Partiet med tre profiler

”Genom en bred folklig reformpolitik har socialdemokratin tagit hand om mittfältet i svensk politik”, säger statsminister Palme. Med 40-talets folkhemsanda som ledstjärna åker Olof Palme land och rike runt och lovar att det inte blir någon so­cialiseringsvåg om SAP vinner valet.

”Ska var och en bara tänka på sig själv eller ska vi .ställa upp för varandra?”, frågar SAP i sina valannonser där ledstjärnan är 1968 års segerrika valkampanj. Partisekreteraren Sten Anders­son försöker mobilisera partifolket genom att tala om att valet gäller ”för eller emot det solidariska samhället”. Och den gamle partiledaren Tage Erlander åker på valturné och svarar på bor­garnas attacker med att ”det är ett kollektivistiskt och socialis­tiskt drag i den socialdemokratiska trygghetspolitiken”.

LO-ledningen satsar hårdare än någonsin på årets valrörelse och ger för första gången ut en egen politisk valhandbok, som skickas ut till varje LO-medlem. LO-ledningen uppmanar till röst­ning på socialdemokratin för att vi ska få mer ”planhushållning” och löntagarfonder.

Tre olika politiska profiler som alla står för det socialdemo­kratiska partiet i riksdagsvalet 1976. Bakom dessa skilda profi­ler döljer sig djupgående problem för SAP i dag. Men här döl­jer sig också motsättningar inom den socialdemokratiska rörel­sen.

Huvudlinjen för den socialdemokratiska politiken har ända sedan 30-talet varit att satsa på storkapitalets utveckling —socialdemokratin drev på rationaliseringarna och strukturom­vandlingen för att på det sättet få full sysselsättning, en fort­löpande reallönehöjning och utrymme för sociala reformer.

Men den allt snabbare strukturomvandlingen ledde också till en omfattande centralisering av både industrin och människor­na som arbetade i den. hela branscher fick stora ekonomiska problem när de inte längre kunde följa med i utvecklingen.

I mitten av 60-talet avslöjades den socialdemokratiska välfärdsmyten av bostadsbrist, växande arbetslöshet och utarm­ning av stora landsdelar. I kommunalvalet 1966 gjorde SAP sitt sämsta val sedan början av 30-talet med 42,2 procent av röster­na.

Till riksdagsvalet två år senare lyckades socialdemokratin dock tillfälligt återta initiativet med en valkampanj kring parol­lerna om ”ökad jämlikhet” och ”aktiv näringspolitik”. Det gam­la beprövade och folkligt förankrade ledargardet tillsammans med de nya ledargestalterna Palme och Wickman lyckades mo­bilisera partiet till rena kampstämningen. Detta tillsammans med en rad andra faktorer gav SAP en valseger på 50,1 pro­cent.

Men socialdemokratin har inte kunnat uppfylla löftena om en ny välfärd och trygghet. Den krypande strukturella stagna­tionen har fortsatt: den svenska ekonomin har blivit alltmer beroende av den internationella kapitalismen och också im­porterat dess kriser i växande mån.

Och med 40 år i regeringsställning har socialdemokratin fått bära ansvaret för denna utveckling. Partiet har hamnat i mot­sättning till kraven på decentralisering och en bättre miljö. 1973 gjorde SAP sitt näst sämsta val med 43,6 procent.

Kanslihusapparaten tar över under jämviktsriksdagen

Det parti som under ATP-striden 1956-57 gick fram som ett progressivt reformparti framstår idag som en byråkratisk appa­rat hårt uppknuten till statsapparaten. Byråkratiaffärer kring Ingmar Bergman och ”Pomperipossa” blir effektiva slag mot so­cialdemokratin.

Den klyfta och de tendenser till motsättningar som funnits inom den socialdemokratiska rörelsen mellan apparatens funk­tionärer och dess medlemmar och sympatisörer har utvecklats i takt med samhällsutvecklingen liksom klyftan mellan den fackliga och politiska delen av socialdemokratin.

En svällande del av den socialdemokratiska byråkratin har förankrats i statsapparaten. Motivet till detta har varit att den socialdemokratiska regeringen försökt få en översikt över den snabbt växande statsapparaten och klara av att leda alla statli­ga utredningar.

