Kategoriarkiv: Latinamerika

EU ingen motvikt mot USA

Direktörsklubben European Round Table of Industrialists klagade efter det förra kriget mot Irak över att den ekonomiska jätten EU uppträdde som en politisk dvärg på den internationella arenan. Umberto Agnelli, en av centralfigurerna i sällskapet, förklarade senare att EMU-projektet skulle följas av en samordning av medlemsländernas utrikes- och försvarspolitik. Inskränkningen av den nationella suveräniteten var ett pris som var ”värt att betala för att säkra vår ställning i världen under de kommande 50 åren.”(1)

I samma spår argumenterar nu eurovänstern. Jürgen Habermas, Jacques Derrida och andra intellektuella har gemensamt manifesterat sin tro på EU som en räddning ur USA:s globala hegemoni. Unionen måste ”hävda sig som en tredje pol mellan Förenta Staterna och Orienten”, skriver Umberto Eco. Den nya valutan bör följas av en ”gemensam utrikespolitik och ett eget försvarssystem”. Att ”invadera Kina eller slåss mot Förenta Staterna” är visserligen inte aktuellt, men Europa måste ”vara redo till interventioner” utan Natos medverkan.(2) Var dessa militära ingripanden ska ske och för vilka syften preciseras inte närmare.

För Jan Guillou är EU ”den enda tänkbara motvikten till amerikanskt världsherravälde”.(3) Lasse Berg har samma åsikt: ”Det är inte kapprustning som behövs, men kanske ändå en trovärdig europeisk militär styrka.”(4) Anders Ehnmark efterlyser ett ”europeiskt svärd”. Således bör vänstern rösta ja till euron.

Detta skäl för EU och dess valutaunion är ett värdigt uttryck för den europeiska vänsterns uppgivenhet.

Enligt Bushdoktrinen, proklamerad hösten 2002, anser sig USA ha en egenmäktig rätt att bekriga vilken stat det vara månde som landet utnämnt till ett hot mot sin säkerhet. USA ämnar också med överlägsen militär styrka avskräcka potentiella utmanare bland de mäktigaste staterna från att ställa till besvär. FN-stadgan och andra institutioner som reglerat förhållandet mellan stormakterna skjuts åt sidan. USA behöver allierade, heter det, men landet ska inte låta sig bindas av allianser. Till och med Nato sätts på undantag.

Bushdoktrinen är ett up yours mot de västeuropeiska stormakterna och deras drömmar om en jämbördig status med USA. Det var därför det blev bråk inför kriget mot Irak. Britterna valde det spår de följt sedan Suezkrisen 1956, att trofast följa med. De styrande i Frankrike och Tyskand tog strid i FN.

Det handlade inte om något principiellt försvar för folkrätt och FN-stadga. Vid bombningarna av Jugoslavien 1999 tvekade inte Frankrike och Tyskland att tillsammans med övriga Natoländer sätta sig över FN. Nu insisterade de på beslut i säkerhetsrådet. Genom att trilskas i FN sökte de tvinga ett självsvåldigt USA till samråd.

25.000 franska soldater stod redo att ansluta sig till marschen mot Bagdad bara villkoren blev de rätta.(5) Kravet från den franska regeringen och dess allierade var att USA skulle ge upp sin unilaterala hållning. Krigskotteriet i Washington förmanades att lyssna till ”världssamfundet”, det vill säga de andra stormakterna.

Förre brittiske utrikesministern Douglas Hurd varnade för amerikanernas drömmar om en storstilad omvälvning av Mellanöstern.(6) Idag fruktar han att ett allmänt motstånd ska utvecklas i Irak. ”Men vi har inte råd att misslyckas.” Landet har en strategisk betydelse för västvärlden. ”Följaktligen måste även de som var emot kriget stödja ansträngningarna att vinna freden…”(7)

På nytt pågår förhandlingar om att förvandla ockupationen till ett samriskföretag. I utbyte mot vissa ekonomiska eftergifter har övriga stormakter genom FN gett Paul Bremers styre en viss legitimitet, men så länge Washington vägrar att ge dem medinflytande håller de inne med de soldater USA alltmer enträget efterfrågar.

I vår EMU-debatt drömmer eurovänsterns drömmare vidare. Göran Persson upprepar deras ramsa: ”Vad jag vet finns det bara en kraft under min livstid som kan balansera USA, och det är EU.” Preciserar sedan: ”Inte en antagonistisk kraft, men en partner, som man lyssnar på.”(8)

Strävan att återupprätta förbindelserna över Atlanten kräver ett lämpligt tilltal. Medborgare från sju av EU:s 15 medlemsländer har fängslats av USA:s krigsmakt och placerats bortom lag och rätt på Guantánamobasen på Kuba. EU har ännu inte gjort något försök att samla sig till en framstöt i frågan. Den franska regeringen förklarar att man inte vill ”hälla olja på elden” efter bråket om Irak. En svensk företrädare säger till Financial Times att det är ”alldeles för känsligt eftersom det handlar om den 11 september”.(9)

Tyst talar motvikten i sådana ärenden, men vid toppmötet i Thessaloniki hördes signaler: EU ska bli mer ”proaktivt” för att tillsammans med USA hantera oregerliga utkantsstater. Formuleringarna kommer att skärpas vid toppmötet i Rom, försäkrar diplomater för Financial Times. Det ska bli tal om ”regimskiften” och ”förebyggande angrepp”. Det är ord som krigskotteriet i Washington lyssnar till.(10)

EMU och dess stabilitetspakt pressar regeringarna att minska de offentliga utgifterna. Det har hämmat de militära ambitionerna. I förslaget till ny författning för unionen förslås därför att EU-länderna ska åta sig att förstärka sina krigsmakter. En särskild byrå inrättas för att få fart på vapenproduktionen.(11) Tyskland, Frankrike och Italien kräver dessutom att sådana kostnader ska undantas från valutaunionens budgetregler.(12) Tak för de sociala utgifterna, golv för de militära – så fördjupas det europeiska samarbetet.

De starkaste staterna tilldelas i förslaget till konstitution en särställning. De får rätt att på egen hand gå före i utvecklingen av EU till en militärmakt. Småstater som vill medverka får övertyga de ledande staterna om sin lämplighet.(13)

Regeringen inordnar som bäst det svenska försvaret i dessa planer. Den vill lägga något till motvikten. ”För första gången på 40 år har Sverige snart en tungt beväpnad flygstyrka som står beredd att skickas till andra länder”, meddelar Dagens Nyheter entusiastiskt den 8 augusti. 280 soldater och åtta stridsflygplan står redo:

”Vingarna har förstärkts, hastighetsmätarna har märkts om från kilometer till knop, planen har utrustats för lufttankning efter Natos flygplan och försetts med ny kommunikationsutrustning som passar Natos stridsledning. Samtidigt pågår i dagarna utprovning av bombfästen med Natostandard.”

Det är nog inte Washington som ska bombas.

Eurovänstern påminner om de kommunister som för några årtionden sedan föreställde sig att Sovjetunionen var den enda tänkbara motvikten till USA:s världsherravälde. Rivaliteten mellan de två stora gav verkligen utrymmen för svagare stater och förtryckta folk att manövrera i, men de rörelser som lät sig inordnas i stormaktsspelet gick under i svek och svåra nederlag.

En självständig kraft försvagade både USA:s och Sovjetunionens välden. Det var folkens strävan efter frigörelse. Eurovänstern drömmer sig långt ifrån den.

Mikael Nyberg, Internationalen 11 september 2003

Noter
1. Financial Times (FT) 970219.
2. DN 030615.
3. AB 030504.
4. DN 030209.
5. FT 030806.
6. FT 030103.
7. FT 030714.
8. DN 030804.
9. FT 030717.
10. FT 030621.
11. Utkast till fördrag om en konstitution för Europa, antagen med konsensus av Europeiska konventet den 13 juni och 10 juli 2003, artikel I-40.
12. FT 030520.
13. Utkast till fördrag om en konstitution för Europa, antagen med konsensus av Europeiska konventet den 13 juni och 10 juli 2003, artikel III-213.

Che Guevaras ideal lever kvar

Till minnet av Che Geuvara återger Kommentar en artikel från den kubanska tidskriften Casa De Las Americas från Havanna. Gutemberg Charquero gör en inledande kommentar.

30 år har gått sedan Ernesto Che Guevara mördades av en militär i imperialismens sold. Den värld vi lever i i dag ligger mycket fjärran från den som Che drömde om och kämpade för under hela sitt korta liv: En värld i rättvisa som en förutsättning för frihet, fred och den äkta demokrati som består i att det är folken som bestämmer, inte det slags innehållslösa demokrati utan folklig delaktighet som är förhärskande i dag.

Miljontals människor delar de ideal som Che vigde sitt liv åt och som i sig bildar en sammanhängande filosofi, etik och livshållning som är en förutsättning för att både människor och samhälle skall kunna förverkliga sig. Det kapitalistiska systemets banerförare och en rad intellektuella, som nu ångrat sina ungdomssynder, har fel när de beskriver dessa ideal som ouppnåeliga drömmar eller ungdomliga villfarelser. Ches stod dels för en teori som ständigt underkastades kritisk analys och konfrontation med verkligheten, dels en praktik, som tog sig uttryck i en gerillakamp som han ägnade all sin möda. Han såg hela världen som sitt verksamhetsfält och det var det som fick honom att spela en huvudroll i den kubanska revolutionen, den enda som hittills segrat i Latinamerika. Denna revolution gjorde därför argentinaren Che till en av sina absoluta förgrundsgestalter och till ett föredöme som människa och revolutionär för Kubas barn. Indoktrinering kallas detta av den fria världens skribenter, som med sin dagliga dos av egoism, konsumtionstänkande, våld och actionhjältar utan minsta strävan efter mänskligt framåtskridande står för den verkligt farliga indoktrineringen.

I Che-litteraturen läggs tonvikten vid gerrillaäventyr som slutade i nederlag och död, allt för att måla upp bilden av en våldsam och blodtörstig terrorist, men få ansatser görs att tränga in i hans politiska tänkande. Men Che var lika insiktsfull och kompromisslös när han analyserade och tillämpade politisk och ekonomisk teori i praktiken som han var djärv och tapper i kampen mot förtryckaren.

Denna harmoniska förening av ideologi och praktik är kanske det mest framträdande draget i Ches personlighet. I en värld där alla värderingar håller på att gå förlorade, som håller på att kapitulera inför marknaden, är Ches tänkande och exempel en stjärna, som aldrig skall slockna.

Gutemberg Charquero

Han drömde om en rättvis värld

Många kallar honom 1900-talets siste revolutionär. Men tänk om Che är den som röjt marken för de revolutioner som skall komma på 2000-talet?

År läggs till år, trenderna växlar, efter modernism kommer postmodernism, efter diktaturer låtsasdemokratier, keynesianism följs av nyliberalism, Berlin-muren ersätts av ekonmiska murar. Men trettio år senare är Che Guevaras budskap fortfarande en lysande fackla i de kalla och mörka år som återstår av vårt århundrade.

Den tysk-judiske marxistiske filosofen Walter Benjamin, som 1940 tog livet av sig för att inte hamna i Gestapos klor, skrev i sina Teser om historien som begrepp att minnet av alla de anfäder som en gång kuvats och mördats är en av de främsta drivfjädrarna i de förtrycktas revolutionära kamp. Vid sidan av José Martí, Emiliano Zapata, Augusto César Sandino och Farabundo Martí är Ernesto Guevara en av dessa martyrer som stupat med vapen i hand. Ur dessa stjärnor av hopp på folkens himmel och glödande kol under hopplöshetens aska kommer Latinamerikas framtid att spira.

Che var inte bara en hjältemodig gerillakrigare, han var också en revolutionär tänkare med ett politiskt och moraliskt projekt och värderingar som kan kämpade och dog för. En djup, äkta och revolutionär människokärlek genomsyrar hans politiska och ideologiska alternativ och ger det dess röda färg och hetta.

En äkta kommunist och revolutionär var för Che den människa som alltid upplever mänsklighetens stora frågor som sina egna. Ernesto Guevara var kapitalismens och imperialismens svurne fiende, men han skydde också som pesten de byråkrater som inget hellre vill än att apa efter det merkantilistiska produkionssättet. Hans dröm var en fri och rättvis värld, där människan inte längre är människans varg, ett nytt samhälle befolkat av den nya människan eller 2000-talets människa, som gjort sig fri från främlingskapets bojor och lever i äkta solidaritet och världsomspännande broderskap.

I sina tal använde Che ofta följande citat av José Martí: Varje riktig människa ska på sin egen kind känna örfilen på sin nästas kind. För Che var detta en lovsång till den mänskliga resning som han kämpade för och som är den etiska kungstanke som besjälade hela hans gärning från slaget om Santa Clara på Kuba 1958 till den sista förtvivlade framstöten i Bolivias berg. Kanske ligger den första upprinnelsen i Don Quijote, som Che läste högt ur i sin litteraturundervisning med de fattigbönder som blivit gerillakrigare i Sierra Maestra, en gestalt som han ironiskt nog identifierade sig med i sitt sista brev till föräldrarna. Men för den skull stod han inte främmande för marxismen. Marx skrev ju själv att proletariatet har större behov av sin värdighet än sitt bröd.

Den 8 oktober 1967 skall alltid vara en minnesdag i förtryckta människors tusenåriga kamp för sin frigörelse. Gevärskulor kan döda en frihetskämpe men aldrig hans ideal, för de kommer att leva kvar om de slår rot hos de generationer som tar upp kampen på nytt. Detta har varit en förarglig upptäckt för de ynkryggar som dödade Rosa Luxemburg, Leo Trotsky, Emiliano Zapata och Che Guevara.

Nu när realsocialismen är borta och den kapitalistiska globaliseringen och den nyliberala religionen gör sitt segertåg, tycks världen ha förflyttat sig ljusår från den tid när Che Guevara kämpade och drömde. Men för alla dem som varken tror på det seudohegelianska slutet på historien eller på att kapitalismens utsugning skall vara för evigt, för alla dem som tar avstånd från kapitalismens himmelskriande orättvisor och utslagningen av folken i syd under den nya världsordningen, är Ches humanistiska och revolutionära budskap nu mer än någonsin ett fönster som står öppet mot framtiden. I det 21:a århundradet ska hans stjärna fortsätta att lysa över kampen för rättvisa och broderskap.

Michael Löwy
Översättning: Eva Sjöblom

Från Tidskriften Kommentar 2/1997

Är det ännu möjligt att förstå Ernesto Che Guevara 1997?

Michael Löwys förord till boken om Che Guevara

Är det ännu möjligt att förstå Ernesto Che Guevara 1997?

Vi kan bara med svårighet tänka oss en värld mer olik vår än sextiotalets. Det var en tid av kallt krig, men också av förhoppningar och utopier. Nyliberalismen var bortglömd eller sågs som en anakronism från 1800-talet. En revoltens vind blåste genom tredje världen och Kuba sågs som ett socialistiskt alternativ till den sovjetiska modellen. Länderna i Syd var inte föremål för humanitärt medlidande utan för frigörande solidaritet. I korthet var det en period av förblindelser och illusioner men också av klarsynta strider och logiska revolter.

Det är som Francois Maspéro så väl uttryckte det i förordet till den franska nyutgåvan 1995 av Ches Dagbok från Bolivia:

”Eftersom vår tid är en tid då två nyckelord ständigt upprepas: historiens slut och det enda tänkandet” måste vi för att förstå Guevara ”återvända till den tid, då historien gick framåt och motstridiga tankar ständigt konfronterades”.

I själva verket är denna radikala scenförändring på trettio år inte så överraskande: År 1901 – vad fanns då kvar av Pariskommunens drömmar från 1871? Och 1974 -vad fanns kvar av förhoppningarna från befrielsen från den tyska ockupationen 1945?

Och ändå finns det något i denna argentinsk-kubanske läkares och gerillasoldats liv och budskap som ännu talar till nya generationer 1997. Hur ska vi annars förklara överflödet av böcker, artiklar, filmer och debatter? Det handlar inte bara om att intresset ökar på grund av trettioårsdagen av Ches död – vem intresserade sig 1983, trettio år efter hans död, för Josef Stalin?

Bortom språket, terminologin, vissa föråldrade teman och käpphästar finns det fortfarande i Che Guevaras gestalt en glödande kärna som fortsätter att brinna.

Den här lilla boken skrevs 1969, ungefär två år efter Ches död och ett år efter maj -68. Den har översatts till spanska (i femton upplagor), till portugisiska, tyska, engelska, grekiska, turkiska, persiska och thailändska. Den uttrycker en viss Zeitgeist, en atmosfär, ett historiskt sammanhang som idag verkar avlägset. Och ändå vill jag inte avsvära mig det jag skrev då: med risk att framstå som en flygödla eller någon annan förhistorisk fågel, envisas jag med att tro att många av Guevaras idéer fortfarande utmanar oss. Det betyder inte att jag skulle ha redigerat boken på samma sätt idag: på detta avstånd ser jag mycket väl mina luckor, misstag och begränsningar.

Den första delen, om Ches humanism, tycks vara den som bäst stått emot tidens tand. Det är kanske också den sida av hans verk som mest attraherar den europeiska ungdomen idag, den ungdom för vilken det aktiva engagemanget – mot rasismen eller i solidaritet med tredje världen – inspireras av etiska och humanistiska motiv. Det inflytande som en ”anti-humanistisk” och strukturalistisk läsning av marxismen kunde få på sextiotalet har sedan länge försvunnit.

Marxismen kommer inte att åter kunna bli en intellektuell kraft i de nya rebelliska generationernas ögon, om den inte, som Che, införlivar värden som mänsklig frihet och värdighet. Inför dagens uppsving för nationalismen har marxismens maning till en aktiv och vaksam internationalism, som är redo att solidarisera sig med orättvisans offer var de än finns, inte förlorat något av sin moraliska och politiska kraft.

Däremot har andra delen om Ches ekonomiska tänkande och problemen i övergången till socialismen allvarliga brister. Mindre för vad den säger, än för vad den inte säger, vad den förtiger: frågan om den socialistiska demokratin.

Det är inte det att Che Guevaras argument för ekonomisk planering mot marknadsmekanismer skulle vara felaktiga. De har tvärtom fått en ny aktualitet i striden mot dagens förhärskande nyliberala bibel. Men de skyler över den politiska nyckelfrågan: vem planerar? Vem fattar beslut om de stora vägvalen i den ekonomiska planen? Vem bestämmer vilken produktion och vilken konsumtion som ska prioriteras? Utan verklig demokrati – det vill säga, utan a) politisk pluralism, b) fria diskussioner om prioriteringarna, och c) befolkningens fria val mellan olika alternativa ekonomiska förslag och plattformar – blir planeringen oundvikligen ett byråkratiskt system, en auktoritär och ineffektiv ”diktatur över behoven”, som Sovjetunionens historia ger så rikliga exempel på. Med andra ord, de ekonomiska problemen under övergången till socialismen går inte att skilja från frågan om det politiska systemet. Den kubanska erfarenheten under de senaste tjugo åren visar, även den, att avsaknaden av demokratiska, socialistiska institutioner får negativa konsekvenser. Ändå har Kuba kunnat undvika de värsta byråkratiska och totalitära avvikelserna i andra så kallat ”realsocialistiska” stater.

Ches polemik mot marknadsideologin var helt berättigad. Men hans argument för planering skulle vara mycket mer övertygande, om de ingick i ett perspektiv på arbetarnas demokratiska kontroll över planeringen. Som den belgiske ekonomen Ernest Mandel en gång underströk i ett annat sammanhang, så gives det ett tredje mellan marknadens återvändsgränd å ena sidan och den byråkratiska planeringens å den andra. Detta tredje är ett demokratiskt och centraliserat självstyre, de förenade producenternas planerade självstyre.1På det här området var Guevaras idéer – trots hans misstro mot den sovjetiska modellen och trots hans stora antibyråkratiska känslighet – långt ifrån klara, och min presentation av hans ståndpunkter väl okritisk…

Denna brist på distans visas också i mitt avsnitt om det revolutionära kriget. Det är desto viktigare som Guevaras arv i Latinamerika i hög grad handlat om detta. Frågorna som jag ställer i slutet av kapitlet Gerillan är högst otillräckliga och berör inte de grundläggande begränsningarna i Ches politiska och militära strategi.

Det skulle vara fel att reducera hans tänkande till idén om gerillakärnor (foco på spanska). Hans idéer om den latinamerikanska revolutionen är mycket djupare än så. Hans berömda formulering från 1967, i budskapet till Tricontinentalkonferensen – ”Endast två alternativ återstår: antingen en socialistisk revolution eller en karikatyr av revolutionen” – hjälpte en hel generation av revolutionärer att befria sig från den sovjetiska doktrinen om ”revolution i etapper”.2

Inte desto mindre finner man i hans skrifter – antingen det gäller de kubanska erfarenheterna eller Latinamerika – och ännu mer i hans tragiska försök i Bolivia en tendens att reducera revolutionen till väpnad kamp, den väpnade kampen till landsbygdsgerilla och den sistnämnda till den lilla kärnan, foco. Den tendensen har varit dominerande i Guevaras arv i Latinamerika, även om det också finns passager i hans verk som nyanserar den uppfattningen. Till exempel insisterar han på vikten av politiskt massarbete, eller hävdar att väpnad kamp är olämplig i ett land där det finns en demokratisk regim. För att nu inte tala om hans uttryckliga och kategoriska förkastande av attentat och blind terrorism.3

De organisationer som inspirerades av Guevara led nederlag i länderna på Latinamerikas södra kon. En hel generation av revolutionära aktivister offrade sina liv i kampen mot obarmhärtiga militärregimer: Inti Peredo, Carlos Marighela, Carlos Lamarca, Roberto Santucho, Miguel Enriquez och många andra. Det hindrar inte att arvet från Guevara, med hans revolutionära känslighet och okuvliga motstånd mot den etablerade ordningen, förblir livskraftigt inom den radikala vänstern i Latinamerika, lika väl som i vissa folkliga rörelser, som de jordlösas rörelse, MST, i Brasilien. Det gäller också de gerillaorganisationer som finns kvar, som MRTA i Peru eller UCELN i Colombia.

Det är framförallt i Centralamerika som gerillarörelser, vilka från början inspirerades av Guevara, lyckats utveckla sin politiska och militära strategi påtagligt och därmed uppnått viktiga resultat. Det gäller främst Nicaragua och (i mindre grad) El Salvador och Guatemala. Sandinistfronten FSLN i Nicaragua gick vidare från foco-teorin till ett bredare och mer varierat synsätt. Den kombinerade landsbygdsgerilla och stadsbaserade aktioner, politiskt arbete i fattigkvarteren och lokala uppror, politiska allianser och masstrejker. Men om den inte, under inflytande från Guevaras tänkande, hade valt den väpnade resningens väg, skulle den inte ha störtat Somozadiktaturen i juli 1979.

I El Salvador lyckades befrielsefronten FMLN under åttiotalet bli en politisk och militär kraft med djupa rötter bland städernas och landsbygdens fattiga och utslagna. Även om den inte som FSLN lyckades ”ta makten”, kunde den åtminstone genom fredsavtalen genomdriva en viss demokratisering av landet. Detsamma gäller för gerillafronten URNG i Guatemala, där vissa delar (som EGP, Folkets gerillaarmé) fortfarande stöder sig på Guevaras idéer.

Det zapatistiska upproret nyligen i Chiapas i Mexiko utgör en ny, ganska överraskande, form av landsbygdsgerilla. Zapatisterna strävar inte efter att ”ta makten”, men ser sig själva som en kraft i det civila mexikanska samhällets tjänst i kampen för demokrati. En strömning som inspirerats av Guevara är representerad i den kärna som bildade EZLN, zapatistarmén. Denna rörelse, som under åttiotalet blev det ”organiska” uttrycket för indianbefolkningen i Chiapas, har sedan resningen i januari 1994 prioriterat politiska aktioner och mobiliseringar underifrån, från det ”civila samhället” mot det mexikanska statsbärande partiets auktoritära regim. Genom sin frihetskänsla, sin självironi, sin vägran att ta makten, sin internationalistiska appell till kamp mot nyliberalismen, har zapatismen vunnit ett brett eko, långt utanför Mexikos gränser. Som i de andra, tidigare nämnda rörelserna, är det nya oskiljaktigt förbundet med det gamla. Men det är klart att arvet från Guevara är en av de väsentliga ingredienserna i denna sjudande och oförutsebara revolutionära kultur.

I alla dessa revolutionära aktiviteter i Latinamerika skymtar vi spåren, än synliga, än osynliga, av Ches tänkande. Det är lika närvarande i de kampandes kollektiva fantasi som i deras debatter om metoder, strategi och kampens karaktär. Man kan se det som ett frö som har grott under de senaste trettio åren i den latinamerikanska vänsterns politiska kultur. Den har skapat grenar, lövverk och frukter. Eller man kan se det som en av de röda trådar med vilka man från Patagonien till Rio Grande väver revolutionens drömmar, utopier och handlingar.

Dagens värld, efter Berlinmurens fall, efter slutet för de auktoritära regimerna i Östeuropa, efter den kapitalistiska globaliseringens seger och under dominansen för nyliberala ideologier – dagens värld tycks befinnas sig på ljusårs avstånd från den värld som såg Ernesto Che Guevara leva och kämpa. För dem som inte tror på idén om ”historiens slut”, eller på den liberalkapitalistiska marknadsekonomins eviga fortbestånd; för dem som vägrar acceptera himmelsskriande sociala orättvisor och ”den nya världsordningens” marginalisering av folken i Syd – för dem är Ches humanistiska och revolutionära budskap fortfarande ett fönster som står öppet mot framtiden.

Michael Löwy

Noter:
l. Ernest Mandel, ”In Defense of Socialist Planning”, New Left Review nr 159, september 1986.
2. Kontinent i uppror, s. 146.
3. Se t ex essän Gerillakrig: en metod, på svenska i Guerillakrig, Bo Cavefors, Staffanstorp 1968.

Brasiliens arbetarparti & socialismen

Samtidigt som den ”reellt existerande socialismen” faller samman och arbetarrörelsen i många av de utvecklade kapitalistiska länderna befinner sig i en djup kris, var den radikale socialistiske kandidaten för Partido dos Trabalhadores, PT (Arbetarpartiet), arbetarledaren Luis Inacio da Silva, mer känd som ”Lula”, mycket nära att bli vald till Brasiliens president i december 1989.

