något avseende, tillvaratagit arbetande människors gemensamma, omedelbara intressen, i någon form av opposition mot en centralregering.

Under efterkrigstiden stod det kommunala vanligen i skymundan i politiken. Om inte soptunnorna tömdes som de skulle eller om det tog längre tid än vanligt att få en läckande kran tätad i ett kommunalägt bostadshus så skällde man på sina lokala councillors – fullmäktigemedlemmar – när de kom och knackade på inför valen. Men i arbetarområdena, i storstädernas innerområden och i industri- och gruvsamhällen, röstade man labour, i mer välsituerade områden röstade man tory, i kommunal- som i parlamentsval. Brittiska kommuner och landsting har inte kontroll över sjukvården, men genom att sköta socialhjälp, renhållning och skolor och stå som hyresvärdar spelar de ändå en stor roll i människors dagliga tillvaro, i synnerhet för arbetarklassen.

För 60- och 70-talens nya vänster stod internationell solidaritet och arbetsplatskamp i centrum. I bilindustrin, hamnarna och varven ledde kampvilliga shop stewards strider, främst för arbete och löner, men också för arbetsplatsdemokrati och alternativ produktion. Gruvarbetarstrejken 1974 tvingade tory-regeringen att avgå. De labourregeringar som följde förde den åtstramningspolitik som Internationella Valutafonden anbefallde. Labour stötte från sig vänstern på universiteten, shop stewards i fabrikerna, den växande kvinnorörelsen – och stora grupper av fattiga och förtrampade.

Det fanns en rik flora av grupper som var aktiva kring lokala frågor, som startade stadsdelstidningar, kooperativ barntillsyn, kvinnohus, organisationer för socialbidragsberättigade. hyresgästgrupper. kollektiv och husockupationer. Men för dem var kommunen, även den surmulna, otillgängliga och byråkratiska labourkommunen. i allmänhet något att kämpa mot, inte något att komma in i.

Strategier för överskridande

En tidig trendbrytare var Londonkommunen Lambeth (på sydsidan av Themsen). Dess vänsterdominerade fullmäktige gav sig i kast med de enorma bostadsproblemen, i trots mot både labour- och toryregeringars sparnit. Nästa var Sheffields landsting där labourvänstern vann 1977 och bl a gjorde en stor uppryckning av kollektivtrafiken. 80-talet blev annorlunda. Parlamentsvalet 1979 hade resulterat i en regering som för död och pina skulle minska de kommunala utgifterna. Landstings- och kommunalvalen 1981-82 frambringade en rad lokala myndigheter som var lika benhårt beslutna att inte skära ner den offentliga servicen.

De nya Stadshussocialisterna hade långtifrån enhetliga målsättningar, men de ville visa ett labour som skilde sig från de två senaste labourregeringarna, ett labour som inte vek sig inför varje isig vindpust från kapitalet och lämnade den arbetande befolkningen ute i kylan, som inte tog de mest förtryckta gruppernas röster för givna utan att erbjuda något i gengäld. Många tog upp labourvänsterns paroll om att labour borde vara lika lojalt mot arbetarklassen som Thatcherregeringen är mot den klass den representerar. För en del innebar det inte bara mer offentlig service utan kvalitativt bättre. Den lokala myndigheten borde vara öppen för allmänhetens behov, inte känna sig hotad av varje aktivitet utanför de parlamentariska strukturerna, utan bli en stödjepunkt för den. Somliga av de nya fullmäktigemedlemmarna ville också göra något som pekade utöver det rådande kapitalistiska systemet.

Några anknöt till kvinnorörelsens tankar om prefigurativa former, ett motstånd mot det rådande som i förväg visar något av – prefigurerar – det man hoppas skall komma. Prefigurativ organisering vill spegla något av målen i medlen, av framtiden i nuet. Här har socialistiska feminister kunnat känna igen sig och finna frändskap i delar av den tidiga arbetarrörelsen, i synnerhet den owenistiska med dess starka kvinnliga inflytande.(1) I kooperativ, ‘socialistiska söndagsskolor, arbetarkörer, fanns ansatser till en arbetarklassens motkultur, till att samtidigt göra vardagen mer uthärdlig i dag och knyta an till ett annat samhällsideal, skapa just så stora sprickor i det närvarande att möjligheten av något bättre blir synlig. Samtidigt fanns ett mer klassiskt övergångsperspektiv hos kommunalvänstern, inklusive GLC: man skulle visa att det var bra med offentlig service, vägra vika sig för regeringens nedskärningskrav och låta en konfrontation med statsmakten växa fram. Under gruvstrejken skulle en sådan massrörelse mot regeringens kommunalpolitik ha stärkt och stärkts av gruvarbetarnas kamp.

‘London är vårt!’

Av kommuner och landsting brukar vi inte vänta oss något antikapitalistiskt ‘överskridande’. Vad var det för makt som hade vunnits då Labour Briefing – samlings- och trätoforum för Londons labourvänster – i maj 1981 deklarerade att ‘London är vårt’, och GLC:s nye, kontroversielle ledare Ken Livingstone skrev att nu skulle GLC bli ‘en maktbas för arbetarrörelsen’?

GLC:s fögderi omfattade l 580 km2, uppdelat på 33 kommuner (eller, för att vara exakt. 32 kommuner (boroughs) samt City of London) med en befolkning strax under sju miljoner. Dess löpande utgifter (gross revenue expenditure, alltså exklusive kapitalutgifter) uppgick redan under de konservativa till cirka 10 miljarder kronor. 450 miljoner kom från kommunalskatterna.

Under GLC sorterade bolaget London Transport. som drev busstrafik och tunnelbana, samt skolstyrelsen för inre London. Inner London Education Authority (ILEA). GLC hade tidigare varit en viktig hyresvärd i Londonområdet. Regeringen Thatcher tvingade emellertid även labour att fortsätta tory-GLC:s avveckling av bostadsbeståndet. GLC hade hand om övergripande och långsiktig planering, brandkåren samt parker och kulturinstitutioner som var för viktiga eller dyra för enskilda kommuner. De senare skötte renhållning, gator, bostäder, socialvård. Sjukvården däremot är en statlig, inte kommunal angelägenhet i Storbritannien. Poliskåren, som andra landsting har inflytande över, lyder i huvudstaden direkt under inrikesministern.

GLC hade alltså inget stort inflytande på folks dagliga tillvaro. Vänstern måste skapa en politisk roll för en myndighet som de flesta londonbor knappt visste namnet på. I gengäld kunde GLC skaffa sig en profil genom att till begränsad kostnad sprida åsikter om eller ge stöd och uppmuntran till olika saker. Det slapp undan den ‘tunga’ offentliga service som ger lokala myndigheter störst tillfälle att göra sig impopulära. Eller nästan tvingar dem till det på grund av de restriktioner som införts, först av labour och ännu mycket mer av Thatcher.

Busspolitik på villovägar

Undantaget var kollektivtrafiken. Labours främsta vallöfte 1981 var billigare och bättre kollektivtrafik. Efter några månader sänktes taxorna för de resande med i genomsnitt en tredjedel, turerna blev tätare och pensionärer fick frikort. Detta kallades Fares Fair (‘justa taxor’) och blev snabbt populärt, fast det finansierades med höjd kommunalskatt. Kollektivåkandet som minskat under många år ökade igen, trafikstockningar, luftföroreningar och bilolyckor minskade påtagligt. För de anställda byttes år av nedskärningar och oro i framtidstro.

Den konservativa regeringen hade emellertid bestämt att lokala myndigheter som gjorde av med mer pengar än kommunministeriet rekommenderade (som GLC) skulle få sina statsbidrag nedskurna. Fares Fair blev därför dyrare än beräknat för Londons skattebetalare. Ändå var det en rejäl standardhöjning för de lågavlönade och arbetslösa och en god affär för de allra flesta hushåll. Affärsmän och arbetsgivare knorrade först över skatten men insåg att även de vann på att kunder och anställda åkte billigare. Det kunde ha varit en solskenshistoria – om inte en konservativ politiker i en förortskommun som saknade tunnelbana hade gått till domstol. Efter tre månader av låga taxor dömdes Fares Fair ut av Högsta domstolen (Law Lords). Brittiska myndigheter skall inte slösa med skattebetalarnas pengar och GLC hade dels inte ms försökt få kollektivtrafiken självbärande och dels medvetet sumpat statsbidrag. Oansvarigt! Oacceptabelt! Olagligt!

Domen innebar att GLC måste höja taxorna igen, och dessutom betala tillbaka den extra skatt som drivits in för att finansiera sänkningen. Utslaget väckte en opinionsstorm. GLC, fackföreningarna vid London Transport och lokala aktionsgrupper som växte upp som svampar ur marken drev kampanj er mot taxehöjningen och för en lagändring.

En del aktionsgrupper föreslog, med stöd av några GLC-medlemmar, att alla helt enkelt skulle betala det gamla priset, även efter höjningen, och låta London Transport driva in mellanskillnaden. LT svarade att konduktörer som inte såg till att ta fullt betalt skulle avskedas. Den protesten rann i stort sett ut i sanden men gjorde många LT-arbetare och gräsrotsaktivister förbittrade på varandra och på GLC. Labourvänstern ansåg att GLC skulle trotsa domstolen, men några högerlabourledamöter röstade genom taxehöjningen tillsammans med de konservativa. I mars 1982, efter ett halvt år, var Faires Fair dött.

Socialism inom budgetramarna

Var det någon idé för vänstern att alls stanna i GLC? Vore det inte bättre att avgå, bilda ‘majoritetsopposition’, låta tories ta ansvaret för sin egen smutsiga byk när regeringen tvingade även labourmyndigheter att föra torypolitik? Efter upprivande debatter beslöt de radikala fullmäktigemedlemmarna att stanna på sina poster.

Ett år senare genomförde GLC en ny taxesänkning, omgärdad med formaliteter och juridiska finesser som gjorde det möjligt för en domstol att godkänna den utan att öppet säga att domen över Fares Fair varit fel. Servicen och taxorna klarade man, men inte att upprätthålla antalet anställda på London Transport. Och i juli 1984 hade regeringen drivit igenom att kontrollen över London Transport skulle flyttas från GLC till kommunikationsdepartementet. För att finansiera både underskottet efter Faires Fair och skatte-återbetalningen måste GLC höja kommunalskatten. Eftersom det betydde förlorade statsbidrag måste skatten höjas ännu mer. 1982-83 tog GLC ut 70 procent högre skatt än 1980-81.

Den konservativa regeringen ställde de radikala kommunerna inför ett svårt val: antingen skära ner på sin verksamhet, vilket drabbade de sämst ställda hårdast, eller höja kommunalskatten vilket var djupt impopulärt. Visserligen är den fattigaste tredjedelen av hushållen helt eller delvis befriad från kommunalskatt(2) och två femtedelar av kommunalskatterna betalas av företag. Men skattehöjningar är ändå betungande för vanliga arbetarhushåll och har kostat labour många sympatisörer. Den revolutionära vänsterns förslag om att underbalansera kommunala budgetar eller vägra betala räntor och amorteringar till de stora bankerna kunde bara lyckas om politiken fick ett massivt och kraftfullt stöd.

För GLC var frågan mindre ödesdiger än för kommunerna. Dess skatteunderlag var enormt och bestod till bara två femtedelar av skatt på hushåll. Även efter höjningarna betalade hushållen tre, fyra gånger mer till kommunen än till GLC. Eftersom Faires Fair varit populärt kunde höjningen 1982 med viss framgång skyllas på den förstockade högerregeringen. De följande åren fanns inga mer statsbidrag att förlora, ingen olaglig skatt behövde betalas tillbaka och väljarna hade vant sig vid den nya, högre nivån. Kort sagt, till skillnad från de flesta labourmyndigheter hade GLC gott om pengar utan att behöva betala det sedvanliga politiska priset för det…

Vad gjorde GLC med alla dessa pengar? Förutom alla landstingets normala uppgifter grep det sig an en rad nya. I en hel serie frågor tog GLC (eller Livingstone personligen -med den uppmärksamhet han fick och sökte formade Livingstones talrika och frispråkiga uttalanden den bild många människor hade av GLC) initiativ som påverkade det politiska klimatet, trots att GLC inte kunde göra så mycket mer än att säga vad det tyckte om dem. (Sjukvården, gruvstrejken, kärnvapen, alternativa energikällor. Nordirland. Solidarnosc, apartheid och mycket annat).

Ur kvinnoperspektiv

En mer praktisk roll hade GLC när det gällde antirasism. kulturpolitik, folklig delaktighet i stadsplanering och markanvändning (främst i arbetarområden där lokala opinioner stod mot markspekulanter, byggherrar och regering), kvinnofrågor och näringslivs- och sysselsättningsfrågor. Inom ramen för en artikel går det inte att ta upp alla dessa frågor, så jag begränsar mig till de två sista.(3)

I valmanifestet från 1981 stod inte mycket om kvinnor trots den stora politiska roll kvinnorörelsen spelat sedan 1970-talets början. I enlighet med sina vallöften hade GLC startat en Kommitté för etniska minoriteter. På förslag av GLC-medlemmen Valerie Wise bildades senare också en Kvinnokommitté (eller ‘nämnd’, med svenskt språkbruk). Tanken hade uppkommit bland en grupp socialistiska feminister och fackligt aktiva kvinnor som Val Wise kontaktat.

‘Det var enormt’, berättade Irene Breughel, (4) socialistisk-feministisk ekonom. ‘För första gången i våra liv blev vi tillfrågade hur verkliga pengar och resurser skulle användas för kvinnor. De flesta av oss hade aldrig varit i County Hall förut och nu visades vi in i ett rum med ekklädda väggar, tillfrågades om våra synpunkter och serverades te av en manlig ‘tea-lady’ – den enda mannen som var närvarande’.

Förslaget fick helhjärtat stöd från Ken Livingstone, ett stöd som verkligen behövdes i den patriarkala struktur GLC utgjorde. Pressen. de konservativa och till och med delar av den egna partigruppen, reagerade med en blandning av ilska och gubblöje. GLC var den första lokala myndighet som inrättade en kvinnokommitté, men andra labourmyndigheter följde snart efter. Som andra nämnder fick Kvinnokommittén anställa medarbetare. Women’s Committee Support Unit växte från tre personer till nära hundra. Kvinnokommittén skulle ‘hålla ett öga på alla GLC:s kommittéer’, förklarade Val Wise, och lägga ett kvinnoperspektiv på politik som ‘normalt ignorerar kvinnor’. Varje handläggare som lade fram en rapport för någon av GLC:s kommittéer måste skriva ett avsnitt om vad den innebar för kvinnor. Och politikerna ägnade mer uppmärksamhet åt kvinnors behov Tor annars slår vi ner på dem som ett ton tegel’.

Områden där Kvinnokommittén ingrep var t.ex. planering av vägar och affärs- och bostadsområden och av kollektivtrafiken. Trots att kvinnor har mindre tillgång till bil än män var servicen sämre under de tider då kvinnor visade sig bäst behöva den – för inköp och för arbete på obekväma tider. Både bostadsområden och kollektivtrafik kunde göras lättillgängligare för kvinnor med småbarn och handikappade kvinnor. Relativt små förbättringar i belysning och larmsystem kunde göra hyreskaserner och tunnelbanestationer till mindre otrygga platser för kvinnor på kvällar och nätter.

Kvinnokommittén drev kampanjer för att rädda Londons sista kvinnostyrda kvinnosjukhus, för att informera kvinnor om deras sociala rättigheter även på invandrarspråk och i blindskrift. Den avslöjade de omänskliga förhållandena i kvinnofängelser som Holloway. Det var mer kontroversiellt med material om lesbiska kvinnors rätt till vårdnaden om sina barn och att få visa sig med den de älskar på samma villkor som heterosexuella. dvs utan att förolämpas, misshandlas eller förlora jobbet. Sådant slog tabloid-pressen upp, hånfullt och hatfyllt. Få tidningar lät sina läsare alls ta del av kommitténs argument. Detsamma gällde ett förbud mot kvinnoförnedrande reklam i tunnelbanan. Kvinnokommittén i allmänhet och Valerie Wise i synnerhet framställdes som manshatare och glädjeförstörare.

Bidrag och självständighet

Liksom andra delar av GLC stödde Kvinnokommittén också ideella projekt och grupper ute i samhället. Kvinnorörelsen mottog nyheten att en myndighet ville ge den pengar med skepsis, men behoven var enorma. Under åren 1982-86 gavs nära l 000 bidrag på cirka 300 miljoner kronor till ideella kvinnoorganisationer och kooperativ. Hälften gällde barntillsyn, bland det andra fanns kvinnohus, utbildning för arbetslösa kvinnor (och kampanjer för att de skulle registrera sig som arbetslösa), medicinsk rådgivning, självhjälpsgrupper och aktionsgrupper mot nedskärningar inom sjukvården, rådgivningsbyråer som informerar kvinnor om deras rättigheter. En fjärdedel av det totala gick till projekt för kvinnor i etniska minoriteter och några bidrag till grupper för lesbiska kvinnor (varav en del svarta). En grupp småbarnsmödrar fick 8 000 kr för att kunna träffas med sina spädbarn och diskutera fredsarbete. De kallade sig Babies Against the Bomb, vilket var oemotståndligt lustigt för rubriksättare och ledarskribenter i flera år.

Under fem år förändrades livsvillkoren för Londons föreningsliv drastiskt. Förtryckta grupper som kvinnor, svarta, homosexuella och handikappade fick resurser, liksom fackföreningar som slogs mot avskedanden, lokalbefolkning i arbetarområden som slogs för att behålla sina jobb, sina hem, sina sjukhus. Delvis var det ett pragmatiskt sätt att tänja resurserna, delvis rycktes GLC med av de förväntningar det väckt hos människor som aldrig fått stöd av någon förut, allra minst av myndigheter. Men det var, åtminstone för en del GLC-medlemmar, en medveten ideologi. ‘Det som kännetecknar detta GLC är att vi inte regerat i den traditionella mening som labourmyndigheter gjort det’, sade en GLC-medlem, Andy Harris. Vid ett annat samtal förklarade han att GLC använts som en ‘maktbas’ för att ‘stödja och nära politisk aktivitet på gräsrotsnivå’, att pengar och uppmuntran gick från County Hall till ‘det som håller på att utvecklas av lokal socialism långt nere på marken’.

Det var en övervägande lyckad nyordning. Men det var en svår avvägning mellan å ena sidan att GLC styrde organisationerna och berövade dem deras självständighet, och å andra sidan att bidrag gavs utan några politiska begränsningar vilket innebar att pengar kunde gå till mycket dubiösa organisationer. Bland de krav som ställdes var att grupper för att få pengar från GLC skulle vara antirasistiska (vilket Kvinnokommittén drev mycket starkt) och icke-könsdiskriminerande (vilket andra kommittéer verkar ha drivit mindre starkt). Att samhällskritiska grupper och individer blev beroende av en gren av statsapparaten och att – som Ken Livingstone sade i ganska belåten ton -”halva den brittiska vänstern verkade arbeta i County Hall’ innebar inte den integrering och anpassning man kunnat befara – delvis på grund av glad vänsterpluralism i County Hall, delvis för att experimentet blev så kortlivat, men kanske främst för att GLC och vänster-, arbetar- och alternativrörelserna hade en gemensam fiende, en centralregering som sökte konfrontation, inte integrering av sina kritiker.

Byråkratin

Bidragen från GLC gjorde det möjligt för många grupper att ha anställda, för första gången eller i mycket större utsträckning än tidigare. Det är på gott och ont – heltidsarbetande i en ideell grupp kan uträtta mycket men får samtidigt lätt ett mycket dominerande inflytande. Redan tidigare fanns ett skikt av professionella aktivister, ofta välutbildade intellektuella, anställda av kommunernas socialförvaltningar, av fackföreningar eller av politiska eller etniska organisationer, som blev en ‘folkets röst’ utan att man kunde kontrollera deras representativitet.

Delvis var detta skikt detsamma som vänstern inom GLC tillhörde, både de valda politikerna och de nya radikala tjänstemännen. Många av dem kunde vinna förtroende från och stödja snarare än styra de människor de arbetade med. Men inte alltid. Mike Cooley. känd i Sverige som talesman för arbetarna vid Lucas Aerospace och deras plan för alternativ produktion, kritiserar mindre politikerna än en minoritet av de nyanställda radikala tjänstemännen. ‘En del kom bokstavligen åkande i bilar med chaufför – Ken Livingstone hade avskaffat bilar med chaufför för politikerna, men vänsterbyråkratin använde dem – och talade om för industriarbetare vad de skulle göra och hur de skulle göra det fast de aldrig sett insidan av en fabrik förut.’

Mike Cooley anställdes för att leda en avdelning, teknologidivisionen, inom Greater London Enterprise Board (GLEB), en form av radikalare utvecklingsfond som GLC startade. GLEB organiserades som ett fristående bolag (under övergripande kontroll av och med medel från GLC), delvis av juridiska skäl, delvis för att komma undan, inte några nya vänsterbyråkrater utan den gamla högerbyråkratin. Dess budget var på 3-400 miljoner kronor per år. De konservativa (i både snäv och vidare bemärkelse) högre tjänstemännen bromsade och obstruerade radikala åtgärder i oklanderligt korrekta former (oftast). På samma sätt som under Tony Benns tid som minister visade sig opolitiska tjänstemän ständigt råka vara opolitiska i samma politiska riktning. (TV-serien ‘Yes, Prime Minister’ ger en blek och urvattnad aning om denna aspekt av den brittiska statens klasskaraktär. Dess framträdelseformer i GLC skulle ha varit värda en egen artikel).

Folklig planering

GLEB skulle vara öppnare och flexiblare än man kunde i County Hall. Det skulle fungera okonventionellt också i ekonomiskt avseende och i första hand tillämpa samhällsekonomiska kriterier. I en stad där en halv miljon jobb försvann under Thatchers första regeringsperiod, där 400 000 går arbetslösa, tomma fabriker förfaller, maskiner rostar ner och yrkeskunskap går till spillo skulle GLEB visa ett alternativ. Att rädda eller skapa jobb med rimliga arbetsförhållanden och avtalsenlig lön, att anställa kvinnor, svarta och handikappade i jobb de annars stängdes ute från, att ta fram ny teknik som var både effektiv och arbetar- och miljövänlig, att öka arbetarnas och fackföreningarnas insyn i företagen, att öka och tillvarata människors kunskap och yrkesskicklighet – sådant som inte syns i en företagsekonomisk kalkyl skulle värderas i GLEB:s samhällsekonomiska.

