Inledning
-De organisationer som arbetarklassen i Sverige en gång skapade för att stärka sig i kampen och för att bygga ett nytt samhälle, dom fungerar inte längre enligt de gamla målsättningarna.
-Det liv, den entusiasm och den kampvilja som en gång fanns inom arbetarrörelsen har försvunnit.
-I stället för att bygga på massaktivitet och arbetardemokrati har det utkristalliserats ett skikt som har andra intressen än arbetarklassens strävanden, ett skikt som har egna intressen – en byråkrati.
-Det är därför helt nödvändigt att ta kamp för en fullständig reorganisering av den svenska arbetarrörelsen och speciellt för att göra fackföreningarna till demokratiska och kämpande organisationer.
Så säger Dick Åhman, Volvoarbetare sedan tre år tillbaka och dessförinnan under många år transportarbetare. Dick har lång facklig erfarenhet. 1972 var han delegat på Transportarbetarförbundets kongress där han tillhörde oppositionen mot byråkratin inom Transport och den odemokratiska uteslutningen av Hamnarbetarna.
I dag är Dick Åhman en av de många aktiva inom den Fackliga Oppositionen på Volvo – en sammanslutning av fackliga militanter som arbetar för en kämpande och demokratisk fackförening på Volvo. Dick är sedan 1975 också representant i fackföreningens gruppstyrelse på Volvo Lundbyverken – den avdelning där Volvo tillverkar lastbilar och där Dick själv jobbar.
Dick Åhman är medlem i Kommunistiska Arbetarförbundet sedan 1972. Dessförinnan var han under flera år aktiv socialdemokrat. Idag är Dick Åhman en av KAF:s kandidater i riksdagsvalet. Han står överst på listan för Göteborgs- och Bohusläns valkrets och är andra namn på Förbundets rikslista.
I det här häftet ger Dick sin och Kommunistiska Arbetarförbundets syn på en av de frågor som KAF anser är centrala inte bara inför 1976 års riksdags-, kommunal- och landstingsval utan för kampen för ett socialistiskt samhälle under en lång period framöver – nämligen nödvändigheten av demokratiska och kämpande fackföreningar.
Två linjer för facket
-Vad vi gjort här på Volvo det är att vi för drygt ett år sedan började diskutera med dom som var oppositionella på fackföreningsmöten, på fackliga kurser och i studiecirklar – dvs med dom som menade att den fackliga rörelsen idag är inne på en felaktig politisk linje.
Vi diskuterade hur vi skulle bära oss åt för att få gehör för våra åsikter och kom då fram till att de fackliga valen var viktiga tillfällen.
-Vi arbetade därför på att sätta upp ett alternativ till den fackliga byråkratin på Volvo. Ett alternativ som inte var partipolitiskt betingat utan som hade en riktig inställning till de fackliga organisationernas huvuduppgifter som den gemensamma nämnaren.
-Vi samlade dom här kamraterna som var intresserade och diskuterade fram ett handlingsprogram som uttryckte nödvändigheten av en kämpande fackförening och som vi gick ut med i gruppvalet hösten 1975.
-Det gick ganska hyfsat. På lastvagnsfabriken fick vi in flera kamrater i gruppstyrelsen.
Det säger Dick Åhman, medlem i Volvos Fackliga Opposition och en av de representanter som Oppositionen fick in i gruppstyrelsen på Volvo Lundbyverken – lastvagnsfabriken.
Inför valet till ny klubbstyrelse våren 1976 fortsatte den Fackliga Oppositionen sedan sitt arbete. Den gick ut med ett upprop till alla Volvoarbetare och påvisade de olika linjerna inom den fackliga rörelsen.
Å ena sidan den fackliga byråkratins linje som hävdar att det inte finns någon grundläggande motsättning mellan arbete och kapital och som gör det fackliga arbetet till en angelägenhet för ett fåtal utvalda.
Å andra sidan den fackliga oppositionens uppfattning att facket skall vara ett vapen i medlemmarnas kamp mot arbetsköparna, ett vapen som kontrolleras och styrs av medlemmarna själva.
-Det visade sig att vårt upprop fick ett bra stöd. Vi fick närmare 150 intresserade arbetare från olika enheter på Volvo i Göteborg som menade att vår linje var riktig och att det var nödvändigt att ta upp kampen för en demokratisk och kämpande fackförening, för en bra fackförening här på Volvo och att det var viktigt att göra det på ett osekteristiskt sätt utan att kräva partistämplar och liknande.
Och klubbvalet blev en fin framgång för den Fackliga Oppositionen: -Vi fick ca 27% av rösterna på hela Volvo. Då ska man ha klart för sig att på Volvo finns Skandinaviens största verkstadsklubb och att där finns Sveriges största socialdemokratiska fackklubb med enorma resurser inklusive hela klubbkassan bakom sig. Resurser som de också utnyttjade i en fruktansvärd förtalskampanj.
-Vi tycker själva att våra framgångar visar att det går att ta upp kampen för en annan inriktning på fackföreningsrörelsen.
Och att det behövs en annan inriktning på fackföreningsrörelsen än den som. finns idag, därom råder det ingen tvekan menar Dick:
-Det enklaste sättet att se detta är att gå ut på arbetsplatserna. Där kan man se vad det är vi arbetare idag behöver. Det är starka fackliga organisationer för att möta arbetsköparnas offensiv – deras krav på ökad arbetstakt, lönestagnation och ökad arbetslöshet. Det står ju fullt klart att arbetsköparna idag håller på och förbereder sig för skärpta attacker mot arbetarklassen. Det är det enda sätt på vilket de kan lösa kapitalismens kris – dvs att låta oss få betala genom en reallönestagnation eller tom reallönesänkning.
-För att slå tillbaka den attacken måste vi ha starka fackliga organisationer. De organisationer som finns idag är starka på papperet – de har en organisationsgrad som är överlägsen de flesta andra fackliga organisationer i världen.
