Etikettarkiv: Arbetets organisering

Arbetarklassens självorganisering i Portugal

Efter den europeiska arbetarrörelsens stora nederlag på 20-, 30- och 40-talen försköts världs­revolutionens centrum under 50-och 60-talen till de koloniala och halvkoloniala länderna, där de formerade sociala folkrevolutioner ägde rum, såsom den jugoslaviska, kinesiska, vietname­siska och kubanska revolutionen. Deformerade revolutioner var de i så måtto att deras led­ningar antingen pga sitt stalinistiska ursprung (Jugoslavien, Kina, Vietnam) eller pga sin prag­matiska politik (Kuba) var ovilliga eller oförmögna att fullt utveckla arbetarnas och fattig­böndernas demokratiska former av självorganisering. De uppkomna arbetarstaterna blev där­för från början mer byråkratiskt deformerade än den ryska arbetarstaten varit vid sin födelse.

Denna utveckling förträngde ett av de viktigaste kännetecknen för en segerrik socialistisk revolution: den massiva insatsen av arbetarklassens kreativa möjligheter och organisatoriska förmåga i uppbygget av ett nytt och mänskligare samhälle. Den gjorde det också svårare att mot det kalla krigets antikommunistiska hets- och förtalskampanj ställa ett positivt exempel på arbetarklassens historiska roll som den skapande kraften av en ny tidsålder.

Den revolutionära processen i Portugal ställde återigen dessa den revolutionära teorins grundprinciper i förgrunden. I jämförelse med liknande processer i de koloniala och halvkoloniala länderna de senaste 50 åren ställs proletariatet i ett imperialistiskt land i dag inför ett mycket större ansvar, ty fienden som det konfronteras med är mycket bättre förberedd. Det är inte möjligt för arbetarklassen att komma till makten med ett ofullständigt parti, en bristanden politisk ledning och organisation. Ty om inte förr så från och med den chilenska arbetarrörelsens nederlag, som framför allt var ett politiskt nederlag för dess reformistiska ledning, står det klart att de internationella imperialistiska krafterna har nu definitivt dragit sina slutsatser av det kubanska exemplet. De är idag beredda att med de mest brutala och blodiga medel slå ned varje försök att erövra någon av deras bastioner.

Mer än någonsin tidigare behöver proletariatet sitt nödvändiga instrument för de avgörande sammandrabbningarna (om det ska kunna förändra styrkeförhållandena mellan sig och borgarklassen till sin egen fördel). Utvecklandet av detta instrument – och inte motsätt­ningarna inom den borgerliga statsapparaten – är bestämmande för den revolutionära processens utveckling i Portugal. Förutom problemet med det revolutionära partiet, proletariatets ledning i den revolutionära processen, blir uppbygget och samordningen av självorganiseringen avgörande tör utgången av den portugisiska revolutionen. Den politiska kris som uppstod med den fjärde provisoriska regeringens fall i juli 1975 och som uppenbarade statsapparatens och bourgeoisins djupa splittring, gav proletariatet en objektiv möjlighet att omvandla den förrevolutionära situationen till en revolutionär. Det betyder att det uppstått en situation i vilken den borgerliga maktstrukturen alltmer faller sönder och makten underifrån, dubbelmakten, börjar utvecklas. Just frågan om struktureringen av denna makt underifrån kommer att bli avgörande för om proletariatet ska lyckas utnyttja detta historiska tillfälle för en socialistisk revolution.

Utan att behandla den grundläggande frågan om styrkeförhållandet såsom det framstår organisatoriskt och medvetandemässigt i arbetarklassens autonoma organ, kan man inte göra en tillfredsställande analys av den portugisiska processens övriga aspekter; av MFA, den konstituerande församlingens eller de politiska partiernas roll.

Arbetarrörelsen före den 25 april 1974

För att förstå organisations- och kampformernas säregenheter räcker det inte att börja analysen med händelserna den 25/4.1 Portugal fanns redan före fascismens maktövertagande, speciellt i arbetarrörelsens barndom, en militant och starkt anarkosyndikalistiskt präglad tradition inom arbetarrörelsen, som visserligen förtrycktes under diktaturen, men likväl inte kunde helt likvideras. Salazarregimen hade systematiskt berövat arbetarna alla lagligt förankrade rättigheter som femdagarsveckan, uppsägningsskydd, företagsråd, sociala förmåner, församlingsfrihet, strejkrätt och rätten till oberoende fackföreningar. Men trots detta kunde arbetarna under dessa repressiva förhållanden om och om igen genomföra strejk- och protestaktioner. Under Salazars tid lär det ha ägt rum 518 strejker.

Vid dessa strejker handlade det för det mesta om spontana och otillräckligt samordnade aktioner. Att den nödvändiga samordningen mellan företagen inte kom till stånd, sörjde de av regimen grundade fackföreningarna för. Till dessa var arbetarna tvångsanslutna på yrkesbasis. Under diktaturens sista år stärktes kampberedskapen, speciellt i Lissabon, Setubal och Porto. Detta hade en av sina grunder i den ekonomiska omvandlingen på 60-talet, då Salazar övergav sin protektionistiska politik och öppnade dörren för utländskt kapital: Andelen verksamma inom industrin steg från 25% 1950 till 35,8% 1970. Trots detta gick utbyggnaden av den industriella verksamheten inte snabbt nog för att suga upp alla de som slängdes ut på arbetsmarknaden. Hand i hand med tillväxten av levnadsstandarden i en sektor utvecklades pauperiseringen i andra. (Not 1) Lantarbetarna hade en arbetstid på 75 timmar i veckan. Timlönen varierade från 90 öre inom textilindustrin till 3,75 kr för en utbildad metallarbetare. Mellan 1969 och 1974 steg priserna med 100%. Skolplikten är (i teorin) 6 år. Portugal har också Europas högsta barnadödlighet.

… Exemplet Cometna

Cometna är ett järn- och stålverk som ligger i utkanten av Lissabon. De 1 950 arbetarna, fördelade på tre fabriker, producerar bl a järnvägsvagnar, buffertar, pannor till gjuterier och turbinaxlar. Redan 1962 under Salazars regim hörde arbetarna vid Cometna till det omliggande industriområdets pionjärer i kampen för de mest elementära rättigheterna. Den politiska polisen (PIDEDGS), polisen (PSP) och det Republikanska Nationalgardet (GNR) grep systematiskt in i arbetskonflikterna. Strejker förbjöds. I maj 1962 fängslades flera arbetarmilitanter.

På 60-talet hade kampen också en politisk karaktär. Redan på denna tid hade arbetarna skapat ad-hoc-kommissioner vilka av säkerhetsskäl nyvaldes inför varje speciellt problem. 1969 krävde arbetarna vid Cometna, som de första i området, en nationell minimilön på 6 000 escudos. De andra fabrikerna anslöt sig till kravet. Efter denna kamp förvägrades 17 arbetare den lönehöjning som uppnåtts i kampen. Motiveringen var att deras arbetsprestation var för dålig. Efter en två månader lång och segdragen kamp och en arbetsnedläggning lyckades arbetarkommissionen tvinga igenom löneförhöjningen också för dessa 17 arbetare. 1972 tillkämpade man sig 45 timmars arbetsvecka. I slutet av 1973, då strejkvågen började tillta över hela landet stod Cometna i spetsen för de kämpande arbetarna. De krävde en löneförhöjning med 1 500 escudos. I januari bröt det därför ut en strejk som stod under kontroll av arbetarnas stormöte. Ett förslag om att arbetarkommissionen skulle få förhandla med en kommitté bestående av regeringsrepresentanter och företagsledningen avvisades och istället krävdes öppna förhandlingar. På detta sätt skyddades arbetaravantgardet, som i sin tur ställdes under hela arbetarstyrkans kontroll.

