Kategoriarkiv: Vänstern

Brasiliens arbetarparti & socialismen

Samtidigt som den ”reellt existerande socialismen” faller samman och arbetarrörelsen i många av de utvecklade kapitalistiska länderna befinner sig i en djup kris, var den radikale socialistiske kandidaten för Partido dos Trabalhadores, PT (Arbetarpartiet), arbetarledaren Luis Inacio da Silva, mer känd som ”Lula”, mycket nära att bli vald till Brasiliens president i december 1989.

I första valomgången blev ”Lula” tvåa med 16,8 procent av rösterna efter den konservative populisten Collor de Mello. Lula slog ut den socialdemokratiske populisten Brizola, den socialdemokratiske ”vänster-om-mitten”-kandidaten Mario Covas och fick sexton gånger fler röster än kommunistpartiets kandidat.

Kommunistpartiet,under många år vänsterns starkaste kraft (partiets presidentkandidat fick 14 % av rösterna 1946, men drevs under jorden), har kritiserat PTs program för att vara alltför radikalt, utopiskt, orealistiskt och arkaiskt.

Hur kan man förklara detta, i en värld där allt är så fientligt i förhållande till alla socialistiska politiska alternativ? Finns det lärdomar att dra av den brasilianska erfarenheten, som kan tillämpas i andra samhällen? Om man ska kunna besvara dessa frågor måste man se till PTs ursprung och utveckling. För PT är i dag ett av de största och mest radikala partierna i Latinamerika, ja, i hela världen.

Ett nytt kapitel

Grundandet av PT 1979 inledde ett nytt kapitel i den brasilianska arbetarrörelsens historia. Ett massparti växte fram:
• som uttrycker arbetarklassens och det arbetande folkets politiska självständighet;
• ett demokratiskt, pluralistiskt, militant parti, fritt från alla bindningar till de härskande klasserna och deras stat, med ett klart antikapitalistiskt program;
• ett parti i solidaritet med arbetarkampen över hela världen, och fortfarande självständigt i förhållande till någon särskild ”socialistisk” stats (Sovjetunionen, Kina osv) politik.

PT är ett helt nytt parti, vars betydelse sträcker sig långt utanför Brasilien. Det är inte socialdemokratiskt, lett av parlamentariker, organiserat som en valapparat med ett traditionellt ny-keynesianskt reformistiskt program, som inriktar sig på länderna vid Atlanten.

Inte heller är det ett byråkratiskt kommunistiskt parti, med en maktfullkomlig apparat, politiskt underdånigt Sovjetunionen. Det är inte heller populistiskt, så som peronismen i Argentina eller det gamla Partido Trabalhista Brasilero, PTB (Brasilianska Arbetarpartiet), som leds av karismatiska borgerliga politiker och en korrupt byråkrati av ”gula” fackföreningsbossar. Slutligen är det inte heller någon självgod revolutionär sekt, organiserad i arbetarrörelsens utkanter och full av dogmer och ritualer.

Svårt hitta motsvarighet

Det är faktiskt svårt att hitta någon analogi eller motsvarighet. Det historiska exempel som ligger närmast är The Independent Labour Party, det första engelska arbetarpartiet, grundat 1893 a v en grupp stridbara fackföreningsledare, socialister (däribland en del marxister) och kristen vänster, som fick Friedrich Engels ”välsignelse”.

PT är resultatet av de brasilianska arbetarnas försök att själva komma till politiskt uttryck. I början av vårt sekel slogs anarkosyndikalisterna med beundransvärd energi och klasskänsla för en självständig proletär inriktning, men deras doktriner fick dem att förkasta uppfattningen om ett massomfattande politiskt parti.

Det viktigaste försöket att bygga upp ett genuint arbetarparti var förmodligen Partido Comunista Brasilero, PCB (Brasiliens kommunistparti). Men trots dess medlemmars och anhängares självuppoffrande, ledde partiets stalinistiska logik till att det underordnade sig den nationella borgarklassens intressen. Denna inriktning, i kombination med det ideologiska beroendet av Sovjetunionen och avsaknaden av partidemokrati, ledde till en rad splittringar, som alltsedan 1962 söndrat och försvagat partiet.

Liksom PTB, som grundades 1945, var PCB aldrig mer än en parlamentarisk apparat med stort röststöd hos arbetarklassen, men som arbetarna med vissa undantag aldrig verkligen stödde.

Slutligen lyckades aldrig den ”väpnade vänsterns” små grupper från 1960- och 1970-talet, trots sitt mod och heroism, vinna något verkligt stöd hos arbetarklassen. De mötte ett tragiskt öde, just på grund av sina minoritetshandlingar och isolering från arbetarna i städerna och på landsbygden.

PT är därför det första masspartiet i Brasilien som ger uttryck för arbetarnas egna krav och strävanden i kampen mot kapitalet och dess stat. Det är ett parti med rötterna i arbetarklassen, bönderna och intelligentian.

En ny arbetarklass

Initiativet till att bilda partiet togs inom den nya arbetarklass som växte fram under den kapitalistiska expansionen under de två årtionden av militärdiktatur som följde ef ter 1964. (Den formella övergången från militärdiktatur till civilt styre skedde under våren 1985.)

Under denna period skedde en snabb tillväxt av storskalig kapitalistisk produktion inom jordbruket med inriktning på den internationella marknaden. Detta ledde till att småbönderna och arrendebönderna i massomfattning fördrevs från sina jordar. En del av dessa proletariserade bönder och småbrukare flyttade till städerna (framför allt Sao Paulo) där en omfattande industrialisering (bilar, stål och kemikalier) pågick, understödd av framför allt multinationella företag.

Men denna omvandling antog den klassiska formen i Tredje världen: ”utveckling av underutvecklingen” (för att använda den brasilianske ekonomen och historikern André Gunder Franks välkända fras):

Den förvärrade de regionala skillnaderna (mellan det industrialiserade Södern och det allt mer utfattiga Nordöst), den sociala ojämlikheten (de rika blev rikare och de fattiga fattigare), liksom ett ekonomiskt beroende av de utvecklade kapitalistiska länderna (vilket visats av den astronomiska tillväxten av utlandsskulden).

Dessutom sögs inte stora delar av de bönder som tvingats flytta upp av den moderna (arbetsbesparande) industrin, utan anslöt sig till kåkstädernas fattiga dagdrivare, som lever ur-hand-i-mun.

De som inte fick del av den kapitalistiska utvecklingens frukter – städernas arbetare och arbetslösa, de utfattiga, halvt om halvt proletära landsbygdsborna, ruinerade hantverkare och småföretagare som drabbats hårt av inflationen – blev alltmer fientliga till militärregimen.

Egen politisk representation

Till en början stödde de den oppositionsrörelse som leddes av den liberala borgarklassen, Movimento Democratico Brasiliero, MDB (Brasilianska demokratiska rörelsen), det enda oppositionsparti som militärdiktaturen tillät. Men i slutet av 1970-talet kände de mest aktiva och medvetna delarna av arbetarrörelsen behovet att själva representeras politiskt.

Fackföreningsledarna, som med sin pragmatism och ”klassinstinkt” företrädde detta nya perspektiv, fick gradvis allt större stöd från flera generationers militanta marxister, som dragit lärdomar av det förflutna. De förde med sig rika politiska erfarenheter och stora kunskaper om socialistiskt tänkande in i PT.

Olika strömningar

På så vis är PT, under de år som gått sedan grundandet 1979, ett resultat av att olika strömningar kommit samman, där alla fört med sig sin särskilda lyhördhet och sina egna erfarenheter till partibygget:

• de ”verkliga” fackföreningsmedlemmar, initiativtagare och ledare, som representerar en ny sorts massomfattande fackföreninginriktning; militant och grundad på politisk klass-självständighet gentemot arbetsgivarna; med de viktigaste fästena i ABC-regionen (industriförorterna runt stor-Sao Paulo där den ”nya arbetarklassen” är koncentrerad;
• fackföreningsoppositionen, vilken under många år lett en hård kamp i fabrikerna och inom fackföreningarna mot en organisation som underordnats staten och mot en ”gul”, korrupt och regeringskontrollerad fackföreningsbyråkrat!;
• fackföreningarna på landsbygden och lantarbetar- och bondeorganisationer, ofta från den kristna traditionen;
• kristna bassamfund, d v s de kyrkliga organisationer som förenar präster och katolska lekmän med jordlösa bönder och arbetare i städerna med övriga kristna delar av den socialistiska strömningen;
• tidigare medlemmar och anhängare av kommunistpartiet eller medlemmar i den ”väpnade vänstern”, vilka lämnat dessa organisationer;
• olika grupper av vänsterrevolutionärer (trotskister, castroanhängare o s v);
• intellektuella: sociologer, ekonomer, lärare, författare, journalister och forskare som dragits till arbetarrörelsen eller till den marxistiska teorin;
• parlamentsledamöter, ursprungligen från MDBs vänsterflygel.

I viss utsträckning kan man säga att PTs grundande utgör det historiska mötet mellan arbetarklassen och ”dess” intellektuella: två sociala krafter som dittills följts parallellt, ibland närmat sig varandra, men oftast slagit in på helt olika vägar.

Samtidigt som den process som PT grundades under i vissa drag är specifik för Brasilien och dess historiska sammanhang (t ex de kristna bassamfundens betydelsefulla roll), slås man icke desto mindre av hur nära PTs framväxt motsvarar vissa klassiska texter av Karl Marx och Friedrich Engels: en arbetarrörelse växer fram i de moderna industricentra; en fackföreningsrörelse som under den ekonomiska kampen klart kommit att inse nödvändigheten av ett arbetarparti; ett parti som drar till sig olika folkliga sociala skikt under arbetarklassens ledning.

Ledningen

De olika källor som PT sprang ur avspeglas i ledningens sammansättning. De mest framträdande har varit fackföreningsledare som Lula, ordförande i metallarbetarfacket i Sao Bernardo; Jacob Bittar från Campinas petrokemiarbetar-fack; Olivio Dutra, ordförande för de bankanställda vid Porto Alegre; gamla revolutionära ledare som den legendariske Apolonio de Carvalho, kommunistledare sedan 1935, som stred i den Internationella brigaden i det spanska inbördeskriget och senare i den franska motståndsrörelsen; och välkända intellektuella som Francisco Weffort, sociolog från universitetet i Sao Paulo och författare till böcker om den brasilianska arbetarrörelsens historia.

PTs snabba bildande – som bara tog två år – förvånade majoriteten av de existerande socialistiska eller kommunistiska grupperna. En del av dem valde att ansluta sig till det nya partiet. Men de mest ”efterblivna” delarna av vänstern, de med stalinistisk bakgrund, däribland det pro-sovjetiska PCB, föredrog att stanna kvar inom det liberala MDG, den legala borgerliga oppositionen.

Nya vindar inom fackföreningsrörelsen

1978, samma år som nya vindar började blåsa i fackföreningsrörelsen, började tanken på ett självständigt arbetarparti föras fram av flera ”genuina” fackföreningsledare. De kom fram till detta utifrån sina erfarenheter under en rad historiska strejker och sammandrabbningar med den statliga polis- och militärapparaten och genom sin omvärdering av den sociala kampen före 1964.

På ett ”Möte för demokrati”, som stöddes a v den liberala och vänsteroppositionen i Rio de Janeiro 1978, avvisade Lula, med stöd av andra fackföreningsledare, mötets målsättning att organisera en ”bred demokratisk front” kring MDB. Han förde fram erfarenheterna från 1964 (det år då militären tog över makten) som ett argument mot den traditionella politiken att underordna arbetarrörelsen under den borgerliga populismen:

”Om vi arbetare inte är medvetna om hur sammansvetsad oppositionen är, riskerar vi att lida samma nederlag som 1964, när borgarklassen bröt med arbetarna, vände dem ryggen och lämnade dem i sticket.”

Utan att avvisa det nödvändiga i att göra gemensam sak mot militärregimen, underströk Lula vikten a v en självständig arbetarpolitik:

”Arbetarklassen måste gå sin egen väg för att nå sitt mål. Förr eller senare kommer den att bygga upp ett politiskt parti… Arbetarklassen får inte reduceras till ett verktyg. Det är oerhört viktigt att arbetarna direkt uttrycker sin styrka. Och på den politiska arenan innebär detta att klassen måste formera sitt eget parti.”

Nationellt möte

I oktober 1979 hölls PTs första nationella möte i Sao Bernardo do Campo, Lulas fackförenings starkaste fäste. På konferensen antogs en kortfattad politisk deklaration som klart uttalade partiets mål:

”PT strävar efter att hela den ekonomiska och politiska makten direkt ska utövas av arbetarna. Detta är det enda sättet att få slut på utsugningen och förtrycket.”

Samtidigt manade dokumentet ”alla demokratiska krafter att bilda en bred massrörelse mot diktaturen.” PT satte också som sitt mål att bilda en allomfattande landsorganisation. Central Umeå de Trabalhadores (CUT), och underströk att ”uppbyggnaden av den endast kan ske samtidigt som den existerande fackföreningsstrukturen, som i dag är underordnad staten, bryts ner”.(1)

I april-maj 1980 utbröt en stor strejk med 250 000 metallarbetare i Sao Bernardo. Rörelsen stoppades först sedan polis och militär ingripit. Lula och de övriga ledarna arresterades, och militären fick kontroll över fackföreningarna genom att tvångsinföra ”medlare”.

Men rörelsen visade sin förmåga att organisera befolkningen – genom dagliga möten med tiotusentals arbetare – och den nya starka fackföreningsandan. Och PT, som stod i spetsen för rörelsen, var den stora vinnaren.

I maj och juni 1980 höll PT en ny nationell konferens med delegater från 22 delstater, som representerade uppskattningsvis 30 000 medlemmar. Ett manifest och ett program antogs, vilka definierade PT som ”det verkliga politiska uttrycket för alla dem som utsugs av det kapitalistiska systemet”; ett massparti med bred bas, öppet och demokratiskt. Dess mål var att slå sönder militärregimens förtryckarapparat och bygga upp:

”…en alternativ makt för arbetarna och de förtryckta som utvecklas till ett samhälle utan vare sig utsugare eller utsugna. Genom att bygga detta samhälle är arbetarna medvetna om det faktum att denna kamp riktas mot det stora nationella och internationella kapitalet.”

Ingen ”lära”

Men PT hade ändå inte utarbetat någon ”lära”. Många politiska och programmatiska frågor lämnades medvetet öppna för att möjliggöra bredast möjliga debatter och att alla medlemmar ”mognade” i sin egen takt. Detta gällde i synnerhet internationella frågor, även om vissa ståndpunkter redan var klara, t ex stödet till den sandinistiska revolutionen i Nicaragua och solidariteten med de polska arbetarnas kamp för fackliga rättigheter.

Lula skrev också en artikel med temat ”Våra krav och polackernas är de samma”. PTs ledare och aktivister ville inte upprepa den gamla brasilianska vänsterns tragiska misstag, som gjorde deras partier till den ena eller andra ”reellt existerande socialistiska” statens underhuggare.

Ett av kännetecknen på att PT är ett ”öppet” parti, är att det innehåller ett antal vänstergrupper, -organisationer eller -strömningar (de flesta marxistiska), som oftast har sin egen struktur och sina egna tidningar.

Ett fåtal av dem ser som sin viktigaste uppgift att bygga PT som ett genuint massparti med en aktiv bas och de strävar efter att PT ska bli den ledande kraften i en revolutionär omdaning av Brasilien. Andra ser tvärtemot PT som en ”massfrontstaktik”, inom vilken målet är att bygga upp ett ”verkligt” parti för den marxist-leninistiska förtruppen, dvs den egna organisationen.

En av PTs ledare, Apolonio de Carvalho (som själv under flera år ledde en underjordisk förtruppsgrupp) skrev en text för att inleda diskussionen inom partiet i denna känsliga fråga. Han hävdade att vänsterströmningarna inom PT kunde komma med värdefulla bidrag om de bara lyckades anpassa sig till PTs ursprung som ett massparti och ett kvalitativt nytt steg i arbetar- och folkrörelsen.

Vänsterns två uppgifter

Han ansåg att vänstern hade två uppgifter: att undervisa i samhällsvetenskaper och att själva lära sig av den nya verkligheten. Men de skulle vara tvungna att överge sin felaktiga uppfattning om PT som en masspolitiskt front, att partiet är en tillfällig överenskommelse mellan olika ingående delar kring konjunkturella mål – och acceptera att det är ett helt nytt parti, ett massornas och kampens parti, djupt demokratiskt (vilket inte utesluter centralisering), som först och främst inriktar sig på att massorna själva handlar självständigt och politiskt.

Under 1980 tog PT första steget på väg mot legalitet inom ramen för den ”politiska reform” som genomförts av militär-regeringen. Mot myndigheternas förväntningar lyckades PT uppfylla alla de extremt hårda villkoren i den nya ”Förordningen för politiska partier” för att bilda ett parti som inte redan var representerat i parlamentet (t ex kravet att ha partiorganisationer i en femtedel av landets kommuner). Och domstolen tvingades utfärda provisorisk status som legalt parti för PT (det var ännu hårdare krav för att vinna permanent status).

I själva verket lyckades PT vända kampanjen för legalisering till sin egen fördel, få spridning över hela landet, vinna många nya medlemmar samt bygga upp de nucleos (kärngrupper) som utgör grunden för ett aktivt och demokratiskt PT.

En av de mest fascinerande aspekterna i PTs historia är hur partiorganisatörerna lyckades uppfylla de komplicerade lagkraven i en auktoritär lagstiftning – vars syfte var att hålla arbetarna utanför politiken – och samtidigt bygga upp en demokratisk partiorganisation nedifrån och upp.

Dubbelt funktionssätt

Detta har resulterat i att partiet har ett dubbelt funktionssätt: det formella, legala, genom vilket faktiskt inga beslut tas; och det verkliga, genom vilket delegater väljs av nucleos (som själva inte har någon ”legal” status) på lokala partikongresser. De lokala partimötena väljer i sin tur delegater till den nationella kongressen.

När viktiga meningsskiljaktigheter uppstår inom partiledningen är det de vanliga partimedlemmarna som bestämmer. 1984 ville en del av ledarna (liksom de flesta regionala delegater) att PT skulle delta i de indirekta presidentval (presidenten valdes av kongressen) som införts av militären och att rösterna skulle läggas på Tancredo Neves, som representerade en kompromiss mellan MDB och delar av PDS, militärregimens tidigare parti. Partiledningen beslöt att nucleos skulle tillfrågas – deras delegater avvisade med överväldigande majoritet förslaget på de lokala, regionala och nationella partikongresserna.

Det har framförts kritik mot partiets politiska heterogenitet och avsaknad av ett mer exakt program. Detta beror på att PT har sitt ursprung i såväl de olika grupper och traditioner som sammanslutits i partiet, som i dess breda bas, öppenhet och demokrati. Dessa utmärkande drag har tillåtit och även stimulerat en intern debatt och diskussion.

Detta till skillnad från majoriteten av de brasilianska vänsterpartierna (med stalinistisk botten), där debatten systematiskt kvävts ända tills den inte längre kunnat hållas tillbaka och resulterat i splittringar, ömsesidiga beskyllningar och anklagelser.

PTs grundare och ledare har vägrat att tillämpa någon särskild ”fix och färdig formel” i förhållande till arbetarna. De anser att programmet, liksom partiet, måste grundas ”nerifrån och upp” och på den konkreta, verkliga utvecklingen av ett klassmedvetande hos arbetarna i städerna och på landsbygden.

Efter nästan ett halvt sekel då den brasilianska arbetarklassen dominerades av en populistisk och byråkratisk statsapparat, tycks PT delvis ha anslutit sig till det bästa i den ”klassiska” självständiga och antikapitalistiska tradition inom arbetarrörelsen som existerade f öre 1935-37, då diktatorn Vargas kupp krossade den oberoende vänstern och lade fackföreningarna under statens kontroll.

Ingen direkt historisk kontinuitet

Ändå är PT i grunden ett nytt fenomen. Detta beror inte bara på att det inte finns någon direkt historisk kontinuitet mellan PT av årgång 1980 och arbetarrörelsen före ”1937 – med undantag av sådana beundransvärda gamla kämpar som Apolonio de Carvalho och Mario Pedrosa (som grundade den kommunistiska vänsteroppositionen mot stalinismen 1929 och deltog på Fjärde Internationalens grundningskongress 1938) – utan också p g a att dagens organisationsform och massbas (framför allt på landsbygden) i väsentliga delar skiljer sig från den som fanns före andra världskriget. Men PT är också fast beslutet att bryta med:

• det tunga arvet av passivitet och orörlighet inom massbasen;
•byråkratiskt herravälde över de vanliga medlemmarna och hänsynslöst beräknande politiker på toppnivå;
• underkastelse under staten och/eller olika delar av borgarklassen som förmodas vara ”demokratiska”, ”progressiva” eller ” nationalistiska”;
• att fackföreningarna förringas till sociala hjälporganisationer;
• en politik som begränsas till att rösträtten utnyttjas en gång var fjärde år.

Med andra ord, den grundläggande idé som bar fram till PTs grundande och som förblivit partiets politiska kompass är ingen annan än den som Marx formulerade i Internationell Workingmen’s Associations program: Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk.

Socialismen målet

På den nationella partikongressen i september 1981, den sista etappen på väg mot legalitet, uttalade partiet öppet att socialismen var dess programmatiska mål. I olika tal och intervjuer har Lula förkastat så väl den socialdemokratiska som den byråkratiska ”socialismen” och talat om behovet av en annan väg för den brasilianska revolutionen och socialismen.

En omfattande medlemsvärvningskampanj ledde till en spektakulär tillväxt:
mot slutet av 1982 hade PT redan 245 000 medlemmar i hela landet. De flesta av dem var koncentrerade i de mest industrialiserade delstaterna i de södra och centrala delarna av landet. 1990 överskred partiets medlemsantal 500 000.

1982 deltog partiet i valkampanjen med en plattform vars huvudbudskap var ” Arbete, jord och frihet”. I den krävdes ett slut på militärdiktaturen, att makten skulle överföras till arbetarna och folket samt ett socialistiskt Brasilien. Nationellt var valresultatet en besvikelse, med 3,5% av rösterna och åtta invalda ledamöter i delstatsparlamenten.

Men i Sao Paulo, landets viktigaste ekonomiska centra, erhöll PT nästan 10% av rösterna. De traditionella partiernas vida överlägsna valmaskinerier och påtryckningarna på väljarna att inte ”kasta bort” sina röster – d v s att rösta på det främsta oppositionspartiet, MDB, en liberal-demokratisk koalition – bidrar till att förklara PTs låga röstetal 1982.

Fackföreningarna

Det var i frågan om organisering och aktivitet inom fackföreningarna som PTs erfarenheter blev avgörande. 1983 bildades CUT, som samordnar de arbetar- och bondefackföreningar som tillsammans företräder tio miljoner medlemmar. De främsta ledarna för denna den första massomfattande fackliga landsorganisationen i Brasiliens moderna historia är varken medlemmar eller nära anhängare till PT.

Den reformistiska strömning (influerad av kommunistpartiet), som besegrades i kampen om ledningen för arbetarrörelsen, lämnade CUT för att bygga upp en egen nationell fackförening, CGT (Confederacao General dos Trabalhadores). Förhandlingar och diskussioner om att de två organisationerna ska enas eller åtminstone agera tillsammans har ägt rum.

I valen i november 1986 fördubblade PT sin andel av rösterna till mer än 6,5 % och fick 17 delstatsledamöter. Det nya var att partiets huvudsakligen vann framgångar utanför det traditionella fästet Sao Paulo. Samtidigt som antalet röster i Sao Paulo förblev stabilt, ökade det fyra gånger i resten av landet. Det var inte längre möjligt att avfärda PT som bara ett populistiskt fenomen.

PT hade blivit ett nationellt parti, som fick 55 % av sina röster utanför delstaten Sao Paulo. Samtidigt som PT hade sitt viktigaste fäste i de stora industristäderna, skedde den stora ökningen i de mindre städerna och på landsbygden, i synnerhet på de platser där kyrkan utvecklats vänsterut och kristna bassamfund vuxit fram.

I kommunalvalen 1988 blev PTs kandidater valda till borgmästare i flera av landets största städer, däribland Sao Paulo (Luiza Erundina presenterade sig själv som kristen marxist). Porto Alegre, Campinas, Santos m fl.

Slutligen fick Lula 1989 31,5 miljoner röster – den största procentuella andel (48 %) som en socialistisk kandidat någonsin erhållit i Brasiliens och Latinamerikas historia. (Salvador Allende, Folkfrontens kandidat – en koalition bestående av kommunist- och socialistpartierna – valdes till Chiles president 1970 med ”bara” 33% av antalet röster.)

Vilken socialism?

Vilken socialism förespråkar PT? Partiets programmatiska målsättningar utmejslades genom en bred debatt bland alla medlemmar. På den sjunde nationella kongressen i juni 1990 antogs ett dokument som uttryckte samförståndet inom partiet och som sammanfattade de åsikter som partiet framfört under de senaste åren.

Dokumentet bär namnet PT:s socialism. Det beskriver partiets ideologi som en pluralistisk ”syntes av de frihetliga kulturerna, förenade i sin mångfald”. Dessa innefattar samhällstillvänd kristendom, olika marxistiska strömningar, icke-marxistiska socialistiska uppfattningar osv. Men partiet har ingen ”officiell” filosofisk uppfattning

”.. .de olika ideologiska uppfattningarna samexisterar inom en dialektisk spännvidd, som möjliggör en dynamisk syntes när det gäller konkret politik. Det som förenar dessa olika frihetliga kulturer är det gemensamma projektet om ett nytt samhälle som gör slut på all utsugning och allt förtryck.”

Ett av de främsta motiven för att organisera PT som ett politiskt parti var:

”…upptäckten (för merparten av oss var det utifrån egna erfarenheter innan vi gjorde det teoretiskt) av kapitalismens förvridna struktur. Konkreta historiska erfarenheter… lärde oss att kapitalismen, oavsett dess materiella utveckling, av nödvändighet är orättvis och diskriminerande, att den till sin natur står i motsättning till att samhällets rikedomar fördelas broderligt, vilket är ett grundläggande villkor för en verklig demokrati…”

”Den skövlande brasilianska kapitalismen bär ansvaret för att miljoner svälter, för analfabetismen, för att allt fler marginaliseras och utsätts för våld, vilket genomsyrar varje sfär i landet. Det är kapitalismen som vidmakthåller och fördjupar de verkliga orsakerna till den sociala ojämlikheten i Brasilien.”

Förkastar socialdemokratin…

Denna antikapitalism, som är ”rotad i den bittra brasilianska erfarenheten”, är orsaken till varför PT förkastar socialdemokratin:

”De socialdemokratiska rörelserna erbjuder i dag inget verkligt perspektiv för den historiska uppgiften att avskaffa kapitalismen. Förr trodde de, helt felaktigt, att det var möjligt att nå socialismen genom regeringar och statliga institutioner, och framför allt genom parlamentet – utan att gräsrötterna sätts i rörelse. De ansåg att statsapparaten var neutral och att kapitalismens effektivitet var förenlig med en fredlig övergång till en annan ekonomisk och social logik.”

”Men allteftersom tiden gick övergav de till och med tron på det möjliga i en parlamentarisk övergång till socialismen. De övergav inte den parlamentariska vägen, utan själva socialismen. Att föra en dialog med socialdemokratiska massrörelser är givetvis värdefull för masskampen i världsmåttstock. Men deras ideologiska projekt motsvarar varken vår antikapitalistiska övertygelse eller PTs strävan efter frigörelse.”

…och stalinismen

PTs avvisande av den så kallade reellt existerande socialismen är inte mindre kategorisk:

”Dess djupgående avsaknad av demokrati, politisk såväl som ekonomisk och social; det enda partiets maktmonopol, till och med när det finns en formell politisk pluralism; byråkratins herravälde som ett privilegierat skikt eller kast; frånvaron av en gräsrotsdemokrati och verkliga representativa institutioner; administrationen av produktionen genom en vertikal, auktoritär och ineffektiv planering – allt detta står i motsättning till socialismens själva innehåll, så som det uppfattas a v PT…”

”.. .Vi har bekämpat övergreppen mot fackföreningarna, för politisk och religiös frihet i den så kallade realsocialismens länder av samma orsaker som vi har kämpat för medborgerliga rättigheter här i Brasilien. Vi är verkligen kränkta när vi tar avstånd från de medvetet planerade morden på de hundratals lantarbetarna i Brasilien och de brott som begåtts mot mänskligheten i Bukarest eller på Himmelska fridens torg i Peking. För PT är socialismen antingen radikalt demokratisk eller också kommer det inte att vara någon socialism.”

Slutligen hävdar dokumentet att kapitalismens objektiva ekonomiska lagar inte automatiskt kommer att leda till socialismen. Det är ett mänsklighetens projekt, vars förverkligande kräver att de utsugna och förtryckta för en medveten kamp. Dessutom är ”ett återupprättande av politikens etiska dimension ett nödvändigt villkor för att återinföra socialismens och humanismens identitet.”

Det står helt klart att detta dokument inte besvarar alla frågor. Det säger mycket litet om revolutionär strategi, ekologi eller feminism. Ändå är det avgörande steg på vägen mot en förnyelse av den radikala socialistiska traditionen.

Det passionerade intresset i Latinamerika, men även i Europa, för PTs utveckling beror på det faktum att PT, samtidigt som det uppstått i en historisk situation som är specifik för Brasilien, inom ramen för en massorganisation har en mer generell betydelse och möjlighet att utvecklas bortom de politiska modeller som dominerat arbetarrörelsen: nykeynesiansk reformism, parlamentarisk kretinism, byråkratisk centralism, dogmatisk sekterism och att partiapparaten ersätter gräsrötternas aktivitet.

Detta försök möts av oräkneliga motsättningar och en uppsjö av faror. Men det gör det bara desto mer viktigt och betydelsefullt för alla i Brasilien och på andra håll som strävar efter en socialistisk demokrati.

Michael Löwy
Översättning och redigering:
Lars Gus Kaage Översatt ur: Socialist Alternatives nummer 1/1991

Noter
1. Em Tiempo, 25 december 1978.
2. Em Tiempo, 4 februari 1981.

Från Fjärde Internationalen 4/1991

Marxism, modernism & det nya århundradet


Intervju med Michael Löwy

Efter stalinismens fall har en omfattande debatt uppstått inom vänstern om den traditionella marxismen fortfarande håller måttet. Den handlar om arbetarklassen och dess roll, miljön, kvinnoförtrycket, plan och marknad och om hur produktionen och konsumtionen kommer att se ut i ett socialistiskt samhälle.

Michael Löwy, har skrivit en rad böcker om marxistisk teori — och har även flera gånger medverkat i denna tidskrift. Han är född i Brasilien, men undervisar på universitetet i Paris. Han är dessutom en av de ledande inom den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen. Den brasilianska tidningen Em Tempo träffade honom för en intervju på temat har marxismen en chans att överleva?

Vilken roll spelar den omvandling av kapitalismen som stalinismens fall har medfört för marxismen?

– Just nu spelar den en mycket negativ roll. Vi går mot en allt snabbare ideologisk upplösning. Omvärderingen är inte bara teoretisk – vilket i sig är bra – utan också politisk, filosofisk och etisk. Detta leder till en nästan fullständig urvattning av alla grundläggande värderingar, även de som med rätta inspirerat arbetar- och den socialistiska rörelsen.

– Å ena sidan alla de som så ofta försöker förena det marxistiska tänkandet med det borgerliga; utilitarianism, rationalism i sin individualistiska variant, positivism eller politisk och ekonomisk liberalism. Denna tendens är mycket attraktiv för många strömningar eller partier med massbas, från det forna kommunistpartiet i Italien (PDS) till små intellektuella grupper i Europa och Latinamerika (t ex den så kallade analytiska marxismen).

– Å andra sidan förstärks dogmatismen, även om det inte är en dominerande tendens. En mekanisk återgång till marxismens, marxismen-leninismens och trotskismens grundläggande principer, där samtidigt varje försök att fundera över dagens verklighet, händelser och förändringar fullständigt avvisas.

– Till viss del innebär det en vulgarisering av marxismen. När de ställs inför någonting nytt som ifrågasätter de etablerade teorierna, svarar de med abstraktioner. Vissa delar av vänstern söker efter enkla, dogmatiska, klassiska och monolitiska sanningar som inte orsakar några problem.

Men pågår det försök att förnya marxismen?

– Jo, det har skett en viss förnyelse. Ett positivt exempel är återupptäckten av Frankfurtskolan: en ny generation intellektuella från Europa, USA och Latinamerika omvärderar i dag den kritik som en gång gjorde Frankfurtskolan till den västerländska modernismens dominerande ideologiska eller vetenskapliga riktning.

– Det innebär en fördjupning och radikalisering av marxismen, ett avvisande av all negativism och ett ökat motstånd mot försvagning och försoning med det borgerliga tänkandet. Marxismen behöver konfrontera dagens problem för att kunna radikalisera sin kritik av de tongivande ideologierna – alla paradigmer inom västvärlden, industrin, det moderna, det borgerliga, civilisationen.

– Den ekologiska frågan är ytterligare en faktor som radikalt förändrar perspektiven och som åter kan stärka den marxistiska världsuppfattningen. Det är oerhört viktigt; vi ifrågasätter många uppfattningar, som t ex att produktivkrafternas utveckling alltid innebär något positivt, eller om människornas herravälde över naturen utgör en del av vår frigörelse från arbete. Detta var något som vi tog i arv från upplysnings- och framstegsideologerna bland marxisterna, och som ifrågasätts i dag.

– De politiska konsekvenserna är mycket viktiga. Den ekologiska krisen i dag innebär ett direkt hot mot varje livsforms överlevnadsmöjlighet på vår planet, inte bara för vårt eget lilla tvåbenta däggdjur, homo sapiens. Det är ett nytt problem som inte Marx eller Engels var medvetna om.

– Därför måste vi t ex omvärdera begreppen produktivkraft, utveckling, teknologi som något neutralt och uppfattningen om herraväldet över naturen.

– Det krävs ett nytänkande som verkligen leder till en radikalisering av vår kritik av den moderna industricivilisationen och ett stärkande av motståndet mot den. Detta är också någonting mycket brådskande: vår civilisation leder oss till ett massomfattande självmord.

Vad är din uppfattning om den teori som är så på modet i dag och som säger att kapitalismen befinner sig i ett nytt stadium där arbetet inte längre spelar en så betydelsefull roll?

– Det finns två aspekter på detta. Den första är ekonomisk, där kapitalets organiska sammansättning – vetenskap, teknologi, maskiner, robotar och datorer – spelar en större roll och där kapitalets variabla kapital och lönearbetet är mindre betydande. Denna process har pågått länge, med den så kallade tredje industriella revolutionen.

– Men att av detta dra några sociologiska konsekvenser, som t ex André Gorz gör när han påstår att de arbetande inte längre har någon tyngd och att de försvunnit, det är ekonomism. Han gör ingen åtskillnad mellan hela löntagarkollektivet och en specifik del av dem — industriarbetarna som står vid sitt löpande band. Sådana uppfattningar blir alltmer otidsenliga och de politiska konsekvenserna är mycket farliga.

– Det finns fortfarande en stor arbetarklass och kapitalismen genomtränger kontinuerligt och med allt större kraft nya och gamla områden där den hittills varit frånvarande. Den belgiske marxistiske ekonomen Ernest Mandel har rätt när han säger att vi ser en enorm utökning av arbetarklassen, av dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna överleva.

– Den andra aspekten är att det finns en omfattande underklass av människor som marginaliseras eller stöts ut av systemet. I Europa liksom i hela Första världen finns det i dag ett stort antal människor som lever i samhällets utkant. Upproren i Los Angeles är ett exempel på detta.

– Men problemen är mycket större i Latinamerika och Tredje världen. I dag står det klart att det inte bara är arbetarklassen som blir större – det finns också ett växande antal fattiga, människor som permanent eller tillfälligt ställts utanför produktionen, konsumtionen och hela samhället.

– Många lever på en liten affärsverksamhet, som kringresande eller gatuförsäljare, på prostitution, brottslighet eller narkotikahandel; allt blir bara värre.

– Detta är en stor utmaning inte bara för teorin om utan också för själva den praktiska frigörelsen. Problemet är att nå enighet mellan dessa grupper, som jag kallar The ”pooretariat”, (de fattigaste bland proletärerna), och den organiserade arbetarklassen.

På vilket sätt kan socialismen betraktas som en del av den industriella moderniteten, det västerländska tänkandet och i vilken mån delar den dess världsbild, värderingar och perspektiv?

– Detta är en komplex fråga. Enligt marxismen kommer arbetarklassen att ta i arv alla stora landvinningar som det borgerliga samhället, rationalismen, filosofin under upplysningstiden och den franska revolutionen nått.

– Arbetarklassen kan förverkliga de mål som borgerskapet, trots de framsteg de stått för, inte uppnått. Detta är en väsentlig uppfattning — vi kan inte förstå socialismen om vi inte tar till oss detta element från upplysningsfilosofin.

– Den marxistiske filosofen Ernst Bloch har sagt att begrepp som frihet, jämlikhet och broderskap innehåller ett utopiskt gränsöverskridande som sträcker sig långt bortom det borgerliga perspektivet och som kommer att förverkligas under socialismen.

– Å andra sidan finns det inom den socialistiska rörelsen och inom hela Karl Marx tänkande en vision i vilken kontinuiteten mellan det moderna industrisamhället och socialismen ses på ett oerhört ensidigt sätt. De inser inte tillräckligt väl hur nödvändigt det är att bryta med denna samhälls- eller civilisationsmodell.

– Socialismen innebär inte bara att det existerande produktions-, industri- och ekonomiska systemet ska fäs att fungera mer förnuftigt och effektivt; det räcker inte med att produktivkrafterna utvecklas genom planering.

– I denna bemärkelse är socialismen inte tillräckligt kritisk mot den västerländska industriellt rationalistiska paradigmen och det existerande produktionssystemet.

– Ett välkänt exempel på detta är hur Lenin och andra marxister i taylorismen såg en fantastisk innovation, som de införde i Sovjetunionen.

– Visionen om teknologin, produktionsapparaten och produktionsförhållandena i allmänhet är inte lika kritisk som när det gäller kritiken av privategendomen. Frågan gäller inte bara hur produktionen ska utvecklas, utan också om hur vi ska göra livet i städerna mer civiliserat, om förhållandet människor emellan eller förhållningssättet till Naturen.

– Problemet är att veta huruvida socialismen i sig representerar ett nytt samhällsparadigm eller om den snarare strävar efter att göra det existerande samhället mer perfekt.

– Det utrymme som bilen tar i det moderna samhället är ett bra exempel på det ovannämnda. Det är otroligt att hela det ekonomiska och sociala livet i storstäderna, bostäder, fritid, ideologi osv bestäms av bilarna och massbilismen.

– Det är som en gudomlig existens som kräver människors uppoffringar: i varje huvudstad världen över kan man varje helg göra en ändlös uppräkning av skadade genom olyckor; en slakt på män, kvinnor barn som accepteras som ofrånkomlig, som ett naturfenomen. Antalet döda är större än i många krig. Det finns vissa konsumtionsmodeller, endemiska i det moderna samhället, som är dödliga ur ekologisk, mänsklig och social synpunkt.

– Detta leder till andra problem. Socialismen är ett försök att skapa en ny samhällsmodell, i den ligger föreställningen om återskapandet, återupptäckten eller omformulerandet av vissa element från den förkapitalistiska historien som förstörts av den borgerliga moderniteten. Det är vad jag kallar marxismens romantiska element, som framträder i Marx filosofi och i vissa delar av den marxistiska traditionen under 1900-talet.

– Det handlar inte om att återvända till det förgångna utan om att föreställa sig en framtid där historiskt giltiga delar – ur en mänsklig, kulturell, social och etisk synvinkel – som förstördes av den kapitalistiska moderniteten, kan återupprättas, om än i helt nya former.

– Marx talar själv om detta när han skriver om det statslösa, på kollektiv gemenskap grundade samhälle som existerade historiskt och som förstördes av kapitalismen och privategendomen. Socialismen kommer att bli ett nytt statslöst, kollektivt samhälle, men naturligtvis något helt annat än den primitiva kommunismens. Det samma gäller också för andra fenomen i det kulturella och sociala livet.

Men står inte detta i motsättning till uppfattningen att det socialistiska tänkandet är upplyst, vetenskapligt, rationellt och att det avmystifierar världen? Och upplöste inte kapitalismen i praktiken de värden som ledde till en känsla av gemenskap för människorna?

– Socialismen har tagit del av såväl rationalismen och upplysningsfilosofin som den romantiska kritiken av upplysnings- och modernismens filosofi. Dessa två komponenter är närvarande inom det socialistiska tänkandet.

– Ernst Bloch har rätt när han säger att det existerar två strömningar inom marxismen: en ”kall”, rent rationell, analytisk, skoningslös, vetenskaplig, objektiv strömning som ägnar sig åt vad kapitalismen är, hur den fungerar som system och vilka motsättningar den föder.

– Den andra strömningen, som han betecknar ”varm”, grundas på hoppets princip, utopin och en pånyttfödelse av världen. Dessa två dimensioner är lika nödvändiga och kompletterar varandra.

– Det råder en spänning mellan dem, men den är positiv, dialektisk och måste hela tiden hållas under uppsikt av marxismen så att den inte utvecklas till en positivistisk övertro på vetenskapen eller sentimental romanticism.

– Konkret i förhållandet till samhället innebär kapitalismens logik atomiseringens logik, nedbrytningen av band människor och system emellan, individens isolering, förhärligandet av separationen, egoismen och den rena nyttofilosofin, utilitarismen. Det är inte bara en fråga om ideologi utan om hur hela det system som stöter ut individer fungerar. För att återvända till exemplet med bilismen – bara genom att svänga in på en gata ger sig individen, oavsett subjektiv uppfattning, in i ett allas krig mot alla.

– Det finns exempel på motstånd. Ursprungligen stod hela arbetarrörelsen för ett gemensamt alternativ till individualismen grundat på praktisk solidaritet och kollektiv rekreation. Det var t ex fallet med de fackföreningar som byggde upp ett djupare mänskligt förhållande mellan arbetare från samma fabrik. Vi ser det också i de revolutionära organisationernas idealitet. I dag försöker kyrkans bassamfund, sammanslutningar i bostadsområden, kvinnogrupper och kulturrörelser bli kollektiva, självstyrande alternativ till kapitalismens individualism.

– Dessa strukturer grundar sig åtminstone delvis (beroende på det enskilda landet och dess traditioner) på sätt att tänka och vissa gemensamma gamla minnen och sedvänjor som grundar sig på förmoderna, förkapitalistiska, i huvudsak landsbygdstraditioner.

– I Tredje världen, där majoriteten av befolkningen har sina rötter på landsbygden kan denna gemensamma potential återupplivas av fackföreningarna, partierna, arrendatorsorganisationer och andra rörelser i basen.

– Dessa organisationer eller rörelser har inte bara bildats utifrån vissa gemensamma intressen – visst är det så också, men de måste stimulera olika sorters förhållanden och solidaritet grundad på denna gemenskap.

Men i dag ser vi hur arbetarklassens motkultur slagit till reträtt. Kapitalismen bryter ner alla kopplingar till det förkapitalistiska livet. l Brasilien kommer de att ha försvunnit inom en eller två generationer.

– Det är sant, men kapitalismen provocerar på det sätt som den fungerar fram en reaktion mot atomiseringen och ett sökande efter detta gemensamma liv. Samtidigt är det uppenbart att detta sökande ofta inte leder någonstans.

– Det är en av orsakerna till de protestantiska sekternas enorma framgångar i Latinamerika — de försöker skapa en känsla av kollektiv gemenskap för dem som övergivits i denna kapitalistiska öken, där de inte känner sig delaktiga i någonting. Det hänger på oss om vi ska kunna erbjuda några andra alternativ.

Vilka problem står vi inför när vi inte bara ska återupprätta utan också förverkliga det socialistiska projektet och ett utopiskt perspektiv om vi ser på deras trovärdighet och den roll de spelar i samhället?

– Marx och Engels levde i en tid då utopins problem verkade vara en anakronism:
För dem var det främsta problemet att utveckla motsättningarna inom kapitalismen, klasskampen. Det är fortfarande lika sant. Men i dag befinner vi oss inte längre i en situation där vi kan säga att ”vi vet inte hur socialismen kommer att gestalta sig”. Vi kan inte behålla en sådan inställning när vi ser vad de sjuttio åren av ”reellt existerande socialism” har ställt till med.

– Det socialistiska projektets trovärdighet kräver av oss att vi kan presentera en attraktiv vision av socialismen, att vi förklarar att den inte har någonting att göra med den så kallade ”reellt existerande socialismen”.

– För att återvända till Ernst Bloch, måste dagens vetenskapliga socialism också vara en utopisk socialism, i ordets kvasi-etymologiska bemärkelse, som för närvarande inte existerar någonstans i världen.

– Om vi vill att vårt svar ska vara trovärdigt måste vi förklara vad det där vi kallar socialismen faktiskt är, hur den även skiljer sig från ett mer humant kapitalistiskt ansikte eller den förment ”reellt existerande socialismen” och varför det är värt att vi riskerar våra liv i den kampen.

– Vi måste förklara detta för alla aktiva, för alla arbetare, kvinnor och ungdomar. Utan en revolutionär utopi kommer det heller inte att bli någon revolution i praktiken. Vi måste vidareutveckla detta.

– Vi börjar inte från noll, det är klart. Det finns en oerhörd kunskap samlad i själva marxismen som vi måste utveckla. Det finns också historiska erfarenheter med alla sina begränsningar och misstag, med våra diskussioner om den socialistiska demokratins natur under övergången till socialismen etc.

– Men vi måste vara öppna och beredda att lära oss av andra såsom de utopiska socialisterna och alla andra socialister, liksom anarkisterna. De har uppfattningar och erfarenheter som är mycket viktiga i diskussionen om den socialism som vi vill ha.

– Vi måste förhålla oss till de idéerna, liksom till nya problem som uppstår, som ekologi och feminism. Vi måste börja utarbeta, antingen i program eller i böcker och skrifter, våra tankar, reflektioner, drömmar – att förverkliga våra drömmar, som Bloch säger – om hur en socialistisk framtid skulle kunna te sig.

– Detta förhållningssätt har varit viktigt i återupptäckten av den utopiska dimensionen i en del marxistiska idéer – t ex på vilket sätt som produktionen under socialismen ska vara inriktad på bruksvärden och inte på bytesvärden. Detta har en enorm potential för utopin.

– Vad innebär detta för produktionen, eller för konsumtionen? Problemet är hur vi ska kunna bortse ifrån en etablerad uppfattning och försöka se på saken ur en helt annan synvinkel. Slutligen måste vi erkänna att vi inte har svar på allting — i vissa frågor famlar vi bara omkring i mörkret.

Michael Löwy
Ur: Socialist Outlook Översättning: Lars Gus Kaage

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1994

Varthän SKP?

Den maoistiskt inspirerade vänstern som hade sin storhetstid i slutet av 60-talet och under 70-talets första hälft, befinner sig nu i sin dödskamp. Samtidigt genomgår västkapitalismen sin svåraste kris sedan andra världskriget. I USA och Västeuropa går mer än 35 miljoner arbetslösa. Varje vecka svälter mer än en miljon barn ihjäl i den s k tredje världen. Den militära upprustningen är värre än någonsin. Inte ens borgerlighetens öppna försvarare vågar tova någon nämnvärd förbättring av levnadsvillkoren under resten av åttiotalet. Aldrig någonsin tidigare har behovet av socialistiska lösningar varit mer brännande. Aldrig någonsin tidigare har en ny ekonomisk världsordning genom ”gemensam aktion av proletariatet i olika länder, syftande mot ett och samma slutgiltiga mål: kapitalismens störtande och upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell republik av sovjeter, vilka gör det möjligt att totalt avskaffa klasserna och förverkliga socialismen, det kommunistiska samhällets första stadium” (ur §1 i den Kommunistiska Internationalens stadgar från 1920) varit mer nödvändig, I denna situation borde borgerlighetens partier och ideologer befinna sig i djup kris, men istället översvämmas bokmarknaden och kultursidorna av lärda avhandlingar om ”marxismens kris”, ”socialismens kris” osv. Hur hänger detta ihop?

Förklaringen finns på två olika håll. För det första förfogar förstås borgerligheten över de viktigaste opinionsbildande medierna — TV, radio, press, bokförlag — och har satsat betydande resurser på en ideologisk ”motoffensiv”. Och borgerligheten har gott om skrivbiträden. Går det inte att vinna befolkningens stöd för kapitalismen genom verkliga reformer, gäller det att på det ideologiska planet diskreditera alternativen.

Men samtidigt finns det verkligen en kris som förväxlas med ”socialismens” ”marxismens” kris — nämligen stalinismens kris. Kinas överfall på Vietnam, Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien, Solidarnoscs framväxt i Polen, maktkampen i Kina, är några av de viktigaste uttrycken för denna kris. Myten att dessa länder representerar socialismens verkliga ansikte har varit en av huvudanledningarna till att USA:s och Västeuropas arbetare inte i massiv skala tagit avstånd från kapitalismen. Denna myt har propagerats från två håll: från den imperialistiska borgerlighetens politiker och ideologer, som på detta sätt svärtat ner socialismens idéer i arbetarklassens ögon, och från de härskande byråkratierna i Östeuropa, Sovjetunionen och Kina, som på detta sätt försökt rättfärdiga sin makt och sina privilegier, l ansträngningarna att sprida denna myt in i arbetarklassen och ge den en viss grad av trovärdighet har världens kommunistpartier spelat en viktig roll. Under sjuttiotalet fick de hjälp av de maoistiska grupper som ”brutit” med Moskva för att hamna i knät på byråkratin i Peking.

Den bistra sanningen är att den västeuropeiska arbetaren föredrar sin ”demokratiska” imperialism framför samhällssystemet i öst. Inte på grund av allmän okunnighet, utanför att han tills nu haft ett större mått av både materiell standard och personlig frihet än sina klassbröder i Öst.

Det är i ljuset av denna stalinismens kris som ”vänsterns kris” måste ses, ty denna vänsterns ideologiska och programmatiska grund var framförallt stalinismen och dess u-landsvariant — maoismen.

I Sverige finns idag fyra partier vars politik och historiska ursprung utgår frän stalinismen: VPK, APK, SKP och KPMLr. APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) är i praktiken Moskvabyråkratins förlängda arm. SKP (Sveriges Kommunistiska Parti} hämtar sin visdom från kinesiska ambassaden. Till skillnad från APK skäms VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) en aning för sin vänskap med arbetarmördarna i Kreml. De försöker hålla en viss distans och istället flörta med den svenska borgerligheten och dess hantlangare inom arbetarrörelsen, den socialdemokratiska byråkratin. KPMLr (Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna revolutionärerna) slutligen tycks för tillfället vara på en vilsen vandring från den kinesiska till den ryska ambassaden.

Den stalinistiska vänsterns kris är framförallt en fråga om den stalinistiska teorins och programmets kris: Vilket förhållningssätt ska man ha till byråkratin i Öst eller i Kina? Vad innebär socialism ? Vad är dess relation till den borgerliga demokratin? Vilket perspektiv skall arbetarrörelsen ha för den politiska kampen i de imperialistiska länderna? Hur skall krigsfaran mötas? Ja, del är avgörande frågor som var och en för sig är tillräcklig för att spränga det starkaste parti om det uppkommer allvarliga motsättningar över någon av dem. Och på ingen av dessa frågor har stalinisterna något för arbetarklassen tillfredsställande svar.

Här skall vi analysera SKP:s partiprogram. Det antogs 1980 och är en utmärkt sammanfattning av SKP:s politik. Detta till skillnad från t ex socialdemokraternas program som främst har en rent dekorativ funktion och inte är någon direkt vägledning för praktiken. (När hörde vi SA P agitera för republik, eller sextimmarsdagen? Båda kraven återfinns i SAP:s partiprogram).
SKP har en betydligt hederligare inställning till sitt partiprogram. Det sammanfattar dess verkliga åsikter och utgör en vägledning för dess praktiska politik. En kritisk genomgång av dess program blir därmed en kritisk genomgång av dess politik.

I. Utvecklingen i Världen (s 3-6)

Partiprogrammet som togs 1980 inleds med en beskrivning av världsläget. Dess beskrivning av huvudkrafterna i världspolitiken är helt och hållet hämtade från det kinesiska utrikesdepartementet. Den som följt Gnistan genom åren har omöjligen kunnat undgå att se den totala överensstämmelsen mellan SKP:s utrikespolitiska ställningstaganden och den officiella kinesiska politiken. Identifieringen med kinesiska byråkratin har varit det ideologiska kitt som hållit ihop SKP. Vad som gjort detta närmast farsartat är de stora personella och politiska omkastningarna i Peking. Ena dagen är Lin Biao hjälte. Nästa dag rensas han ut som agent för imperialismen. Gnistan upprepar fördömandena. De ”fyras gängs” politik är högsta visdom ena dagen, för att när de störtats bli reaktionär och folkfientlig. Ena dagen är Deng ”kapitalistfarare”, för att nästa dag åter ha en plats i solen. Sedan faller han igen och gör åter come back. Gnistan hänger med. Om det enbart hade varit frågan om utbyte av personer hade SKP:s kryperi inför den för tillfället härskande fraktionen inom den kinesiska byråkratin enbart varit löjlig. Vad kan inte småborgerliga intellektuella förnedra sig till för att få skjutsas runt i Kina och sola sig i glansen från maktens tinnar? Men den inre partikampen i Kina har inte varit en fråga om ren och skär maktkamp. Den har rört viktiga politiska skillnader, olika utvecklingsstrategier för det kinesiska samhället, olika förhållningssätt i världspolitiken. Därför har SKP:s politik blivit grotesk i sina tvära kast och i många fall inneburit en rent arbetarfientlig politik, när man försökt orientera sig i den internationella klasskampen med hjälp av karta och kompass från den kinesiska byråkratin.

Enligt förordet i partiprogrammet så är ”teorin om tre världar den strategi som kan vägleda politiken”. Denna teori grupperar världens länder efter storlek och grad av fattigdom: den första världen, Sovjetunionen och USA; den andra världen, Europa, Japan, Kanada, Australien, Nya Zeeland; och den tredje världen, länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. Teorin saknar all inre konsistens och har bara haft ett syfte: rättfärdiga den kinesiska byråkratins reaktionära utrikespolitik. Den förmår inte förklara vad som händer i världspolitiken annat än utifrån infiltration och inblandning och Sovjetunionens ”strävan efter världsherravälde”, dvs samma slags förklaringsmodeller som reaktionen och världsimperialismen alltid riktat mot förtryckta varhelst de rest sig i världen.

Detta har medfört att det avsnitt i partiprogrammet som behandlar ”den internationella klasskampen” (s3) saknar all analys av klassförhållanden i världsmåttstock. Det som utgör utgångspunkten för en vetenskaplig analys av den internationella klasskampen — världsekonomin och förhållandet mellan dess olika delar — behandlas inte alls. Istället serveras en uppräkning av de olika länderna och förhållanden dem emellan. Genom att inte utgå från de olika ländernas och blockens olika samhällssystem och plats i världsekonomin, så blir utvecklingen i de olika länderna obegriplig. För i .samhällsutvecklingen är det helheten som bestämmer delarna. De olika ländernas styrka och militarism eller fattigdom och underutveckling blir begriplig först om de relateras till klassförhållandena i respektive land och dess plats i världsekonomin. Annars blir det obegripligt varför det lilla fattiga Kuba under loppet av två årtionden utrotat analfabetismen, massarbetslösheten och svälten, samtidigt som det närliggande Dominikanska republiken sjunker allt djupare ned i nöd och underutveckling. För en marxist står förklaringen att finna i att samhällssystemen på Kuba och i Dominikanska republiken är olika. Olika klasser har makten och relationerna till världsekonomin är kvalitativt annorlunda. USA suger ut Dominikanska republikens befolkningsmajoritet, medan Sovjetunionen subventionerar den kubanska ekonomin. Låt oss se lite närmare på SKP:s argumentation för sin ”analys”.

Den första världen (s. 3-4)

Det mest anmärkningsvärda är att avsnittet om den ”första världen” nästan enbart tar upp Sovjetunionen. USA behandlas bara i förbigående som kontrast till Sovjetunionen. Detta trots att USA är världens främsta militärmakt som med våld upprätthåller ett nykolonialt imperium i merparten av länderna i Afrika, Asien och Latinamerika. För att få sin ”analys” att gå ihop tvingas SKP grovt förfalska verkligheten. Programmet vimlar dessutom av kommentarer om politiska utvecklingstendenser där det inte klargörs om SKP är för eller emot dessa. Och detta i ett partiprogram vars främsta syfte måste vara att upplysa och vägleda. Istället för en analys av de ekonomiska förhållandena och på dessa resta politiska och ideologiska överbyggnaderna får läsaren sig till livs svepande formuleringar hämtade från den klassiska reaktionens ideologiska rustkammare.

Det finns en rysk tradition av expansion sedan 1600-talet” (s4). Detta argument använde sig den internationella borgarklassen av redan för sextio år sedan för att motivera sin kamp mot Sovjetunionen. Argumentet var inte hållbart då och är det inte idag. För oavsett vilken uppfattning man har om klassförhållandena i Sovjetunionen 1922 och 1980, så är det uppenbart att det inte råder samma ekonomiska system i Sovjetunionen som i Tsarryssland. Om man inser att ett lands utrikespolitik bestäms av de ekonomiska och politiska förhållanden i landet ifråga och dess plats i världsekonomin inser man också lätt att alla argument utifrån en över klasser och samhällssystem svävande ”tradition” är vetenskaplig nonsens. Samma ”bevis” kan ju användas för att hävda att Folkrepubliken Kina är imperialistiskt och expansionistiskt. Det finns ju en mångtusenårig ”tradition” av expansion riktad mot Korea, Mongoliet och Indokina. Men det passar inte in i försvaret för den kinesiska byråkratin från SKP:s sida. (Det utesluter inte att ett lands geografiska läge, historiska och kulturella arv, osv har betydelse för dess utrikespolitik. Men det är bara som sekundära faktorer som förstärker de grundläggande tendenser som bestäms av klassmässiga faktorer).

Sovjets långsiktiga mål är att nå kontroll och dominans över Västeuropa”. Påståendet är inte nytt. Alltsedan Sovjetunionens födelse har Västeuropas borgarklass påstått detta. Ingenstans underbygger SKP detta påstående. Vilka ekonomiska och politiska drivkrafter ligger bakom denna långsiktiga strävan? SKP blir svaret skyldigt. Man påstår att Sovjetunionen vill nå kontroll över Västeuropa bl a för att där ”finns… en stor marknad” (s4). Men redan idag råder det omvända förhållandet. Västeuropa säljer industrivaror och teknologi till Sovjetunionen i utbyte mot råvaror, och enklare industriprodukter. Sovjetunionen klarar idag inte ens av att mätta den egna ”marknaden” med konsumtionsvaror. Varför skulle då härskarna i Kreml vilja utvidga marknaden?

Sovjetunionens aggressiva politik i Asien och Afrika, ockupation och inblandning i andra länders inre angelägenheter”. Vad man här syftar på sägs inte rent ut, men troligen är det Sovjets ockupation av Afghanistan och dess ytterst begränsade stöd åt olika befrielserörelser och stödet till olika ”radikala” regimer i arabvärlden och det svarta Afrika.

Som bevis för Sovjetunionens imperialism duger det inte. Det som läggs Sovjet till skuld kan också läggas Folkrepubliken Kina till last. Har inte Kina ockuperat Tibet? Har inte Kina attackerat Vietnam? Lade sig inte den kinesiska stats- och partiledningen i den inre utvecklingen i länder som Pakistan, Ceylon, Sudan och Iran (Se Stig Erikssons/Martin Fahlgrens artikelserie i Fjärde Internationalen) genom att öppet stötta de härskande klickarna i dessa länder när de stod inför folkliga uppror? Lade man sig inte i utvecklingen i Kampuchea genom att stödja Pol Pot-fraktionen? Listan kan göras längre, men den förvandlar ändå inte Kina till en imperialistisk makt av USA:s typ. Lika lite som sovjetbyråkratins syndaregister förvandlar den till imperialister.

Det går inte att påvisa några ekonomiska eller politiska drivkrafter i de sovjetiska och kinesiska samhällen som tvingar dem att expandera för att vidmakthålla sina samhällssystem. (Se t ex Klas Eklunds bok om Sovjetekonomin). Däremot är dessa byråkratier djupt konservativa krafter, som inom ramen för de rådande styrkeförhållandena i världsmåttstock strävar efter att befästa sin makt. Deras politik är till sin karaktär defensiv. Detta till skillnad från de imperialistiska staterna i Nordamerika, Västeuropa och Stilla Havet (Japan, Australien, Nya Zeeland) som av ekonomiskt tvång måste expandera.

Partiprogrammet avslutar sin behandling av den ”första världen” med: ”Sovjetunionen har framträtt som det största hotet mot världsfreden och länders oberoende. Sovjetunionens strävanden har därmed också blivit det. främsta hotet mot social utveckling, frigörelse och revolution i dagens värld.” (s4) En genomgång av världsekonomin av idag och de sista årtiondenas historia förvandlar detta påstående till lögn. En sak är att den sovjetiska byråkratin upprätthåller ett totalitärt förtryckarsystem; att den är fientligt inställd till genuina sociala revolutioner varhelst de förekommer; att den samarbetar med och stödjer olika borgerliga regimer i tredje världen och därmed drar ner socialismens fana i smutsen. En helt annan sak är att utropa den som ”det främsta hotet mot social utvecklings Det är att ge en både felaktig och groteskt förvrängd bild av dess roll i världspolitiken. Det implicerar också en fullständigt barock uppfattning om Sovjetunionens historia, ty de faktorer som man brukar peka på som stöd för sina teser har funnits i Sovjets politik i årtionden. Och detta är inte så underligt. Det finns inget land i världen som har haft en sådan kontinuitet i det politiskt styrande skiktet som Sovjetunionen. Sedan trettiotalet då det gamla bolsjevikpartiets medlemmar mördades i massomfattning (se t ex Deutschers Stalin-biografi och Den förvisade profeten, samt Conquests bok Den stora terrorn) har inga avgörande förändringar skett i det styrande skiktets sammansättning.

I dag vågar inte SKP:s ledning återupprepa de gamla sagorna från Peking att Sovjetunionen ”ändrade färg” genom en statskupp efter Stalins död. Man tiger skamset eller försöker sig på en tyst omskrivning av historien. De som idag förnekar massmorden, slavarbetslägren och terrorn i Stalins Sovjet hör till samma kategori som de gamla nazister som förnekar massförintelsen av judar under nazismen, l SKP:s partiprogram existerar inte frågan trots att partiets uppslutning bakom den stalinistiska historieskrivningen var en av dess programmatiska grunder i över ett årtionde. (Se t ex den vämjeliga bok om trotskismen som SKP gav ut i början av sjuttiotalet av Gustavsson/Wickman ”Trotskismen” och kritiken av dess eländiga stalinistiska lögner i Fjärde Internationalen nr 7-8/72 ”Lögnens renässans”.) Men från att inse att ledarna i Kreml har mycket blod på händerna till att utropa den imperialistiska borgarklassen till det mindre onda är steget mycket långt. Efter andra världskriget har Sovjetunionen intervenerat militärt i Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien. I Afghanistan har man gått in och i praktiken ockuperat landet. Målsättningen med dessa interventioner har i grunden alltid varit defensiv: att skydda den sovjetiska byråkratins politiska och militära intressen.

Under samma tid har de olika imperialistmakterna, främst USA, Storbritannien och Frankrike varit inbegripna i mer än femtio krig i den s k tredje världen och dessutom varit inblandade i en lång rad blodiga militärkupper riktade mot folkliga regeringar och massrörelser. Offren räknas i många miljoner på Filippinerna, i Malaysia, i Indokina, i Indonesien, i Algeriet, i Kenya och i dussintals andra länder. En stor del av världens industriella, jordbruks- och råvarutillgångar kontrolleras av ett fåtal storbolag med bas i Nordamerika, Västeuropa och Japan. En stor del av jordens befolkning är jordlösa, undernärda och arbetslösa på grund av att krav på nödvändiga reformer slås ner med våld av inhemska överklasser i förbund med imperialismen. Byråkratin i Sovjet (och i Kina) är i dessa sammanhang bara ytterligare hinder i vägen för att mänskligheten skall kunna besegra och krossa de klasser som blockerar dess frigörelse: borgarklasserna i Nordamerika, Västeuropa och Japan och dess juniorpartners i form av nationella borgarklasser i tredje världens länder.

Lite eftertanke bland SKP:s medlemmar borde ha fått dem att ta avstånd från den kinesiska byråkratins propagandalögner om att det är Sovjetunionen, inte imperialismen, som är det främsta hotet mot Europas befolkning. Redan idag har den sovjetiska byråkratin, med sin bas framför allt i själva Ryssland, oerhörda svårigheter att hålla ihop sitt mångnationella välde. Ett Europa ”enat” under byråkratin skulle ha mer än 700 miljoner invånare, merparten på en högre produktionsnivå än Ryssland. Även om ett sådant militärt äventyr skulle lyckas skulle det byråkratiska systemet falla ihop inom mycket kort tid. De har bekymmer nog med ester, letter, litauer för att inte tala om polacker och tjecker för att vidmakthållandet av ett sådant välde skulle ha någon som helst realism.

Den andra världen (s 4-5)

I detta avsnitt slår programskrivarna slut och knut på sig själva i försöken att få sina ståndpunkter att gå ihop. De skriver kryptiskt att ”den andra världen utgör en vacklande kraft mellan den första och den tredje världen”. Vari denna vacklan består klargörs inte. I och med nedgången i de imperialistiska ekonomierna sedan slutet av sextiotalet har konkurrensen skärpts mellan de olika imperialistiska blocken (USA, Japan, EG). I kampen om marknaderna hårdnar motsättningarna mellan de tre imperialistiska blocken. Om det är detta SKP menar med den andra världens ”vacklan” så är vi inte oense. Men uppenbarligen menar de något annat. Rimligen att EG och Japan blivit självständigare i förhållande till USA och på ett mer aggressivt sätt tagit upp kampen om utsugningen av de underutvecklade länderna i den s k tredje världen.

Partiprogrammet talar om att ”det finns också en växande tendens till enande med tredje världens länder till ömsesidig fördel”. Vilken fördel skulle de utsugna massorna i tredje världen ha av att Västeuropa och Japan går in jämsides med eller tränger ut USA i utplundringen av deras länder? Naturligtvis finns det en ”ömsesidig fördel” för de härskande klasserna i Västeuropa. Japan och i u-länderna i ett växande samarbete. Men det är ett samarbete som med nödvändighet är riktat mot de arbetande massorna i tredje världen. På vilket sätt gör de japanska storbolagens offensiv på världsmarknaden Japan till en ”vacklande kraft” i förhållande till Sovjet, USA eller den tredje världen? Vi får leta förgäves efter en klar definition av denna ”vacklan” Nej, det hela är bara struntprat, l verkligheten uttrycker detta prat om ”vacklan” bara SKP:s uppslutning bakom den västeuropeiska och nordamerikanska borgarklassen. Programskrivarna skriver: ”Det ekonomiska och politiska läget i Västeuropa är mycket komplicerat. Många faktorer verkar i olika riktningar, upplösningstendenser inom Västalliansen på vissa områden, motsvaras av ökad enhet på andra.” Är detta bra eller dåligt? Skall arbetarrörelsen verka för upplösningstendenser inom västalliansen? Är det bra att Västeuropa ökar handeln med Sovjet? Eller sluter SKP upp på Reagans linje? Om man är för att EG skall stärkas, varför skall då inte Sverige gå med? Är det bra att Sverige är ”alliansfritt” (D v s inte medlem i NATO)?

Om det är bra borde man då inte vara för att Danmark och Norge också går ur? Borde man då inte i konsekvensens namn arbeta för att hela NATO-pakten upplöses? Eller är man i verkligheten för att Sverige går med i NATO? Några ordentliga svar på dessa viktiga frågor letar man förgäves efter i detta avsnitt.

Tredje världen (s. 5)

Bland tredje världens länder finns det starkaste försvaret av folkrätten och FN:s principer”. ”Bland… länder” måste väl vara en förkortning för de härskande klasserna i dessa länder. Och vilka länder tänker man då på? Är det militärdiktaturen i Thailand som förvandlat landet till en internationell bordell? Är det militärdiktaturen i Indonesien som kom till makten över liken på en miljon mördade arbetare och fattigbönder? Är det någon av militärdiktaturerna i Latinamerika? Finner vi dessa länder bland Frankrikes forna kolonier i Afrika? Kanske monarkin i Saudiarabien? Khomeiniregimen? Eller är det bara en omskrivning för Folkrepubliken Kina? Men även i Folkrepubliken Kina är t ex tryckfriheten inskränkt till en vägg de korta tider de makthavande ens tillåter ett sådant litet andningshål. Eller man kanske bara tänker på de högtidliga internationella sammankomster där härskarna på imperialismens bakgårdar mellan orgier och svinerier kostar på sig vackra tal om demokrati, utveckling och kamp mot det ekonomiska beroendet? Men inte ens skribenter på Gnistan kan väl tro att normala människor låter sig duperas av de fraser som just är till för att dölja samma personers ansvar för sina respektive länders diktatur, underutveckling och ekonomiska beroende av imperialismen.

Det finns inga gemensamma intressen mellan t ex Vietnam och Thailand. Det ena är ett land som efter en lång och hård kamp frigjort sig från imperialismen. Det andra är ett land som sugs ut och kontrolleras av imperialismen och där de makthavande klamrar sig fast vid makten genom att med terror och förtryck mot den egna befolkningen slå ned varje opposition som kräver sociala förbättringar.

Första regeln i politiken är att kunna skilja ut vad som skiljer. Den andra är att kunna se vad som förenar. SKP:s partiprogram ger ingen som helst hjälp i detta avseende.

Hotet om krig (s 5-6)

Den hotbild av Sovjet som programmet målar upp skulle ha kunnat hämtas direkt från Förenta Staternas utrikesdepartement. Den tål ingen konkretisering. Att utnämna länder som Kuba och Vietnam till medlemmar av ett ”krigslager tillsammans med Sovjetunionen” är bra magstarkt. Under årtionden har Vietnam utsatts för öppen och brutal aggression av först Frankrike, sedan i första hand USA. Miljoner vietnameser mördades under den franska och nordamerikanska ockupationen. Kuba har alltsedan brytningen med USA-imperialismen varit utsatt för ständig aggression och blockad. USA håller fortfarande en bit av Kuba ockuperat.

Programmet skriver ”För folken i tredje världen är Sovjetunionens ockupations- och krigspolitik förödande för all utveckling.” En jämförelse mellan de länder med vilka Sovjet har starka militära, ekonomiska och politiska band och de som är förenade med länder som USA, Frankrike och Storbritannien vederlägger detta påstående.

• Latinamerika. I samtliga länder utom Kuba och Nicaragua kontrollerar storbolag från i första hand USA och Västeuropa stora delar av ekonomin. Nästan alla stater är militärdiktaturer som utbildas och upprustas av USA. Samtliga länder utom Kuba och Nicaragua är låsta i en ond cirkel av underutveckling och ekonomiskt beroende av imperialismen. De två undantagen är de enda stater som på något sätt kan sägas ha någon typ av band med Sovjetunionen. l dessa länder har den onda cirkeln börjat brytas.

• Afrika. Samtliga länder utom de som vunnit sin frihet i kamp (Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, Zimbabwe) och Etiopien är starkt proimperialistiska och deras ekonomier kontrolleras till stora delar av bolag från de forna kolonialmakterna och USA. Folken i dessa länder får det allt sämre. De fem övriga staterna har ännu inte helt brutit med imperialismen men försöker utnyttja ekonomisk och militär hjälp från Sovjetunionen för att skaffa sig större manöverutrymme gentemot imperialismen, l dessa länder har också de längst gående sociala reformerna genomförts. De står inte under sovjetisk militär kontroll. Sovjetunionen kontrollerar inga vitala delar av dessa länders ekonomier.

• Arabstaterna. Det stora flertalet av dessa är starkt konservativa och extremt västorienterade. Undantaget är Baathregimerna i Syrien och Irak. Men inte heller dessa är på något sätt kontrollerade av Sovjet. Tvärtom har de starka band med imperialistiska bolag. (SAAB har t ex investeringar i Irak). Sydjemen är den stat som står närmast Sovjet. Det är också det land om genomfört de längst gående sociala reformerna. Men inte heller Sydjemen står under sovjetisk militär kontroll.

• Asien. Här finns det enda exemplet utanför Sovjets traditionella maktsfär i Östeuropa på en sovjetisk militär ockupation. Afghanistan har militärt ockuperats av Sovjetunionen efter det att den progressiva regim som kom till makten misslyckats i sina försök att få ett brett folkligt stöd för sina reformer. De tre länder som kastat ut imperialismen i regionen förutom Kina och Nordkorea är Vietnam, Laos och Kampuchea. På vilket sätt har Sovjetunionens (alltför otillräckliga) militära och ekonomiska stöd till dessa varit förödande ”för all utveckling”? Har den bromsat nödvändiga sociala och ekonomiska reformer? Samtliga andra länder har i varierande grad sin ekonomi kontrollerad av imperialismen. Inte ens Indien är ett undantag från denna regel även om dess borgarklass är äldre och starkare och har tillförsäkrat sig ett större manöverutrymme gentemot imperialismen. Ett manöverutrymme som bland annat kommer till uttryck genom den indiska borgarklassens goda relationer till Sovjet. Men vi tror inte att ens Gnistans redaktion skulle våga påstå annat än att Indien till hela sin ekonomiska struktur är uppknuten till den imperialistiska världsmarknaden, trots handel och gemensamma projekt med Sovjetunionen. Det är den indiska borgarklassens herravälde som är ”förödande för all utveckling” i Indien, genom att det blockerar nödvändiga sociala reformer och en verklig frigörelse från imperialismen. Sovjetbyråkratin spelar en tredjehandsroll i detta sammanhang. Deras brott är att de genom sitt stöd till den indiska borgarklassen försvårar för de arbetande massorna att stå in på revolutionens väg.

