”Lång dags färd mot natt”, Fjärde Internationalen 1948-57

Sammanfattning

Mullvaden kommer att i sex avsnitt berätta om Fjärde Internationalens historia. I de avsnitt som hittills publicerats har vi behandlat Internationalens förhistoria i fraktionskampen i Sovjetunionen på 20-talet, kampen mot byråkratiseringen, för en snabbare industrialisering och till stöd för den kinesiska revolutionen, beslutet att bilda en ny International togs av Trotskij och hans kamrater 1933 efter det att Komintern visat sin oförmåga i kampen mot Hitler och nazismen.

1938 bildades så Internationalen, vilket skedde i ett läge då grupperna ännu inte nått något genombrott och inte ens organisatorisk stadga; Internationalen stod redan vid sin födelse dessutom under starkt tryck i den värsta förtalskampanj historien upplevt – Moskvarättegångarna. Under andra världskriget kom så gott som hela det gamla ledarskapet att fysiskt tillintetgöras i de nazistiska gaskamrarna, samtidigt som de nationella sektionerna rent numerärt växte under kriget. Internationalens framgångar låg dock fr.a. på det programmatiska planet och i sin förmåga att bevara den revolutionära marxismen. Genom en förintande kritik av folkfrontsteorin utvecklade man en fascismteori och teorin om den proletära enhetsfronten, vid Internationalens födelse antogs övergångsstrategin som dess plattform, och under andra världskriget var Internationalen den enda kommunistiska grupp som inte vältrade sig i nationalism och opportunism. Under åren närmast efter världskriget konsoliderades Internationalen; de nya styrkorna konsoliderades, de internationella kontakterna återupptogs och man började att analysera de nya utvecklingstendenserna.

När Internationalen 1948 höll sin andra kongress verkade framtiden innehålla många ljusa element. Man hade fått flera nya sektioner i olika länder, dessa kunde inrapportera en kvantitativ expansion och man började t.o.m. lite försiktigt tala om möjligheten att skapa masspartier. De revolutionära möjligheterna verkade gripbara och konkreta, i Internationalen liksom inom överallt annars väntade man sig en framtida instabilitet och t.o.m. en allmän kris för kapitalismen. Den europeiska arbetarklassen var kraftigt radikaliserad, och kunde bjuda motstånd i en krissituation.

Men förhoppningarna om ett snabbt genombrott kom på skam. Några år senare hade
Internationalen splittrats i flera mindre delar, och den gick in i en organisatorisk stagnation som skulle vara i nästan 20 år. Hur kan denna situation förklaras? Vilka konsekvenser fick den för Internationalens perspektiv? Vad hände i inom Internationalen under dessa år på det organisatoriska, politiska och teoretiska fältet? Dessa frågor kommer att stå i centrum i detta och nästföljande avsnitt.

Epokens karaktär

Kring decennieskiftet började det kalla kriget, vilket i Europa och USA fick till följd att en
omfattande ideologisk offensiv från bourgeoisin startade. I världskrigets spår hade samtliga arbetarorganisationer gått starkt framåt; kommunistpartierna hade i några europeiska länder blivit verkliga maktfaktorer, socialdemokratin hade stärkt sina ställningar på kontinenten och stora sektorer av den hade t.o.m. radikaliserats. Det kalla krigets offensiv var ett försök att driva tillbaka detta proletära inflytande och åter säkra bourgeoisins ställning. I stort lyckades den offensiven. I de flesta europeiska länder drevs de stalinistiska partierna tillbaka in i sektens värld, medan den socialdemokratiska byråkratin lyckades stävja alla radikala element i sina egna organisationer och istället driva igenom en omfattande klassamarbetspolitik.

Offensiven tog sig skilda former, alltifrån McCarthyismens häxförföljelser i USA till
Tingstens provinsiella efterapare i Sverige. Man drev upp en fullständigt anti-kommunistisk hysteri, som skapade ett mycket svårt ideologiskt klimat. Många medlemmar som isolerades i vardagslivet drog sig undan arbetet, andra knäcktes psykiskt, rekryteringen försvårades. I de flesta kommunistiska organisationer existerar det fortfarande ett ”generationsgap” mellan den kraftiga rekryteringen på 40-talet och på 60-talet och de krisartade förhållandena på 50-talet. Men detta är inte en förklaring av krisens orsaker, endast en manifestation av en av dess effekter. Vad som möjliggjorde denna ideologiska offensiv var ett fullständigt oväntat fenomen: tron på en ekonomisk kris i Europa och USA visade sig vara en felräkning. Istället upplevde man under 50-talet en välståndsökning och en produktivitetsökning av aldrig tidigare skådat slag. Den teknologiska revolutionen, de nya energitillgångarna, försvarskostnadernas extrema höjning, den kapitalistiska statens nya roll som planläggare och konjunkturingripande faktor, allt detta gav bourgeoisin ett helt nytt manöverutrymme.

