Kategoriarkiv: Klass

Brasiliens arbetarparti & socialismen

Samtidigt som den ”reellt existerande socialismen” faller samman och arbetarrörelsen i många av de utvecklade kapitalistiska länderna befinner sig i en djup kris, var den radikale socialistiske kandidaten för Partido dos Trabalhadores, PT (Arbetarpartiet), arbetarledaren Luis Inacio da Silva, mer känd som ”Lula”, mycket nära att bli vald till Brasiliens president i december 1989.

I första valomgången blev ”Lula” tvåa med 16,8 procent av rösterna efter den konservative populisten Collor de Mello. Lula slog ut den socialdemokratiske populisten Brizola, den socialdemokratiske ”vänster-om-mitten”-kandidaten Mario Covas och fick sexton gånger fler röster än kommunistpartiets kandidat.

Kommunistpartiet,under många år vänsterns starkaste kraft (partiets presidentkandidat fick 14 % av rösterna 1946, men drevs under jorden), har kritiserat PTs program för att vara alltför radikalt, utopiskt, orealistiskt och arkaiskt.

Hur kan man förklara detta, i en värld där allt är så fientligt i förhållande till alla socialistiska politiska alternativ? Finns det lärdomar att dra av den brasilianska erfarenheten, som kan tillämpas i andra samhällen? Om man ska kunna besvara dessa frågor måste man se till PTs ursprung och utveckling. För PT är i dag ett av de största och mest radikala partierna i Latinamerika, ja, i hela världen.

Ett nytt kapitel

Grundandet av PT 1979 inledde ett nytt kapitel i den brasilianska arbetarrörelsens historia. Ett massparti växte fram:
• som uttrycker arbetarklassens och det arbetande folkets politiska självständighet;
• ett demokratiskt, pluralistiskt, militant parti, fritt från alla bindningar till de härskande klasserna och deras stat, med ett klart antikapitalistiskt program;
• ett parti i solidaritet med arbetarkampen över hela världen, och fortfarande självständigt i förhållande till någon särskild ”socialistisk” stats (Sovjetunionen, Kina osv) politik.

PT är ett helt nytt parti, vars betydelse sträcker sig långt utanför Brasilien. Det är inte socialdemokratiskt, lett av parlamentariker, organiserat som en valapparat med ett traditionellt ny-keynesianskt reformistiskt program, som inriktar sig på länderna vid Atlanten.

Inte heller är det ett byråkratiskt kommunistiskt parti, med en maktfullkomlig apparat, politiskt underdånigt Sovjetunionen. Det är inte heller populistiskt, så som peronismen i Argentina eller det gamla Partido Trabalhista Brasilero, PTB (Brasilianska Arbetarpartiet), som leds av karismatiska borgerliga politiker och en korrupt byråkrati av ”gula” fackföreningsbossar. Slutligen är det inte heller någon självgod revolutionär sekt, organiserad i arbetarrörelsens utkanter och full av dogmer och ritualer.

Svårt hitta motsvarighet

Det är faktiskt svårt att hitta någon analogi eller motsvarighet. Det historiska exempel som ligger närmast är The Independent Labour Party, det första engelska arbetarpartiet, grundat 1893 a v en grupp stridbara fackföreningsledare, socialister (däribland en del marxister) och kristen vänster, som fick Friedrich Engels ”välsignelse”.

PT är resultatet av de brasilianska arbetarnas försök att själva komma till politiskt uttryck. I början av vårt sekel slogs anarkosyndikalisterna med beundransvärd energi och klasskänsla för en självständig proletär inriktning, men deras doktriner fick dem att förkasta uppfattningen om ett massomfattande politiskt parti.

Det viktigaste försöket att bygga upp ett genuint arbetarparti var förmodligen Partido Comunista Brasilero, PCB (Brasiliens kommunistparti). Men trots dess medlemmars och anhängares självuppoffrande, ledde partiets stalinistiska logik till att det underordnade sig den nationella borgarklassens intressen. Denna inriktning, i kombination med det ideologiska beroendet av Sovjetunionen och avsaknaden av partidemokrati, ledde till en rad splittringar, som alltsedan 1962 söndrat och försvagat partiet.

Liksom PTB, som grundades 1945, var PCB aldrig mer än en parlamentarisk apparat med stort röststöd hos arbetarklassen, men som arbetarna med vissa undantag aldrig verkligen stödde.

Slutligen lyckades aldrig den ”väpnade vänsterns” små grupper från 1960- och 1970-talet, trots sitt mod och heroism, vinna något verkligt stöd hos arbetarklassen. De mötte ett tragiskt öde, just på grund av sina minoritetshandlingar och isolering från arbetarna i städerna och på landsbygden.

PT är därför det första masspartiet i Brasilien som ger uttryck för arbetarnas egna krav och strävanden i kampen mot kapitalet och dess stat. Det är ett parti med rötterna i arbetarklassen, bönderna och intelligentian.

En ny arbetarklass

Initiativet till att bilda partiet togs inom den nya arbetarklass som växte fram under den kapitalistiska expansionen under de två årtionden av militärdiktatur som följde ef ter 1964. (Den formella övergången från militärdiktatur till civilt styre skedde under våren 1985.)

Under denna period skedde en snabb tillväxt av storskalig kapitalistisk produktion inom jordbruket med inriktning på den internationella marknaden. Detta ledde till att småbönderna och arrendebönderna i massomfattning fördrevs från sina jordar. En del av dessa proletariserade bönder och småbrukare flyttade till städerna (framför allt Sao Paulo) där en omfattande industrialisering (bilar, stål och kemikalier) pågick, understödd av framför allt multinationella företag.

Men denna omvandling antog den klassiska formen i Tredje världen: ”utveckling av underutvecklingen” (för att använda den brasilianske ekonomen och historikern André Gunder Franks välkända fras):

Den förvärrade de regionala skillnaderna (mellan det industrialiserade Södern och det allt mer utfattiga Nordöst), den sociala ojämlikheten (de rika blev rikare och de fattiga fattigare), liksom ett ekonomiskt beroende av de utvecklade kapitalistiska länderna (vilket visats av den astronomiska tillväxten av utlandsskulden).

Dessutom sögs inte stora delar av de bönder som tvingats flytta upp av den moderna (arbetsbesparande) industrin, utan anslöt sig till kåkstädernas fattiga dagdrivare, som lever ur-hand-i-mun.

De som inte fick del av den kapitalistiska utvecklingens frukter – städernas arbetare och arbetslösa, de utfattiga, halvt om halvt proletära landsbygdsborna, ruinerade hantverkare och småföretagare som drabbats hårt av inflationen – blev alltmer fientliga till militärregimen.

Egen politisk representation

Till en början stödde de den oppositionsrörelse som leddes av den liberala borgarklassen, Movimento Democratico Brasiliero, MDB (Brasilianska demokratiska rörelsen), det enda oppositionsparti som militärdiktaturen tillät. Men i slutet av 1970-talet kände de mest aktiva och medvetna delarna av arbetarrörelsen behovet att själva representeras politiskt.

Fackföreningsledarna, som med sin pragmatism och ”klassinstinkt” företrädde detta nya perspektiv, fick gradvis allt större stöd från flera generationers militanta marxister, som dragit lärdomar av det förflutna. De förde med sig rika politiska erfarenheter och stora kunskaper om socialistiskt tänkande in i PT.

Olika strömningar

På så vis är PT, under de år som gått sedan grundandet 1979, ett resultat av att olika strömningar kommit samman, där alla fört med sig sin särskilda lyhördhet och sina egna erfarenheter till partibygget:

• de ”verkliga” fackföreningsmedlemmar, initiativtagare och ledare, som representerar en ny sorts massomfattande fackföreninginriktning; militant och grundad på politisk klass-självständighet gentemot arbetsgivarna; med de viktigaste fästena i ABC-regionen (industriförorterna runt stor-Sao Paulo där den ”nya arbetarklassen” är koncentrerad;
• fackföreningsoppositionen, vilken under många år lett en hård kamp i fabrikerna och inom fackföreningarna mot en organisation som underordnats staten och mot en ”gul”, korrupt och regeringskontrollerad fackföreningsbyråkrat!;
• fackföreningarna på landsbygden och lantarbetar- och bondeorganisationer, ofta från den kristna traditionen;
• kristna bassamfund, d v s de kyrkliga organisationer som förenar präster och katolska lekmän med jordlösa bönder och arbetare i städerna med övriga kristna delar av den socialistiska strömningen;
• tidigare medlemmar och anhängare av kommunistpartiet eller medlemmar i den ”väpnade vänstern”, vilka lämnat dessa organisationer;
• olika grupper av vänsterrevolutionärer (trotskister, castroanhängare o s v);
• intellektuella: sociologer, ekonomer, lärare, författare, journalister och forskare som dragits till arbetarrörelsen eller till den marxistiska teorin;
• parlamentsledamöter, ursprungligen från MDBs vänsterflygel.

I viss utsträckning kan man säga att PTs grundande utgör det historiska mötet mellan arbetarklassen och ”dess” intellektuella: två sociala krafter som dittills följts parallellt, ibland närmat sig varandra, men oftast slagit in på helt olika vägar.

Samtidigt som den process som PT grundades under i vissa drag är specifik för Brasilien och dess historiska sammanhang (t ex de kristna bassamfundens betydelsefulla roll), slås man icke desto mindre av hur nära PTs framväxt motsvarar vissa klassiska texter av Karl Marx och Friedrich Engels: en arbetarrörelse växer fram i de moderna industricentra; en fackföreningsrörelse som under den ekonomiska kampen klart kommit att inse nödvändigheten av ett arbetarparti; ett parti som drar till sig olika folkliga sociala skikt under arbetarklassens ledning.

Ledningen

De olika källor som PT sprang ur avspeglas i ledningens sammansättning. De mest framträdande har varit fackföreningsledare som Lula, ordförande i metallarbetarfacket i Sao Bernardo; Jacob Bittar från Campinas petrokemiarbetar-fack; Olivio Dutra, ordförande för de bankanställda vid Porto Alegre; gamla revolutionära ledare som den legendariske Apolonio de Carvalho, kommunistledare sedan 1935, som stred i den Internationella brigaden i det spanska inbördeskriget och senare i den franska motståndsrörelsen; och välkända intellektuella som Francisco Weffort, sociolog från universitetet i Sao Paulo och författare till böcker om den brasilianska arbetarrörelsens historia.

PTs snabba bildande – som bara tog två år – förvånade majoriteten av de existerande socialistiska eller kommunistiska grupperna. En del av dem valde att ansluta sig till det nya partiet. Men de mest ”efterblivna” delarna av vänstern, de med stalinistisk bakgrund, däribland det pro-sovjetiska PCB, föredrog att stanna kvar inom det liberala MDG, den legala borgerliga oppositionen.

Nya vindar inom fackföreningsrörelsen

1978, samma år som nya vindar började blåsa i fackföreningsrörelsen, började tanken på ett självständigt arbetarparti föras fram av flera ”genuina” fackföreningsledare. De kom fram till detta utifrån sina erfarenheter under en rad historiska strejker och sammandrabbningar med den statliga polis- och militärapparaten och genom sin omvärdering av den sociala kampen före 1964.

På ett ”Möte för demokrati”, som stöddes a v den liberala och vänsteroppositionen i Rio de Janeiro 1978, avvisade Lula, med stöd av andra fackföreningsledare, mötets målsättning att organisera en ”bred demokratisk front” kring MDB. Han förde fram erfarenheterna från 1964 (det år då militären tog över makten) som ett argument mot den traditionella politiken att underordna arbetarrörelsen under den borgerliga populismen:

”Om vi arbetare inte är medvetna om hur sammansvetsad oppositionen är, riskerar vi att lida samma nederlag som 1964, när borgarklassen bröt med arbetarna, vände dem ryggen och lämnade dem i sticket.”

Utan att avvisa det nödvändiga i att göra gemensam sak mot militärregimen, underströk Lula vikten a v en självständig arbetarpolitik:

”Arbetarklassen måste gå sin egen väg för att nå sitt mål. Förr eller senare kommer den att bygga upp ett politiskt parti… Arbetarklassen får inte reduceras till ett verktyg. Det är oerhört viktigt att arbetarna direkt uttrycker sin styrka. Och på den politiska arenan innebär detta att klassen måste formera sitt eget parti.”

Nationellt möte

I oktober 1979 hölls PTs första nationella möte i Sao Bernardo do Campo, Lulas fackförenings starkaste fäste. På konferensen antogs en kortfattad politisk deklaration som klart uttalade partiets mål:

”PT strävar efter att hela den ekonomiska och politiska makten direkt ska utövas av arbetarna. Detta är det enda sättet att få slut på utsugningen och förtrycket.”

Samtidigt manade dokumentet ”alla demokratiska krafter att bilda en bred massrörelse mot diktaturen.” PT satte också som sitt mål att bilda en allomfattande landsorganisation. Central Umeå de Trabalhadores (CUT), och underströk att ”uppbyggnaden av den endast kan ske samtidigt som den existerande fackföreningsstrukturen, som i dag är underordnad staten, bryts ner”.(1)

I april-maj 1980 utbröt en stor strejk med 250 000 metallarbetare i Sao Bernardo. Rörelsen stoppades först sedan polis och militär ingripit. Lula och de övriga ledarna arresterades, och militären fick kontroll över fackföreningarna genom att tvångsinföra ”medlare”.

Men rörelsen visade sin förmåga att organisera befolkningen – genom dagliga möten med tiotusentals arbetare – och den nya starka fackföreningsandan. Och PT, som stod i spetsen för rörelsen, var den stora vinnaren.

I maj och juni 1980 höll PT en ny nationell konferens med delegater från 22 delstater, som representerade uppskattningsvis 30 000 medlemmar. Ett manifest och ett program antogs, vilka definierade PT som ”det verkliga politiska uttrycket för alla dem som utsugs av det kapitalistiska systemet”; ett massparti med bred bas, öppet och demokratiskt. Dess mål var att slå sönder militärregimens förtryckarapparat och bygga upp:

”…en alternativ makt för arbetarna och de förtryckta som utvecklas till ett samhälle utan vare sig utsugare eller utsugna. Genom att bygga detta samhälle är arbetarna medvetna om det faktum att denna kamp riktas mot det stora nationella och internationella kapitalet.”

Ingen ”lära”

Men PT hade ändå inte utarbetat någon ”lära”. Många politiska och programmatiska frågor lämnades medvetet öppna för att möjliggöra bredast möjliga debatter och att alla medlemmar ”mognade” i sin egen takt. Detta gällde i synnerhet internationella frågor, även om vissa ståndpunkter redan var klara, t ex stödet till den sandinistiska revolutionen i Nicaragua och solidariteten med de polska arbetarnas kamp för fackliga rättigheter.

Lula skrev också en artikel med temat ”Våra krav och polackernas är de samma”. PTs ledare och aktivister ville inte upprepa den gamla brasilianska vänsterns tragiska misstag, som gjorde deras partier till den ena eller andra ”reellt existerande socialistiska” statens underhuggare.

Ett av kännetecknen på att PT är ett ”öppet” parti, är att det innehåller ett antal vänstergrupper, -organisationer eller -strömningar (de flesta marxistiska), som oftast har sin egen struktur och sina egna tidningar.

Ett fåtal av dem ser som sin viktigaste uppgift att bygga PT som ett genuint massparti med en aktiv bas och de strävar efter att PT ska bli den ledande kraften i en revolutionär omdaning av Brasilien. Andra ser tvärtemot PT som en ”massfrontstaktik”, inom vilken målet är att bygga upp ett ”verkligt” parti för den marxist-leninistiska förtruppen, dvs den egna organisationen.

En av PTs ledare, Apolonio de Carvalho (som själv under flera år ledde en underjordisk förtruppsgrupp) skrev en text för att inleda diskussionen inom partiet i denna känsliga fråga. Han hävdade att vänsterströmningarna inom PT kunde komma med värdefulla bidrag om de bara lyckades anpassa sig till PTs ursprung som ett massparti och ett kvalitativt nytt steg i arbetar- och folkrörelsen.

Vänsterns två uppgifter

Han ansåg att vänstern hade två uppgifter: att undervisa i samhällsvetenskaper och att själva lära sig av den nya verkligheten. Men de skulle vara tvungna att överge sin felaktiga uppfattning om PT som en masspolitiskt front, att partiet är en tillfällig överenskommelse mellan olika ingående delar kring konjunkturella mål – och acceptera att det är ett helt nytt parti, ett massornas och kampens parti, djupt demokratiskt (vilket inte utesluter centralisering), som först och främst inriktar sig på att massorna själva handlar självständigt och politiskt.

Under 1980 tog PT första steget på väg mot legalitet inom ramen för den ”politiska reform” som genomförts av militär-regeringen. Mot myndigheternas förväntningar lyckades PT uppfylla alla de extremt hårda villkoren i den nya ”Förordningen för politiska partier” för att bilda ett parti som inte redan var representerat i parlamentet (t ex kravet att ha partiorganisationer i en femtedel av landets kommuner). Och domstolen tvingades utfärda provisorisk status som legalt parti för PT (det var ännu hårdare krav för att vinna permanent status).

I själva verket lyckades PT vända kampanjen för legalisering till sin egen fördel, få spridning över hela landet, vinna många nya medlemmar samt bygga upp de nucleos (kärngrupper) som utgör grunden för ett aktivt och demokratiskt PT.

En av de mest fascinerande aspekterna i PTs historia är hur partiorganisatörerna lyckades uppfylla de komplicerade lagkraven i en auktoritär lagstiftning – vars syfte var att hålla arbetarna utanför politiken – och samtidigt bygga upp en demokratisk partiorganisation nedifrån och upp.

Dubbelt funktionssätt

Detta har resulterat i att partiet har ett dubbelt funktionssätt: det formella, legala, genom vilket faktiskt inga beslut tas; och det verkliga, genom vilket delegater väljs av nucleos (som själva inte har någon ”legal” status) på lokala partikongresser. De lokala partimötena väljer i sin tur delegater till den nationella kongressen.

När viktiga meningsskiljaktigheter uppstår inom partiledningen är det de vanliga partimedlemmarna som bestämmer. 1984 ville en del av ledarna (liksom de flesta regionala delegater) att PT skulle delta i de indirekta presidentval (presidenten valdes av kongressen) som införts av militären och att rösterna skulle läggas på Tancredo Neves, som representerade en kompromiss mellan MDB och delar av PDS, militärregimens tidigare parti. Partiledningen beslöt att nucleos skulle tillfrågas – deras delegater avvisade med överväldigande majoritet förslaget på de lokala, regionala och nationella partikongresserna.

Det har framförts kritik mot partiets politiska heterogenitet och avsaknad av ett mer exakt program. Detta beror på att PT har sitt ursprung i såväl de olika grupper och traditioner som sammanslutits i partiet, som i dess breda bas, öppenhet och demokrati. Dessa utmärkande drag har tillåtit och även stimulerat en intern debatt och diskussion.

Detta till skillnad från majoriteten av de brasilianska vänsterpartierna (med stalinistisk botten), där debatten systematiskt kvävts ända tills den inte längre kunnat hållas tillbaka och resulterat i splittringar, ömsesidiga beskyllningar och anklagelser.

PTs grundare och ledare har vägrat att tillämpa någon särskild ”fix och färdig formel” i förhållande till arbetarna. De anser att programmet, liksom partiet, måste grundas ”nerifrån och upp” och på den konkreta, verkliga utvecklingen av ett klassmedvetande hos arbetarna i städerna och på landsbygden.

Efter nästan ett halvt sekel då den brasilianska arbetarklassen dominerades av en populistisk och byråkratisk statsapparat, tycks PT delvis ha anslutit sig till det bästa i den ”klassiska” självständiga och antikapitalistiska tradition inom arbetarrörelsen som existerade f öre 1935-37, då diktatorn Vargas kupp krossade den oberoende vänstern och lade fackföreningarna under statens kontroll.

Ingen direkt historisk kontinuitet

Ändå är PT i grunden ett nytt fenomen. Detta beror inte bara på att det inte finns någon direkt historisk kontinuitet mellan PT av årgång 1980 och arbetarrörelsen före ”1937 – med undantag av sådana beundransvärda gamla kämpar som Apolonio de Carvalho och Mario Pedrosa (som grundade den kommunistiska vänsteroppositionen mot stalinismen 1929 och deltog på Fjärde Internationalens grundningskongress 1938) – utan också p g a att dagens organisationsform och massbas (framför allt på landsbygden) i väsentliga delar skiljer sig från den som fanns före andra världskriget. Men PT är också fast beslutet att bryta med:

• det tunga arvet av passivitet och orörlighet inom massbasen;
•byråkratiskt herravälde över de vanliga medlemmarna och hänsynslöst beräknande politiker på toppnivå;
• underkastelse under staten och/eller olika delar av borgarklassen som förmodas vara ”demokratiska”, ”progressiva” eller ” nationalistiska”;
• att fackföreningarna förringas till sociala hjälporganisationer;
• en politik som begränsas till att rösträtten utnyttjas en gång var fjärde år.

Med andra ord, den grundläggande idé som bar fram till PTs grundande och som förblivit partiets politiska kompass är ingen annan än den som Marx formulerade i Internationell Workingmen’s Associations program: Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk.

Socialismen målet

På den nationella partikongressen i september 1981, den sista etappen på väg mot legalitet, uttalade partiet öppet att socialismen var dess programmatiska mål. I olika tal och intervjuer har Lula förkastat så väl den socialdemokratiska som den byråkratiska ”socialismen” och talat om behovet av en annan väg för den brasilianska revolutionen och socialismen.

En omfattande medlemsvärvningskampanj ledde till en spektakulär tillväxt:
mot slutet av 1982 hade PT redan 245 000 medlemmar i hela landet. De flesta av dem var koncentrerade i de mest industrialiserade delstaterna i de södra och centrala delarna av landet. 1990 överskred partiets medlemsantal 500 000.

1982 deltog partiet i valkampanjen med en plattform vars huvudbudskap var ” Arbete, jord och frihet”. I den krävdes ett slut på militärdiktaturen, att makten skulle överföras till arbetarna och folket samt ett socialistiskt Brasilien. Nationellt var valresultatet en besvikelse, med 3,5% av rösterna och åtta invalda ledamöter i delstatsparlamenten.

Men i Sao Paulo, landets viktigaste ekonomiska centra, erhöll PT nästan 10% av rösterna. De traditionella partiernas vida överlägsna valmaskinerier och påtryckningarna på väljarna att inte ”kasta bort” sina röster – d v s att rösta på det främsta oppositionspartiet, MDB, en liberal-demokratisk koalition – bidrar till att förklara PTs låga röstetal 1982.

Fackföreningarna

Det var i frågan om organisering och aktivitet inom fackföreningarna som PTs erfarenheter blev avgörande. 1983 bildades CUT, som samordnar de arbetar- och bondefackföreningar som tillsammans företräder tio miljoner medlemmar. De främsta ledarna för denna den första massomfattande fackliga landsorganisationen i Brasiliens moderna historia är varken medlemmar eller nära anhängare till PT.

Den reformistiska strömning (influerad av kommunistpartiet), som besegrades i kampen om ledningen för arbetarrörelsen, lämnade CUT för att bygga upp en egen nationell fackförening, CGT (Confederacao General dos Trabalhadores). Förhandlingar och diskussioner om att de två organisationerna ska enas eller åtminstone agera tillsammans har ägt rum.

I valen i november 1986 fördubblade PT sin andel av rösterna till mer än 6,5 % och fick 17 delstatsledamöter. Det nya var att partiets huvudsakligen vann framgångar utanför det traditionella fästet Sao Paulo. Samtidigt som antalet röster i Sao Paulo förblev stabilt, ökade det fyra gånger i resten av landet. Det var inte längre möjligt att avfärda PT som bara ett populistiskt fenomen.

PT hade blivit ett nationellt parti, som fick 55 % av sina röster utanför delstaten Sao Paulo. Samtidigt som PT hade sitt viktigaste fäste i de stora industristäderna, skedde den stora ökningen i de mindre städerna och på landsbygden, i synnerhet på de platser där kyrkan utvecklats vänsterut och kristna bassamfund vuxit fram.

I kommunalvalen 1988 blev PTs kandidater valda till borgmästare i flera av landets största städer, däribland Sao Paulo (Luiza Erundina presenterade sig själv som kristen marxist). Porto Alegre, Campinas, Santos m fl.

Slutligen fick Lula 1989 31,5 miljoner röster – den största procentuella andel (48 %) som en socialistisk kandidat någonsin erhållit i Brasiliens och Latinamerikas historia. (Salvador Allende, Folkfrontens kandidat – en koalition bestående av kommunist- och socialistpartierna – valdes till Chiles president 1970 med ”bara” 33% av antalet röster.)

Vilken socialism?

Vilken socialism förespråkar PT? Partiets programmatiska målsättningar utmejslades genom en bred debatt bland alla medlemmar. På den sjunde nationella kongressen i juni 1990 antogs ett dokument som uttryckte samförståndet inom partiet och som sammanfattade de åsikter som partiet framfört under de senaste åren.

Dokumentet bär namnet PT:s socialism. Det beskriver partiets ideologi som en pluralistisk ”syntes av de frihetliga kulturerna, förenade i sin mångfald”. Dessa innefattar samhällstillvänd kristendom, olika marxistiska strömningar, icke-marxistiska socialistiska uppfattningar osv. Men partiet har ingen ”officiell” filosofisk uppfattning

”.. .de olika ideologiska uppfattningarna samexisterar inom en dialektisk spännvidd, som möjliggör en dynamisk syntes när det gäller konkret politik. Det som förenar dessa olika frihetliga kulturer är det gemensamma projektet om ett nytt samhälle som gör slut på all utsugning och allt förtryck.”

Ett av de främsta motiven för att organisera PT som ett politiskt parti var:

”…upptäckten (för merparten av oss var det utifrån egna erfarenheter innan vi gjorde det teoretiskt) av kapitalismens förvridna struktur. Konkreta historiska erfarenheter… lärde oss att kapitalismen, oavsett dess materiella utveckling, av nödvändighet är orättvis och diskriminerande, att den till sin natur står i motsättning till att samhällets rikedomar fördelas broderligt, vilket är ett grundläggande villkor för en verklig demokrati…”

”Den skövlande brasilianska kapitalismen bär ansvaret för att miljoner svälter, för analfabetismen, för att allt fler marginaliseras och utsätts för våld, vilket genomsyrar varje sfär i landet. Det är kapitalismen som vidmakthåller och fördjupar de verkliga orsakerna till den sociala ojämlikheten i Brasilien.”

Förkastar socialdemokratin…

Denna antikapitalism, som är ”rotad i den bittra brasilianska erfarenheten”, är orsaken till varför PT förkastar socialdemokratin:

”De socialdemokratiska rörelserna erbjuder i dag inget verkligt perspektiv för den historiska uppgiften att avskaffa kapitalismen. Förr trodde de, helt felaktigt, att det var möjligt att nå socialismen genom regeringar och statliga institutioner, och framför allt genom parlamentet – utan att gräsrötterna sätts i rörelse. De ansåg att statsapparaten var neutral och att kapitalismens effektivitet var förenlig med en fredlig övergång till en annan ekonomisk och social logik.”

”Men allteftersom tiden gick övergav de till och med tron på det möjliga i en parlamentarisk övergång till socialismen. De övergav inte den parlamentariska vägen, utan själva socialismen. Att föra en dialog med socialdemokratiska massrörelser är givetvis värdefull för masskampen i världsmåttstock. Men deras ideologiska projekt motsvarar varken vår antikapitalistiska övertygelse eller PTs strävan efter frigörelse.”

…och stalinismen

PTs avvisande av den så kallade reellt existerande socialismen är inte mindre kategorisk:

”Dess djupgående avsaknad av demokrati, politisk såväl som ekonomisk och social; det enda partiets maktmonopol, till och med när det finns en formell politisk pluralism; byråkratins herravälde som ett privilegierat skikt eller kast; frånvaron av en gräsrotsdemokrati och verkliga representativa institutioner; administrationen av produktionen genom en vertikal, auktoritär och ineffektiv planering – allt detta står i motsättning till socialismens själva innehåll, så som det uppfattas a v PT…”

”.. .Vi har bekämpat övergreppen mot fackföreningarna, för politisk och religiös frihet i den så kallade realsocialismens länder av samma orsaker som vi har kämpat för medborgerliga rättigheter här i Brasilien. Vi är verkligen kränkta när vi tar avstånd från de medvetet planerade morden på de hundratals lantarbetarna i Brasilien och de brott som begåtts mot mänskligheten i Bukarest eller på Himmelska fridens torg i Peking. För PT är socialismen antingen radikalt demokratisk eller också kommer det inte att vara någon socialism.”

Slutligen hävdar dokumentet att kapitalismens objektiva ekonomiska lagar inte automatiskt kommer att leda till socialismen. Det är ett mänsklighetens projekt, vars förverkligande kräver att de utsugna och förtryckta för en medveten kamp. Dessutom är ”ett återupprättande av politikens etiska dimension ett nödvändigt villkor för att återinföra socialismens och humanismens identitet.”

Det står helt klart att detta dokument inte besvarar alla frågor. Det säger mycket litet om revolutionär strategi, ekologi eller feminism. Ändå är det avgörande steg på vägen mot en förnyelse av den radikala socialistiska traditionen.

Det passionerade intresset i Latinamerika, men även i Europa, för PTs utveckling beror på det faktum att PT, samtidigt som det uppstått i en historisk situation som är specifik för Brasilien, inom ramen för en massorganisation har en mer generell betydelse och möjlighet att utvecklas bortom de politiska modeller som dominerat arbetarrörelsen: nykeynesiansk reformism, parlamentarisk kretinism, byråkratisk centralism, dogmatisk sekterism och att partiapparaten ersätter gräsrötternas aktivitet.

Detta försök möts av oräkneliga motsättningar och en uppsjö av faror. Men det gör det bara desto mer viktigt och betydelsefullt för alla i Brasilien och på andra håll som strävar efter en socialistisk demokrati.

Michael Löwy
Översättning och redigering:
Lars Gus Kaage Översatt ur: Socialist Alternatives nummer 1/1991

Noter
1. Em Tiempo, 25 december 1978.
2. Em Tiempo, 4 februari 1981.

Från Fjärde Internationalen 4/1991

Om strejker

Inledning

Som revolutionärer har vi mycket att lära av marxismens klassiker, vilka innehåller en rik fond av kunskaper och erfarenheter som är ovärderliga för vårt politiska arbete. En föraktfull inställning till marxistisk teori och ”klassikern är därför oss fullständigt främmande. Tvärtom är det en plikt för den proletäre revolutionären att på ett konstruktivt sätt studera och tillägna sig de lärdomar som ”klassikerna” i ett så rikt mått innehåller.

Den klassiker vi här återger, ”Om strejker”, skrevs av Lenin i slutet av 1899 (men publicerades inte förrän 1924). Den omedelbara anledningen till att vi tyckte det var på sin plats att ge spridning åt Lenins uppsats är givetvis den arbetsmarknadskonflikt vi denna vår upplevt i Sverige. Men vad kan vi då lära oss av en artikel om strejkerna i Ryssland i slutet av förra seklet? Är inte det svenska samhällets utvecklingsnivå och statsskick, arbetarrörelsens utseende osv helt olik motsvarigheterna i det Ryssland Lenin beskriver? Och vad har de ryska arbetarnas hårda kamp mot ”sina” kapitalister gemensamt med den byråkratiskt toppstyrda strejken i Sverige våren 1980?

Jo, visst är skillnaderna mellan Sverige 1980 och Ryssland 1899 mycket, mycket stora. Lenins Ryssland har fler likheter med ”tredje världens” diktaturstater än dagens Västeuropa. Det innebär emellertid inte att ”Om strejker” saknar intresse för oss. För det första ger den oss kunskap om vår historia, något som inte ska föraktas. Den visar hur arbetarrörelsen växte fram och vilka historiska framsteg existensen av fackföreningar, politiska rättigheter osv trots allt innebär för arbetarklassen, något som ibland de som saknar det historiska perspektivet lätt kan glömma vid en konfrontation med den tröga byråkratiska koloss som dagens svenska fackföreningsrörelse och socialdemokrati utgör. För det andra ger uppsatsen politiska lärdomar som fortfarande är giltiga och i detta ligger artikelns största värde.

I ”Om strejker” klargör Lenin både de ekonomiska strejkernas betydelse och deras begränsning. Strejker är ett nödvändigt vapen för arbetarklassen i kampen mot kapitalet, i synnerhet för försvaret av levnadsstandarden. Strejkerna utgör dessutom en skola i klasskampen, de lär arbetarna att känna sin kollektiva styrka och vilka deras motståndare är. Varje strejk som växer fram ur massan själv, kan i synnerhet om den är militant och demokratiskt organiserad, väcka och höja arbetarnas klassmedvetenhet. Tankar om ett annat samhällssystem utan utsugare och förtryckare – ett socialistiskt samhälle -kan födas.

Men den spontana ekonomiska strejken har som sagt också sina begränsningar. För att arbetarnas frigörelse ska kunna förverkligas, måste den ekonomiska kampen kompletteras och efterhand sammansmälta med den politiska kampen i alla dess former. Och för att klasskampen på detta sätt ska kunna stegras och slutligen kulminera i att arbetarklassen störtar utsugarsystemet – en socialistisk revolution – behöver arbetarna förutom fackliga organisationer, strejkorganisationer osv också ett politiskt parti. Detta parti måste vara ett revolutionärt, socialistiskt parti beväpnat med en avancerad teori: marxismen, som man sade på Lenins tid, marxismen-leninismen, som man brukat säga efter Lenins död.

Red.

Under senare år har arbetarstrejker blivit ytterst vanliga i Ryssland. Det finns numera inte ett enda industridistrikt, där det inte förekommit flera strejker. Och i de stora städerna pågår ständigt strejker. Det är därför förståeligt att klassmedvetna arbetare och socialister i allt större utsträckning bör intressera sig för frågan om strejkernas betydelse, metoderna att leda dem och uppgifterna för de socialister som deltar i dem.

Vi vill försöka skissera en del av våra åsikter i dessa frågor, I vår första artikel tänker vi behandla strejkernas betydelse för arbetarrörelsen i allmänhet, I den andra ska vi behandla antistrejklagarna i Ryssland och, i den tredje, det sätt på vilket strejker har genomförts och genomförs i Ryssland samt den inställning klassmedvetna arbetare bör ha till dem.

För det första måste vi söka klarlägga orsakerna till strejkernas utbrott och spridning. Var och en som drar sig till minnes egna erfarenheter eller kamraters och tidningars rapporter om strejker, ser omedelbart att strejker bryter ut och sprids varhelst stora fabriker växer fram och ökar i antal. Bland de större fabrikerna med hundratals (ibland till och med tusentals) arbetare skulle det knappast vara möjligt att hitta en enda där det inte inträffat strejker. På den tiden det bara fanns ett fåtal stora fabriker i Ryssland var strejkerna få, men allteftersom antalet stora fabriker snabbt börjat öka, både i de äldre industridistrikten och i nya städer och byar, har strejkerna blivit allt vanligare.

Varför leder alltid storskalig produktion till strejker? Därför att kapitalismen oundvikligen leder till arbetarkamp mot arbetsköparna – en kamp som de produktionen sker i stor skala, oundvikligen tar sig uttryck i strejker.
Låt oss förklara detta.

Lön och profit

Kapitalism benämner man det samhällssystem under vilket jorden, fabrikerna, redskapen osv tillhör ett litet antal godsägare och kapitalister, medan massan av folket är egendomslös eller äger mycket lite och tvingas sälja sin arbetskraft. Jordägarna och fabriksägarna anställer arbetare och får dem att producera varor av ett eller annat slag som säljs på marknaden. Vidare betalar fabriksägarna arbetarna endast så mycket i lön att de kan skrapa ihop en mager bärgning åt sig och sina familjer, medan allt som arbetarna producerat utöver denna summa hamnar i fabriksägarens ficka, som dennes profit. Under den kapitalistiska ekonomin är därför den stora massan av folket lönearbetare åt andra, de arbetar inte för sig själva utan för arbetsköpare mot lön. Det är förståeligt att arbetsköparna alltid försöker minska lönerna. Ju mindre de ger arbetarna, desto större blir deras profit. Arbetarna försöker få så höga löner som möjligt för att kunna ge sina familjer tillräcklig och närande mat, kunna bo i bra bostäder och kunna klä sig som andra människor och inte som tiggare. Därför pågår en ständig kamp om lönerna mellan arbetsköparna och arbetarna. Det står arbetsköparen fritt att anställa vilken arbetare som helst som han anser vara lämplig och därför väljer han den som begär minst. Det står arbetaren fritt att ta anställning hos vilken arbetsköpare han vill och därför söker han den som betalar mest. Oavsett om arbetaren arbetar på landet eller i staden, oavsett om han tar anställning hos en godsägare, en rik bonde, en entreprenör eller hos en fabriksägare, så köpslår han alltid med arbetsköparen och kämpar med honom om lönen.

