”Vår rörelse har aldrig helgonförklarat några ledare. Ikoner och persondyrkan skapar inga självständiga, kritiska människor. Men vi bejakar storhet där den finns, föredömen där de visas och ledarskap där det utövas.” 

Det skriver Göte Kildén, som här hedrar minnet av Tom Gustafsson, som för snart fyrtio år sedan var en av grundarna till Socialistiska partiet. Från Internationalen 12 feb 2007.

För tjugo år sedan störtade plötsligt en bärande balk för alla oss som då var i färd med att bygga Socialistiska partiet. Tom Gustafsson gick bort bara några veckor innan vi skulle fira hans fyrtioårsdag. Nu, en generation senare, har många av oss som då var med firat eller ska fira våra sextioårsdagar. Allt som oftast ilar då minnet tillbaka till tider och människor som flytt. Tom dyker ofta upp. Men aldrig fromt och stilla. Aldrig i lunk. Han går aldrig. Han halvspringer. Samtidigt som han pratar om det han ser, hör, har läst, läser eller ska läsa. Med en glupande aptit på livet och med den frustande, frenetiska energi som bara han var mäktig.

Under mitten och det sena sextiotalet kastade sig Tom in i det politiska arbetet i den debattglada studentorganisationen Clarté i Lund. Under dessa år var denna organisation en kokande gryta av idéer och debatter. I grytan kunde man hitta ingredienser från arbetarrörelsens alla öppna mer storslagna fält till dess minsta lilla undanskymda örtagård. De intensiva diskussionerna var ett sätt att försöka förstå och klara ut de väldiga händelseförlopp som utspelades runt om i världen. Tet-offensiven i Vietnam 1968, militärdiktaturens fall i Pakistan, Majrevolten i Frankrike och Sovjets invasion av Tjeckoslovakien samma år, var samhälleliga konvulsioner som var och en på sitt sätt markerade och samverkade i väldiga brott mot andra världskrigets politiska efterdyningar. Som en dramatisk fond till dessa internationella slagfält kunde det svenska folket, 1969-70, uppleva den långa vilda gruvstrejken uppe i de norrländska malmfälten.

Vetenskaplig metod

Under dessa år blev Tom snart en förgrundsgestalt i det svenska solidaritetsarbetet med FNL, där det omedelbart blev en konfrontation mellan hans krav på en vetenskaplig metod, ärlighet, ett hållbart politiskt program, och de svenska maoisterna som hade lyckats med att ta ett politiskt strupgrepp på den då väldigt breda solidaritetsrörelsen. Maoisternas mall för kriget i Vietnam, som okritiskt togs över i största delen av vänstermiljön, uteslöt kategoriskt en social revolution Maoisterna idealiserade också det vietnamesiska kommunistpartiet (och senare de röda khmererna) och kopierade helt okritiskt både det kinesiska kommunistpartiets program och den så kallade kulturrevolutionen. Men Tom granskade noga verkligheten och fann att kriget i Vietnam inte bara handlade om ett litet land som okuvligt försvarade sig mot ett imperialistiskt överfall – utan om ett socialt inbördeskrig. Under tio års tid beskrev han denna verklighet i hundratals artiklar, nyhetsbrev och tal ända fram till de för oss så triumferande majdagar 1975 när Saigon föll och blev Ho Chi Minhs stad. Men då fanns han sedan fyra år tillbaka i föregångaren till SP, Revolutionära Marxisters Förbund, den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, som bildats 1971.

Politiskt vaccin

Som andra revolutionärer kunde Tom instinktivt känna igen en social revolution. Men han gav också vår rörelse ovärderliga bidrag för att bättre kunna förstå karaktären på kriget i Vietnam och dess ledarskap. Gång på gång underströk Tom att vår solidaritet gällde revolutionärer som var i färd med att leda Indokinas fattiga massor i en socialistisk revolution. Men han varnade också för den enorma ekonomiska underutvecklingen i denna region, för krigets massförstörelse och för mycket svåra politiska brister hos dessa revolutionärer. Ett synsätt som gjorde det möjligt för oss att utverka största möjliga solidaritet samtidigt som vi kunde bevara en kritisk attityd.

För oss hade denna insikt en oerhörd betydelse, den var ett nödvändigt politiskt vaccin mot den demoralisering, den bitterhet och den cynism som världen över kom att lamslå tiotusentals hängivna internationalister, när de röda khmerernas barbari i Kambodja blev uppenbart för en hel värld. Ett barbari, som för många i en helt ny generation blev en upprepning av den pessimism, det vankelmod och det missmod som bredde ut sig i leden när stalinismens myter och lögner blev uppenbarade i det krossade upproret i Budapest 1956. Toms politiska kamp under dessa år bidrog på ett avgörande sätt till att många revolutionärer i Sverige slapp dras ner i denna nederlagets svarta malström.

Slaget om historien

Nu har det gått 32 år sedan USA:s ömkliga nederlag i Indokina. Världens ekonomiska, politiska och militära kartor har på många håll ritats om. USA:s djungelgröna uniformer från krigen i Indokina har bytts ut mot ökenfärgade för att passa bättre i Afghanistan och Irak. Men dessa skillnader till trots kan vi nyttja insikterna från igår.

