Kategoriarkiv: Fjärde Internationalen

Avantgardepartiet och världsrevolutionen

Lenins uppfattning om avantgardepartiet som den proletära revolutionens organisatör och ledare var det största bidraget till marxismens arsenal sedan Engels död 1895. Denna berömda organisationsteori var inte bara, som en del hävdar, en produkt av de speciella förhållandena i Ryssland på hans tid och begränsad till dem. Den är tvärtom djupt rotad i två av 1900-talets tyngst vägande realiteter: arbetarnas kamp för erövrandet av makten har nu en gång för alla ställts på dagordningen; och det är absolut nödvändigt att skapa ett ledarskap som förmår föra den till slutlig seger.

Eftersom han insåg att vår epok kännetecknas av imperialistiska krig, proletära revolutioner och koloniala uppror försatte sig Lenin i början av detta århundrade att grunda ett parti som skulle förmå vända sådana omstörtande händelser till socialismens fördel. Bolsjevikernas seger i omvälvningarna 1917 och den unga Sovjetrepublikens motståndskraft, vittnade om Lenins förutseende och förtjänsterna i hans organisatoriska metoder. Hans parti framstår som ett oöverträffat exempel på vad ett demokratiskt och centraliserat ledarskap för arbetarna kan vara och göra om det förblir marxismens principer troget och tillämpar dem med mod och skicklighet.
Bolsjevikernas epokgörande landvinningar gjorde inte en gång för alla slut på fortsatta diskussioner om det revolutionära ledarskapets natur, eftersom de var begränsade till ett enda land. Den polemiken har gått vidare allt sedan dess. Ännu femtio år senare saknas det inte skeptiker i de socialistiska leden, som ifrågasätter eller förnekar att ett parti av den leninistiska typen är nödvändigt eller önskvärt. Och även bland dem som klart förstått och övertygats av Lenins teori förblir problemet med avantgardepartiet lika aktuellt som någonsin, eftersom det ännu återstår att lösa det konkret i den dagliga kampen mot den gamla ordningen.

För en korrekt uppfattning av avantgardepartiet och dess oumbärliga roll krävs en förståelse för de subjektiva faktorernas avgörande betydelse i den proletära revolutionen. I ett vidare historiskt perspektiv och i sista hand är det naturligtvis de ekonomiska förhållandena som bestämmer samhällsutvecklingen. Denna marxistiska sanning motsäger inte det faktum att de politiska och psykologiska processer som utvecklas bland de arbetande massorna mera direkt och omedelbart påverkar förloppet, rytmen resultatet av den nationella revolutionen och världsrevolutionen. Så snart de objektiva, materiella förutsättningarna för att arbetarna skall agera revolutionärt uppnått en viss mognad, kan deras vilja och medvetenhet, uttryckt genom det organiserade avantgardepartiets ingripande, bli nyckeln till klasskampens avgörande.

Den leninistiska teorin om avantgardepartiet utgår från två faktorer: arbetarklassens heterogenitet och det faktum att den socialistiska rörelsen måste bäras upp av ett klart medvetande. Utvecklandet av ett revolutionärt medvetande inom arbetarklassen och bland förtryckta är en process som är både sammansatt, utdragen och motsägelsefull. I klassamhället och under kapitalismen är de arbetande skiktade och uppsplittrade på många sätt. De lever under mycket varierade villkor och befinner sig på olika stadier av ekonomisk och politisk utveckling. Deras bildning är otillräcklig. Alla kan inte på en och samma gång och i samma utsträckning nå en klar och omfattande förståelse av sitt verkliga läge i samhället eller den väg de måste följa för att göra slut på de plågor de lider av och komma fram till ett bättre system. Ännu mindre kan de snabbt och lätt lära sig hur de måste handla för att så effektivt som möjligt tillvarata och främja sina klassintressen.

Denna ojämnhet hos klassen som helhet är det främsta skälet för avantgardepartiets nödvändighet. Det måste skapas av de element i klassen och bland dess talesmän, som förstår behovet av revolutionär handling och börjar arbeta för detta tidigare än massan av proletariatet i både nationell och internationell skala. Här finner vi också den avgörande orsaken till varför avantgardepartiet börjar som en minoritet av sin klass, en »av-spjälkning». De första grupperna av avancerade arbetare som anslöt sig till socialismen och deras intellektuella bundsförvanter som propagerade dess ståndpunkter måste först organisera sig själva kring en stomme av vetenskaplig doktrin, klasstradition och erfarenhet, och utarbeta ett korrekt politiskt program för att sedan organisera och leda de revolutionära styrkornas stora bataljoner.

Avantgardepartiet bör alltid syfta till att nå, sätta i rörelse och vinna de bredaste massor. Trots det har inget sådant parti, från Lenins bolsjeviker, någonsin startat med stöd från majoriteten av klassen och som dess erkända ledning. Dess ursprung är i regel en grupp propagandister sysselsatta med att utveckla och sprida idéer. Det utbildar, undervisar och härdar kadrer kring det program och den ståndpunkt som de för ut till massorna för övervägande, antagande, handling och bekräftande.

Deras organisations storlek och inflytande är aldrig något likgiltigt för allvarliga revolutionärer. Men ändå kan inte en revolutionär grupperings verkliga karaktär bestämmas utifrån enbart kvantitativa kriterier. Mera grundläggande är sådana kvalitativa kännetecken som programmet och dess förhållande till den klass vars intressen den formulerar, företräder och kämpar för.
»Klassens intressen kan inte formuleras på annat sätt än med ett program: programmet kan inte försvaras på annat sätt än genom skapandet av ett parti», skrev Trotskij i »What Next?» »Klassen som sådan är bara ett råmaterial för utsugning. Proletariatet erhåller en självständig roll först i det ögonblick, då det från att ha varit en social klass i sig förvandlas till en politisk klass för sig. Detta kan inte ske på annat sätt än genom förmedlingen av ett parti. Partiet är det historiska organ genom vilket klassen blir klassmedveten.»

Marxismen lär oss att revolutionen mot kapitalismen och den socialistiska återuppbyggnaden av den gamla världen endast kan förverkligas genom medveten, kollektiv handling av arbetarna själva. Avantgardepartiet är det högsta uttrycket och det oersättliga verktyget för denna klassmedvetenhet på alla stadier av den världsomfattande revolutionära processen. Under den förrevolutionära perioden samlar och sammansvetsar avantgardet den kader som marscherar framför huvudstyrkan men försöker hela tiden upprätthålla ett korrekt förhållande till denna. Avantgardet framträder och tillväxer i antal och inflytande under loppet av massornas kamp för herravälde, som det försöker föra till ett framgångsrikt slut. Sedan den gamla härskarmakten störtats leder avantgardet folket i uppgifterna att försvara och bygga det nya samhället.

En politisk organisation som förmår klara av sådana kolossala uppgifter kan inte uppstå spontant eller slumpmässigt; den måste byggas ständigt, konsekvent och medvetet. Det är inte bara enfaldigt utan ödesdigert att inta en lättsinnig attityd till partibygget och dess problem. De bittra erfarenheterna av så många revolutionära tillfällen som gått om intet, förfuskats och förstörts under det senaste halvseklet genom otillräckliga eller förrädiska ledarskap har ovedersägligt demonstrerat att nonchalans på detta viktiga område är en säker väg till förvirring och nederlag.

Lenins överlägsna egenskaper som revolutionär ledare visade sig bäst i att han yrkade på den yttersta medvetenhet i alla partibyggets aspekter, från teorins och politikens huvudfrågor till en minutiös uppmärksamhet på små detaljer i det dagliga arbetet. Andra typer av partier är nöjda med att hanka sig fram genom att på ett empiriskt och slumpmässigt sätt ta problemen som de kommer. Lenin införde system och planering i det revolutionära partiets uppbygge och verksamhet på vägen till makten — och inte bara i den ekonomi som ett sådant parti senare skulle leda. Han lämnade så lite som möjligt åt slumpen eller åt improvisation. Med utgångspunkt från en formulerad bedömning av det aktuella stadiet i kampen sållade han fram de viktigaste omedelbara uppgifterna och försökte upptäcka och påvisa de bästa sätten och medlen att lösa dem i enlighet med världssocialismens långsiktiga mål.

Kampparti

Avantgardepartiet, väglett av den vetenskapliga socialismens metoder och helt och hållet hängivet de arbetande massornas och alla förtrycktas välfärd, måste alltid slå i principfast opposition mot klassamhällets beskyddare och institutioner. Dessa egenskaper kan göra det immunt mot och beväpna det mot att ge efter för, påtryckningar från främmande klassinflytande. Men det leninistiska partiet måste framför allt vara ett kampparti inställt på att organisera massorna för effektiv handling som ska leda till erövrandet av makten.

Denna övergripande målsättning bestämmer partiets karaktär och prioriterandet av dess uppgifter. Det kan inte vara en diskussionsklubb med debatter utan mål och utan slut. Målsättningen med dess överläggningar, diskussioner och interna dispyter är att komma fram till beslut om handling och systematiskt arbete. Det kan inte heller vara ett vilohem för botandet av sjuka själar eller självt en modell av det framtida socialistiska samhället. Det är ett förbund av revolutionära kämpar beredda, villiga och kapabla att möta och besegra alla folkets fiender och hjälpa massorna att bereda väg för den nya världen.

I den nya vänstern finns många som — genomsyrade av en anarkistisk eller existensialistisk anda — nedvärderar eller förkastar ett professionellt ledarskap i en revolutionär rörelse. Detsamma gör en del desillusionerade arbetare och f.d. radikaler, som har kommit att likställa att man av övertygelse och hängivenhet ägnar sig åt ledarskap på heltid med byråkratiskt herravälde och privilegier. De förstår inte förhållandet mellan massorna, den revolutionära klassen, partiet och dess ledarskap. På samma sätt som den revolutionära klassen leder nationen framåt, så leder avantgardepartiet klassen. Men betydelsen av ett ledarskap tar inte slut där. Partiet självt behöver ett ledarskap. Det är omöjligt för ett revolutionärt parti att ge korrekt vägledning utan den rätta sortens ledare. Detta ledarskap upprätthåller samma funktioner inom avantgardepartiet som partiet gör för arbetarklassen.

Dess kadrer förblir partiets ryggrad såväl i perioder av tillbakagång som av tillväxt. Livskraften hos ett sådant parti garanteras av förmågan att från en generation till nästa utöka och ersätta dess kadrer och åter få fram kvalificerade ledare.

Partiets första fas

Avantgardepartiet kan inte proklameras genom sekteristiska dekret eller skapas över en natt. Dess ledarskap och medlemmar har valts ut och sållats fram genom massrörelsens prövningar, och i de interna strider och skarpa konflikter om avgörande politiska frågor som reses vid varje vändning av klasskampen. Det är omöjligt att hoppa över den preliminära fas då partiets första kadrer organiserar och reorganiserar sig för att förbereda sig för det stora arbetet att organisera och vinna över stora delar av massorna.

Den avgörande roll ett sådant parti kan spela i skapandet av historien exemplifierades dramatiskt av de bolsjevikiska kadrerna i det första världskriget och den första proletära revolutionen. Dessa kadrer degenererade eller förstördes och ersattes efter Lenins död av sovjetbyråkratins totalitära apparat, som formats under Stalin. Betydelsen av sådana kadrer bekräftades negativt i raden av fruktansvärda nederlag för de socialistiska styrkorna i andra länder, från Tyskland 1918 till Spanien 1936-39, orsakade av opportunismen, bristerna och försumligheterna hos arbetarledarna.

I motsats till en del andra som studerat hans märkliga karriär tror jag att Trotskijs mest värdefulla bidrag till den revolutionära världsrörelsen i kampen mot stalinism och centrism var hans försvar och berikande av de leninistiska partiprinciperna, med en höjdpunkt i beslutet att skapa Fjärde Internationalens nya partier efter dessa riktlinjer. Trotskij stod från 1903 till 1917 i teoretisk och praktisk opposition mot Lenins metoder för att bygga partiet. Det är ett bevis på hans exemplariska objektivitet och förmåga att utvecklas att han helhjärtat antog Lenins uppfattningar 1917, när han såg dem bekräftas av revolutionens utveckling både hemma och utomlands.

Från då och fram till sin död vacklade Trotskij aldrig för ett ögonblick i sitt ställningstagande för dessa metoder för partibyggeri. Efter att ha korrigerat sitt misstag på det området blev han — efter Lenins död 1924 — den som främst företrädde och utvecklade de bolsjevikiska partitraditionerna i nationell och internationell politik.

De flesta anser att Trotskijs geni visades bäst i hans arbete som den permanenta revolutionens teoretiker, som ledare för oktoberupproret eller som skapare av och befälhavare för röda armén.
Jag tror att han bäst visade sin förmåga till revolutionärt marxistiskt ledarskap inte i uppgången för den ryska- och världsrevolutionen utan under dess nedgång, när han som Vänsteroppositionens ledare försvarade Bolsjevikpartiets program och perspektiv mot den stalinistiska reaktionen och sedan grundade den Fjärde Internationalen när den Tredje Internationalen 1933 slutgiltigt hade avslöjat att den var bankrutt. Syftet med den nya Internationalen var att skapa och sammanbinda nya revolutionära masspartier för världens arbetarklass.

»Det revolutionära ledarskapets kris«

Trotskij sammanfattade sin syn på avantgardepartiets avgörande betydelse i det övergångsprogram som han skrev för Internationalens grundningskongress 1938. Han slog fast att »mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris». Den viktigaste strategiska uppgiften under hela vår epok är »att övervinna motsättningen mellan den mognad som kännetecknar revolutionens objektiva villkor och en bristande mognad hos proletariatet och dess avantgarde (den gamla generationens förvirring och modfälldhet, den ungas brist på erfarenhet).»

Han underströk att avantgardepartiet var den enda kraft som kunde lösa detta brännande politiska problem i världskapitalismens imperialistiska fas. Mer precist fastslog han kategoriskt att: ..krisen inom proletariatets ledning — som blivit den mänskliga civilisationens kris — endast kan lösas av IV Internationalen», den Socialistiska Revolutionens Världsparti.

Har sedan detta skrevs, de viktigaste erfarenheterna i kampen för socialismen talat för eller emot Trotskijs innehållsrika politiska generaliseringar? Har mänsklighetens kris, eller det proletära ledarskapets kris övervunnits?

Faktum är att den har blivit allt djupare och mer akut med kärnvapnens tillkomst och de etablerade partiernas oförmåga att kasta den kapitalistiska imperialismen över ända och främja socialismens framsteg.

I det revolutionära återuppvaknande i Västeuropa som varade från Mussolinis fall i juli -43 — vilket signalerade slutet för fascismen — till utsparkandet av kommunistpartierna från koalitionsregeringarna i Frankrike och Italien 1947, återupprepade de stalinistiska och socialdemokratiska partierna sitt tidigare förräderi och sin oförmåga genom att i en högst revolutionär situation vägra föra en revolutionär politik riktad mot erövrandet av makten. Dessa försummelser och nederlag tillät kapitalismen att stabilisera sig i den näst viktigaste sektorn av sitt system.

I de koloniala länderna har – från 1945 och framåt — kommunistiska ledarskap, tvingade eller missledda av Kremls utrikespolitik, varit ansvariga för många bakslag och katastrofer. Dessa har sträckt sig från de indokinesiska kommunisternas kompromiss med de franska imperialisterna 1945 till politisk underkastelse för sådana representanter för den »progressiva» bourgeoisien som Nehru i Indien, Rassim i Irak, Goulart i Brasilien och Sukarno i Indonesien. De fruktansvärda bakslag för den koloniala frihetskampen, vilken kulminerade i Indonesien 1965, och som var ett resultat av detta falska ledarskap, förser oss med övertygande bevis för att behovet av ett nytt och bättre ledarskap är lika akut i den »tredje världen» som någon annanstans.

Det faktum att kommunistpartierna i Jugoslavien, Kina, Nordkorea och Nordvietnam erövrat statsmakten har inte lett så få radikaler och f.d. trotskister till att anta eller hävda att Lenins lära om partiet, och Trotskijs bekräftande av den, blivit urmodig. De menar att dessa händelser visar att det är bortkastad tid och ett meningslöst företag att försöka bygga oberoende revolutionära partier av den leninistiska typen som Trotskij föreslog, eftersom utsugarna kan störtas med andra typer av partier, speciellt om dessa stöds av mäktiga arbetarstater som Sovjetunionen eller Kina.

Håller dessa argument? Först bör det observeras att Trotskij själv förutsåg och räknade med en sådan möjlighet. I Övergångsprogrammet skrev han:

»…Men det är fel att i förväg bortse från den teoretiska möjligheten av detta. Under inverkan av en kombination av olika exceptionella omständigheter (krig, nederlag, finanskrasch, revolutionärt masstryck, osv) skulle småborgerliga partier, inklusive stalinisterna, kunna gå mycket längre mot en brytning med bourgeoisin än vad de själva egentligen önskar.»

Under efterkrigsåren har dessa exceptionella omständigheter i de mer efterblivna länderna varit sammanbrott och kollaps för de mest korrumperade koloniala bourgoisierna, svagheten hos de gamla imperialistiska makterna i Europa och Japan, och det mäktiga uppsvinget för bonde- och arbetarmassornas kamp i dessa länder. Några kommunistiska ledarskap ställdes inför alternativet: att bli krossade av reaktionen, överflyglade av de revolutionära styrkorna eller att ta ledningen för kampen för nationell frigörelse och mot kapitalismen. Efter en del tvekan och vacklan, och mot Kremls inrådan, valde de kommunistiska ledarna i Jugoslavien, Kina och Vietnam den senare vägen och ledde proletariatet och bönderna till makten.

I resolutionen om »Världsrevolutionens aktuella utvecklingstendenser» som antogs vid återföreningskongressen 1963 har Fjärde Internationalen tagit hänsyn till denna variant av politisk utveckling på följande sätt: »Fiendens svaghet i de efterblivna länderna har öppnat möjligheten att komma till makten med ett trubbigt instrument.»

Detta konstaterande löser emellertid inte hela frågan – eller ens berör dess viktigaste aspekter. Deformeringarna hos de regimer som är ett resultat av revolutionära rörelser ledda av stalinistiska partier, och den opportunism och sekterism som deras ledarskap visat prov på sedan maktövertagandet — framför allt i Östeuropa, Jugoslavien och Kina — visar att
behovet att organisera verkliga marxistiska partier inte har försvunnit i och med störtandet av det kapitalistiska herraväldet. Byggandet av sådana politiska organisationer kan bli lika tvingande nödvändigt som ett resultat av den byråkratiska degenereringen eller deformeringen av efterkapitalistiska stater i en omgivning där imperialismen behåller sin dominans och underutveckling råder.

Detta insågs först av Trotskij 1933 i fråga om Sovjetunionen. Denna politiska slutsats behåller sitt fulla värde för alla de arbetarstater vilka styrs av partier som inte bevarar eller försöker utveckla en inre demokratisk regim eller som inte driver en internationell revolutionär linje. Erfarenheterna av de polska och ungerska resningarna 1956 och begränsningarna i avstaliniseringsprocessen i Sovjetunionen visar också på nödvändigheten av ett oberoende marxist-leninistiskt parti för att leda den antibyråkratiska revolutionen till slutet.

Grundtanken i återföreningsdokumentet är att »byggandet av nya revolutionära masspartier förblir den centrala uppgiften» i alla de tre sektorerna av den internationella kampen för socialismen:
arbetarstaterna, de koloniala områdena och framför allt i de utvecklade kapitalistiska länderna.

Revolution utan parti?

Om Jugoslavien och Kina används som exempel för att visa att vilket parti som helst duger om det kniper, så förs exemplet Kuba ofta fram som bevis på att inget parti alls behövs i kampen om makten eller att vilket slags improviserad politisk gruppering som helst duger för
jobbet. För det första bygger detta på en feltolkning av den kubanska revolutionens politiska historia. 26-julirörelsen hade en liten sammansvetsad kärna av ledare, som p.g.a. den väpnade kampens krav måste följa en militär disciplin. De tvingades bygga ett bredare ledarskap mitt under inbördeskriget mot Batista. När väl de kubanska frihetskämparna hade erövrat makten i landet, upptäckte de att de inte kunde undvara ett avantgardeparti, utan att de tvärtom var i desperat behov av ett. De har därför tagit itu med uppgiften att bygga ett enligt de marxistiska riktlinjerna — en uppgift som de fortfarande håller på med nio år efter segern.

Skulle inte deras svårigheter ha varit mindre före och efter maktövertagandet om de hade kunna inleda revolutionen med starkare kader och parti? Men de kubanska stalinisternas försummelser uteslöt denna mer gynnsamma möjlighet. Dessutom måste det inses att efter den kubanska erfarenheten är både imperialisterna och deras satelliter under Washingtons kontroll på sin vakt och beredda att ta till repressiva åtgärder för att krossa ett uppror i dess vagga.

Betingelserna för kampen om makten i de högt industrialiserade länderna är vilt skilda från betingelserna i de koloniala länderna, där överklassen är svag, isolerad och diskrediterad, och där nödvändigheten att lösa den demokratiska revolutionens uppgifter förstärker lönearbetarnas krav. Det vore dumt och farligt att tro att arbetarna i de imperialistiska fästena kan göra sig kvitt kapitalismen under ledning av byråkratiserade, korrumperade och förstelnade socialdemokratiska eller kommunistiska partier — eller någon centristisk skuggbild av dessa. Här är förpliktelsen att bygga revolutionära marxistiska partier ovillkorlig.

Alternativt ledarskap

De svårigheter det trotskistiska avantgardet mött under de senaste tre decennierna visar att det inte finns någon enkel lösning på de många problem som reses av denna nödvändighet. Det främsta hindret för att bygga alternativa ledarskap i de flesta av dessa länder är närvaron av mäktiga och rika socialdemokratiska eller kommunistiska organisationer, som utövar en byråkratisk kontroll av arbetarrörelsen, men som av traditionella skäl fortfarande åtnjuter en viss lojalitet från arbetarna. Under sådana villkor är det ofta klokt för de första revolutionärt marxistiska styrkorna att gå in och under längre perioder arbeta inom sådana masspartier.

Det får inte för ett ögonblick glömmas att det främsta syftet med ett sådant taktiskt inträde är skapandet, konsoliderandet och utökandet av de första kadrerna och utvecklandet av banden med de mest avancerade elementen. Det är inte ett självändamål. Det omedelbara målet är att förvandla en propagandagrupp till en styrka som förmår påverka, organisera och leda breda massor i handling. Det slutgiltiga målet är att på delta salt skapa ett nytt arbetarklassens massparti.

Erfarenheterna har visat att det finns många fallgropar vid förverkligandet av en sådan sk entristisk taktik. Som ett resultat av ett utdraget fördjupande i reformistiskt arbete och en alltför långtgående anpassning till en centristisk omgivning, kan kaderns revolutionära låga anfrätas och dess perspektiv fördunklas och t.o.m. förloras. Totalt uppgående i en sådan miljö innebär många risker och faror. Det är därför viktigt att entristisk arbete kombineras med en sektor av öppet arbete, genom vilket Fjärde Internationalens hela program och politik alltid kan göras tillgängligt för de avancerade arbetarna.

Det finns också en möjlighet (Vi har sett sådana exempel) att entrismen genomförs på ett otåligt och stelt sätt. Om inte tillräckliga resultat uppnås fort nog, kan då gruppen i förtid åter förvandla sig till en oberoende organisation. En sådan sekteristisk inriktning kan, under skydd av en högljudd ultravänsteristisk retorik, leda till isolering och maktlöshet. Den kan hjälpa de reformistiska och kommunistiska byråkraterna genom att lämna dem med ohotad kontroll över situationen och genom att minska kontaktmöjligheterna mellan de revolutionära marxisterna och de bästa militanterna i de traditionella partierna.

Revolutionärt parti i USA

Både genom oberoende och entristisk aktivitet, alltefter vad situationen krävt, har de amerikanska trotskisterna arbetat för att bygga ett revolutionärt marxistiskt parti i Förenta Staterna alltsedan de 1933 gav upp utsikten att reformera det kommunistiska partiet. Socialistiska arbetarpartiet betraktar sig självt som de rättmätiga arvtagarna till de bästa traditionerna från Debs Socialistiska rörelse, DeLeons Socialist Labor Party, St Johns och Haywoods IWW och det tidiga Kommunistpartiet. Det har använt sig av och dragit nytta av de positiva och negativa erfarenheterna av dessa pionjärinsatser för att bygga det parti de amerikanska arbetarna behöver i ledningen för sin revolution.

Den amerikanska kommunismens historia sedan dess födelse 1919 har varit en kamp för den rätta typen av parti. Alla andra problem har varit relaterade till denna centrala fråga.

Allt som har gjorts sedan oktober 1917 för att föra socialismen framåt i denna världskapitalismens och kontrarevolutionens högborg har styrts av nödvändigheten att bygga avantgardepartiet, och allt som kommer att åstadkommas i framtiden kommer — enligt min åsikt – att röra sig kring detta. Nyckeln till socialismens seger i Förenta Staterna kommer att vara föreningen av amerikansk styrka, framför allt den potentiella styrkan hos dess arbetarklass, med ryska idéer, först och främst den leninistiska bolsjevismens organisatoriska principer.

Del leninistiska partiet visade sig oumbärligt i Ryssland, där den senkomna bourgeoisin var en svag social och politisk kraft. Det kommer att vara miljoner gånger mer nödvändigt i Amerika, hemvist för den starkaste, rikaste och mest hänsynslösa utsugande klassen. Den bolsjevikiska uppfattningen om partiet och dess ledarskap hade sitt ursprung i och prövades först i det svagaste och mest efterblivna av de kapitalistiska länderna. Jag vågar mig på att förutsäga att det kommer att naturaliseras och finna sin rikaste tillämpning i kampen för socialismen i det mest utvecklade kapitalistiska landet.

Revolutionärerna konfronteras här med historiens bäst organiserade samling ekonomisk, politisk, militär och kulturell makt. Dessa reaktionens styrkor kan inte och kommer inte att kastas över ända utan en rörelse bland de breda massorna, svarta och vita, som i ledningen har ett centraliserat, disciplinerat, principfast, erfaret marxistiskt ledarskap.

Det är omöjligt att snubbla in i en framgångsrik revolution i Förenta Staterna. Den måste organiseras och ledas av människor och ett parti som till sin hjälp har all den teori, kunskap, idérikedom och lärdomar som samlats av världens arbetarklass. Dess kunskap och organisation i politiken och kampen måste vara överlägsna Fiendens.

De som hävdar att det leninistiska partiet är irrelevant eller onödigt i de utvecklade kapitalistiska länderna har helt fel. Tvärtom, det sådant parti är en helt nödvändig förutsättning och ett verktyg för att föra den socialistiska revolutionen till seger i Förenta Staterna, världskapitalismens flaggskepp. På samma sätt som det uppror som inleddes av bolsjevikerna under Lenin och Trotskij 1917 var det första steget för den socialistiska världsrevolutionen och världens socialistiska förnyelse, så kommer Lenins partiteori — först styrkt av denna händelse — att slutgiltigt bekräftas genom störtandet av imperialismen i dess centrala fästning och upprättandet av en socialistisk regim med full demokrati på amerikansk mark.

Ingenting mindre än mänsklighetens öde beror på snabbast möjliga lösning på det proletära ledarskapets utdragna kris. Detta måste ske under Fjärde Internationalens och dess partiers fana och genom deras program. Vår arts själva fysiska existens beror på ett ofördröjligt uppfyllande av denna allt överskuggande plikt. Aldrig har en större uppgift axlats av den marxistiska skolans revolutionärer — och inte alltför mycket tid för att genomföra den kommer att ges av militaristerna och monopolisterna.

Vid detta femtioårsjubileum av den odödliga oktoberrevolutionen, vilken har format och förändrat våra liv, är vårt motto: »Att arbeta för detta mål med än mera energi och erövra det för mänsklighetens bästa».

James P. Cannon

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1978

Den svåra vägen till Fjärde Internationalen

En av de positiva sakerna med Trotskijs Ryska revolutionens historia är att den vid sidan av konfrontationen mellan fientliga klasskrafter i denna revolution, visar på konflikterna och den kamp som ägde rum inom monarkin, borgarklassen, småbourgeoisien och proletariatet och de partier som talade eller försökte tala för dem. Av största värde är den historia den berättar om vad som försiggick inom bolsjevikpartiet – inte bara dess beslut och handlingar, dess styrka och framgångar utan också dess tvekan och osäkerhet, dess misstag och svagheter och hur det löste dessa genom debatt och konflikt.

Eftersom jag anser att detta är den bästa metoden att studera revolutionär historia och i förhoppning om att denna aspekt av Trotskijs Historia kommer att stå som modell när Fjärde Internationalens historia skrivs, erbjuder jag det följande som ett bidrag till studiet av en viktig del av denna historia, den femårsperiod som slutade med grundandet av Fjärde Internationalen i september 1938. Det var denna period som Trotskij betecknade som den andra och slutliga fasen av Fjärde Internationalens ”förhistoria”.

Brytningen med Komintern

Internationalismen var en del av den marxistiska rörelsens hjärteblod ända från dess uppkomst. När Marx och Engels i Kommunistiska Manifestet uppmanade världens arbetare att gå samman avsåg de inte detta i en retorisk eller symbolisk bemärkelse – de menade att revolutionära arbetare måste bygga såväl en internationell organisation som nationella partier – och när möjligheten uppenbarade sig bidrog de till att organisera och leda den Första Internationalen. Ingen som gjorde anspråk på att vara marxist på 30-talet ifrågasatte nödvändigheten av en marxistisk international, även om det fanns olika meningar om den typ som behövdes. Detta var före Stalin upplöste den Kommunistiska Internationalen under det andra världskriget, dvs innan Stalin kungjorde att ett internationellt parti hade blivit föråldrat – en åsikt som fortfarande förfäktas av alla stalinismens riktningar och förgreningar idag.

Så 1933 handlade inte den avgörande frågeställning som revolutionärer stod inför om att ha eller inte ha, eller bygga, ett internationellt marxistiskt parti utan om en besläktad men avgränsad fråga: Vad gör revolutionärer när ett internationellt parti blir korrumperat eller urartar och avviker från sina ursprungliga revolutionära principer och handlingar? Stannar de kvar som medlemmar i en sådan international och försöker korrigera dess inriktning – eller beslutar de, vid en viss punkt, att sådana ansträngningar är utsiktslösa, bryter med den gamla internationalen och försöker bygga en ny?

En viss mängd erfarenhet hade redan hopats runt denna fråga. På 1870-talet ställde sig Marx och Engels bakom upplösandet av Första Internationalen, som de grundat, hellre än att låta den falla i anarkisternas händer. Efter Marx död banade detta väg för grundandet av den nya Andra Internationalen, som förenade världens marxister och spelade en allmänt progressiv roll under det kommande kvartsseklet. 1914 förespråkade Lenin en ny international på grund av att den Andra hade förrått marxismen genom att stödja imperialisterna i det första världskriget. Denna inriktning vägledde bolsjevikerna och andra internationalister genom kriget och ledde till, mer än fyra år efter Lenins första maning, grundandet av den Tredje eller Kommunistiska Internationalen.

Denna utveckling stod för vad som kan kallas förelöpare till det beslut som presenterade sig självt 1933, men självfallet kan inte förelöpare ensamt avgöra ett sådant besluts vikt – det avgörande kriteriet var den objektiva nödvändigheten. Och det var det kriterium som dominerade vid den Internationella Vänsteroppositionens exekutivmöte i Frankrike i augusti 1933, vilket röstade för att inleda arbetet i riktning mot bildandet av en ny revolutionär international. Detta var utan tvekan det mest betydelsefulla enskilda beslutet i vår rörelses 55-åriga historia.

I tio år, ända sedan 1923, hade Vänsteroppositionen arbetat på att reformera den Kommunistiska Internationalen och få den att återvända till leninismens väg och de revolutionära internationalistiska principer som utvecklats under Lenins ledning på Kominterns första fyra kongresser. Fastän uteslutna ur Komintern och dess sektioner betraktade de vänsteroppositionella sig som en fraktion av Komintern och krävde att de skulle återupptas, och förnekade varje avsikt att bli en självständig rörelse i konkurrens med Komintern.

Men Hitler kom inte till makten i början av 1933 enbart på grund av fegheten hos de socialdemokratiska och fackliga ledarna utan också på grund av den politik som fördes av det staliniserade Komintern, som bittert och framgångsrikt stred för att förhindra varje enhetsfront mot nazisterna. Och under de månader som följde vägrade Kominterns exekutivkommitté att erkänna något ansvar för den fascistiska förintelsen av den mäktiga tyska arbetarrörelsen och bekräftade enhälligt den politik som hade framkallat den tyska katastrofen. Denna bekräftelse övertygade Trotskij och de andra ledarna för Vänsteroppositionen om att Kominterns förfall hade passerat den punkt från vilken dess reformering inte längre var möjlig, att den var förbrukad som revolutionär kraft och att en ny international, att ersätta den med, var den internationella arbetarklassens mest akuta behov.

Detta var ett slående exempel på samtidig kontinuitet och förändring. Principerna – leninismens – förblev desamma, men för att kunna främja och förverkliga dessa principer blev det nu nödvändigt att radikalt förändra rörelsens inriktning, organisatoriska karaktär och taktik. Tidigare hade vår rörelses huvudsakliga, praktiskt taget allt annat uteslutande, arbete bestått i att formulera och sprida propaganda riktad till de kommunistiska partierna, deras led och periferi, för att söka övertala dem att ändra sin politik så att de kommunistiska partierna kunde bli förmögna att leda proletära revolutioner. Nu förändrades vårt arbetes axel på ett grundläggande sätt. Vi skulle själva ta på oss ansvaret för att bygga den leninistiska internationalen och partierna – inte ensamma förstås, utan tillsammans med andra revolutionära krafter, inklusive de som fortfarande kunde vinnas från kommunistpartierna. Propaganda skulle fortsätta att vara av väsentlig betydelse men dess form måste modifieras och vidgas p.g.a. att den skulle riktas till såväl icke-kommunistparti- som kommunistparti-publik och den måste kombineras med arbete i arbetar- och massrörelserna och med andra självständiga aktiviteter för att bygga kadern till de nya leninistiska partierna. För att förstå omfattningen, djärvheten och svårigheterna hos detta åtagande krävs historisk inlevelse och en viss kännedom om Vänsteroppositionens tillstånd vid denna tidpunkt.

Medlemmar och strömningar

I tio års tid hade dess medlemmar rekryterats utifrån tanken att det behövdes en leninistisk fraktion i kommunistpartierna, inte ett nytt parti. De hade skolats kring denna idé vid rekryteringen. Merparten av aktiviteten hade ägnats åt att sprida denna idé bland de kontakter de hade. Fraktion-inte-parti hade på så vis ställning av nästintill tradition. Så det kunde förväntas att det skulle finnas ett starkt psykologiskt motstånd mot den nya inriktningen. Men i själva verket visade det sig vara förvånansvärt litet och kortvarigt. En oppositionell grupp bröt sig ur i Frankrike, men den skulle antagligen ha brutit på en annan fråga om inte denna dykt upp. Här och var kunde inte enskilda medlemmar anpassa sig till vändningen och hoppade av. Oppositionen var så liten att det var möjligt att genomföra denna viktiga förändring utan att hålla en internationell konferens.

Denna nästan fullständiga enighet vittnar om en relativt hög nivå av politiskt medvetande bland medlemmarna i Vänsteroppositionen, vilka hade försökt påverka utgången av kampen mot fascismen i Tyskland innan den segrade och förstått den huvudsakliga innebörden av det värsta nederlag som arbetarrörelsen någonsin fått utstå. Det vittnar om den exceptionella auktoritet som Trotskij åtnjöt, vars argument till förmån för en ny inriktning framstod som oantastliga för medlemmarna. Men det kan också ha speglat en otillräcklig förståelse för de väldiga hinder som låg framför dem och som ingen kunde ha förutsett i detalj.

En av Vänsteroppositionens främsta tillgångar har redan nämnts – det faktum att dess medlemmar var bättre skolade, ideologiskt och politiskt, än varje annan tendens från denna period. Men å andra sidan var den en liten, svag och fattig rörelse.

En internationell konferens i februari 1933 hade övervarits av representanter för oppositionen i elva länder: tio i Europa(1) och USA. De sovjetiska och italienska sektionerna var organisationer i exil efter Hitlers seger. Vid den tidpunkten existerade inte längre oppositionen i Sovjet som en fungerande organisation, dess kvarvarande medlemmar hade isolerats, skickats i exil eller fängslats av det stalinistiska förtrycket, avskurna frän såväl varandra som Trotskij och oppositionens centrum utomlands. De grekiska och spanska sektionerna var de största, var och en med över tusen medlemmar. De övriga sektionerna hade ett genomsnittligt medlemsantal på några hundra och många av sektionerna var mindre. Merparten av sektionerna var oförmögna att publicera ens en fyrsidig veckotidning. Ett skäl till varför det inte hölls någon internationell konferens i slutet av 1933 var rörelsens materiella fattigdom. Den hade hållit en konferens i februari och hade inte råd att betala kostnaderna för ytterligare en så tätt inpå. I själva verket hölls inte nästa konferens förrän 1936.

Både den Andra och Tredje Internationalen hade miljontals medlemmar vid denna tidpunkt. Det fanns två andra internationella grupperingar på vänsterkanten – den Internationella Kommunistiska Oppositionen eller högeroppositionen som leddes av Heinrich Brandler, och den lösa centristiska koalitionen av vänstersocialdemokratiska och oppositionella kommunistiska tendenser som uteslutits ur Komintern för sitt motstånd mot den stalinistiska ”tredje periodens” ultravänsterism som senare blev känd som Londonbyrån. Båda dessa grupper hade 1933 medlemsorganisationer som var många gånger större än det maximum på fyra- till femtusen som då tillhörde Vänsteroppositionen. De mäktigaste rörelser börjar alltid små, så litenhet är ingen synd under förutsättning att man inte envisas med det. Men litenhet är heller aldrig någon dygd eller en fördel för de som syftar till att vinna en majoritet för att förändra världen.

Förutom sin litenhet hade Vänsteroppositionen handikappet av en ogynnsam klassammansättning – merparten av dess sektioner hade en stor procent av småborgerliga element, intellektuella och studenter. Detta är inte heller ovanligt i arbetarrörelsens tidigare stadier men ger regelbundet upphov till problem. Dessutom var många av dess medlemmar immigranter som inte var bekanta med landet de levde i eller dess arbetarrörelse. Merparten av medlemmarna var unga och hade föga politisk eller organisatorisk erfarenhet. Några hade bara gjort sina första erfarenheter i kommunistpartierna under de år då de staliniserades och där de blev allvarligt felskolade i många frågor.

Sektionernas ledare tenderade att vara aningen äldre och mer erfarna. Några hade rötter i arbetarrörelsen som sträckte sig tillbaka till tiden före den ryska revolutionen eller första världskriget. Ett fåtal av de nationella ledningarna, som de belgiska och amerikanska hade en viktig tillgång i att de arbetat tillsammans i kommunistpartierna i stället för att ha, så att säga, träffats i Vänsteroppositionen. Men ingen av dem hade fullt ut frigjort sig från det synsätt som varit förhärskande i Komintern efter Lenin och innan den blev helt underkuvad av den stalinistiska fraktionen – nämligen uppfattningen att det revolutionära partiet är en federation av fraktioner snarare än en kamporganisation som strävar efter politisk homogenitet och kollektiv ledning. Principlös fraktionalism och t o m klickmentalitet undergrävde regelbundet ansträngningarna att få till stånd politisk och organisatorisk stabilitet hos oppositionens nationella sektioner och deras ledande organ.

Ända fram till 1933 var den enda internationella samordningskommitté som Vänsteroppositionen hade det Internationella Sekretariatet: det året kompletterades den med en exekutivkommitté som i själva verket bara var ett utvidgat IS. Internationella Sekretariatets sammansättning var delvis tillfällig på grund av att de nationella sektionerna saknade pengar för att kunna sända representativa och auktoritativa medlemmar att tjänstgöra vid centrum i Paris. Merparten av IS’ medlemmar var unga och dess sammansättning förändrades ofta. Ofta som ett resultat av fraktionella förändringar i de nationella ledningarna, i synnerhet den franska sektionen. Det hade bara en stabsmedlem på heltid, den administrativa sekreteraren. De övriga medlemmarna ägnade mesta delen av sin tid till de egna sektionernas arbete. Allt som allt var IS’ oberoende auktoritet aldrig speciellt stor under denna tid.

Vår största tillgång på 30-talet var det ledarskap som Trotskij gav. I sin person representerade han en direkt kontinuitet till den ryska revolutionens erfarenheter, den långa segslitna kamp som föregick den och lärdomar från Komintern på både Lenin och Stalins tid.

Denna kontinuitet gjorde det möjligt för Vänsteroppositionen att undgå merparten av de destruktiva misstag och falska starter som hemsöker rörelser som börjar från noll. Hans auktoritet – moralisk, politisk och teoretisk – höjde sig över alla de övriga oppositionsledarnas. Han var mer än någon annan medveten om IS’ brister, men han var också medveten om, i likhet med varje god partiorganisatör, att man måste arbeta med de styrkor som finns till hands och inte förkasta dem för att de är långt ifrån perfekta eller ideala.

Trotskij hade en orubblig tilltro till arbetarnas förmåga att frigöra sig själva från klassutsugning och förtryck, under förutsättning att de hade ett ledarskap som var vuxet sina uppgifter. Han hade också en aldrig sviktande övertygelse om att arbetarklassens förtrupp var kapabel att skapa ett sådant ledarskap. Detta var källan till både hans tålamod med andra och hans egen obrutna aktivism tom när han var kringskuren som en fånge i en cell. Därför arbetade han med medlemmarna av IS och de nationella ledningarna och försökte skola dem i marxismens och den principfasta politikens metoder för att hjälpa dem att leva upp till sitt ansvar som revolutionära kadrer och att ge hela rörelsen en kollektiv ledning.

Det var ett ofta frustrerande arbete på grund av att allihop verkade under mördande press – trycket från isolering och av en oavbruten serie av nederlag och bakslag, tryck från imperialismen och stalinismen, förtryck av alla de typer, fascismens utbredning, fattigdomen och demoraliseringen som bottnade i massarbetslöshet och mycket mer – och de flesta av de ledande personerna under 30-talet hade lämnat rörelsen vid slutet av det andra världskriget. Trotskij kunde inte i sig själv kompensera de ogynnsamma objektiva villkoren eller IS’ brister som ledning. Men han förmådde och begränsade i själva verket deras inflytande på rörelsens arbete. Ibland på ett avgörande sätt.