Kvar står den faktiska kontroll som den sovjetiska byråkratin har över Östeuropa och som är ett resultat av Sovjetunionens seger i andra världskriget och dess strävan att bygga upp en ”säkerhetszon” mot den europeiska imperialismen. Det är en följd av överenskommelserna vid Yalta och Potsdam över huvudet på Europas folk, ett av många brott mot mänskligheten som Churchill, Roosevelt och Stalin gjorde sig skyldiga till. Någon ny ”imperialistisk” expansion är det inte frågan om.

En saklig genomgång av världen land för land förvandlar SKP:s påståenden till vad de är: Propagandalögner made in USA och Peking.

I programmets skrivningar om att ”andra världens länder och folk förmår ena sig inbördes och med tredje världen och stärka sina försvarskrafter politiskt, ekonomiskt, militärt och ideologiskt och bekämpa anpassningstendenser är en avgörande fråga för fred i hela världen” multipliceras det ena felet med det andra många gånger om. Om SKP med detta menat att om arbetarna i Sovjet, Östeuropa och Kina gör politisk revolution och störtar byråkratin, om arbetarna i Västeuropa och Japan krossar imperialismen i några av dess viktigaste centra genom en serie proletära revolutioner, om arbetarna och bönderna i tredje världens underutvecklade länder driver ut imperialismen och krossar de inhemska borgarklasserna, och om arbetarna och andra förtryckta i alla dessa länder förenar sig i en Internationell Arbetarrepublik (Kominterns gamla program), då har vi löst en avgörande fråga för fred i hela världen. Ja, då vore vi överens med SKP. Men det är uppenbart att SKP Inte menar detta. I artikel efter artikel i Gnistan framgår att man vill att de nuvarande härskande klasserna i dessa länder skall slå sig ihop och stärka sina försvarskrafter. Det är ren gallimatias. Varför är det en ”avgörande fråga för fred i hela världen” att tredje världens blodsbesudlade diktaturer slår sig ihop med de gamla imperialistmakterna Frankrike och England? På vilken grund skall denna sammanslagning ske? Den enda gemensamma grunden de har, är kampen för att bevara det nuvarande imperialistiska systemet som de härskande klasserna i dessa länder göder sig på.

Den helt avgörande motsättningen i tredje världens länder går mellan å ena sidan arbetarna och fattigbönderna och å den andra sidan den nationella borgarklassen i dessa länder i förbund med imperialismen. Ju fastare banden knyts mellan t ex den härskande klicken i El Salvador och USA:s regering, desto längre, blodigare och svårare kommer den folkliga befrielsekampen i detta land att bli. Ska folket i El Salvador förlika sig med sina utsugare inför ”hotet från Sovjet”? Ja, det anser naturligtvis generalerna i El Salvador och i alla andra länder där de härskande klasserna hotas av en folklig massrörelse.

Utvecklingen i Sverige (s 6-9)

I detta avsnitt tycks man vilja förespråka någon slags svensk variant av kapitalism utan någon av kapitalismens avigsidor. I programmet läser vi att ”monopolkapitalisternas försök att stärka sin internationella konkurrenskraft har också drabbat det arbetande folkets löner…” och ”för att klara konkurrensen inför monopolkapitalet ny teknik och datorisering av arbetslivet”. Programskrivarna beklagar sig också över att ”i ett läge där stora investeringar krävs för att återupprätta den svenska industrins konkurrenskraft flyr monopolkapitalisterna utomlands med kapitalet eller spekulerar i improduktiva sektorer”. Det framgår inte direkt vad SKP vill göra åt detta. Vill man vara med om att stärka det svenska kapitalets konkurrenskraft? Eller vill man något annat? Redan i förordet till programmet har SKP förklarat att ”den socialistiska revolutionen står inte på dagordningen i vårt land inom överskådlig tid”. Vad vill SKP göra istället? Programmet lämnar oss helt i sticket i denna avgörande fråga. Inte undra på att SKP håller på att upplösas. För meningsfullare sysselsättningar än att stärka den svenska kapitalismens konkurrenskraft kan ju tänkas för en socialistiskt sinnad arbetare.

Demokratin hotas (s 8-9)

Efter en korrekt kritik av de allt starkare korporativistiska strömningarna, faller programmet tillbaka till sin vanliga kryptiska dubbeltydighet när man behandlar det växande politikerföraktet. ”Byråkratisering, centralisering och en utbredd politisk passivitet inom stora befolkningsgrupper, liksom politiska krafter som utnyttjar politiker föraktet för att förlöjliga de demokratiska institutionerna är andra faktorer, som undergräver den djupt förankrade demokratiska traditionen i landet.” Vad menas? Vilka krafter syftar man på? Politisk passivitet bland landets arbetare är naturligtvis ett svårt hinder för att välta det kapitalistiska utsugarsystemet över ända. En övergång till socialismen är endast möjlig om denna politiska passivitet inom arbetarklassen bryts. Det välgrundade politikerförakt som breder ut sig kan sugas upp både av höger- och vänsterkrafter. Det kan ledas in i socialistiska banor, i en utveckling mot mer demokrati för de arbetande. Det kan också sugas upp av konservativa eller rent fascistiska krafter som kommer att kväva även den demokrati som finns idag.

En förutsättning för att det senare inte skall inträffa är att de revolutionära krafterna skoningslöst kritiserar och avslöjar de politiska svindlare och pratmakare som befolkar våra parlamentariska församlingar. De fem riksdagspartierna kan inte på något sätt lösa den nuvarande krisen på ett för arbetarklassen acceptabelt sätt. l kampen mot dessa partier och det politiska system som göder och föder dem, kräver vi naturligtvis en generösare demokrati för de arbetande, inte ett upphävande av den. Idag betyder det bl a att kämpa för att alla arbetare skall ha rösträtt, även invandrare. Det betyder att vi kräver att alla partier som ställer upp i val får rimlig tid att presentera sig och sitt program i radio och TV. Och naturligtvis att det nuvarande statskontrollerade Radio/TV-monopolet bryts upp för att ge utrymme även åt socialistiska arbetarståndpunkter i programutbudet. Det betyder att vi arbetar för att den nuvarande 4%-gränsen för val till riksdagen upphävs. Det betyder att vi är emot alla speciella politikerprivilegier. Riksdagsmän och ministrar skall ha samma lön som en kvalificerad arbetare och samma pensionsförmåner. Socialisterna går naturligtvis emot de nuvarande partistöden som enbart är till för att hålla historiskt utdömda partier under armarna efter det de förlorat förmågan att få sina anhängare att frivilligt ställa upp för dem ekonomiskt, o s v, o s v.

I avsnittet Försvara demokratin (s 20-21) utvecklas SKP:s syn på hur demokratin skall försvaras och utvecklas. Där har SKP lämnat den stalinistiska (och maoistiska) synen på demokratiska rättigheter till förmån för en liberal. På ett allmänt demokratiskt plan är detta ett fall framåt.

Det är utmärkt att SKP tar upp och försvarar yttrandefrihet, strejkrätt, mötes- och demonstrationsfrihet, ty den politiska tradition SKP byggt upp sitt parti på — Stalins Sovjet och Maos Kina — har förvägrat inte bara borgerliga grupper dessa rättigheter, utan hela den arbetande befolkningen. Dessa rättigheter är omistliga och nödvändiga inte bara under arbetarklassens kamp mot kapitalismen utan de är lika nödvändiga att försvara och utvidga efter revolutionen. Dessa rättigheters förkvävande genom byråkratiska diktaturer i Kina, Sovjet och Östeuropa är ett stort hinder för att vinna världens arbetare för socialismens sak. Genom att kalla dessa totalitära diktaturer för socialistiska, svartmålas socialismen effektivt i arbetarklassens ögon, något som reaktionen väl förstått att utnyttja.

Men SKP kommer inte längre än till den liberala, borgerliga demokratin. Det enkla faktum att vårt samhälle är en borgerlig demokrati och samtidigt en borgerlig klassdiktatur ”glöms” bort av SKP. Stora delar av samhällslivet står under borgarklassens direkta kontroll utan några förmedlingar via riksdag, landsting eller kommunalfullmäktige. De avgörande delarna av ekonomin kontrolleras av en handfull finansfamiljer. Mötes- och yttrandefriheten upphävs så fort arbetaren går igenom fabriksporten. Strejkrätten är i praktiken upphävd för arbetarna på verkstadsgolvet. Frågan om strejk eller inte beslutas av en nästan oåtkomlig LO-ledning.

Istället för att i programmet ta upp den socialistiska demokratin annat än på ett rent allmänt plan kapitulerar SKP för myterna om den borgerliga demokratin. Programmets påstående att ”Sverige har en lång tradition av borgerlig demokrati” är en halvsanning. Den allmänna rösträtten är bara ett par generationer gammal och infördes först inför hot om revolution. Däremot har Sverige en mycket, mycket lång tradition av ämbetsmannavälde. SKP tiger om den borgerliga demokratins klasskaraktär — eftersom de inte har något annat alternativ än den byråkratiska diktatur som återfinns i Dengs Kina eller Brezjnevs Sovjet. Hela programmet är för övrigt kännetecknat av en ovilja att ta i beaktande att samhället är uppdelat i sinsemellan stridande klasser.

Respekt för lagarna kan endast upprätthållas om det råder likhet inför lagen”. Men dessa lagar är ju lagar i ett klassamhälle. Det finns lagar som skyddar alla människor (stora delar av brottsbalken t ex). Där finns också lagar som är till för att upprätthålla kapitalets herravälde. T ex antistrejklagar, arvslagar som är utformade så att makten över hundratals människor och arbetstillfällen kan överföras från en generation till nästa inom borgarklassen. Lagarna som skyddar privategendomen skyddar både arbetarens IKEA-möbler (så länge han har jobb och inte kronofogden knackar på) och, framförallt, Walls finansimperium. Likheten inför lagen är formell (ibland inte ens det, inom t ex arbetsrätten) och är ett historiskt framsteg som den revolutionära arbetarrörelsen kan ta som utgångspunkt i sin kamp för att den även skall bli reell, l sista hand är dock lagarna i Sverige klasslagar som är till för att skydda och tillvarata den härskande klassens intressen.

Respekten för antistrejklagar och lagar som överlåter bestämmanderätten över politisk verksamhet på arbetsplatserna till arbetsköparna måste brytas ner hos arbetarna — inte stärkas! Annars kan de inte kämpa effektivt för sina klassintressen. I ett annat politiskt läge — när frågan om samhällsmakten ställs på sin spets — måste arbetarna bryta med den borgerliga våldsmaktens monopol på det organiserade och disciplinerade våldet — annars är arbetarklassens beväpning och därmed revolutionens seger och socialismen omöjlig. I SKP:s ”försvar” för demokratin ingår inte krav som att upplösa SÄPO eller avväpna poliskåren. Men ändå finns här de stora hoten mot svenska arbetares demokratiska rättigheter.

I programmet vill SKP att ”fackföreningarnas … självständighet försvaras” (s 21). Bra, men om man inte ger några alternativ till borgerlighetens och socialdemokratins olika ”samarbetsprojekt”, så kapitulerar man i praktiken för dem. För utvecklingen kräver att arbetarna får insyn, vetorätt, kontroll och bestämmanderätt över företag och industripolitik. Annars kan inte krisen bekämpas. Ett revolutionärt parti måste resa alternativ till fackföreningsbyråkratins ”insyn” under sekretess och ”inflytande” genom MBL-förhandlingar. De alternativen måste utvecklas kring krav som öppna bolagets räkenskapsböcker för alla arbetare, vetorätt mot avsked och nerläggningar, arbetarkontroll över produktion och investeringar.

Kamp för arbetarklassens ideologi och värderingar (s. 21-22)

Oviljan att se och utgå från att vi lever i ett klassamhälle får katastrofala konsekvenser när SKP tar upp frågan om moral och kultur. Blandat med, i sig, korrekta målsättningar som att ”arbetarklassens bästa ideal måste återerövras… privatisering och passivisering måste bekämpas till förmån för en till tro till kollektiv styrka”, finns teser om att ”ungdomar måste fostras till respekt för kunskap och arbete… ordning och disciplin”. Sådana teser som blir meningsfulla enbart om de fylls med ett innehåll. Vems ordning? Disciplin under vilka krafter? Ordning och disciplin utan hänsyn till vad denna ordning och disciplin används till och vilka som utövar den är reaktionärt! De nazistiska krigsförbrytarna (”jag lydde bara order”) var ivriga anhängare av ordning och disciplin. Vilken kunskap skall arbetarna respektera?

Kampen för rätten till kunskap för arbetarklassen måste föras mot konservativa och reaktionära borgerliga strömningar. Mot moderaterna, mot SAF, mot Svenska Dagbladet. Men i praktiken har SKP slutit upp bakom reaktionen i dessa frågor.

Naturligtvis måste barn och ungdom ges baskunskaper, fostras till respekt för demokratiska rättigheter och yttrandefrihet — men de måste också ges möjlighet till detta. Fackföreningar och andra arbetarorganisationer skall in i skolorna — den revolutionära arbetarrörelsen måste in i skolorna för att ideologiskt bekämpa högern. Ungdomarna måste på detta sätt ges möjlighet att ta ställning för socialistiska värderingar. Nu reflekterar SKP:s program och Gnistans spalter bara den halvbildade småborgarens respekt inför den gamla överklassens förfinade kultur. För att undvika missförstånd. Vi är för att arbetarklassen tar upp det bästa i borgerlighetens kultur — den tillhör hela mänskligheten — men inte allt i den och framför allt inte bara den, eller utan kritik.

Drogproblemet

Den liberala politiken och ideologin är den avgörande (vår understrykning) orsaken till det växande drogproblemet, kriminaliteten och splittring inom folket.”. (s 9) Detta påstående kan lätt vederläggas om man lyfter huvudet från Svenska Dagbladets och Gnistans ledarsidor och tar en titt på verkligheten. Ingen vill väl kalla USA:s drog- och kriminalpolitik för liberal. Där är långa fängelsestraff, ja tom dödsstraff vanliga inslag i bekämpandet av kriminalitet och drogproblem. Där blir problemen och samhällsupplösningen allt värre. Nej, det är andra och mer djupt liggande orsaker som ligger i botten på drogmissbruket.

SKP:s inriktning i dessa frågor är liktydig med att tjuta med ulvarna på högerkanten som försöker inbilla landets arbetare att det med våld och tvång är möjligt att undanröja sociala missförhållanden som hämtar sin näring ur det ekonomiska systemet och hela vardagslivets struktur under senkapitalismen. SKP sprider inga reformistiska illusioner. Man sprider reaktionära dimridåer!

Arbetarrörelsen måste gå i spetsen i kampen mot drogmissbruket. Så långt är vi ense. Men hur? Att alkoholister och narkomaner skall kunna förtidspensioneras eller utan några som helst krav lyfta socialhjälp för att ostört och med samhällets ”hjälp” fortsätta sitt missbruk är det väl bara vissa socialarbetarkretsar som försvarar. Det gäller ju deras levebröd. Men att, som moderater och SKP:are vill, låta repressaliepolitiken dominera och utöka en redan svällande poliskår leder bara till att samhället blir än omänskligare och att drogmissbruket kommer att fortsätta. En antidrogpolitik som inte direkt är sammanflätad med kampen för sociala reformer som angriper roten till det onda är enbart ett patetiskt försök att med hjälp av polisbatonger ösa ur den kapitalistiska utslagningens ständigt svällande hav. Rätten till arbete som är anpassad efter arbetarbarnens behov och möjligheter, en bostadspolitik för bostadsområden som är byggda för att underlätta och möjliggöra social gemenskap för de som bor i området. Det är avgörande beståndsdelar för en verklig antidrogpolitik från arbetarrörelsens sida.

Klasser och politiska krafter (s.9-11)

Avsnittet räknar i stort bara upp vilka klasser som finns i dagens Sverige. En ”nyskapelse” har emellertid tillkommit: begreppet ”byråkratkapitalister”. Till dessa räknar man dem som förvaltar den del av totalkapitalet som förmedlas via den borgerliga staten. Man tänker väl här framför allt på den svärm av socialdemokratiska karriärister som arbetat sig upp till topposter inom den statliga delen av näringslivet. Att som SKP påstå att de utgör en fraktion av kapitalistklassen som utmanar monopolkapitalet om makt och inflytande saknar förankring i verkligheten. Det går idag inte att trolla fram någon fraktion inom det svenska kapitalet som på allvar utmanar de monopolkapitalistiska kretsarna. Tvärtom så anpassas de statliga bolagen till de privatägda storbolagens behov.

I avsnittet om mellanskikten påstås att — vi spärrar upp ögonen — ”anti-imperialism av sovjetiskt märke givits stor spridning genom massmedia och att denna dragit med sig stor skada för det arbetande folket”. På vilket sätt reds inte ut i programmet. I själv verket kontrolleras massmedia till överväldigande del av djupt antisovjetiska kapitalgrupper. Deras antisovjetism grundas inte i omsorg om den svenska eller sovjetiska arbetarklassen, utan är enbart gammal nattstånden reaktionär antikommunism. Och det statskontrollerade Radio/TV-monopolet reflekterar denna antisovjetism. Det reaktionära struntpratet om ”vänstervridning” i Radio/TV som SKP nu på sitt egna förvrängda sätt upprepar, är just inget annat än struntprat. Den verkliga bakgrunden till programmets tal om sovjetisk anti-imperialism är nog det faktum att den överväldigande delen av svenska folket (förutom moderaterna) inte är överens med den kinesiska byråkratins (och SKP:s) stöd till allehanda reaktionära regimer i tredje världen.

De reaktionära tonarterna bryts av mer liberala i avsnittets sista stycke: ”trasproletära skikt utgör en bas för en alltmer omfattande, organiserad brottslighet som tenderar att bli en maktfaktor och därmed ett hot mot demokratin”. Att den mänskliga sump som återfinns på våra storstäders botten förvisso kan vara en liten del, ett första råmaterial för en fascistisk rörelse och också en rekryteringskälla till en växande brottslighet är en sak. En helt annan är att utnämna den organiserade brottsligheten till ett hot mot den (borgerliga) demokratin. Underförstått att de ”hederliga” kapitalisterna inte utgör samma hot. Det är att skönmåla både den borgerliga demokratin och storkapitalet. Det finns ingen principiell skillnad mellan en Wall och en ”vanlig” gangsterkung. De strävar båda två efter att maximera sin profit utan hänsyn till de mänskliga kostnaderna, l varje gangster finns en Wall och i varje Wall finns en gangster. Det är absurt att påstå att de herrar som står bakom kapprustningen, utrotningskrigen i tredje världen, tortyrexperterna i Latinamerika skulle vara ett mindre hot mot mänskligheten är en ordinär gangsterboss. Sanningen är den omvända.

Större politisk rörlighet (s 11-13)

I detta avsnitt spekulerar man i spänningar och oförenliga linjer inom den svenska socialdemokratin. Visst finns begynnande spänningar inom socialdemokratin. Det märktes t ex under Folkkampanjen mot Kärnkraft. Men de är inte av det slag som SKP spekulerar i.

I försvarsfrågan står två oförenliga linjer mot varandra i partiet”. Det är en sanning med stor modifikation. Sverige slås i dag bara av USA och Israel bland de imperialistiska makterna när det gäller upprustningskostnad per invånare. Parallellt med den hejdlösa upprustningen har polisen militariserats. I denna politik har det rått full enighet bland de ”demokratiska” partierna. På senare år har det bara skilt någon procent i partiernas förslag till försvarsanslag. Inom SAP finns det en liten röst som ger uttryck för den olust många bland socialdemokratins ”gräsrötter känner inför socialdemokratins kapitulation inför borgerligheten i försvarsfrågan. Men de representerar ingen seriös strömning inom partiet. Tvärtom möjliggör denna kritik partiledningens upprustningspolitik. Maj-britt Theorin och andra får uttrycka socialdemokratiska väljares oro. De fångar röster helt enkelt. Men i riksdagen trycker de på upprustningsknappen när notan för militarismen skall betalas.

Det finns inte heller två linjer när det gäller frågan om ”demokrati eller korporativism”. Inom SAP finns en bred uppslutning bakom den rådande klassamarbetspolitiken. Enstaka socialdemokratiska skribenter som Åke Olsson har kritiserat de korporativa inslagen i den socialdemokratiska politiken, men det finns ingen artikulerad opposition.

Samma sak gäller det motsatspar som SKP målar upp gällande ”teknisk utveckling kontra teknikfientlighet”. Den existerar inte inom det socialdemokratiska partiet. Däremot, och det är en helt annan sak, finns det ett visst ifrågasättande av en alltför förenklad teknisk utvecklingsoptimism. Det gäller de former som tekniken används och utvecklas under idag. Något genomslag i form av praktisk politik inom socialdemokratin kommer dock inte denna självprövning att medföra. Därtill är socialdemokratin alltför hårt knuten till den kapitalistiska marknadsekonomin och dess ”lagar”.

Inte heller inom skolpolitiken går det att urskilja de två linjer som SKP vill trolla fram inom socialdemokratin. Däremot börjar den förda skolpolitiken utsättas för kritik inom de socialdemokratiska leden för den sociala utslagning som den nuvarande skolan hjälper till att framskapa. Några oförenliga linjer när det gäller inställningen till kunskap inom skolan går det inte att leta fram inom SAP. Om man inte med linje menar enstaka individer eller små maktlösa kotterier. Det finns också en viss självprövning inom SAP inför det faktum att socialdemokratin övertagit den gamla skolan med dess överklassvärderingar. En skola som uppenbart inte fungerar i dagens samhälle. Moderaterna vill med hjälp av SKP få den gamla pluggskolan att fungera. Ett utopiskt och hopplöst företag eftersom den sociala verkligheten radikalt har ändrats de sista fyrtio åren.

I avsnittet om moderaterna påstås: ”genom att utnyttja folkets missnöje över normlöshet, kunskapsförakt, byråkrati och korporativa tendenser har partiet markant ökat sitt inflytande också inom det arbetande folket”. Att moderaterna ökat sitt inflytande inom SKP är en sak, men SKP är en helt annan sak än det arbetande folket. En noggrannare titt på valdistrikt och valstatistik ger vid handen att moderaterna ökat sitt inflytande genom att traditionella borgerliga väljare övergett mittenpartierna till förmån för moderaterna. Inte genom att arbetare blivit moderater.

Att konstatera att moderaterna utnyttjar den socialdemokratiska byråkratiseringen till att bryta mark för sin reaktionära ideologi bland nya mellangrupper är en sak. Att själv föra samma reaktionära budskap till torgs är en helt annan. SKP ”glömmer” att moderaterna i första hand bärs upp av den alltmer svällande högre byråkratin inom stat och privata storbolag. Det är med sin öppet arbetarfientliga politik som moderaterna bryter ny mark hos redan borgerliga grupper. Inte i första hand på sin kritik av normlöshet eller byråkratisering.

Vad menar SKP med normlöshet? Vems normer är det som sluppit lösa? Den gamle byprästens, trettiotalets industriarbetares, Wallenbergs? Den revolutionäre arbetarens? Olika klasser har olika normer. De som högljuddast brukar skrika om normer i upplösning är för det mesta reaktionära bakåtsträvare som ser sina gamla värderingar upplösas allteftersom samhället förändras. Frågan är vilka normer som skall ersätta de som heller på alt lösas upp inom den krisdrabbade kapitalismen med dess allt längre gående sociala upplösning. Eller har SKP tänkt sig att försöka driva historiens hjul tillbaka tillsammans med biskopar, generaler och förstockade byrådirektörer? Att bryta med de i förfall varande kapitalismens normer är inte liktydigt med att anamma trasproletärens eller bohemens. Men SKP tycks tydligen anse detta. Med alltmer öppet gillande citerar Gnistan Svenska Dagbladets krior i frågan. De läser inte dessa för att skoningslöst kritisera dem i ljuset av marxismen utan för att hämta stöd och vägledning.

II Fyra stora uppgifter (s 15-22)

Kännetecknande för SKP:s sätt att se på sina ”fyra stora uppgifter” är att man hela tiden håller sig inom ett defensivt och , snävt inomkapitalistiskt perspektiv. Man tycks inte kunna föreställa sig en politik som går utanför marknadsekonomins ramar och Sveriges gränser. Självklart måste varje revolutionär arbetarpolitik utgå från försvaret av det redan uppnådda, av levnadsstandarden, av arbetstillfällena, av de sociala och politiska rättigheter som hotas av världsimperialismens alltmer fördjupade kris. Detta står alltid i centrum för det revolutionära arbetarpartiets aktivitet inom arbetarklassen.

Men det finns ett dialektiskt samband mellan sådana defensiva mål och de offensiva, som syftar till att flytta fram arbetarrörelsens positioner. Det är utifrån försvaret av det redan uppnådda som man börjar uppmarschen mot offensiven. Att i kristider inskränka sin politik till försvaret av det redan uppnådda, är att döma sig själv till nederlag på förhand.

Det finns två alternativ. Endera ”löses” krisen på kapitalets villkor (dvs inom ramarna för marknadsekonomin och den privata äganderätten till produktionsmedlen), vilket i bästa fall betyder ett kraftigt tillbakapressande av hela arbetarklassen, dess splittring och demoralisering; i sämsta fall ett nytt krig och med all sannolikhet mänsklighetens undergång genom det fria fall ner i barbariet som ett totalt kärnvapenkrig skulle innebära. Eller så löses krisen på arbetarnas villkor, d v s genom krossandet av borgarklassens makt och övergång till en arbetarstyrd planekonomi, där produktionens inriktning bestäms av mänskliga behov, inte som i dag av storbolagens strävan att göra största möjliga vinst. För ju hårdare och kraftfullare arbetarna slår tillbaks kapitalets offensiv, desto värre kommer kapitalismens kris att bli. Detta gäller ända fram till punkten utan återvändo, då frågan om vem som skall ha makten i samhället, den organiserade arbetarrörelsen eller storkapitalet, ställs på sin spets. Det är därför Karl Marx talar om att revolutionen banar sig väg genom en mäktig reaktion. Klasskampen skärps, den härskande klassen blir alltmer desperat, arbetarklassen alltmer klassmedveten och enad, beredd att slåss för sina intressen ända fram till slutet. Revolutionen står på dagordningen för SKP.

Denna typ av strategiskt tänkande saknas helt i SKP:s program. Frågan om arbetarnas maktövertagande står inte på dagordningen. SKP:s politiska horisont sträcker sig inte utanför de gränser kapitalet och marknadsekonomin stakat upp. Den borgerliga demokratin är de ramar man självvalt inte vill överskrida. Dem försvarar man, dem stannar man kvar i. När de socialistiska fraserna skalats bort, återstår av SKP:aren bara en småborgerlig demokrat. På ett plan når de inte ens upp till borgerskapets perspektiv: SKP:s kampperspektiv sträcker sig inte utanför landets gränser. Istället för arbetarklassens internationella förbrödring, har SKP som omedelbart perspektiv försvar av den svenska ”nationens Genom en obeveklig politisk logik drivs man därigenom i armarna på reaktionen, kretsarna kring generalstaben och Svenska Dagbladet. Där återfinns ju de mest ”nationellt sinnade”.

Fred, försvar och nation

Det arbetande folkets och nationens intressen står över allt och är den vägledande principen” slår SKP fast redan i förordet till sitt program.

Problemet är dock att Sverige av idag är ett imperialistiskt land, en integrerad del av det imperialistiska systemet.

Det svenska kapitalets utrikespolitik går ut på att skaffa sig bästa möjliga utgångspunkter för konkurrensen på världsmarknaden. Idag är därför försvaret av ”nationens intressen” liktydigt med ett försvar av den svenska borgarklassens intressen.

Marxismen visar att uttryck som ”folk” och ”nation” döljer andra och mer grundläggande klassammanhang.

Varje nation är kluven i mot varandra stående klasser, i utsugare och utsugna; i härskande och behärskade. Den svenska nationens ena huvudpol är den lilla borgarklassen (c a 15 000 familjer som kontrollerar storföretag, militärapparat och statsförvaltning). Inom denna borgerlighet har några dussin finansfamiljer centraliserat de avgörande delarna av makten över ekonomin. Mot denna ytterst lilla minoritet står landets arbetare — över två miljoner —, som med sitt arbete föder och göder den härskande klassen. Däremellan finns småborgerskap och mellanskikt — en del nyttiga och närande, andra skadliga och tärande på samhällsekonomin (lärare kontra reklamkonsulenter, bönder kontra knarkhandlare, tekniker kontra officerare etc).

I ett klassamhälle upphöjs alltid den härskande klassens intressen till nationens intressen. I vårt samhälle är klassintressena överordnade nationens intresse. En svensk arbetare har gemensamma intressen med en dansk och indisk arbetare. Han har direkt motsatta intressen den svenska kapitalist som utnyttjar och suger ut inte bara honom själv utan även danska och indiska arbetare. Under 1982 kommer för första gången antalet arbetare som sugs ut av storkapital (de 25 största bolagen) att vara större i utlandet än i Sverige. (Omkring en kvarts miljon både här hemma och utomlands). Och i Sverige är uppemot hälften av arbetskraften på många storindustrier invandrade arbetare. Befolkningsmajoriteten (arbetarklassen och den närstående grupper) kan framgångsrikt hävda sina intressen endast i kamp mot den svenske nationens företrädare (borgarklassen) och i förening med arbetare i andra länder. För de politiska krafter som utgår från att socialismen är nödvändig för att lösa mänsklighetens grundläggande problem (hungern, arbetslösheten, det politiska förtrycket) måste den internationella arbetarklassens intressen vara vägledande i politiken.

SKP:s grumliga försök att förena socialism och nationalism skulle kunna vara hämtade från den tyska nationalsocialismens ideologiska skattkamrar. Så är säkert inte fallet. Idéfrändskapen beror nog istället på att de har gemensamma sociala rötter (den mot storkapitalet rasande småborgaren). Vilken av SKP:s chefsideologer skulle inte skriva under på den nazistiske chefsideologen Strassers ord:

”Tysk industri och ekonomi i det internationella finanskapitalets händer betyder slutet på alla möjligheter på social frigörelse, det betyder slutet på alla drömmar på ett socialistiskt Tyskland… Vi nationalsocialister har förstått att där är ett samband, bestämt av försynen, mellan vårt folks nationella frihet och den tyska arbetarklassens ekonomiska frigörelse.” (1)

Vår svenske nationelle ”socialist” skulle naturligtvis stryka tysk för svensk. Men för övrigt!

Hela programavsnittet om ”försvara freden och det nationella oberoendet” (s 16-18) genomsyras av inskränkt nationalism och en total avsaknad av alla klassperspektiv. Den militära världsbild som målas upp är falsk. Påståendet att det är ”Sovjets expansionism som tvingar länderna i tredje världen att stärka sitt försvar för att inte ligga helt öppna för angrepp” är bara en upprepning av vad de mest reaktionära kretsarna i tredje världen brukar använda för att rättfärdiga upprustningen av de egna våldsapparaterna. Att konstatera att generalerna i Latinamerika och Sydostasien rättfärdigar sin upprustning med det sovjetiska hotet eller kommunistisk infiltration är en sak, men att godta denna förklaring är en helt annan. Militärmakten i tredje världen riktar sig i första hand mot den egna arbetande befolkningen. I andra hand är den riktad mot grannländerna. Endast i tredje hand kan upprustningen ses som riktad mot Sovjetunionen, och då enbart som underordnade redskap för de stora imperialistiska militärallianserna. Drivkrafterna för upprustningen inom tredje världen ligger framför allt i dess borgarklass’ behov att kunna hålla den egna befolkningen i schack. Drivkraften i de imperialistiska staternas upprustning är framför allt de stora, multinationella bolagens jakt på överprofiter, en jakt som fått sitt politiska uttryck i de ”militärindustriella komplex” som återfinns i de imperialistiska länderna, en maktgruppering som driver fram upprustning mot allt vanvettigare massförintelsevapen. Sovjetunionens rustningar är en konservativ reflex på detta. Ett försök att bevara den militära maktbalansen från sovjetbyråkratins sida. (Jmfr t ex tidningen Tempus specialutgåvor av Sovjets respektive USA:s egna analyser av de militära styrkeförhållandena.)

SKP vill ”verka för att det nuvarande (vår understrykning) militära försvaret stärks”. l dagens Sverige innebär detta att stärka de mest reaktionära krafterna i landet — officerskåren, rustningsindustrins ägare, den högre statliga byråkratin, d v s de krafter som är de mest inbitna motståndarna till varje form av verklig demokrati för de arbetande. Militär och demokrati är varandras motpoler. Varje stärkande av militär och militärapparat försvagar arbetarklassens ställning och underminerar även den av SKP så omhuldade borgerliga demokratin.

”Försvaret av freden” kräver tre saker som går tvärtemot SKP:s politik inom detta område. Det kräver ett energiskt underminerande arbete i den borgerliga armén, en kamp för de värnpliktigas demokratiska rättigheter, ett nej till varje form av anslag till det nuvarande försvaret, en hård ideologisk kamp mot borgerlighetens försök att stöpa om arbetarsoldaterna till kanonmat i imperialistiska krig. Kort sagt: Ett arbete som i sista hand tjänar till att omöjliggöra att Sverige blir ett nytt Chile, att förhindra att den borgerliga armén blir kapitalets sista trumfkort i kampen om samhällsmakten. Det andra är att arbeta för arbetarklassens internationella förbrödring — upprättandet av en ny arbetarinternational i masskala — arbeta för internationella aktioner från arbetarklassen i olika länder. För det tredje krävs det stöd till och solidaritet med befrielserörelsernas kamp mot imperialismen och sina inhemska härskare (även om denna kamp inte faller byråkraterna i Peking i smaken).

Utrikespolitiken

Sverige måste verka för att stärka FN… och öka respekten för dess arbete och stadga.” (s 16) Detta är en målsättning som den svenska borgarklassen haft under många år. I Korea, Kongo, Cypern och Mellanöstern har den svenska staten villigt ställt svenska legoknektar till FN:s förfogande för att stoppa samhällsförändringar. FN är en skapelse av den segrande USA-imperialismen och dess partners under det andra världskriget. Dess uppgifter är att upprätthålla de nuvarande styrkeförhållandena i världsmåttstock. Därigenom har FN också blivit acceptabel för de konservativa byråkratierna i Sovjet, Kina och Östeuropa. FN:s stadga ger tom de fem segermakterna från världskriget vetorätt mot alla viktiga beslut som tas upp i FN:s säkerhetsråd. Redan i själva stadgan är alltså ”de små” staternas inflytande begränsat till förmån för de stora.

I programmet säger sig SKP också vilja verka ”för närmare förbindelser med alla länder i tredje världen som inte är redskap för Sovjetunionens strävanden, illegala statsbildningar eller tillämpar rasism.” Med länder som tillämpar rasism syftas väl på Israel och Sydafrika. Och där är vi naturligtvis överens. Vad en ”illegal statsbildning” är för något är däremot oklart. (Om arbetarna i Storbritannien gjorde revolution skulle naturligtvis alla världens borgare förklara den brittiska arbetarstaten för ”en illegal statsbildning”. Men det kan väl inte vara den sortens ”illegalitet” som SKP tänker på)

Vilka länder betraktar SKP som ”redskap för Sovjetunionens strävanden”? En genomläsning av Gnistan gör att man måste dra slutsatsen att man syftar på Vietnam, Laos, Kambodja och Kuba, dvs länder där en djupgående social omvälvning krossat godsägarväldet på landsbygden, genomfört omfattande sociala reformer, förbättrat kvinnans ställning och utrotat analfabetism och massarbetslöshet. Troligen syftar man också på länder som Sydjemen, Etiopien och Angola, borgerliga regimer som har vänskapliga relationer till den sovjetiska byråkratin, men som försökt genomföra vissa sociala reformer. Resten av tredje världen är till överväldigande delen blodsbesudlade terrorregimer där befolkningsmajoriteten hålls på plats i fattigdom och elände av en svällande militärapparat, polis och statsbyråkrati. Det är alltså sådana regimer (som Zaire, Thailand, Indonesien, Argentina, Chile etc) som SKP vill att Sverige skall ha ”närmare” (vår kursivering) förbindelser med, bl a genom export av vapen och teknologi på grundval av principerna ”icke-inblandning, statlig suveränitet och ömsesidig nytta”.

Mer cyniskt än så kan det väl inte uttryckas. Finns det någon värre inblandning {förutom direkt insättande av trupper) än att sälja vapen till diktaturer som nästan enbart använder dessa för att slå ned den egna befolkningen eller angripa grannländer. ”Ömsesidig nytta”? Jo för Bofors, Asea och andra storföretag å ena sidan och den inhemska borgarklassen som använder dessa vapen för att trycka ner den egna befolkningens krav på social rättvisa och reformer å den andra. ”Statlig suveränitet? De klasser som sitter vid makten i de länder som SKP vill ha ”närmare förbindelser” med använder ju den statliga ”suveräniteten” till att öppna ”sina” länder för en hänsynslös exploatering från de multinationella bolagens sida. För att dessa länder skall kunna bryta sig loss från sitt neokoloniala beroende krävs att de klasser som SKP vill ha närmare förbindelser med berövas sin makt. Och detta kräver att arbetarrörelsen i de imperialistiska staterna, förutom att bekämpa sin egen borgarklass, lägger sig i politiken i dessa länder genom att stödja de revolutionära och folkliga rörelserna där. Som SKP en gång gjorde för länge sedan då man samlade in pengar till FNL i Sydvietnam.

SKP och EG

I denna del av programmet talas klarspråk om SKP:s inställning till EG. Där står rent ut att man är för att stärka EG och för att stärka samarbetet mellan USA och Västeuropa ”på jämlik grund”; (s. 16) Men naturligtvis preciseras inte vari denna jämlika grund skulle bestå. Och detta skulle vara omöjligt utan att samtidigt öppet ta ställning mot de socialistiska strävanden som finns hos Europas arbetarklass.

De imperialistiska statsapparaternas hårda kärna består av deras militär och polis. Idag är denna statliga våldsapparat riktad mot tre håll: mot den egna arbetarbefolkningen, mot befrielserörelserna och mot de sk ”socialistiska” staterna — tre uppgifter, som är intimt sammanflätade och har gemensamma rötter i den imperialistiska storborgerlighetens behov av att försvara sig mot alla hot mot sitt klassherravälde. Men SKP vågar inte ta .steget fullt ut, för då skulle de kräva att även Sverige gick med i Nato och EG. De borde fördömas som provokatörer och splittrare, alla de som i länder som Holland, Danmark och Storbritannien går emot medlemsskap i Nato och EG, d v s vänstern inom dessa länders arbetarrörelse. Men SKP tycks betrakta svenskar :som ett sämre folk än danskar, Nato är tydligen för fint. Eller är det bara ren och skär opportunism? Är det så att man inte vågar gå ut i en kampanj för i svenskt medlemsskap i NATO för att detta skulle placera in dem som ett extremt högerparti på den politiska skalan?

”Bekämpa krisen — försvara levnadsstandarden.” (s 18-20)

SKP,:s förslag för att lösa den kapitalistiska krisen är ett illusionsmakeri av den högre skolan. SKP förespråkar en fördelningspolitik som överför tillgångar från landets borgarklass (framförallt från monopolkapitalet till landets stora löntagargrupper. Om en sådan politik är lyckosam kommer den kraftigt, skärpa krisen. När vinsterna sjunker kommer kapitalflykten att öka och urarta till en ren investeringsstrejk, vilket åtföljs av en kraftigt stegrad arbetslöshet. Detta kommer i sin tur att driva framför allt mellanskikt och småborgerlighet åt höger, samtidigt som arbetslösa i desperation vänder sig mot fascistiska lösningar. För något socialistiskt perspektiv vill inte SKP ge dessa grupper. Enligt SKP står ju inte socialismen (SKP syftar här på kapitalismens krossande och arbetarnas maktövertagande) på dagordningen inom överskådlig framtid.

SKP står fast vid den klassiskt socialdemokratiska (och stalinistiska) tudelningen av arbetarklassens kamp i två stadier. En .mekanisk och falsk uppdelning i en kamp för dagsfrågor och en på ”sikt” för socialismen. Lite eftertanke visar att med SKP:s (eller VPK:s, SAP:s) politiska perspektiv kommer det aldrig att bli någon kamp för socialismen. Enligt dessa organisationers ”teorier” måste kampen inriktas på snävt inomkapitalistiska krav så fort kapitalismen är i kris. När arbetslösheten stiger, levnadsstandarden urholkas, den sociala servicen försämras och de demokratiska rättigheterna för arbetarbefolkningen angrips — dvs när arbetarklassen tvingas i rörelse då förskjuter dessa partier perspektivet för arbetarklassens maktövertagande framåt på obestämd framtid. Socialismen blir den horisont som ständigt flyttas framåt men som aldrig kan nås.

Men om arbetarrörelsen inte tar den kapitalistiska krisen som utgångspunkt för en kamp för arbetarmakt och socialism — för borgarklassens störtande och upprättande av en planekonomi under arbetarstyre — då kommer socialismen alltid att förbli en utopi. Om inte arbetarrörelsen har siktet inställt på krav och mobiliseringar som bryter ner,.; smular sönder borgarklassens makt, då kommer lösningen i stället att ske på kapitalets villkor. Ett samhälle kan styras av en marknad eller en plan j genom diktatur eller demokrati, men det kan aldrig fungera i ren anarki. Och det skulle bli det kortlivade resultatet, av SKP:s försök att tillgodose både arbetarklassens och storkapitalets intressen i en kapitalism i kris.

”Även om inte den socialistiska revolutionen står på dagordningen i vårt land inom överskådlig tid får inte detta perspektiv förloras. Dagens stora frågor om krig eller fred kan bara bli en historisk fråga om grunderna för krig, imperialismen avskaffas och socialismen upprättas.” (2)

Vad SKP kräver för samhällsbetingelser för att den socialistiska revolutionen skall stå på dagordningen inom överskådlig tid framgår inte av partiprogrammet. Inte heller i några andra av SKP:s publikationer. Argumentationen är inte ens logiskt sammanhängande. För om dagens stora fråga är om krig eller fred, och om denna bara kan lösas om imperialismen avskaffas, då följer därav antingen att frågan inte går att lösa (inom överskådlig tid) eller att revolutionen står på dagordningen (inom överskådlig tid). För SKP förespråkar väl inte en fredlig, demokratisk imperialism à la Bernstein, där man i lugn och ro kan sitta och invänta övergången till socialismen som skall inträffa om tvåhundra år?

Steget från att konstatera att arbetarklassens omedelbara maktövertagande inte står på dagordningen till att påstå att den socialistiska revolutionen inom överskådlig tid inte står på dagordningen är långt. Framför allt så följer på intet vis det andra ur det första. Socialistiska Partiet tror inte heller att arbetarklassens omedelbara maktövertagande står på dagordningen. Vad vi säger är att det bara finns ett sätt att lösa den imperialistiska krisen på arbetarklassens villkor: genom socialistisk revolution.

De objektiva villkoren för en socialistisk revolution finns redan för handen i Sverige: ekonomins och teknologins utvecklingsnivå, arbetarklassens storlek och tyngd i ekonomin har redan för länge sedan nått den punkt där vårt land är moget för arbetarklassens maktövertagande. Ja, de objektiva förutsättningarna börjar redan att ruttna. Det sociala och kulturella förfallet finns här för alla att se, även för SKP. Det som står i vägen är de subjektiva villkoren: arbetarklassens medvetenhet, de politiska styrkeförhållandena osv. Dagens politiska konstellationer motsvarar den ”krisfria”, snabbt växande kapitalismen. Denna konstellation är oförmögen att lösa dagens kris med gårdagens politiska redskap. Uppgiften för ett revolutionärt parti är att med hjälp av en korrekt politik förändra dessa styrkeförhållanden, fram till den punkt då revolutionen omedelbart står på dagordningen. Detta förutsätter att politiken genomsyras av ett revolutionärt perspektiv, ett perspektiv på att arbetarklassen skall ta över samhällsmakten. Att enbart säga att man har ett socialistiskt mål gör inte politiken automatiskt till socialistisk (det gör ju t o m SAP vid högtidliga tillfällen). Det är ju denna målsättning bestämmer dagens politiska uppgifter som är avgörande.

Den gemensamma nämnaren för SKP, APK, VPK och SAP är att de helt saknar ett program för ett avskaffande av kapitalismen. Ingenstans förklarar dessa partier hur arbetarklassen skall komma till makten. Mellan kampen för försvaret av arbetarklassens omedelbara intressen och det långsiktiga målet för arbetarrörelsens strävanden finns en oöverstiglig klyfta hos dessa partier. Där finns ingenting om arbetarråd, ingenting om strejkkommittéer och dess förhållanden till fackföreningarna. Det finns ingenting om framväxten av dubbelmakten mellan arbetarråd och borgarnas stat, mellan arbetarmilis och borgarförsvar. Där finns ingenting om den proletära enhetsfronten och dess funktion i klasskampen. Ingenting om den proletära demokratins villkor. Ingenting om den borgerliga demokratins dubbla karaktär (redskap för kapitalets herravälde, utrymme för öar av proletär demokrati) och hur den proletära demokratin spränger dess snäva ramar. Man tiger om allt som är den revolutionära marxismens politiska kärna.

SKP förklarar sig berett att ”enas med alla politiska krafter och enskilda som vill nå konkreta resultat i försvaret av freden, nationen, levnadsstandarden och demokratin”. Detta ställer en lång rad frågor och problem som inte besvaras. Vems demokrati? Demokratin, dvs den borgerliga demokratin kan attackeras från två håll. Den kan angripas från höger, av reaktionära och fascistiska grupper (idag är det de ”fyra demokratiska partierna” — moderater, centern, folkparti och socialdemokrater — som genom antifackliga lagar, åsiktsregistrering, TV-monopol, svartlistning etc som undergräver den borgerliga demokrati de säger sig upprätthålla). I ett sådant fall är det självklart att den revolutionära arbetarrörelsen resolut ställer sig i spetsen för försvaret av det redan uppnådda. Men den borgerliga demokratin kan också angripas från vänster. Inte för att upphäva demokratin utan för att utvidga och fördjupa den. Det kan gälla arbetare som överskrider den borgerliga demokratins ramar i kamp för sina intressen: ockuperar fabriker, upprättar strejkvakter, övertar ordningens upprätthållande i städer och regioner som lamslagits av generalstrejker och oroligheter. Det kan röra sig om demokratiskt valda arbetarråd som tar över delar av riksdagens nuvarande funktioner, det kan gälla underminerandet av den borgerliga armén genom bildandet av soldatkommittéer och upphävandet av de borgerliga officerarnas auktoritet och befälsrätt. Det kan gälla att bryta borgarnas nyhetsmonopol i det statskontrollerade Radio/TV-monopolet genom att arbetarorganisationerna får komma till tals i egna sändningar.

I sådana lägen är det naturligtvis det revolutionära arbetarpartiets uppgift att med all kraft stödja och sprida sådana exempel. Ett sådant demokratiskt ”undergrävande” av den borgerliga demokratin och utvecklande av den proletära kommer naturligtvis att ske i ständig växelverkan med försvaret av de demokratiska landvinningar som arbetarrörelsen redan uppnått inom den borgerliga demokratins ramar. Och jämsides med detta ett ständigt arbete för att fördjupa de arbetande demokratiska och sociala rättigheter, för invandrares rättigheter och kampen mot rasismen, till försvar av kvinnornas rättigheter, för upphävandet av den antifackliga lagstiftningen.

Detta försvar av de demokratiska rättigheterna kan t o m sträcka sig till ett aktivt försvar på gator, fabriker och bostadsområden av en riksdag som domineras av borgerliga och socialdemokratiska partier mot en eventuell höger/militärkupp. Detta för att skapa så gynnsamma betingelser som möjligt för arbetarklassens kamp öm makten. Jämför den ryska revolutionen där bolsjevikerna i fabriker, bostadsområden och militärförläggningar bröt sönder den borgerliga staten och kapitalets herravälde i fabrikerna samtidigt som man med vapen i hand försvarade den mensjevikiska/socialdemokratiska regeringen mot kuppförsök från högern. På detta vis vann bolsjevikerna arbetarmassornas förtroende och underminerade klassamarbetsmännens ställning.

Denna typ av dialektik lyser helt med sin frånvaro i SKP:s program eller övriga skrifter. SKP har slukats av liberalernas antingen/eller -inställning till den borgerliga demokratin. Både liberaler och SKP:are blandar ihop dem som vill avskaffa all demokratin med dem som vill spränga den borgerliga demokratins ramar genom att utvidga demokratin för de arbetande massorna.

SKP vill försvara levnadsstandarden för de arbetande, men i ett inomkapitalistiskt perspektiv, samtidigt som arbetarklassen bara kan försvara sin levnadsstandard effektivt om det görs i ett antikapitalistiskt och socialistiskt perspektiv. I annat fall kommer de socialdemokratiska och borgerliga klassamarbetslösningarna att verka trovärdigare för den stora massan av arbetare. För under kapitalism och marknadsekonomi behöver företagen vinster för att överleva. Arbetslösheten ”behövs” för att pressa ner lönerna.

Det är det revolutionära partiets uppgift att i kampen för arbetarnas omedelbara intressen visa att ett konsekvent försvar av levnadsstandarden kräver att arbetarna går över till offensiven. Partiet måste visa nödvändigheten av att arbetarklassen tar över makten över samhället och fabrikerna. Ett sådant revolutionärt perspektiv kommer naturligtvis att utmålas som provokativt, splittrande, sekteristiskt osv av dem som vill upprätthålla dagens samhälle.

Avsaknaden av ett revolutionärt perspektiv gör att SKP:s omedelbara krav blir patetiskt orealistiska. SKP konstaterar t ex att ”statens och kommunernas underskott måste på sikt saneras”. Alla håller med, vilket gör påpekandet ointressant. Den lösning på underskottsproblemet som SKP ger landets arbetare i sitt partiprogram är ”en restriktiv alkohol och narkotikapolitik”, tillsammans med ”en granskning av byråkratins verksamhet”!! (Redan idag är narkotikaförsäljning förbjuden så det är minst sagt oklart vad SKP menar med restriktiv politik i detta sammanhang.) Med ”granskning av byråkratins verksamhet” kanske man tänker på en viss nedskärning av vissa delar av den. Men under alla omständigheter är de besparingar som skulle kunna göras i den nuvarande budgeten små den vägen. Som botemedel för det växande budgetunderskottet är det näst intill intet.

Sådana självklara steg (för en marxist och socialist) som att:
l) skära ner lönerna för alla högavlönade byråkrater till högst en kvalificera industriarbetarlön; 2) radikalt minska den uppsvällda kommunala och statliga byråkratin (som till stor del är rent parasitär), har SKP inte en tanke på. Denna lösning är otänkbar (dvs betraktas som orealistisk, löjlig, utopisk, etc) för SKP, eftersom den går stick i stäv med den socialdemokratiska och den stalinistiska byråkratiska traditionen.

Budgetunderskottet är i verkligheten inget problem om man ser det klassmässigt. Slopandet av underskottsavdragen, ränteutbetalningarna på statsskulden inom landet, subventionerna till industrin skulle mer än väl täcka det nuvarande underskottet. En lönereform av ovan skisserade revolutionärt slag skulle till detta skapa ett enormt budgetöverskott som skulle kunna användas till samhällsnyttiga investeringar. SKP som är låst i detta samhälles sätt att tänka föreslår istället fullständigt orealistiska (på grund av att de är helt otillräckliga) åtgärder.

SKP:s energipolitik är lika intetsägande: minska oljeberoendet, avveckla kärnkraften, satsa på inhemska energikällor — ett program som sammanfaller med Centerns, Miljöpartiets, KDS, Folkpartiets, Socialdemokraternas, VPK:s och även Socialistiska Partiets. Vad som saknas i SKP:s program är de politiska åtgärder som förvandlar programmet från fromma önskningar och valfläsk till en framkomlig handlingsväg för arbetarrörelsen. Sådana åtgärder, självklara utifrån socialistiska utgångspunkter, som statligt monopol på utrikeshandeln, en samhällsplan för energisektorn, en socialisering av storbolagen och upprättandet av en långsiktig ekonomisk utvecklingsplan under arbetarkontroll nämns inte ens. SKP:s miljöpolitik tycks förutsätta att monopolkapitalet skall få fortsätta att kontrollera och förstöra vår miljö. Några krav av typ arbetarnas och fackets vetorätt mot användandet av miljöfarliga produkter och införandet av miljöfarliga investeringar finns inte med i programmet.

SKP:s jordbrukspolitik utgår inte ifrån arbetarbefolkningens behov av billiga och hälsosamma livsmedel utan ”har sin utgångspunkt i ökad självförsörjning som ger möjlighet till full självförsörjning vid avspärrning samt stöd till böndernas krav på sänkta avgifter och räntor behövs”. Eftersom ett internationellt storkrig i Europa skulle betyda Världsdelens undergång och dess befolknings totala förintelse, är det svårt att föreställa sig i vilket läge denna politik överhuvudtaget skulle ha någon mening. Ett långvarigt krig i Europa med konventionella vapen är det enda läge där en dylik självförsörjningspolitik skulle kunna vara meningsfull. Inte ens SKP:s ledning kan väl inbilla sig att detta skulle vara sannolikt eller ens möjligt. Att små bönder, d v s de som ej utsuger arbetskraft skall få stöd av en arbetarregering är självklart, men det är inte alls någon rimlig revolutionär jordbrukspolitik att sänka avgifter och annat för bönder överlag. Storgodsägare finns det ingen anledning att hålla under armarna.

Det revolutionära partiet (s 25-26)

De punkter som tar upp partiets funktionssätt upprepar i stort sett bara gamla maoistiska och stalinistiska plattityder. Plattityder som historiskt sett tjänat till att rättfärdiga den omvända politiken på detta området.

Partiet måste lära av det arbetande folket… tillämpa kritik och självkritik”. Ja, det låter vackert. Men för att det skall bli verklighet och inte tjäna som täckmantel för en liten klick i partiledningen att svänga hit och dit i politiken, måste det finnas organisatoriska former för denna kritik och självkritik. Det måste finnas rätt för olika åsiktsriktningar, tendenser och fraktioner, att organisera sig inför kongresser och konferenser. Det måste finnas fungerande diskussionsbulletiner, där alla partimedlemmar har rätt att skriva. Minoriteter över en viss storlek (10 % i Socialistiska Partiet) måste ha rätt att vara representerade i partiledningen. Det gäller också att vara klar över vilken del av det arbetande folket partiet skall lära sig av. Av de arbetarledare som leder strejker och fabriksockupationer eller av journalisterna på socialdemokratins och borgerlighetens tidningsdrakar? Av arbetaravantgardet eller av alla de tusen röster som storborgerligheten har till sitt förfogande för att skapa en ”folkvilja”, en ”allmän opinion i sin smak”?

SKP:s ideologiska grund är den av Mao Zedong vidareutvecklade marxism-leninismen och hela den internationella arbetarrörelsens samlade erfarenheter”. Nu är inte marxismen något skilt från arbetarrörelsens ”samlade erfarenhetens Marxismen är det teoretiska redskap som behövs för att tillgodogöra sig dessa erfarenheter. Erfarenheter som tillgodogjorts på detta sätt berikar i sin tur marxismen. Stalinismen är inte bara skild från marxismen, utan dess raka motsats. Stalinismen är ett hinder för att tillgodogöra sig den internationella arbetarrörelsens erfarenheter. Den växte fram som den sovjetiska byråkratins speciella ideologi. Den stalinistiska ideologin, ”marxism-leninismen”, omvandlade marxismen till en samling dogmer.

Ett utöver kritik upphöjt dogmsystem med referenser till ofelbara grundare (Marx-Engels-Lenin-Stalin-Mao-Zedong brukade vara den kinesiska byråkratins speciella ledare). Ideologins syfte är att legitimera byråkratins makt och privilegier och vaccinera arbetare mot den revolutionära kritiken.

För att byråkratin skulle kunna segra i Sovjetunionen måste den revolutionära marxismens företrädare utrotas i Sovjetunionen. Det var den verkliga innebörden i kampen mot ”trotskismen”.

Fortfarande har inte SKP någon vetenskaplig förklaring till Sovjets urartning. Därför har SKP inte heller kunna tillgodogöra sig ”arbetarklassens samlade erfarenhetens Detta kan man bara göra med hjälp av marxismen. Det Mao Zedongtänkande som SKP säger sig utveckla är bara en variant av stalinismen (på det teoretiska planet).

Ironiskt nog har Maos politik i Kina lidit skeppsbrott. Nu härskar där Deng och hans vapendragare, dvs Liu Shaoqis gamla fraktion, den främste av Maos motståndare. Nu hyllar SKP Deng som den som fört in Kina på rätt kurs. Samtidigt står man kvar på Mao Zedongtänkandets grund!

Om man inte inser att SKP ideologiskt har sina rötter i maostalinismen blir det obegripligt hur man i sitt partiprogram kan skriva saker som att ”utvecklingen i Sovjetunionen, de östeuropeiska länderna och Vietnam har också visat att socialismen kan gå förlorad, de arbetande folken avhändas sin ledning och makt över samhällsutvecklingen och en jämlik och fredlig politik vändas i sin motsats.” (s 28) Inget försök till att förklara detta görs.

De gamla barnkammarsagorna om att denna utveckling berodde på en palatskupp i Kreml efter Stalins död vågar man inte återupprepa. Nu uttrycker Gnistan sig mer svävande, talar om problem att undersöka etc. Men den historiska sanningen är solklar.

Under Stalins tid mördades miljontals arbetare och bönder, och ytterligare miljontals människor skickades till slavarbetsläger. Så gott som samtliga ledare i det gamla bolsjevikpartiet mördades. Östeuropa har aldrig utmärkts av någon fredlig eller jämlik politik. Oavsett vad man tycker om den vietnamesiska politiken så är det i grunden samma politik och samma ledning i Vietnam som ledde befrielsekampen mot fransmän och amerikaner. Till skillnad från de härskande i Sovjet och Östeuropa har de som styr Vietnam lett en revolution. Någon socialism har dock aldrig existerat i de länder SKP räknar upp.

Kännetecknande för dessa länder och Folkrepubliken Kina är att kapitalismen och borgarklassen är krossad. Ekonomins nyckelsektorer är i statens händer. Någon avgörande skillnad i ekonomins struktur och drivkrafter finns inte mellan dessa länder. Däremot finns det naturligtvis sekundära skillnader betingade av ekonomins utvecklingsnivå och landets speciella historiska utveckling. Precis som Grekland och Storbritannien är kapitalistiska länder trots betydande skillnader i samhällsstruktur.

Om Sovjet är ett imperialistiskt land så borde i logikens namn detsamma även gälla Kina.

SKP och socialismen

SKP:s stalinistiska arv märks i sättet att ta upp socialismen. Att skriva att ”socialismen omöjligen kan se likadan ut i ett fattigt land i tredje världen och ett högt utvecklat industriland som Sverige” (förordet) är verkligen att smutskasta socialismen. För i ett ”fattigt” land kan det överhuvudtaget inte bli tal om någon socialism. Vad som skiljer marxismen från olika typer av utopisk socialism (med rötter i det förindustriella samhället) är insikten att kapitalismen i ett visst skede i sin historia är historiskt progressiv.

Kapitalismen skapar nämligen socialismens materiella förutsättningar: en högt utvecklad produktionsapparat, en hög arbetsproduktivitet, ett sammanflätande av de olika nationella ekonomierna till en världsekonomi vars delar är ömsesidigt beroende av varandra. På denna grund är det möjligt att efter att arbetarklassen övertagit samhällsmakten börja utveckla socialismen, d v s ett samhällssystem där det finns tillräckligt mycket nyttigheter för att tillgodose alla människors grundläggande behov, tillräckligt mycket ”fri tid” för att ge alla människor tid och möjligheter att kunna ägna sig åt politiska och kulturella aktiviteter, ett system där staten som tvångsapparat riktad mot enskilda människor dör bort, ett samhälle där nationsgränserna börjar vittra bort. Den materiella grunden för en sådan utveckling finns idag bara i det högst utvecklade delarna av den imperialistiska världen och i delar av Östeuropa och Sovjetunionen. Detta under förutsättning att de är förenade i någon form av internationell rådsrepublik.

SKP glömmer bort att mellan den proletära revolutionen och socialismen ligger en övergångsperiod — en arbetarstat. Denna övergångsfas kan bli lång där de materiella förutsättningarna för socialismen saknas (som i Kina) eller bli mycket kort (som den skulle bli i Västeuropa). Den definition som SKP har av socialism är stalinismens och borgerlighetens.

Övergångsperioden för länderna i tredje världen skulle förkortas avsevärt när en arbetarnas världsrepublik upprättats. Det skulle vara en värld befriad från militärrustningarnas slöseri, de parasitära överklassernas och byråkratiernas lyxkonsumtion, och framför allt det oerhörda slöseri som det kapitalistiska marknadssystemet skapar: arbetslöshet, undersysselsättning, snedvridning av produktionen och rovdrift på natur och miljö.

När SKP pratar om ett socialistiskt Sverige tycks de tro att Sverige är ett fattigt u-land underkastat imperialismens utsugning. Sanningen är den omvända. Sverige är ett litet hungrigt imperialistiskt land med en högt utvecklad industri och på grund av detta ytterst beroende av världsmarknaden. Nästa steg i Sveriges utveckling kan bara ske i intimt samarbete med andra högt utvecklade industriländer. Sverige har ju nått sin höga tekniska och ekonomiska utvecklingsnivå på grund av, tack vare, sitt beroende av världsmarknaden. Ett nationellt, isolerat socialistiskt Sverige är otänkbart. Socialism i Sverige förutsätter en federation mellan åtminstone de viktigaste industriländerna i Europa, ett Europas Förenta Socialistiska Stater.

EG är ett kapitalistiskt uttryck för det objektiva behov som finns redan idag av samordning över Europas snäva nationsgränser när det gäller handel, penningväsen, skattepolitik, teknisk utveckling och forskning, osv. Ett arbetarklassens maktövertagande i Sverige skulle bara vara ett steg mot Europas Socialistiska Förenta Stater. En arbetarstat är inte liktydigt med socialism, utan bara första steget mot socialismen. ”Teorin om socialism i ett enskilt land” utvecklades i trettiotalets Ryssland för att ideologiskt rättfärdiga byråkratins makt och privilegier. SKP har inte frigjort sig från detta stalinistiska arv.

Typiskt nog så hoppar SKP över det viktigaste när man räknar upp vad som kan splittra arbetarklassen, nämligen splittringen mellan arbetare i olika länder, och detta är egentligen ganska logiskt, ty för SKP är i grunden ett nationalistiskt parti, och anhängare av den utopiska teorin om socialism i ett land. Därför har SKP inga hämningar mot en politik som ställer arbetar i olika länder mot varandra, genom att kräva tullmurar som i ”bästa fall” bara exporterar arbetslösheten, genom att inte kräva lika rättigheter för invandrande arbetare, genom att ställa upp på den egna borgarklassens rustningar. Därför saknar också SKP varje perspektiv på att bygga upp en ny arbetarinternational, på att arbetarna i världens länder skall förena sig.

Behovet av en sådan international har blivit allt större, allteftersom kapitalismen vuxit och utvecklats. De multinationella bolagen behärskar stora delar av världsmarknaden och spelar ut arbetare från olika länder mot varandra. Karteller, organisationer och allianser tar tillvara kapitalets intressen i världsmåttstock (NATO, EG OECD etc) Aldrig någonsin förr i historien har det varit så nödvändigt att förena världens klassmedvetna arbetare i en kämpande massinternational.

Från vad utgår partiet?

SKP säger sig utgå från ”den svenska verklighetens (s 26). Men ett parti som utgår från den svenska verkligheten kommer obevekligen att lida skeppsbrott genom att det blir oförmöget att orientera sig i just den svenska verkligheten. Världsekonomin bestämmer nämligen dess enskilda delars utveckling. Indiens underutveckling kan inte förstås annat än i förhållande till Englands utveckling, eftersom de har ömsesidigt betingat varandra. Den svenska arbetarklassens historia kan inte förstås om man inte ser till hur den påverkats av och lärt av den internationella arbetarrörelsens utveckling. Den tidiga svenska socialdemokratins utveckling blir obegriplig om man inte ser dess förhållande till den tyska socialdemokratin.

Arbetarrörelsens sprängning i reformistiska och revolutionära partiet var en bieffekt av 1:a världskriget och påverkades starkt av den ryska revolutionen. Det gamla SKP:s (nuvarande VPK:s) förvandling till Moskvabyråkratins förlängda arm i Sverige under trettiotalet blir begriplig först när man ser denna förvandling i ljuset av byråkratins seger i Sovjet och dess konsekvenser för Kominterns utveckling.

Sveriges utveckling är en funktion av världsekonomins utveckling. SKP självt är i stor utsträckning en produkt av den kinesiska kulturrevolutionen och den vietnamesiska befrielsekampen. Kort sagt: Endast det internationella perspektivet gör det möjligt att göra en konkret analys av den svenska utvecklingen.

Pragmatism eller marxism?

På teorins område legitimerar SKP sin analys med en vulgariserad form av pragmatism. Påståenden som att de resultat som ”arbetarklassen, folket, partiet uppnår i sin praktik blir det enda sanningskriteriet för om politiken är rätt eller fel” (s 26) och ”insikten… att praktiken avgör rätt eller fel” (förordet) står kanske i överensstämmelse med Maos ”Om praktiken”, men med marxismen har det inget att göra.

Praktiken kan inte var det enda sanningskriteriet. Det måste finnas en vetenskaplig struktur, en inre konsistens på de teorier man använder sig av. Om rätt eller fel i politiken enbart bestäms av resultatet så blir det mycket svårt att dra lärdomar av historien. Enligt SKP:s teorier för rätt och fel i politiken så skulle Stalins politik vara korrekt för att den segrade. Men det finns ju andra kriterier i politiken. Bedömning av styrkeförhållanden, klasskaraktären av en viss politik etc. Praktiken är naturligtvis bestämmande i sista hand (sett ut mänsklighetens utveckling i mycket långt perspektiv — århundraden och inte år). Detta är inte missriktad petkritik och gnäll. Det är nämligen en sådan närsynt pragmatism som är den teoretiska roten till SKP:s ovilja att ta itu med sitt stalinistiska arv, annat än utifrån segrarnas perspektiv. Sedan må de heta Stalin, Mao eller Deng.

Den urvattnade formen för SKP:s vetenskapsteori kommer också fram när man i Dengs fotspår hävdar att ”sanningen skall sökas genom fakta”. Här avgränsar sig SKP enbart mot medeltida teologi. Den avgörande skillnaden mellan empiricism, positivism och andra liknande teorier från den borgerliga filosofins skattkammare gentemot marxismen ligger inte här. Här finns det en gemensam front mellan dessa borgerliga riktningar och marxismen mot all gammal medeltida teologi och annat ideologiskt gammalt bråte. Vad som skiljer är de teorier som styr urvalet och struktureringen av fakta. Den ”marxist-leninistiska” kunskapsteorin i SKP:s tappning går omöjligen att skilja ut från den borgerliga filosofin. Tvärtom är den en mer naiv och vulgariserad variant av den.

Tre viktiga frågor

I slutet av programmet tar SKP upp de tre viktiga problem som man förklarar sig vilja lösa politiskt: Borgerlig demokrati kontra socialistisk, planhushållning kontra marknadsekonomi och det kommunistiska partiets roll under socialismen (s 28). SKP tycks börja vakna upp ur sitt maoistiska rus med en ordentlig baksmälla.

För individer och partier som varit Stalins och Maos ideologiska fångar är naturligtvis frågan ”socialistisk demokrati” och ”det kommunistiska partiets roll under socialismen” svåra problem. Men istället för att i första hand diskutera dessa problem med reaktion och socialdemokrati kanske det vara bättre för den politiska klarhetens skull att man inledde ”problemlösande” med att studera hur den enda kraft som konsekvent kämpat för socialistisk demokrati under de senaste femtio åren ser på frågan och vad de har att bidra med: Fjärde Internationalen och den revolutionära marxismen.

När det gäller det ”kommunistiska partiets roll under socialismen” så föreslår vi dessutom att SKP tar upp frågan med den kinesiska partiledningen nästa gång en partidelegation åker till Peking. Då kanske vi och landets arbetare kan ta SKP:s försäkringar om att de är mot enpartidiktaturer lite mer på allvar.

Marknadens roll inom planekonomins ramar är en viktig frågeställning. Frågans praktiska lösning förutsätter en planekonomi med verkligt massdeltagande i beslut och en fungerande demokrati och flerpartisystem. Utan demokrati kan en planekonomi inte fungera effektivt i längden. De teoretiska verktygen för den debatten är SKP välkommet att hämta hos Fjärde Internationalen.

Slutord

SKP är på väg mot sin undergång. Om någon liten utväxt till kinesiska ambassaden blir kvar efter sammanbrottet är ganska ointressant. Den revolutionära arbetarrörelsens nederlag på tjugotalet och den Kommunistiska Internationalens omvandling till ett utrikespolitiskt redskap för den stalinistiska byråkratin har fortfarande återverkningar på vänstern. De ungdomar som radikaliserades under det sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet fick sin första politiska skolning i stalinistiska eller maostalinistiska organisationer som VPK, KFML (Nuvarande SKP) och KPMLr.

De tog byråkratins kattguld för äkta vara när de sökte efter socialistiska lösningar. Nu tio år efter vägrar fortfarande det stora flertalet av dem som genomskådat stalinismen och maoismen att dra de politiska konsekvenserna därav. Långt efter att de erkänt att varken Stalins Sovjet eller Maos Kina var några socialistiska samhällen, att Stalins välde baserades på massmord och arbetarförtryck, att alla de tiotusentals bolsjeviker som mördades var oskyldiga till de brott de anklagades för — långt efter är de fortfarande fångar i de stalinistiska politiska kategorier som de skolades upp i. Stalinismens seger inom den revolutionära arbetarrörelsen var samtidigt marxismens nederlag.

Mången före detta SKP:are erkänner villigt att Stalins välde inte hade något med arbetarmakt eller socialism att göra. Men samtidigt sitter den stalinistiska skolningen så i ryggmärgen att den politik som Stalin stod för fortfarande är hans/hennes referensramar för vad som är rätt eller fel i politiken. Kampen mellan trotskism eller stalinism var ingen kamp mellan personer i första hand. Det var inte heller en kamp mellan två ismer, två dogmer. Det var en kamp mellan olika samhällsgrupper. Trotskismens nederlag var samtidigt arbetarklassens och marxismens nederlag.

Teorier som ”Socialism i ett enskilt land”, ”enpartidiktatur som form för arbetarklassens herravälde”, ”förnekandet av nödvändigheten av en Revolutionär Arbetarinternational”, ”tvångskollektivisering” var alla avgörande element i det stalinistiska programmet. För att genomdriva det tvingades byråkratin mörda miljoner människor, utplåna så gott som hela det gamla bolsjevikpartiet och driva ut nästan alla Kommunistiska Internationalens grundare, hela den första generationen av arbetarmilitanter och revolutionära intellektuella ur Komintern.

För att göra upp med stalinismen måste man göra upp med dess politiska program. I sista hand är stalinismen inget annat än den revolutionära marxismen förvrängd och förvandlad till en reaktionär ideologi med funktionen att försvara och rättfärdiga byråkratins makt och privilegier. Det är denna uppgörelse de av SKP:s medlemmar som inte vill ge upp kampen för socialismen står inför.

SKP:s snabba ideologiska urartning från en stalinistisk till en i många stycken öppet reaktionär organisation kan härledas till flera faktorer. Förutom att utvecklingen i Kina desorienterat SKP:s medlemmar, så har den ruttna programmatiska grundvalen underlättat för de småborgerliga intellektuella att byta sida. De högervindar som blåser bort de småborgerliga vänsterintellektuella från den kämpande arbetarklassens led har passat in med signalerna från Kina. Kinas utveckling får bli ursäkten för fanflykten från en politik som blivit misskrediterad hos den borgerliga ”allmänna opinionen”, dvs bland den svärm av parasiter som krälar runt bland ledar- och kultursidorna på de stora tidningsdrakarna. För att inte tala om innefolket på Radio/TV-monopolets uppsvällda byråkrati.

Det går att urskilja många färgnyanser i SKP:s ideologiska fana. Mörkblått som moderaters när det gäller försvar och moral. Ljusblått liberalt när det gäller synen på demokratin. Centerpartiets gröna kommer med i SKP:s dyrkan av den svenska hembygden och nationen. Lite skärt från socialdemokratin och fortfarande finns en och annan röd fläck kvar. Men allt håller på att flyta samman i en vidrig smutsbrun färg.

Vi har här pekat på de tre viktigaste politiska motsättningarna i SKP:s praktik.

Det finns en djup klyfta mellan dess fackliga politik och dess försvarspolitik — de har sin utgångspunkt i helt olika, mot varandra stridande klassintressen — dess fackliga politik utgår från ett försvar av arbetarklassens omedelbara materiella intressen (lön, arbetsvillkor osv) inom det kapitalistiska systemets ramar. Dess försvarspolitik utgår från den svenska storborgerlighetens klassintressen dvs mera vinstgivande kanoner.