I första valomgången blev ”Lula” tvåa med 16,8 procent av rösterna efter den konservative populisten Collor de Mello. Lula slog ut den socialdemokratiske populisten Brizola, den socialdemokratiske ”vänster-om-mitten”-kandidaten Mario Covas och fick sexton gånger fler röster än kommunistpartiets kandidat.

Kommunistpartiet,under många år vänsterns starkaste kraft (partiets presidentkandidat fick 14 % av rösterna 1946, men drevs under jorden), har kritiserat PTs program för att vara alltför radikalt, utopiskt, orealistiskt och arkaiskt.

Hur kan man förklara detta, i en värld där allt är så fientligt i förhållande till alla socialistiska politiska alternativ? Finns det lärdomar att dra av den brasilianska erfarenheten, som kan tillämpas i andra samhällen? Om man ska kunna besvara dessa frågor måste man se till PTs ursprung och utveckling. För PT är i dag ett av de största och mest radikala partierna i Latinamerika, ja, i hela världen.

Ett nytt kapitel

Grundandet av PT 1979 inledde ett nytt kapitel i den brasilianska arbetarrörelsens historia. Ett massparti växte fram:
• som uttrycker arbetarklassens och det arbetande folkets politiska självständighet;
• ett demokratiskt, pluralistiskt, militant parti, fritt från alla bindningar till de härskande klasserna och deras stat, med ett klart antikapitalistiskt program;
• ett parti i solidaritet med arbetarkampen över hela världen, och fortfarande självständigt i förhållande till någon särskild ”socialistisk” stats (Sovjetunionen, Kina osv) politik.

PT är ett helt nytt parti, vars betydelse sträcker sig långt utanför Brasilien. Det är inte socialdemokratiskt, lett av parlamentariker, organiserat som en valapparat med ett traditionellt ny-keynesianskt reformistiskt program, som inriktar sig på länderna vid Atlanten.

Inte heller är det ett byråkratiskt kommunistiskt parti, med en maktfullkomlig apparat, politiskt underdånigt Sovjetunionen. Det är inte heller populistiskt, så som peronismen i Argentina eller det gamla Partido Trabalhista Brasilero, PTB (Brasilianska Arbetarpartiet), som leds av karismatiska borgerliga politiker och en korrupt byråkrati av ”gula” fackföreningsbossar. Slutligen är det inte heller någon självgod revolutionär sekt, organiserad i arbetarrörelsens utkanter och full av dogmer och ritualer.

Svårt hitta motsvarighet

Det är faktiskt svårt att hitta någon analogi eller motsvarighet. Det historiska exempel som ligger närmast är The Independent Labour Party, det första engelska arbetarpartiet, grundat 1893 a v en grupp stridbara fackföreningsledare, socialister (däribland en del marxister) och kristen vänster, som fick Friedrich Engels ”välsignelse”.

PT är resultatet av de brasilianska arbetarnas försök att själva komma till politiskt uttryck. I början av vårt sekel slogs anarkosyndikalisterna med beundransvärd energi och klasskänsla för en självständig proletär inriktning, men deras doktriner fick dem att förkasta uppfattningen om ett massomfattande politiskt parti.

Det viktigaste försöket att bygga upp ett genuint arbetarparti var förmodligen Partido Comunista Brasilero, PCB (Brasiliens kommunistparti). Men trots dess medlemmars och anhängares självuppoffrande, ledde partiets stalinistiska logik till att det underordnade sig den nationella borgarklassens intressen. Denna inriktning, i kombination med det ideologiska beroendet av Sovjetunionen och avsaknaden av partidemokrati, ledde till en rad splittringar, som alltsedan 1962 söndrat och försvagat partiet.

Liksom PTB, som grundades 1945, var PCB aldrig mer än en parlamentarisk apparat med stort röststöd hos arbetarklassen, men som arbetarna med vissa undantag aldrig verkligen stödde.

Slutligen lyckades aldrig den ”väpnade vänsterns” små grupper från 1960- och 1970-talet, trots sitt mod och heroism, vinna något verkligt stöd hos arbetarklassen. De mötte ett tragiskt öde, just på grund av sina minoritetshandlingar och isolering från arbetarna i städerna och på landsbygden.

PT är därför det första masspartiet i Brasilien som ger uttryck för arbetarnas egna krav och strävanden i kampen mot kapitalet och dess stat. Det är ett parti med rötterna i arbetarklassen, bönderna och intelligentian.

En ny arbetarklass

Initiativet till att bilda partiet togs inom den nya arbetarklass som växte fram under den kapitalistiska expansionen under de två årtionden av militärdiktatur som följde ef ter 1964. (Den formella övergången från militärdiktatur till civilt styre skedde under våren 1985.)

Under denna period skedde en snabb tillväxt av storskalig kapitalistisk produktion inom jordbruket med inriktning på den internationella marknaden. Detta ledde till att småbönderna och arrendebönderna i massomfattning fördrevs från sina jordar. En del av dessa proletariserade bönder och småbrukare flyttade till städerna (framför allt Sao Paulo) där en omfattande industrialisering (bilar, stål och kemikalier) pågick, understödd av framför allt multinationella företag.

Men denna omvandling antog den klassiska formen i Tredje världen: ”utveckling av underutvecklingen” (för att använda den brasilianske ekonomen och historikern André Gunder Franks välkända fras):

Den förvärrade de regionala skillnaderna (mellan det industrialiserade Södern och det allt mer utfattiga Nordöst), den sociala ojämlikheten (de rika blev rikare och de fattiga fattigare), liksom ett ekonomiskt beroende av de utvecklade kapitalistiska länderna (vilket visats av den astronomiska tillväxten av utlandsskulden).

Dessutom sögs inte stora delar av de bönder som tvingats flytta upp av den moderna (arbetsbesparande) industrin, utan anslöt sig till kåkstädernas fattiga dagdrivare, som lever ur-hand-i-mun.

De som inte fick del av den kapitalistiska utvecklingens frukter – städernas arbetare och arbetslösa, de utfattiga, halvt om halvt proletära landsbygdsborna, ruinerade hantverkare och småföretagare som drabbats hårt av inflationen – blev alltmer fientliga till militärregimen.

Egen politisk representation

Till en början stödde de den oppositionsrörelse som leddes av den liberala borgarklassen, Movimento Democratico Brasiliero, MDB (Brasilianska demokratiska rörelsen), det enda oppositionsparti som militärdiktaturen tillät. Men i slutet av 1970-talet kände de mest aktiva och medvetna delarna av arbetarrörelsen behovet att själva representeras politiskt.

Fackföreningsledarna, som med sin pragmatism och ”klassinstinkt” företrädde detta nya perspektiv, fick gradvis allt större stöd från flera generationers militanta marxister, som dragit lärdomar av det förflutna. De förde med sig rika politiska erfarenheter och stora kunskaper om socialistiskt tänkande in i PT.

Olika strömningar

På så vis är PT, under de år som gått sedan grundandet 1979, ett resultat av att olika strömningar kommit samman, där alla fört med sig sin särskilda lyhördhet och sina egna erfarenheter till partibygget:

• de ”verkliga” fackföreningsmedlemmar, initiativtagare och ledare, som representerar en ny sorts massomfattande fackföreninginriktning; militant och grundad på politisk klass-självständighet gentemot arbetsgivarna; med de viktigaste fästena i ABC-regionen (industriförorterna runt stor-Sao Paulo där den ”nya arbetarklassen” är koncentrerad;
• fackföreningsoppositionen, vilken under många år lett en hård kamp i fabrikerna och inom fackföreningarna mot en organisation som underordnats staten och mot en ”gul”, korrupt och regeringskontrollerad fackföreningsbyråkrat!;
• fackföreningarna på landsbygden och lantarbetar- och bondeorganisationer, ofta från den kristna traditionen;
• kristna bassamfund, d v s de kyrkliga organisationer som förenar präster och katolska lekmän med jordlösa bönder och arbetare i städerna med övriga kristna delar av den socialistiska strömningen;
• tidigare medlemmar och anhängare av kommunistpartiet eller medlemmar i den ”väpnade vänstern”, vilka lämnat dessa organisationer;
• olika grupper av vänsterrevolutionärer (trotskister, castroanhängare o s v);
• intellektuella: sociologer, ekonomer, lärare, författare, journalister och forskare som dragits till arbetarrörelsen eller till den marxistiska teorin;
• parlamentsledamöter, ursprungligen från MDBs vänsterflygel.

I viss utsträckning kan man säga att PTs grundande utgör det historiska mötet mellan arbetarklassen och ”dess” intellektuella: två sociala krafter som dittills följts parallellt, ibland närmat sig varandra, men oftast slagit in på helt olika vägar.

Samtidigt som den process som PT grundades under i vissa drag är specifik för Brasilien och dess historiska sammanhang (t ex de kristna bassamfundens betydelsefulla roll), slås man icke desto mindre av hur nära PTs framväxt motsvarar vissa klassiska texter av Karl Marx och Friedrich Engels: en arbetarrörelse växer fram i de moderna industricentra; en fackföreningsrörelse som under den ekonomiska kampen klart kommit att inse nödvändigheten av ett arbetarparti; ett parti som drar till sig olika folkliga sociala skikt under arbetarklassens ledning.

Ledningen

De olika källor som PT sprang ur avspeglas i ledningens sammansättning. De mest framträdande har varit fackföreningsledare som Lula, ordförande i metallarbetarfacket i Sao Bernardo; Jacob Bittar från Campinas petrokemiarbetar-fack; Olivio Dutra, ordförande för de bankanställda vid Porto Alegre; gamla revolutionära ledare som den legendariske Apolonio de Carvalho, kommunistledare sedan 1935, som stred i den Internationella brigaden i det spanska inbördeskriget och senare i den franska motståndsrörelsen; och välkända intellektuella som Francisco Weffort, sociolog från universitetet i Sao Paulo och författare till böcker om den brasilianska arbetarrörelsens historia.

PTs snabba bildande – som bara tog två år – förvånade majoriteten av de existerande socialistiska eller kommunistiska grupperna. En del av dem valde att ansluta sig till det nya partiet. Men de mest ”efterblivna” delarna av vänstern, de med stalinistisk bakgrund, däribland det pro-sovjetiska PCB, föredrog att stanna kvar inom det liberala MDG, den legala borgerliga oppositionen.

Nya vindar inom fackföreningsrörelsen

1978, samma år som nya vindar började blåsa i fackföreningsrörelsen, började tanken på ett självständigt arbetarparti föras fram av flera ”genuina” fackföreningsledare. De kom fram till detta utifrån sina erfarenheter under en rad historiska strejker och sammandrabbningar med den statliga polis- och militärapparaten och genom sin omvärdering av den sociala kampen före 1964.

På ett ”Möte för demokrati”, som stöddes a v den liberala och vänsteroppositionen i Rio de Janeiro 1978, avvisade Lula, med stöd av andra fackföreningsledare, mötets målsättning att organisera en ”bred demokratisk front” kring MDB. Han förde fram erfarenheterna från 1964 (det år då militären tog över makten) som ett argument mot den traditionella politiken att underordna arbetarrörelsen under den borgerliga populismen:

”Om vi arbetare inte är medvetna om hur sammansvetsad oppositionen är, riskerar vi att lida samma nederlag som 1964, när borgarklassen bröt med arbetarna, vände dem ryggen och lämnade dem i sticket.”

Utan att avvisa det nödvändiga i att göra gemensam sak mot militärregimen, underströk Lula vikten a v en självständig arbetarpolitik:

”Arbetarklassen måste gå sin egen väg för att nå sitt mål. Förr eller senare kommer den att bygga upp ett politiskt parti… Arbetarklassen får inte reduceras till ett verktyg. Det är oerhört viktigt att arbetarna direkt uttrycker sin styrka. Och på den politiska arenan innebär detta att klassen måste formera sitt eget parti.”

Nationellt möte

I oktober 1979 hölls PTs första nationella möte i Sao Bernardo do Campo, Lulas fackförenings starkaste fäste. På konferensen antogs en kortfattad politisk deklaration som klart uttalade partiets mål:

”PT strävar efter att hela den ekonomiska och politiska makten direkt ska utövas av arbetarna. Detta är det enda sättet att få slut på utsugningen och förtrycket.”

Samtidigt manade dokumentet ”alla demokratiska krafter att bilda en bred massrörelse mot diktaturen.” PT satte också som sitt mål att bilda en allomfattande landsorganisation. Central Umeå de Trabalhadores (CUT), och underströk att ”uppbyggnaden av den endast kan ske samtidigt som den existerande fackföreningsstrukturen, som i dag är underordnad staten, bryts ner”.(1)

I april-maj 1980 utbröt en stor strejk med 250 000 metallarbetare i Sao Bernardo. Rörelsen stoppades först sedan polis och militär ingripit. Lula och de övriga ledarna arresterades, och militären fick kontroll över fackföreningarna genom att tvångsinföra ”medlare”.

Men rörelsen visade sin förmåga att organisera befolkningen – genom dagliga möten med tiotusentals arbetare – och den nya starka fackföreningsandan. Och PT, som stod i spetsen för rörelsen, var den stora vinnaren.

I maj och juni 1980 höll PT en ny nationell konferens med delegater från 22 delstater, som representerade uppskattningsvis 30 000 medlemmar. Ett manifest och ett program antogs, vilka definierade PT som ”det verkliga politiska uttrycket för alla dem som utsugs av det kapitalistiska systemet”; ett massparti med bred bas, öppet och demokratiskt. Dess mål var att slå sönder militärregimens förtryckarapparat och bygga upp:

”…en alternativ makt för arbetarna och de förtryckta som utvecklas till ett samhälle utan vare sig utsugare eller utsugna. Genom att bygga detta samhälle är arbetarna medvetna om det faktum att denna kamp riktas mot det stora nationella och internationella kapitalet.”

Ingen ”lära”

Men PT hade ändå inte utarbetat någon ”lära”. Många politiska och programmatiska frågor lämnades medvetet öppna för att möjliggöra bredast möjliga debatter och att alla medlemmar ”mognade” i sin egen takt. Detta gällde i synnerhet internationella frågor, även om vissa ståndpunkter redan var klara, t ex stödet till den sandinistiska revolutionen i Nicaragua och solidariteten med de polska arbetarnas kamp för fackliga rättigheter.

Lula skrev också en artikel med temat ”Våra krav och polackernas är de samma”. PTs ledare och aktivister ville inte upprepa den gamla brasilianska vänsterns tragiska misstag, som gjorde deras partier till den ena eller andra ”reellt existerande socialistiska” statens underhuggare.

Ett av kännetecknen på att PT är ett ”öppet” parti, är att det innehåller ett antal vänstergrupper, -organisationer eller -strömningar (de flesta marxistiska), som oftast har sin egen struktur och sina egna tidningar.

Ett fåtal av dem ser som sin viktigaste uppgift att bygga PT som ett genuint massparti med en aktiv bas och de strävar efter att PT ska bli den ledande kraften i en revolutionär omdaning av Brasilien. Andra ser tvärtemot PT som en ”massfrontstaktik”, inom vilken målet är att bygga upp ett ”verkligt” parti för den marxist-leninistiska förtruppen, dvs den egna organisationen.

En av PTs ledare, Apolonio de Carvalho (som själv under flera år ledde en underjordisk förtruppsgrupp) skrev en text för att inleda diskussionen inom partiet i denna känsliga fråga. Han hävdade att vänsterströmningarna inom PT kunde komma med värdefulla bidrag om de bara lyckades anpassa sig till PTs ursprung som ett massparti och ett kvalitativt nytt steg i arbetar- och folkrörelsen.

Vänsterns två uppgifter

Han ansåg att vänstern hade två uppgifter: att undervisa i samhällsvetenskaper och att själva lära sig av den nya verkligheten. Men de skulle vara tvungna att överge sin felaktiga uppfattning om PT som en masspolitiskt front, att partiet är en tillfällig överenskommelse mellan olika ingående delar kring konjunkturella mål – och acceptera att det är ett helt nytt parti, ett massornas och kampens parti, djupt demokratiskt (vilket inte utesluter centralisering), som först och främst inriktar sig på att massorna själva handlar självständigt och politiskt.

Under 1980 tog PT första steget på väg mot legalitet inom ramen för den ”politiska reform” som genomförts av militär-regeringen. Mot myndigheternas förväntningar lyckades PT uppfylla alla de extremt hårda villkoren i den nya ”Förordningen för politiska partier” för att bilda ett parti som inte redan var representerat i parlamentet (t ex kravet att ha partiorganisationer i en femtedel av landets kommuner). Och domstolen tvingades utfärda provisorisk status som legalt parti för PT (det var ännu hårdare krav för att vinna permanent status).

I själva verket lyckades PT vända kampanjen för legalisering till sin egen fördel, få spridning över hela landet, vinna många nya medlemmar samt bygga upp de nucleos (kärngrupper) som utgör grunden för ett aktivt och demokratiskt PT.

En av de mest fascinerande aspekterna i PTs historia är hur partiorganisatörerna lyckades uppfylla de komplicerade lagkraven i en auktoritär lagstiftning – vars syfte var att hålla arbetarna utanför politiken – och samtidigt bygga upp en demokratisk partiorganisation nedifrån och upp.

Dubbelt funktionssätt

Detta har resulterat i att partiet har ett dubbelt funktionssätt: det formella, legala, genom vilket faktiskt inga beslut tas; och det verkliga, genom vilket delegater väljs av nucleos (som själva inte har någon ”legal” status) på lokala partikongresser. De lokala partimötena väljer i sin tur delegater till den nationella kongressen.

När viktiga meningsskiljaktigheter uppstår inom partiledningen är det de vanliga partimedlemmarna som bestämmer. 1984 ville en del av ledarna (liksom de flesta regionala delegater) att PT skulle delta i de indirekta presidentval (presidenten valdes av kongressen) som införts av militären och att rösterna skulle läggas på Tancredo Neves, som representerade en kompromiss mellan MDB och delar av PDS, militärregimens tidigare parti. Partiledningen beslöt att nucleos skulle tillfrågas – deras delegater avvisade med överväldigande majoritet förslaget på de lokala, regionala och nationella partikongresserna.

Det har framförts kritik mot partiets politiska heterogenitet och avsaknad av ett mer exakt program. Detta beror på att PT har sitt ursprung i såväl de olika grupper och traditioner som sammanslutits i partiet, som i dess breda bas, öppenhet och demokrati. Dessa utmärkande drag har tillåtit och även stimulerat en intern debatt och diskussion.

Detta till skillnad från majoriteten av de brasilianska vänsterpartierna (med stalinistisk botten), där debatten systematiskt kvävts ända tills den inte längre kunnat hållas tillbaka och resulterat i splittringar, ömsesidiga beskyllningar och anklagelser.

PTs grundare och ledare har vägrat att tillämpa någon särskild ”fix och färdig formel” i förhållande till arbetarna. De anser att programmet, liksom partiet, måste grundas ”nerifrån och upp” och på den konkreta, verkliga utvecklingen av ett klassmedvetande hos arbetarna i städerna och på landsbygden.

Efter nästan ett halvt sekel då den brasilianska arbetarklassen dominerades av en populistisk och byråkratisk statsapparat, tycks PT delvis ha anslutit sig till det bästa i den ”klassiska” självständiga och antikapitalistiska tradition inom arbetarrörelsen som existerade f öre 1935-37, då diktatorn Vargas kupp krossade den oberoende vänstern och lade fackföreningarna under statens kontroll.

Ingen direkt historisk kontinuitet

Ändå är PT i grunden ett nytt fenomen. Detta beror inte bara på att det inte finns någon direkt historisk kontinuitet mellan PT av årgång 1980 och arbetarrörelsen före ”1937 – med undantag av sådana beundransvärda gamla kämpar som Apolonio de Carvalho och Mario Pedrosa (som grundade den kommunistiska vänsteroppositionen mot stalinismen 1929 och deltog på Fjärde Internationalens grundningskongress 1938) – utan också p g a att dagens organisationsform och massbas (framför allt på landsbygden) i väsentliga delar skiljer sig från den som fanns före andra världskriget. Men PT är också fast beslutet att bryta med:

• det tunga arvet av passivitet och orörlighet inom massbasen;
•byråkratiskt herravälde över de vanliga medlemmarna och hänsynslöst beräknande politiker på toppnivå;
• underkastelse under staten och/eller olika delar av borgarklassen som förmodas vara ”demokratiska”, ”progressiva” eller ” nationalistiska”;
• att fackföreningarna förringas till sociala hjälporganisationer;
• en politik som begränsas till att rösträtten utnyttjas en gång var fjärde år.

Med andra ord, den grundläggande idé som bar fram till PTs grundande och som förblivit partiets politiska kompass är ingen annan än den som Marx formulerade i Internationell Workingmen’s Associations program: Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk.

Socialismen målet

På den nationella partikongressen i september 1981, den sista etappen på väg mot legalitet, uttalade partiet öppet att socialismen var dess programmatiska mål. I olika tal och intervjuer har Lula förkastat så väl den socialdemokratiska som den byråkratiska ”socialismen” och talat om behovet av en annan väg för den brasilianska revolutionen och socialismen.

En omfattande medlemsvärvningskampanj ledde till en spektakulär tillväxt:
mot slutet av 1982 hade PT redan 245 000 medlemmar i hela landet. De flesta av dem var koncentrerade i de mest industrialiserade delstaterna i de södra och centrala delarna av landet. 1990 överskred partiets medlemsantal 500 000.

1982 deltog partiet i valkampanjen med en plattform vars huvudbudskap var ” Arbete, jord och frihet”. I den krävdes ett slut på militärdiktaturen, att makten skulle överföras till arbetarna och folket samt ett socialistiskt Brasilien. Nationellt var valresultatet en besvikelse, med 3,5% av rösterna och åtta invalda ledamöter i delstatsparlamenten.

Men i Sao Paulo, landets viktigaste ekonomiska centra, erhöll PT nästan 10% av rösterna. De traditionella partiernas vida överlägsna valmaskinerier och påtryckningarna på väljarna att inte ”kasta bort” sina röster – d v s att rösta på det främsta oppositionspartiet, MDB, en liberal-demokratisk koalition – bidrar till att förklara PTs låga röstetal 1982.

Fackföreningarna

Det var i frågan om organisering och aktivitet inom fackföreningarna som PTs erfarenheter blev avgörande. 1983 bildades CUT, som samordnar de arbetar- och bondefackföreningar som tillsammans företräder tio miljoner medlemmar. De främsta ledarna för denna den första massomfattande fackliga landsorganisationen i Brasiliens moderna historia är varken medlemmar eller nära anhängare till PT.

Den reformistiska strömning (influerad av kommunistpartiet), som besegrades i kampen om ledningen för arbetarrörelsen, lämnade CUT för att bygga upp en egen nationell fackförening, CGT (Confederacao General dos Trabalhadores). Förhandlingar och diskussioner om att de två organisationerna ska enas eller åtminstone agera tillsammans har ägt rum.

I valen i november 1986 fördubblade PT sin andel av rösterna till mer än 6,5 % och fick 17 delstatsledamöter. Det nya var att partiets huvudsakligen vann framgångar utanför det traditionella fästet Sao Paulo. Samtidigt som antalet röster i Sao Paulo förblev stabilt, ökade det fyra gånger i resten av landet. Det var inte längre möjligt att avfärda PT som bara ett populistiskt fenomen.

PT hade blivit ett nationellt parti, som fick 55 % av sina röster utanför delstaten Sao Paulo. Samtidigt som PT hade sitt viktigaste fäste i de stora industristäderna, skedde den stora ökningen i de mindre städerna och på landsbygden, i synnerhet på de platser där kyrkan utvecklats vänsterut och kristna bassamfund vuxit fram.

I kommunalvalen 1988 blev PTs kandidater valda till borgmästare i flera av landets största städer, däribland Sao Paulo (Luiza Erundina presenterade sig själv som kristen marxist). Porto Alegre, Campinas, Santos m fl.

Slutligen fick Lula 1989 31,5 miljoner röster – den största procentuella andel (48 %) som en socialistisk kandidat någonsin erhållit i Brasiliens och Latinamerikas historia. (Salvador Allende, Folkfrontens kandidat – en koalition bestående av kommunist- och socialistpartierna – valdes till Chiles president 1970 med ”bara” 33% av antalet röster.)

Vilken socialism?

Vilken socialism förespråkar PT? Partiets programmatiska målsättningar utmejslades genom en bred debatt bland alla medlemmar. På den sjunde nationella kongressen i juni 1990 antogs ett dokument som uttryckte samförståndet inom partiet och som sammanfattade de åsikter som partiet framfört under de senaste åren.

Dokumentet bär namnet PT:s socialism. Det beskriver partiets ideologi som en pluralistisk ”syntes av de frihetliga kulturerna, förenade i sin mångfald”. Dessa innefattar samhällstillvänd kristendom, olika marxistiska strömningar, icke-marxistiska socialistiska uppfattningar osv. Men partiet har ingen ”officiell” filosofisk uppfattning

”.. .de olika ideologiska uppfattningarna samexisterar inom en dialektisk spännvidd, som möjliggör en dynamisk syntes när det gäller konkret politik. Det som förenar dessa olika frihetliga kulturer är det gemensamma projektet om ett nytt samhälle som gör slut på all utsugning och allt förtryck.”

Ett av de främsta motiven för att organisera PT som ett politiskt parti var:

”…upptäckten (för merparten av oss var det utifrån egna erfarenheter innan vi gjorde det teoretiskt) av kapitalismens förvridna struktur. Konkreta historiska erfarenheter… lärde oss att kapitalismen, oavsett dess materiella utveckling, av nödvändighet är orättvis och diskriminerande, att den till sin natur står i motsättning till att samhällets rikedomar fördelas broderligt, vilket är ett grundläggande villkor för en verklig demokrati…”

”Den skövlande brasilianska kapitalismen bär ansvaret för att miljoner svälter, för analfabetismen, för att allt fler marginaliseras och utsätts för våld, vilket genomsyrar varje sfär i landet. Det är kapitalismen som vidmakthåller och fördjupar de verkliga orsakerna till den sociala ojämlikheten i Brasilien.”

