Idén om löntagarmakt smulades sönder.

Engels var fabrikör, Kropotkin furste, Olof Palme son till en försäkringsdirektör på Östermalm: arbetarrörelsen har sedan sin barndom åtföljts av ett fascinerande släkte av förmögna borgare som, drivna av äkta övertygelse, lämnat torra land och simmat ut i de djupa folkhaven.

I början av 1970-talet steg missnöjet med de återhållna lönerna i ett Sverige som dominerades av några få familjer, ständigt allt rikare. LO uppdrog åt sin ekonom Rudolf Meidner att finna en lösning. Han konstaterade att de som äger produktionsmedlen också styr det svenska samhället: de ”bestämmer vad som skall produceras här i landet, var någonstans produktionen skall äga rum, vilka investeringar som skall göras ”. Själva ägandet måste föras över till andra händer.

Men inte till staten. I sin nyligen utkomna andra del av trilogin Mot en tredje väg (Arkiv), en monumental studie av svensk efterkrigspolitik sedd genom Rudolf Meidners livsöde, visar historieprofessorn Lars Ekdahl för första gången vad som var det verkligt nya – och hotfulla – i det ursprungliga löntagarfondsförslaget. Meidner ville placera ägandet i arbetarnas egna organisationer. Han såg framför sig hur de fackliga fonderna skulle öppna för en ”obegränsad lokal löntagarmakt” över ”arbetets organisation och uppläggning”, hur vitaliserade fack skulle föra Sverige in i ”en principiellt ny typ av samhälle”.

Statsminister Olof Palme hostade lätt. Utåt talade han visserligen – lyssna på P1:s Palmearkiv på nätet – om att ”maktkoncentrationen till ett fåtal finansfamiljer icke är förenlig med ett demokratiskt samhälle”, men inåt visade han sin avsmak. Fondförslaget osade revolution, okontrollerbar arbetarmakt, rentav syndikalism. ”Jag är inte rädd för de anställdas inflytande i och för sig, men vi har inga erfarenheter av det och vet inte vad de själva kommer att vilja när de får pröva det.” Kapitalismen ”sköter ruljansen till väsentliga delar i samhället”, och så borde det förbli.

Så såg han till att mala ner visionen till några harmlösa smulor. Den interna striden om löntagarfonderna var, klargör Ekdahl, en ödestimma för arbetarrörelsen. ”Ger vi oss inte på ägandet, måste vi för all framtid dras med upprörande orättvisor när det gäller makten över produktionen och människorna”, förutsåg Meidner – och det var Palme som gjorde valet. I sin motvilja mot tanken på att arbetarna själva skulle ta över prisgav han Sverige åt 1980-talet.

Mönstret går igen. Palme flörtade med världens befrielserörelser, tog ställning för Vietnam, Palestina, södra Afrika. Samtidigt, bakom estraderna, var han den högst ansvarige för Boforsaffären och IB:s spioneri på den svenska vänstern. Det väckte skandal. Idag fördubblar den socialdemokratiska regeringen vapenexporten till ockupationsmakter och diktaturer utan blygsel och diskussion, och lanserar skamlöst en aldrig tidigare skådad övervakarstat – och ägandet av produktionsmedlen, med all makt som följer därav? Själva frågan är fullständigt bortspolad.

I Olof Palemes motsägelsefulla gärning bröts två klasser, två tider, två långa historiska vågor mot varandra.

Andreas Malm

Från Aftonbladet 28 feb 2006.