En annan djup klyfta går mellan dess försvar för olika demokratiska rättigheter i Sverige och dess band med den kinesiska statsledningen, som står för en totalitär diktatur. Detta går inte att förena om trovärdigheten i demokratiska frågor ska hålla.

En tredje motsättning är den mellan att utpeka Sovjetunionen som huvudfiende för världens folk och Kina som den ledande progressiva kraften i världen. Fastän den ekonomiska och politiska strukturen i bägge länderna är likartad med hänsyn tagen till de historiskt betingade skillnaderna mellan de bägge länderna (kulturtradition, de olika klassernas olika tyngd i ekonomin etc). I längden är en sådan dubbel bokföring omöjlig. Avsaknaden av varje antikapitalistiskt och socialistiskt element i SKP:s politik gör att frågan om SKP överhuvudtaget har existensberättigande som ett parti vid sidan av SAP måste inställa sig. Allt pekar på att SKP:s kris, som redan gjort att partiet förlorat en stor del av sina medlemmar och sitt inflytande, kommer att förvärras ytterligare under det kommande året. Det är troligt att partiet kommer att falla samman när dess medlemmar rycker åt olika håll.

De som tar SKP:s försvarspolitik på allvar kommer att sträva efter en öppen övergång till borgerliga partier som mer konsekvent kämpar för svensk upprustning och att det svenska försvaret förstärks. För fackförenings- och hyresgästaktivister kommer den naturliga tendensen att vara att klippa av banden med SKP och sugas upp av den socialdemokratiska apparaten eller förvandlas till ”allmänna” socialister, dvs enskilda stöd- och påtryckningsgrupper till den socialdemokratiska byråkratin inom fack- och hyresgäströrelse. Går då ingenting att rädda för framtiden, socialismen och den revolutionära rörelsen inom SKP? Vi inom Socialistiska Partiet hoppas det. Av de många som gått in i SKP med socialistiska ideal tror vi att några fortfarande går att vinna för ett fortsatt arbete för arbetarklassens sak. Men det förutsätter en debatt och självprövning inom SKP.

Vi hoppas att denna artikel skall inspirera till fortsatt debatt och studier om arbetarrörelsens historia och nuvarande uppgifter. Vi inom Socialistiska Partiet har förtroende för vårt program och ser med tillförsikt fram mot varje debatt och meningsutbyte mellan våra två partier.

Vi har ett gott råd till SKP:s medlemmar: Läs och studera! Gå tillbaks till källorna — byt inte ut stalinismens förgiftade brunnar mot reaktionens och nationalismens sump!

Kent Kjellgren

Noter
1. Ur förordet till SKP:s partiprogram
2. Min översättning från den engelska utgåvan av Daniel Guerins bok ”Fascism and Big Business”, Monad Press Books, New York 1973, s.79.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 6/82

Klasser och partier i Sverige inför 80-talet

Under de senaste sex åren har Sverige styrts av olika borgerliga regeringar. Efter mer än fyrtio års regeringsinnehav fick socialdemokratin stiga åt sidan. Maktskiftet sammanföll med en långvarig och djupgående kris för världsekonomin och därmed för den svenska ekonomin. För första gången på tre generationer har en majoritet av arbetarna drabbats av långvariga och kraftiga standardsänkningar; arbetslösheten hotar att få massomfattning. Vart tionde hushåll i en stad som Malmö måste under året söka socialhjälp. Under socialdemokratins sex sista år vid makten steg reallönen för en vanlig industriarbetare med 21,7 %. Under de senaste sex åren har den sjunkit med 7,9%. En genomsnittlig arbetarfamilj (verkstadsarbetare heltid, kassörska halvtid, två barn) fick sin disponibla inkomst (årsinkomsten-skattebidrag) höjd med 13 500 kr (15,9%) 1972- 76. De följande sex åren sänktes den med 14 400 (- 14,6 %).(1) En tvåbarnsfamilj med en inkomst ligger idag enligt alla utredningar under existensminimum.

Trots detta lyckades socialdemokratin inte återta regeringsmakten 1979. Inför årets val kommer socialdemokratin att få kämpa hårt för att få majoritet. Om Miljöpartiet åker in i och VPK åker ut ur riksdagen är det osäkert om SAP kommer att få egen majoritet. Aldrig förr har SAP haft ett sådant grepp över facket (LO). Aldrig förr har partiet fått så många miljoner att röra sig med för sin valpropaganda. Den borgerliga regeringens oförmåga att skapa sysselsättning och åtminstone en bibehållen levnadsstandard för breda löntagargrupper står i öppen dag.

Varför lyckas då inte socialdemokratin köra över borgarpartierna?

Följande artikel skall försöka ge en bakgrund och förklaring till denna socialdemokratins misslyckade oppositionspolitik och också ge perspektiven för SAP:s fortsatta utveckling under 80-talet.

Några grundläggande fakta

En vetenskaplig, marxistisk analys av politiska partier utgår från det grundläggande faktum att politiska partier har sina rötter i de sociala klasserna. Att de sociala klasserna i sin tur växer fram ur ekonomins mylla. Det svenska partiväsendet illustrerar detta med skärpa. För att påminna om att ord som monopolkapitalist, imperialism, maktkoncentration, klasspolarisering inte är tomma begrepp utan nödvändiga redskap för att förstå vårt samhälles struktur, funktionssätt och utveckling skall vi först ge några torra siffror.

Maktkoncentration? 26 familjer (tjugosex) äger tillsammans aktier värda mer än 10 000 000 000 (tio miljarder) kronor. Ingen av dessa familjer har aktier för mindre än 100 miljoner kronor.

Monopolkapital? 1-6 personer har majoritet på bolagsstämman för de börsnoterade företagen. Dessa företag svarar för mer än hälften av landets industriproduktion.

Imperialism? De 25 största verkstadsföretagen har idag 263 000 anställda i Sverige. En minskning med 21 000 från 1976. Samma företag har 253 000 anställda utomlands. En ökning med 7 500 under samma tid.

Kapitalister? 0,4% av alla hushåll äger hälften av alla aktier. (Den andra halvan är spridd på en niondel av befolkningen). Dessa 0,4 % (ca 15 000 hushåll) tjänade enbart på värdestegringen på sina aktier under 1980 och -81 i snitt nära 700000 kr per hushåll.

Klasspolarisering? Under två år (1980 – 81) skedde med hjälp av inflation och skatteregler en förmögenhetsöverföring från de som sparar (i första hand pensionärer, småsparande arbetare, lägre tjänstemän) till de som lånar (i första hand företagare, högre tjänstemän, spekulanter av olika slag) på 100 miljarder kronor. Även om en liten marginell utjämning skett genom att t ex arbetare har belånade villor, så är det i samhällelig skala frågan om en jättelik inkomstöverföring från arbetare och lägre tjänstemän till företagare och högre medelklass.

Massarbetslöshet? Enligt LO-tidningen 24/25-82 är idag den verkliga arbetslösheten 580 000 personer (l 3,4 %) av arbetskraften. (”Om vi slår samman dem som står i arbetslöshetskön… med de som blivit föremål för AMS-åtgärder och till detta lägger dem som är hjälpta med förtidspension får vi en siffra på 580 000. ”)(2)

I KLASS OCH PARTI

Vi har på annat håll i tidningen tecknat den ekonomiska bakgrunden till den politiska utvecklingen. (Se Sten Ljunggrens och Ernest Mandels artiklar i detta nummer). Vi skall här ge den klassmässiga bakgrunden. Siffrorna ovan visar på ett samhällssystem där ägandet och därmed den verkliga makten koncentrerats till ett extremt fåtal av befolkningen. Några dussin finansfamiljer (och inom dessa dominerar en handfull) kontrollerar stora delar av industri och näringsliv. De förekommer inte så ofta i radio och TV som de politiker som administrerar landet åt dem. Men de finns där: Wallenberg, Klingspor, Wehtje, Bonnier, Kempe och de andra. Det är de som har sista ordet när det gäller investeringar, nerläggning och expansion av fabriker.

De kontrollerar grunden för vårt samhälle. Ytterligare 15 000 familjer kan skörda frukterna av att de äger aktier och företag. Det är den härskande klassen i vårt land. Uppknutna till dem och delvis en del av dem är militärer, högre statsbyråkrati och företagsledare.

På den andra ändan av samhällsstegen står de två miljoner arbetare som är anslutna till fackförbunden inom LO. Deras arbete bär upp hela samhället. Men de står utan makt och inflytande. T.o.m. i sina egna fackföreningar saknar de inflytande över de avgörande besluten.
En halv miljon människor vill ha arbete men får inte. Längst ner, på botten, finns de tiotusentals utslagna – alkoholisterna, knarkarna – alla de som inte orkat mer, alla de som aldrig fått en chans. De blir sällan över 35. Nerslitna, tandlösa, blåslagna, raglande ser man dem framför systembutiker, socialbyråer och storsjukhusens akutintag. Deras skaror fylls oavbrutet på av dem som sparkats ut från arbetsmarknaden eller aldrig kommit in på den.

Och mellan dessa samhällets två huvudpoler – Arbete och Kapital -återfinns ”medelklassen”, ”marginalväljarna”, småföretagare, tekniker, småbönder, lärare, tjänstemän. De som med sin statusjakt, sin konformism och sitt arbetarförakt är de 26 familjernas sociala bas. Ur dessa hämtas merparten av borgarpartiernas väljare och medlemmar.

Det svenska partisystemet har hållit sig stabilt under nära femtio år. Sedan mitten av trettiotalet är det samma politiska partier som agerat på den politiska scenen. Med ett avgörande undantag: Socialistiska partiet – den svenska arbetarradikalismens parti -som gick under på slutet av trettiotalet.

Det svenska partisystemet är en konstellation som överlevt en väldig social omvandling och omstrukturering av klasserna i Sverige

Den sociala omvandlingen

De viktigaste aspekterna på denna omvandling mellan 1930 och 1975 kan sammanfattas till följande:

Böndernas antal har gått ner från 390000 1930 till 95000 1975. (De sista sex åren har ytterligare tiotusen bönder slagits ut).

Mellanskikten har ökat från 8 % av befolkningen till 1/4, vilket i siffror innebär från 310 000 till ca 1 395 000.(3)
Kvinnornas andel på arbetsmarknaden har ökat kraftigt. Av samtliga kvinnor arbetade 33 % 1930 och 61 % 1979.

De offentligt anställda har ökat från 11 % till 36 % av den förvärvsarbetande befolkningen.

Industriarbetarnas andel av befolkningen ökade långsamt fram till 1965. De sista femton åren har den minskat från 1/3 av befolkningen till 1/4. Samtidigt har själva industriarbetarklassens kärna omvandlats genom att andelen invandrare framförallt inom storindustrin ökat från nästan ingenting till att i vissa industrier omfatta majoriteten av arbetarna. Svenskt kapital tillverkar alltmer sina produkter utomlands eller med hjälp av utländska arbetare i Sverige.(4)

Arbetarpartiernas sociala bas

Trots denna utveckling har den sociala basen för arbetarpartierna ökat. Enligt Göran Therborn omfattar arbetarklassen i vid bemärkelse nästan två miljoner och utgör en majoritet av den förvärvsarbetande befolkningen. I den andra samhällspolen har borgarklassen nästan halverats genom monopoliseringen och omfattar enligt Therborn endast 0,6 % av befolkningen. (Att exakt på promillen bestämma borgarklassens numerär är naturligtvis omöjligt. Skall en kirurg som äger aktier för en halv miljon räknas dit eller inte? Gränserna kommer att flyta beroende på vilka beräkningsgrunder man utgår från. Men siffran stannar kring en halv procent av befolkningen.) De egentliga mellanskikten (borträknat de som har en underordnad löntagarposition som t ex telefonister och bankkassörer som tillhör arbetarklassen i vid bemärkelse) uppgår till ca en miljon. Och det är inte självklart att lärare, tekniker, sjuksystrar och liknande yrkesgrupper för all framtid skall stödja borgerligheten. Småborgarna förutom bönder (fiskare, hantverkare, småföretagare osv) är bara omkring 150 – 200 000, varav nästan hälften har inkomster och levnadsförhållanden som är likartade arbetarklassen.

Det finns alltså en bred social bas för en socialistisk politik. Under alla omständigheter borde de två partierna som landets arbetare upplevt som sina stärkt sin ställning bland väljarna. Istället har vi sett en stärkt ställning för de borgerliga partierna och en långsam urgröpning av de s k arbetarpartiernas röststöd. Vid andrakammarvalet 1936 fick de tre arbetarpartierna 53,6 % av rösterna (1940 58 %) och de tre borgerliga partierna 44,8 %, övriga fick l ,6 %. Femtio år senare var siffrorna 47,5 % respektive 50,8 %, och 1,7 %.(5) Vad har hänt med de politiska partierna de sista femtio åren och vad kommer att ske med dem?

Monopol och expansion

Den grundläggande orsaken till denna förvånansvärda stabilitet är den svenska kapitalismens starka ställning på världsmarknaden fram till den begynnande krisen i slutet på sextiotalet.

Under andra hälften av trettiotalet åkte man snålskjuts på den tyska upprustningen. Samtidigt fanns det ett outnyttjat utrymme för keynesiansk budgetpolitik. Genom begränsade sociala reformer åstadkom man samtidigt en viss expansion på hemmamarknaden.

Under kriget parasiterade svenskt kapital på båda sidor och stod efter krigsslutet väl rustat för att tränga in på marknader som de två främsta imperialistmakterna i Europa lämnat efter sig. Tyskland var i ruiner och England försvagat.

Under hela den långa efterkrigsboomen som varade i nästan tjugo år, kunde svensk kapitalism utnyttja sin starka ställning inom en rad av världsekonomins nyckelsektorer som expanderade starkt under denna tid. Varv, stålverk, verkstadsindustri och råvaror som skog och malm, var ryggraden i denna expansion. Landets litenhet kompenserades genom en extrem monopolisering (den högsta i något kapitalistiskt land) inom ekonomins nyckelsektorer. En enda familj (Wallenberg) kontrollerade stora delar av industri och bankväsen.

Ett avgörande element i denna utveckling var att socialdemokratin fick total kontroll över fackföreningsrörelsen. I början av 1900-talet ledde de svenska arbetarna den internationella strejkkampen. Inte inom annat parti inom Andra Internationalen (med undantag för Ryssland och Bulgarien) hade vänstern en sådan stark ställning som inom den svenska socialdemokratin. Vid partisprängningen 1917 hade vänstern troligen majoritet inom partiet men blev utmanövrerade av partibyråkratin. Och till vänster om partiet fanns en stark syndikalistisk rörelse med ett starkt inslag av anarkister (Ungsocialister).

Det tog borgerligheten och arbetarbyråkratin nästan fem decennier att knäcka den svenska arbetarrörelsens stridbarhet. Utan Kominterns stalinisering och därav följande splittring och demoralisering av arbetarrörelsens vänster och den följande isoleringen hade det troligen inte varit möjligt.

Om den ekonomiska expansionen förklarar systemets grundläggande stabilitet så förklarar den inte varför de olika partierna rent röstmässigt, i stort bibehållit sina inbördes styrkeförhållanden. Detta trots den enorma sociala omvandling som skett under efterkrigstiden: landsbygdens avfolkning, utflyttningen från Norrland, framväxten av storstädernas sovstäder, småborgerlighetens förskrumpning och mellanskiktens ansvällning.

Låt oss titta lite närmare på de olika politiska partierna och på partisystemet i sin helhet.

De borgerliga partierna

Parti och klass är inte identiska. Framför allt gäller detta borgerlighetens partier. Deras egen numerär är alltför liten för att de skall kunna regera direkt och oförmedlat. Borgerligheten är inte en enda homogen massa. Storjordbrukare, bankirer, storföretagens chefer kan ha kortsiktiga intressen som strider mot varandra. Där finnes historiskt betingade skillnader av religiös, regional eller politiskt ursprung. Där kan finnas skillnader mellan de som har sina rötter i exportindustrin och de som tillverkar för hemmamarknaden. Skillnaderna mellan de tre borgerliga partierna kan spåras till deras skilda historiska ursprung och skiftande väljarbas. Under dessa femtio år har ställningen som ledande borgerligt parti skiftat, men balansen mellan dem har aldrig ändrats på något avgörande sätt. Inget parti har varit större än de två övriga ihop.

Centerpartiet

Detta är det mest utpräglade klasspartiet bland de borgerliga partierna. Samtidigt som det har den mest folkliga profilen. Partiet i sin nuvarande form bildades 1921 genom en sammanslagning av Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund. Centern har sin organisatoriska och klassmässiga bas i lantbrukarnas olika intresseorganisationer och Bondekooperationen. 1970 var fortfarande nästan 3/4 av dess medlemmar jordbrukare. I de lokala styrelserna var hela 86 % jordbrukare eller fiskare. Högre upp i partiapparaten tillkommer som i samtliga partier tjänstemän i olika ställning (22 % mot böndernas 58 % i de regionala styrelserna).(6) Tjänstemannatillskottet kan väl förklaras dels genom centerns inbrytningar i städerna, dels genom tjänstemännen i jordbrukskooperationen och dess olika bolag. Enligt en undersökning från 1979 års val röstade 82 % av lantbrukarna som alltid varit lantbrukare på Centern. De övriga 18% röstade på moderaterna enligt denna undersökning. Bland arbetare vars fäder varit jordbrukare hade Centern 28 % av rösterna. Bland arbetarna på landsbygden hade Centern vid valet 1979 27 % av rösterna.(7)

Centerns klassmässiga kärna är alltså den lantliga borgerligheten och småborgerligheten. Men på grund av dessa gruppers litenhet svarar de bara för en femtedel av Centerns röster. Partiets stora väljarbas är arbetare och lägre tjänstemän. Dessa svarar för över hälften av rösterna på Centern. De är arbetare och tjänstemän som ursprungligen kommit från jordbruket eller småborgerskapet; de är arbetare som jobbar i mindre företag; de är arbetare som är bosatta på landsbygden.

Denna nya väljarbas har medfört att Centern överlevt och stärkt sin ställning i svensk politik trots att dess kärntrupp har reducerats drastiskt de senaste femtio åren. Denna folkliga bas förklarar också Centerns populistiska, folkliga image. Dess egenskap av lantbrukarnas eget intresseparti förklarar också den envishet med vilken den borgerliga regeringen drivit igenom förslag som ensidigt gynnat jord- och skogsägare. Dess politik i regeringsställning har för övrigt kännetecknats av samma stöd till storföretagen som utmärker varje regering som inte bryter med kapitalismen. Dess ”decentraliseringsideologi” har ju sina naturliga rötter i medlemskårens spontana misstro mot stordrift, fackföreningsrörelse och storstäder i allmänhet. Man har på ett skickligt sätt fångat upp det missnöje och den främlingsskap de känner som drabbats av den enorma kapital- och företagskoncentrationen som skett under efterkrigstiden. Rekordårens baksmälla har Centern lovat bota genom att satsa på småföretag, decentralisering och familj. Men aldrig har så många småföretag gått omkull som under Centerns regeringsinnehav, aldrig har centraliseringen och maktkoncentrationen inom ekonomin gått fortare, aldrig har så många familjer upplösts.

Grunden för denna utveckling är naturligtvis inte den ena eller andra regeringspolitiken. Så länge regeringen håller sig inom marknadsekonomins och konkurrensens ramar, så länge tvingas den också hålla de stora bolagen under armarna. Konkurrens och kapitalkoncentration gör samhällsliv och produktion alltmer centraliserat. Varje regering som försöker gå emot de stora bolagen kommer att ”straffa” sig själv ur regeringsställning. Varje djupare ingrepp i dessa bolags rörelsefrihet, varje allvarligt försök att gradvis överföra makten över företagen i fackbyråkratins, statens eller arbetarnas händer skulle omedelbart följas av motåtgärder. Kapitalflykt, investeringsstrejk, massavskedanden skulle bli resultatet.

Under perioder av boom, av stigande produktion, vinster och produktivitet är det möjligt att samtidigt understödja storföretagen och tillåta en långsamt stigande konsumtion av varor från arbetarbefolkningens sida. Under kristider är inte detta möjligt. Regeringen måste välja mellan att attackera löntagarkollektivets konsumtion och sociala förmåner eller expropriera storkapitalet; i ett slag frånta det makten över investeringar och anställningar. Borgerliga regeringar väljer alltid det förra alternativet. Inte på en gång, inte utan vacklan och tvekan. De politiska partierna är inte på något” enkelt sätt monopolkapitalets förlängda arm. Politiken har en egen dimension. Den politik som vore den bästa för kapitalet är inte alltid den som är möjlig att genomföra direkt. I en parlamentarisk demokrati måste den förda politiken på något sätt motiveras inför massorna. Politikerna har ett egenintresse av att bli återvalda.

En attack mot arbetarnas levnadsstandard kan därför aldrig ske fullt ut, öppet och i ett slag i en parlamentarisk demokrati. Den allmänna opinionen måste förberedas. Ett ”krismedvetande” måste frammanas. Attackerna sker trappstegsvis: en procent här på pensionerna, 10 % där på sjukförsäkringen, en serie dåliga avtal som inte ger full kostnadstäckning för inflationen utan smygande gröper ur reallönen, ”skattereformer” som ensidigt gynnar de redan besuttna.

Över tiden kan man den vägen genomföra betydande omfördelningar mellan arbete och kapital – under förutsättning att fackföreningsbyråkratin tar sitt ”ansvar”; håller igen på lönekrav och slår ner på alltför långa och olämpliga strejker. På den vägen kan man också slita ut en rad regeringsalternativ: borgerlig majoritetsregering, socialdemokratisk regering, samlingsregering i olika kombinationer osv.

För storkapitalet är det ingen katastrof om en serie borgerliga politiker och partier förbrukas. Efter Fälldin kommer Palme och efter Palme så kan Adelsohn fä en chans. Och skulle misstron och föraktet mot de svindlande och misslyckade yrkespolitikerna gå så långt att ingen kombination av dem kan vinna befolkningens stöd i val så kan man ju försöka med nya, fräscha kort. När inte det hjälper avskaffas valen helt och hållet.

Storkapitalet kan leva mer eller mindre väl med en förvånansvärt skiftande uppsättning av politiker: allt från rena gangsters till troskyldiga idealister, från fascister till vänsterreformister. Vad storkapitalet inte kan leva med är en stridbar och kämpande arbetarklass och partier som ger uttryck för denna kampvilja. Det visar historien under det tjugonde århundradet alltför väl. Med en sådan arbetarklass och sådana partier rycks nämligen grunden för en effektiv utsugning undan. Och utan utsugning, utan arbetare som accepterar löneslaveriet (mer eller mindre motvilligt) är ingen kapitalism möjlig. Med en sådan arbetarklass och sådana partier går botten ur vårt på löneslaveri, konkurrens och marknadskrafternas fria spel vilande samhälle.

Folkpartiet

Det svagaste av de borgerliga partierna är Folkpartiet. Även detta parti har sitt ursprung i organisationssverige. Det fick sin nuvarande form 1934 genom återföreningen av det Frisinnade folkpartiet (med bas bland nykterhetsrörelser och frireligiösa) och Liberala riksdagspartiet (med rötter i delar av storkapitalet). Idag återstår inte mycket av denna nykterhetsbas. De frireligiösa har skapat ett eget parti KDS. Partiet har idag sitt främsta stöd bland olika tjänstemannagrupper. Men inte i någon yrkesgrupp är det största parti.(8)

Det är de flytande mellanskiktens parti per preference. Dess praktiska politik är i många stycken identisk med den socialdemokratiska. Men istället för toppfunktionärer inom LO är det delar av storkapitalet (Gyllenhammar det mest välkända exemplet) som figurerar på dess kongresser och offentliga jippon. Det kanske kan lyckas få röster av tekniker och ekonomer i karriären eller av universitetslektorer och studierektorer som vill armbåga sig upp ett snäpp till, och som med gapande beundran ser på de snabba klippens män i Gyllenhammars och kompanis gestalt. Men bland de breda löntagargrupperna kan det bara väcka misstro.

Folkpartiet är idag det svagaste av de borgerliga partierna. Dess sociala bas är flytande, dess ideologiska och politiska profil uttunnad till förintelsens gräns och dess partiorganisation är mycket svag. Dess band med det organisationssverige (LO, SAF, LRF osv) som på ett mer oförmedlat sätt ger uttryck för samhällsklassernas intresse är svaga. SAF har större bruk för moderater och socialdemokrati än för Folkpartiet.

Det är inte troligt att Folkpartiet skulle överleva ytterligare en period i regeringsställning utan hjälp av en kraftig konjunkturuppgång. Det skulle hamna på fel sida av 4 % strecket. Detta till skillnad från sin regeringspartner Centern som genom sina fasta band med Bondekooperationen har en fast klassmässig och organisatorisk bas. I en allmän kris för de borgerliga partierna skulle Centern krympa ganska snabbt men så länge vi inte står inför en drastiskt förvärrad ekonomisk och social kris kommer det inte att förlora sin fasta kärna. Och denna fasta kärna kommer fortfarande förmå attrahera närstående grupper, även om arbetare och tjänstemän skulle söka sig ifrån partiet.

Moderata samlingspartiet

Moderaterna har alltid varit den svenska överhetens traditionella parti: det mest arbetarfientliga, det som erkände den allmänna rösträtten först inför hotet om revolution, det som aggressivt bekämpat varje social reform och förbättring av de arbetandes läge. Och på sitt sätt är naturligtvis moderaterna ett mer konsekvent och klassmässigt parti än något annat svenskt riksdagsparti.

Partiet fick sin nuvarande utformning 1935 genom sammanslagning av Första Kammarens nationella parti och den andra kammarens Lantmanna och borgarparti. (Före 1970 fanns det två kamrar i den svenska riksdagen, varav endast den andra valdes i direkta val.) Dessa hade som namnen antyder sina rötter framför allt i den lantliga överklassen och den högre statsbyråkratin. Fortfarande är det de förmögna jordbrukarnas parti. (Den översta femtedelen av jordbrukarna röstar på Moderata samlingspartiet. Det räcker som en tumregel att se på mangårdsbyggnaden för att avgöra om en lantbrukare röstar på moderaterna eller Centern.) Det är de högre tjänstemännens och storföretagarnas parti.

I 1976 års val röstade 2/5 av dessa grupper på moderaterna. Socialdemokrater, Folkpartister och Centern fick dela lika på de resterande tre femtedelar. Socialdemokraterna var till och med lite större än Folkpartiet och Centern bland dessa grupper, vilket i sig inte är så förvånande.(9)

De socialdemokratin närstående företagen (Konsum. Folksam, OK, RESO, HSB osv) har många direktörer i sina led. Den statliga byråkratin inom sjukkasse- och arbetsmarknadssektorn är också till stora delar av socialdemokratiskt ursprung (20 av 24 AMS-direktörer t ex är aktiva socialdemokrater), för att inte tala om alla politiskt utnämnda landshövdingar, general- och byrådirektörer.

Moderata samlingspartiet har av alla partier de bästa banden med SAF (kanske socialdemokraterna undantagna). Dess huvudorgan Svenska Dagbladet stöttas aktivt upp av SAF och storföretagen. Officerskåren är till sin överväldigande del moderat i sina partisympatier.

I takt med att den ekonomiska krisen hårdnat i Sverige har moderaterna alltmer bestämt takten och tonen i den politiska debatten, oavsett om de suttit i regeringen eller inte. Från dem kastas reaktionära förslag fram som med viss eftersläpning antas av de övriga borgerliga partierna – förslag som socialdemokratin idag förkastar, imorgon är tveksam till och i övermorgon är beredd att genomföra. Detta har ingenting med en förskjutning med några procent av väljarsympatierna för moderaterna att göra. Det är istället så att deras arbetarfientliga förslag blir alltmer ”realistiska”, utifrån marknadens och storbolagens behov, i takt med att krisen skärps. En ”lösning” på krisen ”kräver” en kraftig sänkning av arbetarnas reallön, en höjning av utsugningskvoten inom industrin och framdrivandet av en massarbetslöshet genom attacker på den s k offentliga sektorn – om man anser att krisen enbart kan lösas inom kapitalismens ramar. Och det anser både de borgerliga partierna och SAP. VPK, Miljöpartiet, KDS och SKP ger i sin politik uttryck för samma grundinställning. Sedan är det en öppen fråga vilken ”lösning” det är frågan om. En kraftig sänkning av reallönerna skulle ju drastiskt minska den inhemska marknaden och riskera att dra åt krisspiralen ett varv till.

Så länge det inte finns ett socialistiskt alternativ på den politiska scenen kommer moderaterna fortsätta att vara pådrivande i den svenska politiken. De övriga partierna kommer att befinna sig i en defensiv position så länge man inte mot bibehållen kapitalism sätter en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll som politiskt alternativ. Men moderaternas klassmässiga kärna är alltför liten till antalet för att moderaterna skall vara säkra på att behålla ett röststöd på över 10 % under hela åttiotalet – oavsett om dess politik stöds av den samlade borgerligheten.

Kris för de borgerliga partierna?

Hela det politiska systemet står inför en djup kris och ett sannolikt sönderfall om den nuvarande nedgången i världsekonomin fortsätter och fördjupas under åttiotalet. Men även om politiken bestäms av ekonomin i sista hand, sker det aldrig direkt och oförmedlat. Gamla politiska institutioner och partier har alltid en viss anpassningsförmåga till nya sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Det är alltid en viss tidsförskjutning innan den nya ekonomiska kvantiteten slår om till en ny politisk kvalitet. Det tar tid innan medvetandet om att arbetslösheten inte är tillfällig; att åtstramningen ersatt den ständiga expansionen, trängt in i massorna. Och de överger inte sina gamla politiska partier förrän dessa i handling visat sin oförmåga att lösa den ekonomiska krisen, att få bukt med arbetslösheten och den sönderfallande ekonomin.

För att lösa krisen krävs att den politiska kraft, SAP, som idag klavbinder arbetarnas initiativkraft och kampvilja förlorar sitt grepp över arbetarklassen och efterträds av ett nytt revolutionärt arbetarparti – ett parti som inte baserar sig på parlamentariska kombinationer utan på en arbetarklass i kamp. Men stegen dit är många och mödosamma. Framför allt gäller det att inte glömma bort att det inte är socialdemokratin som kommer att bli det första offret när vårt nuvarande partisystem sparkas iväg till historiens sophög.

Vid en plötslig och katastrofal försämring av den ekonomiska situationen kan några stora företagskonkurser, kraftigt ökad inflation, arbetslöshetssiffror som börjar krypa upp mot en fjärdedel eller en tredjedel av den aktiva befolkningen, drastiskt försämrad lönsamhet för småföretag och jordbruk, en serie politiska skandaler, eller en kombination och ansamling av sådana och liknande faktorer bli den utlösande faktorn för systemets kris. Och då är det de borgerliga partierna som i första hand identifieras med det nuvarande systemet och som snabbast förlorar sitt stöd, oavsett om de sitter i regeringsställning eller inte.

Den tyska Weimarrepublikens undergång i början av trettiotalet är ett intressant och tragiskt exempel. Under loppet av några år förlorade de borgerliga partierna nästan hela sin bas till nazisterna. Arbetarpartierna förlorade bara några procent under den enorma nazistiska anstormningen. Detta trots en rent kriminell politik både från socialdemokraterna och kommunisterna. (Kommunisterna ägnade sig mest åt att bekämpa socialdemokratin och organisera valkampanjer i stället för att organisera en arbetarmilis och kämpa för en enhetsfront mellan arbetarpartierna mot nazismen. Socialdemokraterna klumpade ihop kommunisterna med nazisterna och försökte istället liera sig med historiskt utdömda borgerliga partier mot nazismen.)

1928 hade de två arbetarpartierna 40,4 % av rösterna, nazisterna 2,6 %. 1932 fick de två arbetarpartierna 37,3 % av rösterna, nazisterna 33,1 %.10 Det var de borgerliga partierna som måste gå under för att nazisterna skulle kunna samla de styrkor som krävdes för att krossa den arbetarrörelse som kapitalet inte längre hade råd med, ens i sin socialdemokratiska variant.

Arbetarklassens frånvaro

Vi befinner oss inte ännu ens i början av en sådan utveckling. Men den kan komma mycket snabbt. Under ytan har det skett djupgående förändringar i de politiska partiernas inre struktur och förhållande till de olika samhällsklasserna. Den viktigaste aspekten av denna utveckling, arbetarklassens frånvaro på den politiska scenen, kommer vi att behandla när vi tar upp socialdemokratin och övriga arbetarpartier. (Enligt partiforskningsgruppen är procentandelen regionala förtroendemän i partierna som är arbetare (m) 0 %, (c) 5 %, (f) 5 % och (s) 23 %. Den ”höga” siffran för (s) är en synvilla. Bakom den döljer sig i mycket fackpampar som inte utfört något produktivt arbete de sista tio åren. Andelen högre tjänstemän (35 %) talar den verkliga sanningen om vilka som bestämmer inom socialdemokratin.(11)

Alla opinionsundersökningar som gjorts visar att politikerföraktet ökar hela tiden. Förtroendet för politikerna blir allt lägre. Ett exempel – På frågan: ”De riksdagsmän vi väljer förlorar fort kontakten med vanligt folk?” svarar 67 % av de borgerliga väljarna ja och 75 % av de socialistiska väljarna instämmer. På frågan: ”De som sitter i riksdagen och beslutar tar inte mycket hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker?” instämde 68 % av de socialistiska väljarna (dvs SAP/VPK-röstande).(12)

Det är inte procentsiffrorna i sig som är intressanta. När det gäller opinionssiffror stämmer nog det gamla ordstävet ”som man ropar i skogen får man svar”. Det är förändringarna över tiden som säger något verkligt. Och där är trenden entydig.

Professorerna i statsvetenskap skaffar sig sömnlösa nätter på att grunna över vad i all världen detta kan bero på. Vi för vår del har en enkel förklaring. Yrkespolitikerna har inte kontakt med vanligt folk, och de struntar blankt i vad vanligt folk tycker och tänker så länge deras åsikter inte påverkar deras poster och löner. Klyftan mellan den borgerliga demokratins myter och den krassa kapitalistiska verkligheten börjar bli så stor att vanligt folk börjar få upp ögonen för den.

Politiken centraliseras

Andelen kommuner har minskat mycket kraftigt under efterkrigstiden: från ca 2 500 till 279 (1980).13 Det har medfört en drastiskt minskning av antalet människor med kommunala förtroendeuppdrag. Och inom de nya kommunerna har den politiska makten koncentrerats till heltidsanställda kommun- och landstingsråd, vars lönesättning utgår från vad den högst betalade tjänstemannen inom kommunen har i lön.

1980 gick taket inom landstingen för den direkta politikerlönen vid 226 332 kr.(14) Därtill kommer olika slags traktamenten och sammanträdesarvoden och, naturligtvis, feta politikerpensioner ifall man skulle råka bli utslagen i något val. Idag finns det nästan tusen anställda politiker inom kommunerna och landstingen. (Inberäknat alla som hade minst en halvtidslön direkt från kommunen var siffran 912 st, 1980. Därtill kommer ju riksdagsmännen (350 st) med sina feta löner och trevliga små pensioner.)(15)

Av de omkring 30 000 som sitter i olika kommunala nämnder och fullmäktige ägnar 84 % maximalt 24/tim i månaden åt kommunalfullmäktige.(16) Dvs att det i praktiken är de 900 yrkespolitikerna som sköter kommunalpolitiken. Det finns enligt den Kommunaldemokratiska kommitténs siffror ingen levande kommunal demokrati längre i landet. Det är den enda rimliga tolkningen av deras material.

Banden mellan väljare och valda har alltså blivit svagare genom att de valda minskat i antal, och klyftan mellan väljare och valda har blivit större. Det har vuxit fram en särskild kast av yrkespolitiker med lojaliteter mot den egna yrkeskåren, inte främst mot de som en gång valt dem. Det dröjer väl inte länge innan de bildar sin egen intresseorganisation för att mer effektivt och samlat kunna göra sina personliga intressen gällande – även om det kommer att skära i hjärtat på en fackföreningsfientlig moderat att gå med i ”facket”. Men varför skall bara några landstingsråd få över 200 000 i lön. Varför inte alla? Och varför skall man kunna röstas bort? Även om jag får pension så missar jag ju massvis med arvoden och traktamenten. Nej, de kommer nog att bilda sitt fack bara de får hållas.

De tre borgerliga partierna har officiellt 150 000 (m), 56 000 (Q och 140 000 (c) medlemmar (1978).(17) Men endast var tionde är beredd att arbeta aktivt för partiet inför t ex val. Antalet politiska förtroendeposter är enligt Kommunaldemokratiska kommittén som följer:

Riksdagen

350

Kommuner
fullmäktige

13 369

nämnder

31 325

lokala organ

1 159

Landsting
landstinget

1 705

nämnder

l 789

lokala organ

1 157 (18)

Eftersom de flesta i fullmäktige också sitter i en eller några nämnder torde antalet förtroendevalda politiker ligga på totalt omkring 30 000 i hela landet. Det motsvarar ungefär antalet aktiva partimedlemmar i de borgerliga partierna (åtminstone inför val var tredje år).

Socialdemokratin torde kunna mobilisera fler, framför allt genom sin kontroll över facket. Men det är ingen stor skillnad. Enligt den gängse socialgruppsindelningen så svarar Grupp l för 1/4, Grupp 2 för 1/2, och Grupp 3 för 1/4 av de förtroendevalda politikerna.(19) Det är inte liktydigt med termerna överklass, medelklass och arbetarklass men det pekar ändå på att arbetarklassen är extremt underrepresenterad. Och tittar man närmare på t ex socialdemokraternas listor så visar det sig ofta att bakom titeln arbetare döljer sig en heltidsanställd fackföreningsfunktionär.

Det är en grupp på några promille av befolkningen som sysslar med politik i någon form. Bland dessa dominerar anställda i olika politiska och fackliga organisationer och högre tjänstemän i offentlig tjänst. Partierna har förlorat eller håller i snabb takt på att förlora sina levande, organiska band med de klasser de representerar. Klyftan mellan väljare och valda blir på detta sätt störst inom arbetarpartiet SAP och VPK. För de borgerliga partierna är det ingen katastrof. De håller banden levande med den överklass de representerar; genom att delar av den högre tjänstemanna- och företagarkåren direkt ingår i dess aktiva medlemsbas.

Men för de borgerliga partiernas folkliga förankring utgör detta förhållande ett hot.

Partistöd och TV-monopol

Den bristande medlemsaktiviteten och frånvaron av folklig förankring kompenseras främst genom två förhållanden. För det första att partierna i allt ökad utsträckning får sin verksamhet betald av skattemedel. Och det är inga små summor med tanke på det fåtalet aktiva medlemmar i de olika partierna. De är uppdelade som följer: Partistöd inom landstingen ca 53 miljoner (1981), inom kommunerna ca 102 miljoner (l 980); utbildningsbidrag inom kommunerna 10 miljoner (1980); statligt stöd 70 miljoner (1980); summa direkt partistöd ca 235 miljoner kronor.(20) Därtill kommer presstödet som håller uppe för partierna nödvändiga tidningar. Summan börjar nu närma sig 1 000 miljoner. Därav går några promille till utomparlamentariska partiers tidningar. Arbetet och Svenska Dagbladet som är huvudorgan för socialdemokraternas respektive moderaternas parti får över 30 miljoner vardera.

Antalet yrkespolitiker som får sin lön betald direkt av staten (riksdagsmännen, kommunalråden m fl) ligger på omkring 1250 om man räknar med alla som har mer en halva sin lön för politiska uppdrag från staten. Lönekostnaderna (pensioner, direkt lön, traktamenten, resebidrag osv) ligger gissningsvis på minst 200 000/politiker. Det gör en sammanlagd kostnad tor staten på över en kvarts miljard kronor för politikerlöner. Till detta kommer de statliga bidrag som via studieförbunden slussas in i de politiska partierna, förutom diverse AMS-bidrag, bidrag för ungdomsverksamhet, osv.

Storföretagen stöttar på olika sätt upp de borgerliga partierna via olika bokförlag och reklamfirmor. De direkta bidraget (i kontant form) från storfinansen har de borgerliga partierna officiellt slutat ta emot. Men de har aldrig överstigit tio miljoner per valkampanj for de tre partierna (sammantagna.)(21) De direkta bidragen från medlemmar och väljare till partierna är i dessa sammanhang en droppe i havet.

Utan det statliga stödet skulle de nuvarande partierna inte mäkta med att upprätthålla en bråkdel av den verksamhet de har idag. Det gäller såväl de borgerliga partierna som SAP/VPK. Även om SAP har en säker finansieringskälla från fackföreningsrörelsen, brukar bidragen inte överstiga en tia per LO-medlem och år.(22) LO-medlemmarnas bidrag till SAP går nästan huvudsakligen via skattsedeln, vare sig de vill eller inte.

Den andra faktorn som håller uppe ett partisystem som uttömt stora delar av sin levande kraft är den statskontrollerade radion/Tv:n. I avsaknad av en politisk kultur – möten, debatter på basplanet, i bostadsplanet, i bostadskvarter och stadsdelar – är det Tv:n som formar de stora löntagarskiktens uppfattning av vilka politiska alternativ som finns, av vad som räknas som politik och vad som är politikens gränser. Till Tv:n äger inga nya partier tillträde; deras möten, demonstrationer, kampanjer och uttalanden tigs ihjäl om de inte är riksdagspartier. Under valet 1976 nämndes inte SKP:s, KAF:s eller KPMLr:s valmöten och politiska budskap trots att deras möten besöktes av uppemot tusen personer vardera. När däremot Ola Ullsten talar inför tre pensionärer och en hund på Sergels torg är TV där för att delge tittarna vad han har att säga. Endast de ”etablerade” partierna tillåts bre ut sig i debatter och informationsprogram. Ibland kan ett parti som Socialistiska Partiet i nåder få en kvart eller tjugo minuter för att förklara sina ståndpunkter, under en hel treårsperiod. Men förra valet var även det för mycket. Censuren går så långt att det t ex gått ut direktiv att inte nämna vänsterns demonstrationer vid nyhetstäckningen första maj.

Denna likriktning är naturligtvis en effektiv spärr för att hindra att nya, radikala alternativ tränger in i tittarnas medvetande. Jämför detta med läget för den revolutionära arbetarrörelsen i början av 1900-talet. Då var dagstidningarna det dominerande opinionsbildande mediet. Då kunde varje arbetarparti som nått en viss storlek ha en egen tidning för att föra fram sina åsikter. Idag är Tv:n det viktigaste mediet. Om ett parti som det Socialistiska skulle vara fräckt nog att sätta upp sin egen TV-station (om det till äventyrs skulle få fram pengarna) skulle de ansvariga arresteras och dömas till dryga böter och i sista hand till fängelse. Den verkliga åsiktsfriheten har alltså blivit effektivt beskuren sedan Tv:n gjorde sitt genombrott.

Begynnande instabilitet

Dessa faktorer – det ökande politikerföraktet, partiernas sviktande medlemsbas, dess beroende av understöd från staten, centraliseringen av politiken till allt tunnare skikt av människor – gör hela det politiska systemet instabilt. Det kommer inte att tåla de påfrestningar som en fördjupad ekonomisk kris kommer att ställa på det.

Symtomen börjar redan visa sig. De borgerliga partierna gnags i sina ytterkanter. Kärnan är redan rutten. Det ökande tvivlet på de ”egna” politikerna kommer inte till uttryck genom röstskolk. Tvärtom har röstdeltagandet nått rekordnivå under sjuttiotalet och tycks ha stabiliserats på en nivå på omkring 90 %. Orsakerna till detta är dels att Tv:n och dess debatter tränger in i alla hem på ett sätt som pressen aldrig kunnat göra. Dels har utbildnings- och organisationsnivån stigit under hela sjuttiotalet. Både TCO och LO har expanderat. Framför allt LO har inom många områden lyckats uppnå en nästan hundraprocentig facklig organisationsgrad. Det gör att nästan 100 % av den röstberättigade delen av befolkningen blir medveten om att det skall ske ett riksdagsval.

I själva valen har misstroendet mot politikerna främst kommit till uttryck genom röstning på nya borgerliga partier och genom ökad tendens till blankröstning. Antalet blankröster steg från 1/3 % 1976 till 1/2 % 1979. De borgerliga ”flumpartiernas” röstandel steg från 0,1 % till 0,4 %.” Det finns alltså redan idag en liten rännil av framförallt borgerliga väljare som inte kan förmå sig stödja något av de etablerade borgerliga partierna men ändå vill ha ett ”borgerligt” alternativ. Samtidigt har två nya politiska partier lyckats etablera sig i riksskala. De kan tillsammans räkna med flera hundratusen röster i årets val.

Både KDS och Miljöpartiet är borgerliga partier vars väljarstöd uttrycker ett misstroende mot de etablerade borgerliga partierna från deras folkliga bas. Miljöpartiet uttrycker den misstro mot den kapitalistiska kapitalkoncentrationen som Centern en gång försökte ge uttryck för. Men de tre borgerliga partiernas hårda, direkta uppknytning till storkapitalet gör dem allt mer oförmögna att tillgodogöra sig det missnöje som deras egen politik skapar. Och en förborgerligad socialdemokrati med dess centraliseringsmani och byråkratisering är inget alternativ för dessa borgerliga grupper. Men ännu är det enbart frågan om symtom, om begynnande bristningar i partiernas ställning.

Under samhällets yta sker också en begynnande polarisering av klasskrafterna. Denna polarisering går inte idag att direkt utläsa ut några valresultat. För att denna polarisering skall komma upp till ytan krävs ett kraftfullt nytt vänsteralternativ. Idag kan främst denna polarisering utläsas genom en attitydförändring hos bredare löntagarskikt. Två frågor kan belysa detta.

Andelen socialdemokratiska väljare som föredrar VPK som andra parti har vuxit under hela sjuttiotalet. Från 12% 1968 till 33% 1979.(24) De som hade ett borgerligt parti som andrahandspreferens minskade i motsvarande grad. Allt fler av de socialdemokratiska väljarna vänder alltså blicken åt vänster. Samma utveckling kan ses på den borgerliga sidan.

Moderaterna har ökat från 18% till 35% som andrapreferens för Folkpartiväljare och från 12 % till 27 % för Centerväljare mellan 1968 och 1979. Enbart mellan 1976 och 1979 års val ökade antalet väljare som endera kunde tänka sig att rösta på VPK som andra alternativ eller verkligen röstade på VPK från ca 15 % till 20 %.(25) Samtidigt minskar antalet väljare som kan tänka sig olika typer av regeringar över blockgränserna.(26) Trots denna grundläggande attitydförändring hos en stor minoritet av väljarna så riskerar VPK att åka ur riksdagen i år. Det finns en latent polarisering mot flyglarna i svensk politik men det är en långsiktig trend som inte är tillräckligt kraftig ännu för att ge utslag i förhållandena mellan partierna.

II SOCIALDEMOKRATERNA

Socialdemokratiska Arbetarpartiet är ett borgerligt arbetarparti – borgerligt därför att både dess program och dess praktiska politik är borgerliga. För den tvivlande torde det räcka med att peka på att den svenska kapitalismen under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet frodades som aldrig förr. Kapital och ägande koncentrerades på allt färre händer. Det är ett arbetarparti därför att det har sina rötter i den organiserade arbetarrörelsen. Hela LO står under en total socialdemokratisk kontroll. Men det är inget arbetarparti på grund av att dess partiaktiviteter i första hand bärs upp av arbetare. Det gör den inte. SAP är till sitt funktionssätt idag ett ganska renodlat funktionärs- och tjänstemannaparti.

Socialdemokratins utveckling

Det går att urskilja fyra avgränsade perioder i socialdemokratins utveckling. Den första från grundandet 1889 fram till partisprängningen 1917 då arbetarvänstern avspjälkades. Det var en tid av organisationsuppbygge och en politisk kamp som framförallt var centrerad kring kampen för den allmänna rösträtten och åttatimmarsdagen. Då bars partiets verksamhet upp av en bred arbetaraktivitet. Dess program var socialistiskt och även om en reformistisk praktik dominerade så fanns det en mycket stark vänster inom partiet. Men under denna tid växte också den funktionärs- och politikerbyråkrati fram som skulle bli kärnan i den socialdemokratiska flygeln av den splittrade arbetarrörelsen. Tjugotalet var en övergångsperiod, då man i praktiken hade övergivit alla planer på att bryta med kapitalet, men då man fortfarande var osäker på vilken politik som skulle föras. I mycket accepterade man den borgerliga nationalekonomins bedömningar och värderingar. Dess storhetstid inföll under det långa fyrtioåriga regeringsinnehavet från trettiotalet fram till sjuttiotalets början.

En expanderande kapitalism skapade de ekonomiska förutsättningarna för att samtidigt tillgodose storkapitalets behov och genomföra sociala reformer. De som fick betala var de utslagna småbönderna och andra mellangrupper som direkt drabbades av den ökade monopoliseringen av ekonomin. Men även stora delar av arbetarklassen fick betala ett högt pris när den rycktes upp från invanda miljöer i brukssamhällen och småorter och skyfflades ut i storstädernas betonggetton. Det kännetecknande för de stora socialdemokratiska reformerna (arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkringen, pensionerna) var att de var omfördelningsreformer inom arbetar- och löntagarkollektivet. De inkräktade inte på kapitalets makt. Tvärtom kunde de enorma ATP-fonderna lånas ut till olika företag och därmed ytterligare stärka de senares ställning. Det var en omfördelning från friska till sjuka arbetare, från unga till gamla, från arbetande till arbetslösa. I och med att reformerna finansierades genom produktivitetshöjningar, ökad produktion – inte genom en sänkning av den friska arbetarens lön utan genom en minskning av löneförhöjningarna efter skatt – så uppstod illusionen att socialdemokraterna omfördelat pengar mellan arbete och kapital.

Genom upprustningen på trettiotalet och den långa boomen efter kriget minskade också arbetslösheten kraftigt. Under sextiotalets rekordår upp stod t.o.m. brist på arbetskraft. Därmed kunde socialdemokratin framstå som skapare av den fulla sysselsättningen när det enbart var världsmarknadens expansion och det svenska kapitalets utmärkta läge på denna som skapade suget efter arbetskraft att exploatera.

Under denna tid hade också storkapitalet ett mycket svalt förhållande till ”sina” partier. SAF och andra borgerliga intresseorganisationer gav de borgerliga partierna ett nästan enbart pliktskyldigast stöd. Genom olika typer av informella överläggningar (”Harpsundsandan”) och samarbetsorgan utvecklades samarbetet mellan storfinansen och SAP:s och LO:s ledningar.

Arbetarvänstern krossades under expansionsåren 1950-65. Fackföreningarna förvandlades av den socialdemokratiska byråkratin till ”slagfält mot kommunismen”. Högkonjunkturen och det kalla kriget förintade nästan en hel generations socialistiska medvetenhet.

”Vänsteralternativet” (även om det inte var mycket till vänster) VPK fick vid valen 1956, 1960 och 1964 O % av förstagångsväljarnas röster. (Underlaget för dessa undersökningar är ganska små men trenden är ändå glasklar.) Vid de fyra valtillfällena 1970 till 1979 fick VPK 11 %, 12 %, 9 % och 11 % av förstagångsväljarnas röster.(27) Omkring 1968 ägde ett kvalitativt omslag i det politiska klimatet rum som fortfarande inte ännu helt har brutits.

70-talets reformer

Under den första halvan av 70-talet genomförde socialdemokraterna en serie reformer inom arbetsrätten. (Även om någon lag formellt antagits efter det att socialdemokraterna lämnat regeringen, rör det sig om ett socialdemokratiskt reformpaket). De införde lagen om anställningstrygghet, MBL, förtroendemannalagen, lagen om styrelserepresentation, arbetsmiljölagen, studieledighetslagen, den nya semesterlagen.

Lagarna hade olikartade syften och ursprung. Dels stadfäste de lagens form, en praxis som vuxit fram på de stora företagen under 1950- och 60-talen och generaliserade den för hela arbetsmarknaden. Dels utgjorde de ett försök att rycka undan grunden för den våg av vilda strejker som kom under början av sjuttiotalet. LKAB-strejken 1969-70 var en traumatisk upplevelse för socialdemokratin. De 5 000 gruvarbetarnas strejk ryckte undan dimridåerna om de ”nöjda” arbetarna, om de oavbrutna förbättringarna på arbetsplatserna, och blottlade ett jäsande missnöje med arbetsvillkor och arbetsförhållanden hos stora arbetsgrupper.

Den efterföljande strejkvågen visade att en farlig klyfta höll på att utvecklas mellan de fackliga medlemmarna och de fackliga ledningarna.

”Reformvågen tillgodosåg också politiska behov hos socialdemokratin mer direkt. MBL (lagen om medbestämmande) utlovades som ”århundradets reform” som radikalt skulle ändra på maktförhållandena inom företagen. Lagen gav fackbyråkratin förhandlingsrätt om allting, beslutanderätten över ingenting. Genom att lagen om Arbetsdomstol införlivades med den nya medbestämmandelagen ställde sig nu socialdemokratin bakom hårdare repressalier mot strejkande arbetare. Denna lag införde av en borgerlig regering, 1928, och som SAP lovade att avskaffa, så fort de kommit i regeringsställning försämrades nu ytterligare. Det blev inte längre tillåtet för andra fackföreningar att stödja arbetare som strejkar vilt. Inte heller var det tillåtet att strejka vilt under avtalslöst tillstånd. Den nya MBL-lagen gav också klartecken för att sparka strejkande arbetare. Även lagen om anställningstrygghet ger klartecken för att sparka strejkande arbetare. I förarbetena till Förtroendemannalagen sägs rent ut att om en facklig förtroendeman uppmanar till ”olagliga” påtryckningsaktioner så är detta skäl nog till avsked. För den politiska kampen under 80-talet kommer dessa lagar att ha stor betydelse. Effekterna av lagarna kan sammanfattas i fyra punkter.

1. Förstärkt ställning för arbetarna

Totalt har de olika lagarna inneburit en förstärkning av den enskilde arbetarens ställning på arbetsplatsen (så länge han inte strejkar eller på annat sätt försöker agera självständigt och’ tillsammans med andra arbetare). Det finns mindre utrymme för godtycke och översitteri från företagets sida och större möjligheter att få ledigt för studier och liknande. Det finns vissa begränsade möjligheter att förbättra arbetsmiljö och arbetsorganisation.

Anställningstryggheten för den enskilde arbetaren har stärkts (så länge företaget inte går dåligt). Den femte semesterveckan är naturligtvis också en förbättring. Inga arbetargrupper upplever lagarna som något slag av omvälvning av deras position på arbetsmarknaden. Men uppenbart stärker lagarna de tendenser som undergräver de ”patriarkaliska” förhållandena på företagen. Den enskilde arbetaren står starkare mot företaget i konflikter med arbetsledning och liknande (under förutsättning att facket stödjer honom).

Reformerna har varit billiga men inte gratis. De har inneburit ett påslag på totalt 4-6% av företagens totala lönesumma. (Semesterlönen har gått upp från 9 till 12 % av lönesumman; lönerna till de fackliga förtroendemännen från 0 % på småföretagen utan någon facklig verksamhet till l % av lönesumman på storföretag som Volvo.)

I mycket har lagarna bara juridiskt bekräftat en praxis som redan fanns på storföretagen. Däremot slår lagarna mot småföretag. Att en viss procent är studielediga, på fackliga förtroendeuppdrag, sjuka eller föräldralediga är överkomliga besvär på ett företag med tiotusen anställda. Ett företag med l O anställda kan få svårigheter att organisera arbetet effektivt om olika typer av ledigheter hopar sig. Dessutom tvingas ägaren, som i små och mellanstora företag också är arbetsledare, motivera och förhandla om alla viktigare beslut om produktionen som han fattar. Och det är naturligtvis inte lätt för en som är van vid att bli åtlydd utan diskussion. Nu blir han åtlydd först efter diskussion och förhandling. Och det upplevs naturligtvis som ett enfaldigt slöseri med tid och förskräckligt byråkratiskt.

SAP:s samförstånd med storföretagen har retat upp de stora företagargrupperna. Även om storföretagen dominerar industrin så är de mellanstora och små företagarna de allt dominerande grupperna till sin numerär.

2. Byråkratin stärks

Den andra effekten har varit att fackföreningsbyråkratins ställning har stärkts, såväl gentemot företaget som gentemot arbetarna.

Innan förtroendemannalagen genomfördes ägnade sig ofta klubbordförandena och andra styrelsemedlemmar i de största verkstadsklubbarna på heltid åt facklig verksamhet – en verksamhet som enligt lokala överenskommelser betalades av företaget. Men det var inte många. Idag har lagen medfört att den fackliga byråkratin kunnat förstärkas (det finns cirka l 200 anställda funktionärer inom LO om byggnadsmättekniker räknas bort)(28) med flera tusen heltidsfunktionärer, som å ena sidan befinner sig direkt på de enskilda företagen, å den andra inte belastar förbundskassorna. Enbart på ett företag som Volvo i Göteborg går det uppemot 50 personer på heltid eller nästan heltid för facklig verksamhet inom Metalls område.

På storföretagen har man under senare delen av 70-talet kunnat bygga upp fungerande organisationer under klubbarna (som innan ofta svävade fritt i luften mycket högt ovanför medlemmarnas huvuden). Gruppstyrelser i verkstäderna, kontaktombud på förmansområdena har vuxit fram. Tiotusentals skyddsombud, kontaktombud och styrelsemedlemmar har kunnat dras in i den socialdemokratiska indoktrineringsapparaten. Studieledighetslagen och förtroendemannalagen har skapat möjligheter till betalda kurser och cirklar för att hårdare knyta upp de som nu väljs till de lägre fackliga posterna. Något ideellt engagemang krävs inte längre. Allt sker på betald arbetstid. Skyddsombudens antal och ställning har stärkts. MBL och arbetsmiljölagen har givit det lokala facket ökat manöverutrymme för att inom klassamarbetets ramar skrapa fram marginella förbättringar för medlemmarna.

3. Klassamarbete

För det tredje har klassamarbetet nått nya höjder eller rättare sagt sjunkit ner ett par nivåer. Olika typer av samarbetsorganisationer som informationskommittéer och styrelserepresentation finns nu långt ner i de enskilda verkstäderna. Förhandlings- och informationsträffarna mellan fackets och bolagets representanter har ökat lavinartat. Detta har blivit ett utmärkt medel, inte för arbetarnas inflytande över företaget, utan för företagets inflytande om inte över arbetarna så över deras representanter. Genom olika kommittéer, styrelsemöten och förhandlingar skolas fackets representanter in till att se sakerna ur bolagets synvinkel. Facket tvingas in i ett läge där allt ses utifrån vinstens och marknadens behov. Det enskilda företaget blir fackets enda referenspunkt för fackliga bedömningar. Klubbordföranden får till slut höra företagets synpunkter hundra gånger medan medlemmarnas åsikter kommer fram en gång eller inte alls. Det finns naturligtvis undantag i denna utveckling. Men detta är den spontana dynamiken.

4. Antifackliga lagar

Den fjärde, viktigaste och mest avgörande effekten på sikt är den förstärkning av den antifackliga lagstiftningen som MBL, Förtroendemannalagen och LAS (lagen om anställningstrygghet) inneburit. Enligt dessa lagar är en vild strejk om den varar under en längre tid ett giltigt skäl för uppsägning. Olika typer av fackliga påtryckningsaktioner som strejk, maskning eller andra kollektiva påtryckningsåtgärder vid förhandlingar medför att arbetarna kan släpas inför arbetsdomstol och dömas till böter och skadestånd. En facklig förtroendeman kan avskedas omedelbart om han uppmanar till vild strejk. Fackliga företrädare som fått information om t ex kommande nerläggningar och avsked kan beläggas med munkavle av företaget. Om facket på en fabrik stödjer en strejk på en annan fabrik kan facket bötfällas. Strejker är inte ens tillåtna under avtalslöst tillstånd (om inte LO-ledningen ger sitt tillstånd, och de lär den inte göra).

Antalet våldsmedel som kan sättas in mot arbetare som slåss för sina intressen utanför den fackliga byråkratins kontroll har kanske inte ökat men de har slagits fast i lagar som föreslagits och formulerats av fackföreningsbyråkratin. Det är ju framförallt LO som drivit på de olika nya lagarna på arbetsmarknaden.

Sekter av KPMLr:s typ bagatelliserar effekten av den här typen av lagstiftning. Sanningen är att den är ett svårt hinder för all facklig kamp. Den är ett fruktansvärt vapen, inte bara för företaget mot arbetarna, utan också för fackbyråkratin mot dess kritiker från vänster. Att betala några hundra i böter är en sak. Att få sparken i en lågkonjunktur utan chans att få ett nytt jobb när man har familj att försörja är en helt annan och betydligt allvarligare sak.

De antifackliga lagarna kommer att sättas ur spel, men inte förrän de strejkandes antal uppgår till hundratusenden och när varje stämning eller avskedanden besvaras med nya strejker. De femtusen strejkande gruvarbetarna på LKAB blev inte släpade inför någon arbetsdomstol, inte heller skogsarbetarna under sin stora och långa strejk -75. Detta fastän bägge var olagliga. De var för många och hade för starkt stöd inom arbetarklassen i stort. Verkligheten tar överhand över juridiken när styrkeförhållandena för arbetarna är gynnsamma, inte annars. Men vägen till ett sådant styrkeförhållande, då företagen inte kan eller vågar använda sig av klasslagstiftningen är lång och hård. Och ett av de svåraste hindren är just denna lagstiftning.

Idag är möjligheterna för företag och fackbyråkrati att slå sönder och splittra en strejk på ett företag stora. Det är nästan omöjligt för fackliga förtroendemän att använda sig av klasskampsmetoder för att driva igenom fackliga krav utan att riskera få sparken och/eller bli uteslutna ur facket. I dagens Sverige går de fackliga förtroendemännen och gömmer sig när det blir strejk – i bästa fall. Annars kan man se dem frenetiskt gå runt för att slå ner den. I andra länder går de fackliga förtroendemännen i spetsen för strejkerna. Det är därför de är valda av sina arbetskamrater. Tröskeln som en svensk arbetare måste passera innan han ser en strejk som den mest effektiva vägen att driva igenom sina fackliga krav är mycket högre.

Reallönesänkningarna och andra attacker på hans sociala rättigheter måste gå mycket längre än i jämförbara länder innan han öppet sätter sig till motvärn. Men genom det högre tryck som ackumuleras under tiden kommer den svenska arbetaren att bli desto våldsammare och snabbare gripa omkring sig och få efterföljd.

Genom den kombinerade verkan av de antifackliga lagarna och fackföreningsbyråkratins stärkta ställning hamnar de som står för socialism och klasskamp på arbetsplatserna i en svår och utsatt position. Klassamarbetet blir ju sin egen belöning. De som försöker kämpa bestraffas omedelbart på olika sätt. Det som nästan aldrig prövas kan heller inte så lätt få någon efterföljd. Men myntet har ju två sidor. En facklig opposition på klasskampsgrund har också möjligheter att utnyttja de lagar och förhandlingsformer som socialdemokratin utnyttjar och dessutom gå lite längre, tänja lite på klasslagstiftningen, alltid understucket vifta med hotet om aktioner inför lägre chefer och underhuggare. Och det finns andra påtryckningsåtgärder än direkt strejk som företaget inte så lätt kan komma åt. Så bilden är inte entydigt mörk.

Socialdemokratins fjärde period

Socialdemokratins fjärde utvecklingsperiod inleddes med regeringsskiftet 1976. Fram till dess hade inte heller Sverige drabbats av den internationella nergången i världsekonomin särskilt hårt. Tvärtom såg ju landets arbetare sin standard kraftigt förbättras under sossarnas sista år vid makten. Vad som är det mest frapperande är kraftlösheten och perspektivlösheten i socialdemokratins oppositionspolitik. Socialdemokraterna har under de sista sex åren inte kunnat samla sig till att utveckla ett seriöst alternativ till den borgerliga regeringspolitiken. För de sex brant stigande kurvorna som de brukar ta fram för att visa den borgerliga regeringens oduglighet har de själva inga botemedel. Det botemedlet som den hårda delen av borgerligheten förespråkar, stora lönesänkningar, social nedrustning, ökad arbetslöshet, kan de med hänsyn till sin väljarbas idag inte förespråka öppet. Därför har de mest blivit frågan om homeopatimedicinering från SAP:s sida.

Budgetunderskottet har man inte på något sätt visat hur man skall kunna reducera. Det rör sig på sin höjd om en förstärkning på några miljarder när underskottet är uppe i 70 miljarder. Tvärtom har man ju spätt på underskottet genom att gå med på en skattereform som kommer att ge höginkomsttagarna nära 9 miljarder.(29) Underskottsbidragen som är uppe i 28 miljarder och ständigt ökar till höginkomsttagarnas fromma, vill man ha kvar osv.

Underskottet i handelsbalansen kan man inte heller anvisa någon annan väg att lösa än genom framviskade paroller om att köpa svenskt. Deras förslag om importrestriktioner inom vissa branscher skulle öka underskottet eftersom det skulle leda till repressalier från andra länder mot svensk export.

Nergången i industriinvesteringar tänker man försöka avhjälpa med löntagarfonder, en liten statlig satsning på investeringar inom byggnads-, transport- och energisektorerna.

Räknar man ihop vad de föreslår skulle det ändå bara hjälpa marginellt och tillfälligt. De grundläggande orsakerna – den vikande efterfrågan på världsmarknaden, den för kapitalet allt låga lönsamheten och den svenska industrins allmänt försämrade konkurrensläge i vissa av ekonomins nyckelsektorer kan man inte anvisa någon väg ur annat än allmänna fraser om behovet att öka vinsterna.

Det enda seriösa alternativet för att få igång industriinvesteringarna är i dagens läge förstatliganden av alla storföretag och banker under fackets kontroll och upprättandet av en ekonomisk plan för hela landet. Då slapp landets arbetare se miljarder av deras skattepengar bortkastade till fåfänga mutor till storföretaget för att förmå dem att investera.

• Inflationen kommer en politik enligt socialdemokratisk modell att direkt förvärra. Genom att höja momsen och inte göra något åt budgetunderskottet kommer inflationen bara att späs på.

• Arbetslösheten. Här vill man tillfälligt stoppa försämringen för de redan arbetslösa, skapa mer beredskapsjobb och ge ytterligare gåvor till företagen för att de skall anställa ungdomar. Några nya jobb skapar inte denna politik. Det enda som direkt skulle dränera den höga arbetslösheten är införandet av sextimmarsdag med bibehållen lön. Detta går de emot fastän det står i deras eget partiprogram. Och mot den stora strukturarbetslösheten som kommer under åttiotalet har de inga åtgärder. Alla de som kommer att sparkas på grund av robotisering, datorisering och automatisering har ingen hjälp att vänta från socialdemokratin. Man går till och med emot införande av ett fackföreningarnas veto mot ny teknik.

• Standardsänkningen. Här har man inga löften alls till arbetarna i produktionen. Tvärtom betonar man att det behövs uppoffringar från alla samtidigt som det är nödvändigt att öka vinsterna. Man vill värna om de ”svaga” grupperna. För de som alltid får betala notan för allting i vårt samhälle – arbetarna – har man inga löften alls om nya reformer.

Om socialdemokraterna vinner valet så gör de det på grund av marginalväljarnas besvikelse över borgarregeringen; inte för något positivt de själva har att komma med. Hela deras politik är defensivt präglad. Tom deras eländiga löntagarfonder som inga andra än fackpampar vill ha och som skulle vara deras offensiva kort inför 80-talet är bara en belastning och ger borgarna ytterligare ammunition.

III SOCIALDEMOKRATI UTAN ETT EGET ALTERNATIV

Socialdemokratin är uppenbarligen inne i en svår perspektivkris. Efter det att regeringsinnehavet förlorades är det oförmågan till omprövning och omvärdering av den hittills förda politiken som är mest slående. Visst finns det en självrannsakan när det gäller sättet att föra ut politiken. Inom SAP:s ledning är man pinsamt medveten om att den bild av partiet som ett pamp- och överhetsparti som många har, är skadligt för röstvärvningen. Men någon djupgående självprövning och uppbrott från gamla positioner som t ex Bennflygeln inom det engelska Labour står för finns inte inom partiet.

Vad som framför allt skakat om SAP är SAF:s och de borgerliga partiernas hätska kampanjer mot löntagarfonderna och deras begynnande kritik av fackföreningarnas ställning. Gunnar Nilsson, LO-ordföranden, sammanfattade arbetarbyråkratins oro inför de nya tiderna på TCO:s kongress.

”Inte på 50 år har den svenska fackföreningsrörelsen varit utsatt för en så intensiv agitation som idag, sade Gunnar Nilsson och tyckte att det känns hemskt.”

”Det känns särskilt angeläget att betona vikten av starka fackliga organisationer just nu när vi upplever hur antifackliga stämningar växer sig starka . . . det som är mest oroande, helt bortsett från löntagarfondsdebatten, är att det från arbetsgivare- och högerhåll sprids en allt mer intensiv propaganda mot facket.”

”Gunnar Nilsson menade att denna utveckling är mycket farlig.”

”Sedan lång tid har vi upprättat noggranna regler för förhållandena på vår arbetsmarknad.
De reglerna innebär att arbetsmarknadsparterna respekterar varandra och tom arbetar för att också motparten skall vara en stark organisation.
Många gånger har fackliga organisationer uppmanat arbetsgivare att ansluta sig till arbetsgivarorganisationer för att det underlättar ett vettigt förhållande.”
(Göteborgs Posten den 30 juni 1982)

Socialdemokratins ställning inom arbetarklassen grundar sig på de sociala reformer man genomfört och på faktumet att man i utbyte mot klassamarbetet fått vissa eftergifter från kapitalet. Det räcker att jämföra arbetarnas sociala rättigheter i länder som har en stark socialdemokrati med USA för att inse skillnaderna. Skydd mot godtyckliga avskedanden, pensioner som går att leva på, semestrar, statliga sjukförsäkringar för alla är inga små saker i en arbetares liv. Att de köps genom att utnyttja utrymmet i en växande ekonomi gör de inte mindre angelägna för den enskilde arbetaren.

Borgerlighetens attacker mot den ”offentliga” sektorn, urgröpningen av de sociala reformer som genomförts (pensioner, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring) och ifrågasättandet av fackbyråkratins starka ställning på arbetsmarknaden är framtvingade av den ekonomiska krisen. För att bevara den svenska kapitalismen krävs en kraftig sänkning av kostnaderna för arbetskraften. Detta kan göras genom att kombinera en sänkning av de direkta reallönerna, men en minskning av företagens ”indirekta” utgifter till staten genom att skära ned utgifterna för sjuka, gamla och arbetslösa, och en disciplinering av arbetskraften för att höja effektiviteten genom att minska anställningstryggheten (genom ökad arbetslöshet, provanställningar etc). Dilemmat för socialdemokratin är att den också ”inser” att vinsterna och effektiviteten behöver höjas för kapitalet. Men om socialdemokraterna skulle höja dessa på det vis som SAF och moderaterna vill skulle de börja förlora sitt stöd i arbetarklassen.

Normalt skulle man ha löst dilemmat genom att ge vänstern inom partiet ökad tyngd och inflytande, genom att anta ett frasradikalt program för att ”bekämpa” kapitalismen och den vägen mobilisera sin folkliga bas. Väl i regeringsställning skulle programmet säljas ut och man skulle under ”hänvisning” till nationalekonomiska realiteter genomföra en egen åtstramningspolitik. Denna väg är stängd för den svenska socialdemokratin. Den har genomgått en så djupgående inre omvandling från ett reformistisk arbetarparti med en aktiv arbetarbas till ett reformistisk arbetarparti utan någon aktiv arbetarbas att tyngdpunkten i partiet förskjutits. Idag är SAP ett parti vars aktiva medlemmar består av tjänstemän, yrkespolitiker, och fackliga funktionärer. Andelen medlemmar som arbetar på verkstadsgolvet åtminstone halvtid är marginell.

Försvagad arbetarbas

Antalet aktiva partiarbetare är litet. Antalet partimedlemmar är idag ca 1,1 miljoner; på papperet en mycket imponerande siffra. Men det är på pappret. Av dessa är ca 300 000 enskilt anslutna. De övriga 800 000 är kollektivanslutna genom sin fackförening.(30) En viss dubbelräkning förekommer säkert också. Andelen av de kollektivanslutna som skulle gå med i partiet som enskilt anslutna om kollektivanslutningen upphört är naturligtvis svår att beräkna. Men en skattning ger en siffra på omkring 50 000. Av de 12000 LO-medlemmarna på Volvo Göteborg är ca 800 medlemmar i den socialdemokratiska fackklubben. Av dessa 800 är bara en liten minoritet politiskt aktiva.(31) Men det skulle ge en snittsiffra på lite över 6 % av arbetsstyrkan som är beredd att gå med i partiet, 6 % av 800 000 är 48 000.

