Etikettarkiv: Media

Bra musik, ett pling och en sanning

Björn Rönnblad om Radio City.

Musiken i radion avbryts av en ungdomlig insmickrande röst med discotrummor bakom:

”Vet du om att Sverige har västvärldens högsta skattetryck…”

Om och om igen. Två gånger i timmen, sedan fem år tillbaka. I korta snärtiga ”jinglar” har budskapet bokstavligen trummats ut: hur den offentliga improduktiva sektorn tär på välfärden, hur privata alternativ förkvävts av en reglerande storebrorsstat, hur de höga lönerna hotar ekonomin och hur företagens växtkraft fjättras av avtal, arbetsmarknadslagar och annan kollektiv ofrihet.

Nu är det sommaren 1992, och den ”enda vägens” systemskifte viner över landet, effektivt påbörjat under åttiotalet.

— Budskapet har uppenbarligen gått fram, säger Patrik Itzel, chef för City Radio i Göteborg.

— Det här är inte propagandaradio. Propagandaradio för mig är en radio där man smyger in en uppfattning och talar om sanningar som ska uppfattas som objektiva. Vi sänder ideologisk reklam. Det är hederligare. Innan varje reklambolk, vi kallar dem så, har vi en pling som folk känner igen, berättar Patrik Itzel

Pling:

”De lagar i Sverige som reglerar anställningen är mycket detaljerade. Problemet är bara att de ger företag och anställda för liten möjlighet att träffa sina egna avtal Det är stor skillnad mellan en bilfabrik och en sybehörsaffär. Därför säjer det sig självt att en lag som ska reglera för precis varenda anställd och varje arbetsplats kommer att bli knasig för många av dem. Det är nog så att litet färre regler i Sverige skulle ge litet mer utrymme för sunt förnuft”

En reklambok modell 1992, från SAF: s propagandaradio.

— Syftet med det här är ju förstås att få folk att fundera, och på sikt påverka dem, säger Patrik Itzel.

Varje dygn lyssnar mer än 200 000 göteborgare på City Radio, som alltså inte heter Radio SAF. Enligt en lyssnarundersökning 1988 kände 90 procent av ungdomarna i åldern 15 -19 år till radion och lyssnade på den ibland. Endast 15% visste att det var SAF som låg bakom.

Däm upp vänstervågen

Det började 1986. SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson utvecklade idén om att utnyttja också närradion för att nå ungdomar med opinionsbildning.

Men egentligen började det 1969. I januari det året beslöt SAF:s styrelse att ”utvidga informationsverksamheten” i syfte att ”motverka de alltmer företags-och samhällsfientliga tendenserna i opinionsbildningen” Den politiska vänstervågen skulle dämmas upp.

När Sture Eskilsson anställdes året därpå som informationschef med specialuppdraget att utforma kampanjen hade den stora gruvarbetarstrejken i Sverige ytterligare understrukit behovet för direktörerna. 1971 antog SAF-styrelsen Eskilssons första treårsplan.

Kampanjens sikte var långsiktigt inställt; att förändra hela idéklimatet i samhället. Bokutgivning och tidningsartiklar skulle bearbeta de intellektuella och skolan pekades ut som det viktigaste området för ”information” till de unga. Sedan rullade det på. Skolbroschyren Välfärd spreds i massupplaga, talande företagardockor turnerade och affischkändisar uppmanade oss att ”Satsa på dig själv”, följt av kampanjen mot löntagarfonder, Näringslivets ekonomifakta…

Och sedan då närradion. Sture Eskilsson kom i kontakt med Patrik Itzel och Rolf Legefors som tidigare hållit på med studentradio i Göteborg. De hade redan då siktet inställt på kommersiell radio och ville driva på för att göra det möjligt. Intressena sammanföll, SAF satsade pengarna och City 103 drog igång 1987. En likadan station hade startat i Stockholm året innan.

Konceptet

Receptet, eller konceptet för att använda en mer marknadsmässig term, var enkelt och importerat från USA: bra musik till unga lyssnare. Inga pratprogram. Bara musik. Och jinglar med ”åsiktsmaterial”

Det är idag de unga som lyssnar mest på City Radio, 65% av ungdomarna mellan 15-19 år i Göteborg lyssnar fyra dagar i veckan. Det är fler än de som lyssnar på P3 och betydligt fler än de som lyssnar på Radio Göteborg, lokalradion, i samma åldersgrupp.

— Det är en utopi att göra radio för alla. P3 är en pyttipannaradio. Vi har hittat en musikmix som passar vår målgrupp, människor mellan 15 och 35.

Direktör Itzel, själv med knapp marginal kvar inom ålderintervallet, talar i termer av handlingskraft och framgång. Han talar om stationens trimmade organisation där 10 personer sänder 12 timmar per dag och jämför med Radio Göteborg med 37,5 tjänster på samma sändningstid.

— OK, det är inte samma programutbud, säger Itzel, men vi har valt vår målgrupp och de sin.

I dag har City Radio inga resurser att göra samhällsprogram, berättar han. Men för honom handlar det inte om samhällsprogram. Det handlar om att ”nå resultat i målgruppen”. Han berättar stolt om hur de ”slagit ut” Radio Göteborg bland unga lyssnare och ”tagit rollen som lokalradio”, en målsättning de satt upp och lyckats med. Med musik.

