Åsa Linderborg och Kjell Östberg

I. Socialdemokratin och vänstern

I hundra år har den socialistiska vänstern kritiserat den svenska socialdemokratin för klassförräderi, svikna prioriteringar, glömda ideal och diverse annat ont. Och socialdemokratin har lugnt svarat, att titta på vad vi gjort: Vi har demokratiserat Sverige; vi tog landet ur 1930-talskrisen; vi byggde världens starkaste välfärdsstat; vi sanerade ekonomin efter 1990-talets krascher och vi räddade välfärden. Vi har visat vad handlingskraft, målmedvetenhet, ansvarskännande och en känsla för realiteter vill säga.

Hösten 2005 samlas det socialdemokratiska partiet till kongress i Malmö. Det är, trots vikande opinionssiffror och en kritiserad partiledare, ett parti med stort självförtroende, om man ska tro kongresshandlingarna: Under de senaste tio åren har vi moderniserat och förbättrat välfärden, är det sammanfattande budskapet.

Intressant nog har partæiets politik så som den presenteras i kongresshandlingarna en tydligare vänsterprofil än på länge. I de riktlinjer som partistyrelsen vill ska antas av kongressen krävs att välfärden i huvudsak ska ske i offentlig regi och vinstintressen hållas tillbaka. Det sägs ett tydligt nej till höjda avgifter, privatiseringar och gräddfiler. Världens bästa och mest jämlika familjepolitik ska föras, fler lekparker och fritidsgårdar, en äldreomsorg av hög kvalitet, bostaden ska vara en social rättighet, en tandvårdsförsäkring aviseras. Lönediskrimineringen ska avskaffas och landsting och kommuner ska bli mönsterarbetsgivare. Sverige ska stå upp för internationell rätt och påtala brott mot mänskliga rättigheter — oavsett var de begås. Sverige ska vara folkrättens modigaste försvarare i det internationella samfundet och bedriva en generös och human flyktingpolitik. Dessutom: Globaliseringen ska demokratiseras. Ja, i ett motionssvar ska socialdemokraterna aktiΩvt motverka nyliberaliseringen inte bara i Sverige, utan även i EU, WHO, IMF och i alla andra internationella sammanhang. Socialdemokratin sätter människan före marknaden och slåss för ”det gröna folkhemmet” – den vision som Göran Persson lanserade när han som nybliven partiledare ville skapa sig själv en aura av landsfader Per Albin Hansson.

Så, vad mer kan ni egentligen begära? frågar socialdemokraterna sina vänsterkritiker.
Och ändå stillar sig inte kritikerna. Detta nummer av Tidsignal är ett kritiskt bidrag som syftar till att fördjupa diskussionen om hur den svenska socialdemokratin bäst skall beskrivas, förstås och förklaras. Varför väljer vi ett ifrågasättande anslag?

Ja, svaret är naturligtvis för att alla vi som bidragit med artiklar till Tidsignal är forskare, vilket med nödvändighet kräver ett kritiskt tänkande. Men svaret är också givet ur ett mer handfast perspektiv som inte kräver någon högre akademisk utbildning: partiets vän´sterfraser är helt enkelt inte trovärdiga.

Som Åsa Linderborg visar i sin inledande artikel ”På jakt efter den socialdemokrati som flytt” har partiets politik under de senaste 25 åren sällan motsatt sig, ofta underlättat, ibland drivit på näringslivets önskningar om privatiseringar, vinstintressen i vård och omsorg, nedskärningar i barnomsorg och försämringar i äldreomsorgen. Lönediskrimineringen har inte minskat och inkomstklyftorna har ökat. Samtidigt har socialdemokraterna, innehaft regeringsmakten under 20 av de senaste 23 åren, ofta också på lokal nivå. Sverige har i de allra flesta fall röstat för, och därmed aktivt medverkat till EU:s och IMF:s nyliberala systemskifte – utan att väljarna har bett om det. Och hur falskt klingar inte meningen ”Sverige ska vara folkrättens modigaste försvarare i det internationella samfundet och bedriva en generös och human flyktingpolitik” efter de utvisade egyptierna, alla prickningarn√a och partiets benhårda vägran att gå med på flyktingamnesti ens för barnfamiljer? Nej, Sverige under socialdemokratin har, nationellt och internationellt, precis som sina europeiska systerpartier, varit en garant för, inte mot, nyliberalism. Den tredje vägens socialdemokrati är, som Perry Anderson uttrycker det, nyliberalismens perfekta skal.