Den socialdemokratiska partiapparaten på Volvo Göteborg är landets största men andelen invandrare och ungdom är mycket större än på en genomsnittlig arbetsplats. Så andelen som är beredd att frivilligt anslutna sig till partiet är säkert större på mindre bruksorter och mellanstora industrier. Men även om man fördubblar procentsatsen blir andelen verkliga partimedlemmar ändå inte större än ca 300 000 + 100 000 av de kollektivanslutna som skulle varit medlemmar utan kollektivanslutning. I rådslaget om löntagarfonder deltog ca 20 000 personer. Enbart var tionde medlem av de parlamentariska partierna är beredd att ställa upp vid valen. För socialdemokratin skulle det innebära ca 40 000 medlemmar som på något sätt skulle vara beredda att arbeta aktivt för partiet åtminstone var tredje år. Andelen som regelbundet går på partimöten, deltar i regelbundna medlemsmöten osv är naturligtvis mycket mindre. På Volvo i Göteborg är antalet som orkar gå på den socialdemokratiska fackklubbens årsmöte inte ens 50 st och motsvarar ganska bra antalet fackföreningsfunktionärer som går heltid eller åtminstone halvtid på olika fackliga uppdrag och som därför har intresse av att bevaka mötet. Andelen arbetare i produktionen som går på medlemsmötena på denna Nordens största arbetsplats, är säkert inte 10 personer, dvs mindre än l promille av arbetsstyrkan.(32)

Andelen förtroendevalda politiker i kommunerna har minskat mycket kraftigt de sista 25 åren. Idag finns det som tidigare nämnts ca 30 000. Knappt hälften av dem är socialdemokrater. Men som vi påpekat är aktiviteten bland de valda till kommunalfullmäktige i de flesta val låg. Det mesta sköts av heltidsanställda yrkespolitiker. I Konsum fanns det 1972 ca 11 000 förtroendeuppdrag. Nästan samtliga vara besatta av socialdemokrater.(33) I hyresgästföreningen är också de flesta platser besatta av socialdemokrater. Det fanns ca 2 000 kontaktkommittéer 1976.(34)

Den stora reserven för socialdemokratin finns ute på arbetsplatserna. Det finns över 20 000 fackliga grundorganisationer och flera hundra tusen fackliga förtroendemän som via den fackliga apparaten skolas in i den socialdemokratiska politiken. Enligt Anners går partitidskriften Aktuellt i Politiken ut i ca 130000 exemplar. Den socialdemokratiska månadstidskriften Tiden kommer ut i ca 9 000 exemplar. Det finns ca l 800 heltidsanställda funktionärer inom LO (därav ca 600 mättekniker inom byggnads). Till detta kommer alla de som största delen av sin arbetstid är av företaget betalda fackliga förtroendemän. Deras antal är svårt att beräkna men en mycket grov skattning ger mellan 2 000 och 5 000 personer. (Volvo’ Göteborg har ca 0,5 % av arbetskraften som arbetar minst halvtid för facket. Men där ligger man antagligen högst i landet. På många medelstora industrier är det kanske bara två, tre stycken.) Till detta kommer funktionärer och förtroendevalda i tjänstemannafacket som i många fall är socialdemokrater. Dessutom tillkommer alla av ”rörelsen” anställda funktionärer och högre tjänstemän. Konsum, OK, RESO, Folksam, ABF, HSB, Hyresgästföreningarna, Verdandi avlönar ganska många högre tjänstemän och funktionärer. Så finns det också redaktörer för A-pressen, Arbetet och Aftonbladet. Antalet heltidsanställda politiker (Riksdagsmän, kommunalråd osv) är ca 600 (ca hälften av alla).

En betydande minoritet av statsförvaltningens toppar, landshövdingar, general- och byrådirektörer är aktiva socialdemokrater. Deras poster är i de flesta fall ett resultat av den socialdemokratiska partiboken. Framförallt är de grenar av statsapparaten som ursprungligen var en del av arbetarrörelsen – försäkringskassorna, akassorna och hela deras överbyggnad (AMS, pensionssystemet osv) – av naturliga orsaker full av aktiva socialdemokrater i beslutande ställningar. Dessa delar av arbetarrörelsen införlivades ju direkt i statsapparaten av de socialdemokratiska regeringarna.

Framför allt under de senaste årtiondena har dessutom ett mångförgrenat utrednings- och samarbetssystem brett ut sig. Gränserna mellan stat, intresseorganisationer och partier har fläckvis börjat suddas ut. Som nämndes förut är redan delar av arbetarrörelsen införlivade med staten. Idag formas lagförslag genom ett vitt förgrenat utredningssystem som sysselsätter hundratals om inte tusentals personer. Statsförvaltningen, de fackliga organisationerna, arbetsgivarföreningarna och tjugotalet andra organisationer ger sina synpunkter, trycker på och kompromissar inför de olika lagförslag som skall antas av riksdagen. I sista hand bestäms ramarna för detta av vad storföretagen kan smälta. Här formas mentaliteten hos de socialdemokratiska politikerna, här formas deras världsbild.

Summerar man ihop detta och ställer det mot en skattning av antalet aktiva medlemmar får man fram ganska förfärande siffror för att komma från ett arbetarparti: Antalet partimedlemmar: l 100000; antalet medlemmar utan kollektivanslutning: 400 000; 10 % aktiva vid val osv: 40 000; deltagare vid rådslag om löntagarfonder: 20 000; prenumeranter på Aktuellt i politiken: 130 000; prenumeranter på Tiden 9 000. En mycket grov skattning skulle placera antalet verkliga partimedlemmar (de som går på partimöten, ställer upp till olika förtroendeposter, försöker påverka partiets politik osv) till ca 20 000. Fördubblar man har man en ordentlig säkerhetsmarginal.

Mot detta skall ställas de som direkt går att på något sätt märka ut som aktivister – ca 15 000 i olika kommunala uppdrag. Överlappningen mellan olika typer av uppdrag är säkert stor, men till detta kommer Verdandi, Unga Örnar, ABF osv. Till de tjugotusen verkliga medlemmarna måste alla de som är yrkesmässigt beroende av ett socialdemokratiskt partiengagemang räknas. Det rör sig om ca 4 000 – 7 000 fackliga funktionärer på olika nivåer, ca 600 yrkespolitiker anställda av stat och kommun – dessa utgör självfallet partiets verkliga kärna. Alla de anställda på högre nivå i de olika socialdemokratiskt kontrollerade affärsföretagen och ideella rörelserna, antalet direktörer, funktionärer och ombudsmän måste uppgå till flera tusen. Till detta kommer tjänstemännen i den högre statliga byråkratin och kommunala förvaltningen vars arbete har en mer politisk karaktär och där många har sitt arbete tack vare politiska meriter. (I detta skikt har naturligtvis de borgerliga partierna stor dominans, men antalet socialdemokrater i detta skikt räknas i tiotals procent. Under alla förhållanden blir det flera hundra personer.) Som kronan på verket kommer alla politiskt anställda i den socialdemokratiska pressen. Räknas dessa grupper samman gör man upptäckten att grupper över tiotusen av socialdemokratins aktivister tillhör dessa grupper. Och antalet aktiva var ju inte alltför stort.

Redan av en sådan schematisk och grov sammanräkning och sammanställning framgår det att antalet aktiva arbetare i arbetarpartiet måste vara försvinnande litet. Frågan är om det bland de som aktivt är med och påverkar politiken genom ett regelbundet engagemang finns några arbetare över huvud taget. Det finns ett antal undersökningar om detta som bekräftar resultatet av en enkel sammanräkning.

LO-tidningen har gjort en stickprovsundersökning som redovisas i nr 4 och 5 -82 av tidningen. LO-tidningen sammanfattar vad de kommit fram till:

”I kommuner och i partier är det medelålders, relativt välutbildade och välbeställda män, ofta tjänstemän i offentlig förvaltning som styr tillsammans med heltidsanställda politiker och ett växande skikt organisationsproffs, som avdelats politiska uppdrag för sin organisations räkning.

För direktörer i handelskamrar och branschföreningar eller ombudsmän i partier och intresseorganisationer har politiken blivit en kvalificerad deltidssyssla, en del av den yrkesmässiga verksamheten. Numera kan man vara förtroendevald i hela sitt liv. Denna utveckling avspeglas i vårt stickprov. Det är yrkespolitiker på hel- och deltid och tjänstemän som har den beslutande makten i de socialdemokratiska församlingarna.- Jag har en känsla av att arbetarna blir färre inte bara i partiarbetet, utan också inom sidoorganisationer som ABF, KF osv säger Skånes LO-ordförande Einar Ericsson.” ”När LO-tidningens siffror publicerades förra gången (för 3 år sedan) var resultatet för Värmlands del nedslående. På poster där det borde ha suttit metall- och skogsarbetare fanns det mest yrkespolitiker, arbetsförmedlare, lärare och läkare”. ”Bara en av totalt undersökta s-församlingar har arbetarmajoritet. I exempelvis partidistriktets styrelse finns inte en enda arbetare. I Skåne är det inte stort bättre. För tre år sedan gjorde LO-tidningen en liknande undersökning. Redan då var arbetarrepresentationen dålig. Sedan dess har den blivit sämre i ungefär hälften av de undersökta församlingarna.”

Dystra som siffrorna är så talar ändå inte LO-tidningen om hela sanningen. De pekar visserligen på hur statistiken överdriver den fåtaliga arbetarrepresentationen i SAP. När de behandlar Skåne skriver de:

”I SAP-distriktets styrelse är bara 2 av 15 arbetare. Det är samma nedslående resultat som i den förra undersökningen. Av fullmäktigeledamöter är det endast 41 % som fortfarande står i produktionen . . . Hälften av ledamöterna är visserligen LO-anslutna men många av dem är inte längre verksamma i sina gamla jobb. 16 har blivit kommunalråd, lika många har blivit ombudsmän, 3 är riksdagsmän, l fastighetschef och en arbetsförmedlare. Även i Skåne innehåller landstingets s-grupp många avhoppare. Hälften av de socialdemokratiska ledamöterna – 55 personer – är LO-anslutna. Men av dessa har 25 blivit kommunalråd, ombudsmän etc. Idag är dock drygt var fjärde landstingsledamot arbetare”.

Men de glömmer bort att de arbetare som är kvar efter att kommunalråd och ombudsmän med falsk varubeteckning rensats ut inte heller står i produktionen i de flesta fall. De är fackliga förtroendemän på betald arbetstid enligt förtroendemannalagen. Artiklarna finns naturligtvis inte publicerade för att driva på ”proletariseringen” av SAP utan som ett led i kampen om de politiska posterna. Fackföreningsbyråkratin håller på att bli undanskuffade av de högre tjänstemännen från SAP:s ledande organ ur de valbara posterna till kommuner, landsting och riksdag. Arbetarparti utan arbetare?

Bilden klarnar ytterligare om vi går till en artikel som publicerats i tidskriften Arkiv nr 7 – 8, ”De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen”. Här är underlaget från 1970 men utvecklingen har entydigt gått i samma riktning – arbetarna armbågas ut från socialdemokratin. I några tabeller visar artikelförfattaren klassammansättningen i de olika partierna.

Det kännetecknande för samtliga partier 1970 var att arbetarnas andel sjönk ju högre upp i partiet man kommer. För socialdemokratin var det frågan om en extrem tendens, l % av befolkningen tillhör kategorin större företagare, högre tjänstemän. 35 % av de regionala förtroendemännen inom socialdemokratin tillhörde denna grupp. Dvs att den rena överklassen var överrepresenterad 35 ggr i de ledande organen på denna avgörande nivå. Där avgörs t ex vilka som skall till riksdagen.

Arbetarna var 23 % fastän de är en majoritet av befolkningen. Vad gäller antalet medlemmar var dock arbetarna fortfarande i klar majoritet inom partiet. Men även här döljer rubriken ”arbetare” folk som inte gör ett handtag i produktionen utan är fackliga förtroendemän på heltid, fackliga funktionärer osv. För att klargöra de verkliga förhållanden skulle man tvingas följa upp varje enskild individ som betecknar sig själv arbetare i undersökningen.

Liksom giftet i naturen anrikas överklassen i SAP ju högre upp i näringskedjan man kommer. Bilden bekräftas om man tittar på kommuner och landsting. I kommuner fördelar sig de förtroendevalda till de kommunala uppdragen så att socialgrupp l utgör 1/4, socialgrupp 2 utgör 1/2 och socialgrupp 3 utgör 1/4. Landstingspolitikerna fördelar sig på socialgrupper så att socialgrupp l utgör 44 % av landstingsledamöterna och 35 % av nämndledamöterna, socialgrupp 2 utgör 47 resp 55 %. Socialgrupp 3 utgör 9 resp 10%.35 Uppdelningen är inte partivis men tendensen är ändå så kraftig att SAP måste vara en del av den.

Att fackfunktionärer, redaktörer, riksdagsmän och andra småborgare dominerar den socialdemokratiska partiapparaten och politiken är inget nytt fenomen. Detta faktum är ju den materiella grunden till arbetarrörelsens urartning och övergången till försvar för kapitalism.

Dessa herrar lever i en annan värld än den vanlige arbetaren. De lever av istället för arbetarrörelsen. Vad som hänt under de sista årtiondena är dock något annat. Istället för en parasitär byråkrati och funktionärskår som kontrollerar ett parti av arbetare har vi idag ett parti med en stor arbetarbas men med en djupgående omvandling av förhållandet mellan de olika skikten i partiet. Arbetarna, de som står i produktionen, är inte längre aktiva. Partiets aktiva medlemsbas består istället av fackliga funktionärer, ombudsmän av olik slag, yrkespolitiker och tjänstemannagrupper. I själva ledningen finns ett mycket tungt inslag av ren överklass. Banden till arbetarklassen går dels via den fackliga byråkratin, dels genom en vanlig partiaktivitet som bekostas av stat och kommun. Hela partiets klassammansättning har förskjutits uppåt ett steg samtidigt som banden till arbetarklassen töjts ut och blivit mer administrativa, manipulerande. Arbetarrörelsen har blivit en rörelse för försäljning och manipulering av arbetskraft.

Detta är inget speciellt svenskt. Det italienska kommunistpartiet t ex har inte mer än 25 % arbetare i regionala kommittéer. 19% av delegaterna till en regional kongress nyligen var arbetare. PCI har 40 000 delegater i nationella, regionala och kommunala församlingar. 120000 partimedlemmar lever av partiapparaten eller ”rörelsen” (kooperativ,kulturföreningar etc) eller så är de anställda i förvaltningar som PCI administrerar. Av 12000 sektioner finns 800 i fabrikerna. 1945 kom 90 % av sektionernas sekreterare kom från arbetarklassen, idag kommer ca 20 % från arbetarklassen.(36)

Samma sak återkommer i land efter land. Arbetarklassen har som individer i stor utsträckning lämnat den politiska scenen i Västeuropa, under den låga konjunkturen. De socialdemokratiska och stalinistiska arbetarpartierna håller på att bli folkpartier med en massbas i den fackligt organiserade arbetarklassen. Ibland slår denna utveckling igenom kvalitativt genom högerutbrytningar typ de italienska och engelska socialdemokratiska partierna. Där blir omvandlingen total. De skrumpnar ihop till rent borgerliga partier och klipper av banden till fackföreningsrörelsen.

Socialdemokratins bas

Vad som är speciellt svenskt är att utvecklingen nått så pass långt. Man börjar närma sig slutstationen där skillnaden från ett borgerligt parti som den argentinska peronismen som baserar sig på fackföreningar är utsuddad. Men man är inte där ännu.

Socialdemokratin kan inte drabbas av en total genomklappning av den typ som drabbade de borgerliga partierna i den tyska Weimarrepubliken i början av trettiotalet. Hela deras enorma ideologiska apparat, kontrollen över fackföreningsrörelsen, pensionärerna, alla sido- och underorganisationerna som Konsum, ABF och Reso gör att de har en mycket stabil bas som direkt är beroende av partiets existens. Å andra sidan har de under snart 100 år ackumulerat ett förtroende inom arbetarklassen. Under denna tid har partiet inte haft mer än 4 partiledare. Det är ett symtom på dess hållfasthet. Jämför det med den fart med vilken borgerligheten förbrukar sina partiledare. Det är också typiskt för en byråkrati. Den kräver stabilitet och inga tvära kast inom partiet. För att rasera det förtroendet behövs det mer än några års regeringsinnehav. Till detta krävs långa och hårda klasstrider. Det behövs en ekonomisk och social kris som är mycket hårdare än dagens. Det krävs framför allt att det växer fram ett nytt arbetarparti.

Men denna styrka, och denna karaktär av arbetarklassens parti har som förutsättning den socialdemokratiska kontrollen över fackföreningsrörelsen. En sprängning av fackföreningsrörelsen skulle betyda början till slutet för socialdemokratin. Bryts navelsträngen med facket kommer partiet att bli ett rent borgerligt parti -med borgerligt program och politik, med borgerliga medlemmar och ett folkligt stöd likartat Centerns idag eller Folkpartiets arbetarliberaler under fyrtiotalet.

Förborgerligande och byråkratisering

Socialdemokratins förborgerligande har lett den in i en ond cirkel. Centraliseringen och byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen, ersättandet av en socialistisk skolning med borgerliga värderingar, av politisk och facklig kamp med samarbete mellan storföretagen och arbetarrörelsen, har alla samverkat till denna utveckling. Men det finns mer djupgående, samhälleliga förklaringar till varför SAP alltmer förlorar sin karaktär av arbetarparti.

Socialdemokratins sociala bas har långsamt gröpts ur. Antalet svenska arbetare inom storindustrin har minskat ordentligt under 60- och 70-talet. Bruksorterna i Mellansverige och Norrland som varit socialdemokratins stabilaste bas har lagts ner eller minskat i betydelse. Invandrarna utgör ca 15 % av Metalls medlemmar men 20 – 30 %av de största avdelningarna (och ca 40% i Södertälje)37. Under senare hälften av 60-talet stod invandringen för omkring 25 % av nyrekryteringen till industrin.(38) Samtidigt har den sociala rörligheten varit stor. Arbetare har klättrat uppåt på samhällsstegen och delvis ersatts med invandrare och folk från landsbygden.

Samtidigt har de naturliga, samlande arbetarklassmiljöerna brutits ner (som Majorna i Göteborg, Söder i Stockholm), och ersatts av sovstäder och villaförorter. På de stora industriarbetsplatser har personalomsättningen varit enorm. På en stor industri som Volvo-Göteborg har en personalstyrka omsatts som varit många gånger större än antalet anställda under åren efter 1965. Allt detta har sammantagit brutit ner förutsättningarna för en levande, politisk arbetarkultur.

Grundorsaken till arbetarrörelsens förborgerligande har naturligtvis varit den oavbrutna förbättringen av levnadsförhållanden för arbetare. Ett faktum som inom stora delar av arbetarklassen tolkats som ett resultat dels av kapitalismens inneboende styrka och dels en frukt av socialdemokratins klassamarbete. Se timförtjänsten för vuxna arbetare 1914-74 i Therborn ”Klasstrukturen i Sverige”.

Den allvarligaste effekten av denna utveckling har varit att det socialistiska klassmedvetande! nästan utrotats ur arbetarklassen. Vad som återstår hos de bredare skikten inom arbetarklassen är en identifikation med SAP som ett arbetarparti som försvarar deras intressen inom marknadsekonomins ramar.

Den ökade sociala rörligheten och invandringen förklarar också det till synes motstridiga fenomenet att väljarna å ena sidan har polariserats mellan blocken, dels att klassröstningen å den andra har tunnats ut under det sista årtiondet. Arbetare som blivit tjänstemän tenderar till en viss del att fortfarande rösta på SAP/VPK. Samma sak gäller för tjänstemän från arbetarhem. Samtidigt har nytillskottet från landsbygden och andra skikt ökat antalet arbetare som på grund av föregående klassbakgrund röstar på de borgerliga partierna. Klassmedvetande får man inte då man går in genom fabriksporten. Det är snarare en effekt av de totala sociala sammanhangen (social bakgrund, boendemiljö, uppfostran, skola osv.) Den sociala skolningen in i arbetarklassens traditioner och värderingar bröts ner under efterkrigstiden.(40)

Byråkraternas mötesplats

Sammanfattningsvis kan man säga att dagens SAP är en slags byråkratiernas mötesplats. Antalet partifunktionärer är mycket lågt. 1969 fanns endast ca 90 partianställda ombudsmän.(41) Till
detta kommer de ”rena” politikerna, riksdagsmännen och kommunalråden. Runtom dessa grupperas fackföreningsbyråkratin, funktionärer i de olika rörelserna (Konsum m fl), de högre tjänstemännen, och delar av den statliga och kommunala byråkratin.

Det sammanhållande kittet i denna ”rörelse” är inte längre något slags program, vare sig socialistiskt eller reformistiskt, utan dessa skikts egna sociala intressen och behov att försvara och förbättra sin sociala position. Dessa innefattar naturligtvis deras behov av att behålla kontrollen över de olika rörelserna och fackföreningarna och att bli återvalda till de olika parlamentariska församlingarna.

Ett lysande exempel på detta är den ”skattereform” som socialdemokratin kommit överens med mittenpartierna om att genomföra. För inkomstgrupperna under 50 000 innebär överenskommelsen förutom andra pålagor en direkt skattehöjning. Gruppen omfattar framför allt deltidsarbetande arbetarkvinnor, men alla med en normal arbetarinkomst kommer att förlora på ”reformen”. Även om de formellt får några tusen i skattesänkning skall dessa arbetare bekosta den höjning av arbetsgivaravgiften som krävs för att finansiera underskottet på 9 miljarder som uppstår tack vare skattelättnaderna för de rika. De stora vinnarna blir de högre tjänstemännen – ombudsmän, yrkespolitiker, byråkrater i statsförvaltningen, chefredaktörerna. Företagare som har kunnat göra mycket stora avdrag fåren viss försämring,42 men landets arbetare och lägre tjänstemän blir de stora förlorarna.

En sådan ”reform” hade varit omöjlig att genomföra för 20-talets socialdemokrati. Idag har den ingen aktiv partikader från arbetarklassen som säger stopp och protesterar. Det enda som hörs är lite försynt mummel i LO-tidningen och fackförbundspressen om att förslaget har en fördelningspolitisk profil som drabbar breda arbetargrupper på de rikas bekostnad. Men av detta drar man slutsatsen att de rika och högavlönade istället skall hålla igen i nästa avtalsrörelse, en from önskan och fria fantasier.

Fackföreningsbyråkratin vet med sig att ”reformen” kommer att drabba deras medlemmar men de egna fördelarna är för stora för att man skall bekämpa förslaget. Idag finns ändå ingen aktiv, organiserad arbetaropinion, som kan ta effektiv kamp mot förslaget.

IV LÖNTAGARFONDER

Löntagarfondsförslaget är ett annat exempel på ett förslag som enbart kan förstås utifrån socialdemokratins förändrade medlemskår. Det visar att den socialdemokratiska byråkratin fått en sådan tyngd och omfattning att den ställer sig som en social grupp i motsättning inte bara till arbetarklassens historiska strävanden (avskaffandet av kapitalismen och klassamhället) utan också (inom systemets ramar) till borgarklassens strävanden.

Den kampanj som den förenade borgerligheten dragit i gång mot löntagarfonder är ingen ploj för att uppnå kortsiktiga valtekniska fördelar. Den överväldigande delen av borgerligheten, dess partier och andra intresseorganisationer upplever fackföreningsbyråkratins nya framstötar som ett verkligt hot. De är rädda att drängen skall äta dem ur huset.

Socialdemokratins patetiska försäkringar om att de visst inte är ute efter att krossa kapitalismen utan tvärtom vill stärka marknadsekonomin klingar för döva öron. Landets företagare, den enskilde kapitalisten struntar naturligtvis blankt i om de som de tror skall ta ifrån dem makten över företagen härskar över en marknads- eller en planekonomi. De är inte förälskade i någon abstrakt marknadsekonomi utan i sina egna privilegier och sin egen makt.

För den socialdemokratiska byråkratin har löntagarfonderna varit Columbi ägg den – politiska trollformeln som skulle lösa de politiska problem som de hittills inte lyckats lösa. Idéen är skräddarsydd för ombudsmän, fackpampar på heltid, kvartsfigurer i LO-distrikten och i kommunalpolitiken. Fonderna skulle vara ett sätt att flytta fram byråkratins positioner utan att utmana systemet i sig trodde man. Vad man inte tog med i beräkningen var att stora företagargrupper upplevt arbetsrättsreformerna under 70-talet som ett djupt ingrepp i deras suveräna rätt att fritt förfoga över kapital och arbetskraft. Och bakom fackpampen skymtar arbetarna som kan få idéer i huvudet av allt tal om medbestämmande och insyn. Många företagare fruktar att drängen, fackbyråkratin, steg för steg skall göra sig till herre i huset. Rätten att fritt bestämma över investeringarna är den avgörande, den nästan allt annat bestämmande delen av kapitalets makt. Denna rätt känner de till som hotas av fackbyråkrater som kombinerar MBL, styrelserepresentation och andra finesser från arbetsmarknadens juridik med politiskt inflytande via SAP och dessutom aktieinnehav. ”Droppen urholkar stenen, inte genom sin tyngd men genom att ofta falla” säger det gamla romerska ordstävet.

Vad innebär förslaget?

I löntagarfondsdebatten sammanpressas hela socialdemokratins dilemma inför 80-talet. Man har inget alternativt politiskt program till det borgerliga. Socialdemokratin har inget program som skulle kunna bryta de nuvarande utvecklingstrenderna. SAP vill ha en fortsatt hård satsning på marknadsekonomin och storföretagen. Men detta förutsätter en ordentlig omfördelning av landets resurser från arbete till kapital.

I de avgörande politiska frågorna – försvaret, skatterna, skötseln av statliga bolag – finns det en grundläggande enighet mellan de ”fyra demokratiska partierna” som de skämtsamt brukar kallas. Denna enighet kommer säkert att brytas upp när den ekonomiska krisen hårdnar. Redan idag har samförståndet mellan arbetarbyråkratin och de borgerliga partierna brustit vad gäller formerna för omfördelningen från arbete till kapital. Borgarna vill försämra sjukförsäkringen, a-kassan och pensionerna. Idag är det inte politiskt gångbart för socialdemokratin att göra detta. Istället vill socialdemokraterna höja momsen.

En gång i tiden var det otänkbart för socialdemokratin att införa skatt på dagligvaror. Det drabbade den arbetande befolkningen direkt. När man ändå införde den var det först under försäkringar om att den var tillfällig och att den snart skulle avskaffas igen. Utvecklingen gick i en annan riktning. Från en skatt på några procent till över tjugo procent.

En socialdemokrati i regeringsställning kommer att ”tvingas” införa en rad ”tillfälliga” pålagor på arbetarbefolkningen som kommer att utvecklas på samma sätt som momsen. Socialdemokratin inser att de inte kan ha samma politik för en blomstrande och uppåtstigande kapitalism som för en i nedgång och kris. Några nya omfördelningsreformer går inte längre att göra, de är ju redan gjorda på de viktigaste områdena: sjukförsäkringen (från friska till sjuka arbetare), pensionerna (från unga till gamla arbetare) och a-kassan (från arbetande till arbetslösa). Man kan vinna kortsiktiga framgångar genom att gå emot borgarnas nedskärningar på dessa områden. Men som politiskt program är det alltför magert. En sista stor omfördelningsreform skulle vara en omfördelning från arbetare utan barn till arbetare med barn. Men en sådan reform inom barnomsorgens område är idag helt omöjlig om man inte bryter med kapitalet och radikalt ändrar på förhållandet mellan ekonomins offentliga och privata sektorer, genom att göra den privata storföretagsverksamheten till offentlig verksamhet. Att helt kompensera barnfamiljerna för alla kostnader för barnen (en mycket kraftig höjning av barnbidragen, förlängning av föräldrapenningen, utbyggnad av förskolorna till behovstäckning skulle ha utgjort de viktigaste beståndsdelarna i en föräldraförsäkring) skulle kosta tiotals miljarder kronor i dagens ekonomiska system. Det skulle förutsätta en expanderande kapitalism i så fall.

Istället skulle löntagarfonder bli 80-talets reform. Förslaget om löntagarfonder kom från LO i början av 70-talet för att lösa problemen med ”övervinsterna” och den solidariska lönepolitiken. Denna politik gick i korthet ut på att arbetare i framgångsrika och vinstrika företag inte skulle utnyttja hela det ”utrymme” som fanns inom företaget till löneökningar. Istället skulle de vara ”solidariska” med arbetare i andra industrier och se till att de själva inte fick mer än de.

Tre målsättningar

På LO-kongressen 1976 satte man tre mål för löntagarfonderna:

• De skulle stödja den solidariska lönepolitiken. Genom att företagen fick avstå en del av sin övervinst till fonderna skulle det vara lättare att få arbetarna att avstå från löneökningar i de framgångsrika företagen.
• De skulle motverka makt- och förmögenhetskoncentrationen.
• De skulle ge löntagarna medinflytande på de olika arbetsplatserna.

Enligt Meidner som var huvudutredare fanns det ett mer djupgående skäl till löntagarfondsförslaget, nämligen att förhindra en upprepning av strejkvågen som kom i början av 70-talet. Uppenbart såg då fackbyråkratin fonderna som en fortsättning på de olika arbetsrättsreformerna som just genomförts, en fortsatt förstärkning av deras samhälleliga ställning. Så kom förslaget också att uppfattas av stora delar av borgerligheten. Genom den fortsatta nergången i industriinvesteringarna kom under slutet av 70-talet en ny målsättning att dominera debatten, målsättningen att öka det ”kollektiva” sparandet för att öka industrins investeringar. Ett annat, men mindre fint sätt att säga samma sak är att höja utsugningsgraden av den svenska arbetskraften.

Utredningen arbetade utifrån dessa målsättningar och resultatet blev boken Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Den har antagits både på LO:s och SAP:s kongresser under 1981. I denna bok slår man fast grundproblemen, nämligen att kapitalets profiter är för små. Man har tom gjort en deklaration om hur pass små (otillräckliga) de är. Investeringarna måste under 80-talet öka med 30%.43 Det betyder att en normal arbetarfamilj måste avstå ytterligare omkring l 000 kr i månaden för att kapitalismen skall överleva. Naturligtvis uttrycker SAP och LO inte det på det här råa och öppenhjärtliga sättet. Man säger helt enkelt att det arbetarna måste avstå från är l O 000 per år i framtiden. Trots att detta är precis vad landets arbetare gjort sedan 1976 har krisen i investeringarna bara förvärrats.

Vinster m m totalt i miljarder kronor

-74 -75 -76 -77 -78 -79 Totalt Vinstdel. totalt 1974-79 lönt.-fond
Resultat 16,5 11,5 11,7 3,3 9,3 16,4
Eget kapital 83 93 102 104 113 126
Vinster 17 13,8 13,6 10,2 14,2 18,7 =87,5
Vinst över 15 % av eget kapital 6,9 4,4 4,5 2,9 6,2 7,4 =32,3 6,5
Vinst över 20 % av eget kapital 4,9 2,8 3,2 2,0 5,1 5,5 =23,5 4,7

Vinst och eget kapital är beräknade som i LO/SAP:s fondförslag. Den första posten, Resultat, är vinster minus förluster. Den visar bl a att 1977 och -78 var svåra förlustår främst inom de stora krisbranscherna. Det är också förlusterna som svarar för de stora resultatvariationerna vinsterna förändras betydligt mindre 

Fonderna skall finansieras dels genom en höjning av ATP-avgiften, dels genom att 20 % av ”övervinsterna” skulle föras över till fonderna. Med övervinst menar man en avkastning som är över 15-20% på det investerade totalkapitalet. LO/SAP har sagt att det är rimligt med en l 0 % vinst på investerat kapital, men då får man lägga till inflationen. Enligt LO-tidningen 20/21 -82 skulle företagen fått avstå mindre än l miljard om året i övervinstbeskattning om LO/SAP-förslaget varit genomfört under den andra hälften av 70-talet. Mot detta skall ställas de miljarder som löntagarna skulle ha fått avräknat på sina löner om ATP-avgiften höjts.(44)

Varför har man just denna finansieringsmodell? Bert Lundin fd ordförande i Metall svarar på denna fråga i LO-tidningen nr 5 -81. egna anteckningar (citat)

Med bred uppslutning menar här Bertil Lundin uppenbart människor typ sin bror Volvodirektören och inte de som arbetar i företagen. Han vill ha storfinans och företag med på denna nya idé.
Hur skall fonderna byggas upp? 50% skall förvaltas av de anställda på de enskilda företagen, dvs i praktiken de lokala fackföreningarna, både från LO och de olika tjänstemannafacken. Den andra hälften skall förvaltas av 24 regionala fonder uppbyggda länsvis. Sedan har utredningen lagt fram två alternativa förslag om hur representanterna till dessa fonder skall utses. Alternativ 1 är genom löntagarval, dvs i val till fonderna där alla som har ATP-poäng har rösträtt. Alternativ 2 är genom fackliga val. dvs genom den ”demokratiska” beslutsprocessen vi har i våra fackföreningar idag (där t ex fackliga oppositioner är förbjudna att ställa upp med egna samlingslistor) inom Metall.

Vad säger då Bert Lundin om detta i samma intervju?

”Jag uppfattar det som ett alternativ (dvs löntagarval) som kommit till för att lugna de röster som kommit fram under debattens gång och de som gått upp i falsett”.

Under alla förhållanden blir det fackbyråkrater och ev kommunalpolitiker som kommer att få ”förtroendet” att spekulera med arbetarnas pengar på börsen. Egentligen borde ju storföretagsamheten och börsspekulanterna vara nöjda. Miljarder kommer att tillföras börsen. Pengarna kommer att investeras av amatörer på området. Vad har en fackordförande att sätta emot en Wall eller Wallenberg när det gäller att spela på börsen? Men som alla vet är de måttligt intresserade. Istället har SAF gått ut i en ursinnig kampanj mot fonderna.

Kapitalets motattack

Om grundorsakerna till denna kampanj (som också utnyttjas som en rasande kampanj mot allt vad progressiva krafter och arbetarrörelse heter) är rädsla för att fackföreningsbyråkratin skall bli en alltför mäktig faktor i samhället och på sikt undergräva det nuvarande kapitalets makt, finns det saker i förslagets tekniska utformning som skrämmer upp stora företagargrupper. De två viktigaste rör äganderätten och rösträtten till aktier – själva stommen i den enskilde kapitalistens makt.

Enligt det första förslaget ”bör den hittillsvarande möjligheten att ge ut aktier med olika rösträtt upphävas.”(45) Det låter oskyldigt, men om det infördes skulle det få stora negativa återverkningar på möjligheterna att med bara en liten del av ett företags aktiestock kontrollera företaget.

Idag finns olika typer av aktier på börsen. För vissa företag finns t ex A och B-aktierna, som nominellt är lika mycket värda men B-aktien har t ex bara en tusendel av A-aktiens röstvärde. Det möjliggör för finansfamiljerna att med tillräckligt med A-aktier kontrollera företag utan att för den skull ha en särskilt stor del av det totala kapitalet i bolaget.

SAP vill inte i sig undergräva Wallenberg och de andra finansfamiljernas makt på det här sättet utan föreslår att systemet med A- och B-aktier skall förbjudas för framtida nyemitteringar av aktier. Men det kommer att försvåra för nya finanshajar att tränga sig fram. I så motto har förslaget en konservativ tendens. Wallenberg själv har ju också legat mycket lågt i debatten.

Det andra förslaget är att en facklig initiativrätt införs där facket skall kunna tvinga ett företag att nyemittera aktier om det anses företagsekonomiskt nödvändigt att införskaffa mer riskvilligt kapital. Anledningen till att fondförslaget tar med detta är den samma som gör företagarna hysteriska över det. Utredningen skriver:

”Även om alla ekonomiska skäl – såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska – talar för att företagen borde öka sitt aktiekapital, kan de nuvarande ägarnas krav på oinskränkt kontroll i vissa fall leda till att man avstår från en både möjlig och behövlig kapitalförstärkning.(46)

Förslaget hotar alltså de nuvarande ägarna av företag med att de kan förlora kontrollen genom fackets krav på att aktiekapitalet ökas och att löntagarfonderna därefter köper upp dessa nya aktier då de nuvarande ägarna inte kan uppbåda tillräckligt kapital. En kapitalist föredrar naturligtvis ett företag som går dåligt som han själv kontrollerar än ett som går bra men som han inte kontrollerar.

Om det utifrån borgarklassens ståndpunkter finns goda skäl att bekämpa fonderna till förmån för den gamla vanliga aktiemarknaden finns det från socialistiska utgångspunkter ännu bättre skäl att vara emot löntagarfonder.

Arbetarrörelsen har varit emot kapitalismen av fyra huvudskäl:

För det första så snedvrider produktionen för profit sättet på vilket samhällets resurser används. Krigsmateriel, och onödiga lyxprylar tillverkas samtidigt som många i världen lider brist på det nödvändiga. USA:s hundar äter sammanlagt mer kött än alla Indiens svältande hundratals miljoner. Hundarnas husse efterfrågar hundmat och kan betala för den. De svältande barnen i Indien efterfrågar också kött med de kan inte betala för den. Alltså svälter barnen ihjäl och hundarna fetmar. Allt som kan tillverkas med tillräcklig vinst tillverkas, allt som inte kan tillverkas med vinst tillverkas inte. I kapitalets upp och nedvända värld blir reklam och marknadsföring nyttiga och närande verksamheter. Barnomsorg och sjukvård blir onyttiga och tärande.

För det andra ger konkurrensen på marknader mellan de olika kapitalen upphov till en enorm centralisering och koncentration av makt och ägande till ett litet fåtal. Ekonomin kontrolleras till slut av ett mycket litet antal företag. Hela samhällslivet får rätta sig efter dessa företag.

För det tredje sker det ett direkt slöseri med mänskliga och samhälleliga resurser. Miljontals människor går arbetslösa endast därför att deras arbetskraft inte kan utnyttjas med tillräcklig hög vinst för företagen. Konkurrensen på marknaden gör att deras arbetskraft inte efterfrågas, samtidigt som maskiner och fabriker står outnyttjade och det finns stora behov att täcka genom en ökad produktion av nyttigheter.

För det fjärde fördelas konsumtionen ojämnt. De som jobbar hårdast och har de smutsigaste och farligaste jobben får den sämsta lönen. Det är den översta femtedelen av befolkningen som svarar för den största delen av ”överkonsumtionen” utöver det nödvändigaste i samhället.

Löntagarfonderna kommer inte att rucka på någonting av detta. Tvärtom kommer de att förvärra marknadsekonomins och konkurrensens skadliga effekter. Som det står i utredningen: ”Fonderna skall köpa aktier, och skall eftersträva en god avkastning på sitt kapitalinnehav.” Köpa aktier och god avkastning är kursiverade i originalet. Ledande representanter för SAP har vid många tillfällen försäkrat att syftet med fonderna är att stärka näringslivet och marknadsekonomin. En lösning av krisen kräver ett brott på arbetarnas villkor med marknadsekonomi och storföretagsamhet och övergång till en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll.

SAP:s och fackföreningsbyråkratins lösning med löntagarfonder innebär en satsning på marknadsekonomin -samma marknadsekonomi som är roten till krisen. Löntagarfonder skulle drabba landets arbetare hårt, sänka deras levnadsstandard, öka arbetslösheten och sätta den sista spiken i fackföreningarnas roll som försvarare av arbetarklassens omedelbara intressen. En analys av förslagets konsekvenser visar detta.

Konsekvenserna

l. Enligt förslaget skall löneavgifter tas från alla företag men bara investeras i de mest lönsamma, de som ger en god avkastning. Pengar kommer att pumpas ur krisbranscherna och pumpas in i de lönsamma företagen. Nedläggningen av krisbranscherna kommer att påskyndas. Eftersom löntagarfonderna inte kan öka den totala efterfrågan kommer investeringarna (om det blir några) i de lönsamma företagen också att plocka bort jobb. Företagen kommer att automatisera, datorisera och robotisera för att utföra samma produktion med mindre mängd arbetare. Löntagarfonderna kommer att stjäla arbeten i två ändar – dels genom snabbare nerläggning av krisföretagen, dels genom att de framgångsrika företagen plockar bort arbetstillfällen genom sina investeringar.

2. Maktkoncentrationen i näringslivet kommer att öka. Oftast är de mest lönsamma företagen de stora och medelstora. Dit kommer löntagarfondspengar att gå i den mån de överhuvudtaget kommer att gå till industriinvesteringar. Småföretagen får betala kakan men inte äta den. Förslaget kommer alltså att ytterligare förstärka koncentrationen och monopoliseringen av näringslivet.

3. Löntagarfonderna kommer inte åt roten till det onda, tvärtom. Företagen vägrar att investera på grund av att efterfrågan på deras produkter inte är tillräckligt stor och därför att vinsten på satsat kapital är för låg. Efterfrågan och därmed utvecklingen inom industrin bestäms i sista hand av utvecklingen på världsmarknaden. Mer än hälften av industriproduktionen går på export och exportefterfrågan kan inga löntagarfonder i världen öka. Istället kommer en svensk åtstramning (genom att arbetarna tvingas avstå en del av sin lön till fonderna) att dra sitt lilla strå till stacken för att få ner den totala efterfrågan i världsekonomin och därmed förvärra överproduktionskrisen.

4. Samtidigt kommer löntagarfonderna att öka den mängd kapital som finns tillgängligt för spekulation. Redan idag har företagen miljarder som de saknar tillräckligt lönsamma investeringsobjekt för. Bolag som sysslar med börsjobberi, fastighetsspekulation och liknande är för närvarande mer lönsamma än produktiva bolag. Och löntagarfonder skall ju investeras i de mest lönsamma företagen. Det finns inga som helst garantier för att löntagarfondernas pengar kommer att gå till produktiva industriinvesteringar.

5. Det finns inga som helst garantier för att pengarna överhuvudtaget kommer att stanna i Sverige. De stora . företagen som styr vår ekonomi investerar en allt större del av sitt kapital utomlands. Det kan visa sig vara mer lönsamt med investeringar i Thailand eller på Sri Lanka och Filippinerna. Det är fortfarande kapitalistiska, företagsekonomiska kriterier som skall styra investeringarna.

6. Löntagarfonderna sänker direkt standarden för arbetarna genom den föreslagna höjningen av ATP-avgiften som kommer att ”räknas av” i kommande avtalsrörelser. SAP har redan intecknat arbetarnas löner ganska kraftigt innan de ens fått regeringsmakten. ”Marginalskattereformen” skall finansieras genom en direkt höjning av skatten för de allra sämst ställda plus att resten av höginkomsttagarnas skattelättnader skall betalas genom höjd arbetsgivaravgift med några eller någon procent som skall räknas av i avtalsförhandlingarna. Momsen har de lovat höja, vilket direkt kapar reallönen. Allt detta i en vikande världsekonomi. Det börjar lukta ganska kraftigt om den socialdemokratiska politiken.

7. Fackföreningarna kommer att utvecklas till en ny slags kapitalgrupp som Israels Histadrut med intressen rakt motsatta arbetarnas. Redan idag har en vanlig arbetare knappt någonting att säga till om i sin egen fackförening. Alla viktiga beslut ligger på LO:s förbundsstyrelse och välbetalda ombudsmän. Fackföreningsbyråkratins omvandling till kapitalförvaltare skulle ge dödsstöten åt fackföreningarna som vi känner dem. Även om det är en process som skulle ta årtionden skulle ändå färdriktningen vara klar. Alla rester av demokrati som fortfarande finns kvar i facket skulle byråkratin tvingas strypa. Hur skall man annars kunna driva igenom nedläggningar och rationaliseringar för att skapa ”den goda avkastningen” som löntagarfonderna och deras förvaltare skall sträva efter?

Om socialdemokratin verkligen menar allvar med sitt prat om att öka arbetarnas inflytande och bryta den privata maktkoncentrationen hade de kunnat göra det flera gånger om utan att det kostat staten eller ens en enskild kapitalist ett öre. De hade kunnat använt ATP-fonderna för att köpa upp företagen istället för att låna ut fonderna till dem. De hade kunnat avskaffa de stora kapitalgruppernas bestämmanderätt över de aktier som de har nergrävda i sina olika familjestiftelser – aktier värda hundratals miljoner som dessa familjer använder för att kontrollera svensk industri utan att de formellt sett äger ett öre av dessa stiftelser. De hade kunnat avskaffa uppdelningen i A- och B-aktier för att något minska den privata maktkoncentrationen. De hade kunnat avskaffa de antifackliga lagarna som kraftigt beskär fackets möjligheter att verkligen arbeta för inflytande och makt. Men något av detta har de uppenbart inte en tanke på att göra och deras prat om löntagarfonder som ett medel att bryta den privata maktkoncentrationen klingar därför falskt. Vad skall man säga om en person som envisas med att använda nagelfil för att fälla ett träd istället för den yxa som ligger framme?

Från socialistiska utgångspunkter är saken enkel. Förstatliga storbolagen och banker under fackets kontroll (och se till att arbetarna får kontroll över facket). Det finns ingen anledning vårtor de stora finansfamiljerna skall ersättas två gånger om: dels genom alla de vinster de sugit ur företagen, dels genom att få betalt för det företag som byggts upp genom arbetarnas slit. Beslagtar man 32 finansfamiljers aktieinnehav så har samhället i praktiken kontroll över storföretagen. De ?-nå aktieägarna kan lösas ut eller till och med få betala aktierna som en slags obligation så att de likställs med de som sparat på bank.

Två masker

Den socialdemokratiska byråkratin har två ansikten, eller rättare sagt två masker en vänd mot arbetarklassen och en annan mot borgarna.

I löntagarfondsfrågan försöker SAP å ena sidan övertyga landets företagare om att förslagets nästan enda syfte är att få landets arbetare att avstå en del av sin lön för att stärka näringslivet och marknadsekonomin genom att aktiemarknaden tillförs friskt kapital. Å den andra vänder sig SAP till landets arbetare för vilka man utmålar fonderna som ett sätt att skaffa löntagarna ökat inflytande på jobbet och bryta den privata maktkoncentrationen i näringslivet.

För den lägre fackliga byråkratin och de förtroendevalda utmålar man dessutom fondförslaget som det som skall lyckas där MBL har misslyckats. Det skall befästa det lokala fackets makt gentemot företagsledningar och nuvarande aktieägare. Till detta ändamål har de också dragit fram en skrämmande dokumentation om den privata maktkoncentrationen. I deras utredningar och skrifter – de två viktigaste är Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna och Framtid för Sverige – varnas i nästan socialistiska termer för privatkapitalismens fördärvlighet.

Men när det gäller fondfrågan har den socialdemokratiska byråkratin blivit ett offer för sin egen propaganda. Sådant har hänt förut. När Palme & Co utmålade MBL som århundradets reform som helt skulle kullkasta maktförhållandena på arbetsmarknaden var de också offer för sin egen retorik. De frammanade förhoppningar som förslagen inte kunde infria. Men till skillnad från arbetsmarknadslagarna har de nu storkapitalet emot sig. Och arbetarna klarar de inte av att mobilisera för frågan. Den saknar trovärdighet.

Arbetarna stänger inte av TV:n när Palme beskriver fonderna som ett sätt att få arbetarna att avstå sin lön till aktieköp. Det undgår inte företagarna att Metallarbetaren och LO-tidningen
förutom detta också frammålar förslaget som ett medel för att sätta kapitalet på plats och ge fackbyråkratin en plats i solen. Genom denna dubbla argumentationen förlorar fondfrågan all trovärdighet.

Socialdemokratin kommer att tvingas till reträtt på reträtt för att svära sig fri från alla fula misstankar om att man överhuvudtaget menar någonting med fondförslaget. Det hela är en utmärkt illustration till socialdemokratins dubbla karaktär – ett borgerligt arbetarparti – och en utmärkt illustration till socialdemokratins nya utvecklingsfas. Socialdemokratin saknar förmåga att mobilisera sina anhängare för förslag som endast är ett uttryck för byråkratins snäva kastintressen. Opinionsmätningarna i fråga, som naturligtvis är vinklade beställningsarbeten från olika företagarföreningar, tyder på att endast 5 – 6 % av befolkningen ger förslaget sitt helhjärtade stöd.(47) Och även om mätningarna är vinklade så ger de ett hum om vart vinden blåser. Även om den socialdemokratiska byråkratin har stora ekonomiska resurser väger de lätt när storkapitalet verkligen satsar. Då kan miljarderna rulla i SAF:s propaganda-apparat. Och med radio/TV och stora delar av pressen i borgarnas händer hamnar byråkratin i underläge i kampen om den allmänna opinionen. Det enda som skulle kunna kontra SAF:s offensiv vore en massaktivitet på landets arbetarplatser. Men det går naturligtvis inte att entusiasmera vanliga arbetare för ett förslag som innebär att de skall sänka sin lön till förmån för företagare, fackpampar och yrkespolitiker. Socialdemokratin måste hitta andra frågor att driva under 80-talets valkampanjer.

V ARBETARRÖRELSEN UNDER 80-TALET

Borgarna brukar tala om ”det hemska 80-talet”. Hemskt kommer det att bli. Frågan är om det kan komma någonting gott av det hemska. Kan arbetarklassen utnyttja kapitalismens kris för att själv ta över samhällsmakten eller kommer krisen att sluta i krig, massförstörelse och civilisationens undergång? Det val som en gång Rosa Luxemburg ställde arbetarrörelsen inför är fortfarande aktuellt:

”Vi står inför detta val: antingen imperialismens triumf och förödelse för all kultur som i antikens Rom – förödelse, avfolkning, degeneration, en väldig begravningsplats; eller socialismens seger.”

Den första frågan som måste ställas är:
Kan de nuvarande partierna på något sätt lösa den nuvarande krisen eller kommer andra krafter att träda fram? Det kanske inte finns något utrymme för ett socialistiskt alternativ.

Marxismen är ingen spådomskonst eller den exakta förutsägelsens vetenskap som astronomi. Den kan bara peka ut de olika alternativen som är möjliga och de troliga utvecklingsalternativen. Historien är inte förutbestämd. Den avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna. Och klassernas styrka avgörs i sista hand av vilka partier och organisationer klasserna lyckas skapa åt sig för att tillvarata sina intressen.

Man får inte heller glömma bort att partier och föreningar som en gång bildades av klassen utvecklas och har en egen dynamik som inte är parallell med klassens utveckling. Ett parti är aldrig ett ”rent” uttryck för en klass intressen. Intressena förmedlas alltid av individer och grupper av individer. Och dessa individer och grupper kan utveckla särintressen skilda från klassen, kan spjälkas av från den klass som de en gång kom från eller drogs till. De kan ge uttryck för intressen som är direkt motstridiga de som partiet en gång bildades för att tillvarata. Historien är fylld av sådana omvandlingar. Bolsjevikpartiets urartning och förvandling till sin motsats är ett exempel. Den socialdemokratiska byråkratin med sin bas i individer och skikt som står utanför arbetarklassen och som är främmande för den är ett annat. Istället för att vara en hjälp på vägen har partiet förvandlats till ett hinder som måste övervinnas.

Vi har här pekat på hur de svenska partierna utvecklats och vilken sammansättning de har idag. För de tre borgerliga partierna gäller att de inte har någon form av aktiv, folklig massa. De är statssubventionerade tjänstemannapartier till stor del. Skillnaden mot 30-talet är särskilt stor när det gäller socialdemokratin. Partiet har tappat nästan hela sin aktiva bas av arbetare i produktionen. SAP har säkert en mobiliserbar reserv i alla de hundratusentals fackliga förtroendemän som skolas upp genom de fackliga apparaterna. Men idag återfinns inte dessa som grupp bland de aktiva partiarbetarna. Genom sin nuvarande struktur och sociala sammansättning är samtliga fyra partier knappast livsdugliga i en situation av mycket skärpt klasspolarisering. Idag är det LO och SAF som får träda in som ”surrogat” partier och mer direkt stå för klassintressena. Haken är bara att när det gäller LO så företräder byråkratin inga proletära klassintressen. Byråkratin träder in i klassens ställe och talar i dess namn. Som social grupp står den närmast tjänstemän i mellan och (oppositioner. Sett i ett historiskt perspektiv företräder den kapitalets intressen inom arbetarklassen.

Politisk splittring

Vad vi kan vänta oss på det politiska planet är en ökad differentiering mellan de olika partierna. De små sprickor som finns idag kommer att vidgas. Även om samtliga partier är inbitna försvarare av kapitalismen kommer de att slåss om hur det skall gå till. Redan idag står det klart att den politiska kampen mellan dessa partier kommer att gälla formerna för åtstramningspolitiken – inte om den skall föras utan hur. Den viktigaste skillnaden är att socialdemokraterna idag av historiska skäl är uppknutna till en rad sociala reformer som a-kassa, sjukkassa och pensioner. Deras politiska förtroende bland arbetarna vilar bland annat på att de av arbetarna upplevs som garanter för dessa reformer. Även om socialdemokratierna på tusen och ett sätt är uppknutna till staten, storbolagen och marknadsekonomin så kan de inte gå till frontalangrepp mot dessa reformer. Det skulle kosta för mycket förtroendekapital bland arbetarna. Därför kommer SAP troligen i mycket högre grad än borgarna att lita till att inflationen gröper ur löner och levnadsstandard för de breda löntagargrupperna. Inflationen aren mer svårgripbar fiende än en regering som sänker sjukersättningar och ger skattelättnader till små och stora företagare.

Dessutom kommer de rena gåvorna till företagen att öka under täckmanteln att rädda jobb.
Men genom samtliga politiska partiers över- och medelklassbas har det byggts in en svår motsättning i hela det politiska systemet som står hindrande i vägen. Det hjälper inte företagen att arbetarklassen flås för att pengarna istället skall konsumeras av improduktiva tjänstemän och statsbyråkrater. Och det är vad som håller på att hända. Två exempel är skattereformen och subventionerna till villaägarna.

Skattereformen över för ca 9 miljarder till de redan välbeställda. Men det minskar inga budgetunderskott eller höjer vinstnivån i företagen. Utvecklingen av subventionerna till villaägarna visar på samma sak. Där får de en del av bostadsbidragen, hälften av räntebidragen och alla skattesubventioner när det gäller boendet. Och det är en tredjedel av villaägarna, den mest välbärgade som får lejonparten. Bara under 1982 beräknas kostnaderna bli nästan tjugo miljarder för statskassan i uteblivna skatter och i utbetalda bidrag till villaägare. Och det hjälper inte heller upp några budgetunderskott och inte höjer det några vinster heller.(48)

En annan motsättning som är inbyggd i det politiska systemet är de enorma summor som olika politiska påtryckningsgrupper lyckas utveckla i bidrag till fallfärdiga industrier. Bara mellan åren 74/75 och 79/80 så ökade industristödet med 17 miljarder.(49) Sett från arbetarklassens ståndpunkt är naturligtvis denna skattesubventionering att föredra framför nerläggning eller importtullar. Men på sikt så förvärrar den lönsamheten för totalkapitalet genom att kapital som inte ger tillräcklig eller negativ avkastning inte förstörs. Och det är inte alltid fackföreningarna som går i spetsen när det gäller att pytsa in skattemedel i fallfärdiga företag.

Bankerna riskerar fruktansvärda förluster om ett storföretag inställer betalningarna. Många småföretagare ruineras när en jätte faller. I många fall har de innestående fordringarna på många hundratusen eller miljoner som går förlorade vid en konkurs. Och detta skapar i sin tur en kedja av konkurser och betalningsinställelser. Skogsägarnas hårda grepp över Centern förklaras av detta fenomen. Uteblivna skattemedel till utkonkurrerade massafabriker skulle drabba Centerns partimedlemmar hårt.

Ränteutgifterna för skatteskulden är en annan inbyggd motsättning i systemet. I sig är en stor statsskuld ingen katastrof rent nationalekonomiskt. Men rent politiskt innebär det att en stigande del av skatterna går till att medelst ränteutbetalningar berika de som har råd att låna pengar till statskassan – överklassen och den övre delen av medelklassen. Det ökar klasspolariseringen i samhället. För budgetåret 1982/83 beräknas statens ränteutgifter vara 39 miljarder kronor.(50)

Lägger man ihop bidragen till villaägarna, ökningen av industristödet och ränteutgifterna så har man i praktiken täckt budgetunderskottet på 76 miljarder för 1982/83. Eftersom statsskulden var mycket liten när borgarregeringen trädde till så ser man hur absurt talet om att landet lever över sina tillgångar är. Hela budgetunderskottet kan förklaras av bidrag och räntebetalningar och rena gåvor till företag, medel- och överklassen. Detta samtidigt som landets arbetare i de flesta fall fått reallönen sänkt med mer än tusen kronor i månaden.

En borgerlig regering som såg till systemets långsiktiga intressen och inte till de enskilda borgarnas levnadsstandard skulle självklart ha klämt åt arbetarna t.o.m. hårdare än den nuvarande borgarregeringen. Men den hade inte förstört statsfinanserna genom gåvor och subventioner till medel- och överklassens konsumtion. Man hade inte slängt ut tiotals miljarder på företag som ändå inte kunde överleva, utan sett till att höja vinstnivån drastiskt för de företag som verkligen går bra. Man hade inte heller försökt hålla arbetslöshetssiffrorna nere utan sett till att verkligen använda arbetslösheten som ett medel att sätta pli på arbetarklassen för att öka produktiviteten och minska kostnaderna för företagen. En sådan strategi skulle haft en chans att sätta industrierna på fötter, på kort sikt. Till skillnad från Chiles industri så är ju den svenska till stora delar fortfarande relativt konkurrenskraftig och en mycket kraftig omfördelning mellan arbete och kapital skulle ha kunnat ge exportindustrin en sådan puff att de förlorade hemmamarknaderna skulle ha ersatts och överträffats.

Sex farliga kurvor

Av de sex farliga kurvorna som nationalekonomerna brukar ta upp för att visa på krisen i ekonomin, är det ingen som inte kan föras tillbaka på den internationella utvecklingen. Den faktor som ligger till grund och delvis styr de andra kurvorna i ekonomin är industriinvesteringarna. De har sjunkit i de flesta industriländer som en direkt effekt av att kapitalismen är i en nedåtgående fas. (Se Sten Ljunggrens artikel i detta nummer).

Världsmarknaden stagnerar, det råder överproduktion inom många av ekonomins sektorer, vinsterna är inte tillräckligt höga eller efterfrågan tillräckligt stor för att företagen skall anse det lönsamt att investera i nya fabriker. Istället investeras det i produktivitetsförbättringar (nyare maskiner, datorer, robotar etc). När produktiviteten ökar mer än produktionen gör, då stiger arbetslösheten. Efter varje nergång i konjunkturen under 70-talet har arbetslösheten inte gått tillbaka utan ”stabiliserats” på en högre nivå som i sin tur stigit ännu mer vid den följande lågkonjunkturen. Idag är arbetslösheten 30 miljoner i OECD-området (samtliga imperialistiska stater). Arbetslösheten skapar i sin tur ett tryck på statsbudgeten (vars struktur varit anpassad till en expanderande kapitalism och ökande skatteintäkter) genom att skatteintäkterna från de arbetslösa går förlorade samtidigt som statens sociala utgifter ökar.

Enligt en socialdemokratisk utredning kostar varje försäkrad arbetslös staten ca 90 000 genom bidrag och uteblivna skatter.(51) Förtidspensionerade och ej anslutna till a-kassan kostar inte lika mycket. Men tar man hänsyn till att företagens uteblivna överskott (vinst inom kapitalismen), kapitalförstöringen och andra kostnader på grund av arbetslösheten så måste slutkostnaden för samhället bli i genomsnitt betydligt högre än 100 000 kr per arbetslös. Enligt beräkningar som gjorts skulle varje arbetslös på sikt öka sjukhuskostnaderna med mer än 50 000.(52) Beräknat på LO-tidningens siffror på den verkliga arbetslösheten (580 000) skulle alltså redan nu den svenska arbetslösheten kosta statskassan mer än 50 miljarder kronor.

Kostnaderna för arbetslösheten i västvärlden har alltså stigit fruktansvärt under det sista decenniet. Även om man sätter den genomsnittliga kostnaden för samhället så lågt som 100 000 per arbetslös (en alldeles för låg siffra om man adderar ihop de olika kostnadsposterna) skulle den för hela den imperialistiska världen ligga på 3 000 miljarder kronor.

Budgetunderskottet driver i sin tur på inflationen och ränteläget som gör det än mer olönsamt att investera i industrin. Arbetslösheten, budgetunderskottet och inflationen pressar på så sätt ner arbetarnas reallön. Deras köpkraft minskar, vilket i sin tur ytterligare minskar efterfrågan på världsmarknaden, vilket ytterligare pressar ner industriinvesteringarna osv. I länder med en stark och kämpande fackföreningsrörelse har arbetarna mött pressen på sin köpkraft med facklig kamp och på så sätt lyckats hålla uppe lönerna. LO:s oförmåga (eller snarare ovilja) att försvara LO-kollektivets reallön märks på ett reallönefall på omkring 10%. Åtstramningar för att skära ner budgetunderskottet skapar ytterligare arbetslöshet osv. Hela systemet är inne i en ond cirkel.

I ena änden av cirkeln går industriinvesteringarna ner och driver alltså på alla andra negativa kurvor. I andra änden löses blandningen (inflation, budgetunderskott etc) ut i en ständigt stigande arbetslöshet. För vanliga människor är saker som budgetunderskott, handelsbalans och investeringar, abstraktioner som inte påverkar deras politiska beteende i någon högre grad. Inflation, sjunkande reallöner och arbetslöshet är därmed direkt gripbara storheter.

Inflation och arbetslöshet

Inflationen ger utslag i form av sjunkande reallöner och en omfördelning av samhällets rikedomar från dem som arbetar till dem som lånar och spekulerar, En långsamt sjunkande, istället för en långsamt stigande reallön, rubbar naturligtvis tilltron till det politiska systemet bland breda löntagarskikt. Om det också skall rubba deras tilltro till kapitalismen som ekonomiskt system, krävs ett medvetet ingripande från ett revolutionärt arbetarparti med tillräcklig styrka för att nå ut till de centrala delarna av befolkningen med sitt budskap. Men säkerhetsmarginalerna är höga. Det behövs betydligt mer än en 10 % sänkning av reallönen för att det politiska systemet i sig skall svikta. Smärtgränsen för arbetarklassen som helhet när det gäller reallönesänkningar går nog snarare vid 35 % och en bit bortom än vid 10 %. Annat är illusionsmakeri.

Samma sak gäller arbetslösheten. Redan idag är den verkliga arbetslösheten över 10% i många imperialistiska länderna, utan att det fått katastrofala konsekvenser för de etablerade politiska partierna. Men effekterna här är betydligt mer komplicerade än vid en ”enkel” reallönesänkning.

En ökad arbetslöshet leder till en ökad misstro mot det politiska systemet som sådant och öppnar därmed möjligheterna för en revolutionär politik. Men det leder samtidigt till en försvagning och begynnande upplösning av arbetarkollektivet samtidigt som det minskar arbetarklassens vikt i systemet som helhet.

De verkliga, hårda, massiva attackerna på arbetarna tar sin utgångspunkt just i de arbetslösa. Med stridbara, kämpande fackföreningar är det svårt för kapitalet att slå mot arbetarna i produktionen och pressa tillbaka deras positioner. Företagsägarna går istället omvägen via de arbetslösa. Genom urholkning av arbetslöshetsstödet vinner de ett dubbelt syfte. Dels minskar de totalkostnaderna för arbetskraften, dels kommer arbetslösheten att framtona som ett verkligt hot för de arbetare som har arbete. På detta vis kan de öka pressen på de arbetande genom att motståndet mot omplaceringar, rationaliseringar och andra försämringar minskar. En ökad arbetstakt föredras framför arbetslöshet med kanske en halvering eller mer av den disponibla inkomsten som följd. Företagens utrymme för ren utpressning mot stat, kommun, fack och den enskilde arbetaren ökar. Om vi inte får fortsätta att förpesta miljön, om vi inte får höja arbetstakten, om vi inte får avskeda var tionde, etc, ja, då lägger vi ner så alla blir arbetslösa. Det är den ständiga visan som kommer att sjungas om och om igen. Här kommer det att uppstå en djup klyfta mellan de borgerliga partierna å ena sidan och socialdemokratin å den andra.

De borgerliga partierna är kluvna i sin inställning till arbetslösheten. Å ena sidan är de stigande arbetslöshetssiffrorna en politisk black om foten för dem när de har regeringsansvaret. Å andra sidan inser de att det är ”nyttigt” med stigande arbetslöshet av de förut angivna skälen. Blir arbetslösheten alltför stor kommer de att se stora delar av sin folkliga väljarbas överge dem – för alternativ till höger eller vänster. Dess politik kommer logiskt att gå ut på att i första omgången slå mot de redan arbetslösas understöd och rättigheter. En sänkning av de direkta bidragen, ökade krav på ”rörlighet” för att överhuvudtaget kombinera bidrag med en ökad ovillighet att ”rädda” jobb genom ökade statliga subventioner, kommer att förbli huvuddragen i varje borgerlig regerings arbetsmarknadspolitik.

Den offentliga sektorn

I andra hand kommer en sådan regering att slå mot den s k offentliga sektorn. Dvs inte mot polis, militär, den högre och lägre statliga och kommunala byråkratin, utan mot arbetarbefolkningens sociala rättigheter. ”Vi har inte råd” kommer stridsropen från borgerligheten att ljuda. ”Vi måste satsa på produktiv industri. Vi måste sätta en gräns för den tärande offentliga sektorn – mindre till sjukhus, barnomsorg, pensionärer, skolor etc.” Men denna offentliga sektor är ingen homogen helhet. Grovt kan man urskilja fem sektorer inom den offentliga sektorn:

Den första är rena transfereringar. Barnbidrag, bostadsbidrag, räntebidrag. pensioner, a-kassa etc. Det är bara ett sätt att skattevägen omfördela den privata konsumtionen. På köpet drar de med sig en viss statlig och kommunal byråkrati och administration.

Den andra är transfereringar som går till olika företag. Den vägen har över 100 miljarder vandrat över till sk krisdrabbade industrier under 70-talet. Stödet till jordbruket är ett annat exempel.

Den tredje är kostnaderna för den egentliga borgerliga statens upprätthållande: militär, polis, statsförvaltning, domstolsväsen. Denna sektor är till stora delar rent parasitär och är i sista hand till för att garantera borgarklassens herravälde.

Den fjärde är de affärsdrivande verken och statsföretagen. Exempel televerket, posten (som ger stora vinster i kraft av sin monopolställning) och varven, LKAB och liknande f d privatföretag (oftast kraftiga förlustföretag) som staten köpt av olika politiska skäl. Dessa har den viktiga ideologiska funktionen för borgarna att i praktiken visa på ”socialismens” oförmåga att upprätthålla produktionen effektivt. Genom ett förvandlingsnummer i den högre skolan så förvandlas alltså svenska varvs- och stålföretag från exempel på privat företagsamhets misslyckande till kapitalismens överlägsenhet över socialismen. Mellanledet är miljardöverföringar från de skattebetalande löntagarna till de konkursmässiga kapitalisterna.

Den femte är produktionen av olika slag av nyttigheter som sjukvård. undervisning, åldringsvård, barnomsorg och vägunderhållning. Det är en produktion som till viss del undandragits marknadslagarna och där tjänsterna tillhandahålles i första hand efter behov, gratis eller till mycket starkt subventionerade priser, som inte har någon direkt koppling till marknadspriset.

Borgerlighetens väg

De borgerliga partierna kommer att skära in på sektor l och kommer att dra in på det selektiva stödet i sektor 2 (det räddade ju en del arbetstillfällen, om även till stora kostnader) och istället omfördela det till allmänna, generella bidrag, gåvor och skattelättnader till alla företag. Sektor 3 kommer de istället att stärka. Byråkratin kommer att fortsätta att expandera, i sektor 4 kommer vi få se en ”effektivisering”, krav på vanliga företagsmässiga lönsamhetskriterier skall gälla även för de statliga företagen. Annars riskerar de nerläggning eller utförsäljning till privat kapital. Sektor 5 kommer att utsättas för hårdhänta nedskärningar, bantningar och rationaliseringar för att i största möjliga mån anpassa dem till marknadsekonomin. Delvis undantaget kommer att vara de delar som tjänar företagsamheten mer direkt.

Socialdemokratins väg

Socialdemokratin kommer delvis att ha andra intressen att försvara. Dels har de en bas i byråkratin i de delar som kommer att drabbas av attacken på den offentliga sektorn. Arbetsmarknadsdirektörer, sjukhusdirektörer, rektorer kommer att sitta med kniven i hand för att skära bort sjukvårdsbiträden, lärare och förskollärare. Men inte förrän de tvingas av politiska diktat. De två snabbast expanderande facken, Statsanställda och Kommunal, skulle få se många av sina medlemmar bli arbetslösa vilket skulle slå mot fackföreningsbyråkratin. Dessutom har socialdemokraterna en mycket stor del av sin väljarbas i dessa sektorer. Samma sak gäller ”tjänstemannafacken”. I sista hand kommer även socialdemokratin att skära här. Men alltid ett steg efter borgarna och utbasunerat som ett ”mindre ont” än en borgerlig åtstramningspolitik. Socialdemokratin kommer hela tiden att vara ett steg efter borgarna. Den blir borgarnas skugga. Kontraster mot 50- och 60-talet, då vi egentligen hade fem socialdemokratiska partier i landet, kommer att bli stor.”

Vi kommer att uppleva paradoxen att ju värre krisen blir desto aggressivare kommer de borgerliga partierna att slå fram det kapitalistiska budskapet, samtidigt som socialdemokratin kommer att bli allt blekare om nosen i brist på egna handlingsalternativ.

Hela strukturen på SAP, dess sociala sammansättning, traditioner och band med storföretagssamhet och stat gör att ett handlingsprogram som anvisar en väg ut ur krisen, som överskrider marknadsekonomins ramar, är stängd för dem.

SAP kommer att sakna en politik för att vända den växande arbetslösheten (denna är ju direkt förbunden med den imperialistiska världsekonomins nuvarande utvecklingsfas och kan bara brytas om man bryter med denna). Det kommer att sakna en politik för att angripa det växande budgetunderskottet utan att samtidigt angripa arbetarna. De kommer därmed också att sakna en långsiktig politik för att vända krisen inom den offentliga sektorn, (rättare sagt inom vissa delar av den offentliga sektorn).

Vinst och nytta

Det samhällssystem som vi lever i, en marknadsekonomi dominerad av ett fåtal storföretag och kännetecknat av en extrem ojämlikhet när det gäller ägande, makt och konsumtion, har som drivkraft dessa storföretags strävan efter maximal vinst. För att det skall finnas pengar till ”den offentliga” sektorn – pengar till sjukhusvård, undervisning, daghem etc – måste bomber, bilar och kosmetika tillverkas och försäljas med vinst. Detta har inget att göra med att det ena är varor och det andra är tjänster. Men i en kapitalistisk marknadsekonomi är den privata, vinststrävande sektorn en förutsättning för den offentliga servicen. Det går inte att försvara den offentliga sektorn utan att bryta med marknadsekonomin.

Teoretiskt är det möjligt att vända på hela systemet och fortfarande ha kapitalismen kvar. Skolor, sjukhus och vägverk kan drivas som privata företag som konkurrerar på marknaden och försöker sälja sina tjänster med vinst. Från denna privata, ”produktiva” sektor av ekonomi hämtas de skatter och avgifter som finansierar den offentliga sektorn. En offentlig sektor som består av att bilar, tv-apparater etc tillhandahålles gratis eller till starkt subventionerade priser.

Arbetarrörelsen har drivit igenom att en rad nyttigheter undandragits marknaden. Sjukhusvård avgörs inte idag i Sverige efter betalningsförmåga och om sjukhuset kan göra en vinst på operationen. Borgerligheten själv har i de flesta fall genomfört ett obligatoriskt och gratis undervisningssystem. Sjukvård och skolväsen är planerade och delvis styrda efter sociala behov. Även om naturligtvis kapitalistiska värderingar, prioriteringar och lönsamhetsnormer till stora delar fortfarande präglar denna del av den offentliga sektorn. I takt med att krisen förvärras kommer också kraven från borgerligheten om att omvandla delar av denna offentliga sektor till en direkt del av marknadsekonomin att bli allt högljuddare. Betalningsförmågan kommer då att avgöra om du skall räddas till livet eller inte.

För en människa som inte är fullständigt förgiftad av den dominerande borgerliga lönsamhetsideologin står det klart att sjukhusarbete inte är mindre nyttigt än bombplanstillverkning eller att utförandet av en teaterpjäs inte är improduktiv och onyttig medan tillverkning av cigaretter är produktiv och nyttig. Det är bara den som är fångad i de kategorier och lagar som styr vårt nuvarande samhälle, som kan upphöja dessa perversa värderingar till något naturbeständigt och för alla tider giltigt.

Socialdemokratins tragik är att den ifrågasätter dessa normer utan att ifrågasätta det samhällssystem som ger upphov till dem. Den står inför en konflikt mellan två skilda normsystem som den inte kan lösa annat än genom dess egen undergång.

VI KOMMANDE KRAFTMÄTNINGAR

Under 80-talet kommer den nedåtgående trenden för den kapitalistiska världsekonomin inte att kunna vända utan ett nytt historiskt nederlag för Västeuropas arbetarklass i nivå med 30-talets. Idag har borgerligheten ingen möjlighet till detta. Den försöker istället med de bakvända reformernas väg, att steg för steg rulla tillbaka arbetarrörelsens historiska landvinningar. På detta sätt hoppas de kunna bygga upp ett allt gynnsammare styrkeförhållande inför en slutgiltig kraftmätning. På grund av de oerhörda reserver som imperialismen förfogar över, inte bara materiella utan också politiska, genom arbetarrörelsens förborgerligande och inlemmade i det borgerliga systemet har krisen fått en långdragen och icke-katastrofal karaktär. I det imperialistiska systemets svagaste länkar i Västeuropa – Portugal, Spanien och Grekland – har borgarklassen klarat av övergången från historiskt utlevade diktaturer till mera moderna borgerliga demokratier tack vare de socialdemokratiska och kommunistiska partiernas kontroll över den organiserade arbetarrörelsen i dessa länder. En totalkonfrontation mellan klasserna uppsköts på detta sätt. Men den kommer förr eller senare. I övriga länder i Västeuropa har borgerligheten klarat åttiotalet genom att låta olika regeringsalternativ slitas ut. Danmark och Storbritannien är de mest typiska exemplen – inte bara för att krisen där slagit hårdare än i en rad andra europeiska länder utan p g a den regelbundenhet med vilken de olika regeringsalternativen avlöst varandra. Först nu börjar den engelska krisen ge utslag i form av förändrade politiska konstellationer. En polarisering äger rum i Labourpartiet: dels genom högerutbrytningen SDP (socialdemokraterna) dels genom att vänsterflygeln stärkts och fatt mer organiserade former.

