Etikettarkiv: SA

Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel?

Tänk dig att du är ensam ute på en karg och öde fjällvidd. Jagad av en blodtörstig och utsvulten vargflock. Du blir mer och mer uttröttad och vargtjuten kommer hela tiden närmare…

Vad göra?

Du kanske halar fram en debattartikel om demokratins värde ur rockfickan? Eller du kanske tar dig tid för att citera Voltaires vackra ord om yttrandefriheten – samtidigt som dreglande vargkäftar sliter dig i stycken?

Nej, naturligtvis inte! Du försvarar dig själv med alla medel och har du en bössa tvekar du inte en sekund om att använda den!

Valet mellan att leva eller att dö är lätta att göra.

Men ändå är det många människor som tvekar när det gäller frågan om hur nazismen ska bemötas. I Göteborgs-Postens debatt är det t.o.m. många som vill ge nazisterna rätten till mötesfrihet.

Skälet till detta kan vara många, men gemensamt för dem som hävdar denna åsikt är en bristande insikt om nazismens – eller fascismens – verkliga natur. Ofta förklaras nazismen blott och bart som ett ideologiskt fenomen med ess rasfördomar, statsdyrkan, feodala hierarki, familjekult, antiintellektualism och antimonopolism. Ibland reduceras nazismen t.o.m. till en fråga om Adolf Hitlers eller andra ledares ondska.

För tillfället är heller inte nationalsocialismen något livskraftigt alternativ. Det är svårt att skönja dess verkliga ansikte när man ser Assar Oredssons patetiska skaror. Min liknelse om den ensamma människan som jagas av en vargflock kan tyckas överdriven. Men låt oss gå tillbaka till trettiotalets Tyskland och då först citera ett stycket ur Mein Kampf där Hitler redogör för hur SA bröt upp en politisk danstillställning inom arbetarrörelsen.

Dansen hade ännu inte börjat, då mina män från stormgrupperna – från och med den dagen kända som SA – inledde sitt angrepp. Likt vargar, i flockar på åtta till tio stycken, kastade de sig över motståndarna och överöste dem med slag och jagade dem så ut ur salen. På fem minuter hade varenda en täckts med blod. Detta var verkligen män, som jag vi det tillfället lärde mig uppskatta.

Dessa ord demonstrerar klart och tydligt den nationalsocialistiska lösningen. Nazismen uppst¿år inte ur intet. Den har en materiell grundval. I mycket sammanpressade ordalag kan man säga att den växer fram och kan utgöra ett politiskt alternativ när villkoren för en fortsatt utsugning av arbetarklassen kraftigt förändras till borgarklassens nackdel. Den historiska funktionen med ett nazistiskt eller fascistiskt maktövertagande är att socialt och politiskt möjliggöra en våldsam förändring av dess villkor till borgarklassens fördel.

Desperata småborgare

Den sociala huvudkraften i den nationalsocialistiska massrörelsen utgjordes av ruinerade och desperata småborgare. Här försökte denna utlevade klass att formulera ett eget politiskt program och en egen rörelse och lyckades också upprätta en relativ självständighet. Det är detta som är det viktigaste kännemärket för en fascistisk lösning och som skiljer den från alla andra former av militärdiktaturer.

Genom sin relativa politiska självständighet utgjorde också nazismen under sina uppmarsc√hår – vargflockarnas tid – en politisk och militär kraft som agerade självständigt i förhållande till den borgerliga staten och i öppen motsättning till den handlingsförlamade borgerliga demokratin. Den tog vid där riksdagsprotokollen slutade. Det var en rörelse vars mål var att erövra gatorna och fabrikerna – inte riksdagen!

Därför var och är det heller ingen rörelse som kan mötas med yttrandefrihet, debattartiklar och allmänna val.

Liberalismen, socialdemokratin och kommunisterna id en tidens Tyskland hade samma uppfattning som Karl Beijbom eller Helge Samuelsson idag: Socialdemokratin hade exempelvis en egen beväpnad arbetarmilis, Reichbanner, omfattande mer än 160 000 medlemmar. Den användes dock aldrig för att inte ge motståndarna en ”förevändning” utan fick göra på stället marsch fram till dess att Hitler upplöste den. I dessa tragiska ordalag klargjorde tidningen Vorwärts socialdemokratins målsättning: ”det arbetande folket kämpar med valsedeln i hand”…

Bröt upp arbetarmöten

Nazisterna stormgrupper fick hålla sina möten och från dem fick man ohotat gå och bryta upp arbetarmöten, slå ner arbetardemonstrationer och lyncha judar.

För då som nu är det ingen som lyckats förklara hur en valsedel eller en debattartikel ska kunna hejda en blodtörstig vargflock!

Nazismens karaktär, dess sociala och politisk roll, visades väl också efter Hitlers maktövertagande. Småborgerlighetens relativa självständighet i förhållande till storbourgeoisin innebar nu att dess stormtrupper slogs ner och upplöstes till förmån för reguljära statliga polis- och militärstyrkor.