Ett pling och en sanning

För City Radio är musik. Bra musik, den senaste musiken, och snabbpratande diskjockeyröster mellan låtarna. Korta avbrott för tävlingar, nöjestips och intervjuer. Och litet nyheter. Men mest musik. Hela dagen. Högt tempo. Inga pauser. ”City Pulsen” heter det dagliga programsjoket. Musik, musik. Och två gånger i timmen ett pling och en sanning:

”De senaste åren har Sverige inte haft någon tillväxt. Och när vi inte har någon tillväxt så kan ingen grupp i samhället få det bättre, utan att någon annan får det sämre. Utan tillväxt finns inget nytt ekonomiskt utrymme att kämpa för. Den som vill att vissa grupper ska få det sämre än de har idag, kan nöja sig med ingen, eller till och med negativ tillväxt. Men den som vill att åtminstone några ska få det bättre än vad de har idag måste hoppas, tro på och arbeta för att vi åter ska få fart på tillväxten. Tillväxt betyder att många kan få det bättre utan att andra behöver få det sämre”

Innehållet i jinglarna har delvis ändrats efter valet, berättar Patrik Itzel. Regeringsskiftet gjorde att den del av syftet har uppnåtts. Men bara en del.

— Allting förändras ju inte över en natt, jinglarna är fortfarande kritiska till mycket. SAF driver ju fortfarande opinionsbildning och försöker påverka den nya regeringen. Det handlar fortfarande om skatterna, om arbetslösheten, om produktiviteten, säger han.

SAF har satsat åtskilliga miljoner, antalet är hemligt men en uppskattning som tidningen Nöjesguiden gjorde slutade på mellan 6 och 12 per år, på radiostationen för att nå detta resultat. Har då SAF-jinglarna bidragit till att förändra det politiska klimatet?

— Mycket möjligt. Vi beskylls ju i alla fall för att vara orsak till det hemska som har hänt, säger Patrik Itzel. Han menar regeringsskiftet och högervridningen och har svårt att dölja sin belåtenhet.

— Tydligen har reklambudskapet gått fram, säger han igen.

Moderatledd arbetarstad

I arbetarstaden Göteborg har en moderatledd kommunledning tagit över efter valet. Politiskt ointresse, uppgivenhet och facklig passivitet är utbrett i andra ändan. Borgerliga idéer och ideal har fått allt bredare fäste. Att SAF:s och högerns politiska budskap har slagit igenom kraftigt är tveklöst.

Hur det har gått till är kanske inte riktigt lika lätt att se. Fler ingredienser måste vägas in och helheten ge svar. Internationella ekonomiska och politiska förändringar som stärkt kapitalismens krafter har påverkat liksom, inte minst, bristen på ett kraftfullt politiskt arbetaralternativ som kunnat utmana högern. I denna mylla har SAF:s långvariga propagandasatsning skördat frukter. Och där har City Radio varit en del.

Forskaren Jan Strid på Göteborgs universitet som gjort flera radiolyssnar-undersökningar menar att det är i stort sett omöjligt att vetenskapligt mäta det ideologiska resultatet av SAF-jinglarna i närradion.

Och bedömningarna om i vilken utsträckning de påverkat varierar, men de flesta är nog beredda att hålla med Patrik Itzel på en punkt; att City Radio ”nått resultat i målgruppen”.

Inte minst på jobbet…

Hemma, i bilen, i väntrummet, i affären, överallt i staden lyssnar folk på City Radio . Inte minst på arbetsplatserna.

I Volvos fabrik i Tuve monterar arbetarna lastbilar till musik. Radion står på i centralanläggningens högtalare. City Radio.

I fikarummet sitter sju bilmontörer, unga killar allihopa. Det är frukostrast. Även där står en radio på. Det är mest City Radio eller P3 de lyssnar på, berättar de.

— När man jobbar vill man bara höra musik, säger Jörgen Eriksson, som tycker att musiken möjligtvis kan blandas med reportage om musik.

Han får medhåll av de andra. Ingen av dem önskar mer allmänna reportage eller debattprogram i radion. Nyheter är OK. Sedan ska det vara musik. Inte en massa tjat.

— Det var häftigt när City Radio kom, med en massa ny fräsch musik. Man brydde sig inte så mycket om propagandasnacket emellan, säger Jörgen.

1988 reagerade verkstadsklubben på all SAF-propaganda som gick ut på verkstadsgolvet i centralhögtalarnas City Radio-sändningar. De gjorde framstötningar till företagsledningen för att ändra på det. Men många av jobbarna ville ha sändningarna kvar. Och ingen av killarna här på Tuve tycker att det skulle vara rätt att stoppa sändningarna.

— Det måste ju vara frihet, säger någon och får medhåll.

Och de lyssnar fortfarande. På musiken. Nu har de börjat tröttna på propagandan. Nu när högerpolitiken accelererar.

Ingen gillar propagandajinglarna. Men de tror att de har haft effekt.

— De har ju marknadsfört högerpolitiken den vägen, och titta nu hur det ser ut, säger Jörgen Eriksson.