Facket och arbetarvänstern

I Sverige har krisen fortfarande inte slagit igenom med full kraft. En arbetarklass som haft världens högsta levnadsstandard sätts inte i full rörelse för att den mister 10 % av den.

I inget annat land har fackföreningsbyråkratin en sådan stark ställning – både gentemot arbetarna och gentemot kapitalet. I industrins nyckelsektorer är den fackliga organisationsgraden nästan 100%. Fackföreningsrörelsen är inte splittrad efter nationella, religiösa eller politiska grunder. Det som får den borgerliga demokratin, parlamentarismen, att fungera är inte arbetarnas tilltro till den borgerliga demokratins välsignelser i första hand, utan fackföreningsbyråkratins förmåga att dämpa, stävja eller avleda all militant facklig kamp på arbetsplatserna som på kort eller mellanlång sikt hotar systemets stabilitet. Och här har Sverige antagligen världsrekordet.

Den springande punkten är att det idag inte finns någon facklig vänster i bred skala på de svenska arbetsplatserna. Socialdemokratins hegemoni har bara hotats under kortare perioder på ett smärre antal arbetsplatser de senaste åren. Det enda viktiga undantaget är Hamnarbetarförbundet där en traditionellt miltant arbetargrupp kastats ut ur Transport av fackföreningsbyråkratin. Men idag finns det inget politiskt alternativ till socialdemokratin som bärs upp av något slag av arbetarvänster på de stora arbetsplatserna. Och det är den avgörande skillnaden mellan 30-talets och 80-talets situation på den svenska partipolitiska scenen. Därför finns det också ett visst utrymme för en den gradvisa tillvänjningens politik när det gäller att driva tillbaka arbetarna, sänka deras standard, försämra de sociala förmånerna och stärka den lagstiftning och statliga apparat som är direkt riktad mot arbetare som försöker ta tillvara sina klassintressen. Till dess att en sådan arbetarvänster formerats på nytt, och ett nytt arbetarparti byggts upp med denna vänster som grund, har också den svenska borgarklassen och dess drängar inom socialdemokratin, ett relativt stort utrymme för att under varierande former låta arbetarna bära krisens ekonomiska och sociala kostnader.

Ingen av de fyra borgerliga partierna eller socialdemokratin har presenterat, eller kan på allvar presentera ett program som kan få fart på den svenska kapitalismen. Tvärtom kommer arbetslösheten att öka under 80-talet av strukturella skäl. Budgetunderskottet och därmed krisen inom den s k offentliga sektorn har de inget radikalt botemedel för.

Det tryck på lönenivån som de 30-miljonerna de 100-tals miljoner arbetslösa eller undersysselsatta i den s k tredje världen) utövar, kommer att pressa ned de svenska lönerna också. Framför allt genom den senila och förkalkade karaktären på den svenska fackföreningsrörelsen och avsaknaden av ett brett arbetaravantgarde ute på de stora fabrikerna som skulle kunnat organisera ett motstånd. Stora delar av den svenska textil- och varvsindustrin har redan lagts ner utan att någon bred opposition mot fackföreningarnas katastrofala agerande i dessa sektorer uppkommit. Stålindustrin håller på samma sätt att delvis skrotas ner. Gruvnäringen har mörka framtidsperspektiv. Även inom dessa sektorer har frånvaron av ett brett arbetaravantgarde och byråkratins strypgrepp över facket varit avgörande faktorer för utvecklingen. Och det kommer att ta tid innan något sådant växer fram. Eiserockupationen är ett lysande undantag.

Av ingenting blir ingenting. Denna gamla filosofiska devis gäller också för politiken. Ett spontant, desperat uppblossande motstånd, utan politiska perspektiv kan inte rädda några jobb i det långa loppet. Endagarsstrejker, uppvaktningar, demonstrationer är inte tillräckliga kampmetoder för att förhindra nerläggningar av industrier med tusentals anställda. På sin höjd kan de bromsa förloppet. I de flesta fall har de enbart tjänat som säkerhetsventil för fackbyråkratin. Genom att visa att man gör något och detta något inte räcker försöker man hålla ryggen fri från kritiker inom arbetarleden. Utan några arbetarledare som organiserar motståndet så blir det inget motstånd. Ingen kamp till slutet.

80-talets kriser

Den mest troliga utvecklingen under 80-talet kan skissas som följer.

Det gamla politiska systemet kommer att hålla under ytterligare några år. Vissa smärre omkastningar är möjliga, tom troliga. VPK, kanske senare Folkpartiet kan åka ur riksdagen, därmed förlorar de partistöd och andra kryckor vilket gör en comeback svår. Dessa partiers existens är därmed i farosonen. Men säkerhetsselarna är många. Bl a har de ju kvar det kommunala partistödet i åtminstone delar av landet.

Vi kommer att fä se en fortskridande polarisering inom väljarkåren. En radikalisering, från höger och från vänster kommer också att växa fram. De nuvarande partierna är alltför förstenade för att kunna hålla detta inom sina egna ramar.

De politiska kriserna kommer tätare och blir mer svårartade. Det kommer att uppstå svårare sprickor mellan de borgerliga partierna och socialdemokratin om hur åtstramningspolitiken skall motiveras och de direkta formerna för att genomdriva dem. Det utesluter inte nya regeringskombinationer som samlingsregeringar, mittenregeringar, folkparti/SAP-regering, socialdemokratiska minoritets- eller majoritetsregering.

Politikerföraktet och missnöjet med det politiska systemet kommer att spridas och fördjupas allteftersom regeringarna lyckas eller misslyckas i sina uppsatt. (Även en lyckad åtstramningspolitik skapar naturligtvis missnöje.)

Sprickor kommer att uppstå inom fackföreningsbyråkratin när medlemmarnas missnöje växer med de ”gamla beprövade” klassamarbetsmetodernas bankrutt och oförmåga att försvara arbetstillfällen och reallöner. Samtidigt som hela den socialdemokratiska parti- och fackföreningsapparaten under de senaste åren kraftigt högervridits kommer verkningarna av krisen att tvinga arbetarna till mer radikala lösningar. Gapet mellan arbetarbyråkratin och arbetarklassen kommer att vidgas.

Spänningarna kommer att stiga i samhället mellan de olika grupperna och skikten allteftersom krisen slår. Vad som definitivt inte kan hända är att socialdemokratins massbas försvinner under den närmaste treårsperioden. Detta oavsett om de sitter i regeringsställning och administrerar en åtstramningspolitik eller om de förblir i opposition. Så länge det inte finns något klart politiskt alternativ till vänster om den kommer Socialdemokratin att i stort bibehålla sina ställningar. Detta utesluter inte en röstmässig tillbakagång efter mönster av den danska och norska socialdemokratin. Tvärtom är den trolig om de sitter i regeringsställning. Men det kommer att vara en sammantagen effekt av röstskolk, marginalväljares övergång till borgerliga partier och en liten rännil till vänster eller till nya missnöjespartier a la Miljöpartiet.

En begynnande polarisering inom själva socialdemokratin kan inte uteslutas. Tvärtom har en fortskridande högervridning av partiet som nödvändig konsekvens att det finns utrymme för en (impotent) ”vänster”strömning för att den skall behålla sin arbetarbas. Problemet är att det i dagens socialdemokrati är svårt att hitta grupper som skulle kunna bära upp en frasens socialism.

Fackbyråkrati…

Det är inte heller självklart att det är den fackliga flygeln inom byråkratin som börjar med en verklig vänsterfraseologi. Paradoxalt nog sitter dessa mycket säkrare på sina poster än politikerna. I praktiken är de högre fackliga funktionärerna oavsättliga. Det finns inte några praktiska möjligheter för en kritisk medlemsopinion att byta ut en värdelös förbundsstyrelse. För det fordras uppkomsten av ett starkt nytt arbetarparti med masstöd på de flesta större arbetsplatser. Men även för ett sådant parti vore det mycket svårt att åstadkomma en förändring ovanför enstaka avdelningar. Dels kommer de troligen att sparkas ut när byråkratin känner sina ställningar hotas av medlemmarna. Dels innebär byråkratins kontroll över själva apparaten, ombudsmännen, förbundstidningarna och stöd av den borgerliga ”allmänna opinionen” (när fronten går mot kämpande arbetare), att revolutionen i princip står på dagordningen innan de kan sparkas (om ens då).

Motsättningar kan uppstå mellan stora avdelningar och verkstadsklubbar som kommer att känna trycket från ett allt starkare medlemsmissnöje och en allt starkare facklig opposition och den högre byråkratin som ser till ”samhällsintresset”, dvs storföretagens intressen, mer direkt. Men frasradikalisering kommer inte att skjuta fart förrän byråkratin upplever ett hot från ett nytt framväxande arbetaralternativ.

… och politiker

Däremot kan politikerna/delar av dem tvingas ut i en vänsterfraseologi för att säkra sina omval när inte bara arbetarna pressar på för radikala lösningar utan även deras marginalväljare – mellanskikt av olika slag – ser sina anställningar och standard hotad.

En god tumregel är att det är mycket lättare att åstadkomma förändringar i de rent parlamentariska styrkeförhållandena än i de fackliga. Riksdagsmän och kommunalpolitiker väljs utan någon direkt, levande kontakt med sina väljare. Väljarnas åsikter formas av reklamkampanjer, TV och andra massmöten i stor utsträckning utifrån gamla, nedärvda lojaliteter. Det är lång tid mellan vallöftena och deras eventuella infrianden. Den valde står inte direkt, personligt, ansikte mot ansikte, till svars inför dem som valt honom.

För den som ställer upp i fackliga val galler hårdare villkor. Framförallt på den lägsta fackliga nivån – skyddsombud, kontaktombud, styrelser för mindre grupper, sektioner och klubbar – står den valde förtroendemannen i mer direkt kontakt med sina väljare. Och framför allt gäller det mängden och kvalitén på folket som behövs.

För att ett parti skall få 5 – 10 % av rösterna i ett riksdagsval räcker det med ett tusental partimedlemmar som ställer upp för partiet åtminstone inför valen. Kandidaterna kan vara fullständiga nollor. Det räcker med partiledaren och några dussin till som kan uttala sig inför massmedia och hålla låda i riksdagen. För att vinna stöd och leda 1/10 av fackföreningsrörelsen skulle det behövas inte bara ett par tusen utan tiotusentals aktivister -aktivister som utför ett regelbundet basarbete, är beredda att stå emot företag och fackföreningsbyråkrat!, klarar av att inte bara lotsa sig igenom arbetsmarknadens försäkringar, lagar och avtal utan även kan dra med sig arbetskamrater i påtryckningsaktioner mot företaget.

Fackföreningarna är grundbulten i hela systemet. Förlorar socialdemokratin kontrollen över dessa till socialistiska strömningar är en konfrontation mellan samhällets huvudkrafter oundviklig. Utan en arbetskraft som accepterar löneslaveriet är kapitalackumulation omöjlig om kapitalet inte övergår till en blodig diktatur och med öppet och massivt våld håller arbetarna på plats.

Vänsterns kris

Den direkta omedelbara framtiden ser alltså inte alltför ljus ut för landets arbetare. Oavsett vilken regering som kommer till makten skall de tvingas betala räkningen för krisen.

Hur ser då möjligheterna för att ett nytt revolutionärt arbetarparti skall växa fram ut?

Idag talas de ju om ”marxismens kris”. De vänsterorganisationer som bildades i slutet av 60-talet eller början av 70-talet är försvunna eller i upplösning. De enda undantagen är KPMLr och Socialistiska Partiet. Men även de två senare organisationerna har upplevt en medlemsmässig stagnation under den senaste femårsperioden. Förbundet Kommunist och Förbundet arbetarmakt har upplöst sig själva. MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet) har bara försvunnit. SKP, före detta KFML som i mitten av sjuttiotalet hade omkring 4 000 aktiva medlemmar befinner sig i upplösning och dess kvarvarande medlemmar kan räknas i hundraden och med ett program som har fler beröringspunkter med moderaternas än med marxismens. VPK riskerar att åka ur riksdagen och lever till stor del på statsunderstöd. Politiskt har VPK uppgivit alla anspråk på en självständig roll i svensk politik och definierar sig öppet som ett stödparti till vänster åt socialdemokratin.

Att denna utveckling har djupare liggande orsaker än fel och missgrepp i den förda politiken förstås om man ser till den internationella utvecklingen. I hela Västeuropa har vänstern genomgått en liknande utveckling. Grovt kan denna utveckling uppdelas i två faser.

Från den sista tredjedelen av 60-talet fram till 1976 såg vi framväxten av ett nytt fenomen på den politiska kartan. Till vänster om de traditionella arbetarpartierna växte det fram nya grupperingar. De hämtade sin främsta inspiration från det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen.

Den kinesiska revolutionen, framför allt kulturrevolutionen fungerade som en ideologisk och. politisk attraktionspol. De traditionella arbetarpartiernas, både de stalinistiska och de socialdemokratiskas passivitet eller direkta medbrottslighet inför USA:s aggression stötte bort en hel generation från dessa partier en generation som väckts till socialistiskt medvetenhet av de nationella befrielsekamperna och sociala revolutionerna i den tredje världen, i Algeriet, på Kuba, i Indokina och det svarta Afrika. Dessa nya gruppers sociala bas fanns framför allt på universitet och gymnasier. De bars fram av en våg av segrar för revolutionen i dessa länder, och växte oavbrutet ända fram till 1975 – 76.1 vissa länder som Italien uppgick dessa grupper till tiotusentals människor och stod på tröskeln till verkliga politiska genombrott i respektive länders politiska liv.

Men sedan vändpunkten -76 har nästan alla av dessa grupper som baserade sig på olika varianter av maoism och stalinism, ibland uppblandad med vissa castristiska, eller rådssocialistiska idéer, upplösts eller reducerats till smågrupper med tiotals eller något hundratal medlemmar. Undantagen är de revolutionärt marxistiska organisationerna, Fjärde Internationalens sektioner, eller den politiskt eller ideologiskt närstående organisationer som det engelska SWP. Även en del av de stora centristiska organisationerna med en viss arbetarförankring (utan klar programmatisk bas, vacklande mellan revolutionär marxism, reformism och stalinism i olika proportioner) i Italien och Spanien har upprätthållit sina organisationer, visserligen med en viss åderlåtning. Även Fjärde Internationalens nuvarande sektioner var i mycket en produkt av samma globala utveckling som skapat de olika maoistiska och centristiska organisationerna.

En rad delvis tillfälliga internationella händelser och utvecklingstrender sammanföll för att bryta denna nya yttersta vänsterns oavbrutna tillväxt. Den första sprickan i fasaden var katastrofen i Chile. För även om Allende-regimens störtande och upprättandet av militärdiktaturen både förutsågs och varnades för av bl a Fjärde Internationalen så var kuppen inte bara ett dråpslag mot hela arbetarrörelsen i Chile utan spelade också i händerna på de krafter inom världens arbetarrörelse som stod för klassamarbete och eftergifter mot kapitalet. För varje medveten socialist som efter kuppen sa – ”Ja, ni hade rätt, det hade behövts en revolutionär politik för att avvärja katastrofen i Chile” så var det hundra inte lika medvetna som blev demoraliserade och ansåg att det är ingen idé, en socialistisk politik leder bara till katastrofer, och med detta lämnade politiken eller drogs mot mer moderata lösningar.

Det var efter kuppen i Chile som Italienska Kommunistpartiet lanserade sin ”historiska kompromiss” med det italienska storkapitalet. Händelserna i Portugal hade liknande effekter. Utvecklingen i Indokina, Pol-potregimens utveckling till en folkmordsregim, kriget Vietnam-Kina, likvideringen av kulturrevolutionen och störtandet av de fyras gäng fick liknande konsekvenser. Istället för att entusiasmera unga människor för socialistisk politik drog utvecklingen i dessa länder dem istället mot demoralisering och cynism.

Samtidigt hade dessa organisationer som stod utanför den traditionella arbetarrörelsens traditioner, både dess socialdemokratiska och dess revolutionärt marxistiska strömning, ingen verklighetsförankrad politik för de uppgifter som Västeuropas arbetarrörelse stod inför.

Dessa politiska orsaker kopplade till den nästan obefintliga eller i bästa fall svaga basen i arbetarklassen ledde fram till upplösningen eller stagnationen. En avgörande orsak var också att stora delar av dessa organisationers sociala bas blivit vuxna, de hade lämnat universitet och gymnasier, blivit läkare, lärare och socialarbetare med en social position som snarare drog dem mot borgerligheten än revolutionen. Den som var ung student och revolutionär 1970 var medelålders läkare och borgare 1980. För stora sociala grupper gäller regeln att det sociala varat bestämmer medvetandet. (Men vad som gäller för summan av individerna behöver inte gälla individen.)

På sätt och vis är det som hänt nyttigt och nödvändigt om ett revolutionärt arbetarparti skall kunna byggas upp. Det ideologiska bagage som de flesta av dessa bankrutta grupper byggs upp på var falskt och genomruttet. Försvar för Stalins terror och Maos byråkratiska diktatur kan aldrig vara någon grund att bygga upp en socialistisk organisation på. I valet mellan socialdemokratins Sverige och Tengs Kina väljer 9 999 arbetare av 10 000 Socialdemokratins Sverige. Genom de revolutionärt marxistiska organisationernas svaghet, som var en direkt följd av avsaknaden av ett socialistiskt arbetaravantgarde i Västeuropa när radikaliseringsvågen inleddes i 60-talets Europa, förgiftades en hel generation av de stalinistiska och maoistiska ideologierna. Deras elittänkande, demokratiförakt och auktoritetstro var direkt anpassade till den rotlösa överklasstudentens behov av en social identitet under sin studietid och åren direkt efter. För att motivera en arbetare att kämpa för ett klasslöst och jämlikt samhälle passar de inte alls.

Alla de tusentals som lämnat den revolutionära politiken, de som nu i lärarrummen, sjukhuskorridorer och kultursidor talar om ”socialismens och marxismens kris” när de i själva verket menar sin egen och stalinismens kris, lämnar ingen försvagad arbetarrörelse efter sig genom sin fanflykt. Den fana de släpade på var så blodsbesudlad att den inte var värd att släpa på – vare sig av arbetare eller läkare. Nej, det mesta av den s k revolutionära vänsterns styrka var luft. Den var inte förankrad i en masspraktik ute på fabriker, sjukhus och skolor. Den var inte förankrad i en klar förståelse för arbetarrörelsens erfarenheter och nuvarande uppgifter. En elakartad sekterism och intolerans var denna i upplösning varande ”vänsters” adelsmärke – en direkt funktion av dess sociala sammansättning och ideologiska fostran.

Allt har dock inte återgått till det vanliga. En avgörande skillnad finns mellan det tidiga 80-talet och det tidiga 70-talet. En skillnad som ger anledning till optimism och framtidstro.

Framtiden

För femton år sedan fanns det inga revolutionära marxister alls i vårt land. Begreppet vänster identifierades av nästan alla arbetare med stalinism. Någon marxistisk debatt och tradition fanns knappt. När vår egen organisation bildades 1969 bestod den bara av en handfull personer, utan djupare erfarenhet av arbetarrörelsen eller politik över huvudtaget. Språnget från en organisation på några tiotal till tusen personer är oändligt svårt att ta. I de flesta fall omöjligt om det redan finns organisationer som lägger beslag på de grupper som är beredda att ta steget in i ett socialistiskt parti. Språnget från tusen till tiotusen är många gånger lättare, förutsatt en korrekt och attraktiv politik, god organisation och ekonomisk och social kris som skakar om arbetarklassen och rycker upp den från sina vanliga rutiner och levnadsvanor. Socialistiska partiets utgångsläge är många gånger bättre inför 80-talet än det var under 70-talet.

Arbetarklassen kommer att pressas tillbaka under de närmaste åren. Men detta lämnar också de första större utrymmena för att bygga upp ett nytt alternativ. De första reserverna är redan förbrukade av borgerliga och socialdemokratiska politiker. Arbetarna har pressats tillbaka och de kanske kommer att pressas tillbaka ytterligare. Men utrymmet är inte obegränsat. Det kommer en punkt där bara kampens väg ses som framkomlig för allt större arbetargrupper. Revolutionärernas propaganda och organisering får ett kvalitativt större utrymme inom arbetarklassen. De kan utvecklas från en med misstänksamhet betraktad liten grupp, över en med viss stöd och än större sympati mindre strömning inom arbetarklassen, till det andra arbetarpartiet, det självklara alternativet för de som vill bekämpa kapitalet på riktigt inte bara på låtsas som socialdemokratin gör vid sina radikala tillfällen.

”Den mest förruttnade delen av det kapitalistiska Europa är den socialdemokratiska byråkratin. Den kom in i historien under Marx’ och Engels’ baner. Den förklarade att dess mål var att störta borgarklassen. Kapitalismens kraftiga uppsving tog tag i den och drog in den i sitt kölvatten. I reformens namn uppgav den revolutionen, först genom sina handlingar och senare i ord . . . Kriget kom. Socialdemokratin stödde kriget i det framtida välståndets namn. Istället för välståndet kom förfallet. Frågan var inte längre om revolutionens oundviklighet kunde härledas från kapitalismens otillräcklighet, eller om man skulle inrikta sig på att med reformernas medel försona arbetarna med kapitalismen. Socialdemokratins nya politik bestod nu i att rädda det borgerliga samhället genom att offra reformerna.

Men inte ens detta var det sista stadiet i förfallet. Den kris som nu skakar kapitalismen tvingade socialdemokratin att offra frukterna av en lång ekonomisk och politisk kamp och sålunda pressa ner de tyska arbetarna till en existensnivå där deras fäder, farfader och farfarsfäder levde. Det finns inget historiskt skådespel som på en gång är så tragiskt och avskyvärt som denna reformismens äckliga upplösning mitt bland vrakspillrorna från alla dess erövringar och förhoppningar
”(54)

Så beskrev Trotskij 1932 den tyska socialdemokratins fega kapitulation inför nazismen. Historien har snart gått varvet runt. Ett nytt världskrig, 50 miljoner döda, stora delar av Europa ödelagda blev resultatet.

Under 80-talet är möjligheterna stora att vi får se socialdemokratins historia upprepa sig, inte som fars utan som en ny tragedi. Om tragedin skall inskränka sig till den socialdemokratiska byråkratin, (i så fall i form av dess uppvaknande i ett arbetarstyrt samhälle) eller om den skall dra med sig arbetarklassen och mänskligheten i sitt fall, ett återupprepande av 30-talets Tyskland i utvidgad skala, beror på om ett nytt revolutionärt arbetarparti skall hinna växa sig tillräckligt stark och massbaserat före den slutgiltiga kraftmätningen mellan klasserna.

Inför årets val kommer Socialistiska Partiet inte att göra några spektakulära genombrott. Tvärtom. Socialistiska Partiet har fortfarande inte samlat tillräckligt mycket styrkor för att kunna kompensera de övriga partiernas miljongåvor från staten och deras monopol på TV-tid och pressbevakning.

Vänsterpartiet Kommunisterna samlar fortfarande ihop ”oberoende” socialisters och radikala arbetares röster i kraft av sina riksdagsmandat och närvaro i press och TV. Men genom vår kampanj lägger vi ytterligare byggstenar till det parti som under 80-talet åter skall ge den svenska arbetarklassen tillträde till politiken – inte som röstboskap eller råmaterial för utsugning utan som kollektivt och aktivt politiskt handlande människor.

För Socialistiska Partiet är 80-talet inte bara det ”hemska 80-talet” utan också socialismens och revolutionens 80-tal.

När reaktionen låg som tätast i Europa efter den franska revolutionens nederlag skrev revolutionens och framåtskridandets skald framför andra: ”If Winter comes, can Spring be far behind.”(55)

Och det är vårt motto också som vi kastar i ansiktet på alla cyniska reaktionärer och demoraliserade fanflyktingar.

Kent Kjellgren

NOTER

En stor del av materialet till diskussionen om förhållandet mellan partier och klasser är hämtat från tre verk som är ett måste för den som vill tränga djupare in i det svenska partiväsendet. Det är »Partier och organisationer i Sverige» av Mats Bäck, »Svenska väljare« av Sören Holmberg och »Klasstrukturen i Sverige 1930-80« av Göran Therborn. Stor flit har lags ner av gruppen kring tidskriften Zenit och Arkiv för att gräva fram material om den svenska socialdemokratin. En stor del av det som finns av vetenskapligt värde i frågan har kommit fram i artiklar i dessa tidskrifter eller i Arkivs avhandlingsserie. Att den empiriska fliten inte motsvaras av någon högre grad av politiskt omdöme är en annan sak. I politiken är gruppen hjälplös. I första hand säkert en fråga om miljöförgiftning på grund av alltför ensidigt vistande i den akademiska världen. Men säg det goda som inte för något ont med sig.

1. Detta vill socialdemokraterna, Stockholm 1982, s 42.
2. Siffrorna är hämtade från socialdemokratiska utredningar och LO-tidningen 1981-82. Främst från Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna Tidens förlag/Stockholm 1981, s 39-50.
3. Mellanskikt är ett svårfångat begrepp men jag använder det i artikeln på samma sätt som Therborn i hans »Klasstrukturen i Sverige», s 56-77. Det överväldigande flertalet av mellanskikten återfinns inom de olika tjänstemannafacken (SACO, TCO etc).
4. Alla sifferuppgifter i avsnittet är hämtade från Göran Therborn »Klasstrukturen i Sverige l930-80«, Zenit Förlag.
5. Mats Bäck, Partier och organisationer i Sverige, Liber Förlag/Jurist och Samhällsvetarförbundets Förlags AB, Uddevalla 1980, s 70.
6. Björn Söderfeldt, De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen. Arkiv nr 7-8, Lund 1975, s 71-72.
7. Sören Holmberg, Svenska väljare, Liber Förlag, Uddevalla 1981, s 329, s 325, s 352.
8. Holmberg, a.a., s 303.
9. Valundersökningar, Olof Pettersson, Väljare och vätet, SCB 1976, s 39.
10. Leon Trotsky, The Struggle against Fascism in Germany, Pathfinder Press, New York 1971, s 51, s 335,
11. Söderfeldt, a.a., s 72.
12. Torsten Österman, Förtroendet för politiker, Liber förlag. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Stockholm 1981, s 27.
13. Betänkande av Kommunaldemokratiska kommittén. Förtroendevalda i kommuner och landsting, SOU 1982:5, Stockholm 1982, 2 57.
14. Ibid., s 159.
15. Ibid., s 89-91.
16. Ibid., s 95.
17. Bäck, a.a.,, s 81.
18. Kommunaldemokratiska. a.a., s 76-77.
19. Ibid., s 80.
20. Ibid., s 104, 115, 127. Bäck, a.a.m s 101.
21. Bäck, a.a., s 99.
22. Ibid., s 100.
22. Ibid., s 100.
23. Holmberg a.a., s 27.
24. Ibid., s 209.
25. Ibid., s 27, s 209.
26. Ibid., s 149.
27. Ibid., s 30.
28. Gunnar Olofsson, Mellan klass och stat. Arkiv, Kristianstad, 1979, s 221.
29. Sven-Ivan Sundquist, Majoriteten förlorar…. Dagens Nyheter 1/11 1981 s 8.
30. Bäck, a.a., s 81.
31. Personlig skattning efter 8 år på Volvo/Göteborg. På vissa fabriker inom Volvo Göteborg har de inte ens folk till att dela ut flygblad utanför portarna.
32. Också en personlig skattning men grundad på långvarigt politiskt arbete på denna arbetsplats. Siffrorna ifrågasätts säkerligen inte av socialdemokraterna själva. De skulle få mycket svårt att visa upp dessa tio personer.
33. Erik Anners, Den socialdemokratiska maktapparaten, Askild & Kärnekull, Borås 1976, s 122.
34. Ibid., s 182.
35. Kommunaldemokratiska kommittén a.a., s 84.
36. Jag saknar uppgift för riksdagens ledamöter. Antalet arbetare är nog formellt sett större där. Dels genom att riksdagsmän som lämnade produktivt arbete för 35 år sedan fortfarande skriver sig som arbetare, dels genom att fackliga funktionärer står som arbetare på valsedlarna, l verkligheten är andelen verkliga arbetare säkerligen nästan lika med noll. Sådana som Kalle Hallgren från VPK är enstaka undantag.
37. Anna Libera, Italie: les fruits amers du compromis historique. Editions la bréche. Paris 1978, s 285-292.
38. Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14, Lund 1978, s 67.
39. Therborn, a.a., s 133.
40. För en intressant diskussion om detta se den tidigare refererade artikeln av Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14.
41. Gunnar Olofsson a.a., s 221.
42. Internationalen 44/81 s 3.
43. Arbetarrörelsen och löntagarfonderna a.a., s 64.
44. LO-tidningen 20-21, 1982, s 8.
45. Arbetarrörelsens och löntagarfonderna, a.a., s 92.
46. Ibid., s 94.
47. Dagens Nyheter 11/7 1982 s 6, »Varannan väljare är emot löntagarfonderna.»
48. LO-tidningen 19/1982.
49. Statistiska meddelanden, Budgetutfallet 1979/80. Framräknat efter dessa av Sten Ljunggren.
50. Framräknat av Sten Ljunggren. Internationalen.
51. Odd Engström Utredningsrapport nr 14, »Vi har inte råd med arbetslösheten», Stockholm 1982, s 8.
52. Internationalen 45/81, Sten Ljunggren.
53. Kenth Åke Andersson, Den svenska socialdemokratin. Röda Häften Nr 25, s 4.
54. Leo Trotskij, Permanenta Revolutionens epok. Partisan, Halmstad 1969.
55. »Ode to the WestWind« Shelleys Poems in two volumes, Everyman Library, London 1966.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/82

Liken i garderoben – Vänsterpartiets förflutna 1917-1989

Recension av Staffan Skott, Liken i garderoben – Vänsterpartiets förflutna 1917-1989, Tiden 1991
Lars Kaage

Vänsterpartiet (kommunisternas) historia är i sanning en tragisk, ja närmast kriminell historia. Det okritiska stödet till Stalin och hela det stalinistiska arvet har ända till våra dagar plågat partiet.

Det märktes inte minst i utfrågningarna av Lars Werner i radio och TV inför årets val. Det hjälpte inte att Werner tog avstånd från hela sin politiska gärning, ja från hela partiets politik under decennier.

Och nog är det så att vänsterpartiet -trots den frigörelseprocess om inleddes redan under mitten av 60-talet – aldrig på ett medvetet sätt brutit med diktaturerna i Öst. I stället kan man säga att det var Öst – genom Berlinmurens fall, genom att diktatorerna och deras partier störtades – som ”bröt” med vänsterpartiet.

Det visar t ex inte minst det beramade brevet till ”broderpartiet” i det ”socialistiska broderlandet” Rumänien, då det rumänska kommunistpartiet kongressade l989:
”VPK hälsar delegaterna på rumänska kommunistpartiets fjortonde kongress och önskar er fruktbara överläggningar.”

Det hjälper inte att Werner och vänsterpartiets ledning hänvisar till att andra partier och stater haft kontakter med diktaturen under Ceaucescu. Eller att Silvia och Ceaucescu bytt ordnar med varandra.
Och det avgörande är inte exakt hur brevets formuleringar lyder, utan att man över huvud taget kommer på den absurda tanken att skicka ett brev till ett mördarpartis kongress!

Staffan Skotts bok Liken i garderoberna; Vänsterpartiets förflutna 1917-1989 är späckad med exempel på vänsterpartiets dystra historia. Här finns exempel på vänsterpartiets inställning till finska vinterkriget; stalinkulten; skådeprocesserna i Moskva under 30-talet; Gulag-arkipelagºen; andra världskrigets inledning; C H Hermanssons panegyrik över den döde Stalin; krossandet av revolutionen i Ungern 1956; och de otaliga kontakterna med de stalinistiska partierna i Östeuropa under årens lopp.

Detta är en nyttig läsning för varje vänsterpartist, inte minst som bakgrund till den rapport om Östförbindelserna, som den historiska kommissionen, med forskare som Sven-Erik Liedman och andra, ska lägga fram till vänsterpartiets kongress.

Det tråkiga med boken är Staffan Skotts stil. Ofta följer den den gamle prästens marginalanteckning på söndagspredikan: ”Argumenten tryter; höj rösten!”

Vänsterpartiets historia är så hemsk att man inte behöver höja rösten särskilt mycket.
DetΩ finns ingen anledning att t ex notera att Erik Karlsson, som skickades till Moskva när Chrustjov höll sitt historiska tal om Stalins brott, ”bytte strumpor bara till revolutionsfesterna.”

Politiskt värre är Skotts formliga hat (det är svårt att hitta något annat ord) mot ”landsförrädarna”, gör att han försvarar arbetslägren. Inte bara att kommunisterna spärrades in, utan också att radikala socialdemokrater, syndikalister och andra – men knappast några nazister – berövades sin frihet!

Men bortser man från detta – och från t ex uppfattningen att oktober revolutionen var en statskupp, att Stalins politik var fascistisk – ja, då är det en bra historisk genomgång av en tragedi.

Lars Gus Kaage

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1991

Revolution – mer än bara ord…

Rodney, det var ett långt inlägg som tyvärr inte innehöll mycket som jag inte redan svara på. Dessutom lider det av en några andra svagheter: För det första består det till stor del av en massa kvasivetenskapliga etiketterande skällsord: stalinism, stadieteori, andra internationalen (plötsligt blev det SPs fel att första världskriget bröt ut), odialektisk…

För det andra blandar du ihop paroller och program. Jord, bröd, fred var inte bolsjevikernas program. Våra valparoller är inte heller vårt program.

För det tredje verkar du ha missat kärnan i hela mitt resonemang: det är ingen idé att prata om ingen lyssnar. Det var ett problem som varken Marx, Lenin eller Luxemburg ställdes inför, de hade alltid en stor och växande publik. Det var ett problem som Trotskij ställdes inför mycket sent (och aldrig artikulerade). Han försökte (men misslyckades) att lösa det problemet genom övergångsprogrammet.

Eftersom det problemet aldrig artikulerats av de stora väljer Arbetarmakt (AM) att bekvämt (men kontraproduktivt) bortse från det. Du talar om ”förklarande paroller”, men exakt vad förklara dom? Hur? Och för vem?

Du skriver helt korrekt att övergångsprogrammets syfte är att försöka överkomma klyftan mellan minimi- och maximiprogrammet. Sen försöker du i praktiken komma över klyftan genom att kasta ner minimiprogrammet i den, trampa på det och köra på med maximiprogrammet, lyfta paroller som ”skapa arbetarmiliser för att krossa den borgerliga staten”.

Om vi konkret tar parollen ”krossa den borgerliga staten” reser ni den samtidigt som ni förklarar att ni försvarar en stor del av det som idag kallas staten. Då kan den parollen inte sägas vara förklarande, vi måste kalla den förvirrande (å ena sidan krossa, å andra sidan försvara, samma sak samtidigt).

Och detta att lyfta paroller som propaganda och inte som agitation, alltså… i realiteten, för små organisationer i en tid som våran, är skillnaden obefintlig. Parollen om arbetarmiliser skulle väl möjligen kunna resas som ”bilda arbetarmiliser i en revolutionär situation när vi hotas av angrepp från borgarklassens väpnade styrkor”, men det är ju inte det ni begär att vi ska göra.

Sen talar du om arbetarklassen avancerade skikt, var finns dom? Vad gör dom? Vad särskiljer dom från mindre avancerade skikt? Hur stora är dom? Hur når ni dom? Hur arbetar ni med dom?

Vi är överens om att revolutionärernas (även om jag skulle använda ett annat ord) uppgift är att visa på behovet en revolution idag. Vi i SP gör det genom att ständigt peka på hur makten är fördelad och hur det kapitalistiska systemet fungerar, i Sverige och i världen. Vi kopplar de påpekandena till behovet att klasskamp för att bryta kapitalets makt. Vi talar om behovet av ett nytt samhälle, organiserat efter andra principer.

Ni gör det genom att förvandla (jag vill nästan skriva förvanska) revolutionen till en paroll. Problemet är att revolutionen är en lösning på ett problem som för de flesta ännu inte är formulerat, svaret på en fråga som inte är ställd. Parollen finner ingen anklang, den faller död ner.

Bitvis är din text mycket underlig. Förnekar du tillexempel att vi lever i en borgerlig demokrati? Betyder själva konstaterandet av det att man ansluter sig till en stadieteori? Och ibland sprutar etiketterna ur tangentbordet i en sådan hastighet att de hamnar snett – om vi är ickerevolutionära men bara halv-reformistiska, vad är i så fall den andra halvan? Stalinofil?

Vad gäller revolutionära organisationer så finns det inget sätt att pröva om en organisation är revolutionär eller inte i en tid av nästan fullständigt stiltje i klasskampen. Självutropade revolutionära organisationer går det tretton på dussinet, men det är inte särskilt intressant. En kritiskt tänkande marxist bedömer inte organisationer efter vad de säger utan efter hur de agerar. Vi vet i stort sett ingenting om vilken roll dagens vänstergrupper kommer att kunna spela när läget skärps. Det finns inget vaccin mot att byråkratiseras, det finns inget vaccin mot självvald isolering, det finns inget vaccin mot att små organisationer som vet precis alltig om precis allting förlorar två eller tre ledande kamrater och sedan upplöses.

Fast det finns ett första lackmustest man kan göra på en organisation även i vår tid: försöker den bidra till att det för klasskamp? Kan den bid ra? Ett positivt svar på den frångan gör inte en organisation revolutionär, men det är en nödvändig förutsättning.

Vidare skulle vi behöva förklara hur vi skulle förhålla oss i parlamentet om det fanns en chans att vi blev invalda. Tyvärr ställs inte den uppgiften. Jag tror inte att den kommer att ställas med mindre än att nivån på klasskampen höjs väsentligt, kanske inte med mindre än att vi lyckas skapa ett annat slags parti.

En röst på SP är med automatik (i dagens läge) en röst på att skita i de parlamentariska spelreglerna. (Däremot förklarar Jönköpingskamraterna, som ju faktiskt kan komma in i kommunfullmäktige, på ett mycket klok sätt att de inte kommer att kunna göra några underverk där, men att de kommer att kunna bidra till att föra in frågor från dom som kämpar utanför.)

Jörgen Hassler

Från en debatt år 2003 på Arbetarmakts hemsida.

Inledning om politiska resolutionen för Partistyrelseminoriteten

Inledning av Anders Hagström på Socialistiska Partiets 13:e kongress.

Det är viktigt att komma ihåg vad som står i majoritetsresolutionen, vad som står till omröstning och samtidigt jämföra med vad Dick Forslund säger i dag.

Vad som kommer att märkas i min inledning för vår alternativa politiska resolution är att det finns många punkter som tangerar varandra, där vi har samma uppfattning. Debatten har lett till en ökad klarhet, till en ökad insikt om att vi har mycket gemensamt och till klarare preciseringar på många punkter.

Utgångspunkten för alla diskussioner om uppgifterna framöver måste utgå från en värdering av den nuvarande politiska situationen och dess inneboende möjligheter. Enkelt uttryckt är vi inne i en period som karaktäriseras av en grundläggande instabilitet i vad vi brukar kalla klasskampens tre sektorer – den imperialistiska sektorn, alltså västvärlden och Japan; arbetarstaterna, detta bôegrepp som jag tror ingen vill ta i sin mun längre – vi sade faktiskt övergångssamhällen under 1970-talet, eller de stalinistiska kommandoekonomierna, eller vilken term man nu föredrar; samt inte minst denna heterogena samling länder som brukar sammanfattas med begreppet ”Tredje världen”.

I alla dessa sektorer ser vi en grundläggande instabilitet. Denna instabilitet är en produkt av kapitalismens och med den socialdemokratins och stalinismens långvariga kris. Att stalinismens kris är akut, det behöver man knappast orda särskilt mycket om. Men kapitalismens kris förvärrar naturligtvis de strukturella problem som vi sett sedan den långa efterkrigsboomens slut i slutet av 1960-talet genom en ny lågkonjunktur. En lågkonjunktur som kan – och det är viktigt att komma ihåg betoningen på ordet kan – förvärras till en depression av 30-talstyp.

Liksom i tidigare lågkonjunkturer under 1970- och 80-talet kan inte Sve⁄rige komma undan. Det är omöjligt för ett samhälle som är så hårt uppknutet till världsmarknaden som det svenska att komma undan vad som sker där. Exporten motsvarar en tredjedel av den svenska bruttonationalprodukten. Lågkonjunkturen och den totala EG-anpassningen, som nu krönts av ett beslut om att ansöka om medlemskap, skapar tillsammans radikalt annorlunda förutsättningar för revolutionär politik än under 80-talets högkonjunktur.

Rent allmänt betyder detta att världsläget i allt högre grad kommer att kräva övergripande politiska lösningar. Alltifrån att försöka formulera alternativ till EG – man kan inte vinna debatten om EG om man inte pekar på ett alternativ – till kampen om jobben, arbetsvillkoren, miljön på den egna arbetsplatsen. Dvs alla frågor som var aktuella under krisen från mitten av 70-talet till början av 80-talet kommer att återkomma eller har redan återkommit: Hur räddar man jobben, hur kämpar man för högre löner när marknaden viker för det egna företaÕget?

På sitt sätt visar socialdemokratin på detta. De förändrade och hårdare villkor som gällt för klassamarbetspolitiken sedan 70-talet har hårdnat ytterligare. Den socialdemokratiska ledningens kongressbeslut och krispaket är deras recept för att fortsätta högermarschen, för att fortsätta tillfredsställa SAFs och borgarnas krav, för att bibehålla det klassamarbete som utgör den svenska modellens grundbult.

Att välja kampens väg och sedan gå till angrepp på SAF och dess megafoner i riksdagen, det är ett helt omöjligt alternativ för en socialdemokrati som vill fortsätta att förvalta kapitalismen. En kapitalism som i allt högre utsträckning domineras av transnationella företag, som lätt kan förflytta kapital över gränserna och som inte bygger på en aktiv mobilisering av arbetarklassen och skapande av arbetarkontroll över företag och banker.

Det är vad socialdemokraterna säger, t ex Kjell-Olof Feldt, när man frågar dem. Jag vet inte om alla såg filmen om EG i TV? När någon säger att socialdemokraterna inte har någon strategi för att möta kapitalet, ”ni kan inte göra någonting, de gör precis som de vill”. Det är den insikten som driver dem att kapitulera.

Men kostnaderna för att föra denna ”ansvarsfulla” politik, att ta ansvar för helheten, kan inte annat än att stöta bort stora delar av socialdemokratins traditionella bas, för det är ju de som drabbas av den. Samtidigt ger detta upphov till växande spänningar inom den socialdemokratiska byråkratin – som nu senast LO-chefen Stig Malms utspel, som han redan börjar ta tillbaka. ”De skållade råttorna” blev förbannade och krävde att han skulle backa.

Men en stor del av den socialdemokratiska basen att det är de som hela tiden får betala för alla dessa åtstramningar och försämringar. Det är precis som Malm säger i en intervju; om socialdemokratin förlorar valet, om socialdemokraterna går tillbaka, ja då förlorar LO allt egentligt inflytande. Dvs byråkraterna är inte beredda att tillåta att skeppet  fortsätter sjunka.

På sitt sätt visar den socialdemokratiska ledningen en större insikt om den politiska situationens krav än vänsterpartiet. Vänsterpartiet saknar inte bara program, utan också strategi. Ett parti vars partimedlemmar drar åt olika håll, men där ingen strömning förespråkar ett revolutionärt, socialistiskt klasskampsperspektiv.

Detta är den viktigaste förklaringen till att vänsterpartiet hittills har visat sig helt oförmöget att utnyttja socialdemokratins tillbakagång. Detta trots att socialdemokratin befinner sig i sin djupaste svacka under hela efterkrigsperioden, ja, kanske sedan tjugotalet.

Det är inte mycket som talar för att vänsterpartiet skall kunna lösa sina problem på ett ur ett revolutionärt perspektiv positivt sätt, dvs genom att utveckla av ett revolutionärt program, där det är möjligt att bygga ett parti med stark förankring i arbetarleden och inte minst är byggt för att kämpa. D v s ett parti som kan kombinera fri debatt meÍd disciplin och handling. Baron von Münchhausen kanske kunde lyfta sig själv i håret, men det är inte bara Lars Werners brist på hår som gör att partiet inte kan lyfta sig självt.

Arbetarlistan framstod under en kort period som en attraktiv början på något nytt. Men Arbetarlistan, som skapades med förhoppningarna om ett snabbt politiskt genombrott, har i stället begravts i sina inbördes motsättningar. Där finns vitt skilda uppfattningar om nyckelfrågor som berör politisk och facklig kamp och förhållandet till parlamentet. Både Arbetarlistans och vänsterpartiets återkommande interna strider – man kan tala om Arbetarlistans nästan självförbrännande interna slagsmål – visar på att det är extremt svårt att hålla ihop ett parti som bygger på en heterogen grupp.

Allt detta – instabiliteten i den politiska situationen, behovet av övergripande politiska lösningar, socialdemokratins förlorade grepp över arbetarklassen och vänsterpartiets och Arbetarlistans kris och oförmåga att utforma en klassçkampspolitik – leder fram till att perspektivet för de närmaste åren, ja, under flera år framöver, är bygget av en självständig organisation – uppbygget av Socialistiska Partiet.

Det finns huvudsakligen ett skäl som skulle kunna ställa frågan om att ge upp den inriktningen och välja en annorlunda taktik. Det är en radikalisering som orienterar sig mot en eventuell framtida socialdemokratisk utbrytning eller stickling ur vänsterpartiet. I det läget kan det visa sig nödvändigt att bryta ner alla organisatoriska skrankor för att komma på talefot med de här människorna.

Men i dag ser vi inte detta. Vi ser inte någon radikalisering i. Vi ser ett växande främlingsskap inom arbetarleden inför sitt traditionella parti. Men tyvärr också ett främlingsskap gentemot arbetarrörelsens traditionella ståndpunkter. Vi ser också ett växande missnöje, en växande oro inför framtiden. Det är m.a.o. en mycket motsägôelsefull process. Allt detta är fenomen som ännu inte funnit någon politisk uttrycksform.

Därför måste huvudinriktningen under den kommande perioden vara att nå så många som möjligt av dem som är missnöjda, som söker, som helt enkelt inte vet vad framtiden bär med sig. Trots denna ideologiska förvirring måste vi komma på talefot med dem och tillsammans bygga motstånd och kamp mot arbetslöshet, dyrtid, försämringar i EG-anpassningens kölvatten osv.

För att kunna göra det behöver vi inte ta någon ”omväg” genom ett annat parti eller partiskapelse, och minst av allt med eller i ett parti som inte bara saknar program och strategi, utan också en gemensam definition på vad målet är. På vänsterpartiets kongress fanns det de som sade att det inom (v) inte ens finns en gemensam uppfattning om vad ordet socialism betyder.

Alltså måste vi rusta partiet på arbetsplatser, i proletära bostadsområden, i alla miljöer som Èvisar en vilja att kämpa. Det är bara där vi kan bygga partiet, det är bara där vi kan utveckla vårt program, det är bara där programmet kan överleva. Vi måste göra detta utan några som helst illusioner om snabba genombrott eller massiv rekrytering.

Vi kommer att kunna påverka, vi kommer att bli respekterade för vad vi säger. Men därifrån till att rekrytera i stor skala är steget långt. Under lång tid framöver kommer det fortfarande att handla om att rekrytera individ för individ. Samtidigt kommer vår lyssnarskara att öka.

Men steget från att dra med oss enstaka människor, till att bli respekterade som ett bra parti som kämpar, till att ansluta sig till ett revolutionärt socialistiskt program. För många människor är steget på tok föra långt i dagens politiska situation – trots att de vill kämpa. Detta oavsett den förvirring kommandoekonomiernas sammanbrott och socialdemokratins reträtt skapat. I många fall kämpar de trots sina ideologiska ståndpunkter.

Ett självständigt partibygge innebär inte att vi vänder ryggen till enhet med andra organisationer. Det innebär att våra enhetsinitiativ i första hand syftar till att påverka, stärka, mobilisera och aktivera de människor och grupper som söker alternativ, som inte ser några alternativ, men som utifrån sin egen situation drivs av att på något sätt hitta vägarna.

Detta leder fram till att vi ställer oss avvisande till det diffusa projekt om en bred, daglig vänstertidning – som skulle vara en katastrof för Internationalen – och någon form av historisk omgruppering, en del kallar det ”motorvägen, andra ”sammanbrottet”, oavsett om det hetPer ”socialistisk allians” eller ett ”Enat socialistiskt parti”, oavsett om det är ett parti i traditionell bemärkelse eller ett parti i kapprock.

Detta kommer att bli en blytyngd runt partiets ben. En blytyngd som i värsta fall kan få oss att sjunka, att dra ner oss i djupet.

Den enda omgruppering värd namnet är den som växer fram ur klasskampen själv, som består av kämpande grupper som närmar sig varandra utifrån sina egna erfarenheter, som börjar upptäcka att de går samma riktning, att de har samma erfarenheter, att de drar samma slutsatser. Varje sådan rörelse är, som Karl Marx uttryckte det, mera värd än tvåtusen program.

Om vi förmår samla partiet kring denna linje och skapa tilltro till vår egen förmåga – då kommer vi att kunna bygga ett starkt parti som förmår spela en nyckelroll i en kommande radikalisering.

Anders Hagström

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1991

Kinas utrikespolitik del II 60-talet – På jakt efter nya allierade

Kinas position och roll i världspolitiken genomgick genomgripande förändringar under 60- och 70-talen. Detta skedde givetvis inte i ett vakuum, utan måste ses mot bakgrund av den internationella utvecklingen (där Indokina-konflikten var särskilt betydelsefull) och utvecklingen i Kina självt (inte minst fraktionskampen i KKP: Kulturrevolutionen, Lin Biao-affären, »de fyras gäng« o s v). Vi har här inte gjort något försök att detaljstudera dessa frågor, utan vår målsättning har varit att peka på de stora dragen i utvecklingen. En grundligare och mer detaljerad analys får anstå till senare.
(forts, från föregående nr)

Stig Eriksson/Martin Fahlgren

Kinas utrikespolitik del II 60-talet – På jakt efter nya allierade

Allteftersom den sino-sovjetiska alliansen luckrades upp och till slut fullständigt bröt samman, måste de kinesiska ledarna utarbeta nya riktlinjer för utrikespolitiken. Detta var ingen lätt uppgift. Tvärtom blev det en mycket smärtsam process. Gång på gång blev utrikespolitiken föremål för häftiga fraktionsstrider i det kinesiska kommunistpartiets högsta ledning.

Under 60-talets första hälft tycktes det dock råda en relativ enighet om vilken väg som måste följas. De kinesiska ledarna var överens om att Kina måste gå en självständig väg med följande huvudelement:

1) Självtillit i det ekonomiska uppbygget. Detta var delvis av nödtvång eftersom biståndet från Sovjetunionen upphörde då den sino-sovjetiska konflikten bröt ut på allvar, och vid denna tid var det otänkbart att ersätta detta med kapital och teknologisk hjälp från imperialismen. Den kraftiga satsningen på att anskaffa en kinesisk atombomb för att kompensera bortfallet av det sovjetiska »kärnvapenparaplyet« var en viktig aspekt av denna »lita-till-egna-krafter«-politik. (42)

2) Självständighet i förhållande till Sovjetunionen på det utrikespolitiska området och opposition mot Sovjets »fredliga samexistens«-politik. För att effektivt kunna bekämpa den sovjetiska avspänningspolitiken måste man vinna allierade inom sovjetblocket och bland de kommunistiska partierna i den kapitalistiska världen. Ansträngningarna att vinna inflytande i den kommunistiska världsrörelsen igångsattes på allvar 1961, men blev föga framgångsrika. I det »socialistiska lägret« var det bara Albanien som stödde kineserna och det var endast i Asien som Beijing lyckades vinna över några kommunistpartier av betydelse (främst det indonesiska) på sin sida. För övrigt inskränkte sig de prokinesiska grupperna till obetydliga utbrytningar ur de Moskva-trogna partierna. (43)

3) En inriktning på att upprätta »bredast möjliga enhetsfront« mot USA-imperialismen genom att utnyttja motsättningar mellan USA och övriga kapitalistiska stater. (44) En viktig roll för att ideologiskt motivera en sådan politik spelade det i början av 1964 lanserade begreppet »mellanzon« (länderna mellan det »socialistiska blocket« och USA-imperialismen). Denna indelades i två delar:

»En del består av de oberoende länderna och de som strävar efter oberoende i Asien, Afrika och Latinamerika. Den kan kallas den första mellanzonen. Den andra delen består av hela Västeuropa, Oceanien, Kanada och andra kapitalistiska länder. Den kan kallas den andra mellanzonen. Länder i denna andra mellanzon har en kluven natur. Medan deras härskande klasser är utsugare och förtryckare, är dessa länder själva utsatta för amerikansk kontroll, inblandning och översitteri. De försöker därför göra sitt bästa för att befria sig från amerikansk kontroll. I detta avseende har de något gemensamt med de socialistiska länderna och folken i olika länder.« (45)

I en intervju med en grupp japanska socialister senare samma år (i augusti) förtydligade Mao att även det »japanska monopolkapitalet« hörde till »den andra mellanzonen«. Vidare:
»Alla nationer i Asien, Afrika och Latinamerika reser sig mot imperialismen. Även Europa, Kanada och andra länder reser sig mot imperialismen. Imperialister reser sig tom mot imperialister. Är det inte detta som de Gaulle gör?« (46)

Mellanzons-begreppet indelar alltså länderna med avseende på storlek och ekonomisk utvecklingsnivå. Det har mycket litet att göra med rådande sociala system, politiska förhållanden osv. Därför kan också mellanzons-begreppet fyllas med nästan vilket innehåll som helst. Alltsedan det infördes och fram till slutet av 60-talet fick det ideologiskt motivera en politik som främst gick ut på att finna allianspartners i »den första mellanzonen« och i synnerhet då bland de regimer som sågs som »oberoende« eller »neutrala« (t ex Indonesien, Pakistan, Burma och en rad afrikanska stater). Redan från början gjordes dock framstötar även i den »andra mellanzonen« (Frankrike är det mest anmärkningsvärda exemplet). Efter kulturrevolutionen (från 1969 och framåt) ökade det kinesiska intresset för den »andra mellanzonen« kraftigt, samtidigt som allt större delar av »första mellanzonen« omfamnades (enda kriterium: inställningen till Kina och dess utrikespolitik). På 70-talet »vidareutvecklades« mellanzons-resonemanget till den s k »teorin om de tre världarna« (se avsnittet om 70-talet).

4) En aktiv inriktning på »tredje världen«. Intresset för »tredje världens länder« tog sig två uttryck. Huvudinriktningen var att upprätta goda mellanstatliga förbindelser med dessa länder, men då regimerna uppfattades som Kina-fientliga (dit hörde främst de som var hårt knutna till USA) uppmuntrades ofta befrielserörelser om sådana fanns.

Att Beijing visade ett speciellt intresse för »tredje världen« var ingen tillfällighet. För det första var det endast där som Kina kunde räkna med att vinna några »vänner« när nu dörrarna till både Sovjet-blocket och väst-kapitalismen var stängda. För det andra innebar Kinas geografiska läge, ekonomiska utvecklingsnivå osv att det var främst där, och särskilt då i Asien, som Beijing hade möjligheter att utöva något inflytande. Detta gällde även de traditionella kommunistpartierna, ty i de imperialistiska länderna, förutom i Japan, hade Moskva i stort sett hållit sina ställningar.

I KKP:s programmatiska dokument från 1963 motiverades »tredje världen«-inriktningen (som var dominerande under i stort sett hela 60-talet) på följande sätt:

»De olika typerna av motsättningar i den nutida världen är koncentrerade till Asiens, Afrikas och Latinamerikas väldiga områden. Dessa områden är det imperialistiska väldets mest sårbara och stormcentra för världsrevolutionen, som slår direkt mot imperialismen.
Den nationaldemokratiska revolutionära rörelsen i dessa områden och den internationella socialistiska revolutionära rörelsen är de två stora historiska strömmarna i vår tid.
Den nationaldemokratiska revolutionen i dessa områden är en viktig beståndsdel av den samtida proletära världsrevolutionen.

De antiimperialistiska revolutionära strider som folken i Asien, Afrika och Latinamerika för, slår emot och undergräver grundvalarna för imperialismens och den gamla och nya kolonialismens välde och är nu en mäktig kraft i försvaret av världens fred.« (47)

Vid en första anblick ger dessa rader intryck av en odelat positiv inställning till revolutionär kamp i »tredje världen«. På 60-talet propagerades också stöd till befrielserörelser i flera fall (Vietnam, Thailand, Filippinerna m fl), även om det materiella stödet – utom i fråga om Vietnam – var minimalt. Men det är viktigt att slå fast att inte ens då var stödet till befrielserörelser en allmän linje, utan tillgreps enbart när detta ansågs gynna kinesiska stats- och säkerhetsintressen, dvs när regimerna i ifrågavarande länder hörde till Kinas »fiender« (exempelvis stöddes väpnad kamp i Indien., men inte i Pakistan). (48) En lite mer uppmärksam läsning av de citerade raderna avslöjar också att de ger utrymme för andra tolkningar och att de även kan användas för att motivera stöd till borgerliga regimer. Detta inses om man lägger märke till den vaga terminologin (»den nationaldemokratiska revolutionära rörelsen«, »folken« osv) som kan fyllas med mycket varierande innehåll. Med ett enkelt konstgrepp (genom att definiera en viss regim som »oberoende av imperialismen«, »,antiimperialistisk« o s v), kunde i stort sett vilken borgerlig regim som helst i »tredje världen« adopteras till den »nationaldemokratiska« storfamiljen. Det praktiska kriteriet var om regimerna var »vänskapliga« till Kina eller inte. De »nationella bourgeoisier« som upprättade goda förbindelser med Kina blev hastigt och lustigt en del av den »nationaldemokratiska revolutionära rörelsen«.

Att ovanstående tolkning är korrekt är uppenbart om man studerar den faktiskt förda kinesiska utrikespolitiken under 60-talet. Men vi behöver inte ens gå till Beijings praktik för att få bekräftat att de kinesiska ledarna kunde vara mycket »generösa« när det gällde att gå i god för reaktionära regimers »progressiva« karaktär. I samma dokument sägs nämligen:

»De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin national-hushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.

I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder som innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den…

Mycket breda sektioner av befolkningen i dessa områden vägrar att vara slavar åt imperialismen. De omfattar inte endast arbetarna, bönderna, de intellektuella och småbourgeoisin utan också den patriotiska nationella bourgeoisin och till och med kungar, prinsar och aristokrater, som är patrioter.« (49)

Behöver vi påpeka att Beijing därmed lämnade dörren öppen för att välkomna i princip vem som helst?

Utrikespolitiken i kris

Ansträngningarna att upprätta »allianser« med den »nationella bourgeoisin« i »tredje världen« var alltså huvudsidan i den kinesiska utrikespolitiken under 60-talet. Det var bara då denna inriktning inte fungerade som upprorsrörelser kunde få stöd. I Asien upprätthölls t ex goda förbindelser med Pakistan, Ceylon (senare Sri Lanka), Kambodja, Burma, Indonesien; i Afrika Tanzania, Algeriet, Mali, Guinea och Ghana m fl.

Denna politik drabbades dock av en rad svåra bakslag i mitten av 60-talet. Det värsta var militärkuppen i Indonesien i oktober 1965. Denna gjorde abrupt slut på Kinas goda förbindelser med »den patriotiska nationella bourgeoisin« i Indonesien och krossade nästan fullständigt det Beijing-orienterade indonesiska kommunistpartiet, som fram till militärkuppen hade varit det största utanför »det socialistiska blocket« (mellan en halv och en miljon av dess medlemmar och sympatisörer mördades och ytterligare hundratusentals fängslades). Militärkuppen var det logiska resultatet av den förda politiken. De goda förbindelserna med Sukarno-regimen förutsatte nämligen att det indonesiska kommunistpartiet förde en reformistisk klassamarbetspolitik (det ingick t o m kommunistpartimedlemmar i Sukarnos regering). När de reaktionäraste kretsarna fått nog av reformpolitik och skrämdes av kommunisternas styrka slog armén till (som förevändning användes några mord på högergeneraler). (50)

Ett andra svidande bakslag var störtandet av president Nkrumah i Ghana (genom en militärkupp i mars 1966), vilket följdes av brytning med Kina (i november samma år). Därmed hade Beijing förlorat sin bästa »vän« i det svarta Afrika.

En tredje stor missräkning var sammanbrottet för de kinesiska ansträngningarna att 1965 få till stånd en ny afro-asiatisk konferens (från vilken Moskva skulle utestängas). Denna »andra Bandung-konferens«, som skulle ha öppnats i Alger den 29 juli, uppsköts sedan Ben Bella, tio dagar före detta datum, störtats genom en militärkupp ledd av överste Boumédienne. I ett sista desperat försök att rädda konferensen erkände Beijing omedelbart den nya högerinriktade militär-regimen – ett slag i ansiktet på alla revolutionära och progressiva krafter i Algeriet och resten av Afrika. Detta hjälpte dock inte. Konferensen blev aldrig av.

Som om detta inte skulle ha varit nog, råkade Beijing ut för en rad andra mindre bakslag som bidrog till att öka Kinas internationella isolering. Särskilt illa gick det i Afrika: Brytning med Burundi (januari 1965), Dahomey och Centralafrikanska republiken (januari 1966), samt försämrade förbindelser med Kenya och Egypten.

Även i den kommunistiska världsrörelsen försvagades de kinesiska ställningarna: Relationerna till de vietnamesiska och japanska partierna försämrades (till följd av att Beijing avvisade förslag om »gemensam aktion« med Moskva till stöd för Vietnam); likaså utbröt en häftig dispyt med kubanerna, vilket torde ha varit särskilt retfullt, eftersom Castro & Co tidigare visat stor sympati för de kinesiska ståndpunkterna i den sino-sovjetiska polemiken. (51)

Allt detta som i sig var allvarligt skedde mot bakgrund av en kraftigt upptrappad Vietnam-konflikt vid Kinas södra gräns, vilken riskerade att dra in Kina i en militär konfrontation med USA (från februari 1965 genomförde amerikanskt flyg en ihållande, massiv bomboffensiv mot Nordvietnam, samtidigt som stora amerikanska truppstyrkor insattes i Sydvietnam – dessa skulle under 1966 uppnå en halv miljon man).

I mitten av 60-talet befann sig därför Kina i en mycket svår utrikespolitisk situation. Det är därför heller inte så underligt att utrikespolitiken blev en stridsfråga i KKP. I fraktionskampen utkristalliserades två huvudlinjer:

Den ena (företrädd av generalstabschefen Luo Ruiqing, Liu Shaoqi, Deng Xiaoping m fl) menade att man inför det växande hotet från USA-imperialismen måste bryta Kinas isolering genom att återknyta kontakterna med Sovjet. (Denna fraktion var positiv till idén om »gemensam aktion« till stöd för Vietnam)

Den andra (Lin Biao, Mao m fl) ville inte veta av något närmande till Sovjet. Tvärtom var det nödvändigt att »slutföra kampen mot sovjetrevisionismen«. Kina måste fortsätta att gå sin egen väg, »lita till egna krafter«, och bekämpa både Sovjet och USA. Men för att undvika en militär konfrontation med USA-imperialismen måste man föra en mycket försiktig utrikespolitik och minimera de kinesiska åtagandena gentemot befrielserörelser runt om i världen. Precis som Kina måste också dessa »lita till egna krafter«. (52)

Fraktionskampen om den utrikespolitiska linjen var som häftigast under perioden februari-oktober 1965 och i början av 1966, dvs under kulturrevolutionens inledande skede. Sommaren 1966 stod den andra linjen som obestridd segrare i denna strid. (53)

Det kan förefalla vara en paradox att kulturrevolutionen, som för det mesta brukar förknippas med radikalism, i själva verket knäsatte en mycket försiktig utrikespolitik (som dock till en början maskerades med mycket radikala fraser). Men detta är ett faktum. Det var denna utrikespolitiska inriktning som i sin förlängning ledde fram till det spektakulära närmandet mellan Kina och USA i början av 70-talet.

Men innan det frö som satts kunde blomma ut på allvar måste fraktionskampen slutföras. Under kulturrevolutionens höjdpunkt (1966-68) vändes blickarna inåt. Därför intog Beijing under denna period i stort sett en mycket passiv hållning till omvärlden. Den diplomatiska aktiviteten upphörde nästan helt (stora delar av den diplomatiska kåren kallades t ex hem till Kina). l stället exporterades kulturrevolutionens idéer, vilket ibland gav upphov till internationella förvecklingar. I de fall man uttalade sig om internationella händelser var retoriken ofta mycket frasradikal (t ex tog man ställning för maj-revolten i Frankrike 1968). Det var i detta frasradikala klimat som de maoistiska organisationerna fick sitt uppsving inom främst ungdomsskikt runt om i världen. Men – vi vill betona detta – även i de mest radikala ögonblicken stannade det för det mesta vid revolutionärt frasmakeri och i synnerhet aktade sig Beijing noga för att göra något som skulle kunna leda till en konfrontation med USA. Detta är särskilt tydligt i Indokina-konflikten, där man tidigt gjorde klart att ett kinesiskt ingripande blev aktuellt först om Kina hotades direkt (i praktiken endast om Kina självt angreps). (54) En seger för befrielserörelserna i Indokina var således ingen hjärtesak för Beijing-byråkratin. Utgångspunkten var i stället på vilket sätt konflikten skulle kunna utnyttjas för att gynna de egna intressena. Vietnamkriget erbjöd nämligen unika möjligheter att plocka propagandavinster i polemiken med Moskva, den försvagade och band upp USA, och den satte käppar i hjulet för den sovjetisk-amerikanska avspänningen. På lite längre sikt kunde konflikten också utnyttjas för att reda upp Kinas relationer med Washington.

Samtidigt som faran för en militär konfrontation med USA minskade under 60-talets andra hälft (Washington begrep den kinesiska utrikespolitiken betydligt bättre än Beijings supporterskara i maoistgrupperna utanför Kina), försämrades relationerna till Moskva. Den kinesiska propagandan blev allt hätskare. Från mitten av 60-talet hävdades att kapitalismen »återupprättats« i Sovjetunionen. Efter den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien (augusti -68) och proklamerandet av Brezjnev-doktrinen om »begränsad suveränitet« (dvs det »socialistiska lägrets« ansvar att »kollektivt försvara socialismen« i varje land), vilken princip också var tillämplig på Kina, gick tonläget upp i falsett. Sovjet hade blivit »socialimperialistiskt« och »de nya tsarerna i Kreml« hade upprättat en stat av »hitlertyp«. Upptrappningen av ordkriget beledsagades av kraftigt ökade spänningar vid den sino-sovjetiska gränsen. Dessa kulminerade i mars 1969, då väpnade sammanstötningar ägde rum på den omtvistade ön Zhen Bao (Damanskij på ryska), som ligger i gränsfloden Ussuri.

De amerikanska motgångarna i Vietnam (Tetoffensiven 1968!) och skärpningen av den sino-sovjetiska konflikten fick allt fler amerikanska politiker att börja omvärdera den amerikanska Kina-politiken: Skulle man inte kunna utnyttja motsättningarna mellan Beijing och Moskva till egen fördel och särskilt för att få slut på Vietnam-kriget på ett för Washington »hedersamt« sätt? Redan 1967, dvs ett år innan Nixon valdes till amerikansk president hade han klargjort att han var intresserad av att komma till tals med kineserna. Beijing å sin sida förklarade i slutet av 1968 att man var beredd att ta upp diskussioner med den tillträdande Nixon-regeringen. Den diplomatiska process som skulle leda fram till Kissingers Kina-besök (sommaren 1971) och Nixons dito (i början av 1972) kunde sätta igång. De första stegen var trevande och försiktiga. Ingen av sidorna ville blotta sig i förtid och stå där som en försmådd friare. Man iakttog noga den andra sidans reaktioner innan nästa steg togs(55). Mao och Zhou Enlai tvingades dessutom göra upp räkningen med gruppen kring Lin Biao (som var emot närmandet till Washington) innan de fick fullt svängrum för sin nya inriktning.

70-talet: Nya vänner – nya förräderier

Under 70-talet genomgick Kinas relationer med omvärlden en veritabel omvälvning: Ärkefienden Washington förvandlades till en av Kinas bästa »vänner«, medan den nära »vapenbrodern« Hanoi blev en av Kinas värsta fiender, för att bara nämna två av de mest frapperande exemplen.

Utvecklingen dithän var givetvis inte rätlinjig. Den var ryckig och full av krumbukter. Ibland skedde frontförändringarna med rasande fart, och ibland stod man i stort sett och stampade på stället eller t o m retirerade till gamla positioner. Till de mer spektakulära perioderna hör åren 1969-72 och 1978-80. Den första av dessa markerar inte bara genombrottet i de sino-amerikanska förbindelserna, utan också Kinas diplomatiska genombrott överhuvudtaget (Folkrepubliken erkändes av ett 40-tal stater och invaldes i FN). Scenförändringarna under den andra perioden är inte mindre dramatiska: den öppna brytningen med Vietnam och Albanien, det kinesiska angreppet på Vietnam, för att inte tala om det allt intimare samarbetet mellan Washington och Beijing.

För att förstå denna utveckling är det nödvändigt att beakta ett flertal växelverkande faktorer på det internationella och nationella planet (triangeldramat Washington-Moskva-Beijing, liksom i regional skala Beijin-Hanoi-Phnom Penh, fraktionskampen i KKP m m). Vi ska här inte gå in närmare på de olika turerna och »stadierna« i denna mångfacetterade utveckling (56). Förutom några allmännare reflektioner kring den utrikespolitik som tog form under 70-talet ska vi endast göra ett litet, men belysande urval ur den långa rad av beklämmande exempel på Beijing-regimens internationella agerande som vi fick bevittna under årtiondet. Dessa exempel får illustrera det faktum att inträdesbiljetten till de kapitalistiska salongerna hade ett högt pris. Beijing betalade nämligen med att cyniskt förråda klasskampen runt om i världen.

Teori och praktik

Som vi redan betonat i tidigare artiklar finns det en grundläggande kontinuitet i den kinesiska utrikespolitiken alltsedan 50-talet. De grundläggande målsättningarna och strävandena låg fast. I denna mening utgjorde därför den politik som utvecklades under 70-talet ingalunda något avgörande brott med den tidigare politiken. Så gott som alla grundläggande aspekter hade tidigare funnits som mer eller mindre starka tendenser. Det gäller t ex synen på »den tredje världen« och den strävan att hävda Kina som en stormakt som blev allt uppenbarare under 70-talet, inte minst efter angreppet på Vietnam. Vad som förändrades var »världsläget« så att de inneboende tendenserna fick utrymme att slå ut i full Blom. Och i takt med att Kinas internationella isolering bröts lämnade den kinesiska byråkratin alltmer frasernas och retorikens nivå, till förmån för mer »realpolitiska« och praktiska förpliktelser. Därmed fick den kinesiska utrikespolitiken också alltmer allvarliga och direkt skadliga konsekvenser för klasskampen på den internationella arenan.

Kinas nya roll i utrikespolitiken måste givetvis få effekter på det ideologiska planet. I och för sig är inte de officiella »teorierna« och ideologin bestämmande för politiken. Men eftersom ideologin har till uppgift att legitimera agerandet, måste den åtminstone hjälpligt anpassas till praktiken. Det är därför inte så underligt att vi kan iaktta omformuleringar och tyngdpunktsförskjutningar i den officiella ideologin alltsedan slutet av 60-talet, då Beijings diplomatiska prioritering västerut började. Redan kring 1970 kan den uppmärksamme läsaren iaktta hur Beijing i allt större utsträckning börjar tala om »supermakternas hegemoni« i stället för »imperialism«, om »medelstora och små stater« i stället för »förtryckta klasser« osv. Detta gradvisa övergivande av marxistiska begrepp som för tankarna till klasskamp, revolution osv uttryckte att den kinesiska byråkratin lade större vikt vid goda förbindelser med existerande regimer och alltmer nedtonade befrielserörelsernas betydelse.

Det dröjde dock flera år innan det gjordes något allvarligt försök att formulera ett sammanhängande teorisystem som bättre skulle kunna rättfärdiga den utrikespolitiska kurs man styrt in på. Denna bedrift stod Deng Xiao-ping för, samme figur som utrensats under Kulturrevolutionen, men som nu gjort comeback.

Vid FN:s råvarukonferens i april 1974 presenterade han »teorin om de tre världarna«. Enligt denna »teori« består världen av »tredje världen« (= de s k u-länderna), »supermakterna« eller »första världen« (= USA och Sovjet) och däremellan den »andra världen« (= de medelstora och små utvecklade länderna: Japan, Kanada, Australien och länderna i Europa). Det är inte så svårt att inse att detta egentligen utgör en tillspetsning av teorin om »mellanzonerna«.(57).

Enligt »teorin om de tre världarna« beror allt elände och alla konflikter ute i världen på »supermakternas«, dvs Sovjets och USA: s »aggressiva politik«. Mot dessa två »supermakter« står den »andra och tredje världen«. Det nya i denna »teori«, jämfört med mellanzonsteorin, är att så gott som alla hänvisningar till klasskampen och till ländernas klasskaraktär försvunnit.

