Vpk är ett genombyråkratiserat arbetarparti. Dess byråkrati livnär sig som ombudsmän i fackföreningar och genom löner utkvitterade från den svenska staten eller från Sovjetunionen.

Pengarna från staten sköljs över partiet genom partistöd, presstöd, riksdagslöner och olika sorters arvoden.

Rublerna från Moskva håvas in på betydligt slingrigare vägar. Rena bidrag, subventionerade öststatsresor samt olika typer av företag som har intima förbindelser med Sovjet.

Du kanske inte tror på detta. Du kanske tycker att detta bara är okvädningsord. Läs då denna artikel, som först tar upp en del viktiga argument för varför vi behöver ett leninistiskt kampparti och sedan visar varför Vpk inte är ett sådant.

Det finns många myter om den leninistiska partiteorin. Socialdemokraterna brukar säga att den är ett uttryck för ett elittänkande. En del lite mer sofistikerade krönikörer drar ofta till med att den möjligtvis passar för ryssar och kineser eller för länder där det härskar en öppen borgerlig diktatur.

Dessa krönikörer vill reducera frågan om betydelsen av en kaderorganisation till en fråga om hur man bäst klarar sig undan våld och förtryck. De ser ingen avgörande skillnad mellan ett kommunistiskt parti och ett konspiratoriskt sällskap eller en väldisciplinerad gerillagrupp.

I ett land med borgerlig demokrati anser de därför att det är helt överflödigt med en organisation av leninistisk typ.

Men kapitalismen består sig med en välrustad vapenarsenal. Ett arbetarparti utsätts för många andra faror än det direkta våldet. Har partiet förankrat sig i sociala miljöer riskerar det alltid att byråkratiseras.

— Rörelsen blir allt och målet intet, som reformisten Bernstein så träffande uttryckte det.

Partiets fackliga funktionärer riskerar ständigt att knytas upp till företag och stat genom materiella fördelar. De fackliga ombudsmännen lämnar verkstadsgolvet och tillbringar en stor del av sin tid på kongresser, i slutna förhandlingar med arbetsköparna och i sina tjänsterum. Deras värderingar riskerar att bli mer och mer konservativa och trögflytande. De anpassar sig till sin stillastående och isolerade miljö. De vet endast sina arbetskamraters åsikter genom rådslag och rykten, de upplever inte längre dagligen kapitalismens förnedring.

Förtroendevalda medlemmar inom kooperationen, hyresgäströrelsen och andra massorganisationer utsätts för samma frestelser.

Partiets riksdagsfraktion kan också komma att förvandlas till en egen värld som genom löner och levnadssätt ligger miltals från arbetarens vardag. Riksdagsfraktionen får automatiskt en stor uppmärksamhet och betydelse genom att den så att säga huserar i vad borgarna gärna vill kalla för ”maktens boning”. Riksdagsfraktionen blir ofta i praktiken partiets verkliga centrum, alla andra organ riskerar att underordnas dess planer och behov.

När ett arbetarparti byråkratiserats så slår det obönhörligen igenom i partiets organisationssystem. Byråkratin skapar regler för val och diskussioner som den har lättare att styra. Genom en massa finurliga stadgar ordnar den falluckor för oppositionella grupper. Genom sin tillgång till partiets administrativa maskineri i kombination med en passiv medlemsbas skaffar den sig ytterligare försäkringar för sin egen maktposition.

Den passive partimedlemmen tar inte ställning på grundval av en noggrann genomgång av olika kamraters ståndpunkter. Han läser inte internbulletiner och går inte på partimöten för att lyssna till olika röster. Han tar oftast ställning på grundval av vad han som hastigast sett i partipressen eller vad han hört ledande partikamrater säga i radio eller TV.

Därför ett leninistiskt kampparti

Varje kommunist som är medveten om dessa faror vet också att det finns en del goda tumregler som kan motverka den oundvikliga faran för byråkratisering.

Den viktigaste regeln är att alla medlemmar måste uträtta ett minimum av basaktivitet. Alla medlemmar måste också regelbundet närvara på sin grundorganisations möten. En hög medlemsavgift som gräver ett stort hål i plånboken är också ett bra sätt att garantera att medlemmarna menar allvar med sitt medlemskap. Ett sådant system skapar också ett ökat ekonomiskt oberoende för partiet. Partiet slipper snegla på den borgerliga statens feta mutor i form av partistöd, presstöd och alla tänkbara och otänkbara arvoden.

Har partiet en riksdagsfraktion måste den utgöra en minoritet av partiledningen. Riksdagsmännen får inte heller låta sig väljas till mer än en mandatperiod. En majoritet av dem måste också vara arbetare som stövlar in i riksdagshuset direkt från verkstadsgolvet.