Förkastar socialdemokratin…

Denna antikapitalism, som är ”rotad i den bittra brasilianska erfarenheten”, är orsaken till varför PT förkastar socialdemokratin:

”De socialdemokratiska rörelserna erbjuder i dag inget verkligt perspektiv för den historiska uppgiften att avskaffa kapitalismen. Förr trodde de, helt felaktigt, att det var möjligt att nå socialismen genom regeringar och statliga institutioner, och framför allt genom parlamentet – utan att gräsrötterna sätts i rörelse. De ansåg att statsapparaten var neutral och att kapitalismens effektivitet var förenlig med en fredlig övergång till en annan ekonomisk och social logik.”

”Men allteftersom tiden gick övergav de till och med tron på det möjliga i en parlamentarisk övergång till socialismen. De övergav inte den parlamentariska vägen, utan själva socialismen. Att föra en dialog med socialdemokratiska massrörelser är givetvis värdefull för masskampen i världsmåttstock. Men deras ideologiska projekt motsvarar varken vår antikapitalistiska övertygelse eller PTs strävan efter frigörelse.”

…och stalinismen

PTs avvisande av den så kallade reellt existerande socialismen är inte mindre kategorisk:

”Dess djupgående avsaknad av demokrati, politisk såväl som ekonomisk och social; det enda partiets maktmonopol, till och med när det finns en formell politisk pluralism; byråkratins herravälde som ett privilegierat skikt eller kast; frånvaron av en gräsrotsdemokrati och verkliga representativa institutioner; administrationen av produktionen genom en vertikal, auktoritär och ineffektiv planering – allt detta står i motsättning till socialismens själva innehåll, så som det uppfattas a v PT…”

”.. .Vi har bekämpat övergreppen mot fackföreningarna, för politisk och religiös frihet i den så kallade realsocialismens länder av samma orsaker som vi har kämpat för medborgerliga rättigheter här i Brasilien. Vi är verkligen kränkta när vi tar avstånd från de medvetet planerade morden på de hundratals lantarbetarna i Brasilien och de brott som begåtts mot mänskligheten i Bukarest eller på Himmelska fridens torg i Peking. För PT är socialismen antingen radikalt demokratisk eller också kommer det inte att vara någon socialism.”

Slutligen hävdar dokumentet att kapitalismens objektiva ekonomiska lagar inte automatiskt kommer att leda till socialismen. Det är ett mänsklighetens projekt, vars förverkligande kräver att de utsugna och förtryckta för en medveten kamp. Dessutom är ”ett återupprättande av politikens etiska dimension ett nödvändigt villkor för att återinföra socialismens och humanismens identitet.”

Det står helt klart att detta dokument inte besvarar alla frågor. Det säger mycket litet om revolutionär strategi, ekologi eller feminism. Ändå är det avgörande steg på vägen mot en förnyelse av den radikala socialistiska traditionen.

Det passionerade intresset i Latinamerika, men även i Europa, för PTs utveckling beror på det faktum att PT, samtidigt som det uppstått i en historisk situation som är specifik för Brasilien, inom ramen för en massorganisation har en mer generell betydelse och möjlighet att utvecklas bortom de politiska modeller som dominerat arbetarrörelsen: nykeynesiansk reformism, parlamentarisk kretinism, byråkratisk centralism, dogmatisk sekterism och att partiapparaten ersätter gräsrötternas aktivitet.

Detta försök möts av oräkneliga motsättningar och en uppsjö av faror. Men det gör det bara desto mer viktigt och betydelsefullt för alla i Brasilien och på andra håll som strävar efter en socialistisk demokrati.

Michael Löwy
Översättning och redigering:
Lars Gus Kaage Översatt ur: Socialist Alternatives nummer 1/1991

Noter
1. Em Tiempo, 25 december 1978.
2. Em Tiempo, 4 februari 1981.

Från Fjärde Internationalen 4/1991

Marxism och religion: befrielseteologins utmaning

De kristnas deltagande i den revolutionära kampen är inte något nytt fenomen, åtminstone inte i Latinamerika. Den ”traditionella” marxismen har reagerat med en analys som ställer kristna arbetare som stödjer revolutionen i motsatsställning till kyrkan (”prästerskapet”), en alltigenom reaktionär organisation. Den colombianske prästen och gerillakämpen Camillo Torres död i en skärmytsling med armén, kan ses som ett undantagsfall. Men de kristnas och prästernas växande engagemang i den massomfattande kampen och deras omfattande deltagande i den sandinistiska revolutionen gör det klart och tydligt nödvändigt för oss att förändra denna förenklade analys.

Att sätta kyrkans bas i motsättning till dess konservativa hierarki är inte längre tillräckligt när ett stort antal biskopar har deklarerat sin solidaritet med folkliga rörelser. Detta engagemang har stundom kostat dem deras liv, vilket var fallet med San Salvadors ärkebiskop Monsignor Oscar Romero, som dödades av dödsskvadronerna i mars 1980. Marxister som är förbryllade eller förvirrade av denna utveckling tillgriper fortfarande distinktionen mellan dessa kristnas värdefulla sociala handlingar och en religiös ideologi som definieras som nödvändigtvis bakåtsträvande och idealistisk. Vi har emellertid genom befrielseteologin sett framväxten av ett religiöst tänkande som använt sig av marxistiska begrepp och inspirerat en social befrielsekamp…

Det är hög tid att marxister inser au del sker något nytt. Dess betydelse är världshistorisk. En betydelsefull del av ”Guds folk” och dess (kristna) kyrka befinner sig i en process av förändrad position i klasskampen, genom att med vapen (andliga) och utrustning (materiella resurser) gå över till det arbetande folkets sida.

Detta nya fenomen har litet samband med den tidigare ”dialogen” mellan kristna och marxister – uppfattade som två skilda läger – och ännu mindre med de trista, diplomatiska förhandlingarna mellan byråkratiska apparater. Ett karikerande exempel på detta var det nyligen hållna ”mötet mellan kristna och marxister” i Budapest – det vill säga mellan företrädare för Vatikanen och de östeuropeiska staterna. Vad som händer i Latinamerika (och på annat håll) kring befrielseteologin är något helt annat’ Vi ser ett nytt broderskap mellan revolutionärer som tror på Gud och de som inte gör det, med en frigörande sprängkraft som ligger utanför såväl Roms som Moskvas kontroll.

Utan tvivel kännetecknar allt detta ett ifrågasättande av den ”klassiska” marxistiska uppfattningen om religionen – speciellt i dess vulgariserade version, reducerad till artonhundratalets borgerliga filosofers materialism och fientlighet mot prästerskapet. Vi kan dock i Karl Marx och Friedrich Engels – och i en del av de moderna marxisternas – skrifter finna begrepp och analyser som kan hjälpa oss att förstå dagens ganska förvånande verklighet.

Folkets opium?

Vi kan börja med den berömda frasen ”religionen är folkets opium”, vilken i ögonen på de flesta av av marxismens anhängare och fiender tycks sammanfatta den marxistiska uppfattningen om det religiösa fenomenet. Först och främst måste vi komma ihåg att detta uttalande inte är speciellt marxistiskt. Samma fras kan, i olika sammanhang, återfinnas i Immanuel Kants, Johann Gottfried von Herders, Ludwig Feuerbachs, Bruno Bauers och Heinrich Heines1 skrifter. Ett noggrant studium av Marx text visar att han är mer nyanserad än någon skulle kunna tro. Han tog den dubbla karaktären på detta fenomen med i beräkningen:

Religiöst betryck är på samma gång uttrycket för verklig nöd och en protest mot den verkliga nöden. Religionen är den förtryckta varelsens längtan, hjärtat i en hjärtlös värld, på samma sätt som den är anden i en andefattig situation. Den är folkets opium. 2

Denna analys har mer vänsternyhegelianismen2, som ser religionen som det mänskliga väsendets förfrämligande, att tacka än Upplysningsfilosofin3 (religionen som prästerskapets sammansvärjning). Marx var i själva verket fortfarande nyhegelian och lärjunge till Feuerbach när han skrev stycket ovan. Hans analys av religionen var följaktligen ”för-marxistisk”. Men den är icke desto mindre dialektisk eftersom han förstår det religiösa fenomenets motstridiga natur: ibland ett rättfärdigande av det existerande samhället och ibland en protest mot det. Det var först senare – framför allt i Den Tyska Ideologin (1846) – som den strikt marxistiska studien av religionen som en social och historisk verklighet började. Med andra ord en analys av religionen som en av många ideologiska former, av folkets andliga produktion, produktionen av idéer, deltagande och medvetande – nödvändigtvis bestämda av den materiella produktionen och de motsvarande samhällsförhållandena.4

Friedrich Engels visade mycket större intresse för religiösa fenomen och deras historiska roll än Marx. Engels främsta bidrag till den marxistiska undersökningen av religionen är hans analys av förhållandet med det religiösa deltagandet i klasskampen. I det han ställde sig över den filosofiska polemiken (materialism mot idealism) försökte han förstå och förklara religionens konkreta samhälleliga uttryck. Kristendomen framträdde inte längre som ett tidlöst ”väsen”, utan som en kulturell form som utsattes för omdaningar i olika historiska perioder: först som slavarnas religion, sedan som det Romerska rikets statsideologi, sedan anpassad till den feodala hierarkin och slutligen omvandlat för att passa in i det borgerliga samhället. På så sätt framträder det som ett symboliskt tomrum att träta om för antagonistiska samhällskrafter: feodal teologi, borgerlig protestantism och plebejiska kättare. Då och då tenderar denna analys till en trångsynt militaristisk, instrumenten vision av problemet:

(…) varje klass använder sin egen tillämpade religion… och det spelar mindre roll om dessa gentlemän tror på sina respektive religioner eller inte.5

Engels verkar bara finna det ”religiösa döljandet” av klassintressena i de skilda trosformerna.

Engels insåg – till skillnad från Upplysningsfilosoferna – tack vare sin klasskampsmetod att konflikten mellan materialism och religion inte alltid är identisk med kampen mellan revolution och reaktion. I England försvarade exempelvis 1700-talets materialism i namn av Thomas Hobbes6 den absoluta monarkin medan protestantiska sekter använde sig av religionen som sitt baner i den revolutionära kampen mot Stuartarna…7 På samma sätt gör han, långt ifrån att se kyrkan som en samhälleligt homogen helhet, en anmärkningsvärd analys som visar hur den i vissa historiska konjunkturer söndras i enlighet med sin klassammansättning. Under Reformationen fanns det alltså på ena sidan det högre prästerskapet, den feodala hierarkins lärda toppskikt, och på den andra sidan det lägre prästerskapet, som slöt sig till Reformationens ideologer och den revolutionära bonderörelsen.8

Trots att Engels var materialist, ateist och en orubblig fiende till religionen, förstod dock varken han eller den unge Marx fenomenets dubbla natur: religionen som dels rättfärdigade den rådande ordningen, men som också utifrån de sociala omständigheterna spelade en kritisk, protesterande och revolutionär roll. Dessutom koncentrerades de flesta av de konkreta studier han skrev på denna andra aspekt. Främst med avseende på den primitiva kristendomen, slavarnas, de bannlystas, de fördömdas, de förföljda och förtrycktas religion.9 De första kristna kom från samhällets bottenskikt – förutom slavarna innebar detta också de fria män som hade berövats sina rättigheter och små bönder som var nedtyngda av skulder.

Engels gick till och med så långt att han drog upp en överraskande parallell mellan denna primitiva kristenhet och den moderna socialismen: a) de två stora rörelserna är inte skapade av hövdingar och profeter – även om det inte råder någon brist på profeter för någon av dem – utan är massrörelser; b) båda är de förtrycktas rörelser som förföljs, deras medlemmar görs fredlösa och förjagas av de härskande auktoriteterna; c) båda förkunnar en nära förestående befrielse från slaveri och misär. För att försköna sin jämförelse citerade Engels lite provokativt något som Ernest Renan10 sagt:

”Om ni vill få en bild av hur de första kristna samfunden såg ut så ta och titta på en lokal avdelning av International Workingmen’s Association.”11

Den avgörande skillnaden är naturligtvis att de primitivt kristna uppsköt befrielsen till livet efter detta, medan socialismen menar att den äger rum i denna världen.12

Är denna skillnad så klar och tydlig som den ser ut vid första anblicken? I sin studie av den andra stora kristna proteströrelsen – de medeltida kättarna och bondekrigen i Tyskland – tycks den suddas ut: Thomas Münzer, teolog och ledare för de revolutionära bönderna och plebejerna under 1500-talet, ville omedelbart upprätta Guds rike, profeternas tusenåriga rike, på jorden. Enligt Engels var Guds Rike för Münzer ett samhälle utan klasskillnader, privat egendom och en statsmakt oberoende av och främmande för samhällets medborgare. Engels tenderade emellertid återigen att reducera religionen till en krigslist: han talar om Münzers kristna fraseologi och bibliska täckmantel.13 Den specifikt religiösa dimensionen i Münzers tusenårsdröm, dess andliga och moraliska kraft, dess autentiskt erfarna mystiska djup, verkade undgå honom.

Efter att ha sagt detta förde Engels genom sin analys av det religiösa fenomenet ur klasskampens synvinkel fram dess möjliga källa till protester och öppnade vägen för ett nytt sätt att närma sig – särskiljt från både upplysningsfilosofernas och de tyska nybegelianernas – förhållandet mellan religion och samhälle.

Blochs och Goldmans bidrag

De flesta av de marxistiska undersökningarna av religionen under det nittonde århundradet är begränsade till en utveckling av de uppfattningar som skisserades av Marx och Engels, eller att tillämpa dem på en faktisk verklighet. Detta var fallet med exempelvis Karl Kautskys historiska studie av den primitiva kristendomen, de medeltida kättarna och Thomas Münzer. Samtidigt som han förser oss med intressanta detaljer om den samhälleliga och ekonomiska grundvalen för dessa rörelser och deras kommunistiska strävanden, inskränker han helt enkelt deras religiösa tro till ett ”skal” (Hulle) eller ”skrud” (Gewand) som döljer det sociala innehållet.14 Såväl Lenin som Trotskij och Luxemburg behandlar i sina skrifter det taktiska problem som religionen ställer för arbetarrörelsen – deras viktigaste uppfattning var att den ateistiska striden gentemot religionen måste underordnas klasskampens konkreta behov, vilket kräverenighet mellan arbetare som tror på Gud och de som inte gördel

Ernst Bloch15 förändrade radikalt ramen för marxismens förhållande till religionen. På ett liknande sätt som Engels skiljde han mellan två samhälleligt motsatta strömningar: den officiella kyrkans teokratiska religion, folkets opium, en mystifierande organisation i de mäktigas tjänst, och den underjordiska, undergrävande religionen hos Katharerna, Hussiterna Joakim av Flore, Thomas Münzer, Baader, Weitling och Leo Tolstoj. Till skillnad från Engels vägrar dock Bloch att uteslutande se religionen som en ”täckmantel” (eller något som döljer) klassintressena (han kritiserar indirekt denna tes, men tillskriver Kautsky den…) I form av proteströrelse är religionen en av de mest kännetecknande formerna för ett utopiskt medvetande,ett av de rikaste uttrycken för ”Hoppets” princip. Genom sin förmåga till kreativa förhoppningar utstakar den judiskt-kristna eskatologin16 – Blochs önskade religiösa universum – det föreställda utrymmet för det-som-ännu-inte-existerar.17

Genom att utgå från dessa förutsättningar utvecklar Bloch en kättersk och bildstormande tolkning av Bibeln – både Nya och Gamla Testamentet – den av Påven oriktigt framställda bibeln(Biblia Pauperum), och brännmärker faraonerna och uppmanar var och en av välja aut Cesar aut Christus (antingen Kejsaren eller Kristus).

Bloch framställde som religiös ateist – enligt Bloch kan bara en ateist vara en god kristen och vice-versa – en marxistisk tolkning av tusenårsriket (här följde han Engels), men också – och detta var nytt – en tusenårig uttolkning av marxismen. De eskatologiska och kollektivistiska kättarna i det förgångna utgör för honom inte bara just ”socialismens föregångare” (vilket var titeln på Kautskys bok) – ett avslutat kapitel ur det förgångna – utan ett subversivt arv än i denna dag.

Givetvis insåg Bloch, likt den unge Marx i ett berömt citat från 1844, det religiösa fenomenets dubbla natur, dess förtryckande sida och dess möjliga källa till uppror. Det första kräver att vi använder oss av vad han kallar marxismens ”insupande av kall luft”, den obarmhärtiga materialistiska analysen av ideologier, gudabilder och avgudadyrkan. Det andra uppammar å andra sidan marxismens ”inbjudande vänlighet” för att försöka rädda religionens kulturellt utopiska överflöd undan dess kritiska och föregripande kraft. Bortom varje ”dialog” drömde Bloch om en verklig förening mellan kristendom och religion, på samma sätt som under de medeltida bondekrigen.

Lucien Goldmanns18 verk är en annan intressant och originell tillämpning av den marxistiska studien av religionen. I sin bok The Hidden God (1955)19 jämförde han (utan att jämställa den ena med den andra) den religiösa tron med den marxistiska tron: båda har det gemensamt att de motsätter sig individualism (rationalistiskt eller empiricistiskt) och tror på värden som går bortom individen20 – Gud för religionen, det mänskliga samhället för socialismen. En liknande analogi kan göras mellan Pascals vadslagning om Guds existens21 och den marxistiska vadslagningen om den befriade historiska framtiden: båda är en risktagning, faran för att misslyckas och förhoppningen om framgång. Båda ändar i frågan om tron och är inte påvisbara uteslutande på en nivå av faktiska bedömningar. Det som skiljer dem åt är naturligtvis den övernaturliga eller överhistoriska religiösa översinnliga naturen. Utan att på något sätt vilja ”kristna marxismen”, har Lucienn Goldmann på ett nydanande sätt närmat sig det konfliktfyllda förhållandet mellan religiös tro och marxistisk ateism.

Marx och Engels trodde att religionens subversiva roll hörde till det förflutna och inte hade något inflytande i den moderna klasskampens epok. Denna förutsägelse har mer eller mindre (med ett fåtal viktiga undantag) bekräftats av historien under ett sekel. Men för att kunna förstå vad som har hänt i mer än tjugo års tid i Latinamerika – likväl som på Filippinerna och i mindre utsträckning i delar av Europa – måste vi i vår analys ta till oss Blochs (och Goldmanns) föraningar om den judiskt-kristna traditionens utopiska potential.

Vad är befrielseteologin?

Vad är befrielseteologin? Varför förorsakar den oro inte bara i Vatikanen utan också i Pentagon; inte bara för Den Heliga Sjöns kardinaler utan också för Ronald Reagans rådgivare? Helt klart för att det som står på spel sträcker sig vida bortom den traditionella ideologiska debattens ramar: för de som stöder den rådande ordningen i både kyrkan och samhället är det en fråga om en utmaning av deras makt i praktiken.

Som Leonardo Boff har förklarat är befrielseteologin en avspegling av, och tankar om, en praxis som ännu inte existerar. Mer exakt är det uttrycket och legitimerandet av en omfattande samhällsrörelse som växte fram i början av 1960-talet – långt före de nya teologiska skrifterna. Den drog med sig betydande delar av kyrkan (biskopar, präster, religiösa ordnar), religiösa lekmannarörelser (Catolic Action, Christian University Youth, Young Christian Workers)22, folkligt förankrade ingripanden av präster (bland arbetare, i stadsförsamlingar och bland bönder) och undervisning i ”bas”-samhällen. Utan denna rörelse (man kan kalla den för Kristna för befrielse) kan vi inte förstå så betydelsefulla samhällsfenomen som den centralamerikanska revolutionens uppsving eller framväxten av en ny arbetarrörelse i Brasilien.

Denna rörelse (här kommer vi bara att undersöka den katolska varianten, även om den också existerar i protestantisk miljö) bekämpas kraftfullt av Vatikanen och hierarkin inom kyrkan i Latinamerika – CELAM (det Latinamerikanska Biskopsmötet) ledd av den colombianske biskopen Alfonso Lopez Trujillo. Kan man säga att det pågår en klasskamp inom kyrkan? Ja och nej. Ja, i så motto att vissa ståndpunkter tenderar att svara mot de härskande klassernas eller de förtrycktas intressen. Nej, för att biskoparna, jesuiterna eller prästerna som går i spetsen för ”De fattigas kyrka” inte själva är fattiga. Deras uppslutning bakom de för -tryckta motiveras av andliga och moraliska skäl som inspireras av deras religiösa kultur, kristna tro och katolska tradition. Vidare utgör denna moraliska och religiösa dimension en betydelsefull faktor i motivationen för tusentals kristna aktivister i fackföreningarna, kvartersföreningarna, bassamhällena och den revolutionära fronten. Fattiga människor blir medvetna om sina villkor och organiserar sig för att kämpa som kristna som tillhör en kyrka och inspireras av en tro. Om vi betraktar denna tro och religiösa identitet, djupt rotade i den folkliga kulturen, som ett enkelt ‘hölje’ eller ‘skrud’ av de samhälleliga och ekonomiska intressena, hemfaller vi till ett sorts inskränkt närmandesätt som hindrar oss från att förstå den verkliga rörelsens mångfald och autenticitet

Befrielseteologin är den andliga produkten – begreppet andlig produktion kommer, som bekant, från Marx i Den Tyska Ideologin – av denna rörelse. Men genom att den legitimerat rörelsen genom att förse den med en sammanhängande religiös lära, har den på ett avgörande sätt bidragit till dess utbredning och stärkande. Även om den kristna befrielseströmningen fortfarande är en minoritet och majoriteten av den latinamerikanska kyrkan förblivit moderat eller konservativ (med i grunden reaktionära fästen i Colombia och Argentina), är dess inflytande långt ifrån negligerbart – framför allt i Peru och Brasilien där Biskopsmötena, trots ihärdiga påtryckningar från Vatikanen, vägrat att fördöma befrielseteologin.

Marxismen och befrielseteologin

Varför oroar befrielseteologin den ortodoxa Vatikanen så mycket? Av alla de synder som Rom tillskriver de nya teologerna finns det en som är den överlägset farligaste och oroande: den marxistiska synden. Enligt Monsignor Lopez Trujillo (ordförande för CELAM), den konservativa strömningens representant, är den kritiklösa användningen av den marxistiska analysen i färd med att löpa den kyrkliga organisationen ur händerna och underminera den.23

Det råder ingen tvivel om att marxismen är tvistens kärna i polemiken om befrielseteologin. Hur kommer det sig att romerskt katolska teologer attraherats av en sådan kättersk lära? Kardinal Ratzinger (den främste vatikanske teologen), vars politiska insikt inte bör under -skattas, hade följande att säga om den: ”(under 1960-talet) utvecklades en definitiv känsla av ett innehållsligt vakuum i västvärlden.” I denna situation ”genomgick olika nymarxistiska former en förvandling, slog igenom med en moralisk entusiasm och utgjorde ett löfte om ett verkligt innehåll som framträdde som nästan oemotståndligt för universitetsungdomen.” Dessutom ”kunde fattigdomens och förtryckets moraliska utmaning inte längre ignoreras i en tid då Europa och Nordamerika nått en nivå av ett hittills aldrig skådat överflöd. Denna utmaning krävde helt uppenbart nya svar som inte kunde sökas i de då existerande traditionerna. Det förändrade teologiska och filosofiska läget stimulerade direkt sökandet efter svar inom en kristenhet som själv utlämnades att ledas av marxistiska filosofers till synes vetenskapligt grundade föreställning om hoppet”24

Resultatet har blivit uppkomsten av befrielseteologer som ”anslutit sig till en huvudsakligen marxistisk metod”. Det allvarliga i den fara som utgjordes av denna nya lära underskattades ”på grund av att den inte passade in i något tidigare existerande kätterskt mönster; dess utgångspunkt föll utanför ramarna för vad som kunde behandlas inom de traditionella diskussionsschemana.” Kardinalen erkänner att det inte går att förneka att den nya teologin, i sin uttalade kritik av Bibeln och användandet av en marxistisk analys, är ”förförisk, med en nästan fulländad logik” – den verkar svara mot ”såväl vetenskapliga anspråk som dagens moraliska utmaningar”. Men detta gör den bara än mer fantastisk: ”i själva verket är ett fel än mer farligt ju större dess kärna av sanning är.”24

Vi vet vad som hände sedan – några månader senare publicerade Den Heliga Kongregationen för Trons Lära25 ett dokument, undertecknat av dess ”prefekt” (Kardinal Ratzinger själv) som för första gången officiellt fördömde befrielseteologin som en ”avvikelse”. Den främsta kritiken mot de nya latinamerikanska teologerna i denna Förhållningsorder angående vissa aspekter i ”befrielseteologin” riktas mot deras – ”på ett icke tillräckligt kritiskt sätt” – användande av begrepp ”lånade av olika strömningar inom det marxistiska tänkandet”. Som ett resultat av dessa begrepp – i synnerhet begreppet klasskamp – blir de fattigas kyrka i den kristna traditionen i befrielseteologins skepnad ”en klassbaserad kyrka, nu medveten om behovet av den revolutionära kampen som ett steg mot befrielse och som i sin liturgi hyllar denna befrielse som nödvändigtvis leder till ett ifrågasättande av Kyrkans sakramentala och hierarkiska struktur… ”26

Dessa formuleringar är uppenbart polemiska, men det går inte att förneka att befrielseteologer har tagit analyser, begrepp och synvinklar från marxismens teoretiska arsenal, vilket spelar en betydelsefull roll i deras förståelse av den samhälleliga verkligheten i Latinamerika.