– Medan definitionen på mellanzons-begreppet åtminstone utgick ifrån kampen mellan »det socialistiska lägret« och USA-imperialismen (se ovan) innebär »3-världs-teorin« ett fullständigt brott med varje anknytning till klasskriterier. Det »socialistiska lägret« förklarades t o m ha upphört att existera och Kina räknades till »tredje världen«.

– Medan mellanzons-teorin åtminstone lämnade utrymme för »revolutionära strider« och klasskamp (se ovan), proklamerades nu öppet att huvuduppgiften var att ena existerande stater i kamp mot »supermakternas hegemonisträvanden«.

»Teorin om de tre världarna« innebar således att man buntade ihop länder av de mest skilda karaktär. I praktiken blev det avgörande kriteriet för Beijings del i allt större utsträckning graden av antisovjetism hos de aktuella regeringarna (58).

Redan så tidigt som 1971 kan man finna kinesiska uttalanden där Sovjet utnämns till »huvudfiende«(59). Efter befrielserörelsernas seger i Indokina (1975) blev detta ett alltmer markerat inslag i den kinesiska utrikespolitiken. Kampen måste i första hand inriktas mot den »lömskaste och mest aggressiva« av de två »supermakterna«, dvs Sovjetunionen. I kampen mot Sovjet måste man »ena alla krafter som går att ena«. Ju mer antisovjetisk en regim är desto bättre. Därför blev också reaktionära (= antikommunistiska) regimer (t ex Chile, Zaire, Iran under shahen osv) att föredra före sådana som t ex Angola eller Kuba.

I sin strävan efter en »världsomspännande front mot Sovjetunionens hegemonisträvanden« har de kinesiska byråkraterna inte hindrats av några som helst skrupler. Ju reaktionärare en politiker är, desto salongsfähigare blir han i Beijing. Detta gäller inte bara reaktionärer som sitter vid statsrodret. Förbindelserna med Heath och Thatcher när de befann sig i oppositionsställning är välkända, liksom med Strauss (i Västtyskland)(60).

Denna oheliga allians har KKP utåt försökt ideologiskt motivera med hänvisningar till världsläget och »krigsfaran«. Sovjetunionen har jämställts med ett expanderande Hitler-tyskland, berett att kasta sig över Västeuropa. Alla politiker som inte insett detta, och därför inte förespråkat preventiva åtgärder (upprustning o s v), har fått epitetet »eftergiftspolitiker« typ Chamberlain (för dennes agerande i München 1938)(61). Särskilt förkastliga är de som talar om nedrustning, avspänning o s v. I konsekvens med detta har Beijing tydligt demonstrerat att man föredrar högerregeringar framför socialdemokratiska (t ex i Storbritannien och Västtyskland) och öppet förespråkat EG:s ekonomiska och militära upprustning och ett förstärkt NATO. Som ett närmast surrealistiskt faktum kan nämnas att en av dem som första maj 1978 fick äntra talartribunen i Peking var… den brittiske överbefälhavaren (62).

Alla framgångar för de Moskva-orienterade kommunistpartierna representerar i detta perspektiv blott och bart förhatliga hinder i vägen för målsättningen att bekämpa Sovjet. Under det revolutionära uppsvinget i Portugal 1974-75 betecknades Cunhals kommunistparti t ex som »socialimperialismens förlängda arm«. Det gick så långt att diverse maoistgrupper – med Beijings goda minne – applåderade eller tom deltog i högerextremistiska angrepp på kommunistpartiet, där dess möten bröts upp, dess lokaler sattes i brand o s v. (63)

En socialistisk revolution i Europa skulle Beijing-byråkratin betrakta närmast som en katastrof. Dess tillit till den europeiska arbetarklassens revolutionära potential är lika med noll. I-stället gäller det att ena och stärka Västeuropas »små och mellanstora» imperialiststater och inrikta dem mot Sovjets »hegemonism«(64).

KKP-ledningen har inte heller nöjt sig med att förespråka denna inriktning för enbart Europa. Efterhand har man allt uttryckligare klargjort att även USA-imperialismen måste inkluderas i denna »antihegemonistiska enhetsfront«. Det är ingen hemlighet att Beijing föredrog hökarna Schlesinger och Brzezinski före Kissinger resp. Vance, eller Nixon (!) före Carter. Den andra kategorin ansågs inte föra en tillräckligt hård politik mot Sovjet. (Krigshetsaren Nixon fick f.ö. efter han tvingats avgå motta en personlig inbjudan till Kina…(65)

I detta sammanhang bör också nämnas Beijings flirt med extrema högerkretsar inom amerikanska militären. Under juni-juli 1977 mottogs i Kina förre amiralen Elmo R. Zumvalt och fick göra en månads rundresa i landet. Zumwalt är mest känd som kommendant för USA:s sjöoperationer kring Vietnam 1968-70. Att han inbjöds till Kina berodde dock inte på att byråkratin önskade ytterligare förbättra relationerna med Washington, eftersom Zumwalt vid den tidpunkten inte längre representerade USA:s regering. Han mottogs istället som representant för den s k »Kommittén mot den nuvarande faran«, en grupp militärer som kritiserade Washington för att vara för »släpphänt mot kommunismen« och för att inte satsa tillräckligt på upprustningen för att möta »det sovjetiska hotet«. Kommitténs uttalanden citerades knappt i de borgerliga tidningarna. Däremot trycktes de upp i den kinesiska pressen(66).

Denna politik – ett enat militariserat Europa och ett kraftigt upprustat NATO och USA – är inte bara kontrarevolutionär. Den är också extremt korttänkt, när det gäller Beijing-byråkratins egna intressen. Att den – om den blev en realitet – skulle leda till allvarliga konsekvenser för arbetarklassen i väst – ökad repression, ökat skattetryck osv – bekymrar säkert inte potentaterna i Beijing. Däremot borde de inse att ett Europa och USA rustat till tänderna inte bara utgör ett hot mot Sovjet, utan också mot Kina! Om imperialismen är tillräckligt stark för att krossa Sovjet, då kommer den inte heller lämna sten på sten kvar av den kinesiska arbetarstaten! Därför är det en farlig lek med elden som Deng & Co gett sig in på.(67)

Några fallstudier

1971 var det år som den kinesiska utrikespolitiken började slå igenom på det diplomatiska planet. En kortfattad redogörelse för tre speciella händelser i den koloniala världen får markera denna period (Sudan, Ceylon och Palestina). Slutligen tar vi något utförligare upp ett något aktuellare exempel (Iran).

1) Sudan

I juli 1971 gjordes ett försök att störta den sittande reaktionära Numeiry-regeringen. Kuppmännen var vänsterorienterade officerare. Enligt samstämmiga rapporter i massmedia mottogs kuppen positivt av de sudanesiska massorna, som demonstrerade sitt stöd för kuppen och mot Numeirys reaktionära diktatur. Efter tre dagar lyckades dock Numeiry-trogna element inom armén göra en motkupp. En veritabel klappjakt på fackföreningsmilitanter och kommunister inleddes – kommunistpartiet påstods nämligen ligga bakom kuppen. Tusentals dödades eller fängslades. Det starkaste kommunistpartiet i arabvärlden stympades allvarligt. Varje revolutionärs plikt i en sådan situation – oavsett vad man tycker om kommunistpartiets politik! – borde givetvis ha varit att fördöma Numeiry-regimen, dess blodiga terror och göra allt för att stödja de förföljda arbetarna.

Vad gjorde då den kinesiska ledningen? Jo, strax efteråt mottogs en sudanesisk delegation i Beijing och den 24 augusti undertecknades ett ekonomiskt och tekniskt samarbetsavtal. Vidare beviljades Sudan ett lån på 35 miljoner dollar. För att riktigt understryka hur nöjda KKP-byråkraterna var med Numeirys blodsdåd inbjöds ytterligare en sudanesisk regeringsdelegation till Beijing i december samma år och beviljades ytterligare ett lån. Vid sitt hälsningsanförande sade Zhou Enlai bl a följande:

»Vi har med glädje uppmärksammat att sedan Sudans majrevolution har det sudanesiska folket under president Numeirys ledning uppnått fortsatta framsteg i likviderandet av de koloniala krafterna, stärkt sitt nationella oberoende och sin statliga suveränitet och utvecklat sin nationella ekonomi. Detta år har den sudanesiska regeringen och folket segerrikt slagit ner en utländsk omstörtningsplan« (68).

Således betraktade de kinesiska ledarna det sudanesiska kommunistpartiet och dess medlemmar som agenter för en utländsk makt (= Sovjetunionen), och ansåg det därför utmärkt att Numeiry lät mörda och fängsla dem!(69) Kan det kinesiska ledningens totala avsaknad av klasståndpunkt och kommunistisk moral demonstreras tydligare?

Det är att notera att de nordvietnamesiska ledarna och FNL intog en diametralt motsatt ståndpunkt.(70)

2) Ceylon (Sri Lanka)

1970 tillträdde en folkfrontskoalition regeringstaburetterna på Ceylon (numera Sri Lanka). De partier som ingick i koalitionen var Bandaranaikes parti, SLFP, det reformistiska LSSP (f d trotskistiskt, uteslutet ur Fjärde Internationalen 1964) och det moskvatrogna kommunistpartiet. Valet av denna »vänsterfront« stimulerade massornas förväntningar. Men alla problem de hade hoppats att den nya regeringen skulle lösa kvarstod – och förvärrades! Arbetslösheten ökade, levnadsstandarden sjönk o s v (71).

I denna situation fick en nästan nybildad organisation, JVP (Janatha Vimuthki Peramuna – »Folkets Befrielsefront«), ett visst gehör, främst bland studenter och arbetslösa ungdomar. I mars 1971 försökte regeringen krossa organisationen med hjälp av undantagslagar och massarresteringar av dess ledare. Den 6 mars utfördes en attack mot USA:s ambassad i Colombo. Attacken tillskrevs »Den maoistiska ungdomsfronten«, en hittills okänd organisation. Själva attacken anses också ha varit ett provokationsverk av antingen regeringen eller ambassadpersonalen själv.(72)

Det inträffade gav hur som helst Bandaranaike-regeringen en förevändning för repressiva åtgärder i stor skala. Den 16 mars infördes undantagstillstånd och polisen och armén startade klappjakt på JVP:s medlemmar och sympatisörer. JVP ansåg sig i detta läge inte ha något annat val än att försöka slå tillbaka. Under en kort period lyckades också organisationen skapa sig stödjepunkter genom baser i djungeln och tom »befriade områden«. Men i slutet av april hade JVP:s motstånd brutalt slagits ned. Mellan 12 000-50 000 ungdomar uppges ha mördats, åtskilliga tusen sattes i fångläger.(73)

Under tiden, och speciellt efter krossandet, utsattes JVP för en massiv förtalskampanj från Bandaranaike-regimens sida. JVP beskrevs som en del av en väpnad konspiration av vänsterterrorister osv. Hjälpen från imperialismen lät inte heller vänta på sig. Bland de stater som omedelbart ställde vapen, krigsmateriel, trupper och pengar till Bandaranaike-regimens förfogande kan nämnas Storbritannien, USA, Indien, Pakistan och Australien. Så småningom anslöt sig också Sovjet till denna kontrarevolutionära »enhetsfront«.(74)

Mot denna uppslutning skulle varje revolutionär, varje revolutionärt parti, varje stat som anser sig socialistisk ha reagerat med kraft. Argument av typen »JVP är ju inte revolutionärt«, »JVP hade inget masstöd« osv får aldrig i en sådan situation utgöra hinder för en obrottslig solidaritet mot förtrycket.(75)

Vad gjorde då KKP och Beijing? Jo, istället för att uppmana till solidaritet med JVP, såg byråkratin det som ett utmärkt tillfälle att köpa till sig den »progressiva« regimens »vänskap«. Den 26 april utannonserades att Kina givit Ceylon ett lån på 150 miljoner rupies (ungefär 25 miljoner dollar) under mycket fördelaktiga villkor. Dagen efteråt publicerade ceylonesiska tidningar ett brev från Zhou Enlai till Bandaranaike:

»I enlighet med ordförande Mao Zedongs läror, så har det kinesiska folket alltid motsatt sig ultra-‘vänstern’ och högeropportunismen under sin långa revolutionära kamp. Det är glädjande att den kaotiska situation som skapats av en handfull personer vilka kallar sig ‘guevarister’ och till vilka utländska spioner smugit sig har bragts under kontroll tack vare Ers Excellens’ och den ceylonesiska regeringens ansträngningar. Vi tror att dessa upproriska aktioner, anstiftade av inhemska och utländska reaktionärer i avsikt att underminera det ceylonesiska folkets intressen, är dömda att misslyckas till följd av Ers Excellens’ ledarskap och det kinesiska folkets stöd och medverkan«(76)

Är det särskilt förvånande att »maoismen« efter detta inte stått speciellt högt i kurs bland de arbetande massorna och vänstern på Sri Lanka?

3) Pakistan/Bangladesh

Pakistan bildades 1947 av två separata landområden. De båda delarna låg inte bara hundratals kilometer från varandra, de hade inte heller samma språk eller kultur. Den pakistanska statens »enhet« var helt enkelt en konstruktion av den brittiska imperialismen. Och det var i Östpakistan de förtryckta massorna drog det kortaste strået…(77)

Efter gränskriget mellan Kina och Indien 1962 försökte Kina förstärka sin allians med Pakistan. För att möjliggöra detta, avstod Beijing från varje form av kritik av den pakistanska militärdiktaturen.(78)

Beijings linje innebar ett totalt avståndstagande från den bengaliska majoriteten i Pakistan, och dess krav på nationella rättigheter, vilket med tiden växte allt starkare.

I december 1970 hölls nationella val i Pakistan. Det borgerliga Awami-förbundet, som i sitt program lagt stor vikt vid nationella frågan, vann en förkrossande seger i Östpakistan: 167 av de 169 platser som tilldelats Östpakistan i nationalförsamlingen, l själva verket blev dess ställning så stark att dess block skulle få absolut majoritet i nationalförsamlingen, och gav det således rätt att bilda centralregering. Detta skrämde den härskande klassen i Västpakistan som såg sin traditionella dominerande maktställning hotad och fruktade att den pakistanska statsbildningen skulle splittras. Därför uppsköts öppnandet av den konstituerande församlingen till den 3 mars och armén, tillsammans med det ledande västpakistanska partiet (Ali Bhuttos Folkparti), försökte tvinga ledarna för Awami-förbundet att överge de punkter i sitt program som gällde Östpakistans nationella självstyre. Detta gick emellertid dåligt och den l mars 1971 beslöt general Yahya Khan enväldigt att uppskjuta öppnandet av nationalförsamlingen på obestämd tid.

Mot detta revolterade de bengaliska massorna spontant och i stor omfattning. Yahya svarade med ett massivt folkmord. Detta kunde dock inte hindra lösgörandet av Östpakistan från den pakistanska statsbildningen och uppkomsten av en ny stat, Bangla Desh.(79)

Inget hade varit mer självklart för en marxist än att stödja det bengaliska folkets befrielsekamp. Men för Beijing-byråkraterna stod den i vägen för alliansen med Pakistan. Zhou Enlai lade fram byråkratins ståndpunkt i ett brev till Yahya Khan, 12 april 1971:

»Ers Excellens och ledare för skilda läger i Pakistan har utfört ett mycket värdefullt arbete i syfte att upprätthålla Pakistans enhet och hindra Pakistan från att gå mot en splittring. Vi tror säkert att situationen i Pakistan, genom Ers Excellens’ och ledarnas för skilda läger kloka åtaganden och åtgärder, kommer att återgå till det normala. Enligt vår mening är Pakistans enhet och enheten mellan folken i Öst- och Västpakistan de grundläggande garantierna för att Pakistan skall uppnå välstånd och styrka. Här är det av stor vikt att skilja mellan folkens breda massa och en handfull personer, vilka vill sabotera Pakistans enhet. Som genuina vänner till Pakistan vill vi presentera dessa åsikter för Ers Excellens« .(80)

Av detta kan vi konstatera att Beijing inte stödde Östpakistans rätt till självbestämmande, utan tvärtom juntans folkmord (»kloka åtgärder«). Stödet till den pakistanska diktaturen stannade inte heller vid ord. Förutom att de vapen som användes i Östpakistan till stor del var kinesiska (bl a flygplan och stridsvagnar), fick väst-pakistanskt flyg på väg till Östpakistan använda kinesiskt luftrum och mellanlanda på kinesiska flygplatser. Och som kronan på verket späddes tidigare kinesiska lån till Pakistan nu på med ytterligare 20 miljoner dollar.

4) Iran

Alltsedan den ClA-stödda statskuppen 1953, då nationalisten Mossadeq störtades, har Iran intagit en första rangens plats i Washingtons strategi i Persiska Viken, och då speciellt sedan 60-talet.'”‘Shahen själv uttryckte sin regims roll på följande sätt:

»Västeuropa, USA och Japan betraktar Viken som en väsentlig del av sin säkerhet. Men de är inte i stånd att garantera säkerheten i Viken. Det är vi som gör det åt dem… Vi har inte bara ett nationellt och regionalt ansvar utan också en världsroll som beskyddare av 60% av världens oljereserver«(83)

Denna roll upprätthöll shahen troget, alltifrån det brutala förtrycket av Irans arbetare, fattigbönder och intellektuella till funktionen som kontrarevolutionens gårdvar i Persiska Viken, där t ex befrielserörelserna i Oman och Dhofar bekämpats med hjälp av shahens USA-beväpnade armé. Ända till det slutliga fallet i februari 1979 räknades shahens Iran till världens grymmaste och blodigaste diktaturer.

Hur har då Folkrepubliken Kina och KKP förhållit sig till shahens Iran? Under 50- och 60-talen uppträdde de två ländernas regimer som varandras ärkefiender., Kina fördömde mycket snabbt kuppen 1953 och shahens makttillträde: »en regering som är totalt underkastad den amerikanska härskande klicken har bildats… USA använder Irans kungligheter för att uppnå sina egna målsättningar. Kungligheterna har blivit nitiska medlöpare till amerikanerna«. Kuppen hade också enligt samma uttalande »anstiftats av speciella amerikanska agenter«(84)

Och medan Beijing alltså betraktade shahen som en »marionettregim« såg shahen å andra sidan Kina som »den nya jätten i Fjärran Östern, som breder ut sig och som snabbt växer«.(85)

Under denna tid riktade Beijing också skarp kritik mot Sovjet för att det hade »nära förbindelser med den iranska reaktionära regimen» och för att det »propagerar på ett positivt sätt för regimens«(86)

Sex år senare var det helt andra tongångar i den kinesiska pressen. Shahen hade nu, från att ha varit »USA-imperialismens nitiska medlöpare«. blivit en förkämpe för »nationellt oberoende och progressiv utveckling«. Å andra sidan erkände shahen Kina 1971, efter att ha vägrat göra detta i 22 år, och kylde istället ner relationerna med Sovjet ytterligare. Som tack började Beijing-byråkratin alltmer skyla över shahens kontrarevolutionära förehavanden. T ex hade Kina under 1968-71 hjälpt gerillan i Oman och gett publicitet åt dess kamp. Efter att diplomatiska förbindelser upprättats med Iran upphörde Kinas stöd, och istället fördömdes gerillans aktivitet för att vara »sovjetstödd subversion«.(87)

1972 sände Iran Phantom-plan till Sydvietnam, dvs mitt under Vietnamkrigets höjdpunkt. Sydkorea och Taiwan gjorde detsamma. Dessa två stater kritiserades för detta i kinesisk press – men inte Iran…(88) Istället emottogs shahens hustru i Beijing – under USA:s terrorbombningar av DRV i september 1972 – med devota hyllningsfraser till diktaturen:

»Under ledning av shah Pahlavi har regeringen och folket i Iran gjort fortlöpande ansträngningar och åstadkommit framsteg när det gällt att värna om den statliga suveräniteteten, skydda de nationella tillgångarna, utveckla den nationella kulturen och bygga upp landet«.(89)

Bakom dessa rader låg i själva verket ett inbakat stöd till shahens och hans diktaturs vakthundsroll i Persiska Viken. Detta uttalades senare (maj 1973) öppet av Kinas utrikesminister Ji Pengfei, när denne besökte Teheran:

»Iran är en av de viktigaste staterna i Persiska Viken. Er oro över situationen är förståelig och logisk. Vi har konsekvent ansett att varje land självt ska handha sina egna affärer… Iran och en rad andra stater vid Persiska Viken anser att Persiska Vikens angelägenheter ska handhas av länder som ligger där. De motsätter sig inblandning utifrån. Detta är ett rimligt krav. Vi stöder det kraftfullt. Som Shainshah har sagt utgör situationen vid Irans östra och västra sida en mycket allvarlig varning till Iran. Med tanke på det läge som uppstått i området måste Iran stärka sina försvarskrafter« .(90)

Flera liknande uttalanden publicerades i den kinesiska pressen efter detta. I alla dessa uttalanden »glömdes« det bort att shahens makt baserade sig nästan helt på amerikanskt stöd (»statlig suveränitet«?), att shahens armé bidragit till att krossa befrielserörelserna i omkringliggande stater (»icke-inblandning«?), att Irans oljetillgångar exploaterats till imperialismens fromma (»skydda de nationella tillgångarna«?) och att shahens diktatur med polis och SAVAK i spetsen ständigt var sysselsatt med att slå ned all opposition bland arbetare, bönder och intellektuella (»utveckla den nationella kulturen«?).

Det var fientligheten mot Sovjet som knöt Beijing-byråkratin allt närmare till shahen. (Båda använde f ö samma term – »imperialism« – om Sovjetunionen.) I kinesisk press fick omhuldandet av shahens diktatur och anti-sovjetism närmast löjeväckande proportioner. Sålunda kunde man i ett nummer av Hsinhua News Bulletin (den kinesiska nyhetsbyråns dagliga bulletin) finna en artikel med rubriken: »Sovjetiska utsläpp hotar den iranska kaviaren«! (91)

Under 1978-79, då den folkliga kampen mot shahens välde fick enorma proportioner, yttrades i den kinesiska pressen inte ett enda ord till stöd för kampen! Istället gavs publicitet åt shahens bekymmer:

»Shahens öppningsanförande dröjde huvudsakligen vid inre angelägenheter. Med de senaste oroligheterna i åtanke sade shah Pahlavi ‘att under de nuvarande förhållandena i världen, är nationell enhet till försvar av vårt oberoende, vår frihet och territoriella integritet viktigare än någonsin’.«(92)

Endast i undantagsfall gav den kinesiska pressen summariska »rapporter« om »oroligheterna« i Iran. Hyllningarna till shahen fortsatte dock. När han fyllde 59 år den 26 oktober 1978 skickade Beijing ett lyckönskningstele-gram (vilket f ö även Moskva gjorde), d v s vid den tidpunkt då marken höll på att rämna under diktatorns tron. Från Hua Guofeng kunde shahen emotta följande hyllning:

»Det är ett stort nöje för mig att få uttrycka mina uppriktiga lyckönskningar med anledning av Ers Majestäts 59-årsdag. Jag hoppas att Ers Kungliga Höghet kommer att få åtnjuta god hälsa, och att Iran ska uppnå nya framsteg i försvaret av sitt oberoende och sin nationella suveränitet, och också nå nya höjder i framåtskridande och utveckling. Jag hoppas innerligt att de vänskapliga relationerna och samarbetet mellan Iran och Kina ska fortsätta att växa och konsolideras. « (93)

I samband med shahens fall ondgjorde sig de kinesiska ledarna på ett »indirekt«, men ingalunda svårtolkat sätt över att en vän gått förlorad, och att Sovjetunionen skulle kunna vinna på utvecklingen. Detta framgår bl a i den intervju som Deng Xiaoping gav till amerikanska TV-kommentatorer under sitt besök i USA i januari-februari 1979. På en fråga om situationen i Iran kunde gynna Sovjet, svarade Deng:

»Som alla andra länder i världen angår situationen i Iran också oss. Irans strategiska position är extremt viktig. När det gäller Kina, kan vi bara moraliskt uttrycka våra ståndpunkter. Vi kan inte göra mycket därför att vi saknar förmåga där. Och jag tror att de länder som har möjlighet att göra mer borde inta en mycket allvarlig inställning till frågan om Iran, och vidta effektiva åtgärder för att hjälpa till att få en lösning på problemet där«.(94)

Uttalandet kan inte misstolkas. Deng beklagar sig över att Kina, USA m fl länder inte kunnat bistå shahen tillräckligt mycket. Han uppmanar mer eller mindre till amerikanska »ingripandet« i Iran. Det är också anmärkningsvärt med vilken lätthet »principerna« läggs åt sidan när behoven så påkallar. Det är nu inte det iranska folket som självt ska lösa sitt lands inre angelägenheter, utan »de länder som har möjlighet att göra mer«, dvs i praktiken imperialistmakterna. Vart tog principen om »icke-inblandning« vägen?

Beijing-byråkratins och KKP:s förräderi gentemot de iranska massorna bidrog säkerligen till att banden med USA-imperialismen stärktes. Inte för inte lät Deng i slutet av nämnda intervju yttra att »smekmånaden (med USA) kommer att fortsätta«. I Kina-pressen underströks också alliansen med USA allt kraftigare.

»Idag har Kina och USA utvecklat sina relationer. Betydelsen av dessa sträcker sig långt över sfären för bilaterala relationer. Det är i enlighet med intressena och önskningarna hos inte bara det kinesiska och det amerikanska folket, utan hos alla folk i alla världens länder«(95)

Det iranska folket – arbetarna, bönderna och de intellektuella – torde nog ha hyst en annan uppfattning…

Inför 80-talet

Vid detta årtiondes början hade Kinas relationer med omvärlden en helt annan tyngdpunkt än tio år tidigare. Nu låg den inte längre i »tredje världen«, utan i den utvecklade kapitalistiska världen, med växande ekonomiska, politiska och militärstrategiska band med Japan, Västeuropa och… USA!(96)

På det inrikespolitiska planet motsvarades denna vändning mot väst av ett övergivande av den gamla »maoistiska« utvecklingsmodellen (»självtillit«) till förmån för »de fyra moderniseringarna« (av industrin, jordbruket, vetenskapen och teknologin, samt det nationella försvaret).(97)

Dessa omfattande inrikespolitiska och utrikespolitiska förändringar berörde givetvis också den officiella ideologin. »Avmaoisering« blev följden. Inte heller utrikespolitiken klarade sig från denna »kris« för gamla värderingar och slagord.

Ett av de mer iögonfallande resultaten är att Beijing i stort sett upphört med den ideologiska kritiken av Sovjetunionens inrikespolitiska förhållanden. Det talas inte längre om »sovjetrevisionismen« eller om att »kapitalismen återupprättats« i Sovjet (egentligen inte så underligt eftersom mycket av det som tidigare betecknades som »sovjetrevisionismen« nu är Beijings egen politik – t ex har de ekonomiska reformerna i Kina gått längre i »kapitalistisk riktning« än i Sovjet).

Den antisovjetiska propagandan koncentrerar sig numera på utrikespolitiken. Anmärkningsvärt nog används i dessa sammanhang mycket sällan begreppet »socialimperialism«. Istället beskrivs Moskvas utrikespolitiska agerande i termer av »hegemoni-strävanden« och »expansionism«. Sammantaget innebär dessa förskjutningar av sovjetkritiken att Beijing numera inte ens försöker ge sken av att basera sin karakteristik av Moskvas utrikespolitik på en »marxistisk« analys av den sovjetiska samhällsformationen.

Därmed har också i praktiken en stor del av de ideologiska hindren för ett närmande till Moskva avlägsnats: Om bara sovjetledarna överger sin »hegemonism«, dvs gör lämpliga eftergifter till Kina, finns inget som hindrar upprättandet av »goda relationer« mellan de »socialistiska broderländerna«.

Men inte nog med det. I samma mån som Beijing alltmer vänt sig från »tredje världen« och mot »andra världen« och USA, för att där få tillgång till kapital och teknologi för »de fyra moderniseringarna« har självaste »teorin om de tre världarna« blivit allt mindre användbar som ett ideologiskt fikonlöv för utrikespolitiken. Detta är särskilt uppenbart om man beaktar det allt intimare ekonomiska, militära och storpolitiska samarbetet med »supermakten« USA. Enligt »tre-världs-teorin« var ju båda »supermakterna« fiender till alla världens folk (även om den ena – Sovjet – var värre). Hur långt Beijing avlägsnat sig från denna »världsbild« framgår exempelvis av att vice premiärministern Geng Biao under sitt USA-besök i juni 1980 kunde förklara att »Kina och USA har identiska (vår kurs.) uppfattningar när det gäller den generella frågan att beslutsamt möta strategiska utmaningar på 1980-talet.«(98)

Helt följdriktigt har det också skett en »avideologisering« av utrikespolitiken från slutet av 70-talet. Från 1979 hänvisas alltmer sällan till »teorin om de tre världarna« när Beijing formulerar sina utrikespolitiska mål. Istället framstår den kinesiska utrikespolitiken alltmer obeslöjat som den cyniska maktpolitik den är.

Beijings agerande i »tredje världen«, angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, trycket på Laos, den fientliga inställningen till Kuba, för att inte tala om förhållningssättet till revolutionens Nicaragua och den revolutionära kampen i El Salvador, stödet till reaktionära organisationer i Angola, de hjärtliga förbindelserna med Pinochet-regimen i Chile, stödet till shahen av Iran ända till slutet osv osv har medfört att Kina både fått allt fler fiender i »tredje världen« och förlorat sin attraktionskraft inom »vänstern« (»maoismen« är i det närmaste död som ideologisk riktning). Den kinesiska utrikespolitikens tyngdpunktsförskjutning mot de imperialistiska länderna och nedskärningen av det kinesiska ekonomiska biståndet till länder i »tredje världen« har ytterligare bidragit till att Beijings ställning i »tredje världen« försvagats. Ett symptom på detta, är att Fidel Castros hårda attack mot Kina vid de »alliansfria staternas« toppkonferens i Havanna (i september 1979) bara föranledde ett skarpt genmäle från Kinas allianspartner Pakistan.

Inte oväntat har Moskva sett sin chans att utnyttja situationen. Trots invasionen i Afghanistan och händelserna i Polen har Moskva under de senaste åren både lyckats få ökad prestige inom delar av »vänstern« och i »tredje världen«.

Om vi betraktar frågan i ett historiskt perspektiv kan man nästan säga att Moskvas och Beijings roller i världspolitiken idag är omkastade jämfört med 60-talet. Då angrep de kinesiska ledarna Moskvas »fredliga samexistens« med USA-imperialismen och anklagade sovjetledarna för att konspirera med Washington mot Kina och mot den anti-imperialistiska och revolutionära kampen. Idag är det kineserna själva som hånglar med imperialisterna, och detta med en glöd som får sovjetledarnas prestationer i den vägen att förblekna (Beijing har tom varmt förespråkat amerikansk militär upprustning!).

Vad kommer då att hända i framtiden? Ja, det är faktiskt omöjligt att avgöra i skrivande stund (maj 1982). Det beror givetvis på utvecklingen internationellt och i Kina (inte minst utgången av den fortsatta fraktionskampen). Det finns idag en del tecken på att de kinesiska ledarna överväger olika alternativ. Ett visst missnöje med Reagans politik (t ex stödet till Taiwan) har luftats. Samtidigt har en del trevare utväxlats mellan Beijing och Moskva. Frågan huruvida kineserna kommer att fortsätta sin pro-imperialistiska politik som förut, eller söka avspänning med Sovjet, är inte avgjord och beror givetvis till stor del på vilket pris Washington och särskilt Moskva är villiga att betala för Beijings gunst (i det senare fallet torde ett minskat stöd till Vietnam ligga högt på önskelistan). En sak står i alla fall klar, och det är att det fåtal Kina-entusiaster som fortfarande inbillar sig att den kinesiska utrikespolitiken styrs av »revolutionära principer« även i fortsättningen kommer att få utstå svåra prövningar.

Stig Eriksson / Martin Fahlgren

Noter

42. I KKP:s programmatiska dokument »Ett förslag …« sägs bl a: »Varje socialistiskt land måste i sitt uppbygge lita huvudsakligen till egna krafter.« (Den stora polemiken, a.a., s 42-43). Under kulturrevolutionen kom dessa idéer att ställas på sin spets.

43. Det är i detta sammanhang som man bör se det kinesiska försöket att tillgripa »svärdet Stalin« – se artikeln i föregående nummer. Taktiken att vinna över gamla stalinister på Kinas sida genom att försvara Stalin mot Chrustjtjovs angrepp misslyckades i stort sett. Pi litet längre sikt slog taktiken tillbaka på kineserna själva och gjorde det svårare att vinna gehör för de kinesiska ståndpunkterna. Under 70-talet fick också »frågan om Stalin« i tysthet falla i glömska.

44. I polemiken mot SUKP (1963) uttrycktes denna inriktning i följande ordalag: »Det internationella proletariatet måste och kan ena alla krafter som är möjliga att ena, använda sig av de inre motsättningarna i fiendelägret och upprätta bredast tänkbara enhetsfront mot den amerikanska imperialismen och dess lakejer. « (Den stora polemiken, a.a., s. 22)

45. Peking Review nr 4-64, s. 7. Om begreppet »mellanzon« och dess historia se Gittings, The World and China, a.a., s. 144 och s. 232-235, samt Schurmann, Logics…, a.a., s. 351-354.

46. Intervjun återgiven i Shurmann-Schell, Communist China, a.a., s. 368.

47. Den stora polemiken, a.a. s.23. l Lin Biaos berömda skrift Leve segern i folkkriget, skriven 1965, drivs resonemanget om den »tredje världen« till sin spets: »Motsättningarna mellan Asiens, Afrikas och Latinamerikas folk å ena sidan och imperialisterna och Förenta Staterna å den andra är huvudmotsättningen i världen av idag.« (vår kurs) Lin Piao, Leve segern i folkkriget, Danelius bokförlag, 1970, s.39.

48. Om den kinesiska politiken i fråga om Pakistan, se Tariq Ali, Pakistan – militärvälde eller folkmakt. Rabén & Sjögren, Stockholm 1971.

49. Den stora polemiken, a.a.. s.24 och 25.

50. Kuppen blev en chock för de kinesiska ledarna, vilket bl a visas av att den i tre veckor fullständigt förtegs i kinesiska massmedia (Blumer, Den kinesiska kulturrevolutionen, Pan/Norstedts, Stockholm 1969, s.32). Senare, under kulturrevolutionen, kritiserades den förda politiken (som givetvis skylldes på Liu Shaoqi), och det indonesiska kommunistpartiets ledning gjorde »självkritik«. Faktum är dock att denna reformistiska politik även stöddes av Liu Shaoqis motståndare. Här ska vi citera två exempel. Kang Sheng (en av huvudfigurerna under kulturrevolutionen) yttrade 1963 om Aidit (indonesiska kommunistpartiets främste ledare):

»Indonesiens Kommunistiska Parti, som hela tiden (sedan 1951) hållits på en korrekt kurs av centralkommittén under Aidids ledning, har fört fram och tillämpat en marxist-leninistisk linje och politik, och därigenom garanterat framstegen för kommunistpartiets och det indonesiska folkets revolutionära mål.«

Så sent som den 20 maj 1965 undertecknade självaste Mao Zedong ett budskap till det indonesiska kommunistpartiets centralkommitté, där vi bl a läser:

»Det indonesiska kommunistpartiets centralkommitté, under kamrat D.N. Aidits ledning, har på ett utmärkt och nyskapande sätt tillämpat och utvecklat marxismen-leninismen i skenet av de revolutionära erfarenheterna i sitt land: Den har »indonesifierat« marxismen-leninismen med avsevärd framgång, den har på ett helt självständigt sätt fört fram sin egen linje och sin egen revolutionära politik för att tillvarata det indonesiska folkets grundläggande intressen, och har lett den revolutionära kampen i Indonesien från seger till seger… Vi är helt övertygade om att det indonesiska kommunistpartiet kommer att fortsätta att utöka sina stridskrafter, konsolidera och utvidga den nationella enhetsfronten på grundval av alliansen mellan arbetarna och bönderna, och leda det indonesiska folkets nationella och demokratiska revolution med förnyad kraft och till nya segrar. Ett självständigt, demokratiskt, välmående och utvecklat Indonesien kommer att resa sig upp i världen. «

Båda citaten, som är »officiella« och publicerades i Peking Review, har vi här citerat ur Maitan, Party, Army and Masses in China, a.a., s.314-315. För mer uppgifter om Kinas relationer till Indonesien och det indonesiska kommunistpartiet, se Tsou (ed), China in Crisis, University of Chicago Press, 1968, s.333-394 och J. Taylor, China and Southeast Asia, Praeger, New York 1976, s.82-144.

51. Om motsättningarna mellan Kina och Kuba, se Tutino, Den kubanska oktoberrevolutionen, Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s.283-291, samt K.S. Karol, Castros Kuba, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1971,s.209-220 och 279-280.

52. Detta är en av huvudteserna i Lin Biaos skrift Leve segern i folkkriget, a.a.

53. Om den »strategiska debatten« i Kina, se Uri Ra’anans artikel i »Peking’s Foreign Policy ‘Debate’, 1965-1966« i Tsou (ed.), China in Crisis, a.a., s.23-71 och D. Zagorias dito »The Strategic Debate in Peking«, samma, s.237-268. Dessa båda författare analyserar »debatten« främst utifrån officiella kinesiska dokument.

54. Mao formulerade detta redan i januari 1965 i en intervju med Edgar Snow:
»Krig kunde inträffa endast om amerikanska trupper kom till Kina… Kinas arméer skulle inte överskrida landets gränser för att slåss… Endast om Förenta staterna angrep Kina, skulle kineserna slåss… Att slåss utanför ens egna gränser var brottsligt.« (Snow, Den långa revolutionen, Askild & Kärnekull, Borås 1972, s.219-220)

Det dröjde dock till slutet av september 1965 innan denna linje kan sägas ha fått officiell sanktion. Detta skedde genom ett uttalande av utrikesminister Chen Yi:
»Om kriget skulle spridas till Kina ska landet ståndaktigt göra motstånd och kommer att vara beslutet att besegra USA-imperialismen… Skulle USA-imperialisterna invadera det kinesiska fastlandet ska vi vidta alla nödvändiga åtgärder för att besegra dem. Då kommer kriget inte att ha några gränser.« (Uttalandet i utdrag i Schurmann/Shell, a.a., s.531-543, citatet s.541-543)

Chen Yis uttalande skedde vid en tidpunkt då förespråkarna för en tuffare Vietnam-politik (främst den tidigare omnämnde Luo Ruiqing) pressats tillbaka (Luo utrensades). Hädanefter gick de officiella kinesiska uttalandena i Maos fotspår.

55. Det finns mycket skrivet om detta diplomatiska spel. Här ska vi dock inskränka oss till att nämna Snows »inside«-information (Den långa revolutionen, a.a., s.159-192), samt Kissingers detaljrika redogörelse, som återfinns i hans Memoarer – De första åren i Vita huset, Norstedts, Stockholm 1979, s.196-233 och Memoarer – Från krig till fred, Norstedts, Malmö 1980, s.11-128 och 419-472.

56. Om den kinesiska utrikespolitiken under 70-talets första hälft har det redan skrivits och sammanställts en hel del. På svenska finns Cardorff, Kinas utrikespolitik, RMF-press, Stockholm.. Om »supermaktsteorin« och påståendet att Sovjet är »kapitalistiskt«, se t ex »SKP, den ryska profiten och Karl Xll:s pekfinger« i FI 1-75, samt Eklund-Reichard, Är Sovjetunionen kapitalistiskt?, Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1976. Se även Stefan de Vylders artikel i Zenit nr 3-1976. På engelska kan nämnas Maitan, a.a., s 309-347 och Evans, China after Mao, Monad Press, New York 1978, s 91-109.

57. Dengs tal publicerades som ett supplement till Peking Review, 12 april 1974 och utgavs som särskild broschyr. Det översattes och publicerades på en mängd språk.
Efter Maos död har de kinesiska ledarna tillskrivit Mao »teorin«. (Se Ordförande Maos teori om de tre världarna – Ett viktigt bidrag till marxismen-leninismen, Oktoberförlaget, Stockholm 1978.) Som vi redan påpekat innehåller påståendet en stor dos sanning. »Teorins« viktigaste element återfinns i den praktik och teori som utformades under Maos ledning under tidigare faser. Deng & Co:s »bidrag« är främst att de systematiserat och renodlat dessa spridda element i en »enhetlig« teori. Många Kina-experter har dock ifrågasatt att Mao verkligen skulle ha omfattat »3-världsteorin« i den utformning den kom att få och särskilt alla dess praktiska konsekvenser. Man kan härvid stödja sig på en rad indicier: 1) Teorin tillskrevs Mao först efter hans död och inskrevs i konstitutionen först vid 5:e folkkongressen (även detta efter Maos död). 2) Teorin nämndes mycket sparsamt (perioden nov. -74 – hösten -75 inte alls) fram till Maos död. 3) »De fyras gäng«, vilka politiskt stod Mao närmast gick emot »teorin« (Se R. Lotta, And Mao Makes 5, Banner Press, Chicago 1978, s 32-33, 158-173). 4) Mao gjorde själv aldrig någon systematisk framställning av »teorin«, utan det enda som man i efterhand lyckats skrapa fram är del flyktiga anmärkningar, varav de mest »konkreta« är följande:

»enligt min mening bildar Förenta staterna och Sovjetunionen den första världen. Japan, Europa och Kanada, mittdelen, tillhör den andra världen. Vi är den tredje världen. Tredje världen har en väldig befolkning. Men undantag av Japan tillhör Asien tredje världen och likaså Latinamerika. « (Ordförande Maos teori…, a.a., s 7)

Inte särskilt mycket att komma med om man önskar tillskriva Mao den utrikespolitiska strategi som benämnts »teorin om de tre världarna«. Det skulle i och för sig vara intressant att diskutera vari Maos eventuella meningsskiljaktigheter med Deng & Co skulle ha bestått, men detta skulle kräva en längre analys, vilken inte ryms inom ramarna för denna artikel och inte heller har någon större vikt för vår studie av den faktiskt förda politiken. Förmodligen rörde det sig i så fall om skillnader i hur långt man borde gå i sina relationer med USA-imperialismen och västkapitalismen överhuvudtaget. Mao skulle alltså liksom »de fyras gäng« ha menat att Kina borde hålla sig mer på sin egen kant (»lita till egna krafter«).

58. Något av det mest absurda är KKP-»teoretikernas« försök att göra Marx och Engels till 1800-talets »supermaktsteoretiker«!! Enligt Beijings virrhjärnor skulle Marx och Engels ha stått för tesen att »det tsarryska imperiet var de europeiska revolutionära rörelsernas huvudfiende« och manat »revolutionära människor i Europa att kasta sig in i striden för att förgöra detta det största av deras gissel«. Så vitt vi vet grundade aldrig Marx och Engels någon »europeisk front mot tsaren«. Däremot bildade de Internationella Arbetarassociationen – en organisation för internationell klasskamp… Inte heller Lenin går fri från de »röda professorerna« i Beijing. Han får stå som anfader till »teorin om de tre världarna«: »Lenin var av den uppfattningen att proletariatet för att rikta slag mot huvudfienden måste göra en skillnad mellan de andra rangens mindre imperialistländerna å ena sidan och de imperialistländer som styrde allt och alla å den andra. Han ansåg också att det var nödvändigt att förknippa proletariatets antiimperialistiska (varför inte anti-kapitalistiska? vår anm.) kamp med de besegrade och de små och medelstora ländernas kamp mot imperialistländernas förslavande.« Varför Lenin satsade allt på att bygga upp Kommunistiska internationalen, en organisation för internationell klasskamp, i stället för en »antihegemonifront« förklaras inte. (Citaten ur Teorin om de tre världarna – en historisk bakgrund. Oktoberförlaget, Stockholm 1978, s 4 resp. 32)

59. Detta gäller bl a ett uttalande av Zhou Enlai i december 1971, cit. i Camilleri, Chinese Foreign Policy, Martin Robertson, Oxford 1980, s 173. Se även Kissinger, Memoarer – Från krig till fred, a.a.

60. Många kinavänner var länge ovilliga att erkänna detta faktum. De mer klarsynta Beijing-papegojorna förstod dock väl hur saken låg till. Detta gäller t ex William Hinton, ordförande i Amerikansk-kinesiska vänskapsförbundet, som i den amerikanska vänstertidskriften Guardian, 5 maj 1976, förklarade:

»Kina bedömer världsledarna efter hur väl de förstår de nya styrkeförhållandena. Sålunda föredrar de Heath före Wilson, Strauss före Brand! och Schlesinger före Kissinger. « (Citerat i Evans, a.a., s 102)

61. Se t ex Shih Li-suo, München 1938 och eftergiftspoliliken, Oktoberförlaget, Uddevalla 1978, vilket kan anses som ett kinesiskt standardverk om »krigsfaran«. Se även Teorin om tre världar…, a.a., s 50-51.

62. DN 2/5 -78.

63. Ta t ex den portugisiska maoistgruppen PCP-ml och dess tidning A Luta. l ett nr av den 3/12 -75 skyr man inga medel och argument för att försöka »bevisa« att Sovjet vill omstörta Portugal. De vänsterorienterade fallskärmsjägarna och deras vänsteräventyr den 25/11 -75 framställs på följande sätt:

»Vi går inte i fällan att tro på någon slags skillnad mellan den s k yttersta vänstern och den cunhalistiska socialfascistiska partiet och att det därmed skulle vara så att kuppen (25 november) genomfördes av vad som vanligen kallas yttersta vänstern… Det var de cunhalistiska socialfascisterna under KGB som, genom att manipulera sina lakejer i UDP och FUR ockuperade flygbaserna och manipulerade Tancos fallskärmsjägare… Detta är givetvis ett klart intrång i vårt lands interna angelägenheter och visar att kuppen planlades i Moskva där hitleristerna förberett världsopinionen… Vi är givetvis överens om arresteringarna av småfiskar typ Costa Martins, Dinis de Almeida, Cuco Rosa, Tomé och andra. Men det avgörande är att arrestera storfiskarna, dvs Cunhal och hans anhang.«

Den yttersta högern i Portugal skulle inte kunna uttrycka det bättre!

64. Följande citat kan väl illustrera Beijings klasslösa och kontrarevolutionära perspektiv på Europas »enhet«:

»I militärt avseende har de västeuropeiska länderna breddat sitt samarbete och sin samordning. Olika former av förbund mellan nationer och regioner fortsätter att bildas. De politiska och ekonomiska förbindelserna mellan EG och länder i tredje världen stärks ytterligare. Det bör framhållas alt alla dessa positiva resultat i den västeuropeiska enheten mot hegemonismen har uppnåtts under mycket svåra betingelser… Men trots att så är fallet, har de gjort framsteg ifråga om att enas mot hegemonismen. Detta är ett övertygande bevis för att ett enande mot hegemonismen är en gemensam önskan hos de västeuropeiska länderna och folken (sic!) och att det representerar en historisk (sic!) strömning. Ett allt mer enat och starkt Europa står i fullständig (sic!) överensstämmelse med dessa länders och folks intressen. Historiskt sett har de större länderna i Västeuropa själva varit (sic!) imperialistmakter som kämpat om hegemonin över Europa. Följaktligen kunde det på den tiden inte bli fråga om någon västeuropeisk enhet mot hegemonismen. Men idag står saken annorlunda… (de utvecklade kapitalistländerna i Europa) trakasseras och hotas av de bägge supermakterna, särskilt av den sovjetiska socialimperialismen. Det är just i dessa historiska omständigheter som de västeuropeiska länderna har behov av att enade försvara sin nationella existens. För de västeuropeiska länderna rör det sig givetvis om att kämpa emot den kontroll som Förenta staterna försöker (sic!) underställa dem, men den största faran kommer från den sovjetiska socialimperialismens aggression och expansion.« (Ur Teorin om de tre världarna…, a.a., s 46-47)

65. Detta besök ägde rum i februari 1976. Ytterligare ett i september 1979! I detta sammanhang bör också nämnas att Watergate-skandalen (1973-74) aldrig kommenterades i kinesisk press! Tvärtom uttryckte de kinesiska ledarna i samtal med västerlänningar oro över att Watergate skulle försvaga presidentens ställning och att detta skulle gynna Sovjet! (Se Maitan, a.a., s. 34) och China Quarterly nr 57 (1974), s.222-223 samt Kissinger, Years of Upheaval, Weidenfeld & Nicolson and Joseph, London 1982, s. 104, 122, 690 och 694.

66. Evans, a.a., s.103.

67. Det skulle inte skada om Deng & Co tog sina egna varningsord (i polemiken mot SUKP på 60-talet) på litet större allvar:

»Här skulle vi gärna vilja ge några uppriktiga råd till SUKP:s ledare. Förenta staterna, det mest rovgiriga imperialistiska landet, har det vanvettiga strategiska målet att erövra världen. Det undertrycker ursinnigt den revolutionära kamp som förs av de förtryckta folken och nationerna och har öppet förklarat sin avsikt att föra Östeuropa tillbaka i den så kallade fria nationernas världsgemenskap. Hur kan ni inbilla er att den amerikanska imperialismen vid genomförandet av sina aggressiva planer för erövring av hela världen kommer att låta de hårdaste slagen falla på andra och inte på Sovjetunionen?
Förenta staterna är ett imperialistiskt land och Sovjetunionen är ett socialistiskt land. Hur kan ni vänta ‘allomfattande samarbete’ mellan två länder med helt skilda samhällssystem?…

Ledande kamrater i SUKP! Tänk över saken nyktert! Är den amerikanska imperialismen att lita på när en storm bryter loss i världen? Nej! De amerikanska imperialisterna är liksom alla imperialister och reaktionärer opålitliga. Sovjetunionens enda pålitliga bundsförvanter är broderländerna i det socialistiska lägret, de marxist-leninistiska broderpartierna och alla undertryckta folk och nationer. « (Den stora polemiken, a.a., s.228)

68. Kina-rapport, nr 15-1971, s.40. Mer om händelserna i Sudan, se Cardorff, a.a., s.57-59.

69. Med hänsyftning på Sudan fördömde Kinas FN-delegat Qiao Guanhua Sovjet för att »underminera den lagliga regeringen i ett afrikanskt land«. Peking Review nr 33 (14 augusti) 1971.

70. Se South Vietnam in Struggle, nr 108 (9 augusti) 1971, och Vietnam Courier nr 332 och 333 (1971).

71. Se Hallidays artikel »The Ceylonese Insurrection« i Blackburn (red.), Explosion in a Subcontinent, Penguin Books, London 1975, s.151-220. Denna artikel är den bästa redogörelsen för förhållandena före, under och eller händelserna 1971.

72. Evans, a.a., s. 100.

73. Halliday, a.a., s.201.

74. Samma, s.203-204.

75. Man kan naturligtvis kritisera JVP:s program och allmänna politik. Det är en sak. Men det är inte det som det var frågan om från KKP:s och maoisternas håll. JVP tvingades till »uppror« för att försvara sig själva! Att i ett sådant läge förvägra dem solidaritet mot repression, med hänvisning till att de är »guevarister«, småborgerliga revolutionärer, o s v, är inget annat än pedantisk sekterism och förräderi.

Marx ansåg t ex från början att Pariskommunen var ett omoget uppror. Det hindrade dock inte honom från att helhjärtat stödja kampen när den väl var ett faktum. Lenin hänvisade också till detta i polemiken mot mensjevikerna om 1905 års revolution i Ryssland (Se Lenin, Samlade skrifter i urval, band 18-19, del 2, s.554-555. Se även Lenin om upproret på Irland 1916 i Collected Works, vol. 22, s.354-356.)

76. Publicerat i Ceylon Daily News, 27 maj 1971. Citerat av Halliday, a.a., s.360-361 och i Cardorff, a.a., s.52.

77. Om den pakistanska statsbildningens uppkomst och historia, se Ali, Pakistan – militärvälde eller folkmakt?, a.a.

78. Ali (samma, s.135-136) skriver om detta:

»Eftersom Kina var den enda stormakt som understödde Pakistan i konflikten (med Indien) var det naturligt att dess popularitet i Pakistan skulle öka kraftigt. Så snart Zhou Enlai syntes i journalfilmerna på lokala biograferna hördes höga och ihållande applåder. När å andra sidan Ayubs ansikte framträdde ljöd visslingar. Den kinesiska regeringen gick emellertid långt utöver vad diplomatin krävde. Efter Ayubs seger i de förfalskade valen mottog han en hälsning från den kinesiske premiärministern vari denne hävdade att hans framgång klart visade att han hade folkets stöd. Och när marskalk Chen Yi efter kriget 1965 besökte Lahore påstod denna att ‘grunddemokratierna’ hade en del gemensamt med folkkommunerna. Dessa opåkallade uttalanden kunde inte annat än skada den kinesiska ledningens anseende i Pakistans radikala kretsar. Kanske var de ämnade för prokinesiska pakistanier, l så fall ha de den önskade effekten, för de prokinesiska grupperna blev helt lyriska i sitt stöd för Ayub. De hade tidigare förklarat att det indisk-pakistanska kriget var ett ‘folkets krig’! Nu anförde de Ayubs utrikespolitik som ursäkt för att nedgöra all opposition mot honom och glömde att för marxister är ‘utrikespolitiken överallt och alltid en fortsättning av inrikespolitiken, för den genomföres av samma härskande klass och fullföljer samma historiska syften’.«

79. Se Alis artikel »Pakistan and Bangladesh: Results and Prospects…« i Blackburn (ed.), Explosion…, a.a., s.293-347.

80. Publicerat i Pakistan Times 13/4-71. Hela brevet återges i Alis ovannämnda artikel (s.358-359).

I kinesisk press under denna period är det omöjligt att finna ett enda uttalande till stöd för kampen mot den pakistanska diktaturen. Jo, ett! Men det är ett citat från den vietnamesiska (!) tidningen Hoc Tap som skriver: »Folken i Vietnam, Laos och Kambodja utkämpar ett stort nationellt befrielsekrig. Folken i Thailand, Filippinerna, Indonesien, Malaysia, Indien och Pakistan utkämpar heroiska strider. « (Peking Review nr 37-71)
Det vanliga är annars lyckönskningar åt diktaturen: »Må den pakistanska regeringen och folket uppnå nya framsteg under Ers Excellens’ ledning.« (Peking Review 13-71)

Ett annat nr av Peking Review (16-71) innehåller okommenterat Yahya Khans svar till den sovjetiska presidenten Podgornij:

»Situationen i Ostpakistan är väl under kontroll och normala förhållanden håller gradvis på att återställas…

Jag skulle vilja tillägga, hr. president, att ingen regering kan överse med eller vika undan för subversiva element som attackerar dess suveränitet och territoriella integritet…

De åtgärder som har vidtagits av regeringen syftar till att försvara äran, livet och egendomen åt majoriteten av våra östpakistanska medborgare, som inte samtycker till de fascistiska metoder som några av Awamiförbundets ledare använder sig av.«

Den enda fråga som verkligen »oroade« Beijing var den indiska inblandningen i konflikten. Detta var också den fråga som vid den tiden maoisterna utanför Kina oftast koncentrerade sig på. Genom att inrikta huvudelden mot »Indiens aggressiva och reaktionära roll« försökte man skjuta den obehagliga frågan om Östpakistans rätt till självbestämmande i bakgrunden. Men vi understryker att Beijings politik inte bestod i att man bekämpade den indiska inblandningen och höll tyst om den nationella självbestämmanderätten, tvärtom tog man klart ställning emot denna:

»För att försvara sin statliga suveränitet, territoriella integritet och sitt nationella oberoende har det (pakistanska folket) kämpat oavbrutet mot utländska interventionister och separatister inom landet…

Vi tror att det pakistanska folkets breda massor är patriotiska och vill värna om den nationella enheten och sammanhållningen av landet, motsätter sig inre splittring och utländsk inblandning. Det är vår förhoppning att det pakistanska folket kommer att stärka sin enhet och göra gemensamma ansträngningar för att övervinna sina svårigheter och lösa sina problem.« (Utrikesminister Ji Pengfei, 7 november 1971 i Peking Review nr 46-71)

81. Se Barnds, »Chinas relations with Pakistan…«, China Quarlerly nr 63, 1975, s.482-483.

82. Om Irans utveckling och dess plats i USA-imperialismens strategi, se Halliday, Iran, uf-föriaget, Stockholm 1980.

83. Ur Newsweek (citerat i Internationalen 12/74)

84. Halliday, a.a., s.273.

85. samma, s.273.

86. samma, s.273.

87. samma, s.271.

88. samma, s.271.

89. Zhou Enlais hyllningstal till shahens hustru återgivet i Peking Review nr 39-72.

90. Cit. i Halliday, a.a., s.272.

91. Hsinhua News Bulletin, 27/8-75.

92. samma, 6/8-78.

93. USA:s, Kinas och Sovjets lyckönskningstelegram publicerades 28 oktober i den iranska tidningen Rastakhiz. De finns citerade i Intercontinental Press/Inprecor, 20 nov. 1978.

94. Beijing Review, nr 7, 16 februari, 1979, s.18-19.

95. Samma, s.20-21.

96. Under åren 1974-77 gjordes mycket få framsteg i relationerna mellan USA och Kina. Dödläget hade både inrikespolitiska och utrikespolitiska orsaker (fraktionskampen i KKP, utvecklingen i Indokina, oenighet i den amerikanska administrationen om vad som borde prioriteras – relationerna med Moskva eller Beijing, o s v). Det var först i maj 1978 som det lossnade på allvar genom den amerikanske presidentrådgivaren Brzezinskis Kina-besök (Brzezinski hade länge varit varm förespråkare för närmare samarbete med Beijing och konfrontationspolitik gentemot Moskva). Det är signifikativt att Brzezinski knappt hann lämna Kina förrän Beijing kraftigt trappade upp konflikten med Vietnam genom att starta en häftig offentlig propagandakampanj.

Efter Brzezinskis Kina-besök utvecklades förbindelserna och samarbetet mellan Kina och USA snabbt. Hållpunkter i denna utveckling är tillkännagivandet att Kina och USA skulle upprätta fullständiga diplomatiska förbindelser (i december -78), Deng Xiapings USA-besök (månadsskiftet jan-feb -79), amerikanske finansministern Blumenthals Kina-besök mitt under Kinas invasion av Vietnam (mars -79), vice-president Mondales Kina-visit (aug. -79), försvarsminister Browns Kina-besök (jan. -80, dvs efter Sovjets invasion i Afghanistan) och Geng Biaos svarsvisit i USA (i maj-juni -80) – de två sistnämnda besöken markerande början till ett militärt samarbete mellan USA och Kina.

Om denna utveckling, se Camilleri, a.a., s.178-195 och 248-260, samt Elliot (ed.), The Third Indochina Conflict, Westview Press, Boulder 1981 s.199-227.

En annan mycket viktig milstolpe i den kinesiska vändningen »västerut« är freds- och vänskapspakten med den traditionelle fienden Japan (undertecknades i augusti 1978). Se Camilleri, a.a., s. 196-219.

97. Se Mandels artikel »Den ekonomiska krisen i Kina« i Fjärde Internationalen nr 3-4/81.

98. Renmin Ribao (»Folkets Dagblad«), 8 juni 1980, citerat i S.S. Kim »Whither post-Mao Chinese global policy?«, International organization 35 (1981):3. s.438. De »strategiska utmaningar« Geng Biao åsyftar är förstås »den sovjetiska hegemonismen«.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4-5/1982

Den kinesiska utrikespolitikens utveckling, del I

Folkrepubliken Kina väljer väg.

»Ni lutar åt en sida. Alldeles riktigt. Sun Yat-sens fyrtioåriga erfarenhet har lärt oss att luta åt en sida, och vi är fast övertygade om att vi för att kunna segra och befästa segern måste luta åt en sida. I ljuset från alla dessa erfarenheter som samlats under dessa fyrtio är och dessa tjugoåtta år, måste alla kineser utan undantag luta antingen åt imperialismens sida eller åt socialismens sida. Det går inte att sitta på staketet, och det finns ingen tredje väg. Vi bekämpar Chiang Kai-shek-reaktionärerna, som lutar åt imperialismens sida och vi bekämpar också illusionerna om en tredje väg.«
Mao Zedong, 30 juni 1949 (1)

Som framgår av ovanstående citat hade beslutet att »luta åt en sida« (åt Sovjetunionen) fattats innan Folkrepubliken Kina utropades (vilket skedde den l oktober 1949). I själva verket hade det förmodligen fattats minst ett år tidigare, en slutsats som bl a kan dras av att partiet i november 1948 publicerat ett antal artiklar, författade av Mao och Liu Shaoqi, där det framhölls att Kina måste ansluta sig till det anti-imperialistiska lägret under Sovjets ledning.

Beslutet var logiskt, men för de kinesiska ledarna var det inte så självklart som det kan förefalla så här i efterhand. Exempelvis gjorde de kinesiska ledarna under åren 1944-45 närmanden till USA, just för att finna en sådan »tredje väg« som Mao i citatet ovan så bestämt avvisar. (2)

Det som fick Mao & Co att »luta sig åt en sida« var bristen på respons från amerikanskt håll. Och sedan dess hade det inte framkommit några tecken på att imperialisterna var beredda att acceptera en kommunistisk regim i Kina. Tvärtom backade de upp Chiang Kai-sheks kontrarevolutionära styrkor. De imperialistiska krafterna med USA i spetsen hade faktiskt gjort allt som stod i deras makt för att stoppa den kinesiska revolutionen — förutom att tillgripa en direkt militär intervention. Och det var ju egentligen inget förvånande i det. En seger för Maos styrkor skulle ju med stor sannolikhet innebära dödsdomen för kapitalismen i Kina, jordens folkrikaste stat, vilket representerade ett gigantiskt nederlag för imperialismen.

En sådan utveckling måste förhindras med alla till buds stående medel. Därför satte Washington in ett massivt stöd till Chiang Kai-shek under inbördeskriget. Om inte Mao & Co ville bli isolerade fanns det därför inget annat val än att »luta åt« andra sidan, dvs Sovjetunionen, som Mao uttryckte det i sin berömda artikel »Om folkets demokratiska diktatur«:

»’Seger är möjlig även utan internationell hjälp.’ Detta är en felaktig föreställning. Under den epok i vilken imperialismen existerar är det omöjligt för en verklig folkrevolution att segra i något land utan hjälp i olika former från de internationella revolutionära krafterna, och även om segern vinns kan den inte befästas… Internationellt sett tillhör vi den antiimperialistiska fronten med Sovjetunionen i spetsen, och vi kan sålunda endast vända oss till den sidan för verklig och vänskaplig hjälp, men inte till den imperialistiska fronten.« (3)

Beslutet att »luta åt« Sovjetunionen var således naturligt, men detta betyder inte att umgänget mellan de kinesiska och sovjetiska ledarna (med Stalin i spetsen) var problemfritt. Tvärtom hade Moskvas inblandning i det kinesiska partiets inre angelägenheter i kinesiska revolutionen alltsedan mitten av 20-talet lett till många konflikter och problem (4). Detta hade gjort de kinesiska ledarna måna om att begränsa det sovjetiska inflytandet och »upprätthålla sin självständighet«.

Moskvas hållning under Andra världskrigets slutskede och därefter gjorde inte saken bättre. Stalin var motståndare till att Kinas Kommunistiska Parti (KKP) förde kampen slutgiltig seger. Detta stod nämligen i motsättning till hans strävan efter fredlig samexistens med imperialisterna på basis av en indelning av världen i inflytelsesfärer. Och Kina — det hade »de tre stora« USA, Sovjetunionen och Storbritannien kommit överens om vid Jalta- och Potsdam-konferenserna — tillhörde inte den sovjetiska inflytelsesfären. Därför måste den kinesiska revolutionen hållas tillbaka. Till detta av konjunkturella orsaker betingade intresse av att hindra den kinesiska revolutionen, bör också läggas sovjetiska byråkratins allmänna strävan att hålla tillbaka revolutionära omvälvningar och särskilt sådana den inte fullständigt kontrollerar — och i Kinas fall fanns det anledning vara på sin vakt.

Att Stalin & Co inte önskade kommunistisk seger i Kina manifesterades på många sätt. Låt oss exemplifiera:

I samband med den sovjetiska offensiven mot japanerna under andra världskrigets slutskede (1945) lät han montera ner industrianläggningar och maskinell utrustning i den kinesiska provinsen Manchuriet och transportera dem till Sovjet som krigsbyte. Knappast en förnuftig åtgärd om han hoppats på en seger för den kinesiska revolutionen, ty därmed gick största delen av den kinesiska industrin förlorad, vilken var oumbärlig för uppbygget av ett modernt Kina.

I stället för att understödja den revolutionära kampen i Kina ansträngde sig Stalin att förbättra relationerna med Chiang Kai-shek. Den 14 augusti 1945 slöts t ex ett vänskaps- och alliansfördrag med Guomindang, och vid ett utrikesministermöte i december samma år signerade Sovjetunionen en deklaration som förespråkade »ett enat och demokratiskt Kina under den nationella regeringens« (dvs Guomindangs) ledning! Sovjetledarna förenade sig också med västmakterna i ansträngningarna att åstadkomma en »förhandlingslösning« mellan kommunisterna och Guomindang. De kinesiska kommunistledarna gav vika för påtryckningarna och förhandlingar inleddes i september 1945. Detta hindrade dock inte Chiang Kai-shek att gå till militär offensiv mot de »röda områdena«. Förhandlingarna fortsatte under fullt inbördeskrig. I januari 1946 slöts en formell överenskommelse om vapenvila, men denna fungerade bara som en rökridå bakom vilken Chiang förberedde en ny militär offensiv. Samtidigt ökade den amerikanska hjälpen till Chiang kraftigt. Något motsvarande sovjetiskt stöd till Mao förekom inte. Moskva satsade också på Chiang Kai-shek.

Under dessa omständigheter var det inte så underligt att Chiang återupptog offensiven i juli 1946. Det yttre trycket på de kinesiska kommunisterna var således enormt. Samtidigt växte det fram en press underifrån, inne i de befriade områdena, nämligen en kraftfull revolutionär bonderörelse som krävde radikala jordreformer. KKP-ledarna ansattes således från två håll. Situationen förvärrades snabbt. Man stod vid ett vägskäl. Det gick inte längre att trampa vidare i gamla fotspår. Alternativen var att kapitulera för Chiang eller att utlösa den revolutionära potentialen och slåss för slutgiltig seger. Efter en tids obeslutsamhet och vacklan valde Mao & Co det senare alternativet. (5)

Det sovjetiska vapenstödet till de röda arméerna var under hela inbördeskriget praktiskt taget obefintligt. T o m huvuddelen av de vapen som de sovjetiska trupperna erövrade från japanerna när dessa kapitulerade i Manchuriet 1945 överlämnades till »nationalistregeringen«.

Försöken att lägga band på den kinesiska revolutionen fortsatte åtminstone till slutet av 1948 eller början av 1949. (6) Moskva upprätthöll diplomatiska förbindelser med Chiang Kai-shek ända till slutet. De sovjetiska konsulaten i de städer som intogs av de röda arméerna stängdes, och när Chiangs huvudstad Nanking föll i april 1949, följde den sovjetiska ambassadören med Guomindang-regeringen till Kanton, medan de andra utländska ambassadörerna stannade kvar! Exemplen skulle kunna mångfaldigas. (7)

Den sovjetiska hållningen under inbördeskriget kunde således inte ha gjort de kinesiska ledarna alltför entusiastiska. Men de hoppades att den ljumma sovjetiska attityden skulle bli lite varmare efter segern. Och hursomhelst var det ju en kvalitativ skillnad mellan imperialistmakternas roll och Sovjetunionens. Medan de förra aktivt stött kontrarevolutionen och fortsatte med det, hade sovjetledarna »bara« försökt bromsa revolutionen.

Vid tidpunkten för segern var dessutom världsläget sådant (»det kalla kriget« hade börjat) att Sovjetunionens möjligheter att fortsätta »avspänningspolitiken« hade lidit skeppsbrott. Smekmånaden efter andra världskriget var nu ett minne blott. De imperialistiska makterna, med USA i spetsen, strävade nu efter att »hålla tillbaka« och »rulla tillbaka kommunismen« i Europa och varhelst den stack upp huvudet. Stalin svarade med att inta er hårdare attityd mot imperialismen. Befrielsearméns maktövertagande i Kina innebar att Sovjetunionen fick en ny allierad i Asien, vilket dramatiskt förbättrade situationen i öst. Dessutom öppnade sig möjligheter att tillförsäkra Sovjet en rad ekonomiska fördelar, särskilt i Manchuriet och Sinkiang.

Men upprättandet av folkrepubliker Kina innebar också att grunden lagts för framväxten av nya motsättningar mellan byråkratierna i Moskva och Beijing. De kinesiska ledarna strävade efter »oberoende«. De hade ingen lust att dansa efter Stalins pipa. Vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen, javisst — och i det rådande världsläget var detta t o m livsavgörande — men någon sovjetisk lydstat av östeuropeisk modell, det var de inte beredda att bli. Den kinesiska inrikes- och utrikespolitiken skulle bestämmas av kineserna själva utan sovjetisk inblandning. Redan innan revolutionen segrat slog Mao fast:

»’Vi vill göra affärer.’ Alldeles riktigt, det kommer att göras affärer. Vi är inte emot någon annan än de inhemska och utländska reaktionärerna som hindrar oss från att göra affärer. Envar bör veta att det inte är någon annan än imperialisterna och deras hejdukar Chiang Kai-shek-reaktionärerna som hindrar oss från att göra affärer och även från att upprätta diplomatiska förbindelser med främmande länder. När vi slagit de inhemska och utländska reaktionärerna genom att ena alla inhemska och internationella krafter, kommer vi att bli i stånd att göra affärer och upprätta diplomatiska förbindelser med alla främmande länder på grundval av jämlikhet, ömsesidig fördel och ömsesidig respekt för den territoriella okränkbarheten och suveräniteten.« (8)

Kina och Sovjet — enhet och kamp

Det som de kinesiska ledarna hoppats på var således ett samarbete på någorlunda jämställd fot. Och även om de inte hade förväntat sig ett »osjälviskt stöd« från »den första arbetarstaten så hade de åtminstone räknat med ett ordentligt bidrag till det kinesiska uppbygget.

De skulle bli grymt besvikna. Stalin hade andra planer. Han var inte beredd att acceptera ett Kina som gick in egen väg. (jfr Jugoslavien). (9) Det han var ute efter var ett Kina som lydigt spelade den roll som hans strävan efter »fredlig samexistens« med västimperialismen krävde. Inte heller var han villig att offra något för uppbygget i Kina. Istället hade han som målsättning att tillförsäkra Sovjetunionen självt så stora ekonomiska och andra fördelar som möjligt.

Den nya alliansen sattes på sitt första prov vid de kinesisk-sovjetiska förhandlingarna i Moskva (dec. 1949 – feb. 1950). Dessa led de slutligen fram till undertecknandet av ett sino-sovjetiskt »fördrag om vänskap, förbund och ömsesidig hjälp« (14 februari), och ett s k tilläggsavtal (27 mars) som stipulerade bildandet av samägda företag i Sinkiang. Förhandlingarna var besvärliga och långdragna. Och inte heller blev resultatet särskilt uppmuntrande ur kinesisk synvinkel. Det ekonomiska biståndet t ex (som Kina var i desperat behov av) blev blygsamt (krediter på endast 300 miljoner dollar fördelade på 5 år — detta bör jämföras med att Polen två år tidigare erhållit ett lån på 450 miljoner). Samtidigt fick Beijing överge alla anspråk på Yttre Mongoliet (som formellt erkändes som oberoende av Kina). Vidare skulle den manchuriska järnvägen, samt städerna Dairen och Port Arthur förbli i sovjetiska händer fram till 1952 (i själva verket återlämnades de inte helt till kineserna förrän 1955, d v s efter Stalins död). Till råga på allt stärkte Sovjetunionen sina ekonomiska intressen i Sinkiang genom de s k samägda (eller »blandade«) bolagen (vilka inte heller överlämnades till kineserna förrän efter Stalins död).

Det var således inget fett avtal som de kinesiska förhandlarna hade med sig från Moskva. Detta betydde dock inte att det var värdelöst. Om inte annat så hade det ett politiskt och militärt värde i och med att Sovjetunionen gjort vissa utfästelser om att stödja Kina mot imperialistisk aggression. (10)

Stalin var emellertid inte nöjd. Han gapade efter mer. Som det senare skulle visa sig konspirerade han för att öka det sovjetiska inflytande. Detta gällde i synnerhet Manchuriet. För detta ändamål upprättades »speciella« relationer med provinsens ledning (vars »starke man« var Gao Gang). Gao-Rao-klicken, som denna Stalin-vänliga falang senare kallades av de kinesiska ledarna, utrensades 1954, anklagad för att ha försökt bygga upp ett »oavhängigt kungadöme« i provinsen. (11)

Låt oss emellertid inte rusa händelserna i förväg. I början av 1950 hade alltså Kina och Sovjet slutit en allians som i många avseenden innebar en stor besvikelse för de kinesiska ledarna. Samtidigt betydde den dock att Kinas internationella isolering hade brutits och att Kina skaffat en allierad inför den revanschsugna imperialismen. I det spända internationella läge som rådde vid denna tid var det därför bäst att bita ihop tänderna och hålla god min. Hellre ett dåligt fördrag än inget alls. Och om det till äventyrs skulle ha varit så att man i den kinesiska ledningen lekt med tanken att söka andra vägar för att få hjälp att lösa landets väldiga problem, så fick de snabbt tänka om. I juni 1950 utbröt nämligen Korea-kriget. Under FN:s täckmantel satte USA in trupper.