Dessa exempel visar, att arbetarnas kampberedskap under fascismen inte fullständigt kunde brytas. De klargör emellertid också två viktiga kännetecken på den portugisiska arbetarrörelsen:

1. Arbetarnas uppsplittring, som var en effekt av de fascistiska fackföreningarna, kunde inte övervinnas av de enskilda arbetarkommissionerna (speciellt inte då de var ad-hoc-kommissioner, dvs tillfälliga kommissioner). 1 motsats till förhållandena i Spanien förblev samordningen av kampen på en mycket låg nivå. Genomförandet av samordnade strejker eller generalstrejker var inte möjligt på grund av repressionen och arbetarklassens låga politiska medvetenhet.

Reformisternas ringa inflytande är också påfallande. Orsaken härtill ligger i avsaknaden av en samordningsstruktur som kunde kanalisera de spontana och från varandra isolerade strider som utvecklades efter den 25/4.

Formerna för arbetarnas självorganisering efter den 25 april 1974

Arbetarkommissionerna

Första fasen: 25 april till 28 september 1974

Bourgeoisin välkomnade den 25 april. Men varken borgarna eller MFA hade räknat med den faktor som kom att bestämma den vidare utvecklingen: massrörelsen. En stor demonstrations- och strejkvåg översvämmade landet. Det var inte någon förbittrad kamp mot kapitalismen eller mot MFA-regeringen. Tvärtom, det var en glädjefest över de nyvunna friheterna och för bestämda krav som man höll för självklara och som stod i samklang med 25-aprilandan: slut på kolonialkrigen och hemtagande av soldaterna, utrensning av fascister från statsapparaten och företagen, löneökningar, osv.

Först i början av juni lyckades regeringen åter få grepp över situationen. Massornas mest trängande behov uppfylldes. I en regelrätt kampanj från regeringen, MFA, PCP och Inter­sindical gjordes det nu klart för arbetarna: mer är inte möjligt. Landet är fattigt. Nu gäller det att bita ihop tänderna och bygga upp det nya Portugal, istället för att låta tiden gå förlorad genom strejker och demonstrationer. Kampanjen hade framgång, därför att den portugisiska arbetarklassens medvetenhet endast långsamt skärptes och MFA:s och PCP:s anseende var ogrumlat. Endast i enstaka företag bröt förnyade strejker ut. Kraven var samma som i maj 1974 – men nu skedde kampen på andra villkor: arbetarna måste kämpa såväl mot regeringen/MFA som mot PCP/Intersindical, mot Copcoli-enheternas militära intervention och mot PCP-mobiliserade demonstrationer. På så sätt uppstod hos de arbetare som gick ut i kamp efter maj 1974 en utpräglad misstro mot MFA, PCP och arbetarbyråkratin och ett starkt förtroende för sina egna krafter och för de självständiga arbetarorganen.

Det var visserligen en isolerad minoritet av den portugisiska arbetarklassen som gjorde den erfarenheten under sommaren 1974. Men när stora delar av arbetarklassen under vintern och början av 1975 åter tog upp kampen var denna minoritet inte längre en isolerad förtrupp utan avantgardet till en bred rörelse.

De portugisiska företagarna tog efter kuppen den 25 april ganska snart sin tillflykt till samma åtgärder som deras kapitalistiska bröder använt sig av i Chile under Allendes regering: de började forsla ut sitt kapital till utlandet, föröva sabotage mot fabrikerna, lagra varor och demontera arbetsplatser.

Då fackföreningarna även efter den 25 april behöll sin gamla struktur med yrkesfack och genom en rent byråkratisk handling i toppen tillsatte en ny ledning lyckades de aldrig dra till sig de radikaliserade arbetarna. Dessa började istället skapa sina egna instrument. I nästan alla företag slöt sig de mest medvetna arbetarna spontant samman. Detta skedde inte bara i stor­företag som luftfartsbolaget TAP, Lisnavevarvet och järn- och stålverken utan också i små företag som Sogantal eller i relativt efterblivna sektorer. Ja, t o m i områden som är ganska isolerade från stora industricentra såsom vid gruvorna i Panasqueria bildades arbetar­kommissioner för att upprätta en lista på de krav man tänkte kämpa för. Förutom rent ekonomiska krav ställdes redan i denna första fas politiska krav. De koncentrerade sig kring följande områden:

Löneökningar, framför allt för de sämst betalda skikten. Minimilön på 6 000 esc., bibehållen lön vid sjukdom. (Vid Cometna erhöll de undre lönegrupperna 1.900 escudos i lönehöjning; frän 11.000 esc. i månaden och uppåt gavs ingen ökning).

  • Arbetets organisering. Sänkning av bandhastigheten; bort med ackorden.
  • Återanställning av alla avskedade. I många företag offentliggjordes avskedningslistorna och man kämpade mot varje fall av avskedande.
  • Utrensning av fascisterna. På stormöten bestämdes i samarbete med MFA-kommissionen, som hade undersökt PIDE:s arkiv, vilka som skulle slängas ut. På detta sätt genomdrev arbetarkommissionen vid Cometna att fabrikens ägare såväl som en av hans förvaltare fängslades, då man kunde bevisa att de bedrivit sabotage, transporterat ut kapital till utlandet samt haft nära förbidelser med CIA. Den utsparkade förvaltaren hade talrika gånger besökt en internationell arbetsgivarförenings kurser i Versaille, vilka hade som tema hur man förhindrar arbetarnas kamp och splittrar de anställda.

Under denna period stod framför allt arbetarkommissionerna inom textilindustrin i spetsen för utvecklingen (Sogantal, Charminha, Tapetes de Arraisolos, Naturana).

Exemplet Sogantal (2)

Den kamp som de 150 kvinnliga arbetarna vid Sogantal i Montijo (Alentejo) förde framstår som exemplarisk för denna fas. Sedan 1968 knogade de unga arbetarna för sin franske chef till en lön på mellan 90 öre och 1,80 kr. För en lönekostnad på 450 kronor lät företagaren Pierre Lardat framställa 400 klädesplagg varje dag som han sedan sålde för ca 15 000 kronor i Frankrike.

Arbetarna krävde en löneförhöjning på ca 300 kronor i månaden för alla. För att sätta kraft bakom sina krav började de den 20 maj att minska produktionstakten. Den 30 maj stängde ägaren företaget och flyttade till Frankrike. Arbetarna svarade med att ockupera fabriken och återuppta produktionen. De valde en produktionskommission och en strejkkommission – båda två avsättbara. De delade upp sig i produktionsavdelningar och försäljningsavdelningar som for runt i landet med lastbilar och sålde de framställda plaggen. De gav också ut en strejk­tidning som spreds över hela landet. Den ständiga kontakten med befolkningen och den utbredda kunskapen om deras problem gav de kämpande arbetarna ny luft under vingarna.

I slutet av augusti kom det emellertid till nya sammanstötningar. Med arbetsministerns medgivande och med stöd av inrikesministern och GNRs (Republikanska Nationalgardet) polistrupper trängde på natten den 24 augusti en med pistoler, tårgas och batonger beväpnad kommandostyrka bestående av 15 fransmän in i fabriken och började utrymma den.

Kl. 19 började befolkningen i Montijo strömma in i fabriken. Fransmännen barrikaderade sig på kontoret. Då grep armen in, utrymde företaget och häktade fransmännen som dock åter frigavs efter några dagar. Arbetarna krävde att företaget skulle förstatligas – men förgäves. Av ekonomiska skäl blev de tvungna att slå igen företaget.

Fram till september ägde ytterligare några betydande strejker rum: först postarbetarnas strejk från den 18-20 juli vilken var den första nationella strejken, sedan strejkerna vid flygbolaget TAP, tidningen Journal de Comercio, vid Lisnave, Timex och Effacec Inel. Inte desto mindre gjorde under hösten en lätt »kamptrötthet» sig märkbar. Den kunde övervinnas törst i december.

Ett väsentligt inflytande härvidlag hade PCP:s demobiliseringskampanj. Under de stora strejkerna under sommaren slöt PCP helt upp bredvid regeringens repressiva krafter. De använde sig av de mest skiftande metoder för att undertrycka kampen – skrämselpropaganda, förtal, hot och angivelser. PCP riktade mer sitt intresse mot att erhålla funktionärsposter i fackföreningarna och de lokala myndigheterna än att driva kampen i fabrikerna vidare. För att inte förlora sin ställning i regeringen anklagade de de strejkande arbetarna för att spela reaktionen i händerna.