Bara en massa tjat

Alla är de övertygade om att propagandan har påverkat, men ingen av de sju tror att de själva blivit påverkade. Ingen av dem själva är höger. Men ingen av dem är heller fackligt aktiv. – Det är bara en massa tjat, säger någon. De andra instämmer.

Som med radion. Det ska inte vara en massa tjat. Radion mal på när de går ut för att jobba igen.

”Produktiviteten i Sverige, dvs hur mycket vi producerar per arbetad timme har ökat med drygt 40% sedan 1970.

Under samma period har lönekostnaden per arbetad timme inklusive sociala avgifter sjufaldigats, dvs lönekostnaden per timme har ökat med drygt 650 procent.

Resultatet av att våra löner ökat så mycket mer än produktionen är att vi under lång tid haft en högre inflation än omvärlden.

Och när resultatet bara blir ökad inflation, blir det också bara mer luft i plånböckerna. Även för dig.”

På bandet i Torslandafabriken, där personbilarna slutmonteras, går också City Radio ut i högtalarna. Lars Henriksson är ordförande för den fackliga gruppstyrelsen där.

– Jag tror att jinglarna i SAF-radion fungerar ungefär som Coca-Colareklam som mals in ständigt, nästan omedvetet. Det är nog inte så många som svarar att de blir påverkade av Coca-Colareklam om de blir tillfrågade. Men det säljs rätt mycket Coca-Cola… säger Lars Henriksson.

– När det hela tiden kommer påståenden som står oemotsagda, som inte kommenteras eller går att invända mot, så har det effekt. Tillsammans med allt annat i den borgerliga offensiven under åttiotalet har de återkommande ”sanningarna” i SAF-jinglarna påverkat. Sammantaget har kampanjerna haft en förödande politisk effekt, menar han.

– Det skulle behövas en effektiv mot-information mot SAF-propagandan. Ska man konkurrera med City Radio måste man kanske ha en egen radiokanal, med bättre musik, säger Lars Henriksson.

Radio FM

Några fackföreningar i Göteborg gjorde ett försök. De startade en egen närradiostation, Radio FM, och fick visst ekonomiskt stöd från LO-distriktet och socialdemokratiska arbetarekommunen.

De använde i stort sett samma recept som SAF-radion. Mycket musik, ungdomlig stil. Men litet mer reportage och ett annat innehåll. Radio FM tog upp konkurrensen om utrymmet i etern och lyckades ta sig in på den inarbetade SAF-radiofrekvensen 103, ett krig som slutade med att SAF-radion bytte namn och frekvens. Men tog med sig lyssnarna till den nya frekvensen.

Nu finns inte Radio FM mer. Pengarna från Folkrörelsernas Mediaförening räckte inte, och ägarna ville inte satsa mer. Efter ett års drift sades personalen upp.

Men personalen blir kvar och stationen kommer att fortsätta sända. Den har köpts upp av det nystartade bolaget Kilohertz där Medvik Förlag, ett dotterföretag till Jan Stenbecks Kinnevik, är delägare. Stationen döps om till Z-radio och ska drivas kommersiellt med reklamsändningar…

SAF-radion vann alltså överlägset mot den folkrörelseägda utmanaren. Deras pengar räckte. Och nu breddar de verksamheten. City Radio arrangerar sommarparty på en av Göteborgs klubbar. I Stockholm har SAF-radion startat ett eget discotek där kända artister uppträder och drar mycket folk.

För en hundralapp kan man också gå med i radions egen medlemsklubb. Då får man rabatter i affärer och på vissa nöjesevenemang, och en medlemstidning. Här värvas själar på olika sätt.

”Vad är det som händer på Börsen? Hur påverkar det din ekonomi? Gå med i unga aktiesparare, hos oss får du svaren. Ring och anmäl dig nu – 08 -728 85 50. Alltså 08 – 728 85 50. Unga aktiesparare.”

Ett par dagar efter telefonsamtalet dimper den 150-sidiga Aktieboken ner i brevlådan. Gratis.

Ändrat opinonsklimat

När Sture Eskilsson, huvudarkitekten bakom SAF:s opinionskampanj får frågan om vilken han tycker är deras mest lyckade massmediesatsning blir betänketiden inte så lång

— Närradiostationerna i Stockholm och Göteborg. De har verkligen nått ut till ett stort antal lyssnare med information. De har bidragit till ändringen i opinionsklimat hos ungdomar

Han tycker att det finns all anledning för SAF att fortsätta med jinglarna i radion.

— Regeringsskiften är icke det viktigaste när det gäller opinionsbildning, utan just opinionen som formas och den påverkan den har på samhällsutvecklingen i stort. Systemförändringarna påbörjades under den förra regeringen. Och det är viktigt att man fortsätter med dem, säger Sture Eskilsson.

Nittiotalet blir en skördetid för SAF:s idéer, menar Sture Eskilsson

Kommande skördetider

När SAF för några år sedan trängde in bland fattiga ideella föreningar i närradion var målsättningen förutom att sprida propaganda också att bana väg för kommersiell radio. I fiket i SAF-huset vid Brunnsparken i Göteborg gläds Patrik Itzel åt kommande skördetider när detta syfte snart uppfylls.