Dessa ryckte snabbt fram mot kinesiska gränsen. Inför det direkta hotet mot Kina ingrep den kinesiska Röda armén i striderna. Kina befann sig i krig med USA. Detta kittade ihop alliansen mellan Beijing och Moskva. Kinas ekonomiska och militära beroende av Sovjet förstärktes. Sett i ett litet längre perspektiv bidrog emellertid Koreakriget ytterligare till den kommande brytningen mellan de två staterna:

De kinesiska ledarna skulle aldrig glömma att Kina ensamt fick bära de tunga krigsbördorna och att man dyrt fick betala de sovjetiska vapenleveranserna. (12)

1949-1951: »Vänsterlinje« med förhinder

Som redan torde ha framgått bedömdes den kinesiska utrikespolitiken under de första åren efter revolutionens seger av två huvudfaktorer: relationerna till Sovjetunionen och till USA-imperialismen (som stödde Chiang Kai-shek). Då Maos segerrika arméer tågade in i Beijing var »det kalla kriget« redan ett faktum. Nederlaget för Chiang Kai-shek gjorde det internationella klimatet ännu kyligare. Till detta kom Korea-kriget. I detta mycket spända världsläge blev de kinesiska ledarnas manöverutrymme mycket begränsat. De ansåg sig inte ha något val. Kinas desperata ekonomiska situation och det yttre hotet krävde en allians med en stormakt. Sovjetunionen var det enda alternativ som stod till buds.

Omöjligheten av att föra en »fredlig samexistens«-politik med imperialismen medförde att Kina (liksom Sovjet) under denna första period förde en förhållandevis radikal utrikespolitik. I Kinas fall späddes radikalismen på av andra faktorer. Vi bör hålla i minnet att man just avslutat en stor offensiv som medfört att Chiang Kai-shek drivits bort från det kinesiska fastlandet och tvingats ta sin tillflykt till Taiwan. Stora revolutionära omvälvningar skakade det kinesiska samhället. Detta radikala politiska klimat återverkade på utrikespolitiken. Dessutom var inbördeskriget inte helt avslutat. Det återstod fortfarande motståndsfickor att eliminera i en del provinser, och Tibet återstod att befria (vilket skedde i slutet av 1950). Sist men inte minst återstod Taiwan, där Chiang Kai-shek hade bitit sig fast och upprättat ett nytt kontrarevolutionärt brohuvud. Så länge som denna ö inte återförenats med Kina var den »nationella revolutionen« oavslutad. Guomindang-regimen på Taiwan utgjorde ett ständigt oroselement (Chiangs flyg och flotta blockerade den kinesiska kusten, flyget genomförde bombräder och kommandotrupper gjorde sabotageaktioner). Detta var irriterande och i värsta fall kunde ett nytt blodigt inbördeskrig bryta ut (Chiang skrävlade ständigt om att han skulle »befria« Kina), En del tyder också på att de kinesiska ledarna under hösten-vintern 1950-51 planerade att lösa Taiwan-problemet en gång för alla genom att invadera ön. Koreakrigets utbrott satte emellertid stopp för alla sådana planer. Förutom det direkta hot som Koreakriget innebar mot Kina, ökade USA åter kraftigt stödet till Chiang Kai-shek (samma månad som Koreakriget bröt ut beordrades amerikanska Sjunde flottan till Taiwan-sundet för att omöjliggöra en »kommunistkinesisk invasion«). Som ett led i samma politik ökade USA också kraftigt stödet till fransmännens krigföring i Indokina, samt förstärkte de amerikanska styrkorna på Filippinerna.

l detta spända internationella läge intog de kinesiska ledarna en förhållandevis militant hållning till befrielserörelserna, särskilt i Asien (Indokina, Indien, Burma, Malaysia, Filippinerna o s v). Detta gälld i synnerhet propagandan: Del »väpnade kampen« förespråkade allmänt och de »borgerlig. nationalistledarna« (Nehru, Sukar no o s v) kritiserades häftigt. (13) Bortsett från Indokina (och givetvis Korea) var det dock betydligt sämre ställt med det materiella stödet till befrielsekampen. (14)

Men även under dessa Folkrepublikens första år finns exempel som visar att de kinesiska byråkratemas innersta önskan var »fredlig samexistens« om bara imperialiststaterna var villiga att upprätta »vänskapliga« förbindelser med Kina. Exempelvis medförde det brittiska erkännandet av den nya Beijing-regimen (6 Jan. 1950) att Hongkong fick stanna kvar i Storbritanniens händer och att de gamla handelsförbindelserna vidmakthölls.

Innan Korea-kriget tvingade Kina att rätta in sig i ledet, visade den förda utrikespolitiken att alliansen med Sovjet inte innebar att de kinesiska ledarna var inställda på att avstå från att utveckla en självständig, aktiv internationell roll. Beijing krävde t ex att Kina skulle beredas plats i FN som en av »de fem stora«. Den kinesiska regeringen klargjorde vidare att Kina önskade handelsfördrag med den kapitalistiska världen och diplomatiska förbindelser med alla länder som respekterade principen om »jämlikhet« etc. Man vägrade dock kompromissa om sina nationella »rättigheten«. Därför tolererades inga regimer som fortsatte att stödja Chiang Kai-sheks Taiwan och därför vägrade man godkänna överenskommelser som Guomindang-regeringen gjort med andra regeringar. Ytterligare ett tecken på att Folkrepubliken eftersträvade en självständig roll i världspolitiken är att man erkände Demokratiska Republiken Vietnam (DRV) före Sovjetunionen (18 januari 1950 resp 31 januari), och detta trots de negativa konsekvenser det fick för relationerna till Frankrike.

Självständighetsyttringarna tog emellertid abrupt slut vid Koreakrigets utbrott. Utrymmet för sådana strävanden hade försvunnit.

1952-57: »Fredlig samexistens« i centrum

I juli 1951 inleddes förhandlingar om vapenstillestånd i Korea, där striderna alltmer utvecklats till ett blodigt ställningskrig. Därmed hade ‘det akuta hotet mot Kina minskat och utrikespolitiken kunde gå in i en »lugnare« fas. Med sikte på »fredlig samexistens« började Beijing nu utveckla det som kom att kallas »folkdiplomati«.

De första stapplande stegen i denna riktning togs redan 1951. Exempelvis blev attityden till ledare som Nehru och Sukarno (i Indien resp. Indonesien) betydligt positivare (bl a med hänvisning till deras kritiska hållning till USA:s engagemang i Korea-kriget). Men den verkliga islossningen kom först efter Stalins död (mars 1953). Därefter blev det fart på koreaförhandlingarna och sedan vapenstilleståndet undertecknats (juli 1953) fick »avspänningspolitiken« fullt spelrum. (15) Den kinesiska charmoffensiven riktade särskilt in sig på »tredje världens« länder. Nu var det inte längre aktuellt att underblåsa revolutioner (stödet till Vietnam fortsatte dock ytterligare en tid). I stället gällde det att upprätta diplomatiska och andra (i synnerhet ekonomiska) förbindelser med så många länder som möjligt, för att minska Kinas internationella isolering, samt stärka Kinas inflytande i allmänhet och i Asien i synnerhet.
Höjdpunkterna i den diplomatiska offensiven var fördraget med Indien (april 1954), som bl a innehöll de berömda »fem principerna om fredlig samlevnad« (se artikeln i förra numret av Fl); Genève-konferenserna om Korea och Indokina (maj-juli 1954), där kineserna tillsammans med ryssarna pressade den vietnamesiska och de andra befrielserörelserna i Indokina till långtgående eftergifter gentemot imperialisterna; samt Bandung-konferensen (april 1955 — se nedan).

Under samma tidsperiod grundlades också de goda relationerna med Indonesien. Ett fördrag slöts mellan de två länderna i april 1955, och hösten 1956 inbjöds president Sukarno till Beijing, där den indonesiske ledaren mottogs med »vederbörliga« hedersbetygelser (OBS att samme Sukarno häftigt angripits i propagandan några år tidigare). De goda, för att inte säga »hjärtliga« förbindelserna mellan de två staterna (som underförstått förutsatte att det indonesiska Beijing-orienterade kommunistpartiet förde en reformistisk politik och stödde Sukarnos borgerliga regering) upprätthölls ända till 1956. Då slog den indonesiska armén till och gjorde slut på »det kommunistiska inflytandet« genom en blodig militärkupp (mellan en halv och en miljon indonesiska kommunister dödades).

Andra exempel på denna fredliga samexistenspolitik är förbindelserna med Burma och Pakistan, liksom stödet till kung Sihanouk i Kambodja och prins Souvanna Phouma i Laos.

I denna charmoffensiv tillgreps inte bara politiska argument och propaganda. Alltsedan dess har också ekonomiskt bistånd och utrikeshandeln använts (lån och ekonomiskt bistånd gavs vid denna tidpunkt till bl a Kambodja, Nepal, Ceylon, Indonesien och Burma i Asien, liksom till bl a Förenade Arabrepubliken, Yemen och Syrien i Mellanöstern). Den överväldigande merparten av Kinas utlandsbistånd har sedan mitten av 50-talet varit av denna typ, och inte hjälpen till befrielserörelser och »revolutionära organisationer«.

Även om Kinas internationella ställning hade förbättrats något i mitten av 50-talet var den dock fortfarande mycket problematisk. Det som de kinesiska ledarna uppfattade som mest brännande var den imperialistiska inringningen och Taiwan-frågan. En stor del av den diplomatiska offensiven syftade till att begränsa USA:s inflytande och isolera Taiwan-regimen. I dessa strävanden hade Beijing dock föga framgång. Washington fortsatte sin inringningspolitik genom att sluta en rad militärallianser (med Japan, Australien, Nya Zeeland, Sydkorea och Taiwan-regimen). Som kronan på verket bildades i september 1954 SEATO (Southeast Asia Treaty Organization — NATOS:s motsvarighet i Sydostasien). Dessutom fortsatte USA att iscensätta gränskränkningar till sjöss och i luften, göra spionöverflygningar, landsätta sabotörer, luftlandsätta vapen till reaktionära upprorsgrupper (särskilt i Tibet) och stödja de rester av Guomindang-armén som opererade från Burma.

Denna Washingtons Kina-politik byggde på det (falska) antagandet att en diplomatisk och militär blockad skulle leda till att de kinesiska massornas missnöje med den kommunistiska regimen skulle växa till den grad att Chiang Kai-shek slutligen skulle välkomnas tillbaka, eller att han åtminstone skulle kunna återinsättas utifrån utan ett storkrig. Som ett led i denna »strategiska plan« ökade USA stödet till Chiang Kai-shek i kampen mot Beijing-regimen. Exempelvis beslöt Eisenhower-administrationen i februari 1953 att »släppa lös Chiang Kai-shek«, dvs upphäva det tidigare formella amerikanska förbudet mot Guomindang operationer riktade mot fastlandet. Därmed ökad spänningen i Taiwan-sundet. Beijing svarade sommaren 1954 med att utlösa en propagandakampanj för att »befria Taiwan«. Denna följdes upp militärt den 3 september 1954 när man började ett kraftigt artilleribombardemang av Quemoy (= Kinmen, en ögrupp nära fastlandet som fortfarande hölls besatt av Chiang Kai-sheks styrkor). Om beslutet att bombardera Quemoy fattats för att »testa« USA:s, reaktioner, eller om det var tänkt som en preventiv attack föranledd av rädsla för ett USA-stött Guomindang-angrepp på fastlandet. därom tvistar ännu de lärde. Hur som helst svarade Guomindang-styrkorna med luftattacker mot kinesiska fastlandet, och USA med att i december 1954 underteckna en »ömsesidig försvarspakt« med Chiang Kai-shek. Den kompletterades i januari 1955, när USA-kongressen antog den s k »Formosa-resolutionen«, som gav presidenten rätt att insätta amerikanska styrkor för att försvara de omstridda öarna.

De väpnade skärmytslingarna i Taiwan-sundet fortsatte under de första månaderna 1955. I februari tvingades Chiang Kai-shek evakuera de svårförsvarbara Tachen-öarna (en annan ögrupp). Reträtten skedde med hjälp av amerikanska flottan. Som tröst för denna förlust förband sig USA att garantera försvaret av de andra kustöarna (Quemoy och Matsu). För att understryka USA:s beslutsamhet hotade den amerikanske utrikesministern Dulles i mars med att tillgripa taktiska kärnvapen »om inte angreppen upphörde«. Från Moskva, som inte hade någon lust att äventyra den avspänningspolitik som börjat ge resultat, kom inga reaktioner. På detta sätt lämnade i sticket såg sig kineserna tvungna att mjuka upp sin attityd och ändra taktik.

I april 1955 (vid Bandung-konferensen) fick Zhou En-lai tillfälle att spela upp försonligare tongångar. Han underströk att Kina var vänskapligt sinnat till det amerikanska folket och att Kina var berett att förhandla med den amerikanska regeringen i syfte att min spänningen i Taiwan-sundet. (16) Detta utspel ledde senare fram en serie informella samtal med USA på ambassadörsnivå, med början i augusti (i Genève). (17)

De amerikansk-kinesiska samtalen gav dock magert resultat i huvudfrågan: Taiwan. Då tog de kinesiska ledarna ytterligare ett steg åt höger. Våren 1956 inleddes en absurd kampanj där Taiwan-myndigheterna uppmanades att gå med på förhandlingar »om särskilda mått och steg för Taiwans fredliga befrielse«. (18) För att understryka att förhandlingsinviten allvarligt menad och inte ett »taktiskt trick«, erbjöds kända Guomindang-personligheter »amnesti, arbete på fastlandet osv. Redan i början av 1957 nedtrappades denna propaganda som givetvis bara fungerade som ett slag i luften. Taiwan-frågan hade hamnat återvändsgränd.

1953-57: Slitningar i relationerna med Sovjet

Stalins död den 5 mars 1953 åtföljdes av omfattande ommöbleringar i sovjetledningen. Dessa möjliggjorde också förändringar av relationerna mellan Moskva och Beijing. Ända till Stalins död hade förbindelserna varit ansträngda, men det spända världsläget hade hindrat motsättningarna att komma upp på ytan. Det är inte osannolikt att dessa motsättningar skulle ha exploderat i det mer avspända världsläge som följde på vapenstilleståndet i Korea (juli -53), om inte de nya sovjetledarna snabbt vidtagit åtgärder för att förbättra relationerna till Beijing. (19) Att sovjetledarna gjorde en sådan korrigering av politiken berodde inte på att de var »mer internationalistiska« än Stalin, utan bl a på att de p g a maktkampen i Sovjetunionen behövde kinesiskt stöd för att hävda sin auktoritet (både inom och utom Sovjetunionen). Den vikt som de nya sovjetledarna lade vid goda förbindelser med Kina manifesterades med att Zhou En-lai som ende icke-sovjetisk kommunistledare fick »äran« att vara med och bära Stalins kista vid dennes begravning. Moskva ökade nu kraftigt det ekonomiska och tekniska biståndet till Kina och överlämnade de samägda bolagen i Sinkiang, liksom staden Port Arthur. Vidare förband sig Sovjetunionen att hjälpa Kina att utveckla kärnkraften för fredliga ändamål (avtal slutet den 19 april 1955).

Det är ingen överdrift att påstå att åren 1953-56 är den minst konfliktfyllda perioden i de sino-sovjetiska förbindelserna. De kinesiska ledarna visade också sin uppskattning genom att t ex applådera utrensningen och avrättningen av Stalins högra hand Beria (i slutet av 1953). Relationerna mellan de två staterna föreföll nu vara goda och byggda på jämlikhet mellan de två parterna. Men skenet bedrog.

Grunden till de motsättningar som fortsatte att verka under ytan är att de härskande byråkratiska skikten i Kina och Sovjet båda i första hand utgår från den »egna« statens nationella intressen och inte den proletära internationalismen (se artikel i förra numret av Fl). Varje gång den ena byråkratin har att ta ställning till en fråga som på ett eller annat sätt berör den andra parten är det därför upplagt för konflikter. Det råder så att säga ett konkurrensförhållande mellan varje byråkratiserad arbetarstat. I sin förlängning medför detta också att den ena byråkratin strävar efter att dominera den andra,

Det faktum att Kina och Sovjetunionen var så olika, både i fråga om ekonomisk utvecklingsgrad och relationer till kapitalistvärlden, accentuerade dessa inneboende motsättningar. Sovjetbyråkratin hade inget intresse av att bygga upp en potentiell rival, och Moskvas utgångsläge när det gällde att uppnå en för Sovjet fördelaktig »fredlig samexistens« med västmakterna var mycket gynnsammare än Kinas strävan att utveckla och fördjupa avspänningspolitiken var sovjetledarna mycket obenägna att äventyra förbindelserna med imperialiststaterna p g a intressen som sågs som specifikt kinesiska (t ex »befria Taiwan). Tvärtom hade Moskva intresse av att skärpa kontrollen över sin bångstyrige granne och sätta stopp för alla »äventyrligheter«. Detta ledde oundvikligen till inblandning i Kinas utrikes- och inrikespolitik.

Ett exempel på ovanstående vi redan berört: sovjetledarnas agerande under »Quemoy-krisen« 1954-55. Chrusjtjov & Co var vid denna tid mest intresserade av utvecklingen i Västeuropa (NATO), och behövde största möjliga lugn vid sin gräns. Att råka i konflikt med USA för Taiwans skull, det hade Moskva inte det ringaste intresse av. Därför vägrade de att backa upp kineserna och manade istället till moderation. (20)

Moskvas strävan att uppnå ett stabilt tillstånd av »fredlig samexistens« med imperialismen (på bekostnad av Kinas önskemål och intressen — som Beijing såg det) skulle bli en av de viktigaste konfliktanledningarna mellan de två sidorna. Sovjetledarnas agerande under Quemoy-krisen var ett uttryck för detta. Toppkonferensen mellan »de fyra stora« i Genève sommaren 1955 (dit kineserna inte inbjöds var ett annat. Beijings missnöje med Moskvas politik mot imperialismen växte.

Ytterligare en intressemotsättning började ta form när Sovjetunionen från sommaren 1955 började utveckla en aktiv politik i »tredje världen« (föranledd av politiska och ekonomiska motiv, vilka vi redan berört i not 15, men också för att kontra Beijings charmoffensiv i området, se ovan). För att öka sitt inflytande i denna del av världen tillgrep Moskva bl a ekonomiskt och militärt bistånd (detta gällde framförallt Egypten och Indien).

Så kom Sovjetunionens kommunistiska partis (SUKP:s) »historiska» 20:e partikongress (februari 1956), som kineserna hävdat vara upprinnelsen till »meningsskiljaktigheterna«. (21) Vid denna kongress höll Chrusjtjov två rapporter. I den första lade han ut texten om »den fredliga samexistensens politik« och »teorin om den fredliga vägen till socialismens Detta var första gången som .Moskva formulerade sina ståndpunkter i dessa frågor som ett enhetligt, sammanhängande »teoretiskt» system. Syftet därmed var att ideologiskt slå fast och motivera den internationella klassamarbetspolitik som man redan var i full färd med att utveckla. Även om också den kinesiska utrikespolitiken hade som huvudinriktning att »lösa« internationella konflikter förhandlingsvägen, så var Beijing inte villigt att gå lika långt som sovjetledarna. Beijings farhågor att Moskva var redo att sälja ut Kinas intressen för att uppnå »avspänning« fick ny näring. Att som Chrusjtjov hävda att världsläget »radikalt ändrats«, att krig inte längre var oundvikliga, att en fredlig övergång till socialismen var möjlig och att bevarandet av freden var det överordnade målet, samtidigt som Kinas möjligheter att reda upp sina förehavanden med imperialisterna genom förhandlingar (Taiwan-frågan, den imperialistiska inringningen) var minimala, ansåg kineserna vara liktydigt med en kapitulation.

I sin andra »hemliga« rapport gick Chrusjtjov till häftigt angrepp mot Stalin och »personkulten«. Även denna fråga var känslig för kineserna. Det betyder dock inte att den var så central som Beijing senare, i polemiken mot SUKP på 60-talet, gjorde gällande. Ur en del aspekter var Chrusjtjovs angrepp på Stalin tom välkommet — de kinesiska ledarna hade ju själva fått vidkännas en del av Stalins »misstag«. Därför uttryckte den kinesiska pressen sitt gillande av många sidor av »avstaliniseringen«, bl a i två viktiga artiklar; »Om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur« (5 april 1956) och »Mera om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur« (29 december 1956). (22) Men å andra sidan ansåg sig kineserna ha anledning att protestera. I sin senare polemik mot SUKP nämner KKP tre sådana punkter: »en fullständig brist på grundlig analys«, »brist på självkritik» och »underlåtenhet att i förväg överlägga med broderpartierna«. (23)

Bakom de kinesiska anklagelserna låg bl a det faktum att de kinesiska ledarna själva under lång tid bidragit till myten om Stalins »storhet« Ett »fullständigt förkastande av Stalin« innebar därför implicit ett angrepp på deras egen (och särskilt Maos) auktoritet. Att Chrusjtjov, utan att ens rådfråga Mao, på detta sätt ryckte undan den gemensamma plattformen de stod på, uppfattades som en grov brist på takt och reson. Kampanjen mot »personkulten var dessutom känslig i och med att kulten av Mao var utbredd i Kina. (Betecknande nog nedtonades Maos roll vid KKP:s 8:e partikongress i september 1956).

Ännu en bidragande faktor till de negativa kinesiska reaktionerna var att ett fördömande av Stalin i deras ögon innebar att den kommunistiska rörelsen i sin helhet misskrediterades, vilket »imperialisterna och reaktionärerna« kunde utnyttja i sin kommunisthets.(24) Händelserna 1956 i Polen och särskilt i Ungern bekräftade, som den kinesiska ledningen såg det, dessa onda aningar.(25)

Slutligen var Beijings aktiva försvar av Stalin senare under polemiken mot Moskva taktiskt betingat (en fråga som vi återkommer till).

1957: Ett ödesår.

I sin rapport till KKP:s 8:e partikongress i september 1956 karakteriserade Liu Shaoqi världsläget på följande sätt:

»Allmänt talat är den nuvarande internationella situationen gynnsam för värt socialistiska uppbygge. Det beror på att socialismen, det nationella oberoendet, demokratins och fredens krafter har tillväxt i en utsträckning som saknar motstycke sedan andra världskriget, medan den politik som bedrivs av det aggressiva imperialistiska blocket i syfte att aktivt expandera, att gå emot fredlig samlevnad och att förbereda ett nytt världskrig, har blivit alltmer impopulär. Under dessa omständigheter kan världsläget enbart leda till att spänningen minskar; en varaktig världsfred börjar bli möjlig«.(26)

Under 1957 skulle det bli allt uppenbarare för de kinesiska ledarna att denna bedömning av världsläget saknade verklighetsförankring. Under detta år försämrades nämligen Kinas inrikes- och utrikespolitiska situation på ett dramatiskt sätt. Inrikespolitiskt ställdes man både inför mycket svåra ekonomiska problem (bl a till följd av missväxt 1956) och inför en allvarlig politisk kris som följde i kölvattnet på kampanjen »låt hundra blommor blomma, låt hundra åsiktsriktningar tävla« våren 1957 (då en våldsam kritikstorm vällde fram mot det rådande systemet). Det utrikespolitiska klimatet blev också åter kärvare. I maj 1957 beslutade Washington att stationera Matador-robotar (som kunde utrustas med atombombsstridsspetsar) på Taiwan och den 28 juni höll utrikesminister Dulles i San Francisco ett tal med ett av de häftigaste angrepp mot Kina som någonsin uttalats av en amerikansk regeringstalesman. Dessutom hårdnade den amerikanska attityden i ambassadörssamtalen med Kina (i Genève) och dessa avbröts slutligen i december.

Hotbilden förstärktes av USA:s japanska allianspartner. I början av juni besökte den japanske premiärministern Taiwan och yttrade där offentligt att »jag tycker att det skulle vara mycket bra om ni kunde återta Fastlandet« (27)

Som kronan på verket överförde Chiang Kai-shek (under amerikanska flottans beskydd) stora truppstyrkor, beväpnade med de modernaste vapen, till ögrupperna Quemoy och Matsu (från sommaren 1957). Flygvapnet hade t ex utrustats med amerikanska s k Sidewinder-robotar (vilka under de strider som bröt ut i september 1958 skulle ge Guomindang-flyget överlägsenhet i luften).

I detta svåra inrikes- och utrikespolitiska läge vidtog de kinesiska ledarna en rad åtgärder som sammantaget innebar ett skarpt brott med den tidigare förda politiken. Inrikespolitiskt ströps först brutalt den för byråkratin så farliga kritiken (genom en rad kampanjer mot »högerelement« med början sommaren -57); sedan genomdrevs en radikalt ny politik för att ekonomiskt och socialt omvandla Kina (»det stora språnget«, inlett 1958). Omläggningen av inrikespolitiken beledsagades av en betydligt hårdare utrikespolitisk attityd(28).

Denna politiska nyorientering gick naturligtvis inte att genomföra utan hårda motsättningar i det kinesiska kommunistpartiet och utan ökade slitningar i relationerna med Moskva. Den kinesiska utrikespolitiken kom f o m sommaren 1957 att i stor sträckning domineras av eller återspeglas i relationerna till Sovjet, varför vi ska koncentrera oss till att studera dessa.

1957-63. Sovjet-Kina — från allians till brytning.

I det bistrare utrikespolitiska klimatet f o m sommaren 1957 kom frågan om att stärka landets försvarsförmåga att bli allt viktigare för de kinesiska ledarna. Stor vikt lades vid att skaffa Kina en egen atombomb. Med en egen atombombsarsenal skulle Kina bli mindre beroende av Sovjetunionen och dess »kärnvapenparaply« och därmed också kunna driva en självständigare utrikespolitik. Med tiden blev detta en viktig stridsfråga i den sino-sovjetiska konflikten, men i oktober 1957 verkade det fortfarande vara frid och fröjd. Då lyckades nämligen Beijing få Moskva att underteckna en överenskommelse om att bistå Kina i utvecklandet av detta vapen. Detta var höjdpunkten i de sino-sovjetiska förbindelserna. Hädanefter skulle parterna glida allt längre isär och Chrusjtjov & Co skulle bittert ångra att de skrivit under ett sådant avtal (som de slutligen ensidigt upphävde i juni 1959).

Den första större »konfrontationen« mellan de två sidorna ägde rum i november 1957, vid det internationella kommunistpartimötet i Moskva, då frågan om »den fredliga övergången« och »den fredliga samexistensen« åter kom upp på dagordningen. För att kontra den sovjetiska synen på världsläget målade de kinesiska ledarna upp ett panorama, där några av de viktigaste punkterna var:

1) »Östanvinden förhärskar över Västan vinden«. Med detta slagord sammanfattade kineserna sin tes att världsläget inte minst efter de stora sovjetiska framgångarna på kärn- och robotvapnens område, på ett avgörande sätt hade förbättrats till det socialistiska lägrets fördel. Därmed var det nu både möjligt och nödvändigt att skärpa hållningen till imperialismen.(29)

2) För att den anti-imperialistiska kampen skulle bli effektivare var det nödvändigt att den kommunistiska världsrörelsen ideologiskt och organisatoriskt slöt leden och att SUKP och Sovjetunionen axlade rollen som ledare i denna kamp.(30)

3) Sovjetunionen och hela »det socialistiska lägret« måste stödja Kina i kampen mot imperialismen och särskilt mot Taiwan-regimen.

För sovjetledarna var ett sådant perspektiv oacceptabelt. De hade ingen lust att föra en hårdare politik mot imperialismen, särskilt inte för att tillgodose nationella kinesiska intressen. Deras »generallinje« var och förblev »fredlig samexistens».

Efter Moskva-konferensen skulle detta manifesteras gång på gång och därmed också motsättningarna mellan Beijing och Moskva fördjupas alltmer. Här ska vi göra en lång historia kort genom att kortfattat ta upp några av de viktigaste frågorna och händelserna.

1. »Det stora språnget« och folkkommunrörelsen

I maj 1958 höll KKP partikongress. Där beslutades det att satsa på en ny ekonomisk politik, det s k »stora språnget«. Tanken var att i ett slag rycka upp Kina ur efterblivenheten medelst omfattande massmobiliseringar och genom att »lita till egna krafter«.

Beslutet var betingat av slitningarna med Moskva och särskilt av otillräckligheten av den sovjetiska ekonomiska hjälpen. »Det stora språnget« skulle bli ett stort ekonomiskt misslyckande och medföra hårda motsättningar i KKP. Den inre partikampen ledde bl a till utrensningar av de hårdaste kritikerna (vars främste talesman var försvarsminister Peng Dehuai) och till att Maos ställning försvagades.

Sovjetledarna protesterade mot »äventyrspolitiken«. Chrusjtjov framförde personligen kritik i sina samtal med Mao i augusti 1958. Redan detta retade givetvis de kinesiska ledare som satsat sin prestige på »det stora språnget«, men ännu värre var att Chrusjtjov inte nöjde sig med att framföra sina synpunkter direkt till de kinesiska ledarna. Han nedlät sig också till att driva med »stora språnget« i sina samtal med den amerikanske senatorn Hubert Humphrey i december 1958. Chrusjtjovs klavertramp uppfattades av Beijing som att sovjetledarna »konspirerade« med USA mot Kina.

Och inte nog med det. Moskva tog också öppet parti för Peng Dehuais opposition mot den förda politiken. (31) Och till råga på allt drog Moskva 1960 tillbaka sina experter från Kina under den svåra ekonomiska kris se blivit följden av misslyckandet m »det stora språnget«.

2. Quemoy-krisen 1958

I juli 1958 ökade spänning åter i Taiwan-sundet efter tids uppladdning på båda sidor. Den kinesiska pressen inledde ny propagandakampanj för att »befria Taiwan«. Detta fick Chrusjtjov och försvarsminister Malinovskij att göra blixtbesök till Beijing för försöka dämpa ner kineserna. Det lyckades inget vidare (däremot tvingades Chrusjtjov återta sitt den 28 juli framlagda förslag om en toppkonferens mellan USA, Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen o Indien för att lösa krisen i Mellanöstern, ett förslag som retade kineserna mycket).(32) Krisen i Taiwan-sundet förvärrades och den augusti inleddes bombardemanget av Quemoy. USA skickade sin Sjunde flotta för att förse Guomindang-sidan med förnödenheter och förstärkningar. I början av september hade läget tillspetsats till den grad att risken krig mellan Kina och USA började teckna sig vid horisonten. Då föreslog Zhou Enlai att Kina och USA skulle återuppta de avbrutna ambassadssamtalen. Därmed ville Beijing minska riskerna för ett direkt USA-ingripande (samtalen kom igång den 15 september i Warszawa). Fram till Zhous utspel hade sovjetledarna inte med ett ord solidariserat sig med Kina. Men nu, då kineserna själva erbjudit sig förhandla om konflikten och det börjat stå klart att amerikanerna inte skulle intervenera direkt, tog Moskva bladet det från munnen, och uttalade (7 september) stöd för Kina.

Krisen var dock inte över. Bombardemangen fortsatte och den 22 september hotade Taiwan-regimen att bomba fastlandet om inte beskjutningen Quemoy stoppades inom två veckor. Den 5 oktober, dagen innan tidsfristen gick ut, kom nästa kalldusch för kineserna; Den sovjetiska nyhetsbyrån TASS deklarerade att Sovjetunionen inte skulle ingripa i det kinesiska »inbördeskriget«. I klartext: Om bara USA avstod från att öppet delta i striderna skulle Sovjet inte ingripa oavsett vad som skedde för övrigt. Dagen därpå tillkännagav Beijing en veckas eld
upphör.(33)

Moskvas agerande under Quemoy-krisen bekräftade ytterligare kinesernas misstankar att Moskva inte tänkte ta några risker för Kinas skull och stärkte Beijings beslutsamhet att påskynda utvecklandet av en egen atombomb.

3. Sino-indiska gränskonflikten 1959

En väpnad upprorsrörelse, stödd av CIA, hade opererat i östra Tibet sedan 1958. l mars 1959 utvecklades detta till en allmän revolt i Tibet. Den kinesiska armén slog med kraft ned upproret och den tibetanske religiöse ledaren Dalai Lama flydde till Indien tillsammans med tusentals anhängare. Nehru-regimen tog emot rebellerna med öppna armar och erbjöd dem asyl. Detta, tillsammans med en rad meningsskiljaktigheter om gränsdragningen mellan Kina och Indien, ledde till att de tidigare goda förbindelserna mellan de två länderna snabbt försämrades.

Under andra hälften av 1959 hade spänningarna blivit så stora att väpnade gränsstrider utbröt mellan de två staterna. Sovjetledarna vägrade låta dessa händelser påverka sina relationer till New Delhi och fortsatte sin massiva ekonomiska hjälp till Indien. Den 9 september, då Zhou Enlai och Nehru börjat diskutera gränsfrågan och gränsintermezzona, sände TASS ut ett meddelande där man beklagade det inträffade och rådde »båda de berörda regeringarna« att anstränga sig för att lösa »missförstånden«. Moskva förhöll sig således »neutralt« i konflikten, vilket Beijing uppfattade som en ett rent förräderi. l polemiken mot SUKP skrev man senare:

»Sedan, alldeles före Chrusjljovs besök i Förenta Staterna, skyndade SUKP:s ledning, utan att fästa avseende vid Kinas upprepade invändningar, all publicera Tass-uttalandet av den 9 september om det kinesisk-indiska gränsintermezzot och ställde sig därmed på de indiska reaktionärernas sida. På detta sätt gjorde SUKP:s ledning meningsskiljaktigheterna mellan Kina och Sovjetunionen offentliga inför hela världen.(34)

4. Sovjets avspänningspolitik med USA

Sovjetledarna gjorde under 1959 stora ansträngningar att förbättra relationerna med USA. Som ett led i dessa strävanden och som ett resultat av skärpningen av motsättningarna mellan Beijing och Moskva, sade Chrusjtjov den 20 juni 1959 upp avtalet om att hjälpa Kina med att konstruera en atombomb. I en officiell kinesisk regeringsdeklaration från 15 augusti 1963 kommenterades delta på följande sätt:

»Så långt tillbaka som den 20 juni 1959, då del inte fanns minsta tecken på ett provstoppsavtal, rev sovjetregeringen ensidigt upp den överenskommelse om ny teknologi för det nationella försvaret, som ingicks mellan Kina och Sovjetunionen den 15 oktober 1957, och vägrade förse Kina med en prototyp av en atombomb och tekniska dala beträffande dess tillverkning. Detta gjordes som en presentationsgåva vid den tidpunkt då sovjetledaren i september reste till Förenta Staterna för samtal med Eisenhower.« (35)

Chrusjtjovs ansträngningar att komma på talefot med Washington kröntes med framgång. Under kinesiska protester reste han till Camp David för att sammanträffa med den amerikanske presidenten. Den atmosfär av vänskap och ömsesidig förståelse som mötet mellan de två statsledarna gav intryck av och som Chrusjtjov skulle döpa till »Camp David-andan«, såg Beijing som ett nytt förräderi. Att, som Chrusjtjov, beteckna den amerikanske presidenten som »fredsälskande«, samtidigt som denne höll Chiang Kai-shek under armarna och i största allmänhet förde en Kina-fientlig politik, var oförlåtligt. Och inte blev det bättre då Chrusjtjov efter sina överläggningar i USA kom till Beijing (formellt för att fira Folkrepubliken Kinas tioårsjubileum — 30 okt). I sitt tal vid den officiella banketten gick han nämligen till angrepp mot dem som försökte »pröva det kapitalistiska systemets stabilitet med våld«. Vilka Chrusjtjov syftade på stod helt klart. Som ett senare kinesiskt uttalande uttryckte det »insåg hela världen att detta var en insinuation att Kina betedde sig ‘krigiskt’ mot Taiwan och vid den kinesisk-indiska gränsen«.(36) I de slutna överläggningarna med de kinesiska ledarna gick Chrusjtjov så långt att han föreslog att de skulle acceptera Taiwans tillfälliga avskiljande från Kina, d v s han gjorde sig till talesman för Washingtons ståndpunkt om »två Kina«.

Detta blev droppen. För Beijing framstod det alltmer som att Moskva höll på att bilda en de facto-allians med USA, en allians som hade udden riktad mot de kinesiska intressena.

När Chrusjtjov återkom till Moskva inleddes i den sovjetiska en kampanj mot »vänsteropportunismen«. Vilka man syftade på är inte särskilt svårt att begripa.

I april gick kineserna i svaromål genom att publicera en artikel med titeln »Länge leve leninismen«. Denna översattes till många språk (bl a svenska) och spreds i stora upplagor.(37) Den offentliga polemiken hade börjat, även om det skulle dröja ytterligare några år innan man angrep varandra öppet, utan omskrivningar.

Den sino-sovjetiska konflikten trappades upp månad för månad. Vi ska här inte följa utvecklingen i detalj, vilket skulle kräva åtskilliga sidor, utan inskränker oss till att nämna de allra viktigaste milstolparna på vägen mot den totala brytningen.

— juni 1960. Rumänska arbetarpartiets 3:e kongress i Bukarest. Chrusjtjov drabbar samman med den kinesiske delegaten Peng Zhen och angriper Mao.
—juli 1960. De sovjetiska teknikerna hemkallas från Kina och den sovjetiska hjälpen avbryts.
— hösten 1960. Den kinesiska ekonomin i allt svårare kris. Hungersnöd hotar. Kina imponerar vele Iran Kanada och Australien.
— november 1960. Internationellt kommunistpartimöte i Moskva. Hård debatt om imperialismens natur och problem som sammanhänger med denna fråga: krig, avrustning osv. Mötet antar en deklaration byggd på kompromisser.

— vintern 1960-61. Den kinesiska ekonomin i oordning. Jordbruksproduktionen så låg att det i många områden råder nära svält.
— april 1961. Alla sovjetiska tekniker och allt ekonomiskt bistånd dras tillbaka från Albanien (Kinas enda allierade i östblocket).
— okt-nov 1961.SUKP:s 22:a kongress. Chrusjtjov till hårt angrepp på Albanien, som försvaras av Zhou Enlai.

— april-maj 1962. Svåra oroligheter i den kinesiska provinsen Sinkiang. Tiotusentals människor flyr till Sovjetunionen, uppenbarligen med sovjetledarnas goda minne.
— sommaren 1962. Försörjningssituationen i Kina fortfarande kritisk. Beijing fruktar angrepp från Taiwan. Washington försäkrar att man inte kommer att stödja ett sådant angrepp.
— augusti 1962. Sovjetregeringen meddelar att man (trots kinesiska protester) ämnar skriva under ett icke-spridningsavtal gällande kärnvapen.
— okt-nov 1962. Efter en lång tid av gränsintermezzon gör Kina en massiv blixtattack mot Indien och drar sig sedan tillbaka igen. Sovjetunionen intar till en början en försiktig pro-kinesisk hållning, men svänger efterhand över åt att stödja indierna. Ungefär samtidigt utbryter Kuba-krisen. Till en början stödjer Kina Moskva, men övergår efter en tid till att angripa sovjetledarna för »äventyrspolitik« när de stationerade kärnvapenrobotar på Kuba och samtidigt för »kapitulationspolitik« då de inför president Kennedys hot drog tillbaka dem. (38)

— början av 1963. Polemiken blir allt öppnare och fränare i den kinesiska och sovjetiska pressen. Efter att under lång tid ha förts mot »tredje person« (Moskva mot Albanien, Beijing mot jugoslaverna, italienarna osv) börjar man nu tala i klartext och nämna måltavlan vid dess rätta namn.
— juni 1963. KKP publicerar sitt berömda »Förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje« som lägger ut texten om kinesernas syn på världsläget och den politik som den kommunistiska rörelsen bör föra.
— juli 1963. Överläggningar mellan de sovjetiska och kinesiska ledarna (hålls i Moskva), men de avbryts utan att man lyckats komma överens. Fem dagar sedan de kinesiska förhandlarna lämnat Moskva undertecknar Sovjetunionen, USA och Storbritannien ett avtal om partiellt stopp för kärnvapenprov (innefattar ej underjordiska prov). Kineserna vägrar underteckna.(39)
september 1963. Kineserna börjar publicera en rad allt hätskare offentliga angrepp på sovjetledarna. Propagandaoffensiven inleds med en redogörelse för Beijings version av konfliktens framväxt.(40)

Konfliktens karaktär — några kommentarer

Brytningen mellan Kina och Sovjet var i slutet av 1963 definitiv. Om man bortser från det lilla Albanien stod Kina isolerat i »det socialistiska blocket«. Försöken att vinna allierade bland »de socialistiska länderna« hade misslyckats. Inte heller hade Mao & Co varit särskilt framgångsrika i att vinna anhängare bland de kommunistiska partierna utanför sovjetblocket. Relationerna till imperialismen hade heller inte förbättrats, snarare tvärtom i och med att Vietnam-kriget börjat trappas upp. I denna situation sökte de kinesiska ledarna efter nya allierade. Den politiska kurs som Kina nu styrde in på och dess resultat ska vi diskutera i den andra delen av denna artikelserie (nästa nummer av Fl). Här ska vi avrunda med att diskutera den sino-sovjetiska konfliktens karaktär, dess väsen om man så vill uttrycka det.

Den skriftliga polemiken mellan de två huvudaktörerna är omfattande. Den rör en mängd viktiga frågeställningar, som imperialismens natur, »den fredliga vägen«, »den fredliga samlevnaden«, »krig och fred« osv. Det är obestridligt att kineserna intog en radikalare hållning än sovjetledningen i dessa frågor. Men detta betyder inte att konflikten till sitt väsen var en kamp mellan »marxismen-leninismen« och revisionismen, som kineserna hävdade. I grunden var det i stället fråga om nationella intressekonflikter mellan byråkratierna i Sovjet och Kina. Det är endast utifrån en insikt om detta som det är möjligt att förstå vad den ideologiska debatten i grund och botten handlade om.

Men hur ska man då förklara de ständiga hänvisningarna till »marxismen-leninismen« principer«, till Marx’, Engels’ och Lenins verk osv? Det beror på att båda byråkratierna officiellt bekände sig till marxismen-leninismen och därför måste formulera sina intressen i »marxistisk-leninistisk« förklädnad. För att förstå konfliktens verkliga natur är det således nödvändigt att titta bakom fraserna och undersöka vilka intressen som de döljer.

Vari intressemotsättningarna mellan byråkratierna i Moskva och Beijing bestod har vi redan diskuterat. Vi ska här bara åter understryka olikheterna mellan de två länderna beträffande sociala förhållanden, ekonomisk utvecklingsnivå och internationella ställning. Både Moskva och Beijing handlade med utgångspunkt från målsättningen att »bygga socialismen« i det »egna« landet, d vs utgick från de egna förutsättningarna och inte från världsrevolutionens, eller ens båda parters gemensamma intressen. Detta är grundorsaken till att Beijing och Moskva formulerade olika förhållningssätt till imperialismen, olika »generallinjer« för den världskommunistiska rörelsen, olika ekonomiska utvecklingsmodeller osv. Det är också detta som uttrycks i den ideologiska polemiken.

Tag t ex den »röda« tråd, som går igenom hela den sino-sovjetiska konflikten på 50- och 60-talen, nämligen frågan om »den fredliga samexistensen« (och därmed sammanhängande frågor). Som vi redan flera gånger betonat, var kineserna inte alls principiellt emot tanken på »fredlig samexistens». Problemet var att imperialisternas politik mot Kina krävde en mer militant utrikespolitik. Beijing fruktade (med rätta) att en avspänning mellan USA och Sovjet skulle ske på de kinesiska nationella intressenas bekostnad (t ex i Taiwan-frågan). Beijing förstod mycket väl att Moskvas beredskap att stödja kinesiska intressen skulle minska i takt med att avspänningen fördjupades. Och inte nog med det. Sovjetledarna blev också alltmer angelägna att förhindra att kineserna själva företog sig saker som skulle kunna skada avspänningen.

För Moskva skulle den ideala lösningen ha varit både en avspänning med Washington och en fortsatt allians med Beijing (under sovjetiskt ledarskap förstås). Därför använde Chrusjtjov både piskan och moroten för att tvinga resp. blidka och övertala kineserna att acceptera avspänningspolitiken. Avtalet om att hjälpa Kina att konstruera en atombomb var ett lockbete för att göra alliansen så aptitlig som möjligt. Ett annat exempel på en morot var att Moskva 1957 och 1959 tillfälligt skärpte kritiken mot Jugoslavien. Men USA:s uppladdning i Asien och ökade tryck mot Kina tvingade sovjetledarna att välja: alliansen med Kina eller avspänning med USA, Chrusjtjov & Co valde det senare alternativet.

Kineserna stod givetvis också inför två alternativ: antingen bevara alliansen med Sovjet, vilket förutsatte ett accepterande av avspänningspolitiken, eller inte. Det första alternativet skulle emellertid under de rådande omständigheterna ha varit liktydigt med att acceptera Moskvas ledarskap i »det socialistiska lägret« och — vilket var ännu värre — att underordna Kinas intressen under Sovjetunionens övergripande intressen. Denna beska medicin kunde majoriteten av KKP-ledningen inte svälja. Därför kämpade de emot avspänningspolitiken och för en hårdare linje mot USA-imperialismen. Detta var kontentan av Beijings ideologiska »kamp mot sovjetrevisionismen«. (41)

Att frågan om avspänningspolitiken och därmed sammanhängande frågor (»fredlig samexistens», »fredliga vägen« osv) hade en framträdande plats betyder inte att de var de enda frågeställningar som hade betydelse för splittringen. Den bristfälliga och otillräckliga sovjetiska ekonomiska och militära hjälpen till Kina, den sovjetiska inblandningen i Kinas »inre angelägenheter« och inre partikamp. Gränstvister (som senare skulle utvecklas till väpnade sammanstötningar) osv, bidrog till att fördjupa och tillspetsa motsättningarna.

Hur hänger då frågor av mer ideologisk karaktär (frågan om Stalin, »kapitalismens återupprättande«, Jugoslavien osv) ihop med detta?

Tag t ex »frågan om Stalin«. De kinesiska ledarna hade sannerligen ingen anledning till att betrakta Stalin som en »stor revolutionär«, vilket hävdades o polemiken mot Moskva. Nej försvaret av Stalin hade andra bevekelsegrunder:

För det första var det en självförsvarsåtgärd: Eftersom de kinesiska ledarna själva så länge hade prisat Stalin offentligt, innebar ett förkastande av Stalin en prestigeförlust. En kritik av »personkulten« innebar dessutom en indirekt kritik av Mao-kulten.

För det andra såg man i »svärdet Stalin« ett verktyg som kunde användas för att vinna allierade bland de gamla stalinistiska ledarna runt om i Östeuropa och den världskommunistiska rörelsen i stort. Det fanns alla anledning att förmoda att många i det gamla stalinistiska gardet nu kände marken gunga under sina fötter och därför uppskattade de kinesiska ansträngningarna att försvara Stalin.

För det tredje fruktade de kinesiska ledarna att kritiken mot Stalin skulle ge reaktionärerna runt om i världen vatten på kvarn och därmed försvaga den kommunistiska rörelsen i stort och försvåra Kinas möjligheter att bryta sin isolering och hävda sina intressen.

För det fjärde var det möjligt att hämta en del ammunition mot de nya Kreml-ledarnas politik i Stalins skrifter, ty Stalin hade aldrig gått så långt som Chrusjtjov & Co när det gällde att formulera den »fredliga samexistensen», »fredliga vägen« osv som en enhetlig teori.

Det kinesiska försvaret av Stalin var således taktiskt betingat. Med tiden lät man också frågan alltmer hamna i bakgrunden. (Numera är det nästan uteslutande kritiska synpunkter som framförs).

Beijings häftiga kritik mot Jugoslavien hade liknande taktiska bevekelsegrunder:

För det första — och detta var otvivelaktigt viktigast för Beijings del — var Jugoslavien det »socialistiska land« som gått längst när det gällde »fredlig samexistens« med väst. Kampanjen mot Jugoslavien var därför ett led i kampen mot avspänningspolitiken. Genom att misskreditera den »jugoslaviska revisionismen« försökte man hindra att en sådan politik spreds till andra länder i det »socialistiska blocket«.

För det andra såg Kinas allianspartner Albanien Titos Jugoslavien som en huvudfiende.

För det tredje hängde frågan om Jugoslavien intimt samman med frågan om Stalin (som ju brutit med Jugoslavien).

Behöver vi upplysa om att Jugoslavien idag tillhör Kinas »bästa vänner«?

Stig Eriksson / Martin Fahlgren 

Läs också del II.

Noter
1. Mao, Valda verk, band 4, Stockholm 1963, s 389. Citatet ut »Om folkets demokratiska diktatur«

2. Ett exempel på denna USA-vänliga inställning är en ledare i Befrielsens Dagblad den 4 juli 1944, som förhärligar den demokratiska traditionen i USA och drar paralleller mellan kampen för demokrati och nationellt oberoende i Amerika under 1700-talet och kampen i Kina på 1900-talet. Vi läser bl a följande:

»Det demokratiska Amerika har redan funnit en följeslagare, och Sun Yat-sens sak en fullföljare i det kinesiska kommunistpartiet och de övriga demokratiska krafterna … Det verk som vi kommunister arbetar på idag är exakt samma verk som Washington, Jefferson och Lincoln tidigare arbetade på i Amerika. Det verket kommer med säkerhet alt vinna, ja har redan vunnit det demokratiska Amerikas sympati.«

(Se S. Schram, Mao Tse-tung, Pan/Norstedts, Stockholm 1968, s 232-36)
Med tanke på den historiska utvecklingen mellan 1944 och 1949, för att inte tala om efter revolutionens seger (Korea-kriget m m) framstår detta uttalande som minst sagt märkligt.

3. Mao, Valda verk, a.a., s 390, 391.

4. Om händelserna på 20-talet, som var så betydelsefulla för den kinesiska kommunismens senare utveckling, finns mycket skrivet. Här ska vi rekommendera två utmärkta historiska arbeten: H.R. Isaacs, The Tragedy of the Chinese Revolution, Stanford University Press, Stanford, California, 1961 och J.P. Harrison, The Long March to Power, Praeger Publishers, New York, 1972. När det gäller den sovjetiska oppositionen mot Stalins Kina-politik är Trotsky, On China, Monad Press, New York 1976, ovärderlig. På svenska är det betydligt sämre ställt. Det lysande undantaget är K-Å Anderssons utmärkta artikel »Den kinesiska revolutionen 1925-27« i Fjärde Internationalen nr 7-8-72 (»Lögnens Renässans«), s 42-64.

5. De kinesiska kommunistledarna försökte i det längsta tillämpa Stalins politik och hålla tillbaka bonderörelsen för att komma överens med Chiang. Guomindang-ledaren lät sig emellertid inte blidkas. Därmed blev Mao & Co fastklämda i rävsaxen mellan den kontrarevolutionära »nationella bourgeoisin«, som vägrade följa »spelets regler«, och den revolutionära bonderörelsen, som vägrade ge avkall på sina krav på radikal jordreform. Denna process beskrivs på ett levande sätt i amerikanen Jack Beldens berömda bok China shakes the World, Penguin Books, 1972. Belden, som befann sig i de befriade områden vid den aktuella tidpunkten, stödde Stalins och KKP:s klassamarbetspolitik, trots att hans egna observationer klart visar att den höll på att sluta med en katastrof. Eftersom Belden knappast kan beskyllas för att ha framställt verkligheten på ett för KKP ofördelaktigt sätt är hans vittnesmål särskilt värdefullt. Han skriver:

»…jordägare undertryckte aktivt bönder som hade stort behov av jord och vars krav blev alltmer påträngande. De bönder som hotades av jordägarna skulle förlora allt hopp om det inte vidtogs åtgärder för att omedelbart befria dem. Men kravet på jord ställde kommunisterna inför ett besvärligt dilemma. De hade fört en reformistisk politik under åtta år. Nu krävde omständigheterna att de praktiserade en revolutionär politik. Att byta spelplan är inte lättare i politiken än i fotboll. Om de gav efter för böndernas krav kunde kommunisterna mycket väl stöta bort många antijapanska jordägare som hade blivit ledare i lokala och t o m regionala regeringar; de kunde förlora sympatin från liberaler inom Guomindang och det stora respektkapital de hade byggt upp utomlands, där de ofta betraktades som en korsning av upplysta demokrater och senare tiders helgon. Men om de inte gav efter för böndernas krav kunde de förlora sitt masstöd. Vid denna tid hade Marshalls fredsförhandlingar börjat bryta samman; inbördeskriget var oundvikligt. Att utkämpa ett krig utan stöd från bönderna var omöjligt för kommunisterna, och ändå – att kasta stridshandsken mot ett samhälle som existerat i tvåtusen år, att riskera att stöta bort alla utom fattigbönderna och lantarbetarna, detta föreföll också svårt.

Kommunistpartiet dröjde … Hösten 1945 gick. Kraven från bönderna växte allt starkare. Vintern 1946 kom och gick. Ännu inte något beslut. Våren korn. Såningstid. Tid för beslut. Fortfarande höll kommunisterna igen. Dröjsmålet gav alla en intensiv känsla av hotet från Chiangs arméer som stampade på tröskeln till gränsregionerna…

Sommaren 1946 förde budbärare fram de förlösande orden till distriktskommissarierna: ‘fördela jorden’. Partiet hade kastat tärningen. Från och med nu fanns ingen återvändo.« (Belden, a.a., sid 231-32)

Beldens beskrivning är otvivelaktigt riktig, men vi bör tillägga att den jordreform han hänvisar till var förhållandevis försiktig och KKP reste ännu inte parollen om att störta Chiang. Det var först i oktober 1947 som all »försiktighet« kastades överbord genom ett manifest i Folkets befrielsearmés namn, där det för första gången öppet förespråkades att Chiang måste störtas och ett betydligt radikalare jordreformprogram proklamerades. (Om detta se Harrison, a.a. s 406-414)

6. En makaber liten detalj i sammanhanget är att den kända kinavännen och journalisten Anna Louise Strong 1948 utvisades ur Sovjetunionen som »amerikansk spion«. (Hon var redan vid denna tidpunkt personlig vän med Mao och en passionerad anhängare av den kinesiska kommunismen.)

Andra exempel på den sovjetiska hållningen:
I december 1947 erbjöd sig Sovjetunionen att medla mellan de stridande. Flera oberoende källor hävdar att sovjetledarna 1947-48 förespråkade en kompromisslösning som gick ut på delning av landet. Enligt vissa rapporter höll Stalin fast vid denna linje ända till sommaren 1949!! Detta stöds bl a av att Sovjetunionen så sent som i maj 1949 (!) förhandlade med Guomindang-guvernören i Sinkiang om ett avtal gällande handels- och gruvrättigheter (för 50 år!). Under dessa förhandlingar påstås den sovjetiske konsuln ha föreslagit att Sinkiang skulle förklaras oberoende enligt samma modell som Yttre Mongoliet. Det sovjetiska sändebudet sägs ha yttrat: »Om ni vill göra detta ska vi beordra de kinesiska kommunisterna att inte fortsätta frammarschen in i Sinkiang«. Förslaget avvisades och kort efteråt erövrade de röda arméerna provinsen. (Sehwartz, Tsars, Mandarins and Commisars, Anchor Books, New York 1973, s 152.) Sovjetledarna har aldrig officiellt tillbakavisat dessa uppgifter. (Se också följande not)

7. Stalins opposition mot ett slutförande av kampen mot Chiang Kai-shek är väldokumenterad (se t ex de nedan nämnda arbetena). Den officiella kinesiska kritiken mot Stalin har dock för det mesta varit mycket svepande och okonkret. I t ex »Till frågan om Stalin« (1963) sägs bara att Stalin gjorde »misstag« i fråga om den kinesiska revolutionen och att de kinesiska kommunisterna »i slutet av 20-talet, under 30-talet samt i början och mitten av 40-talet bekämpade… de stalinska misstagens inflytande«. (Den stora polemiken, s 114-15).
Ett undantag från denna regel är följande citat ur Maos Selected Works, vol. V, som publicerades i Beijing efter Maos död (vi citerar den svenska översättningen, Valda verk, band 5, Oktobers förlag 1981):

»Stalin begick ett antal fel beträffande Kina. Den ‘vänster’-äventyrspolitik som Wang Ming bedrev under senare delen av andra revolutionära inbördeskriget, och hans högeropportunism under de första dagarna av försvarskriget mot Japan kan båda spåras till Stalin. Vid tiden för befrielsekriget ville Stalin först inte låta oss pressa på med revolutionen och hävdade att om inbördeskriget flammade upp, löpte den kinesiska nationen risk att förinta sig själv. Sedan, då strider utbröt, tog han oss halvt på allvar, halvt med misstro. Då vi vann kriget, misstänkte Stalin att vår seger var av samma slag som Titos, och 1949 och 1950 var trycket på oss verkligen mycket starkt.« (Talet »Om tio viktiga förhållanden« den 25 april 1956, Valda verk band 5, s. 289.)

I kinesiska dokument av mer »inofficiell« karaktär kan vi dock finna mer kött på benen. I Stuart Schrams urval av »icke-auktoriserade« Mao-tal och -skrifter finner vi exempelvis följande:

»Den kinesiska revolutionen segrade genom att handla i motsättning till Stalins vilja. Den falske utländske djävulen (uttrycket hämtat ur Lu Xuns »Den sanna berättelsen om Ah Q«) tillät inte folk att göra revolution. Men vår sjunde kongress förespråkade att vi alla skulle gå ut och mobilisera massorna och bygga upp alla tillgängliga revolutionära krafter för att skapa ett nytt Kina. (Här tummar Mao på sanningen – i själva verket förespråkade KKP:s 7:e kongress en koalitionsregering med Guomindang, helt i enlighet med Stalins linje, vilket t o m framgår av titeln på Maos rapport vid kongressen: »Om koalitionsregering« Se Mao, Valda verk, a. a. band 2, s 195ff. Vår anm.) …Om vi hade följt Wang Mings metoder, eller med andra ord Stalins, kunde den kinesiska revolutionen inte ha segrat. När vår revolution segrade påstod Stalin att den var en bluff.« (Ur ett tal hållet i mars 1958, Mao Tse-Tung, Politiska skrifter, Pan/Norstedts, Stockholm 1974, s 91).

»De tillät inte Kina att göra revolution. Det var 1945. Stalin ville förhindra Kina att göra revolution. Han sade att vi inte borde föra inbördeskrig och borde samarbeta med Chiang Kai-shek, annars skulle den kinesiska nationen fördärvas. Men vi gjorde inte som han sade. Revolutionen var segerrik.« (Ur ett tal den 24 sept.1962, samma s. 177).

»Stalin kände på sig att han begått misstag när det gällde de kinesiska problemen och det var inga små misstag. Vi är ett stort land med åtskilliga hundra miljoner innevånare, och han bekämpade vår revolution och vårt maktövertagande.« (Tal i aug. 1964, samma s 201).

De ovan citerade kinesiska påståendena om sovjetledarens inställning bekräftas av det faktiska händelseförloppet och uppgifter som fås ut en rad andra källor. Till de senare hör rapporter från de samtal som hölls mellan sovjetledare och olika utländska »sändebud« i Moskva 1944-48. Till raden av »prominenta« personer som bekräftar detta hör den amerikanske diplomaten Hopkins (samtal med Stalin i maj 1944), amerikanske ambassadören Harriman (samtal med Stalin i juni 1944 – det var vid detta tillfälle som Stalin påstås ha fällt den beryktade kommentaren att »kineserna är inga riktiga kommunister, de är ‘margarinkommunister’«), generalmajoren Patrick Hurley (samtal med Molotov i aug. 1944 och med Stalin i april 1945), Guomindang-sändebudet T.V. Soong (juli -45), samt de jugoslaviska kommunistledarna Djilas och Kardelj (samtal med Stalin 1948). Enligt den sistnämnde skulle Stalin i februari sagt till honom och Dimitrov:

»Efter kriget bjöd vi de kinesiska kamraterna att komma hit och diskutera situationen i deras land. Vi sade dem rakt på sak att enligt vår uppfattning hade upproret i Kina inga utsikter att lyckas och att de borde försöka nå en överenskommelse med Chiang Kai-shek, gå in i hans regering och upplösa sin armé. De kinesiska kamraterna sade att de höll med om våra synpunkter, men väl tillbaka i Kina gjorde de precis tvärtom. De återsamlade sina styrkor, organiserade sina arméer och som alla idag kan se håller de på att besegra Chiang Kai-shek. Beträffande Kina har vi misstagit oss och det erkänner vi.« (Citerat i F. Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 2, Röda Rummet/Barrikaden, 1980, s 339. Se också Djilas, Samtal med Stalin, Natur och Kultur, Stockholm 1962, s 162, som återger deklarationen i delvis andra ordalag, men innehållsmässigt identiskt. För vidare studier i de frågor som behandlats i denna not, se Horowitz (red.), Kontrarevolution, Tidens förlag, Stockholm 1969, s 172-210, Schram, Mao Tse-tung, a.a., s 232-254, Claudin, a.a., s 329-345. För den som är kunnig i engelska finns förstås betydligt mer skrivet. Här ska vi bara nämna Harrison, The Long March…, a.a. 348-431, samt Schwartz, a.a., s 256-312.

8. Mao, Valda verk band 4, a.a., s 390. Två veckor tidigare (15 juni) hade Mao gjort ett liknande uttalande:

»Vi är villiga att, på grundval av principerna om jämlikhet, ömsesidig fördel och ömsesidig respekt för territoriell integritet och suveränitet diskutera upprättandet av diplomatiska förbindelser med varje utländsk regering, förutsatt att den är villigt att bryta förbindelserna med de kinesiska reaktionärerna, slutar upp att konspirera med dem eller att hjälpa dem och intar en verklig och inte hycklande vänskaplig hållning till Folkets Kina.« (samma, s 382-383)
Dessa principer slogs officiellt fast i en programmatisk deklaration vid en politisk konferens i september -49.

9. Om Jugoslavien, se Claudin, a.a., s. 235-326.

10. I den tidigare citerade samlingen av »icke-auktoriserade« Mao-texter finner vi bl a följande uttalande om Moskva-förhandlingarna:

»1950 diskuterade jag med Stalin i Moskva under två månaders tid. När det gällde avtalet om ömsesidigt bistånd, den östkinesiska järnvägen, de gemensamt ägda företagen och gränsfrågan intog vi två olika attityder. Den ena var att diskutera när den andra sidan förde fram förslag som vi inte höll med om, och den andra var att acceptera deras förslag om de insisterade. Detta var av hänsyn till socialismens sak. Sedan gällde det frågan om de två ‘kolonierna’, d v s Nordöstra och Sinkiang, där folk från något tredje land inte tilläts slå sig ner. Nu har detta upphävts. Efter kritiken mot Stalin har offren för den blinda tilltron fått upp sina ögon lite grann. För att våra kamrater ska förstå att ‘den gamle anfadern’ också hade sina fel bör vi analysera honom och inte ha en blind tilltro till honom«. (Tal i mars 1958, Mao Politiska skrifter, a. a, s. 90).

Vidare:

»Efter revolutionens seger misstänkte han (Stalin) att Kina var ett Jugoslavien, och att jag skulle bli en andra Tito. Senare när jag åkte till Moskva för att underteckna det sino-sovjetiska allians- och ömsesidiga hjälpfördraget, var vi tvungna att genomgå ytterligare en strid. Han var inte villig att underteckna ett fördrag. Efter två månaders förhandlingar undertecknade han ändå till slut. När började Stalin få förtroende för oss? Det var vid tiden för bekämpa Amerika — hjälp Korea-kampanjen, från vintern 1950. Han började då bli övertygad om att vi inte var som Tito, som Jugoslavien«. (Tal i sept. 1962, samma, s 177)

Om dessa förhandlingar och relationerna mellan Kina och Sovjet under denna period, se vidare Claudin, a.a., s. 346-360, samt Schurmann, The Logic of World Power, Pantheon Books, New York, 1974, s 205-236. I detta sammanhang noterar vi slutligen följande rader hämtade ur en artikel med titeln »Mera om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur« publicerad i Folkets Dagblad i december 1956:

»I samband med lösandet av vissa konkreta frågor visade Stalin en tendens till stormaktschauvinism, och han tog inte tillräckligt hänsyn till likhet i rättigheter. Han skolade inte kadrerna i en anda av blygsamhet och ibland blandade han sig orättfärdigt i grannstaternas och broderpartiernas interna angelägenheter, vilket fick stora och allvarliga konsekvenser«.

Se också de följande noterna!

11. Tillsammans med Gao Gang utrensades ett dussintal höga partiledare. Gao Gang var politbyråmedlem och ordförande i den statliga plankommissionen. Hans viktigaste allierade, Rao Shushi, var chef för partiets organisationsbyrå. I CK-resolutionen om Gao Gangs och Rao Shushis »antipartiblock« från mars 1955 nämns inget om relationerna med Stalin, utan bara att de sysslat med »konspiratoriska aktiviteter syftande till att gripa ledningen i partiet och staten« och att Gao Gang upprättat ett eget »oavhängigt kungadöme« i Manchuriet osv. Anklagelser om »olovliga förbindelser med utlandet«, framförs dock i en rad andra dokument. I Maos Valda verk, band 5 (s 323) läser vi t ex följande:

»Här ska jag tala i frågan om att ‘ha otillåtna förbindelser med främmande länder’. Finns det sådana människor i vårt land, som förser utlänningar med information bakom Centralkommitténs rygg? Jag tror de finns. Gao Gang är ett aktuellt fall. Många fakta har bevisat detta. (Ur ett tal 15 nov. 1956).

För vidare uppgifter om Gao Gang-affären, se Schurmann, a.a., s 244ff; Essential Works of Chinese Communism, Bantam Books, New York 1972, s. 319-323 (innehåller den ovan citerade CK-resolutionen); Lewis (ed.), Party Leadership and Revolutionary Power in China, Cambridge University Press, London 1970, s 205-211, samt tidskriften China Quarterly, nr 57, s Ml

12. Om Koreakriget, se Gittings, The World and China, Eyre Methuen, New York 1974, a.a., s 384-387. och Schram, Mao Tse-Tung, a.a., s 269-274 Shurmann, a.a. s. 237-243 samt på svenska Claudin, a.a., s 384-387.

13. 1949 kunde det låta så har: »Nehru är en bekämpare av rörelsen för nationellt oberoende, en mörkerman som underminerar framstegen för folkens befrielserörelse, en lojal slav åt imperialismen«. Några år senare var det ett helt annat ljud i skällan, och så sent som våren 1959 (då relationerna mellan de två staterna åter hade börjat försämras) kunde man få sig följande till livs i Peking Review (12.5.59): »Nehru är en vän till Kina och motståndare till den imperialistiska krigs- och aggressionspolitiken«. (Citerat efter Journal of Contemporary Asia, vol. 2, No. 4, 1972, s 405-406).

14. Fram till 1954 erhöll Vietminh i Vietnam ett förhållandevis kraftfullt stöd från Kina. Vi bör dock komma ihåg att Beijing i fallen Korea och Indokina hade ett säkerhetspolitiskt egenintresse av att stödja kampen, ty en framgång för imperialismen i dessa två länder innebar ett stort hot mot Kina självt. Dessa två fall kan därför inte användas som bevis för att de kinesiska ledarna hade en allmän inriktning på stöd till befrielserörelser vid denna tid.

15. Svängningen i Kinas utrikespolitik sammanföll i det stora hela med en liknande vändning i den sovjetiska utrikespolitiken. I Sovjets fall skedde denna förändring snabbt efter Stalins död. Bakom Moskvas ändrade politik låg både ekonomiska och politiska motiv. Den politik som förts under Stalins sista år hade inte förmått att utnyttja det faktum att de gamla kolonialväldena befann sig i upplösning och det uppkommit en rad »alliansfria« stater som låg öppna för ett ökat sovjetiskt inflytande. Stalins politik hade tvärtom drivit dessa stater i armarna på USA och därmed underlättat den imperialistiska inringningen av Sovjet. De nya sovjetledarna tog itu med att försöka bryta denna tendens. Samtidigt växte den sovjetiska ekonomins behov av råvaror som kunde erhållas från de f d kolonierna. Sovjetledarna började således anstränga sig för att förbättra relationerna med »tredje världen«.

16. Längre utdrag ur två av Zhous tal vid konferensen finns i Lawrence, China’s Foreign Relations since 1949, Routledge 1975, s 161-167. I sitt andra tal sade Zhou bl a (samma, s 167): »Vad gäller relationerna mellan Kina och USA, så önskar det kinesiska folket inte krig med USA. Vi är villiga att lösa internationella konflikter på fredlig väg. Om ni här skulle vilja underlätta att konflikter mellan Kina och USA löses med fredliga medel, så skulle det vara högst välgörande för avspänningen i Fjärran Östern och likaså för att uppskjuta och förhindra uppkomsten av ett världskrig«.

17. Samtalen fortsatte till december 1957, då de avbröts av anledningar som vi återkommer till, och återupptogs i Warszawa 1958 under en ny »Quemoy-kris«.

18. Gittings, a.a., s 204. Gittings återger också ett citat från Zhou Enlais tal vid Nationella folkkongressen i juli 1955. Han sade där att »det kinesiska folket är berett att försöka befria Taiwan med fredliga medel… Förutsatt att USA inte blandar sig i Kinas inre angelägenheter kommer möjligheterna att på fredlig väg befria Taiwan fortsätta att öka«. Det var därför helt följdriktigt att kineserna i de efterföljande ambassadörssamtalen krävde att USA skulle »häva ockupationen av Taiwan». Washington vägrade göra några sådana utfästelser. Det är mot denna bakgrund som Beijing startade sin absurda propagandakampanj för att »befria Taiwan med fredliga medel«.

19. Horowitz, a.a., s 207, återger några självkritiska sovjetiska kommentarer till relationerna mellan Sovjet och Kina under Stalins sista år. Bl a lär självaste Chrusjtjov ha deklarerat 1956: »Hade det inte varit för USA:s hårda politik mot Kommunistkina, är det mycket möjligt att Beijing-regeringen beslutat sig för en öppen brytning med Moskva, precis som marskalk Tito gjorde 1948. Situationen ansågs ha förbättrats genom Maos besök i Ryssland under 1949-50. Men det spända förhållandet varade ända fram till Stalins död 1953«. (Citatet ur en inofficiell rapport och är således ingen ordagrann återgivning av Chrusjtjovs uttalande).

20. Gittings, a.a., s 196-201, ger en rad exempel på de uttryck denna motsättning tog sig. Bl a kontrasteras olika uttalanden från de två regeringarna, Moskvas och Beijings olika hållning till FN-resolutionerna i frågan osv. Gittings relaterar också hur sovjetledarna (bl a vid Genèvekonferensen 1955) inför västdiplomater beklagade sig över kinesernas »oresonliga« hållning.

21. Se Den stora polemiken, a.a., s 71 ff.

22. Att de kinesiska reaktionerna inför »avstaliniseringen« till en början var i huvudsak positiva bekräftas från många håll. Ett sådant vittne är den albanske ärkestalinisten Enver Hoxha, som i sina Reflections on China, Tirana, 1979, vol. 1, ondgör sig över detta. Hoxha nämner t ex (s. 85) att Mao 1956 kritiserade Stalins »misstag« beträffande Jugoslavien och hävdade att jugoslaverna i själva verket var »goda marxister«. Några år senare skulle Mao & Co företräda en helt annan ståndpunkt och försvara Stalins Jugoslavien-politik.

23. Den stora polemiken, a.a., s 76.

24. I januari 1957 kommenterade Mao frågan om Stalin på följande sätt:

»I och med sammankallandet av SUKP:s tjugonde kongress vände sig en del människor som tidigare varit ytterst entusiastiska för Stalin, mycket häftigt emot honom. Enligt min åsikt håller dessa människor inte fast vid marxismen-leninismen, de intar inte en analytisk syn på tingen och de saknar revolutionär moral. Marxismen leninismen omfattar proletariatets revolutionära moral. Eftersom ni alla förr stödde Stalin, borde ni åtminstone ge något skäl till att ni vänt så tvärt. Men ni anger inga skäl alls för denna plötsliga helomvändning, som om ni aldrig i era liv stött Stalin, fastän ni tidigare faktiskt stödde honom helt och fullt. Frågan om Stalin rör hela den internationella kommunistiska rörelsen och angår de kommunistiska partierna i alla länder«. (Mao, Valda verk, band 5, s 336-7).

I ett annat tal (mars 1958) sade Mao:

»När Stalin kritiserades 1956 var vi å ena sidan nöjda, men å andra sidan oroliga. Det var absolut nödvändigt att lyfta på locket, att bryta ner den blinda tilliten, att lätta på trycket och frigöra tänkandet. Men vi samtyckte inte om det gällde att i ett enda slag krossa honom fullständigt«. (Mao, Politiska skrifter, a.a., s 90).

I polemiken mot SUKP 1963 skrev man apropå de internationella konsekvenserna av Stalin-kritiken:

»Efter (20:e) kongressen piskade imperialisterna och reaktionärerna allestädes, svällande av övermod, upp en världsomsvepande tidvattenvåg mot Sovjetunionen, kommunismen och folken. De amerikanska imperialisterna såg i SUKP-ledningens med alla krafter företagna attack mot Stalin något som ‘mer än någonsin passade våra syften’ och talade öppet om att använda Chrusjtjovs hemliga rapport såsom ett ‘vapen till att förstöra den kommunistiska rörelsens prestige och inflytande’ och de tog tillfället att förorda en ‘fredlig omvandling av Sovjetunionen’«. (Den stora polemiken, a.a., s 78).

