Björn Rönnblad om Åke Olssons Maktens krönikörer Journalistik som myt och verklighet. Fischer & Co 1991
I gamla tiders kungahus fanns en speciell yrkesgrupp. Det var historieskrivarna eller krönikörerna som hade till uppgift att skriva kungens eller hovfolkets historia.
Det är dessa som givit namn åt Åke Olssons bok Maktens krönikörer – Journalistik som myt och verklighet, där han undersöker om nyhetsjournalisterna i vår tid fyller samma funktion. Det gör han genom att ställa och besvara frågorna: Vad står det egentligen i tidningen? Vad gör en nyhet till en nyhet? Vilka samhällsgrupper har tillträde till medierna?
Till grund för boken ligger, förutom Åke Olssons egen 20-åriga yrkeserfarenhet som journalist, en undersökning av de två tidningarna Dagens Nyheter i Stockholm och Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall. Olsson har systematiskt studerat inrikesnyheterna i dessa under 14 dagar åren 1932, 1957 och 1982. Till denna nya, och helt omarbetade, upplaga av boken (den första kom 1984) har han gjort ett nedslag även 1990.
Av denna undersökning drar författaren slutsatsen att det finns mycket bestämda regler för hur överklassen respektive underklassen tillåts framträda i medierna. ”Överklassen får plats i medierna i kraft av sin normalitet, medan underklassen tillåtits framträda på grund av sin brist på normalitet.” Visserligen ser tidningarna annorlunda ut än DN 1932, där underklassen fick namn och ansikte nästan uteslutande i artiklar som gäller brott och olyckor, men inga avgörande förändringar av denna klassuppdelning har skett, menar Olsson.
Mellan borgerliga Dagens Nyheter och den socialdemokratiska Dagbladet Nya Samhället blir skillnaderna efter 1932 allt mindre och slutligen sammanstrålar de båda tidningarna vid den förhärskande ”verklighetsmall” som numera är gemensam för alla nyhetsmedier.
Från båda dessa tidningar – från alla nyhetsmedier – talar i förgrunden maktens representanter till oss förklarande det övergripande och viktiga medan underklassen figurerar bakom som utfyllnad eller dramatik.
Åke Olsson tar oss med på en journalistisk rundtur för att beskåda hur det fungerar. Vi får följa med in i den politiska maktens korridorer till utspelsmaskinernas presskonferenser, vi ser hur gränsen mellan toppolitikernas och nyhetsjournalisternas liv suddas ut. Vi möter direktörsligan som ger kapitalets företrädare namn och ansikte i medierna. Vi gör ett besök på DN, ”den goda smakens ämbetsverk” och träffar mediaterapeuterna som ger oss ett ställföreträdande själsliv och experterna som bäddar in de hårda konjunkturernas svängningar i mjukare tidstrender.
I ”Brottsplats Sverige” följer vi kriminalitetens dramaturgi i medierna ur ett klassperspektiv och ett kapitel ägnas åt den kvinnobild som medierna skapar eller snarare bevarar.
Olsson har också kopplat grepp om ett bevakningsområde som expanderat kraftigt den senaste tiden – miljön. Han häv– dar här den provocerande slutsatsen att så som medierna fungerar, så har ett årtiondes intensivt skrivande och pratande om miljöförstöring snarast motverkat möjligheterna att uppnå bra lösningar.
Åke Olssons förklaringsmodell till att vår tids nyhetsjournalister också de är maktens krönikörer är att samhällets struktur byggs in i medierna och styr dess innehåll och inriktning. ”Den som har den ekonomiska och/eller den politiska makten behärskar medierna, trots allt vackert som står i tryckfrihetsförord vingen.”
Detta fortplantas sedan ner via de redaktionella rutinerna och konventionerna, tidningarnas ”anda”. Allra underst finns den enskilde journalistens spelrum som ”i ingången till 90-talet förefaller tämligen trångt”.
Författaren belyser hur det nära beroendeförhållandet mellan makt och medier underlättas av att journalister och makthavare ofta har samma sociala och bildningsmässiga bakgrund, vilket leder till samma övergripande och abstrakta sätt att betrakta samhället.
Nu är det nog förstås rätt få journalister som skulle vilja vidkännas epitetet ”maktens krönikörer”. Författaren understryker att mediasystemet är så mäktigt och samtidigt så integrerat i den övriga samhällsmakten att de processer som styr osynliggörs för och /eller införlivas av de enskilda journalisterna; ”processerna accepteras som givna och riktiga, trots att de ständigt borde ifrågasättas.”
Åke Olssons bok hjälper oss att göra det senare.
Ur Fjärde internationalen 3/1991