Befrielseteologin har på ett genomgripande sätt omskakat det politiska och kulturella livet just genom att på ett positivt sätt förhålla sig till vissa särdrag i marxismen – oberoende av dess innehåll. Härigenom bryter den mot ett tabu och uppmuntrar ett stort antal kristna att se med nya ögon på inte bara marxisternas teori utan också deras praktik. Ett sådant förhållningssätt kan vara kritiskt, men det var vitt skilt från den traditionella bannlysningen av ”den ateistiska marxismen, den kristna civilisationens djävulska fiende” – som vi å andra sidan kan finna nämnd i militärdiktatorernas tal, från Argentinas Jorge Videla till Chiles Agostin Pinochet…

En närmare undersökning av de historiska villkoren (ekonomiska, sociala och politiska) som möjliggjort denna öppning av den katolska kulturen gentemot de marxistiska idéerna går utanför ämnet för denna artikel. Vi kan dock bara notera den roll två olika sammanlöpande händelser spelar: den nya europeiska teologin och det Andra Vatikanrådet, vilket öppnade kyrkan för nya modernt tänkande strömningar, och å andra sidan, den stalinistiska monolitismens uppbrytande efter den Tjugonde partikongressen i Sovjetunionen och sprickan mellan Sovjet och Kina. I Latinamerika fanns också den kubanska revolutionens inflytande och slutet för kommunistpartiernas hegemoni: Marxismen sågs inte längre som ett slutet och stelbent system, underordnat Moskvas ideologiska auktoritet, utan blev återigen en tanke i rörelse, öppen för olika tolkningar och därigenom åtkomlig för en ny kristen tolkning.27

Det är svårt att framställa en övergripande syn på befrielseteologins inställning och förhållning till marxismen, därför att det å ena sidan finns ett mycket brett spektrum av förhållningssätt – alltifrån det försiktiga användandet av vissa beståndsdelar till en sammanhängande syntes -och å andra sidan har en viss förändring ägt rum mellan de åsikter som kom till uttryck i den mer radikala perioden 1968 till 1980 och dagens mer reserverade inställning (enligt Roms kritik). Men på grundval av de mest representativa befrielseteologernas skrifter (som Gutierrez och Boff) och av vissa dokument från biskopar, kan man identifiera några grundläggande referenspunkter.

Vissa latinamerikanska teologer (influerade av den franske filosofen Louis Althusser) refererar på ett enkelt sätt till marxismen som en (eller den enda) samhällsvetenskapen, att användas som ett strikt hjälpmedel att förbättra vår kunskap om den latinamerikanska verkligheten. Detta är på samma gång en alltför vid och alltför inskränkt definition. Alltför vitt eftersom marxismen inte är den enda samhällsvetenskapen… Alltför inskränkt därför att marxismen inte bara är en vetenskap utan också är grundad på en i handling valt alternativ. Dess syfte är inte bara att känna till världen utan också förändra den.

I verkligheten är befrielseteologernas intresse – många författare talar om ”fascinationen” – för marxismen större och mer djupgående än ett heuristiskt28 lånande av några få analytiska begrepp.

Det inbegriper också värden (samhälleliga), etiska/politiska val (solidaritet med de fattiga) och framtidsutopier (ett samhälle utan klasser och förtryck). Gustavo Gutierrez menar att marxismen inte bara utgör en vetenskaplig analys utan även ett utopiskt strävande efter samhällsförändringar. Han kritiserar Althussers vetenskapliga vision, vilken ”förhindrar oss att se den djupgående enheten i Marx verk och i konsekvens därav att lätt förstå dess kapacitet att inspirera en radikal och permanent revolutionär praxis.”29

Vilken marxism inspirerar befrielseteologerna? Absolut inte den marxism som återfinns i de sovjetiska dialektisk-materialistiska texthäftena och inte heller de latinamerikanska kommunistpartiernas marxism. De attraheras snarare av ”den västerländska marxismen” – ibland kallad ”ny-marxismen” i deras dokument. I Befrielseteologi – Framtidsutsikter, Gustav Gutierrez stora introduktionsverk, är den oftast citerade marxistiske författaren Ernst Bloch. Där finns också referenser till Louis Althusser, Herbert Marcuse, Georg Lukasc, Antonio Gramsci, Henri Lefebvre, Lucien Goldmann och… Ernest Mandel (som ställs gentemot Althusser för sin bättre förståelse av Marx alienationsbegrepp).

Men dessa Europeiska hänvisningar är mindre betydelsefulla än de latinamerikanska: José Carlos Mariategui, som en källa till den ursprungliga marxismen, anpassad till verkligheten på kontinenten, den Kubanska revolutionen, som en sporrande händelse i den latinamerikanska historien, och slutligen beroendeteorin: Kritiken av den beroende kapitalismen som framförts av Fernando Henrique Cardoso, André Gunder Frank, Theotonio dos Santos, Anibal Quijano (alla omnämnda många gånger i Gutierrez bok). Det behöver knappt sägas att Gutierrez och hans medarbetare prioriterar vissa marxistiska ämnen (humanism, alienation, praxis, utopi) och avvisar andra (”materialistisk ideologi”, ateism).

Fattigdomen är utgångspunkten

Utgångspunkten för denna upptäckt av marxismen är ett ofrånkomligt samhälleligt faktum, en brutal verklighet för massor av människor i Latinamerika: fattigdomen. Fattigdom har helt uppenbart funnits på kontinenten i århundraden, men med den kapitalistiska utvecklingen i städerna och på landsbygden, flykt från städerna, arbetslöshet, den explosiva tillväxten av slumområden i städernas utkanter, har en ny, mer dramatiskt och omfattande fattigdom brett ut sig. I många avseenden är den värre än tidigare. För befrielseteologerna framstår marxismen som den mest systematiska, sammanhängande och världsomfattande förklaringen till denna fattigdoms orsaker och som det enda tillräckligt radikala förslaget att avskaffa den.

Omsorgen om de fattiga är en tusenårig tradition inom Kyrkan som sträcker sig tillbaka till kristendomens evangeliska rötter. Latinamerikanska teologer sluter upp bakom denna traditions kontinuitet, vilken ger dem med såväl referenser som inspiration. Men i en väsentlig fråga bryter de skarpt med det förgångna: för dem är det fattiga folket inte längre baravälgörenhetsobjekt, de är de som skall genomföra sin egen befrielse. Faderlig hjälp eller understöd ersätts av solidaritet med de fattigas kamp för sin egen befrielse. Det är här som en förgrening med en grundläggande marxistisk politisk princip görs – arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk. Denna förändring är kanske befrielseteologernas viktigaste nya politiska bidrag. Det medför också de största konsekvenserna i förhållande till kyrkans samhällsuppfattning.

Vatikanen anklagar Gutierrez och hans allierade för att ha ersatt de fattiga i den kristna traditionen med den marxistiska arbetarklassen. Denna kritik är inte helt giltig. För de latinamerikanska teologerna är de fattiga ett begrepp med moraliska, bibliska och religiösa betydelser. Gud definieras av dem som ”de fattigas Gud” och Kristus återuppstår i dagens korsfästa fattiga. Det är också socialt ett mer vitt begrepp än arbetarklassen: det innefattar, enligt Gutierrez, både de utsugna klasserna och de ringaktade raserna och de marginaliserade kulturerna (i sina senaste skrifter lägger han till kvinnorna som är dubbelt förtryckta).

En del marxister kommer otvivelaktigt att kritisera detta ersättande av det ”materialistiska” begreppet arbetarklassen med ett sådant vagt, känslomässigt och oprecist begrepp. /verkligheten motsvarar denna term situationen i Latinamerika, där man både i städerna och på landsbygden kan finna en oerhörd mängd f ätliga människor – arbetslösa, halvt-om-halvt arbetslösa, säsongsarbetare, gatuförsäljare, utstötta, prostituerade etc – som utesluts från det ”formellt” produktiva systemet De kristna, marxistiska fackföreningsaktivisterna i El Salvador har uppfunnit ett ord som täcker in alla dessa delar av den förtryckta och utsugna befolkningen: pobresiado.30

Beslutet att välja de fattiga sida som togs på de latinamerikanska biskoparnas konferens i Puebla (1979) var i praktiken ett kompromissförslag, uttolkat på ett traditionellt (socialt understöd) sätt av kyrkans mer moderata eller konservativa strömningar, utläst på ett mer radikalt sätt av befrielseteologerna och de mer framåtskridna prästerna – som ett engagemang för de fattigas organisering och kamp för sin egen befrielse. Med andra ord blev den marxistiska klasskampen, inte bara som ett ”verktyg för analyser”, utan som en vägledning för handling,ett utmärkande kännemärke för denna nya Kyrka för de fattiga. Som Gustavo Gutierrez säger:

”att förneka klasskampens verklighet innebär i praktiken att man tar ställning för de härskande samhällssektorerna. Att ställa sig neutral i denna fråga är omöjligt.”

Det som krävs är:

”att tillägnandet av en del av det mervärde som framställs av den stora majoritetens arbete upphävs, och inte lyriska appeller till förmän för samhällsharmoni. Vi måste skapa ett socialistiskt samhälle som är mer rättvist, friare och mänskligare och inte ett samhälle av falsk försoning och skenbar jämlikhet.”

Detta leder till följande praktiska slutsats:

”Att skapa ett rättvist samhälle i dag innebär nödvändigtvis att man man är medvetet och aktivt indragen i den klasskamp som utspelas inför oss.”31

Hur går detta ihop med med det kristna åtagandet att älska alla människor. Gutierrez svar utmärks av dess stora politiska stränghet och moraliska generositet: vi hatar inte våra förtryckare, vi vill befria dem också genom att frigöra dem från deras eget främlingsskap, deras strävanden, deras egoism, med ett ord från deras omänskliga villkor. Men för att göra det måste vi resolut valda de förtrycktas sida och konkret och effektivt bekämpa den förtryckande klassen…

Kristenhet för befrielse och revolutionen

Att välja de fattigas sida är inte bara för de kristna som kämpar för befrielse en tom fras: det kommer till uttryck i handling genom hundratusentals kristnas engagemang – medlemmar av bassamfund, lekmän indragna i prästernas arbete, präster och medlemmar av religiösa ordnar.

De syns i uppbygget av grannskapskommittéer i slumområdena, formeringen av oppositionella klasskampsströmningar i fackföreningarna, organiseringen av jordlösa bonderörelser och försvaret av politiska fångar mot tortyr. Det inspirerar deras aktiva deltagande i arbetarkampen och den folkliga kampen över hela kontinenten, uppbygget av Arbetarpartiet (PT) i Brasilien, den Sandinistiska revolutionen i Nicaragua och FMLNs revolutionära kamp i El Salvador.

Om detta uppfattas, som det görs av en del kortsiktigt tänkande marxister, som bara ett ”trick” av kyrkan, en ”populistisk manöver” för att behålla kontrollen över massorna eller en skicklig taktik för att hålla tillbaka kommunismen, blundar man inför den faktiska verkligheten och förstår ingenting av vare sig den subjektiva motivationen eller fenomenets objektiva betydelse. Det var inte ett ”trick” utan en djupgående andlig vändning, en verklig moralisk och politisk omvändelse till de fattigas sida, som fick prästerna Domingo Lain (dödad 1974) och Gasper Garcia Laviana (dödad 1978) – båda av spanskt ursprung – att förena sig med guerillakämpama i Colombia och Nicaragua. Detta inspirerade den brasilianske Jesuiten, Joao Bosco Penido Bumier (dödad 1976) och den salvadoranske Jesuiten Rutilio Grande (dödad 1977) till att arbeta i solidaritet med fattigbönderna och hjälpa deras organisation. En sådan omvändelse fick Monsignor Oscar Romero (dödad 1980), trots att han redan stod under dödshot från armén, att uppmana soldaterna att vägra lyda sina överordnade officerare när de beordrades att skjuta mot folket.32

För att på ett effektivt sätt kunna kämpa mot fattigdomen måste vi förstå dess orsaker. Det är här som befrielseteologin återigen förenas med marxismen. Den överväldigande majoritetens fattigdom och det privilegierade fåtalets motbjudande överflöd stöttas upp av samma ekonomiska grundvalar – det kapitalistiska systemet. Mer exakt talar vi angående Latinamerika om en beroende kapitalism, underordnad de stora imperialistiska ländernas multinationella monopolbolag.

Den moraliska kritiken av kapitalismens orättvisor och fientlighet gentemot dess kalla och opersonliga väsen är en gammal tradition inom kyrkan. Max Weber, religionssociologen, har redan riktat vår uppmärksamhet på den grundläggande motsättningen mellan katolicismens etiska rationalitet och kapitalismens ekonomiska rationalitet. Detta hindrade givetvis inte kyrkan från att försonas med den borgerliga samhällsordningen från 1800-talet och framåt, men kritiken av den ”liberala kapitalismen” förblir en del av den katolska kulturen.

På 1960-talet började denna tradition förenas med den marxistiska analysen av kapitalismen (vilken också innefattar ett moraliskt fördömande av orättvisan) i synnerhet genomberoendeteorin. Beroendeteoretikernas främsta förtjänst (främst André Gunder Frank och Anibal Quijano) var att de bröt med de illusioner om ”utveckling” som var förhärskande inom den latinamerikanska kommunismen under 1950-talet (i synnerhet kommunistpartiernas ideologi), genom att påvisa att orsaken till misären, underutvecklingen, av den växande ojämlikheten och militärdiktaturerna inte var ”feodalism” eller otillräcklig modernisering, utan den beroende kapitalismens struktur. I konsekvens med detta hävdade de att någon sorts socialistisk omvandling kunde vrida de latinamerikanska länderna ur beroendets och fattigdomens grepp. Vissa drag av denna analys skulle omfattas inte bara av befrielseteologerna utan också av biskopsmöten, främst i Brasilien.

I maj 1980 förberedde en expertgrupp från USAs Republikanska Parti ett dokument vilket blev en viktig politisk ”bönebok” för partiets presidentkandidat, Ronald Reagan – Santa Fé-dokumentet. I andra delen av dokumentet, med titeln ”Inhemsk omstörtning”, slår förslag nummer 3 fast att:

”Förenta staternas utrikespolitik måste börja konfrontera (och inte bara i efterhand reagera) befrielseteologin. I Latinamerika är kyrkans roll vital för uppfattningen om politisk frihet. Olyckligtvis har marxist-leninistiska krafter utnyttjat kyrkan som ett politiskt vapen mot privategendomen och det kapitalistiska produktionssystemet och infiltrerat de religiösa samfunden med uppfattningar som är mer kommunistiska än kristna.”

Om det Republikanska Partiets experter å andra sidan med ”kommunistiska uppfattningar” menar kommunistpartiernas, missar deras analys fullkomligt det som verkligen sker. De fattigas Kyrka, i första hand påverkad av religiösa och etiska överväganden, visar prov på en mycket mer radikal, oförsonlig och kategorisk antikapitalism – eftersom den innehåller en tillbakagång för den moraliska dimensionen – än kommunistpartierna på kontinenten, vilka fortfarande tror på industriborgerskapets progressiva egenskaper och den industriella utvecklingens (kapitalistiska) historiska ”anti-feodala” roll. Blott ett exempel visar denna paradox. Det brasilianska kommunistpartiet förklarade i resolutionerna från dess Sjätte kongress (1976) att:

”en socialisering av produktionsmedlen motsvarar inte motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena i det nuvarande läget.”

Med andra ord, den industriella kapitalismen måste först utveckla ekonomin och modernisera landet. 1973 publicerade emellertid biskoparna och abbotarna från västra-centrala Brasilien ett dokument (Kyrkornas klagan) med följande slutsats:

”Vi måste besegra kapitalismen: den är den största ondskan, en anhopad synd, de ruttna rötterna, det träd på vilket alla de frukter vi så väl känner växer: fattigdom, hunger, sjukdom och död. …för att kunna göra detta är det nödvändigt att sträcka sig bortom det privata ägandet av produktionsmedlen (fabriker, handel och banker)…”33

Ett annat biskopsdokument är än klarare. Deklarationen från Biskoparna i Nordöstra Brasilien (1973) förklarar.

”den orättvisa som frambringas av detta samhälle är ett resultat av det kapitalistiska produktionsförhållandet, vilket oundvikligen skapar ett klassamhälle som kännetecknas av diskriminering och orättvisa (…) Den förtryckta klassen hade inget annat alternativ för sin frigörelse än att följa den långa och svåra vägen (färden har redan börjat) som leder till samhällets ägande av produktionsmedlen. Detta är den principiella grundvalen för det gigantiska historiska projektet för en världsomfattande omvandling av det nuvarande samhället till ett nytt samhälle i vilket det blir möjligt att skapa de objektiva villkor som gör det möjligt för de förtryckta att återvinna den mänsklighet de berövats… Evangelisterna manar alla kristna och alla goda människor att förena sig med denna profetiska strömning.”

Detta dokument undertecknades av 13 biskopar (däribland Hector Camara), och av de Fransiscanska, Jesuitiska, Redemptionistiska provinsabbottarna och av Abboten för St. Benoit-klostret i Bahia.,.34

Vilken socialistisk modell?

Som vi ser genom dessa utdrag – och av mycket mer som kommit från den kristna/befrielseströmningen – leder solidariteten med de fattiga all ett fördömande av kapitalismen och därigenom till en strävan efter socialismen. Vilken sorts socialism? Det finns en mer eller mindre allmän och outtalad kritik av ”de i dag existerande” socialistiska modellerna bland revolutionära kristna och befrielseteologer. Gutierrez insisterar på att latinamerikas förtryckta folk måste lämna de vägar till socialismen man tidigare slagit in på och kreativt söka sin egen väg till socialismen. Hans inställning är påverkad av Mariateguis skrifter, för vilken socialismen i Latinamerika inte kan vara en ”ren imitation” eller ”kopia” av andra erfarenheter utan ett ”heroiskt nyskapande”:

”Vi måste, ur vår egen verklighet, vårt eget språk, skapa en indo-amerikansk socialism.”35

Det behöver knappast sägas att socialismen, eller någon annan form av mänsklig frigörelse, för befrielseteologerna bara är en förberedelse eller förhoppning om en total frälsning, för det kommande Guds rike på jorden.

Vi skall inte ur allt detta dra slutsatsen att befrielseteologerna helt och klart stöder marxismen. Som Leonardo och Clodovis Boff understryker i sitt svar till Kardinal Ratzinger, används marxismen som en förmedlare av trons spridning:

”…den har bidragit till att klargöra och berika vissa avgörande teologiska begrepp: folk, fattig historia och till och med handling och politik. Detta innebär inte att vi har reducerat det teologiska innehållet i dessa begrepp till den marxistiska formens gränser. Tvärtom har vi utnyttjat det giltiga teoretiska innehållet (vilket överensstämmer med sanningen) i de marxistiska begreppen inom ramen för teologin.”36

Kritik av kyrkan

Bland de delar av marxismen som de avvisar finns, som vi kunde förvänta oss, den materialistiska filosofin, den ateistiska ideologin och karaktäriseringen av religionen som ”folkets opium”. De förkastar emellertid inte den marxistiska kritiken av kyrkan och den religiösa utövningen av ”i dag”. Som Gustavo Gutierrez sagt, har den latinamerikanska kyrkan bidragit till att omge den rådande ordningen med ett heligt skimmer:

”Det skydd den får från den samhällsklass som tjänar på och försvarar det kapitalistiska samhälle som är förhärskande i Latinamerika, har gjort den institutionaliserade kyrkan till en del av systemet, och det kristna budskapet till en del av den härskande ideologin.”37

Dessa hårda omdömen delas av en del av de latinamerikanska biskoparna. De peruanska biskoparna slog exempelvis i en resolution som antogs på deras Trettiosjätte Biskopsmöte fast:

”Framför allt måste vi kristna erkänna att vi genom bristande tro, i ord och handling, genom vår tystnad och försummelse, bidragit till dagens orättvisor.”

Ett av de mest intressanta dokumenten i denna fråga är en resolution som antogs av CELAMs Utbildningsdepartement i slutet av 60-talet:

”Den kristna religionen har använts och används fortfarande som en ideologi som rättfärdigar de mäktigas herravälde. Kristenheten i Latinamerika har varit en funktionell religion för systemet. Dess riter, dess kyrka och dess arbete har bidragit till att kanalisera det folkliga missnöjet till livet efter detta, helt bortkopplat från världen. På så sätt har kristenheten hållit tillbaka folkliga protester mot ett orättvist och förtryckande system. ”38

Självklart görs denna kritik i namn av en autentisk evangelisk kristenhet, i solidaritet med de fattiga och förtryckta, och har ingenting gemensamt med ett materialistiskt ifrågasättande av religionen som sådan.

Utan tvivel har bland alla befrielseteologerna Leonardo Boff formulerat den mest systematiska och radikala kritiken av den katolska kyrkans auktoritära struktur, från Konstantin till i dag. Enligt Boffs mening avspeglar dessa strukturer en Romersk och feodal auktoritär modell: en pyramidliknande hierarki, lydnaden görs helig, vägran till varje intern kritik, personlig påvekult. Boffs ”vanvördighet” går så långt som att jämföra (han citerar från den brasilianske, kristne vänsteranhängaren Marcio Moreira Alves) kyrkans institutionaliserade och byråkratiska struktur med Sovjetunionens Kommunistparti:

”Parallellerna i deras strukturer och praktik avslöjar varje centraliserad makts logik.”

Denna sorts analys tillfredsställde absolut inte Vatikanen, för efter att hans bok publicerades, fördömdes Boff av de romersk-katolska undervisningsmyndigheterna till ett års tystnad… Efter att ha sagt detta, bör vi lägga märke till att Boff inte förkastar kyrkan som sådan. Han kräver en grundläggande omdaning av den, dess pånyttgrundande från periferi till centrum, av de fattiga, av de som lever i ”mänsklighetens källare”.39

De kristna i den revolutionära rörelsen

Som dessa utdrag från teologernas skrifter och biskopsmötena visar, har en betydande del – om än en minoritet – av den latinamerikanska kyrkan tagit till sig vissa grundläggande marxistiska idéer i sin nya förståelse av kristendomen. En del kristna fackföreningsaktivister, kristna som är medlemmar av vänsterorganisationer och vissa mer radikaliserade rörelser som Kristna för socialism har en mer omedelbar inställning att godta en syntes eller fusion mellan kristendom och marxism. Här talar vi om en kristen strömning inom den revolutionära rörelsen. I många länder utgör den i själva verket en av de viktigaste beståndsdelarna av den revolutionära rörelsen. Det finns mer eller mindre direkta förbindelser mellan denna strömning och befrielseteologin, men det vore ett misstag att blanda samman dem. En av de mest kända företrädarna för detta radikala medvetande är den brasilianske prästen Frei Betto, en ledare för bassamfundsrörelsen, som blivit berömd genom sin dialog om religionen med Fidel Castro.

När befrielseteologerna har lärt sig en hel del frän marxismen, har marxisterna då någonting att lära av dem? Vissa intressanta frågor kan ställas, både från teoretisk och praktisk synvinkel. Till exempel:

1) Bör man fortfarande – som de flesta ”läroböcker i marxismen-leninismen” gör – anse att motsättningen mellan ”materialism” och ”idealism” är den grundläggande filosofiska frågan? Är det fortfarande möjligt, som Den kortfattade filosofiska uppslagsboken40 gör, att hävda att den dialektiska materialismen var överlägsen den metafysiska materialismen, eftersom denna var underutvecklad, död, primitiv och ”idiotisk”? Är det inte sant att den befrielseteologernas revolutionära idealism är överlägsen de borgerliga ekonomernas och vissa stalinistiska ”marxisters” idiotiska materialism? I synnerhet då denna teologiska idealism har visat sig överförbar till ett historiskt materialistisk förhållningssätt till den samhälleliga verkligheten…

2) Varför kan inte befrielseteologin hjälpa oss att bekämpa de reduktionistiska, ekonomistiska och vulgärmaterialistiska tendenser som finns inom den marxistiska traditionen? Vi måste ta den moraliska och ”andliga” motivationens roll i övervägande om vi vill förstå varför ett helt skikt av medelklassintellektuella och enskilda individer (det radikaliserade prästerskapet) bröt med sin klass och nu stöder de förtrycktas sak. På samma sätt måste vi, för att kunna förklara varför de kristna massor drar sig ur apatin och reser sig mot sina förtryckare, undersöka inte bara deras objektiva samhälleliga villkor, utan också deras subjektivitet, kultur, tro, deras nya sätt att leva ut sin religion. Genom att på nytt anknyta till ingivelserna hos latinamerikanska marxister som José Carlos Mariategui, hjälper oss också att omvärdera vissa förkapitalistiska gemensamma traditioner som hålls vid liv i den folkliga traditionen (främst bland bönderna) och att tvivla på den trångsynta ”ekonomiska framåtskridandets” kultur, kapitalistisk modernisering och ”produktivkrafternas utveckling” som sådana. Revolutionära kristna har varit mer medvetna om de samhällskonsekvenserna av ”underutvecklingens utveckling” under de multinationella bolagens dominans än många marxister som är insnärjda i den rena ekonomiska ”utvecklingens” logik.

3) I revolt mot kyrkans auktoritära system, är de kristna för befrielse vaksamma mot ett politiskt autoritärt styre i fackföreningarna och de politiska partierna. Deras mån om ”gräsrötterna” och ”medlemmarna på basplanet” tar sig tillfälligtvis naiva och överdrivna uttryck men är en förståelig reaktion mot de populistiska eller stalinistiska apparaternas antidemokratiska, korrupta eller manipulativa praktik. Korrekt formulerad, är inte denna antiauktoritära känslighet och denna strävan mot demokrati i basen ett vitalt bidrag till de förtrycktas självorganisering och mot en antibyråkratisk omvandling av arbetarrörelsen?

4) Befrielseteologerna stimulerar oss att begrunda den revolutionära hängivelsens moraliska dimension, kampen som orättvisor i samhället, och uppbygget av ett nytt samhälle. Jesuiterna ansågs av sina fiender stödja den amoraliska maximen ”ändamålen helgar medlen”. Leo Trotskij försvarar dem i Deras moral och vår mot denna anklagelse och påpekar att en sådan doktrin, i termens strikta bemärkelse, ”skulle strida mot sig själv och vara psykologiskt absurd.”41 I vilket fall har de nya revolutionära Jesuiterna, som de sandinistiska regeringsmedlemmarna Ernesto och Fernando Cardenal, inte mycket gemensamt med denna sorts machiavellism: deras politiska engagemang är oskiljbart från vissa etiska värderingar. Det är i stor utsträckning tack vare de sandinistiska kristnas roll som den Nicaraguanska revolutionen är den första autentiska sociala revolutionen sedan 1789 som har avskaffat dödsstraffet. Ett exempel värt att följa!