2. Parti och rörelse

Den svenska socialdemokratin ansågs länge vara ett unikt fenomen, genom sitt långa regeringsinnehav och sin tydliga profilering av ideologiska honnörsord så som solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Socialdemokratins självbild är att partiet aldrig dagtingat med dessa ideologiska fundamenta, när sanningen snarare är att partiet stadigt tvingats ducka för högerns attacker.

I själva verket skiljer sig Sverige bara i liten utsträckning från de flesta industrialiserade västländer, lite mer jämställt, kanske lite mindre ojämlikt. Och socialdemokratin samlar inte längre hälften av rösterna, i édag finns det gott om europeiska partier som ligger kring 30-35-procentsnivån. Det som skiljer Sverige från många andra länder är att väljarna under 1990-talet i sin besvikelse över socialdemokratins högervridning inte — om man bortser från Ny Demokratis interregnum — gick till ett populistiskt högerparti, utan till vänster. Det är ju vänsterpartiet och i viss mån miljöpartiet som paradoxalt nog räddat socialdemokraterna från att drivas i opposition av väljarnas missnöje. Att förstå orsakerna till detta är också att förstå en strategiskt avgörande faktor i svensk samtidshistoria – de sociala rörelsernas betydelse.

Låt oss klart slå fast att vi inte vill skriva ytterligare en hyllningstext till den socialdemokratiska framgångssagan, och inte heller bygga förrädarmyter om syndafall eller avfall. Efterkrigstidens välfärdssamhällen kan lite tillspetsat sägas vara lika mycket en skapelse av brittiska  tories, tyska kristdemokrater, holländska socialliberaler eller nationaldemokrater i Japan som av svenska socialdemokrater. Tidpunkter, tempo, omfattning och organisering kan skilja sig åt, men är i huvudsak variationer på ett gemensamt tema. På ett allmänt plan har drivkrafterna varit desamma: å ena sidan en fordistisk välfärdskapitalism baserad på masskonsumtion som krävt infrastruktur, en välutbildad arbetskraft, en hygglig lönenivå, en effektiv arbetskraftsreproduktion och en känsla hos medborgarna att de med den allmänna rösträttens hjälp kan vara med och påverka samhällsutvecklingen. A andra sidan ett mer eller mindre välorganiserat tryck underifrån med krav på inte bara politiskt utan också socialt medborgarskap i form av trygghet och rättvisa.

Men naturligtvis finns det variationer, och några av dem är viktiga för att förstå förutsättningarna för den svenska socialdemokratins speciella ställning. Den som här är av störst intresse för oss har att gŸöra med socialdemokratins relationer till de sociala rörelserna.

Ett unikt drag i det svenska partiväsendet är att nästan alla partier har sina rötter i olika slags folkrörelser. Det gäller i högsta grad för socialdemokratin som ju bokstavligen växte fram och samman med fackföreningsrörelsen och andra närstående rörelser. Dessa rötter delar de med kommunisterna. Men det gäller också flera borgerliga partier. Bondeförbundet/centern naturligtvis, liksom folkpartiet, vars viktigaste medlemsbas fanns hos frisinnade nykterister och frikyrkliga. Intressant nog har också de nya partier som etablerats denna förankring:

kristdemokraterna i frikyrkorna och miljöpartiet i 1960- och 70-talens alternativrörelser. Och lyckas Feministiskt initiativ etablera sig som politisk kraft har också den nya kvinnorörelsen byggt sig ett politiskt parti. Bara högern står i huvudsak utanför folkrörelseprojektet.