De rent partipolitiska posterna har också växt under 70-talet. Praktiskt taget varje departementschef har t ex fått en (s)-märkt informationssekreterare och flera socialdemokratiska riksdagsmän har specialtjänster på departementen. Dessutom är vanligtvis statssekreteraren en partikamrat.

Många av dessa socialdemokrater har mycket liten bakgrund inom arbetarrörelsen och har framför allt dåliga dagliga kontak­ter med den — något som även gäller flera av statsråden i rege­ringen.

Samtidigt är det denna, alltmer självständiga apparat, som tar över alltmer av planeringen och ledningen av partiets poli­tik — något som vi kan se klart i årets valkampanj.

Valresultatet 1973 gav SAP och Vpk 175 mandat tillsammans i riksdagen — exakt lika många som de borgerliga partierna till­sammans. Den socialdemokratiska regeringens svar på den s k jämviktsriksdagen blev en växande samförståndsanda gentemot borgerligheten. Vi har fått se klassiska klassamarbetsöverenskom­melser i Haga I och Haga II, och när de politiska frågorna kom­mit upp i riksdagen under den senaste riksdagsperioden har de i de flesta fall redan varit avgjorda genom kompromisser mellan borgarna och SAP i riksdagsutskotten eller ännu tidigare i de­partementens utredningar.

Inom partiet fanns det många som ville att partiledningen skul­le mobilisera till nyval för att få en egen majoritet i stället för att satsa på samförståndspolitiken. Men SAP-regeringen använ­de nyvalstanken enbart som ett hot för att få fördelaktigare kompromisser med borgarna.

Denna politik gjorde att SAP-taktiken i allt högre grad av- gjordes i Kanslihuset och riksdagskorridorerna. Kanslihusappa­raten tog överhanden i partiet.

Därför var det också naturligt att denna apparat fick ett do­minerande inflytande på planeringen av den socialdemokratis­ka valkampanjen -76 — en kampanj som statsminister Palme och samordningsminister Thage G Peterson till stora delar allt­så lagt upp tillsammans med stats- och informationssekreterare.

Det var också naturligt att det blev en kampanj i samma samförståndsanda som präglat hela riksdagsperioden — Hagaandan.

Per-Albins folkhemsanda mot alla överbud

SAP som hela folkets parti i samma folkhemsanda som un­der Per-Albin Hanssons dagar präglade det valmanifest som par­tiet och LO presenterade i början av januari — ”Vårt program för arbete och trygghet”.

Mot kriserna och miljonarbetslösheten i omvärlden ställs där Sverige under socialdemokratisk ledning. Som kontrast till den västeuropeiska och amerikanska massarbetslösheten pekar man på hur antalet sysselsatta ökat i Sverige och att arbetslöshets­siffrorna kunnat hållas nere under lågkonjunkturen.

Men… även Sverige kan dras in i de ekonomiska kriserna, ho­tar SAP-manifestet. Om inte… den socialdemokratiska rege­ringen får fortsätta att styra landet:

”En fast ekonomisk politik går inte att förena med en lättsin­nig löftespolitik. Oansvariga överbud undergräver sysselsättning och välfärd. Endast en stram ekonomisk hushållning tryggar vår handlingsfrihet som nation och ger oss möjligheter att hålla oss utanför omvärldens kriser.”

Så lät det pompösa budskap som var det övergripande temat för SAP:s valkampanj — ett budskap som skulle slå både mot borgerliga skattesänkningskrav och radikala reformkrav från vänster.

De fem huvudpunkterna i manifestet är: ”En stark ekonomi, arbete åt alla, förnyelse av arbetslivet, trygghet för alla och ge­menskap mellan generationerna, en god miljö”.

Det mest märkbara med SAP:s och LO:s valmanifest är av­saknaden av konkreta målsättningar. Manifestets största bety­delse låg i att genom det visa att SAP- och LO-ledningen kunde enas om ett program — detta för att bemöta borgarnas påbörja­de kampanjer om att SAP och LO var på kollisionskurs.

Ytterligare ett talande citat ur valmanifestet, som visar på bristen på konkretion:

”Socialdemokratin vill fortsätta reformarbetet. Men vi avvi­sar oansvariga överbud. Alla önskemål om reformer kan inte tillgodoses på en gång utan måste prövas mot våra ekonomiska möjligheter.