-Men genom lagar, stadgar och organiserat klassamarbete har de blivit ett dåligt vapen i kampen. Den arbetarklass som formellt är oerhört stark, den är därför idag – såsom den är väpnad – i själva verket rätt svag.
-Så har det nu inte alltid varit. Tvärtom. De svenska arbetarorganisationerna skapades en gång i tiden för att vara ett vapen i kampen mot arbetsköparna. Det märktes ju inte minst i slutet av 1800-talet och de första åren på 1900-talet då den svenska fackföreningsrörelsen var den rörelse i Europa som mest använde sig av strejkvapnet.
-Vad som hänt sedan dess det år att fackföreningarna har byråkratiserats. Det liv, den entusiasm och den kampvilja som en gång fanns inom fackföreningsrörelsen och som kan sammanfattas i orden massaktivitet, arbetardemokrati och oberoende gentemot arbetsköparna har successivt försvunnit. Det har utkristalliserats ett skikt som har andra intressen än arbetarklassens bästa – ett skikt vars särintressen istället är beroende av kapitalismens bevarande. Detta skikt, denna byråkrati har helt enkelt tillvällt sig arbetarklassens organisationer. Vår uppgift är att återerövra dem till arbetarklassen.
De första riktigt stora stegen mot en byråkratiserad fackföreningsrörelse de togs, menar Dick, under de första tio åren av 1900-talet – speciellt i samband med storstrejken 1909. De tendenser som tidigare inte varit mer än knappt märkbara gav sig nu klart tillkänna. Man kan se att LO-ledningen uppenbarligen hade intressen som gick emot de arbetande massornas intressen. Det visade sig bl a i ett knäfall gentemot arbetsköparna och en ovilja att på ett effektivt sätt använda de instrument som utgör arbetarrörelsens A och O, nämligen strejkvapnet, bojkott, blockad osv.
Och Dick fortsätter:
-På 20-talet då klasskonfrontationerna hårdnade så kan vi se hur den här inriktningen blommade ut genom kraven att fackföreningarna skulle underordna sig den borgerliga staten.
-1928 kom lagen om kollektivavtal som förbjöd fackföreningarna att använda strejkvapnet – den fackliga rörelsens främsta stridsmedel – under den tid avtal gäller. Arbetsköparna däremot hade fortfarande fria händer att använda sina traditionella kampmedel som avskedande, omplaceringar och rationaliseringar.
-Visserligen fick inte arbetsköparna rätt att använda lockoutvapnet, men det har de ju till och med erkänt själva att det oftast inte är deras bästa vapen. De vill som regel hellre använda sig av de ekonomiska vapen som inte på något sätt riskerar att nagga deras profiter i kanten.
-Sedan dess vet vi att utvecklingen har gått rätt snabbt. I början på 30-talet kom de första s k normalstadgarna för förbunden. De gav förbundsstyrelserna vetorätt över avtal och stridsåtgärder.
-1938 slöt SAF och LO det s k Saltsjöbadsavtalet som inte bara ytterligare inskränkte strejkrätten utan också fråntog de fackliga organisationerna rätten att föra reella förhandlingar med arbetsköparna. En komplicerad förhandlingsordning infördes som innebar att om det blev tvist kring ett avtal så skulle förhandlingarna först tas upp lokalt, sedan centralt och därefter föras till en skiljenämnd och eventuellt till arbetsdomstolen.
-På 40-talet införde LO de normalstadgar som fortfarande gäller och som i praktiken lägger all bestämmanderätt över fackföreningsrörelsen hos LO-ledningen och dess landssekretariat. Man kan ju bara se på den s k 3%-regeln. Om ett förbund kommer i en konflikt med en arbetsköpare som riskerar att beröra mer än tre procent av förbundets medlemmar så måste landssekretariatet godkänna åtgärden.
-Det betyder att om exempelvis 25 oljechaufförer tas ut i strejk och arbetsköparna då hotar att lockouta l 000 chaufförer så måste LO-ledningen godkänna att dessa 25 strejkar! Strejkrätten existerar alltså i praktiken bara för toppen av LO-ledningen – för dess landssekretariat.
-På 50- och 60-talet gick den här byråkratiseringen vidare. Vi fick storavdelningar och representantskap vilket innebar att den fackliga verksamheten avlägsnades mer och mer från dem som den egentligen berör – de vanliga medlemmarna.
-Ombudsmännen Sek inte längre väljas av medlemmarna. Istället skaffade sig förbundsstyrelsen rätten att anställa alla funktionärer. Kan man tänka sig något mer odemokratiskt än att fackliga förtroendemän inte väljs av medlemmarna utan att tjänsten annonseras ut i Aftonbladet. Till råga på allt så bestämmer stadgarna att denne anställde ombudsman dessutom automatiskt skall ingå i avdelningsstyrelsen!
En gång i tiden var det avdelningarna själva som utsåg sina heltidsanställda ombudsmän. Idag ligger den rätten helt och hållet hos förbundsstyrelsen. Hur förbundsstyrelserna successivt skaffat sig den makten kan man se bl a i utvecklingen av Metalls stadgar. Paragraf 27 moment 2 andra stycket som handlar om heltidsanställd ombudsman har de senaste 25 åren haft följande olika lydelser:
före 1953: Avdelning har rätt att till förbundsstyrelsen göra framställning om tillsättande av dylik tjänst.
1953: Avdelning har att till förbundsstyrelsen göra framställning om tillsättande av dylik tjänst. Förbundsstyrelsen bereds möjlighet att uppföra sökande i förslagsrum.
1962: Avdelning har att till förbundsstyrelsen göra framställning om tillsättande av dylik tjänst. Förbundsstyrelsen uppför bland de sökande högst tre i förslagsrum, bland vilka avdelningen har att välja.