De sociala rörelserna har spelat en betydelsefull, ofta avgörande roll för de flestÏa av de stora politiska och sociala reformerna Sverige under senaste århundradet. (Med begreppet reform avser vi en progressiv politik som syftar till förbättringar för folkflertalet. I dag har den europeiska högern börjat ta över och omforma ordet – liksom de gör med en rad andra av arbetarrörelsens glosor – och avser med reformer försämringar socialförsäkringssystemen och arbetsrätter varför det kan vara värt att påpeka att vi håller fast vid den ursprungliga definitionen.) Ibland har de sociala rörelserna varit nära allierade, ibland mer eller mindre militanta påtryckare, ibland åter konstruktiva nejsägare. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen ledde det tidiga 1900-talets demokratiseringsprocesser. Fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, konsumentorganisationerna, kvinnoklubbarna, fredsrörelsen och folkbildningsförbunden var med och lade grunden till det tidiga folkhemsbygget under 1930-talet. De nya sociala rörelser som växte fram under 1960- och 70-talen spelade en“ avgörande roll för framväxten av internationell solidaritet, jämställdhet, arbetsplatsdemokrati och miljömedvetenhet.

Men dessa sociala rörelser har inte bara påverkat socialdemokratin att genomföra en rad reformer, utan har även tvingat liberalerna att mer eller mindre bidra till välfärdsstaten. Det är när vänstern är stark som liberalerna försvarar demokratin, den generella välfärden, de mänskliga rättigheterna och en generös flyktingpolitik. Att folkpartiet de senaste åren gått kraftigt åt höger är med andra ord ett resultat av arbetarrörelsens försvagning; det är bara vänstern som kan få liberalerna att visa ett mänskligt ansikte.

Denna historia är av stor betydelse för det moderna Sveriges formering. Rörelsernas kollektiva och ofta egalitära karaktär kom att påverka allt från jämlikhetspolitiken till socialförsäkringarnas utformning. socialdemokratin lyckades knyta rörelser till sitt projekt. Ordet rörelse är i sig ett ord som associerar till något som går framåt, som inte stagnerar eller tappar fart — till något som målmedvetet söker framtiden. Försöken att göra begreppet ”Rörelsen” synonymt med den socialdemokratiska organisationsvärlden visar vilken betydelse partiet lagt vid denna koppling. Men samtidigt blev reformismen beroende av dessa rörelsers mobilisering. Rörelserna såg samtidigt ofta de sociala reformerna som sina erövringar, man kan kanske säga att de ansåg sig ha inteckningar i folkhemmet. Att detta skulle få konsekvenser vid en framtida eventuell utförsäljning av folkhemmet var kanske inte svårt att förutse.

3. Reformismens sista suck?

Detta bekräftas i Lars Ekdahls artikel ”Reformismens sista suck”. Ekdahl utgår just från hur det reformistiska uppdraget utformats. Under de gyllene åren i början under 1960-talet ”när allt föll på plats” stod också funktionssocialismen som starkast: ökad tillväxt, sociala reformer, full sysselsättning och statlig planering skulle leda mot ett annat samhälle utan att ett angrepp p≤å den privata äganderätten var nödvändigt. Mot slutet av decenniet började emellertid bilden av den krisfria välfärdskapitalismen krackelera. Många stod fortfarande utanför välfärden, arbetslösheten hade inte försvunnit och industrins rovdrift på människor och miljö stod i ökad kontrast till företagens vinster och ökad ekonomisk maktkoncentration.

Den nya vänstern och de nya sociala rörelserna reste åter frågan om en annan värld, där varken socialdemokratins förvaltarpolitik eller stalinismens förstenade statssocialism utgjorde några alternativ. Organisatoriskt avgränsade sig socialdemokratin snabbt från den nya vänstern, uteslöt dess ledande företrädare ur partiet och förlorade på så sätt en hel generation unga människor.

Ändå påverkade rörelserna socialdemokratin på flera plan. Dels drev den radikala tidsandan partiet åt vänster genom ökad statlig planering, aktiv näringspolitik och sociala reformer. Och genom en utvidgad arbetsrätt, medbestämmandelagar och förslag om ökat konsumentinflytande ville man utveckla den funktionssocialistiska strategin ytterligare. Dels restes frågan om äganderätten åter med oväntad kraft mitt i rörelsen, genom Meidners och LO:s förslag till löntagarfonder, ett försök till en tredje väg mellan kapitalistisk marknadshushållning och östeuropeisk planhushållningsbyråkrati. Den verkliga kraften i Meidners förslag låg emellertid i det massiva stöd som det inledningsvis mötte inom LO. ”Nu tar vi över”, sa Metallbasen Bert Lundin. En social rörelse med en enorm potential var beredd att investera i ett förslag som ställde frågan om makten över ekonomin.