Välfärden måste fördelas rättvist. Med den utgångspunkten vill vi arbeta för ett samhälle där människor lever i trygghet och gemenskap, i omsorg och omtanke om varandra. Vi efter­strävar ett samhälle där alla känner ansvar och arbetsglädje. Samhället måste utformas för barnens bästa. Män och kvinnor ska kunna leva i jämställdhet. De äldre ska känna trygghet i samvaro med andra och få god omvårdnad. Ett sådant samhäl­le måste byggas i solidaritet och samverkan.”

För att anknyta ännu mer till folkhemsandan har både Olof Palme och Gunnar Sträng ansträngt sig för att försöka ta på sig landsfadersrollen:

Olof Palme som en världspolitiker, som alla makter har res­pekt för, och som tas emot med öppna armar av de sovjetiska ledarna och har vänskapliga diskussioner med USA:s Kissinger — allt under valåret. I inrikespolitiken som landsfadern Palme, som ”tar ansvar för allas välstånd” genom breda samförstånds-lösningar.

Gunnar Sträng som lantarbetaren som blev finanspolitiker och talar med ”bönder på bönders vis…” och leder landet så förnuftigt att ingen får ifrågasätta det. Han får beröm av de rika kapitalistländernas samordningsorgan OECD för att han lyckats hålla de stora företagen på fötter under lågkonjunktu­ren.

Till den här inriktningen hörde också en ensidig kampanj för kärnkraften, dels som det enda sättet att trygga sysselsätt­ningen, dels som en mer miljövänlig energikälla än oljan. Flera utredningar om kärnkraften blev också påpassligt klara under våren — utredningar som sa att Sverige inte kan klara sysselsättningen utan kärnkraft och att Sverige kan ta hand om kärn­kraftsavfallet fullständigt riskfritt.

LO:s valprofil med planhushållning och löntagarfonder

Syftet med denna kampanj var att partiet och regeringen skulle jaga röster i mellanskiktsgrupperna — de grupper som lättast byter parti mellan valen. I den mycket klara arbetsför­delningen mellan olika väljargrupper som gjorts inom socialde­mokratin fick LO-ledningen till uppgift att försöka mobilisera sina medlemmar för en röst på SAP.

Men denna arbetsfördelning innebar inte bara att SAP och LO ska sprida samma politik till olika väljargrupper, utan ock­så en skillnad i politisk inriktning som inte enbart motiveras av valtaktiska skäl.

Den ökade fackliga medvetenheten och kampberedskapen de senaste åren inom den svenska arbetarklassen gör att fack­föreningsbyråkratin känner kraven på fortsatta reformer och ökad makt mycket starkt. Byråkratins främsta svar på dessa krav är den s k medbestämmandelagen, som även SAP-rege­ringen är överens om. Men till LO-ledningens svar hör också ”planhushållning” och löntagarfonderna…

Det växande statliga inflytandet på avtalsförhandlingarna och SAP-regeringens krav på LO att ta ”samhällsansvar” när man ställer sina krav gör att fackbyråkratin känner sin makt­position som avtalsslutande part hotad, samtidigt som man stödjer denna utveckling. Därför har den snabbt växande fackliga byråkratin börjat se sig om efter nya uppgifter i fram­tiden. LO har byggt upp en egen utredningsapparat och även intagit en mer självständig politisk hållning i vissa utrednings­frågor gentemot SAP-regeringen. En av de frågor som LO ta­git fram i en egen utredning är Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder, som antogs av LO-kongressen i juni.

Den socialdemokratiska regeringen har blivit helt tagen på sängen av det genomgripande förslaget och gjort allt för att få frågan undanstoppad till nästa val.

Även LO-ledningen säger att löntagarfonderna inte kan bli förverkligade förrän på 80-talet, men fortsätter ändå att driva frågan.

Valnederlag hotar och missnöje bland partifolket

1 början av maj -76 kom en kalldusch för socialdemokratin, SIFO:s opinionsundersökning som visade att SAP gått bakåt med fyra procent till 38,5 och att de borgerliga låg på 54 pro­cent. Ett valnederlag verkade oundvikligt.

En del av den snabba siffernedgången kan säkerligen förkla­ras av ”Pomperipossaaffären” och ”Bergman-affären”, som var i full gång i massmedia vid SIFO:s undersökningstillfällen. Det var människor som markerat sitt missnöje med regeringens sätt att svara på dessa ”frågor” genom att hota med att byta parti.