Den enskilde arbetarens maktlöshet

Men är det möjligt för en enskild arbetare att ensam gå till kamp? Antalet arbetande människor ökar, bönder ruineras och flyr från landsbygden till staden eller fabriken. Godsägarna och fabriksägarna installerar maskiner som berövar arbetarna deras arbeten, l städerna finns det ett växande antal arbetslösa och i byarna finns det allt fler tiggare. Dessa som hungrar pressar ner lönerna mer och mer. Det blir omöjligt för arbetaren att ensam kämpa mot arbetsköparen. Om arbetaren kräver ordentlig lön eller försöker kämpa mot en lönesänkning, säger arbetsköparen åt honom att ge sig och att det utanför grindarna finns gott om hungriga som med glädje skulle arbeta för låga löner.

När folket är utplundrat i sådan omfattning att det alltid finns ett stort antal arbetslösa i städerna och byarna, när fabriksägarna samlar enorma förmögenheter och småföretagarna trängs ut av miljonärerna, då blir den enskilde arbetaren totalt maktlös gentemot kapitalisten. Det blir då möjligt för kapitalisen att fullständigt krossa arbetaren, att hetsa honom till döds med slavarbete och i själva verket inte bara honom, utan även hans hustru och barn. Om vi till exempel ser på de yrken där arbetarna ännu inte lyckats vinna lagligt skydd och där de inte kan bjuda kapitalisterna något motstånd, finner vi onormalt långa arbetsdagar, ibland upp till 17-19 timmar. Vi finner barn i fem, sexårs-åldern som överanstränger sig i arbetet. Vi finner en generation av ständigt hungrande arbetare som gradvis tynar bort av svält. Ett exempel är de arbetare som i sina hem arbetar åt kapitalisterna. Vilken arbetare som helst kan dra fram ett stort antal andra exempel. Inte ens under slaveriet eller livegenskapen förekom ett sådant fruktansvärt förtryck av det arbetande folket som under kapitalismen i de fall arbetarna inte kan göra motstånd och inte få lagligt skydd som begränsar arbetsköparnas godtyckliga handlande.

Arbetarnas vrede

Därför börjar arbetarna en desperat kamp för att avvärja denna totala utarmning. Eftersom de förstår att de som enskilda individer är fullständigt maktlösa och att kapitalets förtryck hotar med att krossa dem, börjar arbetarna att gemensamt göra uppror mot sina arbetsköpare. Arbetarstrejker börjar. Först vet oftast inte arbetarna vad de försöker uppnå, eftersom de är omedvetna om orsakerna till deras handlingar. De slår helt enkelt sönder maskinerna och förstör fabrikerna. De vill endast visa sin vrede mot fabriksägarna, de prövar sin gemensamma styrka för att komma ur en outhärdlig situation, utan att ännu förstås varför deras läge är så hopplöst och vad de bör kämpa för.

I alla länder tar sig arbetarnas vrede först uttryck i isolerade uppror – polisen och fabriksägarna i Ryssland kallar dessa »myterier», l alla länder har dessa revolter givit upphov å ena sidan till mer eller mindre fredliga strejker, å andra sidan till arbetarklassens allsidiga befrielsekamp.

Vad är strejker?

Vilken betydelse har strejker (eller arbetsnedläggelser) för arbetarklassens kamp? För att besvara denna fråga måste vi först ha en klarare bild av vad strejker är.

En arbetares lön bestäms, som vi har sett, genom en överenskommelse mellan arbetsköparen och arbetaren. Om den enskilda arbetaren under dessa omständigheter är fullständigt maktlös är det uppenbart att arbetarna måste kämpa gemensamt för sina krav. De är tvingade att organisera strejker, antingen för att hindra arbetsköparna från att sänka lönerna, eller för att få högre löner. Det är ett faktum att det i varje land med ett kapitalistiskt system förekommer arbetarstrejker. Överallt, i alla de europeiska länderna och i Amerika, känner sig arbetarna maktlösa då de är splittrade. De kan endast göra motstånd mot arbetsköparna om de går samman, antingen genom att strejka eller genom att hota med strejk. Allteftersom kapitalismen utvecklas, stora fabriker startas i allt snabbare takt och småkapitalisterna alltmer konkurreras ut av storkapitalisterna, blir behovet av arbetarnas samfällda motstånd desto mer påträngande, ty arbetslösheten ökar, konkurrensen mellan kapitalisterna som strävar efter att producera sina varor så billigt som möjligt (och därför vill betala sina arbetare så litet som möjligt) ökar, industrins konjunkturväxlingar blir allt påtagligare och kriserna allt djupare.(1) Då industrin blomstrar gör fabriksägaren stora profiter men han har inte en tanke på att dela dessa med arbetarna. Men, då en kris bryter ut, försöker fabriksägaren skjuta över förlusterna på arbetarna. Strejkernas oundviklighet i det kapitalistiska samhället har blivit allmänt erkänd i de europeiska länderna i sådan utsträckning att lagen i dessa länder inte förbjuder organiserandet av strejker. Endast i Ryssland gäller ännu de barbariska lagarna mot strejker (vi kommer att tala om dessa lagar och deras tillämpning i annat sammanhang).

Men strejker, som uppstår på grund av det kapitalistiska systemets själva väsen, betecknar början på arbetarklassens kamp mot detta samhällssystem. Då storkapitalisterna konfronteras med enskilda, egendomslösa arbetare är det ett tecken på arbetarnas totala förslavning. Men när dessa egendomslösa arbetare förenar sig förändras situationen. Det finns inga rikedomar som kan vara till nytta för kapitalisterna om de inte kan finna arbetare som är villiga att ägna sin arbetsförmåga åt kapitalisternas redskap och råmaterial för att producera ny rikedom.

Så länge som arbetarna tvingas uppträda gentemot kapitalisterna som enskilda individer, förblir de faktiskt slavar som oavbrutet måste arbeta för en annans räkning för att få en brödkant och som hela tiden måste förbli fogliga och stumma anställda tjänare. Men där arbetarna gemensamt framlägger sina krav och vägrar underkasta sig penningpåsarna, upphör de att vara slavar och blir mänskliga varelser. De börjar kräva att deras arbete inte bara ska användas för att göra en handfull lättingar rika, utan också göra det möjligt för de som arbetar att leva som mänskliga varelser. Slavarna börjar kräva att få bli härskare, istället för att arbeta som godsägarna och kapitalisterna vill att de ska göra, utan som det arbetande folket självt vill.

Ett vapen

Strejker ingjuter därför alltid fruktan hos kapitalisterna eftersom de börjar underminera deras makt. »Alla hjul står still, om er mäktiga arm så vill”, säger en tysk arbetarsång om arbetarklassen — och så är det faktiskt. Fabrikerna, godsägarnas jord, maskinerna, järnvägarna osv osv, alla kan de liknas vid hjul i en väldig maskin som utvinner olika produkter, bearbetar dem och levererar dem till sina destinationsorter. Hela denna maskin sätts i rörelse av arbetaren som brukar jorden, utvinner malm, tillverkar varor i fabrikerna, bygger hus, verkstäder och järnvägar. Då arbetarna vägrar arbete, hotar hela maskinen att stanna.

Varje strejk påminner kapitalisterna om att det är arbetarna och inte de själva som är de verkliga herrarna – dessa arbetare som allt mer högljutt kräver sina rättigheter.

Solidaritet

Varje strejk påminner arbetarna om att deras läge inte är hopplöst, att de inte är ensamma. Se vilken kolossal effekt strejker har både på de strejkande själva och på arbetarna i fabrikerna i samma grannskap eller i samma industrigren. Under normala, lugna tider gör arbetaren sitt jobb utan att knysta, säger inte emot arbetsköparen och ifrågasätter inte sina villkor. Under strejktider lägger han med hög röst fram sina krav, påminner arbetsköparna om alla deras missgärningar, kräver sin rätt, tänker inte bara på sig själv och sin lön, utan också på alla sina arbetskamrater som tillsammans med honom lagt ned sina verktyg och kämpar för arbetarnas sak utan att frukta några umbäranden.

Varje strejk betyder många umbäranden för det arbetande folket, fruktansvärda umbäranden som endast kan jämföras med krigets olyckor – hungrande familjer, förlorade löner, ofta återkommande arresteringar, förvisning från de städer där de har sina hem och arbeten. Trots alla dessa lidanden föraktar arbetarna dem som överger sina arbetande kamrater och gör avtal med arbetsköparen. Trots alla dessa lidanden som strejkerna för med sig, får arbetarna i närliggande fabriker nytt mod då de ser att deras kamrater har gått till kamp. ”Människor som uthärdar så mycket för att få en enda borgare på knä, kommer att kunna krossa hela borgarklassens makt”, sade en av de socialismens stora lärare, Engels, apropå de engelska arbetarnas strejker. Det är ofta tillräckligt att en enda fabrik strejkar för att strejker omedelbart ska uppstå i ett stort antal fabriker. Vilket starkt moraliskt inflytande strejkerna har! Så de påverkar arbetare som upptäcker att deras kamrater har upphört att vara slavar och, om så bara för stunden, kommit på jämställd fot med de rika!

Socialism

Varje strejk för tankar om socialismen med kraft till arbetarnas sinnen, tankar om hela arbetarklassens kamp för frigörelse från kapitalets förtryck. Det har ofta varit så, att arbetarna i en viss fabrik, bransch eller stad knappats visste någonting alls och nästan aldrig tänkte på socialismen före en stor strejk. Men efter strejken blir studiecirklar och föreningar mycket mer spridda bland dem och allt fler arbetare blir socialister.

En strejk lär arbetarna att förstå vari arbetsköparnas respektive arbetarnas styrka består. Den lär dem att inte bara tänka på sin egen arbetsköpare och sina egna närmaste arbetskamrater utan på alla arbetsköpare, hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen.

Då en fabriksägare som samlat ihop miljoner på flera generationer arbetares slit vägrar att godta en blygsam lönehöjning eller till och med försöker sänka lönerna till en ännu lägre nivå och kastar ut tusentals hungriga familjer på gatan om arbetarna försöker göra motstånd, blir det lätt för arbetarna att klart inse att kapitalistklassen som helhet är hela arbetarklassens fiende och att arbetarna endast kan lita till sig själva och till sin gemensamma kamp.

Det händer ofta att en fabriksägare gör sitt bästa för att lura arbetarna, att han spelar välgörare och döljer sin utsugning av arbetarna genom värdelösa mutor eller lögnaktiga löften.

En strejk gör alltid slut på detta bedrägeri i ett enda slag genom att visa arbetarna att deras ”välgörare” är en ulv i fårakläder.

Politiskt medvetande

En strejk öppnar dessutom arbetarnas ögon inte bara för kapitalisternas utan också för regeringen och lagarnas natur. På samma sätt som fabriksägarna försöker ge sig ut för att vara arbetarnas välgörare, försöker också regeringstjänstemännen och deras lakejer inbilla arbetarna att tsaren och hans regering, så som lagen föreskriver, visar samma omsorg om både fabriksägarna och arbetarna. Arbetaren känner inte till lagarna, har ingen kontakt med regeringstjänstemännen, särskilt inte med de högst uppsatta och tror följaktligen ofta på dessa lögner. Sedan inträffar en strejk. Allmänne åklagaren, fabriksinspektören, polis och i många fall även militärtrupper infinner sig vid fabriken. Arbetarna får veta att de brutit mot lagen: arbetsköparna har enligt lag rätt att samlas och öppet diskutera olika sätt att sänka arbetarnas löner, men arbetarna stämplas som kriminella om de gör en gemensam överenskommelse! Arbetarna drivs ur sina hem, polisen stänger de butiker där arbetarna kan få mat på kredit och man försöker hetsa soldaterna mot arbetarna till och med då arbetarna uppträder lugnt och fredligt. Soldaterna beordras till och med att skjuta mot arbetarna och när de dödar obeväpnade arbetare genom att bakifrån skjuta mot en flyende folkmassa, skickar tsaren personligen ett tackbrev till trupperna (på detta sätt uttryckte tsaren sin tacksamhet mot de trupper som mördade strejkande arbetare i Jaroslavl 1895 (2)). Varje arbetare kommer därigenom till insikt om att den tsaristiska regeringen är hans värsta fiende eftersom den försvarar kapitalisterna och klavbinder arbetarna. Arbetarna börjar förstå att lagarna är stiftade uteslutande i enlighet med de rikas intressen, att regeringstjänstemännen försvarar dessa intressen, att det arbetande folket är nedtystat och förbjuds göra sina behov kända, att arbetarklassen själv måste tillkämpa sig strejkrätt, rätten att ge ut arbetartidningar, rätten att delta i ett nationellt parlament som stiftar lagar och övervakar att dessa följs. Regeringen själv vet mycket väl att strejker öppnar arbetarnas ögon och är därför rädd för strejker och gör allt för att stoppa dem så snabbt som möjligt.

En tysk inrikesminister, som var ökänd för sin ihärdiga förföljelse av socialister och klassmedvetna arbetare, sade inför folkets representanter: ”Bakom varje strejk lurar revolutionens hydra (monster)”. Varje strejk stärker och utvecklar arbetarnas förståelse för att regeringen är deras fiende och att arbetarklassen måste förbereda sig för kamp mot regeringen för folkets rättigheter.

En krigsskola

Strejker lär därför arbetarna att ena sig och visar dem att de endast kan kämpa mot kapitalisterna då de är enade. Strejker lär arbetarna att tänka på hela arbetarklassens kamp mot fabriksägarklassen och mot den egenmäktiga polisstaten. Detta är anledningen till att socialister kallar strejker ”en krigsskola”, en skola där arbetarna lär sig föra krig mot sina fiender för att befria hela folket, alla som arbetar, från regeringstjänstemännens och kapitalets ok.

”En krigsskola” är emellertid inte kriget självt. Då strejker blir vanliga bland arbetarna, börjar en del arbetare (bland dem även vissa socialister) att tro att arbetarklassen kan begränsa sig enbart till strejker, strejkfonder och strejksammanslutningar, att arbetarklassen enbart genom strejker kan uppnå väsentliga förbättringar av sina förhållanden eller till och med uppnå sin befrielse. Då de ser vilken maktfaktor en enad arbetarklass eller till och med en strejk är, tror somliga att arbetarklassen endast behöver organisera en generalstrejk i hela landet för att arbetarna ska få allt de begär av kapitalisterna och regeringen. Denna uppfattning uttrycktes också av arbetarna i andra länder i de tidigare skedena av arbetarrörelsen utveckling då arbetarna ännu var mycket oerfarna. (Det är en felaktig uppfattning.)

Ett medel

Strejken är ett av de medel som arbetarklassen använder i kampen för sin befrielse, men det är inte det enda medlet och om arbetarna inte riktar sin uppmärksamhet mot övriga sätt att föra denna kamp kommer de att fördröja arbetarklassens utveckling och framgångar.

Det är riktigt att det krävs fonder för att försörja arbetarna under strejker om strejkerna ska kunna bli framgångsrika. Sådana arbetarfonder (vanligtvis fonder inom enskilda industrigrenar, enskilda yrken eller verkstäder) finns i alla länder, men här i Ryssland finns speciella svårigheter eftersom polisen bevakar dem, beslagtar pengarna och arresterar arbetarna. Arbetarna kan naturligtvis hålla sig undan för polisen. Självklart är dessa fonder värdefulla och vi vill inte avråda arbetarna från att upprätta dem. Men man får inte tro att arbetarfonderna drar till sig något större antal bidragsgivare så länge de är i lag förbjudna och så länge dessa organisationer endast har ett fåtal medlemmar kommer arbetarfonderna inte att bli till stor nytta. Vidare kan inte arbetarna, ens i de länder där fackföreningarna existerar öppet och har enorma fonder att tillgå, enbart begränsa sig till strejker som kampmedel. Allt som krävs är att någon störning uppstår inom industriverksamheten (som den kris som idag är på väg i Ryssland) för att fabriksägarna till och med medvetet ska orsaka strejker, dels därför att det är fördelaktigt för dem att arbetet för en tid upphör och dels därför att de vill uttömma arbetarnas fonder. Arbetarna kan därför inte under några omständigheter begränsa sig till enbart strejker och strejksammanslutningar.

För det andra kan strejker endast bli framgångsrika om arbetarna är tillräckligt klassmedvetna, om de förmår välja rätt ögonblick för att strejka, om de vet hur de ska lägga fram sina krav och om de har förbindelser med socialister och kan ge ut flygblad och pamfletter genom dem. Det finns fortfarande mycket få sådana arbetare i Ryssland och alla ansträngningar måste inriktas på att öka deras antal för att göra arbetarsaken känd för arbetarmassorna och för att göra dem bekanta med socialismen och arbetarkampen. Detta är en uppgift som socialisterna och de klassmedvetna arbetarna gemensamt måste lösa genom att organisera ett socialistiskt arbetarparti med en sådan målsättning.

För det tredje visar strejker, som vi sett, arbetarna att regeringen är deras fiende och att de är nödvändigt att föra en kamp mot regeringen. Faktum är att det är strejkerna som så småningom har lärt arbetarklassen i alla länder att kämpa mot regeringarna för arbetarnas rättigheter och för rättigheter för folket som helhet. Som vi sagt är det endast ett socialistiskt arbetarparti som kan föra denna kamp vidare genom att bland arbetarna sprida en riktig uppfattning om regeringen och om arbetarsaken.

Ett socialistiskt arbetarparti

I ett annat sammanhang ska vi i detalj behandla hur strejker genomförs i Ryssland och hur klassmedvetna arbetare bör använda sig av dem. Här måste vi framhålla att strejker, som ovan sagts, är en ”krigsskola” och inte kriget självt; att strejker endast är en kampform, endast en sida av arbetarrörelsen. Från enskilda strejker kan och måste arbetarna övergå till, som också sker i alla länder, en hela arbetarklassens kamp för befrielse av alla som arbetar. Då alla klassmedvetna arbetare blir socialister, dvs då de kämpar för denna befrielse, då de enas i hela landet för att sprida socialismen bland arbetarna, då de bygger upp ett socialistiskt arbetarparti som kämpar för hela folkets befrielse från kapitalets ok, först då kommer arbetarklassen att bli en fullvärdig del av den stora arbetarrörelse i alla länder som enar alla arbetare och höjer det röda baneret med inskriften ”Arbetare i alla länder, förena er!«.

VI Lenin

Noter
(1) Vi kommer att i annat sammanhang mer ingående behandla kriserna inom industrin och deras betydelse för arbetarna. Här vill vi bara konstatera att industriföretagen i Ryssland under de senaste åren gått bra, industrin har ”blomstrat”, men att det nu (mot slutet av 1899) redan finns tecken på att denna ”blomstring kommer att sluta med en kris: svårigheter att få avsättning för varorna, fabriksägarkonkurser, småkapitalisters undergång och fruktansvärda svårigheter för arbetarna (arbetslöshet, sänkta löner, osv)
(2) Strejken vid stora fabriken i Jaroslavl ägde rum i april-maj 1895. Över 4 000 arbetare lade ner arbetet på grund av att det nya ackord som infördes av ledningen sänkte deras löner. Strejken slogs obarmhärtigt ned av trupper som inkallats till Jaroslavl. Följden blev att en arbetare dödades, fjorton skadades och elva åtalades. (Ryska utgivarens anmärkning.)

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1980

Klasser och partier i Sverige inför 80-talet

Under de senaste sex åren har Sverige styrts av olika borgerliga regeringar. Efter mer än fyrtio års regeringsinnehav fick socialdemokratin stiga åt sidan. Maktskiftet sammanföll med en långvarig och djupgående kris för världsekonomin och därmed för den svenska ekonomin. För första gången på tre generationer har en majoritet av arbetarna drabbats av långvariga och kraftiga standardsänkningar; arbetslösheten hotar att få massomfattning. Vart tionde hushåll i en stad som Malmö måste under året söka socialhjälp. Under socialdemokratins sex sista år vid makten steg reallönen för en vanlig industriarbetare med 21,7 %. Under de senaste sex åren har den sjunkit med 7,9%. En genomsnittlig arbetarfamilj (verkstadsarbetare heltid, kassörska halvtid, två barn) fick sin disponibla inkomst (årsinkomsten-skattebidrag) höjd med 13 500 kr (15,9%) 1972- 76. De följande sex åren sänktes den med 14 400 (- 14,6 %).(1) En tvåbarnsfamilj med en inkomst ligger idag enligt alla utredningar under existensminimum.

Trots detta lyckades socialdemokratin inte återta regeringsmakten 1979. Inför årets val kommer socialdemokratin att få kämpa hårt för att få majoritet. Om Miljöpartiet åker in i och VPK åker ut ur riksdagen är det osäkert om SAP kommer att få egen majoritet. Aldrig förr har SAP haft ett sådant grepp över facket (LO). Aldrig förr har partiet fått så många miljoner att röra sig med för sin valpropaganda. Den borgerliga regeringens oförmåga att skapa sysselsättning och åtminstone en bibehållen levnadsstandard för breda löntagargrupper står i öppen dag.

Varför lyckas då inte socialdemokratin köra över borgarpartierna?

Följande artikel skall försöka ge en bakgrund och förklaring till denna socialdemokratins misslyckade oppositionspolitik och också ge perspektiven för SAP:s fortsatta utveckling under 80-talet.

Några grundläggande fakta

En vetenskaplig, marxistisk analys av politiska partier utgår från det grundläggande faktum att politiska partier har sina rötter i de sociala klasserna. Att de sociala klasserna i sin tur växer fram ur ekonomins mylla. Det svenska partiväsendet illustrerar detta med skärpa. För att påminna om att ord som monopolkapitalist, imperialism, maktkoncentration, klasspolarisering inte är tomma begrepp utan nödvändiga redskap för att förstå vårt samhälles struktur, funktionssätt och utveckling skall vi först ge några torra siffror.

Maktkoncentration? 26 familjer (tjugosex) äger tillsammans aktier värda mer än 10 000 000 000 (tio miljarder) kronor. Ingen av dessa familjer har aktier för mindre än 100 miljoner kronor.

Monopolkapital? 1-6 personer har majoritet på bolagsstämman för de börsnoterade företagen. Dessa företag svarar för mer än hälften av landets industriproduktion.

Imperialism? De 25 största verkstadsföretagen har idag 263 000 anställda i Sverige. En minskning med 21 000 från 1976. Samma företag har 253 000 anställda utomlands. En ökning med 7 500 under samma tid.

Kapitalister? 0,4% av alla hushåll äger hälften av alla aktier. (Den andra halvan är spridd på en niondel av befolkningen). Dessa 0,4 % (ca 15 000 hushåll) tjänade enbart på värdestegringen på sina aktier under 1980 och -81 i snitt nära 700000 kr per hushåll.

Klasspolarisering? Under två år (1980 – 81) skedde med hjälp av inflation och skatteregler en förmögenhetsöverföring från de som sparar (i första hand pensionärer, småsparande arbetare, lägre tjänstemän) till de som lånar (i första hand företagare, högre tjänstemän, spekulanter av olika slag) på 100 miljarder kronor. Även om en liten marginell utjämning skett genom att t ex arbetare har belånade villor, så är det i samhällelig skala frågan om en jättelik inkomstöverföring från arbetare och lägre tjänstemän till företagare och högre medelklass.

Massarbetslöshet? Enligt LO-tidningen 24/25-82 är idag den verkliga arbetslösheten 580 000 personer (l 3,4 %) av arbetskraften. (”Om vi slår samman dem som står i arbetslöshetskön… med de som blivit föremål för AMS-åtgärder och till detta lägger dem som är hjälpta med förtidspension får vi en siffra på 580 000. ”)(2)

I KLASS OCH PARTI

Vi har på annat håll i tidningen tecknat den ekonomiska bakgrunden till den politiska utvecklingen. (Se Sten Ljunggrens och Ernest Mandels artiklar i detta nummer). Vi skall här ge den klassmässiga bakgrunden. Siffrorna ovan visar på ett samhällssystem där ägandet och därmed den verkliga makten koncentrerats till ett extremt fåtal av befolkningen. Några dussin finansfamiljer (och inom dessa dominerar en handfull) kontrollerar stora delar av industri och näringsliv. De förekommer inte så ofta i radio och TV som de politiker som administrerar landet åt dem. Men de finns där: Wallenberg, Klingspor, Wehtje, Bonnier, Kempe och de andra. Det är de som har sista ordet när det gäller investeringar, nerläggning och expansion av fabriker.

De kontrollerar grunden för vårt samhälle. Ytterligare 15 000 familjer kan skörda frukterna av att de äger aktier och företag. Det är den härskande klassen i vårt land. Uppknutna till dem och delvis en del av dem är militärer, högre statsbyråkrati och företagsledare.

På den andra ändan av samhällsstegen står de två miljoner arbetare som är anslutna till fackförbunden inom LO. Deras arbete bär upp hela samhället. Men de står utan makt och inflytande. T.o.m. i sina egna fackföreningar saknar de inflytande över de avgörande besluten.
En halv miljon människor vill ha arbete men får inte. Längst ner, på botten, finns de tiotusentals utslagna – alkoholisterna, knarkarna – alla de som inte orkat mer, alla de som aldrig fått en chans. De blir sällan över 35. Nerslitna, tandlösa, blåslagna, raglande ser man dem framför systembutiker, socialbyråer och storsjukhusens akutintag. Deras skaror fylls oavbrutet på av dem som sparkats ut från arbetsmarknaden eller aldrig kommit in på den.

Och mellan dessa samhällets två huvudpoler – Arbete och Kapital -återfinns ”medelklassen”, ”marginalväljarna”, småföretagare, tekniker, småbönder, lärare, tjänstemän. De som med sin statusjakt, sin konformism och sitt arbetarförakt är de 26 familjernas sociala bas. Ur dessa hämtas merparten av borgarpartiernas väljare och medlemmar.

Det svenska partisystemet har hållit sig stabilt under nära femtio år. Sedan mitten av trettiotalet är det samma politiska partier som agerat på den politiska scenen. Med ett avgörande undantag: Socialistiska partiet – den svenska arbetarradikalismens parti -som gick under på slutet av trettiotalet.

Det svenska partisystemet är en konstellation som överlevt en väldig social omvandling och omstrukturering av klasserna i Sverige

Den sociala omvandlingen

De viktigaste aspekterna på denna omvandling mellan 1930 och 1975 kan sammanfattas till följande:

Böndernas antal har gått ner från 390000 1930 till 95000 1975. (De sista sex åren har ytterligare tiotusen bönder slagits ut).

Mellanskikten har ökat från 8 % av befolkningen till 1/4, vilket i siffror innebär från 310 000 till ca 1 395 000.(3)
Kvinnornas andel på arbetsmarknaden har ökat kraftigt. Av samtliga kvinnor arbetade 33 % 1930 och 61 % 1979.

De offentligt anställda har ökat från 11 % till 36 % av den förvärvsarbetande befolkningen.

Industriarbetarnas andel av befolkningen ökade långsamt fram till 1965. De sista femton åren har den minskat från 1/3 av befolkningen till 1/4. Samtidigt har själva industriarbetarklassens kärna omvandlats genom att andelen invandrare framförallt inom storindustrin ökat från nästan ingenting till att i vissa industrier omfatta majoriteten av arbetarna. Svenskt kapital tillverkar alltmer sina produkter utomlands eller med hjälp av utländska arbetare i Sverige.(4)

Arbetarpartiernas sociala bas

Trots denna utveckling har den sociala basen för arbetarpartierna ökat. Enligt Göran Therborn omfattar arbetarklassen i vid bemärkelse nästan två miljoner och utgör en majoritet av den förvärvsarbetande befolkningen. I den andra samhällspolen har borgarklassen nästan halverats genom monopoliseringen och omfattar enligt Therborn endast 0,6 % av befolkningen. (Att exakt på promillen bestämma borgarklassens numerär är naturligtvis omöjligt. Skall en kirurg som äger aktier för en halv miljon räknas dit eller inte? Gränserna kommer att flyta beroende på vilka beräkningsgrunder man utgår från. Men siffran stannar kring en halv procent av befolkningen.) De egentliga mellanskikten (borträknat de som har en underordnad löntagarposition som t ex telefonister och bankkassörer som tillhör arbetarklassen i vid bemärkelse) uppgår till ca en miljon. Och det är inte självklart att lärare, tekniker, sjuksystrar och liknande yrkesgrupper för all framtid skall stödja borgerligheten. Småborgarna förutom bönder (fiskare, hantverkare, småföretagare osv) är bara omkring 150 – 200 000, varav nästan hälften har inkomster och levnadsförhållanden som är likartade arbetarklassen.

Det finns alltså en bred social bas för en socialistisk politik. Under alla omständigheter borde de två partierna som landets arbetare upplevt som sina stärkt sin ställning bland väljarna. Istället har vi sett en stärkt ställning för de borgerliga partierna och en långsam urgröpning av de s k arbetarpartiernas röststöd. Vid andrakammarvalet 1936 fick de tre arbetarpartierna 53,6 % av rösterna (1940 58 %) och de tre borgerliga partierna 44,8 %, övriga fick l ,6 %. Femtio år senare var siffrorna 47,5 % respektive 50,8 %, och 1,7 %.(5) Vad har hänt med de politiska partierna de sista femtio åren och vad kommer att ske med dem?

Monopol och expansion

Den grundläggande orsaken till denna förvånansvärda stabilitet är den svenska kapitalismens starka ställning på världsmarknaden fram till den begynnande krisen i slutet på sextiotalet.

Under andra hälften av trettiotalet åkte man snålskjuts på den tyska upprustningen. Samtidigt fanns det ett outnyttjat utrymme för keynesiansk budgetpolitik. Genom begränsade sociala reformer åstadkom man samtidigt en viss expansion på hemmamarknaden.

Under kriget parasiterade svenskt kapital på båda sidor och stod efter krigsslutet väl rustat för att tränga in på marknader som de två främsta imperialistmakterna i Europa lämnat efter sig. Tyskland var i ruiner och England försvagat.

Under hela den långa efterkrigsboomen som varade i nästan tjugo år, kunde svensk kapitalism utnyttja sin starka ställning inom en rad av världsekonomins nyckelsektorer som expanderade starkt under denna tid. Varv, stålverk, verkstadsindustri och råvaror som skog och malm, var ryggraden i denna expansion. Landets litenhet kompenserades genom en extrem monopolisering (den högsta i något kapitalistiskt land) inom ekonomins nyckelsektorer. En enda familj (Wallenberg) kontrollerade stora delar av industri och bankväsen.

Ett avgörande element i denna utveckling var att socialdemokratin fick total kontroll över fackföreningsrörelsen. I början av 1900-talet ledde de svenska arbetarna den internationella strejkkampen. Inte inom annat parti inom Andra Internationalen (med undantag för Ryssland och Bulgarien) hade vänstern en sådan stark ställning som inom den svenska socialdemokratin. Vid partisprängningen 1917 hade vänstern troligen majoritet inom partiet men blev utmanövrerade av partibyråkratin. Och till vänster om partiet fanns en stark syndikalistisk rörelse med ett starkt inslag av anarkister (Ungsocialister).

Det tog borgerligheten och arbetarbyråkratin nästan fem decennier att knäcka den svenska arbetarrörelsens stridbarhet. Utan Kominterns stalinisering och därav följande splittring och demoralisering av arbetarrörelsens vänster och den följande isoleringen hade det troligen inte varit möjligt.

Om den ekonomiska expansionen förklarar systemets grundläggande stabilitet så förklarar den inte varför de olika partierna rent röstmässigt, i stort bibehållit sina inbördes styrkeförhållanden. Detta trots den enorma sociala omvandling som skett under efterkrigstiden: landsbygdens avfolkning, utflyttningen från Norrland, framväxten av storstädernas sovstäder, småborgerlighetens förskrumpning och mellanskiktens ansvällning.

Låt oss titta lite närmare på de olika politiska partierna och på partisystemet i sin helhet.

De borgerliga partierna

Parti och klass är inte identiska. Framför allt gäller detta borgerlighetens partier. Deras egen numerär är alltför liten för att de skall kunna regera direkt och oförmedlat. Borgerligheten är inte en enda homogen massa. Storjordbrukare, bankirer, storföretagens chefer kan ha kortsiktiga intressen som strider mot varandra. Där finnes historiskt betingade skillnader av religiös, regional eller politiskt ursprung. Där kan finnas skillnader mellan de som har sina rötter i exportindustrin och de som tillverkar för hemmamarknaden. Skillnaderna mellan de tre borgerliga partierna kan spåras till deras skilda historiska ursprung och skiftande väljarbas. Under dessa femtio år har ställningen som ledande borgerligt parti skiftat, men balansen mellan dem har aldrig ändrats på något avgörande sätt. Inget parti har varit större än de två övriga ihop.

Centerpartiet

Detta är det mest utpräglade klasspartiet bland de borgerliga partierna. Samtidigt som det har den mest folkliga profilen. Partiet i sin nuvarande form bildades 1921 genom en sammanslagning av Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund. Centern har sin organisatoriska och klassmässiga bas i lantbrukarnas olika intresseorganisationer och Bondekooperationen. 1970 var fortfarande nästan 3/4 av dess medlemmar jordbrukare. I de lokala styrelserna var hela 86 % jordbrukare eller fiskare. Högre upp i partiapparaten tillkommer som i samtliga partier tjänstemän i olika ställning (22 % mot böndernas 58 % i de regionala styrelserna).(6) Tjänstemannatillskottet kan väl förklaras dels genom centerns inbrytningar i städerna, dels genom tjänstemännen i jordbrukskooperationen och dess olika bolag. Enligt en undersökning från 1979 års val röstade 82 % av lantbrukarna som alltid varit lantbrukare på Centern. De övriga 18% röstade på moderaterna enligt denna undersökning. Bland arbetare vars fäder varit jordbrukare hade Centern 28 % av rösterna. Bland arbetarna på landsbygden hade Centern vid valet 1979 27 % av rösterna.(7)

Centerns klassmässiga kärna är alltså den lantliga borgerligheten och småborgerligheten. Men på grund av dessa gruppers litenhet svarar de bara för en femtedel av Centerns röster. Partiets stora väljarbas är arbetare och lägre tjänstemän. Dessa svarar för över hälften av rösterna på Centern. De är arbetare och tjänstemän som ursprungligen kommit från jordbruket eller småborgerskapet; de är arbetare som jobbar i mindre företag; de är arbetare som är bosatta på landsbygden.

Denna nya väljarbas har medfört att Centern överlevt och stärkt sin ställning i svensk politik trots att dess kärntrupp har reducerats drastiskt de senaste femtio åren. Denna folkliga bas förklarar också Centerns populistiska, folkliga image. Dess egenskap av lantbrukarnas eget intresseparti förklarar också den envishet med vilken den borgerliga regeringen drivit igenom förslag som ensidigt gynnat jord- och skogsägare. Dess politik i regeringsställning har för övrigt kännetecknats av samma stöd till storföretagen som utmärker varje regering som inte bryter med kapitalismen. Dess ”decentraliseringsideologi” har ju sina naturliga rötter i medlemskårens spontana misstro mot stordrift, fackföreningsrörelse och storstäder i allmänhet. Man har på ett skickligt sätt fångat upp det missnöje och den främlingsskap de känner som drabbats av den enorma kapital- och företagskoncentrationen som skett under efterkrigstiden. Rekordårens baksmälla har Centern lovat bota genom att satsa på småföretag, decentralisering och familj. Men aldrig har så många småföretag gått omkull som under Centerns regeringsinnehav, aldrig har centraliseringen och maktkoncentrationen inom ekonomin gått fortare, aldrig har så många familjer upplösts.

Grunden för denna utveckling är naturligtvis inte den ena eller andra regeringspolitiken. Så länge regeringen håller sig inom marknadsekonomins och konkurrensens ramar, så länge tvingas den också hålla de stora bolagen under armarna. Konkurrens och kapitalkoncentration gör samhällsliv och produktion alltmer centraliserat. Varje regering som försöker gå emot de stora bolagen kommer att ”straffa” sig själv ur regeringsställning. Varje djupare ingrepp i dessa bolags rörelsefrihet, varje allvarligt försök att gradvis överföra makten över företagen i fackbyråkratins, statens eller arbetarnas händer skulle omedelbart följas av motåtgärder. Kapitalflykt, investeringsstrejk, massavskedanden skulle bli resultatet.