1969: Avdelning som anser heltidsanställd funktionär behövlig gör framställning härom till förbundsstyrelsen, som om framställningen bifallits utannonserar befattningen och efter samråd med avdelningsstyrelsen utser funktionär.
För en demokratisk och…
Klassamarbete och fåmansvälde
Dick Åhman pekar också på en annan tendens som har gått hand i hand med byråkratiseringen, nämligen det ökade klassamarbetet. Genom en rad avtal med SAF – Saltsjöbadsavtalet, rationaliseringsavtalet, företagsnämndsavtalet osv – har LO-ledningen mer och mer urholkat det som en gång var anledningen till att fackföreningarna bildades: oberoendet gentemot arbetsköparna. Och de planer som LO-ledningen idag drar upp för framtiden skulle innebära en total avrustning av den fackliga rörelsen om de fick råda fritt.
-I början så fick väl inte de här samarbetsavtalen någon större effekt på basaktiviteten. Men utvecklingen de senaste åren har mer och mer tvingat in de lokala förtroendemännen i en helt ny verksamhet. En verksamhet som består i ett deltagande i diverse kommittéer: personalkommittéer, samarbetskommittéer, avdelningsnämnder etc.
-Hela den samrådsorganisation som idag byggs upp på Sveriges storföretag gör att de fackliga förtroendemännen inte hinner fullgöra sina traditionella uppgifter på basplanet såsom medlemsservice, informera om avtalets lydelser, tolkning av avtalen, skolning osv. Sånt eftersätts idag.
-Den här utvecklingen kommer att förstärkas kraftigt i framtiden. Metall har exempelvis gått ut i ett cirkulär och sagt att den nya lagen om medbestämmande innebär att de fackliga förtroendemännen i praktiken inte längre kommer att kunna arbeta på golvet. De kommer att i stor utsträckning bli fackföreningsdirektörer som sitter i samarbetsnämnder, företagsstyrelser och diverse utskott.
-Lägg därtill den senaste utvecklingen, som vi sett bl a på Götaverken, att man på de stora arbetsplatserna avskaffar de allmänna beslutande klubbmötena och istället inför representantskap från grupperna. Då har vi verkligen en facklig verksamhet som blivit till en angelägenhet endast för ett fåtal och där den vanlige medlemmens möjlighet att få sin röst hörd ytterligare inskränkts.
Byråkratins LO-kongress… och vår
Nej, den här utvecklingen är det nödvändigt att på det bestämdaste ta kamp emot. Om vi inte gör det och om vi inte lyckas med det så hotas fackföreningarnas existens som våra klassorganisationer. Och utan en sådan kamp kommer vi heller inte att ha någon som helst möjlighet att kunna svara på arbetsköparnas offensiv. Därtill krävs det demokratiska och kämpande fackföreningar, slår Dick fast.
Men hur skulle då en demokratisk och kämpande fackförening fungera? Hur skulle den skilja sig från den nuvarande byråkratiserade fackföreningsrörelsen?
-Den grundläggande skillnaden är naturligtvis att en demokratisk och kämpande fackförening skulle sätta massaktiviteten, arbetardemokratin samt oberoendet mot arbetsköparna och den borgerliga staten i högsätet. Den skulle bygga på de vanliga medlemmarnas aktiva och medvetna styrka i stället för de nuvarande klassamarbetsmännens byråkratiska manipulationer bakom förhängda gardiner.
-Låt oss ta två konkreta exempel – den senaste LO-kongressen och den pågående avtalsrörelsen – för att se skillnaden, säger Dick.
-Tittar man på LO-kongressen som hölls i juni så är det ju uppenbart att den inte på något som helst sätt angick den vanlige medlemmen. Trots att det är den samlade fackföreningsrörelsens högsta beslutande organ och därför borde vara en av de viktigaste händelserna för den svenska arbetarrörelsen. Dom tjocka luntor och alla de frågor som behandlades på LO-kongressen borde naturligtvis ha diskuterats ute på arbetsplatserna och i hela den fackliga rörelsen.
Istället var det nu en angelägenhet för ett ytterst litet fåtal – för gräddan av den fackliga byråkratin. För tittar man på sammansättningen på kongressen så bestod den ju nästan enbart av anställda funktionärer i förbund och avdelningar samt heltidsanställda ordföranden för större klubbar och avdelningar.
-Och som de utsågs sen! Det är ju absurt! I flera förbund är det förbundskongressen som väljer delegater till LO-kongressen. Då förbunden inte har kongress mer än vart femte år så kan delegaterna till LO: s kongress utses åratal innan den äger rum. Det mest absurda exemplet är antagligen Fabriks delegater till årets LO-kongress. De utsågs på Fabriks kongress 1971 – tom några månader innan förra LO-kongressen ägde rum! På transportarbetarförbundets kongress 1972 så föreslog förbundsstyrelsen att kongressen skulle utse delegater till 1976 års LO-kongress. Men vi startade en namninsamling mot det förslaget på kongressen och förbundsstyrelsen var tvungen att dra tillbaka det.
-Nej, i en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse så skulle naturligtvis delegaterna till LO: s kongress utses genom allmänna val på avdelningsnivå. Valen skulle kunna organiseras av de fackliga basenheterna, av klubbarna, grupperna och sektionerna. Vi på Volvo skulle exempelvis vara med i ett val inom avd 41 :s region för att utse kandidater.
Då skulle självfallet valen föregås av en intensiv och stimulerande debatt om de frågor som skulle tas upp på kongressen. Olika arbetargrupper och enskilda personer skulle få redovisa sina ståndpunkter i de viktigaste frågorna. Och de som valdes skulle i sin tur ha med sig synpunkter från tusentals aktiva och intresserade medlemmar.