De grupper som tydligast artikulerat den småborgerliga ideologin och som vunnit kriget mot arbetarklassen fanns huvudsakligen inom Roehms SA, sˇom omfattade nära två miljoner man. De ledande skikten inom nazistpartiet insåg att denna rörelse spelat ut sin roll i och med maktövertagandet. Stor bourgeoisin såg med mycket oblida ögon på SA:s råa och okultiverade mobb, ofta kallades den t.o.m. för Beffstek Stürme, bruna utanpå men röda inuti.

SA-enheter, ledda av Gregor Strasser och Ernst Roehm, gick också ut i vildsinta demonstrationer och krävde en ”andra revolution”. Nu riktad mot reaktionen i Ruhr och junkrarna inom Reichswehr. Mellan den 30 juni och den 2 juli 1934 utspelades så de ”långa knivarnas natt”. Strasser, Roehm och tusentals andra SA-ledare mördades genom en välplanerad aktion ledd av storkapitalets man, Hermann Göring. Joseph Goebbels SS-styrkor med sina dödshjälmar och svarta skjortor ersatte Roehms brunskjortor….

”De långa knivarnas natt” kan inte förklaras av dem som inte tillfullo har förstått nazismens klasskaraktär och dess relativa självständighet i förhållande till de gängse statliga borgerliga statliga institutionerna. I historieböckerna tecknas oftast konfrontationen mellan Roehms och Goebbels styrkor som en personlig uppgörelse inom nazistlägret. Den infallsvinkel jag menar är nödvändig, understryker i stället än en gång tesen att en rörelse som kämpar på gatorna inte kan mötas i riksdagshus eller tidningsartiklar. Den kan bara mötas på gatorna!

Naturligtvis inte med individuella ???? [ordet går inte att läsa på vår kopia av artikeln] eller provokationer. Men den folkliga mobilisering som bröt upp det möte som Oredssons anhang försökte hålla, var både glädjande och sund. Ingen mötesfrihet för nazister.

Göte Kildén, GP 831222

Jigenius kommenterar Göte i GT den 26/12:

Slappliberalt?

”Ingen mötesfrihet för nazister” Det utropade Göte Kildén i ett debattinlägg i G-P häromdagen apropå de häftiga demonstrationerna i Göteborg. då ett nynazistiskt möte förhindrades äga rum i Folkets Hus.

Det där låter kanske förledande käckt och klokt. Och vi som inte vill ha några inskränkningar av åsikts- och mötesfriheten – vi har kanske inte fattat nationalsocialismens ˇvedervärdighet?

När man försvarar till och med nazisternas rätt att ha möten och sprida åsikter. så beror det inte på omsorg om nazismen utan på omsorg just om mötesfriheten. Det vore beklagligt om några förvirrade relikter från andra världskrigets dagar skulle kunna provocera ett demokratiskt samhälle till att göra viktiga inskränkningar i demokratin genom att begränsa åsikts- och mötesfriheten.

Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel undrar Göte Kildén patetiskt. Vem stoppar en vargflock med förbudskylt eller olagligförklaring? kan man lika gärna fråga. Det är genom upplysning och opinionsbildning, exempelvis i form av tidningsartiklar, som man kan bekämpa extrema våldsrörelser på höger- och vänsterkanten.

***

Genom att olagligförklara politiska rörelser, hur små och befängda de än är, skapar man ett martyrium och ett ökat intresse för det förbjudna: Ett lagförbud mot nynazismen i kombination med en kärv ekonomisk utveckling och en stegrad misstro mot invandrare skulle kunna ge denna tynande rörelse ett tragiskt uppsving.

Börjar man förbjuda vissa politiska ytterlighetsriktningar har man passerat en viktig principgräns, sedan är det inte en artfråga utan en gradfråga när man ska förbjuda fler.

Om man i lag förbjöd exempelvis nynazismen i Sverige skulle det paradoxalt nog ge en form av legitimitet åt de andra politisk extremgrupper som får fortsätta lagligt och till och med med statligt presstöd.

Icke olagligförklarade grupperingar skulle ju ha en form av samhälleligt godkännande. Det är kanske därför som just andra extremsocialistiska grupperingar än de nationalsocialistiska skriker om förbud och inskränkningar av de demokratiska rättigheterna.

Göte Kildén tillhör själv en sådan sektbildning, trotskisterna. KPML(r) är en annan gruppering vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten. SOm en form av nödvärnsrätt eller självbevarelsedrift skulle demokratin för att skydda sig kunna förbjuda trotskisterna eller KPML(r): men det skulle faktiskt vara en principiellt felaktig och opraktisk metod.

***

Barbro Widebäck har i helig ilska uttryckt sitt ogillande av den ”ädla slappliberalism” som förordar yttrandefrihet åt all. Stalins andliga arvtagare var på plats på Järntorget och gjorde gemensam sak med Barbro Widebäck och Hagge Geigert.

Jag upprörs av tanken på de koncentrationsläger som fanns i Tredje Riket. Tryggve Bratteli skrev en skakande ögonvittnesskildring häromåret. Men jag upprörs lika mycket av Stalins massavrättningar och avd e många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet˛ och som exempelvis Solsjenitsyn beskrivit.

