VPK efter valet 1973

Sedan Vpk:s första upphetsning över de två nya riksdagsmandaten lagt sig och sedan man tonat ned det självbelåtna skrockandet över att ”den borgerliga anstormningen slagits tillbaka” var det i mitten av oktober dags för partiets ledande organ att ge sig på en något mer nyanserad värdering av partiets situation.

Här hade verkligen eftertankens kränka blekhet ersatt de tidigare hurraropen. Inte oväntat fann partiledningen att allt ändå inte stod så väl till i partiet: Att de parlamentariska vinningarna i själva verket varit synnerligen begränsade, att partiet inte lyckats framstå som ett verkligt alternativ till socialdemokratin för några större grupper arbetare och att det från partiets sida krävdes en mycket mer medveten satsning på att rota partiet i arbetarklassen.

Efter partistyrelsemötet i mitten av oktober har en intressant eftervalsdiskussion tagit sin början inom och utom VPK, ett tankeutbyte som naturligtvis har sina givna och begränsade ramar men som ändå pekar fram emot en mängd frågor av betydelse för svenska kommunister.

Partistyrelsemötet har skapat ett visst utrymme för kritiska inlägg. Göran Therborn, ett av Vpk:s vänstersamveten, var inte sen att utnyttja de vidgade ramarna. I en valanalys om “partiet och arbetarklassen” (Ny Dag 24-25.10) stack han hål på en rad av de myter som han själv i Zenit och på annat håll bidragit till att skapa.

Han konstaterade inledningsvis att ”ett kommunistiskt partis styrka inte bäst mäts i antalet röster utan i dess förankring i arbetarklassen och (att) dess politiska läge framför allt måste ställas i relation till kampen för ett socialistiskt samhälle”. Efter en omfattande argumentering kom han fram till slutsatsen att man ”med ett sådant synsätt har anledning att se självkritiskt på oss själva och vår situation”.

Hans teser kan sammanfattas på följande sätt:

  • Redan en hastig blick på röstsiffrorna visar att det inte i främsta rummet är bland arbetarklassen vi gått fram.
  • Vi har gått tillbaka i de valkretsar där vi sedan gammalt har stark och djupt rotad proletär förankring.
  • Vi har ökat mest i de valkretsar som är mest präglade av stora mellanskikt, inflyttning och lös social organisation i de nya anonyma bostadsområdena.
  • Det kommunistiska partiet står i flera avseenden svagare i arbetarklassen än för 68 år sedan .
  • Ett centralt problem är att stora grupper unga arbetare i bostadsområdena som röstar på partiet i mycket liten utsträckning är knutna till partiets organisation och dagliga verksamhet.
  • I bristen på en utvecklad alternativ politik /till den socialdemokratiska/ i arbetarklassens viktigaste dagsfrågor, i det fackliga arbetet ligger huvudorsaken till partiets problem idag.
  • Under det socialdemokratiska trycket har även en del av Vpk:s fackligt aktiva kommit att se LO-ledningens politik som det i stort sett riktiga fackliga uttrycket för arbetarklassens intressen.
  • Det har funnits en tendens inom den fackliga kadern att i desperation över frånvaron av en utvecklad och konkret kommunistisk facklig linje lägga av och lämna partiet.

Therborn går sedan över till att föreslå ett antal teman för rådslag inom partiet för att på så sätt genomlysa många viktiga och känsliga aspekter av dess politik. Therborn sätter utan tvekan sin klack på många ömma tår. För oss som fortlöpande följt Vpk:s utveckling är de svagheter han drar fram inte några nyheter.

Vi har ofta haft anledning att ta upp Vpk:s vänstersocialdemokratiska praktik och bristande förankring bland de avancerade och politiserade arbetarna i våra kommentarer till dess ingripande i arbetarkampen och dess förhållande till de borgerliga institutionerna i samhället. Det intressanta i sammanhanget är varför kritiska inlägg släpps fram av partiledningen och hur diskussionen kan tänkas utvecklas.

Hermanssons kovändning och diskussionens gränser

Det är uppenbart att eftervalsdebatten verkligen sanktionerats av partistyrelsen. Hermansson slog själv an tonen i sin inledning på dess oktobermöte (se Ny Dag 1923.10), då han anförde följande orsaker till att Vpk inte förmått ”att till fyllo utnyttja de objektiva möjligheter som fanns för en stark framryckning i valet”:

Fortfarande finns den uppfattningen bland stora väljargrupper att Vpk har speciella internationella bindningar.

Vi har inte heller förmått att tillfredsställande klargöra hur vi anser att övergången till det socialistiska samhället skall ske och hur detta socialistiska samhälle kommer att se ut.

Vårt parti kritiserade hårt den socialdemokratiska politiken och framförde i olika frågor radikala krav, men samtidigt förutsatte vi att en socialdemokratisk regering skulle genomföra denna radikala politik. När den allmänna uppfattningen om socialdemokratins politik förskjuts i negativ riktning kan lätt uppstå tvivel om trovärdigheten i en sådan linje.