På så sätt skulle verkligen LO-kongressen kunna fungera som ett samlande och enande instrument för den fackliga rörelsen. Som det är idag blir det istället en jippoföreställning som bara engagerar den fackliga byråkratin.
Byråkratins avtalsrörelse… och vår
-Och ser vi till avtalsrörelsen så kan vi dra upp samma skiljelinje mellan dagens fackförening och den fackförening vi kämpar för, konstaterar Dick Åhman. Om vi tittar på en avtalsrörelse idag så brukar man dela in den i olika faser. Första fasen är då avtalsråden sammankallas och då kraven spikas. Andra fasen är förhandlingarna mellan LO och SAF och den tredje fasen förbundsförhandlingarna. Sen brukar man ha en fjärde fas då man går ner på det lokala planet och förhandlar. Men det som karakteriserar de hår faserna i dag det är att de är en angelägenhet för ett fåtal människor och att fackföreningarnas främsta vapen inte utnyttjas, alltså massaktiviteten, den kollektiva styrkan – det som är grunden för den fackliga organiseringen.
-En alternativ avtalsrörelse skulle naturligtvis börja i diskussioner ute i fabrikerna, på verkstadsgolvet. Diskussioner som de olika förbunden skulle ha ansvaret för att initiera. Det är ingen orimlig sak alls. LO har ju genomfört ett flertal arbetsplatsremisser varav åtminstone den första arbetsmiljöremissen var rätt bra organiserad. Den engagerade massor av arbetare.
Varför skulle man inte kunna göra på samma sätt inför en avtalsrörelse? Dvs gå ut med studiematerial som tog upp bl a löne- och prisutvecklingen under den gångna avtalsperioden för att på det sättet förankra en diskussion om kraven ute på arbetsplatserna.
På basis av dessa diskussioner, som skulle föras i studiegrupper och senare på fackföreningsmöten, skulle man välja delegater till avtalsråden som i sin tur fick i uppgift att spika kraven.
-Därefter skulle man låta förbunden börja förhandla och inte som nu direkt överlåta till LO att sköta förhandlingarna. Förbunden skulle förhandla men med stöd av LO.
-Dessa förhandlingar skulle naturligtvis inte föras som nu då Nilsson och Giesecke sätter sig på Blasieholmen, drar ned jalusierna, och kommer ut några månader senare då avtalet är underskrivet.
-Nej, en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse skulle även i den här fasen av avtalsrörelsen utnyttja den kollektiva styrkan – värdet av aktiva och intresserade medlemmar. Den skulle hålla sina medlemmar informerade om avtalsturerna och om vilka bud som arbetsköparna avgivit. Den skulle diskutera eventuella reträtter från SAF:s sida eller eventuella offensiver eller reträtter från vår sida. Och man skulle givetvis inte dra sig för att utnyttja vår kollektiva styrka när så är möjligt.
-Och samma sak då avtalet smitts fram på central nivå, då är det viktigt att återigen gå ut till medlemmarna för att se om avtalet verkligen har någon förankring. Dvs föra ut avtalet till en allmän och beslutande omröstning som skulle organiseras på basplanet – i grupperna, i klubbarna och i sektionerna.
-På basis av detta skulle man sedan kunna starta framgångsrika lokala förhandlingar.
Genom att lägga upp en avtalsrörelse på detta sättet så kan man hela tiden utnyttja styrkan av en aktiv och intresserad medlemskår, summerar Dick. Detta säger ju LO-ledningen själv är A och O för en framgångsrik facklig verksamhet. Men låt oss då ta fasta på det!
Medlemmarna ska besluta
Men så fungerar nu inte dagens fackföreningar. De breda medlemsmassorna är istället passiva. Bara en liten andel deltar exempelvis i de fackliga valen och endast en bråkdel besöker fackföreningsmötena. Är det då överhuvudtaget möjligt att skapa en fackförening med aktiva och intresserade medlemmar?
Javisst, säger Dick med övertygelse. Jag tror inte för ett ögonblick att svenska arbetare inte vill bedriva facklig verksamhet.
-Vi måste istället fråga oss vad dagens passivitet beror på. LO-ledningen hävdar att det beror på att medlemmarna är ointresserade. Det var ett av argumenten för att slå samman småavdelningarna till stora avdelningar. Det var nödvändigt att ha tillräckligt med folk i avdelningarna för att kunna upprätthålla en permanent facklig aktivitet.
-Men det är ju ett resonemang som tar sin början i fel ände. Anledningen till att medlemmarna inte är aktiva, till att medlemmarna misstror sin fackliga organisation, det är ju att de inte identifierar sig med organisationen. Och det i sin tur beror på att man knappast har någonting att säga till om.
-Varför skulle man gå till ett fackföreningsmöte när de beslut som officiellt ska fattas där redan är fattade av ett representantskap?
-Varför ska man under en avtalsrörelse gå på ett gruppmöte när man inte kan göra annat än på sin höjd protestera mot de förhandlingar som förs uppe på Blasieholmen?
-Nej, det bästa sättet att skapa en aktiv fackföreningsrörelse på, det är att föra ned beslutsprocessen till dem som verksamheten gäller – dvs de vanliga medlemmarna. Socialdemokraterna brukar ju anklaga radikala arbetare för att vara anhängare av elitteorier. Men den fackliga byråkratin är de verkliga elitteoretikerna när de hävdar att medlemmarna skulle vara ointresserade av det fackliga arbetet. Det är den verkliga elitteorin, som andas förakt för de breda arbetarmassorna.
-Och hur fel den är kan vi se i varje kampsituation när arbetarmassorna haft något att säga till om. Gruvstrejken 69 och skogsarbetarstrejken förra året är ju strålande exempel! Vanliga människor som dagligen går och kröker rygg i gruvgångar, på verkstäder och i skogarna blommar upp och vill vara med och fatta beslut. De känner att de är betydelsefulla, att de har något att säga till om. Så skulle det naturligtvis kunna fungera i en demokratisk och kämpande fackförening också.