— Vi har hela tiden byggt upp oss som en prekommersiell station och kommer därför att vara konkurrenskraftiga när det smäller, säger han.

Då tar hans företag ICB över stationen. Och då räknar han med att kapa åt sig en bra bit av de 75 miljoner som han beräknar finns att hämta i Göteborg från kommersiell radioreklam.

Och SAF kommer att köpa utrymme för att sända sitt ”åsiktsmaterial”.

Om och om igen. Allting förändras ju inte över en natt.

”Är Sverige på rätt väg? Ja, det beror på vad man menar. Om man med rätt väg menar att vi inte får devalvera eller öka de offentliga utgifterna, utan att vi istället måste börja sänka skatterna, avreglera, privatisera och spara i de offentliga utgifterna – ja då är Sverige på rätt väg.

Men det skulle behövas ännu fler positiva åtgärder. Den viktigaste vore att sänka arbetgivaravgifterna, löneskatterna, med fem procentenheter. Sänks arbetsgivaravgifterna så hindrar vi att kapital och arbeten slås ut i Sverige.

Sänkta arbetsgivaravgifter gynnar dig”

Björn Rönnblad

Ur Fjärde Internationalen nr 3/1992

Maktens krönikörer

Björn Rönnblad om Åke Olssons Maktens krönikörer Journalistik som myt och verklighet. Fischer & Co 1991

I gamla tiders kungahus fanns en speciell yrkesgrupp. Det var historieskrivarna eller krönikörerna som hade till uppgift att skriva kungens eller hovfolkets historia.

Det är dessa som givit namn åt Åke Olssons bok Maktens krönikörer – Journalistik som myt och verklighet, där han undersöker om nyhetsjournalisterna i vår tid fyller samma funktion. Det gör han genom att ställa och besvara frågorna: Vad står det egentligen i tidningen? Vad gör en nyhet till en nyhet? Vilka samhällsgrupper har tillträde till medierna?

Till grund för boken ligger, förutom Åke Olssons egen 20-åriga yrkeserfarenhet som journalist, en undersökning av de två tidningarna Dagens Nyheter i Stockholm och Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall. Olsson har systematiskt studerat inrikesnyheterna i dessa under 14 dagar åren 1932, 1957 och 1982. Till denna nya, och helt omarbetade, upplaga av boken (den första kom 1984) har han gjort ett nedslag även 1990.

Av denna undersökning drar författaren slutsatsen att det finns mycket bestämda regler för hur överklassen respektive underklassen tillåts framträda i medierna. ”Överklassen får plats i medierna i kraft av sin normalitet, medan underklassen tillåtits framträda på grund av sin brist på normalitet.” Visserligen ser tidningarna annorlunda ut än DN 1932, där underklassen fick namn och ansikte nästan uteslutande i artiklar som gäller brott och olyckor, men inga avgörande förändringar av denna klassuppdelning har skett, menar Olsson.

Mellan borgerliga Dagens Nyheter och den socialdemokratiska Dagbladet Nya Samhället blir skillnaderna efter 1932 allt mindre och slutligen sammanstrålar de båda tidningarna vid den förhärskande ”verklighetsmall” som numera är gemensam för alla nyhetsmedier.

Från båda dessa tidningar – från alla nyhetsmedier – talar i förgrunden maktens representanter till oss förklarande det övergripande och viktiga medan underklassen figurerar bakom som utfyllnad eller dramatik.

Åke Olsson tar oss med på en journalistisk rundtur för att beskåda hur det fungerar. Vi får följa med in i den politiska maktens korridorer till utspelsmaskinernas presskonferenser, vi ser hur gränsen mellan toppolitikernas och nyhetsjournalisternas liv suddas ut. Vi möter direktörsligan som ger kapitalets företrädare namn och ansikte i medierna. Vi gör ett besök på DN, ”den goda smakens ämbetsverk” och träffar mediaterapeuterna som ger oss ett ställföreträdande själsliv och experterna som bäddar in de hårda konjunkturernas svängningar i mjukare tidstrender.

I ”Brottsplats Sverige” följer vi kriminalitetens dramaturgi i medierna ur ett klassperspektiv och ett kapitel ägnas åt den kvinnobild som medierna skapar eller snarare bevarar.

Olsson har också kopplat grepp om ett bevakningsområde som expanderat kraftigt den senaste tiden – miljön. Han häv– dar här den provocerande slutsatsen att så som medierna fungerar, så har ett årtiondes intensivt skrivande och pratande om miljöförstöring snarast motverkat möjligheterna att uppnå bra lösningar.

Åke Olssons förklaringsmodell till att vår tids nyhetsjournalister också de är maktens krönikörer är att samhällets struktur byggs in i medierna och styr dess innehåll och inriktning. ”Den som har den ekonomiska och/eller den politiska makten behärskar medierna, trots allt vackert som står i tryckfrihetsförord vingen.”

Detta fortplantas sedan ner via de redaktionella rutinerna och konventionerna, tidningarnas ”anda”. Allra underst finns den enskilde journalistens spelrum som ”i ingången till 90-talet förefaller tämligen trångt”.