De fyras deklaration

De första resultaten av beslutet i augusti 1933 att arbeta för en ny International var ganska uppmuntrande. En vecka senare hölls en internationell konferens i Paris bestående av de centristiska grupperna i och kring Londonbyrån. Vänsteroppositionen deltog i syfte att ta upp perspektivet på en ny International och vinna allierade kring detta krav, något som blev känt som De fyras deklaration. Trotskij pekade på att en jäsningsprocess var ofrånkomlig hos den radikala rörelsen när lärdomarna av den tyska katastrofen började få effekt, och på att det var troligt att denna skulle resultera i uppkomsten av eller bidra till att stärka vänstertendenser hos de centristiska och socialdemokratiska organisationerna. Detta bekräftades på Pariskonferensen där tre nationella grupper(2) förenade sig med Vänsteroppositionen för att underteckna De fyras deklaration. Två av dessa grupper ändrade snart uppfattning i fråga om en ny international, men den tredje , en holländsk organisation ledd av Henricus Sneevliet, anslöt sig till Vänsteroppositionen som dess holländska sektion. Sneevliet blev medlem av exekutivkommittén och spelade en betydande roll i den under de följande fem åren.

Kort efter Sneevliet-gruppens anslutning ändrade den Internationella Vänsteroppositionen namn till internationella Kommunistiska Förbundet, IKF, det namn under vilket vi var internationellt kända fram till 1936.

Den nya inriktningen fick hälsosamma effekter i flera av sektionerna. I Frankrike motiverade den oppositionens ungdomsgrupp att initiera ett seriöst fraktionsarbete i Socialistpartiets ungdomsgrupp. Något som ledde till värdefulla resultat ett år senare. I USA gav den upphov till ett klimat som var gynnsamt för lösandet av en intern konflikt mellan James P Cannons anhängare å ena sidan Max Schactman och Martin Abern å den andra. En konflikt som hade handikappat den amerikanska sektionen i tre år. Tack vare Trotskij och IS lades de gamla meningsskiljaktigheterna åt sidan och detta gav upphov till en period av fruktbart samarbete som varade över Internationalens grundningskongress 1938 och gjorde den amerikanska sektionen till den starkaste i rörelsen och den som kom längst på väg mot att omvandla sig själv från en propagandagrupp till ett massingripande arbetarparti.

Men inte alla resultat var positiva. Jag har nämnt att en liten grupp lämnade den franska sektionen när den nya linjen antogs. Men dess medlemmar hade varit på väg ut i två års tid och dess avhopp var en välsignelse. Mest allvarligt var det faktum att de bakom kulisserna hade haft stöd från en IS-medlem i Paris, Witte, från den grekiska sektionen(3). När IS och Trotskij återkallade Witte till ordningen bröt han. Under hans inflytande bröt också den grekiska sektionen, den största i oppositionen, med IKF.

De politiska orsakerna till splittringen var inte alltför uppenbara vid tidpunkten. Den grekiska sektionen vidhöll att konflikten bara rörde organisatoriska principer. Men kort efter utbrytningen från IKF anslöt den sig till Londonbyrån som var benhård motståndare till en ny international. Objektivt sett verkar det som om splittringen handlade om avvikande åsikter om behovet av en Fjärde International även om de grekiska ledarna aldrig ställde frågan på det sättet före splittringen.

En av de grupper som var ansluten till Londonbyrån och som deltog på Partskonferensen var det engelska centristiska Independent Labour Party. ILP-delegaterna röstade emotDe fyras deklaration, men några av dess ledare var tillräckligt intresserade för att söka upp Trotskij i Frankrike för att diskutera perspektiven. Utifrån dessa diskussioner och sina studier av ILP-pressen drog Trotskij slutsatsen att en betydande del av ILP var stadd i rörelse vänsterut. Han föreslog att medlemmarna i den årsgamla brittiska sektionen av Vänsteroppositionen skulle gå in i ILP i syfte att vinna stöd för perspektivet på Fjärde Internationalen. IS anslöt sig till detta förslag och rekommenderade det formellt för den brittiska sektionen.

I vad som liknade en generalrepetition för en mycket större debatt om ”entrism” ett år senare, reagerade ledarna för den brittiska sektionen, som bara hade 40 medlemmar och inte mycket till självständig erfarenhet, med att bli chockerade och upprörda. Vad nu då! Med ens efter det att vi gjort oss till talesmän för en ny international och nya revolutionära partier skall vi ansluta oss till ett så miserabelt sällskap som ILP? Stod inte detta i motsättning till principen om att det revolutionära partiets självständighet alltid måste upprätthållas! Trotskij försökte tålmodigt förklara att 40 medlemmar ännu inte var ett revolutionärt parti utan bara en kärna till ett sådant parti, att kärnan bara kunde växa genom organisatorisk flexibilitet och taktisk smidighet, att kärnan kunde bevara sin politiska självständighet genom att verka som en disciplinerad fraktion inom ILP osv. Men de sekteristiska formalisterna i den brittiska ledningen ville inte lyssna och trots att förslaget om att gå in bara var en rekommendation och inte en befallning, uteslöt de en minoritet som var för inträde och bröt med den Internationella Vänsteroppositionen. Längre fram kom de flesta av dem att ansluta sig till ILP men inte som en revolutionär fraktion av rörelsen för Fjärde Internationalen.

Dessa och andra exempel från 1933 och längre fram visar att det inte var tillräckligt att bara anta den nya inriktningen även om det var nödvändigt. Kadrer i en revolutionär rörelse kan inte enbart värderas utifrån de utmärkta resolutioner de röstar för eller antar. Det som är av större betydelse är hur de tillämpar dessa resolutioner. Nästan varenda en lade sin röst för en ny international 1933. Men många förstod inte vad de i själva verket röstade för och andra ändrade uppfattning på vägen när de ställdes inför eller kände av uppgiftens väldighet.

I slutet av 1933 höll de fyra organisationer som hade undertecknat De fyras deklaration en konferens för att ta ställning till nästa steg i utformandet av ett program för den framtida internationalen och de former för samarbete som kunde komma till stånd mellan de fyra organisationerna. Den hölls i Paris och Trotskij deltog i IKF-delegationen. Man kom överens om att hålla ytterligare en konferens sex veckor senare och att förbereda programmatiska dokument till den. Men meningsutbytena mellan IKF-representanterna och de från de tyska och holländska centristerna var så skarpa att utsikterna inte såg lovande ut. I själva verket var detta det sista gemensamma mötet mellan de fyra, och den föreslagna konferensen i februari blev aldrig av.

De Åtta i IKF

Jag nämner konferensen i huvudsak för att uppmärksamma utseendet på IKF-delegationen, som jag kommer att beteckna som De Åtta, därför att de personifierar och illustrerar några av periodens centrala problem och utvecklingslinjer. Ett, där fanns Trotskij. Två, Sneevliet, ledaren för den nya holländska sektionen. Tre, Erwin Bauer, ledaren för den tyska sektionen, som då var administrativ sekreterare för IS. Fyra, Alfonso Leonetti, en av grundarna av den italienska sektionen. Fem och sex, Pierre Naville och Pierre Frank,grundare av den franska sektionen. Sju, Lev Sedov, Trotskijs son och av egen förmåga ledare för rörelsen. Och åtta, Rudolf Klement, Trotskijs tyskspråkige sekreterare och sedermera administrativ sekreterare för IS.
Dessa åtta personer utgjorde inte hela IKF:s ledning i slutet av 1933, men de inkluderade merparten av den centrala kärnan. Sedov och Klement skulle båda mördas av GPU 1938, månaderna före Internationalens grundningskongress. Under berättelsens gång kommer vad som hände med de övriga sex att uppmärksammas.

Att hålla ihop Fjärde Internationalens styrkor var inte enbart och huvudsakligen ett organisatoriskt problem. Det var först och främst ett politiskt problem. När vi utgjorde en fraktion av Komintern räckte det med att kritisera dess fel. Men en självständig international, om dess existens skulle vara berättigad, om den skall förmå människor att ägna sina liv åt den, måste ha ett eget positivt program som skiljer sig från alla andras. Att ånyo bekräfta de grundläggande principerna från Kominterns första fyra kongresser var inte tillräckligt. Den nya internationalen behövde ett program som kunde dra de nödvändiga lärdomarna från de omvälvande händelser som ägt rum efter dessa kongresser och besvara de brännande strategiska problem som den revolutionära rörelsen stod inför på 30-talet. I själva verket var den organisatoriska sidan av kampen för Fjärde Internationalen under den femårsperiod som behandlas här direkt sammankopplad till, sammanvävd med och beroende av den programmatiska sidan, vars utveckling i huvudsak berodde på Trotskij.

Om jag lägger tyngdpunkten på den organisatoriska historien snarare än de programmatiska bidragen, som otvivelaktigt var de huvudsakliga erövringarna under denna period, beror det på att den organisatoriska sidan är mindre känd. Ett avgörande framsteg i vår analys av Sovjetunionen gjordes bara några få veckor efter beslutet om att arbeta för en ny international. Då, som nu, karaktäriserade vi Sovjet, som en degenererad arbetarstat som revolutionärer måste försvara gentemot imperialismens angrepp. Fram till dess hade vi inte bara förespråkat reform av det ryska kommunistpartiet utan också Sovjetstatens reformering. I slutet av 1933 kom vi fram till att detta inte längre var realistiskt. Vi drog slutsatsen att kommunistpartiet inte kunde reformeras utan måste bekämpas och ersättas av en sovjetisk sektion av Fjärde Internationalen. Det krävdes maktmedel (inte bara reformer) för att störta den byråkratiskt stalinistiska kasten från makten och återställa arbetardemokratin i Sovjetstaten och -samhället. Med tiden förfinad som begreppet ”den politiska revolutionen”, har detta varit vår grundläggande ståndpunkt ifråga om Sovjetunionen och deformerade arbetarstater ända sedan dess. Knappast någon i IKF var oense med detta när Trotskij formulerade det i oktober 1933.(4) Men meningsskiljaktigheterna om Sovjets klasskaraktär och vilka slutsatser detta gav upphov till, började att tillta allt eftersom åren passerade och stalinismens brott växte. Vår ståndpunkt förkastades av en tredjedel av delegaterna vid en nationell konferens i den franska sektionen 1937 och var en huvudsaklig orsak till den allvarliga splittringen av SWP 1940, då nästan hälften av medlemmarna var emot att försvara Sovjet när det utsattes för imperialistiska angrepp under det andra världskriget.

Att göra en korrekt analys av stalinismen som den utvecklades, var bara en av de viktiga programmatiska erövringar som satte sin prägel på Fjärde Internationalen och angav ramen för dess interna kriser och konflikter på 30-talet. Andra hängde samman med våra grundläggande ståndpunkter ifråga om fascismen och enhetsfronten mot den (Tyskland), folkfrontspolitik (Frankrike och Spanien), inbördeskrig (Spanien), nationell befrielsekamp mot imperialismen (Kina) och revolutionär politik i kampen mot imperialistiska krig. Det skulle vara svårt att känna igen Fjärde Internationalen utan dessa programmatiska ståndpunkter. Men de uppnåddes inte lättvindigt eller automatiskt.

Den franska vändningen

Vi har nu nått fram till 1934. 1 februari försökte folk på högerkanten och fascister störta den franska borgerligt-demokratiska regeringen.

Samtidigt i februari krossade den bonapartistiska regeringen i Österrike en väpnad resning ledd av de socialdemokratiska arbetarna. I oktober krossade den spanska högerregeringen en väpnad resning ledd av Socialistpartiet. Trotskij betraktade den franska utvecklingen som den mest avgörande. Frankrike är nu nyckeln till den internationella situationen, skrev han i ett manifest som publicerades i mars. Han hade använt samma termer att gälla Tyskland under perioden 1930-33. Med detta avsåg han att den revolutionära tyngdpunktens centrum hade skiftat till Frankrike; att en kamp som var av avgörande betydelse för hela världen hade tagit sin början i landet; att en korrekt politik där kunde skapa förutsättningarna för en revolutionär seger med alla de internationella återverkningar som detta kunde medföra, och för en kvalitativ förändring av tillväxten för rörelsen för Fjärde Internationalen.

I enlighet med sin analys av den potentiella situationen i Frankrike lade Trotskij hela sin kraft och allt som stod till hans förfogande bakom att försöka påverka dess utveckling. Han hindrades när när den franska pressen iscensatte en omfattande häxjakt på honom i april och regeringen gav order om att han skulle deporteras. Detta innebar att han var tvungen att lämna storstadsregionen där han kunnat delta på möten. Efter detta var hans direkta deltagande begränsat till det han kunde skriva eller berätta för en tillfällig besökare i hans hem i en avlägsen alpby. Men hans intresse för den franska sektionen och dess arbete avtog aldrig.

Men det franska kuppförsöket i februari 1934 fick ett militant svar av de franska arbetarna. Först i form av en generalstrejk och därefter i form av en överväldigande stämning till förmån för en arbetarnas enhetsfront mot fascismen. Denna var så stark att Socialistpartiet och därefter, i långsammare takt, kommunistpartiet tvangs ställa sig bakom en enhetsfront. Tillsammans med detta ökade pressen i tal och tryck för ett samgående mellan dessa båda partier. I detta ögonblick, i juni 1934, lade Trotskij, som pendlade från den ena platsen till den andra och ännu inte fått tillstånd att bosätta sig i de franska alperna, fram ett djärvt förslag för den franska sektionen av IKF: att den formellt skulle upplösa sig och ansluta sig till Socialistpartiet, som tillät tendenser att finnas i organisationen och publicera sina egna tidningar. Detta menade han skulle tillåta den att undgå isolering utanför den nya enhetsfronten och placera dem i en position att värva anhängare till sitt program bland det stora antal SP-medlemmar på vänsterkanten som hade gått med eller radikaliserats efter Hitlers seger.

Trotskij var initiativtagare till denna entristiska taktik eller manöver, som kom att bli känd som den ”franska vändningen”. Han fick förklara och försvara detta förslag med all den kraft och vältalighet som stod till hans förfogande(5) eftersom det mötte större motstånd i den franska sektionen (och annorstädes) än perspektivet på en ny international mött. Efter en hetsig debatt och en genom IS ingripande avvärjd (på randen till) splittring, antogs det entristiska förslaget av en majoritet av den franska sektionen vid en nationell konferens som hölls i slutet av augusti. Det stöddes av en av de två huvudsakliga ledarna, Raymond Molinier, och avvisades av den andre, Pierre Naville. Ett kort tag efter denna konferens bröt Navillegruppen med sektionen och fastän den senare beslöt att gå in i SP vägrade den länge att ansluta sig till den Bolsjevik-leninistiska gruppen i Socialistpartiet, vilket var det namn som antagits av den franska sektionen.

Den entristiska taktiken var ett verkligt hån och ett slag mot alla i IKF som präglades av formalism, schematism, sekterism, rutintänkande och passivitet och gömde dessa drag bakom radikal retorik om revolutionära principer och bolsjevikisk fasthet. Alla dess drag framträdde nu. Några var emot förslaget om entrism utifrån att det i princip var otillåtet under några som helst omständigheter. Andra var emot det på allsköns grunder.

Det kan invändas att entrism bara var en taktik och en sådan som bara gällde under mycket speciella omständigheter. Det är sant nog, men enligt min åsikt var Trotskijs förslag ett av hans förnämsta bidrag under perioden 1933-38. Frånsett alla andra vinster som den gav upphov till, skakade denna diskussion om en hel del människor och ledde till vår rörelses första stora frigörelse från de dogmatismens sjukdomar som hade kommit med från Komintern eller hade förstärkts av olika vågor av rekryter från tredje-periodens stalinism. Den hjälpte oss också att bli av med folk som var hopplöst oflexibla och bara kunde bromsa vår rörelses tillväxt.

Återverkningarna i IS och IKF:s exekutivkommitté var större än de i den franska sektionen. Flera medlemmar var emot vändningen av olika skäl och de flesta av dem var irriterade på Trotskij därför att han hade tagit förslaget om entrism till den franska sektionen innan han tog upp det med IS. Bauer, IS-sekreteraren, fördömde förslaget som ett brott mot bolsjevikiska principer och anklagade Trotskij för att kapitulera för den Andra Internationalen. Han förmådde inte ens att invänta det möte med IKF:s exekutivkommitté som sammankallats till oktober för att utvärdera den franska vändningen, utan lämnade på fläcken och anslöt sig till den tyska avdelningen av Londonbyrån.

Sneevliet, ledaren för den holländska sektionen, och Vereecken, den belgiska sektionens sekreterare, var också emot den franska vändningen, i huvudsak av taktiska skäl, men Trotskij övertygade dem diplomatiskt om att även om de lade sina röster mot vändningen, borde de gå med på att låta den franska sektionen, som då redan befann sig i SP, avsluta sitt experiment. Den spanska sektionens ledning, som sedan länge hade blivit alltmer främmande för IKF även om det fortfarande var en del av det, var passionerat emot den franska vändningen. Omröstningen vid oktobermötet, som Trotskij inte kunde delta i, skulle ha utfallit jämnare om inte Bauer hoppat av så snabbt och om inte spanjorerna bojkottat mötet. Som det nu blev röstade Sneevliet, Vereecken och Pietro Tresso, en anhängare till Naville-gruppen, mot resolutionen som skrivits av Trotskij och som antogs med 6 röster mot 3.(6)

En av anhängarna till resolutionen var Cannon från den amerikanska sektionen, som hade kommit på Trotskijs uppmaning och gavs i uppdrag att träffa Bauer, Naville och med flera och försöka övertyga dem om att de inte borde splittra rörelsen på en taktisk fråga. En annan av anhängarna till resolutionen var Molinier som stod bakom dess huvudsakliga delar men gjorde så kraftiga invändningar mot en klausul i den som inbjöd Navillegruppen att återvända till den franska sektionen att han hotade med att avgå ur exekutivkommittén. Det var vid detta tillfälle, rapporterade Cannon senare, som Sneevliet försökte övertyga honom om att hela DCF skulle ansluta sig till Londonbyrån i avsikt att ta över den och ta den in i Fjärde Intemationalen.(7)

Så denna konflikt 1934 ligger till grund för ytterligare två medlemmars avhopp från gruppen av åtta ledare från 1933: Bauer och Naville (även om Naville återvände innan han gav sig av för gott 1939). Bauers avhopp till Londonbyrån och Sneevliets illusioner om Londonbyrån 1934 säger oss också något viktigt om kvalitén på deras uppslutning bakom Fjärde Internationalen bara ett år efter det att de utgjort två av de fyra undertecknarna av De fyras deklaration.

Händelseutvecklingen började få fart efter oktobermötet. Ljuspunkterna återfanns i Frankrike och USA.

Fusionen i USA

Den amerikanska sektionen hade beslutat i början av 1934 att sättet att tillämpa den nya inriktningen från 1933 i USA var att föreslå en fusion med det vänstercentristiska American Workers Party ledd av A J Muste (tvärtemot myterna härrörde detta förslag från de amerikanska kamraterna och inte från Trotskij som gav det sitt stöd. Det lades fram innan det att musteiterna skrev in en ärorik sida i arbetarnas historia i Toledo-Auto-Lite-strejken och före den amerikanska sektionen visade sin revolutionära kaliber i Teamster-strejkerna i Minneapolis). Det hade gjorts försök att sammansluta de tyska och holländska sektionerna med centristiska grupper i Londonbyrån men de hade fallit igenom. Så den amerikanska sektionens fusion med AWP cirka en månad efter IKF:s oktobermöte var första gången som detta speciella samgående-experiment genomfördes. Det var ett framgångsrikt experiment som förenade den amerikanska kadern med en betydelsefull grupp av av aktivister i massrörelserna och som integrerade de flesta av dessa i rörelsen för Fjärde Internationalen.

Ett drag att lägga märke till hos fusionen var att det nya Workers Party of the United States inte hade någon internationell anslutning vid sin födelse. Detta berodde på att AWP inte hade haft sådana kontakter och inte var beredd att ansluta sig till IKF. Men detta var bara ett tillfälligt arrangemang: sju månader senare röstade praktiskt taget hela Workers Party’s ledning för anslutning till IKF i arbetet för Fjärde Internationalen. Den amerikanska fusionens framgång var smittsam, åtminstone i Holland där den holländska sektionen och en centristisk grupp ledd av Peter Schmidt slutligen gick samman några få månader senare, i början av 1935. Detta nya holländska parti beslöt att tills vidare tillhöra både IKF och Londonbyrån.

Framgången i Frankrike

Men den viktigaste framryckningen inträffade i Frankrike, nyckeln till den internationella situationen. Inom loppet av några månader hade bolsjevik-leninisterna tredubblat sitt medlemstal och börjat att influera tusentals vänstersocialister. I SP:s ungdomsorganisation upprättade de ett block med vänstercentristerna som snart började att bekymra de reformistiska ledarna. Till och med benhårda sekterister som Vereecken tvangs motvilligt erkänna att bolsjevik-leninisterna gjorde ett bra revolutionärt arbete i det franska SP.

Moskvabyråkratin började slutligen att dumpa sin ultravänsteristiska tredje-perioden-politik i mitten av 1934, när det tillät det franska kommunistpartiet att bilda en enhetsfront med SP. Men vare sig Stalin, eller de franska kommunistpartiledarna, eller de franska SP-ledarna, vilket snart stod klart, var intresserade av att bilda en arbetarnas enhetsfront mot kapitalisterna. Det de alla av olika skäl ville få till stånd var en arbetarfront med vissa kapitalister (borgerligt-demokratiska kapitalister) mot andra kapitalister (reaktionära och fascistiska kapitalister) – dvs en allians baserad på klassamarbete i stället för klasskamp, som bar namnet folkfront när den väl blev av. Stalin tog det slutliga steget i maj 1935 när han undertecknade en icke-angrepps-pakt med den franska imperialismen och gav sin välsignelse åt fransk upprustning. Vad han ville få till stånd var en allians i namn av ”kollektiv säkerhet” med fredsälskande demokratiska imperialister (som Frankrike) mot krigsälskande fascistiska imperialister (som Nazi-Tyskland). För att uppnå denna allians var han beredd och ivrig att sätta handfängsel på de franska arbetarna och överlämna dem i de franska imperialisternas förvar. Detta var meningen med folkfronten som organiserades av de borgerliga Radikalsocialisterna, socialdemokraterna och stalinisterna längre fram under 1935.

Allt detta placerade de franska bolsjevik-leninisterna i en extremt gynnsam position, just därför att de fanns i SP, att avslöja folkfrontens verkliga karaktär och att samla arbetarna på vänsterkanten till en revolutionär mobilisering mot det kommande kriget. Detta var exakt orsaken till varför SP-ledarna, påhejade av stalinisterna, insåg att de var tvungna att utesluta fjärde-internationalisterna ur SP och isolera dem så mycket som möjligt så snabbt som möjligt.

Trotskij lämnade Frankrike i juni 1935, just som SP-ledningen höll på att förbereda sig för att gå till aktion mot den bolsjevik-leninistiska gruppen. Utifrån en realistisk värdering av situationen gav han sina franska kamrater rådet att deras dagar i SP var räknade och att de omgående borde inrikta sig på bygget av ett nytt revolutionärt parti. Av taktiska skäl borde de utnyttja de demokratiska klausulerna i SPs stadgar för att försvara sig mot uteslutningarna, avslöja SP-byråkraternas motiv och uppbåda de vänsterinriktade arbetarnas sympati, men att allt detta måste vara underordnat den politiska mobiliseringen för ett självständigt parti.

Trotskij ansåg att stalinisternas nya socialpatriotiska politik, som generaliserades på Kominterns sjunde (och sista) världskongress 1935 och den förvärrade krigsrisken, illustrerat av det fascistiska Italiens invasion av Etiopien längre fram under 1935, krävde en intensifiering av det offentliga arbetet för Fjärde Internationalen. Något som tillfälligt underordnats den franska vändningens omedelbara behov i Frankrike, Belgien, Polen och annorstädes. Så han skrev texten till ett nytt dokument. Det öppna brevet för Fjärde Internationalen, vilket på nytt bekräftade De fyras deklaration och uppdaterade den i ljuset av den nya utvecklingen sedan dess. Detta publicerades på sommaren 1935.(8)

Splittring och folkfront

Tyvärr delade en viktig del av den franska ledningen ledd av Molinier inte Trotskijs åsikter om vad som behövde göras i Frankrike, och resten av ledningen, som följde Jean Rous och Pierre Naville, visade sig oförmögna att stå för en beslutsam ledning i riktning mot skapandet av ett nytt franskt parti. Molinier ansåg att SP-erfarenheten ännu inte var avslutad och att ytterligare vinster fortfarande kunde uppnås i SP. Han upplevde detta så starkt att han bröt mot disciplinen och började att publicera en egen tidning. Den franska sektionen slungades ut i den värsta krisen i dess historia. Moliniers grupp uteslöts i slutet av 1935 och startade ett eget parti. Dyrbar tid gick till spillo. Många av de nya rekryterna och sympatisörerna som vunnits i SP demoraliserades av fraktionalismen och försvann. De båda grupperna återförenades i juni 1936 och splittrades på nytt några få veckor senare. Det var en verklig röra och orsaken till den obetydliga roll som den franska sektionen spelade under den stora strejkvågen 1936 som följde på folkfrontens valseger och den reducerade roll den spelade inom Fjärde Internationalen i fortsättningen fram till andra världskriget.(9)

I hettan av en debatt som konsumerade mycket kraft, gav Trotskij uttryck för anklagelsen att Moliniergruppens agerande uttryckte en kapitulation för det socialpatriotiska tryck som framkallades av borgarna i förberedelserna inför det andra världskriget och som understöddes av stalinisterna och socialdemokraterna. Då och senare förnekade Moliniergruppen indignerat denna anklagelse och vidhöll att meningsskiljaktigheterna bara härrörde ur motsatta uppfattningar om hur man bäst byggde ett fjärde-intemationalistiskt parti i Frankrike. Det är sant att deras fortsatta utveckling inte hade en socialpatriotisk karaktär. Men det verkar minst lika sant att ifall det bara handlat om taktiska meningsskiljaktigheter så var splittringen av den franska sektionen vid en så kritisk tidpunkt en oansvarig handling som tillfogade Fjärde Internationalen svår skada i deras eget land och annorstädes, och ställde frågan om djupet i deras förståelse för behovet av Fjärde Internationalen som en enad och disciplinerad rörelse. Hur som helst resulterade splittringen i att inte bara Molinier utan också Pierre Frank, ytterligare en i De Åttas grupp i den internationella ledningen, lämnade rörelsens ledning.

De franska, spanska och belgiska arbetarna radikaliserades under 1935 och 1936, men radikaliseringen kanaliserades in i folkfronterna, vilka kom till makten i Frankrike och Spanien 1936. Folkfrontspolitiken blev den centrala politiska frågan och det största hindret för Fjärde Internationalens tillväxt. Vår rörelse producerade en stor mängd propaganda och skolningsmaterial om folkfrontspolitiken, men bara en liten förtrupp var mottaglig för det vid tidpunkten, även om det representerar ett politiskt kapital som vi fortfarande lever på i dag. Till att börja med var det ingen i rörelsen som direkt ifrågasatte de ståndpunkter som Trotskij intog ifråga om folkfrontspolitiken. Men än en gång, som vi skall få se, handlade det för en del medlemmar och ledare om ett abstrakt instämmande som senare följdes av allvarliga konkreta meningsskiljaktigheter.

Men innan vi diskuterar dessa meningsskiljaktigheter om folkfrontspolitiken skall jag ta upp vår internationella konferens i juli 1936. Fastän den var den enda internationella konferens som vi höll mellan 1933 och grundningskongressen 1938 och fastän den kastar ljus över vår rörelses tillstånd ungefär halvvägs i vår berättelse, diskuteras den sällan i vår litteratur.

Konferensen i juli 1936

Det öppna brevet för Fjärde Internationalen 1935 hade offentligt förklarat för dess anhängare att det var nödvändigt att synkronisera och förena arbetet i världsskala under Fjärde Internationalens fana och lyfte fram tanken på en internationell konferens när situationen så tillät. IKF beslöt 1936 att tidpunkten för en sådan konferens hade kommit. Men den var dåligt förberedd. Sneevliet och Peter Schmidt från den holländska sektionen gavs ansvaret för den, men istället för att organisera konferensen ignorerade eller motarbetade de den, och den måste flyttas fram från april till juli. De centrala resolutionerna måste skrivas i sista sekunden, i huvudsak av Trotskij i Norge, så det ägde inte rum någon verklig förkonferens-diskussion. Trotskij organiserade också press på den holländska sektionen så att Sneevliet till sist tvangs att närvara. Allt som allt var bara åtta sektioner representerade.(10) Andra var inbjudna men kunde inte närvara eller mottog inte någon inbjudan.

Mötet i juli 1936 hölls några månader efter den stora franska strejkvågen, två månader efter att den amerikanska sektionen officiellt meddelat att dess medlemmar höll på att ansluta sig till Socialistpartiet, omkring en vecka efter det spanska inbördeskrigets början och några få dagar efter den andra splittringen av den franska sektionen.

Denne konferens betecknade sig som den Första internationella konferensen för Fjärde Internationalen, upplöste IKF och bildade Rörelsen för Fjärde Internationalen (RFI). Den gav uttryck för förhoppningen att Fjärde Internationalens första konstituerande kongress skulle kunna hållas inom ca sju månader efter ytterligare diskussioner och förberedande av programmatiska dokument. Protokollet från denna konferens försvann. Under de senaste nio åren har vi försökt få en fullständig bild av dess diskussioner och beslut men de flesta av delegaterna är döda och merparten av de kvarvarande kommer antingen inte ihåg eller vill inte diskutera den med oss. Den utmärkta politiska resolutionen om det nya revolutionära uppsvinget i Frankrike och Spanien och de övriga antagna resolutionerna – om behovet av en politisk revolution i Sovjetunionen, om Londonbyrån etc – finns alla tillgängliga och i tryck.(11) Vi känner också till den struktur som valdes för organisationen: ett Generalråd, motsvarande en internationell exekutivkommitté; en Internationell byrå på elva; och ett Internationellt Sekretariat på fem. Men åtminstone en aspekt av konferensen kan nu klaras upp.(12)

Tidpunkten har kommit att begrava den främsta legenden om denna konferens. En som jag tyvärr måste medge att jag hjälpt till att sprida under det senaste årtiondet. Jag syftar på legenden enligt vilken Trotskij föreslog att denna konferens skulle grunda eller utropa grundandet av Fjärde Internationalen och enligt vilken delegaterna på denna konferens avvisade eller vägrade att acceptera hans förslag. Hur uppkom denna legend? Det finns inte den minsta grund för den i något av de efterlämnade dokumenten från konferensen eller den idag tillgängliga korrespondensen om konferensen 1936 av Trotskij eller någon annan.(13) Ingen av de konferensdelegater som intervjuats under det senaste decenniet kunde dra sig till minnes något förslag om ”proklamerande” av Trotskij på konferensen eller någon åtgärd frän delegaternas sida för att avvisa ett sådant förslag. En del korrespondens från delegater 1936 som har blivit tillgänglig för oss under det senaste året motsäger i grunden legenden.

Så vilken är dess källa? Troligtvis det uttalande Trotskij gjorde två år senare, 1938, när han argumenterade för att släppa namnet ”Rörelsen för Fjärde Internationalen” till förmån för grundandet av Internationalen vid den internationella konferensen senare samma år: ”Detta namn /Rörelsen för Fjärde Internationalen/ framstod som pedantiskt, opassande och lätt löjligt för mig tom för två år sedan när det först antogs.” Men allt som detta säger är att Trotskij inte tyckte om det namn som antogs. Det följer inte alls av detta uttalande att han ställde något förslag eller att delegaterna förkastade det. Tänj uttalandet som det behagar er, det kan inte ge den minsta gnutta av bevis för det påstådda förslaget och det påstådda avvisandet.(14)

Ett avvisande av legenden och dess innebörd vad gäller delegaterna, bör inte leda oss till det motsatta felet att tro att konferensen inte präglades av något annat än harmoni och och enhet om perspektiven. Sneevliet, som redan var i färd med att styra den holländska sektionen bort från Fjärde Internationalen i riktning mot Londonbyrån, var den främste kritikern av IKF-ledningen på konferensen. Han diskuterade inte sina egna åsikter om Internationalen på konferensen utan han lämnade den därför att han inte gillade dagordningen. Det är knappast troligt att han skulle ha fått något betydelsefullt stöd på denna konferens för sina åsikter om Internationalen, och jag håller det för troligt att merparten av de övriga delegaterna skulle ha röstat för ett förslag om proklamation om Trotskij lagt fram ett sådant. Men Sneevliet var inte den enda delegaten 1936 som lämnade rörelsen före grundningskongressen 1938. Tilltron på Fjärde Internationalen vacklade eller tynade bort under de kommande två åren. Vi kommer att få fullödigare detaljer 1980 när Harvard kommer att öppna sista delen av Trotskij-arkiven men vi vet redan att det fanns olika uppfattningar i rörelsen om Fjärde Internationalens karaktär och olika grader av uppslutning bakom den, tre år efter att den föreslagits.

Folkfronter och POUM

För att nu återkomma till folkfrontspolitikens problem: Trotskij pekade på en farlig tendens i den franska sektionen så tidigt som i oktober 1935, några få veckor efter att Folkfronten blev till. Han noterade att ett antal medlemmar var emot att resa en paroll som krävde att Radikalsocialisterna skulle slängas ur Folkfronten; de ansåg att arbetarna ”måste uppleva erfarenheten” av att ha Folkfronten vid makten och därför var vi tvungna att stödja Folkfronten i dess helhet. Dessa kamrater var inte själva folkfrontspolitiker, men de ansåg att vi måste gå tillsammans med arbetare som stödde Folkfronten och därför… De personer som hade dessa och liknande åsikter utgjorde en minoritet av rörelsen, men är värda att minnas som ett bevis för att i till och med så grundläggande frågeställningar som folkfrontspolitik har våra nuvarande ståndpunkter inte uppnåtts automatiskt utan som ett resultat av kamp mot ett ganska starkt tryck. Tyvärr var denna åsikt inte enbart begränsad till nya medlemmar som nyligen vunnits från Socialistpartiet. Den fördes också fram av Ruth Fischer, den f d ledaren för det tyska kommunistpartiet, som då var medlem av IS och IKF:s exekutivkommitté och som ville att vår rörelse skulle kräva makten åt Folkfronten (inklusive de borgerliga radikalerna).

Men den viktigaste och mest förödande splittringen kring folkfrontspolitiken utspelades runt det spanska POUM {Det Förenade Marxistiska Arbetarpartiet), och dess anpassning till folkfronten och viktiga RFI-sektioners och ledares försvar av POUM. Det bildades i september 1935 på basis av ett samgående mellan det centristiska Arbetar- och bondeblocket lett av Joaquin Maurin och den spanska sektionen av IKF ledd av Andres Nin. Den spanska sektionen hade stött perspektivet på en ny international 1933. Men dess missnöje med IS och Trotskij fick det snart att dra sig tillbaka från IKF:s aktiviteter även om det inte formellt lämnade det. 1934 förkastade den den franska vändningen och vägrade att ansluta sig till det spanska socialistpartiet ens när SPs ungdomsgrupp antog resolutioner som förespråkade en ny international.

Efter samgåendet röstade POUM för att ansluta sig till Londonbyrån. Men IKF avbröt inte sina kontakter med POUM förrän i januari 1936, när POUM under förevändning att detta var det enda sätt som det kunde bli berättigat att få ställa upp i de stundande nationella valen, offentligt ställde sig bakom den spanska folkfrontens valprogram. Trotskij betecknade detta som ett förräderi mot arbetarna och efter det spanska inbördeskrigets inledning i juli blev denna karaktäristik centrum för en förbittrad debatt i RFI.

POUM spelade en framträdande roll för att driva tillbaka fascisterna i början av inbördeskriget och under en kort tid hoppades IKF-ledama att POUM i krigets smältdegel skulle komma att korrigera sina misstag och att en försoning skulle bli möjlig. Trotskij stödde också denna uppfattning och erbjöd sig att hjälpa till genom att flytta från Norge till Barcelona om det gick att genomföra. Men i september accepterade Nin posten som justitieminister i den katalanska folkfrontsregeringen och Trotskij återupptog sin oförsonliga kritik av POUM och förespråkade bildandet av ett Fjärde Intemationalen-parti i Spanien när POUM förbjöd en tendens som stödde Fjärde Internationalen i sina led. Det tog längre tid innan andra ledare och de viktigaste sektionerna i RFI gav upp sina förhoppningar om att POUM kunde reformeras, som en läsning av deras press i slutet av 1936 utvisar. Några ledare släppte aldrig sina förhoppningar och sin sympati för POUM.

De mest uttalade försvararna av POUM i RFI var Sneevliet, Vereecken och Victor Serge, en oppositionsmedlem som fått tillåtelse att lämna Sovjetunionen 1936 och som valts in i RFI:s Generalråd på konferensen 1936. De förespråkade inte folkfrontspolitik och vid tillfälle kritiserade de t o m POUM:s ”misstag” i detta hänseende, men de förnekade att dessa misstag var av avgörande betydelse och krävde att RFI skulle ge fullständigt politiskt stöd till POUM såsom varande den enda revolutionära kraften i Spanien. Deras anpassning till folkfrontspolitiken antog formen av pro-POUMism. Detta var den fråga på vilken Serge bröt med RFI 1937 efter att ett möte med Internationella Byrån förkastade anpassning till POUM. Detta var den fråga på vilken Vereecken låg i bakhåll och attackerade IS under hela 1937 även om han inte lämnade förrän 1938.

Moskvarättegångarna

Två veckor efter RFI-konferensen och t o m innan dess dokument kunnat publiceras någonstans, chockade Stalin hela världen genom att annonsera öppnandet av den första stora moskvaprocessen. Zinovjev och Kamenev stod som huvudanklagade i båset, men Trotskij och Fjärde Internationalen var det främsta målet för denna konspiration. Dess avsikt var att jaga bort dem från arbetarrörelsen över hela världen, att för all framtid isolera dem som politiska parias som ingen hederlig arbetare ville ha med att göra. Trotskij och RFI var tvungna att i praktiken lägga allt annat åt sidan under nästan ett helt år för att kunna försvara sig i denna kamp på liv och död. På det hela taget gjorde de ett bra jobb för att avslöja konspirationerna och deras betydelse. Men knappast någon energi fanns kvar för andra partibyggar- och intemationalen-aktiviteter under denna period, och som en konsekvens måste den planerade grundningskongressen skjutas upp.

Men moskvarättegångarnas pris översteg detta. Rättegångarna var ett allvarligt slag mot de revolutionära arbetarnas moral överallt. Anti-bolsjevikiska tendenser dök upp eller återupplivades bland arbetare som tidigare varit sympatiskt inställda till den ryska revolutionen. Många aktivister som påverkades av den gemensamma borgerliga och stalinistiska propagandan om att stalinismen är den logiska fortsättningen på leninismen, blev politiskt desillusionerade och drog sig tillbaka till sidolinjerna. RFI var inte immunt mot sådana avhopp och återfall – vare sig dess sympatisörer, medlemmar eller dess ledare.

De måste framstå som konstigt för somliga att ledande personer som hade talat och arbetat för Fjärde Internationalen skulle förkasta och hoppa av från detta arbete p.g.a. av stalinismens brott. Trots allt hade dessa brott varit en del av skälet till att de dragit slutsatsen att en ny International var nödvändig. Ändå är detta exakt vad som hände med personer som Muste och Schmidt, vilka båda hade valts in i Generalrådet på konferensen 1936. Knappt en månad efter konferensen och några få dagar efter den första moskvarättegången avgick båda. Muste återvände till pacifismen och den kyrka han ursprungligen kommit ifrån. Schmidt återvände kort därefter till socialdemokratin. Det borgerliga trycket verkar på olika sätt på olika människor för att förstöra deras tro på arbetarnas förmåga att frigöra sig själva från klassamhällets förtryck och stalinofobi. Skräcken inför och hatet mot stalinismen på bekostnad av alla andra överväganden, har varit en av de mest effektiva mekanismerna för att undergräva och förstöra revolutionärt medvetande under de senaste fyra årtiondena.

Vi måste komma ihåg att på samma gång som stalinisterna mördade och fängslade miljoner i Sovjetunionen vann de miljontals anhängare i andra länder genom att vara de mest aktiva och ihärdiga arkitekterna för allianser som de påstod skulle stoppa fascism och krig. Naturligtvis undertecknade Stalin 1939 sin pakt med Hitler och annonserade inledningen av det andra världskriget, men under de föregående åren attraherades många människor av stalinisterna p.g.a. att de var den främsta kraften som manade till motstånd mot fascism och det annalkande kriget.

Bland dessa återfanns inte enbart nyligen politiserade element utan också veteraner som Alfonso Leonetti, en grundare av det italienska kommunistpartiet och den italienska vänsteroppositionen och en medlem av IS från 1930 till 1936, som valdes till den Internationella Byrån på konferensen 1936. Leonetti hade kommit till vår rörelse under den stalinistiska tredje-perioden och sekteristiska galenskap. När den stalinistiska linjen förändrades var han minst lika kritisk till folkfrontspolitiken som alla de övriga IKF-ledama.(15) Men eftersom han inte såg några alternativ gentemot kriget och fascismen, började han gradvis att se tänkbara positiva drag hos folkfrontspolitiken och ett kort tag efter konferensen 1936 slutade han att vara aktiv och försvann ur sikte. Det tryck som verkade på honom blev allt tydligare under kriget när han samarbetade med stalinisterna i Frankrike. Efter kriget anhöll han om att bli återupptagen i det italienska kommunistpartiet där han accepterades och är idag en ”eurokommunist”.

Leonetti var den siste av De Åtta ledare som vi pekade på 1933. För att upprepa: Tre mördades av GPU (Trotskij, Sedov och Klement); En kapitulerade för stalinisterna (Leonetti); Två bröt temporärt med rörelsen p.g.a. meningsskiljaktigheter om taktiken (Frank och Naville, den sistnämnde lämnade senare p.g.a. djupgående meningsskiljaktigheter); Två bröt för att ansluta sig till den centristiska Londonbyrån (Bauer från den tyska sektionen och Sneevliet med den holländska sektionen). Bauer var en sekteristisk formalist medan Sneevliet anpassade sig till den POUMistiska opportunismen, men båda två slutade i samma centristiska hål och Naville skulle ha anslutit sig till dem om inte Londonbyrån gett upp andan innan han hann fram. Leonettis anpassning till folkfrontspolitiken ledde honom till stalinismen medan Sneevliets anpassning till POUM:s deltagande i folkfronten ledde honom till Londonbyrån, men i båda fallen ledde det bort från Fjärde Internationalen. Var och en som tror att IKF och RFI var immuna mot folkfrontstrycket måste bortse från sådana bevis för vad som internt hotade Fjärde Internationalen. Vår lista på avhoppare kan utökas, men förlusterna bland De Åtta är tillräckliga för att visa vilken mångfald av tryck som dessa människor utsattes för, med en kraft som drev några av dem långt bort från den inriktning på en fjärde international som de ställt sig bakom bara några år tidigare.