GLEB och GLC räddade kanske 10 000 jobb totalt (för kortare eller längre tid). Det utmanade i liten skala thatcherismens värderingar. I vilken mån GLEB:s och GLCs näringslivsstrategi utmanade kapitalismen som sådan kan man diskutera. I en del av de företag där GLEB gick in verkar arbetarinflytandet ha inneburit mycket lite; i några accepterade arbetarna försämringar då marknaden krävde det, i andra stärkte de sin ställning. Några projekt var tydligt prefigurativa, pekade utöver det rådande. ‘Jag tror att det skulle kunna utgöra en ram för en socialistisk strategi på riksplanet’, sade Mike Cooley. ‘Inte bara vad gäller själva politiken utan också det sätt den genomförs på. som folklig planering och massdeltagande. /…/ Vi har lyckats visa att framtiden inte ligger färdig därute som Amerikas kust innan Columbus kom. Framtiden måste byggas av människor som vi. De människor vi arbetar med ser allt tydligare att vi inte är historiens objekt utan dess subjekt och att vi kan ändra på saker och ting.’

Utöver GLEB och Populär Planning Unit (‘Enheten för folklig planering’)(5) som gjorde ett nyskapande arbete tillsammans med lokala fackföreningar och grannskapsgrupper framställde radikala ekonomer i GLQs Industri- och arbetsmarknadsavdelning en London Industriell Strategy, 600 sidor fakta och förslag om Londons näringsliv (inklusive det annars ‘osynliga’ hushållsarbetet). Här finns inte utrymme att göra rättvisa åt strategin (eller strategierna – de olika bidragen har skiftande inriktning) och den debatt den väckt i tidskrifter somNew Left Review och Capital & Class men också bland en betydligt bredare grupp av fackligt och kommunalpolitiskt aktiva.

Industripolitiken har givit socialister intressanta erfarenheter. Med alla sina begränsningar har den spridit idéer om arbetsplatsdemokrati och produktion för behov. Den har vidgat spelrummet för ickekeynesianska idéer inom vänstern och labour, och under en regim som den brittiska är allt som ger facklig organisering och arbetarinflytande legitimitet av betydelse. Att det prefigurativa lämnat motstridiga intryck ligger kanske i sakens natur – det viktiga är vad det lämnar kvar i människors medvetande och medvetanden är olika och motsägelsefulla.

Arbetarinflytande över produktionen, samhällsnyttig produktion och människocentrerad teknologi kunde inte slå igenom som GLCs kännemärke i det allmänna medvetandet på samma sätt som jämställdhetspolitiken. GLCs jämställdhetspolitik för etniska minoriteter och kvinnor betydde ett stort steg framåt, efter alla dessa årtionden då vita, manliga ledare i arbetarrörelsen skjutit kampen mot kvinnoförtryck och rasism på en obestämd framtid. Dess svaghet, i det utåtriktade arbetet, men ännu mer i förhållande till de egna anställda, var att den ibland fick skymma klassorättvisor. Samtidigt som man satsade starkt på att få bort den flagranta diskrimineringen av kvinnor och svarta i högre tjänstemannajobb inom GLC fick politiker och tjänstemän sin mat serverad av lågavlönade svarta kvinnor, medan städerskorna i GLEB var anställda av en privat städfirma och kunde ha ner till 18 kronor i timmen.(6) Även bland de vita, manliga arbetarna förekom låga löner för mycket långa arbetsveckor.

Gräsrotsarbete och kamp om makt

Hur mycket som var ‘överskridande’ fick man egentligen aldrig tid att pröva. GLC är borta och det politiska minnet är kort. GLEB finns kvar, ägt av ett antal labourkommuner. GLEB under den nya regimen är snålt med information, men ett stort antal företag har lagts ner, många av de radikala medarbetarna har slutat eller tvingats sluta. Enligt före detta GLEB- och GLC-anställda för GLEB nu en ganska konventionell socialdemokratisk. företagsvänlig och kommersiell politik. Den positiva ‘Londoneffekt’ som labour kände av för tre, fyra år sedan ansågs i valet 1987 ha bytts mot en negativ (vilket som vi ska se inte är helt rättvist mot Londonvänstern).

De två strategierna för överskridande av det rådande systemets gränser, gräsrotsarbete respektive konfrontation med stat och kapital, skulle kunna vara nödvändiga komplement till varandra. Motsatta blir de då byggandet på gräsrotsnivå blir en ursäkt för att undvika konfrontationer vilket leder till att man anpassar sig så att det överskridande försvinner, eller omvänt, då revolutionärer tror att det som behövs för massuppslutning är en ledning med korrekt linje, inte att människors kampvilja bottnar i egna erfarenheter.

Även blygsamma kollektiva handlingar kan i något avseende visa att marknadens, konkurrensens och djungelns logiker inte är de enda möjliga. I så måtto är varje yttring av frihet. jämlikhet och syskonskap stärkande för arbetarklassen.

Det prefigurativa behövs och kan blomstra i en rörelse för samhällsförändring. Dess svaghet är att om inte den rörelsen också är stark på andra sätt och klarar konfrontationer med krafter som står för rakt motsatt inriktning så gröps de prefigurativa formerna ur, slås ner eller urartar till verklighetsflykt, ja försvinner till och med ur klassens minne som Owens socialister. Därför kan den som undviker farliga konfrontationer och kamp om makt för att inte riskera det goda som byggs upp på basplanet i själva verket rycka undan grunden för det.

Kamp för att överleva

Vänsterns GLC kom mycket långt när det gällde att irritera och skämma ut Thatcher-regeringen. Men varje gång det gick mot öppen konfrontation mot staten förlorade Londons kommunalvänster, i en kombination av egna fel och omöjliga styrkeförhållanden. Det hade redan från början mötts av regeringens avsky, pressens ursinne och labourledningens motvilja. Det var inte underligt att Thatcher ansåg sig vinna röster inför 1983 års val på löftet att dels avskaffa GLC och de andra storstadslandstingen, dels att införa ett tak för de skatter som slösaktiga kommuner (läs labourkommuner) fick ta ut. Hur London skulle styras hade debatterats och experimenterats med i hundra år utan att några tillfredsställande lösningar hade framkommit. Den drastiska metoden att ställa huvudstaden utan något valt övergripande styre alls kunde bara förklaras som en åtgärd för att avskaffa Ken Livingstone, den förskräcklige Röde Ken.

Det var en total missbedömning. Regeringens förslag var hafsigt hopkommet, opraktiskt och odemokratiskt. GLC hade vunnit en hel del sympati genom kollektivtrafikfrågan och industripolitiken och genom att ge folkfesten som kommunal politik oanad omfattning. En kongenial annons- och affischkampanj från GLC och Livingstones suveräna TV-framträdanden hjälpte till att vända opinionen. Ken Livingstone som av landets största dagstidning kallats ‘en djävla dåre’ och ‘den mest avskyvärde mannen i Storbritannien’ kom tvåa (efter påven) i BBC:s ‘Årets Man’-tävling. 74 procent av londonborna ansåg att GLC borde vara kvar och en miljon av dem skrev på listor mot nedläggningen. Den ‘blöta’ delen av torypartiet fronderade mot sin regering, de flesta tidningar – utom det värsta slasket – protesterade. Överhuset röstade ner delar av regeringens förslag och tvingade den att modifiera det under förödmjukande former. Kampanjen för att rädda GLC fick massiv sympati, men riktades inte in på att organisera någon massrörelse.

Kommunalvänstern splittras

Vid sidan av gruvstrejken intog frågan om försvaret av storstadslandstingen en andra-plats, men den bidrog också den till att skämma ut regeringen Thatcher och driva den nära ett nederlag. Medan gruvstrejken öppet undergrävdes av labourledningen ville denna gärna få del i glansen kring GLC och gav åtminstone ett halvhjärtat stöd till de kommuner som ville rädda den kommunala servicen. Förutsättningen var dock att de höll sig inom lagens ramar. Att vädja till överhusets demokratiska instinkter(!), som GLC gjorde, tyckte partiledningen var bra, att göra upp en illegal, underbalanserad budget som Liverpool var det inte, hur skriande behov som än fanns i staden. Men när lagen om skattetak skulle träda i kraft vårvintern 1985 fanns inte mycket kvar att välja på. ‘Hög skatt men bra service’ blev en omöjlighet. De sexton labourmyndigheter (nästan alla i eländigt fattiga storstadsområden) som regeringen siktat in sig på förklarade att med det skattetak lagen krävde skulle de tvingas genomföra nedskärningar som var socialt ansvarslösa och stred mot allt de blivit valda för att göra.

Tidigare hade tories kunnat näpsa de kommuner som stuckit upp därför att de tagit dem en i taget. Nu skulle de som drabbades av lagen – inklusive GLC – vägra att fastställa någon skattesats alls, en för alla och alla för en. För många av de mest radikala kommunalpolitikerna var detta också ett sätt att förena sig med gruvarbetarnas kamp, att öppna en ‘andra front’ som försvagade regeringen. Det var en stor personlig risk politikerna tog. Den som röstade för ett illegalt beslut riskerade avstängning från offentliga poster och tiotusentals pund i böter. Någon vecka innan linjen att inte fastställa någon skatt skulle prövas första gången, i GLC i början av mars 1985, tvingades gruvarbetarna tillbaka till arbetet. Och GLC bestämde en skattesats, till och med under det tak lagen satte. Det skedde efter tre dagars hätsk och förvirrad debatt. Att labourhögern hellre skulle rösta med tories än för något olagligt var väntat. Men också vänstern sprack och allmänheten fick se ett föga uppbyggligt skådespel, där bl a Ken Livingstone och en av hans närmaste medarbetare, ordföranden i GLC:s budgetnämnd, offentligt anklagade varandra för att ljuga.

Härvan av anklagelser och motanklagelser är för komplicerad att reda ut här. Det fanns skäl för GLC att inte vägra anta en laglig budget när det kunde klara sig utan nedskärningar ändå, men fram till sista minuten hade hela vänstern i GLC. inklusive Livingstone och de som stödde honom, högtidligt lovat att göra just detta.

GLC:s avfall blev oerhört demoraliserande för de hotade kommunerna och för de aktiva i labours lokalavdelningar. I den ena kommunen efter den andra föll tillräckligt många labourpolitiker till föga för att en laglig skatt skulle röstas igenom. Bara två kommuner höll ut och fick ensamma möta hela regeringens vrede. I Lambeth och Liverpool avsattes labourmedlemmarna i fullmäktige av domstol och dömdes till enorma skadestånd.

Det var en katastrof för labourvänstern och den slogs sedan länge och bittert om vems fel det egentligen var. Tillsammans med gruvstrejkens nederlag bidrog det starkt till att slå ut den mest radikala vänsterflygeln inom labour. Det bidrog också till att ta luften ur kampanjen för att rädda GLC. Nedläggningen blev lag sommaren 1985 och verkställdes i april året efter.

Rättning höger

Missmodet och nederlagsstämningen efter gruvstrejken banade väg för vänsterns vacklan i fråga om kommunalskatterna. Men den var också en del i en utveckling som började efter valnederlaget 1983, då delar av vänstern, dess så kallade mjuka del, ansåg att det allt överskuggande målet var att vinna nästa val och det kunde bara göras genom att man tonade ner kritiken mot partiledningen och vissa radikala krav som nationaliseringar. I en ‘omgruppering’ (realignment) slöt tidigare vänstergestalter upp kring en partiledning som 1987 lade fram ett av de mest högervridna valprogram labour gått till val på under hela efterkrigstiden och samtidigt rensade ut vänsteranhängare mer målmedvetet och auktoritärt än sina föregångare. En del av de ‘omgrupperade’ talade om en ‘allians mot Thatcher’ som måste innebära någon form av samarbete med. eller närmande till. Alliansen mellan liberaler och socialdemokrater. Bland dem som främst talade för taktisk röstning på Alliansen i valkretsar som labour inte kunde vinna var kommunistpartiets tidning Marxism Today.

Åtminstone under en period efter nederlaget räknades Ken Livingstone in i denna ‘mjuka vänster’. Under loppet av 1986 blev konstellationerna mer komplicerade – det jag skulle vilja se som den vänstra delen av den omgrupperade vänstern närmade sig delar av vad massmedia älskar kalla ‘den hårda vänstern’. Framför allt kunde de enas kring antirasism, kvinnokrav. homosexuellas rättigheter. tillbakadragande från Nordirland. Medan partiledningen och partihögern vill sopa sådana frågor under mattan för att inte skrämma marginalväljare anser vänstern att dessa saker (förutom att vara anständighetskrav för socialister) behövs för att bygga upp en ‘koalition av förtryckta’, av människor som i dag kanske röstar på labour utan tilltro, i brist på bättre, men ofta inte röstar alls.

Men visar inte valresultatet att en sådan politik driver väljarna i armarna på tories? Det är vad labourhögern hävdar. Troligen kommer vänstern i Londons labourparti nu att få överta Militants och Liverpools tidigare roll som slagpåse och syndabock.

Londonfaktorn

Undersöker man labours dåliga resultat i London i detalj ska man finna att de största förlusterna gjordes dels i ett par kommuner som vunnits från tories året innan och där skatten höjts drastiskt, dels i valkretsar där en traditionellt labourröstande arbetarbefolkning delvis ersatts av ‘yuppies’, yngre tory-röstare i karriären. Labour tappade också röster där deras kandidater hade utsatts för en speciellt hätsk och intensiv presskampanj. Livingstone själv skälldes ut på åtminstone någon förstasida i stort sett varje dag under valkampanjen och detsamma gällde den svarte kandidaten Bernie Grant. Valnederlaget 1987 visar inte att det GLC uträttade var meningslöst. Hos de tusentals människor som var aktiva (många för första gången) måste något finnas kvar av vad de upplevt och lärt. De är en droppe i Londons folkhav, men en viktig droppe.

Arbetarrörelsen i London har ändrats. GLC bidrog till att den börjar erkänna att arbetarklassen inte är enhetlig. Vissa delar av den utsätts för större och annorlunda förtryck än andra och har rätt att organisera sig mot det, på det sätt de själva väljer. En större minoritet kom att ompröva en del av sina attityder när det gällde Irland, homosexuella, ras- och könsförtryck. En bredare grupp än så fick en mycket mer positiv syn på offentlig service. En mycket stor del av londonborna uppskattade kollektivtrafikpolitiken, folkfesterna, rockgalorna, de glada regattorna på Themsen. Ett omdöme som återkommer från människor som inte är politiskt aktiva är att GLC skapade en känsla av sammanhållning och identitet för London.

Hur mycket av detta som finns kvar och hur mycket som sjunkit undan är omöjligt att säga. Att så mycket är borta så snart beror nog dels på det sorgliga spektaklet när det gällde skattetaken, dels på omständigheter utanför GLC:s kontroll. En aldrig så bra ‘lokal socialism långt nere på marken’ existerar inte i ett vakuum. Men det gick att vinna brett stöd med en radikal politik om man, i strid med labourtraditionen, inte uppträdde som om man skämdes över den politik man skulle övertyga andra om. Det gick ju faktiskt så pass bra att Thatcher tvingades driva igenom det absurda beslutet att avskaffa GLC för att få stopp på det. Framgången berodde inte bara på den skickliga propagandastil GLC blev känt för och labour förgäves lånade under valkampanjen. Det var nog som Ken Livingstone sade, ett halvår före valet: ‘Jag tror att labourmaskineriet har dragit fel lärdom. GLC vann ett enormt folkligt stöd genom att använda moderna kampanjmetoder kring en seriös radikal politik. Vad labour försöker göra är att använda tekniken utan politiken och det fungerar inte.’

Katarina Katz

Noter
1. Den owenistiska arbetarrörelsen var ofta långt radikalare än sin namngivare. Robert Owen. En fascinerande skildring av den roll kvinnor spelade i den, dess kvinnliga ledargestalter som Anna Wheeler och Frances Morrison och dess framsynta kvinnopolitik finns i Barbara Taylors Eve and the New Jerusalem, Virago Press 1983.
2. Därför kommer den brittiska kommunala beskattningen att ändras i grunden av Margaret III. Det nya systemet med per capita-skatt. som regeringen är fast besluten att införa trots starka protester även inom det egna partiet, är starkt regressivt och dessutom mycket opraktiskt och svåradministrerat. Företagen kommer fortfarande att betala skatt till kommunen, men för dem gäller samma, statligt bestämda, skattesats överallt. Regeringens motivering är att med det nuvarande systemet är det många som har kommunal rösträtt utan alt betala kommunalskatt (fattiga människor) medan många andra betalar kommunalskatt utan att få rösta (företag).
3. Utförligare skildringar av de ämnen jag berör här – och andra som jag inte har utrymme för -finns i min kommande bok. Av de böcker om GLC som publicerats i Storbritannien rekommenderar jag särskilt Hilary Wainwright & Maureen Mc-Intosh (red). A Taste of Power, Verso 1987, Tariq Ali & Ken Livingstone, Who’s Afraid of Margaret Thatcher, Verso 1984 och John Carvel, Citizen Ken, Chatto & Windus. Inom kort utkommer också en bok av Ken Livingstone och en om GLC:s Kvinnokommitté av bland andra dess ordförande, Valerie Wise.
4. Alla citat är – om inget annat uppges – från de intervjuer jag gjort under åren 1982-86.
5. I antologin A Taste of Power (se not 3, ovan) skriver anställda i denna enhet om sitt arbete.
6. Till slut lyckades en av de kvinnor som arbetade i industri- och sysselsättningsavdelningen få igenom att städerskorna skulle vara anställda direkt av GLC respektive GLEB vilket innebar högre lön och bättre sociala rättigheter, men då var det inte lång tid kvar innan GLC skulle avskaffas.

Från Tidskriften Zenit nr 97, nr 3 1987

Den kapitalistiska globaliseringen mot de anställda

De stora bolagsgrupperna i nord är noga med att teknologiöverföringen till syd inte ska leda till konkurrens. Den moderna formen av denna politik är patentinnehav. Microsofts Bill Gates har sagt: ”Vi ska patentera så mycket som möjligt.”
Michel Husson, fransk ekonom och medlem av Attac, beskriver hur globaliseringen skapar låglöneländer.

För mer än hundra år sedan skrev Karl Marx, att ”det kapitalistiska produktionssättet utgörs av själva världsmarknaden”. Det är ingen överdrift att säga, att världsmarknaden är det betydelsefulla i det som man idag kallar globaliseringen. Det rör sig varken om en linjär eller ouppnådd utveckling, inte ens fantasier. Den siktar in sig på att skapa varken mer eller mindre än ett homogent värdesystem, med andra ord att upprätta universella normer för konkurrens och räntabilitet i världsvid skala, alltså att sätta de löneanställda i jordens fyra hörn i direkt konkurrens mot varandra. Kapitalets absolut fria rörlighet tjänar som den främsta hävstången för att nå detta resultat.

Därför är den definition som ges av ABBs styrelseordförande, Percy Barnevik, belysande: ”Det är friheten för varje bolag i min grupp att investera var och när det vill, producera, köpa och sälja vad det vill samtidigt som det stödjer minsta möjliga hinder som kan komma av social lagstiftning”.

För dem som försvarar ”den lyckliga globaliseringen” skulle ju detta arrangemang av världsekonomin göra det möjligt att uppnå en högre ekonomisk tillväxt och säkra de villkor som behövs för att länderna i syd skall kunna hinna ifatt dem som redan befinner sig i första ledet.

Denna modell av maximal öppenhet för varuutbyte för största möjliga utveckling har tillintetgjorts av de chockvågor som de länder upplevde, vilka systematiskt har anammat denna tillväxtmodell, till exempel Argentina, Mexiko, Korea, Thailand. De studier som har gjorts lyckas inte ens att stödja den officiella tesen om strukturell anpassning. Inför dessa misslyckanden upplever därför just nu Internationella valutafonden och Världsbanken en allvarlig och aldrig tidigare skådad kris i sin inriktning.

Stora skillnader i produktivitet

Det är inte bara i macroekonomiska termer modellen inte fungerar utan dess effekter på arbetskraften och löneförhållandena är överallt negativa. Det räcker att se på några av de fakta som presenteras av Internationella arbetsorganisationen (ILO): år 2000 räknade man till 160 miljoner arbetslösa i hela världen (varav 50 miljoner i den industrialiserade delen) och 500 miljoner av lönearbetarna hade en inkomst som låg under en dollar om dagen. Den främsta orsaken till det mycket mediokra utfallet är att globaliseringen helt enkelt inte tar hänsyn till verkligheten: den förnekar helt enkelt att det råder stora skillnader i produktivitet i olika områden av världen. Genom att placera dem i en konkurrenssituation på en enda marknad ställer den dessa inför ett drastiskt alternativ: antingen fogar sig producenterna i kriterierna för hyperräntabilitet (de ödesdigra 15 procent i avkastning som kapitalplacerarna kräver) eller så får de försvinna.

I stället för samordningsfördelar i produktionen som den nyliberala dogmen hävdar leder denna spelregel till i praktiken utstötning. Mindre konkurrenskraftiga och oräntabla producenter ser att den samhälleliga nödvändigheten av deras arbete förnekas i namn av en norm, som ligger utom räckhåll för dem. Det resulterar i arbetslöshet och undersysselsättning i alla de sektorer som inte förmår höja sig till de internationella normerna.

Länderna i syd vänder till sin fördel bara en begränsad del av arbetsplatserna i nord. Och man kan inte påstå, att denna överföring av arbetsplatser i första hand är orsak till arbetslösheten i nord. Resultat av två studier från amerikanska National Bureau of EconomicResearch visar detta tydligt i en hel rad amerikanska multinationella bolag. Främsta slutsatsen är att arbeten i moderbolaget bara marginellt ersätts av dess filialer, medan detta i gengäld är mycket vanligt mellan de olika filialerna.

Påtryckningar mot löneökningar

Författarna noterar att ”investeringsutvecklingen i länder som Brasilien i mycket mindre grad hotar sysselsättningen i moderbolaget i USA än den i u-länder i Asien”. Med andra ord: ”högsta graden av konkurrens finns bland arbetskraften i de olika u-länderna, särskilt i branscher med litet mervärde. Arbetskraften i filialerna i i-länderna befinner sig också i konkur- rens med den i andra i-länder men i mycket mindre utsträckning”.