För demokratiska och kämpande fackföreningar
En radikal sänkning av arbetstiden skulle naturligtvis underlätta de fackliga medlemmarnas aktivering. Det är ett viktigt krav för den fackliga rörelsen att ta kamp för, säger Dick. Genom kortare arbetstid skulle den vanlige medlemmen få mer tid och ork till att sätta sig in i de fackliga frågorna. Ett annat sådant centralt krav är fackföreningsmöten på betald arbetstid.
-Det är kanske det mest centrala kravet för att få till stånd en bättre aktivitet inom fackföreningarna. Och det kravet finns ju också förankrat i Metalls handlingsprogram. Nu vet jag att det inom LO, och framför allt inom Metall, finns mycket som tyder på att byråkratin försöker få detta genomfört samtidigt som man ser om sitt eget hus. Man tänker nämligen försöka få till stånd fackmöten på arbetstid samtidigt som man genomför representantskap i alla större klubbar. Man kommer att säga så här: Javisst ska vi ha möten på betald arbetstid – dvs ni får rätt att i grupperna utse representanter som får möjlighet att träffas på betald arbetstid.
Under sådana omständigheter skulle det naturligtvis inte leda till någon aktivering av medlemsmassorna, konstaterar Dick. Tvärtom vore det ett sätt att ytterligare öka passiviseringen. Och detta visar att det inte räcker att ta kamp för de här två kraven, krav som vi riktar mot arbetsköparna. Det gäller också att inom den fackliga rörelsen kämpa för en helt annorlunda uppbyggnad – en uppbyggnad som gör det möjligt för den vanlige medlemmen att verkligen ta ett aktivt ansvar för sin fackförening. Och Dick radar upp en rad åtgärder som måste vidtas:
Avskaffa LO-ledningens och förbundsstyrelsernas vetorätt!
-Idag så har förbundsstyrelserna och LO-ledningen vetorätt över nästan alla stridsåtgärder. Det är en djupt odemokratisk bestämmelse som inte är uttryck för något annat än den värsta förmyndarmentalitet över de fackliga medlemmarna.
-Till nästan varje LO-kongress finns flera motioner som kräver att denna vetorätt skall avskaffas – och varje gång försöker LO-ledningen rättfärdiga sin förmyndarmentalitet med prat om hur nödvändigt det är med »överblick» och en »enhetlig» politik osv.
-Den verkliga anledningen är naturligtvis att fackbyråkraterna inte vågar ge medlemmarna rätten att själva bestämma över vilka stridsåtgärder som är nödvändiga. Vi måste på det bestämdaste ta kamp för att återta den rätten, en rätt som en gång i tiden var en självklarhet inom den fackliga rörelsen,
Inga hemliga förhandlingar – alla avtal ut på beslutande omröstning.
-Avtalsförhandlingarna måste göras till en angelägenhet för hela arbetarklassen genom att de olika turerna och buden förs ut i offentlighetens ljus.
-Endast på så sätt kan fackföreningsrörelsen till fullo utnyttja sin styrka – och endast på så sätt kan medlemmarna på ett aktivt sätt intressera sig för förhandlingarna.
-Sedan måste det vara en självklarhet att det är vi som skall jobba under avtalen som också skall ha sista ordet om vi kan acceptera dom eller inte. Avtalen måste ut på beslutande omröstningar.
Valda och avsättbara förtroendemän med vanlig arbetarlön
-Idag går det ju till så att en rad funktionärer utses av förbundsstyrelsen. Det måste vara en självklarhet för en kämpande fackföreningsrörelse att de skall väljas av medlemmarna. Det är medlemmarna som bland sina arbetskamrater finner den som är bäst lämpad att tillvarata deras fackliga intressen.
Lika självklart måste det vara att den som är vald kan avsättas av de som valt honom eller henne, samt att det fackliga arbetet inte får innebära privilegier som fjärmar förtroendemännen från de vanliga medlemmarna.
Arbetsplikt för fackliga förtroendemän.
-Idag är det så att fackliga förtroendemän ofta inte hinner fullgöra sina egentliga uppgifter på grund av all den tid som de olika samrådsinstitutionerna tar i anspråk. Dessutom försöker många förtroendemän slippa ifrån det tunga och slitiga knoget på verkstadsgolvet.
-Om man inte står ute bland sina arbetskamrater så får man inte den rätta informationen om vilka fackliga problem det är som trycker ens kamrater. Det är inte på möten som arbetarna tar upp dessa problem idag. Det är istället vid fikarasten, i matkön eller när man sitter tillsammans. Det är då man fångar de fackliga problemen. Det är då man ser behoven.
-Här får man naturligtvis inte vara stel. Men principen måste vara klar: den som har ett fackligt förtroendeuppdrag måste också arbeta och känna hur takten slår, känna hur hans arbetskamrater har det – för att inte glida ifrån dem.
-På Volvo Lundbyverken, där jag jobbar, vore ett vettigt förslag att styrelsesuppleanterna måste arbeta minst 4 dagar i veckan, vice ordföranden minst två dagar i veckan och ordföranden minst en dag i veckan.
Dick är noga med att påpeka att detta självfallet inte innebär att han är emot den lag som ger de fackliga förtroendemännen rätten att bedriva fackligt arbete på arbetstid och på heltid.
-Men däremot är jag emot det faktum att det inom fackföreningsrörelsen utvecklas rutiner som innebär att de fackliga förtroendemännen i praktiken kommer att isoleras ifrån sina arbetskamrater.