Den 4 september 1974 förkunnade de i en kommuniké att »objektivt har arbetarna på Journal de Comercio och de andra tidningarna som av solidaritetsskäl vill delta i strejken förvandlat sig till reaktionens och fascismens verktyg! Kamrater, man måste djärvt säga: Nej till solidaritetsaktioner som tar formen av strejker» (3).

PCP gick i denna fas t o m så långt att de stödde anti-strejklagen av den 27 augusti – en av de mest reaktionära antistrejklagarna i Europa. Enligt denna lag var det t ex tillåtet att svartlista strejkande och förbjuda spontana strejker.

Andra fasen: från 28 september till den 11 mars 1975

Efter reaktionens första misslyckade kuppförsök går arbetarrörelsen in i en ny radikaliserings­fas, som blir tydlig framför allt fr o m december 1974. Arbetarna fick nu känning av den utveckling som statistikerna på ekonomiministeriet upptäckte först i maj 1975: Att de kraftiga löneökningarna från maj 1974 till årsskiftet (nominellt 25-28%) så när som på en eller två procent hade ätits upp av prisstegringarna. I slutet av 1974 kände sig arbetarna lurade på konfekten från den 29 april. Men deras självmedvetande hade genom händelserna den 28 september blivit enormt mycket starkare och med hjälp av sina självständiga organ försökte nu arbetarna vinna det som de förgäves förväntat sig av MFA-regeringen.

Under den föregående fasen hade demokratiskt valda och kontrollerade arbetarkommissioner bildats, framför allt på de företag som genomfört strejker också efter maj 1974. I de andra företagen hade kommissionerna för det mesta bildats spontant av de avancerade arbetarna. Dessa kommissioner hade många gånger förblivit isolerade då de inte lyckats dra in en majoritet av arbetarna i kampen. Nu däremot sammankallades i många fabriker stormöten där delegater till kommissionerna väljs. De är ansvariga inför stormötet och avsättbara av detta.

I denna fas framträder också tydligt den olikartade utvecklingen av arbetarkommissionerna. En del bryter snabbt med den reformistiska praktiken, som exempelvis några kommissioner inom den kemiska industrin, vid TAP och Lisnave. Ofta kommer de under inflytande av maoisterna (UDP, OCMLP, MRPP), centristerna (MES) eller ultravänstern (PRP, LUAR). Till en början framträder detta arbetaravantgarde i Lissabon, Almada och Setubal. Först senare växer det också fram i Porto och andra industristäder. Då detta avantgarde saknar en klar uppfattning lyckas emellertid många gånger PCP vinna tillbaka en del av sitt inflytande. Så skedde vid Lisnave efter den 11 mars då företrädarna för den extrema vänstern inte återvaldes.

Andra kommissioner utvecklade en praxis av medbestämmande (framför allt i små- och mellanstora företag), andra åter tog sig an funktionen av en fackföreningskommission.

Tredje fasen: från den 11 mars 1975

Mobiliseringen mot den andra misslyckade kuppen den 11 mars betydde ett nytt språng framåt för arbetarklassens medvetande och organisering, ty den klargjorde för breda skikt vilket hot det är för den revolutionära processen att kapitalet är i händerna på de privata företagarna. Bankutdrag avslöjade monopolkapitalets stöd till kuppmakarna.

Det var de anställda vid bankerna och försäkringsbolagen som tog initiativet och krävde förstatligande. Bankerna Espirito Santo, Totta e Acores Pinto Maoyor, Portugues do Atlantico, Borges e Irmao, Banco Nacional Ultramarino (BNU), Fonsecas e Burnay gick i spetsen för vågen av förstatliganden. I dess kölvatten följde el- och oljeföretagen, de kemiska företagen, transportväsendet, järnvägarna och sjöfarten, flygbolaget TAP och Sidururgia Nacional – landets största stålproducent. Under arbetarnas tryck nationaliserades på så sätt ungefär 60% av industrin.

PCP stödde förstatligandena då de motsvarade partiets antimonopolistiska program, även om de snart gick utöver detta. PCP:s mål är att centralisera krediterna och neutralisera de stora monopolen för att kunna understödja de små och mellanstora företagen, vilka räknas till den gynnade partnern vid det »nationella återuppbygget». Detta perspektiv, som i PCP:s program medför nationaliseringar, visar att förstatliganden i sig inte är revolutionära. De utvecklar en revolutionär dynamik först då arbetarna är medvetna om att det kapitalistiska produktions­sättet, produktionsanarkin, kommer att leva kvar i de nationaliserade företagen såvida de inte ställs under deras, arbetarnas, kontroll. För att på ett verksamt sätt kunna inskrida mot avskedanden, kapitalflykt, investeringsstopp, varulagring och understöd till de reaktionära krafterna från arbetsgivarnas sida, är det nödvändigt att arbetarna tillskansar sig en noggrann kontroll över bokföringen, varulagret och över produktionen (4). Två exempel:

Företagsledningen vid Lisnavevarvet hade under fascismen fastlagt en plan för investeringar i Brasilien. Om den gick i verket betydde det oundvikligen avskedanden vid de portugisiska varven. Efter den 25 april förhindrade arbetarkommissionen tillsammans med arbetar­kommissionen på Bank Totta e Acores att planen gick i verkställighet och bestämde att kapitalet istället skulle användas till att skapa arbetstillfällen i Portugal.

De anställda vid flygbolaget TAP upptäckte att de tog emot varor från England som lika gärna kunde framställas i Portugal. De satte sig därför i förbindelse med arbetarkommissionen i en fabrik som kunde producera motsvarande vara.

Med arbetarkontrollens införande nådde arbetarnas självorganisering en kvalitativt högre nivå. De första månaderna efter den 25 april hade arbetarkommissionerna i första hand försvarat arbetarklassens omedelbara intressen. Nu blev de tvungna att på grund av händelsernas utveckling direkt gripa in i företagens och statens bestämmanderätt. Detta var bara möjligt genom en ny organisationsprincip, enligt vilken det största möjliga antalet arbetare deltog i utövandet av kontrollen. Principen om arbetardemokrati blev en grundfråga för om produktionens omorganisering skulle lyckas eller ej. Arbetarnas organisationsformer blev därför centrala i diskussionen. Enbart vid Lisnave finns det tre olika projekt:

.. Rådet för arbetarnas försvar (CDT)

2. Det revolutionära arbetar- och soldatrådet (CRTSM); utropat av PRP-BR.

3. Ett projekt av UDP

Av dessa tre projekt är det bara det första som är i full funktion.

Rådet för arbetarnas försvar (CDT) består av 20 arbetare som valts på stormöten på sina respektive avdelningar. Tillsammans med andra arbetare, som också är valda på stormöten, bildar de dessutom olika underkommissioner:

  • den tekniska kommissionen, som satt som sitt mål att i samverkan med det nationella projektet omstrukturera hela industribranschen.
  • informationskommissionen
  • skolningskommissionen
  • saneringskommissionen.

För att göra produktionskontrollen verkligt fungerande väljs inom varje arbetssektor ett kontrollråd (allt som allt 10 st.). Dessa står i nära förbindelse med varandra och med centrala CDT såväl som med representanter för regeringen. Kontrollrådens uppgift är att kontrollera företagens ekonomiska och sociala aktivitet. Det betyder fullständig kontroll över finanserna, avskaffande av affärshemligheten.

Den 14 juli lade CDT fram ett dokument i vilket det slog fast sina två huvuduppgifter:

1. Arbetarna måste ha ledningen i fabrikerna, makten på landsbygden och överta ledningen för hela samhället. Därför föreslår CDT:

a) att en planerings- och kontrollkommission grundas för hela varvsindustrin. För att neutralisera grunden för den kapitalistiska ackumulationen, föreslår vi att en nationell kommission bildas bestående av delegerade arbetare från samtliga industrier. Denna kommission måste ha makt att i nationell skala utarbeta och samordna en politik för varvsindustrin.

b) En nationell kontrollkommission för samtliga företag som tillhör CUF-koncernen. (CUF var delägare av Lisnave.)

c) En nationell kontrollkommission för hela den portugisiska industrin.