Vi ser alltså hur det inom de stora företagsgrupperna börjar växa fram ”en vertikal separation i en verksamhet som söker dra så stor nytta som möjligt mellan löneskillnader och med filialer i u-länder som tar hand om de segment som är mest lönekänsliga”.

Medan den ”klassiska” internationaliseringen fungerade genom en överföring av överskott mellan heterogena områden skapar globaliseringen en sorts global ekonomisk frizon, där normer om hyperkonkurrens dominerar och återverkar på arbetskraften och lönerna i samtliga berörda länder och struntar i produktivitetsskillnaderna. Denna konkurrenssituation utgör en kraftig påtryckning på länderna i syd, eftersom deras produkter har en begränsad potential på marknaderna i nord. Det är alltså lätt för kapitalet att hota med att lämna de länder som ställer för höga krav för att i stället flytta till något annat mer ”attraktivt” land. Om dessa hot sätts i verket eller ej blir de i alla händelser en påtryckning mot löneökningar och följaktligen på utvecklingen av den inre marknaden i de berörda länderna.

Internationella valutafondens och Världsbankens utvecklingsmodell hävdar, att de olika faktorerna som leder till beroende ska försvinna och det är just det som verkligheten har visat vara i grunden instabilt. Den entydiga bilden av de kriser som utbröt efter det att den mexikanska peson devalverades 1994 är följande: de länder vilkas ekonomi är helt exportberoende och med en valuta som nära följer dollarn lyckades inte exportera mer och till priset av en samtidigt ökad och dyrare import. Handelsbalansen visade allt större minus och påverkade valutan tills kursen föll mot botten och placerarna drog tillbaka sitt kapital. De arbeten som hade skapats under expansionsåren försvann i turbulensen.

Syd som underleverantör

Den teknologiska dominansen i nord (främst USA), som har dragit lärdomar av Ostasiens industrialisering, utgör ytterligare en begränsning i denna modell: länderna i syd ska i huvudsak förbli underentreprenörer. Man måste alltså se till att dessa inte får kapacitet till en egen, konkurrenskraftig produktion. De stora bolagsgrupperna är därför noga med att teknologiöverföring inte kan leda till eventuell konkurrens. Den moderna formen av denna politik är patentinnehav. Microsofts Bill Gates har till exempel sagt, att ”vi ska patentera så mycket som möjligt”. Under de senaste tio åren har antalet nya patent fördubblats i USA samtidigt som det har skett en koncentration till samma land: 87 procent av de 160 000 patent som har utfärdats i världen.

Denna överlägsenhet förpassar länderna i syd till en underordnad position och begränsar globalt möjligheten att utveckla en kvalificerad arbetskraft. Det leder till att det ritas en ny karta, som den ultraliberale ekonomen Jeffrey Sachs föreslår. Den avspeglar de aspekter av verkligheten som inte har varit kända i Internationella valutafondens politik. De tekniskt innovativa regionerna (bara 15 procent av världens befolkning) utgör zon ett. En andra zon, där det bor omkring hälften av jordens befolkning, får finna sig i en anpassning till denna teknik. Den tredje zonen – den som är tekniskt marginaliserad – är länder som inte följer nationella gränser (t ex södra Mexiko, en stor del av tropiska Brasilien, Afrika och Ryssland). Dessa regioner är också de där det råder störst fattigdom. Och denna situation har alla chanser att sprida sig i det avseendet att forskningen inte orienteras mot de angelägna behoven utan handlar mer om huruvida de är ekonomiskt hållbara.

Globaliseringens hyperkonkurrens

Varje land ser sig därmed slitet mellan de sektorer som ingår i världsekonomin och de andra. Denna dubbla anpassning skulle kunna hanteras utan motsättningar om en dualism upprättas – en ekonomisk och social tudelning mellan de berörda länderna: världsmarknaden skulle bestämmas av de normer som gäller i de öppna sektorerna, medan arbetskraftens värde skulle fortsätta att avgöras av i huvudsak den inre marknaden. Men denna delvisa avsaknad av samband är omöjlig på så vis att globaliseringen leder till ett gigantiskt förnekande av produktionen: man tillfredsställer inte den samhälleliga efterfrågan som ändå skulle vara ekonomiskt lönsam, eftersom den inte överensstämmer med globaliseringens hyperkonkurrens.

Utstötningsmekanismerna, marginaliseringen och den prekära situation som har uppstått i de rika länderna beror också på denna konkurrenslogik. Det räcker att begrunda hur europabygget från mitten av 1980-talet har tippat över i dels en harmonisering av, dels en konkurrens mellan de olika sociala systemen. Löneåtstramningen (döpt till ”moderation”) har snabbt följts av en offensiv som går ut på att lätta på det sociala skyddsnätet, vilket presenteras som en börda som måste till i den internationella konkurrensen. En politik som har karakteriserats av minsta möjliga offentliga service och socialt skydd. Resultat: ett enormt slöseri ifråga om sysselsättning och lönevillkor. Uppgången i den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen (åtminstone till det här året) som har uppstått genom en viss lättnad i den rigorösa nyliberala ekonomin har gjort det möjligt att så här i efterhand se hur mycket tid som har gått förlorad.

Alibi för nyliberal politik

Starka band förenar globaliseringen och nyliberalismen, men de är inte identiska, sker inte samtidigt och per automatik. Man skulle mycket väl kunna tänka sig en nyliberal politik inom ramen för en nations gränser och skyddad för världsmarknaden. Samtidigt tjänar globaliseringen som en hävstång, en förevändning eller ett alibi för nyliberal politik som beror på, sägs det, ett ”yttre tvång”. I alla händelser utmynnar det i vad man hela tiden önskat: att frysa lönerna och avreglera ekonomin.

Å andra sidan kan man mycket väl tänka sig en annan form av globalisering, som bygger på samarbete, teknologiöverföring och ett reglerat utbyte. Det är alltså mot denna kapitalistiska globalisering som – i Seattle, Nice, Göteborg och Genua – alla de mobiliserats som av massmedierna kallas anti-globaliseringsaktivister. I själva verket är det så att det stora flertalet av dessa är förankrade i internationella nätverk och en internationell praktik.

Michel Husson
fransk ekonom och medlem i Attac
Översättning: Fredrik Swenson
(Tidskriften Kommentar oktober 2001)

Argentina – den reellt existerande kapitalismen

Argentina står på randen till ekonomisk katastrof. Undantagstillstånd krävs för de hårda åtgärder som behövs, anser näringslivets tidning.

För tio år sen beslöt den dåvarande presidenten Carlos Menem att knyta pesons värde till USA dollarn. Det skulle stoppa inflationen.
Något som skedde, men till stora kostnader.

Exporten minskade drastiskt med den starka valutan – för Argentina är inte USA. Underskottet i statsinkomsterna kompenserades med lån. Idag dignar Argentina under en skuld på över 1 700 miljarder kronor.

Menem förlorade valet i december 1999. Hoppet som ställdes till ”Alliansen” runt den nya presidenten De La Rúa har snabbt förbytts i förtvivlan. De La Rúa fortsatte Menems socialdemokratiska politik, att inte bara falla undan för nyliberalismen utan att aktivt bedriva den. Argentina är idag skolexemplet på vad Världsbankens och den Internationella Valutafondens (IMF) s.k. strukturella anpassning betyder i verkligheten.

Deuda externa = deuda eterna

Argentina är världens mest privatiserade land. De multinationella storbolagen France Télécom och spanska Telefonica delar på telekommunikationerna. Vivendi, med ett pampigt kontor i Buenos Aires, äger vattnet och distributionen, etc, etc.

Man kan tala om att det varit ett riktigt privatiseringsrus. I huvudstaden har avregleringen av de allmänna kommunikationerna och införandet av en ohöljd konkurrens lett till att varje busslinje ägs av ett bolag (!!), vilket betyder hundratals bolag. Biljettpriset har ökat med mellan 40 till 100 procent. Även landets flygbolag Aerolines Argentinas visar på vad den fria konkurrensen kan åstadkomma. Bolaget privatiserades och köptes av Sepi, som ägs av den spanska staten. Idag är Aerolines Argentinas bankrutt och hotas av nerläggning.

Anti-inflationspolitiken och privatiseringarna har blivit en häxdans. Den enorma utlandsskulden har tvingat fram en hög ränta, för att både behålla och dra kapital till landet. Men hög ränta ökar kostnaderna för produktionen och hämmar en ekonomisk tillväxt, vilket minskar statens skatteinkomster. Ständigt nya lån har blivit ett måste för att hålla landet gående. Eller som det sägs i Argentina; utlandsskuld (deuda externa) är evig skuld (deuda eterna).

Resultatet är entydigt. Tre års ekonomisk tillbakagång, en bruttonationalprodukt (BNP) som sen 1998 har sjunkit med 4,3 procent, 37 procent fattiga, 30 procents arbetslöshet och att hälften av löntagarna förtjänar mindre än 5 000 kronor i månaden.

Undantagstillstånd?

Regeringen De La Rúa har reagerat som alla nyliberaler. Än mera flexibilitet (kallad arbetsmarknadens Âreformering), ökad beskattning av medelklassen (och inte av spekulanterna) plus en drastisk minskning på 15 till 20 procent av stats- och kommunaltjänstemännens löner. På så sätt vill regeringen komma åt pengar för amorteringar – och räntor som kan ligga på upp till 15 procent.

Argentina hör idag till ”högriskländerna” för investerare. Slutet på denna vansinneslogik – nya skulder för att avbetala tidigare skulder – är ett stopp på skuldbetalningarna och att pesons värde skrivs ner. Det har gått så långt att en del av borgarklassen börjat tala för att peson ska devalveras, trots att det är till större skada än vinst för dem. Motsättningarna går alltså inte längre endast mellan de fattiga och de rika, utan även bland de högsta samhäˇllskikten.

Regeringskrisen är således mycket djup. På mindre än två år har Argentina den tredje finansministern. Dagens Domingo Cavallo var under militärdiktaturen riksbankschef, under Menem ekonomiminister.

Idag har han inte den makt, som behövs för att å ena sidan tillfredsställa de internationella finanskretsarna och å andra sidan hålla emot det folkliga motstånd, som fram tills nu har yttrat sig i fem generalstrejker och en upptrappad klasstrid med kampberedda människor. Den 16 juli skrev det privata näringslivets dagstidning Ambito Financiero att den hårda anpassningsplan som behövs inte kan genomdrivas utan ett undantagstillstånd.
Det är en bra sammanfattning. Kapitalism går före demokrati.

Michel Husson
Översättning Per-Erik Wentus
Internationalen 8 nov 2001

Torslanda, Kalmar, Uddevalla – löpande bandet tur & retur

Del 2 av 2 i serien Arbetets organisering

Uttråkade människor bygger dåliga bilar. Därför avskaffar vi det löpande bandet.” Så marknadsförde SAAB sina bilar i USA i början av 90-talet. 1990 kunde tyska bilköpare läsa stora annonser med texten: ”Ford uppfann det löpande bandet. Volvo avskaffade det. Av naturliga skäl”.

Även om dessa annonser knappast skulle varit möjliga i Sverige verkar de ha gjort ett varaktigt intryck på hur svensk bilindustri uppfattas utomlands. Många av de mer progressiva forskare som inte helt förhäxats av den ”japanska modellen” hänvisar till den ”svenska modellen” som ett alternativ. Det svenska sättet att bygga bilar beskrivs som det humana, men ändå lönsamma, sättet.

Precis som ”Den svenska modellen” i stort (välfärdsstat, relativ jämlikhet och samarbete mellan arbete och kapital) är ”den svenska arbetsorganisationsmodellen” omgiven av myter. Inte desto mindre finns det en hel del lärdomar att dra av de svenska erfarenheterna för alla som försöker finna en strategi mot arbetsgivarnas nuvarande offensiv.

Människor – inte maskiner!

I slutet av december 1969 skakades det svenska samhället av gruvarbetarnas strejk i Malmfälten. Strejken visade i blixtbelysning att Sverige var långt ifrån det klasslösa samhälle som de officiella företrädarna för stat, arbetsgivare och fackföreningar hävdade. Gruvstrejken följdes av en rad andra vilda strejker och en våg av radikalisering svepte över landet.

Gruvarbetarna strejkade för högre löner men under lönekraven jäste ett mycket djupare missnöje. De revolterade mot en allt mer auktoritär företagsledning, mer sofistikerade tidsstudiesystem och en allmän offensiv från företagets sida för att öka produktiviteten genom hårdare kontroll och övervakning.

Kärnan i detta missnöje uttrycktes i en paroll som levt kvar i mångas hjärtan sedan dess: ”Vi är människor – inte maskiner!”

70-talets arbetarrevolt skapade stor debatt och födde en mängd projekt kring förändrad arbetsorganisation. Till exempel nämner SAF:s Volvorapporten från 1975 de vilda strejkerna på Volvo som ett av huvudskälen till att omorganisera arbetsprocessen. Vid ungefär samma tid skrev Pehr Gyllenhammar sin bok Jag tror på Sverige där han dömde ut det löpande bandet som ”inhumant”.

”Grupporganisation” blev snart lösenordet, universalmedlet mot alienation och främlingsskap på jobbet, inte bara i bilbranschen. Varje industri med självaktning hade sin version av ”självstyrande grupper”. Något som appellerade till den spontana känslan bland arbetare att vi inte behöver någon som pekar och ger order utan kan sköta oss själva.

När den utomnordiska arbetskraftsinvandringen upphörde genom förändrad lagstiftning på 90-talet fick företagen än större skäl att göra fabrikerna mer tilltalande. Den höga personalomsättningen, särskilt i bilfabrikerna, skapade brist på arbetskraft.
Under 80-talets hetaste högkonjunkturår var det ibland bokstavligt talat svårt för bilföretagen att fa igång banorna på morgonen. Den höga omsättningen och frånvaron var ständiga diskussionsämnen.

En nyanställd vid bandet på Volvo i Göteborg hade en förväntad ”livstid” på ungefär sex månader! Därefter försvann de flesta av de mycket unga arbetarna till studier, resor eller ett ”riktigt” arbete.

Allt detta, plus det faktum att både Volvo och SAAB gjorde enorma vinster och inte kunde se något slut på expansionen, ledde bägge företagen att bygga var sin ny fabrik, helt skräddarsydd för grupporganisation. SAABs fabrik i Malmö och Volvos i Uddevalla byggdes helt utan löpande band och grupperna skulle montera en kvarts, en halv eller en hel bil. Ett upplägg i stark kontrast till den traditionella löpandebandsmonteringen där varje arbetares uppgift räknades i sekunder eller högst ett par minuter.

Att bägge fabrikerna byggdes på ruinerna av nedlagda varv med kraftiga statliga subventioner verkade inte direkt återhållande på företagen…

”Den svenska modellen” var alltså arbetsgivarnas svar på ett uppror mot dåliga arbetsvillkor. Först en medveten, kollektiv och facklig revolt, senare en individuell vägran att foga sig i dåliga arbetsvillkor, som kombinerat med det goda läget på arbetsmarknaden gjorde att många arbetare kunde ”rösta med fötterna” och fly det löpande bandet.

Denna nya modell innehöll eftergifter åt arbetarnas krav på mänskligare arbeten. Den började som ett försök att kontrollera och övervinna missnöjet på fabriksgolvet men var samtidigt ett försök att höja produktiviteten.

Företagen sökte efter nya metoder att öka produktiviteten eftersom den allt mer komplicerade produktionsprocessen inom bilindustrin inte svarade så bra som tidigare på de traditionella tayloristiska metoderna. Det ökande antalet bilvarianter med allt fler, mer komplicerade och varierade specialutrustningar hade gjort det löpande bandet mycket mer svårrationaliserat än då Henry Ford deklarerat att ”kunderna kan välja vilken färg de vill på T-forden så länge den är svart”.

Det blev helt enkelt svårare för företaget att balansera ut jobbet så att varje arbetare hade jobb i 60 sekunder på varje minut. Dessutom var företagen intresserade av att rationalisera på tjänstemannasidan genom att lägga över sådant jobb på arbetarna. Detta kunde också presenteras som, och kanske även vara, ett sätt att göra det monotona banjobbet mer omväxlande.

Slutligen var det med den extremt höga omsättningen av folk, på vissa ställen uppemot 100 % per år, i det närmaste omöjligt att få en tillräckligt hög kvalitet utan att ha stora justeringsavdelningar som kunde korrigera de fel som gjorts på banan.
Företagen hade ett stort behov av att fä arbetskraft som stannade länge nog att lära sig jobbet ordentligt.

Den svenska modellen – ett bokslut

Vilka är då lärdomarna av dessa årtionden av experimenterande med arbetsorganisation och till och med byggande av hela fabriker med det uttalade syftet att göra arbetet mänskligare? Som allt annat har ett sådant bokslut två sidor: arbetsgivarnas och arbetarnas.

De svenska arbetsgivarna har demonstrerat sitt bokslut på ett mycket brutalt sätt:
både SAAB och Volvo har lagt ner sina ”humaniserade” fabriker. När krisen slog till försvann plötsligt företagens viktigaste drivkrafter till humanisering av arbetet. Även om det inte sades rätt ut så är behovet att konkurrera om arbetskraften lindrigt sagt begränsat i ett samhälle med 10-procentig arbetslöshet…

Ett arbetarnas bokslut är mer komplicerat att göra. På samma sätt som arbetsgivarna har vi ett intresse av att tillverka saker av god kvalitet på ett någorlunda rationellt sätt – även om vår definition av dessa begrepp skiljer sig avsevärt från arbetsgivarnas.

”Kvalitet” är för dem bara intressant om det ökar företagets lönsamhet, det har ingenting att göra med att uppfylla några behov på ett bättre sätt. På samma sätt är ett system som skadar och sliter ut människor fysiskt och psykiskt, inte ”rationellt” för oss. Arbetande människor har krav och behov som är totalt motsatta arbetsgivarnas. Vi har mycket högre krav på hur produktionen organiseras än vad arbetsgivarna har.

Kalmar – förändringen som inte blev av

De flesta svenska företag med självaktning hade någon sorts försök med ”självstyrande grupper” på 70- och 80-talet. Jag kommer här att begränsa mig till Volvos fabriker i Kalmar och Uddevalla. Dels för att de är mest välkända exemplen på ”den svenska modellen”, dels för att bilindustrin internationellt uppvisar så stora likheter och dels för att jag själv arbetar på Volvo och därför intresserat mig för fabrikerna genom åren.

När kalmarfabriken öppnades 1974 var den Volvos och svensk industris kronjuvel när det handlade om arbetsorganisation. Den byggdes som en prototyp för vad SAF kallade ”nya fabriker”. Det traditionella löpande bandet avskaffades. Självstyrande vagnar (s k auto carriers) transporterade karosserna mellan de olika arbetsstationerna där arbetarna monterade i långa cykler (12-20 minuter). ”Grupporganisation” var nyckelordet. Fabriken delades till och med fysiskt m i mindre enheter för an förstärka gruppidentiteten. (Och, icke att förglömma, för att begränsa strejker och förhindra dem att spridas i fabriken.)

1977, mindre än fyra år efter det att fabriken öppnades, drabbades svensk bilindustri av en allvarlig kris. Vid Kalmarfabriken ledde det till en våg av rationaliseringar. MOST, ett nytt tidsstudiesystem särskilt utformat för långcykliga arbeten, infördes. Detta gjorde det enklare för företaget att tillägna sig de genvägar arbetarna själva funnit. Tiden för att montera en bil minskade med 1,5 timmar. Den del av arbetstiden som var belagd med arbete ökade till 95 % att jämföras med de 80 % som var normalt vid det traditionella monteringsbandet på huvudfabriken i Göteborg.

Med tiden försvann merparten av det som särskilde Kalmar – buffertar som var kontrollerade av arbetarna, parallellt monteringsarbete – och fabriken blev allt mer lik en traditionell bilfabrik med de självgående vagnarna som ett mycket dyrt och komplicerat löpande band. Resultatet var, självklart, att det löpande bandets traditionella problem återkom; arbetsskador, omsättning, frånvaroproblem.

Arbetarnas paradis?

Uddevallafabriken är mer komplicerad att utvärdera, framför allt eftersom den bara
existerade i fem år och av dem bara knappt två år med full produktion. Dessutom, eller kanske just därför, ger arbetare som arbetat på fabriken mycket olika bilder av den.

Till skillnad från Kalmarfabriken byggdes Uddevallaverken medvetet för att omöjliggöra det löpande bandets återkomst. Fabriken bestod av sex parallella verkstäder med vardera 8 grupper om 8-10 arbetare. Varje grupp byggde en hel bil och gruppen beställde själv fram nya karosser när den föregående var klar. Detaljerna kom på självgående vagnar i satser från en särskild materialverkstad. För att förbättra ergonomin byggdes bilarna i stora fixturer som gjorde det möjligt att vända karosserna 360 grader.

Lagen hade inga förmän utan valde sina egna gruppledare som var den främsta kontaktlänken mellan laget och verkstadsledningen.

Fabriken byggdes med aktiv inblandning av arbetsvetenskapare och fackförening och den officiella versionen talade om att återge bilbyggarna ett yrkeskunnande. Man talade till och med om bilarbetare på olika kunskapsnivåer som ”lärlingar”, ”gesäller” och ”mästare” för att understryka att bilbyggandet återigen skulle bli ett hantverk.

Att bygga bilar utan löpande band var ingen nyhet påfunnen av Volvo. Innan 1914 byggdes alla bilar så och det gäller fortfarande för bilar som Lamborghini och Ferrari.
Men 1914 upptäckte Henry Ford att det var möjligt att minska tiden det tog att bygga en bil ner till en tiondel om processen organiserades längs ett löpande band. Detta förändrade bilindustrin från lyxvaruproduktion till den industri som mest kommit att förknippas med begreppet ”massproduktion”.

Löpande bandet har alltsedan dess varit arbetsgivarnas främsta tekniska redskap för att få människor att arbeta hårdare än de egentligen vill. För när det handlar om att tvinga människor att arbeta har bandet en nästan magisk förmåga.

När man arbetar där har man bara två val: antingen gör man det jobb som kommer mot en eller så vägrar man – antingen totalt underordnande eller revolt. Det finns inget mellanting. Och även om revolter förekommer då och då, både på individuell och kollektiv nivå, är ändå underordnandet det normala för arbetaren vid bandet.