Decentralisering av den fackliga verksamheten
Det är viktigt att gå emot den enorma centralisering som sker idag. Inte därför att det skulle vara fel med centralisering i sig men därför att den som sker idag är ineffektiv:
-På Volvo har vi exempelvis på slutmonteringen en grupporganisation som omfattar över 3 000 medlemmar. En sådan facklig koloss kan ju inte fungera på ett tillfredsställande sätt. Den kan ju inte skapa en kontakt mellan medlemmarna som gör att de identifierar sig med sin fackliga basenhet. Sådana kolosser måste därför slås sönder. Istället måste vi skapa smidigare organisationer som är mer förankrade direkt på arbetsplatserna, dvs mindre gruppenheter.
-En annan åtgärd här är ju att bygga upp kontaktombudsnät vilket man har gjort exempelvis inom Metall. För att dessa kontaktombud skall kunna fylla sin funktion måste de emellertid väljas av arbetarna direkt på golvet.
Mot storavdelningstvånget – för frivilliga sammanslagningar
-Vi är inte i princip emot stora fackföreningsavdelningar. Sammanslagningar kan vara nödvändiga för att stärka den fackliga organisationen. Men vi är definitivt motståndare till det sätt på vilket dessa sammanslagningar sker idag. Idag leder dessutom storavdelningarna till en ytterligare passivisering av medlemmarna genom representantskap och det funktionärsvälde som följer i storavdelningarnas släptåg.
-Idag tvingar ju förbunden de mindre avdelningarna att gå ihop till storavdelningar. Sammanslagningarna används som ett medel för att få kontroll över militanta arbetargrupper och att ytterligare centralisera beslutsrätten. Detta var uppenbart inom exempelvis Transport där byråkratin till och med gick så långt att den uteslöt alla de hamnarbetare som vägrade gå upp i storavdelningar.
-Sammanslagningar kan som sagt ibland vara både nödvändiga och bra. Men de måste alltid ske efter diskussion bland medlemmarna och på frivillighetens basis.
För en arbetarmajoritet i förbundsstyrelserna
-Inom vissa förbund är funktionärerna idag i majoritet i styrelsen och inom alla förbund så har funktionärerna tillsammans med de heltidsanställda förtroendemännen majoritet i styrelsen.
-De här församlingarna har ju som regel inte möte mer än en gång i månaden. Därför är det både möjligt och nödvändigt att se till att det i dem finns en majoritet av arbetare som fortfarande står kvar i produktionen. Därigenom kan man motverka att förbundsledningen avlägsnar sig från de vanliga medlemmarna och deras åsikter.
-Det är också självklart att inte heller ledamöterna i förbundsstyrelserna – vare sig de är heltidsanställda fackliga förtroendemän eller ej – skall ha en lön som överstiger en normal arbetarlön.
Förbundskongresser och LO-kongresser vart tredje år
-Idag förhåller det sig ju så att såväl förbunden som LO har kongress vart femte år. Det är klart otillräckligt både om man ser till hur snabbt läget i klasskampen kan skifta och vad som krävs för att demokratin skall fungera inom rörelsen.
-Det är nödvändigt att oftare än vad som är fallet idag ha en ordentlig diskussion såväl inom förbunden som hela den fackliga rörelsen om vilken politik man skall driva. Det är också nödvändigt att oftare än vart femte år genom en ordentlig diskussion kunna granska den sittande ledningens förmåga att fylla sina uppgifter och om nödvändigt välja en ny ledning.
Mot socialdemokratins fraktionsmonopol
-Idag har socialdemokratin fraktionsmonopol inom den fackliga rörelsen. Då menar jag alltså inte det faktum att en majoritet av medlemmarna stödjer socialdemokratin utan att socialdemokratin utnyttjar sin majoritetsställning till att utestänga andra politiska partier och organisationer från olika fackföreningars liv och verksamhet. Det är också det som avspeglas i socialdemokratins officiella stöd till kollektivanslutningen.
-Det måste vara en självklarhet inom en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse att arbetargrupper med olika uppfattningar om hur det fackliga arbetet skall bedrivas eller med skilda politiska åsikter skall ha rätt att på lika villkor få föra fram sina åsikter.
-Inför de fackliga valen eller vid riksdagsvalen så måste exempelvis de olika arbetarpartierna få stöd från fackföreningarna för att kunna föra ut sin politik. Fackföreningarna måste ta initiativ till att ordna debatter mellan olika arbetarpartier på klubbmöten osv. Endast på så sätt kan en frisk och livaktig demokrati garanteras inom den fackliga rörelsen!
En aktiverande förbundspress
Det här är viktigt, menar Dick. Förbundstidningarna skulle kunna fylla en stor roll både för att aktivera medlemmarna och för att i grunden politisera den fackliga verksamheten. Det är nödvändigt. Ty fackföreningsrörelsen måste, precis som LO idag gör, blanda sig i varenda politisk samhällsfråga. Men den måste göra det på ett sätt så att medlemmarna aktiveras och deltar i diskussionen och utarbetandet av politiken. Där skulle förbundspressen kunna fylla en viktig funktion.
-Ta exempelvis vår tidning, Metallarbetaren. Idag läses den av en bråkdel av Metalls medlemmar. Det beror naturligtvis på att det inte är någon tidning som medlemmarna upplever som sin egen, utan som metallbyråkraternas tidning för att informera oss i frågor de anser vara viktiga.
Men den skulle ju kunna fungera annorlunda. Om den släppte fram representanter för olika politiska åsikter inom arbetarrörelsen, om den förde en frisk debatt och ifrågasatte byråkratins värderingar inom fackföreningsrörelsen.
Då skulle Metallarbetaren kunna bli en organisatör för en politiskt stimulerande diskussion inom den fackliga rörelsen. En tidning som arbetarna samlades kring varje måndag för att diskutera politiska artiklar och fackliga spörsmål.
-På samma sätt borde man på lokal nivå ta initiativ till klubb- eller avdelningstidningar där medlemmarna skulle få ge uttryck för sina önskemål och åsikter.