Under perioder av boom, av stigande produktion, vinster och produktivitet är det möjligt att samtidigt understödja storföretagen och tillåta en långsamt stigande konsumtion av varor från arbetarbefolkningens sida. Under kristider är inte detta möjligt. Regeringen måste välja mellan att attackera löntagarkollektivets konsumtion och sociala förmåner eller expropriera storkapitalet; i ett slag frånta det makten över investeringar och anställningar. Borgerliga regeringar väljer alltid det förra alternativet. Inte på en gång, inte utan vacklan och tvekan. De politiska partierna är inte på något” enkelt sätt monopolkapitalets förlängda arm. Politiken har en egen dimension. Den politik som vore den bästa för kapitalet är inte alltid den som är möjlig att genomföra direkt. I en parlamentarisk demokrati måste den förda politiken på något sätt motiveras inför massorna. Politikerna har ett egenintresse av att bli återvalda.

En attack mot arbetarnas levnadsstandard kan därför aldrig ske fullt ut, öppet och i ett slag i en parlamentarisk demokrati. Den allmänna opinionen måste förberedas. Ett ”krismedvetande” måste frammanas. Attackerna sker trappstegsvis: en procent här på pensionerna, 10 % där på sjukförsäkringen, en serie dåliga avtal som inte ger full kostnadstäckning för inflationen utan smygande gröper ur reallönen, ”skattereformer” som ensidigt gynnar de redan besuttna.

Över tiden kan man den vägen genomföra betydande omfördelningar mellan arbete och kapital – under förutsättning att fackföreningsbyråkratin tar sitt ”ansvar”; håller igen på lönekrav och slår ner på alltför långa och olämpliga strejker. På den vägen kan man också slita ut en rad regeringsalternativ: borgerlig majoritetsregering, socialdemokratisk regering, samlingsregering i olika kombinationer osv.

För storkapitalet är det ingen katastrof om en serie borgerliga politiker och partier förbrukas. Efter Fälldin kommer Palme och efter Palme så kan Adelsohn fä en chans. Och skulle misstron och föraktet mot de svindlande och misslyckade yrkespolitikerna gå så långt att ingen kombination av dem kan vinna befolkningens stöd i val så kan man ju försöka med nya, fräscha kort. När inte det hjälper avskaffas valen helt och hållet.

Storkapitalet kan leva mer eller mindre väl med en förvånansvärt skiftande uppsättning av politiker: allt från rena gangsters till troskyldiga idealister, från fascister till vänsterreformister. Vad storkapitalet inte kan leva med är en stridbar och kämpande arbetarklass och partier som ger uttryck för denna kampvilja. Det visar historien under det tjugonde århundradet alltför väl. Med en sådan arbetarklass och sådana partier rycks nämligen grunden för en effektiv utsugning undan. Och utan utsugning, utan arbetare som accepterar löneslaveriet (mer eller mindre motvilligt) är ingen kapitalism möjlig. Med en sådan arbetarklass och sådana partier går botten ur vårt på löneslaveri, konkurrens och marknadskrafternas fria spel vilande samhälle.

Folkpartiet

Det svagaste av de borgerliga partierna är Folkpartiet. Även detta parti har sitt ursprung i organisationssverige. Det fick sin nuvarande form 1934 genom återföreningen av det Frisinnade folkpartiet (med bas bland nykterhetsrörelser och frireligiösa) och Liberala riksdagspartiet (med rötter i delar av storkapitalet). Idag återstår inte mycket av denna nykterhetsbas. De frireligiösa har skapat ett eget parti KDS. Partiet har idag sitt främsta stöd bland olika tjänstemannagrupper. Men inte i någon yrkesgrupp är det största parti.(8)

Det är de flytande mellanskiktens parti per preference. Dess praktiska politik är i många stycken identisk med den socialdemokratiska. Men istället för toppfunktionärer inom LO är det delar av storkapitalet (Gyllenhammar det mest välkända exemplet) som figurerar på dess kongresser och offentliga jippon. Det kanske kan lyckas få röster av tekniker och ekonomer i karriären eller av universitetslektorer och studierektorer som vill armbåga sig upp ett snäpp till, och som med gapande beundran ser på de snabba klippens män i Gyllenhammars och kompanis gestalt. Men bland de breda löntagargrupperna kan det bara väcka misstro.

Folkpartiet är idag det svagaste av de borgerliga partierna. Dess sociala bas är flytande, dess ideologiska och politiska profil uttunnad till förintelsens gräns och dess partiorganisation är mycket svag. Dess band med det organisationssverige (LO, SAF, LRF osv) som på ett mer oförmedlat sätt ger uttryck för samhällsklassernas intresse är svaga. SAF har större bruk för moderater och socialdemokrati än för Folkpartiet.

Det är inte troligt att Folkpartiet skulle överleva ytterligare en period i regeringsställning utan hjälp av en kraftig konjunkturuppgång. Det skulle hamna på fel sida av 4 % strecket. Detta till skillnad från sin regeringspartner Centern som genom sina fasta band med Bondekooperationen har en fast klassmässig och organisatorisk bas. I en allmän kris för de borgerliga partierna skulle Centern krympa ganska snabbt men så länge vi inte står inför en drastiskt förvärrad ekonomisk och social kris kommer det inte att förlora sin fasta kärna. Och denna fasta kärna kommer fortfarande förmå attrahera närstående grupper, även om arbetare och tjänstemän skulle söka sig ifrån partiet.

Moderata samlingspartiet

Moderaterna har alltid varit den svenska överhetens traditionella parti: det mest arbetarfientliga, det som erkände den allmänna rösträtten först inför hotet om revolution, det som aggressivt bekämpat varje social reform och förbättring av de arbetandes läge. Och på sitt sätt är naturligtvis moderaterna ett mer konsekvent och klassmässigt parti än något annat svenskt riksdagsparti.

Partiet fick sin nuvarande utformning 1935 genom sammanslagning av Första Kammarens nationella parti och den andra kammarens Lantmanna och borgarparti. (Före 1970 fanns det två kamrar i den svenska riksdagen, varav endast den andra valdes i direkta val.) Dessa hade som namnen antyder sina rötter framför allt i den lantliga överklassen och den högre statsbyråkratin. Fortfarande är det de förmögna jordbrukarnas parti. (Den översta femtedelen av jordbrukarna röstar på Moderata samlingspartiet. Det räcker som en tumregel att se på mangårdsbyggnaden för att avgöra om en lantbrukare röstar på moderaterna eller Centern.) Det är de högre tjänstemännens och storföretagarnas parti.

I 1976 års val röstade 2/5 av dessa grupper på moderaterna. Socialdemokrater, Folkpartister och Centern fick dela lika på de resterande tre femtedelar. Socialdemokraterna var till och med lite större än Folkpartiet och Centern bland dessa grupper, vilket i sig inte är så förvånande.(9)

De socialdemokratin närstående företagen (Konsum. Folksam, OK, RESO, HSB osv) har många direktörer i sina led. Den statliga byråkratin inom sjukkasse- och arbetsmarknadssektorn är också till stora delar av socialdemokratiskt ursprung (20 av 24 AMS-direktörer t ex är aktiva socialdemokrater), för att inte tala om alla politiskt utnämnda landshövdingar, general- och byrådirektörer.

Moderata samlingspartiet har av alla partier de bästa banden med SAF (kanske socialdemokraterna undantagna). Dess huvudorgan Svenska Dagbladet stöttas aktivt upp av SAF och storföretagen. Officerskåren är till sin överväldigande del moderat i sina partisympatier.

I takt med att den ekonomiska krisen hårdnat i Sverige har moderaterna alltmer bestämt takten och tonen i den politiska debatten, oavsett om de suttit i regeringen eller inte. Från dem kastas reaktionära förslag fram som med viss eftersläpning antas av de övriga borgerliga partierna – förslag som socialdemokratin idag förkastar, imorgon är tveksam till och i övermorgon är beredd att genomföra. Detta har ingenting med en förskjutning med några procent av väljarsympatierna för moderaterna att göra. Det är istället så att deras arbetarfientliga förslag blir alltmer ”realistiska”, utifrån marknadens och storbolagens behov, i takt med att krisen skärps. En ”lösning” på krisen ”kräver” en kraftig sänkning av arbetarnas reallön, en höjning av utsugningskvoten inom industrin och framdrivandet av en massarbetslöshet genom attacker på den s k offentliga sektorn – om man anser att krisen enbart kan lösas inom kapitalismens ramar. Och det anser både de borgerliga partierna och SAP. VPK, Miljöpartiet, KDS och SKP ger i sin politik uttryck för samma grundinställning. Sedan är det en öppen fråga vilken ”lösning” det är frågan om. En kraftig sänkning av reallönerna skulle ju drastiskt minska den inhemska marknaden och riskera att dra åt krisspiralen ett varv till.

Så länge det inte finns ett socialistiskt alternativ på den politiska scenen kommer moderaterna fortsätta att vara pådrivande i den svenska politiken. De övriga partierna kommer att befinna sig i en defensiv position så länge man inte mot bibehållen kapitalism sätter en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll som politiskt alternativ. Men moderaternas klassmässiga kärna är alltför liten till antalet för att moderaterna skall vara säkra på att behålla ett röststöd på över 10 % under hela åttiotalet – oavsett om dess politik stöds av den samlade borgerligheten.

Kris för de borgerliga partierna?

Hela det politiska systemet står inför en djup kris och ett sannolikt sönderfall om den nuvarande nedgången i världsekonomin fortsätter och fördjupas under åttiotalet. Men även om politiken bestäms av ekonomin i sista hand, sker det aldrig direkt och oförmedlat. Gamla politiska institutioner och partier har alltid en viss anpassningsförmåga till nya sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Det är alltid en viss tidsförskjutning innan den nya ekonomiska kvantiteten slår om till en ny politisk kvalitet. Det tar tid innan medvetandet om att arbetslösheten inte är tillfällig; att åtstramningen ersatt den ständiga expansionen, trängt in i massorna. Och de överger inte sina gamla politiska partier förrän dessa i handling visat sin oförmåga att lösa den ekonomiska krisen, att få bukt med arbetslösheten och den sönderfallande ekonomin.

För att lösa krisen krävs att den politiska kraft, SAP, som idag klavbinder arbetarnas initiativkraft och kampvilja förlorar sitt grepp över arbetarklassen och efterträds av ett nytt revolutionärt arbetarparti – ett parti som inte baserar sig på parlamentariska kombinationer utan på en arbetarklass i kamp. Men stegen dit är många och mödosamma. Framför allt gäller det att inte glömma bort att det inte är socialdemokratin som kommer att bli det första offret när vårt nuvarande partisystem sparkas iväg till historiens sophög.

Vid en plötslig och katastrofal försämring av den ekonomiska situationen kan några stora företagskonkurser, kraftigt ökad inflation, arbetslöshetssiffror som börjar krypa upp mot en fjärdedel eller en tredjedel av den aktiva befolkningen, drastiskt försämrad lönsamhet för småföretag och jordbruk, en serie politiska skandaler, eller en kombination och ansamling av sådana och liknande faktorer bli den utlösande faktorn för systemets kris. Och då är det de borgerliga partierna som i första hand identifieras med det nuvarande systemet och som snabbast förlorar sitt stöd, oavsett om de sitter i regeringsställning eller inte.

Den tyska Weimarrepublikens undergång i början av trettiotalet är ett intressant och tragiskt exempel. Under loppet av några år förlorade de borgerliga partierna nästan hela sin bas till nazisterna. Arbetarpartierna förlorade bara några procent under den enorma nazistiska anstormningen. Detta trots en rent kriminell politik både från socialdemokraterna och kommunisterna. (Kommunisterna ägnade sig mest åt att bekämpa socialdemokratin och organisera valkampanjer i stället för att organisera en arbetarmilis och kämpa för en enhetsfront mellan arbetarpartierna mot nazismen. Socialdemokraterna klumpade ihop kommunisterna med nazisterna och försökte istället liera sig med historiskt utdömda borgerliga partier mot nazismen.)

1928 hade de två arbetarpartierna 40,4 % av rösterna, nazisterna 2,6 %. 1932 fick de två arbetarpartierna 37,3 % av rösterna, nazisterna 33,1 %.10 Det var de borgerliga partierna som måste gå under för att nazisterna skulle kunna samla de styrkor som krävdes för att krossa den arbetarrörelse som kapitalet inte längre hade råd med, ens i sin socialdemokratiska variant.

Arbetarklassens frånvaro

Vi befinner oss inte ännu ens i början av en sådan utveckling. Men den kan komma mycket snabbt. Under ytan har det skett djupgående förändringar i de politiska partiernas inre struktur och förhållande till de olika samhällsklasserna. Den viktigaste aspekten av denna utveckling, arbetarklassens frånvaro på den politiska scenen, kommer vi att behandla när vi tar upp socialdemokratin och övriga arbetarpartier. (Enligt partiforskningsgruppen är procentandelen regionala förtroendemän i partierna som är arbetare (m) 0 %, (c) 5 %, (f) 5 % och (s) 23 %. Den ”höga” siffran för (s) är en synvilla. Bakom den döljer sig i mycket fackpampar som inte utfört något produktivt arbete de sista tio åren. Andelen högre tjänstemän (35 %) talar den verkliga sanningen om vilka som bestämmer inom socialdemokratin.(11)

Alla opinionsundersökningar som gjorts visar att politikerföraktet ökar hela tiden. Förtroendet för politikerna blir allt lägre. Ett exempel – På frågan: ”De riksdagsmän vi väljer förlorar fort kontakten med vanligt folk?” svarar 67 % av de borgerliga väljarna ja och 75 % av de socialistiska väljarna instämmer. På frågan: ”De som sitter i riksdagen och beslutar tar inte mycket hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker?” instämde 68 % av de socialistiska väljarna (dvs SAP/VPK-röstande).(12)

Det är inte procentsiffrorna i sig som är intressanta. När det gäller opinionssiffror stämmer nog det gamla ordstävet ”som man ropar i skogen får man svar”. Det är förändringarna över tiden som säger något verkligt. Och där är trenden entydig.

Professorerna i statsvetenskap skaffar sig sömnlösa nätter på att grunna över vad i all världen detta kan bero på. Vi för vår del har en enkel förklaring. Yrkespolitikerna har inte kontakt med vanligt folk, och de struntar blankt i vad vanligt folk tycker och tänker så länge deras åsikter inte påverkar deras poster och löner. Klyftan mellan den borgerliga demokratins myter och den krassa kapitalistiska verkligheten börjar bli så stor att vanligt folk börjar få upp ögonen för den.

Politiken centraliseras

Andelen kommuner har minskat mycket kraftigt under efterkrigstiden: från ca 2 500 till 279 (1980).13 Det har medfört en drastiskt minskning av antalet människor med kommunala förtroendeuppdrag. Och inom de nya kommunerna har den politiska makten koncentrerats till heltidsanställda kommun- och landstingsråd, vars lönesättning utgår från vad den högst betalade tjänstemannen inom kommunen har i lön.

1980 gick taket inom landstingen för den direkta politikerlönen vid 226 332 kr.(14) Därtill kommer olika slags traktamenten och sammanträdesarvoden och, naturligtvis, feta politikerpensioner ifall man skulle råka bli utslagen i något val. Idag finns det nästan tusen anställda politiker inom kommunerna och landstingen. (Inberäknat alla som hade minst en halvtidslön direkt från kommunen var siffran 912 st, 1980. Därtill kommer ju riksdagsmännen (350 st) med sina feta löner och trevliga små pensioner.)(15)

Av de omkring 30 000 som sitter i olika kommunala nämnder och fullmäktige ägnar 84 % maximalt 24/tim i månaden åt kommunalfullmäktige.(16) Dvs att det i praktiken är de 900 yrkespolitikerna som sköter kommunalpolitiken. Det finns enligt den Kommunaldemokratiska kommitténs siffror ingen levande kommunal demokrati längre i landet. Det är den enda rimliga tolkningen av deras material.

Banden mellan väljare och valda har alltså blivit svagare genom att de valda minskat i antal, och klyftan mellan väljare och valda har blivit större. Det har vuxit fram en särskild kast av yrkespolitiker med lojaliteter mot den egna yrkeskåren, inte främst mot de som en gång valt dem. Det dröjer väl inte länge innan de bildar sin egen intresseorganisation för att mer effektivt och samlat kunna göra sina personliga intressen gällande – även om det kommer att skära i hjärtat på en fackföreningsfientlig moderat att gå med i ”facket”. Men varför skall bara några landstingsråd få över 200 000 i lön. Varför inte alla? Och varför skall man kunna röstas bort? Även om jag får pension så missar jag ju massvis med arvoden och traktamenten. Nej, de kommer nog att bilda sitt fack bara de får hållas.

De tre borgerliga partierna har officiellt 150 000 (m), 56 000 (Q och 140 000 (c) medlemmar (1978).(17) Men endast var tionde är beredd att arbeta aktivt för partiet inför t ex val. Antalet politiska förtroendeposter är enligt Kommunaldemokratiska kommittén som följer:

Riksdagen

350

Kommuner
fullmäktige

13 369

nämnder

31 325

lokala organ

1 159

Landsting
landstinget

1 705

nämnder

l 789

lokala organ

1 157 (18)

Eftersom de flesta i fullmäktige också sitter i en eller några nämnder torde antalet förtroendevalda politiker ligga på totalt omkring 30 000 i hela landet. Det motsvarar ungefär antalet aktiva partimedlemmar i de borgerliga partierna (åtminstone inför val var tredje år).

Socialdemokratin torde kunna mobilisera fler, framför allt genom sin kontroll över facket. Men det är ingen stor skillnad. Enligt den gängse socialgruppsindelningen så svarar Grupp l för 1/4, Grupp 2 för 1/2, och Grupp 3 för 1/4 av de förtroendevalda politikerna.(19) Det är inte liktydigt med termerna överklass, medelklass och arbetarklass men det pekar ändå på att arbetarklassen är extremt underrepresenterad. Och tittar man närmare på t ex socialdemokraternas listor så visar det sig ofta att bakom titeln arbetare döljer sig en heltidsanställd fackföreningsfunktionär.

Det är en grupp på några promille av befolkningen som sysslar med politik i någon form. Bland dessa dominerar anställda i olika politiska och fackliga organisationer och högre tjänstemän i offentlig tjänst. Partierna har förlorat eller håller i snabb takt på att förlora sina levande, organiska band med de klasser de representerar. Klyftan mellan väljare och valda blir på detta sätt störst inom arbetarpartiet SAP och VPK. För de borgerliga partierna är det ingen katastrof. De håller banden levande med den överklass de representerar; genom att delar av den högre tjänstemanna- och företagarkåren direkt ingår i dess aktiva medlemsbas.

Men för de borgerliga partiernas folkliga förankring utgör detta förhållande ett hot.

Partistöd och TV-monopol

Den bristande medlemsaktiviteten och frånvaron av folklig förankring kompenseras främst genom två förhållanden. För det första att partierna i allt ökad utsträckning får sin verksamhet betald av skattemedel. Och det är inga små summor med tanke på det fåtalet aktiva medlemmar i de olika partierna. De är uppdelade som följer: Partistöd inom landstingen ca 53 miljoner (1981), inom kommunerna ca 102 miljoner (l 980); utbildningsbidrag inom kommunerna 10 miljoner (1980); statligt stöd 70 miljoner (1980); summa direkt partistöd ca 235 miljoner kronor.(20) Därtill kommer presstödet som håller uppe för partierna nödvändiga tidningar. Summan börjar nu närma sig 1 000 miljoner. Därav går några promille till utomparlamentariska partiers tidningar. Arbetet och Svenska Dagbladet som är huvudorgan för socialdemokraternas respektive moderaternas parti får över 30 miljoner vardera.

Antalet yrkespolitiker som får sin lön betald direkt av staten (riksdagsmännen, kommunalråden m fl) ligger på omkring 1250 om man räknar med alla som har mer en halva sin lön för politiska uppdrag från staten. Lönekostnaderna (pensioner, direkt lön, traktamenten, resebidrag osv) ligger gissningsvis på minst 200 000/politiker. Det gör en sammanlagd kostnad tor staten på över en kvarts miljard kronor för politikerlöner. Till detta kommer de statliga bidrag som via studieförbunden slussas in i de politiska partierna, förutom diverse AMS-bidrag, bidrag för ungdomsverksamhet, osv.

Storföretagen stöttar på olika sätt upp de borgerliga partierna via olika bokförlag och reklamfirmor. De direkta bidraget (i kontant form) från storfinansen har de borgerliga partierna officiellt slutat ta emot. Men de har aldrig överstigit tio miljoner per valkampanj for de tre partierna (sammantagna.)(21) De direkta bidragen från medlemmar och väljare till partierna är i dessa sammanhang en droppe i havet.

Utan det statliga stödet skulle de nuvarande partierna inte mäkta med att upprätthålla en bråkdel av den verksamhet de har idag. Det gäller såväl de borgerliga partierna som SAP/VPK. Även om SAP har en säker finansieringskälla från fackföreningsrörelsen, brukar bidragen inte överstiga en tia per LO-medlem och år.(22) LO-medlemmarnas bidrag till SAP går nästan huvudsakligen via skattsedeln, vare sig de vill eller inte.

Den andra faktorn som håller uppe ett partisystem som uttömt stora delar av sin levande kraft är den statskontrollerade radion/Tv:n. I avsaknad av en politisk kultur – möten, debatter på basplanet, i bostadsplanet, i bostadskvarter och stadsdelar – är det Tv:n som formar de stora löntagarskiktens uppfattning av vilka politiska alternativ som finns, av vad som räknas som politik och vad som är politikens gränser. Till Tv:n äger inga nya partier tillträde; deras möten, demonstrationer, kampanjer och uttalanden tigs ihjäl om de inte är riksdagspartier. Under valet 1976 nämndes inte SKP:s, KAF:s eller KPMLr:s valmöten och politiska budskap trots att deras möten besöktes av uppemot tusen personer vardera. När däremot Ola Ullsten talar inför tre pensionärer och en hund på Sergels torg är TV där för att delge tittarna vad han har att säga. Endast de ”etablerade” partierna tillåts bre ut sig i debatter och informationsprogram. Ibland kan ett parti som Socialistiska Partiet i nåder få en kvart eller tjugo minuter för att förklara sina ståndpunkter, under en hel treårsperiod. Men förra valet var även det för mycket. Censuren går så långt att det t ex gått ut direktiv att inte nämna vänsterns demonstrationer vid nyhetstäckningen första maj.

Denna likriktning är naturligtvis en effektiv spärr för att hindra att nya, radikala alternativ tränger in i tittarnas medvetande. Jämför detta med läget för den revolutionära arbetarrörelsen i början av 1900-talet. Då var dagstidningarna det dominerande opinionsbildande mediet. Då kunde varje arbetarparti som nått en viss storlek ha en egen tidning för att föra fram sina åsikter. Idag är Tv:n det viktigaste mediet. Om ett parti som det Socialistiska skulle vara fräckt nog att sätta upp sin egen TV-station (om det till äventyrs skulle få fram pengarna) skulle de ansvariga arresteras och dömas till dryga böter och i sista hand till fängelse. Den verkliga åsiktsfriheten har alltså blivit effektivt beskuren sedan Tv:n gjorde sitt genombrott.

Begynnande instabilitet

Dessa faktorer – det ökande politikerföraktet, partiernas sviktande medlemsbas, dess beroende av understöd från staten, centraliseringen av politiken till allt tunnare skikt av människor – gör hela det politiska systemet instabilt. Det kommer inte att tåla de påfrestningar som en fördjupad ekonomisk kris kommer att ställa på det.

Symtomen börjar redan visa sig. De borgerliga partierna gnags i sina ytterkanter. Kärnan är redan rutten. Det ökande tvivlet på de ”egna” politikerna kommer inte till uttryck genom röstskolk. Tvärtom har röstdeltagandet nått rekordnivå under sjuttiotalet och tycks ha stabiliserats på en nivå på omkring 90 %. Orsakerna till detta är dels att Tv:n och dess debatter tränger in i alla hem på ett sätt som pressen aldrig kunnat göra. Dels har utbildnings- och organisationsnivån stigit under hela sjuttiotalet. Både TCO och LO har expanderat. Framför allt LO har inom många områden lyckats uppnå en nästan hundraprocentig facklig organisationsgrad. Det gör att nästan 100 % av den röstberättigade delen av befolkningen blir medveten om att det skall ske ett riksdagsval.

I själva valen har misstroendet mot politikerna främst kommit till uttryck genom röstning på nya borgerliga partier och genom ökad tendens till blankröstning. Antalet blankröster steg från 1/3 % 1976 till 1/2 % 1979. De borgerliga ”flumpartiernas” röstandel steg från 0,1 % till 0,4 %.” Det finns alltså redan idag en liten rännil av framförallt borgerliga väljare som inte kan förmå sig stödja något av de etablerade borgerliga partierna men ändå vill ha ett ”borgerligt” alternativ. Samtidigt har två nya politiska partier lyckats etablera sig i riksskala. De kan tillsammans räkna med flera hundratusen röster i årets val.

Både KDS och Miljöpartiet är borgerliga partier vars väljarstöd uttrycker ett misstroende mot de etablerade borgerliga partierna från deras folkliga bas. Miljöpartiet uttrycker den misstro mot den kapitalistiska kapitalkoncentrationen som Centern en gång försökte ge uttryck för. Men de tre borgerliga partiernas hårda, direkta uppknytning till storkapitalet gör dem allt mer oförmögna att tillgodogöra sig det missnöje som deras egen politik skapar. Och en förborgerligad socialdemokrati med dess centraliseringsmani och byråkratisering är inget alternativ för dessa borgerliga grupper. Men ännu är det enbart frågan om symtom, om begynnande bristningar i partiernas ställning.

Under samhällets yta sker också en begynnande polarisering av klasskrafterna. Denna polarisering går inte idag att direkt utläsa ut några valresultat. För att denna polarisering skall komma upp till ytan krävs ett kraftfullt nytt vänsteralternativ. Idag kan främst denna polarisering utläsas genom en attitydförändring hos bredare löntagarskikt. Två frågor kan belysa detta.

Andelen socialdemokratiska väljare som föredrar VPK som andra parti har vuxit under hela sjuttiotalet. Från 12% 1968 till 33% 1979.(24) De som hade ett borgerligt parti som andrahandspreferens minskade i motsvarande grad. Allt fler av de socialdemokratiska väljarna vänder alltså blicken åt vänster. Samma utveckling kan ses på den borgerliga sidan.

Moderaterna har ökat från 18% till 35% som andrapreferens för Folkpartiväljare och från 12 % till 27 % för Centerväljare mellan 1968 och 1979. Enbart mellan 1976 och 1979 års val ökade antalet väljare som endera kunde tänka sig att rösta på VPK som andra alternativ eller verkligen röstade på VPK från ca 15 % till 20 %.(25) Samtidigt minskar antalet väljare som kan tänka sig olika typer av regeringar över blockgränserna.(26) Trots denna grundläggande attitydförändring hos en stor minoritet av väljarna så riskerar VPK att åka ur riksdagen i år. Det finns en latent polarisering mot flyglarna i svensk politik men det är en långsiktig trend som inte är tillräckligt kraftig ännu för att ge utslag i förhållandena mellan partierna.

II SOCIALDEMOKRATERNA

Socialdemokratiska Arbetarpartiet är ett borgerligt arbetarparti – borgerligt därför att både dess program och dess praktiska politik är borgerliga. För den tvivlande torde det räcka med att peka på att den svenska kapitalismen under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet frodades som aldrig förr. Kapital och ägande koncentrerades på allt färre händer. Det är ett arbetarparti därför att det har sina rötter i den organiserade arbetarrörelsen. Hela LO står under en total socialdemokratisk kontroll. Men det är inget arbetarparti på grund av att dess partiaktiviteter i första hand bärs upp av arbetare. Det gör den inte. SAP är till sitt funktionssätt idag ett ganska renodlat funktionärs- och tjänstemannaparti.

Socialdemokratins utveckling

Det går att urskilja fyra avgränsade perioder i socialdemokratins utveckling. Den första från grundandet 1889 fram till partisprängningen 1917 då arbetarvänstern avspjälkades. Det var en tid av organisationsuppbygge och en politisk kamp som framförallt var centrerad kring kampen för den allmänna rösträtten och åttatimmarsdagen. Då bars partiets verksamhet upp av en bred arbetaraktivitet. Dess program var socialistiskt och även om en reformistisk praktik dominerade så fanns det en mycket stark vänster inom partiet. Men under denna tid växte också den funktionärs- och politikerbyråkrati fram som skulle bli kärnan i den socialdemokratiska flygeln av den splittrade arbetarrörelsen. Tjugotalet var en övergångsperiod, då man i praktiken hade övergivit alla planer på att bryta med kapitalet, men då man fortfarande var osäker på vilken politik som skulle föras. I mycket accepterade man den borgerliga nationalekonomins bedömningar och värderingar. Dess storhetstid inföll under det långa fyrtioåriga regeringsinnehavet från trettiotalet fram till sjuttiotalets början.

En expanderande kapitalism skapade de ekonomiska förutsättningarna för att samtidigt tillgodose storkapitalets behov och genomföra sociala reformer. De som fick betala var de utslagna småbönderna och andra mellangrupper som direkt drabbades av den ökade monopoliseringen av ekonomin. Men även stora delar av arbetarklassen fick betala ett högt pris när den rycktes upp från invanda miljöer i brukssamhällen och småorter och skyfflades ut i storstädernas betonggetton. Det kännetecknande för de stora socialdemokratiska reformerna (arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkringen, pensionerna) var att de var omfördelningsreformer inom arbetar- och löntagarkollektivet. De inkräktade inte på kapitalets makt. Tvärtom kunde de enorma ATP-fonderna lånas ut till olika företag och därmed ytterligare stärka de senares ställning. Det var en omfördelning från friska till sjuka arbetare, från unga till gamla, från arbetande till arbetslösa. I och med att reformerna finansierades genom produktivitetshöjningar, ökad produktion – inte genom en sänkning av den friska arbetarens lön utan genom en minskning av löneförhöjningarna efter skatt – så uppstod illusionen att socialdemokraterna omfördelat pengar mellan arbete och kapital.

Genom upprustningen på trettiotalet och den långa boomen efter kriget minskade också arbetslösheten kraftigt. Under sextiotalets rekordår upp stod t.o.m. brist på arbetskraft. Därmed kunde socialdemokratin framstå som skapare av den fulla sysselsättningen när det enbart var världsmarknadens expansion och det svenska kapitalets utmärkta läge på denna som skapade suget efter arbetskraft att exploatera.

Under denna tid hade också storkapitalet ett mycket svalt förhållande till ”sina” partier. SAF och andra borgerliga intresseorganisationer gav de borgerliga partierna ett nästan enbart pliktskyldigast stöd. Genom olika typer av informella överläggningar (”Harpsundsandan”) och samarbetsorgan utvecklades samarbetet mellan storfinansen och SAP:s och LO:s ledningar.

Arbetarvänstern krossades under expansionsåren 1950-65. Fackföreningarna förvandlades av den socialdemokratiska byråkratin till ”slagfält mot kommunismen”. Högkonjunkturen och det kalla kriget förintade nästan en hel generations socialistiska medvetenhet.

”Vänsteralternativet” (även om det inte var mycket till vänster) VPK fick vid valen 1956, 1960 och 1964 O % av förstagångsväljarnas röster. (Underlaget för dessa undersökningar är ganska små men trenden är ändå glasklar.) Vid de fyra valtillfällena 1970 till 1979 fick VPK 11 %, 12 %, 9 % och 11 % av förstagångsväljarnas röster.(27) Omkring 1968 ägde ett kvalitativt omslag i det politiska klimatet rum som fortfarande inte ännu helt har brutits.

70-talets reformer

Under den första halvan av 70-talet genomförde socialdemokraterna en serie reformer inom arbetsrätten. (Även om någon lag formellt antagits efter det att socialdemokraterna lämnat regeringen, rör det sig om ett socialdemokratiskt reformpaket). De införde lagen om anställningstrygghet, MBL, förtroendemannalagen, lagen om styrelserepresentation, arbetsmiljölagen, studieledighetslagen, den nya semesterlagen.

Lagarna hade olikartade syften och ursprung. Dels stadfäste de lagens form, en praxis som vuxit fram på de stora företagen under 1950- och 60-talen och generaliserade den för hela arbetsmarknaden. Dels utgjorde de ett försök att rycka undan grunden för den våg av vilda strejker som kom under början av sjuttiotalet. LKAB-strejken 1969-70 var en traumatisk upplevelse för socialdemokratin. De 5 000 gruvarbetarnas strejk ryckte undan dimridåerna om de ”nöjda” arbetarna, om de oavbrutna förbättringarna på arbetsplatserna, och blottlade ett jäsande missnöje med arbetsvillkor och arbetsförhållanden hos stora arbetsgrupper.

Den efterföljande strejkvågen visade att en farlig klyfta höll på att utvecklas mellan de fackliga medlemmarna och de fackliga ledningarna.

”Reformvågen tillgodosåg också politiska behov hos socialdemokratin mer direkt. MBL (lagen om medbestämmande) utlovades som ”århundradets reform” som radikalt skulle ändra på maktförhållandena inom företagen. Lagen gav fackbyråkratin förhandlingsrätt om allting, beslutanderätten över ingenting. Genom att lagen om Arbetsdomstol införlivades med den nya medbestämmandelagen ställde sig nu socialdemokratin bakom hårdare repressalier mot strejkande arbetare. Denna lag införde av en borgerlig regering, 1928, och som SAP lovade att avskaffa, så fort de kommit i regeringsställning försämrades nu ytterligare. Det blev inte längre tillåtet för andra fackföreningar att stödja arbetare som strejkar vilt. Inte heller var det tillåtet att strejka vilt under avtalslöst tillstånd. Den nya MBL-lagen gav också klartecken för att sparka strejkande arbetare. Även lagen om anställningstrygghet ger klartecken för att sparka strejkande arbetare. I förarbetena till Förtroendemannalagen sägs rent ut att om en facklig förtroendeman uppmanar till ”olagliga” påtryckningsaktioner så är detta skäl nog till avsked. För den politiska kampen under 80-talet kommer dessa lagar att ha stor betydelse. Effekterna av lagarna kan sammanfattas i fyra punkter.

1. Förstärkt ställning för arbetarna

Totalt har de olika lagarna inneburit en förstärkning av den enskilde arbetarens ställning på arbetsplatsen (så länge han inte strejkar eller på annat sätt försöker agera självständigt och’ tillsammans med andra arbetare). Det finns mindre utrymme för godtycke och översitteri från företagets sida och större möjligheter att få ledigt för studier och liknande. Det finns vissa begränsade möjligheter att förbättra arbetsmiljö och arbetsorganisation.

Anställningstryggheten för den enskilde arbetaren har stärkts (så länge företaget inte går dåligt). Den femte semesterveckan är naturligtvis också en förbättring. Inga arbetargrupper upplever lagarna som något slag av omvälvning av deras position på arbetsmarknaden. Men uppenbart stärker lagarna de tendenser som undergräver de ”patriarkaliska” förhållandena på företagen. Den enskilde arbetaren står starkare mot företaget i konflikter med arbetsledning och liknande (under förutsättning att facket stödjer honom).

Reformerna har varit billiga men inte gratis. De har inneburit ett påslag på totalt 4-6% av företagens totala lönesumma. (Semesterlönen har gått upp från 9 till 12 % av lönesumman; lönerna till de fackliga förtroendemännen från 0 % på småföretagen utan någon facklig verksamhet till l % av lönesumman på storföretag som Volvo.)

I mycket har lagarna bara juridiskt bekräftat en praxis som redan fanns på storföretagen. Däremot slår lagarna mot småföretag. Att en viss procent är studielediga, på fackliga förtroendeuppdrag, sjuka eller föräldralediga är överkomliga besvär på ett företag med tiotusen anställda. Ett företag med l O anställda kan få svårigheter att organisera arbetet effektivt om olika typer av ledigheter hopar sig. Dessutom tvingas ägaren, som i små och mellanstora företag också är arbetsledare, motivera och förhandla om alla viktigare beslut om produktionen som han fattar. Och det är naturligtvis inte lätt för en som är van vid att bli åtlydd utan diskussion. Nu blir han åtlydd först efter diskussion och förhandling. Och det upplevs naturligtvis som ett enfaldigt slöseri med tid och förskräckligt byråkratiskt.