I Mexiko fullbordade Trotskij lejonparten av sitt historiska avslöjande av moskvarättegångarna i mitten av 1937. Därefter återvände han till rörelsens interna problem och han kom överens med IS om behovet av ytterligare en och bättre förberedd internationell konferens, preliminärt tänkt i oktober 1937. Men den måste uppskjutas delvis på grund av att den amerikanska sektionen uteslutits ur SP och behövde tid för att förbereda den kongress som grundade SWP i slutet av samma år.

Inför grundandet

I mars 1938 besökte en SWP-delegation bestående av Cannon, Schachtman, V R Dunne och Rose Karsner, Trotskij i Mexiko för att diskuterade den föreslagna internationella konferensen. Utskrifter av de viktigaste diskussionerna, som också berörde flera viktiga amerikanska problem, kan återfinnas i böckerna Övergångsprogrammet och Writings 1937-38 av Trotskij. De är värda att läsa, eller läsa om i samband med detta fyrtioårsjubileum, därför att de ger ett lysande exempel på Trotskijs tillvägagångssätt i samarbetet med de övriga ledarna för rörelsen. Först och främst talade han inte bara till eller åt dem – han lyssnade mycket omsorgsfullt och han såväl tog emot som gav. Vinsterna med detta tillvägagångssätt kan ses i det viktigaste programmatiska dokumentet han skrev till grundningskongressen, men de sträckte sig långt utöver detta. Detta därför att den metod Trotskij tillämpade stimulerade laganda, som är oersättlig för skapandet av en kollektiv ledning.

I den första av dessa diskussioner i Mexiko nåddes enighet om karaktären på och tidpunkten för den internationella konferensen och om de dokument som måste förberedas, i synnerhet en programmatisk sene av övergångskrav osv. Därefter sa Cannon:

Om vi ser till den organisatoriska sidan av frågan – skall vi uppfatta denna konferens som en tillfällig samling eller som det faktiska grundandet av Fjärde Internationalen? Den dominerande uppfattningen bland oss är att vi verkligen grundar Fjärde Internationalen på denna konferens. Vi anser att de huvudsakliga elementen i Fjärde Internationalen nu har utkristalliserats. Vi borde avsluta våra förhandlingar och manövrer med centristerna och i fortsättningen handskas med dem som väsensskilda och främmande grupper.

Trotskij replikerade att han var ”absolut” överens med vad Cannon sagt. För de SWP-ledares räkning, som skulle närvara på den internationella konferensen räknade han upp de krafter i RFI som skulle eller kunde tänkas vara emot ett sådant synsätt på konferensen. Några av belgarna, i synnerhet Vereecken, några av fransmännen, Sneevliet och en majoritet av holländarna.

”Självfallet är vi en svag International.” Han uppmanade amerikanarna att energiskt driva sin ståndpunkt. Cannon fortsatte:

Några kamrater har uppfattat taktiken att manövrera med och göra eftergifter gentemot centristerna som en stadigvarande politik, men vi anser att alla våra manövrer med centristerna nu är uttömda. Det var riktigt av oss att skjuta på organisatoriska åtgärder för två, tre eller fyra år sedan, för att kunna slutföra manövrerna och experimenten med dessa människor, men inte nu längre. Vi noterade i vår diskussion att det fanns ett antal kamrater som vill fortsätta med denna taktik i all evighet – någon sorts manövrer som på förhand är dömda att misslyckas. Av det skälet anser jag att vi måste förklara detta för kamraterna.

I maj publicerade Trotskij ett mycket emfatiskt brev till en tjeckisk kamrat som bidrag till den internationella förkonferensdiskussionen. Det bar titeln ””För” Fjärde Internationalen? Nej! Fjärde Internationalen!”. Vereecken lämnade rörelsen efter att ha läst detta brev. Sneevliet och den holländska sektionen hade redan gett sig av. Det fanns en viss fransk opposition till grundandet av den nya internationalen, men det var bara en minoritet som hade den uppfattningen. På själva konferensen röstade nitton av delegaterna till förmån för en statut som proklamerade Internationalens grundande, medan tre röstade mot: de två delegaterna från den polska sektionen och Yvan Crapeau från den franska sektionen.(16)

De polska delegaterna 1938 var inte emot att grunda Internationalen, sa de, men de var emot att göra det vid denna tidpunkt, därför att det skulle vara en meningslös gest, därför att vi var för små och därför att de första tre internationalerna alla hade grundats under perioder av revolutionära uppsving.(17) De tre motståndarna till grundandet specificerade inte hur omfattande ett revolutionärt uppsving måste vara för att de skulle kunna gå med på en ny international, men hur som helst avvaktade de inte speciellt länge. En av polackerna blev zionist, den andra lämnade politiken och Crapeau lämnade efter kriget för att ansluta sig till en rad centristiska skapelser som alla var motståndare till Fjärde Internationalen. Anhängarna till grundandet delade i allmänhet Trotskijs åsikt att de existerande nationella sektionerna behövde en klart definierad internationell organisation och ledning, oavsett deras storlek.

Det är frestande att spekulera hur rösterna skulle ha fallit om inte Trotskij och SWP intaget en så fast ståndpunkt. I slutet av kriget och den politiska förintelse den utsatte den revolutionära rörelsen hade fem av de femton internationella exekutivkommitté-medlemmarna dödats och av de kvarvarande tre var bara två fortfarande aktiva i vår rörelse: Cannon och Carl Skoglund från Minneapolis.

Den andra stora erövringen från 1938 var Övergångsprogrammet som Trotskij skrev och bad SWP att ställa sig bakom i den internationella diskussionen. Detta var utan tvivel det mest värdefulla programmatiska dokument som producerats av den revolutionära rörelsen sedan Lenins tid. Det bygger på arbetarnas faktiska erfarenheter internationellt i imperialismens epok och sammanfattar och syntetiserar lärdomarna från deras kamp och skisserar ett program och en metod för att leda arbetarna och deras allierade utifrån deras existerande medvetandenivå över bron till kampen för arbetarmakten. Trots olika förutsättningar är övergångsmetoden lika relevant och användbar idag som den var för fyrtio år sedan. Övergångsprogrammet satte ett outplånligt märke på vår rörelse – Fjärde Internationalen och SWP skulle ha varit annorlunda och mycket svagare utan det. Jag är inte säker på om det skulle ha överlevt de förlamande svårigheterna på fyrtio- och femtiotalet utan ett sådant program.

Trotskijs betydelse

Detta avslutar vår berättelse men lämnar oss med några frågor att fundera över. En av dessa som nästan sticker oss i ögonen är om Fjärde Internationalen alls skulle ha grundats 1938 utan Trotskij. Hans roll var så överväldigande att våra kritiker på den tiden hånfullt betecknade den som en enmans-intemational som garanterat skulle upplösas och falla sönder så fort Trotskij var borta ur bilden. Denna spådom sattes snart på prov när Trotskij mördades 1940 och den förkastades i det andra världskrigets virvelström när Internationalen blev svårt misshandlad, men inte desto mindre lyckades att hålla fast vid sina principer och förbli den autentiska bevararen av den revolutionära internationalismen. Som Cannon sa vid en minneshögtid 1940, Trotskij hade byggt rörelse kring idéer och inte personligheter och idéerna överlevde efter hans död.

Den fråga vi tar upp är väldigt lik den som ställdes om Lenin: Om, i början av 1917, en tegelsten hade ramlat ned från ett tak i Zürich, där Lenin befann sig i exil, skulle Oktoberrevolutionen då ägt rum i Ryssland senare samma år? De flesta av dem som ställer denna fråga tycker att den är smart. Om man säger ja, revolutionen skulle ha ägt rum utan Lenin, bevisar det att man är blind inför fakta och dogmatiskt förnekar personlighetens roll i historien. Om man säger nej, revolutionen skulle inte ha ägt rum utan Lenin, då är man skyldig till att förgripit sig på den historiska materialismens doktrin i deras ögon, underskatta Masskrafterna och massornas roll och av att ge en överdriven, oförtjänt och idealistisk betydelse åt de stora personligheternas eller hjältarnas roll i historien.

Men bortsett från lekar, marxister behöver inte göra eftergifter gentemot någon när de studerar den konkreta utvecklingen 1917 och drar slutsatsen att utan Lenin skulle troligtvis Oktoberrevolutionen inte ha blivit framgångsrik om man försökt sig på den. Äkta marxister ser ingen motsättning mellan de revolutionära massornas roll och exceptionella, t o m oersättliga ledares roll. Det är sant att det under detta sekels första år, när mycket av rörelsen ännu befann sig i sin teoretiska mognadstid, lade några av dess ledare fram en version av marxismen som var genomsyrad av fatalism, i en vision av en socialism som förverkligas av opersonliga ekonomiska krafters obönhörliga frammarsch, och ignorerade eller underskattade ledarskapets avgörande roll. Men efter 1917 och assimilerandet av bolsjevismen som marxismens revolutionära väsen i imperialismens epok har dessa felaktigheter rättats till bland de genuina marxisterna, som avvisar fatalismen, förstår begränsningarna och falluckorna hos spontanismen och lägger en mer korrekt vikt på ledarskapets oundgänglighet i teorin och praktiken, i synnerhet det kollektiva ledarskapet.

Teoretikern och kollektivet

I en diskussion 1935 om den underjordiska verksamheten i Nazityskland, varnade Trotskij de tyska kamraterna för vad han uppfattade som en tendens att inta en ”von-oben” eller föraktfull attityd gentemot de medlemmar av vår underjordiska rörelse som inte var välskolade i marxistisk litteratur och teori. Jag kan inte referera hela diskussionen här men jag vill citera en passus av Trotskij som jag anser är relevant:

Dessutom gör man revolution med ganska få marxister, ton i partiet. Kollektivet ersätter här vad individen inte förmår. Den enskilde kan knappast bemästra varje enskilt område – det är nödvändigt att ha specialister som kompletterar varann. Sådana specialister är ofta ganska hyfsade ”marxister” utan att vara fullständiga marxister på grund av att de arbetar under översyn av verkliga marxister. Hela bolsjevikpartiet är ett strålande exempel på detta. Under Lenins och Trotskijs överinseende var Bukharin, Molotov, Tomskij och något hundratal till utmärkta marxister, kapabla till storverk. Så fort denna kontroll försvann kollapsade t o m de på det skamligaste sätt. Detta beror inte på att marxismen är en hemlig vetenskap, det är bara mycket svårt att undkomma det kolossala trycket från den borgerliga miljön med alla dess inflytelser.(18)

Det skulle vara fullständigt missvisande att läsa denna passus t.o.m. om den innebar att Trotskij var likgiltig inför skolandet och utbildandet av marxistiska kadrer. Hela hans liv var vigt åt att utveckla sådana. Vad han enligt min uppfattning i själva verket säger är att när vi är engagerade i att utbilda marxistiska kadrer får vi inte ställa oss omöjliga eller ideala krav utan måste inse att så länge som den borgerliga miljön fortsätter att tränga sig på oss allesammans så kommer inte alla att visa sig vara en ”komplett” eller perfekt marxist. Vi måste använda de styrkor som står till buds tom inklusive deras defekter och försöka stärka, vägleda och övervaka dem så att de kan de kan ge de mest användbara bidragen till vårt gemensamma revolutionära arbete.

Det framstår dessutom för mig som om Trotskij understryker den än större frågeställningen att medan det finns få ”kompletta marxister” så är deras roll av avgörande betydelse. På vad de gör eller inte gör beror alla andras framgång eller misslyckande, de näst intill kompletta marxisterna och därför rörelsen som helhet. Långt från att förminska det marxistiska ledarskapets roll har Trotskij här tilldelat det, på ett mycket konkret sätt, en central och avgörande betydelse som jag inte funnit uttryckt någon annanstans i hans eller Lenins skrifter. Detta uttrycker inte alls någon elitistisk uppfattning utan en förståelse för det det ojämförliga ledaransvar som de mest kompetenta marxisterna har. Denna insikt genomsyrade allt han tänkte och gjorde kring Fjärde Internationalen.

Trotskij – organisatören

När Trotskij 1935 skrev i sin dagbok att han ansåg att bygget av Fjärde Internationalen var det viktigaste arbete han någonsin utfört fann kommentatorer som Isaac Deutscherdet omöjligt att tro att en person med Trotskijs begåvning menade eller kunde mena detta bokstavligt. Men Trotskij menade det bokstavligt och han handlade i enlighet med detta med all kraft som stod honom till buds.

Vi känner alla till att Trotskij var den teoretiska ledaren för rörelsen -varenda en av de många erövringar på detta område under 30-talet härrörde från honom eller bar hans prägel. Men vi kände inte till, fram till den för ett kort tag sedan publicerade Writings-serien, i hur hög grad Trotskij också var den praktisk-politiske ledaren för Internationalen. Exilens villkor tillät honom inte att delta i våra internationella konferenser och han var bara förmögen att delta i IS-mötena under några få månader under den tid som han vistades i Frankrike. Men trots alla de legala restriktionerna och de begränsningar som berodde på tid och rum, lyckades han på olika sätt att placera sig politiskt i centrum för ledningen och att delta i alla betydelsefulla beslut. Inte bara strategiska utan också väldigt ofta taktiska sådana. Hans roll i det aktiva ledarskapet för Fjärde Internationalen och dess föregångare var större och varade längre än Marx’ och Engels’ i den Första Internationalen, Engels’ i den Andra och Lenins i den Tredje.

Jag misstänker också att få av oss har tillräckligt förstått i hur hög grad Fjärde Internationalens öde under dessa år var avhängigt en enda persons vilja. (Jag använder ordet vilja, viljekraft och beslutsamhet att nå sitt mål där Trotskijs kritiker skulle säga ”fanatism” eller ”dogmatisk envishet” eller ”doktrinär blindhet inför verkligheten” eller liknande). Till all lycka för rörelsen besatt Trotskij detta element i stort överflöd – tillräckligt för att hålla honom gående mot stora odds, med tillräckligt över för att ge stimulans åt andra som han fick med sig, kanske släpade med sig, långt utöver deras normala förmåga, medan han var i livet. Efter Trotskijs död sparkade några av dem bakut och hoppade av.

Att bilda FI före kriget

Jag tror inte jag behöver övertyga denna publik om att revolutionära arbetare behöver organiseras såväl internationellt som nationellt eller att Fjärde Internationalens grundande var nödvändigt och progressivt. Men det finns en vidhängande fråga som kanske behöver klargöras här: Om man utgår ifrån att det var nödvändigt att grunda Internationalen, varför var det då så brådskande med dess grundande 1938? Vilken skillnad skulle det göra om den inte grundats förrän först senare?

Det främsta svaret är det andra världskriget. Det bröt nästan ut i samband med München-krisen samma månad som konferensen hölls och det började faktiskt bara ett år senare. Näst revolutioner är krig de revolutionära organisationernas svåraste prov. Det utsätter dem för ett överväldigande tryck, isolerar dem ofta eller isolerar dem ytterligare från deras bas, berövar dem illusioner, krossar de svaga och vacklande elementen och ställer de starka inför utmaningar på liv och död. Inom några veckor eller månader sopade det andra världskriget bort Londonbyrån och resterna av den brandlerska internationalen som myggor i en storm.

Den lilla och svaga Fjärde Internationalen var inte immun mot dessa destruktiva och upplösande inflytelser. På den europeiska kontinenten drevs de europeiska sektionerna underjorden och reducerades till en handfull av hänsynslöst förtryck. Några av medlemmarna av 1938 års exekutivkommitté mördades på sina poster: Trotskij av en GPU-agent i Mexiko, Leon Lesoil av nazisterna i ett koncentrationsläger, Pietro Tresso av stalinisterna i Frankrike, Tha Tu Thao av stalinisterna i Vietnam. Andra drog sig tillbaka till sidolinjerna eller hoppade av. Pionjärer som Schachtman vek sig under trycket från den borgerligt-demokratiska opinionen t o m innan USA gick med i kriget och revolterade mot de perspektiv för Fjärde Internationalen som de hade röstat för vid grundningskongressen och ledde en uppslitande splittring av rörelsen. Långsamt lyckades våra heroiska kamrater återskapa några av de europeiska sektionerna och återuppta verksamheten mot sina formidabla motståndare, men det tog över fyra krigsår innan de lyckades att återupprätta kontakterna mellan sig själva i form av ett europeiskt sekretariat för Fjärde Internationalen.

Så det är riktigt att säga att om inte Internationalen grundats 1938 skulle den inte ha grundats under kriget. Men förr eller senare skulle den ha grundats men den skulle ha varit ett annorlunda och politiskt svagare organ än det som upprättades 1938 och lyckades överleva kriget med sin fana och tradition obefläckad.

Under själva kriget var Internationalens existens – instängd och kringskuren som den var när dess centrum flyttades till USA – en enorm faktor för att upprätthålla revolutionär moral och ideologisk kontinuitet mitt uppe i en motgång. Jag kan personligen berätta hur mycket det stärkte mig som ung aktivist att veta att Internationalen och dess förkämpar, fastän avskurna från varandra, fortsatte kampen för våra gemensamma idéer och mål. Senare under kriget, efter att jag inkallats till armén och skickats till Frankrike, där de politiska förhållandena var mycket svårare än här, hade jag tillfälle att tala med många europeiska kamrater, och om och om igen få vittnesbörd om den enande och inspirerande effekt som nyheter (eller t o m bara rykten) om Fjärde Internationalens existens och överlevnad hade på de förföljda kämparna i koncentrationslägren, fängelserna, arméerna och de underjordiska cellerna. Av det skälet kämpade de desto bättre och utan det skulle det ha varit mycket svårare för dem att fortsätta kampen. Utan den skulle det ha varit mycket svårare att skapa den politiska och ideologiska homogenitet som uppnåddes kort efter kriget.

Svårt som det var att grunda Internationalen 1938 med Trotskijs hjälp, skulle det ha varit än besvärligare att grunda den efter kriget när auktoriteten hos de eventuella grundarna skulle ha varit mindre och rörelsens dyrbara kontinuitet skulle ha varit bruten under flera år. Det skulle inte bara ha varit besvärligare att grunda den efter kriget, det skulle också ha varit svårare att bibehålla dess enhet efter att den grundats. Att hålla samman Internationalen har aldrig varit lätt, och ibland har det inte varit möjligt, men det skulle ha varit mycket svårare om ansträngningarna att grunda den 1938 misslyckats.

Fjärde Internationalen är i likhet med de partier som är anslutna eller sympatiserar med den, ännu inte tillräckligt stark eller inflytelserik någonstans för att kunna fullgöra den uppgift den tog på sig 1938. Men den är många gånger större än då, större än den någonsin varit och växer fortfarande. Den behöver inte någon Trotskij att vägleda den utan har en kollektiv ledning, något som den saknade på Trotskijs tid. Den måste fortfarande brottas med många svåra problem, men inget är av den fatala sort som krossade de första, andra och tredje internationalerna. Den har funnits längre än någon av dess föregångare men den är fortfarande vital, förmögen att lära och korrigera sina misstag och revolutionär i sitt synsätt och praktik. Den förkroppsligar de revolutionära lärdomarna, traditionerna, metoderna och programmet från det det senaste ett och en tredjedels århundradena. Mänsklighetens öde beror på dess framtid. Till stor del är detta ett resultat av det sätt på vilket den utformades och upprätthölls under de fem år vi studerat.

George Breitman
Översättning: Anders Hagström

Noter:
1 Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Belgien, Grekland, Spanien, Schweiz, Italien och Sovjetunionen. Andra oppositionsgrupper existerade, i Kina, Sydafrika, Latinamerika, Centraleuropa, osv, men var inte representerade på denna konferens.
2 De tre var det tyska Socialistiska Arbetarpartiet (SAPD), holländska Oberoende Socialistpartiet (OSP) och det holländska Revolutionära Socialistpartiet (RSP). SAPD organiserades 1933 efter att en vänstertendens uteslutits ur den tyska socialdemokratin. Trots att den var förbjuden av nazisterna gjorde den anspråk på att ha över 10 000 medlemmar 1933. OSP bildades 1932 ur en vänsterutbrytning från den holländska socialdemokratin och hade uppskattningsvis 4 000 medlemmar. RSP organiserades 1929 efter att dess ledare uteslutits ur det holländska kommunistpartiet för att ha opponerat sig mot stalinismen. Det hade l 000 medlemmar.
3 Archeo-marxisterna var ursprungligen en tendens i det grekiska kommunistpartiet som uteslöts 1924. Efter att ha fungerat som en propagandagrupp under några år blev den en allvarlig kontrahent till kommunistpartiet. De började att sympatisera med Vänsteroppositionen 1930 och anslöt sig som dess grekiska sektion 1932. Witte blev medlem av IS samma är.
4 Se ”The Class Nature of the Soviet State” i Writings of Leon Trotsky (1933-34), Pathfinder Press, New York 1972.
5 Flera artiklar på detta tema återfinns i Writings of Leon Trotsky (1934-35), Pathfinder Press, 1971.
6 Se ”The Present Situation in the Labour Movement and the Tasks of the Bolshevik-Leninists” i Documents of the Fourth Internationell – The Formative Years (1933-40), Pathfinder 1973.
7 Se Cannons tal 1945 ”The Workers Party and the Minority in the SWP” i The Struggle for Socialism in the ”American Century”, Pathfinder 1977.
8 Se Writings of Leon Trotsky (1935-36), Pathfinder 1977.
9 Se Crisis of the French Section (1935-36), Pathfinder 1977.
10 Frankrike, Holland, Storbritannien, Tyskland, Italien, Sovjetunionen och USA.
11 Se Documents of the Fourth Internationell.
12 De följande styckena skrevs om 1979 för att rätta till felaktigheter i föreläsningen 1978.
13 Ett användbart exempel på sådan korrespondens är Max Schachtmans rapport dll Trotskij två veckor efter konferensen. Schachtmans rapport återfinns som ett appendix till originaltexten i Education for Socialists, november 1979.
14 Det tidigaste uppdykandet av legenden i tryck som jag funnit var i Pierre Franks korta bok Fjärde Internationalen – ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia /René Coeckelberghs Partisanförlag 1972 öa/.
15 Leonettis artiklar i detta ämne i ICL:s press undertecknades med pseudonymerna J P Martin och A Feroci.
16 Se ”Minutes of the Founding Conference of the Fourth International” i Documents of the Fourth International. Elva sektioner representerades av ordinarie delegater vid denna konferens: USA, Frankrike, Tyskland, Sovjetunionen, Italien, Brasilien, Polen, Belgien, Holland och Grekland. Flera andra sektioner uttryckte sin anslutning till den nya internationalen även om de var oförmögna att skicka några delegater.
17 I USA började Walter Reuther, ordförande för bilarbetarförbundet, förklara att han inte var motståndare till grundandet av ett arbetarparti,” även om det inte rätt tidpunkt idag”.
18 Se ”Underground Work in Nazi Germany” ,en utskrift av en diskussion som hölls i juni 1935, i Supplement, Writings of Leon Trotsky.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1988

Åren då Fjärde Internationalen grundas(1933-38)

Det finns två skäl att studera åren 1933-38, den period då Fjärde Internationalen bildas. För det första ur historisk synvinkel: för att känna till och förstå de strider som formade oss och det programmatiska arv på vilket vi grundar oss. För det andra av mer praktiska skäl:

en stor del av vår nuvarande inriktning och problem i partibygget härstammar ur de förhållanden under vilka Fjärde Internationalen formerades.

Jag tänker i denna rapport inte gå in på den internationella utvecklingen under dessa år. Men de val och de åtgärder jag skall diskutera hade sin direkta grund i händelser i klasskampen. Dessa händelser bör vi ständigt ha i åtanke.(Se ”kronologi”.)

För att friska upp minnet behöver vi bara påpeka att kampen för att grunda Fjärde Internationalen ägde rum under den korta perioden mellan Hitlers seger i Tyskland och förberedelserna inför andra världskriget. Under dessa få år ägde samhällsomvälvningar och kriser rum med en hastighet som är svår att tänka sig idag: nazismens framväxt i Tyskland och Österrike, den spanska revolutionen och inbördeskriget, sammanbrottet för Folkfronten i Frankrike, den dystra raden av Moskvarättegångar och förföljelser i Sovjetunionen, den Långa Marschen och inledningen av befrielsekriget mot Japan i Kina, för att bara nämna några.

På några år genomgick länderna i Europa, världens politiska karta och arbetarrörelsen en fullständig omvälvning. Hela traditioner och kulturer försvann precis som samhällen som svaldes av havet.(1)

Med denna bakgrund i åtanke skall vi behandla de stora politiska frågor som ställdes i och med den Kommunistiska internationalens byråkratisering och bildandet av en ny revolutionär International:

1. När? Utifrån vilka kriterier beslutade Trotskij och Vänsteroppositionens ledning att tiden var mogen att övergå från kampen att reformera Tredje internationalen till att proklamera behovet av en ny International?

2. På vilka grundvalar? Vilka programmatiska frågor skiljde denna nya internationella strömning från resten av den organiserade arbetarrörelsen, och hur skulle de presenteras?

3. Hur? Vilken metod användes för att försöka samla så många som möjligt kring detta projekt?

4. Med vilka? Vi kommer att analysera det komplicerade förhållandet mellan att bygga nationella sektioner och byggandet av en internationell organisation, liksom de olika taktiker som användes: omgrupperingar och sammanslagningar, ”entrism”, ett arbetarparti grundat i fackföreningarna, etc..

I. Från kampen att reformera Tredje internationalen till behovet av en Fjärde International: Det historiska testet

l. Andra internationalen blev inte chauvinistisk och för ”nationell enhet” över en natt i augusti 1914. Den hade börjat degenerera mycket tidigare. Det saknades inte symptom på denna process. Redan vid sekelskiftet kunde man se de teoretiska och ideologiska symptomen i den stora debatten om revisionismen (i vilken Luxemburg, Bernstein, Labriola och Sorel deltog). Även de politiska symptomen hade blivit fler, från frågan om deltagande i borgerliga regeringar (som restes av affären med Millerand i Frankrike) till anammandet av chauvinistiska ståndpunkter i den koloniala frågan och krigsfrågan vid internationella kongresser.(2)

Men för att kunna förklara Andra internationalen för ohjälpligt död behövdes mer än motioner vid kongresser, oavsett hur stora skillnaderna var, och mer än en anhopning av allvarliga symptom. Det krävdes en prövning i levande livet, ett avgörande historiskt test.

Vad säger mer om en International än dess ståndpunkt i krigsfrågan, då den tvingas välja mellan princip nummer ett ”Proletärer i alla länder, förena er!” och dess raka motsats ”Gå och döda varandra!”? Den 4 augusti 1914 var de stora socialdemokratiska partierna för allmän mobilisering, och de hyllade nationell enhet i sina respektive länder. I och med det beseglade de Andra internationalens öde, och ställde behovet av en Tredje international på dagordningen.

Det var den otvetydiga slutsats Lenin drog i sin pamflett Andra internationalens sammanbrott. Han drog inte slutsatsen att man helt enkelt kunde proklamera en ny International, men att man måste ställa sig den omedelbara uppgiften att bygga en, att skapa villkoren för en. De internationella konferenserna i Zimmerwald och Kienthal skulle bli de första stegen i denna riktning. Men den historiska händelse som slutgiltigt slog fast den axel kring vilken den organiserade arbetarrörelsen kunde omgruppera sig, och konkret ställde grundandet av den Kommunistiska internationalen på dagordningen, var den ryska revolutionens seger.

2. Kommunistiska internationalen grundades 1919. Men t.o.m. då fanns det vissa tvivel. En majoritet av det unga tyska kommunistpartiet var mot bildandet. Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht hade just avrättats. Kongressdeltagarnas invändningar övervanns bara tack vare bolsjevikledarnas stora auktoritet och nyheterna om den explosiva situationen i Österrike-Ungern.3

Byråkratiseringen av Sovjetunionen och den Kommunistiska Internationalen började också ganska tidigt, på 1920-talet. Trotskij daterade ”inledningen av Termidor”, dvs. den byråkratiska kontrarevolutionen, till 1924. Men innan man kunde dra några slutgiltiga praktiska och organisatoriska slutsatser måste man till fullo förstå processen, i synnerhet de olika förändringar i inriktning och kvalitativa språng som skulle definiera de nya uppgifterna.

Det hade varit oansvarigt att lättsinnigt förklara en rörelse av så stor historisk betydelse för definitivt bankrutt. Det som stod på spel var inte bara teorier, doktriner och principer, utan en enorm omvälvning som hade satt miljontals arbetare i gemensam rörelse under inverkan av den första segerrika proletära revolutionen i ett efterblivet och snart isolerat land. Liksom fallet hade varit för Andra internationalen behövdes ett avgörande historiskt test.

Ännu 1932 försvarade Trotskij linjen att reformera Komintern i ett programmatiskt dokument med titeln ”Den internationella Vänsteroppositionen, dess uppgifter och metoder”. Han kallade därför oppositionen en fraktion, inte ett fullödigt framtida parti. Men han framförde en varning:

En sådan historisk katastrof som Sovjetstatens sammanbrott skulle naturligtvis även dra med sig Tredje internationalen. Likaså skulle Komintern knappast överleva konsekvenserna av sin katastrofala politik om fascismen segrade i Tyskland och det tyska proletariatet krossades.4

Den 5 mars 1933, knappt ett år senare, förverkligades tyvärr den andra av dessa hypoteser. Som en följd av sina två ledarskaps, socialdemokraternas och stalinisternas, kriminella politik krossades det tyska proletariatet utan strid. Trotskijs slutsats var omedelbar. Han sammanfattade den i en slående formulering: ”Det tyska proletariatet kommer att resa sig igen, men aldrig det tyska kommunistpartiet!” Han tillkännagav öppet: det behövdes ett nytt parti i Tyskland; men han begravde ännu inte hela Komintern tillsammans med dess tyska parti.

Vid denna tidpunkt, i mars 1933, och fram till juli detta år, var linjen om ett nytt parti ett undantag som bara var tillämpligt på Tyskland, medan den allmänna linjen fortfarande var att ”reformera” Kommunistiska Internationalen och dess sektioner.

Eftersom vårt främsta syfte här är att förstå och tillgodogöra oss den metod man använde, så bör man betona hur svåra dessa beslut var. Byråkratiseringen av Sovjet och Komintern var en internationell process. De unga kommunistpartierna var inte bara bihang till Kominterns apparat. Vart och ett hade sin egen historia och sina distinkta drag. Som ett resultat av detta var degenererings-processen ojämn. I vissa länder kom staliniseringen tidigt och kvävde den unga kommunistiska rörelsen. Det var exempelvis fallet i Spanien. I andra länder hade tillämpningen av den s.k. ”tredje periodens” äventyrspolitik redan orsakat stora splittringar eller utbrytningar i en del av Kommunistiska Internationalens sektioner. Detta gällde t.ex. Sverige, där kommunistpartiets majoritet, under ledning av Kilbom, hade lämnat Komintern.

Det gällde även, om än i mindre utsträckning, i Tyskland, där uppkomsten av Brandlers strömning (KPD-O) var en liknande utveckling. Slutligen var den av Joaquin Maurin ledda Katalanska Federationens utbrytning en parallell till dessa splittringar.

I andra länder genomfördes staliniseringen av kommunistpartierna och underordnandet av deras ledarskap under Sovjetdiplomatins intressen först efter våldsamma strider som höll på under hela 30-talet. I vissa fall blev processen aldrig helt genomförd. Medan stalinistiska ledarskap kunde formera sig i Frankrike kring Maurice Thorez, och i Italien kring Palmiro Togliatti, så formades det kinesiska kommunistpartiets ledning kring Mao under den Långa marschen i strid med gruppen kring Wang Ming, som stöddes av Komintern. Det vietnamesiska kommunistpartiet upprätthöll en viss självständighet, och det jugoslaviska kommunistpartiets ledning drabbade redan före kriget samman med Komintern-ledningen i vissa frågor. I båda fallen verkar Georgij Dimitrov ha spelat rollen av medlare.(5)

Så det var först i juli 1933, efter att ha märkt att det inte blev någon reaktion inom Komintern på tragedin i Tyskland,som Trotskij tog itu med frågan om Internationalen och förklarade sig vara för en ny international.

Man kan naturligtvis diskutera det kriterium han ansåg vara avgörande – nederlaget i Tyskland 1933 – och fråga sig om inte Tredje internationalens öde var beseglat redan 1927, i och med tragedin för den kinesiska revolutionen, massakrerna i Kanton och Shanghai, och de första förföljelserna i Sovjet. I senare artiklar visade Trotskij att han var medveten om frågan, men han rekommenderade att man skulle låta historikerna lösa den. Vi bör nog följa detta råd och hålla oss till den metodologiska frågan: tanken att det krävdes ett verkligt test, ett där Komintern hade det direkta ansvaret.

Det test han valde, nazismens maktövertagande i Tyskland, var inte en händelse vilken som helst. Det handlade om ett nederlag för det näst Sovjetunionen mäktigaste kommunistpartiet i världen, i just det land där det ansågs mest troligt att världsrevolutionen först skulle breda ut sig. Utan tvivel innebar det en skarp förändring av situationen.

Men det finns en avsevärd skillnad mellan den Andra och den Tredje internationalens förfall. Det har att göra med Sovjetstatens existens. Under lång tid ställdes Trotskij inför en avgörande svårighet: att uppmana till skapandet av ett nytt internationellt revolutionärt parti, inklusive i Sovjetunionen, innebar att man uppmanade till en ny revolution i Sovjetunionen. Men i början av 30-talet ansåg han att det inte gick att kräva detta innan det byråkratiska styret hade medfört att Sovjetstaten inte längre var en arbetarstat. Enligt van Heijenoort var det först mellan mars och juli 1933 som han tänkte sig att ett förändrat perspektiv kunde lösa detta problem. 6

I mars 1933 var den allmänna linjen fortfarande att reformera Kommunistiska Internationalen och dess sektioner, utom i Tyskland där behovet av ett nytt parti stod på dagordningen. Sedan Kominterns möte i april 1933 utan några större reaktioner eller svårigheter hade skrivit under på den politik som hade förts i Tyskland, frågade Trotskij sig om det inte var nödvändigt att mana till bildandet av en ny International, utom i Sovjetunionen, där perspektivet fortfarande skulle vara reformer. I mars var alltså uppmaningen att bilda ett nytt parti i Tyskland fortfarande ett undantag; i början av juli var det linjen att reformera Sovjetunionen som var undantaget.

Denna villrådighet berodde på de genomgripande omprövningar han tvingades till i och med den kolossala händelseutvecklingen, i synnerhet frågan om degenereringen av den första stat som skapats av en segerrik proletär revolution. Lösningen av denna motsättning var begreppet ”politisk revolution”. En ny revolution stod förvisso på dagordningen i Sovjetunionen, utan att man behövde vänta på att arbetarstaten kollapsade och kapitalismen återupprättades. Men det var en politisk revolution mot den byråkratiska kastens maktövertagande, en revolution som syftade till att återupprätta den socialistiska demokratin. Behovet av en ny international blev därmed ett följdriktigt svar, även i Sovjetunionen.

3. En annan svårighet härrörde ur de allmänna förhållandena och själva karaktären på det historiska test som nederlaget i Tyskland utgjorde. För socialdemokratin fullbordade den 4 augusti 1914 en opportunistisk utveckling som hade pågått i flera år, en gradvis anpassning till de kommunala och parlamentariska institutionerna, under vilken den parlamentariska och fackliga byråkratin inom den Andra Internationalens stora partier definitivt utkristalliserades.

Men i slutet av 20- och början av 30-talet var bilden av Komintern, den bild på vilken den rekryterade, inte en bild av institutionaliserat klassamarbete, utan tvärtom av ”den tredje perioden”. Det var en militant bild som tilltalade de mest kampglada och hängivna bland unga proletärer som väckts av den ryska revolutionen. Tillons, Vallins, Bergers och Fourriers böcker innehåller värdefulla minnen från denna period.(7) Isaac Deutscher talar med rätta om Tredje Internationalens ”byråkratiska heroism” under denna tidsepok.

Det fanns därför goda skäl att tänka sig för två gånger innan man förklarade denna International för misslyckad, en International som inte likt sin föregångare sjönk i chauvinismens träsk när den ställdes inför kriget, utan istället förföll till byråkratisk äventyrspolitik i Tyskland, där världsrevolutionens öde stod på spel.

Medan testet var omedelbart giltigt för det tyska partiet och Komintern som sådan, så var det logiskt nog mycket mindre avslöjande för partier som hade mycket mer avlägsna och lösliga band till Kommunistiska Internationalen, som exempelvis det kinesiska partiet efter inledningen av den Långa Marschen.

4. Trots dessa svårigheter är metoden i grunden riktig och vi bör lägga den på minnet. Utgångspunkten för att bedöma en organisations karaktär är stora historiska händelser och inte subjektiva kriterier. Den utgår från fakta (även om urvalet av ”betydelsefulla” fakta alltid kan diskuteras) och inte förutsägelser.

1930 skrev Trotskij:

Det är uppenbart att /vår inhemska Bonapartisms/ möjligheter och sannolikheter minskar chansen att lyckas med reformer. Men oddsen kan inte mätas på förhand… I detta grundläggande avseende är vi fortfarande för reformer.

1933, efter att testet hade ägt rum, skrev han:

Även om vissa av oss sedan en tid har varit övertygade om att Komintern var dömt att förlora, så hade det varit omöjligt för oss att utropa oss själva till en ny International… Vi talade om en teoretisk utveckling, där historiska händelser … kunde leda till en radikal förändring av Kominterns politik. Dessa stora händelser har ägt rum. Det var Kina… Det var Tyskland… Den väg som Komintern har slagit in på är nu definitiv. Den är dömd till undergång. Tanken på reformer måste förkastas, i nationell och internationell skala.(8)

Denna metod är i grunden riktig, även för små organisationer. När det gäller små organisationer med bara obetydliga och sköra band till massrörelsen, kan teoretiska misstag och programmatiska avvikelser leda till mer omedelbara och katastrofala resultat än när det är fråga om masspartier. Men även för de senare visar sig de praktiska konsekvenserna av misstag eller teoretiska revideringar snabbt när de ställs inför avgörande händelser i klasskampen.

1952-53 splittrades Fjärde Internationalen. I efterhand kan man ifrågasätta om Michel Pablo, som då satt i organisationens ledning, om hans ståndpunkt i frågan om stalinismen och byråkratin var farlig och lutade åt revisionism. Men den avgörande prövningen var hans politiska inställning till de viktiga händelser som följde, dvs. revolutionen i Ungern 1956, då han ovillkorligt stödde arbetarråden i Budapest mot den stalinistiska byråkratin. Alla de som 1953, enbart på grundval av de dokument han skrev, drog slutsatsen att Pablo definitivt hade degenererat, tvingades tre år senare revidera sina ståndpunkter på grundval av hans praktiska handlingar.(9)

Likaså var det riktigt av Fjärde Internationalen att återförenas 1963, eftersom man var överens om så viktiga händelser som den politiska revolutionens uppgång (de antibyråkratiska rörelserna i Polen och Ungern 1956), befrielsekriget i Algeriet och den kubanska revolutionens seger 1959.(10)

Man bör faktiskt vara ännu mer försiktig när man karaktäriserar eller bedömer små organisationer. Faktum är att deras begränsade kontakter med aktivister och avsaknad av internationella band, betyder att de saknar de tentakler som gör det möjligt att snabbt och korrekt bedöma alla skiftningar i världsrevolutionens utveckling. Innan man ger ett bestämt och förhastat utlåtande om deras karaktär, bör man ge dem tid att samla all nödvändig information, tänka igenom den och korrigera sina misstag. Annars kan varje större händelse bli en ny skiljelinje. Det är det snabbaste sättet att orsaka en oändlig uppsplittring i en mängd strömningar och trosförsamlingar.

II. En ny International: på vilken grundval?

”Det är inte partiet som skapar programmet utan programmet som skapar partiet.” Trotskijs ord härstammade direkt ur den bolsjevikiska traditionen. Programmet är den grundval kring vilket partiet definierar sig, väljer sina medlemmar, och skolar sina kadrer. Det är en sammanfattning av klasskampens viktigaste lärdomar.

När man 1933 antog perspektivet på en ny international, var hänvisningarna till Kommunistiska Manifestet och Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser en visserligen nödvändig men inte längre tillräcklig grund för partiets programmatiska identitet. På bara tio år hade klasskampens stormiga utveckling givit nya avgörande erfarenheter: den byråkratiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen, fascismens seger i Italien och Tyskland, tragedin för den andra kinesiska revolutionen.

Lärdomarna från dessa erfarenheter sammanfattas på ett skickligt sätt i Den Internationella Vänsteroppositionens elva punkter. Utkastet till detta dokument skrevs i februari 1933, och den tionde punkten reviderades i juli samma år. Dokumentet utgör den nya Internationalens första programmatiska grundval. (Dokumentet finns i sin helhet i appendix.)

Det behandlar i ett kort uttalande alla viktiga punkter:

1) Ett obetingat försvar av det proletära partiets oberoende. Det var den lärdom som drogs efter det kinesiska kommunistpartiets underordnande under Guomindang, och mer allmänt från den teori om ”arbetar- och bondepartier” som var på modet i Komintern under 20-talets andra hälft.

2) Ställandet av teorin om den permanenta revolutionen mot teorin om ”socialism i ett land”, och i vidare mening hävdandet av den proletära revolutionens internationella karaktär.

3) Karaktäriseringen av Sovjetunionen som en degenererad arbetarstat, av vilket följde att den måste försvaras mot imperialismen och mot alla försök till kapitalistiskt återupprättande.

4) Fördömandet av stalinisternas ekonomiska politik och äventyrliga ”tvångskollektiviseringar”.

5) Behovet att arbeta i de reformistiska fackföreningarna, vilket innebar an man fördömde den ”tredje periodens” sekteristiska politik att splittra fackföreningarna.