2. En grundläggande omvandling av varvsindustrin. Det betyder att produktionen skall regleras efter den arbetande befolkningens behov och inte efter profitprincipen. Arbetarna skall bestämma vad, hur, när och för vem de skall producera. Detta kan bara ske när kampen i fabrikerna sammanlänkas med den allmänna kampen mot kapitalismen och imperialismen. Det får inte finnas någon ekonomisk kamp som inte tjänar revolutionens politiska mål.

De revolutionära arbetar- och soldatråden (CRTSM). CRTSM i Marinha Grande bildades den 11 mars efter förebild av det första arbetar- och soldatrådet, vilket utropades som en själv­ständig och icke-partibunden front mot reaktionen. CRTSM var inte tänkt att ersätta CDT utan att komplettera det. I dess andra manifest angavs CRTSM:s mål till att erövra makten på det ekonomiska, politiska och militära området, ty »man utövar verkligen inte kontroll över ett företag om man inte löser frågan hur makten ska utövas av arbetarna». Det är denna tanke som ligger till grund för bildandet av två strukturer som inte ingår i CDT: de politiska och militära kontrollråden. Till skillnad från CDT så skall, genom dessa råd, styrelsens bestämmande­rätt inskränkas hårdare.

  • Det politiska kontrollrådets uppgifter är att utifrån en klass-ståndpunkt och på ett osekteristiskt sätt diskutera samtliga politiska problem som angår arbetarna, samt att politiskt analysera de handlingar som utförs av råden och kommissionerna.
  • Det militära kontrollrådet är det instrument med vilket arbetarnas landvinningar skall försvaras och maktövertagandet förverkligas. Dessa miliser skall kontrolleras av arbetare och soldater samt bilda basen för folkarmén. Den roll dessa miliser spelar beror för vissa företag på den betydelse deras fabrik har för den nationella ekonomin, för andra på nödvändigheten att militärt försvara befolkningen.

CRTSM:s struktur: På ett stormöte väljer arbetarna rådsförsamlingen. De väljer likaså underkommissioner för det ekonomiska, politiska och militära områdena, inom vilka de tre kontrollkommissionerna bildas. Dessa kontrollerar de tre »sekretariaten för den ekonomiska, politiska och militära makten», vilka väljs av rådsförsamlingen och är de samordnande och verkställande organen. Tillsammans bildar de rådssekretariatet. Råds församlingen och rådssekretariatet har kontakt med interna såväl som utomstående institutioner (styrelsen, stadsförvaltningen). CRTSM gör anspråk på att dra in ett större antal arbetare i makt-utövandet och kontrollen än vad CDT är förmöget till.

Den tredje varianten av de vid Lisnave företrädda självorganisationsformerna initierades av UDP. Den medförde endast en smärre modifiering av CDT genom att man bildade baskommissioner med kontrollfunktioner samt lokala folkförsamlingar. Av CRTSM anklagades de för att inte bilda någon organisation som gjorde det möjligt för arbetarna att överta och utöva makten.

Tre faror för projektet med arbetarkontroll

1. De reformistiska krafterna, PCP och Socialistpartiet, försökte utnyttja principen om arbetar­kontroll till att driva upp arbetsansträngningarna. Med paroller som »bygg socialismen i arbetet» försökte de vinna arbetarna för »slaget om produktionen» genom vilket man skulle närma sig socialismen. Den 12 juni offentliggjorde PCP:s politiska kommission en förklaring i vilken den uttalade detta särskilt tydligt: »Slaget om produktionen kommer inte att vinnas med ord…. utan genom den organisatoriska dugligheten, den revolutionära disciplinen, den revolutionära kreativiteten och genom de revolutionära offren». I vems fickor som arbetarnas offer hamnar så länge kapitalisterna besitter förfogande-rätten över industrin och staten för­blev dock en obesvarad fråga. Parollen om »slaget över produktionen» måste snart överges, då endast en obetydlig del av arbetarna efterkom deras uppmaning.

2. Ytterligare en fara består däri, att arbetarkontrollen under ledning av de reformistiska krafterna länkas in på självförvaltnings- eller medbestämmandeprincipens banor. Om arbetarna på det sättet övertar ansvaret för sitt eget företag förlorar de sin självständighet – dvs de underordnar sina egna intressen under det enskilda företagets. Ett exempel härpå utgör försäkringsbolaget Garantia Funchalense där en representant för företagsägaren deltar i den tillsatta styrelsekommissionen.

3. Den tredje illusionen, vilken understöds av Socialistpartiet, består i antagandet att det genom arbetarkontrollen och självförvaltningen skulle vara möjligt att skapa nya produktionsförhållanden i de nationaliserade företagen, innan den politiska makten i sin helhet övertagits av arbetarklassen.

I kampen mot dessa illusioner fyller arbetarkontrollen en dubbel och mycket viktig peda­gogisk funktion. Å ena sidan kan man i praktiken visa att arbetarkontrollen faktiskt inte är möjlig förrän i en revolutionär period, en period av dubbelmakt, ty först då, då bourgeoisin redan förlorat viktiga områden, kan dess motstånd neutraliseras och den tvingas till att överge en del av sin bestämmanderätt.

Å andra sidan måste exemplariska aktioner genomföras redan under den förrevolutionära perioden, ty den stora massan av arbetare utvecklar inte sitt medvetande genom allmän propaganda, utan endast genom det praktiska exemplet.

Logiken i kraven på arbetarkontroll består i att de utgör en förbindelselänk mellan arbetarnas omedelbara intressen och frågan om arbetarklassens makt. Arbetarnas medvetande utvecklas genom att de i kampen för sina omedelbara intressen i praktiken ifrågasätter företagarens makt. Det är klart, att denna process inte genomförs plötsligt för alla arbetare från den ena dagen till den andra. Den förutsätter att den mest medvetna delen av klassen tidigare samlat praktiska erfarenheter i utövandet av arbetarkontrollen (6).

När arbetarkommissionerna kommer i konflikt med statsapparaten erfar de att arbetar­kontrollen endast är möjlig: under förutsättning att styrkeförhållandena mellan klasserna förändras. Endast med hjälp av våld – i så motto att de erövrar all bestämmanderätt över produktionsmedlen – kan arbetarna påtvinga borgarklassen sin kontroll.

En allmän arbetarkontroll kan alltså bara motsvaras av en proletär offensiv som upprättar dubbelmakten. Det betyder, att arbetarkontrollen endast kan konsolideras genom organisatoriska förankringar – genom att samordningen och centraliseringen av självorganiseringens former alltid drivs vidare.

Samordningen av arbetarkommissionerna

Vid utövandet av arbetarkontrollen uppstår dagligen behovet av en samordning med arbetar­kommissioner i andra företag. De enskilda kommissionernas trånga gränser bevisar att de ekonomiska problemen inte kan lösas inom ramen för de enskilda företagen.

Så fastslog t ex fackföreningskommissionen vid en pappersfabrik i Santarem, att den cellulosaförädlande industrin inte längre levererade tillräckligt med råmateriel, trots att den samtidigt sålde 8 % av sin produktion i utlandet. Kommissionen vädjade då till solidariteten hos arbetarna vid en cellulosaförädlande fabrik och uppmanade dem att bilda en kommission för att kontrollera produktionen och företaget.

Ett annat exempel på hur medvetandet utvecklas genom praktisk erfarenhet finner vi hos de bankanställda. För att kunna förhindra företagarnas kapitalflykt måste bankkommissionerna upprätta ett nära samarbete med fabrikskommissionerna. En kontroll av kontoutdragen vore ju meningslös om den isolerades från en kontroll av den verklighet som döljer sig bakom siffrorna. Det är bara fabriksarbetarna som känner varulagrets verkliga storlek, varornas reella värde. Det är bara de som t ex kan avgöra om de i bokföringen upptagna nyanskaffningarna är äkta, eller om de gamla maskinerna endast har reparerats för att på så sätt föra ut icke bokfört kapital till utlandet.