Den kraftiga ekonomiska expansionen gav möjligheter till eftergifter till arbetarklassen i fråga om löner etc. Den nya situationen kom att utlösa en medvetenhetskris inom de kommunistiska organisationerna: var perspektivet på en revolution längre aktuellt? hade inte kapitalismen nu stabiliserats och ändrats? Många började vackla. Frågorna var inte i sig oberättigade. Det krävdes en analys och ett intensivt teoretiskt arbete för att förstå kapitalismens nya möjligheter och dess nya roll. Detta arbete kom att leda till olika splittringar och kriser. I Östeuropa hade stalinismen tillsynes stärkt sina positioner och ökat sitt inflytande. Under den senare hälften av 40-talet genomfördes sociala omvandlingar i dessa länder som gav dem en liknande struktur som Sovjetunionen, vilket dock skedde utan en folklig mobilisering och t.o.m. utan ett folkligt stöd. Skulle dessa länder betraktas som arbetarstater? Denna helt nya fråga krävde en analys. Den debatten fördes inom Internationalen mellan 1946 och 1950 och resulterade i en analys som godkändes av tredje världskongressen 1951 och som karakteriserade dem som ”byråkratiskt deformerade arbetarstater”. Samtidigt med att denna debatt pågick visade sig de första tecknen på ett sönderfall inom detta stalinistiska block: brytningen 1948 mellan Jugoslavien och Sovjetunionen, vilken följdes av ett ökat förtryck och en serie rättegångar i de östeuropeiska länderna, vilka var direkt kalkerade på Moskvarättegångarna och t.o.m. upprepade deras absurda anklagelser.

Men om det härskande en ny stabilitet i Västerlandet och ett skenbart lugn i Östeuropa, var det fr.a. i den tredje delen av världen, i kolonierna, som de verkliga omvälvningarna hade börjat. Världskriget hade inneburit en försvagning av kommunikationerna mellan metropolkoloniala världen, åtskilliga kolonier hade bytt härskare under kriget och under den senare delen av kriget mobiliserats för att slå axelmakterna. I flera av kolonierna startade nu befrielserörelser, som inte bara hade som mål att slå den japanska fascismen utan också var riktade mot de forna kolonialherrarna. Man var inte villiga att bara än en gång byta härskare.

Den politiska apatin hade brutits över hela den koloniala världen, och särskilt i Asien startade nu en omfattande kamp för frigörelse. I krigets spår följde uppkomsten av nya stater. Vietnam utropade sin självständighet 1945, men tvingades året därpå starta det krig mot imperialismens försök att återta landet som fortfarande pågår. Korea delades upp av ockupationsmakterna, i den norra delen genomfördes sociala reformer som mobiliserade massorna, medan de amerikanska styrkorna i söder bevarade och t.o.m. förstärkte de gamla ägandeformerna.

Och viktigast av allt: i Kina hade kriget mot Japan lett till en omfattande mobilisering av
bönderna, centralregeringens auktoritet hade försvagats och 1949 slogs Kuomintang ut av Mao Tsetungs styrkor, och en folkrepublik proklamerades. I andra delar av Asien uppstod regimer som hade en mer komplicerad karaktär, regimer av typ Sukarno på Indonesien, Nasser i Egypten och Perón i Argentina, vilka hade lett kampen mot imperialismen och genomfört vissa blygsamma reformer, men inte på något sätt revolutionerat ägandeförhållandena.