6) Förkastandet av begreppet ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur”, vilket enligt Kominterns ledande kretsar var ett stadium skilt från proletariatets diktatur. Även här var tanken att dra lärdomar från den ryska och den kinesiska revolutionen.

7) Behovet att mobilisera massorna kring övergångsparoller, och i de koloniala länderna och diktaturer kring demokratiska paroller. Denna punkt avslutade den långa debatt om paroller som inleddes vid Kommunistiska Internationalens femte och sjätte kongresser, i synnerhet frågan om demokratiska paroller som kravet på en konstituerande församling i de koloniala och beroende länderna.

8) Behovet av en arbetarnas enhetsfront, både mot klassamarbete och den ”tredje periodens” sekterism.

9) Fördömandet av teorin om ”social-fascism”, vilken likställde de socialdemokratiska partierna med fascisterna.

10) Behovet av en verkligt revolutionär international fastslogs.

11) Behovet av en demokratisk regim i partiet ställdes mot byråkratiseringen av Kommunistiska Internationalens och det Sovjetiska Kommunistpartiets apparater.

Dessa elva punkter är ingalunda överspelade. De måste ytterligare klargöras och berikas i ljuset av nya erfarenheter. I själva verket inleddes detta drygt fem år senare, i samband med utarbetandet av Övergångsprogrammet, i synnerhet frågan om en politisk revolution mot byråkratin. Man kan alltid lära sig något av erfarenheterna, och det går alltid att dra programmatiska slutsatser från nya händelser, på så sätt som Kommunistiska Internationalens första kongresser drog slutsatser från den ryska revolutionen och som Trotskij och Vänsteroppositionen tog lärdom av händelserna på 20- och 30-talet. Vårt program är aldrig komplett. Kommunistiska Manifestet berikades tjugo år senare av erfarenheterna från Pariskommunen. Sovjeterna var en levande erfarenhet för arbetarklassen 1905 innan de blev en programmatisk erövring.

På samma sätt kan och måste vi lära av revolutionens internationella utveckling, från dess segrar (Kina, Jugoslavien, Kuba, Vietnam) såväl som dess nederlag (Tyskland, Spanien, Grekland, Indonesien). Vi måste idag lära av Centralamerika, Filippinerna och Polen, liksom från massrörelserna i de utvecklade kapitalistiska länderna. Inte bara från arbetarnas kamp, utan också från uppsvinget för den oberoende kvinnorörelsen och från miljökampen och kämkraftsmotståndet.

Femtio år senare kan vi vara mer exakta och taktiskt flexibla. Men frågan kvarstår: har det skett en händelse av sådan betydelse att den kräver en radikal förändring, en kvalitativ revidering av de riktlinjer som skisserades i de Elva punkterna?

Med risk för att verka konservativ tror vi tvärtom att dessa punkter, tillsammans med Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser, sammanfattar de avgörande programmatiska dagsfrågor kring vilka de viktigaste strömningarna inom den internationella arbetarrörelsen – socialdemokratin, stalinismen, den revolutionära marxismen – måste ta ställning.

Som ett resultat av stalinismens kris, den internationella kommunistiska rörelsens sammanbrott, de segerrika revolutionerna i Kina, Kuba, Vietnam och Nicaragua, befrielserörelsens uppsving i de beroende länderna och den spirande kampen mot byråkratin, så har den internationella scenen inom arbetarrörelsen idag blivit betydligt mer komplicerad. Allehanda mellanpositioner och nyanser har mångfaldigats, förfinats och delats i mindre enheter.

Vissa strömningar vacklar mellan stalinismen och socialdemokratin (de vänstersocialistiska strömningarna och ”eurokommunisterna”). Andra vacklar mellan socialdemokratin och den revolutionära marxismen, eller mellan stalinism och revolutionära marxism.(11) Det som gör Fjärde Internationalen så viktig, jämfört med majoriteten av de strömningar som existerade när den bildades, men vilka sedan dess har försvunnit, är att dess allmänna program fortfarande är giltigt.

Frågan om enhetsfronten kanske inte längre ställs i likadana termer som under den ”tredje perioden”, men den ställs gentemot den splittrande och klassamarbetande politik som förs idag. Den står i centrum för våra diskussioner med de vänstersocialdemokratiska och eurokommunistiska strömningarna i Europa. Frågan om Sovjetunionens karaktär, om den politiska revolutionen, om vår inställning till de byråkratiserade arbetarstaterna, ställs osvikligt vid varje större sammandrabbning i den internationella klasskampen. Frågan om den permanenta revolutionen (det faktum att den demokratiska kampen i de dominerade länderna växer över i socialistisk kamp) står i centrum för lärdomarna från de kubanska, vietnamesiska och nicaraguanska revolutionerna, i OLAS teser från 1967, i diskussionen om det Argentinska Kommunistpartiets självkritik, i inflytandet från Schafik Handals teser på vissa latinamerikanska kommunistpartier.12 Frågan om uppbygget av en revolutionär massinternational och behovet av inre demokrati i de revolutionära partierna är lika aktuell som någonsin.

III. Mot en ny International. Hur?

Hittills har vi diskuterat två problem: l) När och under vilka omständigheter skall frågan om en ny international ställas? 2) På vilka programmatiska grundvalar skall den byggas? Det tredje problemet som berör oss än idag är: med vilka och hur skall den byggas?

Trotskijs personlighet, hans idéer, analyser och litterära talanger prisas och väcker respekt i de mest skilda läger. Men en sak är inte populär i dessa kretsar: Fjärde Internationalen. När frågan kommer upp övergår refrängen från beröm till klagolåt: Varför kämpade en så stor man under de sista åren av sitt liv för ett så ynkligt mål? Andra kritiker väljer en annan infallsvinkel. De angriper inte behovet av en ny international, utan metoden att bygga den. De frammanar bilden av en Trotskij som förbittrats av nederlagen, och som hade blivit brutal, överilad, ultimativ. Resultatet, påstår de, är en ”självutnämnd” International, som dömts till långvarig isolering och minoritets-tillvaro, och därför har märkts av denna arvsynd.

Vi skall inte uppehålla oss vid denna anklagelse för självutnämnande, som är så kär för personer som alltid kommer att vackla. Om vi inte beslutar oss för att gå framåt och bygga de organisationer som vi anser är nödvändiga för vårt dagliga arbete och revolutionära perspektiv, då kommer ingen att göra det för oss. Men viktigare är att denna åsikt ofta återspeglar en olycklig okunnighet om de rika erfarenheter som döljs av legenderna.

Verkligheten är att under fem år, från 1933 till 1938, så var kampen för att bygga Fjärde Internationalen ett utomordentligt exempel på en både tålmodig, öppen och principfast politisk metod. Trotskij var redan i juli 1933 helt övertygad om behovet av en ny international, precis som Lenin hade utropat behovet av en tredje international så fort han var övertygad om Andra Internationalens sammanbrott. Men när målet väl var uppsatt dröjde det fem år innan grundningskongressen hölls, fem år som ägnades åt ihärdiga ansträngningar att vinna nya krafter till tanken på en ny International och till dess program, att samla styrkor som antingen var utspridda eller fientligt inställda till varandra. Dessa fem år var en fruktansvärd kamp mot klockan mitt under Moskvarättegångarna, spanska inbördeskriget, nazismens uppkomst och det alltmer definitiva hotet om ett nytt världskrig.

Två metoder

I sin inledning och sina noter till den franska upplagan av Trotskijs verk, har Michel Dreyfus och Pierre Broué försökt beräkna den Internationella Vänsteroppositionens styrkor i de viktigaste länderna 1933.(13) De nämner cirka 500 medlemmar i Tyskland, 800 i Tjeckoslovakien, 300 i Polen, 300 i Frankrike, 100 i Belgien, 500 i Förenta Staterna, 300 i Spanien, 2000 i Grekland – uppdelade på två grupper. Dessutom fanns Vänsteroppositionen i Sovjetunionen, en styrka på några hundra eller några tusen medlemmar, utspridda i fångläger och svåra att bedöma. Huvuddelen av dessa siffror verkar optimistiska.

Jämte dessa revolutionärt marxistiska kärnor existerade andra styrkor, oftast betydligt starkare numerärt, som höll på att bryta eller hade brutit med socialdemokratin eller den Kommunistiska Internationalen.

Bland de styrkor som hade sitt ursprung i Komintern fanns i synnerhet majoriteten av Svenska Kommunistpartiet under Kilbom, DNA i Norge, Sneevliets RSP i Holland, Maurins Arbetar- och Bondeblock (Bloque Obrero y Campesino – BOC) i Katalonien, Urbahns (Lenin-bund) och Brandlers (KPD-O) grupper i Tyskland. Bland de grupper som hade sitt ursprung i socialdemokratin bör man nämna det tyska SAF, OSP i Holland, Independent Labour Party i Storbritannien, och de landsflyktiga italienska ”maximalisterna”.

Med början 1933 ställdes två metoder att lösa denna situation mot varandra. Den första var outtröttliga ansträngningar att bygga en ny international på en klart avgränsad programmatisk grund. Den andra syftade till att upprätta endast samordningskommittéer på grundval av minimiplattformar och diplomatiska kompromisser. De två metoderna förkroppsligades i kampen för Fjärde Internationalen respektive ”Internationella Arbetarsamfundets” (IAG – mer känt som Londonbyrån) vacklan och halvmesyrer.

När Vänsteroppositionen övergav linjen att reformera Komintern till förmån för linjen att bygga en ny International, vände sig Trotskij till samtliga oberoende organisationer med vilka man tidigare haft meningsskiljaktigheter i denna fråga. Han argumenterade att frågan inte längre var att bestämma vem som hade haft rätt igår eller förrgår, utan att komma överens om uppgifterna idag och imorgon.(14)

De fyras block (augusti 1933)

I augusti 1933 skrev endast tre organisationer (det tyska SAP, samt de holländska OSP och RSP) under uppropet för Fjärde Internationalen tillsammans med den Internationella Vänsteroppositionen (som just hade bytt namn till Internationella Kommunistiska Förbundet – ICL). Deras upprop bestod av tio punkter (se även i slutet av artikeln):

1) Erkännande av reformismens misslyckande och hävdande av behovet av proletariatets diktatur.

2) Försvar av internationalismen mot teorin om socialism i ett land.

3) Förkastande av den vänta-och-se-politik, som ledde till att man missade tillfällen att gripa makten i en nation med motiveringen att man måste vänta på att världsrevolutionen gjorde nya framsteg.

4) En karaktärisering av Sovjetunionens byråkratiska degenerering
och den Kommunistiska Internationalens misslyckande.

5) Erkännande att fascismens maktövertagande hade bekräftat socialdemokratins misslyckande.

6) Det samtidiga erkännandet att fascismens maktövertagande hade avslöjat Kominterns misslyckande.

7) Behovet av en ny International.

8) Behovet av strategiska avgränsningar, omfattande i synnerhet frågan om upproret, proletariatets diktatur och den på sovjeter eller arbetarråd grundade statsformen.

9) Försvar av Sovjetunionen som en arbetarstat trots dess degenerering.

10) Frågan om partidemokratin.

Jämfört med Vänsteroppositionens elva punkter är dessa tio punkter uppenbarligen mycket mindre kompletta och exakta. De anammar inte lika klart uppfattningen om den permanenta revolutionen, klassens oberoende, arbetarnas enhetsfront och övergångsparoller. Trotskij var fullständigt medveten om att De fyras deklaration skilde sig från ICL:s program. Ändå menade han att den utgjorde en tillräckligt stabil grund för att ta de första stegen mot den nya Internationalen, att skriva ett Manifest och strategiska teser, och på det hela taget förbereda den nya Internationalen organisatoriskt. Den var därför en kompromiss, i ordets positiva mening, som möjliggjorde gemensamt arbete med strömningar av olika ursprung – zinovjeviter och buchariniter – utan att kräva en balansräkning över 20-talet som en absolut förutsättning. Denna metod var inte ultimativ. Tvärtom var dess mål att föra samman folk.

Några få dagar efter bildandet av ”De fyras block” hade Londonbyrån också ett möte i Paris. Med på mötet var det svenska kommunistpartiet, DNA, det brittiska ILP, BOC, SAP, OSP, RSP. ICL deltog vid detta möte under eget namn, för att försvara sin uppfattning om behovet av en ny International.

Mötet antog mycket allmänna ståndpunkter i kampen mot fascismen och tog ställning för ”organisk enhet” (sammanslagning) mellan Andra och Tredje Internationalerna.

Trotskij kallade ironiskt denna Londonbyrå för en ny Två-och-en-halv International (en del socialistpartier som hade brutit med Andra internationalen men som vägrade att ansluta sig till den Tredje, som t.ex. det Österrikiska Socialistpartiet, försökte mellan 1921 och 1923 återuppliva en enda enad international, ”som den före kriget”), eller en Tre-och-en-fjärdedels eller Tre-och-en-åttondels International. Vid konferensen försvarade SAP och OSP De fyras deklaration, men de skrev trots det under slutresolutionen. Trotskij ansåg det vara ett gravt misstag, men långt från att tappa tålamodet föreslog han att SAP så fort som möjligt skulle gå samman med den tyska Vänsteroppositionen. Enligt hans uppfattning var det viktigaste att smida medan järnet var varmt, att ta tag i pendeln när den svängde åt hans håll och spika fast den innan den började svänga åt andra hållet. Framtiden visade att han hade rätt och att frågan om rätt tidpunkt kan vara avgörande inom politiken.

Det öppna brevet (1935)

1934 ägde viktiga politiska händelser rum. I februari krossades arbetarnas Schutzbunds uppror i Wien och stora fascistdemonstrationer genomfördes i Paris.

Trotskij insåg klart vilka konsekvenser fascismens uppgång skulle få för socialdemokratin. Genom att hota den parlamentariska demokratin hotade den socialdemokratins själva existens, eftersom socialdemokratin levde på parlamentarismens institutioner. Detta hot skulle leda till reflexer av självförsvar bland socialdemokratiska medlemmar, vilket i sin tur skulle leda till radikalisering och vänsterströmningar. Några månader senare deltog de spanska socialisterna i upproret i Asturien, och bekräftade därmed denna analys.

Trotskij drog genast politiska och organisatoriska slutsatser för Spanien, Belgien och i synnerhet Frankrike, nämligen att Vänsteroppositionens små styrkor skulle gå in i de socialdemokratiska partierna. Denna linje kallades den ”franska vändningen”.

Medan den föregående plötsliga förändringen, dvs. när man övergick från linjen att reformera Komintern till att bygga en ny International, hade antagits nästan fullkomligt enhälligt av den Internationella Vänsteroppositionens medlemmar, så stötte denna nya taktiska vändning mot socialdemokratin knappt ett år senare på många invändningar.

Ett år senare, i augusti 1935, ändrade undertecknandet av Stalin-Laval-pakten och Kommunistiska Internationalens sjunde kongress, som generaliserade Folkfrontslinjen, återigen villkoren. Kominterns nya inriktning ställde inte bara samarbete med den antifascistiska bourgeoisin på dagordningen, utan även perspektivet på organisatorisk enhet mellan socialister och kommunister (Dimitrovs rapport till sjunde kongressen). För Trotskij var detta en byråkratisk enhet mellan partiapparater, vilken förutsatte att de revolutionära elementen först rensades ut. Än en gång bekräftades hans förutsägelse inom några veckor med kampanjen för att utesluta ”bolsjevik-leninisterna” ur det franska socialistpartiet (SFIO).

Budskapet var tydligt: man måste åter ändra inriktningen och ge uppbygget av självständiga organisationer högsta prioritet.

Under de följande åren tillämpades de två metoder som beskrevs tidigare av sina respektive förespråkare:

– 1935 höll Londonbyrån ett nytt möte. För att slippa ta ställning i grundläggande frågor – vilket kunde splittra den – beslöt sammankomsten att den inte hade tid att diskutera och anta någon principresolution. I och med att ICL var frånvarande – de vägrade nu delta på dessa konferenser – lade RSP och OSP fram ett förslag om en Fjärde International. Men SAPs pendel hade redan börjat svänga åt höger.

– Vad gäller ICL innebar den nya svängningen i världssituationen att nya initiativ skulle tas för uppbygget av en Fjärde International. På grundval av de framgångar man rönt i Holland (där sammanslagningen av RSP och OSP just hade givit upphov till RSAP) och Förenta Staterna (där Vänsteroppositionens Communist League of America just hade gått samman med Muste’s American Workers Party (AWP) och bildat Workers Party of the United States (WPUS)), kämpade Trotskij i augusti för att man skulle publicera ettÖppet brev för Fjärde Internationalen, undertecknat av ICL, RSAP, WPUS, den kanadensiska organisationen och ”bolsjevik-leninisterna” i SFIO.

I sina brev klagade han över att han redan hade förlorat två år tack vare OSP:s hummande och harklingar. Men han var fortfarande för att RSAP kunde ha dubbla medlemskap: de kunde stanna kvar i Londonbyrån samtidigt som de skrev under det Öppna brevet, under förutsättning att de verkligen engagerade sig i uppbygget av Fjärde Internationalen. I linje med detta fick holländarna ansvaret för att förbereda den internationella konferens som skulle hållas i februari 1936. Å andra sidan vägrade Trotskij skjuta på utgivningen av det Öppna brevet för att hålla sig på god fot med SAP och försöka få med dem i detta projekt. Det vore ett tecken på bristande självförtroende och beslutsamhet. De som redan nu tvivlar på uppbygget av Fjärde Internationalen kommer att tveka att ta andra viktiga beslut i avgörande ögonblick av klasskampen.

Gång på gång förklarade Trotskij att ICL:s alla organisatoriska initiativ utgjorde en sammanhängande helhet, som gick utöver de uppenbart skilda nationella taktikerna – sammanslagning med centristiska grupper som var på väg åt rätt håll i Holland och Förenta Staterna; inträde i socialdemokratin i Belgien och Frankrike; ett Öppet brev för uppbygget av Fjärde Internationalen och oförsonlig kamp mot SAPs vacklan och diplomatiska politik. Med andra ord uteslöt inte dess beslutsamhet att nå sitt mål, och dess oförsonlighet mot de som vacklade, att de gav prov på taktisk flexibilitet i sina relationer till massorna och öppenhet mot centrister som var på väg mot revolutionära ståndpunkter.

Rörelsen för Fjärde Internationalen

Men knappt hade det Öppna brevet publicerats, i slutet av 1935, förrän kampen för en ny International stötte på en rad nya hinder och svårigheter. På hösten 1935 splittrades den franska sektionen på frågan om förutsättningarna för och tempot i utträdet ur SFIO. I mars 1936 splittrades WPUS på frågan om man skulle gå in i Förenta Staternas socialistparti. Den brasilianska sektionen drabbades hårt av det förtryck som följde på revolten 1935.

Men viktigast var brytningen, i januari 1935, med Andres Nin och majoriteten av den spanska Vänsteroppositionen, därför att de via sitt medlemskap i POUM hade skrivit under Folkfronts-överenskommelsen inför de allmänna valen i februari. Slutligen började holländarna bli oeniga igen. De tog sina meningsskiljaktigheter med förberedelserna för en ”amerikanska vändning” som förevändning för sina åtgärder, men den mer grundläggande motiveringen var deras solidaritet med POUM och välvillighet gentemot Londonbyrån. De förberedde inte den konferens som skulle hållits i februari 1936. Den kunde inte genomföras förrän i juli 1936.

Trotskijs oro växte och i början av året anmärkte han att ”det blåser hård motvind”. Han var den förste som insåg konsekvenserna av den byråkratiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen (vid denna tidpunkt skrev han Den förrådda revolutionen), av fascismens maktövertagande och det allt mer närvarande hotet om ett nytt världskrig. Han insåg helt klan vad som stod på spel i den jakt mot klockan som nu hade börjat. Han förstod att händelserna i Frankrike och Spanien kanske var den sista chansen. Man måste göra allt för att gripa dessa möjligheter, även om chansen att lyckas var mycket små.

Hans medvetenhet om motsättningarna, det som stod på spel, dröjsmålen gav upphov till en känsla av förbittring som mer och mer visade sig i hans skrifter. Idag, många år efteråt, chockeras man ibland av den polemiska tonen och brutaliteten i hans argument. Utan att fördenskull rättfärdiga alla fall, måste man förstå sammanhangen, hans förtvivlan över sina allra närmaste medarbetares (som t.ex. Nin och Sneevliet) tvekan och otillräcklighet i de strider som var så viktiga för framtiden.

I juli 1936 hölls slutligen konferensen för Rörelsen för Fjärde Internationalen. Nio organisationer var direkt representerade: Frankrike, Belgien, Holland, Storbritannien, Schweiz, Tyskland, Italien, Sovjetunionen och Förenta Staterna. Tyskarna och italienarna var främst flyktingar. Den sovjetiska sektionen var en sektion av landsförvisade, utspridda i Stalins ”isoleringsläger”. Vad gäller holländarna, så lämnade de mötet innan det var slut.

Grupper som var inbjudna men inte kunde delta var: Österrike, Tjeckoslovakien, Rumänien, Polen och Grekland. Protokollen från konferensen nämner andra länder där grupper fanns: Danmark, Spanien, Kanada, Mexico, Argentina, Chile, Peru, Kuba, Bolivia, Brasilien, Kina, Indokina, Australien och Sydafrika. Av dessa var i synnerhet grupperna i Kina och Indokina betydande.

Konferensen antog klara ståndpunkter angående Folkfronten, Sovjetunionens karaktär, arbetet i fackföreningarna och relationerna till Londonbyrån.

Men den utropade inte Fjärde Internationalen. I sin bok om Internationalens historia, och i introduktionen till den första delen i serien om Fjärde Internationalens kongresser, hävdar Pierre Frank att Trotskij ville att den skulle utropas vid detta tillfälle. George Breitman kallar detta påstående för en sägen, och menar att det inte finns minsta bevis för det, varken i protokollen från mötet eller i något av Trotskijs brev från denna period.(15)

Faktum är att delegaterna vid Fjärde Internationalens grundningskongress två år senare, vilka nästan enhälligt stödde bildandet av Internationalen, hade svan att förklara varför de inte hade gjort det två år tidigare. Några hävdade att det var p.g.a.. att de fortfarande hoppades kunna övertyga vissa centristiska strömningar. Andra förklarade att det skulle ha varit svårt att göra det då, eftersom vissa sektioner fortfarande var inbegripna i entristiskt arbete i socialistiska partier.

Grundningskongressen 1938

Så den kongress som bildade Fjärde Internationalen hölls 1938, strax efter Stalins stora utrensningar och vid en tidpunkt då nederlagen i Spanien och Frankrike nästan var fullbordade.

Elva sektioner var direkt representerade: Frankrike, Förenta Staterna, Italien, Storbritannien, Holland, Grekland, Brasilien, Sovjetunionen, Polen, Belgien och Tyskland. Andra nämns i protokollen:

Kanada, Spanien, Schweiz, Tjeckoslovakien, Rumänien, Österrike, Kuba, Dominikanska Republiken, Argentina, Bolivia, Uruguay, Kina, Indokina. På det hela taget var de styrkor som var representerade mycket svaga. POUM och Marceau Piverts PSOP (som just hade lämnat SFIO) bad att få deltaga vid mötet. Deras begäran avslogs med hänvisning till säkerhetsskäl.

Grundningskongressen antog det dokument som kom att bli känt som Övergångsprogrammet, och stadgarna, vilka formaliserade grundandet av Fjärde Internationalen som den ”socialistiska revolutionens världsparti”: en enda världsomfattande organisation som underkastades en gemensam disciplin.

Endast tre röster höjdes mot beslutet. Deras talesman var polacken Hersch Mendel-Stockfisch, vars grundläggande argument var detta:

Marx, Engels och Lenin undvek att bilda de Första, Andra och Tredje internationalerna under perioder av motgångar. De väntade klokt nog på att proletariatets kamp spred sig innan de gjorde det. 1938 fanns det inte ett enda massparti kring vilket den nya Internationalen kunde byggas, medan den Första kunde basera sig på en brittisk sektion, den Andra på en tysk och den Tredje på en sovjetisk. Att skapa Fjärde Internationalen i en situation av ebb, som en minoritet i kamp mot strömmen, riskerade att förstöra hela tanken. Det var bättre att helt enkelt öppet förespråka dess nödvändighet, medan man undvek att utropa den. ”Det är proletariatet som kommer att skapa Fjärde Internationalen”, avslutade han.(16)

Den överväldigande majoriteten av delegaterna var för ett grundande. Att bara upprätthålla perspektivet på en massinternational och göra det till ett slagord för framtiden utan att ge den en omedelbar organisatorisk form vore att slå sig till ro med en vänta-och-se-attityd. Tvärtom måste man inleda det hårda arbetet att bygga denna Intemational med de krafter som stod till buds. Fem års tålmodiga ansträngningar och trevare till de centristiska strömningarna hade visat, att det var meningslöst att vänta längre på personer som inte kunde ta några beslut under omständigheter som var gynnsammare än de omständigheter som kunde väntas i en nära framtid.

IV. Från en kaderinternational till en massinternational

De villkor under vilka Fjärde Internationalen bildades var helt utan tidigare motstycke och ytterst svåra. Trotskij var fullkomligt medveten om detta.

– Den var i minoritet, utan en enda massektion, en situation som han kallade en ”kaderinternational”.

– Denna international uppstod ur en rad nederlag för världsproletariatet, inklusive den byråkratiska degenereringen av den första arbetarstaten.

– Den trädde fram på scenen under en period då arbetarrörelsen i många länder inte var på jungfrulig mark, utan redan organiserad i stor skala och uppdelad i två strömningar, vilka ömsesidigt befordrade varandras brister, nämligen socialdemokratin och stalinismen.

– Stalinismen hade en mäktig och speciell materiell bas, nämligen den byråkratiserade arbetarstaten.

Under dessa förhållanden ”är det inte möjligt att gå rakt framåt”, varnade Trotskij gång på gång. De som ville överbrygga klyftan mellan denna minoritetsinternational och den framtida massinternationalen (för vars uppbygge minoritetsinternationalen var ett oundgängligt verktyg) måste leta efter varje öppning och stödjepunkt.(17)

Denna metod skulle tillämpas både i internationell och nationell skala – både på hur man betraktade den nya internationalens roll och hur man tog itu med uppbygget av sektionerna.

Trotskij menade alltid att Fjärde Internationalen kunde omfatta krafter som gick utöver bara de revolutionära marxisterna. Skulle detta framtidsperspektiv förverkligas, så skulle de bli en av internationalens delar eller en fraktion. Det var denna tanke som vägledde inriktningen på ”De fyras block”. Det var också denna idé han tänkte på när han skrev till Vereeken:

Fjärde Internationalen kommer inte bara att bestå av bolsjevik-leninister. För egen del är jag helt för att godkänna din medlemsansökan. Men du representerar en strömning som skiljer sig från vår.(18)

Och han försvarade samma perspektiv när han skrev till Marceau Pivert:

Bolsjevik-leninisterna ser sig som en fraktion i den international som byggs upp. De är fullständigt beredda att arbeta hand i hand med andra verkligt revolutionära fraktioner.19

Det var samma sak som att erkänna möjligheten att andra ”revolutionära fraktioner” kunde samexistera utan att fullständigt hålla med om det bolsjevik-leninistiska programmet.

Trotskij hade tillämpat samma metod i nationell skala redan 1933, när han förklarade varför man skulle bygga ett nytt parti i Tyskland:

Vändningen består naturligtvis inte av att utropa oss själva till det nya partiet. Det kan inte vara fråga om det. Men vi tillkännager följande: Det officiella tyska partiet är politiskt dött, det kan inte återuppstå. De tyska arbetarnas förtrupp måste bygga ett nytt parti. Vi bolsjevik-leninister erbjuder dem vårt samarbete.(20)

Samma metod tillämpades i Förenta Staterna 1934, när det trotskistiska CLA försökte gå samman med AWP. I sin History of American Trotskyism förtäljer James P. Cannon, en av den amerikanska trotskistiska rörelsens ledare, följande:

Vi skrev en ledare i mycket vänlig anda, och uppmanade dem att vid sitt konvent ta upp vår inbjudan till samtliga radikala politiska grupper att diskutera frågan om att bilda ett enat parti, och föreslog i synnerhet att de intresserade sig för frågan om internationalismen.

Cannon förde en oförsonlig kamp mot sekteristerna i CLA i denna fråga. Efter sammanslagningen och bildandet av Workers Party upprepade han än en gång:

Enandet mellan trotskister och musteiter, bildandet av Workers Party representerar otvivelaktigt ett stort steg framåt, men bara ett steg. Det blev snart uppenbart för oss -åtminstone för de mest inflytelserika ledarna i det tidigare Communist League – att omgrupperingen av de revolutionära krafterna bara hade börjat.” ”Vi kan inte nöja oss med att säga: ‘Här är Workers Party. Det har ett bra program. Kom med i det!’…(21)

Trotskij höll med: ”Mustes grupp kallade sig redan före sammanslagningen för ett parti, utan att vara det. Workers Party är fortfarande inget parti.”(22)

Organisationen bar namnet parti, men var i massornas ögon ännu inget parti; den måste bli ett. Förvisso var det hela problemet.

De omständigheter under vilka Fjärde Internationalen grundades, dvs. som en kaderinternational i minoritet, ledde till ytterligare en säregenhet. Det är med hjälp av kvalitativa och kvantitativa ombildningar, sammanslagningar, språng, som den kommer att kunna bli en massinternational eller skapa de villkor som krävs för att bilda en massinternational. Men även dess sektioner måste bli masspartier i sin egen nationella verklighet. Det finns ett förhållande mellan dessa två processer i så måtto som Internationalen givetvis har sitt eget program, men detta program är också en återspegling av de olika sektionernas verklighet.

Men det finns inte nödvändigtvis ett omedelbart och mekaniskt samband mellan de olika sektionernas kvalitativa omvandling och hela Internationalens förvandling.

Beroende på klasskampens nationella villkor skulle vissa sektioner kunna uppnå genombrott i riktning mot ett massparti samtidigt som Internationalen i sin helhet fortfarande var en minoritetsinternational, med allt vad detta innebär i form av begränsad dragningskraft. Efter Pariskommunens nederlag och utvecklingen av det tyska partiet, fick redan Första Internationalen erfara den sortens spänningar. Enligt Franz Mehring var detta en bidragande orsak till Första Internationalens kris och upplösning. (23)

Dessa motsättningar kan skapa många speciella situationer och problem som man måste vara beredd att lösa från fall till fall, samtidigt som man är orubblig i sina grundläggande principer och flexibel i sin organisatoriska taktik.

De förhållanden under vilka Fjärde Internationalen bildades innebär en ständig spänning mellan faran för att anpassa sig till större styrkor genom att offra sitt program, och faran för sekteristisk förstening. Det finns ingen bred motorväg mellan dessa två fallgropar, utan bara oförtrutna, omsorgsfulla, outtröttliga ansträngningar att finna de medel som krävs för att bygga en massinternational. Redan på 30-talet ställdes frågan att hitta dessa medel i praktiken under erfarenheterna av relationer och sammanslagningar med centristiska strömningar å ena sidan, och erfarenheterna av entrism i socialdemokratiska partier å den andra.

V. Frågan om entrism och sammanslagning

Under dessa år då Fjärde Internationalen bildades ägnade Trotskij ett minutiöst intresse och flera större dokument åt vad han kallade den ”moderna centrismen”. I början av 20-talet hade Kommunistiska Internationalens ledare ställts inför en annan sons centrism: den massiva strömning som under oktoberrevolutionens mäktiga inverkan bröt med socialdemokratin och närmade sig bolsjevismen. Det mest kända och främsta exemplet är USPD, de tyska oberoende socialisterna, ett parti med hundratusentals medlemmar, där majoriteten gick samman med spartakisterna och bildade det Förenade Kommunistpartiet.

30-talets ”moderna centrism” var annorlunda. De nya kriserna i de socialdemokratiska och de stalinistiska partierna hade givit upphov till strömningar som bara var en liten minoritet jämfört med dessa stora organisationer. Denna centrism var svår att nagla fast med en bestämd definition. I sina dokument skriver Trotskij att centrismen aldrig tidigare hade ”skinit med fler av regnbågens färger”. Hans liknelse var mer profetisk än han kunde ana. Ty den organiserade arbetarrörelsen hade aldrig tidigare upplevt så många mellanformer mellan de två ytterligheterna reform och revolution. Detta gamla spektrum komplicerades nu ytterligare av den stalinistiska degenereringen, så att det uppstod alla möjliga mellanliggande, oberäkneliga och vacklande ståndpunkter.

Hellre än att definiera den ”moderna centrismen” föredrog Trotskij att beskriva dessa gemensamma drag:

– centristerna tycker om att ställa pragmatism mot teoretisk stringens, allt i realismens namn;
– de använder anti-sekterismen som alibi för allehanda principlösa diplomatiska manövrer;
– de låtsas inte om de avgörande internationella problemen;
– de tömmer enhetsfronten på allt revolutionärt innehåll, och förvandlar den till en abstrakt princip, etc.

Trotskij valde därför att inte lägga fram fixa kategorier eller skapa en ny klassifikation, utan rekommenderade istället ett antal metoder att använda när man politiskt tog itu med de centristiska strömningarna:

1) För det första skulle man inte blanda ihop de verkliga masströmningarnas medvetenhetsnivå med hur denna på ett begränsat och ibland deformerat sätt återspeglades i organisationer och ledarskap. Med andra ord skulle man noggrant skilja mellan massornas ståndpunkter, som kunde utvecklas på grundval av nya erfarenheter, och vissa ledarskaps professionella, utkristalliserade centrism, som blivit dessa ledares andra väsen.

2) Det avgörande var att finna en centristisk organisations rörelseriktning, vartåt den utvecklades. Skillnader som vid första anblick kunde verka likartade, kunde i verkligheten ha olika innebörd och praktisk betydelse, beroende på om det handlade om organisationer som var på väg frän reformism i riktning mot revolutionär marxism, eller organisationer som var förlamade, som hade kört fast i förvirring.

3) Man fick inte blanda samman kampen för enhetsfronten, dvs. massornas enade handlingar, med kampen att få ihop de krafter som krävdes för att bygga ett revolutionärt parti.

4) Ingen potentiell allierad, oavsett hur svag, fick försummas, och sådana grupper skulle följas noggrant och hjälpas framåt, utan att för den skull göra några eftergifter.

5) Man skulle hela tiden ha en klar uppfattning om nästa praktiska initiativ för att i handling föra händelserna framåt.

Den tredje punkten är tillräckligt viktig för vår egen praktik för att förtjäna ytterligare uppmärksamhet. Det gäller skillnaden mellan en enhetsfrontsinriktning och partibygget i egentlig mening.

Trotskij klargjorde denna fråga första gången i ett brev till Internationella Sekretariatet angående förberedelserna inför Londonbyråns konferens i augusti 1933.

Enhetsfrontspolitiken syftade till att uppnå en överenskommelse om gemensamt arbete för begränsade praktiska mål, och krävde inte någon övergripande enhet om program och principer.

Det skulle vara en klar distinktion mellan sådana tillfälliga överenskommelser och det systematiska arbetet att bygga ett parti. Enhetsfrontspolitiken förutsatte alltid att det fanns tydliga programmatiska avgränsningar. Att kämpa tillsammans betydde inte att man vattnade ur sin egen identitet – det skulle bara leda till förvirring. Londonbyråns konferens 1933 uppehöll sig just i det förvirrade området halvvägs mellan en enhetsfront för antifascistiska aktioner och kampen för en ny billighets-International med ett minimiprogram.

Projektet var dömt till nederlag på båda fronter. Det skulle inte leda till verkliga enhetsmobiliseringar som nådde de breda massorna, fackföreningarna och arbetarrörelsens majoritetspartier. Inte heller skulle det leda till framsteg för uppbygget av en ny International:
frånvaron av stabila programmatiska principer dömde Londonbyrån till ett liv på sköra kompromisser.

Denna grundläggande skillnad mellan enhetsfronten och partibygget återupprepades så småningom systematiskt och illustrerades med ett flertal konkreta erfarenheter, såväl i det lilla som i det stora.

1936 kritiserade Trotskij således hårt Raymond Moliniers, en av hans franska anhängare, försök att bilda en Revolutionär Aktionsgrupp (GAR) i ett distrikt i Paris. Trotskij ansåg att denna grupp varken var en kommitté för massaktioner – ett enhetsfrontsorgan som skulle kunna bli ett enat lokalt och pluralistiskt råd – eller en programmatisk omgruppering i riktning mot uppbygget av ett parti. Det var något mitt emellan som bara befäste förvirringen och var ett hinder för både enade massaktioner såväl som nödvändiga programmatiska klargöranden.

På samma sätt besvarade Trotskij de bolsjevik-leninister som förespråkade en enhetsfront med SFIO:s vänstertendens:

I grund och botten är detta att missbruka terminologin. Enhetsfronten förutsätter massorganisationer, och ni är bara propagandagrupper. Om era uppfattningar är identiska borde ni gå samman…(24)

Om det å andra sidan fanns principiella skiljaktigheter var gemensam propaganda en dålig idé, eftersom det bara skulle öka förvirringen.

Samma tankegång upprepades angående det brittiska ILP. För Trotskij var ”enhetsfronten” mellan det Brittiska Kommunistpartiet och Independent Labour Party idiotisk. Permanenta enade aktionskommittéer mellan dessa två organisationer skulle bara vara detsamma som ”propaganda-sovjeter”, varnade han. Han förnekade dock inte möjligheten av begränsade punktvisa (”ad hoc”) överenskommelser:

Enhetsfronter för vissa speciella aktioner kunde givetvis ha varit av visst värde, men den enda viktiga enhetsfronten för ILP är med Labourpartiet, fackföreningarna, kooperativen. För tillfället är ILP för svagt för att få till stånd dessa; det måste först erövra rätten till en enhetsfront genom att vinna massornas stödas

I ett brev till Daniel Guérin i mars 1939 skrev Trotskij än en gång:

En ”enhetsfront” är meningsfull när det handlar om massorganisationer. Men så är inte fallet. Med tanke på att det finns olika organisationer är tillfälliga överenskommelser vid det ena eller andra tillfället förvisso oundvikliga. Men det som intresserar oss är inte isolerade exempel utan politiken i sin helhet. Den centrala uppgiften är att arbeta i fackföreningarna, tränga in i de socialistiska och kommunistiska partierna. Denna uppgift kan inte lösas med hjälp av en ‘enhetsfront’, dvs. med hjälp av det diplomatiska spelet mellan två kraftlösa organisationer. Vad som krävs är att krafterna koncentreras på ett definitivt program för att tränga in bland massorna med gemensamma krafter.(26)

Även om han tonade ned deras betydelse, har vi sett att Trotskij inte uteslöt möjligheten av partiella, ad hoc, enhetsfronter mellan minoritetsorganisationer. Detta är ett komplicerat taktiskt problem som vi stöter på än idag, men som var nytt på 30-talet. Enhetsfrontspolitiken utarbetades av Kommunistiska internationalens första kongresser för att användas av kommunistiska masspartier, medan Fjärde Internationalens sektioner, igår såväl som idag, är små organisationer.

Men vissa av dem är, även om de ännu inte är masspartier, inte längre bara ”propagandagrupper”, för att använda den formulering som Trotskij tillämpade på bolsjevik-leninisterna 1936. Det är därför det i den dubbla kampen för enhetsfronten och för en fullfjädrad plats i den, kan uppstå en rad mellanliggande situationer som kräver största taktiska flexibilitet från dessa sektioner. Vi har alla erfarenheter av detta problem, som alltid ställs i nya och specifika former, i relationerna mellan vänsterorganisationer eller mellan revolutionära organisationer och delar av majoritetspartierna.

Även när de för samman enbart revolutionära och centristiska organisationer är de praktiska överenskommelser för handling, inte varaktiga kompromisser på grundval av en minsta gemensam programmatisk nämnare. Överenskommelsernas konkreta mål står i samklang med arbetarmassornas behov, och kan därför också riktas till den organiserade arbetarrörelsens majoritetsorganisationer.

I detta avseende bör vi notera att överenskommelser inför val alltid ställer speciella taktiska problem som kräver en klar distinktion mellan vad som härstammar ur enhetsfrontens metod, och vad som härstammar ur politiken att bygga partiet kring ett strategiskt program. Det kan finnas många olika sorters valkampanjer. Beroende på omständigheterna kan en valkampanj vara en propagandakampanj (vars omedelbara mål är att stärka partiet), eller en agitatorisk kampanj som försöker föra fram bara några få paroller som svarar mot dagsbehoven och som riktas till de breda massorna. Det innebär att det under vissa kampanjer är riktigt att gå ensamma; under andra är det möjligt att slå tillsammans (Trotskij påminde sina läsare om bolsjevikernas överenskommelse med vänstermensjevikerna inför kommunalvalen i Petrograd 1917). Vallagarna kan påverka valet av taktik.

Här finns inga allmängiltiga recept. Man måste välja den taktik som är lämplig i varje konkret situation. En överenskommelse inför ett val kan innebära en begränsad och delvis form av enhetsfront, och den kan utgöra ett steg mot organisatoriska öppningar. Men det vore farligt om den, oberoende av mer påtagliga överenskommelser i massarbetet, bara blev utgångspunkten for en permanent front som skulle vara varken ett parti eller en enhetsfront.

Vi tvingas ofta sluta delvisa överenskommelser om enhetsfronter, och de konkreta fallen är alltid mer varierande och komplicerade än vad några instruktioner kan förutse. Men det skall inte få oss att överge alla planer till förmån för en gränslös pragmatism, och i synnerhet inte överge den kompass som skall leda oss i dessa spörsmål: skillnaden mellan enhetsfronten och partibygget.

Denna distinktion innebär inte någon form av sekterism gentemot centristiska organisationer. Tvärtom kan klarhet på denna punkt göra det möjligt att komma överens om det mål man eftersträvar med sina förbindelser och tillåta mer djärvhet vad gäller de sätt på vilka de genomförs. Om saker och ting förändras i positiv riktning, om de inblandade parterna närmar sig varandra i sin praktik, eller i viktiga programmatiska frågor, kan vi möta situationen öppet och rättframt och ställa den verkliga frågan: Är en gemensam organisation möjlig? Under vilka förhållanden? Hur kan vi få till stånd dessa förhållanden? Istället för att permanenta förvirringen på grundval av halvhjärtade överenskommelser som varken gynnar effektiva aktioner eller klargörande propaganda (p.g.a. bristande programmatiskt innehåll), föreslår vi att man går framåt mot att bygga ett gemensamt parti.