I den något mer fylliga interna återgivningen av samma inlägg nämnde Hermansson en femte orsak till den relativt klena framgången:

Även de politiska vänstersekternas existens och agitation skapade svårigheter för det kommunistiska partiet. (Vpkinformation 4/73)

Efter denna vaga, men i huvudsak riktiga självprövning måste man ställa sig frågan: hur allvarligt menad är egentligen den kritiska valvärderingen och hur ärlig är den självkritik Hermansson antyder?

Att partistyrelsen tagit initiativet till dessa eftervalsdiskussioner speglar verkliga problem för partiet. (Det antyds också i Hermanssons fjärde punkt.) Det sker en fortgående radikalisering i samhället, inte minst på arbetsplatserna, och partiet med sin huvudsakliga väljarbas bland arbetare och radikala intellektuella är relativt känsligt för denna utveckling.

“När den allmänna uppfattningen om socialdemokratins politik förskjuts i negativ riktning kan lätt tvivel uppstå om trovärdigheten i Vpk:s hittillsvarande opportunistiska taktik mot socialdemokratin…” Det tvingar Vpk till vissa modifieringar av dess tidigare politik, modifieringar som med nuvarande utveckling i samhället lutar åt vänster. Till detta kommer existensen av en revolutionär rörelse som ställer Vpk inför växande problem. Detta är grunden till partistyrelsens självprövning, men samtidigt visar Hermanssons inledning tydligt dess gränser.

Han framställer det som om Vpk:s problem framför allt beror på en pedagogisk oförmåga, att man inte tillräckligt bra kunnat föra ut partiets i stort sett utmärkta — om än ibland otillräckligt finslipade — politik. Den kritiska granskningen skulle då framför allt resultera i vissa politiska förändringar, en viss uppryckning av partiets språkrör och organisatoriska förändringar. (Granskar man partistyrelsens beslut så finner man också en tyngdpunkt i organisatoriska åtgärder.) Dess självprövning är i själva verket ytlig och vag.

Om Vpk skall kunna utveckla “ett klart alternativ till den reformistiska politiken” som Hermansson säger sig önska krävs något mycket mer: en grundläggande teoretisk och politisk uppgörelse med Vpk:s hittillsvarande verksamhet, dess reformistiska praktik och stalinistiska idéarv.

Samme Hermansson som nu gjorde en lätt späkning stod månaderna dessförinnan i ledningen för en valkampanj som med all önskvärd tydlighet än en gång demonstrerade partiets “internationella bindningar”, en kampanj där Vpkarna mumlade med kluven tunga om vägen till socialismen, idkade vänlig påfösarpolitik gentemot socialdemokratin, skröt över partiets arbetarförankring och ironiserade över avgrundsfolket i “vänstersekterna”.

Hermansson tar inte upp allt detta helt enkelt därför att partistyrelsen inte är intresserad av en grundläggande uppgörelse med det tidigare. Den är intresserad av att integrera en viss typ av kritik som finns mot partiets verksamhet inom och utom Vpk, att genomföra vissa modifieringar och organisatoriska förbättringar. Vi kommer att få se en skärpning av Vpk:s kritik mot SAP/LObyråkratin och en organisatorisk upprustning av partiet, men det kommer inte att förvandla partiet till ett revolutionärt arbetarparti. För det krävs något mycket mer.

”Internationella bindningar” hos Vpk?

Hermansson beklagar sig över att folk tror att det finns vissa “internationella bindningar” från Vpk:s sida. Är det konstigt att många uppfattar det så? Är det en tillfällighet att Vpk:s ungdomssällskap KU just när detta skrivs har en kraftig delegation (innefattar ordf. Bengt Karlsson, programkommissionens klättermus Hans Arvidsson och andra) i Moskva för överläggningar med sin sovjetiska motsvarighet, KOMSOMOL, att Ny Dag, “Stormklockan” och andra Vpkorgan återkommande talar om att intensifiera samarbetet med broderpartierna i Östeuropa, att de innehåller ideliga hyllningsartiklar till byråkraterna i de s k socialistiska staterna, osv?

Vpk:s internationella bindningar till Kremlbyråkraterna och Jens uppbackare i olika länder, Husak, Gierek m fl, är ingen tillfällighet utan en fullföljning av dess traditionella och lojala samarbete med den sovjetiska byråkratin.

Hermansson tycker inte att partiets uppfattning om den revolutionära strategin gått fram tillräckligt klart. I TV-utfrågningen inför valet (TV 1, 3.9.73) menade han annorlunda:

”Partiprogrammet är bra eftersom/ det visar vägen till socialismen i Sverige på ett klart sätt och vi tror att man måste arbeta efter dom riktlinjerna för att komma fram till det mål som arbetarrörelsen så länge ställt i vårt land, nämligen att skapa ett socialistiskt samhälle.”