Men betydligt värre i detta läge var att SAP-ledningen hade svårt att mobilisera sina egna aktiva medlemmar för sin valkam­panj — med allt vad det betyder för partiets möjligheter att fö­ra ut sina frågor.

Arbetsfördelningen inom socialdemokratin har inte bara lett till oenighet om hur man ska driva frågan om löntagarfonder­na. Det gällde länge också familjepolitiken. Det ledde i sin tur till osäkerhet och misstämning inom de egna leden när parti­ folket inte hade några klara svar att möta borgarnas attacker med.

Oenigheten mellan LO-ledningen, socialdemokratiska kvinno­förbundet och SAP-regeringen gjorde att det tog närmare nio månader efter att förslaget om 6 timmars arbetsdag för små­barnsföräldrar lagts innan socialdemokratin kunde ge sitt svar inför valet. Resultatet av nio månaders kompromissande blev ett halvhjärtat förslag som i princip ger en förlängd föräldra­ledighet från sju till tolv månader. Det är ett förslag som tys‑

tar LO-ledningens kritik mot det tidigare förslaget som inte kun­de utnyttjas av alla småbarnsföräldrar. Men den förlängda för­äldraledigheten svarar på inget sätt mot kraven från kvinnoför­bundet och radikala strömningar inom LO och TCO på en all­män 6-timmarsdag.

Denna osäkerhet i viktiga frågor parat med partiledningens 40-talskampanj skapade inte någon entusiasm bland partifol­ket.

Det aktiva partifolket består huvudsakligen av mellanskikts-grupper — olika tjänstemannagrupper och studerande. De LO-medlemmar som anslutit sig själva till partiet nöjer sig oftast med att driva sin politiska verksamhet i fackliga organ.

Men även inom partiet har radikaliseringen i övriga samhäl­let satt sina spår och kraven på fortsatta reformer och ökat in­flytande över samhällsutvecklingen ställs till och med på parti­kongresserna.

Toleransnivån över SAP-regeringen har dock med åren blivit mycket hög inom partiet — det är t ex inte därifrån i första hand som kritiken mot Hagaöverenskommelserna kommit.

Men toleransnivån nåddes nästan av den första uppläggningen av valkampanjen. Den skapade misstämning ända upp bland partiombudsmännen som kände att valapparaten var ovanligt tung att få igång. Och missnöjet växte när de två självutnämn­da landsfadersgestalterna Sträng och Palme struntade i varnings­ropen:

Det var ett missnöje över Gunnar Strängs klumpiga sätt att i tal efter tal attackera ”nationalhelgonet” Astrid Lindgren för att vara mindre vetande och likna henne vid en svensk Glistrup.

Det var ett missnöje över Olof Palmes sätt att alltmer avskär­ma sig från partiombudsmännens förslag och önskemål och mer och mer ta på sig statsmannarollen och föra sin kampanj från re­geringens kanslihus.

”En elitism uppstår inom partiet”

Den valkampanj som lagts upp i Kanslihuset var mer en kam­panj som var anpassad för statsministerns utspel i tidningar och TV än för vad partimedlemmarna kunde entusiasmeras av och hade möjlighet att övertyga arbetskamraterna med.

Med Kanslihusapparaten som kampanjstrateger har partiet också svårt att bemöta borgarnas angrepp mot byråkratin, efter­som det inom den apparaten finns föga förståelse för de anti-by­råkratiska stämningarna bland väljarna.

Detta tillsammans med de katastrofala opinionssiffrorna i maj gjorde att en vänstersocialdemokrat som Jan Lindhagen blev livligt applåderad på interna partiträffar och SSU-möten när han talade om att det håller på att uppstå en ny ”elitism” inom partiet.

Med det menar Lindhagen att partiet saknar de gamla ledar­na som mobiliserade folket till kamp för olika konkreta krav och att det bl a beror på att partiet suttit så länge i ledningen för den borgerliga statsapparaten utan att visa någon tendens att vilja få bort den. Och han menar att ”elitismen” finns på alla nivåer inom partiet.

Missnöjet har inte den styrkan idag att Strängs och Palmes positioner är hotade. Och framför allt är den personinriktade kritiken inte förankrad i de lägre partileden. Men ett valneder­lag skulle snabbt kunna sprida missnöjet.