Denna inriktning mot omgrupperingar och sammanslagningar har inte som utgångspunkt att söka hitta en minsta gemensam nämnare. Den utgår från att man, om än i begränsad omfattning, närmar sig varandra i det praktiska arbetet, och sedan arbetar sig fram mot de grundvalar och principer som är en oundgänglig plattform för ett stabilt och varaktigt gemensamt parti, som kan agera kollektivt i klasskampens stora tester. Den kräver därför en seriös djupgående programmatisk diskussion som kan följas av alla.

I en diskussionsartikel rörande linjen att gå samman med det tyska SAP skrev Trotskij:
Innan vi definitivt avgör om det är möjligt med samarbete mellan oss, ett samarbete som vi hoppas blir närmast möjliga, måste vi vara helt säkra på att vi har samma inställning till den proletära strategins grundläggande frågor. Vi lägger fram våra uppfattningar när kampen är till ända i olika länder. Vad har ni för inställning till dessa frågor? Om ni ännu inte bestämt er hållning till dem, låt oss då försöka undersöka dem gemensamt, och börja med de klaraste och mest brännande politiska problemen.(27)

Efter en ärlig och djupgående diskussion kan man mer exakt bedöma vilka gemensamma uppfattningar som har bekräftats och hur stora de kvarvarande meningsmotsättningarna är. De senare kan ringas in och möjliga kompromisser hittas, fullständigt medvetna om och klara över deras karaktär. Sådana kompromisser är ett slutresultat av en process och inte en dålig och förvirrad utgångspunkt.

Erfarenheterna på 30-talet uppvisar många exempel på organisatorisk flexibilitet, när klarhet om de viktigaste principiella frågorna väl uppnåtts. Denna flexibilitet tillämpades både när det gällde uppbygget av politiska styrkor i ett enskilt land, och när det gällde den ojämna utvecklingen mellan de nationella sektionerna och den international som höll på att byggas. Således ansåg Trotskij att man måste ”vara beredd på stora uppoffringar” för att få till stånd en sammanslagning mellan RSP och OSP i Holland:

Eftersom vi inte har för avsikt att tvinga OSP att ansluta sig direkt till Vänsteroppositionen, kan vi acceptera att RSP bryter sina organisatoriska band till vårt Internationella Sekretariat. Vi anser detta vara en rent organisatorisk eftergift.28

Senare skrev Trotskij angående förslaget att den lilla brittiska sektionen skulle gå in i ILP:
Vårt förslag till den engelska sektionen att den skall gå in i ILP medför naturligtvis att de skall bryta sina förbindelser med oss. Vi har allt att vinna, och inför det är detta tillbakadragande en andrahandsfråga.(29)

Under sammanslagningen mellan Kommunistiska förbundet (CLA) och Amerikanska Arbetarpartiet i Förenta Staterna, accepterade CLA, trots att de var i majoritet, ett jämbördigt ledarskap och avbrytande av diskussionerna under sex månader för att man i det praktiska arbetet skulle kunna uppnå en viss enhet. Trotskij höll med om denna metod och föreslog tre möjligheter vad gällde den internationella frågan: att den enade organisationen skulle ansluta sig till ICL, eller till de fyras block, eller till båda.

Slutligen: när den Kommunistiska vänstern (ICE) gick samman med BOC och bildade POUM i Spanien, kritiserade Trotskij i sitt första brev inte den politiska kompromissen eller att den enade organisationen anslöt sig till Londonbyrån. Däremot kritiserade han hårt att den spanska sektionen fullständigt hade misslyckats att föra någon politisk kamp, och det faktum att den utan strid hade avsagt sig rätten att bilda en fraktion, något som skulle gjort det möjligt för den att, när händelserna gav upphov till nya frågor, fortsätta kampen för sina egna internationella ståndpunkter i den enade organisationen.

Observera att dessa försök till kompromisser misslyckades. Ändå vidhöll Trotskij samma linje 1938 och 1939 när Piverts strömning lämnade SFIO och bildade PSOP (Socialistiska Arbetar- och Bondepartiet). Vid denna tidpunkt hade en ny omskakande historisk händelse ägt rum: München-avtalet. I sin brevväxling med Daniel Guérin och Marceau Pivert anmärkte Trotskij att PSOP var en ny organisation (med uppskattningsvis 10.000 medlemmar, även om siffrorna är osäkra) och att man skulle göra allt för att hjälpa den att röra sig i rätt riktning. När den franska sektionen väl beslutat sig omformulerade Trotskij det på ett radikalt och ultimativt sätt, som skulle överraska många idag. I sitt brev till POI (Internationalistiska Arbetarpartiet, Fjärde Internationalens franska sektion vid denna tidpunkt), satte han en tidsgräns på en vecka för att gå in i PSOP. En vecka! Detta var en 180-graders omsvängning om något! Och de som inte var övertygade fick två månader på sig att fundera över det hela, inte mer. 30

Detta reser för övrigt en allmän metodologisk fråga. Trotskij var troligen ett geni när det gällde att uppfatta om en situation var mogen, att förutse den övergripande politiska utvecklingen, att hitta ett lämpligt organisatoriskt svar på varje förändring av situationen. Han drog konsekvenserna från sina analyser i organisatoriska planer som var uträknade in i minsta detalj. Men man kan undra om denna flexibilitet, denna taktiska vighet, inte stod i motsättning till den politik som krävs för att bygga en organisation.

Alla känner till att det krävs tid för viktiga beslut att mogna, att förklara dem för ledande organ på mellannivå och för medlemmarna, att börja omsätta dem i praktiken. När händelserna blir mycket stormiga, så påskyndas allting, inklusive beslutsprocessen.

Men faktum är att Trotskijs anhängare i Frankrike genomgick fem större taktiska omsvängningar mellan 1932 och 1939: 1932 skulle de kvarstanna i kommunistpartiet som vänsteropposition; 1933 skulle de lämna det efter den avgörande prövningen med nazismens seger i Tyskland; 1934 skulle de ansluta sig till SFIO i förväntan på att vänsterströmningar uppstod där; 1935 skulle de lämna det för att bygga en egen organisation i motsättning till den byråkratiska partienhet som förberedde Folkfronten; 1939 skulle de gå med PSOP… Det är mycket, troligen alltför mycket.

Dessa exempel visar att det är möjligt med största organisatoriska flexibilitet, men på ett villkor: programmatisk fasthet, politisk enhet, klarhet om målen och förtröstan på den ursprungliga revolutionära gruppen. Tvärtom uppammar bristande fasthet och självförtroende i de stora strategiska och internationella frågorna en sekterism i taktiska frågor. Beslutsamhet i de viktiga frågorna gör det möjligt att ta de allra djärvaste organisatoriska initiativ.

VI. Frågan om ”entrismen”

Själva begreppet ”entrism” har fått en omfattande tillämpning under årens lopp. Det omfattar nu mycket skilda verkligheter och erfarenheter. Det kan därför vara av värde att kort gå igenom de ursprungliga erfarenheterna och konkreta fallen på 30-talet.

Den ”franska vändningen”

Vi har redan nämnt förändringen av situationen i Europas i början av 1934, med krossandet av upproret i Wien, de fascistiska demonstrationerna i Paris, den mognande situationen i Spanien, och de slutsatser Trotskij drog angående vilka återverkningar dessa händelser skulle få på de socialdemokratiska partiernas medlemmar. I Frankrike utlöste svaren på de fascistiska demonstrationerna enhetssträvanden mellan medlemmar i de kommunistiska och de socialdemokratiska partierna.

Detta tvingade den unga oberoende bolsjevik-leninistiska organisationen att försöka kämpa för en plats i den enhetsfront som höll på att uppstå, annars skulle den oåterkalleligen fösas åt sidan.

Och i synnerhet, vilken plats skall Förbundet ta, en liten organisation som inte kan göra anspråk på en självständig roll i den kamp som utvecklas framför våra ögon, men vilken är beväpnad med en riktig lära och dyrbara politiska erfarenheter? Vilken plats skall den ta för att genomsyra enhetsfronten med ett revolutionärt innehåll? Att ställa denna fråga klart är i grund och botten att svara på den. Förbundet måste omedelbart inta sin plats i enhetsfronten för att aktivt kunna bidra till den revolutionära omgrupperingen och samla styrkorna i denna omgruppering. Under nuvarande förhållanden kan det bara spela denna roll genom att gå in i Socialistpartiet.(31)

Här upprepade han oupphörligen att den viktigaste uppgiften var att krossa fascismen, annars skulle den krossa oss. För att kunna göra det måste styrkeförhållandena ändras. Även om vi inte kunde låtsas spela en självständig roll, så kunde vi inte stå utanför kampen. Vi måste därför inta vår plats i enhetsfronten som fraktion och komma i närmare kontakt med massornas praktiska erfarenheter och pröva våra idéer i praktiken istället för bara i propagandan. Priset för detta blev en relativ förlust av det organisatoriska oberoendet.

Detta inträde i masspartierna skulle dessutom innebära en chock-behandling mot faran för sekterism, mot utvecklingen av en stämning av inskränkt smågruppstillvaro, ett öde som hotade alla nya organisationer i den Internationella Vänsteroppositionen. De som gick mot vändningen var i Trotskijs ögon personer som vägrade lämna sin trånga välbekanta tillvaro för en mer vidsträckt verksamhet, men som ändå var redo ”att anpassa sig till enhetsfronten från utsidan”. Ett samvetsgrant upprätthållande av det organisatoriska oberoendet och en oförsonlig propaganda var inte alltid fritt från svanspolitik i praktiken, i synnerhet när styrkeförhållandena omöjliggjorde att ens idéer omsattes i handling.

En majoritet av den franska sektionen beslutade sig slutligen för att gå med i SFIO. Man gick med i mitten av 1934 under exceptionellt goda omständigheter. Det var ett inträde ”med flygande fanor”, med Socialistpartiets lednings godkännande. La Vente fortsatte att komma ut öppet som ”organ för den bolsjevik-leninistiska gruppen i SFIO”.

När bolsjevik-leninisterna gick med i SFIO uppgick de till ett hundratal personer. Ett år senare. Vid Seine-förbundets möte i juni 1935, fick deras motion om inriktningen 1037 röster, mot 2370 för vänsterströmningen Bataille socialiste och 1570 för Leon Blums motion för en folkfront. Vid SFIOs nationella kongress i Mulhouse en månad senare fick bolsjevik-leninisterna 105 röster, mot nästan 800 för Bataille socialiste och över 2000 för majoritetens motion om folkfront.

Men uteslutningarna hade redan inletts. Under tiden hade Trotskij upptäckt en ny svängning i den internationella situationen. De dokument som cirkulerade inför Kommunistiska Internationalens sjunde kongress, undertecknandet av Stalin-Laval-pakten, förebådade en byråkratisk enhet mellan de stalinistiska och socialdemokratiska partiapparaterna på bekostnad av och t.o.m. mot de revolutionära strömningarna. Man kunde förutse en våg av byråkratiskt förtryck. Trotskij förespråkade därför en ny taktisk vändning mot en oberoende organisation. När den bildades 1936 uppgav POI, den nya franska sektionen, att den hade 615 medlemmar.

Den ”amerikanska vändningen”

Med början 1934 uppstod en spricka och en vänsterströmning i det Amerikanska Socialistpartiet. I juni 1935 la Cannon och Shachtman, som var i minoritet, fram en motion i det nya WPUS’ nationella kommitté, där man försynt bad att man uppmärksamt skulle bevaka Socialistpartiet i pressen, att man systematiskt skulle söka kontakt med dess medlemmar, och att ett trettiotal kamrater skulle ansluta sig som fraktion.

I december samma år splittrades Socialistpartiet. Högern lämnade partiet. Man måste smida medan järnet var varmt. Cannon betonade att man måste dra en skarp skiljelinje mellan partipatriotism och organisationsfetischism. Den senare uppfattningen kunde vara ödesdiger för en liten organisation, som i praktiskt arbete måste bevisa och rättfärdiga sina anspråk på att spela en ledande roll i den framtida revolutionen.(32) Man började därför en kamp mot klockan när det gällde Socialistpartiet. För Cannon var det nödvändigt med en snabb och beslutsam offensiv mot dess ledning innan den byråkratiserades eller blev pro-stalinistisk (på samma sätt som i Santiago Carrillos Socialistiska Ungdomsförbund i Spanien).

De villkor som Socialistpartiets ledning satte upp för WPUS:s inträde i partiet var betydligt mer drastiska än vid den ”franska vändningen”. Samtliga oberoende partiorgan måste överges och WPUS:s medlemmar skulle ansluta sig till Socialistpartiet individuellt under de lokala partiledningarna överinseende. Deras syfte var att helt enkelt upplösa WPUS:s medlemmar i Socialistpartiet. WPUS:s majoritet beslutade att godta dessa villkor och anslöt sig i mars 1936, med förhoppningen att snabbt vinna lokala positioner i partiet och ge ut lokala socialistpartitidningar där man skulle behandla nationella frågor.

Den strömning som hade sitt ursprung i WPUS uteslöts efter cirka ett och ett halvt år, i december 1937. SWP bildades den l januari 1938. Det bokslut som den amerikanska ledningen drog av dessa erfarenheter var positivt. Men det skilde sig avsevärt från bokslutet av den ”franska vändningen”, eftersom det Amerikanska Socialistpartiet inte var något massparti. Dess förmåga att suga upp de nyanslutna medlemmarna var betydligt mindre och vice versa var de senares attraktionsförmåga på resten av medlemmarna betydligt större. Trotskij stödde WPUS-majoritetens inställning till vändningen och skrev:

Givetvis kommer vissa grupper i Europa att försöka tolka ett eventuellt inträde som en avvikelse från Fjärde Internationalen. Men vi skall inte fästa minsta avseende vid dem. Frågan är inte att verka lite starkare, utan att bli mycket starkare.(33)

Trots sitt namn var Förenta Staternas Arbetarparti ännu inte ett verkligt parti; det måste hitta sätten att bli ett.

Fraktioner, entrism, inträde…

Man måste dra en klar skiljelinje mellan fraktionsarbete i en fientligt inställd organisation, dvs. entrism i egentlig mening (vilken medför en förskjutning av organisationens tyngdpunkt mot det parti i vilken den genomförs, och en sammanhängande ny definition av de olika arbetsområdena, som t.ex. fackligt arbete och ungdomsarbete, i linje med den nya inriktningen), och sammanslagning med vänligt inställda organisationer som vi vill hjälpa att röra sig i rätt riktning i sin helhet eller åtminstone till sin majoritet. Både stalinistiska och socialdemokratiska partier är odugliga i ett revolutionärt perspektiv och är inte möjliga att reformera, och skall därför inte i den revolutionära pressen framställas som de instrument vilka arbetarklassen behöver, inte ens när man bedriver entristiskt arbete.

Det är en helt annan sak när revolutionära marxister lojalt arbetar för att bygga upp ett arbetarnas massparti, vilket t.ex. är fallet med Arbetarpartiet (PT) i Brasilien idag. Ett sådant parti är ett verktyg med hjälp av vilket proletariatets oberoende som klass kan göra sig gällande. Dess programmatiska grundvalar klargörs inte genom förutbestämda ideologiska diskussioner, utan genom de viktiga beslut det måste ta allteftersom klasskampen utvecklas. Revolutionära marxister kan besluta sig för att bilda en klasskampstendens i vissa avgörande frågor, eller om majoriteten vid något tillfälle skulle gå mot de principer om klassens oberoende på vilka partiet ursprungligen byggdes. Men de ser inte sitt arbete i PT som ett arbete i en fientligt inställd organisation som har gått över till den härskande klassens sida. Tvärtom försöker de efter bästa förmåga bygga och utveckla den.

Denna inställning kommer inte att ändras bara på grundval av skiljaktigheter, ens allvarliga sådana, som uppstår i partiets interna diskussioner. Partiet måste göra grava misstag och framhärda i dem tills det slutligen lider nederlag i avgörande skeden i klasskampen, för att de radikalt skall ändra sin hållning.

I sådana fall ställs man alltid inför konkreta problem som kräver en exakt analys av historien och det aktuella läget i ett givet land. Historiska jämförelser kan göra det lättare att skissera problemet, men de kan aldrig vara ”modeller” eller instruktioner som man skall följa. De uppmuntrar oss bara att använda vår fantasi, och bekräftar att en orubblig inställning i principfrågorna inte utesluter taktisk flexibilitet, utan tvärtom underlättar det.

När Trotskij uppmanade den lilla brittiska vänsteroppositionen att gå med i ILP, så kritiserade han de kamrater som till varje pris ville behålla en kärna utanför ILP med en oberoende tidning. Ni måste inse, förklarade han, vilken misstro ILP:s medlemmar har mot denna främmande grupp som anlänt bland dem:

Denna misstro kan endast övervinnas om van folk går in i ILP med inställningen att påverka partiet i sin helhet och bli mäktiga där, men inte arbeta för att bryta loss en liten del från hela partiet… An under dessa omständigheter ge ut en liten månadstidning vore vettlöst…(34)

Kamraterna kunde hursomhelst utnyttja den internationella organisationens engelska press, och om nödvändigt ändra sin inställning i ljuset från nya förändringar av situationen. Men det var viktigt att undanröja varje möjlighet till missförstånd, varje hinder för att få till stånd tillitsfulla band mellan aktivisterna, ömsesidig respekt i handling, vilket skulle förbättra partets utveckling i sin helhet.
Pudelns kärna var att bolsjevik-leninisterna skulle försvara sina ståndpunkter i ILP, inom ramen för deras stadgar, samtidigt som de fullt ut deltog i organisationens uppbygge. Allt är relativt. ILP var ingen massorganisation, utan en grupp med några få tusen medlemmar som hade genomgått en positiv utveckling och kunde utgöra en mycket kraftigare hävstång för att påverka Labourpartiet än Vänsteroppositionens lilla grupp. I detta fall, tillade Trotskij till de brittiska kamraterna:

Huruvida ni går med i ILP som en fraktion eller som enskilda medlemmar är en rent formell fråga. I grund och botten kommer ni givetvis att vara en fraktion som lyder under en gemensam disciplin. 35

VII. Frågan om arbetarnas massparti.

Denna fråga har återuppstått idag, men ofta i en ganska abstrakt form. När Trotskij lade fram detta perspektiv hänvisade han till historiska föregångare. Chartisterna i Storbritannien på 1840-talet, eller Arbetarnas Riddare (Knights of Labour) i USA på 1880-talet, eller diskussionen om att Arbetar- och bondeparti 1924, också i USA. En arbetarklass som just uppstått och börjat agera socialt måste kunna hävda sin egen självständiga politiska existens. Det som är viktigt, mycket viktigare än strategisk och programmatisk klarhet, är att den skall få till stånd en politisk organisation som är oberoende från borgerliga eller populistiska organisationer, att den ställer upp egna kandidater i valen.

När Trotskij tog upp denna fråga på nytt för Förenta Staterna på 1930-talet, mot det borgerliga tvåpartisystemet med Republikaner och Demokrater, så gav han inte ett svar som gällde för all tid och alla platser. Han påminde om att 1924, under inflytande från den ryska revolutionen, var möjligheten och uppgiften att bygga ett kommunistiskt parti med massinflytande. 1936 ställdes frågan på ett annat sätt. Den ekonomiska krisen hade brutit ut och givit upphov till en militant och radikal facklig rörelse, CIO (Congress of Industrial Organisations), som inte hade någon politisk företrädare eller motsvarighet. Det var detta som gjorde det nödvändigt och möjligt med ett arbetarparti grundat på dessa fackföreningar.

Till de revolutionära militanter som frågade honom varför de skulle bidra till att grunda ett reformistiskt parti, svarade han att det inte var frågan om att grunda ett reformistiskt parti, utan ett klassparti, självständigt från bourgeoisien. Därefter var framtiden en öppen fråga. Vad som skulle hända detta parti berodde på klasskampen, på styrkeförhållandena, på dess erfarenheter, på revolutionärernas arbete i det. Till de som sade: vi måste bilda ett arbetarparti på en revolutionär grundval, svarade han att detta var något formellt och abstrakt. Av 500 arbetare som vid den tiden deltog i ett möte och var beredda att förstå att de behövde ett oberoende arbetarparti, var kanske fem, inte fler, beredda att förstå att staten måste krossas och stalinismen bekämpas. Dessa fem kunde rekryteras till Fjärde Internationalens sektion och de 500 till arbetarpartiet. De två formuleringarna motsvarade olika medvetenhetsnivåer. Bortom detta var frågan öppen. Om det skulle uppstå ett revolutionärt eller ett reformistiskt parti var inte förutbestämt på förhand utan berodde på många faktorer. Det var meningslöst att genast försöka sätta en stämpel på ett parti som föddes under en för klassen avgörande erfarenhet. Ett sådant parti skulle utgöra ett stort steg framåt. Allteftersom det samlade erfarenheter och genomförde de konkreta uppgifter det ställdes inför, skulle dess identitet bli mer exakt. Varje ny prövning skulle hjälpa till att avgöra partiets karaktär.

Det var just i denna anda de revolutionära marxisterna i Brasilien inledde uppbygget av Arbetarpartiet (PT) 1979.

Märk väl att alla dessa hypoteser gäller massarbetarpartier. I länder där arbetarklassen traditionellt är organiserad massivt på det politiska området, ofta utifrån en lång parlamentarisk tradition, är saker och ting helt annorlunda.

Redan i diskussionen om ett massarbetarparti baserat på fackföreningarna i Förenta Staterna, insåg Trotskij att medan detta partis framtid var en öppen fråga, så var det också ett utomordentligt övergående fenomen. Så fort det existerade och måste agera, skulle det tvingas ta ställning i de stora dagsfrågorna: den ekonomiska krisen, krigsfaran, Sovjetunionen och stalinismen. Allt skulle äga rum mycket snabbt.

Samma sak gäller idag med det brasilianska PT, som inledningsvis definierades runt ganska elementära frågor. Men inom kort var det tvunget att tackla frågan om val: Skulle det ställa upp själv eller inte? Vilka allianser skulle det söka? Skulle det gå i koalition med den borgerliga oppositionen mot diktaturen eller ej? Det måste ta ställning i frågan om facklig enhet och självständighet. Det måste svara på frågan om utlandsskulden. Det måste avgöra sin solidaritet med Nicaragua, säga något om Polen, besluta om sina relationer till Kuba, klargöra sina relationer till kyrkan och den internationella socialdemokratin, upprätta kontakter med resten av kontinenten, etc..

Till en början var PT ett fenomen som växte fram ur den massradikalisering som följde på arbetarklassens motstånd mot diktaturen i Brasilien. Genom det s.k. ”ekonomiska undret” hade arbetarklassen blivit starkare och yngre, och för den var PT den första politiska erfarenheten, i ett land där det (trots existensen av ett kommunistparti) aldrig hade funnits något starkt oberoende arbetarparti som tävlade med populismen. PT baserades strängt taget inte på fackföreningarna, utan var ett resultat av att fackliga aktivisters radikalisering kolliderade med de fackliga strukturer som diktaturens arbetslagstiftning påtvingade dem.

Hur skulle denna dynamik kunna uppstå i utvecklade kapitalistiska länder där arbetarklassen har en lång, ofta pluralistisk, tradition av självständig politisk och facklig organisering? Man har föreslagit två möjliga utvecklingsvägar: ett nytt arbetarparti och ”organisk enhet”.

I det första fallet uppstår en historisk klyfta mellan massorna och deras traditionella organisationer, och ställer därmed i praktiken skapandet av ett ”verkligt” arbetarparti på dagordningen. Det går att tänka sig en sådan situation, men med svårighet. Banden mellan rörelserna i samhället och de traditionella politiska och fackliga ledningarna blir förvisso allt svagare. Men denna process ger inte helt enkelt upphov till tomrum som kan fyllas av andra. De existerande apparaterna dominerar fortfarande de parlamentariska och sociala områdena.

Även om denna process skulle bli tillräckligt djup, så skulle den dessutom inte innebära samma tillströmning av krafter för uppbygget av ett revolutionärt parti som i de tidigare nämnda fallen. I detta fall vore ett bortslumpande av programmatiska principer särskilt olyckligt, ty i en sådan situation kan man inte på ett stabilt och varaktigt sätt samla en revolutionär kraft utan att besvara de viktigaste politiska dagsfrågorna och de strategiska projekt som ställs upp av de befintliga – om än försvagade – masspartier man konkurrerar med i arbetarrörelsen. Mellan revolutionära strömningar kan det förekomma debatter och kompromisser. Men i det stora hela kan en livaktig revolutionär organisation inte klara sig utan en klar identitet som skiljer den från de existerande stora partierna.

Samma problem ställs även förespråkarna för den andra utvecklingsvägen inför, dvs. de som tror på en återgång till en ”organisk enhet” inom arbetarrörelsen, i synnerhet om de de syftar till att återuppbygga en omfattande enad socialdemokrati i likhet med det tyska socialdemokratiska partiet före 1914. Detta perspektiv förs idag fram i Frankrike av de som säger att det är tid att avsluta den parentes som inleddes i och med Tours-kongressen 1920, där splittringen mellan Socialistpartiet och Kommunistpartiet har sitt ursprung.

Förvisso har denna fråga ställts även tidigare. Låt oss läsa i ett dokument:

Kamrater, utvecklingen av de kommunistiska och socialdemokratiska arbetarnas enhetsfront för gemensam kamp mot fascismen och Kapitalets offensiv ställer också frågan om politisk enhet, om ett enda politiskt parti för arbetarklassen…. Men medan det räcker att vara överens om kampen mot fascismen och Kapitalets offensiv och kriget för att upprätta det kommunistiska och socialdemokratiska partiets enhetsfront, så är det möjligt att få till stånd politisk enhet endast på grundval av en rad bestämda förhållanden av principiell natur. Detta enande är möjligt endast

– för det första på villkor att man står fullständigt oberoende från borgarklassen och helt bryter med socialdemokratins block med bourgeoisin.
– för det andra på villkor att man först uppnår enade aktioner.
– för det tredje på villkor att man erkänner behovet av ett revolutionärt störtande av borgarklassens styre och upprättandet av proletariatets diktatur i form av sovjeter.
– för det fjärde på villkor att man vägrar stödja ett lands bourgeoisie i händelse av krig.
– för det femte på villkor att partiet byggs på den demokratiska centralismens grund, vilken garanterar enhet i vilja och handling, och vars betydelse visades i och med de ryska bolsjevikernas erfarenheter.

Vilken revolutionär kan vara oense med innebörden i detta dokument? Vem som skrev det? Dimitrov, till Kommunistiska Internationalens sjunde kongress 1935.(36)

Redan 1934 hade Trotskij räknat med att denna hypotes om ”organisk enhet” skulle kunna kröna kampen för enhetsfronten. Han hade en positiv, om än något förbehållsam, syn på den:

Vi marxister måste medge att för tillfället vore en sammanslagning av de två partierna ett framsteg, inte med avseende på Lenins paroller från 1914, eller med avseende på Tours-kongressen, utan med avseende på den nuvarande situationen, sådan den är. En sammanslagning av de två partierna skulle innebära en möjlighet att börja på nytt. Däri ligger allt.

Arbetarrörelsen har hamnat i en historisk återvändsgränd…. En sammanslagning av de två partierna skulle oundvikligen bereda vägen för diskussioner, analyser, studier, fraktionsstrider i stor skala, och samtidigt för att ett nytt revolutionärt parti, en sektion av Fjärde Internationalen, skulle kunna ta form…. Den historiska reträtten – jag upprepar och betonar det – består inte bara i det faktum att den stalinistiska byråkratin tvingas anpassa sig till arbetarklassens behov genom att förbrödra sig med socialdemokraterna, utan också i det faktum att denna förbrödring – som är banal, sentimental, utan innehåll – utgör ett oerhört steg framåt jämfört med gårdagens absoluta återvändsgränd… [en] utomordentlig dialektik…(37)

Ja, verkligen en utomordentlig dialektik. I en sådan omfattning att man undrar om denna ”möjlighet att börja på nytt”, att sudda ut allting, att starta från noll igen, i själva verket inte är en historisk abstraktion, ett exempel på önsketänkande. Det kan finnas ett mått av desperation i hans accepterande av denna dialektiska snara.

Ett år senare släckte den hårda verkligheten dessa önskedrömmar. Allteftersom de två partierna närmade sig varann blev frågan mer konkret. Trotskij svarade då i termer av konkret politik: i detta sammanhang vore en organisk sammanslagning bara ett byråkratisk förberedande av nationell enhet. Vilken till varje pris skulle förkastas och bekämpas , även om det innebar att man förlorade hoppet om att ”starta om på nytt”.

I själva verket måste vacklan mellan hans första och andra svar ha att göra med hans bedömning av de samhälleliga och internationella styrkeförhållandena, och omfattningen på det ”historiska bakslag” som var under uppsegling i mitten av 30- talet. Ett ofantligt ämne.

Låt oss, som avslutning på denna punkt, anmärka att de olika huvudpersonernas ståndpunkter i dessa diskussioner ofta korsade varandra på ett uppseendeväckande sätt, beroende på om de diskuterade entrism eller omgruppering och sammanslagning med centristiska strömningar.

– Således var Sneevliet, Nin och Vereeken hela tiden mot entristiska operationer, vilka de stämplade som likvidatoriska företag. I motsats till detta var de alltid ytterst öppna för försök att omgruppera med centristiska strömningar, försök som ofta slutade med fiasko. De ”likviderades” inte av entrism, utan av äventyrliga omgrupperingar och sammanslagningar.

– Tvärtom hamnade de strömningar som var känslomässigt fientliga mot centrismen, och vilka hävdade att de ville vända sig till de breda massorna, ofta i djup entrism i de stora reformistiska partierna, från vilka de ibland aldrig återvände. Det gällde t.ex. den brittiska bolsjevik-leninistiska gruppen, som var mot att gå in i ILP, och som två år senare begravde sig i Labourpartiet.

Detta är ingen anspelning på dagens situation. Det är helt enkelt en ganska bitter iakttagelse av historiens ironi. Under de fruktansvärda förhållanden som existerade på 30-talet, härstammade denna ironi ur de mäktiga, strukturella motsättningar som fanns inneboende i de styrkeförhållanden och former som arbetarrörelsens kris antog. Uppenbarligen har denna motsättning inte ett lika starkt grepp längre, i och med stalinismens kris, de förändrade förhållandena mellan massorna och de traditionella apparaterna, arbetarklassens förnyelse, etc.. Men den har inte försvunnit helt.

VIII. Några slutsatser och tankeställare

Så här i efterhand är det uppenbart att den process då Fjärde Internationalen grundades reser en rad frågor som ofta diskuteras inom och utom våra led.

1. För det första, var det inte 1933 redan för sent att visa på Tredje internationalens misslyckande och gripa sig an uppbygget av en Fjärde?

Vi har redan betonat svårigheterna att besvara denna fråga. Att lägga tonvikten på de två ödesdigra dagarna 4 augusti 1914 och 5 mars 1933, vilka antas symbolisera Andra respektive Tredje Internationalens slutliga sammanbrott, ger ett falskt intryck av symmetri. Komintern på 30-talet var inte samma sak som den socialdemokratiska internationalen före 1914, och fascismens seger i Tyskland fungerade inte som en avslöjare inför hela den internationella arbetarrörelsen på samma sätt som inledningen av första världskriget gjorde. Förekomsten av en byråkratiserad arbetarstat var också ett nytt problem.

Man kan försöka sätta sig in i detta sammanhang och skriva om historien med ”om”. Men det är inte särskilt fruktbart. Faktum är att Vänsteroppositionen redan före 1933 hade en egen politisk och offentlig existens, och uttryckte sina ståndpunkter och utvecklade sina svar på de stora händelserna.

En helt annan sak är om linjen ”att reformera” Kommunistiska Internationalen och kommunistpartierna inte till en början skapade hinder för att bygga betydande självständiga partier i länder som Spanien, där det officiella kommunistpartiet i början av 30-talet knappast var mer än en sekteristisk liten grupp. Linjen att ena alla kommunister i en enda Komintern-sektion, som skulle omfatta kommunistpartiet, BOC och Kommunistiska vänstern (ICE), kanske kunde ha drivits effektivare om den senare hade agerat som en självständig organisation istället för som en fraktion i ett marginellt och ynkligt kommunistparti.

Men ur övergripande synvinkel är den viktiga punkten att ha en metod som undviker lättsinniga aktioner, grundade på gissningar och prognoser, och istället söker bekräftelse i stora historiska händelser.

2. Grundades Fjärde Internationalen på grundval av en felaktig förutsägelse vad gäller andra världskrigets följder och den byråkratiska diktaturens sammanbrott i Sovjetunionen?

Det är sant att Trotskij verkligen gjorde sådana förutsägelser angående händelseförloppet efter kriget, och drog paralleller till situationen efter första världskriget och den övergripande omgruppering av arbetarrörelsen som ägde rum då, men det är helt fel att Fjärde Internationalen skapades på grundval av dessa förutsägelser. Tvärtom härstammade behovet att bygga den ur klassförhållandena i internationell skala, ur de stora uppgifter som världssituationen ställde, och ur krisen för arbetarrörelsens ledning på randen till kriget.

Skulle Fjärde Internationalen ha lagts på is och fått vänta på bättre tider, därför att kriget inte skulle leda till socialistiska revolutioner i Europa och till stalinismens sammanbrott? Frågan är abstrakt och vilseledande. Varje större historisk korsväg öppnar en rad möjligheter. Kriget ledde inte till den stalinistiska byråkratins sammanbrott. Inte heller ledde det på ett mekaniskt sätt till en fredlig stabilisering av kapitalismen och det byråkratiska systemet. Efterdyningarna till kriget avbröts av revolutionära kriser, av Sovjetunionens införlivning av de östeuropeiska arbetarstaterna, av så triviala händelser som den jugoslaviska och i synnerhet den kinesiska revolutionen, av inledningen på stalinismens kris. Under dessa världsomfattande omvälvningar var Internationalen nödvändigare än någonsin.

Gårdagens och dagens frågor är avsevärt mer direkta och mindre spekulativa.

Är tanken på en revolutionär international föråldrad? Nej. Tvärtom, är den det nödvändiga organisatoriska tolkningen av den proletära revolutionen som en internationell helhet, av förkastandet av chauvinismen och teorin om socialismen i ett land, av arbetsdelningens, produktionsprocessens och produktivkrafternas allt större internationalisering. Utan ständiga ansträngningar att omsätta och konkretisera denna förståelse i ett försök att bygga en organisation, kan inte ens den mest uppriktiga internationalism gå utöver aktiv solidaritet och förhoppningar om seger. Om varat bestämmer medvetandet, så bestämmer den internationella organisationens existens ett internationalistiskt medvetande som försöker förstå klasskampens olika aspekter i internationell skala.

Är denna Internationals, den Fjärdes, program fortfarande tillämpligt och giltigt i ljuset av klasskampens stora händelser, eller har det förvandlats till ett hinder som förhindrar vår strömning att komma i kontakt med massorna? Givetvis kan klasskampens erfarenheter alltid berika och klargöra ett program, oavsett hur förfinat det är. Men frågan om den permanenta revolutionen, enhetsfronten, övergångsparoller, kampen mot byråkratin, partiteorin, alla står de än idag i centrum för den revolutionära strategin. Utvecklingen under och efter andra världskriget har bekräftat detta programs giltighet. Långt från att vara ett hinder för förståelsen av nya fenomen som uppkomsten av nya arbetarstater, den koloniala revolutionens uppsving, senkapitalismens nya drag, så hjälpte det oss att hitta vägen bland dem.

Har, slutligen, denna existerande International, som grundades på ett riktigt program som är tillämpligt än idag, ändå inte misslyckats i praktiken, trots detta program? För att kunna besvara denna fråga måste man hålla sig till de största prövningar som den internationella klasskampen ger upphov till: nämligen krig och revolutioner. Under det stora chauvinistiska bakslag som andra världskriget utgjorde, undvek Internationalen både defaitism och sekteristisk neutralitet i länder som ockuperades av de fascistiska staterna, och den chauvinistiska yra av nationell enhet som härskade på andra håll. Med sina svaga styrkor upprätthöll den en internationalistisk politik. Den stod i förgrunden i försvaret av revolutionerna i Jugoslavien, Algeriet och Kuba, och nu i Nicaragua, även när dess medlemmar, som t.ex. i Vietnam och Kina, förföljdes av dessa revolutioners ledarskap, vilka hade övats i den stalinistiska skolan.

Ibland erkänner våra motståndare att detta är mycket meriterande, men tillägger att det inte löser frågan om Internationalens användbarhet. Vad är det för nytta med en International som inte vunnit några stora segrar? När vi gör anspråk på arvet från den första historiska segern, Oktoberrevolutionen, skämtar vi inte. Vi kämpar politiskt mot de byråkratiska inkräktare som gör anspråk på samma arv, och därmed identifierar den socialistiska revolutionen med en byråkratisk kontrarevolution som är en parodi och oäkta revolution. Men vårt svar stoppar inte där. Ty i verkligheten, såväl inom politiken som historien, är segerrika revolutioner inte de enda segrarna. Vissa är mindre spektakulära. Vi har vunnit andra segrar, och inte några små heller. I synnerhet har vi vunnit segern att ha varit de första inom arbetarrörelsen som tog strid mot stalinismen.

Vi vet genom många vittnesmål att det oftast var ”trotskisterna” som inte vek sig och kapitulerade för den stalinistiska terrorn. Det var inte fråga om psykologi eller karaktär, utan om politiskt medvetande och övertygelse. De var svårare att knäcka därför att de förstod situationens mekanismer och logik. Detta är inte bara en symbolisk eller moralisk seger, utan en fullfjädrad politisk seger. Den har lett till att vårt århundrades fruktansvärda historia kan förstås med hjälp av marxismens verktyg; att vi fortfarande kan frammana detta sekels mest avskyvärda händelser utan att misströsta om arbetarklassen eller socialismen. Utan denna oavbrutna kamp skulle kvacksalvare, andra klassens skojare, nya filosofer och imperialismens nya korsfarare idag ha monopol på att fördöma Sovjets gulag.

Tack vare Vänsteroppositionens och Fjärde Internationalens heroiska kamp utarbetades ända från början vägvisare och riktpunkter för en marxistisk opposition till stalinismen, som man idag kan dra stor nytta av.

Om det finns ett behov av en international, om den existerar, om dess program är korrekt, om den inte har misslyckats, då måste man kämpa för att bygga och utveckla den. Ingen kommer att göra det åt oss.

Ett negativt bevis på Fjärde Internationalens relevans och användbarhet är att andra försök till internationell samordning ständigt har misslyckats, försök som sade sig vara mer gradvisa, starta från gräsrötterna och bättre respektera de verkliga processerna. I början av 30-talet försökte sig Londonbyrån på denna metod, och senare, 1938, försökte den Internationella Arbetarfronten sig på samma sak: båda företagen led skeppsbrott och förlorade.38 Idag har organisationer som Lutte Ouvriére i Frankrike, eller Socialist Workers Party i Storbritannien valt att som mest ha några få band, och upprätthålla diplomatiska förbindelser med grupper i andra länder. Har denna metod fått dem att göra större framsteg? Långt därifrån faktiskt.

Om man hade antagit Mendel-Stockfishs ståndpunkt vid Fjärde Internationalens grundningskongress 1938, nämligen att förkunna dess historiska nödvändighet men vara mot dess bildande, så skulle det i bästa fall ha varit ett trick för att byta etikett på samma sak, och i värsta fall skulle man ha gjort projektet mer diffust vid en tidpunkt då det annalkande kriget tvärtom gjorde det extra nödvändigt med en fast programmatisk beväpning och klara gränsdragningar. Tanken att det är proletariatet som skall skapa Internationalen innehåller ett kom av historisk sanning, men den går emot leninismens stora framsteg, nämligen att en förtrupp som handlar medvetet utifrån ett klart markerat program är ett medel för att stärka proletariatets kamp, inte bara en spontan produkt av det senare.

Fjärde Internationalen, som grundades 1938, gick in i kriget med ytterst begränsade styrkor. Bara tio länder hade representanter vid kriskongressen 1940, vilken hölls i Förenta Staterna. Ett första avgörande politiskt test var undertecknandet av den tysk-sovjetiska pakten och krigsutbrottet i Europa. En tredjedel av den amerikanska sektionen och majoriteten av det Internationella Sekretariatet lämnade Internationalen. Den franska sektionen gick in i kriget splittrad. Andra världskrigets utbrott bröt också förbindelserna mellan många sektioner och gjorde de mest elementära funktioner särskilt svåra, vid en tidpunkt när nya och speciellt svåra politiska frågor ställdes (de nationella problemens inbördes sammanhang med det imperialistiska kriget och kriget mot den byråkratiserade arbetarstaten). De grupperingar som inte grundades på stabila principer, som t.ex. Londonbyrån, sprang i bitar och deras främsta nationella organisationer försvann praktiskt taget från den politiska kartan. Fjärde Internationalen lyckades klara provet och gick ur kriget trogen sina politiska ståndpunkter och med sin kontinuitet obruten.

3. Var begreppet centrism, som hade en så stor plats i Trotskijs politiska tänkande på 30-talet, politiskt användbart eller en teoretisk täckmantel för sekteristiska manövrer?

Vissa personer chockeras av att man använder detta begrepp, som de anser vara nästan en förolämpning av ringa politisk nytta. Vi skall skingra dessa uppfattningar. Det är ingen förolämpning utan en politisk karaktärisering som inte hindrar politisk högaktning, respekt för hängivelse i handling och ett vänskapligt utbyte av ståndpunkter. Det är uppenbart att en organisation eller strömning som rör sig i positiv riktning, och med vilken praktiska närmanden sker, inte skall bemötas med skällsord. Det finns ingen orsak att ifrågasätta uppriktigheten i deras perspektiv innan man diskuterat med dem. Tvärtom skall man betrakta båda sidors respektive svar på de nyckelfrågor situationen ställer och försöka föra uppfattningarna närmare varandra.

Än en gång beror allt på den aktuella organisationen, hur politiskt seriös och aktiv den är, i vilken riktning den rör sig. Vissa stadgade grupper kan vara hinder på vägen till uppbygget av ett revolutionärt parti. Andra kan utvecklas åt rätt håll.