Hermanssons ändrade inställning är klart motiverad. Finns det något mer mångtydigt och luddigt än Vpk:s program? Det var knappast underligt att både vänster och högerkritikerVpk inför den förra partikongressen enades om ett stort frågetecken inför vad som egentligen avsågs. Att programmet ser ut som det gör beror helt enkelt på att var och en kan lägga in sin egen tolkning i dess “flexibla” formuleringar. Det är en kompromiss mellan partiets olika flyglar.

Vpk:s partistyrelse har gett sin programkommission i uppdrag att “initiera en diskussion om det socialistiska samhället”. Det skall bli intressant att följa den diskussionen. Hittills har partiet konsekvent vägrat gå i svaromål på sådana frågor av rädsla för att “blanda sig i broderpartiernas angelägenheter”. Om Vpk skall kunna entusiasmera svenska arbetare inför ett socialistiskt samhällsperspektiv krävs det verkligen en uppgörelse med “broderpartiernas” göranden och låtanden under många långa decennier. Den uppgörelsen lär knappast Vpk stå för.

Om Vpk som alternativ till socialdemokratin…

Partiordföranden är rädd att Vpk:s hållning till socialdemokratin “missuppfattats”. Vi är nog inte ensamma om att ha gjort oss skyldiga till en sådan “missuppfattning”. Hermanssons partikamrater har anledning att känna en viss olust inför partiledningens spaka och opportunistiska uppträdande gentemot SAP-ledningen under valkampanjen.

En del av dem har också gett uttryck för det. I Stockholmsdistriktets organ VpkAktuellt (4/73) menar man t ex:

Valkampanjen kom i stor utsträckning att koncentreras till regeringsfrågan. Vpk kom i denna diskussion att uppfattas som en garant för fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Massmedia sammanförde ofta Vpk och SAP under den missvisande samlingsbeteckningen “det socialistiska blocket”, men också vår egen propaganda kan ha bidragit till att befästa denna typ av ’blocktänkande’. Detta kan ha medverkat till att väljare som varit kritiska mot socialdemokratin haft svårt att se vårt parti som ett alternativ och istället stött centern.

Två kamrater från KU-Linköping har detta att säga om Vpk:s avgränsning mot socialdemokratin under valkampanjen:

På det sätt som VpkKU förde ut sin politik så betonade vi inte alls att valet stod mellan en stärkning av de revolutionära krafterna å ena sidan och en borgerlig politik å andra sidan. Vad vi gjorde var att vi föll i de övrigas kör om ett socialistiskt block och ett borgerligt block….

Vi gjorde en stor miss att vi inte profilerade oss gentemot sossarnas reaktionära politik i t ex frågor som grundlagen, terroristlagen, EG, batongkommissionen, arbetsplatspolitiken osv… Vi klargjorde inte ett dyft vår syn på verksamheten i parlamentet kontra den utomparlamentariska kampen och vår politiska inriktning. Vi framstod återigen som en bland många ivrare till så många mandat som möjligt. (KU:s förbundsbulletin n:r 22)

Vi kan bara instämma i dessa bedömningar.

Ytterligare exempel på den omfattande uppgörelse som måste till om Vpkledningen skall kunna utforma ett “alternativ till den reformistiska politiken” är naturligtvis Vpk:s förhållande till arbetarkampen och strejkrörelsen under de senaste åren.

Det är naturligtvis inte denna omfattande självkritik partistyrelsen är ute efter. I praktiken är det att lamslå den genom att integrera kritiken under partiets hägn. En viss anpassning ät vänster är fullt tillåten och möjlig, men det får inte gå för långt. Då kommer kritikerna att märka att det inte bara är “högt i tak i Vpk”. Det är också djupt i källaren. 

Partistyrelsens behov av modifiering åt vänster har skapat visst utrymme för Therborn och andra. Så länge de håller sig inom de givna ramarna, så länge de ägnar sig mer åt att ställa kritiska frågor än att ge kritiska svar, så länge de begränsar sina synpunkter och håller sin kritik på ett allmänt plan eller bara tar upp delproblem finns det också ett utrymme för dem. Det kan t o m i en situation som den nuvarande fungera som renhållningshjon mot de allra mest konservativa delarna av partiet och dess apparatjiki, de som inte fattar vad som händer i samhället förrän det bränns under fötterna på dem.

Under de senaste åren har ett antal ungdomar och intellektuella anslutit sig till Vpk för att “förändra partiet”. De har alla ställts inför detta problem: antingen finnas kvar och lägga band på sig (dvs kapitulera) eller att beläggas med munkavle, alternativt uteslutas.

I det förstnämnda fallet — som tyvärr är det vanligaste kommer de med eller mot sin vilja att fungera som alibin för partiet, ett radikalt utskott på apparaten. Därmed kommer de också att försena och försvåra det nödvändiga klargörandet av de traditionella kommunistpartiernas reformistiska funktion.

Den eftervalsdiskussion som kommer till stånd i Vpk reser viktiga frågor om kommunistiskt arbete inom olika samhällsområden. Denna diskussion är alltför viktig för att överlåtas till Vpk där den förr eller senare kommer att gå under.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde internationalen 3-4/1976 (tidigare också i Mullvaden nr 12 1973)