5) Slutligen tvingar befrielseteologin marxismen att omvärdera dess traditionella uppfattning om religionen: om denna på många håll har spelat, och fortfarande spelar, rollen av ”folkets opium”, kan den inte också uppträda som en varningssignal för folket, som en uppmaning som eggar de förtryckta från deras liknöjdhet, deras passivitet, fatalism och gör dem medvetna om deras rättigheter, deras styrka och framtid?

Tillsammans med de kristna eller inte alls!

Vilken är då kritiken vi kan rikta mot befrielseteologerna? De mest trängande samtalen med de kristna för befrielse är inte en debatt om materialism, religiös alienation eller om Kyrkans historia (och än mindre om Guds existens), utan om de i högsta grad praktiska och brännande frågorna i dag: till exempel, skilsmässa, abort, preventivmedel och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är faktiskt en debatt som angår hela den latinamerikanska arbetarrörelsen som är långt ifrån att ha en enhetlig inställning i dessa frågor. Det är svårt att förutse vad resultatet av denna konflikt mellan Vatikanen och befrielseteologin, mellan den konservativa kyrkan och de fattigas kyrka blir. I vilket fall kan vi vara övertygade om en sak – revolutionen i Latinamerika kommer att genomföras tillsammans med de kristna eller också kommer den inte alls äga rum!

Michael Löwy
Översättning: Lars Kaage
Översatt ur: International Marxist Review, vol 2 nr 3, sommaren 1987

Noter:
1 Louis S. Feuer red. K. Marx, Toward the Critique of Hegel’s Philosophy of Right, 1844, återgiven i Marx and Engels, Basic Writings on Politics and Philosophy, (London: Collins/Fontana, 1969), s 304. /Finns på svenska i Karl Marx och Friedrich Engels, Skrifter i urval – Filosofiska skrifter (Bo Cavefors bokförlag, DDR 1977), ssl5-62. ö.a./
2 Nyhegelianism – idealistisk filosofisk skola, efterföljare till filosofen
Georg Wilhelm Friedrich Hegel (l 770-1831), vars dialektik också påverkade Marx. /ö.a./
3 Upplysningsfilosofin en allmäneuropeisk kulturell rörelse under 1700-talet. En i opposition mot auktoritetstvång och kyrklig tradition framträdande militaristisk rörelse vilken främst eftersträvade praktiska reformer, /ö.a./
4 K. Marx, German Ideology 1846 (London:Lawrence and Wishart 1974.)
5 F. Engels ”Ludwig Feuerbach and the end of Classical German Philosophy” i Feuer a a, s 281. /På svenska i Skrifter i urval, a a, ss 545-570. ö.a./
6 Thomas Hobbes (1558-1679) engelsk filosof. I skrifter som Leviathan (1651) hävdar Hobbes att den absoluta monarkin är det enda medlet att trygga samhället, /ö.a./
7 Engels, ”On Materialism”, i Feuer, a a, s 99. /Stuart gammal skottsk kungaätt. Vid tronen under den engelska revolutionen 1688. ö.a./
8 Engels, ”The Peasant War in Germany”, 1850, i Feuer a a, ss 452-475.
9 Engels Anti-Dühring, (London: Lawrence and Wishart, 1969), ss 121-2 och 407. /Finns på svenska Anti-Dühring, (Lund: Arbetarkultur, 1976). ö.a./
10 Ernest Renan (1823-1895) fransk författare, religionshistoriker, filosof och orientalist, /ö.a./
11 International Workingmens Association eller Första Internationalen bildades 1864. Bland grundarna fanns Karl Marx. Upplöstes formellt 1876.
12 Engels ”Contribution to a history of Primitive Christianity”, Marx and EngelsOn Religion” (London: Lawrence and Wishart).
13 Engels, ”The Peasant War in Germany” a o, s 464.
14 K. Kautsky, Vorlaufer des neueren sozialismus, Erster Band, ”Kommunistische bewegungen im Mittelalter” (Stuttgart: Dietz Verlag, 1913) ss 170, 198. /Karl Kautsky (1854-1938) tysk socialistisk teoretiker och politiker ö.a./
15 Ernst Bloch (1885-1977), tysk filosof och marxist. Se Fjärde Internationalen nr 3 1985 för en presentation av Bloch. /ö.a./
16 Eskatologi läran om de yttersta tingen. Läran om de händelser som bildar det dramatiska slutet på världshistorien i judendomen, kristendomen, den ursprungliga islam och nordisk mytologi, /ö.a./
17 E. Bloch, Le Principe Esperance, (Paris: Gallimard 1976) och L’atheisme dans le christianisme, (Paris: Gallimard, 1978).
18 Lucien Goldmann, framstående fransk marxistisk 1900-talsfilosof. /ö.a./
19 Routledge and Kegan Paul, London 1964
20 ”transindividual values”
21 Blaise Pascal (1623-1662) fransk vetenskapsman och tänkare /ö.a./
22 Katolsk handling. Kristen Universitetsungdom, unga kristna arbetare /ö.a/
23 A. Lopez Trujillo, Theologies de la liberatlon, (Paris: Cert 1985) s 113.
24 Kardinal Ratzinger, ”Les consequenses fondamentales d’une option marxiste”, Theologies, a a, ss 122-130.
25 ”The Sacred Congregation for the Doctrine of Truth”. Kongregation
betyder i kyrkans värld ungefär församling, /ö.a./
26 ”Riktlinjer om vissa drag i befrielseteologin'”, 1984, Theologies a a,
ss 156, 171-174. Detta dokument följdes 1985 av de mer koncilianta och ”positiva” ”Riktlinjer för Kristen frihet och befrielse”.
27 Om detta se den utmärkta studien av Guy Petitdemange ”Theologie(s) de la liberation et marxismen(s)” i Porquoi la theologie de la liberation?, Cahiers de l’actualité réligieuse et sociale, 1985, bilaga till nr 307. För en historisk studie om denna process se även den intressanta essän av Enrique Dussel, ”Encuentros de christianos y marxistas en America Latina”, Christianismo y Sociedad, nr 74, 1982.
28 Heuristik (av grekiska Heuri’skein, finna) uppfinningskonst, en del av den praktiska logiken, /ö.a./
29 Gustavo Gutierrez, Theologie de la liberation – Perspectives, (BrUssel:
Lumen Vitae 1974, s 244). Efter kritik från Vatikanen tycktes Gutierrez emellertid göra en reträtt till en mindre utsatt position i vilken han begränsade närmandet till marxismen till en förening mellan teologi och samhällsvetenskaperna. Se G. Gutierrez, ”Theology et Sciences Sociales”, 1984 i Theologies, a a, ss 189-193.
30 Ungefär ”de fattiga” /ö.a./
31 G. Gutierrez, Theologie de la liberatlon, a a, ss 276-7.
32 För en talandeuppräkning av kristna som fallit offer som ett resultat av deras hängivenhet i kampen, se La Sangre por el Pueblo. Nuevos martires de America Latina publicerad av Jesuiterna vid Managuas centralamerikanska historiska institut, (IHCA) Managua 1983.
33 Documentos do Partido Comunista Brasileiro, (Lissabon: Ed Avante, 1976) s 71. Los Obispos Latinoamericanos entré Medellin Y Puebla, (San Salvador: Universidad Centroamericana, 1978) s 71.
34 ”Jag har hört mitt folks klagorop” (Andra Mosebok 3.7). Dokument antaget av biskoparna och religiösa abbotar i nordöstra Brasilien, Brussel, Entralde et Fraternite, 1973, 22 42-43.
35 B. Gutierrez, Théologie, a a, s 102, 320. Citatet från Mariategui är taget från Ideologia y politica (Lima: s 249).
36 Leonardo och Clodovis Boff, ”Fattigdomens klagan”, artikel 1984 i Theologies de la Liberation, s 139.
37 Citerad av Gutierrez, a a, s 117-118. I en not nämner Gutierrez ett flertal andra dokument som antagits av latinamerikanska biskopsmöten som intar en liknande ståndpunkt.
38 Juventud y christianismo en America Latlna, citerad av G. Gutierrez, a a, s 266.
39 Leonardo Boff, Igreja, Carisma e Poder, Petropolis, Vozes, 1982, ss. 70-72, 91-93.
40 Iudin och Rosenthal, The Coacise Philosophical Dictionary, Moskva, 1955 ss 256, 360.•
41 L. Trotskij, Their Morals and Ours, (London: New Park Publications, 1986), s 10.

Från Fjärde Internationalen 1/1988

Argentina – den reellt existerande kapitalismen

Argentina står på randen till ekonomisk katastrof. Undantagstillstånd krävs för de hårda åtgärder som behövs, anser näringslivets tidning.

För tio år sen beslöt den dåvarande presidenten Carlos Menem att knyta pesons värde till USA dollarn. Det skulle stoppa inflationen.
Något som skedde, men till stora kostnader.

Exporten minskade drastiskt med den starka valutan – för Argentina är inte USA. Underskottet i statsinkomsterna kompenserades med lån. Idag dignar Argentina under en skuld på över 1 700 miljarder kronor.

Menem förlorade valet i december 1999. Hoppet som ställdes till ”Alliansen” runt den nya presidenten De La Rúa har snabbt förbytts i förtvivlan. De La Rúa fortsatte Menems socialdemokratiska politik, att inte bara falla undan för nyliberalismen utan att aktivt bedriva den. Argentina är idag skolexemplet på vad Världsbankens och den Internationella Valutafondens (IMF) s.k. strukturella anpassning betyder i verkligheten.

Deuda externa = deuda eterna

Argentina är världens mest privatiserade land. De multinationella storbolagen France Télécom och spanska Telefonica delar på telekommunikationerna. Vivendi, med ett pampigt kontor i Buenos Aires, äger vattnet och distributionen, etc, etc.

Man kan tala om att det varit ett riktigt privatiseringsrus. I huvudstaden har avregleringen av de allmänna kommunikationerna och införandet av en ohöljd konkurrens lett till att varje busslinje ägs av ett bolag (!!), vilket betyder hundratals bolag. Biljettpriset har ökat med mellan 40 till 100 procent. Även landets flygbolag Aerolines Argentinas visar på vad den fria konkurrensen kan åstadkomma. Bolaget privatiserades och köptes av Sepi, som ägs av den spanska staten. Idag är Aerolines Argentinas bankrutt och hotas av nerläggning.

Anti-inflationspolitiken och privatiseringarna har blivit en häxdans. Den enorma utlandsskulden har tvingat fram en hög ränta, för att både behålla och dra kapital till landet. Men hög ränta ökar kostnaderna för produktionen och hämmar en ekonomisk tillväxt, vilket minskar statens skatteinkomster. Ständigt nya lån har blivit ett måste för att hålla landet gående. Eller som det sägs i Argentina; utlandsskuld (deuda externa) är evig skuld (deuda eterna).

Resultatet är entydigt. Tre års ekonomisk tillbakagång, en bruttonationalprodukt (BNP) som sen 1998 har sjunkit med 4,3 procent, 37 procent fattiga, 30 procents arbetslöshet och att hälften av löntagarna förtjänar mindre än 5 000 kronor i månaden.

Undantagstillstånd?

Regeringen De La Rúa har reagerat som alla nyliberaler. Än mera flexibilitet (kallad arbetsmarknadens Âreformering), ökad beskattning av medelklassen (och inte av spekulanterna) plus en drastisk minskning på 15 till 20 procent av stats- och kommunaltjänstemännens löner. På så sätt vill regeringen komma åt pengar för amorteringar – och räntor som kan ligga på upp till 15 procent.

Argentina hör idag till ”högriskländerna” för investerare. Slutet på denna vansinneslogik – nya skulder för att avbetala tidigare skulder – är ett stopp på skuldbetalningarna och att pesons värde skrivs ner. Det har gått så långt att en del av borgarklassen börjat tala för att peson ska devalveras, trots att det är till större skada än vinst för dem. Motsättningarna går alltså inte längre endast mellan de fattiga och de rika, utan även bland de högsta samhäˇllskikten.

Regeringskrisen är således mycket djup. På mindre än två år har Argentina den tredje finansministern. Dagens Domingo Cavallo var under militärdiktaturen riksbankschef, under Menem ekonomiminister.

Idag har han inte den makt, som behövs för att å ena sidan tillfredsställa de internationella finanskretsarna och å andra sidan hålla emot det folkliga motstånd, som fram tills nu har yttrat sig i fem generalstrejker och en upptrappad klasstrid med kampberedda människor. Den 16 juli skrev det privata näringslivets dagstidning Ambito Financiero att den hårda anpassningsplan som behövs inte kan genomdrivas utan ett undantagstillstånd.
Det är en bra sammanfattning. Kapitalism går före demokrati.

Michel Husson
Översättning Per-Erik Wentus
Internationalen 8 nov 2001

Här styr arbetarna

I december för ett år sedan ockuperades textilfabriken Brukman i Buenos Aires av arbetare som tröttnat på de usla förhållandena. Här berättar de om sina motiv och om kampen för att driva produktionen vidare.

10 000 arbetare driver 120 arbetarkontrollerade företag i krisens Argentina. Ett av dem, textilfabriken Brukman, ligger i centrala Buenos Aires. Det var den första ockupationen i huvudstaden, och en av de första i landet. Fabriken tillverkar kostymer och uniformer, och nyligen har arbetarna beslutat att försöka utöka produktionen med damkläder. Juan Carlos Righini berättar om ockupationen:

– 15 december förra året var vi några stycken som definitivt tröttnat på att inte få ut våra löner. Sanningen var av vi inte kunde fortsätta att leva på så enstaka dollarsedlar ur bossens ficka, därför att vi inte hade pengar så att det räckte för att köpa mat för dagen. Därför kallade vi till ett möte med alla anställda, där vi sa att det bara fanns en sak att göra: vi måste ockupera fabriken.

Ockupationen fick stöd av de flesta av arbetarna i tillverkningen, medan de som skötte administrationen valde att sluta.

– En grupp av de anställda lämnade fabriken, en grupp blev kvar, det är vi som fortfarande arbetar här. Vissa av dem som lämnade fabriken började motarbeta oss, förtala oss, ljuga. Naturligtvis var dom allierade till ägarna. Därför blev vi tvungna att gå till massmedia, för att förklara hur saker och ting egentligen låg till.

Det arv som de som ägande fabriken lämat till arbetarna var också ett problem.
– Ägarna smet som råttor, och sedan dess har vi inte sett dom här, inte heller har dom betalat de löner de är skyldiga oss, gett oss semesterersättning eller betalt sociala avgifter.

Inte heller hade de betalt lån, skatter, hyra, vatten, gas eller el.
– Så vårt största problem till att börja med var att elen stängdes av, vattnet stängdes av, gasen stängdes av. Det första vi fick göra efter att vi ockuperat fabriken var att betala de skulder ägarna samlat på sig.

Slut med toppstyret

Även om ägarna inte kommit till fabriken personligen har de likväl låtit höra av sig mer än en gång.

– Dom försatte oss i konkurs för att kunna hämta maskinerna, men det gick vi inte med på. Dom skickade hit kravallpolis för att kasta ut oss, men vi försvarade oss. Dom kom hit med advokater, jurister, lagvrängare av alla sorter, dom släppte vi inte ens in. Och när dom fick arbetsmarknadsdepartementet att utse en administratör som skulle styra företaget – naturligtvis enligt deras intresse – vägrade vi att lämna över fabriken till honom. Därefter började hoten, skrämselförsöken, utpressningarna?

– Arbetarnas kamp har inte varit enkelt, vi har genomfört demonstrationer, hållit stödmöten, genomfört vägblockader, använt alla metoder som sått till buds.

För att segra i kampen har Brukmans anställda varit tvungna att förlita sig på solidaritet, och de har inte behövt bli besvikna.

– Från och med att vi ockuperat fabriken fick vi stöd från kamraterna i områdesråden, i fackföreningarnas basorganisationer, i vänsterpartierna, från studenterna. Stödet gjorde att vi kunde stå emot.

Idag är Brukman i produktion. De har betalat de mest akuta skulderna, och kan betala ut löner igen.

– Vi säljer kläder, dels till våra gamla kunder, dels till en del nya vi fått. Dessutom säljer vi direkt till privatpersoner i fabriksbutiken här, vi tar emot beställningar på måttsydda kostymer, till och med lagningar och ändringar gör vi idag.

Total omorganisering

Arbetarstyret har inneburit att fabriken omorganiserats från grunden.
– Alla som jobbade med administration lämnade oss, så vi var tvungna att lära oss logistik, bokföring? Vi har delat in oss i arbetsgrupper: några ansvarar för försäljning, några ansvarar för inköp, lager och leveranser, och så vidare. Bland arbetskamraterna väljs sedan koordinatörer som ser till att arbetet flyter och att vi håller hög kvalité.

Grupperna undersöker och planerar, men besluten fattas gemensamt.
– Varje torsdag har vi generalförsamling, där vi tar de stora besluten, både vad gäller vårt politiska arbete och vad gäller produktionen. Till exempel kanske arbetsgruppen som är ansvarig för produktionen säger att ”idag behöver vi producera 50 par byxor, vad tycker ni om det”? Någon säger att det är för lite, att 60 par är bättre, någon säger att det är mycket, att 40 är mer rimligt. Sen röstar vi helt enkelt om hur många vi ska göra.

Arbetarna på Brukman ser på ett helt nytt sätt på sitt arbete idag.
– Vi har passerat den tråkiga tiden med ägare, chefer och förmän, och det har förändrat vårt sätt att arbeta på. Vi arbetar tillsammans: Den som gör fickor gjorde tidigare bara det. När arbetet var klart satte hon sig med armarna i kors och väntade. Idag hjälper vi varandra, om jag inte har fickor att göra går jag till min kamrat som syr ärmar och frågar om hon behöver hjälp, om hon inte behöver det går jag till kamraten som stryker.

Parallellt med produktionen arbetar de Brukmananställda politiskt, de organiserar samma sorts solidaritet som de själva var beroende av för att klara sig. Dagen innan intervjun var många av dem med i försvaret av spinnerifabriken Lavalan, där ägarna försökte – men misslyckades – ta med sig 300 ton ull med hjälp av kravallpolis. I Brukmans lokaler pågår också förberedelser för ett nationellt möte för representanter från de ockuperade fabrikerna och de kämpande sociala rörelserna.

– Främst försvarar vi naturligtvis våra arbetstillfällen, men det innebär inte att vi stänger in oss hos oss själva. Problemen i det här landet är så svåra att vi måste samarbeta med andra kamrater: med dem från bageriet Grissinopoli, med arbetarna på keramikfabriken Zanon, med dem som driver tryckeri, kylhus, stormarknader? Var och en bryr sig om sin produktion, men när vi måste kämpa enar vi oss, en för alla, alla för en. Arbetarstyre handlar inte bara om att gå till jobbet.

Kapitalismen i Argentina är över

Juan Carlos Righini ser också de ockuperade företagens kamp i ett större sammanhang.
– Det är en viktig erfarenhet därför att den kapitalistiska etappen av landets utveckling är över nu. Nu börjar arbetarnas etapp, den tid då arbetarna måste ta makten, då vi måste kämpa, arbeta, skapa klassmedvetande, allt i ett.

– Den klass som styr landet har under många år har visat att dom inte kan regera. Vi måste ena kampen så att arbetarna själva kan ta makten, vi kan inte lämna över ansvaret till någon annan.

Jörgen Hassler

(Ursprungligen publicerad i Internationalen nr 45/02 och i ETC 021002)

Che Guevara: etik och politisk kamp

Förord av Janette Habel till Michael Löwys bok Che Guevara – en revolutionär humanist, 1997.

Che Guevara: etik och politisk kamp

1967-1997: han skulle ha varit sextionio år gammal i år. I en världsordning han aldrig kunde ha tänkt sig, på en kontinent som härjats av nyliberalismen, på en ö i dollariseringens tvångströja. Hur kan vi idag utveckla vår syn på Che? Bilden av Che har grumlats i en kaotisk värld, och pendlar mellan misstolkningar och förhånanden. En myt utan mening eller en utopisk myt med totalitära, självdestruktiva drag. För några var han en hjältemodig gerillakämpe men en dålig militär, för vissa en usel organisatör, och för ytterligare andra en självplågande puritan som obarmhärtigt missbrukade makten, och vars ansvarslöshet och politiska orubblighet – utan den smidige Fidel Castros genialitet – skulle ha lett till nederlag för revolutionen i Kuba, lika väl som i Kongo och Bolivia.

Hur ska vi mot slutet av detta sekel kunna förstå betydelsen av en kamp som fördes på sextiotalet, detta revolutionära årtionde? Det hör till förtjänsterna med Michael Löwys bok att den återskapar dessa eldfängda år. Idag vet vi mer om Ches liv, men hans – otaliga -skrifter finns i Kuba och är än idag inte tillgängliga. Hans ideologiska utveckling återstår att utforska.
Hans politiska liv var kort (tretton år från CIA:s seger över president Jacobo Arbenz i Guatemala till Ches död i Bolivia, åtta år i Kuba varav sex efter revolutionens seger) och den historia som han deltog i att skapa accelererade våldsamt. Det gör tolkningen av vissa av hans texter ännu mer komplicerad. Ches tänkande utvecklades hela tiden.

Även om han inte såg sig som teoretiker och även om han aldrig tillhörde ett politiskt parti före sitt engagemang på Kuba är alla vittnesmål samstämmiga: i gerillan i Sierra Maestra, liksom under maktövertagandet, var han en av dem som främst – ja, till och med den som allra mest – drev på revolutionens radikala utveckling. Men hans politiska medvetenhet förändrades på djupet under några år. Det gick knappt sex år mellan hans positiva omnämnande av ”järnridåns” länder i Sierra Maestra (i ett brev till en av 26 juli-rörelsens ledare/ René Ramos Latour, ett brev som han senare skulle kalla för ”idiotiskt”) till den obarmhärtiga kritik av Sovjetunionen och länderna i Östeuropa som han förde fram under åren 1964-65.

I oktober 1960 reser han till Moskva. Kuba förkvävs under den amerikanska handelsblockaden som hade införts 13 oktober. Från sovjetblocket får han krediter och får byta ett stort parti kubanskt socker mot olja (Kina skulle sedan köpa resten av sockret). Han deltar vid årsdagen av den ryska oktoberrevolutionen och hyllas av folkmassan. Han är säker på att ett amerikanskt angrepp är omedelbart förestående (invasionen av Grisbukten ägde rum fyra månader senare) och återvänder till Kuba övertygad om att ”Sovjetunionen och alla socialistiska länder är beredda att gå i krig för att försvara vår suveränitet”.2 I oktober 1962 blir Kubakrisen en svidande dementi av denna illusion. Och gerillakämpen som blivit minister kommer att få egna erfarenheter av den sovjetiska handelspolitiken och av Moskvas diplomati under raketkrisen. Han upptäcker den byråkratiskt auktoritära socialismens trista verklighet och ser makthavarnas privilegier. På industriministeriets konferenser angriper han det man då ännu inte döpt till den ”reellt existerande” socialismen.

Hans iakttagelser stärker honom i en humanism som grundmurats under hans resor i Latinamerika. Som argentinare känner han till president Perons styre med dess korruption och populism. Han kommer senare att upptäcka de privilegier som ges åt ”direktörer” och ansvariga inom partiet. Det är i opposition mot stalinistisk praktik som han vill skapa den ”nya människa”, av vilken man senare gjort en totalitär karikatyr, som han ålägger sig själv som ledare ett exemplariskt uppförande och som han inför frivilligarbetet. Han vägleds av en moralisk syn på maktutövningen vilken också härrör ur en politisk nödvändighet.

När han 1961 tillkännager för sockerarbetarna att bristsituationen kommer att förvärras (kött och mjölk ska ransoneras), ger han ett löfte som väcker deltagarnas entusiasm:
”I den nya etappen av den revolutionära kampen kommer ingen att få mer än andra, det kommer varken att finnas privilegierade ämbetsmän eller storgodsägare. De enda privilegierade på Kuba kommer att vara barnen.”

Befolkningen drabbas redan av många umbäranden och för att kunna göra motstånd mot den amerikanska invasionen fordras det en enorm folklig mobilisering, som inte skulle vara möjlig om det revolutionära projektet saknade stöd. På annat sätt går det inte att förklara segern vid Grisbukten 1961, det första imperialistiska nederlaget i Latinamerika.

Che skiljer sig mycket från de latinamerikanska ledarna, caudillos, med deras korruption och svågerpolitik, och han framstår som en sträng ledare som kräver lika mycket av sig själv som av andra. Anekdoterna är oräkneliga: han drar in det extra matstödet till sin familj, han förklarar offentligt varför han som sjuk provisoriskt förfogar över en bostad vid havet som han inte skulle ha råd att betala med sin lön. Che förstod mycket snabbt nödvändigheten av att bekämpa privilegierna. Enligt honom måste det revolutionära projektet fostra ledare som är fria från all korruption, och för vilka ord och handling stämmer överens. Hans strama livsföring var legendarisk.

Han för en oupphörlig kamp mot byråkratiseringen av den nya administrationen och försöker införa radikalt nya styressätt. Han misslyckas och ”argentinaren”, som vissa ämbetsmän föraktfullt kallar honom, får många fiender.

Ibland har man tolkat hans oförsonlighet i psykoanalytiska termer. Då har man inte förstått att den nya makten på Kuba med nödvändighet tvingas markera ett radikalt brott med den gamla regimens korruption. Annars återställs ”naturens ordning” snabbt. Ett exempel är de gerillasoldater från 26 juli-rörelsen som efter den strategiska segern vid Santa Clara, då Batista besegrats, lade beslag på polisens Cadillacbilar och begav sig till Havanna. De bestraffades omedelbart av Che. Idag sägs de att dessa reprimander, ja till och med stränga bestraffningar, var uttryck för en speciell form av stalinism, ett tropiskt Gulag. På så sätt blandar man ihop allt. Disciplinen inom en gerillarörelse som bekämpar en USA-stödd diktatur och avrättningarna av Batistas torterare i Cabanakasernen efter maktövertagandet ses som första steget mot en förtryckarregim. Man glömmer att Che vårdade de sårade fångarna för att därefter släppa dem, man glömmer hans stränga men gränslösa generositet.