Om Trotskij menade att 30-talets ”moderna centrism” var ett brokigt sällskap, vad skall vi då säga om dagens ”post-moderna centrism”? Detta nya fenomen är resultatet av den historiska krisen för arbetarrörelsens ledning och stalinismens långt framskridna sönderfall. I internationell skala vacklar den mellan avsevärt fler internationella poler än sina föregångare: sovjetbyråkratin och socialdemokratin, naturligtvis, men nu också den kinesiska byråkratin, Castros ledarskap, det vietnamesiska ledarskapet. Begreppet centrism omfattar grupper som är ärliga revolutionärer vad gäller deras eget land liksom grupper som står på randen till att vara reformister. Det finns organisationer som är revolutionära i frågan om att gripa makten i sitt eget land, men har en felaktig ståndpunkt i internationella frågor och, åtminstone delvis, sluter upp bakom sovjetbyråkratins diplomati.

På den tid då Tredje Internationalen var revolutionär kallades de strömningar centristiska som, enligt den hyllade formuleringen, helt enkelt vacklade mellan reform och revolution. I och med Kominterns degenerering och den därav följande krisen för världsproletariatets ledarskap har frågan blivit mer komplicerad. De av oss som vägrar erkänna att det finns organisationer som är revolutionära i sin konkreta verksamhet i sitt eget land men centristiska i sina ståndpunkter på ett internationellt plan, och vägrar medge att deras internationella ståndpunkter kan få verkliga konsekvenser för deras inhemska allianser och politik, riskerar att bli överrumplade. Nya händelser kan få dem att vackla mellan sekterism och opportunism, att utan övergång hoppa från den ena till den andra. Om vi förnekar att dessa organisationer överhuvudtaget är revolutionära, så underskattar vi dem. Och när vi senare upptäcker att sådana organisationer faktiskt kan spela en revolutionär roll, som t.ex. i Centralamerika och många andra länder, så innebär oförmågan att urskilja nyanserna mellan rött och svart att vi inte ser någon skillnad på oss själva och dessa strömningar.

Gentemot sådana strömningar är 30-talets metod fortfarande giltig i sina huvuddrag: Föreslå gemensamma aktioner så ofta och så regelbundet som möjligt för att utveckla gemensamma erfarenheter; och samtidigt söka få till stånd ett klart och djupgående programmatiskt utbyte för att utröna möjligheterna att få till stånd ett gemensamt parti.

4. Kan man idag lyckas bättre än tidigare och gå fram mot en massinternational tillsammans med andra strömningar?

Som svar på det kan vi upprepa Trotskijs ord att vi är beredda att vara en minoritetsströmning i en revolutionär intemational.39 Det innebär, naturligtvis, att undersöka i vilken omfattning strömningarna ifråga är revolutionära. Men det finns först ett ännu mer elementärt kriterium. För att slå in på denna väg måste man hitta kompanjoner som uppfyller ett första villkor: de måste faktiskt vilja bygga en international. Det är inte frågan om vilja. Det är i grund och botten en politisk och programmatisk fråga. De förpliktelser och det engagemang som uppbygget av en international kräver är i sig själv en fullfjädrad programmatisk fråga, eftersom den innebär en avgränsning från andra strömningar inom den organiserade arbetarrörelsen i de stora internationella frågorna. För att kunna ta ställning för uppbygget av en internationell organisation måste man därför vara överens i de programmatiska frågorna.

Om några betydande strömningar ställde sig uppgiften att bygga en international, och bygga den tillsammans med oss, då vore det i sig själv en avgörande utveckling av deras ståndpunkter. Vi skulle tvingas att analysera den nya situationen. Men vi är inte där ännu.

Under tiden kan vi agera som en verklig internationell strömning, medveten om vikten hos sin tradition och sina bidrag, men öppen för dialog och vänskapligt samarbete, för utbyten och gemensamt arbete med andra strömningar i nationell, kontinental eller internationell skala, strömningar som också söker sig fram bland de omgrupperingsprocesser som nu äger rum inom den internationella arbetarrörelsen. Jämfört med 70-talet har redan en hel del sekteristiska avvikelser försvunnit, och det har upprättats förbindelser som var otänkbara igår. Detta är det tålmodiga och försiktiga arbetet att bereda vägen för ett återupprättande av en demokratisk och pluralistisk revolutionär massinternational.

5. Slutligen, finns det inga risker för sekteristiskt förfall när man under så lång tid är en minoritets-international?

Givetvis. Att kämpa mot strömmen kan vara en dygd. Men det kan också bli ens andra natur och en dålig vana. Vilken bot finns det mot denna fara? Finns det något vaccin? Det enda vapnet, som ingalunda är absolut, är att skola samtliga medlemmar, ledare och gräsrötter i Kommunistiska Manifestets anda, enligt vilket verkliga kommunister inte har några intressen skilda från proletariatets. Vi har aldrig betraktat revolutioner som vi inte ledde som cyniska kommentatorer. Även när vi kritiserade deras ledarskap, så hyllade vi deras segrar som segrar för proletariatet i dess helhet.

Även här kan vi stödja oss på Trotskijs inställning på 30-talet:

Jag vet inte i vilket skede den Fjärde kommer att anlända. Ingen vet. Det är möjligt att vi än en gång måste gå samman i en enad International tillsammans med den Andra och den Tredje. Det går inte att tänka sig Fjärde Internationalens öde skiljt från de nationella sektionernas öde och vice versa…. I detta fall måste vi förutse situationer utan motstycke i historien. Om vi bara ser Fjärde Internationalen som en internationell ‘firma’ som tvingar oss att under alla förhållanden förbli självständiga propagandaklubbar, då är vi förlorade. Nej, Fjärde Internationalen är ett program, en strategi, kärnan till ett internationellt ledarskap. Dess värde måste bestå av en inte alltför juridisk inställning.40

Trotskij själv var helt inställd på att tillämpa denna princip i praktiken, att minska faran för sekteristisk förstening genom de allra djärvaste organisatoriska initiativ, den trots ogynnsamma förhållanden allra närmaste kontakten med massrörelsens levande erfarenheter. Han var medveten om det stora gap som fanns mellan den första lilla kärnan och målet att bygga en massinternational och ett massparti, och om behovet av förmedlingar för att nå detta mål.
Om man skall ställa en fråga så är det snarare om inte detta intresse drevs alltför långt. Kanske ledde praktiken att besvara varje svängning i den politiska situationen lika för lika, i sådan utsträckning att man bytte taktik för partibygget fem gånger på fem år i fallet den franska sektionen mellan 1933 och 1938, till ofrånkomliga organisatoriska avbrott och problem att upprätta en politisk och organisatorisk tradition, vilket i stort sett uppvägde de vinster man uppnått med dessa initiativ.

6. Är inte själva tanken på ”den socialistiska revolutionens världsparti” en myt som är dömd att vittra sönder när den kommer i kontakt med verkligheten?

Trotskijs starka betoning av att Internationalen behövdes som ett världsparti motiverades av det historiska bakslag för internationalismen som skulle leda från den stalinistiska teorin om ”att bygga socialismen i ett land” till att Kommunistiska Internationalen helt enkelt upplöstes 1943, av hänsyn till sovjetbyråkratins övermäktiga stat och diplomatiska intressen.

För Trotskij var uppbygget av ett världsparti den mest brännande politiska och organisatoriska tolkningen av ett strategiskt projekt. Det krönte hans teori om den ojämna och sammansatta utvecklingen, hans uppfattning av världen som en uttalad helhet, i sin tur resultatet av varuproduktionens generalisering, och hans teori om den permanenta revolutionen som den proletära revolutionens internationella utbredning.

Ur denna synvinkel är uppbygget av en revolutionär international inte mindre brännande idag än på hans tid. Produktionens, kapitalets, arbetsdelningens, marknadens och nu tjänsternas internationalisering har gjort enorma framsteg. Borgarklassens verktyg för internationella överläggningar, militära och finansiella pakter och internationella organisationer har mångfaldigats. Till skillnad från detta har den organiserade arbetarrörelsen, som i sin barndom såg längre och klarare än sin klassfiende när den skapade den Första Internationalen, nu hamnat långt på efterkälken inte bara på det internationella planet, utan även i europeisk skala.

Problemet finns någon annanstans. Tanken på ett världsparti kan vara vilseledande om man tänker sig ett parti som styrs på samma sätt som ett nationellt parti med större medlemskader och räckvidd. Denna frestelse är inte rent teoretisk. Den fick en praktisk tillämpning i Tredje Internationalens uttalade centralisering, i synnerhet efter dess femte kongress under Zinovjevs auktoritära ledning.

Faktum är att ett nationellt revolutionärt partis och ett världspartis funktion inte är densamma. Det förstnämnda har som strategisk uppgift att leda kampen för att gripa makten från en särskild härskande klass och stat, på grundval av specifika revolutionära traditioner. Den andra har som uppgift att utveckla ett gemensamt medvetande om de viktigaste händelserna och uppgifterna i den internationella klasskampen, och underlätta förståelsen av de gemensamma intressen som finns utöver de nationella särdragen.

Ur denna grundläggande skillnad i funktion härstammar skillnader i den interna regimen och ledningens roll. Ett nationellt ledarskap är ansvarigt för sina beslut; det har ansvaret för att genomföra dem. Ett internationellt ledarskap kan bara uttala sig om den allmänna linjen;
det har varken till uppgift eller möjlighet att tillämpa en strategi i verkligheten. Det är därför de grundläggande elementen i en international, enligt vår uppfattning, varken är dess medlemmar eller dess celler utan de nationella sektioner som utgör dess strategiska enheter och har den suveräna rätten att bestämma sin nationella taktik och välja sina egna ledningar.

Daniel Bensaid
Översatt ur: Notebooks for Study and Research nr 9
Översättning: Göran Källquist

Noter:
(1) Angående Centraleuropa under mellankrigstiden, se Alain Brassat och Sylvia Klingberg, ”Le Yiddishland revolutionäre”, Halland,Paris1983.
(2) Motsättningarna fick sin återspegling i de stora diskussioner som fördes inom den internationella socialistiska rörelsen vid sekelskiftet, efter utgivningen av Eduard Bernsteins ”Evolutionär socialism (1899) och Rosa Luxemburgs svar i ”Reform eller revolution?” (1900) – återgiven i ”Rosa Luxemburg Speaks”, Path-finder, New York 1970. Dessa debatter hade föregåtts av en teoretisk tvist om ”marxismens sönderfall”, vilken kan sägas vara den första i en lång rad av ”kriser för marxismen”. Dessutom hade framstående ledare som David och van Kol fört fram uppfattningar om kolonialismens ”civiliserande roll” vid några av Andra internationalens kongresser (se Héléne Carrére d’Encausse och Stuart Schram, ”Marxism and Asia 1854 – 1914”, Allen Lane, London 1969).
(3) Se Theses, Resolutions and Manifestos of the First Four Congresses of the Third Internationell, InkLinks/Humanities Press, London/Atlantic Highlands 1980;
och ”Founding of the Communist International, Proceedings and Documents of the First Congress, March 1919”, ur The Communist International in Lenins Time, red. John Riddell, Pathfinder, New York 1987.
(4) ”The International Left Opposition, Its Tasks and Methods” (december 1932), Writings 1932-33, s 54. Detta är en av de 14 delarna i serien Writings of Leon Trotsky som publicerats av Pathfinder, New York, och vilka täcker åren 1929 -1940. Härefter kallade Writings.
(5) De vietnamesiska och kinesiska kommunistpartiernas utveckling diskuteras i Pierre Rousset: ”Le Parti communiste vietnamien”, Maspero, Paris 1975, och ”The Chinese Revolution, Part I: The Second Chinese Revolution and the Shaping of the Maoist Outlook” och ”Part II: The Maoist Project tested in the Struggle for Power”, Notebooks for Study and Research, nr 2 och 3, Paris 1987. Wang Ming vittnar om vidden på dessa sammandrabbningar inom den kinesiska ledningen på 30-talet i sina memoarer, ”Medio Siglo del Partido Comunista de China y la Traicion de Mao Tse-tung”, Progresso, Moskva 1975.
(6) Se Jean van Heijenoort, ”How the Fourth International Was Conceived”, i Notebooks for Study and Research, nr 9, Paris 1988.(
(7) Vittnesmål på franska om denna period finns t.ex. i: Charles Tillon: ”On chantait rouge”, Laffont, Paris; Joseph Berger: ”Le naufrage d’une generation”, Denoel, 1974; Jan Vallin: ”Sans patrie ni frontiéres”, Lattés, Paris; och Elizabeth K. Potreskij: ”Les Nötres”, Denoel, Paris 1985.
(8) Citaten är tagna ur ”Tasks in the USSR” (l oktober 1930) Writings 1930-1931, s 53, respektive ”For New Communist Parties and the New International” (27 juli 1933), Writings 1933-1934, s 26-27.
(9) Michel Pablo, som då ingick i Fjärde Internationalens ledning, menade att ett nytt världskrig närmade sig, och förutspådde 1953 att det skulle ske stora skiktningar inom sovjetbyråkratin, när den tvingades försvara de samhälleliga grundvalar ur vilka den hämtade sin styrka mot imperialismens angrepp. Hans ståndpunkt lämnade dörren öppen för hypotesen att en sektor av den härskande byråkratin kunde reformera sig själv.
(10) Fjärde Internationalen återförenades vid en kongress 1963. En del av dokumenten från denna diskussion finns i ”The Development and Disintegration of World Stalinism”, Education for Socialists, New York 1970. De två främsta dokument från återföreningskongressen som behandlar de frågor som diskuteras här är Dynamics of World Revolution Today och For Early Reunification of the World Trotskyist Movement.(
(11) Det är uppenbart att en stor del av stalinismens och socialdemokratins inflytande beror på deras tunga materiella bas; den revolutionära marxismens inflytande beror enbart på deras medlemmars och teoriers tyngd.
(12) OLAS var en Latinamerikansk Solidaritetsorganisation som höll ett möte i Havanna 1967. Kubas delegation till OLAS lade fram en rapport som öppet kritiserade den traditionella stalinistiska teorin om ”revolution i stadier” för Latinamerika. Samma slutsatser drogs på nytt i kölvattnet från de nicaraguanska och salvadoranska revolutionerna, i ett dokument skrivet av det salvadoranska kommunistpartiets generalsekreterare Schafik Handal. För en analys av omfattningen och begränsningarna på detta dokument se Daniel Bensaid ”Revolution permanente ett revolution par étapes en Amérique latine: 1’autocritique timorée de Jorge Schafik Handal” (Permanent revolution och revolution i stadier i Latinamerika: Jorge Schafik Handals försagda självkritik), Quatriéme Internationelle, juni-augusti 1983.(
(13) Se ”Inledning” i Leon Trotsky: (Euvres l och 2, ILT/EDIU, Paris 1978.
(14) Detta gällde särskilt de vänstersocialistiska strömningar som tidigare legat utanför den internationella Vänsteroppositionens direkta intressesfär: ”Resultaten av en stor katastrof utvecklas mycket snabbt, ställer nya frågor, och kräver klara svar. Framförallt gäller detta de vänstersocialistiska organisationernas utveckling. De pressas också av både de senaste händelserna och av massorna, som tvingar dem att söka efter politisk klarhet. Vi kan och måste spela en viktig roll i denna process, och hjälpa de vänstersocialistiska organisationerna att finna den verkligt bolsjevi-kiska vägen.” (”A Plenum is Needed to Deal with the Paris Conference” (7 augusti 1933), Writings 1929- 1933 Supplement, s 265).(
(15) Angående denna viktiga historiska fråga se George Breitman: ”The Rocky Road to the Fourth International”, Education for Socialists, New York 1979; anteckningarna från Pierre Broués inlägg vid Follonica-symposiet i Italien (Rouge nr 943, 6-13 nov 1980); Pierre Franks svar, ”Un point d’histoire sur la fondation de la IVéme Internationale”, Rouge nr 944, 14-20 nov 1980; och Livio Maitan, ”Le colloque international sur Trotsky”, Quatriéme Internationale, jan-mars 1981.
(16) Se sammanfattningarna av Mendels och Lameds inlägg i Notebooks for Study and Research, nr 9 1988, s 44.(
(17) ”ICL kan inte handla som ett proletariatets självständiga parti, det är enbart ett verktyg för att skapa självständiga partier. Detta verktyg måste brukas i enlighet med situationen i varje land…. Och för att kunna det måste men betrakta sig inte som ett surrogat för det nya partiet, utan bara som ett verktyg för dess skapande…. man måste bestämt göra sig av med alla sekteristiska kvarlevor….”(”The Present Situation in the Labour Movement and the Tasks of the Bolshevik-Leninists”, resolution från ICL:s utvidgade plenarmöte 1934, Documents of the Fourth Internationell, 1933-40, s 62-62).
Ett sätt att lösa detta var den formulering som skrevs in i WPUS stadgar, artikel III: ”Vid sitt bildande är partiet inte anslutet till någon annan grupp eller organisation i USA eller någon annanstans. Dess Nationella kommitté har befogenhet att upprätta vänskapliga förbindelser med grupper och partier i andra länder, och om de har samma grundläggande program som vi kan vi samarbeta med dem i utarbetandet av ett fullfjädrat världsprogram och snarast möjligt bilda en ny revolutionär International. Beslut om organisatorisk anslutning måste tas av partiets Nationella konvent.”((26 februari W5),Writings 1934-35, s 192). Enligt Trotskij innebar det faktum att WPUS hade undertecknat det ”Öppna brevet” att de hade förbundit sig att bygga Fjärde Internationalen, men med de metoder som den objektiva situationen dikterade. Innan man kunde bygga en verklig International skulle många sektioner fortfarande tvingas göra flera kursändringar
(18) ”For Practical Steps Towards Rapprochement” (11 oktober 1935), Writings 1935-1936, s 151
(19) Leon Trotskij: ”Labels and Numbers” (Om Marceau Piverts brev till de uteslutna ungsocialistiska kamraterna) (7 augusti 1935), The Crisis in the French Section (1935-36), Pathfinder, New York 1977.
(20) ”KPD or New Party” (12 mars 1933), Writings 1932-33, s 138.
(21) James P. Cannon: History of American Trotskyism, Pathfinder, New York 1972, s 123, 192 och 195.
(22) ”A Crisis in the Workers Party” (6 februari 1936), Writings 1935-36, s 258.
(23) Se Franz Mehring: ”Karl Marx. Hans livs historia”, Gidlunds 1983.
(24) ‘Tum to the Masses’ (25 november 1935), L Trotsky: ”The Crisis in the French Section” s79.
(25) ”Once Again the ILP” (november 1935), Writings 1935-36, s 204.
(26) ”Centrism and the Fourth International” (10 mars 1939), Leon Trotsky on France, Monad, New York 1979, s 213.
(27) ”The Left Opposition and the SAP” (27 april 1933), Writings 1932-33, s 213.
(28) Citatet är översatt från franska (”Plan d’action” november 1933, (Euvres 3, s 69). Denna text återfanns i Sneevliets arkiv i Amsterdam och finns inte med i protokollen från ICL:s plenarmöte (för vilket den verkar vara skriven). Den nämns dock: ”(Kamrat Trotskij förklarar handlingsplanen och ett utkast till dagordning for konferensen med De fyras block). ”(Writings Supplement 1929- 33, s 328.)
(29) ”Minutes of the ICL Plenum” (18-19 november 1933), Writings Supplement 1929-33, s 328. ändå ansåg Trotskij ett sådant inträde vara ”otillåtligt om ILP:s centralkommitté skulle kräva av våra vänner att de skulle avsäga sina teorier, eller en öppen kamp för dessa teorier i partiet.”(”Principled Considerations on Entry” (16 september 1933), Writings 1933-34, s 86). Dessutom, ”i jämförelse med er lilla grupp är ILP en stor organisation. Er lilla hävstång räcker inte för att rubba Labourpartiet, men den kan ha en betydande effekt på ILP.”(”The Lever of a Small Group” (2 oktober 1933), Writings 1933-34, s 125).
(30) ”Letter to the Political Committee of the SWP” (18 april 1939), Writings 1938-39, s 312.
(31) ”The Way Out” (augusti 1934), Writings 1934-35. s 86.
(32) ”Organisatorisk lojalitet och stolthet är en oundgänglig egenskap i en revolutionär rörelse. Men organisatorisk fetischism, i synnerhet från en liten organisations sida, som ännu har att rättfärdiga sin rätt som ledarskap, kan vara en vilseledande tendens. ”(James P. Cannon: History of American Trotskyism, s 219).(
(33) ”For Entry in the U.S.” (24 januari 1936), Writings 1935-36, s 252.
(34) ”how to Influence the ILP” (3 september 1933), Writings 1933- 34, s 71.
(35) ”The Lever of a Small Group” (2 oktober 1933), Writings 1933- 34, s 126.
(36) Övers, från franskan. Se L’Internationale communiste et la lutte contre le fascisme et la guerre, Progress, Moskva 1980, s 189-90.
(37) ”The Stalinists and Organic unity” (19 juli 1934), Writings Supplement 1934-40, s 504.
(38) Den Internationella arbetarfronten (FOI) var en plan att bilda en internationell organisation mot kriget, som kom till på initiativ från PSOP:s vänsterflygel mellan 1938 och 1940. Den skulle organiseras från Norge av Daniel Guérin.
(39) ”Bolsjevik-leninisterna anser sig vara en fraktion i den International som håller på att byggas. De är helt redo att arbeta hand i hand med andra revolutionära fraktioner.”(Se fotnot 19).
(40) A Conversation with Maurice Spector” (8 februari 1936), Writings Supplement 1934-40, s 649.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1988

RMF/KAF: Visionen om den obefläckade fanan

Av Jan Engberg. Från boken Utanför Systemet som gavs ut av TemaNova 1978.

”1969 organiserade sig ett tiotal kamrater i Revolutionära Marxister, fjärde internationalens svenska broderorganisation. En tryckt tidskrift, Fjärde internationalen, kom i gång ungefär samtidigt. En stenciltidning, Revolutionär Information, gavs ut och nådde en smått imponerande upplaga på närmare i 1000 ex med sitt första nummer.

Men gruppen var oerhört isolerad socialt. Ett par kamrater hade kontakt med Vietnamrörelsen och studentrörelsen. Det var allt. Politiken låg också helt och hållet på ett allmänt och historiskt plan.

1970 bröt Clarté i Lund slutgiltigt med maoismen och bildade Bolsjevikgruppen. Med tidskriften Bolsjevik som främsta vapen påbörjades ett omfattande röjningsarbete på det teoretiska och ideologiska fältet.

Under inflytande från främst fjärde internationalens franska sektion orienterade sig stora delar av Bolsjevikgruppen mycket snabbt mot trotskismen. I januari 1971 gick en del i gruppen samman med Revolutionära Marxister i en organisation: Revolutionära Marxisters Förbund.”(1)

Så sammanfattas den svenska trotskistiska rörelsens födelse av tidningen Internationalen, huvudorgan för RMF/KAF.

Trotskismen representerar en ny politisk tradition i Sverige. Det fanns visserligen ett trotskistiskt parti, Revolutionära Socialister, i början på 50-talet, men den rörelsen kom aldrig att utmärka sig på den politiska kartan. Klimatet var då av allt att döma inte särskilt gynnsamt för framväxten av en trotskistisk organisering. I vid mening gjorde högkonjunkturen under 50- och 60-talen att andra frågor än arbetarklassens befrielse stod på tapeten och i Sverige dominerade SKP/VPK fullständigt den kommunistiska rörelsen. Utmärkande för SKP/VPK var det starka beroendet av Moskva. Den ideologiska debatten, i den mån den förekom, dominerades av den officiella sovjetiska hållningen. Eftersom stalinismens framväxt i Sovjet kom att ske under motstånd från bl a gruppen kring Trotskij, den s k vänsteroppositionen, kom Trotskij att framställas som renegat och tillhörande fiendelägret. Sådan var också inställningen till trotskismen i Sverige.

I och med att KFML bildades och på grund av vänsteruppsvinget i allmänhet kom ett utrymme för en alternativ kommunism att skapas. Man kan säkert säga att KFML bildades som en reaktion på reformistiska tendenser inom SKP/VPK och att RMF/KAF i sin tur var en reaktion mot nystalinismen inom KFML.

Alla politiska rörelser kan relateras till nationella omständigheter men också till allmänna historiska förhållanden. Då det gäller trotskismen i Sverige kan man notera att för svenska förhållanden är rörelsen tämligen ny, vidare att den står för i många avseenden en alternativ kommunism. Avsaknaden av specifika svenska traditioner gör att man för att få en riktig bild av trotskismens framväxt i Sverige måste blicka tillbaka på historien. Innan jag går in på RMF/KAF:s utveckling och politik ska två viktiga och relaterade aspekter studeras, dels vissa omständigheter under den ryska revolutionens första år och dels Fjärde Internationalens utveckling.

Den ryska revolutionen och vänsteroppositionens framväxt

Oktoberrevolutionen i Ryssland etablerade den första arbetarstaten. Den klassiska marxismen som förutsatte att proletära revolutioner endast skulle äga rum på basis av högt utvecklade produktivkrafter fick ge vika för nya teorier om den ojämna och kombinerade utvecklingen. Enligt dessa var den ryska revolutionen möjlig och önskvärd p g a speciella förhållanden i Ryssland. Trotskij skriver: ”Ryssland var så sent ute när det gäller att genomföra den borgerliga revolutionen att det fann sig tvingat att förvandla den till en proletär revolution.”(2)

Det faktum att den ryska revolutionen inte hade genomförts enligt mallarna hindrade inte bolsjevikerna att sätta en stark tilltro till det ryska exemplets genomslagskraft på den europeiska arbetarklassen. Man trodde att den ryska revolutionen skulle verka som en injektion på arbetarklassen i andra länder. Så skedde emellertid icke, och efter de högt uppskruvade förväntningarna vändes revolutionsyran snabbt till en konfrontation med aktuella och krisartade problem i Sovjetunionen.

Bolsjevikernas första åtgärder för att förändra samhällsstrukturen blev förutom vissa nationaliseringar att införa arbetarkontroll på företagen. Dessa försök misslyckades dock, bl a som en följd av arbetarnas bristande förtrogenhet med ekonomiska och tekniska problem. Det problem som korn i förgrunden och som grusade förhoppningarna om den snabba socialistiska omdaningen var inbördeskriget. Nu gällde frågan att rädda revolutionen och inte så mycket hur det framtida samhället skulle skapas.

Inbördeskriget var inkörsporten till krigskommunismen som i sin tur kan sägas ha banat väg för den politik som brukar sammanknippas med Stalineran. Ytterst innebar krigskommu- nismen att alla tillgängliga resurser inriktades på krigsaktiviteterna och därmed underställdes alla andra behov. Bönderna blev den grupp som fick sitta emellan. De var tvungna att producera ett betydande överskott för att livnära industriarbetarna och armen. Det faktum att bönderna redan tidigare visat ett svagt intresse för revolutionen, och omständigheten att de inte kunde erbjudas fullgod betalning för sina varor, gjorde att en normal överflyttning av resurser från bönder till de prioriterade sektorerna inte kunde genomföras. I stället införde man tvångskonfiskering av skördarna, införande av arbetsplikt, tvångsförflyttning av arbets- kraft osv. Från partihåll ansåg man att de hårda tiderna var av övergångskaraktär och endast skulle tillämpas under inbördeskriget och den svåra uppbyggnadstiden därefter.(3)

NEP eller den nya ekonomiska politiken som påbörjades 1921 skulle bli svaret på alla strävanden som fick skjutas upp under inbördeskriget. NEP innebar att man i första hand skulle återupprätta industrin och därigenom åstadkomma den efterlängtade kapitalackumula- tionen. Genom det överskott som man förväntade sig av jordbruksproduktionen skulle man gradvis bygga upp industrin. Problemet var emellertid den låga produktiviteten inom jordbruket. För att åstadkomma ett överskott var man tvungen att satsa på stordrift i någon form. Alternativen var att antingen satsa på kollektivisering eller att stödja de mest besuttna bönderna, dvs kulakerna. Man valde det senare alternativet. Erfarenheterna från bonde- upproren, tvångskonfiskeringarna och arbetsplikten gjorde att man ville gå försiktigt fram. Resultatet av denna politik blev att traditionella kapitalistiska relationer släpptes lösa på landsbygden, medan staten behöll kontrollen över den tunga industrin, utrikeshandeln och kreditväsendet.

Parallellt med denna utveckling skedde en byråkratisering av statsapparaten. På grund av inbördeskriget, böndernas motstånd och tvångsåtgärderna i allmänhet, kom beslut att alltmer centraliseras till ett visst administrativt skikt. Eftersom det kommunistiska partiet var den enda fungerande organisationen under dessa revolutionens första år, kom partiet i praktiken att bli jämställt med byråkratin. Det system med arbetarråd eller sovjeter som införts under revolutionens första år, fick ge vika för en centraliserad beslutsapparat med partibyråkratin i spetsen.

Bolsjevikerna hade, på grund av omständigheterna och ofta mot sin vilja, övertagit den gamla tsariska statsapparaten och använt den för sina egna syften. Följden blev att många av de högt stämda förväntningarna på revolutionen och det kommunistiska samhället rann ut i sanden. NEP misslyckades, motsättningarna inom landet minskade inte och systemet med arbetarråden som skulle manifestera den proletära demokratin hade tömts på sitt innehåll.

Oppositionen

Utvecklingen var naturligtvis inte höljd i dunkel för delar av partiet. Redan tidigt utvecklades oppositionella linjer mot den officiella politiken. Om kritiken till en början var tämligen spontan, kom den efter hand att kanaliseras till vissa grupper, och gälla frågor som rörde hela den revolutionära politiken.

Moskvaoppositionen 1923 liksom Leningradoppositionen 1925 kom att rikta in sig på frågor om den ekonomiska politiken. Även om det förekom skiljaktigheter mellan dessa båda oppositioner kan man i stort hävda att kritiken gällde NEP-systemet. Man var rädd för en tillbakagång till kapitalistiska relationer och krävde istället mer långtgående planering och kollektivisering. Efter hand, och i ljuset av egna svårigheter att föra fram kritiken, kom oppositionen också att ägna sig åt frågan om den inre demokratin i partiet. De båda oppositionella linjerna slog sig samman under 1926 och lade fram en preliminär politisk linje vid ett centralkommittémöte. De ledande företrädarna Trotskij, Kamenev och Zinovjev protesterade mot partiapparatens tyranni, mot NEP-politiken och mot den bristande internationalismen.

Vid den här tiden hade Stalin fått ett allt större inflytande över de ledande skikten i partiet. Kritiken mot den förda politiken var också en kritik mot Stalin personligen och de metoder han representerade. Lenin hade ju i sitt testamente varnat för Stalins diktatoriska fasoner. En varning vars vidd också oppositionen insåg. Den av Stalin dominerade centralkommittén förkastade givetvis oppositionens kritik och påbörjade successivt åtgärder för att utmanövrera de ledande oppositionsmännen. Röster höjdes för att utesluta Trotskij, Zinovjev m fl ur partiet, men än så länge saknades uppenbara skäl.

Oppositionen lät sig inte slås ner av motståndet. Man lanserade en egen politisk plattform och organiserade sammankomster i Moskva och Leningrad. Vid demonstrationen till revolutionens tioårsdag 1927 gick man även i egna demonstrationer. Dittills hade motsättningarna om den förda politiken hållits inom partiets centrala organ, men när oppositionen nu började gå ut bland folket, fick Stalin en förevändning för ingripanden. Kort efter demonstrationen uteslöts Trotskij och Zinovjev ur partiet. De fick alternativen avbön eller deportering. Zinovjev valde det förra, Trotskij det senare.(4)

Oppositionen var nu krossad i Sovjetunionen. Trotskij, som hade förvisats till Alma Ata, deporterades till Turkiet i början på 1929. Han hade trots den behandling han vederfarits av Sovjetledningen, inte gett upp hoppet om att kunna reformera det sovjetiska kommunistpartiet. Det forum han vände sig till var den kommunistiska internationalen (Tredje Internationalen). Denna var från början tänkt som en plattform där alla världens kommunistpartier skulle samlas. Trots att där fanns stor enighet om den sovjetiska politiken, fanns det en del oppositionella grupper. Dessa var emellertid starkt splittrade, både sinsemellan och inom de egna rörelserna. Trotskij tog nu som sin uppgift att försöka ena dessa grupper och på så sätt bilda en stark tendens inom internationalen som på sikt skulle kunna förändra det Stalindominerade sovjetiska kommunistpartiet.

Tiden från 1929 till 1933 kom att verka som den tid då den trotskistiska rörelsen avgränsade och konsoliderade sig i förhållande till förhärskande uppfattningar inom Tredje Internationalen. Fortfarande var tanken att inom internationalen försöka reformera eller korrigera den förhärskade politiken.

Den händelse eller den historiska utveckling som radikalt kom att förändra Trotskijs och vänsteroppositionens strategi var nazismens maktövertagande i Tyskland. Vänsteroppositionen hade redan tidigt propagerat för en enhetsfront mot fascismen, dvs en enhet mellan alla radikala krafter mot fascismens frammarsch. Stalin och Tredje Internationalen stod emellertid för en helt annan linje. Man resonerade där som så att de kapitalistiska länderna stod inför en katastrofartad ekonomisk kris och att denna utveckling skulle leda till revolutionära explosioner. Kommunistpartierna världen över skulle nu uppfylla sin historiska mission och störta kapitalismen. Inför den annalkande krisen ansåg man sig behöva göra rättning i leden. De socialdemokratiska partierna, speciellt deras vänsterflyglar, benämndes som socialfascistiska och skulle betraktas som kommunismens farligaste fiender:

Det är inte sant att fascismen endast är en av bourgeoisiens komporganisationer … Fascismen är den av bourgeoisins kamporganisationer som grundar sig på aktivt stöd från socialdemokratin. Objektivt sett är socialdemokratin fascismens moderata flygel.`

Den politiska konsekvensen av denna politik var att man givetvis inte kunde samarbeta med socialfascister utan tvärtom borde bekämpa dem. Detta fick katastrofala följder som att kommunisterna deltog tillsammans med nazisterna i aktioner riktade mot socialdemokrater, att kommunister röstade tillsammans med nazister i en folkomröstning i Preussen osv. Denna politik som kom att kallas ”den tredje perioden” eller ultravänsterismen ledde till att en klyfta skapades mellan kommunister och socialdemokrater, en utveckling som paralyserade det tyska proletariatet inför den nazistiska frammarschen.(6)

Efter dessa händelser ansåg vänsteroppositionen att den Tredje Internationalen var fullständigt komprometterad. Nu fanns det, menade man, ingen annan utväg än att skapa en egen organisation, en egen international eller den Fjärde Internationalen. Den insikten nådde man redan 1933 men det skulle dröja ända till 1938 innan den fjärde internationalen proklamerades.

I trotskistiska pamfletter brukar man härleda den egna rörelsens födelse redan till 1923 och Moskvaoppositionen. Detta förefaller något ambitiöst. Visserligen förekom Trotskij som en av föregångsmännen där men han var inte ensam, flera kända bolsjeviker från oktober- revolutionen deltog också. Vidare var Trotskijs egna insatser inte helt glasklara. Han var en av de ivrigaste förespråkarna för NEP-politiken och även under en period motståndare till oppositionsfriheten inom partiet och fackföreningarna. Inte förrän han själv genom sin uppvaknande medvetenhet blivit utsatt för systemets förtryck kom han att bli den förgrundsgestalt som kom att samla oppositionen.

Inte förrän på 30-talet kan man egentligen särskilja trotskismen som en alternativ kommunism. Då hade de teoretiska och praktiskt/politiska skiljelinjerna mellan Stalin och Trotskij utkristalliserats. Stalin stod för den pragmatiska och situationsanpassade tesen om socialismen i ett land, medan Trotskij förde fram teorin om den permanenta revolutionen. I den meningen ansåg sig Trotskij stå för de ”rena bolsjevikinka och leninistiska traditionerna”. Senare kom skillnaderna att alltmer accentueras, främst genom Sovjets stöd till Chiang Kai- shek, genom Moskvarättegångarna och genom hållningen till det tyska proletariatet.

I korthet kan man säga att försvararna av Stalins hårda linje brukar hävda att dessa var ett resultat av historiska nödvändigheter, medan trotskisterna hävdar att så inte är fallet. Detta faktum bildar utgångspunkten för trotskismens vidare formering.

Fjärde Internationalen

Den politik som Fjärde Internationalen (FI) grundade kom att präglas av de erfarenheter som gjorts i samband med den sovjetiska utvecklingen, men också av utvecklingen i Europa på 20- och 30-talen.

Det var i den polemik som utgick från de viktigaste händelserna i klasskampen på 20- och 30-talen som oppositionen vidareutvecklade och förstärkte den revolutionära rörelsens programmatiska grundval. Den förstärkte den proletära internationalismen mot ”socialismen i ett land”. Den utvecklade synen på enhetsfronten speciellt i kampen mot fascismen. Den utvecklade teorin om den permanenta revolutionen, speciellt i förhållande till den kinesiska revolutionen och kominterns stöd till Chiang Kai-Shek och den nationella bourgeoisin. Och inte minst den utvecklade teorin om övergångssamhällets utveckling efter den socialistiska revolutionen och utvecklade ett program för kampen mot den byråkratiska utarmning som skett i Sovjetunionen.(7)

Enhetsfrontstaktiken lanserades av Tredje Internationalen 1921. Den var tänkt att lösa tre problem. Den skulle (1) ”upprätta en enhet inom hela klassen för att möta bourgeoisins offensiv, och (2) detta samtidigt som den revolutionära organisationen bibehålls intakt, och motverkar alla tendenser till sammansmältning med opportunisterna; (3) ändra styrke- förhållandena inom klassen på så sätt att den socialdemokratiska hegemonin utmanas”.(8)

Mer konkret innebar taktiken skapandet av en front kring bestämda frågor, kring ett minimiprogram som de olika organisationerna tillsammans åtog sig att kämpa för. De ingående organisationerna skulle bevara sin organisatoriska självständighet, men grundtanken var att de kommunistiska partierna genom sitt klassmedvetna agerande skulle vinna över de socialdemokratiska arbetarna. Denna av den Tredje Internationalen ärvda taktiken blev trotskismens främsta vapen mot den av Stalin lanserade ”ultravänsterismen” och även mot folkfrontspolitiken (det hejdlösa klassamarbetet) senare under 30-talet.

Teorin om den permanenta revolutionen lanserades av Trotskij redan före oktober- revolutionen och kom senare att omfattas av Lenin. Den innebär (1) ett antagande om den socialistiska revolutionens permanens i allmänhet, dvs övergångarna mellan de olika revolutionära stadierna förutsätts ske kontinuerligt, fastän med olika tempo i olika länder ( jfr ryska revolutionen), (2) villkor för revolutionens internationella spridning och omöjligheten av att bygga det fullständiga socialistiska samhället inom nationella ramar.9 Teorin kom av trotskisterna att ställas mot Stalins tes om ”socialismen i ett land”. Speciellt händelserna i samband med den kinesiska revolutionen aktualiserade motsättningarna mellan dessa båda skolor. Stalin menade att kommunisterna borde söka en allians med nationalisterna i Kina, medan Trotskij hävdade nödvändigheten av revolutionens permanens, dvs övergång till socialism utan stopp vid den borgerliga revolutionen.(10)

Teorin om övergångssamhället specificerar synen på Sovjetunionen som karaktäriseras som en degenererad arbetarstat. Fjärde Internationalens (FI:s) hållning är att stödja tendenser till ett revolutionärt uppsving i Sovjetunionen för att stödja sovjetdemokratins pånyttfödelse. Kampen i Sovjet kommer, anser man, att börja som en kamp mot social ojämlikhet och politiskt förtryck.

Till Fjärde Internationalens första kongress lade Trotskij fram ett grundningsdokument, kallat ”övergångsprogrammet”. Det innehåller en serie krav som applicerade på det kapitalistiska samhället förväntas resultera i proletariatets resning och övertagande av makten. Programmet karaktäriseras av en långtgående konkretion. Man har ambitionen att så långt som möjligt presentera en handbok för det politiska arbetet i länder med en kapitalistisk struktur. En kärnpunkt i programmet är kravet att parollerna ska vara sammanhängande. Man förkastar därmed teorier som bygger på stadietänkande eller socialdemokratiska föreställningar om minimi- och maximikrav, dvs föreställningen om att man som minimiprogram ställer i utsikt reformer inom det borgerliga samhällets ram och som maximiprogram lovar socialism men i en obestämd framtid.(11)

Splittringen av Fjärde Internationalen

Vid Fjärde Internationalens grundningskonferens och den närmaste tiden därefter rådde i det närmaste full enighet om de programmatiska linjerna. Frågan om Sovjetunionens karaktär av arbetarstat ställdes visserligen redan 1940 av den amerikanska sektionen, men de motsättningar som rymdes i denna fråga skulle inte belysas i hela sin vidd förrän senare. Den allvarligaste splittringen skulle komma efter det andra världskriget.

Kommunister i allmänhet och trotskister i synnerhet hyste stora förväntningar om vad som skulle resa sig ur krigets spillror. Man förutspådde på traditionellt sätt kapitalismens djupa kris och proletariatets resning. Så skedde emellertid inte. Tvärtom konsoliderade kapitalismen i Västvärlden sina ställningar genom den största ekonomiska boomen någonsin, en utveckling som för övrigt kom arbetarklassen till godo i form av kraftiga reallöneökningar. Andra utvecklingstendenser under efterkrigstiden var kolonial frigörelse – väsentligen företrädd av bönder! Borgarklassens stärkande i Västeuropa – utan motsvarande arbetarmobilisering! Bildandet av de nya socialistiska staterna i Östeuropa – utan revolution, men genom den i FI:s skrivning ”kontrarevolutionära” Röda armén!

Genom dessa händelser eller genom utvecklingen i allmänhet hamnade Fjärde Internationalen i ett slags identitetskris. Gamla föreställningar och etablerade teorier verkade inte hålla. Vilka lärdomar skulle man dra? Och hur skulle den framtida kampen gestalta sig?