Vidare:

»Den 20:e kongressens misstag skapade stor ideologisk förvirring inom den internationella kommunistiska rörelsen och åstadkom att den översvämmades av revisionistiska idéer. Tillsammans med imperialisterna, reaktionärerna och Tito-klicken gick kommunismens renegater i många länder till angrepp mot marxismen-leninismen och den internationella kommunistiska rörelsen«. (samma, s 78).

25. I polemiken 1963 skriver KKP:

»Mest påfallande bland de händelser som ägde rum under denna period var episoden i de sovjetisk-polska relationerna och den kontrarevolutionära revolten i Ungern. Dessa två händelser var av olika karaktär. Men SUKP:s ledning begick grova fel i bägge fallen. Genom att föra fram trupper i avsikt att betvinga de polska kamraterna gjorde de sig skyldiga till stormaktschauvinism. Och i det kritiska ögonblick, då de ungerska kontrarevolutionärerna ockuperat Budapest, hade de en tid för avsikt att gå in för en kapitulationspolitik och överlämna det socialistiska Ungern till kontrarevolutionärerna«. (samma, s 78-79).

Beijing utnyttjade dessa två händelser för att hävda sin självständighet gentemot Moskva. Å ena sidan drev man på ryssarna att intervenera i Ungern, å den andra stödde man polacken Gomulkas självständighetsträvanden gentemot Sovjet. (se Schwartz, a.a., s 172-73.) För ytterligare uppgifter om denna period, se t ex Hinton, Chinas Turbulent Quest, Indiana University Press, Bloomington & London, 1972, s 78-85.

26. Cit. i Gittings, a.a, s 206. 27. Cit i Schurmann, a.a., s 264. 28. Detta åtföljdes av en »vänstervridning« i propagandan. Språkbruket blev militantare. Talet om »enhet« ersattes med »kamp« och istället för att tala om »försvaret av det nationella oberoendet« övergick man nu till parollen om »kamp för nationell frigörelse«. Under denna period började man också göra en åtskillnad mellan olika slags stater i den »tredje världen«, något som man inte gjort under den föregående perioden. Om den utrikespolitiska kursändringen, se den intressanta och tankeväckande redogörelsen i Schurmann, a.a., s 253-283.

29. På konferensen yttrade Mao: »Det är kännetecknande för läget idag, tror jag, att Östanvinden förhärskar över Västanvinden. Det vill säga, att socialismens krafter är förkrossande överlägsna imperialismens krafter«. (Cit. i Den stora polemiken, a.a., s 188).

30. Vid ett möte på Moskva-universitetet den 17 november (i samband med konferensen), förklarade Mao: »Det socialistiska lägret måste ha ett huvud, och detta huvud är Sovjetunionen… De kommunistiska partierna och arbetarpartierna i alla länder måste ha ett huvud och detta huvud är SUKP«. (Cit. i Schwartz, a.a., s 178).

31. Att »det stora språnget« var ett stort misslyckande har de flesta icke-kinesiska bedömare varit eniga om sedan länge. Detta gäller såväl marxister som sovjetiska »experter« och borgerliga kinakännare. Det är emellertid först under de senaste åren som detta erkänts även från officiellt kinesiskt håll.

Den stora sammandrabbningen mellan oppositionen och Mao ägde rum vid den s k Lushan-konferensen i juli-aug. 1959. I spetsen för oppositionen stod Peng Dehuai, som bl a skrivit ett brev till Mao med en svidande vidräkning med »det stora språnget«. Peng stöddes bl a av partiets f d generalsekreterare Zhang Wentian. Konferensen antog en resolution som fördömde oppositionen som en »högeropportunistisk antiparti-klick« och Peng & Co förlorade sina poster. De utrensades dock inte helt, beroende på att det fanns en stor grupp, som även om den inte var beredd att stödja Pengs kritik till hundra procent, ändå hade sympati för den. Därför slutade Lushan-konferensen bara i en halv seger för Mao, och resolutionen om »Peng-klicken« publicerades inte ens förrän långt senare (under »kulturrevolutionen«). Idag är Peng och hans allierade återupprättade: »Under partikampen 1959 genomförde vi felaktigt en kamp mot den s k högeropportunismen« (Beijing Review, 15 okt 1979, s 14). Om det »stora språnget« se t ex Shurmann-Schell (ed), Communist China, Penguin 1968, s 396-411 och L. Maitan, Party, Army and Masses in China a.a., s 37-51.

Om Peng Dehuai-affären, se Lewis, a.a., s 212-220, Essential Works on Chinese Communism, a.a., s 330-337 (innehåller resolutionen om Pengs »anti-partiklick«).

32. Enligt kinesiska uppgifter skulle Chrusjtjov vid sitt blixtbesök ha föreslagit upprättandet av ett gemensamt flottkommando i Fjärran Östern. Detta sågs av de kinesiska ledarna som ett sovjetiskt försök att skaffa sig kontroll över de kinesiska stridskrafterna. I polemiken 1963 skrev Beijing om detta:

»År 1958 framförde SUKP:s ledning orimliga krav, som avsåg att lägga Kina under sovjetisk militärkontroll. Dessa orimliga krav avvisades beslutsamt och med rätta av den kinesiska regeringen«. (Den stora polemiken, a.a., s 84).

I ett tal inför 8:e centralkommitténs tionde plenum i september 1962 preciserade Mao: »Från andra halvåret 1958 ville han blockera den kinesiska kusten. Han ville sätta upp en förenad flotta för att ta kontrollen över vår kustlinje och på så sätt försätta oss i blockad«. (Mao, Politiska skrifter, a.a., s 176).

33. Quemoy-krisen, se A.S. Whitings artikel »New Light on Mao« i China Quarterly, nr 62, juni -75, s 263-270.

34. Den stora polemiken a.a., s 84. 35. Cit i Schurmann, a.a., s 302-3. 36. Cit i Schram, a.a., s 309.

37. Leve leninismen, Inapress, Stockholm 1960.

38. Om Kubakrisen, se K.S. Karol, Castros Kuba, Wahlström & Widstrand, 1971, s 182-193.

39. Den officiella kinesiska ståndpunkten formulerades i ett uttalande från den kinesiska regeringen i augusti 1963: »Borde eller borde inte Kina självt bemästra metoderna för att motstå USA:s kärnvapenutpressning? Det är sant att om de sovjetiska ledarna verkligen tillämpade den proletära internationalismen, så skulle kanske Kina anse det onödigt att själv framställa egna kärnvapen. Men det är lika sant att om sovjetledarna verkligen tillämpade proletär internationalism, så borde de inte ha något som helst skäl till att hindra Kina att tillverka kärnvapen«. (Cit. i Shurmann, a.a., s 318).

40. De kinesiska artiklarna finns samlade i Den stora polemiken, a.a. För en grundligare behandling av den sino-sovjetiska konflikten se Zagoria, The Sino-Sovjet Conflict 1956-1961, Princeton University Press, 1962; Gittings, Survey of the Sino-Sovjet Dispute, Oxford University Press, London 1968. I Schurmann-Schell, Communist China a.a., finns också några läsvärda artiklar om ämnet (s 233-284 och s 483-494).

41. Vårt resonemang skulle emellertid förbli ensidigt, och därmed odialektiskt, om vi bortsåg från att den kinesiska polemiken mot »sovjetrevisionismen« i praktiken, oberoende av den kinesiska byråkratins egoistiska syften, också hade en objektivt sett progressiv funktion (särskilt under åren 1962-68). Kritiken av sovjetledarnas avspänningspolitik och de radikala fraserna fungerade trots allt som en inspirationskälla för många befrielserörelser och radikala människor.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1-2/1982

Leninism eller centrism i enhetstaktiken

Förbundet Kommunist har under hela sin existens varit oförmöget att utveckla en systematisk politisk kritik av RMF. l stället har förbundet lagt sig till med en struntförnäm attityd parad med stickkommentarer och buskagitation. Nu har organisationen ändrat sig. l nr 15 av FK:s teoretiska organ »Kommunist» behandlas RMF i tre av artiklarna. Av dessa tre har vi t o m förärats en egen som under rubriken »Leninism eller trotskism i enhetstaktiken» försöker göra upp med RMF:s enhetsfronttaktik. Detta är utmärkt! För första gången drar FK blankt.

Blev vi överväldigade av detta vapenskrammel? Nej, snarare blev vi förstärkta i vår tidigare värdering av FK:s teoretiska oförmåga att ge sin antitrotskism kött på benen.

Leninism eller centrism i enhetstaktiken

I den här artikeln har vi synat detta FK:s första ordentliga försök att »göra upp» med en aspekt av vår politik. Men vi har inte inskränkt oss till det. »Kommunists» 2 1/2 sidor om vår enhetstaktik är inte i sig värda ett svar på flera sidor. Den föreliggande artikeln syftar därför längre.

De problem som FK ytligt har vidrört i sin artikel ställer nämligen frågor av mer allmänt intresse för politiskt avancerade arbetare och dessa har vi tagit till utgångspunkt för en diskussion av element i den leninistiska strategin och taktiken som ofta har varit totalt frånvarande i debatten.

De frågeställningar vi berör hoppas vi ska inspirera till en givande debatt. Vi hoppas att provocera, inte bara FK, utan också andra delar av vänstern. Ta artikeln som en utmaning!

»Utan en revolutionär teori kan det inte finnas en revolutionär rörelse.» (Lenin)

Än slank dom hit, än slank dom dit

Den ledande tesen i »Kommunist» är att RMF inte baserar »sin påstådda enhetstaktik på en konkret analys» utan enbart »övertagit vissa resolutioner» från Komintern på 20-talet. Mot detta uppställs FK:s analys av samhällsläget: »Om RMF lever avskilt från klasskampen så gör inte Förbundet Kommunist det. Tvärtom, själva grunden för vår enhetstaktik är vår analys av samhällsläget». (»Kommunist», s 36)

Var återfinner vi då denna konkreta analys av samhällsläget»? Inte i FK:s grundsatser i alla fall. Inte heller i »Kommunist», där man i samma nummer som det vi citerar ur finner följande (på sid 11): »Det som fortfarande är den stora bristen är att vi saknar en acceptabel analys av läget och utvecklingen i världen och Sverige.» (»Kommunists» kursiv). Och i Arbetarkamp 5/74 får vi veta att »lägesanalysen dras i gång…».

RIDÅ.Här skulle vi egentligen kunna sluta, eftersom Kommunists kritik därmed faller ihop som ett korthus. Men som vi tidigare sagt reser denna kritik frågor där svaren måste ställas på en stabilare grund än en hög kortlappar.

Komintern och enhetsfronttaktiken

»Kommunist» påstår att Komintern skapade denproletära enhetsfronten i »en period av defensiv,av försvarskamp för arbetarklassen, för att sätta stopp för bourgeoisins reaktionära anstormning. Och därför hade kommunisterna till målsättning att »försvara så många av de positioner de tillkämpat sig som möjligt, och söka dämma upp fanflykten till reformismen». (»Kommunist», s 36)

Med denna beskrivning vill FK styrka tesen att enhetsfronttaktiken i dag inte kan ställas på liknande sätt som Komintern gjorde. Detta eftersom »samhällsläget» då var helt annorlunda (»defensivt») i motsats till nu, där det är frågan om en »offensiv» och »det gäller att på alla områden flytta fram arbetarklassens positioner). (»Kommunist» s 36)

Vi återkommer till dagsläget och dess konsekvenser för tillämpningen av enhetsfronttaktiken, men låt oss stanna ett tag vid FK:s beskrivning av Kominterns politik.

Vi påstår att »Kommunists» framställning av omständigheterna kring, och syftet med, enhetsfronttaktiken är felaktig.

Det är riktigt att den proletära enhetsfronten skapades i ett läge då den tidigare »revolutionära offensiven» var bruten och att det gällde att möta bourgeoisins offensiv. Men Komintern hade inte bara »defensiva» syften med sin enhetsfronttaktik. Tvärtom var det en taktik som syftade till att samla arbetarklassen i försvarsstrider som i och med att den kom i rörelse skulle kunna omvandlas till offensiv.

Detta är lätt att bevisa med ett par Korninterncitat:

»I de allmänna förhållanden i vilka arbetarrörelsen nu befinner sig, kommer varje allvarlig massaktion, även om den enbart utgår från delkrav, ofelbart att ställa revolutionens mer allmänna och grundläggande frågor på dagordningen. Det kommunistiska avantgardet kan bara vinna om de nya arbetarskikten genom sina egna erfarenheter övertygas om reformismens illusioner och kompromissmakeriets framtida öde.» (Den proletära enhetsfronten, s 11)

»Enhetsfronttaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare som tillhör andra partier och grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetar klassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje kamp för det minsta dagsaktuella krav utgör en källa till revolutionär upplysning och skolning, ty kampens erfarenheter kommer att övertyga arbetarna om revolutionens oundviklighet och om kommunismens betydelse.» (A A s 46)

Enhetsfronttaktiken förutsatte således inte att arbetarna var hänvisade till att bara föra en defensiv kamp. Tvärtom hade Komintern målsättningen att med denna taktik sätta arbetarklassen i rörelse och i och under denna klasskamp skulle arbetarna revolutioneras och kommunisternas positioner stärkas.

Det är en ren lögn att påstå att syftet var att »söka dämma upp fanflykten till reformismen»! Enhetsfronttaktiken syftade till att öka fanflykten från socialdemokratin till kommunisterna!

Ett annat exempel på en förvrängning av Kominterns linje återfinns i följande uttalande: »I vissa fall kunde även stöd till ‘arbetar­regeringar’ (d v s av socialdemokrater domi­nerade regeringar) tänkas». (»Kommunist» s 36)

Med detta vill »Kommunist» styrka sitt påstående att Kominterns enhetsfronttaktik endast syftade till defensiv. Man vill att läsaren ska tänka ungefär så här: »Om kommunisterna tom kunde stödja en socialdemokratisk regering, då måste de verkligen ha intagit en defensiv position.» (Not 1)

Kommunists beskrivning av Kominterns linje är falsk eftersom man inte redogör för vilket innehåll Komintern gav parollen om »arbetarregering». Målsättningen med parollen om »arbetarregering» var att i enhetsfronttaktikens tecken ge en övergångsparoll som skulle kunna leda till proletari­atets diktatur!!! (är detta defensivt??). För att en gång för alla likvidera »Kommunists» milt sagt slappa tolkning av Komintern ska vi citera ett längre avsnitt ur Kominterns »Teser om Internationalens taktik»:

»Som allmän propagandaparoll kan kravet på arbetarregering (ev. arbetar- och bonderegering) användas nästan överallt. Men som aktuell politisk lösen har arbetarregeringen den största betydelsen i de länder där det borgerliga samhället befinner sig i en särskilt osäker situation, där styrkeförhållan­dena mellan arbetarpartierna och bourgeoisin sätter avgörandet av regeringsfrågan på dagordningen som praktisk nödvändighet. I dessa länder blir parollen ‘arbe­tarregering’ en oundviklig slutsats av hela enhetsfronttaktiken.

II Internationalens partier söker i dessa länder ‘rädda’ situationen genom att propagera för och förverkliga en koalition mellan bourgeoisin och socialdemokratin. De senaste försöken av några partier inom II Internationalen (t ex i Tyskland) att tillbakavisa ett öppet deltagande i en sådan koalitionsregering och samtidigt i smyg genomföra den, betyder endast en försiktighetsmanöver gentemot de protesterande massorna – ett ännu mera raffinerat bedrägeri mot arbetarna. Mot en öppen eller maskerad borgerlig-socialdemokratisk koalition ställer kommunisterna enhetsfronten av alla arbetare och en koalition av alla arbetarpartier på det ekonomiska och politiska området till kamp mot den borgerliga makten och för dess slutgiltiga störtande. Genom en förenad kamp av alla arbetare mot bourgeoisin skall hela statsapparaten komma i arbetarregeringens händer och därigenom skall arbetarklassens position stärkas.

Arbetarregeringens mest elementära uppgifter måste vara att beväpna proletariatet, att avväpna de borgerliga kontra­revolutionära organisationerna, att införa en produktionskontroll, att lägga huvudparten av skattebördan på de rikas skuldror och att bryta den kontrarevolutionära bourgeoisins motstånd.

En sådan arbetarregering är möjlig blott om den födes genom massornas egen kamp och stöder sig på kampdugliga arbetarorgan, vilka skapas av de undertryckta arbetarmassornas understa lager. Även en arbetarregering som uppstått genom en parlamentarisk konstellation och alltså är av rent parlamentariskt ursprung, kan åstadkomma en uppryckning för den revolutionära arbetarrörelsen. Det är självklart att uppkomsten av en verklig arbetarregering och det vidare upprätthållandet av en regering som bedriver revolutionär politik kommer att leda till en förbittrad kamp, ev till inbördeskrig med bourgeoisin. Redan proletariatets försök att bilda en dylik arbetarregering kommer på förhand att stöta på det skarpaste motstånd från bourgeoisins sida. Parollen arbetarregering är därför ägnad att samla proletariatet och utlösa revolutionär kamp.

Kommunisterna måste under vissa omständigheter förklara sig beredda att bilda regering tillsammans med icke-kommunistiska arbetarpartier och -organisationer. Men de San göra detta först då garantier finnes för att denna arbetarregering verkligen kommer att föra en kamp mot borgardömet i ovannämnda mening.» (Den proletära enhetsfronten, s 46-47)

Defensiv eller offensiv?

»Kommunist» skriver att enhetsfronttaktiken är avhängig »vår analys av samhällsläget: är det fråga om offensiv eller defensiv» (s 36) Utgångspunkten för FK:s »enhetsfronttaktik» är att det är frågan om en »offensiv».

Detta upprepas gång på gång:

»Vårt strategiska delmål(?) att skapa en revolutionär arbetarrörelse kräver just en väldig offensiv från alla stridbara ar­betares sida. Samhällsläget är alltså (??? vår anm.) av en helt annan karaktär än det var då Komintern formulerade den ‘proletära enhetsfrontens’ taktik.» (s 36)

Givetvis måste en användning av enhetsfronttaktiken ta sin utgångspunkt i »samhällsläget». Att påstå något annat vore att förfalla till en dogmatisk idealism. Men vi hävdar att FK:s mekaniska uppdelning i »offensiv» och »defensiv» är en mystifikation som enbart lämnar vägen öppen för grova politiska misstag. Genom att hänvisa till att läget häver »defensiv» eller »offensiv» kan man motivera vilka strategiska eller taktiska vänd­ningar som helst. Begreppen bör utrotas i den mening FK använder dem.

Vi behöver inte bara peka på detta som en möjlig användning av begreppen. »Kommunist» diskuterar öppet sådana tolkningar.

Om SKP skriver »Kommunist» t ex att dess klassamarbetslinje » är logisk» utifrån en värdering av samhällsläget som »defensivt» (s 36). Vi förkastar FK:s ståndpunkt. Obe­roende av samhällsläget är SKP s »folkfrontslinje» felaktig. Vi ska diskutera detta prob­lem i nästa avsnitt, varför vi tills vidare läm­nar denna frågeställning.

I det här avsnittet vill vi bara understryka att mekaniska resonemang ä la FK om defensiv och offensiv i klasskampen försvårar en förståelse för klasskampens dynamik. Klasskampen startar nämligen alltid utifrån mer eller mindre defensiva positioner, för att under klasskampens gång — under gynnsam­ma omständigheter — ledas över i offensiv. Detta måste vara utgångspunkten för varje revolutionär strategi. Den som inte har förstått detta kan heller aldrig utforma en verkligt revolutionär strategi. Oktoberrevolu­tionen är det bästa exemplet på detta. Ett revolutionärt användande av enhetsfront­taktiken syftar just till att öppna sådana möjligheter.

»Kommunists» ovilja att rent ut beteckna den innevarande epoken som offensiv gör framställningen ännu virrigare (not 2). Eftersom »Kommunist» i stället talar om nödvän­digheten av en »offensiv för att bryta reformismens grepp», »för att flytta fram arbetarklassens positioner» blir egentligen FK:s ståndpunkt obegriplig. Ty sådana »offensiver» bedriver kommunisterna alltid, oberoende av de radande samhällsförhållandena. I denna meningav begreppet »offensiv» skulle också SKP kunna skriva under på detsamma, ty vad syftar SKP:s folkfrontspolitik till om inte »bryta reformismens grepp», »flytta fram arbetarklassens positionen» etc.

Motsägelsen i »Kommunist» på denna fråga finner sin »lösning» i att utkastet till »Kommunist-artikeln (skriven av signaturen CB) betecknade epoken som offensiv. Detta kunde tydligen inte accepteras av »Kommunist»-redaktionens majoritet, varför dessa satser omarbetades. Men i och med dessa förändringar förlorade artikeln också en del av sin inre logik.

Folkfront eller proletär enhet?

»Kommunists» resonemang om »defensiv» och »offensiv» har också sina historiska röt­ter. Det var under stalinismen som »samhällsläget» började analyseras i dessa termer och strategin och taktiken bestämmas utifrån dessa abstrakta kategorier. Politiken under Kominterns sekteristiska s k tredje period (1928 -34) motiverades sålunda med att »perioden var offensiv». Folkfrontspolitiken (34 – 39) med att läget krävde »defensiv».

I och med att FK bygger upp sitt resonemang kring dessa begrepp har det också lämnat vägen öppen för både sekterism och folkfronteri (se ovan om SKP).

I artikeln säger Kommunist rent ut att FK kan tänka sig situationer då stöd till borgerliga grupper kan bli aktuellt (folkfrontspolitik):

«När det i valkampanjen står två block mot varandra, där det ena står för en direkt fascistisk efter ultrareaktionär politik, medan det andra för någon variant av liberal borgerligt-demokratisk politik, måste vi stödja det senare i valkampanjen (såvida inte det redan existerar ett starkt kommunistiskt parti. I så fall blir frågan mer komplicerad (???vår anm) och kan inte besvaras på förhand här.» Detta är inget annat än en variant av den argumentation som de traditionella stalinis­tiska kommunistpartierna använde (och använder) för att motivera folkfrontspolitiken (Spanien, Frankrike, Kuba, Portugal etc). Vi avvisar sådana resonemang.

Hur många blodiga nederlag ska arbetarklassen behöva uppleva innan varje variant av folkfrontspolitik en gång för alla överges?

Den bruna pesten kan enbart stoppas av en proletär kampenhet. Fascisterna måste bekämpas på gatorna, på arbetsplatserna genom arbetarklassens egen kamp. Fascismen bygger inte på parlamentarisk verksamhet, utan på en utomparlamentarisk, småborgerlig massrörelse och kan därför endast stoppas av en proletär massrörelse.

Vi får aldrig lita till (eller sprida illusioner om) att en »borgerligt-demokratisk» parlamentarisk konstellation ska kunna stoppa en utomparlamentarisk fascistisk rörelse. Detta måste vara A och O i kampen mot fascismen. Att inte låta sin politik genomsyras av denna insikt innebär att man försvårar för arbetarna att själva ta upp kampen.

Politiken att stödja (eller bilda koalition med) borgerliga partier i ett läge av djupgående kris och med en växande fascistisk rörelse, brukar oftast motiveras med att borgerlig demokrati är »det mindre onda» jämfört med fascismen. Det var med sådana argument som också den tyska socialdemo­kratin motiverade sin politik under nazismens framväxt i Tyskland. Den enda effek­ten av denna politik blev (och kommer alltid i liknande situationer att bli) att arbetar­klassen avväpnades, splittrades och demorali­serades. Genom att med tal om »det mindre onda» stödja borgerliga partier och ledare som var icke-nazister, tvingade reformisterna sig själva och arbetarklassen på defensiven. Genom denna politik tvingades man – för att upprätthålla enheten med borgarna – att ta ansvar för och i praktiken stödja de arbetarfientliga åtgärder som de tyska borgarna genomförde för att bekämpa den kapitalistiska krisen.

Fascism kan aldrig stoppas med klassamarbete, Att socialdemokrater väljer klassamarbetets väg, det är inget att förvåna sig över, men att en organisation som PK, som tom säger sig ha brutit med stalinismen, förespråkar klassamarbete, det är mer anmärkningsvärt.

Det grundläggande felet som Kommunist gör i sitt resonemang, det är att de bortsett från de samhälleliga förhållanden som betingar uppkomsten av ultrareaktionära och fascistiska rörelser. Sådana uppstår inte när som helst. De uppkommer då samhället befinner sig i djup kris, (socialt, ekonomiskt, politiskt). Fascistiska rörelser är en produkt av ett sjukt kapitalistiskt samhälle, en produkt av en kapitalism som kämpar för sitt liv. I dessa situationer ställs frågan alltmer på sin spets: antingen måste alla arbetarklas­sens organisationer krossas — dvs arbetarklassen atomiseras – för att kapitalismen ska kunna repa sig, eller så krossar arbetarna kapitalismen.

Att som »Kommunist» gör bortse från detta är rent katastrofalt. I tillstånd av ytter­ligt djupgående samhällskris måste alla kraf­ter användas till att visa på nödvändigheten av att arbetarna totalt måste bryta med bourgeoisin på alla nivåer, dvs ställa frågan klass mot klass. Att i dessa situationer stödja olika delar av den »demokratiska» delen av bourgeoisin är detsamma som att stödja de arbetarfientliga åtgärder som varje borgerlig regering måste vidta för att bekämpa kapitalis­mens kris.

Många medlemmar i FK protesterar tro­ligtvis mot ovanstående resonemang. De kommer troligen att försvara sig genom att säga att FK inte stödjer den politik som socialdemokratin förde i Tyskland och att de »gjort upp med» Kominterns folkfrontspoltitik. I en viss mening har de rätt. Det är riktigt att FK inte har gått lika långt som de stalinistiska partierna i sin klassamarbetspolitk. De omgärdar sitt klassamarbete med fler reservationer, de har inte tagit steget fullt ut i den reformistiska och stalinistiska gungflyn. l verkligheten vacklar FK mellan revolutionära och icke-revolutionära ståndpunkter i frågan. FK:s hållning är typisk för centrister. FK:s historiska motsvarighet är organisationer som det spanska POUM, som under det spanska inbördeskriget gav »kritiskt stöd» åt den spanska folkfronten i stället för att använda sina krafter till att skapa ett revolutionärt alternativ till folkfronten. Liknande vacklande hållning hade också MIR i Chile, som f ö »Kommunist» uttryckligen stödjer utan några politiska reservationer. (Om detta, se nedan.)

I avsnittet om val till borgerliga parlament ska vi utreda frågan om den revolutionärt marxistiska hållningen till olika folkfrontskombinationer närmare. Men innan vi gör detta så ska vi först kortfattat ta upp frågan om kommunisternas hållning till den borgerliga demokratin.

Försvarar vi borgerlig demokrati gentemot reaktionen?

Vi avvisar stod till öppet borgerliga partier i val. Vad betyder detta? Betyder det att vi är ointresserade av att försvara den borgerliga demokratin mot reaktionen? Nej, det betyder det inte! Kommunister försvarar alltid den borgerliga demokratin, men med proletära metoder!

För att beskriva vår ståndpunkt skall vi ta upp ett historiskt exempel, som kan åskådliggöra problemen och dess lösning. Det exempel som vi skall behandla är Kornilov-upproret i Ryssland 1917.

Från februari till oktober 1917då bolsjevikerna grep makten regerades Ryssland av en provisorisk regering. Denna innehöll både representanter för de reformistiska arbetarpartierna och från de borgerliga partier­na, dvs regeringen var av folkfrontstyp. Bolsjevikerna drev gentemot denna regering en »dubbeltaktik». Dels krävde de att »de kapitalistiska ministrarna» skulle kastas ut ur regeringen, dels att all makt skulle gripas av sovjeterna (arbetarråden). Med denna politik syftade de till två saker: Dels dra upp en klasslinje och visa på nödvändigheten av att bryta med bourgeosin, dels att avslöja den provisoriska regeringen och att upprätta proletariatets diktatur byggd på sovjeter.

I september försökte general Kornilov genom en militärkupp störta den provisoriska regeringen (ledd av Kerenskij). Hur handlade då bolsjevikerna? Jo, de fortsatte sin kamp mot den provisoriska regeringen, man visade att det var en borgerlig regering och att den var oförmögen att slå tillbaka reaktionen. De påvisade att det endast var arbetar­klassen som kunde besegra Kornilov. Lenin brännmärkte dem som i denna situation blivit »principlösa» och stödde den proviso­riska regeringen. »Deras attityd är helt fel­aktig och principlös». Lenin skrev:

»inte ens nu får vi stödja Kerenskijs re­gering. Det är principlöst. Vi kanske ställs inför frågan: Ska vi inte kämpa mot Kornilov? Givetvis måste vi det!…Vi ska slåss, vi kämpar mot Kornilov, precis som Kerenskjjs trupper gör, men vi stödjer inte Kerenskij. Tvärtom, vi avslöjar hans svaghet. Det är skillnaden. Det är en ganska subtil skillnad, men den är högst väsentlig och får inte glömmas.» (Lenin: Collected Works 25, s 285-6) Lenin var således beredd att samverka med Kerenskij enbart i en militär-teknisk mening, att sida vid sida med Kerenskijs trupper slåss mot Kornilov. Men samtidigt förvägrade Lenin Kerenskijregeringen varje politiskt stöd.

Så ställer en revolutionär frågan om försvaret av den borgerliga demokratin mot reaktionen. (Se också nedan om fallet Chile.) (Not 3)

Val till borgerliga parlament

»Kommunist»-artikeln demonstrerar en stor förvirring när det gäller förhållningssättet till parlamentet. Å ena sidan försvarar den MIR:s stöd till Allende vid valen i Chile, å andra sidan skriver man »skulle vi inte likt trotskisterna stött Wilson i valet eller den franska ‘folkfronten’ förra året.» I det första fallet stod nämligen Allende — enligt FK — för en »radikalreformistisk politik som öppnar stora möjligheter för utveckling av arbetarnas självständiga kamp och organisering». I det andra fallet skulle det franska kommunistpartiet »tryckt tillbaka all arbetarkamp».

Kommunists ståndpunkt bygger dels på en felaktig politisk analys och felaktig politisk inställning, dels på en falsk beskrivning av Fjärde Internationalens linje och agerande i de olika fallen.

Låt oss ta upp fallen ett och ett.

1. Chile

Unidad Populär kom till makten efter valet den 4 september 1970. Breda sektorer av vänstern i Latinamerika (inklusive kubanerna) och de Moskvaorienterade kommunistpartierna framställde detta som en seger för socialismen.

Unidad Populär var sammansatt av sex partier. De viktigaste var Socialistpartiet, Kommunistpartiet och det borgerliga radikalpartiet. Allende fördes inte till makten genom en utomparlamentarisk massrörelse. Faktum är att Allende inte heller hade en majoritet av väljarna bakom sig, utan blev president med hjälp av det största borgerliga partiet – kristdemokraterna – som stod utanför UP (not 4).

Kristdemokraterna godkände Allende som president därför att de hade förtroende för att Allende skulle avhålla sig från att initiera någon avgörande utmaning mot det kapitalistiska systemet. Och det var uttryckligen också Allendes egen inställning. UP:s och Allendes målsättning var inte alls att »utveckla arbetarkampen» utan att reformera kapitalismen och kapsla in arbetarkampen. Det var också därför som Allende försökte samarbeta med den inhemska bourgeoisin och slutligen också tog med representanter för den borgerliga armén i sin regering, något som fick katastrofala konsekvenser.

Under dessa förutsättningar var det revolutionärernas huvuduppgift att försöka bryta arbetarnas förtroende för UP och gynna ar­betarnas självorganisering och beväpning inför den oundvikliga kommande konfrontationen.

Det faktum att UP kunde väljas var bara detta ett uttryck för en djupgående radikalisering och det var också detta som gjorde att bourgeoisin erbjöd reformisterna att ta hand om regeringen. Den hoppades på detta sätt att Allende skulle lyckas med att lugna ner arbetarklassen och förhindra att radikaliseringen gick alltför långt innan bourgeoisin var beredd att ta till hårdare metoder.

De reformer som Allende-regimen tvingades till att genomföra under trycket från massorna i början av sin regeringstid var givetvis positiva och ökade massornas vilja att gå vidare. Reformerna var en »biprodukt av den revolutionära klasskampen» (Lenin), inte Allendes goda vilja. Enda möjligheten att gå vidare var att bryta med UP, som fungerade bromsande i kampen. Därför måste revolutionärerna vägra ta ansvar för UP-regimen och arbeta för att avslöja den och ange ett politiskt alternativ.

Vid varje tillfälle måste revolutionärerna »gynna massornas självorganisering ochkampför sina egna behov. I Chile var det revolutionärernas uppgift att propagera och agitera för en arbetar- och bonderegering grundad på de framväxande klassorganen. Dessa klassorgan stod i motsättning till borgarklassen – kort sagt, de och endast de utgjorde grunden för ett politiskt alternativ till UP!

Så och endast så hade det chilenska »experimentet» kunnat sluta i en proletär revo­lution och inte i ett blodigt nederlag.

Detta betyder inte att revolutionärerna inte skulle ha stött UP:s progressiva åtgärder (nationaliseringar osv). Det betyder inte heller att revolutionärerna inte skulle ha för­svarat Allende mot reaktionära kuppförsök. (Jfr Kornilovupproret i Ryssland.) Men varje politiskt stöd till UP var felaktigt. Revolu­tionärerna borde i stället öppet ha propagerat för bildandet av självständiga klassorgan: arbetarråd, bondekommittéer osv, och agi­terat för att all makt skulle gripas av dessa.

Under hela den period i den chilenska klasskampen som öppnades av Allenderegimens tillkomst var det nödvändigt för revolutionärerna att på alla sätt visa arbetarklassen på nödvändigheten av att bryta alla band med bourgeoisin och visa på en revolutionär lösning av kapitalismens kris. Som vi sagt ovan betydde detta politisk kamp mot UP och för en organisering av arbetarklassen och de fattiga bönderna oberoende av bourgeoisin.

Taktiken vid valen i Chile (främst marsvalet -73) måste ses i förhållande till denna politiska kamp. Efter oktoberkrisen -72 samarbetade det chilenska Kommunistpartiet och Allendes Socialistparti öppet med delar av bourgeoisin i form av de militärer som drogs in i regeringen. Tidigare hade UP fått ett stöd av de dominerande delarna av Kristdemokraterna, däremot satt inte repre­sentanter för de dominerande borgerliga partierna i regeringen. Militärens inmarsch i regeringen var ett mycket påtagligt och kon­kret bevis för arbetarmassorna om UP-regeringens oförmåga att bryta med bourgeoisin. Marsvalen till parlamentet var därför ett utomordentlig användbart och viktigt tillfälle för revolutionärerna att inför massorna av­slöja denna regim samt visa på ett politiskt alternativ. Att i det läget rösta på Allende», som FK rekommenderar i efterhand, var förkastligt. Hade exempelvis MIR ställt upp egna kandidater, som förvandlat valkampanjen till en klasstribun för behovet av en arbetarregering byggd på klassens självorganisering och självförsvar, hade detta kunnat få en stor betydelse. I valet hade det varit inopportunt, men de lärdomar som då hade såtts kunde å andra sidan ha blivit avgörande i den kommande klasskonfrontationen.

2. Frankrike

»Kommunist» skriver att FK inte skulle »likt trotskisterna stött Wilson i England eller den franska ‘folkfronten’ förra året». (s 38) Därmed demonstrerar Kommunist att man varken förstått vad frågan gäller eller undersökt hur Fjärde Internationalens sektioner agerade.

Låt oss ta det från början.

Frankrike hade under en lång rad av år regerats av gaullistpartiet, som särskilt under de senaste åren fört en konfrontationspolitik gentemot den franska arbetarklassen. Klasskampen skärptes. I detta läge bildade det franska socialistpartiet och kommunistpartiet en »vänsterunion» med ett förhållandevis radikalt program, som de gick till val med. I denna situation spändes förväntningarna hos det franska proletariatet, som fortfaran­de till sin absoluta majoritet trodde på de traditionella arbetarpartierna. Detta visar i sin tur att den franska arbetarklassen fort­farande domineras av parlamentariska illu­sioner.

Vad gjorde då våra kamrater? Jo, givetvis ställde man upp i valet med egna kandidater (tillsammans med en annan »trotskistisk» organisation, Lotte Ouvrière). l sin valkampanj försökte man avslöja »vänsterunionens» illusionsmakeri. Man fick tillsammans två procent av rösterna. Detta i den första valomgången.

I den andra valomgången fördelas enligt den franska valordningen enbart de mandat som inte uppnått majoritet i första valomgången. Det går så till att endast de två kandi­dater som fått högsta röstetalet i första val­omgången äger rätt att ställa upp. Konkret betydde det att endast kandidater från gaullisterna och »vänsterunionen» fanns med i andra valomgången.

Våra kamrater hade alltså endast två alternativ: Valbojkott eller rösta på »vänsterunionen». Man valde det senare. Varför? Berodde det på att man plötsligt stödde »vänsterunionens» politik? Nej, givetvis inte!

Frågan om man ska bojkotta eller inte beror på Vänsterunionens klasskaraktär och på vilken effekt det ena eller andra får på klasskampen. Kommer en seger för Vänsterunionen att ge öppningar för klasskampen eller inte? Vilket alternativ är det bästa för att vi revolutionärer bäst ska nå ut till arbetarna med vår propaganda? Vilket alternativ är det bästa för att skapa gynnsamma för­utsättningar för att avslöja och bekämpa Vänsterunionen och arbetarnas parlamenta­riska illusioner?? Osv, osv.

Det är sådana frågor som måste besvaras innan det kan avgöras hur man konkret bör agera i ett valförfarande. Det kan aldrig av­göras genom en abstrakt hållning att det är felaktigt att »stödja» reformister i val. Enligt våra franska kamrater hade det varit fördel­aktigt för klasskampen om Vänsterunionen kommit till makten. Arbetarklassen skulle ha haft stora förväntningar på »sin» regering som då de inte infriades, snabbare och effektivare än hur många stolta revolutionära proklamationer som helst skulle ha demon­strerat för arbetarklassens majoritet vad Vän­sterunionen var värd. En sådan situation – med den franska arbetarklassen i rörelse -skulle ha varit fördelaktigare för revolutionärerna och arbetarklassen än en gaullistisk regim.

Detta är den ena sidan av saken. Den andra gäller Vänsterunionens karaktär. Varför är det principiellt möjligt att lägga sin röst på (OBS inte stödja!) reformistiska arbetarpartier men inte folkfrontskonstellationer? Det hänger samman med att de social­demokratiska och kommunistiska partierna till historiskt ursprung och klassbas är arbetarpartier. De organiserar stora delar av arbetarklassen, men inte bourgeoisin. Det innebär att partierna av arbetarna också uppfattas som »arbetarpartier» i motsats till de öppet borgerliga partierna. En röst på sådana partier utgör därför en »klassröst» i motsats till en röst på t ex gaullistpartiet. Detta gör det möjligt att »dra upp klasslinjer» i valen, dvs en för arbetarnas massa förståelig »klass mot klass»-linje. Genom att i vissa lägen uppmana till en röst på sådana »arbetarpartier» kan man alltså peka på nödvändigheten av arbe­tarklassens enhet mot bourgeoisin.

En uppmaning till röstning på icke-revolutionära arbetarpartier har alltså två syften: att försöka visa på nödvändigheten av att bryta med bourgeoisin (dra upp klasslinjer) och att försöka skapa gynnsamma förutsättningar för att avslöja dessa arbetar­partier inför arbetarmassorna. Detta är en klassisk leninistisk taktik. (Se Lenins »Radikalismen…» och not l och not 4).

Taktiken kan givetvis inte användas när som helst. I princip bör revolutionärer alltid ställa upp själva i val för att i denna politiserade situation föra ut hela sin politik och för att få en gradmätare på sitt politiska inflytande. Valbojkott är i princip bara ak­tuellt i lägen då »valet är en taskig fälla», d v s då valet har en uppenbar funktion att avbryta en revolutionär process. (T ex i juni -68 i Frankrike.) Uppmaning till röstning på andra »arbetarpartier» är aktuellt i lägen då den egna organisationen inte har möjlighet att ställa upp själv och då en sådan röstning kan få en positiv funktion i klass­kampen.

Här har vi förklaringen till att det är felaktigt att rösta på t ex den svenska socialde­mokratin. Denna har suttit och förvaltat den svenska imperialismen i över 40 år. En röst på socialdemokratin skulle därför inte få några som helst positiva effekter på klass­kampen. Tvärtom skulle det endast uppfattas som ett stöd till den förda politiken oberoende av vilka reservationer vi skulle göra. En sådan röst skulle enbart fungera uppbromsande på klasskampen.

Vpk då? »Kommunist» skriver att vi »rimligen» borde »stött Vänsterpartiet i valet 73». För att komma fram till denna slutsats har »Kommunist» dragit parallellen med Kominterns »arbetarregeringar» (en falsk parallell — se ovan) och påstår att vi »godtyckligt stoppat in» Vänsterpartiet på socialdemokra­tins plats i den proletära enhetsfronten. (FK försöker styrka sin tes att vi skulle anse att Kominterns resolutioner »är allmänt gil­tiga» med undantaget att Vpk ersätter Kominterns socialdemokrati.)

Vi ska göra FK besvikna. Då vi diskuterar möjligheten av olika ageranden i valsammanhang, utgår vi inte alls från Kominterns teser utan från den leninistiska metoden.

Vad gäller eventuell röstning på Vpk, så måste den bestämmas utifrån klasskampens läge och de strömningar som finns i arbetarklassen. Vi avhänder oss inte alls möjligheten av att rösta på Vpk (inte heller socialdemo­kratin för den delen), om förhållandena är sådana att det skulle spela en positiv roll i klasskampen.

När skulle vi i så fall kunna uppmana till röstning på Vpk? Jo, för det första om vi av olika anledningar inte skulle kunna ställa upp själva och för det andra om en röst på Vpk skulle gynna klasskampen. Ett sådant läge skulle uppstå om t ex en radikalisering i arbe­tarklassen åtföljdes av en allt snabbare ström av radikaliserade arbetare till Vpk. I en sådan situation skulle en valbojkott orsaka att man ställde sig utanför radikaliseringsprocessen. I en sådan situation skulle vi kunna uppmana till röstning på Vpk, samtidigt som vi naturligtvis går till hårt angrepp mot Vpk:s politik.

Det var också så våra kamrater i Frankrike agerade i andra valomgången. Samtidigt som man uppmanade till röstning på Vänsterunionen gick man ut i en stor kampanj för att avslöja dess politik och för att försöka visa att Vänsterunionen inte skulle kunna lösa arbetarklassens problem. På detta sätt ställde man sig inte (som FK:s broderorganisation Revolution! som bojkottade — se Not 6) vid sidan av radikaliseringsprocessen, utan kastade sig in i den för att påverka och förändra den. Man agiterade och propa­gerade mot parlamentariska illusioner och påvisade att endast arbetarklassens egen revolutionära kamp skulle kunna leda fram till so­cialismen.

Röstningen på Vänsterunionen motiverade man ungefär så här:

»Ni har fortfarande illusioner om Vänster­unionen. Den kommer inte att lösa era problem. Men vi ska inte förhindra er från att själva — av egen erfarenhet — övertyga er om det. Vi ska inte stå i vägen för detta. Ni får våra röster. Ingen ska efteråt kunna säga att det var vårt fel om Vänsterunionen inte vinner valet och därmed inte kan »genomföra sitt program». Men lägg våra ord på minnet: Vän­sterunionen kommer inte att ge er socialis­men. Den måste ni tillkämpa er med egen kamp.»

Vi anser att FCR:s agerande var riktigt. I den situation av tilltagande radikalisering som i första hand kapitaliserades av Vänsterunionen skulle en valbojkott på ett felaktigt sätt avskärmat FCR från arbetarklassen. (Hur är det FK? Ska man vara sekteristisk gente­mot arbetarklassen?) Vi är också övertygade om att FCR med denna taktik också på bästa sätt lagt grunden till att effektivt kunna avslöja Vänsterunionen.

3. Storbritannien

Här kan vi vara kortfattade eftersom principerna för valagerande i stort sett har behandlats i föregående avsnitt.

Vår brittiska sektion IMG ställde upp med egna kandidater i en del av valdistrikten. I de övriga distrikten uppmanade man till röstning på de övriga vänstergrupperna (Revolutionary Workers Party och två maoistiska grupper) och först i tredje hand, där inga »revolutionära kandidater» ställde upp upp­manade man till röstning på Labour.

Enhetstaktiken – en abstrakt dogm?

»Kommunist» säger att vi ser Kominterns teser om den proletära enhetsfronten som »generellt riktiga». Detta är egentligen så dumt att det är onödigt att argumentera mot det. Vi skulle ha ansett det betydligt mer intressant om »Kommunist» försökt sig på en konkret polemik mot det vi skrivit i ämnet i stället för att tillskriva oss uppfattningar som endast existerar i FK:s föreställningsvärld. Man bör lägga märke till att »Kommunist» i sin kritik av vår »enhetsfronttaktik» inte har försökt underbygga sina resonemang med ett enda citat från någon av våra publikationer. Därför är också »Kommu­nists» kritik fullständigt i det blå. Svammel är rätta ordet!

Vi har därför ingen anledning att här i detalj utreda frågan om hur vi ser på enhetsfronttaktikens användning i dag, dess strate­giska betydelse osv. Dessa frågor diskuteras i t ex »Söndrade vi stå, enade vi falla» (r-broschyren) och så länge FK inte försökt tillbakavisa oss i sak har vi ingen anledning att gå i svaromål.

När vi använder oss av enhetsfronttaktiken försöker vi tillämpa den metod som ligger till grund för Kominterns enhetsfronttaktik och inte teserna som sådana. Och metoden är generell. Enhetstaktiken som metod är lika gam­mal som marxismen. Det enda som är speciellt med Kominterns teser från 1922 är att det är första gången som enhetsfronttaktiken behandlas på ett systematiskt sätt. All enhetsfronttaktiken som metod (inte som abstrakt dogm) fortfarande är användbar skulle vi kunna ge otaliga exempel på. Låt oss bara erinraom att den i Frankrike både visatsig kunna gynna uppkomsten av breda och kraftfulla mobiliseringar och bli ett effektivt vapen i kampen mot speciellt franska kommunistpartiet. (Kampen mot Debré-lagen, förbudet mot Ligue Communiste, Chilerörelsen, kampen mot fascismen, solidaritetsarbetet för vikti­ga arbetarstrider osv. ) En värdering avdessa erfarenheter från FK skulle vara önsk­värd.

Men låt oss granska FK:s egen syn på enhetsfronttaktiken som den framställs i »Kommunist».

Förbundet Kommunist och enhetstaktiken

Vi har ovan redan påpekat att FK byg­ger sin »enhetsfronttaktik» på ett felaktigt offensiv/defensiv-resonemang och att detta har parats med en allmänt oklar hållning till borgerliga partier och rörelser. I det här avsnittet ska vi ge exempel på hur FK:s centrism också satt sina spår i den »kon­kreta» delen av FK-artikeln, d v s då man diskuterar enhetsfronttaktikens tillämpning.

Enhetsfronttaktiken är en metod för att dra in maximalt antal individer i aktioner riktade mot olika yttringar av kapitalismen och för olika mer eller mindre långtgående mål. För att kunna dra med de reformistiska arbetarna i kampen, förhandlade Lenin och Komintern på sin tid med allsköns arbetarförrädare, bl a ledningen för den tyska socialdemokratin, Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts mördare. Man lät således inte politiken bestämmas utifrån moraliska värderingar. Tvärtom avvisade man uttryckligen »moraliserande» i politiken.

Målsättningen med enhetsfronttaktiken var inte att »sluta upp bakom reformisternas politik» utan att bryta igenom socialdemo­kratins försvarsmur och komma i kontakt med de av socialdemokratin influerade arbe­tarmassorna för att dra med dem i olika aktioner. Komintern var övertygat om att kommunisterna i kraft av sin riktiga politik hade allt att vinna på ett sådant agerande medan socialdemokratin hade allt att förlora (under förutsättning att kommunisterna upprätthöll sin politiska självständighet).

Vi menar att detta är giltigt i princip även i dag och kommer att vara giltigt så länge som arbetarklassen är politiskt upp­splittrad. Därför får man inte uppställa mo­raliska värderingar mot enhetsfronttaktiken. Men det gör FK! Hör bara:

»Första maj är inte något avskilt från vår övriga praktik. En enhet första maj måste bygga på en enhet i klasskampen. Därför är det självklart att vi aldrig kan ha enhet på Vpk s politik. l maj måste avspegla vår offensiva kamp för en ny, kämpande arbetarrörelse. Vänsterpartiet är ett av hind­ren för denna kamp. Hur skulle det gå att skapa en manifestation för den självstän­diga arbetarkampen och arbetarmakten med vänsterpartisten Rantatalo som sprang benen av sig för att bryta strejken i Malmfälten efter det lokala avtalet? Eller med de vänsterpartister i Hamnarbetarförbundets ledning som var drivande för att övertidsblockaden i mars skulle hävas, för att få komma till förhandlingsbordet trots att arbetsköparna inte hade givit ett enda bud?» (s 37)

Sättet att resonera är inte leninistiskt utan liknar Kominterns under dess sekteristiska »tredje period» 1928-34. Den period då socialdemokratin betecknades som »socialfascistisk» . Då kunde man inte »ena sig» med »socialfascisterna» som förrådde kampen, utan enbart med enskilda socialdemokrater och ev lokala avdelningar. Allt detta under parollen »enhetsfront underifrån».

»Vi avvisar enhet med arbetarbyråkratin i Vpk», säger FK. Med detta har organisatio­nen avslöjat att den inte förstått ett smack av syftet med enhetsfronttaktiken. Om det vore så att vi bara genom att appellera direkt till de Vpk-sympatiserande arbetarna kunde få dem att ställa upp bakom våra fanor och banderoller, då skulle det inte vara något problem. Då vore överhuvudtaget inte enhetsfronttaktiken aktuell längre. Ty det be­tyder att arbetarna i praktiken redan brutit med Vpk. Enhetsfronttaktiken är användbar innan detta stadium nåtts och är ett av med­len för att komma dit. FK avvisar genom sina moralkakor denna taktik.

FK brukar tala om att man inte får vara »sekteristisk gentemot arbetarna». Detta är riktigt. Men om man är sekteristisk gentemot de organisationer som arbetarna betraktar som sina, då är man också sekteristisk gent­emot dessa arbetare. Och att avvisa enhetsfronttaktikens användning gentemot Vpk är just inte något annat än ett uttryck för en sådan felaktig sekterism. (Obs. vi förespråkar inte politiska eftergifter gentemot Vpk och andra organisationer.)

Om man menar allvar med försöken att vinna bredare skikt av Vpk-are för en kommunistisk politik, då är det felaktigt att redan från början ställa Vpk-byråkratin åt sidan, att försöka gå förti denna. För att nå Vpk:s baskader på ett effektivt sätt räcker det inte med att appellera direkt till basen utan man måste också utnyttja möjligheterna att gå omvägen via ledningen. Det är en av enhetsfronttaktikens grundläggande sanningar.

FK talar om »enhet i klasskampen» som en nödvändig grund för första maj-agerande. Men en l maj-demonstration blir inte en »enhet i Klasskampen» bara därför att man organisatoriskt avskiljer sig från »Vpk-byråkratin» och genom att ställa upp paroller om »självständig arbetarkamp». Det enda man demonstrerar är en ytterligt naiv uppfattning av vad »enhet i klass­kampen» är för något och särskilt hur man uppnår en sådan. Det enda resultatet av en sådan politik är att den försvårar ansträng­ningarna att vinna Vpk:s bas för en klasskampspolitik. De arbetare som fortfarande sympatiserar med Vpk kommer bara att gå tillsammans med Vpk-byråkratin i stället och utan att konfronteras med revolutionärer och en revolutionär politik. Dessutom kom­mer arbetare som har svårt att ta ställning mellan de olika tågen att bara stanna hemma eller stå och titta på. Gynnar detta »skapan­det av en revolutionär, kämpande arbetarrö­relse»?

»Kommunist» vill inte ha enhet »på Vpk:s politik». Varken första maj eller någon annan dag. Vpk:s politik är klassamarbete, parlamen­tarisk kretinism och inget annat. Det är inte heller detta enhetstaktiken gäller, varken Första maj eller någon annan dag. FK:s argument är av samma »kvalitet» som r:s före den senaste »vändningen» då r försökte avvisa enhetsfronttaktiken i princip.

En aktionsenhet är något helt annat än en enhet kring ett visst partis politik. Vi trodde att dettavar elementärt. En enhetsdemonstration eller någon annan form av aktionsenhet är en enhet i handling i en viss fråga (eller flera frågor) vid en viss tidpunkt. Att demonstrera tillsammans med Vpk med bibehållen självständighet (t ex med egen kolonn) innebär inte alls att man »enat sig på Vpk:s politik».

Låt oss t ex se på årets Första majdemonstration i Stockholm. Där inbjöd Vpk till en demonstration på en plattform kring paroller mot kapitalismen, klassamarbetet, imperialismen och för socialismen. Är detta det verkliga innehållet i Vpk:s politik, då tycker vi att Vpk:s politik inte är så pjåkig. / praktiken står ju inte Vpk för dessa paroller ens. Ska vi då avvisa enhet med Vpk i en sådan demonstration genom att säga att parollerna är felaktiga? Nej, givetvis inte. I stället säger vi »utmärkt, låt oss demonstrera tillsammans för dessa saker» och sedan kom­mer vi – genom att ge dessa paroller ett konkret innehåll och genom att avslöja Vpk i praktiken – att visa vad Vpk står för.

Varje enhetsinitiativ, t ex en Första majdemonstration, måste ses i relation till klass­kampen. Detta säger också »Kommunist». Men i praktiken propagerar FK för en linje som innebär att t ex Första maj åtskiljs från den dagliga praktiken. Ty ett av syftena med att initiera enhetsdemonstrationer är att un­derlätta upprättandet av aktionsenheter i andra sammanhang (på arbetsplatser, i solidaritetsarbete etc.)

Låt oss t ex förutsätta att vi Första maj demonstrerat tillsammans med Vpk kring en viss acceptabel minimiplattform. Under den­na förutsättning är det lättare att argumentera med Vpk:arna på arbetsplatserna. I prin­cip kan man resonera på följande sätt: »Första maj demonstrerade vi tillsammans mot kapitalismen och klassamarbetet…osv, osv. Vi borde inte nöja oss med detta. Vi borde göra något på den här arbetsplatsen också. Här finns ju mycket som vi borde göra något åt. Osv, osv.»

Vpk:arna har givetvis svårare att neka samarbete under dessa förutsättningar än om vi tidigare har intagit en sekteristisk ståndpunkt och vägrat aktionsenheter. På detta sätt underlättas vårt arbete att få till stånd rörelser. Dessutom ökar våra möjligheter att vinna Vpkare för vår politik liksom att av­slöja Vpk:s.

Så bör man använda enhetstaktiken.

Men FK resonerar inte på detta sätt. Att demonstrera tillsammans med Vpk Första maj innebär ju att »ha enhet på Vpk:s politik», säger man och det vill FK givetvis inte veta av. Därför ställer FK upp en hel räcka med paroller som man försöker tvinga på alla and­ra och hoppas därmed att Vpk och »småborgarvänstern» ska vägra att ställa upp bakom dessa paroller. På detta sätt tror man att man »avskiljt sig» på ett effektivt sätt. I verklighe­ten har man dock bara hjälpt byråkraterna i Vpk att behålla kontrollen över sina medlem­mar och sympatisörer. Både Vpk-byråkrater­na och FK är nöjda och belåtna, de förra därför att de slipper konfronteras med revolutionärerna. Resultatet blir att kampen för att undanröja hindret Vpk försvåras.

FK kan tänka sig enhet med lokala Vpk-avdelningar säger man. Men »den kan endast byggas genom att vi tvingar över de lokala Vpk:arna på en revolutionär politik», (s 37. Varför inte kräva ritt dessa Vpkare går in i FK först???)

Detta är återigen ett argument som skulle ha kunnat hämtas från Kominterns tredje period. »Enhetsfront underifrån» kallade man det då. Denna politik var felaktig då och den är det fortfarande. Tror FK att det är möjligt att skapa enhet inom arbetarklassen på klasskampens grund på detta sätt? Tror FK att denna metod överhuvudtaget är ett effektivt medel att vinna Vpk:are för en revo­lutionär politik?

Om FK tror det, då ger vi inte mycket för FK:s uppfattning av vad »enhet i klasskampen», »revolutionär politik» osv egentligen innebär. Att ställa upp bakom FK:s arbetarmaktsparoller första maj förpliktigat nämligen inte till mycket mer än att ställa upp bakom Vpk:s huvudparoller (se ovan). Däremot är det ett utomordentligt exempel på sekterism. (Not 7)

Dessutom är »Kommunists» sätt att reso­nera idealistiskt. Det är genom att tvinga in Vpk-ledningen (på lokal och central nivå) i gemensamma aktioner på något så när accep­tabla plattformar (d v s i både objektiv och för Vpk:s del subjektiv mening) som vi verkligen kan skapa förutsättningar för att vinna Vpk:s bas för en revolutionär politik. Genom att visa på nödvändigheten av bred kampenhet kring arbetarklassens objektiva behov och genom att ta praktiska initiativ i denna riktning kan vi övertyga Vpk:s bas (och andra ar­betare) om vår politiks förträfflighet och Vpk:s ruttenhet.

FK och den proletära demokratin

Enhetstaktiken bygger på principen om enhet i handling med bibehållen politisk och organisatorisk självständighet för de deltagande politiska strömningarna.

Detta är inte någon obetydlig fråga, utan den har strategisk betydelse. Syftet är att skapa en förståelse för och en praktisk erfarenhet av proletär demokrati, något som inte minst är av oerhörd vikt under den proletära diktaturen, dvs under uppbygget av socialismen.

Det är bl a av denna anledning som vi bekämpar den maoistiska principen om maximiplattformar, som förbjuder deltagande politiska strömningar att gå utöver vad som står i plattformen. Mot detta ställer vi enhetsplattformar av »minimikaraktär», dvs plattformar som utgör den grund på vilken enheten vilar, men tillåter de deltagande politiska strömningarna att upprätthålla sin självständighet och gå utöver plattformen (men givetvis inte bryta mot plattformen). Detta brukar vi beteckna tendensfrihet.

FK brukar vanligen erkänna tendensfriheten, men då vi läser Kommunists artikel undrar vi om FK egentligen förstått varför tendensfriheten är så betydelsefull (Not 8)

Å ena sidan säger man sig vara emot maximiplattforrnar och för tendensfrihet.

Å andra sidan är man i praktiken inte speciellt angelägen att slåss för detta.

Detta kan vi bäst demonstrera genom att ta upp FK:s syn på solidaritetsarbetet.

1. Solidaritet med kampen i Italien

»Kommunist» understryker vikten av att solidarisera sig med arbetarkampen och att demonstrera för frigivande av alla politiska fångar. Om det senare skriver man:

»Massiv mobilisering kring detta krav är av stor betydelse. Därför kan det vara nödvändigt med maximiplattformar, d v s att avstå från tendensfrihet. En så­dan maximiplattform måste givetvis ge utrymme för att föra fram den proletära internationalismens nödvändighet.» (s 37)

Detta är rena rama gallimatiasen. För det första inställer sig genast frågan varför det plötsligt i denna fråga kan vara »nödvändigt» att avstå från tendensfriheten, då det inte gäller Chile, Indokina osv. För det andra varför kräver »Kommunist» samtidigt rätten att föra fram »den proletära internationalismens nödvändighet»? Står inte kravet på »massiv mobilisering» (som sägs kräva maximiplattform) i motsättning till kravet på att den proletära internationalismen ska få föras fram? Just detta brukar ju vara något som »småborgarvänstern» vill utestänga från sina demonstrationer. (Se t ex DFFG:s Vietnam-demonstrationer.) Nej, »Kommunists» resonemang är ohållbart. Även i detta samman­hang bör vi slåss för tendensfrihet. Det skul­le t ex vara möjligt att i en sådan demonstra­tion bygga enheten kring t ex frigivande av de politiska fångarna samtidigt som tendens­friheten garanterar rätten att föra fram t ex den proletära internationalismen. Så bör en massiv solidaritetsrörelse byggas upp.

2. Solidaritetsarbetet för Indokinas folk

FK vägrar delta i »borgerligt-demokratiska humanitetsdemonstrationer typ DFFG:s». Detta motiveras med två argument:

För det första därför att DFFG »vägrar tendensfrihet» och »går mot alla försök att föra in den proletära internationalismen» (jfr ovan). För det andra därför att DFFG »söker enhet med socialdemokratin».

Sedan skriver »Kommunist»: »Det sista är i sig tillräckligt för att omöjliggöra enhet, solidaritetsdemonstrationer får aldrig bygga på enhet med SAP…» (s 37)

Lägg märke till att »Kommunist» gör en demagogisk fint. Att DFFG söker enhet med SAP är inte samma sak som att DFFG:s demonstrationer bygger på enhet med SAP. Att DFFG söker enhet med SAP (på SAP:s vill­kor) borde ju i stället för att vara ett argu­ment mot att befatta sig med DFFG:s demon­strationer, vara ett argument för att söka en­het med DFFG for att vrida organisationen från SAP. »Kommunist» tänker emellertid inte så långt. I stället moraliserar man över DFFG:s opportunism.

På samma sätt är argumentet att FK inte kan demonstrera tillsammans med DFFG därför att organisationen vägrar tendensfrihet felaktigt. Om »Kommunist» resonerat logiskt, borde man istället skrivit att det är nödvändigt att ta upp kampen för att tvinga DFFG att acceptera tendensfrihet.

»Kommunists» argument visar sig således enbart vara defaitistiska och innebära en kapitulation inför de politiska uppgifter som den revolutionära rörelsen står inför. I stället för att gå i närkamp med DFFG för en riktig politik, uppmanar »Kommunist» till en sekteristisk passivitet.

Men inte nog med det. Några rader läng­re ner skriver an att om kampen i Indo­kina skärps, kan »enhet med småborgarvänstern» tänkas, men endast om SAP hålls utanför och rätten att föra fram den prole­tära internationalismen tryggas».

Lägg märke till att man här ställer sam­ma krav på demonstrationens utformning som ovan (när det gäller socialdemokratin och den proletära internationalismen). I sådana lägen ska man alltså ta upp kampen för det man tidigare inte ansåg det värt besväret att försöka ens. Snacka om kortsynt politik. Hur inbillar sig FK att man då kampen i Indokina skärps, plötsligt ska kunna tvinga DFFG till att acceptera en riktig enhetsfrontssyn? Just detta, att FK under nuvarande förhållanden frivilligt avstår från att slåss för en riktig inriktning på aktionsenheter försvårar skapandet av sådana i framtiden då även DFFG skulle vara villiga att acceptera dem. Resultatet av FK:s inställning blir troligen att DFFG i en sådan situation blir ännu ivrigare att söka enhet med socialdemokratin. Detta underlättas av att DFFG inte nu utsätts for påtryckningar från «vänster«. FK:s moraliserande inställning till DFFG underlättar för DFFG:s ledning att ostört driva sin flirt med socialdemokratin.

En riktig linje gentemot DFFG måste vara principfast. Man måste ständigt framhålla nödvändigheten av att inte underordna sig socialdemokratin och ständigt slåss för tendensfriheten i demonstrationer och andra aktionsenheter. Detta både i propaganda och om så styrkeförhållandena tillåter i praktisk handling. Därför är RMF alltid i princip berett att delta i Indokinademonstrationer tillsammans med DFFG och andra organisationer om minimiplattformen är acceptabel och med bibehållen politisk självständighet (tendensfrihet). (Not 9)

Avslutning

»Enhetstaktik är inget mystiskt» skriver »Kommunist» i början av sin artikel. Vi instämmer! Men inte får man det intrycket då man läser »Kommunist».

För att reda ut frågeställningarna har vi tvingats skriva en förhållandevis lång artikel. Ändå har vi inte behandlat alla aspekter av enhetsfronttaktiken utan har försökt koncentrera oss på de frågor av mer principiell natur, som aktualiseras av »Kommunist».

Vi hoppas som vanligt att FK ska ta sig samman och försöka sig på en seriös polemik. Det är inte utan att man börjar misstänka att FK är fullständigt oförmöget till detta. Hittills har FK:s »teoretiska kamp» mot oss till 99 procent bestått i en allmänt grinig hållning och en överlägsen attityd, som är ovärdig kommunister. Någon konkret polemik mot några av våra »provokationer» mot FK har vi i skrivande stund inte sett röken av. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge – säger ordspråket.

30.5 74 Martin Fahlgren

  1. NOTER

1.I sammanhanget försöker Kommunist göra sig lustig över att vi inte är »det minsta konsekventa»:

»När hörde vi dem tala om enhetsfront med socialdemokratin eller stöd åt ‘arbetarregeringen’? RMF har helt godtyckligt stoppat in Vänsterpartiet på socialdemokratins plats i den proletära enhetsfronten. Men inte ens här är RMF konsekvent. I så fall borde det ju rimligtvis stött Vänsterpartiet i valet -73»

Har då inte FK fattat ett skvatt? Vi kommer aldrig att ge politiskt stöd åt någon annan regering än en verklig arbetarregering, d v s i den meningen vi diskuterar i texten. Däremot kan vi mycket väl tänka oss taktiska röstningar på både Vpk och SAP. Men då är det fråga om en kampmetod mot dessa partier. Det »stöd» man ger till dessa partier är då av samma typ »som repet stödjer den hängde» (Lenin). För en diskussion av dessa problem, se avsnittet om val till parlamentet.

2. Motsägelserna fullbordas om vi jämför med ledaren i samma nummer av »Kommunist». Där läser vi:

»Den rörelse vi i dag kan skönja har en helt annan karaktär. Den är framför allt defensiv, en försvarskamp.» (Kommunist s 3)

Minst sagt halsbrytande manövrer vi förses med i FK:s teoretiska organ.

3. l det här sammanhanget kan det också vara lärorikt att studera Trotskijs hållning till den spanska folkfronten under andra hälften av 30-talet. Problemet liknade det i Ryssland 1917. Folkfronten utsattes för angrepp från fascister (Franco). Så här framställde Trotskij revolutionärernas hållning till folkfrontsregeringen:

»Vi kan och måste försvara den borgerliga demokratin, inte med borgerligt demokratiska medel, utan med klasskampens metod som i sin tur banar väg för ersättandet av den borgerliga demokratin med proletariatets diktatur. Detta betyder särskilt att under det att vi försvarar den borgerliga demokratin, tom med vapnen i hand, tar proletariatets parti inte ansvar för den borgerliga demokratin, inträder inte i regeringen, utan upprätthåller full kritikfrihet och handlingsfrihet gentemot alla partier i Folkfronten och förbereder på detta sätt störtandet av den borgerliga demokratin i nästa stadium.

Varje annan politik är ett kriminellt och hopplöst försök att använda arbetarnas blod som cement för att hålla samman en borgerlig demokrati som oundvikligen är dömd till att kollapsa oberoende av den omedelbara utgången av inbördeskriget.» (Trotsky: The Spanish Revolution 1931-39. s 257)

Historien har inget egenvärde. Vi studerar den för att lära av den. Vi kan inte använda historien som ett uppslagsverk, där vi finner svaren på alla frågor, men däremot kan vi få anvisningar om på vilket håll vi ska söka svaren. l de fall där arbetarpartier resonerat på FK:s sätt har resultatet blivit kontrarevolutionens seger, som arbetarklassen dyrt fått betala med sitt blod. Det spelar här ingen roll att FK, liksom sin centristiska föregångare spanska POUM, intar en »vänsterhållning» till folkfronter av olika slag – i praktiken kommer de likafullt att fungera som folkfronternas flankskydd till vänster i stället för att fungera som ett klart alternativ till folkfronten. (Se avsnittet om Chile, som är ett aktuellt exempel.)

4. I det här sammanhanget kan det vara lärorikt att studera hur Komintern såg på block med delar av bourgeoisin. I Frankrike 1922 hade det bildats ett »vänsterblock» bestående av reformister och borgerliga partier. Komintern gav stränga direktiv om att denna valkombination måste bekämpas. Låt oss citera några avsnitt om detta från Kominterns exekutiv:

»26. Reformisterna-avvikarna är ‘vänsterblockets’ agentur inom arbetarklassen. Deras framgångar kommer att bli större, ju mindre arbetarklassen som helhet fångas av idén av och praktiken av enhetsfronten mot bourgeoisin. Arbetarskikt som förvirrats av kriget och revolutionens dröjsmål, kan våga sig på att stödja ‘vänsterblocket i tron att de därigenom inte riskerar någonting eller att de inte ser någon annan väg för närvarande.

27. En av de mest tillförlitliga metoderna för att inom arbetarklassen bekämpa stämningar för och idéerna om ‘vänsterblocket’, d v s ett block mellan arbetarna och en viss del av bourgeoisin mot en annan del av bourgeoisin, är att ihärdigt och beslutsamt främja idén om ett block mellan alla delar av arbetarklassen mot hela bourgeoisin.

32. Den ovannämnda politiken förutsätter naturligtvis fullständigt organisatoriskt oberoende, ideologisk klarhet och revolutionär fasthet hos det kommunistiska partiet självt.

Det skulle således t ex vara omöjligt att med fullkomlig framgång föra en politik med syfte att göra idén om ‘vänsterblocket’ förhatlig bland arbetarklassen, om det i våra partiled finns anhängare till detta ‘vänsterblock’ som är fräcka nog att försvara detta bourgeoisins uppgjorda program. En ovillkorlig och skoningslös uteslutning till vanheder för dem som talar för ‘vänsterblocket’ är en självklarhet för Kommunistpartiet. Detta kommer att befria vår politik frän alla tvetydiga och oklara element; detta kommer att dra till sig uppmärksamheten från de avancerade arbetarna om frågan om ‘vänsterblockets’ akuta karaktär och kommer att visa att Kommunistpartiet inte leker med frågor som äventyrar proletariatets revolutionära aktionsenhet mot bourgeoisin.» (Den proletära enhetsfronten s 31-33)

5. FK:s vacklan återspeglas också i deras beskrivning av El Teniente-strejken. »De (trotskisterna) vägrade Allende stöd (och stödde tom rent reaktionära aktioner mot honom, t ex den av tjänstemän dominerade och av kristdemokraterna understödda strejken vid koppargruvan El Teniente.)» (s 38)

Hur blåögd får man egentligen bli? Har FK aldrig reflekterat över varför borgarpressen t e x särskilt i början ganska friskt stödde den stora gruvstrejken i de svenska malmfälten 69-70 eller varför Expressen »stödde» Hamnarbetarförbundet i vår? Vad kan det bero på?

El Teniente-strejken började med att 13000 gruvarbetare gick i strejk för att försvara den glidande löneskala de redan hade tillkämpat sig, men som regeringen nu ville avlägsna med argument om nationens ekonomi. etc. Regeringen försökte till en början bagatellisera strejkens omfattning genom att påstå att »majoriteten av arbetarna gått till­baka till arbetet» osv och att det enbart var »tjänstemän» som fortsatte .den.

Men strejken fortsatte. Då började UP beteckna strejken som reaktionär och t o m »fascistisk». Är det så underligt att reaktionen i detta läge såg sin chans att utnyttja strejken och att de då började stödja den?

En fråga till FK: Vem bar skulden till att strejken blev ett vapen i reaktionens händer? Arbetarna eller Unidad Popular-regeringen?

6. l årets presidentval gjorde Revolution! dock helt om och röstade på Vänsterunionens kandidat Mitterrand. Nu plötsligt »gynnade det klasskampen» om Vänsterunionen vann valet. Hur detta går ihop, det förklarar inte Revolution! Det var snarare mer tvivelaktigt att rösta på Mitterand i årets val än på vänsterunionen förra året eftersom Mitterrands valprogram i år låg åtskilliga grader till höger om vänsterunionens 1973.

7. FK:s arbetarkommittéer organiseras också efter modellen »enhetsfront underifrån». På arbetsplatserna arbetar FK huvudsakligen genom dessa, medan organisationen FK oftast inte alls framträder, l stället möter vi »Röda Elverksgruppen», »Volvo-gruppen» osv.

RMF:are är inte speciellt välkomna i dessa grupper. Helst ser FK att vi står utanför om vi inte accepterar FK:s syn på dessa gruppers inriktning.

l samband med den av FK organiserade »Arbetarkonferensen» visade det sig tydligt. Samtliga RMF:are som anmält sig till denna, och som FK kunde identifiera, blev tillsända brev, där de avkrävdes »självkritik» på RMF:s kritik av FK:s taktik på arbetsplatserna och speciellt synen på »arbetarkommittéerna». Att det inte stod ett enda ord om att man måste acceptera huvuddragen i FK :s »arbetsplatspolitik» i den offentliga inbjudan till konferensen glömdes hastigt och lustigt, då FK upptäckte att man troligen skulle fä en revolutionär opposition på konferensen. Så därför beslöt man att utestänga RMF:arna.

8. Denna misstanke förstärks när man drar sig till minnes FK:s nonchalanta inställning till kampen för proletär demokrati i arbetarstaterna (speciellt Kina). Se föregående nummer av Fl.

9.»Kommunist» kritiserar också RMF:s Göteborgsavdelning för att den deltog i en IB-demonstration förra året »helt på småborgarnas villkor» och »skrev t o m under deras flygblad med krav på fempartiutredning». För en gångs skull har »Kommunist» rätt! Det var ett opportunistiskt agerande. Det är väl också den enda kritik som är välbefogad i Kommunists artikel. Men vi anser ändå att det är bättre att riskera sådana opportunistiska felsteg, än att ställa sig vid sidan av och enbart kommentera »småborgarvänsterns» aktioner, som FK gör i 99 fall av 100.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1974