Författaren belyser hur det nära beroendeförhållandet mellan makt och medier underlättas av att journalister och makthavare ofta har samma sociala och bildningsmässiga bakgrund, vilket leder till samma övergripande och abstrakta sätt att betrakta samhället.

Nu är det nog förstås rätt få journalister som skulle vilja vidkännas epitetet ”maktens krönikörer”. Författaren understryker att mediasystemet är så mäktigt och samtidigt så integrerat i den övriga samhällsmakten att de processer som styr osynliggörs för och /eller införlivas av de enskilda journalisterna; ”processerna accepteras som givna och riktiga, trots att de ständigt borde ifrågasättas.”

Åke Olssons bok hjälper oss att göra det senare.

Björn Rönnblad

Ur Fjärde internationalen 3/1991

Psykvård i kris

”De borde inte få gå lösa”, säger en kvinna från Arvika i TV. Tidningsrubrikerna fyller i: ”Sju av tio våldsmän nekas rätt psykvård.” ”De blev offer för psykvårdens svek.” Enligt en känd docent i psykiatri är allt psykiatrireformens fel. På överfulla psykavdelningar blandas skräckslagna ungdomar som nyinsjuknat i en psykos med missbrukare och med dem som dömts till sluten psykiatrisk vård för grova brott. De som i desperation ringer till psykiatriska mottagningar får tid flera veckor senare, till en hyrläkare som stannar en vecka. På gatorna fryser hemlösa som uppenbarligen lever i sin egen värld av vanföreställningar.

Psykiatrin befinner sig i kris – bilden är entydig.

Men varför? Och vad ska man göra åt det?

På den punkten finns det ingen anledning att lita på den bild massmedia ger.

I en intervju i Dagens Nyheter häromveckan sade Jan Guillou att han sedan ungdomen varit övertygad om att makten och överheten ljuger tills motsatsen är bevisad.

Ljugandet är vardagligt, odramatiskt och svårgenomskådligt. Och makten ljuger för att vinna politiska poäng. Den har ingen heder.

Det är en skarpt formulerad insikt, och jag önskar att Guillou hade hållit fast vid den i sina inlägg om psykiatrins kris. Istället får vi se Jan Guillou och socialminister Lars Engqvist på TV närmast omfamna varandra i enighet om att ”det gått för långt”. Guillou hävdar att vänstern och högern tillsammans rivit ned psykvården, vänstern genom sin kritik mot tvånget och högern för att spara pengar.

Vänsterkrafterna ska vara stolta

Det stämmer när det gäller just mentalsjukhusens stängning. Det var en reform som drevs fram under 80-talet av en vänsterkritik och som urholkades av en högerpolitisk åtstramning. Fast då måste man räkna in socialdemokratin, som styrde i stat och landsting, i högern (en insikt som förstås skulle ha försvårat Guillous och Engqvists andliga omfamning).

Vänsterkrafterna ska vara stolta över sitt bidrag. Att stänga mentalsjukhusen handlade inte i första hand om att minska tvångsvården – samma lagar för tvångsvård gällde. Att stänga mentalsjukhusen handlade inte heller om att helt gå över till öppenvård – patienterna togs istället in på vårdavdelningar på hemsjukhuset.

Att stänga mentalsjukhusen innebar att bryta med ett system där den enda psykiatriska vård och det enda samhällsstöd som erbjöds de svårast psykiskt sjuka – och givetvis framförallt de som kom från de lägsta samhällsklasserna – var långtidsförvaring, ofta långt från hemorten, utan kontakter med anhöriga och vänner, ofta på förskräckande klena intagningsgrunder, i torftiga och skrämmande miljöer där personerna blev sjukare och tappade sina förmågor. Sverige var ett av de länder i västvärlden som förvarade störst del av sin befolkning på mentalsjukhus.

De klent utbyggda psykiatriska sjukhusklinikerna på hemorten var förbehållna lättare sjukdomar och människor med större förmåga att ta sig fram i samhället.

Guillous tes räcker inte heller för att förklara psykiatrins kris idag. Han har i själva verket anammat en historieskrivning, som blivit så vanlig att den blivit en del av det ”vardagliga ljugandet”.

Inget istället

Problemet var inte att mentalsjukhusen stängdes. Problemet var att ingenting annat kom istället. Visst, så kallade sektorsmottagningar med psykiatriska öppenvårdsteam öppnades från början av 80-talet i kommuner och kommundelar. Men vardagen – alla timmarna mellan kuratorssamtalet en gång i veckan – vem brydde sig om den? Och hur skulle de mest svårt störda och plågade människorna kunna tillgodogöra sig – eller ens komma ihåg tiden för – samtalskontakten?

Första gången jag själv såg effekterna av den begynnande nedmonteringen av mentalsjukhusen var i Norrbotten 1980. Där var patienten som vi kan kalla Anders, hemmasonen från Tornedalen som vårdats på Furunäsets mentalsjukhus i många år, men blivit utskriven till hembyn sedan en kronikeravdelning lagts ned. Anders kom infarande till sjukhuset med en eller ett par veckors mellanrum. Han klarade sig inget vidare bra hemma. En vanlig anledning till inläggning var att han glömt spisplattan på.