Den allt övergripande frågan om Sovjetstatens klasskaraktär accentuerades ytterligare. Denna fråga rymde i sig källor till motsättningar i de flesta andra viktiga frågor, exempelvis frågan om öststaternas klasskaraktär, inställningen till den koloniala frigörelsen, den omedelbara strategin osv. Det var FI:s generalsekreterare Michel Pablo som drog igång den debatt som skulle få förödande konsekvenser för Fjärde Internationalen som organisation. Pablo hävdade att byråkratiseringen av de proletära revolutionerna var en oundviklig följd av deras isolering och av det faktum att övergången från kapitalism till socialism krävde en sådan ordning. Vidare hävdade han att den objektiva utvecklingen i världen tydde på ett nytt imperialistiskt storkrig, igångsatt av USA. Det enda hoppet för världsproletariatet i ett sådant läge, var enligt Pablo Sovjetunionen. Denna stat skulle mer eller mindre tvingas in i ett antikapitalistiskt krig. Han legitimerade på detta sätt stalinismen, dels genom att framställa nödvändigheten av byråkratiseringen, dels genom att peka på stalinismens objektiva historiska mission. Den enda möjligheten för FI var enligt Pablo att gå in i de traditionella arbetarpartierna (de kommunistiska och socialdemokratiska) för att på det sättet stå enade inför den kommande stora konfrontationen, det tredje världskriget.(12)

Den omedelbara taktiken kallades ”entrism”. De nationella sektionerna av FI skulle gå in i socialdemokratiska och kommunistiska partier för att dels stödja dem inför världskriget, men också som en ”eftergift” åt trotskismen, försöka skapa en vänsteropposition inom dem. Entrismen hade tidigare förespråkats av FI men i annan form. Tidigare gick man in öppet, dvs behöll sin organisatoriska förankring till trotskismen och arbetade även under en begränsad tid, med det omedelbara syftet att rekrytera nya medlemmar till den ”egna” rörelsen. Vad som tidigare hade varit taktik blev nu under inflytande av de nya strömningarna till en strategi.(13)

Resultatet av Pablos utspel blev en omfattande splittring av Fjärde Internationalen. Splittringen som brukar dateras till 1954 ledde till att större delen av de europeiska sektionerna med undantag för de brittiska, franska och schweiziska sektionerna stödde Pablos linje. De latinamerikanska sektionerna var splittrade, liksom den amerikanska.

En internationell kommitté av Fjärde Internationalen bildades för att verka som motpol till ”nystalinismen”. Medan Pablos linje stod för ett slags genväg till revolution via en anpassning till de traditionella stora kommunistpartierna, stod kommittén för en mer ”normal” trotskism och syftade bl a till att bygga det trotskistiska revolutionära partiet. Kom-mitténs linje kom under slutet av 50-talet att bli den dominerande. Gradvis lyckades man återerövra landvinningarna från 40-talet. Testen på omkastningen i politiken kom då FI stödde arbetarupproret i Ungern, en politik som varit omöjlig med Pablos linje. De båda tendenserna återförenades formellt 1963 men hade redan tidigare börjat växa samman.

Efter återföreningen och under 60-talet kan man iaktta en relativt lugn period för FI. En diskussion om den koloniala situationen och taktiken inför befrielsekampen i de förutvarande kolonierna kan noteras. Skiljelinjen låg här mellan dem som förordade att alla resurser borde läggas på kampen i dessa länder, medan ”traditionalisterna” menade att kampen i de kapitalistiska högindustrialiserade länderna var nog så viktig. Meningsskiljaktigheterna ledde inte till någon allvarlig splittring. Huvudtendensen blev också ett accepterande av den senare linjen.

Under 70-talet kan en viss uppmjukning av FI:s paroller noteras. Erfarenheterna från studentupproren och strejkerna liksom kapitalismens nuvarande skepnad har präglat politiken. Man betonar inte längre de snabba förändringarna, kapitalismens allt djupare kris eller proletariatets naturliga resning. Visserligen lider trotskismen fortfarande av ”krutdurksteorin” dvs uppfattningen att de kommande sociala striderna rycker allt närmare, men en tonförändring mot ett allt större framhållande av dagskrav och taktiska spörsmål kan noteras.

Sammanfattning och kommentarer

Fjärde Internationalen kan i en mening ses som ett försvar av vissa grundläggande marxistiska och leninistiska principer från den ryska revolutionens första år, men också som en form av situationsanpassning där erfarenheterna från mellankrigstiden och det kalla kriget gjort sig gällande. Från att i huvudsak ha varit en reaktiv rörelse (en reaktion på stalinismen) har trotskismen, främst genom bildandet av Fjärde Internationalen blivit ett radikalt politiskt alternativ. Detta alternativ eller den alternativa kommunism, som trotskismen står för skiljer sig på vissa grundläggande punkter från andra varianter inom den kommunistiska traditionen. En jämförelse mellan trotskismen och andra riktningar skulle bli alltför omfattande att göra här. Istället ska de för trotskismen utmärkande linjerna sammanfattas i några punkter:

1) Teorin om den permanenta revolutionen, dvs föreställningen om den socialistiska revolutionens kontinuitet och internationella villkor.

2) Övergångskraven, vars viktigaste funktion är att programmatiskt sammanbinda den dagliga kampen med kampen för den socialistiska revolutionen.

3) Internationalismen. Utöver vad som framkommer i teorin om den permanenta revolutionen framhåller man att eftersom kapitalet alltmer karaktäriseras av internationalisering kräver detta en motsvarande organisering av arbetarklassen. Internationalismen står i den meningen inte bara som en nödvändighet i sig, utan även som en viktig kampform i dag.

4) Enhetsfrontstaktiken, dvs den taktik som sammanfattar den revolutionära rörelsens förhållningssätt till andra vänsterrörelser och till massornas spontana kamp.

5) Upprättandet av dubbelmakten. Här återknyter man till en tradition från Tredje Internationalen som innebär att i ett läge då motsättningarna övergår från en passiv till en aktiv kamp, gäller det för den revolutionära rörelsen att upprätta parallella organ för att förhindra att de borgerliga institutionerna tar över och återställer maktpositionerna. Dessa parallella organ som benämnes dubbelmakt organiseras i strejkkommittéer, arbetarråd, ockupationskommittéer osv.

6) Kraven på den tendensfria, demokratiska socialismen, bl a genom förespråkandet av arbetarnas självorganisering i arbetarråd.

I vilken utsträckning har då Fjärde Internationalen lyckats realisera sina mål att bli den dominerande kraften inom arbetarrörelsen och att bygga det revolutionära partiet? Ser man trotskismens styrka i nationell måttstock har man inte lyckats erövra någon dominerande position (utom i Sri Lanka!). Visserligen finns trotskistiska sektioner företrädda i de flesta europeiska länder och även i USA och Latinamerika, men ser man till röstetal är betydelsen ointressant.

Ett partis betydelse kan emellertid inte (speciellt inte kommunistiska partier) bedömas utifrån enbart kvantitativa mått som röstsiffror utan andra aktiviteter som produktion av skrifter, tidningar, deltagande i aktioner, militans osv måste beaktas.

I den meningen råder samma oproportionerlighet för trotskismen som för andra vänsterföreteelser – inflytandet är större än numerären förmår visa.

Trotskismen i Sverige

Trotskismens organisering i Sverige har sina rötter i studentrörelsen i Lund i slutet på 60-talet, Under denna tid, åren 1966-1968, ägnade sig studentrörelsen främst åt antiimperialistiska frågor. Efter hand kom emellertid intresset och engagemanget att rikta sig mot svenska frågor. Problem i samband med universitetsreformen, strejkvågen osv tenderade att ändra inrikt- ningen på rörelsen. De politiska alternativen vid denna tidpunkt utgjordes främst av VPK och KFML. För många framstod dessa partier inte som några sympatiska alternativ. Å ena sidan hade man VPK med starka reformistiska drag och å andra sidan KFML med som många uppfattade en rent stalinistisk politik. För dem som sökte alternativ fanns ingen annan utväg än att själv skapa ett sådant. Om inte annat så var den utvägen den naturliga lösningen vid den här tiden.

Inom Clartésektionen i Lund började en oppositionell linje utformas under hösten 1968. Oppositionen resulterade under 1970 i en utbrytning från Clarté och bildandet av Bolsjevik- gruppen. Ett år tidigare hade en grupp som kallade sig RM (Revolutionära marxister) bildats i Göteborg av gamla medlemmar i KFML, men även av från utlandet inflyttade trotskister (en omständighet som inte gick KFML obemärkt förbi!).

RM hade ungefär samma politiska framtoning som Bolsjevikgruppen. Båda dessa grupper var mycket små till numerären. Bolsjevikgruppen hade kanske ett 40-tal medlemmar och RM ett tiotal vid starten.

Vad var det då för alternativ man sökte? Till en början formulerade man sig som en reaktion mot KFML och det kan i det sammanhanget vara av intresse att se på vilket sätt man kritiserade denna organisation. I Bolsjevikgruppens brytningsdokument kritiserades KFML för:

1) En dogmatisk och empiricistisk samhällssyn, dvs en analys som fastställer marxistiska sanningar på ett mekaniskt sätt utan hänsyn till faktiska förhållanden.

2) För en konsekvent historieförfalskning i Stalins anda.

3) För en ekonomistisk och sekteristisk politik, exempelvis genom en uppsplittring av kampen mellan studenter och arbetare. ”Clarté tar hand om studenterna och KFML om arbetarna”, eller genom krav av typen högre lån, lägre hyror osv.

4) För bristen på internationalism dvs oförmågan att se samband mellan olika kampformer inom och mellan länder och oförmågan att framställa ett internationellt strategiskt perspektiv.

5) För en byråkratisk centralism, i den meningen att KFML inte lyckats lösa konflikter inom partiet i demokratisk ordning, utan isolerat medlemmar, avdelningar och sektioner från varandra.(14)

Det är möjligt att kritiken redan då var inspirerad av vänsteroppositionen och Trotskij. Återvändandet till klassikerna var i alla händelser utmärkande för vänstern på den tiden. Antistalinismen, ideologikritiken och den fria debatten var utmärkande för RM och Bolsjevikgruppen, dvs uppfattningen att ideologier måste man tillägna sig, ansluta sig till eller förkasta genom kritisk prövning och inte anamma genom ett mekaniskt accepterande av marxistiska teser.

De alternativ som RM och Bolsjevikgruppen gav uttryck för utgjorde inte några genom- arbetade politiska analyser. Bolsjevikgruppen övertog den franska trotskistiska rörelsen Ligue Communistes lägesbedömning och försökte överföra den till svenska förhållanden. Den strategin gick ut på att man utifrån universiteten skulle tränga in på arbetarsektorn, dvs framväxten av universitetskommittéer skulle verka som en språngbräda till arbetarklassen. Man gjorde också otroligt optimistiska bedömningar av effekten av denna strategi och menade att inom ett år skulle en flera hundra man stark kader finnas på arbetsplatser och universitet. RM å sin sida gick ut med ett program som byggde på traditionella skrivningar från Fjärde Internationalen och som endast kan karaktäriseras som en mycket allmän programförklaring. Skiljelinjer fanns naturligtvis. Medan RM redan från början slöt upp kring Fjärde Internationalens politik och organisation (man kallade sig broderorganisation till FI) ansåg Bolsjevikgruppen att man skulle vänta med den närmare anslutningen tills man hade några konkreta erfarenheter att bidra med till internationalen. Vidare fanns det olika uppfattningar om partiets organisering. Bolsjevikgruppen stod för en mer decentraliserad uppfattning, dvs man ville sprida ut befogenheterna. RM höll på den mer traditionellt leninistiska partibyggarlinjen.

Sammanfattningsvis kan man om RM och Bolsjevikgruppen påstå att vad gäller förverk- ligande av politiska alternativ kom grupperna endast att verka som ett organiserat avstånds- tagande från KFML. De problem som organisationerna mött och de erfarenheter man fick från det politiska arbetet, gjorde att man försökte samordna och omorganisera de båda rörelserna som trots allt hade vissa gemensamma drag. Resultatet av dessa diskussioner blev efter en del stridigheter bildandet av Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Detta skedde 1971 och den politik som grundlades vid den första kongressen kan sägas till största del återspegla den politik som RM tidigare fört. Falangen kring Bolsjevikgruppen fick mindre inflytande. Utöver vad som fanns i RM:s programförklaring utvecklade man i det nybildade RMF den trotskistiska linjen, dvs lade fram teser om den permanenta revolutionen, övergångskraven, arbetarråd osv och deklarerade att man var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen. Trotskismens organisering i Sverige kom för övrigt vid den tid (1970-71) då vänsterns nuvarande sammansättning kom till. Av KFML blev KFML:s senare SKP och KFML (r), av VUF blev FK och av Bolsjevikgruppen och RM blev RMF, senare KAF.

Konsolideringen

I inledningen konstaterades att RMF/KAF och trotskismen utgjorde en helt ny tradition i Sverige. Man startade som en organiserad reaktion mot stalinismen och KFML. De första åren av politisk verksamhet kom att domineras av detta förhållande. Man försökte avgränsa sig i förhållande till den övriga vänstern, legitimera rörelsens existens, etablera sig på den politiska arenan och framställa en alternativ kommunism. Detta var inte bara en normal verksamhet för en ny vänsterorganisation, för trotskisterna gällde det dessutom att rentvå sig från den stalinistiska förtalskampanjen (en tradition som KFML gärna förde vidare).

Genom dessa grundläggande ambitioner kom politiken att präglas av en långtgående teoreti- sering. De var de planetariska och övergripande frågorna som dominerade. En allmän karak- täristik av RMF/KAF:s politik under de första åren skulle kunna sammanfattas i uttrycket ”vänsterpuritanism”. Man ansåg sig stå för den historiskt okomprometterade kommunismen, den kommunism som aldrig tvingats till nederlag eller förödande kompromisser, som lyckats hålla fanan obefläckad alltsedan den ryska revolutionen och fram till idag. Denna ideologiska och teoretiska ”renhet” plus det faktum att man sökte legitimera sin existens gjorde att man agerade städgumma åt andra rörelsers ideologiska och teoretiska felgrepp.

Den första konkreta fråga som man engagerade sig i var strejkvågen (1969-71). Denna hade egentligen ebbat ut då RMF började agera. Det hindrade inte att man tog som sin uppgift att förklara och rätta de misstag som gjorts.

Det kan noteras att förväntningarna var stora inför effekterna av strejkerna. Föregångarna till RMF, de revolutionära marxisterna RM skrev på sin tid att ”kampen för socialismen hade nu fått en ny dimension” och man började karaktärisera klasskampssituationen som ”den förrevolutionära situationen”.(15)

Den svenska strejkvågen fick emellertid inte de konsekvenser man från revolutionärt håll väntat sig. Någon massmobilisering och större radikalisering av arbetarklassen skedde inte.

I ljuset av dessa erfarenheter drog RMF slutsatsen:

Strejkvågens genombrott i Sverige har distanserat den revolutionära vänsterns orienterings- och formeringsförsök. Arbetarklassens spontana mobilisering ligger före den politiska nyformeringen (dvs före den nya vänstern, min anm.). Den klasskamp som tänts företer alla drag av en spontan klassmobilisering utan dess nödvändiga komplement i ett revolutionärt parti.(16)

Denna insikt föranledde RMF att ytterligare poängtera leninistiska principer. Grundtanken var att hade det funnits ett starkt, välorganiserat revolutionärt parti vid tiden för strejkerna, kunde utgången ha blivit en annan. En konsekvens av strejkvågen för RMF:s del blev således att man starkare framhävde partiets roll. de revolutionära marxisternas. KFML:s blamager i samband med strejken bidrog säkert också till att RMF kände sitt ansvar för arbetarklassen än starkare.

Ett annat utslag av puritanismen var inställningen till DFFG. Redan tidigare kom KFML att dominera denna rörelse. RMF/KAF hade ju ett ont öga till KFML sedan tidigare, men nu manifesterades motsättningarna ytterligare. Man såg i KFML/DFFG stalinismens förlängda arm. Orsaken till detta kan sökas i den förhatliga folkfrontspolitik som Stalin inledde på 30- talet för att förhindra det fascistiska angreppet på Sovjetunionen, dvs den politik som gick ut på det extrema klassamarbetet med vem det vara månde och som fick förödande konsekvenser för bl a det spanska inbördeskriget. RMF såg nu politiken återupprepa sig. Man såg alltså i DFFG ett uttryck för denna politik. Och då DFFG deltog i gemensamma aktioner med riksdagspartierna tyckte man att klassamarbetet nått sin kulmen. RMF/KAF ville i stället ha en solidaritetsrörelse som grundade sig på den proletära enhetsfronten, en rörelse som under röda fanor också skulle föra fram revolutionära paroller. Trycket från KFML mot RMF/KAF var dessutom ytterligt hårt vid denna tid. Trotskismen framstod för KFML som bland det värsta man kunde tänka sig. Trotskister kallades för fascister, och diverse mer eller mindre historiskt belagda fakta om trotskismens förräderi strömmade ut ur KFML-pressen (t ex i den av KFML utgivna boken Marxism eller trotskism). 17 RMF/KAF blev utkastade ur DFFG och bildade då Svenska Kommittén för Indokina (SKI), en rörelse som aldrig fick någon större betydelse.

Ett resultat av konsolideringspolitiken för RMF:s del blev att man kom att ställa arbetar- klassen i skymundan. De i huvudsak teoretiska och avskiljande resonemangen kom aldrig att kombineras med en konsekvent arbetsplatsaktivitet. RMF liksom andra vänsterorganisationer säger sig ju företräda arbetarklassens intressen. Rimligen borde man då organisatoriskt och politiskt närma sig denna klass. Politiskt gjorde man det naturligtvis i den allmänna retoriken, men den reella yttringen av arbetarförankring nådde man inte. I den allmänna vänsteryran i början på 70-talet sågs inte heller bristen på arbetarförankring som något stort problem. Historien och de objektiva krafterna skulle lösa det problemet i sinom tid. Man såg helt enkelt studentmiljön som ett förebud om kommande sociala strider mellan klasserna. Klarsynta minoriteter ur studentmiljön skulle komma att ställa sig i arbetarklassens tjänst och bilda kärnan i det revolutionära avantgardet. Avantgardets specifika utvecklingsprocess ansågs då ligga före klassens.(18) Erfarenheterna från strejkerna men även ökade insikter i allmänhet (upptäckten av att arbetarna inte strömmade till i den naturliga ordning man föreställt sig) gjorde att man nu från RMF:s håll började aktualisera arbetarfrågan.

Inplanteringen i arbetarklassen

Till RMF/KAF:s kongress 5973 slog man fast den nya inriktningen. Man skulle förvandla för- bundet ”från en lösligt organiserad propagandagrupp till en kaderorganisation med en första inplantering i arbetarklassen” (19) ”Inplanteringen” gick emellertid en smula trögt. En utväg ur dilemmat blev proletarisering. Om arbetarklassen vägrade komma till förbundet, fick väl det eller rättare dess medlemmar gå till arbetarna. Kort sagt man blev arbetare. Proletarise- ringen inom RMF tog sig aldrig samma omfattning som i andra vänsterrörelser men det hindrade inte att man kunde förorda ”proletära yrken” för dem som sökte sig till förbundet. Det huvudsakliga problemet och därmed anledningen till den svåra arbetarförankringen låg naturligtvis i klassens egna hållning.

Ett dominerande problem för RMF/KAF liksom för andra vänstergrupperingar är det förhållandet att den klass man säger sig förespråka och i vars tjänst man står, röstar på och är medlemmar i det socialdemokratiska partiet. Det skulle då kunna tyckas som om RMF/KAF inte hade full handlingsfrihet gentemot socialdemokratin, dvs om man attackerade SAP skulle man samtidigt kompromettera sig inför arbetarklassen. Det problemet löser man elegant genom att ge arbetarklassen elogen av att vara mer revolutionär än dess parti. Därigenom får man en möjlighet att isolera den ideologiska företeelsen, partiet (SAP), från det objektiva begreppet, klassen. RMF:s uppgift skulle då bli att få klassen att inse sina objektiva intressen. En vanlig föreställning inom vänstern i allmänhet är att socialdemokratin en gång i verklig- heten haft socialistiska ambitioner men att dessa genom åren, och som en följd av klassam- arbetet tenderat att degenereras. RMF/KAF däremot menar att det råder en kontinuitet mellan den tidigare socialdemokratin och dagens. Man tillbakavisar således påståenden om att den svenska arbetarrörelsen en gång varit revolutionär. Inte heller ansluter man sig till teorin att ledarna för SAP skulle ha ”mutats” av kapitalet till att alltmer stå för en borgerlig politik. Socialdemokratins utveckling och politik ses alltså som dess eget verk och som ett resultat av själva den reformistiska inställningen. De relativa framsteg som arbetarrörelsen gjort i Sverige, exempelvis genom införandet av 8-timmars arbetsdag, skolreformen, miljöpolitiken, arbetsskyddslagstiftningen osv, betraktas från trotskistiskt håll som gynnande både arbetarklassen och kapitalistklassen men på olika sätt. Arbetarklassen säges gynnas på kort sikt och borgarklassen på lång. Även om således kapitalismens representanter var för sig varit motståndare till reformer har den klassen som helhet på lång sikt vunnit på den reformistiska politiken. Reformerna har verkat som ett instrument för att reproducera arbetarklassen och som en anledning att höja produktiviteten samtidigt som de gett arbetarna drägligare villkor.(20)

Som ett exempel på attityden till socialdemokratin kunde man i Mullvaden tgm läsa följande: ”Gör första maj till en röd knytnäve i ansiktet på borgare och socialdemokrater”!(21)

Hur ställer man sig då till den fackliga politiken? Facket borde ju vara den naturliga anknytningspunkten till arbetarklassen.

Man skiljer här mellan fackets defensiva och offensiva roll. Den förra innebär att facket genom sin klassamarbetskaraktär i grunden innebär en konsolidering av kapitalets intressen. Med offensiv roll avses den ställning som facket kan komma att inta vid tider av ökade sociala stridigheter. Även om man från RMF/KAF:s sida aldrig har fört fram något ”vänd- facket-ryggen”-resonemang, var till en början tanken om fackets defensiva roll förhärskande. Man ansåg då att man skulle bilda parallellorganisationer på arbetsplatsen med revolutionära program som skulle konfronteras med den fackliga ledningen. Den politiken fick aldrig någon större genomslagskraft, kanske främst på grund av att man saknade representation på arbetsplatserna! Betoningen av fackets defensiva roll innebar dessutom att man kom allt längre ifrån arbetarklassens egen organisering. I ljuset av dessa erfarenheter lade man 1975 delvis om den fackliga politiken till att bli mer ”offensiv”.

Man skrev då:

…det gäller att utveckla massagitationen, den/ … måste ständigt drivas på golvet för att förankra kraven. Och den måste drivas i facket! Vi måste lägga fram plattformen för facket – argumentera för kraven, visa att endast de kan svara mot arbetarklassens behov och kräva att facket tar kamp för dessa krav!

… med andra ord, det är vår uppgift att stärka facket genom att försvaga dess ledning. (min kurs.)(22)

Arbetarförankring är ett huvudmål för varje kommunistisk organisation, icke desto mindre utgör det den svenska vänsterns stötesten, så även trotskisternas. Vad beror svårigheten att nå arbetarklassen på? Klassen kan ju inte ha fel i sig, utan det måste vara politiken som i grunden är felaktig. Den första tendensen i den riktningen, eller det första allvarliga ifrågasättandet av RMF/KAF:s politik inifrån partiet kom i samband med den femte kongressen 1975.

Den mjuka linjen

Det lanserades således en oppositionell linje vid kongressen (bygg-partiet-tendensen) som kritiserade förbundets vänsteristiska linje, dvs man kritiserade ambitionen att i första hand rikta in verksamheten på att nå de kvalificerade och potentiellt viktiga arbetarna inom den tunga industrin och transportsektorn. Istället förordade man en ytterligare satsning på rörelser av typen kvinnorörelsen och det antiimperialistiska arbetet. Även om tendensen blev nerröstad på kongressen förebådade den nya tider inom förbundet.

I samband med militärkuppen i Chile organiserades en nationell Chilekommitté. Trotskisterna orienterade sig tidigt mot kommittén och kom snart att bli en av de ledande krafterna där. Man ville inte göra om misstaget att ställa sig utanför solidaritetsarbetet som man gjort i samband med DFFG, utan man satsade på att vara med och påverka politiken. Överhuvud kan man påstå att RMF/KAF intensifierat sitt arbete inom organisationer utanför partibyggarvänstern från denna tid. Förutom arbetet i Chilekommittén gick man in i kvinnorörelsen, soldatfacket, barnmiljögrupper, miljögruppen, antikärnkraftsgrupper osv. Fjärde Internationalens skrivning om enhetsfrontstaktikens syfte: aktionsenhet – överflygling, vill man från trotskisternas sida kanske inte raljera med, men trots det kan man anta att de olika ”rörelserna” stått för KAF:s (RMF byter 1975 namn till Kommunistiska arbetarförbundet (KAF)) huvudsakliga nyrekrytering under senare år.

Bygg-partiet-tendensen kan sägas ha fört in RMF/KAF på en annorlunda bana, en kursändring som inte bara fått konsekvens för den omedelbara praktiken utan även påverkat inställningen till den revolutionära kampen i allmänhet. Förändringen karaktäriseras av en breddning av den politiska kampen till att inte bara gälla renodlade arbetarkrav, och en ökad betoning av dagskrav. Det säkraste tecknet på omdirigeringen av den politiska kursen är nog ändå att man förändrat grunden för förbundets sociala bas.

Man menar att vissa omgrupperingar och förskjutningar ägt rum bland de sociala skikten. Mer konkret menar man att de s k småborgerliga skikten eller mellanskikten i stort lider av samma klassförtryck som arbetarklassen. I 1977 års kongressrapport talar man så om betydelsen av att vinna över småborgerligheten till den revolutionära kampen.(23) Anmärkningsvärt är alltså att arbetarklassen inte längre ses enbart som den mervärdesproducerande klassen utan man inbegriper även ”arbetare inom vård- och servicesektorn, tjänstemän osv” under arbetarklassbegreppet. Genom att på detta sätt vidga ramen för förbundets sociala bas framstår inte längre inplanteringen av ”de avancerade arbetarna i den tunga industrin” som det omedelbara behovet. Man har därmed fritagit sig från en del av vänsterrörelsens dilemma, att nå den klass man säger sig förespråka. Fortfarande framhåller man i det ideologiska och teoretiska intressets namn den traditionella arbetarklassens potentiella och revolutionära karaktär, men tonen har förändrats.

Har man då också förändrat inställningen till det socialdemokratiska partiet? Frågan om man hellre ser en socialdemokratisk regering än en borgerlig besvaras med ja, men man håller samtidigt vänsterståndpunkten att arbetet i parlamentet aldrig kan bli det avgörande. Slaget om framtiden står på ”arbetsplatserna, i bostadsområdena, på gator och torg, i fackföreningarna och andra massorganisationer. Det är där politiken för ett socialistiskt samhälle måste förankras och det är där som striden om framtiden kommer att stå.”(24)

En viss tonförändring kan emellertid noteras. Visserligen ställer man som VPK inte i utsikt att egentligen reformera det socialdemokratiska partiet men man ger ändå den svenske kollektivanslutne arbetaren rådet ”kräv tillsammans med oss (KAF) att socialdemokratin tar kamp för de mest brännande klasskraven”.

En mer manifest yttring av tonförändringen visavi socialdemokratin utgörs av det faktum att KAF deltog tillsammans med socialdemokraterna i deras 9:e decemberdemonstration i Stockholm 1977.

Ett annat område som trotskisterna aktualiserat och som ytterligare tyder på förskjutningar av politiken är att man engagerar sig i frågan om ”livskvaliteter”, dvs spörsmål om arbetets värde för den enskilde individen, den kulturella utarmningen, familjens roll osv, men även moraliska frågor om sexualitet, könsroller osv. Kommunistiska rörelser har aldrig utmärkt sig för någon större förståelse för personliga problem. Revolutionären framställs som en individ med svällande muskler och stål i blicken, opåverkad av subtila yttre omständigheter.

KAF:s hållning i dessa frågor tyder på en större anpassning till aktuella behov och yttringar i det svenska samhället. ”Trettiotalsbeskrivningar” om den alltmer fördjupade kapitalistiska krisen, svältande och utsugna arbetare och det råa förtrycket har således fått ge vika för en mer ”realistisk” politik, som också inneburit förändringar i teoretiska grundvalar (arbetarklass-synen enl ovan). Det återstår emellertid att se om denna förskjutning av politiken inneburit egentliga avsteg från den obefläckade fanan, dvs den trotskistiska ideologin. Mer om detta i värderingsavsnittet.

Förhållningssätt till övrig vänster

I enlighet med enhetsfrontstaktiken tar RMF/KAF gemensam kamp inför viktiga klassfrågor med vissa andra grupper. KFML och dess senare varianter i KPML (r) och SKP, har som en följd av uppenbara motsättningar inte varit föremål för några större inviter från trotskisternas sida. Däremot har man hållit dörren öppen för främst FK (Förbundet kommunist) och i viss mån för VPK. Anledningen till att man sökt samarbete med FK torde ligga i att den organisationen i likhet med KAF självt saknar traditioner i svensk politik. Vidare kan FK inte knytas till vare sig den kinesiska eller sovjetiska byråkratin. Antistalinismen och arbetarrådstraditionen är andra områden där man finner gemensamma utgångspunkter.

Anledningen till att trotskisterna ägnar så mycket spaltutrymme och så mycken tid åt VPK torde bero, inte i så stor utsträckning på ideologiska överensstämmelser, som på det faktum att VPK är det kommunistparti som arbetarna väljer framför andra. Man anser då från trotskistiskt håll att det finns möjligheter att vinna över dessa arbetare till den egna rörelsen. De nyare ”eurokommunistiska tendenserna” i VPK ser KAF inte med någon större tillförsikt. Man ser klassamarbetet målat på väggarna och ett ytterligare uttryck för VPK:s dubbla ansikte. Å ena sidan en revolutionär retorik, å den andra anpassning till socialdemokratin och den parlamentariska illusionen.

Den svenska trotskismen som en sektion av Fjärde Internationalen

Fjärde Internationalen ses i Europadokumentet främst som ett forum för att sprida erfarenheter om olika kamp- och organisationsformer mellan de nationella sektionerna. Det förekommer emellertid även åsikter om att en närmare samordning av de europeiska sektionernas arbete borde åstadkommas. Speciellt vid strejker och särskilda kampanjer skulle man kunna tänka sig bildandet av olika tillfälliga samordningsorgan.(25) Överhuvudtaget är frågan om Internationalens ”överstatlighet” och de olika sektionernas beroende av denna inte särskilt väl utvecklad i Internationalens skrifter. Frågan är kanske inte heller aktuell med tanke på klasskampssituationen och organisationens relativa betydelselöshet för politikens utformning i Europa.

Då det gäller den svenska trotskismen och hållningen till FI, kan man notera att den svenska rörelsen bildades vid den tid då stridigheterna och splittringen inom FI i stort var överståndna. KAF har således aldrig varit utsatt för dessa yttringar och inte heller behövt ta ställning för eller emot de olika tendenserna, utan man har fogat sig till majoriteten. I övrigt kan man påstå att KAF på senare år intagit en mer självständig hållning till Internationalen i den meningen att man alltmer gör egna analyser utifrån den konkreta svenska traditionen.

Den egna organisationen

Om vi hittills har uppehållit oss vid politikens innehåll och KAF:s utveckling i allmänhet kan man nu fråga hur politikens komplement i organisationen ser ut? Överhuvud kan KAF:s organisation sägas vara präglad av en långt gående formalisering. Man har således i stadgar reglerat i stort sett alla aspekter av det politiska arbetet. Förutom tekniska aspekter om förhållandet mellan celler, avdelningar, regioner, centralkommitté, politbyrå osv, har man nu också regler om den interna verksamheten. Således håller man sig med arbetsplikt, dvs det åligger medlem att göra det han blivit beordrad eller på eget initiativ dragit på sig. Vidare betalar varje medlem en icke obetydlig avgift som beräknas på grundval av lönen. Det finns också regler om hur man förfar med sådana som inte fullgör sina åligganden, alltifrån varning, degradering (från medlem till deltagare), suspension och uteslutning. Om det skulle uppstå tvivelsmål om en medlems övertygelse eller aktivitet i allmänhet har man en s k kontroll- kommission till vilken varje medlem måste ställa sig till förfogande. Om en tendens som avviker från den allmänna linjen skulle uppstå inom förbundet har denna rätt att alltefter sin storlek uppbära bidrag och utrymme i tidskrifter och på kongresser o dyl.(26) Formerna för och betydelsen av tendens och fraktionsfriheten är något som skiljer KAF från den övriga vänstern.

En värdering

Ett utmärkande drag för trotskismen i allmänhet är det starka inslaget av teori och framhävandet av historien. Detta är kanske inte så märkligt med tanke på de omständigheter under vilka trotskismen formades som en särart inom den kommunistiska traditionen. Man har under rörelsens hela utvecklingsperiod arbetat utanför etablerade institutioner. I Sovjetunionen blev oppositionen redan tidigt krossad och Tredje Internationalen kom aldrig att verka som någon reell plattform för rörelsen.

Man tvingades därmed legitimera sin existens på i huvudsak teoretiska grundvalar. Man sade sig förvalta de ”rena” bolsjevikiska traditionerna och man ansåg sig okomprometterad av historien och andra kommunistpartiers misstag.

Detta historiska och teoretiska arv, danat av omständigheter och vissa betydelsefulla personers bidrag (Lenin, Trotskij) har sedan slagit igenom i Fjärde Internationalens och de nationella sektionernas politik.

Historien kan emellertid även vara en belastning. Det är lätt att se deterministiskt på samhällelig utveckling; ”det som en gång inträffat kommer under liknande betingelser att upprepa sig i framtiden” osv. Trotskismen liksom andra marxistiska varianter har lätt för att bli dominerade av etablerade uppfattningar och dominerande linjer som i huvudsak inte ifrågasätts.(27) Detta förhållande har dominerat för hållandet till andra vänsterrörelser och arbetarklassen i allmänhet.

Oviljan att kompromissa i ideologiska och teoretiska spörsmål har helt enkelt gjort det svårt för rörelsen att komma till tals med arbetarklassen, en arbetarklass som i stort ”valt” andra organisationsformer än den revolutionära. Enhetsfrontstaktikten kan kanske ses som ett exempel på detta. Det är således möjligt att anta att tesen om aktionsenhet – överflygling – har bidragit till minskad trovärdighet i den meningen att denna taktik inte har setts som ett allvarligt incitament till det egentliga kampmålet utan som ett sätt för den trotskistiska rörelsen att vinna dominans.

Naturligtvis har också självgodheten när man framställt sig som representerande den obefläckade fanan, opåverkad av historiska missgärningar skapat svåra samarbetsproblem med andra rörelser, som kanske inte alltid dominerats av de höga idealen utan tvingats till taktiska och andra reträtter.

Det intressanta är att man kan se KAF:s utveckling i Sverige som en återspegling av trotskistiska formeringsproblem i allmänhet. Efter en tid av avgränsning, distansering till övrig vänster med alla inslag av teoretisk självgodhet och oförmåga till kompromisser, börjar man nu mjuka upp linjerna och på olika sätt närma sig arbetarklassen. Det märks inte bara i förhållandet till socialdemokratin som relaterats ovan utan i ett betonande av krav som ligger nära klassen och som utgår mer från denna klass behov än av planetariska utgångspunkter om betingelserna för revolutionen i allmänhet.

Vad är det då som är speciellt trotskistiskt i Kommunistiska arbetarförbundets politik? Vad är det kort sagt som legitimerar rörelsens existens på den svenska politiska arenan? Utmärkande för KAF är den stora täckningen av politiska frågor. Man har en åsikt om i stort sett varje aspekt av svenskt samhällsliv. Det må vara exportpolitik eller inställningen till sexuella minoriteter. Om man betraktar de olika kraven vart för sig, t ex arbete åt alla, sextimmars arbetsdag, bra och gratis social service, gratis kollektivtrafik, kamp emot miljöförstöringen, nej till resursslöseriet, nej till kärnkraft osv kan man inte se dem som särskilt originella ur vänstersynvinkel. Kraven kan vart för sig inte betraktas som särskilt ”trotskistiska”.

Det särpräglade ligger i det man kallar övergångskraven, dvs den programmatiska bindningen mellan dagskrav och revolution. Till synes reformistiska eller alldagliga krav knyts ihop med det revolutionära perspektivet. För en utomstående kan detta slags förfarande vara svårt att inse. ”LO ställer ju samma krav i vissa frågor”, osv. Man måste således omfatta och förstå teorin om övergångsformerna under kapitalismen för att kunna se det revolutionära perspektivet. Problemet är bara det att teorin är så allmänt formulerad. Det räcker inte med att retoriskt framhålla att det föreligger ett samband mellan delkrav och revolution, man måste också kunna se hur detta samband gestaltar sig i verkligheten, i den svenska samhällsformationen. Kort sagt, vad man efterfrågar är en sammanhängande analys av det svenska samhället med dess specifika övergångsproblem. Detta saknas i KAF-litteraturen och det gör det svårt att se KAF som ett glasklart alternativ. För övrigt kan man kanske se ett slags vänsterdilemma i KAF:s politik. Man vet inte när man är en förtrupp till arbetarklassen eller när man genom att anamma dess spontana krav är en släpvagn – risken med detaljerade ”reformistiska” krav är förstås att tåget kan ha gått –att det just blir reformismen som segrar. Bindningen mellan delkraven och revolutionen låter sig svårligen inses i det reformistiska klimatet i Sverige.

Om man nu (ännu inte!?) har de teoretiska instrumenten att realisera sin politik hur ser det då ut med dess komplement i organisationsformeringen? Hur stort är KAF? Numerärt och i fråga om inflytande 1976 fick man i riksdagsvalet drygt 2 000 röster, en siffra som i förhållande till valmanskåren inte går att uttrycka i promille! Även om röstsiffror inte ger hela bilden av ett partis betydelse, ger de dock en klar bild av hur många som omfattar idén i fråga. När det gäller numerären är KAF således inte mycket större än t ex arbetarkommunen i Burträsk, men trots det har man en aktivitet och militans som är betydande. Mängden av tryckta skrifter i olika former, veckotidningen Internationalen, solidaritetsarbetet, diverse aktioner osv kan således ses som ett uttryck inte för numerären utan för intensiteten i det politiska arbetet.

Man har inte lyckats realisera målet att bli det revolutionära massparti som skulle utmana reformismen. Givetvis måste man här beakta den korta tidsperiod som här har behandlats, men frågan är vilken utveckling man befinner sig i. En första pessimistisk bild, till skillnad från alla skriverier om Förbundets obönhörliga tillväxt ser man i kongressrapporten från 77 där man noterar den minskade försäljningen av huvudorganet, Internationalen. Antingen är tidningen i sig dålig eller också håller man på att förlora terräng, hur det än förhåller sig med det kan man se pessimismen som ett första uttryck för insikten om att den revolutionära utvecklingen och arbetarklassens tillströmning i allmänhet inte går så friktionsfritt som man väntat sig.

Ett annat utmärkande drag för KAF är det faktum att man inte drabbats av splittringar. Det förhållande att man ändrat inriktningen av politiken i enlighet med ”byggpartiet”-tendensen har inte resulterat i någon splittring. Tvärtom är det i stort sett samma personer som suttit i ledningen under hela perioden. Det beror på två faktorer. Man har som en huvudlinje att förebygga splittring. Den så vitt omtalade tendensfriheten är en viktig orsak till den organisatoriska sammanhållningen. Man har m a o varit den organisation som åtminstone inom de egna leden tillämpat kraven på den demokratiska centralismen, dvs öppen demokratisk diskussion före beslut men enighet vid tillämpning och vid kontakten med omvärlden. Konsekvensen i KAF:s politik och den inre sammanhållningen kan emellertid också ses som ett resultat av att man inte stöder sig på någon statsbärande form av marxism; man behöver inte följa med ofta taktiskt betingade förändringar och omkastningar som kan vara svåra att motivera för den ideologiskt skolade medlemskadern och för utomstående.

De förändringar i KAF:s politik, men även i viss mån i Fjärde Internationalens, som behandlats i det här kapitlet skulle kanske lite djärvt kunna sammanfattas i uttrycket: från krutdurkspolitik till mellanskiktsrörelse. Den trotskistiska rörelsens framtoning som en kaderorganisation för erövrandet av dubbelmakten i tider av ökade sociala strider mellan klasserna, har fått ge vika för 70-talets pragmatism där man alltmer försäkrar sig om småborgerligheten, om livskvaliteterna och miljön. Man kan då fråga sig om det blir något revolutionärt perspektiv kvar. Trotskister själva säger sig ha det. Det återstår att realisera det för den svenska arbetarklassen.

Jan Engberg

Noter

1. Internationalen 35/75, s 8.
2. Horowitz, D.: Imperialism och revolution, Lund I970, s 86.
3. Fjärde Internationalen 7-8/1972, s 15.
4. Björkman/Widén: ”Vänsteroppositionen” (stencil), s 33. [Finns på marxistarkiv.se, under Sovjetunionen->Vänsteroppositionen. MF anm ]
5. Deutscher, I.: Stalin, Stockholm 1973,5 319.
6. Frank, P.: Fjärde Internationalen – ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia, Kristianstad 1972, s 26.
7. Trotskij, L.: Övergångsprogrammet, Stockholm 1977, s 16.
8. ”Den proletära enhetsfronten”, Rött Forum 8, Stockholm 1973, s 5. 9. Björkman/Widén, a a, s 44; Deutscher, a a, s 222 ff.
10. Fjärde Internationalen, 7-8/1972, s 51 f.
11. Trotskij, a a, s 56.
12. Education for Socialists (SWP), June 1973, s 12 ff. 13. Ibid, s 14.
14. Bolsjevik 1-2 (nytryck), 1972.
15. Fjärde Internationalen 3/1970, s 4.
16. Ibid.
17. Wickman/Gustafsson: Marxism eller trotskism, Stockholm 1972. 18. Fjärde Internationalen 3/70, s 4.
19. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 5.
20. Röda häften 25, s 5.
21. Mullvaden 4/1973, s 3.
22. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 7.
23. Ibid 4-5/1977, s 21.
24. Ibid 3-4/1976, s 11..
25. Röda häften 23, s 60.
26. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 71 ff.
27. Detta beror i sin tur på den marxistiska synen att kombinera en vetenskaplighet med den politiska praktiken. Uppställningen av blue-prints, visionen om framtiden, kopplas ihop med en analys av samtiden och förutsättningarna för förändring. Kritiserar man analysen av samhället tenderar man att bli betraktad som motståndare till visionen, kort sagt som motståndare till socialismen.

Läs hela boken Utanför systemet, Vänstern i Sverige 1968-78, TemaNova 1978, En antologi med bidrag av Jan Engberg, Christian Hårleman, Sven E Olsson, Lasse Pettersson, Björn-Erik Rosin och Sören Wibe.

Ett barn av 68

1969 – det var det år när 60-talsradikaliseringen stod på sin höjdpunkt. Svallvågorna från studentdemonstrationerna 1968 gick fortfarande höga. På hösten 1969 trädde arbetarklassen in på den politiska arenan med all sin kraft när gruvorna i Malmfälten stängdes av den största strejken i landet på 25 år.