Men det är tydligen bara ”slappliberaler” som känner samma avsky inför koncentrationsläger av 1944 och 1984 års modell. Barbro Widebäck och andra som skådat ljuset finner det moralsikt gångbart att protestera mot det fallna förtryckarsystemet, nazismen, tillsammans med företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen. Det om något är slappt.

Jigg

Göte Kildén svarar i GT den 4/1:

Ska djävulsdyrkare släppas in i kyrkan?

Ska djävulsdyrkare få hålla nattmässor i kyrkan i demokratins och mötesfrihetens heliga namn?

Det tycker nog ingen…

Däremot är det många som menar att det ska vara fritt fram för nazisterna att predika rasism och invandrarfientlighet i arbetarrörelsens Folkets Hus!

Chefredaktör Jigenius är en av dem. Men sina åsikter för han främst till torgs genom en rad illvilliga – eller möjligtvis okunniga – påhopp på trotskismen.

Beskyllningar

Jag och Socialistiska Partiet beskylls för att representera en politisk tradition ”vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten”, Till skillnad från chefredaktören själv sägs vi också stå likgiltiga inför ”Stalins massavrättningar och de många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet”. Vi förklaras också som ”företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen”:

Jigenius anklagelse om att trotskismen skulle vara likgiltig inför Stalins massavrättningar är absurd. Tiotusentals trotskister var med bland offren i dessa koncentrationsläger. Varför skulle vi då stå likgiltiga inför bödlarnas framfart?

Varför?

När det sedan gäller dagens ”blomstrande förtryckarsystem, sovjetkommuÉnismen” vill jag fråga chefredaktören varför han tror att en av Charta 77:s främsta talesmän, trotskisten Peter Uhl, sedan många år sitter fängslad? för sitt medlöperi? Eller varför tror han att vårt parti år efter år har protesterat mot Sovjets invasion av Tjeckoslovakien? Och varför vårt totala stöd åt Solidaritet i Polen?

Konfiskera

Vårt mål sägs dessutom vara att avskaffa demokratin. Nonsens! Skillnaden mellan oss och chefredaktören är dock att vi hävdar att demokratin i Sverige är ytterst begränsad, ofta formell, tack vare den privata äganderätten över storföretagen och bankerna.

Företagen, liksom den statliga våldsapparaten är också djupt odemokratiska med militära kommandostrukturer. Därför vill vi att banker och storföretag ska konfiskeras. Den statliga våldsapparaten brytas ner och ersättas med en demokratiskt uppbyggd ordnings- och militärmakt. Vi är för flerpartisystem och fria val med en yttrandefrihet vida överlägsen den som erbjuds vanliga människor idag.

Nej, alla dessa anklagelser är bara möjliga genom att Jigenius klumpar ihop oss med KPMLr. Ett parti som tack vare sitt program och sitt stalinistiska idéarv kan fungera som borgerlighetens spottkopp…

Aldrig ropat

När det sedan gäller Jigenius tes om att man lika lite stoppar en vargflock med en olagligförklaring som med en tidningsartikel är det bara att hålla med. Problemet för Jigenius är bara att jag aldrig ropat på något förbud. Detta nämns inte med ett enda ord i min artikel i G-P. Varför slå in öppna dörrar?

Men självklart är vi mot förbud av helt andra skäl än Jigenius. De poliser,d en militär och de domstolar som ska upprätthålla ett sådant förbud är djupt konservativa institutioner. I ett spänt socialt klimat kommer de aldrig att på något kraftfullt sätt att agera mot nazisterna, eller andra reaktionära rörelser. All historisk erfarenhet visar på motsatsen.

Nämligen att dessa själva infekteras av reaktionära rötor som nazismen. I trettiotalets Göteborg vimlade det exempelvis av nazister bland officerarna och i poliskåren…

Mobilisering

Nej, kampen mot nazismen och andra reaktionära rörelser fientliga mot arbetarrörelsen, är en uppgift som arbetarrörelsen själv måste ställa sig. Genom bredast möjliga folkliga mobilisering i fabriker, på gator och torg! Därför var det både glädjande och sunt att Oredssons skaror handgripligen slängdes ut från Folkets Hus!

Göte Kildén
Ordförande Socialistiska Partiet

Jigenius svarar i samma GT:

Välj sällskap

Kampen mot nazismen är en uppgift för ”arbetarrörelsen själv” skriver Göte Kildén, ordförande i en trotskistisk bokstavskombination. Den okunnige läsaren skulle möjligen kunna tro att Göte Kildén på något sätt vore en talesman för hela den svenska arbetarrörelsen. Göte Kildén och hans meningsfränder representerar en andel av den svenska arbetarrörelsen som kan mätas i promille. Det är kanske just därför han så gärna tar tillfället i akt att uttala sig å arbetarrörelsens vägnar.

Min artikel handlade om att kampen mot nationalsocialismen inte får leda till att man därmed legitimerar andra extremistiska rörelser. Hitlers arvtagare skall bekämpas – men man ska inte göra det i sällskap med Stalins och Andropovs meningsfränder.