Arbetarkommissionerna inom några industrigrenar är sedan en tid redan samordnade. För­utom inom den cellulosaförädlande industrin (Sotel, Celnorte, Celtejo) finns en samordning mellan nio företag inom den tunga metallindustrin – bl a deltar Lisnave, Cometna och Sorefame. Denna samordning legaliserades den 27 juli. De nio arbetarkommissionerna fram­ställde en gemensam produktionsplan enligt vilken produktionen för samtliga nio företag skulle struktureras om på ett enhetligt sätt. Därigenom har man undvikit att arbetarna i en fabrik har behövt avskedas medan övriga fabriker har haft extraskift.

Parallellt med denna samordning finns det en kommission för små och mellanstora företag, med vilken storföretagens samordningskommission samarbetar.

En regional och nationell samordning av alla kommissioner är tydligen mycket svår att uppnå. Arbetarna hyser, inte minst på grund av sina erfarenheter av Intersindical, ett ganska stort misstroende mot centralisering och mot partierna, som de förknippar med byråkratism och mani­pulation. Nationella samordningskongresser och -strukturer har hittills alltid samman­kallats och dominerats av den ena eller andra politiska organisationen. Därför har de själv­ständiga organen inte kunnat känna igen sig i dessa strukturer, utan i stället fjärmat sig från dem.

Redan i september lät en samordningsstruktur för olika industrigrenar, Interempresas, höra talas om sig. Den deltog i organiserandet av demonstrationerna den 28/9 och den 7/2 mot avskedanden resp. mot NATO. Den stod under starkt maoistiskt inflytande. Dess sekterism och bristande klarsyn hindrade den från att ge ett adekvat svar på kuppförsöket den 11 mars. Den förföll till passivitet, och splittrades kort därefter upp i den obetydliga Interempresas, som i fortsättningen stått under inflytande av OCMLP (FEC) och CMLP, samt i Inter­commisiones som är influerad av UDP, MES, och MRPP (7). Intercommisiones provisoriska sekretariat förberedde inför den 27-28 september en kongress till vilken man försökte integrera reformistiska kommissioner och kommissioner från andra regioner.

De av PRP/BR stödda Revolutionära Arbetarråden lyckades med sin 2:a nationella kongress den 2-3 augusti få till stånd en snävare samordning med representanter från ca 50 fabriksråd och 20 soldatråd. På dagordningen stod en rapport från nationella sekretariatet, en analys av den politiska, ekonomiska och militära situationen, arbetarklassens organisationsformer för maktövertagandet, proletariatets diktatur, arbetarråden och partierna, rådens samordning samt de omedelbara uppgifterna.

Bostadskommissionerna

En viktig händelse i den revolutionära processen i Portugal är kampen inom reproduktionens område. Den starka radikaliseringen inom detta område har sina rötter i en typisk företeelse hos en av andra länder beroende stat. På grund av den ojämna ekonomiska utvecklingen av landets olika delar (vilket hänger samman med strävan att tillgodose det utländska kapitalets behov) framträder en stark skillnad mellan land och stad. Landsbygdsbefolkningens breda massor blir fattigare. Resultatet blir en omfattande flykt till städerna. 1 städerna är emellertid den svaga portugisiska bourgeoisin vare sig villig eller förmögen att skapa de nödvändiga infrastrukturerna.

Efter den 25 april tog därför kraven på människovärdigare bostäder och bättre hygieniska förhållanden sig snart organisatorisk gestalt i form av bostadskommissioner. Regeringen lanserade ett projekt (S.A.A.L.) enligt vilket bostäder skulle byggas för de av staten under­stödda bostadsföreningarna. Genom att försöka dra in stadsdelarnas invånare i förvaltningen av eländet försökte staten bromsa befolkningens egen mobilisering. Som svar härpå uppstod emellertid, med början ungefär i juli 1974, bostadskommissioner. Ofta har de bara formen av aktionskommittéer, men under vänsterns inflytande har rörelsen erhållit en organisatorisk fasthet och blivit alltmer utbredd.

Hur bildades kommissionerna? 1 allmänna församlingar i stadsdelarna valdes en kommission på 10 – 20 medlemmar. Under kampens gång utvidgades den för det mesta och bildade underkommissioner. Reaktionära medlemmar gick för det mesta ur automatiskt: Då de inte hörde till de som handlade, förlorade de raskt i trovärdighet och tappade sitt inflytande.

..exemplet med en husockupation

I Calcada da Ajuda ockuperade aktivister ur befolkningen i en av Lissabons fattigare stadsdelar den 9 mars 1975 en stor villa. Omedelbart efter ockupationen ställde man ihop möblerna och samtliga privata föremål för att lämna över dem till ägaren. I källaren hittade man t o ni gamla tyska Hitlertrogna tidskrifter från 1935! Man kallade in en allmän folkförsamling för att organisera ockupationen och för att välja en ockupationskommission. Många kvinnor deltog, gamla, unga.., utarbetade ansikten och händer, med barnen på armen.

De första som störde församlingen var militärpolisen från den intilliggande kasernen. Soldaterna bekymrade sig om trädgården som höll på att omvandlas till lekplats för barnen. Den andre som störde var husägaren som plötsligt dök upp. Han jagades bort. Man diskuterade häftigt. Vad skulle man göra med huset? Skulle det bara bli en barnkrubba, eller skulle det också bidra till befolkningens politiska fortbildning genom att huset användes som kontaktcentrum för de omkringliggande fabrikerna och genom att en stadsdelstidning producerades? Det sistnämnda förslaget gick igenom.

Skulle huset vara självförvaltande eller skulle det underställas stadsdelsförvaltningen? Det första förslaget vann och en kommission valdes som genast började notera de närvarande invånarnas yrken för att kunna använda dem i skötseln av barnkrubban.

På liknande sätt upplever alltfler invånare hur livet i de enskilda stadsdelarna genom de gemensamma initiativen gestaltar sig efter helt nya principer. De enskilda familjernas isolering bryts och relationerna mellan invånarna blir mänskligare och mer solidariska. Gemensamt för människorna är kampen för en människovärdigare bostadsmiljö. Man övertar kontrollen över de hygieniska förhållandena och man organiserar teaterföreställningar och andra kulturella evenemang.

Liksom i fabrikerna finns också här faran att arbetet övergår till ett ansvarstagande för regeringens inkompetens i dessa frågor. Denna fara var en bostadskommission i Setubal medveten om. När de satte igång att bygga om en sedan länge förfallen gata, så krävde de att bli avlönade av staten.

Bostadskommissionernas samordning

Bostadskommissionernas samordning på stadsnivå har tagit sin början i Porto. Den 5 april ägde det första mötet rum på vilket c:a 1 000 delegater som representerade 40 000 invånare deltog. Härda motsättningar hade övertygat invånarna om nödvändigheten av ett sådant arbete.

Veckorna före hade man kämpat mot Socialistpartiet som gått emot deras krav i stadens styrelse. Inte heller PCP ställde, med hänsyn till sina förhållanden till de lokala myndigheterna, upp bakom invånarnas intressen. 1 några stadsdelar ägde fysiska sammanstötningar rum mellan stadens förtroendemän och arbetarkommissionen. Kommissionen krävde i det läget att ett möte för samtliga kommissioner skulle inkallas två dagar senare. Så skedde också och 1 000 deltagare mobiliserades. Deras krav var:

  • inga hyror för dåliga hus
  • de nationaliserade bankerna skall ge krediter för byggandet av bättre bostäder
  • expropriation av marken som förvaltas av kommissionerna
  • utrensning ur stadsförvaltningen av tidigare fascister
  • legalisering av ockupationer av obebodda hus

Efter den 5 april ägde i Porto regelbundet samordningsmöten mellan bostadskommissionerna rum. Varje kommission var representerad med två delegater. I några fall framkom klart genom bostadskommissionens praktik nödvändigheten av en samordning med arbetarkommissionerna. Så t ex tog man tillsammans med kommissionerna inom byggnadssektorn initiativ till lokala projekt. Under sommarmånaderna 1975 tilltog därför tendensen till upprättande av samarbetsorgan. Publicerandet av MFA:s »ledningsdokument» den 8 juli utgjorde en viktig impuls. Detta dokument erkände och gynnade bildandet av den arbetande befolkningens självorganisering (arbetarkommissioner, bostadskommissioner, folkförsamlingar). Samtidigt eftersträvade MFA att integrera dessa i den borgerliga statsapparaten. Dessa båda aspekter bildar tillsammans den motsägelsefulla karaktären hos MFA:s initiativ.