SAP:s samförstånd med storföretagen har retat upp de stora företagargrupperna. Även om storföretagen dominerar industrin så är de mellanstora och små företagarna de allt dominerande grupperna till sin numerär.

2. Byråkratin stärks

Den andra effekten har varit att fackföreningsbyråkratins ställning har stärkts, såväl gentemot företaget som gentemot arbetarna.

Innan förtroendemannalagen genomfördes ägnade sig ofta klubbordförandena och andra styrelsemedlemmar i de största verkstadsklubbarna på heltid åt facklig verksamhet – en verksamhet som enligt lokala överenskommelser betalades av företaget. Men det var inte många. Idag har lagen medfört att den fackliga byråkratin kunnat förstärkas (det finns cirka l 200 anställda funktionärer inom LO om byggnadsmättekniker räknas bort)(28) med flera tusen heltidsfunktionärer, som å ena sidan befinner sig direkt på de enskilda företagen, å den andra inte belastar förbundskassorna. Enbart på ett företag som Volvo i Göteborg går det uppemot 50 personer på heltid eller nästan heltid för facklig verksamhet inom Metalls område.

På storföretagen har man under senare delen av 70-talet kunnat bygga upp fungerande organisationer under klubbarna (som innan ofta svävade fritt i luften mycket högt ovanför medlemmarnas huvuden). Gruppstyrelser i verkstäderna, kontaktombud på förmansområdena har vuxit fram. Tiotusentals skyddsombud, kontaktombud och styrelsemedlemmar har kunnat dras in i den socialdemokratiska indoktrineringsapparaten. Studieledighetslagen och förtroendemannalagen har skapat möjligheter till betalda kurser och cirklar för att hårdare knyta upp de som nu väljs till de lägre fackliga posterna. Något ideellt engagemang krävs inte längre. Allt sker på betald arbetstid. Skyddsombudens antal och ställning har stärkts. MBL och arbetsmiljölagen har givit det lokala facket ökat manöverutrymme för att inom klassamarbetets ramar skrapa fram marginella förbättringar för medlemmarna.

3. Klassamarbete

För det tredje har klassamarbetet nått nya höjder eller rättare sagt sjunkit ner ett par nivåer. Olika typer av samarbetsorganisationer som informationskommittéer och styrelserepresentation finns nu långt ner i de enskilda verkstäderna. Förhandlings- och informationsträffarna mellan fackets och bolagets representanter har ökat lavinartat. Detta har blivit ett utmärkt medel, inte för arbetarnas inflytande över företaget, utan för företagets inflytande om inte över arbetarna så över deras representanter. Genom olika kommittéer, styrelsemöten och förhandlingar skolas fackets representanter in till att se sakerna ur bolagets synvinkel. Facket tvingas in i ett läge där allt ses utifrån vinstens och marknadens behov. Det enskilda företaget blir fackets enda referenspunkt för fackliga bedömningar. Klubbordföranden får till slut höra företagets synpunkter hundra gånger medan medlemmarnas åsikter kommer fram en gång eller inte alls. Det finns naturligtvis undantag i denna utveckling. Men detta är den spontana dynamiken.

4. Antifackliga lagar

Den fjärde, viktigaste och mest avgörande effekten på sikt är den förstärkning av den antifackliga lagstiftningen som MBL, Förtroendemannalagen och LAS (lagen om anställningstrygghet) inneburit. Enligt dessa lagar är en vild strejk om den varar under en längre tid ett giltigt skäl för uppsägning. Olika typer av fackliga påtryckningsaktioner som strejk, maskning eller andra kollektiva påtryckningsåtgärder vid förhandlingar medför att arbetarna kan släpas inför arbetsdomstol och dömas till böter och skadestånd. En facklig förtroendeman kan avskedas omedelbart om han uppmanar till vild strejk. Fackliga företrädare som fått information om t ex kommande nerläggningar och avsked kan beläggas med munkavle av företaget. Om facket på en fabrik stödjer en strejk på en annan fabrik kan facket bötfällas. Strejker är inte ens tillåtna under avtalslöst tillstånd (om inte LO-ledningen ger sitt tillstånd, och de lär den inte göra).

Antalet våldsmedel som kan sättas in mot arbetare som slåss för sina intressen utanför den fackliga byråkratins kontroll har kanske inte ökat men de har slagits fast i lagar som föreslagits och formulerats av fackföreningsbyråkratin. Det är ju framförallt LO som drivit på de olika nya lagarna på arbetsmarknaden.

Sekter av KPMLr:s typ bagatelliserar effekten av den här typen av lagstiftning. Sanningen är att den är ett svårt hinder för all facklig kamp. Den är ett fruktansvärt vapen, inte bara för företaget mot arbetarna, utan också för fackbyråkratin mot dess kritiker från vänster. Att betala några hundra i böter är en sak. Att få sparken i en lågkonjunktur utan chans att få ett nytt jobb när man har familj att försörja är en helt annan och betydligt allvarligare sak.

De antifackliga lagarna kommer att sättas ur spel, men inte förrän de strejkandes antal uppgår till hundratusenden och när varje stämning eller avskedanden besvaras med nya strejker. De femtusen strejkande gruvarbetarna på LKAB blev inte släpade inför någon arbetsdomstol, inte heller skogsarbetarna under sin stora och långa strejk -75. Detta fastän bägge var olagliga. De var för många och hade för starkt stöd inom arbetarklassen i stort. Verkligheten tar överhand över juridiken när styrkeförhållandena för arbetarna är gynnsamma, inte annars. Men vägen till ett sådant styrkeförhållande, då företagen inte kan eller vågar använda sig av klasslagstiftningen är lång och hård. Och ett av de svåraste hindren är just denna lagstiftning.

Idag är möjligheterna för företag och fackbyråkrati att slå sönder och splittra en strejk på ett företag stora. Det är nästan omöjligt för fackliga förtroendemän att använda sig av klasskampsmetoder för att driva igenom fackliga krav utan att riskera få sparken och/eller bli uteslutna ur facket. I dagens Sverige går de fackliga förtroendemännen och gömmer sig när det blir strejk – i bästa fall. Annars kan man se dem frenetiskt gå runt för att slå ner den. I andra länder går de fackliga förtroendemännen i spetsen för strejkerna. Det är därför de är valda av sina arbetskamrater. Tröskeln som en svensk arbetare måste passera innan han ser en strejk som den mest effektiva vägen att driva igenom sina fackliga krav är mycket högre.

Reallönesänkningarna och andra attacker på hans sociala rättigheter måste gå mycket längre än i jämförbara länder innan han öppet sätter sig till motvärn. Men genom det högre tryck som ackumuleras under tiden kommer den svenska arbetaren att bli desto våldsammare och snabbare gripa omkring sig och få efterföljd.

Genom den kombinerade verkan av de antifackliga lagarna och fackföreningsbyråkratins stärkta ställning hamnar de som står för socialism och klasskamp på arbetsplatserna i en svår och utsatt position. Klassamarbetet blir ju sin egen belöning. De som försöker kämpa bestraffas omedelbart på olika sätt. Det som nästan aldrig prövas kan heller inte så lätt få någon efterföljd. Men myntet har ju två sidor. En facklig opposition på klasskampsgrund har också möjligheter att utnyttja de lagar och förhandlingsformer som socialdemokratin utnyttjar och dessutom gå lite längre, tänja lite på klasslagstiftningen, alltid understucket vifta med hotet om aktioner inför lägre chefer och underhuggare. Och det finns andra påtryckningsåtgärder än direkt strejk som företaget inte så lätt kan komma åt. Så bilden är inte entydigt mörk.

Socialdemokratins fjärde period

Socialdemokratins fjärde utvecklingsperiod inleddes med regeringsskiftet 1976. Fram till dess hade inte heller Sverige drabbats av den internationella nergången i världsekonomin särskilt hårt. Tvärtom såg ju landets arbetare sin standard kraftigt förbättras under sossarnas sista år vid makten. Vad som är det mest frapperande är kraftlösheten och perspektivlösheten i socialdemokratins oppositionspolitik. Socialdemokraterna har under de sista sex åren inte kunnat samla sig till att utveckla ett seriöst alternativ till den borgerliga regeringspolitiken. För de sex brant stigande kurvorna som de brukar ta fram för att visa den borgerliga regeringens oduglighet har de själva inga botemedel. Det botemedlet som den hårda delen av borgerligheten förespråkar, stora lönesänkningar, social nedrustning, ökad arbetslöshet, kan de med hänsyn till sin väljarbas idag inte förespråka öppet. Därför har de mest blivit frågan om homeopatimedicinering från SAP:s sida.

Budgetunderskottet har man inte på något sätt visat hur man skall kunna reducera. Det rör sig på sin höjd om en förstärkning på några miljarder när underskottet är uppe i 70 miljarder. Tvärtom har man ju spätt på underskottet genom att gå med på en skattereform som kommer att ge höginkomsttagarna nära 9 miljarder.(29) Underskottsbidragen som är uppe i 28 miljarder och ständigt ökar till höginkomsttagarnas fromma, vill man ha kvar osv.

Underskottet i handelsbalansen kan man inte heller anvisa någon annan väg att lösa än genom framviskade paroller om att köpa svenskt. Deras förslag om importrestriktioner inom vissa branscher skulle öka underskottet eftersom det skulle leda till repressalier från andra länder mot svensk export.

Nergången i industriinvesteringar tänker man försöka avhjälpa med löntagarfonder, en liten statlig satsning på investeringar inom byggnads-, transport- och energisektorerna.

Räknar man ihop vad de föreslår skulle det ändå bara hjälpa marginellt och tillfälligt. De grundläggande orsakerna – den vikande efterfrågan på världsmarknaden, den för kapitalet allt låga lönsamheten och den svenska industrins allmänt försämrade konkurrensläge i vissa av ekonomins nyckelsektorer kan man inte anvisa någon väg ur annat än allmänna fraser om behovet att öka vinsterna.

Det enda seriösa alternativet för att få igång industriinvesteringarna är i dagens läge förstatliganden av alla storföretag och banker under fackets kontroll och upprättandet av en ekonomisk plan för hela landet. Då slapp landets arbetare se miljarder av deras skattepengar bortkastade till fåfänga mutor till storföretaget för att förmå dem att investera.

• Inflationen kommer en politik enligt socialdemokratisk modell att direkt förvärra. Genom att höja momsen och inte göra något åt budgetunderskottet kommer inflationen bara att späs på.

• Arbetslösheten. Här vill man tillfälligt stoppa försämringen för de redan arbetslösa, skapa mer beredskapsjobb och ge ytterligare gåvor till företagen för att de skall anställa ungdomar. Några nya jobb skapar inte denna politik. Det enda som direkt skulle dränera den höga arbetslösheten är införandet av sextimmarsdag med bibehållen lön. Detta går de emot fastän det står i deras eget partiprogram. Och mot den stora strukturarbetslösheten som kommer under åttiotalet har de inga åtgärder. Alla de som kommer att sparkas på grund av robotisering, datorisering och automatisering har ingen hjälp att vänta från socialdemokratin. Man går till och med emot införande av ett fackföreningarnas veto mot ny teknik.

• Standardsänkningen. Här har man inga löften alls till arbetarna i produktionen. Tvärtom betonar man att det behövs uppoffringar från alla samtidigt som det är nödvändigt att öka vinsterna. Man vill värna om de ”svaga” grupperna. För de som alltid får betala notan för allting i vårt samhälle – arbetarna – har man inga löften alls om nya reformer.

Om socialdemokraterna vinner valet så gör de det på grund av marginalväljarnas besvikelse över borgarregeringen; inte för något positivt de själva har att komma med. Hela deras politik är defensivt präglad. Tom deras eländiga löntagarfonder som inga andra än fackpampar vill ha och som skulle vara deras offensiva kort inför 80-talet är bara en belastning och ger borgarna ytterligare ammunition.

III SOCIALDEMOKRATI UTAN ETT EGET ALTERNATIV

Socialdemokratin är uppenbarligen inne i en svår perspektivkris. Efter det att regeringsinnehavet förlorades är det oförmågan till omprövning och omvärdering av den hittills förda politiken som är mest slående. Visst finns det en självrannsakan när det gäller sättet att föra ut politiken. Inom SAP:s ledning är man pinsamt medveten om att den bild av partiet som ett pamp- och överhetsparti som många har, är skadligt för röstvärvningen. Men någon djupgående självprövning och uppbrott från gamla positioner som t ex Bennflygeln inom det engelska Labour står för finns inte inom partiet.

Vad som framför allt skakat om SAP är SAF:s och de borgerliga partiernas hätska kampanjer mot löntagarfonderna och deras begynnande kritik av fackföreningarnas ställning. Gunnar Nilsson, LO-ordföranden, sammanfattade arbetarbyråkratins oro inför de nya tiderna på TCO:s kongress.

”Inte på 50 år har den svenska fackföreningsrörelsen varit utsatt för en så intensiv agitation som idag, sade Gunnar Nilsson och tyckte att det känns hemskt.”

”Det känns särskilt angeläget att betona vikten av starka fackliga organisationer just nu när vi upplever hur antifackliga stämningar växer sig starka . . . det som är mest oroande, helt bortsett från löntagarfondsdebatten, är att det från arbetsgivare- och högerhåll sprids en allt mer intensiv propaganda mot facket.”

”Gunnar Nilsson menade att denna utveckling är mycket farlig.”

”Sedan lång tid har vi upprättat noggranna regler för förhållandena på vår arbetsmarknad.
De reglerna innebär att arbetsmarknadsparterna respekterar varandra och tom arbetar för att också motparten skall vara en stark organisation.
Många gånger har fackliga organisationer uppmanat arbetsgivare att ansluta sig till arbetsgivarorganisationer för att det underlättar ett vettigt förhållande.”
(Göteborgs Posten den 30 juni 1982)

Socialdemokratins ställning inom arbetarklassen grundar sig på de sociala reformer man genomfört och på faktumet att man i utbyte mot klassamarbetet fått vissa eftergifter från kapitalet. Det räcker att jämföra arbetarnas sociala rättigheter i länder som har en stark socialdemokrati med USA för att inse skillnaderna. Skydd mot godtyckliga avskedanden, pensioner som går att leva på, semestrar, statliga sjukförsäkringar för alla är inga små saker i en arbetares liv. Att de köps genom att utnyttja utrymmet i en växande ekonomi gör de inte mindre angelägna för den enskilde arbetaren.

Borgerlighetens attacker mot den ”offentliga” sektorn, urgröpningen av de sociala reformer som genomförts (pensioner, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring) och ifrågasättandet av fackbyråkratins starka ställning på arbetsmarknaden är framtvingade av den ekonomiska krisen. För att bevara den svenska kapitalismen krävs en kraftig sänkning av kostnaderna för arbetskraften. Detta kan göras genom att kombinera en sänkning av de direkta reallönerna, men en minskning av företagens ”indirekta” utgifter till staten genom att skära ned utgifterna för sjuka, gamla och arbetslösa, och en disciplinering av arbetskraften för att höja effektiviteten genom att minska anställningstryggheten (genom ökad arbetslöshet, provanställningar etc). Dilemmat för socialdemokratin är att den också ”inser” att vinsterna och effektiviteten behöver höjas för kapitalet. Men om socialdemokraterna skulle höja dessa på det vis som SAF och moderaterna vill skulle de börja förlora sitt stöd i arbetarklassen.

Normalt skulle man ha löst dilemmat genom att ge vänstern inom partiet ökad tyngd och inflytande, genom att anta ett frasradikalt program för att ”bekämpa” kapitalismen och den vägen mobilisera sin folkliga bas. Väl i regeringsställning skulle programmet säljas ut och man skulle under ”hänvisning” till nationalekonomiska realiteter genomföra en egen åtstramningspolitik. Denna väg är stängd för den svenska socialdemokratin. Den har genomgått en så djupgående inre omvandling från ett reformistisk arbetarparti med en aktiv arbetarbas till ett reformistisk arbetarparti utan någon aktiv arbetarbas att tyngdpunkten i partiet förskjutits. Idag är SAP ett parti vars aktiva medlemmar består av tjänstemän, yrkespolitiker, och fackliga funktionärer. Andelen medlemmar som arbetar på verkstadsgolvet åtminstone halvtid är marginell.

Försvagad arbetarbas

Antalet aktiva partiarbetare är litet. Antalet partimedlemmar är idag ca 1,1 miljoner; på papperet en mycket imponerande siffra. Men det är på pappret. Av dessa är ca 300 000 enskilt anslutna. De övriga 800 000 är kollektivanslutna genom sin fackförening.(30) En viss dubbelräkning förekommer säkert också. Andelen av de kollektivanslutna som skulle gå med i partiet som enskilt anslutna om kollektivanslutningen upphört är naturligtvis svår att beräkna. Men en skattning ger en siffra på omkring 50 000. Av de 12000 LO-medlemmarna på Volvo Göteborg är ca 800 medlemmar i den socialdemokratiska fackklubben. Av dessa 800 är bara en liten minoritet politiskt aktiva.(31) Men det skulle ge en snittsiffra på lite över 6 % av arbetsstyrkan som är beredd att gå med i partiet, 6 % av 800 000 är 48 000.

Den socialdemokratiska partiapparaten på Volvo Göteborg är landets största men andelen invandrare och ungdom är mycket större än på en genomsnittlig arbetsplats. Så andelen som är beredd att frivilligt anslutna sig till partiet är säkert större på mindre bruksorter och mellanstora industrier. Men även om man fördubblar procentsatsen blir andelen verkliga partimedlemmar ändå inte större än ca 300 000 + 100 000 av de kollektivanslutna som skulle varit medlemmar utan kollektivanslutning. I rådslaget om löntagarfonder deltog ca 20 000 personer. Enbart var tionde medlem av de parlamentariska partierna är beredd att ställa upp vid valen. För socialdemokratin skulle det innebära ca 40 000 medlemmar som på något sätt skulle vara beredda att arbeta aktivt för partiet åtminstone var tredje år. Andelen som regelbundet går på partimöten, deltar i regelbundna medlemsmöten osv är naturligtvis mycket mindre. På Volvo i Göteborg är antalet som orkar gå på den socialdemokratiska fackklubbens årsmöte inte ens 50 st och motsvarar ganska bra antalet fackföreningsfunktionärer som går heltid eller åtminstone halvtid på olika fackliga uppdrag och som därför har intresse av att bevaka mötet. Andelen arbetare i produktionen som går på medlemsmötena på denna Nordens största arbetsplats, är säkert inte 10 personer, dvs mindre än l promille av arbetsstyrkan.(32)

Andelen förtroendevalda politiker i kommunerna har minskat mycket kraftigt de sista 25 åren. Idag finns det som tidigare nämnts ca 30 000. Knappt hälften av dem är socialdemokrater. Men som vi påpekat är aktiviteten bland de valda till kommunalfullmäktige i de flesta val låg. Det mesta sköts av heltidsanställda yrkespolitiker. I Konsum fanns det 1972 ca 11 000 förtroendeuppdrag. Nästan samtliga vara besatta av socialdemokrater.(33) I hyresgästföreningen är också de flesta platser besatta av socialdemokrater. Det fanns ca 2 000 kontaktkommittéer 1976.(34)

Den stora reserven för socialdemokratin finns ute på arbetsplatserna. Det finns över 20 000 fackliga grundorganisationer och flera hundra tusen fackliga förtroendemän som via den fackliga apparaten skolas in i den socialdemokratiska politiken. Enligt Anners går partitidskriften Aktuellt i Politiken ut i ca 130000 exemplar. Den socialdemokratiska månadstidskriften Tiden kommer ut i ca 9 000 exemplar. Det finns ca l 800 heltidsanställda funktionärer inom LO (därav ca 600 mättekniker inom byggnads). Till detta kommer alla de som största delen av sin arbetstid är av företaget betalda fackliga förtroendemän. Deras antal är svårt att beräkna men en mycket grov skattning ger mellan 2 000 och 5 000 personer. (Volvo’ Göteborg har ca 0,5 % av arbetskraften som arbetar minst halvtid för facket. Men där ligger man antagligen högst i landet. På många medelstora industrier är det kanske bara två, tre stycken.) Till detta kommer funktionärer och förtroendevalda i tjänstemannafacket som i många fall är socialdemokrater. Dessutom tillkommer alla av ”rörelsen” anställda funktionärer och högre tjänstemän. Konsum, OK, RESO, Folksam, ABF, HSB, Hyresgästföreningarna, Verdandi avlönar ganska många högre tjänstemän och funktionärer. Så finns det också redaktörer för A-pressen, Arbetet och Aftonbladet. Antalet heltidsanställda politiker (Riksdagsmän, kommunalråd osv) är ca 600 (ca hälften av alla).

En betydande minoritet av statsförvaltningens toppar, landshövdingar, general- och byrådirektörer är aktiva socialdemokrater. Deras poster är i de flesta fall ett resultat av den socialdemokratiska partiboken. Framförallt är de grenar av statsapparaten som ursprungligen var en del av arbetarrörelsen – försäkringskassorna, akassorna och hela deras överbyggnad (AMS, pensionssystemet osv) – av naturliga orsaker full av aktiva socialdemokrater i beslutande ställningar. Dessa delar av arbetarrörelsen införlivades ju direkt i statsapparaten av de socialdemokratiska regeringarna.

Framför allt under de senaste årtiondena har dessutom ett mångförgrenat utrednings- och samarbetssystem brett ut sig. Gränserna mellan stat, intresseorganisationer och partier har fläckvis börjat suddas ut. Som nämndes förut är redan delar av arbetarrörelsen införlivade med staten. Idag formas lagförslag genom ett vitt förgrenat utredningssystem som sysselsätter hundratals om inte tusentals personer. Statsförvaltningen, de fackliga organisationerna, arbetsgivarföreningarna och tjugotalet andra organisationer ger sina synpunkter, trycker på och kompromissar inför de olika lagförslag som skall antas av riksdagen. I sista hand bestäms ramarna för detta av vad storföretagen kan smälta. Här formas mentaliteten hos de socialdemokratiska politikerna, här formas deras världsbild.

Summerar man ihop detta och ställer det mot en skattning av antalet aktiva medlemmar får man fram ganska förfärande siffror för att komma från ett arbetarparti: Antalet partimedlemmar: l 100000; antalet medlemmar utan kollektivanslutning: 400 000; 10 % aktiva vid val osv: 40 000; deltagare vid rådslag om löntagarfonder: 20 000; prenumeranter på Aktuellt i politiken: 130 000; prenumeranter på Tiden 9 000. En mycket grov skattning skulle placera antalet verkliga partimedlemmar (de som går på partimöten, ställer upp till olika förtroendeposter, försöker påverka partiets politik osv) till ca 20 000. Fördubblar man har man en ordentlig säkerhetsmarginal.

Mot detta skall ställas de som direkt går att på något sätt märka ut som aktivister – ca 15 000 i olika kommunala uppdrag. Överlappningen mellan olika typer av uppdrag är säkert stor, men till detta kommer Verdandi, Unga Örnar, ABF osv. Till de tjugotusen verkliga medlemmarna måste alla de som är yrkesmässigt beroende av ett socialdemokratiskt partiengagemang räknas. Det rör sig om ca 4 000 – 7 000 fackliga funktionärer på olika nivåer, ca 600 yrkespolitiker anställda av stat och kommun – dessa utgör självfallet partiets verkliga kärna. Alla de anställda på högre nivå i de olika socialdemokratiskt kontrollerade affärsföretagen och ideella rörelserna, antalet direktörer, funktionärer och ombudsmän måste uppgå till flera tusen. Till detta kommer tjänstemännen i den högre statliga byråkratin och kommunala förvaltningen vars arbete har en mer politisk karaktär och där många har sitt arbete tack vare politiska meriter. (I detta skikt har naturligtvis de borgerliga partierna stor dominans, men antalet socialdemokrater i detta skikt räknas i tiotals procent. Under alla förhållanden blir det flera hundra personer.) Som kronan på verket kommer alla politiskt anställda i den socialdemokratiska pressen. Räknas dessa grupper samman gör man upptäckten att grupper över tiotusen av socialdemokratins aktivister tillhör dessa grupper. Och antalet aktiva var ju inte alltför stort.

Redan av en sådan schematisk och grov sammanräkning och sammanställning framgår det att antalet aktiva arbetare i arbetarpartiet måste vara försvinnande litet. Frågan är om det bland de som aktivt är med och påverkar politiken genom ett regelbundet engagemang finns några arbetare över huvud taget. Det finns ett antal undersökningar om detta som bekräftar resultatet av en enkel sammanräkning.

LO-tidningen har gjort en stickprovsundersökning som redovisas i nr 4 och 5 -82 av tidningen. LO-tidningen sammanfattar vad de kommit fram till:

”I kommuner och i partier är det medelålders, relativt välutbildade och välbeställda män, ofta tjänstemän i offentlig förvaltning som styr tillsammans med heltidsanställda politiker och ett växande skikt organisationsproffs, som avdelats politiska uppdrag för sin organisations räkning.

För direktörer i handelskamrar och branschföreningar eller ombudsmän i partier och intresseorganisationer har politiken blivit en kvalificerad deltidssyssla, en del av den yrkesmässiga verksamheten. Numera kan man vara förtroendevald i hela sitt liv. Denna utveckling avspeglas i vårt stickprov. Det är yrkespolitiker på hel- och deltid och tjänstemän som har den beslutande makten i de socialdemokratiska församlingarna.- Jag har en känsla av att arbetarna blir färre inte bara i partiarbetet, utan också inom sidoorganisationer som ABF, KF osv säger Skånes LO-ordförande Einar Ericsson.” ”När LO-tidningens siffror publicerades förra gången (för 3 år sedan) var resultatet för Värmlands del nedslående. På poster där det borde ha suttit metall- och skogsarbetare fanns det mest yrkespolitiker, arbetsförmedlare, lärare och läkare”. ”Bara en av totalt undersökta s-församlingar har arbetarmajoritet. I exempelvis partidistriktets styrelse finns inte en enda arbetare. I Skåne är det inte stort bättre. För tre år sedan gjorde LO-tidningen en liknande undersökning. Redan då var arbetarrepresentationen dålig. Sedan dess har den blivit sämre i ungefär hälften av de undersökta församlingarna.”

Dystra som siffrorna är så talar ändå inte LO-tidningen om hela sanningen. De pekar visserligen på hur statistiken överdriver den fåtaliga arbetarrepresentationen i SAP. När de behandlar Skåne skriver de:

”I SAP-distriktets styrelse är bara 2 av 15 arbetare. Det är samma nedslående resultat som i den förra undersökningen. Av fullmäktigeledamöter är det endast 41 % som fortfarande står i produktionen . . . Hälften av ledamöterna är visserligen LO-anslutna men många av dem är inte längre verksamma i sina gamla jobb. 16 har blivit kommunalråd, lika många har blivit ombudsmän, 3 är riksdagsmän, l fastighetschef och en arbetsförmedlare. Även i Skåne innehåller landstingets s-grupp många avhoppare. Hälften av de socialdemokratiska ledamöterna – 55 personer – är LO-anslutna. Men av dessa har 25 blivit kommunalråd, ombudsmän etc. Idag är dock drygt var fjärde landstingsledamot arbetare”.

Men de glömmer bort att de arbetare som är kvar efter att kommunalråd och ombudsmän med falsk varubeteckning rensats ut inte heller står i produktionen i de flesta fall. De är fackliga förtroendemän på betald arbetstid enligt förtroendemannalagen. Artiklarna finns naturligtvis inte publicerade för att driva på ”proletariseringen” av SAP utan som ett led i kampen om de politiska posterna. Fackföreningsbyråkratin håller på att bli undanskuffade av de högre tjänstemännen från SAP:s ledande organ ur de valbara posterna till kommuner, landsting och riksdag. Arbetarparti utan arbetare?

Bilden klarnar ytterligare om vi går till en artikel som publicerats i tidskriften Arkiv nr 7 – 8, ”De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen”. Här är underlaget från 1970 men utvecklingen har entydigt gått i samma riktning – arbetarna armbågas ut från socialdemokratin. I några tabeller visar artikelförfattaren klassammansättningen i de olika partierna.

Det kännetecknande för samtliga partier 1970 var att arbetarnas andel sjönk ju högre upp i partiet man kommer. För socialdemokratin var det frågan om en extrem tendens, l % av befolkningen tillhör kategorin större företagare, högre tjänstemän. 35 % av de regionala förtroendemännen inom socialdemokratin tillhörde denna grupp. Dvs att den rena överklassen var överrepresenterad 35 ggr i de ledande organen på denna avgörande nivå. Där avgörs t ex vilka som skall till riksdagen.

Arbetarna var 23 % fastän de är en majoritet av befolkningen. Vad gäller antalet medlemmar var dock arbetarna fortfarande i klar majoritet inom partiet. Men även här döljer rubriken ”arbetare” folk som inte gör ett handtag i produktionen utan är fackliga förtroendemän på heltid, fackliga funktionärer osv. För att klargöra de verkliga förhållanden skulle man tvingas följa upp varje enskild individ som betecknar sig själv arbetare i undersökningen.

Liksom giftet i naturen anrikas överklassen i SAP ju högre upp i näringskedjan man kommer. Bilden bekräftas om man tittar på kommuner och landsting. I kommuner fördelar sig de förtroendevalda till de kommunala uppdragen så att socialgrupp l utgör 1/4, socialgrupp 2 utgör 1/2 och socialgrupp 3 utgör 1/4. Landstingspolitikerna fördelar sig på socialgrupper så att socialgrupp l utgör 44 % av landstingsledamöterna och 35 % av nämndledamöterna, socialgrupp 2 utgör 47 resp 55 %. Socialgrupp 3 utgör 9 resp 10%.35 Uppdelningen är inte partivis men tendensen är ändå så kraftig att SAP måste vara en del av den.

Att fackfunktionärer, redaktörer, riksdagsmän och andra småborgare dominerar den socialdemokratiska partiapparaten och politiken är inget nytt fenomen. Detta faktum är ju den materiella grunden till arbetarrörelsens urartning och övergången till försvar för kapitalism.

Dessa herrar lever i en annan värld än den vanlige arbetaren. De lever av istället för arbetarrörelsen. Vad som hänt under de sista årtiondena är dock något annat. Istället för en parasitär byråkrati och funktionärskår som kontrollerar ett parti av arbetare har vi idag ett parti med en stor arbetarbas men med en djupgående omvandling av förhållandet mellan de olika skikten i partiet. Arbetarna, de som står i produktionen, är inte längre aktiva. Partiets aktiva medlemsbas består istället av fackliga funktionärer, ombudsmän av olik slag, yrkespolitiker och tjänstemannagrupper. I själva ledningen finns ett mycket tungt inslag av ren överklass. Banden till arbetarklassen går dels via den fackliga byråkratin, dels genom en vanlig partiaktivitet som bekostas av stat och kommun. Hela partiets klassammansättning har förskjutits uppåt ett steg samtidigt som banden till arbetarklassen töjts ut och blivit mer administrativa, manipulerande. Arbetarrörelsen har blivit en rörelse för försäljning och manipulering av arbetskraft.

Detta är inget speciellt svenskt. Det italienska kommunistpartiet t ex har inte mer än 25 % arbetare i regionala kommittéer. 19% av delegaterna till en regional kongress nyligen var arbetare. PCI har 40 000 delegater i nationella, regionala och kommunala församlingar. 120000 partimedlemmar lever av partiapparaten eller ”rörelsen” (kooperativ,kulturföreningar etc) eller så är de anställda i förvaltningar som PCI administrerar. Av 12000 sektioner finns 800 i fabrikerna. 1945 kom 90 % av sektionernas sekreterare kom från arbetarklassen, idag kommer ca 20 % från arbetarklassen.(36)

Samma sak återkommer i land efter land. Arbetarklassen har som individer i stor utsträckning lämnat den politiska scenen i Västeuropa, under den låga konjunkturen. De socialdemokratiska och stalinistiska arbetarpartierna håller på att bli folkpartier med en massbas i den fackligt organiserade arbetarklassen. Ibland slår denna utveckling igenom kvalitativt genom högerutbrytningar typ de italienska och engelska socialdemokratiska partierna. Där blir omvandlingen total. De skrumpnar ihop till rent borgerliga partier och klipper av banden till fackföreningsrörelsen.

Socialdemokratins bas

Vad som är speciellt svenskt är att utvecklingen nått så pass långt. Man börjar närma sig slutstationen där skillnaden från ett borgerligt parti som den argentinska peronismen som baserar sig på fackföreningar är utsuddad. Men man är inte där ännu.

Socialdemokratin kan inte drabbas av en total genomklappning av den typ som drabbade de borgerliga partierna i den tyska Weimarrepubliken i början av trettiotalet. Hela deras enorma ideologiska apparat, kontrollen över fackföreningsrörelsen, pensionärerna, alla sido- och underorganisationerna som Konsum, ABF och Reso gör att de har en mycket stabil bas som direkt är beroende av partiets existens. Å andra sidan har de under snart 100 år ackumulerat ett förtroende inom arbetarklassen. Under denna tid har partiet inte haft mer än 4 partiledare. Det är ett symtom på dess hållfasthet. Jämför det med den fart med vilken borgerligheten förbrukar sina partiledare. Det är också typiskt för en byråkrati. Den kräver stabilitet och inga tvära kast inom partiet. För att rasera det förtroendet behövs det mer än några års regeringsinnehav. Till detta krävs långa och hårda klasstrider. Det behövs en ekonomisk och social kris som är mycket hårdare än dagens. Det krävs framför allt att det växer fram ett nytt arbetarparti.

Men denna styrka, och denna karaktär av arbetarklassens parti har som förutsättning den socialdemokratiska kontrollen över fackföreningsrörelsen. En sprängning av fackföreningsrörelsen skulle betyda början till slutet för socialdemokratin. Bryts navelsträngen med facket kommer partiet att bli ett rent borgerligt parti -med borgerligt program och politik, med borgerliga medlemmar och ett folkligt stöd likartat Centerns idag eller Folkpartiets arbetarliberaler under fyrtiotalet.

Förborgerligande och byråkratisering

Socialdemokratins förborgerligande har lett den in i en ond cirkel. Centraliseringen och byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen, ersättandet av en socialistisk skolning med borgerliga värderingar, av politisk och facklig kamp med samarbete mellan storföretagen och arbetarrörelsen, har alla samverkat till denna utveckling. Men det finns mer djupgående, samhälleliga förklaringar till varför SAP alltmer förlorar sin karaktär av arbetarparti.

Socialdemokratins sociala bas har långsamt gröpts ur. Antalet svenska arbetare inom storindustrin har minskat ordentligt under 60- och 70-talet. Bruksorterna i Mellansverige och Norrland som varit socialdemokratins stabilaste bas har lagts ner eller minskat i betydelse. Invandrarna utgör ca 15 % av Metalls medlemmar men 20 – 30 %av de största avdelningarna (och ca 40% i Södertälje)37. Under senare hälften av 60-talet stod invandringen för omkring 25 % av nyrekryteringen till industrin.(38) Samtidigt har den sociala rörligheten varit stor. Arbetare har klättrat uppåt på samhällsstegen och delvis ersatts med invandrare och folk från landsbygden.

Samtidigt har de naturliga, samlande arbetarklassmiljöerna brutits ner (som Majorna i Göteborg, Söder i Stockholm), och ersatts av sovstäder och villaförorter. På de stora industriarbetsplatser har personalomsättningen varit enorm. På en stor industri som Volvo-Göteborg har en personalstyrka omsatts som varit många gånger större än antalet anställda under åren efter 1965. Allt detta har sammantagit brutit ner förutsättningarna för en levande, politisk arbetarkultur.

Grundorsaken till arbetarrörelsens förborgerligande har naturligtvis varit den oavbrutna förbättringen av levnadsförhållanden för arbetare. Ett faktum som inom stora delar av arbetarklassen tolkats som ett resultat dels av kapitalismens inneboende styrka och dels en frukt av socialdemokratins klassamarbete. Se timförtjänsten för vuxna arbetare 1914-74 i Therborn ”Klasstrukturen i Sverige”.

Den allvarligaste effekten av denna utveckling har varit att det socialistiska klassmedvetande! nästan utrotats ur arbetarklassen. Vad som återstår hos de bredare skikten inom arbetarklassen är en identifikation med SAP som ett arbetarparti som försvarar deras intressen inom marknadsekonomins ramar.