Internationalens kris och splittring

Det ”kalla kriget” var inte på något sätt en lugn och stillsam epok. I Västerlandet härskade en viss stabilitet och en ny tillväxt, men den kontrasterade mot den enorma kokningen i Asien och en begynnande anti-kolonial rörelse i Afrika och en permanent ”oro” i Latinamerika. Hur skulle dessa faktorer värderas? Vad innebar de för den ”klassiska marxismens” analys? Vilka nya teoretiska instrument krävdes för att kunna förstå dessa nya element i verkligheten? Alla dessa frågor tornade upp sig för Internationalen. I debatten uppstod olika strömningar som grep tag i olika element av den nya verkligheten och lät dem bli huvuddelen i sin analys. Det fanns personer som började tvivla på marxismen och som hävdade att en helt ny teori krävdes för att analysera verkligheten, de föll undan för den anti-kommunistiska hetsen och blev antimarxister. Andra hävdade att Sovjet inte längre var att betrakta som en arbetarstat; utbredningen av dess inflytande i Östeuropa innebar en ny form av imperialism. Den koloniala revolutionens verklighet skapade förvirring hos många. Var Kina verkligen en arbetarstat? Kunde man stödja befrielserörelser som leddes av stalinister eller av borgerliga skikt? När man sökte skapa sig en översikt över de olika sektorerna kom andra avvikelser: revolutionen i Europa var meningslös, man kunde bara arbeta för den koloniala revolutionen, hävdade några. Andra ansåg att tecknen på en ”liberalisering” i Östeuropa tydde på möjlighet att reformera dessa länder utan en revolution.

Det blev en intensiv och bitvis förvirrad debatt som uppstod i de olika sektionerna och inom Internationalen som helhet. Att den fick till effekt att Internationalen splittrades upp i flera mindre enheter beror dock inte bara på debattens intensitet i sig och frågornas allvarliga karaktär. Det sammanhänger också med de sociologiska lagar som gäller för de revolutionära smågrupperna. En organisation som ännu inte vunnit ett masstöd och en social förankring i samhället lever – fullständigt oberoende av dess vilja och dess program – i en slags halvvärld, som styrs av sina egna lagar. Varje större organisation fungerar efter ”apparatens konservatism”, ett begrepp som inte enbart har negativa implikationer. En väl utbyggd apparat ger organisationen stabilitet och säkerhet; den fungerar som en stötdämpare mellan olika gruppintressen och den
får en tyngd som skapar balans. De politiska och personliga konflikterna trubbas till en del av, faktorer som naturligtvis samtidigt innebär stora risker för en politisk urartning av organisationen. För smågrupperna, som saknar en apparat och en inre enhetlig struktur gäller andra lagar. Organisationen får en lättrörlighet, som i vissa situationer blir en flyktighet och oansvarighet mot ”det sociala uppdraget”. Det finns inga faktorer som stoppar framväxande konflikter. Det finns inget som bromsar en splittring. Kriserna kommer desto lättare som oppositionen tror sig ha funnit det medel som ger gruppen möjlighet att expandera och rota sig socialt.

Vad som troligen också påverkade splittringstendenserna var den nya taktik Internationalen gått in för 1952: ”entrismen”. Den innebar att perspektivet på självständiga partier ställdes på framtiden; istället gick man in som fraktioner i andra arbetarorganisationer för att inom dess ramar söka vinna över arbetare till revolutionära ståndpunkter och på det sättet vinna en social förankring. Denna taktik som gällde fram till 1968, kom i några fall att leda till en nyrekrytering av Internationalen och i några fall till en omfattande anslutning (Frankrike); men i andra
fall innebar den en försvagning av organisationerna och t.o.m. en direkt utradering av de nationella organisationerna (Sverige). Kommunikationerna mellan grupperna försvann, det utåtriktade självständiga arbetet upphörde och trotskismen kom att präglas av en frånvaro på den politiska scenen som var högst olycklig.

Epokens karaktär i kombination med smågruppslivet gjorde att Internationalen under hela 50- talet stod inför svåra splittringar. Den största av dessa splittringar kom 1953-54, så Internationalen i sitt centrum delades på tvären och de nationella sektionerna i de flesta fall splittrades mitt itu. Krisen började i den franska sektionen, spred sig till den engelska och fick avgörande konsekvens när den nådde den amerikanska.