I Uddevalla var det lagen själva som bestämde när de skulle börja bygga varje ny bil, det fanns inget tekniskt system som tvingade dem. Men eftersom Volvo, i motsats till Lamborghini och Ferrari sysslar med massproduktion, måste de driva upp arbetstakten för att upprätthålla vinsten. Den metod Volvo valde i Uddevalla för att ersätta det löpande bandet var grupptryck.

För det första var lönesystemet konstruerat för att skapa ett sådant tryck, både inom grupperna och mellan dem. En betydande bonus knuten till antalet bilar verkstaden producerade, i realiteten ett slags gruppackord, skapade ett prestationstryck utan att någon representant för företaget behövde ingripa.

En annan stresskapande del av systemet var att ledningen la ansvaret för att uppnå produktionsmålen på gruppledarna. Dessa, i sin tur, vidarebefordrade trycket till sina arbetskamrater, särskilt till dem som, av någon anledning, inte kunde komma upp i det tempo som krävdes för att gruppen skulle klara det stipulerade antalet bilar.

Den stora uppmärksamhet som riktades mot fabriken, från såväl media, som forskare och företagsledning påverkade också atmosfären. Det, liksom känslan av att fabriken var hotad av ”traditionalister” inom och utom företaget, hjälpte till att skapa en slags pionjäranda där, åtminstone vissa, kunde känna sig utvalda och speciella. Det gjorde det viktigt att hålla samman och ”visa dem att vi kan klara det”. Kritiska arbetare fick uppmaningar, till och med från arbetskamrater, för att inte tala med journalister som besökte fabriken.

Systemet skapade en press som förmodligen var förklaringen till den höga omsättningen det första året. Men så länge som fabriken var under inkörning var det uthärdligt för de flesta. När företagets krav höjdes, efter sommaren 1992, ökade emellertid trycket kraftigt. ”Kaizen”-konsulter togs in för att rationalisera och antalet timmar det tog att producera en bil sjönk. Företagsledningen förklarade att fabrikens upplägg var helt förenligt med att tillämpa ”mager produktion”.

Sättet på vilket Volvo Uddevallaverken var byggt gjorde det möjligt att utföra det manuella arbete som är nödvändigt i massproduktion på ett mer humant sätt än på det löpande bandet. Kanske var den viktigaste lärdomen av fabriken att det faktiskt är möjligt.

Men även om Uddevallamodellen uppfattades som bättre än löpande bandet av de flesta (dock inte alla!) som prövat bägge, visade den också att det är möjligt att åstadkomma samma press och arbetsintensitet som i en traditionell fabrik. Hade fabriken tillåtits fortsätta skulle den säkerligen också återskapat samma sorts problem som finns i traditionella fabriker.

Men i april 1993 rullade den sista bilen ut ur fabriken. Hösten 1992 hade Volvo beslutat stänga såväl fabriken i Uddevalla som den i Kalmar av, som det hette, ”kapacitetsskäl”.
Bägge fabrikerna var små och ingen var en komplett bilfabrik. De var bara sammansättningsfabriker som fick de pressade, sammanfogade och målade karosserna från huvudfabriken i Göteborg, dit produktionen nu flyttades.

Många av de problem som hemsökt de traditionella bilfabrikerna hade nu nästan försvunnit. Åtminstone ur arbetsgivarnas synpunkt. Det hade arbetslösheten och nedskärningarna i sjukförsäkringen sett till. Arbetsvillkoren vid bandet hade på intet sätt påverkats men ändå hade personalomsättningen i stort sett upphört.

Plötsligt var det ingen ”konkurrensfördel” för en fabrik att vara mer human.
Arbetare blev tvungna att stanna kvar även på jobb där de vantrivdes. Alla projekt som tagit sin utgångspunkt i människors behov av ett anständigt jobb lades ner. Det löpande bandet triumferade.

Systemskiftet

Vad som hände på arbetsplatserna var givetvis inte isolerat från det ”systemskifte” som ägde rum i samhället i stort. När arbetslösheten ökade vädrade många chefer morgonluft; äntligen kunde de sluta dalta med arbetarna och ägna all kraft åt det de egentligen var där för att göra: vinst.

Med början på SAAB, tätt följt av Volvo, var ledningarna bara alltför villiga att lära sig den magra produktionens språk. Systemets bibel The Machine that Changed the World låg snart på varenda chefs skrivbord. De flesta av ”toyotasystemets” rekvisita importerades som ”kaizen”, ”andon” och ”Just-in-Time”.

De svenska ”självstyrande grupperna” mönstrades ut och ersattes av de ”team” ledningarna lärt sig var centrala vid studiebesöken i de magra japanska fabrikerna i USA och England.
Alltför ofta skedde denna utveckling i samarbete med fackföreningarna. Stängningen av Volvos fabriker i Kalmar och Uddevalla skedde t.ex. med godkännande av Metalls representanter i bolagsstyrelsen. Kalmarklubben godkände till och med nedläggningen av sin egen fabrik.

Allt i namn av ”konkurrenskraften” och för att ”rädda jobb”.

På kurs mot det ”normala”

Sverige är uppenbarligen på väg att bli ett ”normalt” land. ”Den svenska modellen” är i snabb upplösning. Detta gäller inte minst på arbetsplatserna.

(Nu skall man inte överdriva. För även om arbetslivet och samhället är i snabb förändring ändras saker och ting inte över en natt. En hel del av det som gjordes under 70- och 80-talen lever fortfarande kvar i en eller annan form liksom de flesta delar av välfärdsstaten gör det. Poängen är emellertid att utvecklingen har ändrat kurs.)
Betyder detta att de 20 åren av diskussioner om att humanisera industriarbetet bara var en parentes? Ett lyxproblem skapat av arbetskraftsbrist?

Arbetsgivarna svarar helt säkert ”ja” på den frågan. De ser detta – att ta hänsyn till något annat än vad produktionen kräver – bara som hinder för konkurrenskraften
Men att ha någon slags kontroll över sitt dagliga jobb, eller att jobbet inte bara är ett nödvändigt ont som man vill bort från så fort som möjligt eller att ha ett jobb som är mindre monotont än det löpande bandet – det är inga lyxfrågor för den som arbetar. Det är rättigheter att kämpa för liksom skyddsregler, fackliga rättigheter, rätten att bli behandlad som en människa eller andra ting som arbetsgivarna också ser som hinder för konkurrenskraften.

Arbetsgivarna har naturligtvis rätt i det här. Varje krav från vår sida är ett hinder för konkurrenskraften eller deras strävan att göra så stor vinst som möjligt för att uttrycka det på ren svenska. Men detta faktum har inte hindrat fackföreningar att kräva anständiga löner och arbetsvillkor genom historien och borde inte stoppa oss nu heller.

Svaren

Över hela världen talar arbetsgivarna idag om de förändringar de vill genomdriva som ”utvidgat arbetsinnehåll”, ”team-work” och så vidare.

Det vore felaktigt att möta denna utmaning med svaret: ”Vi vill inte göra någonting annat än att dra samma muttrar och skruvar resten av livet. Att lära sig något annat är att ställa sig på företagets sida och ett förräderi mot arbetarsaken.”

För det första för är det ett dumt svar. Det är inte en slump att yrkesarbetare för det mesta har bättre villkor än outbildade. Ju mer man kan desto mer makt har man, åtminstone potentiellt.

För det andra, vilket är viktigare, kommer fackföreningar som tar den positionen troligen att förlora kampen om själarna till arbetsgivarna om de inte har någon annan vision än ett liv som bestar av att dra mutter och skruv. Vi får inte ge företagen chansen att framställa oss som de sista försvararna av taylorismen.

Som tidigare nämnts var Uddevalla och Kalmar långt ifrån de enda fabriker där man experimenterade med en förändrad arbetsorganisation, även om de var de fabriker som var mest upphaussade av både företaget och media. De flesta människor i Sverige (och de flesta forskare på området utomlands) har förmodligen hört talas om Uddevallafabriken. Men mycket få har förmodligen hört talas om Volvo Umeverken.

På en del av denna fabrik har det under en lång tid runnits ett upplägg som i mångt och mycket påminner om Uddevallas. Arbetarna är organiserade i grupper som är ansvariga för hela processen, från beställning av material över själva monteringen till slutkontroll och leverans av slutprodukten, lastbilshytter.

Skillnaden gentemot Uddevalla är vem det är som bestämmer. Ja, naturligtvis är det företagshierarkin som bestämmer (eller bestämde, fabriken i Uddevalla finns ju inte mer…).

Men i Uddevalla var faktiskt ett av de centrala villkoren för ”mager produktion” uppfyllt. Allt var synligt för företagsledningen. Ledningen hade hela tiden kontroll över vad som gjordes av vem och hur. Det fanns ingenstans att ”gömma” sig. Gruppernas frihet att fatta beslut fanns bara så länge dessa överensstämde med vad ledningen bestämt.
Vid bägge fabrikerna sjönk antalet timmar som krävdes för att producera en enhet kontinuerligt. I Uddevalla innebar det enbart ett ökat tryck på arbetarna och högre produktion för företaget.

I Umeå innebar den nya grupporganisationen det motsatta. Tack vare sin ökade kunskap och kontroll över processen kunde arbetarna, åtminstone periodvis, förvandla produktionen till en slags ”svart låda” för ledningen. Företaget stoppade in de överenskomna resurserna och fick ut den överenskomna kvantiteten men vad som hände däremellan kunde, eller fick, företaget inte någon större insyn i. Om de försökte märkte de inte sällan att saker och ting av någon anledning började kärva…

Genom att hålla kunskap för sig själva och neka företaget total kontroll över produktionen kunde arbetarna använda den nya arbetsformerna till att förbättra sina villkor snarare än att öka produktiviteten.

Skillnaden mellan Umeå och Uddevalla låg inte så mycket i arbetsorganisationen.
Skillnaden mellan de olika fabrikerna låg i skillnaden i styrkeförhållanden mellan arbetare och företag på de båda fabrikerna.

I Uddevalla byggdes grupporganisationen bokstavligt upp samtidigt med fabriken, det fanns ingen kollektiv historia på arbetsplatsen, inga traditioner av gemensamt uppträdande gentemot företaget. Från första dagen till den sista var det företagsledningen som hade kontrollen, trots allt som sagts om ”kontroll över det egna arbetet” eller ”självständiga grupper”. Fackföreningen var inblandad uppifrån. Den byggdes till och med in i fabriken; fackordföranden från det gamla nedlagda varvet plockades in som ordförande på den nya fabriken av Metallförbundet.

Facket svarade inte på företagets krav på verkstadsgolvet, företaget kunde tämligen ostört driva igen om sin vilja. De flesta genvägar som arbetarna själva utvecklade behölls inte, som i en traditionell fabrik, av arbetarna själva i form av de små pauser som möjliggör ett socialt liv utan tillföll företaget i form av ökad produktivitet. Exakt det som är kärnan i ”kaizen”.

I Umeå fanns (och finns) en stark och stridbar facklig förening, både på golvet och i ledningen. Genom gammaldags fackliga metoder har arbetarna lyckats utnyttja den nya arbetsorganisationen till att öka sitt oberoende.

Naturligtvis är situationen inte stabil eller permanent – som på alla arbetsplatser är det en ständig dragkamp mellan arbetsgivarens och de anställdas intressen. Företaget försöker naturligtvis, och lyckas ibland, rationalisera på arbetarnas bekostnad och återvinna större kontroll.

Men faktum kvarstår: arbetarna och deras fackförening har lyckats använda företagets eget projekt inte bara till att förbättra sina egna villkor utan också för att öka sitt eget oberoende som kollektiv från företaget.

Jämförelsen mellan dessa fabriker innehåller många av de lärdomar som finns i ”den svenska erfarenheten”.

Den viktigaste lärdomen är att huvudsaken inte är exakt hur företaget organiserar arbetsplatsen och produktionen. I stället är det det den fackliga styrka och medvetenheten hos medlemmar som är avgörande.

Med en stark fackförening, väl förankrad på golvet, är det möjligt att ta sig an arbetsgivarnas utmaning. Då kan man ”ta osten utan att gå i fällan”.

Hur långt man kan driva denna taktik kan bara avgöras i det konkreta fallet, beroende på arbetsplatsens historia och traditioner och, i sista hand, styrkeförhållandena mellan företaget och fackföreningen.

Nyckelordet i sammanhanget är oberoende. När vi diskuterar facklig strategi är den första frågan vi måste ställa oss: Hur vill vi ha arbetsplatsen organiserad för att garantera största möjliga oberoende från företaget och största möjliga sammanhållning mellan medlemmarna?

Strategin måste vara att behålla så mycket kunskap som möjligt för oss själva och göra produktionsprocessen så dold för ledningen som möjligt. Detta är den totala motsatsen till ”mager produktion”. I motsats till denna pekar en sådan strategi i riktning mot de anställdas kontroll över arbetsplatsen.

Lars Henriksson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1994.

Piraterna är inte boven

Den omtalade lag som från 1 juli skulle hindra piratkopiering via nätet kommer knappast att få så stor betydelse. Redan innan var det otillåtet att sprida copyrightskyddade verk och eftersom de flesta fildelare samtidigt laddar upp och ner bröt de även mot den gamla lagen. Så länge det inte är tillåtet för copyrightövervakare att rota i folks datakommunikation blir det även nu svårt att lagföra någon för digitala upphovsrättsbrott.

Ett annat problem är bristen på förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Det är helt enkelt svårt att tycka synd om opersonliga giganter som Sony och EMI, ja de flesta tycker nog inte ens att Per Gessle eller Metallica bör gråta över eventuella förluster.

Djupast handlar det om själva den tekniska utvecklingen. I den digitala tekniken finns en olöslig motsättning mellan kopieringsskydd och tillgänglighet. För att kunna använda informationen måste den avkodas och blir då möjlig att kopiera, vilket gjort kampen om den digitala informationen till en katt-och-råtta-lek. När fildelningsservern Napster stängdes utvecklades nya program som gör det möjligt för enskilda att direkt byta filer.

Med juridik och polis ger sig därför stater och företag direkt på den tekniska utvecklingen. I slutet av juni föll en sådan dom i USA:s högsta domstol. Filmjätten MGM hade – med Hollywood, skivindustrin och Bushregeringen i ryggen – stämt in företagen Grokster och Streamcast. Inte för att de piratkopierat utan för att deras program använts till detta. I två lägre instanser hade MGM förlorat på grund av en dom från 1984 då Hollywood misslyckades med att förbjuda Sonys videobandspelare. Nu gick HD på filmbolagens linje och sa att den som framställer en teknik som kan användas för upphovsrättsbrott är ansvarig för hur den används. Onekligen ett intressant resonemang om det till exempel utsträcks till bilar, skjutvapen eller alkohol …

Copyrightindustrins motståndare är inte piratkopierande ungdomar utan själva teknikutvecklingen. Men att stoppa spridning av digital information går inte med mindre än att en elektronisk polisstat upprättas med oerhörda konsekvenser, inte bara för personlig integritet utan även för möjligheten att använda den digitala tekniken. Marx ord om egendomsförhållanden som kommit i motsättning med produktivkrafternas utveckling ekar onekligen.

Redan har teknologin skapat nya typer av allmänningar och samarbetsformer som ifrågasätter det privata ägandet till kunskap där folk arbetar vid sina datorer utan andra krav på ersättning än sina likars uppskattning och möjligheten att själva kunna använda deras arbete. Denna ”copyleft”-rörelse – där man fritt delar med sig med enda villkor att ingen får sälja det – växer inte bara bland mängder av tidskrifter, uppslagsverk och frågesidor på nätet. I den akademiska världen sprids nu Berlindeklarationen, nyss antagen av det svenska Vetenskapsrådet, med uppmaning till världens forskare att göra forskningen till allmän egendom genom internet. Detta är en utveckling värd att bejaka för de allra flesta.

Musiken och musikerna fanns innan skivindustrin och kommer också att överleva den.

Lars Henriksson

GP 20050712

Det är skillnad på de amerikanska kandidaterna

Rådet ”Följ pengarna” pekar ut den kommande amerikanska politiken.

Elaka tungor hävdar att det inte är någon skillnad mellan kandidaterna i det amerikanska presidentvalet och att de skulle representera samma sak. Inget kunde vara felaktigare. De representerar en rad olika intressen. Se bara på de demokratiska kandidaterna:

John Kerry har tagit emot närmare en kvarts miljon dollar av advokatfirmor som representerar telekombranschen.

Som guvernör i Vermont såg Howard Dean till att kraftbolagen fick lönsamma avtal, något de tackat för genom stora donationer.

Wesley Clark har fått hundratusentals dollar för att arbeta som lobbyist åt Acxiom, ett företag han hjälpt att få försvarskontrakt. Samtidigt har han arbetat som militäranalytiker åt CNN.

Advokaten John Edwards är fast förankrad i den juridiska branschen: 22 av hans främsta donatorer är advokatfirmor.

Den nu avhängde Richard Gephardt har drivit förslag på sänkt alkoholskatt vid fem tillfällen, säkert inget som misshagat hans främste gynnare genom åren, öltillverkaren Anheuser Busch.

Detta och mycket annat, står att läsa i boken The Buying of the President 2004 från Center for Public Integrity, en oberoende organisation som specialiserat sig på att granska den offentliga makten. Institutet är känt för sitt grävande i den politiska sponsordjungeln och var det som avslöjade att energisvindlarna i Enron var de främsta finansiärerna av Bush juniors karriär.

Genom att lyda det råd Watergateavslöjaren Bob Woodward fick av sin hemlighetsfulla källa Deep Throat: ”Följ pengarna”, har de genom ett enormt insamlings- och analysarbete kartlagt vilka som egentligen tillsätter världens viktigaste ämbete. Långt innan väljarna får chansen att säga sitt. För pengarna är avgörande i amerikanska val, sedan 1976 har nomineringarna alltid vunnits av den som samlat in mest året före valet. Årets val slår alla rekord: president Bush har redan samlat in dubbelt så mycket som förra valet, 130 miljoner dollar.

Frågan som står på spel i årets val är alltså knappast vilken politik som kommer att föras från Vita huset framöver, utan vilka industrigrupper som kommer att kunna kräva gentjänster med störst framgång.

Lars Henriksson

Från GP 20040219

 

Familjen under senkapitalismen

Vi som var barn på 50-talet minns familjeprogrammen. Varje helg rullade de ut över etern i radio och TV, när den kom: »Alla mot alla», »Stora famnen», »Morokulien», »Karusellen» och »Snurran» snurrade runt, runt, runt…

Det var program som riktade sig direkt till en publik av lyckliga föräldrar och barn, samlade kring radio eller TV i aftonlampans sken. Publiken fanns också, det märktes på programmets genomslagskraft. Karusellen kunde ställa en halv nation på fötter för att delta i underliga upptåg. En generation trängdes kring konditoridiskarna för att få »Alla mot alla-bakelser».

Familjeprogrammen var ett monument över 50-talets familjeidyll. När Karusellen nu, 20 år efteråt, snurrar på patetisk tomgång i TV är det bara ett av tecknen på den senkapitalistiska familjens kris.

»Under senkapitalismen tenderar familjen att upplösas, särskilt inom arbetarklassen».

Det är ett påstående som upprepats och återupprepats många gånger. Det är sant också, men det är en sanning med mycket stora modifikationer.

För i själva verket är det också först under senkapitalismen som den moderna kärnfamiljen får fäste inom arbetarklassen och bland massan av lönearbetare. Under senkapitalismen institutionaliseras för första gången de egendomslösas familj – lönearbetarfamiljen. En ny familj med speciella kännetecken och speciella funktioner skapas. Det leder till att familjen faktiskt tycks stärkas under senkapitalismens första decennier.

Men den lever på konstgjord andning, eftersom den materiella grunden för dess existens samtidigt rycks undan allt mer. I längden räcker inte den konstgjorda andningen till för att hålla liv i en patient utan egna andningsorgan. Krisen i familjen slår igenom.

KAPITALISMEN SKAPAR KRIS I FAMILJEN

Historien om familjen under senkapitalismen börjar egentligen långt tidigare, redan i och med kapitalismens genombrott. Då inleds en omvandling av familjeinstitutionen, som under 20- och 30-talet exploderar i en akut kris. Låga giftermålstal, låg och katastrofalt sjunkande nativitet bär vittne om denna kris, som får den bildade allmänheten att beskärma sig över familjens upplösning och sedernas förfall.

Den upplösning man beskärmar sig över är i själva verket den traditionella borgerliga/småborgerliga familjens upplösning. Krisen är denna familjs kris i ett samhälle där den överlevt sig själv, där den materiella basen för dess existens blir allt snävare, samtidigt som en ny klass växer fram, vars levnadsförhållanden inte alls stämmer överens med den traditionella familjeformen sådan den kodifierats i lagstiftning och ideologi.

Denna traditionella familjeform, institutionaliserad sedan sekler, är alltså de privata egendomsägarnas familj. Såväl hos hantverkar- och självägande bondefamiljer som hos jordägande adelsfamiljer och handelskapitalets köpmannasläkter är den privata egendomen familje-institutionens materiella grundval. Familjen är en institution för att hålla samman och föra vidare denna egendom. För de mindre egendomsägarna är den också en naturlig produktionsgemenskap.

I familjelagstiftning och dylikt uttrycks denna funktion hos familjen: De olika familjemedlemmarna är inte självständiga rättssubjekt utan assimileras till familjeöverhuvudet, mannen. Hustrun kan inte själv förfoga över sin fasta egendom osv (l).

För de egendomslösa blir familjebildningen en besvärlig historia, både ekonomiskt och juridiskt.

Ekonomiskt därför att den enda egentliga möjligheten för t ex en dräng och en piga att kunna bilda familj med eget hushåll är att kunna skrapa ihop tillräckligt mycket för att själva kunna etablera sig som mindre egendomsägare – annars får de fortsätta att vara bundna till en husbondes hushåll.

Juridiskt därför att även lagstiftningen försvårar de egendomslösas familjebildning. De olika tjänstehjonsstadgarna är inriktade på att binda arbetskraften till torvan och arbetsköparen, och det är svårt att slita sig loss och bilda eget hushåll (2).