Det är intressant att notera att vänstern till vänster om socialdemokratin aldrig stödde Meidners förslag. Så fast var den i sina förutfattade uppfattningar att socialdemokratin spelat ut sin roll, att den ryggmärgsstyrt avvisade förslaget som en reformistisk avledningsmanöver. På ÿså sätt avstod denna vänster från att stärka mobiliseringen för förslaget, och missade därmed en chans att komma på talefot med viktiga strömningar inom fackföreningsrörelsen.

Resultatet känner vi. Förslaget bidde inte ens en tumme. Och enligt Ekdahl var det kanske inte arbetsgivarnas motattacker utan den socialdemokratiska ledningens agerande som var den verkliga orsaken till att kampen om löntagarfonderna förlorades. Och inte bara den. Med 1980-talets nyliberalism försvann också de funktionssocialistiska överdragen. Palmes tal om demokratisk socialism, konsumentmakt och medbestämmanderevolution på arbetsplatserna ersattes med marknadskrafternas diktatur och politisk vanmakt. Mobiliseringen upphörde. För socialdemokratin blev fackföreningsrörelsen, med den dåvarande finansministern Göran Perssons ord, ”ett särintresse” bland många. Enligt Ekdahl var det reformismens sista suck.

Werner Schmidt driver analysen vidare med utgångspunkt i SPD:s valnederlag i Tyskland. Hur· ska man förklara SPD:s omvandling från ett socialdemokratiskt till ett nyliberalt influerat mainstream-parti?

Det handlar inte bara om brist på idéer eller bristande vilja. Schmidt menar att det är viktigt att förstå att efterkrigstidens välfärdssamhälle inte i första hand var en socialdemokratisk skapelse. Det byggde på det speciella ekonomiska produktionssystem som uppstod i ruinerna av andra världskriget. Kring fordismen skapades ett hegemoniskt maktblock som lyckades upprätthålla en politisk konsensus över klassgränserna där socialdemokratin och fackföreningsrörelsen spelade en framträdande roll, och i viss utsträckning lyckades göra perioden till sin egen. När den materiella grundvalen för fordismen eroderade utvecklades under 1980-talet nya hegemoniska strukturer, där socialdemokratin förvandlats från en kraft med egna politiska ambitioner till ett parti som i bästa fall lyckas dämpa de värsta sociala konsekvenserna av nyliberalismen och där fackföreningsrörelsen utdefinierats som en självständig strategisk aktör. Avsaknaden av alternativa handlingsstrategier från socialdemokratins sida har skapat det djup misstroende SPD mötte i det tyska valet. Väljarna upplever ”det slutliga åtskiljande mellan makt och politik.”

Bilden fördjupas av Urban Lundbergs artikel ”En demokrati värd namnet”. Han diskuterar bland annat hur socialdemokratin bidragit till att förändra formerna för politiskt beslutsfattande och gör en intressant jämförelse mellan två pensionsbeslut: ATP på 1950-talet och den nya premiepensionsreformen från 1990-talet. ATP har länge, och inte minst av partiet självt, setts som själva sinnebilden för en socialdemokratisk reform med samhällsomvandlarambitioner. Den genomfördes i öppen politisk strid, kantad av folkomröstning och flera politiska val, där socialdemokratin mobiliserade en rad folkrörelser, med fackföreningsrörelsen i centrum. ”Klasser, partier och intellektuella ställdes mot varandra”, skriver Lundberg.´ När ATP ersattes av ett system med annan ideologisk bakgrund var tillvägagångssättet det motsatta: Det framförhandlades i slutna sammanträdesrum, varifrån bara lite, och inte sällan felaktig, information, sipprade ut. Stor vikt lades vid att beslutet skulle drivas igenom i riksdagen innan 1994 års val. Medborgarna skulle inte få tillfälle att påverka resultatet. Och framför allt: Beslutet skulle genomföras utan att några rörelser mobiliserades. Inga ”särintressena – inte ens LO:s ledning, vars medlemmar i första hand var föremål för den pensionspolitiken, fick några representanter i arbetsgruppen.