Bland väljarna återspeglades osäkerheten över partiets poli­tiska inriktning i att man tog mer hänsyn än vanligt till de s k affärerna. När partiets aktiva dessutom inte förmådde föra ut partiets frågor blev SAP-politiken inte klarare.

I den mån partiet verkligen lyckats föra ut sin kriskampanj hade den ändå svårt att vinna gehör, eftersom den hotande kris som målades upp inte upplevdes som särskilt dagsaktuell av de stora flertalet väljare — den har ingenting av den styrka som krigshotet hade på Per-Albins tid.

Socialdemokratin är inte heller beredd att koppla samman den kommande krisen och den början till en borgaroffensiv som vi ser idag och mobilisera arbetarrörelsen till strid mot den. Därmed gör även socialdemokratin sitt till för att dölja allvaret i den hotande krisen.

Partiets nya valprofil om ”solidaritet eller egoism”

När maj-siffrorna kommit tvingades SAP-regeringen att bör­ja lyssna till partiombudsmännens råd. Under långa överlägg­ningar i maj snickrades en ny valkampanj fram:

”Den starka ekonomin” och attackerna mot moderatledaren Bohman för att vara ett ”högerspöke” skulle träda tillbaka till förmån för ett försök att återupprepa en del av 1968 års val­kampanj med ordet ”solidaritet” som ledstjärna.

Partiets valstrateger analyserade att man tidigare gett en för kraftig framtoning åt ”egoismen” i bl a förslaget till skattesänk­ning, som regeringen kommit överens om med LO och TCO under våren. Därför vände man nu på pedagogiken och kallade skattesänkningen för ”solidarisk” och statliga sektorn för ”ge­mensamma sektorn”. I helsidesannonser i dagspressen gick man ut och sa ”Ska var och en bara tänka på sig själv eller ska vi ställa upp för varandra?”

Huvudpunkterna i valkampanjen var fortsatt desamma. Men genom en annan betoning av frågorna och den nya pedagogi­ken hoppades partiledningen kunna mobilisera partikadern till ökad aktivitet.

Det var främst partisekreteraren Sten Andersson som drev igenom den här nya inriktningen av valkampanjen. Och i en artikel i de flesta socialdemokratiska tidningarna fick han pre­sentera bytet av valprofil:

Under rubriken ”För eller emot det solidariska samhället” inleder han med ett exempel som förre partiledaren Tage Erlander brukade använda i -68 års valrörelse om att vem som helst kan bli handikappad och då behöva ”samhällets so­lidaritet”.

Sten Andersson fortsätter:

”Också årets val blir ett val mellan solidaritet och egoism. Kommer de friska och aktivt yrkesverksamma människorna att lockas av borgerliga skattesänkningslöften eller är de be­redda att avstå en del av den möjliga konsumtionsökningen för att solidariskt stödja de äldre, de sjuka, de handikappa­de, barnfamiljerna och alla de hundratusentals människor runt om i vårt land som hotas av arbetslöshet om inte sam­hället i samverkan med löntagarna och företagen tryggar de framtida jobben?

Det är detta som är valets huvudfråga.”

Sten Andersson drar igenom en lång rad exempel och på­minner hela tiden om Tage Erlander. Han talar direkt till partifolket i slutet:

”Var och en av oss, medlemmar och sympatisörer, har nu till uppgift att begagna varje tillfälle att informera arbets­kamrater och grannar om bl a:

1. Det man får för skatten. Välja de enkla och begripliga exemplen. Barnet i grundskolan kostar 9 200 kr per år. En enkel blindtarmsoperation kostar 3 000 kr. Varje dag på sjukhus i intensivvård 500 – 1 300 kronor. Moderaternas skatteförslag är ett hot mot de många människornas trygghet och levnadsstandard.

2. TCO:s, LO:s och regeringens förslag till skatteomlägg­ning 1977…

Men än återstår många problem att lösa. Än hotas vår väl­färd och trygghet av den internationella lågkonjunkturen. Ä hotas många människor av psykisk och fysisk förslitning i arbetslivet. Än lever många människor i ensamhet och isole­ring. Än är inte miljöhoten undanröjda.

Arbetarrörelsen vet hur problemen ska lösas. Vi har ett pr gram för arbete och trygghet.

Tillsammans ska vi göra ett bra land bättre.”