Ingen av oss som mötte Anders där, tyckte att han skulle ha ett bättre liv på Furunäset. Däremot var det en skandal att inte hemkommunen kunde ge honom det rätt beskedliga stöd han behövde i hemmet. Och att inte sjukhuset hade tagit kontakt med hemkommunerna innan man lade ned en avdelning!

Larmen började komma. En rapport i början av 90-talet visade att dödligheten bland dem som vårdats på Sundby sjukhus i Strängnäs, vilket hade lagts ned kring 1987-88, var kraftigt förhöjd.

I början av 90-talet genomfördes den så kallade psykiatriutredningen. Den slog bland annat fast att psykiskt långtidssjuka är den grupp i samhället som har sämst sociala villkor.

Utredningen ledde till en lag, den så kallade psykiatrireformen, som genomfördes 1995. Syftet var att förbättra de psykiskt långtidssjukas villkor.

Men stopp och belägg! Det är väl psykiatrireformen som orsakat det nuvarande eländet? Det hävdar i vart fall ett antal experter i debattinlägg i media. Psykiatrireformen innebar en (orealistisk) satsning på frivillighet, påstod moderata politiker i en artikel häromveckan. Trots att reformen överhuvudtaget inte berörde tvångsvårdslagarna. Psykiatrireformen stängde mentalsjukhusen, är ett vanligt påstående – trots att det skedde 5-10 år tidigare!

Psykiatrireformen har inte skapat eländet för de psykiskt sjuka. Den är – det förvisso senkomna, alldeles säkert otillräckliga – försöket att råda bot på eländet.

Ändå är mytbildningen så stark att ansedda psykiatriföreträdare underbygger sin hätska kritik mot psykiatrireformen med siffror om hur eländigt läget var innan den trädde i kraft!

Otillräcklig

Psykiatrireformen var redan från början otillräcklig. Den gav kommunerna ansvar för psykiskt långtidssjukas boende men ingen absolut skyldighet att ge dem en meningsfull sysselsättning eller arbete. Den finansierades genom att medel överfördes från psykiatrin till kommunerna, men medlen öronmärktes inte! Resultat: pengarna till de psykiskt sjuka gick till kommunernas allmänna underskott.

Men värst av allt “ reformen genomfördes i en tid av nedskärningar inom vården. Tydligast är detta i Stockholms län. År 1996, året efter psykiatrireformens genomförande, genomförde den socialdemokratiska landstingsmajoriteten en ”utvecklingsplan” som skar ned mer än 3 miljarder på vården. Några hundra miljoner kronor försvann från psykiatrin! Inte undra på att alla de som såg vårdavdelningar och öppenvårdsverksamheter stängas trodde att det var psykiatrireformens fel.

Nedskärningarna har fortsatt, år efter år. I år kommer vi att få se en ännu kraftigare nedrustning av den psykiatriska vården såväl inom landsting som i kommunerna i Stockholms län. Det är redan beslutat att ett antal sängplatser och två mobila team i norra Storstockholm ska försvinna. Fler nedskärningsbesked lär komma.

Att det finns ett politiskt intresse av att skylla på psykiatrireformen är inte märkligt. Vem vill ta ansvaret för nedskärningar?

Det är inte heller sant att psykiatrireformen huvudsakligen misslyckats. Forskning från Umeå har visat att den på det hela taget lett till förbättringar för psykiskt handikappade, som fått ett ökat stöd. Min egen erfarenhet från en rehabiliteringsverksamhet i Södertälje som bildades just på psykiatrireformens grund är att, när kommun och psykiatri samverkar tätt, öppnas stora möjligheter.

Ett exempel är Birger, som jag först lärde känna på en akutavdelning för psykotiska patienter i början av 90-talet, före psykiatrireformen. Birger hade insjuknat i schizofreni i tjugoårsåldern och nu bott på denna akut(!)-avdelning i tre-fyra år. Alla försök att hitta någon lindrig sysselsättning ens några timmar i veckan ute i samhället ledde till kraftig försämring av hans psykos – och till att han gjorde saker som var farliga för honom själv och andra. Som ett resultat av psykiatrireformen flyttade Birger ut i ett av de nya samlade boendena med egen lägenhet och tillgång till personal i en träfflokal på dag- och kvällstid. Han fick stöd att ta sin medicin och träffade sina kontaktpersoner och sin läkare på ett rehabiliteringscentrum. Han fick sysselsättning i ett arbetskooperativ på dagtid och lotsades ut i fritidsintressen av en kontaktperson. Under de följande sju åren tillbringade Birger inte ett enda dygn på sjukhus.

Birgers livskvalitetsökning går väl knappast att mäta i procent. Och vad mera är – det finns ingen motsättning mot allmänhetens krav på trygghet. Birger var inte längre farlig när han fick stöd.

Vad exemplet visar är att där det finns en politisk vilja, har psykiatrireformen blivit till något gott. Det går att ställa samma krav på bra psykiatrisk vård och kommunalt stöd överallt.

Myt att psykiatrireformen förstört missbruksvården

En annan myt om psykiatrireformen är att den har förstört missbruksvården. Snarare kan man säga att det tragiska för missbrukare – och deras anhöriga och offer – är att det inte finns någon motsvarande lag, som ger myndigheterna skyldighet att hjälpa. Följaktligen har kommunerna sparat på missbruksvården. Man skulle satsa på öppenvård, men den har byggts ut mycket blygsamt.