Detta är inte första gången som socialdemokraterna åsidosätter interndemokratin, men det är likväl anmärkningsvärt eftersom beslutet är så stort, av sådan betydelse för socialdemokratins väljare och framför allt innebär en kraftig försämring för LO-kollektivet. Partiet hade allt att vinna på att försöka få med LO som gisslan när b∂eslutet fattades. Sån brukar ju arbetsordningen annars vara.

En central del i det nya pensionssystemet är att det är kliniskt befriat från alla ambitioner att försöka eftersträva ett rättvist resultat mellan kön, åldersgrupper eller inkomstgrupper. Systemet är autonomt och självreglerande. Och detta är i själva verket själva finessen med reformen, sett i politikernas perspektiv. Pensionerna lyfts ut ur den politiska processen. Framtida regeringar tar inget ansvar för pensionernas nivå eller fördelning. Beslutet är fattat, en gång för alla, och i stor politisk enighet. På så sätt slipper någon enskild politiker ställas till svars för framtida nedskärningar. Och det kan inte användas i något samhällsomvandlande syfte.

Politikerna abdikerade alltså, på samma sätt som man gjorde när riksbanken ställdes utanför demokratisk kontroll eller när konstruerade budgettak fick låsa möjligheterna till sociala reformer. Politikerna har kraftfullt anûvänt all sin makt till engångsbeslut som omöjliggör all maktutövning i framtiden. I stället styr — marknaden. Så ser det samhälle ut som socialdemokraterna byggt de senaste tjugo åren.

Denna utveckling skedde som bekant inte utan omfattande protester. Rosornas krig och Dalaupproret visade att varken nya eller gamla sociala rörelser var oskadliggjorda. Men vilka var – och är – förutsättningarna för en nytändning? Utanför partiet har protester och motstånd utvecklats till konstruktiva alternativ framförda i den systemkritiska globaliseringsrörelsen. Men hur ser det ut inom partiet? Finns det några nya tankar? Och vilka är tänkarna?

Kjell Östberg diskuterar i sin artikel relationerna mellan socialdemokratin och de intellektuella, och hävdar att det länge var en success story. Partiet har över tid varit i stånd att producera en rad rörelseintellektuella som på central och lokal nivå har bidragit till att utveckla püartiets reformistiska ideologi och att implementera politiken i såväl kanslihus som kommunalkontor. Inte minst har dessa intellektuellas förankring i rörelser och rörelsearbete – vare sig det nu handlat om fackligt arbete, folkbildning eller kvinnoklubbar – varit av avgörande betydelse för partiets arbete på att göra folkhemmet till ett folkrörelseprojekt. Länge var partiet berett att till sig knyta också andra än strömlinjeformade politruker, obekväma tänkare, inte sällan till vänster. Denna koppling bröts under 1960- och 70-talens turbulenta år. Orsaken kan inte enbart sökas hos socialdemokratin; partiet blev snart en av den nya vänsterns huvudsakliga måltavlor. Men partiet visade mycket lite av lyhördhet inför de nya sociala rörelserna, utan gick på skarp konfrontationskurs, skickade SÄPO på dem och lade till och med ned sitt eget studentförbund för att slippa risk för ”infiltration”. Resultatet blev att partiet missade chansen till nytändning och stod ideologiskt utarmat när de politiska vindarna vände. De vänsterradikalas plats som intellektuella nytänkare kom istället att övertas av 1980-talets nyliberalt influerade ekonomer, ofta med svag förankring i det traditionella rörelsearbetet. Klassiska rörelseintellektuella har successivt bytts ut mot politruker, välfärdsadministratörer mot nyliberala ekonomer.

I sin studie ”KG Ossiannilsson. Några reflexioner kring en omstridd författare” återknyter Per-Olof Mattsson till frågan om socialdemokratins förhållande till sina intellektuella. Ossiannilsson blev under arbetarrörelsen barndom snabbt en uppburen kampdiktare, men hans antikapitalism var av en betydligt mer konservativ art än den socialdemokratiska ungdomsrörelsens. Utrymmet för Ossiannilssons nationalism och försvarsvänlighet var ännu för begränsat.