En oavslutad betraktelse

Vid en omläsning av Ches sista texter i den stora offentliga ekonomiska debatten som han förde med anhängarna av de sovjetiska sextiotalsreformerna – vilka förebådade 80-talets perestrojka -, av hans essä Människan och socialismen på Kuba och hans sista tal, särskilt det tal han höll i Alger 1965, framträder en kritisk och profetisk syn på övergångssamhällets problem i Sovjetunionen. I en bok han påbörjade kort tid före sin död, och som han aldrig hann avsluta, skrev han:

”Många överraskningar väntar mänskligheten före hennes slutliga befrielse men – och det är vi övertygade om – den kommer inte att förverkligas om inte de socialistiska stormakterna ändrar sin strategi radikalt. Kommer en sådan förändring att bli resultatet av imperialismens oundvikliga tryck eller av utvecklingen hos massorna i dessa länder, eller kommer det att bli en kedjereaktion av olika faktorer? Historien kommer att ge oss svaret. Vi för vår del drar vårt anspråkslösa strå till stacken och fruktar att företaget ska överstiga våra krafter.”3

Han blev snabbt medveten om de svårigheter Kuba riskerade att hamna i på grund av sitt beroende gentemot sin sovjetiske ”storebror”.

Redan från maktövertagandet hade han förstått, att det var nödvändigt att bryta med den ensidiga sockerodlingen för att minska landets beroende, och att det var viktigt att försöka få igång en mer autonom ekonomisk utveckling. Den vikt som lades vid industrialiseringen var ett uttryck för denna prioritering. Men världsmarknadens järnhårda lagar gav sig snart till känna: produktionen av den främsta exportprodukten, sockerrör, sjönk och kunde inte längre betala för den import som behövdes för den ekonomiska utvecklingen i ett land utan energiresurser, och vars inkomster huvudsakligen kom från odlingen av denna enda gröda, vilken hade införts av kolonisatörerna på 1800-talet. Det blev nödvändigt att korrigera linjen.

”Vi ville accelerera industrialiseringen. Det var en dumhet. Vi ville ersätta all import och tillverka förädlade varor utan att se de enorma svårigheterna med importen av halvfabrikat”, sade Che senare till den uruguayanske författaren Eduardo Galeano.4

Handeln med Sovjetunionen och särskilt oljeleveranserna efter den totala brytningen med USA skulle ge valutastabilitet och en verkligt rättvis handel mellan ett litet ekonomiskt beroende land och en stormakt, som kallade sig socialistisk och som förfogade över kärnvapen och nyss hade kastat sig ut i erövringen av rymden.

Det dröjde inte länge innan Che – till skillnad från andra kubanska ledare – började begripa riskerna och svagheterna i dessa handelsrelationer.

Övergång och underutveckling

Mycket snart började han tvivla om inrikespolitiken. Förslag om att införa marknadsreformer av den typ som förespråkades av sovjetiska ekonomer som Liberman och Trapetsnikov blev föremål för många debatter, samtidigt som landet redan stod inför tvånget att förändra sin utvecklingsstrategi.

Den stora ekonomiska debatten som fördes mellan 1963 och 1965 inom industriministeriet, och därefter inom den kubanska ledningen, handlade om bygget av socialismen, närmare bestämt om villkoren för övergången från kapitalism till socialism på en ö som lider av att vara beroende av en enda produkt, socker, som direkt drabbas av den internationella marknadens tryck och vars utveckling hindras av den blockad som införts av den främsta ekonomiska världsmakten.

Motsättningen gällde värdelagens roll under övergångsperioden, graden av centralisering av företagen, betydelsen av materiella och moraliska incitament. De som betonade värdelagens betydelse gav marknadsmekanismerna en stor roll i den planerade ekonomin. De menade att det var nödvändigt att ge företagen stor ekonomisk autonomi och hävdade att det behövdes penningstimulans för att öka arbetsproduktiviteten. Che och hans anhängare lade framför allt vikten vid ett centraliserat styre, som skulle kunna ta hänsyn till den ojämna utvecklingen i landet. Så var till exempel telekommunikations- och transportnätet utvecklat samtidigt som det rådde en dramatisk brist på arbetskraft, och blockaden, den låga utvecklingsnivån och särskilt valutabristen gjorde det nödvändigt med en rigorös kontroll av tillgångarna.

Han hävdade att företagens finansiella autonomi äventyrade de nationellt beslutade prioriteringarna och gynnade vissa skikt. Företagens autonomi riskerade också att göra direktörerna mer självständiga i frågor om investeringar och löner, och den kunde på så sätt leda till en ojämlik och obalanserad utveckling. Om arbetet bara skulle organiseras utifrån ekonomiska incitament, fruktade han konsekvenserna och menade att det med nödvändighet skulle leda till sociala klyftor.

Han skrev profetiskt:
”Man talar om marknadsteorin. Varje marknadsorganisation syftar till materiella incitament […] och det är alltid direktörerna som tjänar mest. Det räcker att se på DDR:s senaste planer, och den betydelse man ger åt företagsledningen, eller snarare åt den lön direktörerna får för att leda företagen.”5

Tjugo år senare såg vi konsekvenserna av detta då folkmassorna reste sig i Östtyskland, trötta på den ekonomiska nedgången, på bristen på politisk frihet och på de korrumperade ledarnas privilegier.

Che vägleddes av en skarp antibyråkratisk känslighet, och använde sociala och politiska argument när han uttalade sig mot att prioritera marknadsrelationer under uppbygget av socialismen – men det innebar aldrig att han hade några illusioner om att det skulle gå att plötsligt avskaffa marknadsrelationerna. Fjärran från den karikatyr man gjort av hans ståndpunkter, hävdade han behovet av moraliska incitament, som han såg som kollektiva stimulanser till arbete, och som skulle kopplas till en lönepolitik som gynnade utveckling av kompetens. Det viktigaste var att ”på rätt sätt välja medlet för massornas mobilisering” – utan det var socialismen enligt honom dömd till nederlag.

Jämlikhetsreformerna och socialiseringen av ekonomin – vilken utan tvivel hade drivits för långt – hade varit avgörande för det folkliga motståndet. Gentemot de utländska angreppen byggdes det upp en ny värld, som det tycktes värt att kämpa för. Men han hävdade rätten att ta fel och preciserade att om hans uppfattningar skulle visa sig vara ”en farlig broms för produktivkrafternas utveckling, kommer beslut att fattas om att bryta och falla tillbaka på mer beprövade tillvägagångssätt”.6

Utvecklingen av det revolutionära medvetandet och den ökade utbildningen skulle bidra till att skapa en kommunistisk inställning till arbetet (och därför satte han själv ett exempel inte av självplågeri utan av nödvändighet). ”Skapandet av en ny människa och teknikens utveckling” skulle hindra att övergången till socialismen gick fel. Förhållandet mellan socialismen och människan stod i centrum för hans tänkande. Människan sågs som revolutionens huvudfaktor, ”aktören i det egendomliga och gripande drama som uppbygget av socialismen utgör”. Skolning och medvetande utgjorde hjärtat i detta mer rättvisa samhälle.

”I denna period av socialismens byggande kan vi bevittna den nya människans födelse. Hennes bild är ännu inte fullständigt fixerad och den kan aldrig bli det, eftersom denna process sker parallellt med utvecklingen av nya ekonomiska strukturer. […] Det är människan av det kommande tjugoförsta århundradet som vi måste skapa, trots att det ännu endast är en subjektiv icke-systematiserad strävan.”7

Så Ches utgångspunkter var inte stalinistiskt förvrängda utan humanistiska och revolutionära. Men det är sant att han alltför mycket betonade den ekonomiska kritiken av marknadsrelationernas tyngd och otillräckligt framhävde det sovjetiska politiska systemets karaktär av förtryckande polisstat. Det är utan tvekan en av de största bristerna i hans tänkande. En av hans levnadstecknare, Roberto Massari,8 understryker (i likhet med journalisten K.S. Karol) de svagheter i Ches analys, som flera av hans tal och texter fram till ungefär 1963 vittnar om. Denna svaghet åtföljs av en viss naivitet, särskilt i hans omdömen om ledningen i det gamla Folkliga socialistpartiet (PSP).

Det är först 1966, när han kommenterar den sovjetiska handboken i ekonomisk politik, som han fördjupar sin teoretiska betraktelse. Han skriver då:
”Stalins förfärliga historiska brott” kommer att visa sig vara ”att han föraktat den kommunistiska skolningen och infört obegränsad ledarkult.”9

Mot dogmatismen

”Ett uppror mot oligarkierna och mot de revolutionära dogmerna.” Det var så han i sin dagbok i Bolivia hyllade minnet av 26 juli-rörelsen. Han kritiserade livligt ”den skolastik som hämmat den marxistiska filosofins utveckling och förhindrat en systematisk behandling av denna period, vars politiska ekonomi inte analyserats”. (Människan och socialismen på Kuba).10

Hans uppfattning om ett avantgarde, vars ledare skulle vara föredömen vittnade om en kritisk men ofullständig syn på partiets roll och plats i förhållande till massorganisationerna. Han ironiserade:
”Partiet har redan beslutat för dig och du har inget annat att göra än att svälja det.”11 Och han slog fast:
”Vi skall inte skapa löntagare som underkastar sig det officiella tänkandet, inte heller stipendiater som lever gott på sina stipendier och utövar en frihet inom citationstecken.”12

Men han analyserade inte det enda och statsbärande partiets missgärningar – därtill var hans erfarenhet av sex år i den kubanska statens ledning för kort. Han var präglad av kriget, av den omfattande konflikten med Washington och av det specifika i de kubanska lärdomarna.
I Sierra Maestra hade han gått emot 16 juli-rörelsens avdelningarna i städerna, vilka sågs som en högerströmning. Fram till 1965 fanns det tre olika politiska strömningar (26 juli-rörelsen, PSP och Revolutionära direktoratet13), vilket visade sig vara ett hinder för revolutionens enhet. Det enade partiet bildades inte formellt förrän 1975, vid det kubanska kommunistpartiets första kongress – så stora var svårigheterna att enas. I det krigsklimat som rådde under revolutionens första år var det väsentliga att härda ut. Pluralismen sköts på framtiden.

Inte desto mindre praktiserade han en i grunden annorlunda politisk stil än den som den nya makten införde. Under det första nationella produktionsmötet 1961 är det öppenheten som råder. Misstagen och de ansvariga nämns offentligt: ”Ni har just tagit emot mig med varma applåder […] Men jag vet inte om det är som konsumenter eller som medbrottslingar […] Jag tror att det snarare är som medbrottslingar”, förklarar han inför 3 500 regeringstjänsteman.

Han var den ende – och det ledde till kritik – som i industriministeriets tidskrift lät föra en offentlig och motsättningsfylld debatt om landets ekonomiska system. Ministeriet var för övrigt en tillflykt för dem som avlägsnats från andra ansvarsposter. Så anställde han till exempel den förre kommunikationsministern Oltuski sedan denne fått lämna regeringen i juli 1960. Det är så mycket mer betydelsefullt, som Che hade fört en hård debatt just med Oltuski under upproret. Oltuski var medlem av 26 juli-rörelsens vänsterflygel och bedömdes som alltför antisovjetisk vid denna tid, då närmandet till Sovjetunionen stod på dagordningen.

Che vägrade på samma sätt att ge efter för påtryckningarna från en facklig ledare, som krävde att en bankanställd som anklagades för att ha varit Batistaanhängare skulle avskedas. Che försvarade bankmannens heder och avvisade redan från början varje ansats till häxjakt.

I en mycket klargörande text (Un pecado de la revolucion, ”En revolutionssynd”) påminner Che om de misstag, som han menar att man gjort gentemot den ”andra Escambray-fronten”,14 som marginaliserades under marschen mot Havanna. Han menar att dessa misstag ledde till att många medlemmar lämnade rörelsen. Denna självkritiska betraktelse om enhetsarbetet före maktövertagandet är den enda självkritik som överhuvudtaget hittills publicerats.

Han var mer medveten än alla andra ledare i tredje världen vid den tiden om den reellt existerande socialismens skavanker. Han var fientlig till byråkraternas kodade språk och drog sig därför inte för att framföra sin kritik offentligt och i hårda ordalag. I ett offentligt tal i Alger 1965 (hans sista officiella tal som kubansk representant) angrep han på ett afroasiatiskt seminarium den sovjetiska ledningens ”tysta samförstånd” med den imperialistiska utsugningen och bevarandet av den ojämlika handeln. Det var också för att han förutsåg de helvetiska svårigheter som bygget av socialismen på en enda ö skulle möta, och insåg behovet av andra revolutionära segrar, som han i sitt budskap till Tricontinental-konferensen lanserade det berömda slagordet ”Skapa två, tre, flera Vietnam” – ett slagord som ofta karikerats. Han upprördes av ”den batalj av krokben och invektiv som redan för tämligen lång tid sedan inleddes av representanter för det socialistiska lägrets två stormakter” och greps ”av ångesten i detta mänsklighetens ödesdigra ögonblick” gentemot ”Vietnams ensamhet”.15 Med klarsynthet förutsåg Che den historiska utvecklingen och faran med isolerade uppror i en värld som under kalla kriget tragiskt dominerades av imperialismen och stalinismen, och där den senares undergångsväg redan var utstakad.

Från 1962., ett år efter det officiella utropandet av den kubanska revolutionens socialistiska karaktär och två år efter upprättandet av privilegierade förbindelser med Sovjetunionen, hade raketkrisen rubbat hans förtroende för alliansens hållbarhet och stödets pålitlighet. Han hade fått i uppdrag att förhandla med Moskva om militärt stöd gentemot de allt tydligare hoten om amerikansk intervention efter misslyckandet i Grisbukten 1961. Förslaget att installera kärnvapen på Kuba – ett förslag som Moskva hade ansvar för – syftade till att avskräcka Pentagon från att utlösa ett sådant angrepp. Men i själva verket rubbade förslaget atomvapenjämvikten, eftersom närheten till USA:s territorium innebar att en sovjetisk attack skulle kunna komma mycket snabbare och amerikanerna inte skulle kunna svara lika effektivt. Hotet om kärnvapenkrig ökade. Kennedy krävde att raketerna skulle dras tillbaka och hotade med en termonukleär konflikt: världen stod vid randen av krig. Den sovjetiska regeringen accepterade att montera ned de offensiva vapnen under amerikansk kontroll.

Men tillbakadragandet av raketerna och förhandlingarna mellan Chrusjtjev och Kennedy skedde i den sovjetiska diplomatins byråkratiska tradition utan att rådfråga någon, och med totalt förakt för den kubanska suveräniteten. Kubanerna blev oerhört överraskade och indignerade och oktoberkrisen (”de ljusa och svåra dagarna” som Che skrev i sitt avskedsbrev) utgjorde utan tvivel den första sprickan i relationerna mellan Kuba och Sovjetunionen.

Sovjetunionens utrikespolitik – och särskilt det småsnåla stödet till det vietnamesiska folket – skulle komma att förstärka hans alltmer kritiska syn på det socialistiska lägret.

Den mystiska avfärden

Hur ska vi förstå hans avresa från Kuba? Var det övertygelsen om att det var omöjligt med vidare utveckling för en isolerad ö? Var det en önskan att bege sig ut i striden igen? Var det viljan att bryta det kubanska beroendet av Sovjetunionen, en vilja som han delade med Fidel Castro? Den arbetsdelningen mellan statsmannen och upprorsmannen var kanske resultatet av en kompromiss. Men den arbetsfördelningen räcker inte för att förklara de sprickor och konflikter som fanns före hans avresa, och den räcker inte för att förstå vad som hände senare. Är han medveten om att han allt mindre passar in i det politiska system som håller på att upprättas? Hans krav irriterar ämbetsmännen och de politiska ledarna. Hans livsstil är en utmaning mot den nomenklatura som håller på att födas och vars inkompetens han kritiserar. Bristen på ekonomiskt utbildade ledare är katastrofal, men han anklagar också sig själv för att vara ansvarig för misstagen:

”Vi är skyldiga och det måste vi säga öppet. Vill arbetarklassen döma oss för det? Må den fördöma oss, må den ersätta oss, må den avrätta oss, må den göra vad den vill. Där ligger problemet.”

Han angriper de fackliga ledarna, som i flertalet fall inte har någon massbas och tror sig bara ha rättigheter och inga skyldigheter. Han hävdar:

”I den här situationen skulle fackföreningarna kunna upphöra att existera och överföra sina funktioner till kommittéer för arbetets rättvisa. Bara den fackliga byråkratin skulle ha något emot det, eftersom den skulle tvingas återvända till produktionen […] de mest berörda svarar på detta att de har varit fackliga ledare i arton år.”

På samma sätt angriper han mycket tidigt urartningen hos Kommittéerna till försvar för revolutionen (CDR), vilka han ser som ett fäste för opportunister. Han påminner medlemmarna i säkerhetstjänsten om att ”kontrarevolutionär är någon som kämpar mot revolutionen, men den som använder sitt inflytande för att få en bostad och därefter skaffar sig två bilar, den som bryter mot ransoneringen, som äger allt det som folket inte har, är också en kontrarevolutionär.”

Den biografi som nyligen publicerades av Paco Ignacio Taibo II illustrerar mycket väl den växande spänning som skapas av klyftan mellan bristande ekonomiska och mänskliga resurser och nödvändigheten av snabb utveckling i ett land under angrepp utifrån.

”Vi befinner oss i en svår situation; vi kan inte unna oss lyxen att bestraffa misstagen, kanske kan vi det om ett år. Vem ska avskeda industriministern som i november skrev på en plan för att producera 10 miljoner skor och några andra dumheter?”

Han tycks förbrukas i en utmattande strid och skärper sin kritik och sin självkritik mot ett alltför krävande funktionssätt:
”Beslut som ska verkställas, uppgifter som inte diskuteras […] till slut ser vi inte folk som mänskliga varelser utan som soldater, som nummer i ett krig som det gäller att vinna. Spänningen är så stor att vi inte ser något annat än målet […] och vi glömmer så sakta den dagliga verkligheten […] Vi måste göra något för att det här ministeriet ska bli lite mer mänskligt.”16

Che slåss på alla terränger. Samtidigt som han genomför en omorganisering inom industrin deltar han i teoretiska debatter om sökandet efter en annan socialism, allt mer övertygad om Sovjetunionens misslyckande. Men den ekonomiska debatten – som handlar om Kubas utvecklingsstrategi – sluter med ett nederlag för Che. Han ger sig av på en lång resa. Det mycket Moskva-kritiska tal som han håller i Alger tas illa emot. Flera vittnesmål bekräftar det17 och talet kommer aldrig att publiceras i sin helhet i den kubanska pressen. En av attachéerna vid den sovjetiska ambassaden som idag lever i exil (och som vill förbli anonym) bekräftar att den sovjetiska regeringen meddelade, att ett sådant tal från en kubansk ledare var oacceptabelt. Che togs emot av Fidel Castro på flygplatsen, och stängde in sig med honom under två dagar – efter det uppträder han aldrig mer offentligt.

En månad senare avreser han i hemlighet till Kongo. Att Havanna såg Afrika som en av de viktigaste terrängerna i konflikten mellan tredje världen och imperialismen på sextiotalet står bortom tvivel. Men det är tveksamt om Ches deltagande fanns med i de ursprungliga planerna. Bortsett från de diplomatiska problemen, måste hans närvaro skapa svårigheter för de afrikanska ledarna (bland dem Kongos nuvarande ledare Laurent-Désiré Kabila), som inte drog sig för att tala om det. Även om den kubanska utrikespolitiken vid den tiden var djärv – och den var verkligen utomordentligt djärv – verkar det inte troligt att man tänkt, att den främste kubanske ledaren efter Fidel Castro skulle delta. Enligt Taibo II tog Che i februari 1965 upp med Nasser, att han eventuellt skulle delta i kampen i Kongo, men gav upp idén sedan han övertygats av den egyptiske ledarens argument. Hur ska man förklara denna tvekan och dessa omsvängningar som var så föga typiska för hans person?

Några månaders deltagande räckte för att han skulle inse hur orealistiskt företaget var med tanke på de afrikanska befrielserörelsernas svagheter. Han beslöt att organisera reträtten. En inställning som motsäger att han skulle ha drivits av böjelser för ”självmord”. Han gick emot Fidel Castros förslag att skicka ytterligare kubaner.18 Han är realistisk och pragmatisk och bedömer reträtten som oundviklig. Hans dagbok i Afrika (som han ville kalla ”Minnen från det revolutionära kriget: Kongo”) publicerades endast i delar, trettio år senare. Hans korrespondens med Fidel Castro är okänd.

Han stannade flera månader i Prag, ”ett säkert ställe där han ska bestämma sig för vad han vill göra”.19 Hans närvaro är hemlig, eftersom han misstror den tjeckiska säkerhetstjänsten djupt. Man vet inget om motiven för denna långa vistelse eller om de brev han skickar till Fidel Castro. Han återvänder i hemlighet till Kuba och tränar sig några månader underjordiskt.

Hur förbereds avfärden till Bolivia i slutet av 1966? Hur ska man förklara den roll som det bolivianska kommunistpartiet får, trots att deras relationer sedan tidigare är konfliktfyllda? Che mötte 1964 på Kuba ledaren för en utbrytning ur bolivianska kommunistpartiet vilken förespråkade väpnad kamp, och redan det hade lett till generalsekreteraren Mario Monjes vrede. Denne uteslöt andra bolivianska vänsterkrafter innan han övergav gerillan.20

Hur ska vi förstå bristerna, ”planernas avsaknad av genomskinlighet och deras tvetydighet”, enligt Taibo II, när vi vet hur sträng och minutiös Che var? Den franske förläggaren Francois Maspéro upptäckte senare, att han själv var den främste stöttepelaren i det utländska nätverket. Regis Debray reste för att rekognoscera och studera terrängen – ett tungt ansvar för en fransk student vars bedömning sedan kom att ifrågasättas.
Enligt Taibo II som citerar en ClA-rapport skulle CIA ha blivit informerade redan i slutet av 1966 om förberedelserna för gerillan.21

Räcker det oförutsedda händelseförloppet med den för tidiga upptäckten av träningslägret, vilket tvingade gruppen ut i oförutsedda strider, som förklaring till de dramatiska händelserna och den slutliga utgången? Ingen kan svara på den frågan idag.

Deformerad och mumifierad överlever Che. Efter Berlinmurens fall, i ruinerna av 1900-talets revolutioner. Besegrad och segrare. Var ligger kraften i hans budskap? En övertygelsens man, krigsledare och misslyckad poet, upprorisk och engagerad, minister och därefter gerillasoldat. Han förkroppsligar föraktet mot makten, han återupprättar politiken. Det har inte funnits, det finns inte någon ”guevaristisk” modell för uppbygget av socialismen. Men det finns ett sökande efter andra samhälleliga organisationsformer, ett samhälle till nytta för los de abajo (dem där nere) och inte los de arriba (de där uppe), som man säger idag i Latinamerika. Bärare av en moralisk syn på makten, politisk ledare av en ny typ vars ord och handlingar stämmer överens, vildsint kritiker av socialismens avvikelser – det som gör honom modern är denna blandning av humanism och integritet. ”Guevara har anlänt, slut på maskeraden”, skrek redan demonstranterna i Montevideo 1961…

Janette Habel
Maj 1997

Noter
1. 26 juli-rörelsen, har fått namnet efter det datum — 26 juli 1953 – då Castro och hans anhängare genomförde attacken mot Moncadakasernen. Se avsnittet ”Några årtal”.
2. Paco Ignacio Taibo II, Ernesto Guevara también conocido como el Che, Ed. Planera 1996. Citaten i den här boken från den franska översättningen, Ed. Métaille/Payot 1997.
3. Opublicerad text. Källa: Carlos Tabladas manuskript.
4. Taibo II, s. 42.4. Den politik Che beskriver här kallas ”importsubstitu-tion” och rekommenderades vid den här tiden av FN för Latinamerikas länder.
5. Ernesto Che Guevara, Ecrits d’un révolutionnaire. Ed. La Bréche, Paris 1987.
6. Bettelheim, Guevara m.fl. Planeringsdebatten på Kuba, Rabén & Sjögren, Stockholm 1972., s. 57.
7. Guevara, Vi skall segra!, artikeln ”Människan och socialismen på Kuba”, Rabén & Sjögren, Stockholm 1968, s. 133.

8. Roberto Massari, Che Guevara pensiero e politica dell’utopia. Ed. Asso-ciate, Rom 1987.
9. Opublicerade kommentarer till Sovjetiska vetenskapsakademiens handbok i politisk ekonomi. Citeras i Juan Antonio Blanco, Tercer Milenio, s. 83, Havanna 1995.
10. Vi skall segra!, s. 130.
11.Opublicerat, ur Tabladas manuskript.
11. Vi skall segra!, s. 134.
13. Revolutionära direktoratet, en studentorganisation som deltog i kampen mot diktaturen.
14. Den andra Escambrayfronten, en utbrytning ur Revolutionära direktoratet, bildades under ledning av Eloy Gutierrez Renoyo. Den uteslöts under marschen mot Havanna, samtidigt som Che hade lyckats ena alla rebellstyrkor i regionen. Det tycks ha varit Fidel Castro som fattade beslutet.
15. Debray, Guevara m.fl. Kontinent i uppror, Rabén & Sjögren, Stockholm 1967, ur artikeln ”Vietnam får inte lämnas ensamt!” s. 144.
16. Citaten i detta stycke från Taibo II.
17. Raul Roa ringer upp Che när denne återvänt till Havanna (i mars 1965) för att be honom ta emot journalisterna Huberman och Sweezy samt för att gratulera honom till talet i Alger. Che svarar: ”Det är nästan ingen jävel utom du som gillar det talet.” (Muntlig redogörelse. Paris 1997.)
18. Framgår av utdrag ur Ches dagbok, som publicerats i Taibo II m.fl. L’année ou nous nettons nulle part. Ed. Métaille, Paris 1995.
19. Enligt en kubansk säkerhetsagent, citeras i Taibo II. zo. Taibo II, s. 614. ii. Taibo II, s. 635.

Växande kritik inför partikongressen på Kuba

De ekonomiska problemen och samhällsmotsättningarna på Kuba i dag kommer ovanpå de frågor som reses genom krisen i de östeuropeiska länderna, vilka under lång tid framställdes som socialismens bastioner. Tvivel, oro och ovisshet om framtiden kommer till uttryck på de förberedande mötena inför det kubanska kommunistpartiets fjärde kongress, vilken skulle ha hållits under det första kvartalet i år, men som skjutits upp.