Folkförsamlingarna

I folkförsamlingarna deltar samtliga bostads- och arbetarkommissioner inom en stadsdel såväl som delegater från den »militära enhetsförsamlingen» (ADU) som är stationerad där. De mest betydelsefulla folkförsamlingarna i Lissabon är de i Olivais, Galinherias och Pontiha.

..exemplet Pontinha

Grundningsmötet ägde rum den 4 juli inom regementet RE 1:s kaserner. Närvarande var regementest ADU samt 45 arbetar- och bostadskommissioner. Kl 9 på morgonen dök delegaterna upp. De kontrollerades av det provisoriska sekretariatet och fick ett bevis på sin rösträtt (varje arbetar- och bostadskommitté ägde en röst var). Dagordningen förbereddes av de partier som var representerade: en diskussion om stadgarna stod högst upp. Till presidiet valdes ADU-representanten samt två representanter var för arbetar- och bondekommissionerna. Hela dagen diskuterade man i olika arbetsgrupper för att sedan presentera sina slutsatser på ett gemensamt möte. Heta debatter utspann sig: Bör bara bostadskommissioner från de fattiga delarna ha rösträtt? Kommissionerna från de rikare områdena företräder ju inte den arbetande befolkningens intressen utan är bara sysselsatta med att organisera fester! Deras inflytande betraktades emellertid som ofarligt. Som exempel nämnde man Olivais, där en PPD- och CDS-kontrollerad kommission hade uttalat sig emot att inrätta en lekskola i ett tomt hus. Kommissionen hade inte kunnat driva igenom sin vilja i bostadsförsamlingen, utan ockupationen genomfördes av ca 400 män och kvinnor.

Hur ska man reglera fackföreningens och stadsförvaltningens deltagande i folkförsamlingen? De äger rätt att delta, men har ingen rösträtt.

En strid uppstod mellan representanter för maoistiska grupper och den revolutionära vänstern, som ville ge fabrikskommissionerna högre rösträtt än bostadskommissionerna, på grund av deras större politiska betydelse. Diskussionen gick vidare. Skarp kritik riktades mot MDP därför att desamma dag sammankallat ett möte för arbetar- och bondekommissionerna i syfte att bojkotta folkförsamlingen. Detta initiativ klargjorde PCP:s motsägelsefulla hållning visavi de folkliga maktorganen – Poder Popular. Å ena sidan betraktar man dem med en viss reservation, å andra sidan är man tvungen att arbeta i dem för att inte förlora sitt inflytande.

Folkförsamlingarna – embryot till en framtida dubbelmakt –koncentrerar i sig några av de starkaste motsättningarna i den nuvarande utvecklingen i Portugal. Å ena sidan uttrycker de massornas vilja och ifrågasätter statsapparatens maktbefogenheter. Å andra sidan uppstår de inom byråkratins kanaler, delvis till och med under diskret kontroll av MFA (Amadora).

I detta sammanhang får kravet på oberoende från MFA och de politiska partierna samt kravet på en generalisering och nationell centralisering av församlingarna en viktig betydelse. Endast genom en sådan centralisering kan ett instrument skapas som möjliggör en total konfrontation med den borgerliga statsapparaten. För att garantera att den revolutionära processen utvecklas i riktning mot en generalisering och centralisering av de arbetande massornas själv­organisering och för att ge dem ett globalt perspektiv, reser LCI – Fjärde Internationalens broderorganisation – övergångsparollen »För En Nationell Folkförsamling».

Proletariatets beväpning

Efter det misslyckade kuppförsöket den 11 mars insåg stora delar av arbetaravantgardet nödvändigheten av en beväpning. Under själva kuppdagen hade MFA i vissa stadsdelar delat ut vapen för självförsvar, men dessa vapen samlade man sedan in igen. Den 19 maj 1975 diskuterade man i MFA-församlingen två projekt:

  • Kommittéer till försvar av revolutionen (CDR)
  • Revolutionära arbetar- och soldatråd (CRTSM)

De första utgår framför allt från den kubanska modellen och initierades av PCP. CDR skulle vara hemliga strukturer som inte står under arbetar- och bondekommissionernas kontroll. I MFA-församlingen framfördes följande kritik mot dem:» Denna organisationsform är inspirerad av några partier ur den traditionella vänstern, vilka har för avsikt att förringa betydelsen av arbetarnas och soldaternas revolutionära råd, de råd som i stor utsträckning redan upprättat sin egen struktur. CDR är underkastad partiernas kontroll och manipulation.» (11) På MFA:s delegatsförsamling i juni föreslogs att man skulle bilda »Kommittéer för det nationella återuppbygget» (CRN) – en kombination av CDR och CRTSM – för att dessa som bas kunna lösa den ekonomiska krisen under mottot »slaget om produktionen». Detta projekt motsvarar strategin att på fredlig väg bygga socialismen. (12)

I motsats till detta framhåller LCI arbetarorganisationernas självständighet gentemot statsapparaten och MFA. Försvaret av denna självständighet får inte vara avhängigt av en aldrig så »progressiv» kraft.

LCI föreslår bildandet av beväpnade övervaknings- och självförsvarskommittéer. Dessa ska utses av arbetar- och bostadskommissionerna, vars förtroende de alltså måste ha. Där en folkförsamling finns ska de underställas denna. Den militära utbildningen ska erhållas i samarbete med de revolutionära soldaterna och officerarna. Kommissionerna skall ha följande funktioner:

  • revolutionär övervakning av de reaktionära bandens samtliga aktiviteter.
  • ge hjälp och understöd åt all arbetarkamp, speciellt vid ockupationer av hus och storgods.
  • ge militära övningar åt alla arbetare i syfte att upprätta reservgrupper, vilka ständigt ska finnas i beredskap.
  • anskaffa vapen
  • upprätta en försvarsplan för området. Förbereda försvar mot ett ev. angrepp så att strategiska punkter kan besättas samt produktion och transport snabbt stoppas.

Självförsvarsorganen har alltså en defensiv karaktär. Deras huvuduppgift är att försvara utvecklingen av arbetarnas självorganisering. Därigenom utgör de samtidigt en del av proletariatets offensiv för att erövra makten.

Vid en bestämd nivå av utvecklingen måste självförsvarsorganen upprätta arbetar- och bonde­miliser. Av den anledningen kan de inte vara hemliga som CDR eller likt CRTSM huvudsak­ligen existera med stöd av avantgardet. De måste uppnå det som CRTSM genom sin ultra­vänsteristiska politik misslyckats med; att fylla igen graven mellan avantgardet och arbetar­massorna.

För att arbetarmiliserna skall kunna existera och kämpa måste de ha stöd av de breda arbetarmassorna. Därför är det en trängande nödvändighet att de underordnas dubbelmaktens organ. De första cellerna av den framtida proletära armen måste vara sammanbunden med de första cellerna av den framtida arbetarstaten

När frågan om maktövertagandet ställs för arbetarklassen, måste arbetarna under ledning av folkförsamlingarna och andra former av självorganisering genast ge ett militärt svar. Det gäller att utnyttja existensen av arméenheter som redan från början ställt sig på revolutionens sida, för att genom deras insats dra till sig ytterligare grupper av revolutionära soldater och officerare och krossa bourgeoisins makt.