Hur ser då denna utveckling ut på lokal nivå ute i arbetarkommunerna? Adrienne Sörbom tar i sin artikel ”G⁄lobal solidaritet – är det möjligt? Socialdemokratisk. konsekvenser av den ekonomiska globaliseringen” tempen på den socialdemokratisk. rörelsen på lokal nivå i skuggan av debatten om globaliseringen och dess konsekvenser. Hennes resultat är inte helt uppmuntrande och bekräftar avradikaliseringen av partiet. Den dominerande världsbilden bland de fackliga ledare och lokala politiker som hon intervjuat är å ena sidan att kapitalismen är både given och i huvudsak av godo, å andra sidan att arbetare och löntagare generellt kommer till korta. Att bekämpa kapitalismen är snarast något gammaldags eller en exklusiv verksamhet för den rödvinsvänster som vägrar se verkligheten i synen. Ett genomgående tema är samtidigt uppfattningen att socialdemokratin inte är, och egentligen aldrig varit, systemkritisk. Med sådana lokala ledare är det svårt att bygga en ny värld.

Men hur skulle då en radikal socialdemokrati kunna utveckla sin politik? Stefan Svallfors, professor i sociologi har ≈ägnat mycket uppmärksamhet år arbetarklassens syn på välfärdsstaten. I sin artikel ”Mot en ’spännande’ politik. Om politikens två dimensioner och dess förändrade landskap” urskiljer han två axlar kring vilka politik kan utvecklas, en med inriktning mot frihet, en annan mot jämlikhet. I Sverige har politiken traditionellt dominerats av jämlikhetsdimensionen, och detta har givit politiken en tydlig klassorientering. I USA däremot har ras, homosexuellas rättigheter, abort och andra moralfrågor dominerat politiken, och där röstar arbetarna konservativt i högre utsträckning än högre tjänstemannagrupper. Idag kan man se hur det politiska samtalet även i Sverige sakta vrids från socioekonomiska till sociokulturella frågor. Detta ger ofta en spännande och oförutsägbar politik. Samtidigt innebär det att socialdemokratin abdikerar från sin traditionellt bästa gren – man avhänder sig medlen för att kunna föra en kraftfull fördelningspolitik.

4. Att förändra världen

De ideologiska motionerna till årets partikongress är inte så många. Något nytt miljardprogram ska ju inte antas, det senaste antogs så sent som 2001. Men i motion G 54 föreslår Lunds arbetarekommun att den programmatiska portalparagraf som antogs 2001 ska bytas ut och ersättas av den som antogs 1944. Vilken är bakgrunden?

Under 1900-talet fanns två versioner av denna paragraf.

Från det första programmet 1897 fram till 1944 hette det, med små förändringar:
”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom att den vill omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra de utsugna klassernas sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen”.

Det heter också, från 1920 att man vill ”upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll och besittning.”
Uppgiften är klar: Samhället ska omvandlas i grunden och kapitalismen avskaffas. Produktionsmedlen ska kontrolleras av samhället.

1944 skedde en omfattande programrevision. Den målsättningsparagraf som antogs då var i stort sett i kraft fram till 2001. Den löd 1944:
”Socialdemokratin /vill/ så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

Nu handlar det inte längre (nödvändigtvis) att om att avskaffa kapitalismen och klassamhället, men bestämmanderätten över produktionen ska ligga hos medborgarna.

2001 lyder motsvarande avsnitt:
”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden. Vi strävar efter en samhällsordning, där varje individ kan påverka både utvecklingen i stor}t och samhällsarbetet i vardagen. Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor.”

Ingen bestämmanderätt över produktionen finns nu kvar. Medborgare och löntagare ska kunna påverka, produktionens inriktning och fördelning, men hur mycket sägs inte. Någon funktionssocialism finns inte kvar, möjligtvis skulle man kunna kalla formuleringarna funktionsdemokrati. Men framför allt saknas ambitionen att i grunden omdana samhället. Det handlar inte längre om att lägga makten i folkets händer. Man amputerar de sista delarna av sina ”i grunden samhällsomdanande” ambitioner. Det är just detta Lundamotionärerna skjuter in sig på:

”Denna skrivning formulerades ursprungligen som en kompromiss mellan förespråkarna för samhällelig involveriông inom nyckelsektorer och de med en mer marknadsinriktad vision. De starka reaktioner och den intensiva debatten som åtföljt raderandet av denna skrivning visar att samma konflikt fortfarande finns kvar inom vår rörelse och är oförminskad i styrka. Beslutet att ta bort en så symbolisk kompromisskrivelse är därför mycket destruktivt för enigheten inom partiet, låt istället tusen blommor blomma.”