Anledningen till att kongressen flyttades fram var kriget i Persiska viken. Men kongressen utgör ett svårt dilemma för partiledningen: hur skall den uppfylla alla förväntningar som väckts under de otaliga uppmaningarna till en debatt? Och framför allt: vad skall ledningen säga till alla dem som frågar sig om landet kommer att överleva, och i så fall hur? Frågorna förstärks genom alla de problem som fyller vardagen och partiledningen är tvungen att besvara den växande otålighet som kommer till uttryck bland ungdomar och intellektuella.

Den svarte generalen Antonio Maceo var en av de viktigaste ledarna i kampen för Kubas oberoende från Spanien i slutet av 1800-talet. Den 11 februari 1878 hölls ett möte vid El Zanjon mellan spanjorerna och upprorsmännen för att bestämma fredsvillkoren och göra slut på kriget. I själva verket innebar det fullständig kapitulation som varken garanterade oberoende eller slavarnas frigörelse. I mars 1878 samlade Maceo l 500 officerare och soldater vid Baragua mot den skamliga fredsuppgörelsen och för att fullfölja kampen.

Den samlande symbolen för det kubanska kommunistpartiets kongress blir Maceos proklamation då han förkastade Zanjon-pakten. Kongressen kommer att ansluta sig till traditionen av nationellt oberoende, kamp för värdighet och nationell suveränitet. ”För försvaret av revolutionära, patriotiska och internationalistiska principer utan dogmer eller främmande scheman”,(1) i en tid då imperialisterna ”tror att de bevittnar socialismens definitiva och oåterkalleliga kris”.(2)

Inför sammanbrottet för vad som på Kuba nyligen kallades ”det socialistiska lägret” försöker Fidel Castro på nytt knyta an till revolutionens – i grunden nationalistiska – rötter. Men uppmaningen till motstånd i en ekonomisk krissituation kan ändå inte dra uppmärksamheten från de mer grundläggande frågorna: historien (hur situationen kunnat uppstå och varför en analys av Östeuropa inte utvecklats tidigare), politiken och ekonomin.

Det kubanska kommunistpartiets tidning Granma betonade den 10 februari 1991 att kongressen måste prioritera ”samhällets ekonomiska utveckling och demokratisering” även ”partiets demokratisering,” parallellt med en ”en bred nationell dialog.” Det är om dessa frågor som ofta mycket livliga diskussioner, ibland väl utanför de givna ramarna, uppstått i de lokala församlingarna.

Öppna partimöten

Om lite är känt om debatterna i de provinsiella församlingarna, finns bättre information om debatterna i Havanna bland intellektuella och yrkesmän inom olika områden, vid universitetet, bland journalisterna, författarna och konstnärerna samt vid Filminstitutet. Dessa öppna partimöten har långt ifrån hållit sig till de bestämda frågorna utan har även tagit upp mer allmängiltiga politiska frågor. I dessa relativt gynnade kretsar – de har bland övriga privilegier också möjlighet att resa, en rätt som majoriteten av ungdomar kräver – står utvidgandet av de politiska rättigheterna i centrum för diskussionerna. Kritiken som förs fram skyr varken pressen, myndigheterna (inklusive Fidel Castro personligen) eller kommunistpartiet. De i stort sett formella folkmaktsorganen (OPP) och Nationalförsamlingen har ifrågasatts; Nationalförsamlingens provinsiella ledarskap och nationella representation väljs via indirekta val men kontrolleras i praktiken direkt av kommunistpartiet. Lokala myndigheter, i vilka delegaterna i princip kan återkallas, är reducerade till att sköta de lokala frågorna.

Problemet med ett enda parti har knappast förts upp, men å andra sidan har monolitism, bristen på respekt för andra åsikter och omöjligheten att uttrycka dem i skritt starkt kritiserats och problem med korruption, dubbelmoral och hyckleri har oavbrutet förts fram.

Hypercentralisering

Många har nämnt den ekonomiska hypercentraliseringen som orsak till vardagslivets svårigheter. Röster har höjts för att legalisera vissa privata verksamheter som t ex en fri marknad för böndernas produkter och för olika typer av hantverk (något som i dag sker i smyg och utan någon som helst kontroll eftersom den statliga sektorns ineffektivitet gör vardagslivet till en plåga).

Talare har på möten understrukit hur svårt och dyrt det är att t ex få tag i en rörmokare utanför normal arbetstid. Myndigheternas förbud leder varken till att privata förmögenheter eller korruption förhindras. Inte heller fungerar den sociala kontrollen. Dessutom leder de till att den statliga sektorns resurser förslösas.

Därför är det nödvändigt att i framtiden dra fram all ekonomisk verksamhet i ljuset i stället för att de drivs under jorden. Byråkratiska orimligheter gynnar i sista hand de en utveckling a v en anarkisk och spekulativ småborgerlig verksamhet. Genom att tillåta denna skulle man åtminstone kunna kontrollera utvecklingen och priserna.

Eftersom ingen officiell förklaring eller sammanhängande analys framställts av krisen i Östeuropa – något som skulle få konsekvenser för det institutionella systemet på Kuba, förs mängder av tolkningar fram.

Öppen bitterhet

Vissa intellektuella visar i dag sin bitterhet öppet, vilket de inte tidigare skulle ha gjort i utlänningars närvaro (privat kritik har alltid existerat).

En som gör det är författaren Lisandro Otero, tidigare ordförande för Kubas författar- och konstnärsförbund. Hans senaste roman Livets träd (som tar itu med byråkratiseringen) har publicerats i Mexiko men inte på Kuba. ”Revolutionen är hjärtslitande, vacker, hemsk. Den utgör slutet på en period och början till en annan. På Kuba har den lett till att vi skapat en nation av något som tidigare endast var en koloni.”

Men kommer revolutionen att överleva? Otero säger: ”Det är mycket svårt att säga. Problemen är många och svåra. Folk är förbannade och osäkra . Vissa håller på att bli våldsamma. Det finns gott om ängslan och irritation. Byråkraterna gör inget. Det är så de skyddar sina poster. Å andra sidan ser du ingen graffiti, inga demonstrationer. Folk känner oro, men de har inte nått brytpunkten…

”Enpartisystemet fungerar inte. Tidigare, under [den störtade USA-stödda diktatorn] Batista, fanns det fjorton partier, men det fungerade inte heller. Något mitt emellan behövs. Vi behöver diskussioner, idéer, en ny dialektik; vi vill inte ha det här förmynderiet. Vi måste stimulera personliga initiativ. Problemet med socialismen är att allt är abstrakt.”

Är Lisandro Otero motståndare till regimen? ”Jag ser mig inte som dissident. Jag tror fortfarande på många av revolutionens idéer. Jag trakasseras inte, jag tvingas inte till underkastelse. De utelämnar bara ditt namn från listan. Jag lever i ett socialt vakuum, i ett tomrum…”

”Jag skriver på mina memoarer. Det kommer säkert att ge mig en massa problem men en konstnär måste tala för sig själv… Man måste nästan ha blivit 60 år för att göra det!”(3)

De intellektuella känner olust. Fallet Otero, en gång en ortodox författare, är inte isolerat. Sedan Kubas Filminstitut för tekniker och skådespelare (ICAIC) fick rätt att fatta sina egna beslut förekommer en kritisk politisk allegori i de bästa kubanska filmerna.(4) Satir över byråkratin, den officiella inställningen och regimens (in)kompetens förekommer i filmer som Supporting roles av Orlando Rojas eller Alice i underlandet av Daniel Diaz Torres i samarbete med den framstående kubanske författaren Jesus Diaz. I den sistnämnda filmen vaknar Alice upp i en by i vilken tronados (ett populärt uttryck för de byråkrater som tvingats lämna sina jobb efter beslut från partihierarkin) omskolas och får uppleva hemska saker.

Det är inte förvånande att ett av de längsta förberedande mötena inför den fjärde kongressen ägde rum vid ICAIC (det varade i tre dagar). En stor majoritet av personalen deltog, flera hundra, både tekniker och artister, såväl medlemmar som icke medlemmar av kommunistpartiet.

Kritisk tradition

Kubanska filmproducenter har en lång kritisk tradition. De drabbades av intoleransen under de mörka åren 1975 till 1985, en period som var starkt påverkad av idéer som anknöt till den ”socialistiska realismen.” Under dessa år bannlystes filmer som Techo och Vidrio av Sergio Giral och romaner som Las iniciales de la tierra av Jesus Diaz.(5)

Men det bör betonas att inom detta område, liksom andra, kan inte repressionen jämföras med den som förekom i Östeuropa. Artisterna är också medvetna om att den inhemska filmens födelse, som blivit internationellt erkänd, är förknippad med revolutionen. Som jämförelse har filmproducenter i exil knappt rönt någon uppmärksamhet.

Den nuvarande öppenheten gynnar både artister och intellektuella – framför allt inom de humanistiska vetenskaperna. Den visar sig i den kritiska forskning, i synnerhet om stalinismen, som förs fram i tidskrifter som Cuadernos de Nuestra America eller Casa de las Americas.

I den politiska press som är knuten till kommunistpartiet märks den emellertid knappast. Den officiella dagstidningen Granma, (om man kan hitta den vilket är svårt med den nuvarande bristen på papper), är torr och trist och även en tidskrift som Bohemia är andefattig. Allt tyder på att såväl dags- som veckopress är strikt kontrollerad. Castro fördömde för några år sedan de kubanska journalisternas ”förtegenhet”. Om detta problem kvarstår är det uppenbart inte journalisternas fel utan den monolitism som skapats av ett partisystem som stryper all offentlig debatt.

Lättrörlig

Ungdomar utgör en annan lättrörlig grupp. Apparaten får betala priset för en stor motsättning: de generationer som fötts efter revolutionen har fått utbildning och tiotusentals ungdomar går vidare till universitet.

Höjningen av den kulturella nivån är verkligen imponerande. De kubanska ungdomarna har Latinamerikas högsta utbildningsnivå, men samtidigt konfronteras de med ett samhälle som blockerar deras möjligheter. Deras förhoppningar möter institutionell tröghet, könsfördomar och kulturella hinder. Sociala framsteg, vilket den föregående generationen fick uppleva, är svårare att genomföra i dagens kristider. Det leder till att vissa ungdomsgrupper marginaliseras och till en apolitisk attityd.

Självmord utgör den sjätte vanligaste dödsorsaken. Enligt Kubas årliga statistik utgörs den mest utsatta riskgruppen av unga flickor som blivit gravida och vars familjer inte kan hantera detta.(6)

Polisattack

De händelser som det franska kommunistpartiets tidning L’ Humanité nyligen rapporterat om är lika oroande – polisen ingrep vid en rockkonsert i Kulturhuset i stadsdelen Playa i Havanna. ”Man såg många jeans och söndersprättade T-shirts, långt hår och en del med ringar i öronen. Men också en del vanliga, ungdomliga rock-fans. Flera kubanska grupper spelade vid konserten, Horus, Red, Metat Oscuro. Kulturhuset ordnar regelbundet sådana konserter och upplåter lokaler till grupper så att de kan repetera utan att några problem uppstått. Flera hundra ungdomar besökte konserten när polisen ingrep för att utrymma byggnaden.”(7)

Enligt den officiella versionen ingrep polisen för att stoppa ett slagsmål. Korrespondenten från L’Humanité, som knappast kan misstänkas för politisk fientlighet, hörde olika versioner och antyder att fientliga slagord mot regimen hördes och för första gången kastades stenar mot polisen. Tidigare polisingripanden, vilka i allmänhet motiverats med problem med alkohol, har aldrig genomförts på liknande sätt.

Visserligen har man märkt spänningar mellan de unga poliserna, som kommer från landsbygden, och ungdomarna i städerna som så ofta klär sig ”amerikanskt”. Detta klädmode är ofta utmanande för en regim vars radikala antiimperialism i sig själv uttrycker en kritik mot hela den amerikanska livsstilen.

Roberto Robaina, ungdomsförbundets sekreterare, bekräftar att kubanska ungdomar opponerar sig mot stereotypier, även revolutionära sådana: ”Denna generation tänker inte bara på att roa sig,” men den måste ”söka sig vägar för att kunna fortsätta det revolutionära arbetet.” Ungdomen är ingen homogen grupp ”och när någon tycker att det är dåligt att bli kritiserad känner jag oro: det visar en brist på förtroende för dagens ungdom att kritisera dem för omogenhet.”

Generationsklyftan

Det finns en klyfta mellan de generationer som radikaliserats i totalt motsatta historiska situationer: Castros generation upplevde den nationella frihetskampens höjdpunkt och segern över nykolonialismen, de nya generationerna upplevde det ”socialistiska lägrets” sammanbrott och den utmaning av etablerade värderingar som det innebar.

Kommunistpartiets ledare riskerar att få betala ett högt pris för frånvaron av pluralism, för monolitismen och institutionernas förstelnande. Eftersom det saknas debatt, former för meningsutbyten och diskussioner, kan ungdomar bli cyniska och apolitiska. Det gäller desto mer eftersom ungdomsförbundets tidning, Juventud Rebelde, som blivit påtagligt öppen, p.g.a. bristen på sovjetiskt papper inte längre kommer ut lika ofta.

Detsamma gäller för det Kubanska kvinnoförbundet (FMC), som leds av Vilma Espin. Trots att hon har ett ärofullt förflutet i Sierras Maestra blev hon först nyligen vald till politbyrån, som fram till dess helt och hållet bestått av män. Kvinnoförbundet har fått utstå mycket kritik, framför allt för att det misslyckats att effektivt bekämpa machokulturen. Kvinnoförbundet uppmärksammade sent kvinnornas radikalisering och ungdomsfrågorna. Sexualmoralen – också synen på den numera tolererade homosexualiteten – förändras också snabbt och generationsklyftan är stor.

Det kubanska samhället har förändrats oerhört på 30 år:
• befolkningen har nästan fördubblats;
• den har urbaniserats (70 procent lever i städerna, 20 procent i enbart Havanna);
• i ett land som 1959 hade 25 procent analfabeter slåss man nu om böckerna.

Mot denna bakgrund är det absurt fortsätta att tillämpa förstelnade strukturer som importerats från Sovjet, att inte respektera olika opinionsströmningar, ungdomens kritiska manifestationer och de nya, om än kätterska, kulturella fenomenen. Hela systemet med ett enda parti där partiet växt ihop med staten (som dessutom inte är förskonad från korruption) utmanas. Det sker i en situation där inga absoluta sanningar förs fram och där motsättningen mellan ord och handling – dubbelmoralen – blir allt tydligare.

Paralyserat

Landets ledare, som reagerar olika beroende på om de representerar olika delar av apparaten eller den castrotrogna kärnan tycks vara paralyserad – detta förklarar utan tvekan varför den fjärde kongressen skjutits fram.

Samtidigt påskyndas händelseutvecklingen under såväl den internationella utvecklingens som befolkningens tryck och de nödvändiga förändringarna kan inte skjutas upp hur länge som helst om mer all varliga omvälvningar skall kunna undvikas.

Enligt den allmänna opinionen (inklusive de mer resonabla exilgrupperna) är ingen av dissidentgrupperna verkligt representativ. Ofta är de i händerna på de mest reaktionära falangerna med bas i Miami och utgör för närvarande inte något verkligt hot mot regimen.
Den mest offensiva kritiken kommer inifrån eller nära kommunistpartiet, ett faktum som skulle gynna en revolutionär pluralism om den fick komma till uttryck i de två stora frågorna i dag: den ekonomiska politiken och demokratiseringen av institutionerna. Till dessa problem finns åtminstone två olika svar: Fidel Castros och byråkraternas, vars främsta drivkraft är hur de skall lyckas behålla sina privilegier.

Pragmatisk

Den pragmatiske och empiriske kubanske ledaren är beredd att göra viktiga eftergifter vad gäller privatiseringar i den svåra situation som landet upplever, i synnerhet som de avtal som med möda förhandlats fram med Sovjet del vis börjat brytas.

Castro handlar motsägelsefullt: Å ena sidan förkastar han ”kapitalistiska mekanismer”, samtidigt som han sluter avtal med utländska monopol. Antalet samriskföretag (joint ventures) ökar, vilket medför att arbetslagar inte respekteras och att ojämlikheten ökar. Detta banar vägen för explosiva motsättningar. Å andra sidan fördömer han att hantverkare och bönder berikar sig, samtidigt som han inte inser att denna privata småföretagsamhet skulle kunna leda till att vardagslivet blev lättare att leva och att de sociala spänningarna skulle kunna minska.

”Korrigerings”-kampanjen har genomgått alla slags förändringar och det är inte mycket som återstår av det ursprungliga projektet. En rad ekonomiska initiativ har undandragits den kubanske ledarens kontroll: monopol på att hålla tal är en sak – ”bara prat” säger en del teknokrater i privata sammanhang – och praktisk handling något annat.

Castros uppfattning om avbyråkratiseringen har fått flera följder: å ena sidan är det en avbyråkratisering från ovan, auktoritär och utan verklig masskontroll och därmed nödvändigtvis bräcklig. Å andra sidan destabiliserar den stats- och partiapparaten på djupet. En apparat som strävar efter att skydda sig – ofta effektivt – mot den kubanske ledarens offensiv. Men han vågar inte tillgripa åtgärder som skulle leda till en effektiv kamp mot den byråkratiska cancersvulst som tär på landet.

Ett bevis på detta är det öde som drabbade de beslutade åtgärder som skulle skära ner antalet byråkrater – en hel del av dem återigen återtagit sina positioner (på en del förberedande möten inför den fjärde kongressen beslutades att upp till 50 procent av tjänsterna skulle avskaffas).

De beslutade förändringarna för hur förtroendevalda inom kommunistpartiet skall väljas – direkta och hemliga val -har fått följder lokalt, men tycks inte ha fått genomslag på den provinsiella eller nationella nivån. De lokala politiska styrkeförhållandena är i stort sett formella, såvida inte valen genomförs på basis av en plattform eller ett mandat. Delegaterna på basnivå har inte kunnat slå igenom i partivalen på provinsnivå, trots att de valts demokratiskt och dessutom ofta varit nya. Det sätt på vilket de politiska debatterna – trots de ursprungliga proklamationerna – har förts, bevisar det.

Nationell debatt

Den l juli 1990 återgav Granma en lång artikel från politbyrån: ”Kommunistpartiet vill ha en bred nationell debatt… Försvaret av socialismen kan inte förenas med en sluten eller stel inställning. Om vi pratar om förstelning så kan vi inte till ytterlighet försvara våra nuvarande metoder.” Uppmaningen till debatt måste tillåta ”att de politiska institutionerna och staten fungerar mer demokratiskt.”

Artikeln betonar ”att ett mötes kvalitet inte alls kan mätas ‘så som vi gjorde förr’, med hur enigt det var eller att inga frågor som kunde betraktas som problematiska eller avvikande fördes fram. Vi skall inte klaga om åsikter som tidigare förtryckts eller motarbetats kommer fram offentligt i dag – de inbjuder till diskussion, för fram nya element och leder till att förvirring och misstag undviks.”

Mötesrapport

Åtta månader senare, i februari 1991, sammanfattade en rapport till partiavdelningen i Havanna vad som hade tilldragit sig i andra avdelningar: rapporten sammanfattade 11 337 basmöten som hållits för att dryfta ca en miljon människors åsikter. Rapporten betonade att en person av femton ”hade tillkännagivit sina åsikter öppet” och att en del ”nyliberala och kapitalistiska förslag” hade förts fram; dokumentet betraktar dem som ”kvantitativt försumbara” och förklarar dem med ”politisk naivitet, förvirring eller att de är inspirerade av ståndpunkter som öppet står i motsättning till partiets politik.”

Enligt rapporten ”förespråkade en del deltagare privatisering av produktion och tjänster, införandet av en marknadsekonomi, återinförandet av en fri bonde-marknad och i ett fåtal fall ett flerpartisystem.”

Det fanns i vissa fall ”en brist på kampglöd eller en viss naivitet” bland kommunister och revolutionärer och ”man var tvungen att genomföra en del analyser i partiets basorganisationer för att klargöra innehållet i dessa förslag… På ett allmänt plan har klargörandena gått fram. Det har emellertid varit nödvändigt att tillgripa disciplinära medel mot några militanter och utdela kritiska anmärkningar till några celler som inte kunnat försvara partiets politik.”

Den breda nationella debatten skulle därför kunna hållas kort och den fjärde kongressen skulle kunna bekräfta den linje som sammanfattas med det kubanska uttrycket ”mas de lo mismo” (mer av samma sak).

Rapporten slutar med att referera inställningen till fyra frågor:
• nej till privatisering;
• nej till marknadsekonomi;
• nej till flerpartisystem;
• nej till entreguistas (kapitulation) för kapitalistiska reformer.

Ingen utmaning

Castro tycks inte vilja gå den enda väg som skulle kunna utmana byråkratins härjningar: förkasta dess privilegier, cynism och korruption. Det skulle innebära att folket ges verklig kontroll över makten (vilket inte Folkmaktsorganen har eftersom de har tömts på sitt innehåll, något som en officiell och offentlig undersökning fastslagit), ett medel att utmana enpartisystemet och det patriarkaliska ledarsätt som castrismen införde.

Det är inte av rent maktintresse som överbefälhavaren motsätter sig förändringar, utan snarare ett övergripande ideologiskt synsätt, som påverkats av militarism och som likställer försvaret av revolutionen med monolitism och en oförståelse för de sociala, politiska och kulturella olikheter som råder på Kuba. Detta synsätt bestrids alltmer. Myten om Kubas homogenitet är förknippad med försvaret av enpartisystemet.

Det stämmer ätten del latinamerikanska ledare inte delar denna vision, t ex ledaren för Tupamaros i Uruguay, Fernandez Huidobro. ”Fidel är oppositionens ledare och allt oftare en ledare i minoritet.”(8) Enligt Huidobro kämpar Fidel ”mot något flyktigt, som befinner sig under honom, men över folket och tycks vara osårbart. Något stort, tjockt, klibbigt och oanständigt.” Men varför, efter 30 år, är byråkratin – för det är den det handlar om – osårbar?

Den allt mer ökande kritiken (som ibland framförs offentligt, vilket är något nytt) av Castro spelar en viss roll. Även i detta fall är vägen till helvetet belagd med goda intentioner. En del personer inom apparaten, vilka blivit djupt oroade sen Ochoa-affären i juli 1989(9), är medvetna om att de kan råka illa ut om det folkliga missnöjet riktar Castros vrede mot dem.

Det är därför som några höga funktionärer – för första gången – privat uttalat sig för ekonomiska reformer, en slags perestrojka och för politiska förändringar, en större öppenhet. Detta skulle minska Fidels roll och öka deras egen. Denna infallsvinkel, vilken i går knappast skulle varit trovärdig, blir det desto mer i dag med tanke på de förändringar som är på gång i det kubanska exilsamhället i Miami.

Florida

Det kubanska immigrantsamhället utgör en ekonomisk och politisk makt i Florida: en och halv miljon kuban-amerikaner bor i Miami. Fram till nyligen var målet för ”det gamla gardet i exil” att genomföra en invasion av Kuba med hjälp av amerikanska marintrupper eller att med hjälp av CIA mörda Castro (vilket de försökt många gånger med illa genomtänkta metoder).

Denna extremhöger skulle aldrig tveka att använda sig av vedergällning, attacker eller mord på dialogueros, de som vill ha en dialog och ”nationell försoning”. Högern ser inte Miami som sin stad och drömmer om att kunna återvända till ”sin” ö.

Dessa människor, en gång i minoritet, håller på att bli dominerande av flera skäl. Å ena sidan för att Sovjet försöker förhandla fram ett fredligt och ekonomiskt fördelaktigt sätt att lätta på den börda som Kuba utgör för dem. Det kalla kriget är slut och Kuba intresserar dem inte längre, men de vill organisera en acceptabel och därmed fredlig övergång för att behålla sin image i Tredje världen. Å andra sidan saknar förhoppningarna om ett våldsamt störtande av Fidel inifrån Kuba grund. Det är som Jacobo Timerman betonar i den spanska tidningen El Pais:
”Ingen i Miami tror längre på att försämrade levnadsförhållanden skulle driva fram ett uppror mot Castro.”(10)

De hypoteser som framkastades för två år sedan har inte bekräftats. Idén om en mordgrupp – eller mer preciserat att Castro skulle arresteras av militären och därefter sändas till Sovjet som en del av en sovjetisk sammansvärjning (en idé som blomstrade efter avrättningen av Ochoa 1989) – saknar trovärdighet. Slutligen – och detta är en verklig förändring – har resorna och kontakterna mellan kubanska familjer i exil och på Kuba fört med sig något nytt (majoriteten av familjerna på Kuba har en familjemedlem i exil).

Fruktar våldsamt slut

Ett stort antal kuban-amerikaner fruktar att krisen skall få ett våldsamt slut och de som är för en dialog vill inte ha en amerikansk intervention – ett nytt Gulf-krig tilltalar dem inte. Faktum är, att under ett inbördeskrig ”skulle USA kunna intervenera. Det skulle vara olycksbådande att se USA överlämna makten till en Endara [den president som tillsattes i Panama efter den amerikanska invasionen], men även till en något klipskare vid namn Valladares.”(11)

En av förutsättningarna för att en eventuell förhandling ska äga rum är att den måste föras mellan kubaner. ”Övergången till frihet och demokrati måste diskuteras av alla kubaner. Nationens öde måste avgöras på Kuba och av kubaner, inte i Moskva eller Washington”, förklarade den kubanska Demokratisk Plattform, som grundades i Madrid i augusti 1990 med stöd av den spanska regeringen. För första gången har ledaren för det spanska socialdemokratiska partiet Felipe Gonzalez tagit kontakt med Castros motståndare.(12)

Eftersom den spanska staten är den främsta bland Kubas europeiska partners har dess beslut säkert anknytning till händelserna vid ambassaderna i juli 1990. Enligt Plattformen är de politiska krafter som skulle delta i denna dialog följande: ”En bred representation av de grupper, rörelser och partier vilka förespråkar en politisk och social förändring på Kuba, en bred representation av exilkubanerna, en delegation från den kubanska regeringen och internationella observatörer som ger sitt stöd till förhandlingarna.” En mycket väl balanserad blandning av politiska strömningar!