Julieta Gomes September 1975, på svenska i Fjärde Internationalen 1/76

1. Jmf. Kritik der Politischen Ökonomie bd 3/4: »Reform und Revolution in Portugal» W-Berlin 1975, s. 6
2. Se »Portugal: un enjeu revolutionaire pour l’Europe. CEDITIM, brochure nr. 35-36, Paris, Mai 1975, s. 50
3. CEDITIM, ibid. s. 44
4. Ur Expresso den 9/8-75.
5. Ur Revolucao, PRP/BRs veckotidning, nr. 46, den 1/8 -75
6. Jmf Controle Operaio, E. Mandel. Edicao da LCI s. 2
7. Ur Documentos Socilogia e Critica nr. 32, s. 13 (Dokument från LCI)
8. A Capital den 4 augusti 1975, s. 9
9. Rouge, nr. 298
10. A Capital 6 juli 1975
11. Was tun, nr. 79, 26 juni 1975, s. 6
12. Manifesto (Lissabon) 3-17 juli 1975, s. 29

Ormen är tillbaka i fabriken

Fram till nu har arbetarna lärt sig montera hytterna från första skruv till färdig hytt. De har haft en stark självkänsla och har kunnat utvecklas i sitt arbete.

Men nu byggs ett löpande band rakt genom Volvos hyttfabrik i Umeå. Med hot om utlandsflytt har fackets motstånd slagits ner.

Det som händer i Umeå är inte unikt: det löpande bandet återinförs, tvärtemot mångas föreställningar, inom hela industrin. Genom sin makt över arbetet förgiftar kapitalisterna människors liv.

Jan-Olov Carlsson berättar inifrån ett avgörande samhällsdrama i det tysta.

Långsamt börjar det löpande bandet ta form i monteringshallen. En räls ligger på golvet och en vajerförsedd vagn symboliserar det band som ska mata fram lastbilshytten med en hastighet av en och en halv meter i minuten. Materialställ kantar den provisoriska rampen som höjer sig några decimeter ovanför golvet. På den yta som har frigjorts för att i förhand utprova arbetet på det löpande bandet kan man se entusiastiska produktionstekniker ivrigt sysselsatta med att planera arbetsordning och materialplacering. De har nu fått en produktionsteknisk munsbit att bita i.

Runtom står måttligt entusiastiska montörer som ser en total förvandling av sitt arbete och sin arbetsplats.

De mer erfarna montörerna vänder ryggen till och börjar planera hur de ska kunna få ett annat arbete. De nyanställda tror inte att det blir så farligt: jobben blir i alla fall kvar, hoppas de.

Bara några meter därifrån pågår monteringen av Volvos lastbilshytter som vanligt. På fabriken i Umeå har monteringen hittills varit organiserad i så kallade kortflöden. I kortflöden jobbar en grupp montörer under relativt fria arbetsformer, de monterar och tar fullt ansvar för sina hytter. Det är ett produktionsupplägg som i alla avseenden är det löpande bandets motsats.

Men efter semestern ska alla kortflöden vara borta. Istället ska det löpande bandet slingra sig genom monteringshallen likt en orm vars giftgadd trängt rakt in i verksamheten.

Förändringen kommer inte som en överraskning. Aktiviteter och planer för detta har målmedvetet byggts upp under flera år. Företagets slutgiltiga beslut är nu fattat. Den fackliga organisationen på monteringen har tagit fram motargument, protesterat på stormöten och i förhandlingar, delat ut flygblad och gjort vad man kunnat för att samla metallarbetarnas protester. Trots alla invändningar är arbetet med att kasta ut femton års positiva erfarenheter av alternativ montering i full gång.

Men ledningen för Volvo Lastvagnar är inte nöjd med detta. Det räcker inte med att den lokala företagsledningen, arbetsledarkåren och tjänstemannafacken helhjärtat sluter upp bakom den påstådda nödvändigheten att bygga om till ett löpande band. Ett problem återstår. Metallarbetarna och inte minst den lokala Metallklubben måste förmås att ändra sin negativa inställning. Därför har ett nytt krav formulerats från företagsledningen, i en ton av ultimatum: ”Ni måste lära er älska linen!”

Del lokala fackliga inflytandet har varit en nagel i ögat på Volvoledningen. Inflytandet har bland annat inneburit att företaget inte ostört kunnat genomföra de förändringar som ansetts nödvändiga för att öka lönsamheten. De senaste åren har ledningen därför bedrivit en intern kampanj om ineffektivitet och dåliga resultat inom monteringsverksamheten. Ett öppet och ogenerat hot om att flytta hela monteringen har också använts som effektivt utpressningsargument för att bygga om till löpande band.

”Ni måste bygga ett löpande band och redovisa en kostnadsbesparing på 25 procent under arton månader, i annat fall flyttar hela produktionen och l 000 arbetstillfällen till Gent i Belgien”, lyder det ödesmättade budskap som uttalas av dem som också har makten att göra verklighet av sitt hot.

Att det verkligen kan gå på det sättet visar ett flertal företagsnedläggningar och fabriksflyttar de senaste åren. Arbetet har i ökad utsträckning reducerats till en simpel handelsvara som man köper upp till lägsta dagspris på marknadsplatser runt om i världen. Arbetare och tjänstemän i Norrköping, Katrineholm, Bengtsfors, Kumla, Degerfors och Gislaved har bittert fått erfara vad det kan betyda – erfarenheter som också finns levande på fabriken i Umeå.

Ytterst handlar det om makten och kontrollen över arbetet. Kapitalisterna har aldrig glömt att makten över arbetet är detsamma som makten över samhällsutvecklingen: det är grundkursen, första sidan! ”Rätten att leda och fördela arbetet” har alltid varit helig mark för kapitalet. I de kompromisser som byggt på klassamarbete har arbetsgivarna på just denna punkt aldrig varit beredda att kompromissa. När klassamarbetet sedan inte längre gett tillräckligt manöverutrymme åt arbetsgivarna har de kunnat växla över till rena maktmedel.

Inför varje nederlag verkar fackföreningsrörelsens ledning bli tagen på sängen och rasar indignerat över att klassamarbetet sviks och arbetslivets villkor försämras. ”Vofför gör ni på detta viset?”, kunde möjligtvis rumpnissarna i Astrid Lindgrens sagovärld aningslöst utbrista, men den fackliga ledningens naivitet kan inte ursäktas eller accepteras med ett milt överseende.

Den fackliga byråkratins idévärld utgår inte längre från klassbegreppet. Arbetarklassens kollektiva kraft har ersatts av att individen själv ska ta ansvar för sin ”kompetensutveckling” och ”anställningsbarhet”. Men det räcker inte som facklig strategi när den globaliserade kapitalismen effektivt förstör förutsättningarna för ett gott arbete och ett gott liv.

Fackföreningsrörelsens ledning, inte minst Metalls ordförande Göran Johnsson, har istället för att mobilisera till kamp försökt ligga steget före i anpassningen till de nya villkoren i den globaliserade ekonomin. I välformulerade tal på fackliga kongresser uppmanas de lokala facken att gå ut och vinna kriget om ”det goda arbetet”. Dagen efter fortsätter generalstaben att förhandla om kapitulationsvillkoren.

Demobiliseringen av den fackliga kampen har kommit att innebära att en hel generation av arbetare saknar egna och andras erfarenheter av kollektiv kamp.

Tillbaka till monteringshallen på Volvo Lastvagnar i Umeå. För att vara ett monteringsarbete inom bilindustrin är arbetssituationen unik. Arbetet är grupporganiserat. Varje grupp tar ett helhetsansvar för sin produkt. Produktionslayouten är designad i kortflöden för att skapa förutsättningar för en alternativ monteringsfilosofi. Alla metallare har haft en avtalad rätt att utvecklas och lära sig montera en hel lastbilshytt från första ledet till det sista, med alla tillhörande justeringar och tester, kontroller och administrativa arbetsuppgifter. Det är ett avancerat arbete fjärran från löpande bandets temposlaveri; ett arbete där vanmakt åtminstone delvis ersatts av yrkesarbetets stolthet. Ett lönesystem som värderat utvecklingen i arbetet har genomdrivits, och Volvoarbetarna i Umeå har haft en bättre löneutveckling än på de flesta andra industriarbetsplatser i Sverige.