Även inom missbruksvården finns det en möjlighet till tvångsvård, Lagen om vård av missbrukare, LVM. För ett antal år sedan skrevs lagen om. Tidigare anmälde läkare och andra behov av LVM-vård direkt till länsstyrelsen. Nu går anmälan till kommunen, där en utredning görs “ men eftersom det är samma kommun som ska betala den dyra behandlingen, bifalls anmälan mycket sällan!

Givetvis är det inte bara en myt, att det ökade antalet hemlösa har att göra med minskningen av antalet sjukhusplatser. Men man kan förstås lika gärna säga att människor med psykiska problem blir vräkta, därför att det inte finns någon öppenvård som stöttar dem!Och det finns andra samhälleliga orsaker. Tidigare var det en självklarhet att kommunala bostadsbolag skulle ha ett samhällsansvar att ge bostad även åt svaga grupper. I takt med att sådana bolag ”knoppats av” och fått direktiv omatt bete sig som privata företag har de i en del fall blivit effektivare än de privata bolagen, när det gäller att resa trösklar mot människor med något slags problem.

Och har psykiatrin överhuvudtaget avinstitutionaliserats? Antalet vårdplatser sägs ha minskat från 36 000 till 6 000. Men Alain Topor, för många av Internationalens läsare säkert känd som f d ETC-journalist, numera framträdande radikal röst inom psykiatrin, har visat att i stort sett lika många människor idag finns i någon annan form av institution – från kommunala boenden till sjukhem i landsorten. Topor vill kritiskt ifrågasätta om vi är på väg att skapa nya institutioner, med samma brister som de gamla. Men för dem som i första hand oroar sig för bristen på institutioner, bör hans siffror vara en tankeväckare.

Politiska poäng

Varför väljer då människor att angripa psykiatrireformen? Ja, många gör det väl i god tro, i förtvivlan över dagens tillstånd. Men det sker också “ med Guillous formulering “ för att vinna politiska poäng.

Det fanns ett stort motstånd mot psykiatrireformen från psykiatrins sida, framförallt från storsjukhusen i storstäderna. Tacka för det, reformen innebar att pengar skulle överföras till kommunen. Att ansvaret för personer som Birger och deras boende samtidigt också skulle överföras, det tänkte inte psykiatrins representanter på. Inte heller på att Birger och andra skulle kunna få ett mycket bättre liv.

Men det är också en strid om idéer, om vad psykisk sjukdom är – och ytterst handlar förstås även sådana strider om makt och pengar. Psykiatrin har traditionellt haft makten att veta allt om de psykiska sjukdomarna. Eller snarare, psykiatrerna har haft den makten.

För samma motstånd som idag finns mot kommunens engagemang, fanns och fortsätter att finnas inom psykiatrin, alltsedan man började bygga upp öppenvårdsteam på sjuttiotalet. Det finns en ständigt pågående kamp om huruvida enbart läkare, eller även andra yrkesgrupper, ska ha någon makt över vården.

När överföringen av arbetsuppgifter – och resurser – till kommunen aktualiserats, finns det psykiatrer som hävdar att den medicinska sakkunskapen är expert på allt. Det framförs absurda påståenden om att psykiatrin är expert även på jobb och boende och hemmets skötsel för psykiskt sjuka människor.

Byråkratiska system

Det hela ställs på sin spets i frågan om huvudmannaskapet. Psykiatrireformen innebär ett delat huvudmannaskap, där landstingspsykiatrin har det rent medicinska ansvaret, medan kommunen har ansvar för bland annat boende och sysselsättning. Och visst är det krångligt att samarbeta mellan olika byråkratiska system. Det kan vara frestande att finna en lösning där den ena eller andra huvudmannen får hela ansvaret. Det har också funnits exempel på psykiatriska sektorer som på egen hand, utan kommunens medverkan, före reformen, börjat bygga upp boenden, träfflokaler och arbetskooperativ.

Min personliga åsikt är ändå att det finns en vits med det dubbla huvudmannaskapet. Om psykiatrin skulle få hela ansvaret, då skulle det bli torftiga boendeformer och institutionsartade sysselsättningsverksamheter – som på mentalsjukhusens tid. Att kommunen är med öppnar en verklig väg tillbaka till samhället – från specialanpassade, icke-stressande sysselsättningsverksamheter med få deltagare och stödjande handledare, över olika mellanformer, till den service som finns för andra samhällsmedborgare.

Att det finns en väg tillbaka – ett hopp – är avgörande. Det är inte en trivseldetalj. Det är viktigt för att garantera trygghet i samhället och minska rädslan för våld. Som exemplet Birger visar är våldsamhet inte en inneboende egenskap hos vissa människor som alltid kommer till uttryck “ den påverkas av hur hela det sociala livet ser ut.

Människors trygghet kan öka om samhället erbjuder psykiskt långtidssjuka människor ett stöd som de också vill ha och kan ta emot.