Internationalen delades i två delar: den grupp som fortsatte att kalla sig för Fjärde Internationalen och å den andra Internationella Kommittén, som i sin tur sedermera skulle spricka och ge upphov till de olika tendenser som än idag finns kvar. Internationella Kommittén representerade fr.a. en tendens som inte förmådde se de nya frågeställningarna. De trädde fram som ”ortodoxa” trotskister, som utvecklade vissa bokstavstroende drag som aldrig tidigare funnits i trotskismen. Att ens tala om kapitalismens nya tillväxt var enligt dem ett ”brott med trotskismen”, eftersom det klart
och tydligt står i Övergångsprogrammet att produktivkrafterna slutat växa. Att stödja
nationella befrielserörelser som hade en stalinistisk ledning var att ”kapitulera för
stalinismen” och överge Internationalens ståndpunkter. Ur splittringen skulle det fr.a. växa fram två stadigvarande minoritetsgrupper, som angrep Internationalen: dels ”lambertisterna” med ett visst inflytande i Frankrike och England, som företrädde den ”ortodoxa” trotskismen och som inte såg några nya utvecklingslinjer i världen efter Övergångsprogrammets tillkomst, och dels ”posadisterna” i Latinamerika som utvecklat en ”mao-trotskistisk” ideologi med vissa psykopatiska drag.

Internationalens krisperiod utvecklades i två cykler: den första började 1953-4, varefter en viss förbättring inträdde och möjligheten till en återhämtning var skönjbar vid femte världskongressen 1957, därefter inträdde dock en ny splittring som nådde sitt djup 1959-60, därefter en ny återhämtning, och en slutlig återförening av de viktigaste
styrkorna 1963.

Internationalens analyser

Bilden från 50-talet är mörk och pessimistisk; det är lätt att raljera över splittringarna. Men bilden är dock inte entydigt mörk. Går man igenom de analyser som gjordes vid kongresserna och vid exekutivkommitténs möten, imponeras man över den intellektuella styrkan och den ärliga viljan att använda marxismen som ett analysinstrument och inte som en uppslagsbok. De olika texter som antogs vid kongresserna (1948, 1951, 1954 och 1957) och som behandlade den världspolitiska konjunkturen och Internationalens uppgifter visade sig i det stora hela vara korrekta förutsägelser om utvecklingen, även om man vid några tillfällen misstog sig om
tempot. I dessa texter kom man också att utveckla en teori för en förståelse både av nykapitalismens roll och av det fenomen som kallas för ”neo-kolonialismen”.

Men i än högre grad kom analysen av den koloniala revolutionen och av utvecklingen i
Östeuropa att bli bidrag i den skapande marxismens anda. Internationalen tog tidigt ställning för koloniernas frigörelse, gjorde en korrekt värdering av tvetydigheterna i sukarnismens, nasserismens och peronismens ideologier, förutsåg imperialismens strategier och ingrep efter förmåga i solidaritetsrörelserna. Av särskild vikt blev här Internationalens arbete i kampen för Algeriets frigörelse. Man avvisade mycket tidigt de sekterister som vägrade stödja en befrielserörelse som hade en stalinistisk (eller en nationellt borgerlig) ledning och bevarade samtidigt sin självständighet att kritisera svagheter i befrielserörelsernas klassammansättning, strategi eller program. Som ett exempel på Internationalens förmåga till analys kan här nämnas en resolution om Kina från 1952, där man gjorde en värdering av revolutionens framsteg och dess inre motsättningar. I denna text kunde man inte bara göra en värdering av det förflutna, utan även av framtiden. Man förutsåg med hjälp av en marxistisk analys att KKP genomgick en omvandling från ett opportunistiskt till ett vänstercentristiskt parti som skulle leda till en viss brytning med stalinismens praktik, om än inte med dess teori. I denna omvandling skulle partiet troligen spricka uppe på toppnivå och det var möjligt att omvandlingen skulle starta en massmobilisering i landet. Som ett element i denna omvandling förutsåg man även en brytning mellan Sovjetunionen och Kina, även om man här misstog sig på tempot och trodde att den var mer avlägsen än den var.

I analysen av Östeuropa kom man fr.a. att ta fasta på den inre motsägelse som nu låg i
stalinismen: denna hade uppstått på grund av Sovjetunionens isolering och den hade lanserat teorin om ”socialism i ett land” som sitt ideologiska visir. Nu hade stalinismen expanderat och upprättat ett bälte av stater omkring sig med samma struktur. Denna expansion innebar dock samtidigt stalinismens upplösning. Det första tecknet till denna kom vid brytningen med Jugoslavien, i denna stödde Internationalen Jugoslavien utan att fördenskull upphöra med sin kritik av dess politik. Internationalen spelade en aktiv roll vid bildandet av stödkommittéer i Europa och sände ett 1000-tal frivilliga till landet som hjälpte till med uppbygget i olika arbetsbrigader. Stödet till Jugoslavien drogs dock in 1950 då Jugoslavien på ett fullständigt skandalartat sätt röstade för FNs ockupation av Korea. Som andra tecken på stalinismens upplösning såg Internationalen arbetarupproren i Berlin 1953, i Ungern och Polen 1956, som de första tecknen på att arbetarklassen åter politiserades och gick till kamp mot byråkratin.