UPPLÖSNINGEN BÖRJAR

Att hinder på detta sätt läggs för de egendomslösas familjebildning spelar ingen större roll så länge dessa proletära skikt utgör en obetydlig del av befolkningen med ringa betydelse Inom ekonomin. Det är först under 1800-talet man kan börja skönja konturerna av ett problem.

I början av 1800-talet börjar nämligen dödligheten sjunka i Sverige med en snabb befolkningstillväxt som följd. Från 1750 till 1850 fördubblas Sveriges befolkning. Eftersom det inte finns plats för alla dessa i ekonomin, eftersom gårdarna inte kan delas upp hur mycket som helst, ger befolkningstillväxten upphov till ett stort landsbygdsproletariat som oftast tvingas leva under miserabla förhållanden (3).

Från 1775 till 1870 växte antalet oberoende bönder från l 053 000 till l 396 000. Under samma tid växte den »lösa» landsbygdsbefolkningen från 549 000 till l 288 000 (4). Bakom dessa siffror döljer sig den första orsaken till den traditionella familjeformens upplösning.

Under 1850-talet börjar industrialiseringen ta tärt i Sverige och assimilera en del av detta landsbygdsproletariat, även om det är först under seklets sista decennier som kapitalismen får sitt definitiva genombrott (5). Jordproletären förvandlas till industriproletär – med det försvåras de egendomslösas familjebildning ytterligare.

I jordbrukarsamhället är familjen en ekonomisk tillgång. Stora och små, gamla och unga, män och kvinnor deltar i arbetet efter förmåga. Alla kan bidra till försörjningen, familjen blir inte en ekonomisk börda för en försörjare. Detta gäller framför allt för ägare av produktionsmedel/jord, men inte enbart för dem. Även torparens, statarens och drängens hustru och barn kan sättas i arbete – och det utan att familjen splittras upp. Man, hustru och barn kan arbeta tillsammans på husbondens åkrar.

Annorlunda blir det när fabrikerna kommer. Då ges två alternativ, båda lika destruktiva ur den proletära familjebildningens synvinkel. Antingen dras kvinnor och barn in i fabriksarbetet; eller så gör det det inte, och hela försörjningsbördan faller då på mannen.

Det är inte svårt att förstå att familjelivet i den familj där man, hustru och barn är självständiga proletärer med 10-15 timmars arbetsdag blir en chimär, som inte har något gemensamt med den borgerliga/småborgerliga idealbilden. Denna familj berövas nästan helt möjligheterna att uppfylla sina reproduktiva funktioner: De minsta barnen lämnas utan tillsyn långa dagar, den flicka – eller pojke – som tillbringat sitt liv bakom fabriksportarna från sitt nionde år kan inte ta sig an husligt arbete eller vård av barn, har ingen aning om hur man syr, stryker, lagar mat eller passar spädbarn.

Denna form av uppsplittring av den proletära familjen förekommer dock i större omfattning endast under industrialiseringens början. På en mer avancerad teknologisk nivå har inte kapitalismen längre behov av oskolad arbetskraft i obegränsade mängder.

Mer permanent är den andra källan till familjesplittring. »Familjesplittring» är visserligen inte det rätta ordet där. Det är i stället fråga om att familjer inte kommer till stånd. Industriarbete som enbart sysselsätter mannen i familjen ger i själva verket upphov till en helt ny situation: För första gången blir familjen en ekonomisk börda, för första gången för vi en klart definierad försörjarroll i familjen. Betecknande är att det är först 1853 som det förs in i äktenskapslagen att mannen är »skyldig att försörja» sin hustru. I 1734 års lag existerar inte försörjarbegreppet (6).

KLASSTRUKTUREN OCH FAMILJEUPPLÖSNINGEN

Nu skall alltså en arbetarlön som är knapp redan för en räcka för två, tre eller flera personer. Resultat: Folk blir mindre benägna att gifta sig och bilda familj. Från 1850-talet stabiliseras giftermålsfrekvensen i Sverige på en låg nivå, bland de lägsta i Europa. Andelen gifta i den vuxna befolkningen kommer ganska konstant att ligga kring 50 procent fram till 1930-talet. Födelsetalen sjunker från omkring 30/1000 invånare till bottenlaget 13,68 1934 (7).

I vitalstatistiken kan man följa hur giftermåls- och nativitetskrisen utvecklas i takt med klasstrukturens förändringar (se tabell). Industrialiseringen inleddes i Sverige kring 1850, men ännu 1870 fanns det bara 65 000 fabriksarbetare i landet. I början av 1880-talet hade siffran ökat till ca 100 000, men det var först på 1890-talet den stora expansionen kom. 1900 fanns det nästan 300 000 fabriksarbetare i Sverige, 30 år senare omkring en miljon (8).

Tillsammans med siffrorna i tabellen ger detta ungefär följande bild: Familjekrisen börjar skymta redan på 1830-talet i samband med befolkningstillväxt och proletarisering av landsbygdsbefolkningen. Men det som har den mest destruktiva effekten på familjebildningen är lönearbetets villkor tillsammans med penninghushållningen. Äktenskapsfrekvens och nativitet bland industriarbetarna är troligen mycket lägre än bland befolkningen i övrigt, inklusive olika proletära landsbygdsskikt, eftersom giftermåls- och födelsetal sjunker i stort sett lineärt i takt med att industriarbetarnas andel av befolkningen växer.

Giftermålstalet är lägst 1891-1900. Därefter ökar det något, trots att industriarbetarklassens andel av befolkningen fortsätter att stiga. Den ökningen kan troligen sättas i samband med den allmänna reallönehöjningen 1900-30(9).

Vad som däremot visar ett direkt, lineärt och okomplicerat samband med kapitalismens, penninghushållningens och industriarbetarklassens tillväxt är födelsetalet. Från 1870-talet minskar det under loppet av mindre än sex decennier stadigt och obevekligt med mer än hälften, oberört av varje reallönestegring.

Äktenskapsbildningen är alltså mer känslig för relativt små förändringar av de ekonomiska villkoren än barnafödandet. Till en del förklaras detta av att en hustru till skillnad från barnen inte enbart är en ekonomisk belastning för lönearbetaren. Men det är väl ock< så så att längtan efter en partner är betydligt starkare än längtan att reproducera sig.

Skillnaderna i stabila familjeförhållanden mellan olika klasser framstår klart om man jämför den aktiva kvinnliga befolkningens sysselsättning i de olika klasserna. Det är då att märka att »yrkesverksam» och »gift» i allmänhet är ömsesidigt uteslutande kategorier: 1910 förvärvsarbetade tre procent av de gifta kvinnorna. 1930 hade siffran stigit, men inte till mer än tio procent. Man kan också vända på det: 1910 var endast 2,8 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna gifta. 1930 var siffran fortfarande bara 10,2 procent (10).

Tabell l: Folkmängd samt allmänna giftermåls- och födelsetal i Sverige 1751-1939.

Period: Folkmängd gifta/l 000 inv Födda/l 000 inv
1751-60 1 862 347 8,99 35,67
1761-70 1 982 355 8,52 34,17
1771-80 3 042 296 8,49 33,01
1781-90 2 158 900 7,88 31,95
1791-00 2 282 896 8,55 33,31
1801-10 2 400 349 8,27 30,86
1811-20 2 477 506 8,73 33,31
1821-30 2 752 330 8,32 34,63
1831-40 3 013 722 7,14 31,47
1841-50 3 306 269 7,27 31,10
1851-60 3 642 321 7,61 32,79
1861-70 4 079 233 6,54 31,40
1871-80 4 386 953 6,81 30,48
1881-90 4 673 225 6,26 29,06
1891-00 4 931 944 5,94 27,14
1901-10 5 310 120 6,00 25,77
1911-20 5 712 967 6,26 22,11
1921-30 6 044 818 6,49 17,51
1931 6 152 319 6,97 14,80
1932 6 176 405 6,75 14,54
1933 6 200 965 7,00 13,51
1934 6 222 328 7,73 13,68
1935 6241791 8,22 13,76
1936 6258697 8,51 14,21
1937 6 275 805 8,67 14,33
1938 6 297 468 9,01 14,85
1939 6 325 759 9,51 15,31

Inom arbetarklassen är alltså endast hälften av kvinnorna gifta,,medan den andra hälften förvärvsarbetar. Detsamma gäller för den lilla mellanskiktsgruppen. Inom bourgeoisin och småbourgeoisin däremot är hemmafruarna nästan fem gånger så många som de förvärvsarbetande.

Man kan också notera att det endast är bourgeoisi/ småbourgeoisi som innehåller kategorin »övriga familjemedlemmar». Det visar att familjen inom såväl mellanskikt som arbetarklass är en kärnfamilj med man, hustru och eventuella barn, medan den utvidgade familjegruppen med vuxna hemmadöttrar, ogifta fastrar, mormödrar etc fortfarande är ganska vanlig bland borgare och småborgare.

Vi kan nu sammanfatta orsaken till familjens kris i början av 1900-talet: Den är resultatet av en motsättning mellan föråldrade produktionsförhållanden och de framträngande nya produktivkrafterna. »Familjen» sådan den gestaltas i den samhälleliga överbyggnaden, kodifieras i lagstiftning, förhärligas i den dominerande ideologin, överhuvudtaget behandlas av den borgerliga staten, är den borgerliga/småborgerliga, patriarkaliska och egendomsägande familjen, som antingen är en naturlig produktionsenhet eller rik nog att utan svårighet försörja samtliga familjemedlemmar.

I början av 1900-talet har denna familjeform överlevt sig själv. Som den ser ut har den ingen naturlig hemortsrätt hos den nya klass av lönearbetare som växer fram och utgör en allt mer dominerande andel av befolkningen och spelar en allt viktigare roll i ekonomin. Följden av detta blir den kris i familjeinstitutionen som till slut kommer att ses som ett hot mot själva reproduktionen av arbetskraft.

TENDENSEN VÄNDER

Men i mitten av 1930-talet vänder tendensen plötsligt och dramatiskt. Omkring 1935 inleds förändringar i familjens – och kvinnans – situation som saknar motstycke i svensk historia vad gäller tempo och omfattning.

60-talets början markerar slutet på den första fasen av denna omvandling. Dess resultat är vad som ser ut som familjeinstitutionens totala triumf inom arbetarklassen.

Det börjar med att såväl det allmänna giftermålstalet som det allmänna födelsetalet stiger kraftigt, nästan explosionsartat, under perioden 1935-45 (11). Sedan sjunker de åter något, födelsetalet nästan till samma nivå som 31-35 (12). Denna minskning kan dock inte tas som intäkt för att krisen återkommit; tolkningen av allmänna giftermålstalet kompliceras t ex av åldersförskjutningar i befolkningen och av det faktum att ett högt antal vigslar under en period reducerar antalet ogifta och automatiskt undanröjer förutsättningarna för ett fortsatt högt tal.

En siffra som därför ger ett bättre perspektiv på äktenskapsinstitutionens utveckling än det allmänna giftermålstalet är andelen gifta i den aktiva kvinnliga befolkningen. Från 1800-talets mitt ligger denna siffra ganska konstant kring 50% fram till 1930. Från 30-talets början växer andelen gifta i en brant stigande kurva fram till 1950 – från 50% till drygt 70. Kurvan stiger ytterligare något, men mindre brant, fram till 1960 då den faller lite.

Vad nativiteten beträffar återgår den efter en »explosion» på 40-talet till den tidiga 30-talsnivån. Men bakom siffrorna döljer sig en viktig förändring: Förr födde de relativt få gifta kvinnorna stora barnkullar. Senare har utvecklingen gått mot att allt fler gifta kvinnor skaffar sig allt färre barn vid allt yngre åldrar. Det innebär att barnafödandet är jämnare fördelat i dag och ligger på grupper i befolkningen som i början av 1900-talet knappt alls bidrog till nativiteten, och att utan en förstärkning av familjeinstitutionen skulle födelsetalet ha fortsatt att sjunka efter 1930. Hur ska vi då förklara denna plötsliga förändring?

VILKEN FÖRKLARING?

Familjeinstitutionens våldsamma expansion sammanfaller med 30-talskrisen, med en period av hög arbetslöshet, otrygghet och osäkra ekonomiska villkor för arbetarklassen. Ibland har det ökade giftermålstalet förklarats utifrån detta: Som en kvinnornas massflykt in i äktenskapet undan nöd och arbetslöshet. Men ingen förklaring kan vara mindre tillfredsställande. För att kvinnorna skall kunna fly in i äktenskapets trygga hamn krävs det att någon står beredd att ta emot dem, och vem skulle det vara? Arbetarklassens män, också de hårt drabbade av arbetslöshet och lönenedpressning?

Det verkar osannolikt, och faktiskt visar tidigare undersökningar att giftermålstalet brukar sjunka under lågkonjunkturer. l USA såg man en klar nedgång i äktenskapsfrekvensen under 30-talsdepressionen (13).

En annan möjlig förklaring, åtminstone till den okade äktenskapsfrekvensen, skulle vara en kraftig reallöneökning. Men den sammanlagda reallönehöjningen 1930-1940 var – tre procent, inte mer. Detta duger då knappast för att förklara att giftermålstalet under decenniets sista år var det högsta över huvud taget sedan folkbokföringen infördes 1749, eller att födelsetalet vänder för första gången sedan kapitalismens genombrott.

Det ligger nära till hand att dra slutsatsen att den förstärkning av familjeinstitutionen som inleds i början av 30-talet har samband med någon form av strukturell förändring i samhället, liksom krisen i familjen hade det.

Den strukturella förändringen som utlöste krisen i familjen var kapitalismens genombrott. Den strukturella förändring som vänder denna kris i dess motsats är den definitiva omvandlingen till senkapitalism i Sverige. Monopolkapitalets roll befästs, småbourgeoisins roll i ekonomin blir hårt ansatt. Industrialiseringen och städernas tillväxt tillsammans med del kapitalistiska systemets 30-talskris framkallade förändringar i överbyggnaden, framför allt i den borgerliga statens roll, ^-”n allt mer kom att omfatta direkta ingripanden i den ekonomiska utvecklingen.

Dessa förändringar kom att var på sitt sätt bidra till förändringarna i familjeförhållandena.

UTSLAGNINGEN AV SMÅBOURGEOISIN

Therborn visar i »Det svenska klassamhället 1930-70» att småborgerlighetens andel av de förvärvsarbetande har minskat från 31 till 14 procent, i absoluta tal från 900 000 till 500 000 (14).

Det är emellertid påfallande att nästan hela minskningen ligger på den agrara småbourgeoisin. Dess huvudskikt och burgna skikt har tillsammans minskat från 580 000 till 160 000, medan småborgerligheten i övrigt t o m ökat något i absoluta tal från 317 000 till 338 000 (15). Detta sammanhänger med att den svenska småbourgeoisin, med undantag för den agrara, alltid spelat en tämligen obetydlig roll i ekonomin, och att det följaktligen aldrig funnits speciellt mycket att slå ut (16).

Och vad kan böndernas minskade roll ha haft för betydelse för lönearbetarfamiljens utveckling? För att svara på den frågan får vi åter gå tillbaka till tiden före 1930.

Från 1860-talets mitt börjar landsbygden avfolkas. Men till att börja med är det enbart de proletära och halvproletära skikten som försvinner. 1860-1900 minskar torpar-, backstugu- och inhyseklasserna med 25-50 procent, medan den självägande bondeklassen under dessa år ökar lika mycket som under den föregående hundraårsperioden (17).

Också under perioden 1900-193U tycks tendensen ha varit densamma: En viss minskning av landsbygdens proletära och halvproletära skikt och en viss ökning i absoluta tal av de småborgerliga grupperna (18).

Efter 1930 är som vi sett tendenserna de rakt motsatta. Det innebär att det är först efter 1930 vi sett en direkt proletarisering av stora småborgerliga grupper med redan färdigbildade familjeformer.

Tabell 2: Den aktiva kvinnliga befolkningen i Sverige 1920 efter klass och sysselsättning.

Yrkesverksamma Hustrur Övr familjemedl. Summa
Bourgeoisi & småbourgeoisi 4% 19% 10% 33%
Arbetarklass 21% 23% 44%
Mellanskikt 6% 5% 11%
Rest 12%
100%

Visserligen är det först efter 1950 som jordbrukarna börjar minska i antal på allvar, och självständiga bönder förvandlas till lönearbetare (19). Men redan frän 30-talet börjar söner och döttrar till självägande bönder att flytta in till städerna, från att tidigare ofta ha bott hemma och hjälpt ilil med jordbruket. Therborn visar hur just denna process skjutit fart efter 1930: Antalet jordbruk där bondens barn, magar, svärdöttrar och syskon bor på gården och arbetar i jordbruket blir allt mindre. I allt fler lantbrukshushåll blir, mannen och hustrun den enda arbetskraften.

Dessa söner och döttrar till bönder för med sig de familjeförhållanden de växt upp med in i den klass de kommer att tillhöra. Åtminstone för de med sig bilden av dessa familjeförhållanden som ideal.
I »222 Stockholmspojkar» beskriver Jonsson och Kälvesten »den traditionella bondefamiljen inflyttad i en stadsvåning» som »en lätt igenkännlig familjetyp som med små variationer tycks oss dominera inom arbetarklassen» (20).

I dessa familjer är båda föräldrarna landsbygdsfödda.
»De lever som deras föräldrar gjorde…. Att far är den som bör fälla det avgörande ordet tycker båda…. fastän de ibland erkänner att det inte är så helt med den ordningen just i deras hem. Fadern är ju inte så mycket hemma» (21).

ÖKADE STATLIGA INGRIPANDEN I EKONOMIN

1932 gick socialdemokratin till val på ett krisprogram med krav på arbetslöshetsbekämpande åtgärder. Det var mitt under 30-talskrisen. Arbetslöshetssiffrorna sköt i höjden. Socialdemokratin vann en stor framgång i valet och bildade regering. Denna socialdemokratiska regering blev troligen först i världen med att tillämpa den typ av ekonomiska politik med aktiva statliga ingripanden i ekonomin, som under efterkrigstiden blivit var kapitalistisk regerings egendom (22).

En redogörelse för eller diskussion om den svenska socialdemokratins ekonomiska politik från 1932 och framåt faller utanför ramen för denna text. Det som är relevant i sammanhanget är att denna politik bl a syftat till att upprätthålla konsumtionsnivån och den fulla sysselsättningen – och att den i stort sett varit framgångsrik i det fram till de sista åren.

Detta har inneburit att en del av de ekonomiska hindren för arbetarklassens familjebildning undanröjts, kanske inte så mycket genom en höjning av levnadsstandarden som genom en större ekonomisk trygghet. Detta innebar visserligen inte automatiskt en förstärkning av familjeinstitutionen inom arbetarklassen, men tillsammans med den syn på kvinnan och familjen som i allmänhet präglade arbetarrörelsen och -klassen vid denna tid gjorde den det: Fick mannen möjlighet att försörja en familj skulle han ta den. Kunde han rädda sin kvinna från arbetsmarknaden skulle han göra det (23).

I detta låg – och ligger – en i många stycken begriplig och motiverad önskan att befria kvinnorna från ett brutalt och påtagligt förtryck på arbetsmarknaden. Men det bottnar ändå i en borgerlig kvinnosyn. Ingen skulle komma på idén att se hemmet som en räddning undan arbetsköparväldet för männen. För dem blir det i stället en fråga om facklig organisering och kamp.

Men till de indirekta effekter på familjebildningen som de statliga ingripandena i ekonomin kan ha haft måste läggas en annan och helt ny faktor: Under 30-talet ser vi för första gången en omfattande statlig familjepolitik.

EN STATLIG FAMILJEPOLITIK FÖDS

1934 kom Alva och Gunnar Myrdals bok »Kris i befolkningsfrågan». Den kris de skrev om hade varit på väg länge, hade länge varit en potentiellt »het» fråga i den offentliga debatten. »Kris i befolkningsfrågan» kom att bli den utlösande faktorn i en livlig och omfattande debatt, och alla politiska partier tog upp befolkningsfrågan på sitt program (24).

Flera motioner med krav på snabba och genomgripande åtgärder i befolkningsfrågan lades fram till 1935 års riksdag (25). 1935 tillsattes också en stor utredning, befolkningskommissionen, som de närmast följande åren släppte ut betänkanden med förslag till familjestödjande åtgärder, av vilka en hel del genomfördes, andra inte (26).

Bland de åtgärder som genomfördes under 30-talet var bosättningslån åt unga par, hyresrabatter åt barnrika familjer, moderskapspenning och moderskapshjälp. fri förlossningsvård, förbud mot att avskeda kvinnor vid äktenskap eller barnsbörd (27). 1938 utökades barnavdragen vid beskattningen, men i samband med att de allmänna barnbidragen infördes avskaffades de igen”(28).

Vilka var då den spirande familjepolitikens mål och medel?
Dess mål uttrycks rättframt och okonstlat i socialministerns anteckning till statsrådsprotokollet då befolkningskommissionen tillsattes:

»Intet folk med oförsvagad livsvilja och livskraft kan inför den i vårt land nu konstaterbara utvecklingstendensen underlåta att vidtaga åtgärder för att få en ändring till stånd. I främsta rummet har man härvid att inrikta sig på åtgärder ägnade att befordra en ökad äktenskapsbildning, framför allt i yngre åldrar, och en uppgång i nativiteten. Genom en klokt lagd upplysningsverksamhet har man att väcka inom alla kretsar ansvarskänsla för vårt folks framtid och bestånd».

Därför »har man att undersöka olika utvägar för att uppnå en ordning enligt vilken barnen inte i samma grad som nu bliva en tyngande ekonomisk börda för föräldrarna». (29)

Och befolkningskommissionen tillfogar ett principuttalande:
»Delade meningar torde icke råda därom att det både för samhället och individerna är till lycka att en så stor del av den vuxna befolkningen som möjligt lever i äktenskap» (30).

Familjepolitikens mål i början är alltså att allt fler skall gifta sig i allt yngre åldrar och skaffa sig tre å fyra barn vilket bedömdes som det optimala barnantal som krävdes för att undvika den fasansfulla risken att »ett avfolkat land med rika naturtillgångar skull dra till sig utländska folk» (31).

Det fördes också vissa resonemang om det nödvändiga att stärka befolkningen »kvalitativt», t ex genom ökade möjligheter till tvångssterilisering. Alva Myrdal framhåller t ex att:
»Nödvändigheten av att genomdriva en radikal eliminering av extremt odugliga och värdelösa element erkänns allmänt» (32).