Men någon kompromiss med historiska strömningar vill partistyrelsen inte höra talas om. I marknadsanpassningens tidevarv avslås motionen utan pardon. I vår tid skall bara varor och arbetskraft konkurrera med varandra, inte idéer, perspektiv, verklighetsbeskrivningar, drömmar och visioner.

Vad vi allt tydligare kan urskilja är en ideologiskt och programmatiskt avreglerad socialdemokrati.

Avslutningsvis

Den sammanfattande bild som artiklarna i detta nummer av Tidsignal ger av den svenska socialdemokratins läge är k∏nappast uppmuntrande. ”Utan perspektiv”, ”idéfattighet”, ”inte i rörelse”, ”ett skal för nyliberalismen” är återkommande slutsatser. I takt med att valrörelsen drar igång och med den en socialdemokratisk vänsterrerorik, kommer vissa att anse denna kritik som njugg. För att parafrasera Niklas Ekdals träffande karaktäristik i Dagens Nyheter av de tyska socialdemokraternas vänstergir inför höstens val: partiet kommer att försöka vinna röster genom att måla upp en skräckbild av den process som det själv startat.

Den svenska socialdemokratin ha mycket att vara stolt över, men utan de sociala rörelsernas mobilisering har socialdemokratin aldrig kunnat genomföra några betydelsefulla sociala reformer. Detta är säkerligen en svår lärdom att svälja för den självgode. Om en bråkdel av den långa önskelista partiet presenterar till sin kongress – alltifrån en human flyktingpolitik och världens bästa familjepolitik till en till utförsäljning av den o”ffentliga sektorn och kamp mot nyliberalism – ska kunna bli verklighet krävs en mobilisering en omfattning som vi inte sett på många decennier. Men samtidigt som partiet samlar sig till kongress pulserar det dagliga regeringsarbetet och omöjliggör på alldeles egen hand önskelistan innan kongressens har öppnat..

Välfärdsstatens förutsättningar är stark arbetarrörelse i rörelse och de för sättningarna finns. De alternativa globaliseringsrörelserna har gått från att försvara befolkningarna i tredje världen mot den nyliberala världsoffensiven till att i ökad utsträckning i varje land ta sig an kampen mot nedskärningar och nyliberalism och för en solidarisk välfärdspolitik. Den har därmed både utmanat och närmat sig de gamla rörelserna och i världsskala blivit mötesplats mellan nya och gamla sociala rörelser, mellan fackföreningar och andra traditionella folkrörelser och unga. Men deras utbredning och sociala förankring är i Sverige fortfarande begränsad.

De traditionella folkrörelserna är ordentligt försvagade både organisatoriskt och ideologiskt. Många av dem, och särskilt fackföreningsrörelsen, har ännu inte övervunnit den strategiska förvirring som den fortgående upplösningen av det reformistiska välfärdsstatsprojektet skapat. Men de har kvar mycket av sitt historiskt baserade självförtroende och är beredda att försvara sina erövringar. På senare tid har Sverige saft några strejker och blockader av principiell betydelse som haft starkt folkligt stöd, till exempel Kommunalarbetarförbundets strejk, byggnadsarbetarnas kamp för kollektivavtal och arbetsrätt i Vaxholm och tunnelbaneförarnas försvar för sin avskedade ordförande i Stockholm. Men i denna kamp har de gång på gång tvingats överskridit de ramar som lojaliteten med socialdemokratin och s- regeringen tidigare ålagt dem, när de ifrågasatt EU-anslutningens effekter, privatiseringspolitiken, nedskärningarna inom offentlig sektor osv.

När dessa två krafter på så sätt utvecklas utöver sitt ursprung och sina tidigare lojaliteter, skapas förutsättningen för att bygga den kraft som kan ta strid mot den nyliberala reaktionen, försvara välfärden och överföra makten i folkets händer — i Sverige och internationellt.

Kjell Östberg och Åsa Linderborg

Från Tidsignal nr 3 2005.