Men är det inte orealistiskt att försöka stoppa psykiskt sjukas våld genom öppenvård och stöd ute i samhället? Jo, om det är bara det man gör. Men om den stora majoriteten av patienter med psykiska handikapp får ett tillräckligt stöd i vardagen, kan mer sjukhusresurser satsas på den noggranna bedömningen och hårda kontrollen av en liten grupp, som behöver tvångsvårdas och övervakas under mycket lång tid, kanske för alltid.

Nekats vård

Beror våldsdåden i samhället på psykiatrins förfall? Till viss del. När nu kvällstidningarna rapporterar om förövare som sökt och nekats vård – ja, då är det en logisk konsekvens av nedskärningarna.

I Stockholms län fanns det för mindre än tio år sedan en handfull psykiatriska akutmottagningar. Idag finns det två, men från början av december finns bara S:t Görans psykakut kvar. Det finns all anledning att frukta att det kommer att bli ett inferno för löpande-band-omhändertagande av människor i svår psykisk nöd.

Att psykiskt störda våldsförövare inte får psykiatrisk vård, beror också på lagarna. Frågan om vem som är psykiskt sjuk är ytterst politiskt bestämd. Enligt den rättspsykiatriska tvångslagen är inte människor som ”bara” har grava personlighetsstörningar, till exempel psykopati eller antisocial personlighetsstörning, så allvarligt psykiskt störda att de kan dömas till rättspsykiatrisk vård.

Politikerna som stiftat lagarna har velat ha det så: meningen är att dessa människor ska hamna i fängelse istället och få kriminal-”vård”. Psykiatrin har inte protesterat särskilt högt. Vården har ofta rätt lite att erbjuda för människor med sådana störningar.

Möjligen visar den senaste tidens våldsdåd av psykiskt störda personer, att ”vården” i fängelse är ännu sämre.

I framtiden kommer det att bli värre. Det väntas att lagarna kommer att ändras, så att nästan alla döms till fängelse.

Men oavsett detta – psykiatrin kan aldrig stoppa våldet i samhället! Låt mig föreslå några andra orsaker till den våldskultur som breder ut sig: Ökad införsel av narkotika och alkohol i landet och ökat missbruk (och det bör påpekas att vi som kampanjade för nej till EU varnade för just den effekten). Ett hårdare samhälle med ökat utanförskap för stora grupper av befolkningen, som drabbas av att välfärden krymper. Ett samhälle, där unga grabbar står steroidstinna i korvkioskköerna och inte ser någon annan chans att få ”respekt” än att slå någon på käften.

Som av en ödets ironi har denna vecka filmen ”Ondskan”, baserad på Guillous självbiografiska roman, haft premiär. Boken skildrar en (av förklarliga skäl) mycket våldsbenägen ung man, och kulmen i boken är när huvudpersonen slår sin våldsamme styvfar sönder och samman.

Samtidigt vet pressen att berätta att den misstänkte ministermördaren första gången ställdes inför rätta, sedan han i ett raserianfall angripit sin våldsamme far med kniv.

I det första fallet tror jag alla skulle hålla med om att våldets orsaker var sociala. Och ingen (utom möjligen någon antagonist i den offentliga debatten) skulle tycka att det hade varit en lösning att låsa in Guillou. Varför skulle inte även det andra fallet i första hand leda till en debatt om samhälleliga frågor?

En utmaning

Det finns ingen anledning att tro att ett samhälle kan riva ned sociala skyddsnät och kollektiva lösningar, till förmån för en ohöljd individualism, utan att det också påverkar varje enskild individs mentala strukturer. Förmågan att känna inlevelse, empati, med andra, är inte en gudagåva, eller ens en gåva från generna, utan något vi bygger upp tillsammans.

Att bekämpa den samhällsutvecklingen är en utmaning för alla radikala krafter.

Att lösa psykiatrins kris fordrar också kraftfulla insatser:

Psykiatrireformen måste förverkligas. När regeringen nu talar om att stimulera samverkan mellan olika myndigheter är det bra. Kommunerna måste tvingas att satsa resurser på boende och sysselsättning. Psykiatrin måste tvingas att samarbeta med kommunerna.

Men om Lars Engqvist bara säger ”samarbete” kan det få motsatt effekt. Alla i psykiatrin som ser den enorma resursbristen, riskerar att se det som ännu en förskönande floskel. Eller rent av bli mer fientliga till samarbete!

Det behövs också mycket mer pengar! Nedskärningarna måste stoppas. Inga fler slutenvårdplatser kan stängas innan fungerande öppenvårdsalternativ gjort dem överflödiga. Öppenvården måste byggas ut kraftigt.

Åratal av ansträngningar och kampanjer för att minska fördomarna om psykisk sjukdom har de senaste veckorna grusats. Det är farligt – ju mer alla psykiskt sjuka beskrivs som våldsverkare, desto längre dröjer de med att söka hjälp. Ju mer anhöriga skäms, desto mindre benägna blir de att vända sig till psykiatrin. Men ingen verklig förändring kan genomföras utan att också ta med erfarenheterna och behoven hos patienterna, de anhöriga och deras olika föreningar.

Maria Sundvall

Anders och Birger har egentligen (flera) andra namn.

Från Internationalen 03 10 02