Den ökade sociala rörligheten och invandringen förklarar också det till synes motstridiga fenomenet att väljarna å ena sidan har polariserats mellan blocken, dels att klassröstningen å den andra har tunnats ut under det sista årtiondet. Arbetare som blivit tjänstemän tenderar till en viss del att fortfarande rösta på SAP/VPK. Samma sak gäller för tjänstemän från arbetarhem. Samtidigt har nytillskottet från landsbygden och andra skikt ökat antalet arbetare som på grund av föregående klassbakgrund röstar på de borgerliga partierna. Klassmedvetande får man inte då man går in genom fabriksporten. Det är snarare en effekt av de totala sociala sammanhangen (social bakgrund, boendemiljö, uppfostran, skola osv.) Den sociala skolningen in i arbetarklassens traditioner och värderingar bröts ner under efterkrigstiden.(40)

Byråkraternas mötesplats

Sammanfattningsvis kan man säga att dagens SAP är en slags byråkratiernas mötesplats. Antalet partifunktionärer är mycket lågt. 1969 fanns endast ca 90 partianställda ombudsmän.(41) Till
detta kommer de ”rena” politikerna, riksdagsmännen och kommunalråden. Runtom dessa grupperas fackföreningsbyråkratin, funktionärer i de olika rörelserna (Konsum m fl), de högre tjänstemännen, och delar av den statliga och kommunala byråkratin.

Det sammanhållande kittet i denna ”rörelse” är inte längre något slags program, vare sig socialistiskt eller reformistiskt, utan dessa skikts egna sociala intressen och behov att försvara och förbättra sin sociala position. Dessa innefattar naturligtvis deras behov av att behålla kontrollen över de olika rörelserna och fackföreningarna och att bli återvalda till de olika parlamentariska församlingarna.

Ett lysande exempel på detta är den ”skattereform” som socialdemokratin kommit överens med mittenpartierna om att genomföra. För inkomstgrupperna under 50 000 innebär överenskommelsen förutom andra pålagor en direkt skattehöjning. Gruppen omfattar framför allt deltidsarbetande arbetarkvinnor, men alla med en normal arbetarinkomst kommer att förlora på ”reformen”. Även om de formellt får några tusen i skattesänkning skall dessa arbetare bekosta den höjning av arbetsgivaravgiften som krävs för att finansiera underskottet på 9 miljarder som uppstår tack vare skattelättnaderna för de rika. De stora vinnarna blir de högre tjänstemännen – ombudsmän, yrkespolitiker, byråkrater i statsförvaltningen, chefredaktörerna. Företagare som har kunnat göra mycket stora avdrag fåren viss försämring,42 men landets arbetare och lägre tjänstemän blir de stora förlorarna.

En sådan ”reform” hade varit omöjlig att genomföra för 20-talets socialdemokrati. Idag har den ingen aktiv partikader från arbetarklassen som säger stopp och protesterar. Det enda som hörs är lite försynt mummel i LO-tidningen och fackförbundspressen om att förslaget har en fördelningspolitisk profil som drabbar breda arbetargrupper på de rikas bekostnad. Men av detta drar man slutsatsen att de rika och högavlönade istället skall hålla igen i nästa avtalsrörelse, en from önskan och fria fantasier.

Fackföreningsbyråkratin vet med sig att ”reformen” kommer att drabba deras medlemmar men de egna fördelarna är för stora för att man skall bekämpa förslaget. Idag finns ändå ingen aktiv, organiserad arbetaropinion, som kan ta effektiv kamp mot förslaget.

IV LÖNTAGARFONDER

Löntagarfondsförslaget är ett annat exempel på ett förslag som enbart kan förstås utifrån socialdemokratins förändrade medlemskår. Det visar att den socialdemokratiska byråkratin fått en sådan tyngd och omfattning att den ställer sig som en social grupp i motsättning inte bara till arbetarklassens historiska strävanden (avskaffandet av kapitalismen och klassamhället) utan också (inom systemets ramar) till borgarklassens strävanden.

Den kampanj som den förenade borgerligheten dragit i gång mot löntagarfonder är ingen ploj för att uppnå kortsiktiga valtekniska fördelar. Den överväldigande delen av borgerligheten, dess partier och andra intresseorganisationer upplever fackföreningsbyråkratins nya framstötar som ett verkligt hot. De är rädda att drängen skall äta dem ur huset.

Socialdemokratins patetiska försäkringar om att de visst inte är ute efter att krossa kapitalismen utan tvärtom vill stärka marknadsekonomin klingar för döva öron. Landets företagare, den enskilde kapitalisten struntar naturligtvis blankt i om de som de tror skall ta ifrån dem makten över företagen härskar över en marknads- eller en planekonomi. De är inte förälskade i någon abstrakt marknadsekonomi utan i sina egna privilegier och sin egen makt.

För den socialdemokratiska byråkratin har löntagarfonderna varit Columbi ägg den – politiska trollformeln som skulle lösa de politiska problem som de hittills inte lyckats lösa. Idéen är skräddarsydd för ombudsmän, fackpampar på heltid, kvartsfigurer i LO-distrikten och i kommunalpolitiken. Fonderna skulle vara ett sätt att flytta fram byråkratins positioner utan att utmana systemet i sig trodde man. Vad man inte tog med i beräkningen var att stora företagargrupper upplevt arbetsrättsreformerna under 70-talet som ett djupt ingrepp i deras suveräna rätt att fritt förfoga över kapital och arbetskraft. Och bakom fackpampen skymtar arbetarna som kan få idéer i huvudet av allt tal om medbestämmande och insyn. Många företagare fruktar att drängen, fackbyråkratin, steg för steg skall göra sig till herre i huset. Rätten att fritt bestämma över investeringarna är den avgörande, den nästan allt annat bestämmande delen av kapitalets makt. Denna rätt känner de till som hotas av fackbyråkrater som kombinerar MBL, styrelserepresentation och andra finesser från arbetsmarknadens juridik med politiskt inflytande via SAP och dessutom aktieinnehav. ”Droppen urholkar stenen, inte genom sin tyngd men genom att ofta falla” säger det gamla romerska ordstävet.

Vad innebär förslaget?

I löntagarfondsdebatten sammanpressas hela socialdemokratins dilemma inför 80-talet. Man har inget alternativt politiskt program till det borgerliga. Socialdemokratin har inget program som skulle kunna bryta de nuvarande utvecklingstrenderna. SAP vill ha en fortsatt hård satsning på marknadsekonomin och storföretagen. Men detta förutsätter en ordentlig omfördelning av landets resurser från arbete till kapital.

I de avgörande politiska frågorna – försvaret, skatterna, skötseln av statliga bolag – finns det en grundläggande enighet mellan de ”fyra demokratiska partierna” som de skämtsamt brukar kallas. Denna enighet kommer säkert att brytas upp när den ekonomiska krisen hårdnar. Redan idag har samförståndet mellan arbetarbyråkratin och de borgerliga partierna brustit vad gäller formerna för omfördelningen från arbete till kapital. Borgarna vill försämra sjukförsäkringen, a-kassan och pensionerna. Idag är det inte politiskt gångbart för socialdemokratin att göra detta. Istället vill socialdemokraterna höja momsen.

En gång i tiden var det otänkbart för socialdemokratin att införa skatt på dagligvaror. Det drabbade den arbetande befolkningen direkt. När man ändå införde den var det först under försäkringar om att den var tillfällig och att den snart skulle avskaffas igen. Utvecklingen gick i en annan riktning. Från en skatt på några procent till över tjugo procent.

En socialdemokrati i regeringsställning kommer att ”tvingas” införa en rad ”tillfälliga” pålagor på arbetarbefolkningen som kommer att utvecklas på samma sätt som momsen. Socialdemokratin inser att de inte kan ha samma politik för en blomstrande och uppåtstigande kapitalism som för en i nedgång och kris. Några nya omfördelningsreformer går inte längre att göra, de är ju redan gjorda på de viktigaste områdena: sjukförsäkringen (från friska till sjuka arbetare), pensionerna (från unga till gamla arbetare) och a-kassan (från arbetande till arbetslösa). Man kan vinna kortsiktiga framgångar genom att gå emot borgarnas nedskärningar på dessa områden. Men som politiskt program är det alltför magert. En sista stor omfördelningsreform skulle vara en omfördelning från arbetare utan barn till arbetare med barn. Men en sådan reform inom barnomsorgens område är idag helt omöjlig om man inte bryter med kapitalet och radikalt ändrar på förhållandet mellan ekonomins offentliga och privata sektorer, genom att göra den privata storföretagsverksamheten till offentlig verksamhet. Att helt kompensera barnfamiljerna för alla kostnader för barnen (en mycket kraftig höjning av barnbidragen, förlängning av föräldrapenningen, utbyggnad av förskolorna till behovstäckning skulle ha utgjort de viktigaste beståndsdelarna i en föräldraförsäkring) skulle kosta tiotals miljarder kronor i dagens ekonomiska system. Det skulle förutsätta en expanderande kapitalism i så fall.

Istället skulle löntagarfonder bli 80-talets reform. Förslaget om löntagarfonder kom från LO i början av 70-talet för att lösa problemen med ”övervinsterna” och den solidariska lönepolitiken. Denna politik gick i korthet ut på att arbetare i framgångsrika och vinstrika företag inte skulle utnyttja hela det ”utrymme” som fanns inom företaget till löneökningar. Istället skulle de vara ”solidariska” med arbetare i andra industrier och se till att de själva inte fick mer än de.

Tre målsättningar

På LO-kongressen 1976 satte man tre mål för löntagarfonderna:

• De skulle stödja den solidariska lönepolitiken. Genom att företagen fick avstå en del av sin övervinst till fonderna skulle det vara lättare att få arbetarna att avstå från löneökningar i de framgångsrika företagen.
• De skulle motverka makt- och förmögenhetskoncentrationen.
• De skulle ge löntagarna medinflytande på de olika arbetsplatserna.

Enligt Meidner som var huvudutredare fanns det ett mer djupgående skäl till löntagarfondsförslaget, nämligen att förhindra en upprepning av strejkvågen som kom i början av 70-talet. Uppenbart såg då fackbyråkratin fonderna som en fortsättning på de olika arbetsrättsreformerna som just genomförts, en fortsatt förstärkning av deras samhälleliga ställning. Så kom förslaget också att uppfattas av stora delar av borgerligheten. Genom den fortsatta nergången i industriinvesteringarna kom under slutet av 70-talet en ny målsättning att dominera debatten, målsättningen att öka det ”kollektiva” sparandet för att öka industrins investeringar. Ett annat, men mindre fint sätt att säga samma sak är att höja utsugningsgraden av den svenska arbetskraften.

Utredningen arbetade utifrån dessa målsättningar och resultatet blev boken Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Den har antagits både på LO:s och SAP:s kongresser under 1981. I denna bok slår man fast grundproblemen, nämligen att kapitalets profiter är för små. Man har tom gjort en deklaration om hur pass små (otillräckliga) de är. Investeringarna måste under 80-talet öka med 30%.43 Det betyder att en normal arbetarfamilj måste avstå ytterligare omkring l 000 kr i månaden för att kapitalismen skall överleva. Naturligtvis uttrycker SAP och LO inte det på det här råa och öppenhjärtliga sättet. Man säger helt enkelt att det arbetarna måste avstå från är l O 000 per år i framtiden. Trots att detta är precis vad landets arbetare gjort sedan 1976 har krisen i investeringarna bara förvärrats.

Vinster m m totalt i miljarder kronor

-74 -75 -76 -77 -78 -79 Totalt Vinstdel. totalt 1974-79 lönt.-fond
Resultat 16,5 11,5 11,7 3,3 9,3 16,4
Eget kapital 83 93 102 104 113 126
Vinster 17 13,8 13,6 10,2 14,2 18,7 =87,5
Vinst över 15 % av eget kapital 6,9 4,4 4,5 2,9 6,2 7,4 =32,3 6,5
Vinst över 20 % av eget kapital 4,9 2,8 3,2 2,0 5,1 5,5 =23,5 4,7

Vinst och eget kapital är beräknade som i LO/SAP:s fondförslag. Den första posten, Resultat, är vinster minus förluster. Den visar bl a att 1977 och -78 var svåra förlustår främst inom de stora krisbranscherna. Det är också förlusterna som svarar för de stora resultatvariationerna vinsterna förändras betydligt mindre 

Fonderna skall finansieras dels genom en höjning av ATP-avgiften, dels genom att 20 % av ”övervinsterna” skulle föras över till fonderna. Med övervinst menar man en avkastning som är över 15-20% på det investerade totalkapitalet. LO/SAP har sagt att det är rimligt med en l 0 % vinst på investerat kapital, men då får man lägga till inflationen. Enligt LO-tidningen 20/21 -82 skulle företagen fått avstå mindre än l miljard om året i övervinstbeskattning om LO/SAP-förslaget varit genomfört under den andra hälften av 70-talet. Mot detta skall ställas de miljarder som löntagarna skulle ha fått avräknat på sina löner om ATP-avgiften höjts.(44)

Varför har man just denna finansieringsmodell? Bert Lundin fd ordförande i Metall svarar på denna fråga i LO-tidningen nr 5 -81. egna anteckningar (citat)

Med bred uppslutning menar här Bertil Lundin uppenbart människor typ sin bror Volvodirektören och inte de som arbetar i företagen. Han vill ha storfinans och företag med på denna nya idé.
Hur skall fonderna byggas upp? 50% skall förvaltas av de anställda på de enskilda företagen, dvs i praktiken de lokala fackföreningarna, både från LO och de olika tjänstemannafacken. Den andra hälften skall förvaltas av 24 regionala fonder uppbyggda länsvis. Sedan har utredningen lagt fram två alternativa förslag om hur representanterna till dessa fonder skall utses. Alternativ 1 är genom löntagarval, dvs i val till fonderna där alla som har ATP-poäng har rösträtt. Alternativ 2 är genom fackliga val. dvs genom den ”demokratiska” beslutsprocessen vi har i våra fackföreningar idag (där t ex fackliga oppositioner är förbjudna att ställa upp med egna samlingslistor) inom Metall.

Vad säger då Bert Lundin om detta i samma intervju?

”Jag uppfattar det som ett alternativ (dvs löntagarval) som kommit till för att lugna de röster som kommit fram under debattens gång och de som gått upp i falsett”.

Under alla förhållanden blir det fackbyråkrater och ev kommunalpolitiker som kommer att få ”förtroendet” att spekulera med arbetarnas pengar på börsen. Egentligen borde ju storföretagsamheten och börsspekulanterna vara nöjda. Miljarder kommer att tillföras börsen. Pengarna kommer att investeras av amatörer på området. Vad har en fackordförande att sätta emot en Wall eller Wallenberg när det gäller att spela på börsen? Men som alla vet är de måttligt intresserade. Istället har SAF gått ut i en ursinnig kampanj mot fonderna.

Kapitalets motattack

Om grundorsakerna till denna kampanj (som också utnyttjas som en rasande kampanj mot allt vad progressiva krafter och arbetarrörelse heter) är rädsla för att fackföreningsbyråkratin skall bli en alltför mäktig faktor i samhället och på sikt undergräva det nuvarande kapitalets makt, finns det saker i förslagets tekniska utformning som skrämmer upp stora företagargrupper. De två viktigaste rör äganderätten och rösträtten till aktier – själva stommen i den enskilde kapitalistens makt.

Enligt det första förslaget ”bör den hittillsvarande möjligheten att ge ut aktier med olika rösträtt upphävas.”(45) Det låter oskyldigt, men om det infördes skulle det få stora negativa återverkningar på möjligheterna att med bara en liten del av ett företags aktiestock kontrollera företaget.

Idag finns olika typer av aktier på börsen. För vissa företag finns t ex A och B-aktierna, som nominellt är lika mycket värda men B-aktien har t ex bara en tusendel av A-aktiens röstvärde. Det möjliggör för finansfamiljerna att med tillräckligt med A-aktier kontrollera företag utan att för den skull ha en särskilt stor del av det totala kapitalet i bolaget.

SAP vill inte i sig undergräva Wallenberg och de andra finansfamiljernas makt på det här sättet utan föreslår att systemet med A- och B-aktier skall förbjudas för framtida nyemitteringar av aktier. Men det kommer att försvåra för nya finanshajar att tränga sig fram. I så motto har förslaget en konservativ tendens. Wallenberg själv har ju också legat mycket lågt i debatten.

Det andra förslaget är att en facklig initiativrätt införs där facket skall kunna tvinga ett företag att nyemittera aktier om det anses företagsekonomiskt nödvändigt att införskaffa mer riskvilligt kapital. Anledningen till att fondförslaget tar med detta är den samma som gör företagarna hysteriska över det. Utredningen skriver:

”Även om alla ekonomiska skäl – såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska – talar för att företagen borde öka sitt aktiekapital, kan de nuvarande ägarnas krav på oinskränkt kontroll i vissa fall leda till att man avstår från en både möjlig och behövlig kapitalförstärkning.(46)

Förslaget hotar alltså de nuvarande ägarna av företag med att de kan förlora kontrollen genom fackets krav på att aktiekapitalet ökas och att löntagarfonderna därefter köper upp dessa nya aktier då de nuvarande ägarna inte kan uppbåda tillräckligt kapital. En kapitalist föredrar naturligtvis ett företag som går dåligt som han själv kontrollerar än ett som går bra men som han inte kontrollerar.

Om det utifrån borgarklassens ståndpunkter finns goda skäl att bekämpa fonderna till förmån för den gamla vanliga aktiemarknaden finns det från socialistiska utgångspunkter ännu bättre skäl att vara emot löntagarfonder.

Arbetarrörelsen har varit emot kapitalismen av fyra huvudskäl:

För det första så snedvrider produktionen för profit sättet på vilket samhällets resurser används. Krigsmateriel, och onödiga lyxprylar tillverkas samtidigt som många i världen lider brist på det nödvändiga. USA:s hundar äter sammanlagt mer kött än alla Indiens svältande hundratals miljoner. Hundarnas husse efterfrågar hundmat och kan betala för den. De svältande barnen i Indien efterfrågar också kött med de kan inte betala för den. Alltså svälter barnen ihjäl och hundarna fetmar. Allt som kan tillverkas med tillräcklig vinst tillverkas, allt som inte kan tillverkas med vinst tillverkas inte. I kapitalets upp och nedvända värld blir reklam och marknadsföring nyttiga och närande verksamheter. Barnomsorg och sjukvård blir onyttiga och tärande.

För det andra ger konkurrensen på marknader mellan de olika kapitalen upphov till en enorm centralisering och koncentration av makt och ägande till ett litet fåtal. Ekonomin kontrolleras till slut av ett mycket litet antal företag. Hela samhällslivet får rätta sig efter dessa företag.

För det tredje sker det ett direkt slöseri med mänskliga och samhälleliga resurser. Miljontals människor går arbetslösa endast därför att deras arbetskraft inte kan utnyttjas med tillräcklig hög vinst för företagen. Konkurrensen på marknaden gör att deras arbetskraft inte efterfrågas, samtidigt som maskiner och fabriker står outnyttjade och det finns stora behov att täcka genom en ökad produktion av nyttigheter.

För det fjärde fördelas konsumtionen ojämnt. De som jobbar hårdast och har de smutsigaste och farligaste jobben får den sämsta lönen. Det är den översta femtedelen av befolkningen som svarar för den största delen av ”överkonsumtionen” utöver det nödvändigaste i samhället.

Löntagarfonderna kommer inte att rucka på någonting av detta. Tvärtom kommer de att förvärra marknadsekonomins och konkurrensens skadliga effekter. Som det står i utredningen: ”Fonderna skall köpa aktier, och skall eftersträva en god avkastning på sitt kapitalinnehav.” Köpa aktier och god avkastning är kursiverade i originalet. Ledande representanter för SAP har vid många tillfällen försäkrat att syftet med fonderna är att stärka näringslivet och marknadsekonomin. En lösning av krisen kräver ett brott på arbetarnas villkor med marknadsekonomi och storföretagsamhet och övergång till en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll.

SAP:s och fackföreningsbyråkratins lösning med löntagarfonder innebär en satsning på marknadsekonomin -samma marknadsekonomi som är roten till krisen. Löntagarfonder skulle drabba landets arbetare hårt, sänka deras levnadsstandard, öka arbetslösheten och sätta den sista spiken i fackföreningarnas roll som försvarare av arbetarklassens omedelbara intressen. En analys av förslagets konsekvenser visar detta.

Konsekvenserna

l. Enligt förslaget skall löneavgifter tas från alla företag men bara investeras i de mest lönsamma, de som ger en god avkastning. Pengar kommer att pumpas ur krisbranscherna och pumpas in i de lönsamma företagen. Nedläggningen av krisbranscherna kommer att påskyndas. Eftersom löntagarfonderna inte kan öka den totala efterfrågan kommer investeringarna (om det blir några) i de lönsamma företagen också att plocka bort jobb. Företagen kommer att automatisera, datorisera och robotisera för att utföra samma produktion med mindre mängd arbetare. Löntagarfonderna kommer att stjäla arbeten i två ändar – dels genom snabbare nerläggning av krisföretagen, dels genom att de framgångsrika företagen plockar bort arbetstillfällen genom sina investeringar.

2. Maktkoncentrationen i näringslivet kommer att öka. Oftast är de mest lönsamma företagen de stora och medelstora. Dit kommer löntagarfondspengar att gå i den mån de överhuvudtaget kommer att gå till industriinvesteringar. Småföretagen får betala kakan men inte äta den. Förslaget kommer alltså att ytterligare förstärka koncentrationen och monopoliseringen av näringslivet.

3. Löntagarfonderna kommer inte åt roten till det onda, tvärtom. Företagen vägrar att investera på grund av att efterfrågan på deras produkter inte är tillräckligt stor och därför att vinsten på satsat kapital är för låg. Efterfrågan och därmed utvecklingen inom industrin bestäms i sista hand av utvecklingen på världsmarknaden. Mer än hälften av industriproduktionen går på export och exportefterfrågan kan inga löntagarfonder i världen öka. Istället kommer en svensk åtstramning (genom att arbetarna tvingas avstå en del av sin lön till fonderna) att dra sitt lilla strå till stacken för att få ner den totala efterfrågan i världsekonomin och därmed förvärra överproduktionskrisen.

4. Samtidigt kommer löntagarfonderna att öka den mängd kapital som finns tillgängligt för spekulation. Redan idag har företagen miljarder som de saknar tillräckligt lönsamma investeringsobjekt för. Bolag som sysslar med börsjobberi, fastighetsspekulation och liknande är för närvarande mer lönsamma än produktiva bolag. Och löntagarfonder skall ju investeras i de mest lönsamma företagen. Det finns inga som helst garantier för att löntagarfondernas pengar kommer att gå till produktiva industriinvesteringar.

5. Det finns inga som helst garantier för att pengarna överhuvudtaget kommer att stanna i Sverige. De stora . företagen som styr vår ekonomi investerar en allt större del av sitt kapital utomlands. Det kan visa sig vara mer lönsamt med investeringar i Thailand eller på Sri Lanka och Filippinerna. Det är fortfarande kapitalistiska, företagsekonomiska kriterier som skall styra investeringarna.

6. Löntagarfonderna sänker direkt standarden för arbetarna genom den föreslagna höjningen av ATP-avgiften som kommer att ”räknas av” i kommande avtalsrörelser. SAP har redan intecknat arbetarnas löner ganska kraftigt innan de ens fått regeringsmakten. ”Marginalskattereformen” skall finansieras genom en direkt höjning av skatten för de allra sämst ställda plus att resten av höginkomsttagarnas skattelättnader skall betalas genom höjd arbetsgivaravgift med några eller någon procent som skall räknas av i avtalsförhandlingarna. Momsen har de lovat höja, vilket direkt kapar reallönen. Allt detta i en vikande världsekonomi. Det börjar lukta ganska kraftigt om den socialdemokratiska politiken.

7. Fackföreningarna kommer att utvecklas till en ny slags kapitalgrupp som Israels Histadrut med intressen rakt motsatta arbetarnas. Redan idag har en vanlig arbetare knappt någonting att säga till om i sin egen fackförening. Alla viktiga beslut ligger på LO:s förbundsstyrelse och välbetalda ombudsmän. Fackföreningsbyråkratins omvandling till kapitalförvaltare skulle ge dödsstöten åt fackföreningarna som vi känner dem. Även om det är en process som skulle ta årtionden skulle ändå färdriktningen vara klar. Alla rester av demokrati som fortfarande finns kvar i facket skulle byråkratin tvingas strypa. Hur skall man annars kunna driva igenom nedläggningar och rationaliseringar för att skapa ”den goda avkastningen” som löntagarfonderna och deras förvaltare skall sträva efter?

Om socialdemokratin verkligen menar allvar med sitt prat om att öka arbetarnas inflytande och bryta den privata maktkoncentrationen hade de kunnat göra det flera gånger om utan att det kostat staten eller ens en enskild kapitalist ett öre. De hade kunnat använt ATP-fonderna för att köpa upp företagen istället för att låna ut fonderna till dem. De hade kunnat avskaffa de stora kapitalgruppernas bestämmanderätt över de aktier som de har nergrävda i sina olika familjestiftelser – aktier värda hundratals miljoner som dessa familjer använder för att kontrollera svensk industri utan att de formellt sett äger ett öre av dessa stiftelser. De hade kunnat avskaffa uppdelningen i A- och B-aktier för att något minska den privata maktkoncentrationen. De hade kunnat avskaffa de antifackliga lagarna som kraftigt beskär fackets möjligheter att verkligen arbeta för inflytande och makt. Men något av detta har de uppenbart inte en tanke på att göra och deras prat om löntagarfonder som ett medel att bryta den privata maktkoncentrationen klingar därför falskt. Vad skall man säga om en person som envisas med att använda nagelfil för att fälla ett träd istället för den yxa som ligger framme?

Från socialistiska utgångspunkter är saken enkel. Förstatliga storbolagen och banker under fackets kontroll (och se till att arbetarna får kontroll över facket). Det finns ingen anledning vårtor de stora finansfamiljerna skall ersättas två gånger om: dels genom alla de vinster de sugit ur företagen, dels genom att få betalt för det företag som byggts upp genom arbetarnas slit. Beslagtar man 32 finansfamiljers aktieinnehav så har samhället i praktiken kontroll över storföretagen. De ?-nå aktieägarna kan lösas ut eller till och med få betala aktierna som en slags obligation så att de likställs med de som sparat på bank.

Två masker

Den socialdemokratiska byråkratin har två ansikten, eller rättare sagt två masker en vänd mot arbetarklassen och en annan mot borgarna.

I löntagarfondsfrågan försöker SAP å ena sidan övertyga landets företagare om att förslagets nästan enda syfte är att få landets arbetare att avstå en del av sin lön för att stärka näringslivet och marknadsekonomin genom att aktiemarknaden tillförs friskt kapital. Å den andra vänder sig SAP till landets arbetare för vilka man utmålar fonderna som ett sätt att skaffa löntagarna ökat inflytande på jobbet och bryta den privata maktkoncentrationen i näringslivet.

För den lägre fackliga byråkratin och de förtroendevalda utmålar man dessutom fondförslaget som det som skall lyckas där MBL har misslyckats. Det skall befästa det lokala fackets makt gentemot företagsledningar och nuvarande aktieägare. Till detta ändamål har de också dragit fram en skrämmande dokumentation om den privata maktkoncentrationen. I deras utredningar och skrifter – de två viktigaste är Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna och Framtid för Sverige – varnas i nästan socialistiska termer för privatkapitalismens fördärvlighet.

Men när det gäller fondfrågan har den socialdemokratiska byråkratin blivit ett offer för sin egen propaganda. Sådant har hänt förut. När Palme & Co utmålade MBL som århundradets reform som helt skulle kullkasta maktförhållandena på arbetsmarknaden var de också offer för sin egen retorik. De frammanade förhoppningar som förslagen inte kunde infria. Men till skillnad från arbetsmarknadslagarna har de nu storkapitalet emot sig. Och arbetarna klarar de inte av att mobilisera för frågan. Den saknar trovärdighet.

Arbetarna stänger inte av TV:n när Palme beskriver fonderna som ett sätt att få arbetarna att avstå sin lön till aktieköp. Det undgår inte företagarna att Metallarbetaren och LO-tidningen
förutom detta också frammålar förslaget som ett medel för att sätta kapitalet på plats och ge fackbyråkratin en plats i solen. Genom denna dubbla argumentationen förlorar fondfrågan all trovärdighet.

Socialdemokratin kommer att tvingas till reträtt på reträtt för att svära sig fri från alla fula misstankar om att man överhuvudtaget menar någonting med fondförslaget. Det hela är en utmärkt illustration till socialdemokratins dubbla karaktär – ett borgerligt arbetarparti – och en utmärkt illustration till socialdemokratins nya utvecklingsfas. Socialdemokratin saknar förmåga att mobilisera sina anhängare för förslag som endast är ett uttryck för byråkratins snäva kastintressen. Opinionsmätningarna i fråga, som naturligtvis är vinklade beställningsarbeten från olika företagarföreningar, tyder på att endast 5 – 6 % av befolkningen ger förslaget sitt helhjärtade stöd.(47) Och även om mätningarna är vinklade så ger de ett hum om vart vinden blåser. Även om den socialdemokratiska byråkratin har stora ekonomiska resurser väger de lätt när storkapitalet verkligen satsar. Då kan miljarderna rulla i SAF:s propaganda-apparat. Och med radio/TV och stora delar av pressen i borgarnas händer hamnar byråkratin i underläge i kampen om den allmänna opinionen. Det enda som skulle kunna kontra SAF:s offensiv vore en massaktivitet på landets arbetarplatser. Men det går naturligtvis inte att entusiasmera vanliga arbetare för ett förslag som innebär att de skall sänka sin lön till förmån för företagare, fackpampar och yrkespolitiker. Socialdemokratin måste hitta andra frågor att driva under 80-talets valkampanjer.

V ARBETARRÖRELSEN UNDER 80-TALET

Borgarna brukar tala om ”det hemska 80-talet”. Hemskt kommer det att bli. Frågan är om det kan komma någonting gott av det hemska. Kan arbetarklassen utnyttja kapitalismens kris för att själv ta över samhällsmakten eller kommer krisen att sluta i krig, massförstörelse och civilisationens undergång? Det val som en gång Rosa Luxemburg ställde arbetarrörelsen inför är fortfarande aktuellt:

”Vi står inför detta val: antingen imperialismens triumf och förödelse för all kultur som i antikens Rom – förödelse, avfolkning, degeneration, en väldig begravningsplats; eller socialismens seger.”

Den första frågan som måste ställas är:
Kan de nuvarande partierna på något sätt lösa den nuvarande krisen eller kommer andra krafter att träda fram? Det kanske inte finns något utrymme för ett socialistiskt alternativ.

Marxismen är ingen spådomskonst eller den exakta förutsägelsens vetenskap som astronomi. Den kan bara peka ut de olika alternativen som är möjliga och de troliga utvecklingsalternativen. Historien är inte förutbestämd. Den avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna. Och klassernas styrka avgörs i sista hand av vilka partier och organisationer klasserna lyckas skapa åt sig för att tillvarata sina intressen.

Man får inte heller glömma bort att partier och föreningar som en gång bildades av klassen utvecklas och har en egen dynamik som inte är parallell med klassens utveckling. Ett parti är aldrig ett ”rent” uttryck för en klass intressen. Intressena förmedlas alltid av individer och grupper av individer. Och dessa individer och grupper kan utveckla särintressen skilda från klassen, kan spjälkas av från den klass som de en gång kom från eller drogs till. De kan ge uttryck för intressen som är direkt motstridiga de som partiet en gång bildades för att tillvarata. Historien är fylld av sådana omvandlingar. Bolsjevikpartiets urartning och förvandling till sin motsats är ett exempel. Den socialdemokratiska byråkratin med sin bas i individer och skikt som står utanför arbetarklassen och som är främmande för den är ett annat. Istället för att vara en hjälp på vägen har partiet förvandlats till ett hinder som måste övervinnas.

Vi har här pekat på hur de svenska partierna utvecklats och vilken sammansättning de har idag. För de tre borgerliga partierna gäller att de inte har någon form av aktiv, folklig massa. De är statssubventionerade tjänstemannapartier till stor del. Skillnaden mot 30-talet är särskilt stor när det gäller socialdemokratin. Partiet har tappat nästan hela sin aktiva bas av arbetare i produktionen. SAP har säkert en mobiliserbar reserv i alla de hundratusentals fackliga förtroendemän som skolas upp genom de fackliga apparaterna. Men idag återfinns inte dessa som grupp bland de aktiva partiarbetarna. Genom sin nuvarande struktur och sociala sammansättning är samtliga fyra partier knappast livsdugliga i en situation av mycket skärpt klasspolarisering. Idag är det LO och SAF som får träda in som ”surrogat” partier och mer direkt stå för klassintressena. Haken är bara att när det gäller LO så företräder byråkratin inga proletära klassintressen. Byråkratin träder in i klassens ställe och talar i dess namn. Som social grupp står den närmast tjänstemän i mellan och (oppositioner. Sett i ett historiskt perspektiv företräder den kapitalets intressen inom arbetarklassen.

Politisk splittring

Vad vi kan vänta oss på det politiska planet är en ökad differentiering mellan de olika partierna. De små sprickor som finns idag kommer att vidgas. Även om samtliga partier är inbitna försvarare av kapitalismen kommer de att slåss om hur det skall gå till. Redan idag står det klart att den politiska kampen mellan dessa partier kommer att gälla formerna för åtstramningspolitiken – inte om den skall föras utan hur. Den viktigaste skillnaden är att socialdemokraterna idag av historiska skäl är uppknutna till en rad sociala reformer som a-kassa, sjukkassa och pensioner. Deras politiska förtroende bland arbetarna vilar bland annat på att de av arbetarna upplevs som garanter för dessa reformer. Även om socialdemokratierna på tusen och ett sätt är uppknutna till staten, storbolagen och marknadsekonomin så kan de inte gå till frontalangrepp mot dessa reformer. Det skulle kosta för mycket förtroendekapital bland arbetarna. Därför kommer SAP troligen i mycket högre grad än borgarna att lita till att inflationen gröper ur löner och levnadsstandard för de breda löntagargrupperna. Inflationen aren mer svårgripbar fiende än en regering som sänker sjukersättningar och ger skattelättnader till små och stora företagare.

Dessutom kommer de rena gåvorna till företagen att öka under täckmanteln att rädda jobb.
Men genom samtliga politiska partiers över- och medelklassbas har det byggts in en svår motsättning i hela det politiska systemet som står hindrande i vägen. Det hjälper inte företagen att arbetarklassen flås för att pengarna istället skall konsumeras av improduktiva tjänstemän och statsbyråkrater. Och det är vad som håller på att hända. Två exempel är skattereformen och subventionerna till villaägarna.

Skattereformen över för ca 9 miljarder till de redan välbeställda. Men det minskar inga budgetunderskott eller höjer vinstnivån i företagen. Utvecklingen av subventionerna till villaägarna visar på samma sak. Där får de en del av bostadsbidragen, hälften av räntebidragen och alla skattesubventioner när det gäller boendet. Och det är en tredjedel av villaägarna, den mest välbärgade som får lejonparten. Bara under 1982 beräknas kostnaderna bli nästan tjugo miljarder för statskassan i uteblivna skatter och i utbetalda bidrag till villaägare. Och det hjälper inte heller upp några budgetunderskott och inte höjer det några vinster heller.(48)

En annan motsättning som är inbyggd i det politiska systemet är de enorma summor som olika politiska påtryckningsgrupper lyckas utveckla i bidrag till fallfärdiga industrier. Bara mellan åren 74/75 och 79/80 så ökade industristödet med 17 miljarder.(49) Sett från arbetarklassens ståndpunkt är naturligtvis denna skattesubventionering att föredra framför nerläggning eller importtullar. Men på sikt så förvärrar den lönsamheten för totalkapitalet genom att kapital som inte ger tillräcklig eller negativ avkastning inte förstörs. Och det är inte alltid fackföreningarna som går i spetsen när det gäller att pytsa in skattemedel i fallfärdiga företag.

Bankerna riskerar fruktansvärda förluster om ett storföretag inställer betalningarna. Många småföretagare ruineras när en jätte faller. I många fall har de innestående fordringarna på många hundratusen eller miljoner som går förlorade vid en konkurs. Och detta skapar i sin tur en kedja av konkurser och betalningsinställelser. Skogsägarnas hårda grepp över Centern förklaras av detta fenomen. Uteblivna skattemedel till utkonkurrerade massafabriker skulle drabba Centerns partimedlemmar hårt.