Vi kan exempelvis med Rolf Bergkvist i nummer 4 av Internationalen i år se att regeringen Chávez i nuet medverkar till de sociala rörelsernas politiska oberoende och självständiga kamp i Venezuela, samtidigt som den organisation, det parti som i längden behövs, kommer att byggas i politisk strid med imperialismen, den inhemska borgarklassen och det byråkratiska skikt inom den chavistiska rörelsen som i dag kontrollerar lokala, regionala och nationella maktpositioner. Trots vår grundläggande solidaritet med Venezuelas folk kan vi också utan förbehåll ta avstånd från Chávez förbehållslösa stöd åt regimen Mahmoud Ahmadinejad i Iran.

Toms arbete med att nå fram till dessa ståndpunkter i frågan om Vietnam fick återverkningar för hela hans politiska liv. Han kastade sig oförtrutet in i vad vi då kallade ”slaget om historien”. Det vill säga en total uppgörelse med den reformistiska och stalinistiska svenska och internationella arbetarrörelsen. Den ryska revolutionen, det spanska inbördeskriget, nazismens seger i Tyskland, det andra världskriget och den ungerska revolten, var bara några av de avgörande händelser som nu granskades utan den förljugenhet och den brist på kunskap som i årtionden kännetecknat den traditionella arbetarrörelsen i Sverige, när denna skrivit sin egen historia. Misstagen i Indokina var inte unika utan universella. Inte undantag utan regel och en logisk konsekvens av reformism och stalinism.

Socialdemokratin

När alla bataljer om historien var vunna nådde vi fram till den viktiga frågan om ett taktiskt förhållningssätt till den traditionella arbetarrörelsens organisationer i Sverige. Här gjorde Tom en av sina viktigaste insatser när han gång på gång underströk att vi aldrig skulle glömma att, oavsett mindre eller större kritik, så är det socialdemokratiska partiet fortfarande ett självklart politiskt uttryck för arbetarklassens strävanden i Sverige. På samma sätt underströk han ständigt den traditionella fackföreningsrörelsens självklara betydelse för vårt politiska arbete.

På sjuttio- och åttiotalet fick denna insikt till konsekvens att vårt lilla parti, med sina flesta rötter i studentrörelsen, satsade oerhört på att försöka rotslå oss i den enda mylla där det går att bygga ett nytt arbetarparti. ”Ut på arbetsplatserna – in i fackföreningsrörelsen!” ”För kämpande och demokratiska fackföreningar”, blev de paroller som gav vägledning i en omstöpning av hela partiets verksamhet.

En inriktning som självfallet är lika giltig i dag. De kommande årens motstånd mot den borgerliga offensiven kommer först och främst att kunna byggas i den traditionella fackföreningsrörelsen. Den socialistiska gruppering som inte finns med i mitten av detta motstånd kommer inte ens att vara en fotnot i historien. Bakom vårt kongressbeslut om att i fjolårets val rösta mot borgaralliansen låg också denna insikt om att den traditionella arbetarrörelsen fortfarande spelar en helt avgörande roll för den breda arbetarklassens medvetenhet.

I linje med partiets satsning på ett fackligt arbete tryckte Tom vid sjuttiotalets slut kepsen på huvudet och fick anställning vid Atlas Copcos verkstäder i Nacka. Där kastade han sig med samma kraft och lust som alltid in i nya kamratgäng och ett gräsrotsarbete i fackföreningsrörelsen. Men efter några år tvingades han att avbryta detta, när vi övertalade honom att flytta till Paris för att där ta på sig ett internationellt ansvar. För oss blev han länken till Fjärde Internationalen.

Här i Sverige försökte han ständigt att skapa förståelse både för Internationalens vardagsbekymmer och dess viktiga politiska diskussioner. Han hade alltid med sig någon färsk internationell debattartikel eller bulletin i sin slitna axelremsväska, som han delade med sig av till intresserade kamrater.

Revolutionär schlager

Från en internationell träff i Toulouse i början av åttiotalet har jag bevarat ett av de finaste minnen man kan bära med sig i livet. Efter en lång konferensdag med plena ända fram till elvadraget på kvällen gled diskussionerna över i ett mer sorglöst småprat ute på gräsmattorna i den varma medelhavsnatten. En eld tändes och efter ett tag började vi sjunga sånger från arbetarrörelsen i våra olika länder. Det hela kulminerade i en sorts revolutionär Eurovisionsschlager där sektion efter sektion försökte överträffa varandra med skönsång och nya melodier. Italienarna sjöng Röda Fanan. Fransmännen Marseljäsen. Tyskarna Enhetsfrontssången. Vi svenskar stämde upp Arbetets söner. När vår sångskatt tröt stämde Tom upp med en av Bellmans epistlar och vi andra klämde i. Nästa varv imiterade Tom Evert Taube till fulländning. Vi svenskar fick ”douze points” och vann nattens festival. En seger som bestod även när vi berättade sanningen om Toms revolutionära svenska sångskatter.

Tom gav många människor oerhört mycket. Han var inte bara en kamrat, han var också en verklig vän. En vän där svek var ett okänt ord. Nu som vid hans frånfälle kan vi minnas hans fina gärning genom att stödja hans minnesfond. Den ger en del unga människor en möjlighet att genom kunskap kunna fortsätta det arbete som bröts vid Toms förtida bortgång.

Göte Kildén