SAP älskar inte kärnkraft

Även i frågan om kärnkraften och energin skulle betoning och pedagogiken förändras. Socialdemokraternas egna hemliga opinionsundersökningar hade ända sedan i fjol höstas visa hur osäkra SAP-väljarna var i frågan, men regeringen hade trott att man skulle kunna övertyga dem med allt tal om att jobben var i fara.

Det lyckades inte och nu skulle partiet tala mer lågmält on kärnkraftsutbyggnad. Olof Palme angav den nya tonen i en artikel i Dagens Nyheter den 16 maj:

”Hörnpelaren i socialdemokratins energipolitik är ordet hushållning. Skälen för en återhållsam förbrukning av energi har stor tyngd: ekologiska hänsyn, ekonomiska faktorer, den in­ternationella solidaritetens krav, viljan att komma bort från ( ensidigt ’pryl’-samhälle präglat av slit och släng.

Vi lade i Sundsvall i februari 1975 fast ett djärvare sparmål än något annat industriland: en dämpning av ökningen av ene giförbrukningen med sikte på nolltillväxt 1990…

…Vi sade klart ifrån att vi måste vara försiktiga och undvi­ka en bindning att bygga ut kärnkraft utöver den som är nöd, vändig för att klara de närmaste tio åren. Hela frågan måste tas upp till ny prövning 1976.”

Under hela sommaren har industriminister Rune Johansson och andra socialdemokratiska näringslivstoppar turats om att skriva artikelserier i den socialdemokratiska pressen om hur mycket SAP-regeringen satsar på ”hushållning” med energin. I stora annonser frågar SSU ”Vem älskar kärnkraften?” och betygar att socialdemokratin gör det inte.

På det här sättet försöker partiet lugna alla väljare som är osäkra över kärnkraften, samtidigt som utbyggnaden av kärnkraften fortsätter i oförminskad takt.

Olof Palme skickades också fram i TV och tvingades indirekt be om ursäkt för sitt tidigare sätt att driva valdebatten om ”högerspöken”. Han talade i stället ödmjukt om partiets ”vardagsgrå frågor som att skapa arbete och trygghet för alla människor” och om det ”mjuka samhälle” partiet strävar efter.

Återfall till folkhemsandan

Den nya taktiken höll dock inte ihop partilinjen mer än knappt två månader. När de tre borgerliga partiledarna i ju­li gick till gemensam attack med hjälp av socialiseringsspöket återgick partiledare Palme snabbt till folkhemsandan. Och i sitt årliga sommartal i Visby talade han om att SAP tagit han om mittfältet i svensk politik, medan borgarpartierna alla kli vit ut på högerkanten. Palme lovade också att det inte skulle bli någon socialiseringsvåg om SAP fick fortsätta att regera trots LO:s krav på löntagarfonder och planhushållning.

Visserligen var SAP:s siffror på väg uppåt i opinionsunder­sökningarna sedan man bytt valprofil och visserligen talade partisekreterare Sten Andersson om att stämningen och aktiviteten var på väg uppåt i partiet. Men regeringstaktikerna menade att mellanskiktsrösterna var i fara och hade föga förståelse för vilka negativa konsekvenser Palmes tal om mittfältspolitik kunde få för rörelsen. Man menade att det räckte om partiledaren i socialdemokratiska sammanhang — i den social­demokratiska pressen, på möten med huvudsakligen (s)-pub­lik etc — talade om ”solidariteten” och ”intressegemenskapen” mellan arbetarrörelsens olika grenar.

I borgerliga Dagens Nyheter den 25 juli tog därför Olof Palme ytterligare ett steg bakåt i sin defensiva taktik när han tog av­stånd från LO:s politik. Han skrev där bl a:

”Det innebär självfallet inte att en socialdemokratisk regering skulle vara ’förpliktigad att genomföra vad LO beslutat om’…

…socialdemokratin har en bredare bas, den har ett utpräglat ansvar för hela landets politik och måste avväga sina ståndpunk­ter med hänsyn till många olika grupper och intressen.”

Motparten till arbetarklassens massorganisationer är arbets­köparna och det är alltså till denna grupps intressen som Palme menar att den socialdemokratiska regeringen måste avväga sina ståndpunkter…

Det betyder i realiteten att Olof Palme i sina ivriga försök att svära sig fri från alla beskyllningar om socialiseringsplaner också svär sig fri från att SAP är ett arbetarparti!