Ränteutgifterna för skatteskulden är en annan inbyggd motsättning i systemet. I sig är en stor statsskuld ingen katastrof rent nationalekonomiskt. Men rent politiskt innebär det att en stigande del av skatterna går till att medelst ränteutbetalningar berika de som har råd att låna pengar till statskassan – överklassen och den övre delen av medelklassen. Det ökar klasspolariseringen i samhället. För budgetåret 1982/83 beräknas statens ränteutgifter vara 39 miljarder kronor.(50)

Lägger man ihop bidragen till villaägarna, ökningen av industristödet och ränteutgifterna så har man i praktiken täckt budgetunderskottet på 76 miljarder för 1982/83. Eftersom statsskulden var mycket liten när borgarregeringen trädde till så ser man hur absurt talet om att landet lever över sina tillgångar är. Hela budgetunderskottet kan förklaras av bidrag och räntebetalningar och rena gåvor till företag, medel- och överklassen. Detta samtidigt som landets arbetare i de flesta fall fått reallönen sänkt med mer än tusen kronor i månaden.

En borgerlig regering som såg till systemets långsiktiga intressen och inte till de enskilda borgarnas levnadsstandard skulle självklart ha klämt åt arbetarna t.o.m. hårdare än den nuvarande borgarregeringen. Men den hade inte förstört statsfinanserna genom gåvor och subventioner till medel- och överklassens konsumtion. Man hade inte slängt ut tiotals miljarder på företag som ändå inte kunde överleva, utan sett till att höja vinstnivån drastiskt för de företag som verkligen går bra. Man hade inte heller försökt hålla arbetslöshetssiffrorna nere utan sett till att verkligen använda arbetslösheten som ett medel att sätta pli på arbetarklassen för att öka produktiviteten och minska kostnaderna för företagen. En sådan strategi skulle haft en chans att sätta industrierna på fötter, på kort sikt. Till skillnad från Chiles industri så är ju den svenska till stora delar fortfarande relativt konkurrenskraftig och en mycket kraftig omfördelning mellan arbete och kapital skulle ha kunnat ge exportindustrin en sådan puff att de förlorade hemmamarknaderna skulle ha ersatts och överträffats.

Sex farliga kurvor

Av de sex farliga kurvorna som nationalekonomerna brukar ta upp för att visa på krisen i ekonomin, är det ingen som inte kan föras tillbaka på den internationella utvecklingen. Den faktor som ligger till grund och delvis styr de andra kurvorna i ekonomin är industriinvesteringarna. De har sjunkit i de flesta industriländer som en direkt effekt av att kapitalismen är i en nedåtgående fas. (Se Sten Ljunggrens artikel i detta nummer).

Världsmarknaden stagnerar, det råder överproduktion inom många av ekonomins sektorer, vinsterna är inte tillräckligt höga eller efterfrågan tillräckligt stor för att företagen skall anse det lönsamt att investera i nya fabriker. Istället investeras det i produktivitetsförbättringar (nyare maskiner, datorer, robotar etc). När produktiviteten ökar mer än produktionen gör, då stiger arbetslösheten. Efter varje nergång i konjunkturen under 70-talet har arbetslösheten inte gått tillbaka utan ”stabiliserats” på en högre nivå som i sin tur stigit ännu mer vid den följande lågkonjunkturen. Idag är arbetslösheten 30 miljoner i OECD-området (samtliga imperialistiska stater). Arbetslösheten skapar i sin tur ett tryck på statsbudgeten (vars struktur varit anpassad till en expanderande kapitalism och ökande skatteintäkter) genom att skatteintäkterna från de arbetslösa går förlorade samtidigt som statens sociala utgifter ökar.

Enligt en socialdemokratisk utredning kostar varje försäkrad arbetslös staten ca 90 000 genom bidrag och uteblivna skatter.(51) Förtidspensionerade och ej anslutna till a-kassan kostar inte lika mycket. Men tar man hänsyn till att företagens uteblivna överskott (vinst inom kapitalismen), kapitalförstöringen och andra kostnader på grund av arbetslösheten så måste slutkostnaden för samhället bli i genomsnitt betydligt högre än 100 000 kr per arbetslös. Enligt beräkningar som gjorts skulle varje arbetslös på sikt öka sjukhuskostnaderna med mer än 50 000.(52) Beräknat på LO-tidningens siffror på den verkliga arbetslösheten (580 000) skulle alltså redan nu den svenska arbetslösheten kosta statskassan mer än 50 miljarder kronor.

Kostnaderna för arbetslösheten i västvärlden har alltså stigit fruktansvärt under det sista decenniet. Även om man sätter den genomsnittliga kostnaden för samhället så lågt som 100 000 per arbetslös (en alldeles för låg siffra om man adderar ihop de olika kostnadsposterna) skulle den för hela den imperialistiska världen ligga på 3 000 miljarder kronor.

Budgetunderskottet driver i sin tur på inflationen och ränteläget som gör det än mer olönsamt att investera i industrin. Arbetslösheten, budgetunderskottet och inflationen pressar på så sätt ner arbetarnas reallön. Deras köpkraft minskar, vilket i sin tur ytterligare minskar efterfrågan på världsmarknaden, vilket ytterligare pressar ner industriinvesteringarna osv. I länder med en stark och kämpande fackföreningsrörelse har arbetarna mött pressen på sin köpkraft med facklig kamp och på så sätt lyckats hålla uppe lönerna. LO:s oförmåga (eller snarare ovilja) att försvara LO-kollektivets reallön märks på ett reallönefall på omkring 10%. Åtstramningar för att skära ner budgetunderskottet skapar ytterligare arbetslöshet osv. Hela systemet är inne i en ond cirkel.

I ena änden av cirkeln går industriinvesteringarna ner och driver alltså på alla andra negativa kurvor. I andra änden löses blandningen (inflation, budgetunderskott etc) ut i en ständigt stigande arbetslöshet. För vanliga människor är saker som budgetunderskott, handelsbalans och investeringar, abstraktioner som inte påverkar deras politiska beteende i någon högre grad. Inflation, sjunkande reallöner och arbetslöshet är därmed direkt gripbara storheter.

Inflation och arbetslöshet

Inflationen ger utslag i form av sjunkande reallöner och en omfördelning av samhällets rikedomar från dem som arbetar till dem som lånar och spekulerar, En långsamt sjunkande, istället för en långsamt stigande reallön, rubbar naturligtvis tilltron till det politiska systemet bland breda löntagarskikt. Om det också skall rubba deras tilltro till kapitalismen som ekonomiskt system, krävs ett medvetet ingripande från ett revolutionärt arbetarparti med tillräcklig styrka för att nå ut till de centrala delarna av befolkningen med sitt budskap. Men säkerhetsmarginalerna är höga. Det behövs betydligt mer än en 10 % sänkning av reallönen för att det politiska systemet i sig skall svikta. Smärtgränsen för arbetarklassen som helhet när det gäller reallönesänkningar går nog snarare vid 35 % och en bit bortom än vid 10 %. Annat är illusionsmakeri.

Samma sak gäller arbetslösheten. Redan idag är den verkliga arbetslösheten över 10% i många imperialistiska länderna, utan att det fått katastrofala konsekvenser för de etablerade politiska partierna. Men effekterna här är betydligt mer komplicerade än vid en ”enkel” reallönesänkning.

En ökad arbetslöshet leder till en ökad misstro mot det politiska systemet som sådant och öppnar därmed möjligheterna för en revolutionär politik. Men det leder samtidigt till en försvagning och begynnande upplösning av arbetarkollektivet samtidigt som det minskar arbetarklassens vikt i systemet som helhet.

De verkliga, hårda, massiva attackerna på arbetarna tar sin utgångspunkt just i de arbetslösa. Med stridbara, kämpande fackföreningar är det svårt för kapitalet att slå mot arbetarna i produktionen och pressa tillbaka deras positioner. Företagsägarna går istället omvägen via de arbetslösa. Genom urholkning av arbetslöshetsstödet vinner de ett dubbelt syfte. Dels minskar de totalkostnaderna för arbetskraften, dels kommer arbetslösheten att framtona som ett verkligt hot för de arbetare som har arbete. På detta vis kan de öka pressen på de arbetande genom att motståndet mot omplaceringar, rationaliseringar och andra försämringar minskar. En ökad arbetstakt föredras framför arbetslöshet med kanske en halvering eller mer av den disponibla inkomsten som följd. Företagens utrymme för ren utpressning mot stat, kommun, fack och den enskilde arbetaren ökar. Om vi inte får fortsätta att förpesta miljön, om vi inte får höja arbetstakten, om vi inte får avskeda var tionde, etc, ja, då lägger vi ner så alla blir arbetslösa. Det är den ständiga visan som kommer att sjungas om och om igen. Här kommer det att uppstå en djup klyfta mellan de borgerliga partierna å ena sidan och socialdemokratin å den andra.

De borgerliga partierna är kluvna i sin inställning till arbetslösheten. Å ena sidan är de stigande arbetslöshetssiffrorna en politisk black om foten för dem när de har regeringsansvaret. Å andra sidan inser de att det är ”nyttigt” med stigande arbetslöshet av de förut angivna skälen. Blir arbetslösheten alltför stor kommer de att se stora delar av sin folkliga väljarbas överge dem – för alternativ till höger eller vänster. Dess politik kommer logiskt att gå ut på att i första omgången slå mot de redan arbetslösas understöd och rättigheter. En sänkning av de direkta bidragen, ökade krav på ”rörlighet” för att överhuvudtaget kombinera bidrag med en ökad ovillighet att ”rädda” jobb genom ökade statliga subventioner, kommer att förbli huvuddragen i varje borgerlig regerings arbetsmarknadspolitik.

Den offentliga sektorn

I andra hand kommer en sådan regering att slå mot den s k offentliga sektorn. Dvs inte mot polis, militär, den högre och lägre statliga och kommunala byråkratin, utan mot arbetarbefolkningens sociala rättigheter. ”Vi har inte råd” kommer stridsropen från borgerligheten att ljuda. ”Vi måste satsa på produktiv industri. Vi måste sätta en gräns för den tärande offentliga sektorn – mindre till sjukhus, barnomsorg, pensionärer, skolor etc.” Men denna offentliga sektor är ingen homogen helhet. Grovt kan man urskilja fem sektorer inom den offentliga sektorn:

Den första är rena transfereringar. Barnbidrag, bostadsbidrag, räntebidrag. pensioner, a-kassa etc. Det är bara ett sätt att skattevägen omfördela den privata konsumtionen. På köpet drar de med sig en viss statlig och kommunal byråkrati och administration.

Den andra är transfereringar som går till olika företag. Den vägen har över 100 miljarder vandrat över till sk krisdrabbade industrier under 70-talet. Stödet till jordbruket är ett annat exempel.

Den tredje är kostnaderna för den egentliga borgerliga statens upprätthållande: militär, polis, statsförvaltning, domstolsväsen. Denna sektor är till stora delar rent parasitär och är i sista hand till för att garantera borgarklassens herravälde.

Den fjärde är de affärsdrivande verken och statsföretagen. Exempel televerket, posten (som ger stora vinster i kraft av sin monopolställning) och varven, LKAB och liknande f d privatföretag (oftast kraftiga förlustföretag) som staten köpt av olika politiska skäl. Dessa har den viktiga ideologiska funktionen för borgarna att i praktiken visa på ”socialismens” oförmåga att upprätthålla produktionen effektivt. Genom ett förvandlingsnummer i den högre skolan så förvandlas alltså svenska varvs- och stålföretag från exempel på privat företagsamhets misslyckande till kapitalismens överlägsenhet över socialismen. Mellanledet är miljardöverföringar från de skattebetalande löntagarna till de konkursmässiga kapitalisterna.

Den femte är produktionen av olika slag av nyttigheter som sjukvård. undervisning, åldringsvård, barnomsorg och vägunderhållning. Det är en produktion som till viss del undandragits marknadslagarna och där tjänsterna tillhandahålles i första hand efter behov, gratis eller till mycket starkt subventionerade priser, som inte har någon direkt koppling till marknadspriset.

Borgerlighetens väg

De borgerliga partierna kommer att skära in på sektor l och kommer att dra in på det selektiva stödet i sektor 2 (det räddade ju en del arbetstillfällen, om även till stora kostnader) och istället omfördela det till allmänna, generella bidrag, gåvor och skattelättnader till alla företag. Sektor 3 kommer de istället att stärka. Byråkratin kommer att fortsätta att expandera, i sektor 4 kommer vi få se en ”effektivisering”, krav på vanliga företagsmässiga lönsamhetskriterier skall gälla även för de statliga företagen. Annars riskerar de nerläggning eller utförsäljning till privat kapital. Sektor 5 kommer att utsättas för hårdhänta nedskärningar, bantningar och rationaliseringar för att i största möjliga mån anpassa dem till marknadsekonomin. Delvis undantaget kommer att vara de delar som tjänar företagsamheten mer direkt.

Socialdemokratins väg

Socialdemokratin kommer delvis att ha andra intressen att försvara. Dels har de en bas i byråkratin i de delar som kommer att drabbas av attacken på den offentliga sektorn. Arbetsmarknadsdirektörer, sjukhusdirektörer, rektorer kommer att sitta med kniven i hand för att skära bort sjukvårdsbiträden, lärare och förskollärare. Men inte förrän de tvingas av politiska diktat. De två snabbast expanderande facken, Statsanställda och Kommunal, skulle få se många av sina medlemmar bli arbetslösa vilket skulle slå mot fackföreningsbyråkratin. Dessutom har socialdemokraterna en mycket stor del av sin väljarbas i dessa sektorer. Samma sak gäller ”tjänstemannafacken”. I sista hand kommer även socialdemokratin att skära här. Men alltid ett steg efter borgarna och utbasunerat som ett ”mindre ont” än en borgerlig åtstramningspolitik. Socialdemokratin kommer hela tiden att vara ett steg efter borgarna. Den blir borgarnas skugga. Kontraster mot 50- och 60-talet, då vi egentligen hade fem socialdemokratiska partier i landet, kommer att bli stor.”

Vi kommer att uppleva paradoxen att ju värre krisen blir desto aggressivare kommer de borgerliga partierna att slå fram det kapitalistiska budskapet, samtidigt som socialdemokratin kommer att bli allt blekare om nosen i brist på egna handlingsalternativ.

Hela strukturen på SAP, dess sociala sammansättning, traditioner och band med storföretagssamhet och stat gör att ett handlingsprogram som anvisar en väg ut ur krisen, som överskrider marknadsekonomins ramar, är stängd för dem.

SAP kommer att sakna en politik för att vända den växande arbetslösheten (denna är ju direkt förbunden med den imperialistiska världsekonomins nuvarande utvecklingsfas och kan bara brytas om man bryter med denna). Det kommer att sakna en politik för att angripa det växande budgetunderskottet utan att samtidigt angripa arbetarna. De kommer därmed också att sakna en långsiktig politik för att vända krisen inom den offentliga sektorn, (rättare sagt inom vissa delar av den offentliga sektorn).

Vinst och nytta

Det samhällssystem som vi lever i, en marknadsekonomi dominerad av ett fåtal storföretag och kännetecknat av en extrem ojämlikhet när det gäller ägande, makt och konsumtion, har som drivkraft dessa storföretags strävan efter maximal vinst. För att det skall finnas pengar till ”den offentliga” sektorn – pengar till sjukhusvård, undervisning, daghem etc – måste bomber, bilar och kosmetika tillverkas och försäljas med vinst. Detta har inget att göra med att det ena är varor och det andra är tjänster. Men i en kapitalistisk marknadsekonomi är den privata, vinststrävande sektorn en förutsättning för den offentliga servicen. Det går inte att försvara den offentliga sektorn utan att bryta med marknadsekonomin.

Teoretiskt är det möjligt att vända på hela systemet och fortfarande ha kapitalismen kvar. Skolor, sjukhus och vägverk kan drivas som privata företag som konkurrerar på marknaden och försöker sälja sina tjänster med vinst. Från denna privata, ”produktiva” sektor av ekonomi hämtas de skatter och avgifter som finansierar den offentliga sektorn. En offentlig sektor som består av att bilar, tv-apparater etc tillhandahålles gratis eller till starkt subventionerade priser.

Arbetarrörelsen har drivit igenom att en rad nyttigheter undandragits marknaden. Sjukhusvård avgörs inte idag i Sverige efter betalningsförmåga och om sjukhuset kan göra en vinst på operationen. Borgerligheten själv har i de flesta fall genomfört ett obligatoriskt och gratis undervisningssystem. Sjukvård och skolväsen är planerade och delvis styrda efter sociala behov. Även om naturligtvis kapitalistiska värderingar, prioriteringar och lönsamhetsnormer till stora delar fortfarande präglar denna del av den offentliga sektorn. I takt med att krisen förvärras kommer också kraven från borgerligheten om att omvandla delar av denna offentliga sektor till en direkt del av marknadsekonomin att bli allt högljuddare. Betalningsförmågan kommer då att avgöra om du skall räddas till livet eller inte.

För en människa som inte är fullständigt förgiftad av den dominerande borgerliga lönsamhetsideologin står det klart att sjukhusarbete inte är mindre nyttigt än bombplanstillverkning eller att utförandet av en teaterpjäs inte är improduktiv och onyttig medan tillverkning av cigaretter är produktiv och nyttig. Det är bara den som är fångad i de kategorier och lagar som styr vårt nuvarande samhälle, som kan upphöja dessa perversa värderingar till något naturbeständigt och för alla tider giltigt.

Socialdemokratins tragik är att den ifrågasätter dessa normer utan att ifrågasätta det samhällssystem som ger upphov till dem. Den står inför en konflikt mellan två skilda normsystem som den inte kan lösa annat än genom dess egen undergång.

VI KOMMANDE KRAFTMÄTNINGAR

Under 80-talet kommer den nedåtgående trenden för den kapitalistiska världsekonomin inte att kunna vända utan ett nytt historiskt nederlag för Västeuropas arbetarklass i nivå med 30-talets. Idag har borgerligheten ingen möjlighet till detta. Den försöker istället med de bakvända reformernas väg, att steg för steg rulla tillbaka arbetarrörelsens historiska landvinningar. På detta sätt hoppas de kunna bygga upp ett allt gynnsammare styrkeförhållande inför en slutgiltig kraftmätning. På grund av de oerhörda reserver som imperialismen förfogar över, inte bara materiella utan också politiska, genom arbetarrörelsens förborgerligande och inlemmade i det borgerliga systemet har krisen fått en långdragen och icke-katastrofal karaktär. I det imperialistiska systemets svagaste länkar i Västeuropa – Portugal, Spanien och Grekland – har borgarklassen klarat av övergången från historiskt utlevade diktaturer till mera moderna borgerliga demokratier tack vare de socialdemokratiska och kommunistiska partiernas kontroll över den organiserade arbetarrörelsen i dessa länder. En totalkonfrontation mellan klasserna uppsköts på detta sätt. Men den kommer förr eller senare. I övriga länder i Västeuropa har borgerligheten klarat åttiotalet genom att låta olika regeringsalternativ slitas ut. Danmark och Storbritannien är de mest typiska exemplen – inte bara för att krisen där slagit hårdare än i en rad andra europeiska länder utan p g a den regelbundenhet med vilken de olika regeringsalternativen avlöst varandra. Först nu börjar den engelska krisen ge utslag i form av förändrade politiska konstellationer. En polarisering äger rum i Labourpartiet: dels genom högerutbrytningen SDP (socialdemokraterna) dels genom att vänsterflygeln stärkts och fatt mer organiserade former.

Facket och arbetarvänstern

I Sverige har krisen fortfarande inte slagit igenom med full kraft. En arbetarklass som haft världens högsta levnadsstandard sätts inte i full rörelse för att den mister 10 % av den.

I inget annat land har fackföreningsbyråkratin en sådan stark ställning – både gentemot arbetarna och gentemot kapitalet. I industrins nyckelsektorer är den fackliga organisationsgraden nästan 100%. Fackföreningsrörelsen är inte splittrad efter nationella, religiösa eller politiska grunder. Det som får den borgerliga demokratin, parlamentarismen, att fungera är inte arbetarnas tilltro till den borgerliga demokratins välsignelser i första hand, utan fackföreningsbyråkratins förmåga att dämpa, stävja eller avleda all militant facklig kamp på arbetsplatserna som på kort eller mellanlång sikt hotar systemets stabilitet. Och här har Sverige antagligen världsrekordet.

Den springande punkten är att det idag inte finns någon facklig vänster i bred skala på de svenska arbetsplatserna. Socialdemokratins hegemoni har bara hotats under kortare perioder på ett smärre antal arbetsplatser de senaste åren. Det enda viktiga undantaget är Hamnarbetarförbundet där en traditionellt miltant arbetargrupp kastats ut ur Transport av fackföreningsbyråkratin. Men idag finns det inget politiskt alternativ till socialdemokratin som bärs upp av något slag av arbetarvänster på de stora arbetsplatserna. Och det är den avgörande skillnaden mellan 30-talets och 80-talets situation på den svenska partipolitiska scenen. Därför finns det också ett visst utrymme för en den gradvisa tillvänjningens politik när det gäller att driva tillbaka arbetarna, sänka deras standard, försämra de sociala förmånerna och stärka den lagstiftning och statliga apparat som är direkt riktad mot arbetare som försöker ta tillvara sina klassintressen. Till dess att en sådan arbetarvänster formerats på nytt, och ett nytt arbetarparti byggts upp med denna vänster som grund, har också den svenska borgarklassen och dess drängar inom socialdemokratin, ett relativt stort utrymme för att under varierande former låta arbetarna bära krisens ekonomiska och sociala kostnader.

Ingen av de fyra borgerliga partierna eller socialdemokratin har presenterat, eller kan på allvar presentera ett program som kan få fart på den svenska kapitalismen. Tvärtom kommer arbetslösheten att öka under 80-talet av strukturella skäl. Budgetunderskottet och därmed krisen inom den s k offentliga sektorn har de inget radikalt botemedel för.

Det tryck på lönenivån som de 30-miljonerna de 100-tals miljoner arbetslösa eller undersysselsatta i den s k tredje världen) utövar, kommer att pressa ned de svenska lönerna också. Framför allt genom den senila och förkalkade karaktären på den svenska fackföreningsrörelsen och avsaknaden av ett brett arbetaravantgarde ute på de stora fabrikerna som skulle kunnat organisera ett motstånd. Stora delar av den svenska textil- och varvsindustrin har redan lagts ner utan att någon bred opposition mot fackföreningarnas katastrofala agerande i dessa sektorer uppkommit. Stålindustrin håller på samma sätt att delvis skrotas ner. Gruvnäringen har mörka framtidsperspektiv. Även inom dessa sektorer har frånvaron av ett brett arbetaravantgarde och byråkratins strypgrepp över facket varit avgörande faktorer för utvecklingen. Och det kommer att ta tid innan något sådant växer fram. Eiserockupationen är ett lysande undantag.

Av ingenting blir ingenting. Denna gamla filosofiska devis gäller också för politiken. Ett spontant, desperat uppblossande motstånd, utan politiska perspektiv kan inte rädda några jobb i det långa loppet. Endagarsstrejker, uppvaktningar, demonstrationer är inte tillräckliga kampmetoder för att förhindra nerläggningar av industrier med tusentals anställda. På sin höjd kan de bromsa förloppet. I de flesta fall har de enbart tjänat som säkerhetsventil för fackbyråkratin. Genom att visa att man gör något och detta något inte räcker försöker man hålla ryggen fri från kritiker inom arbetarleden. Utan några arbetarledare som organiserar motståndet så blir det inget motstånd. Ingen kamp till slutet.

80-talets kriser

Den mest troliga utvecklingen under 80-talet kan skissas som följer.

Det gamla politiska systemet kommer att hålla under ytterligare några år. Vissa smärre omkastningar är möjliga, tom troliga. VPK, kanske senare Folkpartiet kan åka ur riksdagen, därmed förlorar de partistöd och andra kryckor vilket gör en comeback svår. Dessa partiers existens är därmed i farosonen. Men säkerhetsselarna är många. Bl a har de ju kvar det kommunala partistödet i åtminstone delar av landet.

Vi kommer att fä se en fortskridande polarisering inom väljarkåren. En radikalisering, från höger och från vänster kommer också att växa fram. De nuvarande partierna är alltför förstenade för att kunna hålla detta inom sina egna ramar.

De politiska kriserna kommer tätare och blir mer svårartade. Det kommer att uppstå svårare sprickor mellan de borgerliga partierna och socialdemokratin om hur åtstramningspolitiken skall motiveras och de direkta formerna för att genomdriva dem. Det utesluter inte nya regeringskombinationer som samlingsregeringar, mittenregeringar, folkparti/SAP-regering, socialdemokratiska minoritets- eller majoritetsregering.

Politikerföraktet och missnöjet med det politiska systemet kommer att spridas och fördjupas allteftersom regeringarna lyckas eller misslyckas i sina uppsatt. (Även en lyckad åtstramningspolitik skapar naturligtvis missnöje.)

Sprickor kommer att uppstå inom fackföreningsbyråkratin när medlemmarnas missnöje växer med de ”gamla beprövade” klassamarbetsmetodernas bankrutt och oförmåga att försvara arbetstillfällen och reallöner. Samtidigt som hela den socialdemokratiska parti- och fackföreningsapparaten under de senaste åren kraftigt högervridits kommer verkningarna av krisen att tvinga arbetarna till mer radikala lösningar. Gapet mellan arbetarbyråkratin och arbetarklassen kommer att vidgas.

Spänningarna kommer att stiga i samhället mellan de olika grupperna och skikten allteftersom krisen slår. Vad som definitivt inte kan hända är att socialdemokratins massbas försvinner under den närmaste treårsperioden. Detta oavsett om de sitter i regeringsställning och administrerar en åtstramningspolitik eller om de förblir i opposition. Så länge det inte finns något klart politiskt alternativ till vänster om den kommer Socialdemokratin att i stort bibehålla sina ställningar. Detta utesluter inte en röstmässig tillbakagång efter mönster av den danska och norska socialdemokratin. Tvärtom är den trolig om de sitter i regeringsställning. Men det kommer att vara en sammantagen effekt av röstskolk, marginalväljares övergång till borgerliga partier och en liten rännil till vänster eller till nya missnöjespartier a la Miljöpartiet.

En begynnande polarisering inom själva socialdemokratin kan inte uteslutas. Tvärtom har en fortskridande högervridning av partiet som nödvändig konsekvens att det finns utrymme för en (impotent) ”vänster”strömning för att den skall behålla sin arbetarbas. Problemet är att det i dagens socialdemokrati är svårt att hitta grupper som skulle kunna bära upp en frasens socialism.

Fackbyråkrati…

Det är inte heller självklart att det är den fackliga flygeln inom byråkratin som börjar med en verklig vänsterfraseologi. Paradoxalt nog sitter dessa mycket säkrare på sina poster än politikerna. I praktiken är de högre fackliga funktionärerna oavsättliga. Det finns inte några praktiska möjligheter för en kritisk medlemsopinion att byta ut en värdelös förbundsstyrelse. För det fordras uppkomsten av ett starkt nytt arbetarparti med masstöd på de flesta större arbetsplatser. Men även för ett sådant parti vore det mycket svårt att åstadkomma en förändring ovanför enstaka avdelningar. Dels kommer de troligen att sparkas ut när byråkratin känner sina ställningar hotas av medlemmarna. Dels innebär byråkratins kontroll över själva apparaten, ombudsmännen, förbundstidningarna och stöd av den borgerliga ”allmänna opinionen” (när fronten går mot kämpande arbetare), att revolutionen i princip står på dagordningen innan de kan sparkas (om ens då).

Motsättningar kan uppstå mellan stora avdelningar och verkstadsklubbar som kommer att känna trycket från ett allt starkare medlemsmissnöje och en allt starkare facklig opposition och den högre byråkratin som ser till ”samhällsintresset”, dvs storföretagens intressen, mer direkt. Men frasradikalisering kommer inte att skjuta fart förrän byråkratin upplever ett hot från ett nytt framväxande arbetaralternativ.

… och politiker

Däremot kan politikerna/delar av dem tvingas ut i en vänsterfraseologi för att säkra sina omval när inte bara arbetarna pressar på för radikala lösningar utan även deras marginalväljare – mellanskikt av olika slag – ser sina anställningar och standard hotad.

En god tumregel är att det är mycket lättare att åstadkomma förändringar i de rent parlamentariska styrkeförhållandena än i de fackliga. Riksdagsmän och kommunalpolitiker väljs utan någon direkt, levande kontakt med sina väljare. Väljarnas åsikter formas av reklamkampanjer, TV och andra massmöten i stor utsträckning utifrån gamla, nedärvda lojaliteter. Det är lång tid mellan vallöftena och deras eventuella infrianden. Den valde står inte direkt, personligt, ansikte mot ansikte, till svars inför dem som valt honom.

För den som ställer upp i fackliga val galler hårdare villkor. Framförallt på den lägsta fackliga nivån – skyddsombud, kontaktombud, styrelser för mindre grupper, sektioner och klubbar – står den valde förtroendemannen i mer direkt kontakt med sina väljare. Och framför allt gäller det mängden och kvalitén på folket som behövs.

För att ett parti skall få 5 – 10 % av rösterna i ett riksdagsval räcker det med ett tusental partimedlemmar som ställer upp för partiet åtminstone inför valen. Kandidaterna kan vara fullständiga nollor. Det räcker med partiledaren och några dussin till som kan uttala sig inför massmedia och hålla låda i riksdagen. För att vinna stöd och leda 1/10 av fackföreningsrörelsen skulle det behövas inte bara ett par tusen utan tiotusentals aktivister -aktivister som utför ett regelbundet basarbete, är beredda att stå emot företag och fackföreningsbyråkrat!, klarar av att inte bara lotsa sig igenom arbetsmarknadens försäkringar, lagar och avtal utan även kan dra med sig arbetskamrater i påtryckningsaktioner mot företaget.

Fackföreningarna är grundbulten i hela systemet. Förlorar socialdemokratin kontrollen över dessa till socialistiska strömningar är en konfrontation mellan samhällets huvudkrafter oundviklig. Utan en arbetskraft som accepterar löneslaveriet är kapitalackumulation omöjlig om kapitalet inte övergår till en blodig diktatur och med öppet och massivt våld håller arbetarna på plats.

Vänsterns kris

Den direkta omedelbara framtiden ser alltså inte alltför ljus ut för landets arbetare. Oavsett vilken regering som kommer till makten skall de tvingas betala räkningen för krisen.

Hur ser då möjligheterna för att ett nytt revolutionärt arbetarparti skall växa fram ut?

Idag talas de ju om ”marxismens kris”. De vänsterorganisationer som bildades i slutet av 60-talet eller början av 70-talet är försvunna eller i upplösning. De enda undantagen är KPMLr och Socialistiska Partiet. Men även de två senare organisationerna har upplevt en medlemsmässig stagnation under den senaste femårsperioden. Förbundet Kommunist och Förbundet arbetarmakt har upplöst sig själva. MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet) har bara försvunnit. SKP, före detta KFML som i mitten av sjuttiotalet hade omkring 4 000 aktiva medlemmar befinner sig i upplösning och dess kvarvarande medlemmar kan räknas i hundraden och med ett program som har fler beröringspunkter med moderaternas än med marxismens. VPK riskerar att åka ur riksdagen och lever till stor del på statsunderstöd. Politiskt har VPK uppgivit alla anspråk på en självständig roll i svensk politik och definierar sig öppet som ett stödparti till vänster åt socialdemokratin.

Att denna utveckling har djupare liggande orsaker än fel och missgrepp i den förda politiken förstås om man ser till den internationella utvecklingen. I hela Västeuropa har vänstern genomgått en liknande utveckling. Grovt kan denna utveckling uppdelas i två faser.

Från den sista tredjedelen av 60-talet fram till 1976 såg vi framväxten av ett nytt fenomen på den politiska kartan. Till vänster om de traditionella arbetarpartierna växte det fram nya grupperingar. De hämtade sin främsta inspiration från det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen.

Den kinesiska revolutionen, framför allt kulturrevolutionen fungerade som en ideologisk och. politisk attraktionspol. De traditionella arbetarpartiernas, både de stalinistiska och de socialdemokratiskas passivitet eller direkta medbrottslighet inför USA:s aggression stötte bort en hel generation från dessa partier en generation som väckts till socialistiskt medvetenhet av de nationella befrielsekamperna och sociala revolutionerna i den tredje världen, i Algeriet, på Kuba, i Indokina och det svarta Afrika. Dessa nya gruppers sociala bas fanns framför allt på universitet och gymnasier. De bars fram av en våg av segrar för revolutionen i dessa länder, och växte oavbrutet ända fram till 1975 – 76.1 vissa länder som Italien uppgick dessa grupper till tiotusentals människor och stod på tröskeln till verkliga politiska genombrott i respektive länders politiska liv.

Men sedan vändpunkten -76 har nästan alla av dessa grupper som baserade sig på olika varianter av maoism och stalinism, ibland uppblandad med vissa castristiska, eller rådssocialistiska idéer, upplösts eller reducerats till smågrupper med tiotals eller något hundratal medlemmar. Undantagen är de revolutionärt marxistiska organisationerna, Fjärde Internationalens sektioner, eller den politiskt eller ideologiskt närstående organisationer som det engelska SWP. Även en del av de stora centristiska organisationerna med en viss arbetarförankring (utan klar programmatisk bas, vacklande mellan revolutionär marxism, reformism och stalinism i olika proportioner) i Italien och Spanien har upprätthållit sina organisationer, visserligen med en viss åderlåtning. Även Fjärde Internationalens nuvarande sektioner var i mycket en produkt av samma globala utveckling som skapat de olika maoistiska och centristiska organisationerna.

En rad delvis tillfälliga internationella händelser och utvecklingstrender sammanföll för att bryta denna nya yttersta vänsterns oavbrutna tillväxt. Den första sprickan i fasaden var katastrofen i Chile. För även om Allende-regimens störtande och upprättandet av militärdiktaturen både förutsågs och varnades för av bl a Fjärde Internationalen så var kuppen inte bara ett dråpslag mot hela arbetarrörelsen i Chile utan spelade också i händerna på de krafter inom världens arbetarrörelse som stod för klassamarbete och eftergifter mot kapitalet. För varje medveten socialist som efter kuppen sa – ”Ja, ni hade rätt, det hade behövts en revolutionär politik för att avvärja katastrofen i Chile” så var det hundra inte lika medvetna som blev demoraliserade och ansåg att det är ingen idé, en socialistisk politik leder bara till katastrofer, och med detta lämnade politiken eller drogs mot mer moderata lösningar.

Det var efter kuppen i Chile som Italienska Kommunistpartiet lanserade sin ”historiska kompromiss” med det italienska storkapitalet. Händelserna i Portugal hade liknande effekter. Utvecklingen i Indokina, Pol-potregimens utveckling till en folkmordsregim, kriget Vietnam-Kina, likvideringen av kulturrevolutionen och störtandet av de fyras gäng fick liknande konsekvenser. Istället för att entusiasmera unga människor för socialistisk politik drog utvecklingen i dessa länder dem istället mot demoralisering och cynism.

Samtidigt hade dessa organisationer som stod utanför den traditionella arbetarrörelsens traditioner, både dess socialdemokratiska och dess revolutionärt marxistiska strömning, ingen verklighetsförankrad politik för de uppgifter som Västeuropas arbetarrörelse stod inför.

Dessa politiska orsaker kopplade till den nästan obefintliga eller i bästa fall svaga basen i arbetarklassen ledde fram till upplösningen eller stagnationen. En avgörande orsak var också att stora delar av dessa organisationers sociala bas blivit vuxna, de hade lämnat universitet och gymnasier, blivit läkare, lärare och socialarbetare med en social position som snarare drog dem mot borgerligheten än revolutionen. Den som var ung student och revolutionär 1970 var medelålders läkare och borgare 1980. För stora sociala grupper gäller regeln att det sociala varat bestämmer medvetandet. (Men vad som gäller för summan av individerna behöver inte gälla individen.)