Partiets anställda får inte heller ha högre löner än vad en yrkesutbildad arbetare tar hem.

De anställda ska också ha samma lön, oavsett uppgift. De enda undantagen ska gälla de kamrater som har försörjningsplikt. Alla löner och arvoden som kammas hem av anställda medlemmar utöver den gemensamma gränsen måste gå till partiet.

Inför varje partikongress måste en fullt demokratisk diskussion garanteras. Oppositionella strömningar inom partiet måste ha rätt att organisera en tendens inom vars ramar de kan arbeta fram alternativa förslag.

De måste också ha rätt att få ut sina ståndpunkter i en regelbunden internbulletin. Uppnår de en viss storlek, t ex 10 procent, måste de också ges lika stort ekonomiskt stöd som majoriteten, så att de exempelvis kan resa ut till de avdelningar där de ännu inte är förankrade. Naturligtvis måste ett sådant tendensarbete hela tiden redovisas öppet inför partiledningen, likaså måste det hållas inom partiets ramar. Utåt representerar partiet bara en ståndpunkt. Partiledningen kan naturligtvis göra ett undantag, exempelvis så kan den föreslå att en tendensdebatt inför en kongress i görligaste mån ska göras offentlig.

Dessa tumregler är naturligtvis inga garantier mot en byråkratisering. Men de är effektiva bromsar. Skolas varje ny medlem i dessa frågor kan en medvetenhet skapas som förhindrar en byråkratisk urartning. Partiet förblir en levande kropp som lättare kan lösa de strategiska och taktiska problem som klasskampen konfronterar det med.

Så vaktar Vpk:s partistyrelse sina ”köttgrytor”

Detta organisationssystem är naturligtvis inte ett uttryck för ett elittänkande. Det är däremot organisationsteorier av socialdemokratisk typ, för de för bara fram ett fåtal till de feta köttgrytorna och förvandlar partiets massa till ett passivt och manipulerat rådslag.

Vpk är ett genombyråkratiserat arbetarparti. Dess byråkrati livnär sig som ombudsmän i fackföreningar och genom löner utkvitterade från den svenska staten eller från Sovjetunionen. Pengarna från staten sköljs över partiet genom partistöd, presstöd, riksdagslöner och olika sorters arvoden.

Pengarna trän Sovjetunionen håvas in på betydligt slingrigare vägar. Bidrag till subventionerade öststatsresor samt olika typer av företag som har intima förbindelser med Sovjet. Exempelvis turistbyråer, firmor för import av möbler från öststaterna, ett företag som säljer kontorsmaterial till öststatsambassaderna, kontroller över enarmade banditer på färjorna till Östtyskland osv.

Det organisationssystem som råder i Vpk är anpassat till behoven hos denna byråkrati, inte till klasskampens behov. Det har också en del kamrater i Vpk insett. Inför den kongress som gick av stapeln i helgen har de därför skrivit en rad motioner där de kräver drastiska förändringar.

Partistyrelsens svar på dessa motioner vittnar bra om hur neddekat Vpk är. De vittnar också om hur fåfängt oppositionens arbete är. Därför har vi gått igenom ett par av de bästa motionerna samt undersökt vad partistyrelsen haft att säga om dem. Vi vet inte vad kongressen sa, men några större avvikelser från partistyrelsens linje gjordes säkert inte. Det garanterar nämligen den byråkratiska centralism som härskar i partiet. (Så här i efterhand kan man konstatera att denna bedömning stod sig.)

Många oppositionella motioner kräver att partiets medlemmar ska vara mer aktiva. En motion klagar bl a över att ”partiboken kommer den intresserade tillhanda genom postverkets försorg, utan att föreningens medlemmar så mycket som sett vederbörande” och kräver att medlemmarna aktivt ska delta i partiets verksamhet.

Partistyrelsens svar är ”gudabenådat”:

— Utan en kontinuerlig och ständigt ökad rekrytering av nya medlemmar kan inte vårt parti fylla sin uppgift som socialistiskt parti. Utan en sådan rekrytering kan vi inte heller utveckla vår teori. På denna grundval avvisar partistyrelsen de tankegångar och yrkanden som framförs.

Andra motioner kräver att en interntidning ska dras igång (!). En del föreslår att detta ska lösas genom att byråkratins informationsorgan Vpk-Information förvandlas till en debattidning.