På liknande sätt måste också fackföreningarna ta på sitt ansvar att underlätta kvinnors och invandrares fackliga aktivitet. Vi vet idag t ex att kvinnor och utlandsfödda arbetare i mindre grad än män och svenskfödda arbetare deltar i den fackliga verksamheten. Här måste fackföreningen gå in med speciella åtgärder. Dessa grupper måste naturligtvis tillerkännas rätten till en egen organisering inom facket. En annan åtgärd som man kan peka på är att det alltid måste finnas barnpassning vid fackföreningsmöten och studiecirklar. För invandrarna är naturligtvis kravet på tolkning centralt.
För fackliga ungdomssektioner
-De personer som idag besätter fackliga förtroendeposter är många gånger renodlade karriärister – ofta lånade från borgerliga läger. En av orsakerna till detta är frånvaron av en facklig ungdomsverksamhet där man bl a skolar upp nya fackliga ledare. Idag är det SSU som fått i uppgift att axla detta oerhörda ansvar. Och man kan se att SSU klarar den uppgiften tom sämre än vad SAP klarar uppgiften att leda dagens fackföreningsrörelse.
-Här menar jag att man istället måste göra som exempelvis Industritjänstemannaförbundet – SIF – har gjort. Det har i praktiken bildat ett särskilt ungdomsförbund. Om fackförbunden bildade sådana ungdomssektioner skulle de kunna ta hand om de unga arbetarna och bedriva en verksamhet som är anpassad till deras behov. Man kan ju bara peka på sådana behov som en grundläggande skolning i fackföreningsrörelsens historia och ideologi eller skolning i hur facklig verksamhet skall bedrivas.
-Sen har naturligtvis unga arbetare speciella krav som ungdomssektionerna skulle kunna driva extra hårt och se till att de inte eftersattes. Det gäller exempelvis de orättvisa åldersgränserna, praktikant- och lärlingslönerna och flera andra saker.
-Ungdomssektionerna skulle också kunna organisera ungdomar som går på yrkesutbildning eller gör lumpen. Det är viktigt. Slutligen skulle de ha en stor funktion för att skola fram nya fackliga militanter och fackliga ledare.
För fackliga handlingsprogram
-Alla förbund borde skaffa sig fackliga handlingsprogram, vilket exempelvis finns inom Metall och Fabriks. Dessa handlingsprogram skulle naturligtvis granskas och diskuteras inför varje förbundskongress. På det sättet skulle de kunna bidra till att rikta in förbundets arbete och medlemmarnas intresse mot de viktiga uppgifter som ställs i handlingsprogrammet.
Jag tror sådana program skulle kunna fylla en viktig funktion i en demokratisk och kämpande fackförening.
Alla dessa punkter, alla dessa krav är viktiga för att inom den fackliga rörelsen skapa sådana förhållanden att en majoritet av medlemmarna intresserar sig för den fackliga verksamheten och för att den ska kunna bygga på aktiva medlemmar.
-Men dessutom måste arbetarna återerövra rätten att utnyttja sina organisationer. Vi måste ta kamp mot alla de antifackliga lagarna och för att återta strejkrätten. Den är idag kringsnärjd av en rad lagar.
-När 5 000 gruvarbetare 1969 gick ut i strejk så fick inte fackföreningarna stödja den kampen på grund av kollektivavtalslagen som förbjuder strejker under avtalsperiod.
Och förhållandena har inte blivit bättre sedan dess. Tvärtom! Genom den nya medbestämmandelagen så har exempelvis rätten att avskeda strejkande arbetare vid olagliga strejker stadfästs i lag. Det gäller exempelvis arbetare »som driver fram en strejk som stör den ordinarie verksamheten» eller som deltagit i en »långvarig strejk».
Alla dessa antifackliga lagar måste vi på det bestämdaste ta kamp emot precis som massor av arbetare gjort exempelvis då de blivit inställda till arbetsdomstolen eller som alla de fackliga militanter gjort som protesterat mot de antifackliga delarna i den nya medbestämmandelagen.
-Men samtidigt måste vi vara medvetna om att dessa klasslagar i sig inte kan stoppa arbetarnas direkta kamp mot arbetsköparna. De är effektiva bara så länge den fackliga byråkrati som har »respekt» och känner »ansvar» för lagarna kan bestämma över arbetarna.
-Den dag då byråkraterna är utslängda och arbetarna står enade bakom sina fackföreningar är lagarna inte ens värda det papper de är skrivna på. Därför är kampen för en annan inriktning av fackföreningsrörelsen avgörande också för kampen mot klasslagarna.
»Kampen börjar på golvet»
Ja, nog skulle fackföreningarna kunna fungera annorlunda. Visst skulle de kunna bygga på en aktiv och intresserad medlemskår. Och visst är det nödvändigt med kämpande och demokratiska fackföreningar, för att kunna slå tillbaka arbetsköparnas offensiv. Men hur ska vi bära oss åt för att nå dithän? För att återerövra fackföreningarna – för att göra dem till demokratiska och kämpande organisationer?
Hur kampen ska gå till, säger Dick. Det är inga konstiga saker. Det är helt enkelt den kamp som förs i fackföreningarna idag kring olika fackliga och politiska handlingslinjer.
-Det är en kamp som börjar på golvet. Det är där det är viktigt att klasskämparna finns som kan organisera kampen inom och utanför den apparat som den fackliga organisationen utgör.
-Det är där det gäller att ta kamp mot klassamarbetet och för en klasskampslinje. Och det är där det gäller att erövra sådana viktiga poster som kontaktombud och skyddsombud, att erövra gruppstyrelser, sektions- och klubbstyrelser.
-Vi måste sträva efter att bygga upp en klasskampsopposition som utgör ett alternativ till det nuvarande byråkratiska ledarskapet. En opposition som utifrån ett handlingsprogram med det innehåll vi tidigare tagit upp försöker störta fackbyråkraterna från deras stolar.