På sätt och vis är det som hänt nyttigt och nödvändigt om ett revolutionärt arbetarparti skall kunna byggas upp. Det ideologiska bagage som de flesta av dessa bankrutta grupper byggs upp på var falskt och genomruttet. Försvar för Stalins terror och Maos byråkratiska diktatur kan aldrig vara någon grund att bygga upp en socialistisk organisation på. I valet mellan socialdemokratins Sverige och Tengs Kina väljer 9 999 arbetare av 10 000 Socialdemokratins Sverige. Genom de revolutionärt marxistiska organisationernas svaghet, som var en direkt följd av avsaknaden av ett socialistiskt arbetaravantgarde i Västeuropa när radikaliseringsvågen inleddes i 60-talets Europa, förgiftades en hel generation av de stalinistiska och maoistiska ideologierna. Deras elittänkande, demokratiförakt och auktoritetstro var direkt anpassade till den rotlösa överklasstudentens behov av en social identitet under sin studietid och åren direkt efter. För att motivera en arbetare att kämpa för ett klasslöst och jämlikt samhälle passar de inte alls.

Alla de tusentals som lämnat den revolutionära politiken, de som nu i lärarrummen, sjukhuskorridorer och kultursidor talar om ”socialismens och marxismens kris” när de i själva verket menar sin egen och stalinismens kris, lämnar ingen försvagad arbetarrörelse efter sig genom sin fanflykt. Den fana de släpade på var så blodsbesudlad att den inte var värd att släpa på – vare sig av arbetare eller läkare. Nej, det mesta av den s k revolutionära vänsterns styrka var luft. Den var inte förankrad i en masspraktik ute på fabriker, sjukhus och skolor. Den var inte förankrad i en klar förståelse för arbetarrörelsens erfarenheter och nuvarande uppgifter. En elakartad sekterism och intolerans var denna i upplösning varande ”vänsters” adelsmärke – en direkt funktion av dess sociala sammansättning och ideologiska fostran.

Allt har dock inte återgått till det vanliga. En avgörande skillnad finns mellan det tidiga 80-talet och det tidiga 70-talet. En skillnad som ger anledning till optimism och framtidstro.

Framtiden

För femton år sedan fanns det inga revolutionära marxister alls i vårt land. Begreppet vänster identifierades av nästan alla arbetare med stalinism. Någon marxistisk debatt och tradition fanns knappt. När vår egen organisation bildades 1969 bestod den bara av en handfull personer, utan djupare erfarenhet av arbetarrörelsen eller politik över huvudtaget. Språnget från en organisation på några tiotal till tusen personer är oändligt svårt att ta. I de flesta fall omöjligt om det redan finns organisationer som lägger beslag på de grupper som är beredda att ta steget in i ett socialistiskt parti. Språnget från tusen till tiotusen är många gånger lättare, förutsatt en korrekt och attraktiv politik, god organisation och ekonomisk och social kris som skakar om arbetarklassen och rycker upp den från sina vanliga rutiner och levnadsvanor. Socialistiska partiets utgångsläge är många gånger bättre inför 80-talet än det var under 70-talet.

Arbetarklassen kommer att pressas tillbaka under de närmaste åren. Men detta lämnar också de första större utrymmena för att bygga upp ett nytt alternativ. De första reserverna är redan förbrukade av borgerliga och socialdemokratiska politiker. Arbetarna har pressats tillbaka och de kanske kommer att pressas tillbaka ytterligare. Men utrymmet är inte obegränsat. Det kommer en punkt där bara kampens väg ses som framkomlig för allt större arbetargrupper. Revolutionärernas propaganda och organisering får ett kvalitativt större utrymme inom arbetarklassen. De kan utvecklas från en med misstänksamhet betraktad liten grupp, över en med viss stöd och än större sympati mindre strömning inom arbetarklassen, till det andra arbetarpartiet, det självklara alternativet för de som vill bekämpa kapitalet på riktigt inte bara på låtsas som socialdemokratin gör vid sina radikala tillfällen.

”Den mest förruttnade delen av det kapitalistiska Europa är den socialdemokratiska byråkratin. Den kom in i historien under Marx’ och Engels’ baner. Den förklarade att dess mål var att störta borgarklassen. Kapitalismens kraftiga uppsving tog tag i den och drog in den i sitt kölvatten. I reformens namn uppgav den revolutionen, först genom sina handlingar och senare i ord . . . Kriget kom. Socialdemokratin stödde kriget i det framtida välståndets namn. Istället för välståndet kom förfallet. Frågan var inte längre om revolutionens oundviklighet kunde härledas från kapitalismens otillräcklighet, eller om man skulle inrikta sig på att med reformernas medel försona arbetarna med kapitalismen. Socialdemokratins nya politik bestod nu i att rädda det borgerliga samhället genom att offra reformerna.

Men inte ens detta var det sista stadiet i förfallet. Den kris som nu skakar kapitalismen tvingade socialdemokratin att offra frukterna av en lång ekonomisk och politisk kamp och sålunda pressa ner de tyska arbetarna till en existensnivå där deras fäder, farfader och farfarsfäder levde. Det finns inget historiskt skådespel som på en gång är så tragiskt och avskyvärt som denna reformismens äckliga upplösning mitt bland vrakspillrorna från alla dess erövringar och förhoppningar
”(54)

Så beskrev Trotskij 1932 den tyska socialdemokratins fega kapitulation inför nazismen. Historien har snart gått varvet runt. Ett nytt världskrig, 50 miljoner döda, stora delar av Europa ödelagda blev resultatet.

Under 80-talet är möjligheterna stora att vi får se socialdemokratins historia upprepa sig, inte som fars utan som en ny tragedi. Om tragedin skall inskränka sig till den socialdemokratiska byråkratin, (i så fall i form av dess uppvaknande i ett arbetarstyrt samhälle) eller om den skall dra med sig arbetarklassen och mänskligheten i sitt fall, ett återupprepande av 30-talets Tyskland i utvidgad skala, beror på om ett nytt revolutionärt arbetarparti skall hinna växa sig tillräckligt stark och massbaserat före den slutgiltiga kraftmätningen mellan klasserna.

Inför årets val kommer Socialistiska Partiet inte att göra några spektakulära genombrott. Tvärtom. Socialistiska Partiet har fortfarande inte samlat tillräckligt mycket styrkor för att kunna kompensera de övriga partiernas miljongåvor från staten och deras monopol på TV-tid och pressbevakning.

Vänsterpartiet Kommunisterna samlar fortfarande ihop ”oberoende” socialisters och radikala arbetares röster i kraft av sina riksdagsmandat och närvaro i press och TV. Men genom vår kampanj lägger vi ytterligare byggstenar till det parti som under 80-talet åter skall ge den svenska arbetarklassen tillträde till politiken – inte som röstboskap eller råmaterial för utsugning utan som kollektivt och aktivt politiskt handlande människor.

För Socialistiska Partiet är 80-talet inte bara det ”hemska 80-talet” utan också socialismens och revolutionens 80-tal.

När reaktionen låg som tätast i Europa efter den franska revolutionens nederlag skrev revolutionens och framåtskridandets skald framför andra: ”If Winter comes, can Spring be far behind.”(55)

Och det är vårt motto också som vi kastar i ansiktet på alla cyniska reaktionärer och demoraliserade fanflyktingar.

Kent Kjellgren

NOTER

En stor del av materialet till diskussionen om förhållandet mellan partier och klasser är hämtat från tre verk som är ett måste för den som vill tränga djupare in i det svenska partiväsendet. Det är »Partier och organisationer i Sverige» av Mats Bäck, »Svenska väljare« av Sören Holmberg och »Klasstrukturen i Sverige 1930-80« av Göran Therborn. Stor flit har lags ner av gruppen kring tidskriften Zenit och Arkiv för att gräva fram material om den svenska socialdemokratin. En stor del av det som finns av vetenskapligt värde i frågan har kommit fram i artiklar i dessa tidskrifter eller i Arkivs avhandlingsserie. Att den empiriska fliten inte motsvaras av någon högre grad av politiskt omdöme är en annan sak. I politiken är gruppen hjälplös. I första hand säkert en fråga om miljöförgiftning på grund av alltför ensidigt vistande i den akademiska världen. Men säg det goda som inte för något ont med sig.

1. Detta vill socialdemokraterna, Stockholm 1982, s 42.
2. Siffrorna är hämtade från socialdemokratiska utredningar och LO-tidningen 1981-82. Främst från Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna Tidens förlag/Stockholm 1981, s 39-50.
3. Mellanskikt är ett svårfångat begrepp men jag använder det i artikeln på samma sätt som Therborn i hans »Klasstrukturen i Sverige», s 56-77. Det överväldigande flertalet av mellanskikten återfinns inom de olika tjänstemannafacken (SACO, TCO etc).
4. Alla sifferuppgifter i avsnittet är hämtade från Göran Therborn »Klasstrukturen i Sverige l930-80«, Zenit Förlag.
5. Mats Bäck, Partier och organisationer i Sverige, Liber Förlag/Jurist och Samhällsvetarförbundets Förlags AB, Uddevalla 1980, s 70.
6. Björn Söderfeldt, De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen. Arkiv nr 7-8, Lund 1975, s 71-72.
7. Sören Holmberg, Svenska väljare, Liber Förlag, Uddevalla 1981, s 329, s 325, s 352.
8. Holmberg, a.a., s 303.
9. Valundersökningar, Olof Pettersson, Väljare och vätet, SCB 1976, s 39.
10. Leon Trotsky, The Struggle against Fascism in Germany, Pathfinder Press, New York 1971, s 51, s 335,
11. Söderfeldt, a.a., s 72.
12. Torsten Österman, Förtroendet för politiker, Liber förlag. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Stockholm 1981, s 27.
13. Betänkande av Kommunaldemokratiska kommittén. Förtroendevalda i kommuner och landsting, SOU 1982:5, Stockholm 1982, 2 57.
14. Ibid., s 159.
15. Ibid., s 89-91.
16. Ibid., s 95.
17. Bäck, a.a.,, s 81.
18. Kommunaldemokratiska. a.a., s 76-77.
19. Ibid., s 80.
20. Ibid., s 104, 115, 127. Bäck, a.a.m s 101.
21. Bäck, a.a., s 99.
22. Ibid., s 100.
22. Ibid., s 100.
23. Holmberg a.a., s 27.
24. Ibid., s 209.
25. Ibid., s 27, s 209.
26. Ibid., s 149.
27. Ibid., s 30.
28. Gunnar Olofsson, Mellan klass och stat. Arkiv, Kristianstad, 1979, s 221.
29. Sven-Ivan Sundquist, Majoriteten förlorar…. Dagens Nyheter 1/11 1981 s 8.
30. Bäck, a.a., s 81.
31. Personlig skattning efter 8 år på Volvo/Göteborg. På vissa fabriker inom Volvo Göteborg har de inte ens folk till att dela ut flygblad utanför portarna.
32. Också en personlig skattning men grundad på långvarigt politiskt arbete på denna arbetsplats. Siffrorna ifrågasätts säkerligen inte av socialdemokraterna själva. De skulle få mycket svårt att visa upp dessa tio personer.
33. Erik Anners, Den socialdemokratiska maktapparaten, Askild & Kärnekull, Borås 1976, s 122.
34. Ibid., s 182.
35. Kommunaldemokratiska kommittén a.a., s 84.
36. Jag saknar uppgift för riksdagens ledamöter. Antalet arbetare är nog formellt sett större där. Dels genom att riksdagsmän som lämnade produktivt arbete för 35 år sedan fortfarande skriver sig som arbetare, dels genom att fackliga funktionärer står som arbetare på valsedlarna, l verkligheten är andelen verkliga arbetare säkerligen nästan lika med noll. Sådana som Kalle Hallgren från VPK är enstaka undantag.
37. Anna Libera, Italie: les fruits amers du compromis historique. Editions la bréche. Paris 1978, s 285-292.
38. Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14, Lund 1978, s 67.
39. Therborn, a.a., s 133.
40. För en intressant diskussion om detta se den tidigare refererade artikeln av Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14.
41. Gunnar Olofsson a.a., s 221.
42. Internationalen 44/81 s 3.
43. Arbetarrörelsen och löntagarfonderna a.a., s 64.
44. LO-tidningen 20-21, 1982, s 8.
45. Arbetarrörelsens och löntagarfonderna, a.a., s 92.
46. Ibid., s 94.
47. Dagens Nyheter 11/7 1982 s 6, »Varannan väljare är emot löntagarfonderna.»
48. LO-tidningen 19/1982.
49. Statistiska meddelanden, Budgetutfallet 1979/80. Framräknat efter dessa av Sten Ljunggren.
50. Framräknat av Sten Ljunggren. Internationalen.
51. Odd Engström Utredningsrapport nr 14, »Vi har inte råd med arbetslösheten», Stockholm 1982, s 8.
52. Internationalen 45/81, Sten Ljunggren.
53. Kenth Åke Andersson, Den svenska socialdemokratin. Röda Häften Nr 25, s 4.
54. Leo Trotskij, Permanenta Revolutionens epok. Partisan, Halmstad 1969.
55. »Ode to the WestWind« Shelleys Poems in two volumes, Everyman Library, London 1966.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/82

Kaizen – en inledning

Del 1 av 2 i serien Arbetets organisering

Inledning

Detta, det hundrade numret av tidskriften fjärde internationalen, som dessutom fyller tjugofem år i år, ägnar vi åt de stora förändringar som skett och sker på arbetsplatserna de senaste åren i Sverige och det senaste decenniet internationellt.

Förhållandena på arbetsplatserna är inget som drar förstasidesrubriker idag. Ändå är just dessa förhållanden de mest centrala i samhället. Inte bara för att vi tillbringar så många timmar av våra liv på jobbet. För arbetsplatsen är just platsen där man arbetar, där det mesta av det vi behöver för våra dagliga liv skapas och där vi får vår försörjning.

Men i vårt samhälle är det framför allt platsen för skapande av värden som skall omvandlas till vinster genom försäljning på en marknad. Allt tal om informationssamhälle till trots är det kring produktion av varor och tjänster som ekonomin och därmed samhället snurrar. Den motsättning som finns i de arbetandes behov av ett anständigt liv och arbetsgivarnas behov av vinster är den grundläggande konflikten i vårt samhälle. Den plats där dessa intressen bryts mot varandra är just arbetsplatsen. Därför är förändringar i arbetets organisation, villkoren på arbetsplatserna och förhållandena mellan de anställda och arbetsgivarna något som påverkar hela samhället. De förändringar som pågår på svenska arbetsplatser har rönt mycket liten uppmärksamhet. Detta nummer av fjärde internationalen är ett bidrag till den kritiska debatten om dessa förändringar och förhoppningsvis en hjälp till dem som i sin dagliga verksamhet ställs ansikte mot ansikte med arbetsgivarnas offensiv.

Språket

Några ord om språket. I många sammanhang använder man fack- och specialuttryck. Ibland är det praktiskt och nödvändigt. Ibland är det ett sätt att göra diskussionen svårbegriplig för utomstående och framstå som mer märkvärdig än man egentligen är. I Sverige, och i synnerhet Företagssverige, grasserar en sjuka att plocka in amerikanska ord och uttryck.

En facklig förtroendeman på Volvo i Göteborg berättade om en chef som, för att understryka hur viktigt det var att alla var engagerade för att den nya satsningen inte skulle leda till mycket stora problem sa: ”Om vi inte är comittade kan det här racet sluta i en total disaster”.

Ett par av artiklarna i detta nummer är skrivna av amerikaner och behandlar amerikanska förhållanden. I många fall har vi avstått från att översätta begrepp och uttryck. Dels eftersom det inte finns vedertagna svenska ord och dels eftersom orden i sig ofta mer är slagord än bärare av entydiga meningar. Vi hoppas läsaren har överseende med den ”svengelska” som riskerar att bli följden.

”Japanisering”?

Ord som ”mager produktion”, ”Total Quality Management”, ”internkunder”, ”Just-In-Time ” eller ”kvalitetssäkring” har, via bilindustrin, svämmat över till snart sagt varje del av arbetslivet, från sjukvården till skolan.

Begreppen och förändringarna har ofta sammanfattats med ordet ”japanisering”. Detta är riktigt i så måtto att systemen först infördes i den japanska industrin på 50- och 6o-talen och att de spritts över världen i kölvattnet på de japanska transnationella företagens triumftåg. Kring ordet ”japanisering” har dock vävts så många myter om kulturella säregenheter och ”nationalkaraktär” att det måste förkastas. Dessutom är systemen inte alls uppfunna av japaner utan i stor utsträckning utvecklade av amerikanska konsulter på 50-talet.

Anledningen till att dessa var tvungna att resa över Stilla Havet för att hitta en marknad för sina idéer var dubbel. Dels den japanska ekonomins eländiga tillstånd efter kriget, vilket gjorde företagen mottagliga för alla idéer som kunde öka konkurrenskraften och dels krossandet av bilarbetarnas fackförening, Zenji, 1953 rom gav företagsledningarna total kontroll över verkstadsgolvet och skapade förutsättningar för att genomföra dramatiska rationaliseringskampanjer.

I ett USA där industrin sålde allt vad man kunde tillverka och där fackföreningarna var fast förankrade i storindustrin fanns varken behovet eller möjligheten.

Medan General Motors och Ford kunde vila på sina i det närmaste monopolistiska ställningar arbetade den japanska industrin på 50-talet i hård motvind och internationell konkurrens. Produktionsanläggningarna trimmades maximalt. Framför allt inom bilföretaget Toyota, idag världens näst största bilföretag, utvecklades och förfinades de amerikanska konsulternas metoder till det system som därefter kommit att kallas ”toyotism”.

”Transplants”

Till USA kom toyotismen tillbaka genom s k ”transplants”, japanska fabriker, framför allt inom bilindustrin, som byggdes för att komma runt hoten om handelsrestriktioner från USA:s sida.

Det var i början av 80-talet, med dess ökande arbetslöshet och kraftigt försvagade ställning för fackföreningarna, som Honda, Toyota, Nissan osv lyckades med det som ingen skulle trott vara möjligt bara några år tidigare: att få de – i arbetsgivarnas ögon – notoriskt opålitliga, krävande, strejkbenägna och alltför starkt fackligt organiserade amerikanska bilarbetarna att gå i företagsuniformer, göra morgongymnastik i fabriken, delta i rationaliseringskampanjer, släppa sina classifications, (ett system där man i princip var anställd till ett visst jobb ungefär som tjänstemän i Sverige) och arbeta i lag som roterade mellan arbetsuppgifterna.

De amerikanska fabrikerna blev snabbt lika effektiva som de japanska och dementerade därigenom myten om att det var något särskilt med den japanska ”nationalkaraktären” som låg bakom framgångarna där. En ny myt började istället spridas, den om den speciella företagskulturen, byggd på ömsesidig respekt och harmoni mellan anställda och företag som nyckeln till de japanska företagens frammarsch. En kultur som uppenbarligen kunde ”transplanteras” även till väst.

1990 utkom boken The Machine that Changed the World. En typiskt amerikansk succehistoria som baserade sig på ett internationellt forskningsprojekt kring produktiviteten i bilindustrin organiserat av det amerikanska universitetet MIT som sade sig bevisa toyotismens totala överlägsenhet. Boken blev snabbt en bibel för ”toyotismen”, eller ”mager produktion” som systemet populariserades som, med evangeliet: ”bli mager eller dö!”.

Författarna till The Machine framhöll ”toyotismen” som en lika revolutionerande förändring som en gång Henry Fords löpande band var inom bilindustrin. De företag som inte anammade den skulle slås ut lika obarmhärtigt som de bilföretag som inte övergav hantverket på 20-talet. Och de anställda som inte glatt la sina gamla traditioner och föreställningar åt sidan och omfamnade den ”kreativa anspänningen”, som de entusiastiska forskarna beskrev arbetsmiljön i de ”magra” fabrikerna, skulle bli lika förbisprungna av historien som tunnbindare eller vagnshjulsmakare .

När 80-talsboomen bröts, arbetslösheten steg och rationaliseringsplanerna började smidas fram även i Sverige låg snart boken på skrivborden hos varje chef med självaktning i industrin.

Vad är ”mager produktion”?

Med ”mager produktion” menas i allmänhet ett sätt att organisera produktionen som minimerar användandet av resurser.

Att, i motsats till den traditionella ”fordistiska” synen, inte maximera produktionen utan bara producera exakt så mycket som behövs med exakt den kapacitet som behövs. Att inte ha några mellanlager i produktionen och helst inte utanför den heller. Allting skall levereras precis när det behövs, varken tidigare eller senare utan ”Just-In-Time”.

Tillspetsat kan den idealt magra produktionen beskrivas som en enda lång kedja som dras från produktionen så att när en arbetare vid monteringsbanan tar en bult skall det gå ett ryck i hela systemet, från materialhanteringen över underleverantören ända tillbaka till gruvan där man bryter malmen…

Vitsen är dubbel: dels binds minimalt med kapital i produktionen och dels finns inga extra, förlåtande, marginaler. Alla problem kommer upp till ytan och skapar snabbt en så ohållbar situation att de måste lösas. ”Störningskänslighet” är ett honnörsord.

En av Toyotas ledande rationaliseringsexperter, Shingo, sammanfattar toyotasystemets så här:
”Vi vet att våra buffertar och reserver är mycket små och därför är vi ständigt på vår vakt… Varje dag, från morgon till kväll, är vi hela tiden vaksamma och oroliga för att något skall hända.”

”Kaizen” och ”andon”

I varje del av produktionen skall därför de inblandade kontinuerligt syssla med att göra ”ständiga förbättringar”, ”kaizen” på japanska, för att fila bort allt slöseri med material och tid och lösa de flaskhalsar som uppstår på grund av de små resurserna.

Vid ”magra” fabriker med löpande bandstillverkning finns också ofta sk andon-system. Ett larmsystem som gör att arbetarna skall kunna kalla på hjälp och i värsta fall stoppa banan, grönt ljus när allt är lugnt, gult när det är problem och rött när bandet stannar.
Just denna inblandning av arbetarna ända ner på fabriksgolvet framhålls av systemets anhängare som en av de revolutionerande nyheterna i jämförelse med den ”fordistiska” eller ”tayloristiska” metoden att noga skilja planerandet och utformandet från utförandet av det manuella arbetet.

Kombinationen av ”kaizen” och ”andon” har av akademiker framhållits som bevis för att arbetarna i toyotasystemet återfått den makt och värdighet som berövats dem av fordismen och det löpande bandet.

En chef vid Kawasaki i USA förklarar syftet med ”andon”-system på ett något annorlunda sätt…:
”…huvudskälet för det gula ljuset är att det finns för få montörer på banan för att klara den beräknade produktionen. Om inga gula ljus lyser vet ledningen att banan rör sig alltför långsamt eller att det finns för många montörer. Resultatet blir att man tar bort arbetare från bandet och sätter in dem på annat håll så att det blir svårt för de återstående att hänga med. Då börjar de gula ljusen blinka igen. Om återigen allt lyser är det tid för ledningen att backa och öka med ett par montörer här och var.”2

De mest välkända och konsekventa kritikerna av de ”magra” systemen i USA, Jane Slaughter och Mike Parker, har träffande kallat dem ”management-by -stress”, styrning genom stress.

Personalpolitiken

En annan viktig del av mytbildningen rör personalpolitiken. De japanska företag som etablerade sig i USA sades ge sina anställda anställningstrygghet, något som den krishärjade amerikanska bilindustrin var mycket långt ifrån att kunna erbjuda. I Japan har de sk ”livstidsanställningarna” framhållits som en viktig orsak till arbetarnas lojalitet.

Verkligheten talar ett annat språk. Dels har det knappast varit något betungande löfte att lova trygga jobb i en period där alla kurvor pekat uppåt, dels utnyttjar de japanska företagen, såväl i Japan som i USA, tillfälligt anställda för att täcka alla arbetstoppar. Alltifrån säsongsanställda till folk som bokstavligt talat sitter vid sin telefon på morgonen och hoppas på en signal från någon förman som behöver folk.

En annan viktig orsak till de låga kostnaderna är att de stora företagen till stor del lägger ut arbete på underleverantörerna. Företag där löner och anställningsvillkor är betydligt sämre än i kärnverksamheten. Underleverantörerna lägger i sin tur ut jobb på ännu billigare firmor osv. I sista ledet kan det röra sig om hemarbete (Japan) eller firmor i Mexiko (USA). I Japan räknar man med att bara en tredjedel hör till ”eliten” som fast anställda i storföretagen.

Men även bland denna kärntrupp är det ett hänsynslöst utnyttjande av människorna,på kontoren och i fabrikerna, som har gjort systemen så effektiva. I Japan har ”karoshi”, död på grund av överarbete, blivit ett begrepp inte minst bland de tjänstemän som arbetar oräkneliga timmar obetald ”frivillig” övertid. I fabrikerna är det också övertid som löser alla de problem som alltid uppstår i en produktion och där det inte finns buffertar som kan ta upp stötarna. Varje dagsproduktion måste hållas annars kärvar ju hela systemet.

”Reengineering” och ”TQM” Systemen är utvecklade i industrin men det vore ett misstag att tro att dessa trender inte berör andra sektorer. USA:s vicepresident Al Gore har t.ex. anlitat, Mike Hammer, portalfigur inom den senaste rationaliseringsflugan, ”Reengineering”, för att se hur man skall kunna skära ner statsbudgeten med 108 miljarder dollar.

I USA håller ”TQM” (”Total Quality Management”), ett annat av innebegreppen, på att med full fart tränga in i skolsystemet. I utbildningstidskrifter debatteras på fullt allvar vem som är skolornas ”kunder” (en central del i TQM-världen är att utse vem som är ”kund” och vem som är ”leverantör”) eleverna, föräldrarna, samhället eller nästa stadiums lärare, eller om man kanske skall betrakta eleverna som skolans arbetare…

Storföretag har också engagerat sig i att föra in det ”magra” tänkandet i skolorna. I Michigan hjälper General Motors fjärdeklassare att förstå finessen med ”mager produktion” genom att låta dem göra hamburgare enligt ”just-in-time”-principen.

Det låter kanske som någon lätt absurd anekdot från det stora disneylandet i väster, men idéerna är redan i full galopp på väg in i det svenska skolväsendet.

I Täby utanför Stockholm har man börjat ”kvalitetssäkra” skolorna, efter mönster från industrin planerar kommunerna för kvalitetsutmärkelser för skolorna och i göteborgsförorten Tynnered har konsulter kallats in för att kvalitetssäkra daghemmen. (Även om det här mest handlar om att, som stadsdelsnämnden så väl formulerar det, ”påverka kundens individuella uppfattning till en mer kollektiv och resursrimlig uppfattning”. Eller som konsulten själv översätter det till något mer normal svenska: ”När kundens uppfattning av kvalitet blir omöjlig, då måste vi försöka påverka kunden att ändra uppfattning.”) 3

Kvalitet

Ett nyckelord i den pågående rationaliseringsoffensiven är ”kvalitet”. I Svenska Akademiens ordlista förklaras ordet med ”inre värde, egenskap, sort, beskaffenhet, god beskaffenhet”. I dagligt tal menar vi i allmänhet att om något är av god kvalitet så är det hållbart och fungerar väl. Att argumentera mot ”kvalitet” förefaller lika omöjligt som att argumentera mot att någonting skall vara ”bra”.

I de rationaliseringssammanhang vi nu rör oss är betydelsen av ordet dock en annan. ”Kvaliteten” på resultatet av en process är att det skall uppvisa de egenskaper som ledningen bestämt, i den utsträckning som ledningen bestämt och till den kostnad som ledningen bestämt. Vilket inte behöver betyda att produkten är vare sig bra eller billig, utan bara att produktionen av den gått till exakt så som ledningen vill. En av de mest centrala företeelserna på området är ISO 9000, en serie kvalitetsstandarder som Internationella Standardiseringsorganisationen (ISO) slagit fast och som också antagits av EU.

Över hela världen försöker idag företag anpassa sin verksamhet så att de kan bli certifierade enligt ISO 9000. Detta är inte bara en serie regler om hur man skall organisera produktion av varor och tjänster för att ”kvalitetssäkra” dem. Den säger också tydligt vad det hela handlar om – i avsnittet om ”Nyttoöverväganden” [Benefit Considerations] står följande:

”Från företagets sida måste hänsyn tas till ökad lönsamhet och marknadsandel. Från kundens sida måste hänsyn tas till minskade kostnader, ökad användbarhet, ökad tillfredsställelse och förtroende.”4

Företagens hänsyn skall alltså vara ökad lönsamhet och ökad konkurrenskraft och det är om detta hela kvalitetsoffensiven handlar.

Sektgräl

Med alla begrepp och slogans förefaller den ”magra” världen något svårgenomtränglig. Orsaken är bland annat att det, trots vad toyotismens apostlar hävdar, inte rör sig om ett enhetligt, sammanhängande system. Så var t.ex. nestorn bland kvalitetskonsulterna och den förste japanfararen, W. Edwards Deming, i luven på en annan av portalfigurerna, TQM-gurun J. M. Juran, på ett sätt som för tanken till religiösa sektgräl Naturligtvis beror en hel del av detta på det faktum att de olika skolornas profeter lång ifrån är några idealistiska tiggarmunkar. Kvalitetsbranschen har blivit en lukrativ sysselsättning för konsulter av alla slag som vill sälja just sin vara och liksom i all annan kommersiell verksamhet gäller det att lansera nya modeller tillräckligt ofta.

Trots detta används systemen om var andra och klumpas ofta ihop till samma sak. För kärnan är ändå densamma; ökad makt och kontroll i företagsledningens händer, förnekande av de anställdas rättigheter och behov som något skilt från företagets och — själva drivkraften — ett försök att få varje anställd att skapa mer värde åt företaget utan att öka kostnaderna, det vill säga ökad vinst.

Lars Henriksson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1994.

Att gripa tillfället – vilken väg leder till samhällsomvandling?

Del 4 av 4 i serien Folkrörelsesamverkan

Medan jag läser boken ”Det gyllene tillfället” av Hans Abrahamsson fladdrar ännu ett protestomvävt toppmöte förbi. Utanför Evian blir protesterna till självlärande massuniversitet för den globala rättviserörelsen samtidigt som franska fackföreningar slår samman sina pensionsprotester med G8-demonstrationerna. De sociala rörelserna tycks vara på väg att enas, åtminstone om vad man är emot. Frågan är vad man är för. Och, lika viktigt, hur man skall kunna nå dit. I ”Det gyllene tillfället” ger sig Hans Abrahamsson i kast med dessa frågor som så smått börjat leda till debatt i rörelsen, inte minst kring de internationella Sociala Forumsamlingarna

Abrahamsson tillhör de akademiker som inte nöjer sig med att förklara världen utan också försöker förändra den. Både genom sin yrkesroll som utvecklingsekonom med tidigare uppdrag i Afrika och som aktivist och tongivande medlem i Attac.

Även om Abrahamsson lägger stor möda på det teoretiska ramverket så bygger mycket på hans egna studier och handgripliga erfarenheter av att leda in konflikter i konstruktiva banor, från inbördeskrigets Mocambique till EU-toppmötet i Göteborg 2001.

En av bokens röda trådar är Gramscis idéer om hegemoni, det tankemässiga utrymme inom vilket diskussionen i ett samhälle förs. Att åstadkomma ett skifte i hegemonin ser Abrahamsson som de sociala rörelsernas stora uppgift. Från dagens företagsstyrda globalisering, mot en ny global grund för den politiska debatten, baserat på solidaritet och demokratiskt styre.

Titeln syftar på de tillfällen då sådana skiften enligt Abrahamsson är möjliga, då hegemonin krackelerar och makten inte längre kan upprätthålla sin legitimitet, samtidigt som starka sociala rörelser förmår formulera alternativ.

En central roll i detta ger Abrahamsson de ”upplysta eliterna”, politiker, byråkrater och företagare som ser det ohållbara i dagens värld men som inte förmår göra något åt det, delar av systemet som de är. Trycket från de sociala massrörelserna som sammanfaller med självbevarelsedriften från den ”upplysta eliten” – där ser Abrahamsson vår tids gyllene tillfälle att skapa ett nytt, globalt socialt kontrakt. Trots att marknadsfundamentalismen behärskar dagens värld menar han paradoxalt nog att manöverutrymmet och den ”upplysta elitens” behov av kompromisser har ökat. Att USA:s ledning, i en period när en tidvattensvåg av kriser och företagsskandaler drar runt jorden, måste ersätta ideologisk hegemoni med militärmakt kan onekligen ses som en svaghet, för även om man kan göra mycket med Tomahawkrobotar är det som bekant svårt att sitta på dem…

MELLAN REVOLUTION OCH REFORM

Abrahamssons metod för att gripa tillfället är ”konfrontativ dialog”, ett begrepp han och Attac lanserade under EU-toppmötet 2001 då politiker mötte aktivister i direkta diskussioner och på TV-skärmar. En ”konfrontativ dialog” är varken en debatt eller en förhandling utan syftar till att klargöra meningsskiljaktigheter och gemensamma intressen. Ett sätt för sociala rörelser att inlåta sig i diskussioner med makten utan att sugas upp eller bli harmlösa alibin.

Abrahamsson försöker hitta en väg mellan tandlösa reformer som lämnar de problemskapande strukturerna intakta och en osannolik, riskfylld revolution. Hans alternativ är transformation, kompromisser mellan makten och de sociala rörelserna om genomgripande förändringar i strukturerna.

Många dörrar lämnas öppna. De sociala rörelsernas strävan är inte att ta makten slår Abrahamsson fast, men frågan om var makten bör ligga förblir obesvarad. För inte leder väl resonemangen om ”diskursiv makt” – makten över tanken – till att makt egentligen inte finns? Dess hårda kärna: kontroll över kapital, statsbyråkrati, polis och militär låter sig svårligen diskuteras bort. Även i frågan om hur långt kapitalismen låter sig regleras utan att man utmanar de grundläggande ägandeförhållandena passar han.

För en socialist och revolutionär är det frestande att avfärda Abrahamssons ”konfrontativa dialog” som illusionsmakeri och hans tankar om att det gäller att ändra den hegemoniska balanspunkten som harmlösa inomkapitalistiska reformer. Som en strategi i en tid där alternativen till kapitalismen är så grundligt utraderade att de inte ens kan nämnas och där de härskande sitter så säkert och folkrörelserna är så svaga att det enda man kan tänka sig är att påverka de upplysta bland de mäktiga. Men det är att göra det lätt för sig. Det Abrahamsson försöker göra är något mycket viktigt nämligen att hitta en väg från dagens problem till morgondagens lösningar. En väg som tar sin utgångspunkt inte bara i de konkreta problem världen står inför utan även försöker identifiera tänkbara aktörer och allianser som skall kunna ta de steg som krävs för att lösa dem. Denna ansats liksom den ärlighet och uppriktighet som genomsyrar boken är skäl att ta den på allvar. Abrahamsson formulerar sig inte med smygande list, han talar inte som representant för något byråkratiskt egenintresse utan söker, utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper, efter en väg att utmana makten. Inte i princip, utan här och nu.

Denna artikel skall därför inte ses så mycket som en recension av eller polemik mot Abrahamssons bok utan mer som ett försök att utifrån de frågor han ställer och svar han ger resonera om möjliga strategier för samhällsförändring.

Är Abrahamsons ”transformationer” möjliga? Finns det ett mellanting mellan revolution och reform? Går det att i dagens värld genomföra strukturella förändringar som skapar fundamentalt nya livsvillkor för världens folk som skulle kunna vara förenliga med en upplyst elits strävan efter mer stabila sociala förhållanden? Är det för det första möjligt att genomföra stora förändringar i samhället utan att angripa äganderätten över de stora kapitaltillgångarna?

Ett första, allmänt svar är naturligtvis ja. Det räcker att se på de samhällsformationer som vuxit fram på en kapitalistisk grund för att konstatera att systemet i sig är förenligt med de mest skilda sociala förhållanden. Bushs USA, Palmes Sverige, Mussolinis Italien eller dagens Japan har erbjudit oerhört olika livsvillkor för de arbetande trots att ägandet i princip sett likadant ut. Varför skulle det då inte idag vara möjligt att driva fram en ny social kompromiss, ett nytt folkhemsprojekt, en kompromiss på internationell nivå där ägandets makt inskränks men inte avskaffas?

Två stora invändningar infinner sig. För det första, varför skulle makthavarna, borgarklassen, vilja gå med på en sådan kompromiss? För det andra, räcker det för att lösa problemen?

Abrahamssons stora exempel är det han beskriver som efterkrigstidens sociala kompromisser – alltifrån det svenska Folkhemmet till Bretton Woods. Keynesianismen som skulle reglera kapitalismen och förhindra nya 30-talskriser och förödande krig. Som gav välfärdsstater och u-hjälp.