Det som gällt på monteringen har i minst lika hög grad gällt för den övriga fabriken, där lastbilshytterna pressas, svetsas och målas. Det är inget himmelrike -det handlar fortfarande om en svensk industriarbetsplats med drygt tvåtusen metallarbetare – men i jämförelse med många andra arbetsplatser finns här en större självaktning och starkare självkänsla bland metallama. En del skulle nog vilja påstå att de visat en okuvlighet som börjar bli ovanlig inom arbetarklassen. Resultatet har också blivit en arbetsplats med ett gott rykte i fråga om arbetsinnehåll, lön, utvecklingsmöjligheter, trygghet och arbetstider. Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå har varit ett exempel på att det med medvetet fackligt arbete går att flytta fram positionerna när det gäller makten över det egna arbetet.

Motangreppet började för flera år sedan. I snabb takt sade företaget upp de lokala avtal som bidragit till att uppnå bättre arbetsvillkor och inflytande. Avtalen sades upp när Metallklubben inte accepterade de försämrade villkor som företaget ville få igenom. Istället för en ambition att söka gemensamma lösningar och kompromisser försöker företaget att runda och utestänga det lokala facket så mycket som möjligt.

För att ge en ögonblicksbild kan vi gå några år tillbaka i tiden. Vi befinner oss nu i matsalen på fabriken. Det pågår ett stort fackföreningsmöte. Lokalen är sprängfylld av Volvoarbetare som vill komma in på mötet. 500-600 ryms i lokalen, resten får stå utanför. Företaget har just sagt upp det lokala avtalet om arbetsorganisation och lönesystem. Det råder kampstämning, men informationen om att Metallklubbens förhandlare har tvingat in företaget i förhandlingsrummet tas emot med entusiasm. Ännu är inte slaget förlorat. Från Metallarbetareförbundet har det kommit en ombudsman som i ett brandtal framhåller klubbens framgångar som ett föredöme. Han betonar att den kanske sista utposten för Metalls vision om det goda arbetet inte får falla. Applåder. Mötet beslutar att ge förhandlingarna en förnyad chans.

Ett steg framåt och två steg bakåt, men fortfarande på benen – så skulle man kunna sammanfatta ett flertal välbesökta och engagerade fackmöten som genomfördes  i inledningen av Volvos offensiv mot metallarbetarna i Umeå. Men den kollektiva kampkänslan, som från början var så stark, har inte kunnat ta sig uttryck i kampmetoder som finns tillgängliga i det ordinarie fackliga arbetet. Arbetsrätten är på arbetsgivarens sida. Både tidens nednötning och avsaknaden av exempel på fackliga strider som leder till framgång sätter sina spår.

Det som händer på Volvo i Umeå är ingenting unikt. Mitt framför våra ögon pågår ett regelrätt övergrepp på arbetet. Det sker överallt i samhället, det är systematiskt och uträknat. Utvecklingen under 1990-talet med avregleringar, privatiseringar och destabilisering i nyliberal anda har skapat en närapå omöjlig arbetssituation för många arbetare och tjänstemän i den offentliga verksamheten. De ökande sjukskrivningstalen, utslagningen och den väl dokumenterade ohälsan i arbetet är en fullständigt irrationell men samtidigt logisk konsekvens av samhällsutvecklingen.

EU:s Dublinkontor, som mätt och jämfört förhållandena i arbetslivet inom EU i 27 år, konstaterar nu att Sverige har det högsta arbetstempot av alla EU:s länder. 800000 människor, det vill säga 17 procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige, står idag utanför arbetslivet till följd av ohälsa och utslagning. Konsekvenserna av att också ha den snabbast ökande produktiviteten inom OECD kan avläsas i denna skrämmande statistik.

Inom arbetslivsforskning – oavsett om den bedrivs inom sociologin, arbetspsykologin eller den kliniska medicinen – råder knappast någon oklarhet över att människor som har ett arbete med höga krav men med begränsade möjligheter att påverka sin arbetssituation har de sämsta psykosociala förutsättningarna och befinner sig i riskzonen för ohälsa och utslagning. Hittills har dessa effekter varit mest framträdande inom den offentliga verksamheten. Inom industrin har kombinationen av ett starkare fackligt inflytande och den relativt starka ställningen för svensk industri i en internationell jämförelse haft ett återhållande effekt på försämringarna i arbetet.

Ända långt in på 1990-talet hade idéerna om ”det goda arbetet” kvar en del av den kraft som blev resultatet av den radikala arbetarkampen i slutet av 1960-talet och första halvan av 1970-talet. Det var en reaktion på de negativa effekterna av att organisera arbetet i löpande band, så kallad ”taylorism” eller ”fordism”. Charlie Chaplins beskrivning av det löpande bandet i filmen Moderna Tider var inte en komisk nidbild, utan snarare en klarsynt samtidsbetraktelse av industriarbetet.

När han hamnar i maskineriets helvete tillsammans med sin arbetskamrat illustrerar han på ett lysande sätt den marxistiska teorin om alienationen, som i Manifestet utrycks i några få rader: ”Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetsdelningen förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren.”

”Det goda arbetet” har varit den fackliga strategin för arbetets uppvärdering, för en brytning med synen på arbetaren som en mänsklig robot utan känslor eller engagemang. Men det tycks bli en kort historisk parantes. Nu är scenen radikalt förändrad. Det sociala kontraktets och klassamarbetets sammanbrott på övergripande samhällsnivå återfinns nu i motsvarande konfrontation på arbetets nära, direkta nivå. Våldtäkten på människovärdet i arbetet håller på att fullbordas.

Under den senaste tioårsperioden har ”toyotismen” manövrerat ut alla alternativa monteringsfilosofier som var i omlopp under 1980- och början av 90-talet. Samlingsnamnet för denna världsomspännande förändring är ”mager produktion”.

De bärande idéerna kommer från Toyotas produktionssystem och har blivit sinnebilden för en högeffektiv industriproduktion som nu sträcker sig långt utanför bilindustrins domäner. Dess självsäkra förespråkare talar om ”den nya industriella revolutionen” och ”det nya paradigmet”. Till bilden hör löpande band, korta tempotider, standardiserade arbeten, regelstyrning och förplanering. I mager produktion bygger man in alla de tekniska, sociala och kulturella koderna som möjliggör kapitalets dominans över arbetets autonomi.

Cirkeln sluts i synen på arbetet och arbetets organisering. Ur garderoben plockas liket fram.

På Chalmers tekniska högskola i Göteborg sitter en grupp forskare som ägnat de senaste 25 åren åt att studera och analysera alternativ montering. Med stöd av produktionstekniska grunddata kan de teoretiskt bevisa att alternativ montering är effektivare än löpande band. Men det innebär samtidigt att arbetsgivaren måste lämna över ansvar och befogenheter – det vill säga inflytande och makt – till de som utför produktionsarbetet. Tidigare var forskargruppen väl sedd även bland storföretagens representanter, när de sökte efter alternativ till produktivitetskrisen vid det löpande bandet. I dag är det få som lyssnar. När den kapitalistiska konkurrensen hårdnar framträder produktionsteknik också som härskarteknik. Med det löpande bandet förändras maktbalansen på arbetsplatsen: ledningen uppnår full kontroll över arbetet.

I det sammanhanget bleknar de teoretiska uträkningarna.

Löpande bandets intåg på Volvo Lastvagnar i Umeå är ett nederlag för såväl den lokala Metallklubben som fackföreningsrörelsen i stort. Det är en strid som är svår att vinna lokalt. När företaget kan lägga ett trovärdigt hot om att flytta produktionen och det saknas kamperfarenheter som kan bevisa motsatsen är styrkeförhållandena ogynnsamma.

För att ändra styrkeförhållandena är det nödvändigt att fackföreningsrörelsen – på alla nivåer – gör sig beredd att ta strid för anständiga villkor och arbetets värde. Gruvstrejken var startskottet för 1960-talets revolt för människovärdet i arbetet och utgjorde inledningen till ett uppvaknande och en radikalisering inom hela arbetarklassen. Inget mindre än detta kommer att vara nödvändigt igen.

Det löpande bandet kommer då att bäras ut och säljas till kilopris på skroten. I Umeå och på andra håll i Sverige. Och i Europa. Och ute i hela världen.

Jan-Olov Carlsson, Arbetaren nr 7/2004.

Jan-Olov Carlsson är vice ordförande för Metallklubben vid Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå. Han har arbetat vid monteringen i 25 år.