Vilka var då familjepolitikens medel?
Den allmänna inriktningen skulle som redan nämnts vara att undanröja de ekonomiska hindren för familjebildningen. I detta får väl också innefattas åtgärder inriktade på att eliminera de medicinska och hygieniska risker som fattigdom, trångboddhet och okunnighet utsatte mödrar och barn för.

Men det var också en fullt medveten inriktning för familjepolitiken att stärka familjeideologins grepp om den uppväxande ungdomen och i samhället i övrigt.

De »ekonomiska» familjepolitiska åtgärderna kan delas in i två kategorier, en distinktion som vi senare skall se har en viss betydelse:
Å ena sidan åtgärder som innebär att det inrättas allmänna sociala tjänster, som inte i sig är knutna till familjebildningen utan i stället avlastar familjen en del av dess funktioner. Dit hör fri skolmateriel, fria skolmåltider, skolhälsovård, hälsokontroll av småbarn, förskolor och skolor.

Å andra siden direkta ekonomiska bidrag till familjerna, som alltså är direkt knutna till familjebildningen. Dit hör bosättningslån, skattelättnader för gifta och barnfamiljer, allmänna barnbidrag, bostadsbidrag…

STÄRKA FAMILJEIDEOLOGIN

Vilka konkreta åtgärder som genomfördes på familjepolitikens ekonomiska fält är det svårare att få ett grepp om. Men uppenbarligen fanns det en klar medvetenhet om att det var nödvändigt att såväl ideologiskt som praktiskt förbereda ungdomen för familjelivets fröjder, och att detta var en uppgift där skolan borde spela en viktig roll.

Det var också ett delvis nytt familjeideal som skulle propageras. I en situation där äktenskapet förlorat de flesta ekonomiska fördelar, åtminstone för mannen, kan inte den gamla kyrkliga förkunnelsen om äktenskapet som en helig plikt verka särskilt stimulerande på de ungas familjebildning, konstaterar Alva Myrdal:

»Om barnafödandet skall öka och om det oftare ska ske inom äktenskap … måste giftermål uppmuntras. Uppfostran kan göra sitt till för att för de unga avslöja några av äktenskapets personliga värden bättre än deras observationer av föräldrarnas liv tycks kunna göra/! /… Denna strävan att höja äktenskapets prestige jämfört med andra former av sexuella relationer har hittills nästan uteslutande uttryckts i moraliska appeller där äktenskapet framställts som en plikt… Föga poesi har skapats för att gestalta de värden i vilka en varaktig äktenskaplig förbindelse kan överträffa andra sexuella relationer … Hur skall dessa värden kunna odlas i de flesta äktenskap när folk aldrig får höra talas om dem, när kyrka och skola och föräldrar talar om äktenskapets plikter och skyldigheter men aldrig om dess fröjder?» (33).

Befolkningskommissionen förespråkade både teoretisk och praktisk familjeundervisning:
»Med betraktande av dessa data … som tenderar att visa att denna kris i grund och botten är en kris i familjeinstitutionen som sådan… är det nödvändigt med vissa reformer ovanpå de sociala reformerna på den ekonomiska nivån, nämligen större förståelse för familjefrågor och en mer positiv inställning mot familjen frän hela befolkningens sida» (34).

Skolundervisning skulle ges i hushållsskötsel och barnavård, såväl som hushållsekonomi och studier av familjen historiska utveckling »så att dess ändamålsenlighet kan bedömas».

LÖNEARBETARFAMILJENS INSTITUTIONALISERING

Befolkningskommissionen var den första statliga utredningen i familjefrågan. Den kom att följas av många, många. 1941 års befolkningsutredning, 1954 års familjeutredning, 1955 års familjerådgivningskommitté, 1962 års familjeberedning, utredningen om barnbidrag och familjetillägg 1967, 1968 års barnstugeutredning, 1969 års familjelagssakkunniga…. det är bara några axplock. Bakom alla dessa utredningar döljer sig nödvändigheter att stötta upp en institution, familjen, som inte längre kan hålla sig uppe av egen kraft.

Men trots alla försök att underlätta familjebildningen går det snett ibland i de enskilda familjerna. Den stora krisen bubblar upp i små »privata» kriser. Följaktligen institutionaliseras under senkapitalismen också stödet åt de familjer som håller på att bryta samman.

»Vad som utvecklas för att möta den störda familjens behov är en hel ny industri – en flod av böcker om äktenskapsproblem, kvällskurser om hur man blir en god make, hustru eller förälder, expertrådgivning som kan vara gratis eller kosta mer än 40 dollar i timmen» (35).

Detta är i USA. Men också i Sverige har en allt större här av familjerådgivare och likställda krävts för att skynda till den allt mer störda familjens hjälp. Tanken på familjerådgivning aktualiserades för första gången på allvar i en av de tidigaste familjeutredningarna, 1941 års befolkningsutredning (36). Den dök sedan med jämna mellanrum upp i nya utredningar, och 1955 tillsattes en särskild utredning för att behandla frågan om familjerådgivning.

Bakgrunden, inriktningen och avsikterna med familjerådgivningen var klar från början:
»När man nu i början av 50-talet började motivera inrättandet av familjerådgivning användes familjens förändrade situation som motiv, skilsmässostatistiken, alkoholmissbruk, barn som kom i kläm och aborter. Detta bildade den bakgrund av icke önskvärda sociala förhållanden som man ville förändra till det bättre. Att stärka familjen, samhällets hörnsten, var en av de åtgärder som man började satsa på» (37).

Vad är innebörden av allt detta? Vad betyder bosättningslånen, barnbidragen, familjeundervisningen och familjerådgivningen?

Det innebär att det för första gången är lönearbetarnas familj som institutionaliseras. För första gången är det lönearbetarfamiljen som förhärligas i ideologin, kodifieras i lagstiftningen, skyddas av staten. Som Alva Myrdal skriver är hela den familjepolitiska offensiven ett försök att »madrassera hela den samhälleliga överbyggnaden i familjens intresse» -och inte vilken familj som helst, utan just den familj som inte kan hålla sig uppe utan stöd och som tidigare lämnats att klara sig själv: De egendomslösas familj, lönearbetarfamiljen

Det är utifrån denna institutionalisering av lönearbetarfamiljen som familjeinstitutionens våldsamma expansion under perioden 1930-60 kan förstås.

FAMILJEPOLITIK I ANDRA LÄNDER

Var detta en specifikt svensk utveckling? Åtminstone den kris som tvingade fram de familjepolitiska åtgärderna borde inte vara det, eftersom arbetarklassen under 1900-talet utgjort en växande del av befolkningen i alla industrialiserade länder, och eftersom de problem för deras familjebildning som beskrivits borde gälla i alla länder.

Visserligen har utvecklingen i de olika länderna sina särdrag. De egendomslösas familj kan knappast utvecklas på samma sätt i England, där inhägnadssystemet redan på 1500-talet började skapa ett stort egendomslöst landsbygdsproletariat och där den tidiga industrialiseringen gjorde att alla de mest brutala formerna av barn- och kvinnoarbete kom att tas i bruk, och i ett land som Sverige där landsbygdens avfolkning ägt rum under de sista hundra åren och där kapitalismen genomfördes i en relativt avancerad form under loppet av några decennier… Nya familjeformer kommer att kombineras med gamla på olika sätt, gamla ideologier kommer att brytas mot nya former och vice versa.

Men detta hindrar inte att vissa generella tendenser bör kunna abstraheras fram.

Såg vi då någon familjekris i andra europeiska länder under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet? De relevanta siffrorna på äktenskapsfrekvenser, andel gifta i befolkningen etc tycks vara ganska svårtillgängliga. Några antydningar får räcka:

Evelyne Sullerot har i »Histoire et sociologie du travail feminin» skildrat hur mängder av kvinnor drogs in i industrin kring mitten av 1800-talet.

»Dessa kvinnor är inte enbart flickor som arbetar innan de uppnått giftasvuxen ålder. Många av dem är vuxna. I England visade en folkräkning 1851 att två miljoner kvinnor tvingades försörja sig själva … därför att de var ogifta» (38).

I Frankrike, England, Belgien, Tyskland arbetade 100 000-tals ogifta vuxna kvinnor i textilfabrikerna (39).

Mycket talar alltså för att en stor del av arbetarklassen i de västeuropeiska länderna levde ogift under denna tid. Mycket talar också för att förhållandena förändrades efter 1900-talets första decennier.

I Frankrike t ex ökade andelen gifta i den kvinnliga befolkningen med 17 procent från 1954 till 1962 (40).

Något som också talar för att allt större delar av befolkningen lever i äktenskap, är det faktum att en stegrad förvärvsintensitet bland kvinnor under 50- och 60-talen sammanfaller med en stegrad förvärvsintensitet bland gifta kvinnor i alla länder utom Norge och Holland (41).
Vi kan alltså ana oss till en »familjekris» lik den i Sverige i övriga europeiska länder. När det gäller de åtgärder som sattes in för att motverka krisen behöver vi inte nöja oss med att ana. Här är uppgifterna klara och entydiga.

Vid början av 30-talet hade det i ytterst få länder genomförts familjesociala åtgärder av någon betydelse. Vid mitten av 50-talet hade ett system av familjepolitiska åtgärder liknande dem som genomfördes i Sverige införts i de flesta västeuropeiska länder, och även i många andra länder (42).

Barnbidrag, skattelättnader för familjer i allmänhet och barnfamiljer i synnerhet, obligatorisk sjukförsäkring med viss familjepolitisk inriktning kombinerad med direkta åtgärder vid ett barns födelse – vid mitten av 50-talet hade detta genomförts i alla västeuropeiska länder med enstaka undantag.

Direkta ekonomiska bidrag i samband med giftermål lämnades 1955 i nio länder. Bosättningslån förekom i sju länder. I några av dessa länder gjordes avskrivningar på skulden efter hand som barn föddes.

Fria skolmåltider förekom »i ett stort antal länder».

Hyresrabatter för barnfamiljer förekom i bl a Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Storbritannien och Sverige. Åtskilliga andra åtgärder på bostadsområdet förekom också i flera länder. Bland dem kan nämnas bidrag och lån till egnahemsbygge, bostadsförbättringsbidrag, bidrag till flyttningskostnader, reducerad bostadsskatt, förmånsrätt till bostad.

Några uppgifter om vilka ideologiska åtgärder som samtidigt kan ha genomförts för att stärka och stödja familjen har vi inte. Men uppgifterna om de familjesociala åtgärder som ungefär samtidigt genomfördes i så många andra länder är tillräckligt entydiga för att till låta en slutsats:

Försöken att institutionalisera de egendomslösa, arbetarklassens och mellanskiktens, familjeförhållanden, är en generell tendens i åtminstone de västeuropeiska kapitalistiska länderna från och med 30-talet.

Det bör också noteras att dessa reformer oftast verkligen initierades uppifrån; att de alltså inte i första hand vunnits av arbetarklassen genom kamp. Familjepolitiska åtgärder genomfördes av mycket olika regeringar och i mycket skiftande situationer. Detta gjorde att den ideologiska ramen kring familjepolitiken kom att variera mellan olika länder. I Frankrike t ex fick barnbidragen ganska markerat karaktären av avelspremier. I Sverige blev den ideologiska ramen annorlunda. Där framställdes familjepolitiken, liksom hela krispolitiken, som ett steg mot ett socialistiskt samhälle snarare än som ett sätt att rädda kapitalismen.

FAMILJEN SOM STATENS BARN

För att förstå vad familjen har för funktioner i och för det kapitalistiska samhället måste vi se hur denna familj ser ut, se på den moderna lönearbetarfamiljens särdrag.

Först en kommentar till begreppet »lönearbetarfamilj». Det klumpar samman familjebildningen i den egentliga arbetarklassen och i diverse mellanskikt. Det är också motiverat att göra så, eftersom lönearbetet vare sig det är produktivt eller inte, och icke-ägande av produktionsmedel ger vissa väsentliga utgångspunkter för familjebildningen: Familjen bygger inte på en »naturlig», produktiv arbetsgemenskap. Den skall inte förvalta och föra vidare egendom i form av kapital, jord etc. Den är inte ekonomiskt fördelaktig utan kommer att bestå av »försörjare» och »försörjda», kommer att bli en ekonomisk börda för den i familjen som har arbete. Den är kort sagt familjen som inte har nämn grund i den samhällelig produktionen.

Ett tecken på det berättigade i att använda begreppet »lönearbetarfamilj» finner vi i tabell 2, där arbetarklassens och mellanskiktens familjebildning 1920 båda ser ut att vara lika ofullständiga och lika exklusivt kärnfamiljära, samtidigt som båda dessa grupper starkt skiljer sig från den borgerliga/småborgerliga gruppen.

Givetvis måste en mer konkret analys ta hänsyn till hur skilda lönearbetargruppers varierande bakgrund, politiska och organisatoriska traditioner, klassbakgrund, relation till bourgeoisin etc påverkar familjen. Här blir distinktionen mellan arbetarklass och mellanskikt relevant, liksom skillnaden i levnadsförhållanden mellan olika grupper av lönearbetare.

Den nya familjen, lönearbetarfamiljen, är statens barn. Visserligen har staten också tidigare uppträtt som Familjens beskyddare, men för den moderna lönearbetarfamiljen får beskyddet en ny karaktär. Eftersom lönearbetarfamiljen saknar naturlig grund i den samhälleliga produktionen är det staten som mer eller mindre skapar denna familj genom att skapa förutsättningar för att den skall uppstå.

Detta innebär att familjens förhållande till staten drastiskt förändras. Från att ha varit en relativt oberoende institution som vid sidan av staten fyllde andra uppgifter än den, blir den en institution som är beroende av staten. Staten avlastar familjen en del av dess funktioner, och försöker samtidigt upprätthålla familjen som ! samhällelig institution genom en rad åtgärder: bidragsformer, skattelagstiftning som premierar familjebildning och hemmafruar, bostadsbyggande, ideologisk förberedelse av den uppväxande generationen och ideologiskt/ : moraliskt stöd i akuta krissituationer.

MOTSÄTTNINGAR l STÖDET

Statens stöd till familjen rymmer emellertid motsättningar.

Det gäller framför allt de åtgärder som stödjer familjen genom att avlasta den uppgifter, genom att skapa allmänna sociala inrättningar som skolmåltider, skolhälsovård, förskolor. De hjälper familjen. Samtidigt underminerar de den genom att beröva den en del av dess praktiska funktioner.

Vi kan klarare se det om vi jämför dessa åtgärder med en annan typ av sociala åtgärder: Statens ökande omhändertagande av ansvaret för gamla och sjuka. Dessa uppgifter vilade tidigare på familjen/släkten. Lönearbetarfamiljen klarar av flera skäl inte av att försörja de åldrade och lyfta. Men också från kapitalets synpunkt är det önskvärt och nödvändigt att flergenerationsfamiljen, den större släktskapsgruppen, upplöses.

När staten övertar sjuk- och åldringsvården är det därför en entydig åtgärd. Flergenerationsfamiljen försvinner, visst inte enbart på grund av dessa socialpolitiska åtgärder, utan framför allt till följd av den strukturella utvecklingen. Men statens ingripande underlättar och stödjer denna utveckling.

Men även på den mindre familjen måste det på längre sikt få en upplösande effekt att staten övertar en del av familjens reproduktiva funktioner i förhållande till barnen. Att det i början får effekten av ett stöd till familjen beror dels på att dessa åtgärder kombineras med en veritabel kampanj för familjen, dels på det ofullgångna i åtgärderna.

Det är nämligen bara till en mycket liten del som själva reproduktionen församhälleligas; mycket mer är det fråga om att församhälleliga kostnaderna för reproduktionen. Med staten som mellanhand överförs pengar från de lönearbetare som inte reproducerar sig till dem som gör det. Det blir den kollektiva lönesumman som får täcka den kollektiva reproduktionen, medan familjen s a s behålls som verkställande agent för reproduktionen.

1953/54 låg de totala samhälleliga utgifterna för olika typer av bidrag till familjerna (barnbidrag, bostadsbidrag, moderskapspenning m m) på ungefär 640 milj kronor. Samtidigt kostade den »församhälleligade reproduktionen» ca 163 milj kr (46).

Så länge utgiftsposterna förhåller sig på det viset till varandra blir familjen trots allt långt ifrån överflödig. Det är när posterna börjar närma sig varandra som motsättningarna i statens stöd till familjen blir uppenbara. Vi skall längre fram granska hur dessa kostnader utvecklats under senare år.

KÄRNFAMILJEN

Hur ser den då ut, den nya lönearbetarfamilj som växer fram?

Först och främst är den en kärnfamilj, en tvågenerationsfamilj. Man, hustru och barn.
Det gamla bondesamhället var statiskt. Generation efter generation brukade samma jord, levde och dog i samma by. Av den egendomslösa arbetskraften krävdes stabilitet i första hand. Tjänstehjonsstadgarna band drängen och pigan till husbondens gård. Flytta kunde man bara göra vissa bestämda dagar på året (47).

Det nya samhället däremot, det kapitalistiska industrisamhället, är rörligt och föränderligt. Kapitalet kräver en »arbetskraft som också är flyttbar och lättrörlig. Och den enda familjeform som någorlunda uppfyller kraven på flyttbarhet och lättrörlighet är den minimala familjeenheten, kärnfamiljen.

Upplösningen av flergenerationsfamiljen sker »spontant». De unga flyttar in till städerna, de gamla blir kvar. Avstånden växer, kontakten och de ekonomiska banden minskar. Och staten understödjer och påskyndar denna process genom att församhälleliga omvårdnaden av de gamla och sjuka.

Under 40- och 50-talet kodifieras kärnfamiljen som dominerande familjeform i lagstiftning och praxis. I 1949 års föräldrabalk, liksom i den då gällande fattigvårdslagen, stadgas försörjningsplikt från föräldrar gentemot barn, i fattigvårdslagen också från man gentemot hustru. Denna försörjningsplikt är ovillkorlig (48).

I båda dessa lagar finns också en viss försörjningsplikt från vuxna barn gentemot gamla eller sjuka föräldrar. Denna försörjningsplikt är begränsad, men förenas ändå med en viss återkravsrätt: De medel som sociala myndigheter betalat ut till gamla människor kan krävas tillbaka från deras vuxna barn (49).

Vid mitten av 50-talet tillämpas inte längre denna återkravsrätt i praktiken. I socialvårdslagen som gäller från 1957 har dessa bestämmelser helt slopats. »Indirekt kan detta sägas innebära att samhället övertagit ansvaret för försörjningen av vuxna personer som på grund av sjukdom eller ålderdom inte kan försörja sig själva», konstaterar 1954 års familjeutredning (50).

Det kan vara på sin plats att påpeka att kärnfamiljen i en viss mening alltid har varit de egendomslösas familjeform. man finner den sålunda i samhällen som inte grundas på privat ägande av produktionsmedel, t ex hos jagar- och samlarfolk (51). Man finner den också hos de obesuttna i de samhällen som för övrigt grundas på privat ägande, i bondesamhället t ex (52), men där för den en osäker tillvaro i samhällets marginal och är inte alls den dominerande och institutionaliserade familjeformen (53).

HEMARBETET MINSKAR

Den nya lönearbetarfamiljen är från början en familj med hemmafru. Mannen är ute och förvärvsarbetar, hustrun är hemma och sköter hushållet. Mannen är försörjare, kvinnan försörjd. Vi har redan visat på de låga siffrorna för gifta kvinnors förvärvsarbete under den aktuella perioden: nio procent 1930 och ännu 1945 bara elva procent.

För befolkningskommissionen och dess närmaste efterföljare är det tydligen självklart att den gifta kvinnans plats är i hemmet. Det är på denna grund den stolta institutionen reses. Inte för att det på något vis skulle vara uteslutet att gifta kvinnor förvärvsarbetar – bara hemsysslorna ger dem tid.

Betecknande för den allmänna inställningen är synen på deltidsarbete. De tidiga familjepolitiska utredningarna rekommenderade deltidsarbete för gifta kvinnor -som 1954 års familjeutredning skriver, för att »för de gifta kvinnorna uppmjuka arbetslivets villkor så att de kan få möjlighet att i form av deltidsarbete hålla kvar yrkesarbetet och därmed få bättre tid för hemuppgifterna» (54).

För familjeutredarna själva var kanske detta ett uttryck för deras positiva inställning till gifta kvinnors förvärvsarbete. Vad som står mer klart i dag är att denna välvilja något hämmas av att den tysta förutsättningen hela tiden är att kvinnan framför allt skall sköta hem och barn.

Den familjeform som lönearbetarfamiljen framförallt lånar formen av är den småborgerliga. I den familjen arbetar både man och hustru med sina händer, och sysslorna fördelas mellan könen på ett sätt som förvisso påminner om arbetsdelningen mellan hemmafru och utearbetande försörjare. Men skenet bedrar: Familjen är en annan, samhället är ett annat, arbetsdelningens samhälleliga betydelse har blivit en annan. I den småborgerliga familjen upprätthålls fortfarande enheten mellan produktion och reproduktion, och arbetsdelningen mellan könen har i mycket karaktären av en praktisk fördelning av likvärdiga sysslor. Men i och med kapitalismens genombrott skiljs produktion och reproduktion från varandra. Det innebär att hemarbetet hamnar utanför den samhälleliga produktionen.

Hemarbetet minskar också i volym genom att produkter som ursprungligen framställdes i hemmet dras in i den industriella produktionen och bjuds ut som varor på marknaden och finner avsättning, liksom genom att den orationellt organiserade hemarbetsprocessen mekaniseras genom ett utbud av hushållsmaskiner.

Dessutom blir hemarbetet mindre krävande i och med att allt fler får vattenledning och centralvärme.
Hemarbetets betydelse minskar alltså, även om inte utvecklingen därvidlag är kontinuerlig, jämn och likformig. Med det försvinner de sista resterna av familjens produktiva funktioner.

Och detta är oundvikligt. Fastän kapitalismen har skilt reproduktionen från produktionen, så finns det ingen kinesisk mur mellan hemproduktion/reproduktion och kapitalistisk/industriell produktion vad gäller det som framställs. Det finns inte i sig något speciellt »reproduktivt» i framställningen av en limpa eller en barnklänning, och förvisso finns det inget skäl till att kapitalet skulle göra halt vid hemmets dörr och avstå från att lägga under sig en så väsentlig del av vad som produceras i samhället som det som till sist hamnar i magen eller på kroppen.