Bakgrunden till mycket av detta var, förutom det traumatiska decenniet innan och rädslan för en efterkrigsdepression, existensen av Sovjet och en numerärt stark arbetarrörelse i Europa. Utan det, visserligen avlägsna, hotet från revolutionen är det inte troligt att den tidens överhet skulle känt sig föranlåten att satsa på några välfärdsstater.

Att projektet – vars huvudsyfte var att rädda kapitalismen – lyckades kan nog också tillskrivas en stor svaghet hos den europiska arbetarklassen. Trots att arbetarorganisationerna, partier och fackföreningar, växte och reorganiserades efter kriget var det mot en grund av nederlag och demoralisering. Ännu en gång hade arbetarrörelsen misslyckats att stoppa ett förödande krig. Arbetarungdomen hade inte förenats under de röda fanorna utan i massgravarna, var och en under sin egen nations fana. Ingenstans hade man lyckats slå tillbaka fascismen genom oberoende klassmobilisering. Det var genom Röda Armén, grundligt staliniserad och befriad från alla tankar på revolutionär internationalism, och de borgerliga demokratiernas krigsmakter som arbetarklassen, avskalad allt klassoberoende, besegrat fascismen. Arbetarklassens tilltro till sin egen styrka var bruten. Välfärdsstaternas sociala ingenjörskonst kunde genomföras med arbetarklassen i stor utsträckning på åskådarläktaren, representerad av sina byråkratiserade och till det borgerliga samhället anpassade organisationer.

En avgörande ekonomisk bakgrund till välfärdsstaterna var att de växte fram i en period av uppgång utan motstycke, efterkrigstidens historiska undantag med två årtionden av obruten expansion. Det innebar att välfärdsstaterna inte byggdes upp genom expropriering av de rikas tillgångar utan genom en något mer jämlik fördelning av frukterna av den ökade produktiviteten.

Redan här stupar troligen tanken på en hållbar social kompromiss av idag. Även om kapitalet har firat stora triumfer under de senaste decennierna med nyöppnade jaktmarker i Östeuropa, en försvagad arbetarrörelse i Väst och ett Syd som hållits nedtryckt under skuldbördor har de inte lyckats vända den långa fasen av kriser och osäkerhet som rått sedan början av 70-talet. Typiskt nog ledde till och med vår tids stora teknologiska revolution, informationsteknologin, snabbt till en spekulationsbubbla som brast med världsvida effekter. Utrymmet för ett nytt välfärdsbygge i samförstånd, som dessutom skulle vara internationellt solidariskt, skulle kräva en ny våg av tillväxt i klass med efterkrigsboomen. Jag är inte mannen att säga om detta är möjligt eller ej, man skall aldrig räkna ut kapitalismen förmåga till återhämtning, men det förefaller inte särskilt realistiskt. Förra gången krävdes det den ”skapande förstörelsen” av två världskrig, för att lägga grunden för tillväxten. Och efter det tredje världskriget är det inte troligt att det finns särskilt stora förutsättningar för någon slags civilisation.

Utan en sådan ny fas av obruten tillväxt skulle resurserna få tas genom en enorm omfördelning av resurser i samhället, en total omvändning av de senaste decenniernas omfördelning från arbete till kapital, något som direkt skulle leda till en konfrontation med kapitalet. Det som skulle kunna få kapitalet att gå med på sådana eftergifter är om alternativet är ännu värre. Det krävdes hot om revolution – och ett tyst löfte från arbetarrörelsens ledning om gott samarbete och gemensam kamp mot revolutionen för att erövra den allmänna rösträtten i Sverige i början av förra seklet.

SYSTEMETS KRISER

Den jättelika omfördelning som skulle krävas för en rättvis värld skulle kräva betydligt större uppoffringar för borgerligheten – och än kraftigare hot från de arbetandes sida. Och en rörelse som är förmögen att utöva ett sådant hot skulle med all sannolikhet inte behöva kompromissa särskilt mycket med makten utan vara förmögen att ta den.

Men den mest grundläggande invändningen mot att målet för de sociala rörelserna skulle vara att upprätta en ny social kompromiss är att dagens problem inte plågar mänskligheten på grund av misstag eller oklok politik. Det är, nu som tidigare, kapitalismens inneboende drivkrafter och motsättningar som är orsaken. Den grundläggande drivkraften i kapitalismen är kapitalets jakt på högsta möjliga avkastning.

Den kapitalist som inte följer denna drivkraft kommer snart att sluta vara kapitalist. Kapitalet smälter bort och övertas av andra, hungrigare, kapitalister. Det är denna jakt på överprofiter som leder till att kapitalet dras till de sektorer där den högsta profiten kan förväntas. Men när investeringarna där ökar på grund av denna förhoppning skapas överkapacitet och överproduktion.

De förväntade vinsterna uteblir och en kris utbryter. Detta mönster ha kapitalismen återupprepat i 250 år. Det är en egenskap hos systemet som aldrig kan administreras bort utan som, gång på gång, kommer att kasta miljoner och åter miljoner människor ut arbetslöshet, krig och elände genom sina återkommande kriser. Inte förrän vi lyckas ersätta den med ett system som sätter människors behov i första rummet kommer dessa problem att kunna lösas på lång sikt.

De ”upplysta eliterna” då? Hur ser möjligheten ut för en allians med denna Abrahamssons nyckelgrupp som inser dagens problem men inte förmår göra något åt dem? Industriägarna är självklart inte förtjust i avregleringar som leder till att strömmen försvinner då och då på grund av bristande investeringar och underhåll eller att tågen inte går för att något företag lagt underbud och så vidare.

Det är inte bara människorna i ett samhälle som är beroende av infrastrukturen, tvärtom är den ofta skräddarsydd för storindustrins behov. Samtidigt vill kapitalet ha så fria händer som möjligt och inte hämmas av folkliga krav uttryckta i politiska beslut. Här slits kapitalet mellan intresset att i varje stund göra maximal profit och tillägna sig nya marknader å ena sidan och behovet av ett fungerande samhälle å den andra. Marx gamla motsättning mellan produktionens sociala natur och det privata tillägnandet träffar nyliberalerna i nacken. Detta var ett av skälen till efterkrigstidens statliga interventionspolitik.

Säkert kommer därför nu röster att höjas från industrikapitalister om viss reglering av de ”hårda” delarna av den offentliga sektorn.

Det är dock något helt annat än att viktiga delar av borgarklassen och dess politiska representanter skulle vara intresserade av en allmän reglering där sociala krav genom politiska beslut skull sättas före kapitalackumulationen. Sådana ingripanden skulle med alls sannolikhet leda till våldsamma motreaktioner oavsett hur demokratiskt beslutade de är. Investeringsstrejker, kapitalflykt, massiv propaganda och även öppet våld. Borgarklassen har inga hämningar när det gäller det allra heligaste: äganderätten. Exemplen är otaliga på hur kapitalägarna reagerat om de känt sig hotade, från Allendes Chile till 80-talets löntagarfondsmarscher i Sverige, eller dagens hets och kuppförsök mot Hugo Chavez i Venezuela.

Varje kapitalist eller byråkrat som ställer sig på de sociala rörelsernas sida är givetvis välkommen. Det urholkar den rådande hegemonin och ökar trovärdigheten i alternativet. Se bara vad den unika splittringen i det ekonomisk-politiska etablissemanget gjort i EMU-debatten. Men då gäller de att se sådana ”klassförrädare” som högst temporära allierade och eventuella allianser måste ske helt på de folkliga rörelsernas villkor. Historien känner alltför många exempel på arbetarorganisationer som anpassat sin politik för att inte skrämma bort borgerliga ”allierade” med resultatet att de dels blivit harmlösa och dels demoraliserat sin egen bas. En utveckling som tyvärr verkar vara i full gång i Brasilien under Lula idag.

En kompromiss med borgarklassen på dess villkor innebär att den sitter kvar i orubbat bo, med den makt som finns i kapitalet och med det kapitalistiska systemets drivkrafter redo att släppas lösa.

IDEOLOGIPRODUKTION

Utan att ge mig alltför djupt in i debatten om plan och marknad, som bland annat förts i Röda rummet, vill jag påstå att kontrollen över samhällets stora tillgångar är en avgörande fråga. Dels är det en demokratisk fråga. Vad motiverar att ett fåtal individer har kontrollen över förmögenheter som ger dem möjlighet att styra över företag, landsändar, ja hela länders väl och ve? Den makt som finns i ägandet uttrycks inte bara genom investeringsbeslut som avgör ödet för miljoner människor. Det är svårt att tänka sig någon reell folklig makt utan att ta denna ekonomiska makt ur händerna på ägarna av dagens storföretag, banker och försäkringsbolag och ställa dessa under demokratisk kontroll. Hur samhället skall styras är en fråga om makt över ekonomin och produktionen.

Abrahamssons försöker, som sagt, använda Gramscis tankar om hegemonin för att skissera en strategi där man kan åstadkomma långtgående förändringar i samhället genom förändringar på denna, ideologiska nivå. Men makten över kapitalet används också till att sätta dagordningen i debatten. Den ideologiska hegemonin i det kapitalistiska samhället må ha sina rötter i produktionssystemets ogenomskinliga natur, marknadens anonyma karaktär och i de roller vi tilldelas beroende på om vi äger kapital eller arbetar för vår existens. Men i vår tid är det också något som direkt och medvetet produceras av borgerligheten genom att enorma summor grävs ner i ideologiproduktion. Ibland genom staternas försorg genom utbildnings- och forskningsinstitutioner, ibland direkt genom politiska eller halvpolitiska organisationer, ibland genom ”oberoende” institut, ”think tanks”, vars enda uppgift är att skapa en ideologisk bas för de härskande. För att inte tala om de stora mediekoncerner som, långt ifrån att vara någon oberoende ”fjärde statsmakt”, själva är integrerade delar av det internationella kapitalet. Inget av detta hade varit möjligt utan de enorma privata förmögenheterna.

En framgångsrik framryckning i ställningskriget mellan arbete och kapital kräver alltså å ena sidan långtgående ingrepp i det privata ägandet för att alls kunna genomföra de nödvändiga, konkreta åtgärder som krävs för att lösa de stora problem mänskligheten står inför. Å andra sidan blir sådana ingrepp nödvändiga för att de nuvarande ägarna inte skall kunna slå tillbaka det som demokratiskt beslutats.

Och här har vi troligen lämnat dagens makteliter långt bakom oss, hur upplysta de än må vara.

HOT OCH FÖRHANDLING

En grundsten i Abrahamssons argumentation är att han utgår från folkrörelserna, det är inte genom att underdånigt vädja till makten som hans gyllene tillfälle kan gripas. Det är genom att konfrontera och utmana makten som de folkliga rörelserna kan pressa fram ändrade styrkeförhållanden där en ny världsordning kan börja ta form.

Här går det antagligen att finna en gemensam grund för debatten om vilka slutsatser detta leder till idag för aktiva inom de olika rörelserna, oavsett om vi har ett uttalat perspektiv som går utanför kapitalismen eller ej.

Oberoende av om man tror att kompromisser är det bästa vi kan åstadkomma eller ser förhandlingen med de härskande bara som en nödvändig del i ett utdraget ställningskrig som syftar till att ta samhällsmakten, är det samma sak som krävs för att det skall ge resultat: att den härskande klassen känner sig hotad. De ägande måste veta eller frukta att de har mer att förlora på att avstå från en sådan kompromiss än de har att vinna, annars har de ingen anledning att gå med på eftergifter. Sådana hot kommer inte från terrorister eller fönsterkrossare, sådana är kapitalets önskemotståndare. De kan visserligen skapa upprördhet men den är mest ett effektivt vapen i händerna på dem som förfogar över den verkliga våldsmakten, kravallpolis såväl som hangarfartyg. Det hot som kan skrämma fram eftergifter är att hotet om att ta makten bärs upp av starka organisationer förankrade i folkdjupet. Ju mer utmanande och förankrade dessa krav är, desto större möjlighet att vinna eftergifter.

Det betyder absolut inte att vi som socialister jämt och ständigt skall försöka pressa på fackföreningar, solidaritetsorganisationer eller andra rörelser de mest långtgående ståndpunkterna. Vår uppgift är att försöka finna och förankra de krav, lösningar och metoder för att uppnå dessa, som svarar mot den nuvarande situationen samtidigt som de flyttar fram de arbetandes positioner. Alltså mål som är så konkreta och som upplevs som så uppnåeliga av stora grupper att de är beredda att ta strid för dem, som löser de problem som människor står inför och som samtidigt pekar mot en mer långsiktig, socialistisk, lösning av samhällsproblemen. Och, kanske allra viktigast i dagens svenska situation, där striden både genom sin utgång och de metoder den förs med kan börja ge människor den tilltro till den egna styrkan och förmågan som vi i så stor utsträckning saknar idag. Sådana krav som vi i den tradition Socialistiska partiet tillhör kallar för ”övergångskrav”.

Vi behöver en strategi, inte för någon önskad rörelse eller allians utan för reellt existerande rörelser, organisationer och samhällskrafter. Är det då en möjlig och önskvärd strategi att utmana makthavarna utan att, åtminstone i princip, ställa frågan om makten?

Frågan om samhällsmakten är inget som står på dagordningen i dagens Sverige. Kapitalet sitter tämligen ohotat. Den rörelse som reste konkreta paroller om samhällsmakten skulle, om den inte vore det innan, reduceras till en politisk propagandagrupp.

En annan sak är vilka teoretiska resonemang vi för. En rörelse som skolar sig i tanken på att dess uppgift inte är att delta i en utmaning av samhällsmakten riskerar att också hämmas i vilka frågor eller krav den bör och kan driva. Om konsekvenserna av ett visst krav blir att man ifrågasätter det borgerliga samhället och kapitalets styre, bli det då inte för farligt att driva?

En rimlig hållning för rättviserörelsen borde därför vara att hålla maktfrågorna öppna och under debatt. För med jämna mellanrum förvandlas maktfrågorna från teori till handfast praktik. Och i den kaotiska verklighet en sådan utveckling kastar ut alla aktörer i är det bra om man lärt sig hantera sin karta och kompass redan innan.

MASSMOBILISERING

I Argentina har till exempel frågan om hur samhället skall styras ställts av massrörelserna under 2002. Starka och stridbara sociala rörelser ledde protester mot effekterna av det nyliberala sammanbrottet. Strejker och fabriksockupationer ifrågasatte och bröt stundtals i handling de styrandes hegemoni. Självorganisering, kvarters- och fabrikskommittéer spred sig. Nedlagda företag togs över av de arbetande, ibland med de lokala myndigheternas goda minne, ibland våldsamt angripna av polis. Många förutsättningar fanns för en radikal samhällsförändring, inklusive krafter som kunde bära upp den. Men massmobiliseringar kan inte bara pågå i evighet utan att utan ett något sånär gemensamt mål. Och här svek de som satt i en position där de kunde pekat framåt och föreslagit vad rörelsen kunde ena sig för, och inte bara mot. Som när den välkände anti-imperialisten Luis Zamora, efter att ha lett opinionsundersökningarna inför presidentvalet, förklarade att han inte var intresserad av makten. Den radikala vänsterns uppsplittring i en rad fraktioner och grupper med uppslitande inbördes strider gjorde inte saken bättre. Trots att landet nyligen skakats av en enorm massrörelse med den samlande parollen ”Bort med alla politiker. Låt inte en enda bli kvar!”, kunde därigenom det politiska systemet repa sig och återvinna en bräcklig hegemoni eftersom det inte utmanades på något centraliserat sätt. Massrörelserna förmådde inte gå utöver protester och ställa frågan om samhällsmakten ens som ett sätt att utmana den gamla makteliten i val.

Detta är en tung lärdom att studera. Såväl för dem som anser att de sociala rörelsernas roll bara skall vara påtryckarens som för de anarkistiskt influerade strömningar som genom att de förnekar behovet av erövra politisk makt låter den ligga kvar i borgarklassens händer. Om man aldrig ställer frågan om makten annat än på den enskilda arbetsplatsen, kvarteret eller gatan, överlåter man makten till dem som redan har den, kapitalägarna och deras politiska företrädare.

Det motsatta exemplet finns hos den rörelse som på många sätt utlöste och inspirerade den nuvarande internationella rättviserörelse – zapatisterna i Chiapas i Mexiko. De lyckades göra detta genom en lokal maktbas, trots att de talade om att de inte var ute efter att ta makten var det vad som faktiskt skedde i Chiapas. De propagerade inte bara upproret, de ledde det till framgång, till legitimitet och makt vilket gav ett enormt internationellt gensvar.

EN ALLIANS AV RÖRELSER

Som det mesta annat här i världen är det viktigaste i maktfrågorna inte vad man säger eller skriver utan vad man gör. En strategi för att på lång sikt utmana makten bör därför utgå lika mycket från vad som är möjligt att göra här och nu som från vad som är önskvärt.

Abrahamssons resonemang fokuseras mycket på de existerande institutionerna. Det är genom dessa rörelser kan komma i ”konfrontativ dialog” med makten och det är här internationella regelverk kan upprättas. Dagens internationella institutioner, från FN till EU är uppbyggda och dominerade av de härskande. Det är för att få världen att fungera efter deras vilja som institutionerna finns till. Även om vi lyckas skrämma fram eftergifter i dessa institutioner är det inte där styrkeförhållandena skapas. De kan möjligen formaliseras. Vilka framsteg de sociala rörelserna lyckas göra är ett uttryck för hur ställningskriget – klasskampen – utvecklas. Det är inte diplomatin som avgör, det är hur starka rörelserna är och vilka val samhällsaktörerna gör i att formulera och driva sina krav.

Den strategiska inriktningen blir då att bygga starkast möjliga motmakt i samhället.

En motmakt, en rörelse eller allians av rörelser som inte bara är stark nog att komma i förhandlingsposition med makten utan som genom sitt sätt att arbeta på sikt lägger grunden för ett annat samhälle.

Hur kan en sådan utmaning av makten se ut i vår del av världen?

En rörelse som Abrahamsson behandlar ganska kortfattat är den jag har störst personlig erfarenhet av, den fackliga rörelsen. De svenska fackföreningarna har väl inte direkt stått i första ledet i den rättviserörelse som vuxit fram och jag vet att jag löper risken att överbetona dess principiella betydelse eftersom fackligt arbete varit det jag främst ägnat min aktivitet åt det senaste kvartsseklet. Ändå tror jag att just fackföreningarna kan vara en grundbult för en utmaning mot makten i Sverige. Inte ensamma utan i en bred allians med andra befintliga och kommande rörelser. Jag tror att ett begrepp som ”folkrörelsesamverkan” kan vara användbart för detta. Det myntades på 80-talet i miljörörelsen och utvecklades bland annat av den alltför tidigt bortgångne socialisten och miljöaktivisten Björn Eriksson (se Fjärde Internationalen 6/86). Jag uppfattar det som en skiss till en möjlig allians, inte mellan klasser eller skikt med bara delvis gemensamma intressen utan mellan rörelser med olika inriktning inom arbetarklassen i vid mening. Jag har försökt använda mig av detta begrepp i resonemang kring det som i den engelskspråkiga världen kallas ”social movement unionism” (se Arbetaren 22-03) något som började växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”social movement unionism”– facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

SOCIALA KRAV

De fackliga rörelserna i Sydafrika, Sydkorea och Brasilien har i mycket vuxit fram genom detta sätta att arbeta. Men det är inget som behöver vara begränsat till halvlegala förhållanden i tredje världen. Ett av de bästa exemplen på folkrörelsesamverkan som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som – med japanska företag som förebild – innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW:s linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- och solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Men även i USA med dess många gånger hårda fackliga klimat, har fackföreningar sträckt ut handen till sociala rörelser utanför arbetsplatserna för att kunna hävda sina intressen.

VERKLIG MAKT

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen – utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare – kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Till skillnad mot ”ideologiska” organisationer som Attac eller solidaritetsgrupper där man går med av egen övertygelse, organisationer som kommer och går, där aktiviteten går upp och ner efter händelser och politiska konjunkturer är fackföreningar intresseorganisationer. Motsättningen mellan arbete och kapital gör att de alltid kommer att finnas så länge de inte undertrycks med våld. Fackföreningar kan därför också tillföra kontinuitet och stabilitet i en folkrörelsesamverkan.

Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Allt detta är naturligtvis beroende av i vilken utsträckning fackföreningarna är demokratiska, medlemsstyrda organisationer som baserar sig på medlemsaktivitet på basplanet. Så är sällan fallet i dagens Sverige och det är en strid i sig som måste föras av oss som är medlemmar i byråkratiserade och toppstyrda fack. Vi behöver dock inte vänta på att kolosser som LO eller Metall skall bli demokratiska och medlemsstyrda för att ta initiativ till folkrörelsesamverkan. Det kan ske i lokala fackliga organisationer eller genom initiativ från enskilda på gräsrotsnivå.

Där kan också dessa frågor, arbetsformer och försök till alliansbyggen kugga i vår strävan att omvandla vår fackförening till organisationer där folk verkligen är i rörelse.

Detta är en lång process men långt ifrån utopisk eller något som behöver stanna i tidskriftsartiklar eller seminarier. Redan idag är det möjligt att lokalt ta initiativ i denna riktning även om vi ännu bara ser små, små steg åt detta håll i Sverige. Ett litet exempel jag själv nyligen varit inblandad i var när Attac på Volvo i Göteborg, genom opinionsbildning och debatt, stödde en grupp strejkande arbetare i USA vars arbetsgivare anlitat strejkbrytare och som sålde sina produkter till Volvo i Sverige. Även om jag inte vill överdriva vår inverkan hjälpte det definitivt det lokala facket att hålla uppe moralen och föra den årslånga strejken till framgång. Eller för att ta ett annat aktuellt Göteborgsexempel: om fackföreningarna i vården skulle engagera sig i det initiativ som Attac just tagit för att stoppa nedläggningar och privatisering av vårdcentraler skulle denna rörelse kunna få en enorm kraft.

Den anti-krigsrörelse som i vintras blommade upp, till synes från ingenstans, hade inte blivit på långa vägar så kraftfull och internationellt samordnad om det inte varit för de nätverk som de senaste åren formats av de sociala rörelserna. Initiativet till de stora demonstrationerna världen över 15 februari 2003 togs i samband med European Social Forum i Florens i december 2002.

De olika sociala rörelserna, var och en med sin förmåga att mobilisera människor, med sina särskilda kunskaper och sina krav, skulle genom samverkan kunna bryta den borgerliga hegemonin och den perspektivlöshet som hämmar motståndet mot den nyliberala globaliseringen. I teorin så väl som i praktiken. Genom gemensamma aktiviteter kan de olika rörelserna tillsammans göra erfarenheter och utveckla en sammansatt bild av världen – och en strategi för att förändra den. Med folkrörelsesamverkan som strategisk inriktning blir samarbete mellan olika sociala rörelser inte bara viktigt att för att uppnå det ena eller andra konkreta målet. Den blir ett mål i sig som pekar fram mot en möjlig motmakt i samhällelig skala. Och – inte minst viktigt – något vi kan ta tag i här och nu, i handling såväl som i ord.

Lars Henriksson

Röda Rummet 3-4/2003

Vem skall man vara lojal mot?

Mot vem är man lojal? En mig närstående person i skolvärlden fick under ett lönesamtal för en tid sedan en kritisk fråga av sin rektor om vem hon var lojal mot. Att svaret inte blev det önskade ”skolledningen” utan ”eleverna och deras föräldrar” gav inga pluspoäng.

Trycket på att vara lojal är stort. Och visst är lojalitet en god egenskap, ingen vill väl vara trolös. Frågan är vem man skall vara lojal mot.

Ett allt starkare tryck har byggts upp för att anställdas lojalitet skall vara gentemot ledningen, oavsett vad denna gör. Ett viktigt steg togs redan 1990 med ”Lex Bratt” – efter att Boforsingenjören Ingvar Bratt avslöjat företagets krut- och mutaffärer – som gör det till saklig grund för uppsägning att avslöja ”företagshemligheter”, ett begrepp som definieras av företaget självt.

I Stockholms tunnelbana pågår just nu en konflikt där en av de principiellt viktiga frågorna är mot vem anställda skall vara lojal: arbetsgivaren eller sina arbetskamrater och allmänheten. Det transnationella företaget Connex har sagt upp den uppkäftige fackordföranden Per Johansson, ”case PJ”, som han kallas i interna PM, för att han öppet och offentligt kritiserat säkerheten i tunnelbanan.

Yttrandefriheten är grundlagsfäst i Sverige men gäller bara gentemot ”det allmänna”, det vill säga stat och kommun. Och eftersom tunnelbanan, liksom en del busslinjer i Göteborg, drivs av det privata bolaget Connex, gäller inte denna frihet de anställda där.

Ökande krav på lojalitet mot yttrandefriheten är inget svenskt fenomen. I förra veckan tog USA:s Högsta Domstol upp ett fall där en anställd i Los Angeles County omplacerats sedan han påtalat oegentligheter inom polismakten. Vinner myndigheten, som självfallet backas upp av den federala regeringen, är det ett kraftigt slag mot yttrandefriheten i USA, helt i linje med de inskränkningar som skett efter 11 september.

Inte för att jag tror att Connex och Bush pratats vid men i en tid av ständigt ökande krav uppifrån kommer allt fler som öppnar truten underifrån mot orimliga nedskärningar eller felaktigheter att brännmärkas som illojala.

Ett företag eller myndighet som besvarar kritik från de anställda med repressalier är illa ute. Vi har redan sett alltför många exempel på hur fiffel på högsta nivå skadat företag, anställda och kunder långt mer än vad någon kritisk anställd kan göra.

I en tid när område efter område flyttas från offentligt till privat och politiker abdikerar från sin uppgift att företräda samhällsintresset, kommer det an på oss längst ner i organisationerna att stå för den demokratiska övervakningen

Lars Henriksson

GP 20051024

Sätt eld under baken på dem!

En grupp arbetare från Opel i Rüsselsheim kommer till Trollhättan i nästa vecka. Ett hårt slag mot GM:s försök att tvinga in de anställda i en fattigauktion där den som ger det lägsta budet får priset. Få saker torde vara effektivare än att mötas över gränserna i bred skala, för att undergräva bilden av ”de andra” som fienden.

Det tyska fackets initiativ är en glimt i mörkret i dessa dagar när det gränslöst illojala kapitalet med utflyttningar, hot och splittring lyckas få de flesta att viljelöst dansa efter sin pipa.

Dagen efter kommer kallduschen. Hela styrelsen för Metalls avdelning i Trollhättan tvingas avgå efter att media avslöjat missbruk med medlemmarnas pengar – den gamla vanliga sörjan med supfester och porrklubbsbesök. Debatten på Saabs banor de närmsta dagarna rör troligen inte hur man skall stärka de fackliga banden med de tyska kamraterna utan vad man skall med en fackförening till över huvud taget.

De svenska facken brukar skryta om att de är starkast i världen. Och visst, jämfört med de flesta länder utanför Norden är organisationsgraden svindlande hög i Sverige. Men organisation är bara en förutsättning för facklig styrka. Om man inte utnyttjar den styrka som finns bland medlemmarna är man lika försvarslös som om man inte har något fack över huvud taget.

Den mytomspunne pseudonymen B. Traven skrev för länge sedan om en tradition som en grupp indianer hade när de valde ny hövding. Under installationsceremonin ställdes en kruka med glödande kol under baken på denne för att påminna om att han inte satt på sin post för att ta igen sig och framför allt för att inte glömma vem som satt honom där.

Kritisk mot den redan tungt byråkratiserade arbetarrörelsen i Europa förordade Traven ”proletärerna att använda denna välbeprövade indianska valmetod särskilt när det gäller att välja funktionärer i deras fackliga och politiska organisationer”.

En demokratisering är av nöden. Knappt något fackförbund genomför i dag omröstningar ens om sin allra viktigaste uppgift, de centrala avtalen, utan lever i en trygg värld av mycket indirekt demokrati där representanter väljer representanter som väljer representanter.

Valurnan, där medlemmarna direkt kan ge riktlinjer till sin ledning genom att rösta om avtal, fackliga linjer och förslag bör bli den urna av glödande kol som vi sätter under baken på våra fackliga ledare. Alltför många tycks nämligen redan ha glömt på vems mandat de sitter.

Lars Henriksson
Aftonbladet 2004-10-15

Det rullar – bakåt

Visst hade jag sett dem vid kaffeautomaten, bara några meter från banan där jag jobbar. Hört dem tala något slaviskt språk och lagt märke till att de sett lite mer luggslitna ut än de tyska arbetare som också håller på med ombyggnationer i fabriken. Och visst hade jag snuddat vid tanken på deras löner och arbetsvillkor men på något sätt förutsatt att ett företag som Volvo och en fackförening som Metall hade ordning på entreprenörerna.

Så avslöjar medierna vad tydligen Volvo vetat i månader; att det tyska entreprenadföretaget anlitat slovakiska arbetare som får så lite betalt att de måste ta med mat hemifrån för att ha råd att jobba i Sverige. Dagen efter är många på jobbet upprörda, men egentligen inte så förvånade, luttrade som vi är av att jagas av ständiga rationaliseringar och besparingar. Och arbete för tio kronor i timmen är onekligen en rejäl besparing.

I TV svär den välekiperade informationsdirektören företaget fritt från ansvar och fackordföranden säger från sitt ombonade kontor att det här är nya frågor som man inte hunnit med. Ett misstag i hanteringen, en avvikelse som snart skall rättas till så att allt kan återgå till det normala. Men det som skett är inget snedsteg som rättas till genom en korrigering av inköpsrutinerna. De slovakiska arbetarna med sina svältlöner är snarare en stormsvala, ett förebud om vad som är på gång. Världen är här och liksom allt annat som är lönsamt kommer lönedumpning att bli ett vardagligt hot.

På sätt och vis är det redan så. I de bilar i halvmiljonsklassen som rullar på banan monterar jag in delar köpta i låglönefabriker i Portugal, Östeuropa, Asien”

Det nya är att de lågavlönade, överutnyttjade arbetarna blir människor av kött och blod, häribland oss.

På den tyska internetsidan, med det lika talande som oblyga namnet ”jobdumping.de”, kan arbetssökande bjuda under varandra i internetauktioner om jobb. Än så länge ett litet, udda fenomen men egentligen bara vad vi dagligen ser runt om i världen i så mycket större skala när fackföreningar, arbetsplatser, städer och hela länder bjuder under varandra i att uppvakta de transnationella bolagen med skattesänkningar, försämrade avtal och subventionerad infrastruktur i ständigt pågående fattigauktioner. Nu senast när GM lyckades spela ut Trollhättan och Rüsselsheim mot varandra.

Även om man skulle vilja det finns ingen väg tillbaka till den gamla vanliga samförståndslunken. Eller snarare: det är just det ”gamla vanliga” vi är på väg mot. Den ”svenska modellens” bussiga samförstånd var ett undantag, en parentes under ett par decennier. Normaltillståndet i världen är att varje rättighet ständigt och hårdhänt ifrågasätts för oss som arbetar och därför måste försvaras och återerövras aktivt. I en sådan värld finns inget utrymme för fackliga representanter som barrikaderar sig bakom sina skrivbord och förlitar sig på invanda rutiner. Men framför allt inte för oss på golvet att titta bort och hoppas att allt skall gå över utan att vi själva behöver ta aktiv del.

Lars Henriksson

Aftonbladet 2005-04-26

Det är skillnad på de amerikanska kandidaterna

Rådet ”Följ pengarna” pekar ut den kommande amerikanska politiken.

Elaka tungor hävdar att det inte är någon skillnad mellan kandidaterna i det amerikanska presidentvalet och att de skulle representera samma sak. Inget kunde vara felaktigare. De representerar en rad olika intressen. Se bara på de demokratiska kandidaterna:

John Kerry har tagit emot närmare en kvarts miljon dollar av advokatfirmor som representerar telekombranschen.

Som guvernör i Vermont såg Howard Dean till att kraftbolagen fick lönsamma avtal, något de tackat för genom stora donationer.

Wesley Clark har fått hundratusentals dollar för att arbeta som lobbyist åt Acxiom, ett företag han hjälpt att få försvarskontrakt. Samtidigt har han arbetat som militäranalytiker åt CNN.

Advokaten John Edwards är fast förankrad i den juridiska branschen: 22 av hans främsta donatorer är advokatfirmor.

Den nu avhängde Richard Gephardt har drivit förslag på sänkt alkoholskatt vid fem tillfällen, säkert inget som misshagat hans främste gynnare genom åren, öltillverkaren Anheuser Busch.

Detta och mycket annat, står att läsa i boken The Buying of the President 2004 från Center for Public Integrity, en oberoende organisation som specialiserat sig på att granska den offentliga makten. Institutet är känt för sitt grävande i den politiska sponsordjungeln och var det som avslöjade att energisvindlarna i Enron var de främsta finansiärerna av Bush juniors karriär.

Genom att lyda det råd Watergateavslöjaren Bob Woodward fick av sin hemlighetsfulla källa Deep Throat: ”Följ pengarna”, har de genom ett enormt insamlings- och analysarbete kartlagt vilka som egentligen tillsätter världens viktigaste ämbete. Långt innan väljarna får chansen att säga sitt. För pengarna är avgörande i amerikanska val, sedan 1976 har nomineringarna alltid vunnits av den som samlat in mest året före valet. Årets val slår alla rekord: president Bush har redan samlat in dubbelt så mycket som förra valet, 130 miljoner dollar.

Frågan som står på spel i årets val är alltså knappast vilken politik som kommer att föras från Vita huset framöver, utan vilka industrigrupper som kommer att kunna kräva gentjänster med störst framgång.

Lars Henriksson

Från GP 20040219

 

Samarbete som lyfter

I Folke Fridells roman Död mans hand blir textilarbetaren Rivar-Bohm vald att delta i de fackliga förhandlingarna med ledningen. Han sitter tyst medan direktören och ombudsmannen jonglerar argument och siffror men tar sig till sist mod att framföra det han blivit vald för: ”Vi skulle vilja var med och bestämma lite – och dela vinst och ansvar och sådant.” En pinsam tystnad utbryter innan de bullrande skratten sätter punkt för diskussionen.

När jag för några dagar sedan som skyddsombud samlade argument mot företagets senaste krav på rationaliseringar kom jag att tänka på denna scen. Inte för att frågan om makt över arbetet var den som sysselsatte mig. Min argumentation handlade inte om att vi är värda ett gott arbete, ett jobb där vi kan trivas och fungera som hela människor. Nej, jag var nere på en mycket mer grundläggande nivå: att samla fakta som visar att jobbet, redan före de planerade nedskärningarna, rent fysiskt skadar så många att det enligt lag borde vidtas åtgärder. Den visionära debatten om hur arbetet – också det som vi i industrins hårt styrda ackordsjobb utförde – skulle bli mer mänskligt, ja, rent av ”gott”, som fördes för bara något årtionde sedan, känns i dag mycket avlägsen. Ofta vågar vi knappt ens driva krav på uthärdlig arbetsmiljö utan att linda in dem i argument om att även arbetsgivaren tjänar på den.

Kontrasten kunde inte vara större mot den nya, ungdomliga radikalism som världen runt samlas till färgsprakande sociala forum med himlastormande budskap om att en annan värld är möjlig. När de transnationella bolagen håller fattigauktioner mellan fabriker, med städer och hela landsändar i potten, är det lätt att från verkstadsgolvsperspektiv fnysa åt sådan optimism hos de studerande ungdomar som ofta utgör merparten av dessa nya rörelser: ”Ni riskerar minsann inte era jobb. Då går det an att snacka.” Men då gräver vi oss bara längre ner i dyn.

I stället kan vi använda energin hos dessa rörelser för att lyfta blicken, om inte mot stjärnorna, så åtminstone över de trånga perspektiv som hindrar oss från att ens ställa krav på ett anständigt liv. På samma sätt behöver de nya rörelserna översätta engagemanget för global rättvisa till handfasta vardagsfrågor. En långsökt förhoppning? Kanske, men alls inte utopisk. Faktiskt har steg i denna riktning redan tagits. I söndags samlades till exempel fackförbundet Seko, Transport, Attac, Miljöförbundet, ABF, Synskadades Riksförbund och många andra till en unik konferens i Stockholm till försvar av den offentliga sektorn.

Kan vi som gnetar på i motvinden på verkstadsgolv, sjukhussalar och kontorslandskap behålla vårt fotfäste där och samtidigt skapa allianser med andra sociala rörelser finns chansen att vi inte bara lyfter oss i vardagen. Då kan också en folkrörelsesamverkan se dagens ljus som rent av går utöver de blygsamma kraven på att vara med och dela och bestämma.

Lars Henriksson

Från GP 20041201