-Nu vet vi att det finns de som säger att det är omöjligt att vrida hela den fackliga rörelsen på rätt köl. Okay, säger de, det kanske går att få in klasskämpar lokalt och det kanske går att erövra klubbar, sektioner och en del avdelningar. Men förbunden och hela den fackliga rörelsen kan vi väl aldrig erövra?
-Till dem säger vi att erövra fackföreningarna innebär inte att erövra apparaten utan i första hand att vinna medlemsmassorna för en klasskampslinje.
-Vi har naturligtvis inga illusioner om att vi kan ta över LO-apparaten. Att vi plötsligt kommer att stå inför en situation där Gunnar Nilsson och kompani lämnar över stolarna och skrivborden till en klasskampsopposition.
-Vi måste istället utgå ifrån att LO-byråkraterna kommer att göra allt för att behålla kontrollen över fackföreningsrörelsen. De kommer att vara fullständigt hänsynslösa i kampen för att få behålla sina taburetter. De kommer inte att dra sig för att splittra organisationen, att försöka utesluta oppositioner eller bilda nya organisationer.
-Men vad som går och vad som inte går, avgörs inte av LO-byråkraterna ensamma utan av styrkeförhållandena mellan LO-byråkratin och klasskampsoppositionen. Ju starkare oppositionen är desto smärtfriare kommer kampen att vara. Men vi kan aldrig sätta upp några förutbestämda scheman. En sak är dock viktig att klargöra: vi strävar efter en enad fackföreningsrörelse på kampens grund. Vi splittrar inte. Det kommer LO-ledningen att göra.
-När man funderar på vad som är möjligt och inte möjligt så får man heller inte stirra sig blind på dagens situation, menar Dick Åhman. Arbetarna i Sverige har under några decennier accepterat att klassorganisationerna varit exproprierade av en byråkrati. Förutsättningarna för detta har varit de reformer och förbättringar för de svenska arbetarna som möjliggjorts genom den svenska kapitalismens expansiva utveckling.
-Men i en situation då den kris som kapitalismen nu genomgår gör sig kännbar på allvar också för dom svenska arbetarna, då kommer de att gå till sina fackföreningsmöten och ställa krav på sina lokala fackliga ledare.
-Då kommer man också att se vilka som tar till vara arbetarnas intressen, vilka som står för en kamplinje och vilka som står för knäfall och fjäsk för bolagsherrar och arbetsköpare.
-Då kommer förutsättningarna för den kamp som idag bedrivs ganska isolerat och som ibland kan verka lite hopplös, att vara helt annorlunda. Vi kommer att få se hur de klassmedvetna arbetarna sätter upp alternativa handlingslinjer till klassamarbetsmännen. Här i Göteborg kommer vi att få bevittna hur det inom avd. 41 – Metalls största avdelning – kommer att springa fram fackliga oppositionsgrupper på de stora arbetsplatserna – på Volvo, på varven, på SKF osv. I kraft av de styrkor oppositionen samlar kommer den att skaffa sig en stark position inom avdelning 41.
-Det är en sådan utveckling som är grunden för vår framtid – för den fackliga rörelsens framtid och för arbetarklassens framtid.
Ställ arbetarrörelsen på fötter
-Men samtidigt måste vi vara medvetna om att kampen för demokratiska och kämpande fackföreningar bara är en del av den gigantiska uppgiften att ställa hela arbetarrörelsen på fötter. Ty arbetarrörelsen är betydligt mer än fackföreningarna.
-En gång i tiden när den svenska arbetarklassen formerade sig som en självständig politisk kraft i samhället så skapade den med hjälp av det Socialdemokratiska Arbetarpartiet en enorm massrörelse som innefattade inte bara fackföreningarna utan också kooperationen, Folkets Hus-föreningar, hyresgäströrelsen, bildningsförbund osv.
-Och på samma sätt som fackföreningsrörelsen har byråkratiserats så har dessa andra massorganisationer förlorat den demokrati och den livsgnista som en gång i tiden var deras kännetecken.
-En helt avgörande roll i den här utvecklingen har spelats av det parti som majoriteten av arbetarna i det här landet fortfarande betraktar som sitt parti – dvs det Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Det är det partiet som har det avgörande inflytandet i alla dessa massorganisationer – inklusive fackföreningsrörelsen. Och det är det partiet som hela tiden stått i spetsen för en avrustning av den svenska fackföreningsrörelsen.
-Inom den fackliga rörelsen är det den socialdemokratiska byråkratin som tagit initiativet till alla de inskränkningar av demokratin vi tidigare talat om. Och det är den som lett in fackföreningsrörelsen på klassamarbetets väg.
-Som bärare av regeringsmakten är det också SAP som vid flera tillfällen tagit initiativet till en antifacklig lagstiftning som nu senast i en del avsnitt i medbestämmandelagen.
-Socialdemokratin må en gång i tiden ha haft en vision av ett samhälle fritt från utsugning. Men den visionen har sedan länge falnat. Från att en gång i tiden ha stått i spetsen för en massrörelse som kämpade mot borgarnas klassamhälle är de idag massorganisationernas förmyndare och klassamhällets förvaltare.
-Vår uppgift är inte bara att sopa undan våra förmyndare utan också det samhälle de idag förvaltar.
-Vår uppgift är inte bara att ta strid för demokratiska och kämpande massorganisationer – där fackföreningsrörelsen naturligtvis innehar den avgörande platsen – utan också för ett nytt arbetarparti.
-Ett parti som idag hyser visionen om ett morgondagens samhälle där kapitalismen är avskaffad – och som vågar ta strid för det samhället.
-Kommunistiska Arbetarförbundet är ett ungt parti och ett litet parti. Men vi lovar att våga striden – inte bara för de idéer som vi uttryckt här utan också för visionen om ett samhälle fritt från utsugning.
Dick Åhman, 1976