Dessa motioner avvisas av partistyrelsen, som menar att debatten i stället kan utvecklas genom partiets utåtriktade organ. I klartext betyder detta att byråkratin undan ber sig debatt överhuvudtaget, de inlägg som tas in i Ny Dag eller Socialistisk Debatt är alltid kontrollerade av ledningen. Argumentet för detta är en simpel hänvisning till den demokratiska centralismen…. Men vem är intresserad av centralism (Ny Dag) om det inte finns intern demokrati (intern debattidning)?

I en bra motion från Vpk-Lund ställs det blygsamma kravet att riksdagsgruppens överrepresentation i partistyrelsen ska skäras ner.

Partistyrelsen yrkar på avslag med följande motivering:

— Partistyrelsen anser också det vara oriktigt att fatta något beslut om hur stor del av partistyrelsens medlemmar som får vara riksdagsledamöter. Varje kamrat ska ha möjlighet att bli vald till partistyrelsen.

Praktiska hinder för politiska val

Vpk-kamraterna från Enskede-Årsta har också de tagit upp en bra sak i en motion. De föreslår att medlemmar i partistyrelsen inte ska kunna väljas som kongressdelegater. Argumenten för detta är självklara. Det är de som ska beviljas ansvar av kongressen, och de har ändå rätt att närvara och att yttra sig. Också här kommer partistyrelsen med ett torftigt svar:

— Partistyrelseledamöter måste ha rätt att på samma villkor som övriga kandidera vid val av kongressombud.

Partistyrelsen föreslår att motionen avslås.

Från Vpk-Birka-Vasa finns ett krav på att motioner till kongressen ska skickas ut innan (!) valen till kongressdelegater äger rum. Ett mer självklart krav kan väl knappast föras fram i ett kommunistiskt parti.

Men även här vet partistyrelsen råd:

— Yrkandena i motion H 17 om ändrade tidsmarginaler vad gäller kongressförberedelserna måste tillbakavisas av praktiska organisatoriska hinder.

Behöver vi påpeka att Vpk-kongressen sedan valde en ny partistyrelse innan motionerna diskuterats på kongressen…

En annan självklar motion las fram till kongressen av Vpk-Backa, Göteborg, som yrkade på att ”alla av partiet eller dess företag anställda personer efter lika lång tjänstetid har lika lön och anställningsförhållanden”.

Partistyrelsens svar på denna begäran är rent bedrövligt. Först påpekar den att anställda i partiets företag får sina löner reglerade genom kollektivavtal. Och det är ju bra. Men partifunktionärernas (och riksdagsmännens) löner ska däremot inte ligga på samma nivå! Nej, då ska hänsyn tas ”också till partierfarenhet i övrigt samt till kvalifikationer från andra anställningar”.

Lägg märke till att partistyrelsen inte andas ett ord om att hänsyn ska tas till kamrater som har försörjningsplikt. Vi vågar också sätta en femma på att ”partierfarenhet” i form av kommunala uppdrag värderas betydligt högre än erfarenhet från agitationen ute i arbetslivet…

Till sist ska vi ta upp en mycket fin motion som författats av Vpk-Nacka. Den sammanfattar bra de tankegångar som vi förde fram i början av denna artikel. Inledningsvis sägs exempelvis att ”En möjlig och avsedd effekt av det borgerliga samhällets belöningar och bestraffningar är att partiet på olika sätt eventuellt kan manövreras in i systemet och blir reformistiskt”.

Sedan konstaterar kamraterna från Nacka att det borgerliga samhället reagerar på tre sätt på Vpk:s verksamhet:

En del medlemmar får belöningar som arvoden, exempelvis riksdagsmannen.
Andra erhåller inte ett dyft för sitt arbete, exempelvis alla de som säljer Ny Dag.
Till sist så straffas en del, exempelvis de som affischerar på privat egendom.
Vpk-Nacka föreslår så att allt partiarbete ska bedömas likvärdigt. Helt enkelt genom att en del av arvodena ska överflyttas till en bötesfond för de partimedlemmar som drabbas av borgarnas lagar.

Partistyrelsens svar på denna motion kan stå som en fin avslutning på denna genomgång. Det svaret säger mycket mer än tusen okvädningsord om Vpk. Ty förslaget sägs dels vara ”praktiskt svårgenomförbart”, dels anses det ”orättvist eftersom så många kamrater som erhåller arvoden samtidigt förlorar arbetsförtjänst”…

Ja, hu så svårt att ta reda på det fåtal som förlorar arbetsför tjänst på grund av uppdrag i riksdag och kommuner. För att inte tala om vilket besvär det är att ta reda på hur stor arbetsförtjänst dessa medlemmar har (exempelvis riksdagsmännen) när de förlorat sin skärv….

Göte Kildén, från Fjärde Internationalen 3-4/1976