Men om det skall kunna göras profit på detta, vilket är förutsättningen för att kapital skall satsas inom konsumtionsvarubranschen, måste det finnas en marknad, och för att det skall finnas en marknad måste det arbete som representeras av konsumtionsvarorna upphöra att utföras i hemmet.

Detta innebär dock inte att hemarbetet helt kommer att elimineras, åtminstone inte att något sådant entydigt skulle ligga i kapitalets intresse. Den strukturella tendensen är att hemarbetet elimineras alltmer, men det har fortfarande en konjunkturen funktion.

Ty hemarbetet skapar inget värde (55). Arbetskraftens värde, lönen, det värde som arbetaren skapar under den nödvändiga arbetsdagen, är vad som behövs för att ge arbetaren tillgång till de produkter av det samhälleliga arbete som antagit varuform. Men precis i den utsträckning som arbetaren har tillgång till hemarbete, produktion för eget bruk, behöver han inte köpa sig tillgång till arbetets produkter, och precis i den utsträckningen behöver han alltså inte lönen.

Det innebär att hemarbetet och hemmafruinstitutionen ger en viss elasticitet åt den nödvändiga arbetsdagen. När reallönerna pressas ned så åker bakbordet och symaskinen fram. Genom att öka sin insats kan den hemarbetande göra konsekvenserna av en lönenedpressning mindre kännbara, och detta ligger även i kapitalets intresse.

EN SKULDMEDVETEN KONSUMENT

Hemmafruinstitutionen fyller ytterligare en ekonomisk funktion för kapitalet – för att öka konsumtionen. Denna konsumtionsfunktion brukar ofta framhållas som en av familjens viktigaste: Tänk så många fler kapitalvaror som kan säljas när varje familj har sin egen tvättmaskin och TV i stället för att fler delar på dem. Men här borde en invändning resa sig: Tänk så många tvättmaskiner som skulle kunna säljas då om det inte fanns några familjer utan varje individ såg på TV och tvättade för sig själv!

Nu visar erfarenheten att ensamstående människor oftare lämnar bort tvätten och går ut och äter…. Familjen är nödvändig för att skapa den varma privatsfär som gör att man vistas och konsumerar i hemmet i stället för tillsammans med andra. Och hemmafruns situation underblåser familjekonsumtionen:

Ställd utanför produktionen, utanför varumarknaden, utanför arbetsmarknaden, saknar hemmafrun varje möjliga het att få ett objektivt mätt på värdet av sitt arbete. Hon hänvisas till de tecken på uppskattning som man och barn ger – eller inte ger. Hon kan ständigt fråga sig: Har jag gjort nog? Har jag arbetat tillräckligt? Sköter jag mina uppgifter som de bör skötas?

Detta desto mer som en skugga ständigt ligger över den hemarbetande kvinnan: Skuggan av den familj lönearbetarfamiljen lånat sin form av. Skuggan av den småborgerliga familjens produktiva och oumbärliga hustru, skuggan av kvinnan som väver och byker och samlar i lador och visthusbodar. Det är den skuggan som för en del år sedan gjorde att ett kakmix där endast vatten skulle tillsättas inte sålde särkilt bra… och att samma produkt sålde bättre när fabrikanten tog bort äggen ur mixen, så att kvinnan fick stå och vispa i två riktiga ägg och känna att hon verkligen gjorde något.
Omöjligheten att få ett mått på värdet av det arbetet man utför och skuggan av den gamla husmodersrollen skapar skuldkänslor hos de hemarbetande kvinnorna. Betty Friedan har visat hur oerhört medvetet amerikanska affärsmän har utnyttjat dessa skuldkänslor för att få hemmafruar att konsumera ännu mer. Hon citerar flera marknadsundersökare som studerat möjligheten att saluföra olika hushållsprodukter till hemmafruarna (56).

En marknadsundersökare som fått i uppdrag att saluföra produkten X-mix undervisar t ex sin uppdragsgivare om hur man kan utnyttja hemmafruarnas skuldkänslor:

»Det skulle vara möjligt att i reklamen påstå att man inte anstränger sig att glädja sin familj om man inte drar nytta av alla tolv sätten att använda X-mix. En omdirigering av skuldkänslor skulle sålunda kunna uppnås. I stället för att känna sig skyldig för att hon använder X-mix, skulle kvinnan kunna fås att känna sig skyldig om hon inte drar nytta av denna möjlighet att ge sin familj tolv olika, delikata desserter» (57).

En funktion hos familjen och hemmafruinstitutionen vars betydelse överdrivits betydligt är dess funktion som upplagringsplats för arbetskraftsreserv, »kvinnan som jojo på arbetsmarknaden». Faktum är att de gifta kvinnorna inte alls valsat ut och in på arbetsmarknaden de sista decennierna. Deras förvärvsfrekvens har i stället ökat kontinuerligt och ökat enormt: Från elva procent 1945 till 16 procent 1950 till – 57 procent 1971 (58)!

Visserligen sjönk andelen kvinnor inom industrin efter 1960 (59). Visserligen är det sant att de branscher som drabbats hårt av företagsnedläggningar under 60-talet oftast varit de typiska kvinnobranscherna, och att de 10-15 procent som inte kunnat få nya arbeten efter företagsnedläggningarna förutom de äldre och de dåligt utbildade varit kvinnorna (60). Visserligen är det troligt att dessa utslagna kvinnors arbetslöshet oftast dolts i hemmet, medan männen smusslats undan i arbetsmarknadsstyrelsens omskolningscentra. Men detta är strukturella förändringar på arbetsmarknaden, och de gifta kvinnornas förvärvsarbete har i allmänhet varit mycket lite konjunkturbundet.

Hemarbetets betydelse minskar, resterna av familjens produktiva funktioner försvinner mer och mer, och familjens funktioner förskjuts alltmer till samhällets överbyggnad.

FAMILJENS BARNCENTRERING

Men en praktisk funktion har familjen kvar: Barnomsorgen. Att varda och fostra barnen är i stort sett vad som återstår av familjens ursprungliga ekonomiska funktioner. Därmed blir barnomsorgen i en viss mening familjens materiella grundvaL För den småborgerliga familjen är produktionen den väsentligaste uppgiften, familjens mål, medan barnen snarast möjligt placerades in på sin plats i produktionsstrukturen. Lönearbetarfamiljens uppgift däremot är reproduktionen – produktionen av arbetskraft. Och en mycket viktig del av detta är produktionen av en ny generation arbetskraft. Så kan man säga att barnen från att ha varit ett medel att uppfylla familjens samhälleliga uppgift blir familjens mål.

Detta innebär först och främst att barnomsorgen rent praktiskt kommer att ägnas mer tid. Enligt »Hemarbete och servicekontakter» (SOU 1965:5) tar barnen i tätorter längre tid än i glesbygd, men hushållsarbetet kortare. Detta uttrycker en tendens, eftersom stadshushållen är mer konsekventa uttryck för den »nya» familjen, medan glesbygdshushållen har fler drag av den gamla småborgerliga bondefamiljen.

Men framför allt avspeglas denna förskjutning av familjens uppgifter inom ideologin. Under senkapitalismen förhärligas kvinnans och familjens barnavårdande uppgifter på ett sätt som saknar motstycke i tidigare epoker.

I »Kvinnors liv och arbete» utrycker Edmund Dahlström denna förändring ganska precist:

»Jämsides med den höjda hygieniska och materiella standarden har det skapats ett mer ‘barnorienterat’ mönster för vård och uppfostran av barnen. Denna uppfostringsideologiska förskjutning går bl a ut på att framför allt de små barnen skall ges ett större mått av kärlek, omsorg och tillsyn. Barnpsykologer och läkare har under det senaste årtiondet (dvs under 50-talet) påpekat vikten av att föräldrarna och då främst modem ägnar mycket tid åt barnet.»

Och denna »uppfostringsideologiska förskjutning», denna »barnorientering» har verkligen slagit igenom i hela samhället. Inte minst de hemarbetande kvinnorna tar den till sig i en våldsam idealisering av modersrollen. Begripligt nog – för dem blir denna idealisering en livlina när skuldkänslorna hotar att dränka dem.

Här är några röster från kvinnor som ganska nyligen börjat arbeta heltid inom industrin (citaten kommer från Rita Liljeströms Kristianstads-undersökning):

»Barnen är en del av en. De är samhörighet. Man lever mycket för barnen. Familjen är naturligtvis det viktigaste.»
»Jag tror att det bara är föräldrarna som kan ge barnen kärlek.»
»Föräldrar är absolut det viktigaste ett barn har. Andra vuxna är inte så viktiga, särskilt när de båda arbetar. Då måste föräldrarna offra all sin lediga tid på att vara med barnen» (61).

Och männen instämmer:
»Jag tycker att det var riktigt att hon var hemma hos barnen när de var små. Det var tryggare för dem. De kunde gå till mamma och få tröst när de behövde det.»

För de kvinnor som börjat arbeta förvandlas givetvis modersrollens livlina till en snara som dras åt i nya skuldkänslor:
»Jag har tänkt mycket på varför min dotter vägrade att gå till skolan och därför klandrar jag mig själv för att jag började arbeta när hon var liten.»
»Jag har haft dåligt samvete för barnens skull ibland när jag gått på en kurs. En man behöver aldrig ha det.»

Barnen blir centrum i familjen också därför att de får ersätta den gemensamma aktivitet som inte längre finns naturligt given i familjen Ramen blir – ofta – dan enda »gemensamma aktiviteten» i familjen. Därför kommer också många skilsmässor just när barnen vuxit upp:

»… när barnen har flyttat hemifrån upptäcker paret att de inte längre har så mycket gemensamt. Barnen har länge varit både det lim som hållit dem samman och den buffert de använt för att undvika varandra.»(62)

BARNCENTRERINGENS BAKSIDOR

Obestridligen har barncentreringen vissa positiva följder. Den ger vissa förutsättningar för att mer hänsyn skall tas till barnen, att relationerna mellan föräldrar och barn blir mindre av öppet auktoritära maktrelationer, att öppen brutalitet mot barn inte längre är allmänt accepterad. Grova fall av barnmisshandel skapar numera svarta tidningsrubriker, även om barnomsorgen fortfarande så pass mycket är familjens privatsak att sådan misshandel kan försiggå ganska länge utan att någon vågar ingripa.

Men barncentreringen har baksidor också. Den skapar emotionella beroendeförhållanden, särskilt mellan mödrar och barn, som kan vara mycket svåra att ta sig ur. Dessa beroendeförhållanden kan till viss del ersätta den gamla föräldraauktoriteten. Och vad innebär det för ett barn att vara »det lim som håller föräldrarna samman och den buffert de använder för att undvika varandra»? Det måste vara en tung börda att vara den som hela familjens existens vilar på. Några knäcks under den och drabbas av psykiska sjukdomssymtom (63).

Idealiseringen av föräldrarollen legitimerar barnens brist på kontakter med andra vuxna. Inga andra vuxna betyder något för barnen, och barnen betyder inget för andra vuxna (64). Följden blir att barnens hela tidiga socialisering skall ske i den isolerade familjeenheten. Men vilka möjligheter har denna familj att konkret förmedla konkreta erfarenheter av vuxenlivet till barnet? Mycket små: Barn kan inte längre som i den småborgerliga familjen följa föräldrarnas arbete, lära sig det och föra det vidare. Det enda familjen kan förmedla i dag är en beredskap för det okända – och en beredskap att underkasta sig (65).

Det är inte heller bara i förhållande till barnen som familjens uppgift som källa till kärlek, ömhet och emotionalitet betonas. Även mannen/lönearbetaren skall söka den harmoni, den känslomässiga och personliga tillfredsställelsen som dagligen förmenas honom i arbetet, i familjens sköte.

Under senkapitalismen blir just denna funktion en av familjens viktigaste, för att inte säga den allra viktigaste: Den emotionella funktionen att ge värme och gemenskap. Och inte bara det – hemmet och familjen blir också det ställe där man kan koppla av eller ägna sig åt sådant som man är road av.

FAMILJEN SOM LIVSINNEHÅLL

Detta innebär att familjen får bli antitesen till det kapitalistiska samhälle som omger den. Där samhället utanför alltmer bara kan erbjuda opersonliga, ytliga och endimensionella relationer mellan människor, skall familjen präglas av personliga, varma, djupa och helhetliga relationer. Där arbetet blir en påtvingad plåga som man vill undfly, blir familjen det man drömmer om, den omgivning där man kan vara sig själv och göra det man vill.

Rita Liljeströms Kristianstadsundersökning konstaterar:

»För många av männen är hemmet det ställe där de kan släppa av på de krav som ställs på dem. De kan ge fria tyglar åt sina kreativa talanger: Bygga hus, reparera bilar, arbeta i trädgården. De söker utlopp för spänningarna från den tunga arbetsveckan genom sport och utomhussysselsättningar. Att ha hustrun hemma ger dem en känsla av trygghet. Där har de en orörd reserv som inte har organiserats i en tidtabell och utsatts för tryck.» (64)

Familjen har blivit kompensatorisk. Den, och ingen annan, skall kompensera för all utarmning och all nöd i det samhälle som omger den. Samtidigt blir familjen ett livsinnehåll för familjemedlemmarna.

Att familjen får denna funktion för arbetarklassens män visar på en förändring av mannens plats i lönearbetarfamiljen. Denna förändring växer i själva verket fram samtidigt som den institutionaliserade lönearbetarfamiljen.

Vi kan belysa förändringen i tre bilder, som bygger på Willmotts & Youngs skildring av Bethnal Green, en arbetarstadsdel i London:

Under seklets första decennier, in på 30-talet, har männen i arbetarklassen inte mer med familjen att göra än de är tvungna. Så säger alla tidiga undersökningar. Familjen och barnen är hustruns sak. Mannen föredrar männens gemenskap, arbetskamraternas och grannarnas, på puben (eller i Sverige på ölkafét). Han är brutal mot hustru och barn ibland, engagerar sig definitivt inte i familjen. »Han var ingen familjefar, han var gift ungkarl», så sammanfattar en svensk kvinna i 50-årsåldern bilden av sin egen far (65). Och den tycks vara representativ.

Det är knappast svårt att förstå varför arbetarklassens män höll sig borta från hemmet, höll sig borta från trångboddhet, barnskrik och en utsläpad hustrus tjat om pengar.

Men vid mitten av 50-talet, när Willmott och Young gör sin undersökning i Bethnal Green anas ett nytt familjemönster. Fastän hustrun fortfarande oftast inte vet exakt hur mycket mannen tjänar, så börjar äktenskapen bli mer av kompanjonskap, förhållanden mellan jämställda som betyder något för varandra. Mannen hjälper till med hushållsarbetet – ibland.

Barnen spelar en allt större roll – »It’s all for the kiddies». Blir det en över av söndagens fläskkotletter är det barnet som får den – 20 år tidigare skulle det ha varit mannen. Visserligen ägas barnen fortfarande, men inte så mycket. Föräldrarna engagerar sig mer i barnen, drömmer och planerar för deras framtid.

Det är hela den komplexa process som leder till lönearbetarfamilj ens institutionalisering som skapar detta nya familjemönster. Men familjen har ännu inte blivit en isolerad enhet. Bethnal Green är en gammal och traditionsrik arbetarstadsdel, och 1956 finns ännu de gamla banden kvar: Männens gemenskap med arbetskamrater, släktingar och grannar, som ofta är samma personer. Kvinnogemenskapen i de trånga och nedslitna bostadskvarteren. Den självklara solidariteten i nödsituationer. Tryggheten att leva och arbeta i ett område där man växt upp och där alla känner alla.

FAMILJEORIENTERINGEN BEFÄSTS

Detta innebär att omvandlingen till familjeorientering inte slagit igenom fullständigt i Bethnal Green 1956. För om det ena ledet i familjeorienteringens uppkomst är att den lilla familjeenheten får större dragningskraft för männen, så är det andra ledet en upplösning av alla andra band som kompletterar eller konkurrerar med kärnfamiljen. Den större släktgruppen, gemenskapen med arbetskamraterna…..

Under den tid då Willmotts och Youngs undersökning görs flyttar flera av familjerna i Bethnal Green ut till en nybyggd Londonförort med bättre bostadsstandard. Efter flyttningen förändras familjernas kontaktmönster hastigt och drastiskt.

Kontakten med släkten och med andra i Bethnals Green minskar anmärkningsvärt snabbt i och med den fysiska separationen. I Greenleigh, den nybyggda förorten, är alla nyinflyttade. Det fanns inget utvecklat socialt kontaktnät som några få nyinflyttade hade kunnat integreras i. De nya grannarna ser på varandra med misstänksamhet, eller åtminstone med reservation.

Murarna bryts inte ned heller, eftersom området inte erbjuder några naturliga kontaktpunkter. I stället för en liten sjaskig pub på varje gata, som i Bethnal Green, finns en enda stor och skinande ny pub i Greenleighs centrum. Detsamma gäller affärerna. Och Greenleighs män lär inte känna varandra på arbetsplatserna heller, för de arbetar inte i Greenleigh utan på andra ställen i olika delar av London.

För kvinnorna, som skurits av från den större kvinnogemenskapen i Bethnal Green, blir maken, barnen och hemmet bokstavligen allt. Och även för männen blir den lilla familjen allt viktigare, när fritidsgemenskapen med männen i Bethnal Green är borta.

Som en av de män Willmott och Young intervjuade sade apropos grannarna:

»Jag bryr mig inte om dem. Jag är bara intresserad av min egen lilla familj. Min fru och mina två barn – det är dom jag bryr mig om. Mitt liv här nere är mitt hem.»

Eller som Liljeström konstaterar i Kristianstads-undersökningen:

»I åtta fall av elva… är familjemönstret påfallande slutet gentemot omvärlden och präglas av att ‘familjen haller ihop och beblandar sig inte med utomstående’. Ofta framhålls denna reservation som ett ideal.»

Familjeorienteringen har triumferat. Inledd av lönearbetarfamiljens institutionalisering fullbordas den av de samhälleliga strukturomvandlingar som upplöser landsbygdssamhällen såväl som gamla traditionsrika arbetarstadsdelar och placerar ut tiotusentals människor i nybyggda bostadsghetton i förorterna. Och den viktigaste följden av sådana folkomflyttningar är just den fragmentering av det sociala nätverket, den uppsplittring mellan arbete och privatliv, mellan olika livsfunktioner, som befäster familjeorienteringen.

Familjeorienteringen och familjeidealiseringen får också en rejäl skjuts av den rådande ideologin.

ATOMISERING

Det behöver bara tilläggas att ju mer utpräglad familjeorienteringen blir och ju mer uppgiften att erbjuda en gemenskap blir familjens exklusiva domän, ju svårare får familjen att klara av dessa uppgifter. För gemenskapen kan inte trollas fram ur tomma intet. För att kunna utvecklas bör den ha en materiell grund i gemensam verksamhet, gemensamma erfarenheter. Inte i någon familj har dessa förutsättningar varit så frånvarande som i den moderna lönearbetarfamiljen. Där finns ingen naturligt given arbetsgemenskap. Man och hustru lever i skilda världar under arbetsdagen. Till sist kan det som vi sett bli så att det enda de har gemensamt är barnen. Kanske sängen också.

Detta är nu ingen hållbar grund för den idealiserade gemenskap familjen väntas ge. Nedtyngd av trycket från ett ouppnåeligt familjeideal, socialt isolerad och därför emotionellt överlastad inåt, kan familjen kollapsa inåt medan det yttre skenet upprätthålls.

I det större sammanhanget bidrar familjeorienteringen till att splittra upp, och atomisera arbetarklassen. Redan den strukturomvandling som befäster familjeorienteringen rycker undan en del av grunden till solidaritet och sammanhållning genom uppsplittringen mellan arbetsplatser och bostadsområden, fragmenteringen av det sociala nätverket i de nya förortsområdena.

Familjeorienteringen som ideologi bidrar ytterligare till att minska möjligheterna till sammanhållning på arbetsplatser och i bostadsområden. För det denna ideologi säger är att man skall undfly alla jävligheter i arbetet, att man skall kompensera sig för dem i familjen. Och den som flyr kämpar inte. För männen blir familjen det som lockar på kvällar och helger – en vida större magnet än fackmöten och politisk aktivitet. För kvinnorna, isolerade i sina förortslägenheter, blir det svårt att bryta sig ur isoleringen.

KRIS I LÖNEARBETARFAMILJEN

Perioden från 30-talets mitt är alltså en period av stabilisering av de egendomslösas familjeförhållanden. En period då en här av statliga utredare och andra funktionärer mödosamt strävar efter att foga samman och hålla ihop lönearbetarfamiljen i den form som staten och kapitalet gemensamt givit den. Kanske är det också en period av idyll, av söndagsutflykter och hemmakvällar kring radion.

1960 är det goda verket nästan fullbordat: 73 procent av den vuxna befolkningen lever i äktenskap. Andelen gifta i den vuxna befolkningen har oavbrutet stigit sedan 30-talet, då den var omkring 50 procent. Från och med 1960 upphör emellertid kurvan att stiga. Den börjar tom sloka en aning. 1965 är 71 procent gifta, 1970 67 procent (66).

‘Kris i familjeinstitutionen? Det behöver de verkligen inte betyda, dessa små procentförskjutningar. De kan ha andra förklaringar. Men de kan också peka på en tendens. Och de ser ut att göra det om man ser dem tillsammans med en annan kurva som skjuter våldsamt i höjden under samma tid: skilsmässokurvan.

Skilsmässofrekvensen (antalet skilsmässor/100 ingångna äktenskap) steg i Sverige kontinuerligt men inte särskilt dramatiskt fram till 1950. 1921-1930 var den i genomsnitt 2,5 procent; 1941-1950 hade genomsnittet stigit till 10,1 procent. Efter 1950 – då lönearbetarfamiljen som samhällelig institution börjat stabiliseras – stabiliserar sig Skilsmässofrekvensen kring 15 procent, för att så kring 1965 stiga våldsamt (67). 1975 närmar den sig 30 procent (68)!

Samtidigt har familjerådgivningsbyråerna fått allt mer att göra. »…väntetiden vid rådgivningsbyråerna är uppåt två månader. Köerna bara växer… Trycket på familjerådgivningen har de senaste åren stadigt ökat», konstaterar ett DN-reportage om Stockholmsregionens rådgivningsbyråer i oktober 1974 (69).