Koalitionsregering

För exilkubanerna finns det en rad möjliga lösningar: den bästa skulle vara en koalitionsregering (möjligen ledd av Fidel!). På samma sätt som Humberto Ortega kvarstår som överbefälhavare för armén i Nicaragua skulle Raul Castro kunna göra detsamma på Kuba. Miami skulle inta en bestämd roll och förstärka sin roll som ekonomisk pol genom att investera i hotell och ett andra hem för kubaner i Florida som vill tillbringa veckoslutet på Kuba. Dessutom finns den familjehjälp som exilkubaner ombesörjer (”som turkar, greker eller portugiser utgör i dag”).

Detta scenario är i själva verket bara första steget. Det exilkubanska samhället har förstått att perspektivet på ett beväpnat övertagande utifrån är osannolikt och de har dragit denna slutsats efter vad som hänt i Östeuropa. De förbereder sig nu på en snabb övergång och ytterst en regeringsförändring; en regering som de i dag försöker underminera genom att underblåsa dess egna motsättningar.

Det står klart att det förekommer kontakter mellan Havanna och de mer moderata exilledarna. Men vilka villkor har Kuba ställt för att öppna denna dialog?
• att USAs blockad upphör;
• att Kuba återfår militärbasen vid Guantanamo (mycket viktigt eftersom Sovjet för första gången minskar sina vapenleveranser),
• en eventuell politisk öppning – med respekt för den kubanska regimen— om garantier ges för att all aggression upphör

Det är som Carlos Aldana, ledare för kommunistpartiet sagt: ”Vi vill göra systemet mer effektivt, mer demokratiskt, mer effektivt på det ekonomiska planet. Om ni verkligen vill lämna Kuba ifred, acceptera då Kuba sådant det är – ett underbart uttryck för en världspluralism, om pluralism innebär att olika typer av regeringar accepteras. Då skulle ni se om vårt system kan korrigera sig självt och bli mer demokratiskt. Men om ni tränger in oss i ett hörn, trakasserar oss, förtalar oss och utsätter oss för alla möjliga slags påtryckningar, kan ni inte begära att vi skall fortsätta utvecklas ytterligare i den riktningen än vad det sunda förnuftet och överlevnadsinstinkten säger oss.”(13)

Dystra utsikter

Utsikterna är inte uppmuntrande: Kubas allierade i Centralamerika är trängda. Spanien liksom de viktigaste regeringarna i Latinamerika stöder en dialog efter Miami-modell. Situationen i Sovjet är dyster. Utvecklingen i Albanien och Nord-Korea, den ekonomiska öppningen i Vietnam och de gemensamma påtryckningarna från Sovjet och Washington (efter den förkrossande segern i Gulfkriget) visar hur svårt det är att göra motstånd när man står med ryggen mot väggen. Dessutom är den kinesiska modellen – i vilken ekonomiska friheter kombineras med förtryck som t ex på Himmelska Fridens torg – som skulle kunna tilltala vissa personer inom apparaten, inte tänkbar på Kuba.

Den kubanska regeringen kan inte bortse från riskerna med förhandlingar vars ekonomiska motsvarighet är oklar – vi har redan sett vad löftena om hjälp till Panama och Nicaragua varit värda.

Återvinna initiativet?

I denna svåra situation får man hoppas att Fidel Castros regim kommer att ta initiativet till en institutionell demokratisering på alla nödvändiga sätt – så att den inte införs under förhållanden som den inte alls har någon kontroll över. Det är också ett nödvändigt villkor för att kunna bevara massmobiliseringarna och systemets trovärdighet – kort sagt den revolution som castristerna vill försvara till varje pris.

Janette Habel
Översättning och redigering:
Ingemar Sandström
Översatt ur: International Viewpoint nr 207, 227 maj 1991

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1991

Noter
1. Rapport till Kommunistpartiets rad i Havanna, AFP, februari 1991.
2. Appell till kongressen.
3. Guardian Weekly, 17 mars 1991.
4. Se Paolo Paranuaga, ”Brev från Kuba till ett opålitligt Europa, den kubanska filmens politiska ställning”, i den brittiska tidskriften Framework maj-juni 1991.
5. Utkommer på Acte Sud Editions hösten 1991.
6. Granma, 17 februari 1991.
7. L ‘Humanité, 26 april 1991.
8. Mate Amargo, 13 mars 1991.
9. Se International Viewpoint, nr 173.
10. Jacobo Timerman, El Pais, 16 december 1991.
11. Tidigare polis hos Batista, under många år i kubanska fängelser, där han påstod sig vara förlamad. Han släpptes efter ingripande från president Mitterand, med hjälp av Regis Debray. Han leder USAs delegation till Genéve-kommissionen för mänskliga rättigheter.
12. Den demokratiska plattformen innefattar kristdemokrater, liberaler, socialdemokrater och konservativa, vilka alla får stöd av sina internationella partiorganisationer.
13. Cambio 16, Madrid. Intervjun återgavs i Courier International, 18 april 1991.

”En unik period i fredstid ”på Kuba

Efter det sovjetledda COMECON-blockets sammanbrott har Kuba drabbats av en allt djupare kris. Sedan augusti 1990 har det rått en ”unik period i fredstid”, för att använda Fidel Castros omskrivning för den svåraste perioden under de trettio år som gått sedan revolutionen.

De planer för landets ekonomiska utveckling under 90-talet som gjordes upp inom ramen för den ”socialistiska arbetsdelningen” har blivit mer eller mindre överspelade. Industrialiseringen, som grundades på garanterad sovjetisk olja, skulle koncentreras och specialiseras på:

• sockerrörsprodukter, en viktig industripotential;
• bioteknologi, som stimulerats av kubanska hälsovårdens framgångar (som upptäckten av vaccin mot meningitis B visar);
• tillverkning av delar till informationsteknologi, tillsammans med Östtyskland;
• modernisering av sockerplantagerna;
• teknologisk upprustning av nickelberedningen.

Genom förnyad jakt efter oljefyndigheter och genom att bygga en kärnkraftsanläggning skulle Kuba övervinna sitt allvarligaste handikapp: den nästan totala bristen på energitillgångar. Denna brist har lett till ett kroniskt internationellt beroende, som sockerproduktionen inte kan kompensera p.g.a. råvaruprisernas svängningar på världsmarknaden.

Gulfkriget visade hur bräcklig och spekulativ oljemarknaden var. Iraks erbjudande efter införandet av FNs embargo om att förse världens fattigaste länder med gratis olja väckte genklang: Tredje världens oljeimporterande länder köper små kvantiteter till de högsta priserna eftersom de inte har råd att finansiera kontrakt som löper över lång tid.

Fram till 1989 fanns inte detta hinder för Kuba – det var utan tvekan den största fördelen med den ”broderliga” hjälp, som i andra delar var betydligt mycket mindre ensidig än vad man i allmänhet antar. Knapphet på olja betyder omedelbart kaos i transporter och arbete. Detta påverkar industrin, matproduktionen och de förnödenheter som skall till befolkningen, som till två tredjedelar bor i städerna.

Stor armé

Landets försvar ligger i händerna på en armé som näst efter Brasiliens betraktas som den starkaste i Latinamerika. 15 procent av befolkningen kan på ett eller annat sätt beväpnas och den militära styrkan framställs ofta som ett direkt hot mot USA.

Nyligen talade Jeane Kirkpatrick om faran för att kommandotrupper från Kuba skulle kunna förstöra kämkraftsanläggningen vid Floridas kust.(1) Det politiska syftet är att sätta press på Sovjet att ytterligare dra åt tumskruvarna på Kuba, men det bortser den kubanska arméns grundläggande defensiva karaktär. Dessutom är arméns räckvidd begränsad p.g.a. det nästan totala beroendet av utländsk olja och reservdelar.

Det är därför ingen överdrift att påstå att det är revolutionens överlevnad som står på spel. För första gången utgörs inte hotet av risken för en direkt invasion, utan den mer försåtliga kombinationen av en ytterligt allvarlig ekonomisk kris, en förstärkning av den amerikanska blockaden, extrema svårigheter att kunna leva ett normalt vardagsliv samt reella men alltför ytliga politiska förändringar. Detta kan leda till att befolkningens mest demoraliserade delar revolterar med följder som är omöjliga att förutse.

I åtta månader, med början i maj 1990, förhandlade Kuba med Sovjet innan en tillfällig överenskommelse undertecknades. Tillfällig därför att handeln länderna emellan skall ske på nya villkor, som ännu inte helt bestämts. Den slutliga överenskommelsen gäller enbart för 1991 och förnyade förhandlingar kommer att krävas för att bestämma villkoren för framtida ekonomiska och handelsförbindelser.

Enligt den kubanske utrikeshandelsministern Ricardo Cabrisas beror osäkerheten delvis på att förhandlingarna ägde rum samtidigt som varken planen för 1991 eller den sovjetiska statsbudgeten hade godkänts.(2) Avtalets slutgiltiga utformning är än mer osäkert eftersom förhandlarna måste bestämma viktiga detaljer, t.ex. vissa priser. Men huvudorsaken är att den ekonomiska och politiska krisen i Sovjet gör att avtalen inte blir tillförlitliga.

Det gamla betalningssystemet gällde fram till den 31 mars; därefter måste handeln betalas i hårdvaluta med priser som beräknats utifrån världsmarknadspriserna.(3) Inte heller med detta prissystem, oavsett hur bra det är, kommer Kuba att ha något val när det gäller reservdelar eftersom en stor del av industrin av nödtvång utrustats med sovjetiska maskiner

Sockerpriset

Att ta hänsyn till världsmarknadspriserna för t ex sockerprodukter är inte lätt. Cabrisas har påpekat att detta pris varken återspeglar handeln mellan EG och ACP-länderna (länder i Afrika, Karibien och Stilla Havet) eller handeln mellan USA och dess traditionella handelspartners, som sker med priser som ligger betydligt över världsmarknadens.

Sovjet gick till slut med på att köp fyra miljoner ton socker under 1991 till det förmånliga priset 0,24 dollar per pound (l pound = 454 gram), ett pris som är lägre än under de tidigare avtalen men dubbelt så högt som det nuvarande marknadspriset. Tio miljoner ton olja och oljeprodukter – tre miljoner mindre än tidigare – skall säljas till 20 dollar per fat, något högre än det rådande världsmarknadspriset. Kuba måste betala betala transportkostnaderna med hårdvaluta. Det finns flera begränsningar även för andra viktiga leveranser.

Tidigare hade avtal slutits med 62 sovjetiska myndigheter och 25 000 företag tilläts handla med Kuba.(4) Dessa avtal fungerar inte längre och en bristsituation har uppstått. För att undvika katastrof fick Kuba extra oljeleveranser i januari.(5)

Det mest överraskande politiska utspelet rör avbetalningen av Kubas skuld till Sovjet – Castro har i flera år räknat med att skulden skall avskrivas. Skulden uppskattas till ca 15 miljarder rubel och skall från nästa år skrivas om i hårdvaluta med en ännu inte fastställd ränta. Med tanke på Kubas brist på hårdvaluta har 90-talet börjat dystert, och landets valutabrist kommer att förvärras eftersom man inte längre kommer att få vidareexportera sovjetisk olja.

Livsmedelsproduktionen

Kuba har en stor jordbrukspotential. Men trots verkliga framsteg är varken produktionen av grödor eller kreatur tillräcklig för att kunna föda befolkningen. Det beror på att produktionen av sockerrör och citrusfrukter för export på statsjordbruken prioriterats. Dessutom måste Kuba importera gödningsämnen, utsäde och reservdelar.

Lägg därtill de energikostnader som mekaniseringen av sockerrörsskörden medför (ett sätt att komma till rätta med bristen på arbetskraft på landsbygden). ‘På detta område spelar såväl det internationella beroendet som ekonomiska och politiska beslut en viktig roll.

Importen av livsmedel har minskat betydligt och tillgången har påverkats avsevärt i framför allt Havanna, där ca 20 procent av befolkningen bor. Livsmedelsplanens speciella betydelse förklaras av det akuta behovet av att garantera landets självförsörjning på livsmedel efter de alarmerande bristerna under 1990 vilket försatte hela landet i larmberedskap.

Förseningar av de sovjetiska sädesleveranserna ledde till brist på bröd, samtidigt som bristen på säd till hönsen ledde till kraftigt minskad äggproduktion. Tidigare rådde fri tillgång på ägg men nu är de ransonerade till 4-5 st per vecka. Bulgariska kycklingar och tjeckoslovakiskt öl har inte heller kommit fram och risimporten har minskats trots att riset tillhör basmaten på ön.

Kuba står inte på randen till hungersnöd. Detta beror delvis på att libreta (ransoneringskorten) garanterar att alla får den grundläggande näringen, men framför allt på att kubanerna en gång om dagen äter på kollektiva institutioner, arbetsplatser, skolor os v vilka har sina egna kanaler för att skaffa livsmedel . Inte desto mindre är läget mycket allvarligt – förutom bristerna finns akuta distributionsproblem vilket gör vardagslivet svårt. Att köa kan ta timmar och kräver en avancerad planering; hela familjen tvingas delta (speciellt far- och morföräldrar), ”rotation” skapas med hjälp av kölappar och frånvaron på arbetsplatserna har ökat.

Ransoneringar

Sedan 1990 har antalet ransonerade varor ökats och omfattar 242 olika dagligvaror, t ex skor, kläder, möbler, leksaksbilar och hygienprodukter. För en kort tid sedan blev det omöjligt att få tag i rengöringsmedel, såpa, schampo och rakknivar i vissa delar av landet. Försäljningen av elektriska apparater har också begränsats avsevärt, framför allt för att hushålla med energi och för att det inte finns några pengar att importera dem för. Därför kommer det heller inte att säljas några kylskåp i år på det tropiska Kuba. Luftkonditioneringsanläggningar – ett arv i städerna från den amerikanska epoken – kommer att ersättas med kinesiska ventilationsanordningar och endast nygifta kommer att få strykjärn.

Cykelåldern – med cyklar från Kina – har inträtt. Flera allvarliga olyckor har inträffat eftersom cyklar ett okänt transportmedel på Kuba. I städerna har man tagit sig fram med bilar och på landsbygden med hästar. Antalet tidningar, antalet sidor samt upplagan har skurits ner (utan att innehållet därför skulle ha blivit bättre!).

Bokkris

Pappersbristen har också lett till kris i bokproduktionen. Enligt The Economist (9 feb. 1991) publicerades fram till förra året årligen 500 nya titlar-”öns befolkning är glupska läsare och det säljs så mycket böcker att det Kubanska bokinstitutet varje vecka publicerar en tio-bästa-lista över de mest sålda titlarna.”

Man bör i detta sammanhang komma ihåg, vilket också The Economists Havannakorrespondent gör, att ”1959 var en fjärdedel av befolkningen analfabeter.” Detta visar såväl på hur omfattande de senaste trettio årens kulturella revolution varit som på hur allvarlig krisen är i dag. Kubanska vetenskapsmän försöker finna ett sätt att använda sockerrörsskal för att tillverka papper samtidigt som inga nya böcker trycks. De kvarvarande boklagren försvinner från bokhandlarnas hyllor trots att priset höjts med 50 procent.

Det tydligaste tecknet på hur allvarlig krisen är är den strikta kontroll på försäljning av mediciner, som tillkännagavs av regeringen i mars. Restriktioner kommer att införas på ett stort antal mediciner i de offentliga apoteken, individuella recept kommer att kontrolleras och viktiga ordinationer kommer att ges på sjukhusen. Priset på vissa mediciner kommer att höjas för att hindra all onödig konsumtion. Med tanke på hur stolt Kuba är över sitt sjuk- och hälsovårdssystemet – ett av Tredje Världens mest utvecklade – talar åtgärderna sitt tydliga språk.

Den 17 februari 1991 varnade Fidel Castro för Kuba måste göra sig redo för ”den värsta av alla ekonomiska situationer. Vi måste vinna tid under denna första fas under ‘den unika perioden’ och förbereda oss för den andra och tredje fasen.” Denna tredje fas skulle i värsta fall – om inte ens de nuvarande avtalen med Sovjet respekteras – kunna leda till en slags krigskommunism under fredstid.

För att undvika detta lutar sig de kubanska ledarna mot att handeln med Latinamerika och Kina skall öka, ökad turism, fler joint ventures (samriskföretag) med europeiska länder (under villkor som ännu inte specificerats) och att den amerikanska blockaden skall upphöra (tyvärr fullständigt hypotetiskt). Det är nödvändigt att finna en ekonomisk politik – eller enbart en politik – som leder till att det kubanska folket håller ut till slutet av tunneln och tills den internationella solidariteten visar sig.

Fler joint ventures

Under tiden är det nödvändigt att förbereda sig för det värsta, hushålla på alla områden, speciellt med energi, och vinna tid. Regeringen har redan ändrat sin inställning till delägarskap. Det finns redan många joint ventures inom turism: spanska och kanadensiska företag har varit med om att bygga nya hotell och anställa och avskeda personal efter eget gottfinnande. Men hittills har det inte förekommit utländskt kapital inom industrin.

För första gången har regeringen brutit en trettioårig tradition och tillåtit ett franskt konsortium bestående av Total Enterprise och Compagnie Européenne des Pétroles (CEP)(6) att börja exploatera olja utanför Kubas nordkust.

Sexårskontraktet undertecknades i Havanna i december 1990 med Kubas Union del Petroleo med ekonomiska villkor som inte avslöjats. Kontraktet innebär, enligt en kubansk diplomat, att om lönsamma oljefyndigheter hittas, så ”kommer inkomsterna att delas mellan Compagnie och kubanerna.”(7)

Kuba överväger också att tillåta utländska köpare att äga 49 procent av vissa företag – gränsen är bestämd i lagen om utländska investeringar från 1982. Enligt ordföranden i föreningen för kubanska ekonomer, Luis Cardet Henando, skulle utländska investeringar innebära att det ekonomiska beroendet av en marknad försvinner”, något som Kuba lider av idag. Ett beroende som samtidigt riktat investeringarna till sockerindustrin, sockerrörsprodukter, bioteknologi och ordbehandling inom ramen för COMECON.(8)

Dessutom ägde en annan talande händelse rum i början av 1991: den 16 januari undertecknades för första gångenen fem-årigt handelsavtal med Kina. Efter Östtysklands ”försvinnande” har Kina blivit Kubas främsta handelspartner. En gemensam kommission på regeringsnivå tillsattes 1988, ett år då handeln ökade med 50 procent, och i januari träffades den för tredje gången. Under 1990 uppgick handeln länderna emellan till 578,15 miljoner dollar. En femårig överenskommelse har undertecknats jämte ett handelsfördrag för 1991. Kuba skall leverera socker, citrusfrukter, nickel och, för första gången, kubanska biokemiska produkter.

Enligt det kubanska kommunistpartiets tidning Granma är förhoppningarna stora på samarbetet. Kina har garanterat krediter för tillverkning av cyklar och ventilationsanläggningar och samarbete är på gång inom konfektion, skor, keramik, motorer, verktygsmaskiner, traktorer, livsmedelsindustri, elektronik mm.

Kinas utrikeshandelsminister Li Lan-qing har betonat att skälen för den kubansk-kinesiska handeln är ekonomiska – Kina hoppas kunna utöka sina relationer med Latinamerika, medan Kuba söker en marknad för de produkter som tidigare såldes till Östeuropa. Men han identifierade också en politisk aspekt – vilket kan syfta på betalningssättet som stipulerats i det ännu inte offentliggjorda avtalet.

Traditionellt har handeln mellan de två länderna skett med dollar, men det kan antas att den kinesiska regeringen har gjort eftergifter med tanke på Kubas brist på hård valuta. Sedan mars 1990 har Kina garanterat förmånliga betalningsvillkor samt kreditmöjligheter till Kuba. Men trots den ökade handeln med Kina kompenserar den inte de förluster Kuba lidit på annat sätt.

Turism

Ett tredje sätt att mildra de ekonomiska spänningarna är turismen. Mer än 320 000 turister besökte ön 1989 och under de sex senaste åren har turismen i genomsnitt ökat med tio procent. Regeringen försöker fyrdubbla antalet hotell till 1992, vilket också kommer att leda till fler joint ven-tures med spanska, italienska, österrikiska, franska och finska företag. Men även om antalet turister p.g.a. de låga priserna ökar från Kanada och Europa beroende, så kräver en mer fullständig expansion turister från Kubas närmaste granne, dvs amerikanska turister.

Amerikanska resor till Kuba är emellertid hårt reglerade (dock ej för journalister, kubansk-amerikanska familjer och forskare) och straffen kan innebära 250 000 dollar i böter eller 12 år i fängelse.(9) Även om straffen i stort sett är teoretiska, är de tillräckliga för att avråda de flesta potentiella besökare (i synnerhet som det samtidigt råder blockad).

Sist men inte minst skall man inte underskatta den avundsjuka som kan väckas hos kubanerna av det som en del kallar ”turist-apartheid.” Kontrasten mellan denna privilegierade och skyddade sektor och folkets vardagsbekymmer bär frön till en konflikt.

Teoretiskt skulle Kuba kunna dra fördel av att banden med Östeuropa bryts genom att på nytt knyta an till landets naturliga geopolitiska fält: den latinamerikanska kontinenten. I praktiken är Kuba inte längre totalt isolerat och handeln har utvecklats. Denna utväg är emellertid begränsad eftersom de latinamerikanska länderna själva är alltför skuldsatta och p.g.a. att trycket från den amerikanska blockaden är starkt.

Dåliga grannar

Från Mexico, Venezuela och Colombia skulle Kuba kunna köpa olja och samtidigt få starkt reducerade transportkostnader. Men de vill inte gå med på några som helst ekonomiska eftergifter gentemot Kuba samtidigt som de själva befinner sig i förhandlingar med USA. De förnyade förhandlingarna om San José-avtalet, som gäller oljeleveranser inom regionen, innefattar inte Kuba så länge som vissa villkor inte godtas (villkor som Castro heller inte tycks vara villig att acceptera).(10)

Med tanke på de enorma internationella hindren och dagens ogynnsamma politiska förhållanden skapas den ekonomiska politiken från dag till dag. Tendensen tycks peka mot decentralisering, vilket innebär att kubanska företag som har utrikeshandel får större självständighet gentemot ministerierna, samtidigt som den kubanska Handelskammaren kommer att få en viktigare roll i utrikeshandeln. Skiljedomstolen för utrikeshandeln skall omorganiseras för att ta hand om tvister som kan uppstå mellan kubanska och utländska företag då de gör allt för att kringgå byråkratisk kontroll.

Men huvudproblemet är huruvida decentraliseringen också kommer att gälla socialt och politiskt. Om verklig makt att kontrollera och styra överlåts till såväl företag som lokala institutioner samtidigt som byråkratiskt kaos endast kan förvärra fattigdomen och göra folket ursinnigt. Idén att återinföra en fri marknad för jordbruksprodukter och stimulera bönderna att förbättra tillgången på mat tycks delas av många åtminstone i Havanna.(11)

Undertryckandet av fria marknader rättfärdigades genom de orättvisor de orsakade, men frågan är om den svarta marknadens orättvisor är bättre. Målet är att förhindra profitering på bönder och mellanskikt, men utvecklingen av en underjordisk ekonomi har gynnat ”en tendens mot kapitalism” p.g.a. ”växande kommersiella profiter” (enligt en officiell tapport).

De allvarliga distributionsproblemen är ytterligare en störande faktor. Det finns oräkneliga chistes (skämt) som hånar den statliga sektorns ineffektivitet och slöseri; en sektor inom vilken korrupta tjänstemän, som genom sin teque-teque (jargong) döljer sin dubbelmoral och gjort stora pengar.

Kriminellt utslagna

I rapporten Merkantilism och brott på Kuba: nuvarande och framtida konsekvenser skriver Fernando Barral om ”den konstant ökande brottsligheten i landet, oavsett om det förekommer hårda straff eller om viss brott avkriminaliseras” och om faran för att strafflagen utnyttjas för ”att reducera sociala fenomen till individuella handlingar.”(12)

Barral bedömer att det finns tre delar av befolkningen som är försöker skaffa sig illegala profiter: ”en marginaliserad eller anti-social grupp… .som tycks stärkas genom bestraffning; ett skikt bestående av korrupta anställda och tjänstemän, om blivit kriminella genom ‘sitt tjänstemannauppdrag’; samt ett skikt av nya borgare som består av mellanhänder och legala handelsmän och resterna av den gamla småbourgeoisin.” Den gemensamma nämnaren är att de inte vill ge upp sina egna intressen.

”Så till vida som dessa intressen står i motsats till revolutionens, bildar de en social grupp med en mycket farlig potential och som i en gynnsam politisk konjunktur skulle kunna framkalla en spontan politisk rörelse med en ansenlig kontrarevolutionär dynamik. Enligt vår mening kan det inte uteslutas att de kriminella klasserna i sin helhet kan inta negativa politiska attityder som skulle kunna leda till spontana kontrarevolutionära rörelser. Denna fara är desto större eftersom det finns grupper av intellektuella som vill hjälpa dem till självmedvetande, att identifiera sina intressen, om de förmår övertyga dem om att de revolutionära institutionerna är deras fiende och om de lyckas ge dem en politisk grund och ledare.”

Detta är den explosiva situation i vilken det kubanska kommunistpartiets fjärde kongress skall äga rum. Enligt en del kubaner skall den bli en kongress då man skapar en ”ny grundval,” men ännu har inget datum bestämts.

Janette Habel
Översättning och redigering:
Ingemar Sandström Översatt ur:
International Viewpoint nr 205, 29 april 1991

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1991

Noter
1. Intemational Herald Tribune, 31 mars 1991.
2. Granma, 3 februari 1991.
3. Informe Latinoamericano, 7 februari 1991.
4. A. a.
5. R. Cabrisas, Granma, 3 februari 1991.
6. CEP har specialiserat sig på utvinning och produktion av kolväten, ingår i Interagra-gruppen, och leds av Michel Doumeng, och har även varit verksam i Östeuropa, Laos och Vietnam. Se Investir, 8 april 1991.
7. Financial Times, 8 mars 1991.
8. International Herald Tribune, l april 1991.