Analysen av stalinismens inre motsättningar som noterades i olika resolutioner och texter från 1947 till 1953, sammanfattades, utvidgades och gavs en teoretisk ram i två långa texter, som lades fram 1954 och 1957, ”Stalinismens uppgång och nedgång” och ”Stalinismens nedgång och fall”, som troligen är de utförligaste och bästa marxistiska analyser som gjorts av utvecklingen i Östeuropa efter Stalins död. Man kunde här förutse svagheterna i ”liberaliseringen”, byråkratins inre motsättningar, brytningen med Kina, och hela upplösningen av den stalinistiska monolitismen och dess återverkningar på kommunistpartierna i Västerlandet.

Dessa texter visade att Internationalen trots en organisatorisk splittring och stora påfrestningar bevarade sin förmåga att förstå utvecklingen och formulera analysen för ett framtida politiskt ingripande. Om den andra fasen i detta förberedelsearbete, den nya splittringen och återföreningen, som i sin tur förberedde det nya uppsvinget, kommer vi att berätta i nästa del.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 13/72

Läs mer:

När amerikanska KP samarbetade med FBI…

I förra delen nämnde vi kortfattat att Fjärde Internationalens amerikanska sektion (SWP) under andra världskriget utsattes för svår förföljelse. Flera av dess ledare anklagades för att hindra krigsansträngningarna och kastades i fängelse. 1943 åtalades 18 trotskister och fackföreningsledare i Minneapolis med hjälp av den s.k. Smith Act, den lag som sedermera var den juridiska basen för McCarthyismen. Kring rättegången i Minneapolis startades ett omfattande solidaritetsarbete inom arbetarorganisationerna över hela USA, och SWP vädjade om stöd med motiveringen att denna lag inte bara var riktad mot trotskisterna, utan mot hela arbetarrörelsen. Man uppmanade även det amerikanska kommunistpartiet att i sitt eget intresse protestera mot rättegången. KP vägrade göra detta, och motarbetade direkt solidaritetsarbetet.

Men nu har det avslöjats att KP inte alls spelade en passiv roll under Minneapolisrättegången. Med stöd av material som härstammar från dåvarande kommunistledaren, Earl Browder, kan det nu bevisas att KP tvärtom aktivt hjälpte den federala polisen, FBI, att få fram ”bevismaterial” mot trotskisterna. KP överlämnade en tjock dossier till justitiedepartementet, bestående av ett omfattande material: officiella pamfletter från SWP, klipp ur trotskistisk press och en fullständig uppsättning av internbulletiner. För att säkerhetspolisen verkligen skulle hitta i dem, hade man dessutom strukit under alla stycken som kunde hjälpa åklagarsidan. Dessutom överlämnade man ett 24-sidigt manuskript som partiets ledning författat, och som hette ”Trotskisternas roll som femte kolonn i USA”. I detta argumenterade
KP för att trotskisterna var en sabotageorganisation som ville hindra den amerikanska krigsinsatsen. Man slutade sin skrift med en uppmaning till FBI att en gång för alla krossa trotskismen i landet.

Stalinisterna i KP hade dock ingenting för sina försök att fjäska för de ”demokratiska” imperialisterna och för sin tjallarverksamhet. Den härskande klassen i USA var inte ett dugg tacksamma, så fort de såg en möjlighet gick de i massiv offensiv mot alla arbetarorganisationer, inklusive stalinismen. Det skedde i McCarthyförföljelserna i början av 50-talet. Då visade Fjärde Internationalen och SWP vad proletär solidaritet är. De ställde lojalt upp och verkade för arbetarklassens försvar, och förklarade sig helt beredda att upprätta en proletär enhetsfront mot mccarthyismen. Vi får hoppas att stalinisterna inte gör samma misstag en gång till, även om det kanhända kliar i fingrarna nu när den internationella borgarklassen tycks ha startat en förtalskampanj mot Fjärde Internationalen (se material på annan plats i detta nummer.)

Källa: en utförlig dokumentation av ovanstående sensationella uppgifter ges i en artikel av G. Novak i The Militant nr 35 1972, s. 12, 22.

Kenth-Åke Andersson