Krissymtomen finns där.
Och naturligtvis kan de relateras till samhällets utveckling i övrigt.

60-TALET – EN PERIOD AV SAMHÄLLSOMVANDLING

1960-talet är en period av intensiv omvandling av den svenska kapitalismen. Det är en period av kapitalkoncentration och centralisering: Från 1963 och framåt var företagssammanslagningarna fler än under hela den föregående 20-årsperioden (70). Det är samtidigt en period av produktivitetsökning – sedan 50-talet har den svenska industrins produktivitet tredubblats, och större delen av denna utveckling ligger under 60-talet (71). En stor del av denna produktivitetsökning har åstadkommits genom en våldsamt ökad arbetshets. Följden har blivit en exempellös utslagning på arbetsmarknaden. Sysselsättningen minskar i stora befolkningsgrupper. Från 1962 till 1971 växte antalet män i åldern 35-64 år som stod utanför produktionen från 72 000 till 122 000 (72). I gengäld växer antalet personer i skyddat arbete, i beredskapsarbete. arbetsmarknadsarbete och förtidspensionering explosionsartat. T ex mer än tredubblades antalet arbetsvårdssökande från 1960 till 1972 (73).

Med kapitalkoncentrationen och centraliseringen följer folkomflyttningar och befolkningskoncentrationer till storstadsregionerna. Under perioden 1964-1967 flyttade drygt var fjärde yrkesverksam person mellan 25 och 34 år någon gång. Från 1960-65 ökade Stockholm med ca 500 000 invånare, Göteborg med 44 000, Malmö med 35 000. En klarare bild av vad detta inne-
i burit kan vi få i tabellen nedan (74).

Tabell 3: Index över befolkningsförändringen i storstadsområden 1950-1970.

Region 1950 1960 1965 1970
Stor-SthIm 100 119 129 139
Gbg-reg. 100 114 124 136
Malmö-reg. 100 114 126 141

(Källa: Samhällsförändring och byggmarknad, HSB)

Strömmen av folk till tätorterna medförde en akut bostadsbrist under 60-talets början. Under senare delen av 60-talet byggdes den värsta bristen bort. Det är under dessa år de nya betongförorterna växer upp kring storstäderna: Skärholmen, Tensta, Rinkeby, Botkyrka, Rosengård…. under loppet av några få år pressas tiotusentals människor från alla delar av Sverige och från Finland, Turkiet och Jugoslavien samman på små ytor i områden där det fem år tidigare bara funnits äng och skog. Och hyrorna i dessa nybyggda områden är höga.

Utslagningen av småbourgeoisin, främst den agrara, fortsätter. Under 50-talet lades jordbruk ned med en takt av l 000 enheter/år. Under 60-talet ökar takten till l0 000 enheter/år (75).

Till detta kommer en enorm ansvällning av statsapparaten. 1950 utgjorde statsapparatens utgifter 29 procent av bruttonationalprodukten. 1974 hade de nått upp till 50,5 procent, den snabbaste utvecklingen skedde under perioden 1965-1974. Mellan 1960 och 1970 ökade antalet anställda i statens tjänst med 74 procent eller från 424 000 till 736 000 personer (76).

Många siffror. Men de har allesammans betydelse för utvecklingen inom och för lönearbetarfamiljen.

GIFTA KVINNORS FÖRVÄRVSARBETE

Som alla andra företeelser bär lönearbetarfamiljen som institution inom sig fröet till sin egen undergång.

Som det här med kvinnornas förvärvsarbete. Som vi sett förutsätts lönearbetarfamiljen från början vara en familj med hemmafru; möjligen kan hustrun skaffa sig något litet förvärvsarbete i den mån barnen och hemsysslorna ger henne tid. Uppenbarligen är det i allmänhet nödvändigt med någon form av arbetsdelning mellan könen för att familjen skall kunna existera som en specifik samhällelig institution (till skillnad från samlevnad mellan en man och en kvinna som en samlevnadsform bland många tänkbara). För lönearbetarfamiljen är den hemarbetande nödvändig för att familjen skall kunna fylla den barnavårdande uppgiften, som är en av dess viktigaste funktioner. För att familjen som privatsfär skall kunna upprätthållas är det också ganska nödvändigt att en person så att säga är ansvarig för det, emotionella hushållet och helst vistas i hemmet. Hemmafrun behövs ock-”så för att familjen skall kunna fylla sina konjunkturella ekonomiska funktioner – brödbak och klädsömnad i kristider. Dessutom är kvinnans ekonomiska beroende av mannen och hennes isolering till hemmet en av de faktorer som bidrar till att hålla ihop äktenskapet, trots uppsplittringstendenser som avsaknaden av arbetsgemenskap och den fysiska separationen under arbetsdagen medför.

Under seklets första decennier var de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens mycket låg. Ännu så sent som 1945 låg den bara på 11 procent. Behovet av kvinnornas arbetskraft – för det fanns ett sådant, kvinnorna utgjorde omkring 30 procent av arbetskraften – kunde i stort sett tillgodoses utan att de gifta kvinnorna behövde tas i anspråk. Således utan att hota familjens stabilitet (77).

Men just familjeinstitutionens stabilisering under 30-40-50-talen gör att behovet av kvinnornas arbetskraft kommer att hota familjens stabilitet. Just det faktum att 70-80 procent av de vuxna kvinnorna lever i äktenskap gör att behovet av kvinnornas arbetskraft bara kan tillgodoses genom att de gifta kvinnorna går ut på arbetsmarknaden (78).

Under 50-talet var arbetslösheten låg. Det rådde arbetskraftsbrist. Kvinnornas förvärvsintensitet, de gifta kvinnornas såväl som den totala, ökade också något under dessa år. Men det är framför allt den offentliga sektorns våldsamma expansion efter 1960 som har fört ut de gifta kvinnorna på arbetsmarknaden:

1950 förvärvsarbetade 16 procent av de gifta kvinnorna, 1960 26 procent, 1965 33 procent och 1971 57 procent (79)!

Säkert är det till mycket stor del denna ökade ekonomiska självständighet hos de gifta kvinnorna som förklarar skilsmässokurvans branta stegring efter 1960. Ett eget arbete gör det möjligt också för kvinnorna att knyta nya kontakter, nya relationer utanför hemmet och äktenskapet. Det ekonomiska oberoendet gör det också lättare att bryta upp från ett äktenskap som gått .snett. Enligt en fransk undersökning var 65 procent av de kvinnor som själva begärde skilsmässa förvärvsarbetande. Av samtliga frånskilda kvinnor yrkesarbetande mer än 50 procent redan innan skilsmässa kommit på tal, mot 34 procent av alla gifta kvinnor.

Men de gifta kvinnornas förvärvsarbete gör mer än drar fram »misslyckandena» i ljuset. Det ifrågasätter hela institutionen, eftersom det undergräver – men inte upphäver – funktionsdelningen mellan könen och privatsfärens existens.

Redan på 30-talet skrev Alva Myrdal att den samtidiga förekomsten av äktenskap med hemmafruar och äktenskap med förvärvsarbetande hustrur innebar en motsättning: Själva existensen av den ena typen av äktenskap ifrågasätter den andras berättigande. Denna motsättning tar sig uttryck på flera nivåer: Från de gifta kvinnornas subjektiva upplevelser – borde jag inte vara hemma hos barnen? eller Borde inte jag också ut och tjäna lite pengar? – till den offentliga familjepolitiken – vilken typ av familj skall vara »den rätta», vilken skall politiken och lagstiftningen anpassas efter? Och den blir självfallet allt mer akut då de båda familjetyperna börjar bli ungefär lika vanliga.

De gifta kvinnornas förvärvsarbete skapar alltså sprickor i väven. Men sprickorna har ännu långt ifrån utplånat mönstret. 1972 hade 56 procent av de förvärvsarbetande gifta kvinnorna deltidsarbete – för att få tid med hem och barn, för att vårda privatsfären som fortfarande ses som deras domän (80).

Och skilsmässorna, som visserligen otvivelaktigt pekar på en kris för familjen, kan också ses som en säkerhetsventil som gör det möjligt att trots allt upprätthålla institutionen…. extremfallet på det är USA, där vart tredje äktenskap slutar i skilsmässa, men där nästan alla gifter om sig och oförtrutet fortsätter att lova evig kärlek och trohet.

DAGHEMSUTBYGGNAD

De gifta kvinnornas förvärvsarbete bidrar också till att tvinga fram den visserligen högst otillräckliga men ändå kraftiga utbyggnaden av daghemsverksamheten under senare delen av 60-talet och böljan av 70-talet. 1960 fanns det 10 270 platser på statsunderstödda daghem. 1965 hade platsantalet ökat, men inte till mer än 11 715 (81). Men 1970 hade antalet växt till 29 347, och 1972 ytterligare till 45 738 (82). Samtidigt ökade antalet platser i familjedaghem, denna säregna – och billiga! – hybrid mellan privat och församhälleligad barntillsyn, från 8 000 till 42 000 under perioden 1965-1970.

Hur begränsad daghemsutbyggnaden än är i förhållande till behovet av daghemsplatser innebär den ytterligare ett slag mot familjeinstitutionen genom att ännu en praktisk funktion börjar lyftas från den. Och den här gången riktas slaget mot institutionens hjärta, eller mot dess grundvalar. För barnavården är inte bara en av familjens funktioner, den är en av de få praktiska funktioner den har kvar och den utan jämförelse viktigaste – vi har tidigare sett hur »barncentreringen» uppkommit och den kärleksfulla moderns betydelse för barnets utveckling börjat betonas mer än någonsin tidigare. Det är därför inget under att få saker kan ge upphov till så hätska debatter som förslaget om allmän förskola eller kraftig daghemsutbyggnad….

I ett tidigare avsnitt skrev vi: »1953/54 låg de totala samhälleliga utgifterna för olika typer av bidrag till familjer på ungefär 640 miljoner kronor. Samtidigt kostade den ‘församhälleligade reproduktionen’ ca 163 miljoner kronor. Så länge utgiftsposterna förhåller sig på det viset till varandra blir familjen trots allt långt ifrån överflödig. Det är när posterna börjar närma sig varandra som det blir uppenbart på vilket sätt statens stöd till familjen påminner om repets stöd till den hängde.»

Och nu har vi börjat komma dithän: 1972 kostade bidragen till familjer 3,2 miljarder kr; den »församhälleligade reproduktionen» kostade 2,8 miljarder (83).

SLUTET FÖR FAMILJEPOLITIKEN?

Samtidigt kan man fråga sig om det länge till kommer att finnas utrymme för en speciell ekonomisk familjepolitik. De familjepolitiska utgifterna är en del av de allmänna socialutgifterna, en del som har varit relativt konstant sedan 1957 åtminstone (16-17 procent). Men de sociala utgifterna har ökat enormt. Med penningvärdet hållet konstant har de ungefär femdubblats sedan 1950 och tredubblats sedan 1960 (84). En allt större del av den kollektiva lönesumman bollas runt som inkomstöverföringar mellan olika grupper av lönearbetare och från lönearbetare till blivande lönearbetare och före detta lönearbetare – gamla, sjuka och utslagna, studerande. Olika typer av bidrag blir allt nödvändigare för att hålla nöden från dörren för allt fler. Den speciella familjepolitiken löper risken att upplösas i den allmänna socialpolitiken, speciellt i en situation av stigande priser och sänkta reallöner. Bostadsbidraget t ex. som från början var avsett att hjälpa barnfamiljer till bättre bostäder, börjar bli ett allmänt »botemedel» mot de stigande hyrorna. Man behöver numera varken ha barn eller ens vara gift för att få det.

Också småbourgeoisins fortsatta utslagning måste undergräva lönearbetarfamiljen. Lönearbetarfamiljen har lånat sin form av den småborgerliga; ofta direkt, genom att små egendomsägare förvandlats till lönearbetare, eller genom att deras söner och döttrar blivit det. Genom att småbourgeoisin, och därmed den verkliga småborgerliga familjen, elimineras, blir lönearbetarfamiljen alltmer en form utan innehåll, spöklik och arkaisk: Inte någonstans i samhället finns längre den materiella grunden för denna familjebildning. Spänningen mellan den föråldrade form som lönearbetarfamiljen lånat och dess verkliga innehåll, eller brist på innehåll, måste bli allt mer akut.

FAMILJESPLITTRING?

Något som ibland nämns som en viktig bidragande orsak till upplösningstendenser inom lönearbetarfamiljen är familjesplittring i samband med migration av arbetskraft. Dvs mannen flyttar till Göteborg, medan hustru och barn blir kvar i Sorsele eller Dubrovnik. Vi har haft svårt att få tag i siffror för att belägga eller förkasta denna tes, men tillgängliga data pekar på att det är ett ganska marginellt fenomen.

I en engelsk undersökning av invandrade arbetares levnadsförhållanden i Europa framställs uppsplittringen av den större familj-släkt-gruppen och kärnfamiljens isolering som migrationens viktigaste effekt på familjeförhållandena. Att detta stämmer tyder också svenska siffror på: I Stockholm fanns det i november drygt 28 000 ogifta utländska män och drygt 19 000 gifta. Av de gifta sammanbodde den absoluta majoriteten, ca 16 000, med hustrun. Det är alltså jämförelsevis få familjer som splittrats på detta sätt (85).

Rimligtvis – men siffror har vi inte hittat – måste detta vara ännu mindre vanligt när det gäller svenska familjer. Allra helst som familjens fortsatta sammanhållning i sådana här fall är understödd och institutionaliserad genom flyttningsbidrag etc.

I 60-talets folkomflyttningar kommer familjerna att isoleras alltmer, samtidigt som kontakterna med människor utanför familjen minimeras, Relationerna inom familjerna måste bli allt mer överlastade. Och samtidigt – dvs från början av 60-talet – ökar de yttre påfrestningarna på familjemedlemmarna genom den ökade arbetshetsen, omställningsproblem i samband med flyttningar, och utslagningen på arbetsmarknaden.

De olika frustrationer som dessa yttre påfrestningar ger upphov till kan bara uttryckas i familjen, eftersom det är det enda stället där emotionella reaktioner är tillåtna. Men i och med att tröttheten och besvikelsen över ett påfrestande arbete, omställningsproblem i en ny miljö etc, förs in i familjen och uttrycks där så förvandlas de till »familjeproblem».

För eftersom familjen enligt den rådande ideologin skall ha en kompenserande och läkande funktion i förhållande till det hårda arbetslivet och den kalla omvärlden, så kommer även de problem vars orsaker ligger utanför familjen att ses som ett familjeproblem, familjemisslyckanden. Familjen skall klara av att kompensera yttre påfrestningar. Gör den inte det är det i första hand den det är fel på, inte de yttre påfrestningarna. Så kommer 60-talets omvandling av den svenska kapitalismen också att leda till kriser inom lönearbetarfamiljerna. I förorterna växer familjerådgivningsbyråernas väntelistor….

Ingrid Hedström

NOTER
1. Sweriges Rikes Lag 1734, Giftermålsbalken kap LX:1, kap XI
2. Ibid, Handelsbalken, kap XIV »Om legohion» , . ,
3. Myrdal 1945, ss 17-19
4. Ibid, s 18
5. Ibid, s 20; Andersson 1974, s 20
6. Myrdal m fl 1938, s 23
7. Myrdal 1945, s 20
8. Andersson 1974, s 20; Therborn 1973
9. Holmberg 1967
10. Ovist 1973
11.Quensel 1969
12. Ibid
13. Burgess& Locke 1953
14. Therborn 1973, ss 24-25
15. Ibid
16. Andersson 1974, s 13
17. Mannheimer & Gynna 1971
18. Therborn 1973, s 23; jfr Mannheimer & Gynna 1971, s 118
19. Therborn 1973, s 23
20. Jonsson & Kälvesten 1964, s 303
21. ibid, s 303-304
22. Erlander 1972. ss 159-188
23. Familjen i framtiden 1974, s 17-18
24. Myrdal 1945, ss 157-167
25. Ibid
26. Ibid
27. Erlander 1972, ss 271-272
28. Samhället och barnfamiljerna
29. Ibid, s 15 ”
30. Betänkande angående familjebeskattningen •
31. Myrdal 1945, s 105
32. Ibid, ss 115-116
33. Ibid, ss 117-118
34. Ibid, ss 183-185
35. The American Family, US News and World Reports,-s 36
36. Allmän familjerådgivning, ss 34-35
37. Borgegård 1974, s XVI
38. Sullerot 1968, s 92
39. Ibid, s 93
40. Ibid, s 297
41. Ibid, s 296 42.1 fortsättningen bygger detta avsnitt helt på Erland von
Hofstens genomgång av »Familjesociala åtgärder i olika
länder» i »Samhället och barnfamiljerna»
43-45 Utgår på grund av felnumrering
46. Samhället och barnfamiljerna, s 15
47. Liljeström 1974, s 35
48. Samhället och barnfamiljerna, ss 59-60 .
49. Ibid
50. Ibid
51. Liljeström 1974, s 38
52. Holter m H, s 36
53. Liljeström 1974, s 35
54. Samhället och barnfamiljerna, s 122
55. En intressant debatt om hemarbetet i det kapitalistiska samhället har förts i New Left Review nr 83 och 89. Vi följer här i huvudsak Jean Gardiner i NLR nr 89
56. Friedan 1968
57. Ibid, ss 157-158
58. Kvinnan i Sverige… 1973, s 55
59. Ibid
60. 6 timmars arbetsdag 8 timmars lön, s 26
61. Liljeström m fl 1975, s 60-61
62. The American Family, s 36
63. Se på några fallbeskrivningar i vilken bok som helst som tar upp psykisk sjukdom utifrån ett »familjeteoretiskt» perspektiv, som t ex Laing, Familjelivet 1971
64. Liljeström m fl 1975, s 61
65. Se t ex Holter m fl 1975, s 123-167 för hur en »beredskap till underkastelse» förmedlas genom en uppfostringsideologi präglad av undergivenhet inför auktoriteter framför allt inom arbetarklassen
66. Qvist l973. sl69
67. Quensel 1969, s 23
68. Boigeol & Commaille 1975, s 16
69. Dagens Nyheter Nord, 3 okt. 19″,’4
70. Kvist 1975 71. Ibid
72. Rapport om industripolitik 1973. s 5
73. 6 timmars arbetsdag 8 timmars lön 1974, s 26
74. Liljeström 1974
75. F ryklund, Nilsson m fl 1973
76. Kvist 1975, s 15, s 154
77. Qvist 1973. sl54
78. Kvinnan i Sverige… 1973. s 45
”9. Boigeol & Commaille 1975, ss 17-18
80. Kvinnan i Sverige… 1973, s 55
81. Socialvården 1968. s 68
82. Socialvården 1970, s 100
83. Ibid, s 264-265
84. Ibid. s 268

REFERENSER
Ahrne, G. Hushållsarbete och dubbelarbete. Allmänna förlaget, Stockholm 1971
Allmän familjerådgivning. SOL’ 1957:3
Andersson, K-Å. Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom. RMF-press 1971
Berger, M. Fruar och damer. Pan 1974 Betänkande angående familjebeskattningen. SOl) 1936:13
Boigeol, A. och Commaille, J. Les Francais et le divorce. Psychologie nr 64 mai 1975
Borgegård, T. Några teoretiska och praktiska synpunkter på familjerådgivning. Psykolognytt 1974
Burgess, E. och Locke, H. The Family: From Institution to Companionship. American BookCompany, New York 1953
Dalgärd, L. Familjen under kapitalismen. Stencil Erlander, T. 1901 -1939. Tiden 1972
Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Stockholm 1974
Friedan, B. Den feminina mystiken. Pan/Norstedts 1968
Fryklund, B., Nilsson, T., Olsson, S-E. och Peterson, T. Från bondeförbund till centerparti. Zenit nr 4 1973
Gardiner, J. The Role of Domestic Labour. New Left Review nr 89
Holmberg, P. Arbete och löner i Sverige. Rabén och Sjögren 1967
Holter, H., Henriksen. H., Gjertsen, A. och Hjort, H. Familjen i klassesamfunnet. Pax 1975
Invandrare i Stockholm. Rapport avgiven av Stadskollegiets utlänningsavdelning. (Tryckår saknas)
Jonsson, G. och Kälvesten, A-L. 222 Stockholmspojkar. Almqvist & Wiksell 1964
Kvinnan i Sverige i statistisk belysning. Arbetsmarknadens kvinnonämnd 1973
Kvist, K. Den krisfria kapitalismen och andra myter. Arbetarkultur. Kristianstad 1975
Laing, R.D. Familjelivet. Pan/Norstedts Stockholm 1971
Liljeström, R. Uppväxtvillkor. Publica/Liber, Stockholm 1974
Liljeström. R., Mellström, G.F., Svensson, G.L. Sex Roles
in Transition. Stockholm i975
Mannheimer, E. och Gynna, C En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst. Revopress, Lund 1971
Myrdal. A. Nation och Family. London 1945
Myrdal, A. m fl. Kvinnan, familjen och samhället. Kooperativa förbundets bokförlag. Stockholm 1938
Olsson. H. Intervju med 49-ång kontorsanställd om könsroller och frigörelse. Stencil vid Skåseminarium, nov. 1974
Quensel, C-E. Befolkningsutvecklingen. Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning. Svenska bokförlaget 1971
Ovist, G. Statistik och politik. Landsorganisationen och kvinnorna på arbetsmarknaden. Tvärsnitt. Prisma 1973
Rapport om industripolitik. Svenska Metallindustriarbetar-förbundet. Tiden 1973
Samhället och barnfamiljerna. SOU 1955:29 Samhällsförändringar och brottslighet. Tiden/Folksam 1974
Secombe, W. Housework under Capitalism. New Left Review nr 83
Slater, l.. och Woodside. M. Råttorns öl’ Marriage. Cassell & co, London 1951
Socialvården 1968. Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1970
Socialvården 1972. Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1974
Sullerot, E. Histoire et sociologie du travail feminin. Editions Gonthier 1968
Sweriges Rikes Lag. Stockholm 1734 The American Family. US News and World Report. 27 okt. 1975
Therborn, G. Det svenska klassamhället 1939-70. Zenit särtryck 1973
Willmott, P. och Young, M. Family and Kinship in East London. Penguin, London 1957

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 5/1975