Och folkpartistiska Expressen utropade träffsäkert ”Palme låter som en liberal”.

Samtidigt fortsatte övriga partiet enligt den mer offensiva val­profil som lagts upp i maj. För att verkligen anknyta till ATP-stridens reformdagar och 1968 års segerval har man anlitat förre partiledaren Tage Erlander, Nancy Eriksson och andra gamla so­cialdemokratiska ledare att åka på valturnéer i landet för att främst främst mobilisera den gamla kadern.

Och när partiledare Olof Palme släpper lite av landsfadersrol­len och samförståndsandan tar även han på en del av övriga par­tiets valprofil och går till offensiv:

—De borgerliga konkurrerar om att vinna de mest fackföre­ningsfientliga väljarna, sa Palme den 1 augusti i Grums. De be­driver hård agitation mot löntagarna. De går emot arbetarna och tjänstemännen. De vill vinna regeringsmakten genom att mana till kamp mot löntagarna.

Men allt tal om långtgående reformer, löntagarfonder och so­cialism är fortfarande lika defensivt.

Landsorganisationen får driva sin valkampanj för socialde­mokratisk valseger på egen hand. Man skickar ut sin egen val­handbok till alla nära 1,8 miljoner LO-medlemmar. Under te­mat ”Rösta inte bort tryggheten” manar man till kamp för lön­tagarfonderna, en ökad planhushållning när det gäller råvaror­na, energi och miljö och mot de ändringar som de borgerliga partierna fick igenom av medbestämmandelagen i riksdagen.

Kravet på marksocialisering finns inte med i LO:s valhand­bok, men tas ändå upp av de borgerliga partierna som ett exem­pel på socialiseringsivern inom socialdemokratin. Och LO:s Gunnar Nilsson står i sina tal fast vid att det i längden är nöd­vändigt att ”överföra all mark i samhällets ägo”,

Reformismens problem avslöjas av valkampanjen

De socialdemokratiska väljarna står frågande, främst inför partiledare Palmes och andra statsråds tal om SAP på ”mitt­fältet” och hur det går ihop med LO-ledarnas tal om lönta­garfonder och planhushållning.

Det som började som en arbetsfördelning för att nå olika väljargrupper har resulterat i att socialdemokratin går fram med tre olika profiler i valet -76. Varje profil stöder sig på olika intressegrupper inom den socialdemokratiska rörelsen och var­je grupp kan också peka på starka valtaktiska argument för att just driva sin kampanj.

Två av dessa profiler, partiets ”solidaritets-kampanj” och Kanslihusapparatens folkhemskampanj, motiveras dock främst av valtaktiska argument. Grupperna bakom dessa in­riktningar står inte i sådan motsättning till varandra inför det här valet att det inte går att förena dessa profiler till en kompromiss för att försöka någon enhetlig vinnande linje.

Men den kampanj som LO-ledningen driver motiveras så­väl av LO-basens tryck och krav underifrån som av fackbyrå­kratins eget intresse och hamnar därför oundvikligen vid si­dan av socialdemokratins övriga valinriktning.

Socialdemokratins olika valprofiler avslöjar de stora svå­righeter som reformismen hamnar i när det inte finns nå­got utrymme för reformpolitik inom kapitalismens ramar. Enligt den långtidsutredning som SAP-regeringen arbetar efter väntar oss ”fem magra år”, samtidigt som kraven växer i styrka främst från den fackliga kadern på nya reformer och ökad makt.

Lösningen på det här problemet för LO- och partiled­ningen har alltså blivit att driva en valkampanj utan enhet­lig partiinriktning. Något som ger borgarna stora öppningar att peka på motsättningarna mellan socialdemokratins olika grenar och driva in partiet i en defensiv position. Om inte socialdemokratin lyckas ta sig ur den positionen genom en propagandistisk motoffensiv mot borgerligheten som kan mobilisera partiets alla grenar riskerar man en valförlust.

Men de svårigheter socialdemokratin har i detta val att ena sig kring en gemensam linje är bara ett första steg som avslöjar de tendenser till motsättningar som håller på att växa fram inom det socialdemokratiska blocket. Hur dessa kommer att utvecklas i framtiden är en avgörande fråga för möjligheten att skapa en arbetarrörelse som är beredd och kan möta borgaroffensiven.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen 3-4/1976