Det var några dramatiska år. Redan hösten 1967 dödades Che Guevara i Bolivia, där han var i ett försök att sprida den kubanska revolutionen till den latinamerikanska kontinenten. Vid nyåret gick Vietnamkriget in i en ny fas genom FNL:s framgångsrika Tetoffensiv. Pragvåren visade att det stalinistiska monolitiska blocket var fyllt av djupa sprickor och att kraven på långtgående demokratiska reformer hade massivt folkligt stöd. Maj 68 i Frankrike, som börjat med omfattande studentdemonstrationer, slutade med de största arbetardemonstrationerna sedan 30-talet. En våg av strejker och fabriksockupationer lamslog landet och fick under några dramatiska dagar president de Gaulles regim att vackla. I USA utvecklades motståndet mot Vietnamnkriget till en omfattande protestvåg på de amerikanska universiteten och en fortsatt fördjupad radikalisering, framför allt hos de svarta.

I Sverige började det som en studentrörelse. I Stockholm ockuperade studenter sitt eget kårhus i protester mot statliga förslag till likriktning av undervisningen. I Lund omvandlades det högtidliga firandet av universitetets 300-årsjubileum till omfattande studentprotester. Sommaren 1968 lyckades tusentals demonstranter, mest ungdomar, stoppa Sveriges Davis Cupmatch mot Rhodesia. Detta var i sin tur ett uttryck för att denna rörelse inte var begränsad till någon inskränkt kamp innanför universiteten. Engagemanget var mycket bredare än så. Solidaritetsrörelsen med Vietnam blev snart 60-talets viktigaste organisatoriska uttryck. Men den var långt ifrån ensam.

1:a majdemonstrationerna 1969 var stora och uppmärksammade. i Stockholm innehöll det traditionella, socialdemokratiskt dominerade tåget fler radikala paroller än på länge. Rörelsen själv hade radikaliserats, och Vpk:s ungdomsförbund VUF utgjorde ett påtagligt radikalt inslag. Det alternativa tåget, Röd front, uttryckte i än högre grad tidsandan. En rad radikala solidaritetsrörelser för Vietnam, Södra Afrika, Latinamerika, Tjeckoslovakien och Black Power trängdes med byalagsaktivister, värnpliktsvägrare, u- landsföreningar och alternativrörelser mot konsumtionssamhället och social utslagning i demonstrationstågen runt om i landet. Förutom de traditionella partierna, socialdemokrater och kommunister, demonstrerade det kinesiskt inspirerade kfml, syndikalister och olika anarkistiska grupperingar.

Bland alla tidningsförsäljare som utbjöd dussintals olika vänstertidningar och
solidaritetsbulletiner kunde man för första gången på några håll upptäcka en helt ny tidskrift, Fjärde internationalen. Initiativet var Marcel Cohens i Stockholm. Vad hade den att erbjuda som saknades i allt detta myller som det redan var så svårt att orientera sig i? Fanns det verkligen behov av ytterligare en politisk riktning i Sverige?

Vad var 60-talsradikaliseringen?

60-talsradikaliseringen hade egentligen börjat tidigare. Intresset för utvecklingen i tredje världen, och solidariteten med förtryckta folk ökade redan i början av decenniet. Då genomfördes också stora demonstrationer mot kärnvapenhotet och mot svensk atombomb.

Avkoloniseringen, det kalla krigets avmattning och ett tillfälligt töväder i de kommunistiska länderna underlättade ett nytänkande. Dessutom fick ungdomen en ökad betydelse i samhället. De fick i större utsträckning än tidigare inkomster att disponera själva, och de skapade en ungdomskultur, bygd på masskonfektion, vespor och rock ‘n roll. Studenternas andel av ungdomsgenerationen ökade samtidigt kraftigt, och för första gången fylldes universiteten av stora grupper som inte självklart hörde till de gamla makteliterna.

I mitten av 1960-talet blev den nya vänstern ett uppmärksammat begrepp. Runt om i Europa började grupper ifrågasätta socialdemokratins reformism och de traditionella kommunistpartiernas stöd åt de förstenade stalinistiska regionerna i Sovjetunionen och Östeuropa. Ett ökat intresse för den marxistiska traditionen var märkbar: den unge Marx, den ryska revolutionens lärdomar, Lenin och Trotskijs idéer diskuterades på nytt och förutsättningslöst.

På många håll uppstod nya vänsterorganisationer med bredare program än tidigare. Det personliga blev också politiskt och kulturen politiserades. Också organisationsformerna förnyades. Allt från stormöten till medvetandehöjande grupper blev vanliga. Den politiska handlingen, aktionen blev central. Demonstrationer och ockupationer blev återkommande inslag men också happenings och gatuteatrar.

När man idag diskuterar 60-talsradikaliseringen finns det två motsatta sätt att betrakta vad som hände. Enligt vissa var det en period av frihet när allt var möjligt. Den kännetecknades av öppenhet och omprövning. Gamla normer ifrågasattes och ersattes med nya.

Enligt andra var tidens främsta tecken dogmatism och sekterism. Bara vissa åsikter var tillåtna, alla gick i Mahjongjackor och näbbstövlar och det var förbjudet att lyssna på Abba.

I själva verket har bägge tolkningarna antagligen fog för sig, När radikaliseringen i slutet av 60-talet nådde sin kulmen i Sverige kan man urskilja två parallella fenomen. Å ena sidan den explosionsartade tillväxten av en rad aktionsgrupper av den typ som beskrivits ovan. Studentrörelser, solidaritetsrörelser, miljörörelser osv. I mycket stor utsträckning var det en kulturrörelse, och företrädare för alla kulturinriktningar spelade en stor roll. Författare som Sara Lidman och jan Myrdal skrev romaner, rapportböcker och resolutioner. Bildkonstnärer som Channa Bankier och Carl Johan de Geer gjorde affischerna till demonstrationer och opinionsmöten, Filmcentrum producerade och distribuerade film, Narren och Fria Pro spelade teater varhelst det behövdes Stormöten var en vanlig beslutsform när gemensamma aktioner skulle planeras.

Å andra sidan kan man se uppkomsten av nygamla politiska organisationer med arbetsmetoder som stod i rak motsättning till nyvänsterns. Framför allt var det partier och grupper som var inspirerade av den kinesiska revolutionen och den pågående kulturrevolutionen där Kfml – senare SKP – var den första och största. Kfml(r), som bröt sig ur och bildade eget, och Vpk: s gamla ungdomsförbund, som döpte om sig till MLK, Marxist Leninistiska kampförbundet, var några andra. 1967 bildades kfml, och det i huvudsak som en utbrytning ut vpk. Den häftiga kritiken mot det etablerade kommunistpartiet, dess nära kontakter med vietnamrörelsen, dess ungdomliga medlemskader, i stor utsträckning rekryterad ur Clarté, gör att man kan se den som ett uttryck för den nya stämning vi ovan talat om.

Men i en annan mening kan kfml definitivt inte ses som någon nyvänsterskapelse. Dess politiska inspiration hämtades i stor utsträckning ur en kommunistisk politik som formulerats i den kommunistiska rörelsen under dess mest stalinistiska period, i början främst dess tidiga 30tals ultravänsteristiska form, längre fram en mer folkfrontsinriktad högervariant. Då steg istället kfml(r) fram och la beslag på den perioden. Ja, i själva verket var mycket av den nya vänsterns teorier de svenska maoisternas huvudfiende. Ibland fiende i en mycket konkret betydelse. Meningsmotståndare kunde anklagas för att stå på klassfiendens sida, i bästa fall objektivt. Tidningen Proletären delade ut ”veckans ishacka” till oliktänkande.

Den politiska strömning som Marcel Cohen och hans vänner introducerade våren 1969 skulle snart komma att känna av dessa attityder Samtidigt kan man säga att den befann sig precis i skärningen mellan den fria och den mer ortodoxa riktningen inom vänstern. Det framgår tydligt av innehållet i det första numret av Fjärde internationalen. Å ena sidan innehåller det artiklar om majrevolten i Frankrike och Pragvåren, å andra sidan utdrag ur Trotskijs Övergångsprogram från 1938.

Politiskt och ideologiskt blev denna riktnings anhängare å ena sidan majrevolutionens och de nya kampformernas främsta propagandister, å andra sidan det tidiga Kominterns, Lenins och Trotskijs trognaste forsvarare. Detta återspeglas delvis också hos de första medlemmarna. De var dels en grupp, åtminstone med den tidens mått mätt, äldre personer som rekryterats till trotskismen innan 60-talets radikalisering, och då huvudsakligen i utlandet. Dels utgjordes de av en grupp ungdomar som kanske hade mött trotskismen i form av kämpande studenter på gatorna i Paris och London.

Revolutionära marxister

Redan hösten 1969 fanns så många som anslöt sig till idéerna bakom tidskriften och Fjärde internationalen att en första organisation kunde bildas, Revolutionära marxister. Lokala avdelningar fanns i Stockholm, Uppsala och Göteborg, och kontakter på betydligt fler orter. Den lilla organisationen gav snart ut ytterligare en tidskrift, Revolutionär information, vid sidan av det teoretiska organet Fjärde internationalen. De flesta av medlemmarna var studenter och skolungdom, verksamheten bestod till stor utsträckning av studier och visst deltagande i olika solidaritetsrörelser. När gruvstrejken i Malmfälten bröt ut vintern 1969/70 ägnades denna stor uppmärksamhet, och det fackliga arbetet gavs större utrymme. Bland annat deltog RM aktivt i arbetet på att bygga upp en facklig oppositionsrörelse, Fria fackföreningsfolket, FFF. Den samlade under en period flera av ledarna för den strejkvåg som bröt ut i gruvstrejkens kölvatten. Något snabbt genombrott fick inte Revolutionära marxister.

Framför allt var vänstern redan till stora delar inmutad, i första hand av kfml och FNL-rörelsen, som i sin tur stod under kraftigt inflytande av kfml. Däremot lyckades Revolutionära marxister göra den trotskistiska rörelsen och dess åsikter välkända i Sverige. ja, man lyckades till den grad att kampen mot trotskismen snart gjordes till en huvudfråga, inte bara hos kfml eller mlk utan också för Vietnamrörelsen. Medlemmar i RM vägrades inträde, eller uteslöts, ur DFFG

( De förenade FNL-grupperna ) enbart på grund av sina politiska åsikter.
En viktig orsak till den propagandistiska framgången var den omfattande bokutgivningen som skedde genom det närstående René Coeckelberghs Partisanförlag. Det gav under några år ut en imponerande produktion. Den bestod dels av marxismens klassiker, främst Trotskij och dokument från Kommunistiska internationalen; dels av litteratur från den nya vänstern i vid mening, från Ernest Mandel till den marxistiska teoretikern Nicos Poulanzas.

Bolsjevikgruppen

Parallellt med Revolutionära marxisters framväxt uppstod det inom kfml och Vänsterns ungdomsförbund grupper som kritiserade sekterismen och den stalinistiska pånyttfödelsen inom dessa organisationer. Den viktigaste av dessa oppositionsrörelser fanns inom Lunds Clartésektion, som 1970 omvandlas till Bolsjevikgruppen. Detta var en organisation som till stora delar stått i ledningen för den livaktiga studentkampen i Lund. Under 1969 formulerades en växande kritik mot kfmls utveckling. I ett uttalande från januari 1970 kritiserade sektionen kfmls och Clartés sterila teorier. I stället för att använda marxismen som ett redskap för vetenskapliga analyser såg man den som allmänna sanningar som läggs som en gjutform på de faktiska förhållanden. Inom bolsjevikgruppen utvecklas också ett intresse för Fjärde internationalen. Framför allt är det den franska sektionens insatser under maj 1968 som imponerar. Företrädare för Bolsjevikgruppen knöt också egna kontakter med Internationalens ledning.

Under hösten 1970 försökte Bolsjevikgruppen bygga en nationell organisation. Man genomförde kampanjer under rubriken Revolutionens aktualitet, framför allt på universitetsorterna. Även om mötena drog mycket folk ledde inte heller dessa fram till något nationellt genombrott. I de interna utvärderingarna menade vissa medlemmar att alltför mycket av studentmiljöns spontanism och bristande uthållighet hade präglat kampanjerna.

Samgåendet till RMF

Samtidigt inleddes under 1970 diskussioner om ett samgående mellan Revolutionära marxister och en del av Bolsjevikgruppen. En avgörande orsak till detta var de insatser som Fjärde Internationalens ledning gjorde för att föra samman de bägge organisationerna.

Vägen dit var inte okomplicerad. Det fanns en del misstro från Bolsjevikgruppens sida mot Revolutionära marxister, som ansågs vara en allt för stelbent organisation, lite vid sidan av den allmänna radikaliseringsprocessen. På samma sätt fanns det hos RM en viss misstänksamhet mot de proklamatoriska akademiker som dominerade Bolsjevikgruppen. Det hela förbättrades inte av att det inom bägge organisationer uppstod riktningar som av olika skäl ville bromsa processen. De var oroliga för att ett för snabbt sammangående inte skulle ge utrymme för att arbeta fram de politiska riktlinjer som var nödvändiga för en ny organisation. Det skulle i sin tur medföra risker för en byråkratisering av organisationen.

Resultatet blev emellertid att en ny, gemensam organisation, Revolutionära marxisters förbund, såg dagen ljus vid en sammanslagningskongress i Uppsala i januari 1971. Organisationen fick också en ny, gemensam, tidning, Mullvaden.

Vad ville den nya organisationen?

En del av den gemensamma plattformen för den nya organisationen var insikten om nödvändigheten att återknyta till marxismen före stalinismen. I Sverige var detta särskilt viktigt eftersom det gamla kommunistpartiet, Vpk, ännu inte påbörjat uppgörelsen med sitt förflutna och kfml, mlk och kfml(r) medvetet anslutit sej till stalinismens politik. Hela den unga organisationen kastades in i omfattande studier av ryska revolutionen, Tredje internationalens första år, Lenins och Trotskijs skrifter. Samtidigt inleddes ”slaget om historien”. Vad stod det egentligen i Lenins testamente? Var Stalins politik en fortsättning på Lenins, eller ett brott med den? Vem förrådde den spanska revolutionen? Striden stod het, men när dimmorna skingrats torde inte råda någon tvekan om vem som vann. Kenth-Åke Anderssons stora studie Lögnens renässans punkterade slutligen den stalinistiska historieskrivningen i svensk vänsterdebatt.

Men diskussionen var inte bara en strid om ord eller historia. Bolsjevikgruppens teoretiska uppgörelse med kfml/Clartés syn på marxismen som vetenskap visade hur en dogmatisk stalinism omöjliggjorde en analys också av samtidens förhållanden. Allmänna marxistiska teser kan inte okritiskt tillämpas på någon slags verklighet. Istället propagerade den nya organisationen för ett återknytande till en övergångsstrategi. Hur kan man formulera krav som knyter an till den pågående kampen, men som pekar framåt, mot socialismen, var en fråga som upptog mycken diskussion i den unga organisationen.

En studerande organisation

Studierna var en central del av förbundets verksamhet, Men hur skulle man kunna undvika att falla i samma fälla som andra vänsterorganisationer? Hur skulle studierna kunna bli något annat än bara ett okritiskt inhämtande av marxistiska sanningar? Den lösning som både RM och Bolsjevikgruppen utarbetade var att de Röda cirklarna eller Röda kommittéerna (namnen lånades som så mycket annat från den franska sektionen) skulle, som det hette det i en tidig sammanfattning ”kunna bli aktionsgrupper, där studierna var en del av arbetet, vilket även skulle innefatta olika former av praktiskt och i viss mån teoretiskt arbete, såsom flygbladsaktioner, agerande vid strejker, demonstrationer, författande av artiklar etc”. Tyvärr visade det sig att det var svårt att uppnå dessa målsättningar. Dessutom visade det sig att deltagarna klagade över att de fått lära sig för lite av grundläggande marxistisk terminologi. Otack är livets lön…

Kanske avspeglar detta en annat förhållande, nämligen inflytandet från den svenska folkrörelsetraditionen, där ju studiecirklarna alltid spelat en avgörande roll. Det fanns andra kopplingar också. En betydande del av inkomsterna för RMF:s stockholmsavdelning under de första åren kom genom studiecirklar rapporterade genom Frikyrkliga studieförbundet.

”Från periferin till centrum”

Med mycket få undantag var medlemmarna under de första åren ungdomar, de flesta studenter. I den nyvalda Nationella ledningen för RMF var medelåldern antagligen under 25 år. Organisationens ledande kraft, Tom Gustafsson, var 23. Detta avspeglade också de politiska och organisatoriska prioriteringarna. Trots att de flesta av organisationens medlemmar ägande större delen av sin tid åt det politiska arbetet, de flesta helt oavlönade, några med en oanständigt låg lön, var de organisatoriska problemen omfattande i början. De flesta var överens om att det var tidningen, Mullvaden, som var det sammanhållande elementet i organisationen. Den kom i början ut så fort man hunnit skaffa pengar för att ge ut ett nytt nummer.

Vid RMF:s andra kongress i september 1971 sammanfattades det strategiska perspektivet för förbundsbygget. Det övergripande målet för organisationen var att vinna en dominerande position inom den revolutionära rörelsen. För att uppnå detta krävs självklart att vinna förankring inom arbetarklassen. Dettaarbete måste inledas omedelbart, heter det. Det bör framställas lokala Fabriksmullvadar som delas ut vid industrierna. Dessa bör propagera för arbetarkontroll, bekämpa den solidariska lönepolitiken, ta upp klasslagstiftningen och LO:s byråkratisering, miljöfrågan, invandrarfrågan och kvinnans speciella förtryck.

Samtidigt konstateras att under de närmaste åren var det inom andra områden som organisationen hade möjlighet att rekrytera i större skala. Det gällde inte förvånande framför allt bland ungdom och studenter. Från denna periferi borde förbundet sedan sökas sig mot centrum, alltså arbetarklassen. Först vid 3:e kongressen 1973 blev ”arbetararbetet” den centrala prioriteringen för hela förbundet.

För att markera den ändrade inriktningen antogs 1975 namnet Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Under andra hälften av 70-talet lades grunden på flera av landets stora industriarbetsplatser till dagens Socialistiska Partiet.
Det bör noteras att samtidigt dyker en annan prioritering upp, nämligen miljöarbetet. RMF var antagligen det första vänsterparti som antog en särskild politisk resolution kring denna fråga.

Maoismen går i graven

I slutet av 70-talet började den från 60-talet så entusiastiska studentvänstern falla samman. Personkultens Kina visade sig inte vara något paradis. Pol Pots ”Röda Khmerer” – stalinisterna i Kambodja – avslöjades som massmördare. Samtidigt som idealbilderna rämnade inleddes den nya högeroffensiven i världsskala som en följd av växande problem för kapitalismen.

Den maoistiska vänsterns olika organisationer var inte förberedda för detta och tynade bort under ”högervindens år”. Utvecklingen för KAF blev en annan.
På arbetsplatserna, där organisationen alltmer koncentrerade sin verksamhet, blåste ännu inte så starka högervindar som på universitet och inom medelklassen. Och då KAF aldrig hade identifierat sig med stalinismen – utan tvärtom förutspått dess misslyckande – drabbades inte organisationen av samma demoralisering.

Socialistiskt

1982 bytte KAF namn till Socialistiska Partiet för att markera att partiet inte hade någonting gemensamt med den ”kommunism” som människor förknippade med personkult och partidiktatur eller med den demoraliserade maoistvänstern. Ute bland arbetare som inte var vana vid studentvänsterns bokstavskombinationer eller kände till den kommunistiska rörelsens historia blev det uppenbart för ”KAF:arna” att ”kommunism” för gemene man och kvinna var lika med ”stalinism”. De korta år i början på 1920-talet som beteckningen kommunism stod för något annat är sedan länge bortglömda.

Partibeteckningen Socialistiska Partiet innebar alltså på inget sätt att överge den revolutionära tradition som rörelsen grundar sig på, bara att riva ned ett hinder som skapade missförstånd.

Under 80-talet blev Socialistiska Partiet en liten samlingspunkt för radikala krafter som tröttnat på kapitalismen och den gamla arbetarrörelsen. Till organisationen anslöts sig socialister med en annan bakgrund än Fjärde Internationalen – och som inte delade världsrörelsens alla tidigare ställningstaganden. Det var kamrater från den rådssocialistiska traditionen, från socialdemokratin och andra. Det som alltmer förenade blev nuets uppgifter och framtidens målsättningar. I valet 1985, då vi samarbetade med några oberoende socialistiska kandidater och ungdomar under parollen Arbetar- och Ungdomsprotest, nådde Socialistiska Partiet sitt dittills bästa resultat med 16 000 väljare – en blygsam siffra som en av 68-vänsterns större grupper hade lyckats nå upp till. Ett par spridda kommunala mandat har SP också innehavt sedan 80-talet (i bl.a. Köping, Umeå och Kungsör).

Högervindar

Men 80-talets högervindar nådde till sist även Socialistiska Partiet som likt övriga vänsterkrafter fick uppleva ett minskande intresse och aktivitet. Nyrekryteringen upphörde, organisationen åldrades och verksamheten krympte. Sovjetunionens upplösning och återupprättandet av kapitalismen i Östeuropa gav under 90-talet borgerligheten och nyliberalismen vind i seglen. Även antistalinistiska rörelser drogs med i nedgången när socialistiska idéer i allmänhet begravdes. Fjärde Internationalen och Socialistiska Partiet fick sin beskärda del av tillbakagången – men kunde, genom sitt demokratiska socialistiska perspektiv och internationella sammanhållning, överleva nedgången.

Vindarna vänder Mot slutet av 90-talet inleddes en avmattning av nyliberalismen triumftåg. Och kring millenieskiftet upplever vi ett ökande engagemang bland unga människor mot kapitalets globalisering och för internationell solidaritet, antirasistiska och feministiska idéer, försvar av miljön och människovärdet.

En ny generation tar kontakt med Socialistiska Partiet, unga ansluter sig som Ungsocialister och nya klubbar har bildats på flera håll. Partiet är med där idéer om framtiden formas, som inom Attac-rörelsen, på socialismen dagar och idéforum – liksom i fackföreningar och andra folkrörelser där människor idag åter börja söka alternativ till den rådande kapitalistiska dagordningen.

Det är en utveckling som gått ännu längre på andra håll i världen där Fjärde Internationalens partier i länder som Frankrike, Brasilien och Filippinerna har vunnit nya anhängare i stor omfattning.

På samma sätt som Fjärde Internationalen försöker vara den pådrivande faktorn i att samla alla revolutionära socialister världen över i en gemensam världsrörelse, strävar Socialistiska Partiet i Sverige efter att bygga upp ett nytt arbetarparti av massomfattning. Ett parti som förenar det bästa ur den långa historiska traditionen med nuets behov.

Fjärde Internationalen 40 år

Denna artikel är en förkortad version av ett bidrag i en diskussion om Fjärde Internationalen, som publicerades i det brittiska Socialist Workers Party:s internationella diskussionsbulletin i september 1978. Artikeln går systematiskt igenom och bemöter de argument som oftast förs fram mot Fjärde Internationalen och mot försöket att bygga en kommunistisk massinternational. Mandel gör dessutom en genomgång av och en utvärdering av Fjärde Internationalens utveckling från dess grundande 1938 fram till idag. Han kontrasterar Fjärde Internationalens existens och fortsatta tillväxt med den utveckling alla de organisationer som fanns till vänster om socialdemokratin och stalinismen vid Fjärde Internationalens grundande, och som då var många gånger starkare än de trotskistiska styrkorna, gått till mötes.

Från tidskriften Fjärde Internationalen 1/1979

Fjärde Internationalen 40 år

Fjärde Internationalens (Fl) historia består av två tydligt åtskilda faser: den första, som utgjorde en förlängning av Vänsteroppositionens utdragna ”ökenvandring”, sträcker sig från 1938 till mitten av 60-talet; den andra, börjar vid den tiden och i synnerhet med maj-68, när Fl går in i en period av snabb tillväxt. Vi kan uttrycka detta i siffror genom det faktum att vi idag räknar tio gånger fler medlemmar i våra led än vi gjorde maj-68 (när vårt medlemsantal huvudsakligen var av samma storlek som 1938 och 1948, sedan vi återhämtat de förluster som gjordes genom splittringen 1953 och förräderiet från Lanka Sama Samaja Party på Sri Länka).

Hur ska den långa perioden av mycket långsam tillväxt för Fl förklaras? Beror den på någon inneboende svaghet hos ”trotskismen”? På någon teoretisk eller politisk arvssynd (”arbetarstatism”, ”leninism”, ”historisk dogmatism”, ”revisionism”)? Denna tolkning av vår historia motsägs av två avgörande argument.

Först och främst lyckades alla de, som våldsamt fördömde våra ”arvssynder” — i deras oändliga och motsägelsefulla mångfald — och utgav sig för att i praktiken övervinna dem, inte alls under perioden 1938—65 bygga kvalitativt starkare organisationer än FI:s viktigaste sektioner. De deltog fullt ut i de revolutionärt-marxistiska organisationernas historiska stagnation.

Inget genombrott

– I själva verket lyckades inte en enda organisation som helt brutit med socialdemokratin och stalinismen göra ett genombrott mot att bli ett proletärt massparti någonstans i världen, oavsett vilken taktik som användes (vi lämnar åt sidan fallet med 26 juli-rörelsen på Kuba, ett särfall som skulle skapa en debatt som är onödig inom ramen för denna texts syften).

För det andra har efter 60-talets mitt våra ”arvssynder” på inget sätt stått i vägen för vår snabba tillväxt. Det är sant att denna tillväxt inte bara upplevdes av de starkaste trotskistiska organisationerna, utan också av åtskilliga andra organisationer inom den s k ”yttersta vänstern”. Men även här gäller att i inget enda fall någonstans i världen finns en kvalitativ skillnad mellan den organisatoriska tillväxten hos de starkaste av dessa ”icke-trotskistiska yttersta vänstergrupper” och FI:s starkaste sektioner.

Så slutsatsen är uppenbar: ”ökenvandringens” långa period kan inte skyllas på några i ”trotskismen” inneboende svagheter. Grundorsaken var objektiv; eller rättare sagt: den reflekterade den aspekt av den ”subjektiva faktorn” som blir objektiv för små organisationer. En hel generation av världsproletariatet gick in i klasskampen i slutet av andra världskriget med ett kvalitativt lägre genomsnittligt klassmedvetande än det som förelåg vid tiden för Kominterns bildande 1914—23.

Oundvikligt

Vi förstod också på ett riktigt sätt den s.k. ”efterkrigsboomens” historiskt begränsade natur, de cykliska överproduktionskrisernas oundvikliga återkomst, även om de dämpades till ”recessioner” av senkapitalismens inflationistiska tekniker. Men just därför hade de en tendens att framkalla en växande kris i det världsmonetära systemet och bidrog därigenom till att påskynda allvarliga och generaliserade kriser, vilket ledde till en lång period av mycket svagare ekonomisk tillväxt, kronisk massarbetslöshet, om inte total stagnation.

Vi förstod den grundläggande långsiktiga krisen i det internationella imperialistiska systemet och den oundvikliga följden av bredare och bredare resningar bland kolonialslavarna mot deras utländska herrar. Beväpnade med den permanenta revolutionens teori förstod vi den koloniala bourgeoisins och småbourgeoisins oförmåga att leda frigörelseprocessen till dess slutliga seger. Vi förvånades inte av det faktum att de koloniala revolternas  resultat i de flesta fall blev ett ombyte från direkt till indirekt imperialiststyre, så länge proletariatet självt inte erövrade hegemonin i revolutionsprocessen, erövrade makten och byggde en arbetarstat i allians med de fattiga bönderna.

Men att vi förstod detta ledde inte till att vi underskattade den stora betydelsen av striderna mot imperialismen, vilka stöddes av miljoner av överexploaterade arbetare och bönder, när de blossade upp under småborgerligt ledarskap. Inte heller ledde det till att vi intog en oansvarig hållning av politisk abstentionism gentemot dessa strider. Vi förstod och tillämpade till fullo den grundläggande principen i leninismen som kräver av revolutionära marxister i de imperialistiska länderna att de ger sitt fulla stöd till all antiimperialistisk kamp, särskilt den som riktas mot ens egna imperialistiska härskare, alldeles oavsett de sociala och politiska bristerna hos de som för tillfället leder denna kamp.

Efter 1948 förstod vi, i motsats till de många strömningar som hypnotiserats av sovjetbyråkratins synbarligt växande makt, att utvecklingen efter kriget släppte lös en dynamik av tilltagande kris för stalinismen i Östeuropa och Sovjetunionen. Händelserna 1953, 1956, 1968 och 1970 förvånade inte oss. De oförsiktiga spådomarna efter andra världskriget från anhängare till teorier om statskapitalism och byråkratisk-kollektivism, att vårt ”fasthållande” vid Trotskijs analys och definition av stalinismen, den stalinistiska byråkratin. Sovjetsamhället och Sovjetstaten ”oundvikligen” skulle leda till ”kapitulation för stalinismen” har inte alls besannats av fakta.

I varenda konflikt mellan de förtryckta massorna i Östeuropa, Sovjetunionen och Kina å ena sidan, och de härskande byråkratierna å den andra, ställde vi oss helhjärtat och utan att tveka på massornas sida, mot deras förtryckare. Detta har möjliggjort för oss att vinna inflytande och anhängare inom den ”nya oppositionen” i dessa länder.

Endast personer som delar stalinisternas och andra varianter av byråkratins absurda uppfattning, att alla sociala och politiska konflikter i dagens värld måste ses i skenet av konflikten mellan ”de två supermakterna” kan se en motsägelse mellan detta vårt principiella ställningstagande för en politisk revolution i de av byråkratin behärskade länderna och vår inte mindre klara och principiella föresats att försvara Sovjetunionen och andra byråkratiserade arbetarstater i varje partiell eller generaliserad militär konflikt med imperialismen.

Vi tror att ett återinförande av det kapitalistiska produktionssättet i de länder där det har avskaffats vore ett jättelikt steg bakåt för arbetarna där och för hela mänskligheten.

Alla dessa FI:s ställningstaganden vilar på en enhetlig uppfattning av historien och den internationella klasskampen, som omfattas ió det program som antogs vid vår grundningskonferens, vilket inte var något annat än en utveckling av Kominterns grundningsdokument. Vi är mer än någonsin övertygade om att kapitalismen avslutade sin progressiva historiska roll allra senast vid första världskrigets utbrott. Dess överlevnad, bortsett från tillfälliga faser av ny ekonomisk tillväxt, ställer mänskligheten inför perspektivet av allt större katastrofer, av vilka Auschwitz och Hiroshima bara var försmaker, där möjligheten av ett kärnvapenvärldskrig bara är en av de allvarligaste varianterna. Alternativet ”Socialism eller barbari” har blivit en brännande aktuell verklighet. Detta dilemma kommer att lösas genom resultatet av klasskampen i världsskala.

Det behövdes en lång period av nya delvisa uppsving och framgångar för världsrevolutionen, för att en ny generation av unga arbetarklass- och intellektuella kadrer skulle uppstå i många länder och so»m steg för steg befriade sig från de mest demoraliserande effekterna av tidigare nederlag. Det behövdes att uppkomsten av detta nya politiskt radikaliserade avantgarde smälte samman med ett nytt starkt uppsving i arbetarklassens militans med en klart antikapitalistisk inriktning, för att tanken på att bygga nya revolutionära arbetarpartier åter skulle bli trovärdig inom breda lager i klassen. När denna sammansmältning, exemplifierad i maj-68, ägde rum, då accelererades också Fjärde Internationalens (FI:s) och ”den revolutionära vänsterns” tillväxtprocess i allmänhet.

Gav Fjärde Internationalens grundningsdokument och deras efterföljare — först Trotskijs skrifter från 1938—40 och sedan världskongressernas huvuddokument — de revolutionära marxisterna den teoretiska beväpning som behövdes för att förstå de stora linjerna i världsutvecklingen efter andra världskriget och för att korrekt ingripa i dem? Idag kan man tryggt säga: ja, i allmänhet, även om det fanns några undantag.

Medan vi var sena att inse den relativa stabiliseringen i den västerländska kapitalismen efter arbetarklassens nederlag 1947— 51 (med stalinismen och socialdemokratin som huvudansvariga), förstod vi rätt snabbt den allmänna dynamiken i den internationella kapitalistiska ekonomins accelererade tillväxt och dess motsägelsefyllda effekter på klasskampen.

I synnerhet förstod vi att tillstånd utan arbetslöshet och med stigande reallöner inte förhindrade periodiska utbrott av antikapitalistisk arbetarkamp. Den var en oundviklig konsekvens av de kapitalistiska produktionsförhållandenas växande kris, som stärktes och inte försvagades av det sociala systemets allmänna nedgång i förening med den tillfälligt accelererade ekonomiska tillväxten. Vi förutsade att det allmänna temat arbetarkontroll och självorganisering — som tas upp också av andra förtryckta skikt i samhället — skulle stå i centrum för dessa antikapitalistiska strider.

Om jag skulle sammanfatta FI:s⁄ politiska balansräkning alltsedan grundningskonferensen i en enda formel, så skulle jag säga att vilka politiska misstag Fl än har begått i den ena eller andra konjunkturella frågan — och marxister kan inte undvika att göra misstag; det viktiga är att rätta till dem så snabbt som möjligt och att förstå varför de gjordes — så har vårt program och vår tradition möjliggjort för oss att ställa oss på rätt sida om barrikaderna i varje masskamp som har brutit ut sedan 1938.

Är inte denna ”fixering” vid ”programmatisk renhet” en svaghet snarare än en styrka? Är den inte källan till många splittringar inom Fl, ofta uppkomna genom skriftlärda gräl om vad som är den riktiga läsningen av den Heliga Skift? Har den inte blivit ett hinder för att åstadkomma en ”enad yttersta vänster”, för att komma över de ”gamla motsättningarna som historien passerat”? Detta är otvivelaktigt ett av huvudargumenten som uttalas mot FI idag bland olika grupperingar inom den anti-trotskistiska yttersta fivänstern.

Många olika analystrådar har vävts samman i den sortens argumentation. Det är inte alltid lätt att nysta upp dem.

Om man är ute efter att slå fast att det inte finns något sådant som ett ”slutgiltigt program”, dvs att marxismen inte är ett ”slutet system”, då slår man bara in öppna dörrar. Ingen allvarlig anhängare till Fl skulle förneka en sådan uppenbar sanning. Såtillvida som liv är rörelse, dvs förändring, uppstår alltid nya och oförutsedda utvecklingar. Efter tvekan, förvirring och kamp accepteras nya analyser och införlivas i programmet. Nya problem kräver nya svar, vilket berikar marxismen. Ibland kan en ny utveckling leda till ett behov att ompröva en del svar på gamla problem, då de i ljuset av senare förändringar tycks mer komplexa än man ursprungligen trodde.

Vi har inga svårigheter att förstå detta. Fl har försökt ge sina bidrag för att berika den marxistiska förståelsen av vad som är nytt i världen efter 1938. Historien får avgöra om dessa bidrag är korrekta eller inte.

Men när detta väl är sagt, fortsätter de stora varningsljusen för alltför oförskräckta ”nyskapare” att lysa. Först och främst därför att det finns ett inre sammanhang i den marxistiska förståelsen av det borgerliga samhället, kapitalism, socialism, klasskamp, staten och därmed världshistorien i vidare mening. Om viktiga bitar avlägsnas från grunden, om några av pelarna sågas av, då faller hela byggnaden samman. Att godta en sådan kollaps utan rättfärdigande, sammanhängande teoretiska argument och gott om empiriska belägg på hela systemets nivå, utan snarare som en biprodukt av några marginella ändringar, är vetenskapligt oacceptabelt, socialt oansvarigt och leder till förödande politiska resultat.

Det är en sak att säga att nya problem kräver nya svar. Något helt annat är att glömma att ”gamla” problem i hög grad lever kvar med oss idag, och att tills något annat visats, de ”gamla” svaren på de ”gamla” problemen fortfarande är mycket tillämpliga. Hur kan en liten minoritet av revolutionärer tackla problemet med att bryta de reformistiska förledarnas grepp över den stora majoriteten av arbetarklassen? Detta är ett problem som har mött revolutionära marxister i mer än 60 år.

Vi tror att de ”gamla” svar som Lenin gav på problemet, som Komintern 1921—23 gav och som Trotskij gav i sina skrifter om Tyskland, Frankrike och Spanien, förblir fullständigt relevanta idag. Det revolutionärt-marxistiska programmet är inget annat än en kodifiering av den samlade erfarenheten av 150 års internationella proletära klasstrider. Att kasta ut dessa lärdomar genom fönstret, under förevändning att nya problem också har uppstått, är återigen en handling av yttersta teoretiska oansvarighet.

Det är meningslöst att försöka ge en ”materialistisk” underbyggnad till denna reträtt in i vulgär eklekticism eller pragmatism, genom att hävda alt ”ett nytt program bara kan skapas ur ett nytt utbrott av masstri™der och skapandet av starkare revolutionära organisationer”. Varför ska man anta att ”nya” erfarenheter av klasskampen skulle vara överlägsna lärdomarna från klasstriderna i Ryssland 1917-27, Tyskland 1905-23, Italien 1914-27, Spanien 1931-39, Frankrike 1932-40, England 1914—31, på vilka vårt program är baserat?

Verklig debatt

Det är oundvikligt att ingen fungerande enad organisation är möjlig mellan sådana som är beredda att offra arbetarnas intressen och självorganisering i namn av någon teori (prioritering av antiimperialistiska uppgifter i världsskala, mindre-onda-teorier inför ”fascistiska hot”; teorin om ”tre världar” etc) och de som ser det som sin centrala uppgift att ingripa i alla masstrider och -organisationer för att främja arbetarnas självförtroende, handlingsförmåga och förmåga att organisera och ena sig i kampen, utan vilket ingen socialistisk revolution är möjlig.

Samexistens i en enda organisation omöjliggörs av grundläggande åsiktsskillnader om den borgerliga statens natur och behovet att förstöra den, eller om imperialismens natur och skyldigheten att stödja dess offers befrielsestrider, i en epok av revolution och kontrarevolution.

Det är kring dessa konkreta frågor i revolutionär proletär politik idag som den verkliga debatten rör sig och kommer att röra sig — vilka försök våra kritiker än gör att avleda den till den konstlade frågan om ”trotskismen (eller FI:s) historiska irrelevans”. Närhelst och varhelst motsättningar i alla dessa nyckelfrågor börjar försvinna, kommer omgrupperingsprocesserna att ges en oemotståndlig fart, oavsett tidigare anslutning eller inte hos olika strömningar inom ”yttersta vänstern” till Fl, en anslutning ingen i våra led är villig att offra, då byggandet av en internationell organisation för oss har en programmatisk betydelse.

Är existensen av en internationell organisation som Fl i sig självt på detta »stadium, ett hinder för att bygga starkare nationella revolutionära organisationer?

På den empiriska verifieringens ”vulgära” nivå har historien redan besvarat denna fråga. Det finns åtminstone 6 sektioner av Fl som idag har en organisatorisk och numerisk styrka jämförbar med det engelska Socialist Workers Party. Denna siffra kommer troligen att öka till upp mot 10 i en nära framtid.

En ännu starkare vederläggning från historien har det sidoargument fått som lyder att delaktighet i en internationell organisation av ”trotskistisk typ” gör de nationella sektionerna sårbara för ”oräkneliga internationellt framkallade splittringar”.

I 15 år nu har Fl inte upplevt en enda internationell splittring — detta till trots av ett flertal utdragna och ganska våldsamma fraktionsstrider. Istället har många nationella splittringar helats, och många samgåendeprocesser äger rum idag, genom tyngden och trycket från internationell enighet och tillväxt.

Om vi jämför detta“ med vad som under samma period hänt med icke-trotskistiska ”yttersta vänster”-organisationer — fr a men inte endast maoister och mao-centrister — så är skillnaden ganska slående.

Det faktum att vi tycks — ta i trä — ha kommit ifrån vår gamla svaghet för oansvariga splittringar (som inte saknade samband med en mycket långsam tillväxt och många kamraters, tendensers och fraktioners desperata försök att bryta sig ut för att pröva någon ny taktik som kunde tänkas bryta stagnationen) beror inte bara på vår större styrka. Det hänger också ihop med vårt svartsjuka fasthållande vid nedskrivna regler för att försvara den interna demokratin, organisatoriska normer som ger rätt att bilda tendenser och fraktioner, rätt till återkommande offentliga debatter. Vi går tillbaka till den demokratiska centralism som Komintern tillämpade åtminstone fram till 1923, och vi har rensat den på alla rester av såväl stalinistisk ”monolitism” som Zinovievism.

Tvärtemot en myt som försvaraÀs av alla byråkratier inom arbetarrörelsen så leder intern demokrati, omfattande debatter, tendens- och fraktionsstrider följda av en fritt accepterad disciplin i handling på basis av majoritetsbeslut inte alls till ”splittring och paralysering” utan till ökad sammanhållning och effektivitet i arbetarklassens organisationer.

Men i botten på debatten om det är något värde med en internationell organisation, med dagens nivå på styrka och svaghet i de nationella revolutionära organisationerna, vilar inte någon ”vulgär” fråga om omedelbar effektivitet och lämplighet. Det rör sig istället om en grundläggande fråga i den revolutionära teorin, en fråga som man tom skulle kunna anse vara den mest avgörande fråga revolutionära socialister har ställts inför sedan seklets början.

Imperialismens epok är en världsekonomins, världspolitikens, den internationella klasskampens, världs krigens, världsrevolutionens och kontrarevolutionens epok. Det är den objektiva grundvalen för Fjärde Internationalens existens. Den som på allvar vill ifrågasätta behovet av att samtidigt från början bygga ett nationellt och ett internationellt parti, måste gå i närkamp med denna objektiva utveckling.

Det finns två sidor av saken, vilka kompletterar varandra. Den ena är ”rent” objektiv. Internationaliseringen av produktionskrafterna, av kapitalet, av arbetet, medför en objektiv internationalisering av klasskampen. Detta har blivit en truism i de multinationella företagens tidsålder. Fler och fler frågor, också i den dagliga klasskampen, för att inte tala om den revolutionära, ställs samtidigt i flera länder. Och de berör arbetare, fattiga bönder, studenter och intellektuella i många länder. Varje fördröjning vad gäller att samtidigt bygga en internationell och en nationell organisation försvagar därför högst konkret den nationella organisationens förmåga inte bara att förstå vad som händer, utan i synnerhet att ingripa korrekt, även i det egna landet.

Sändebud

Det kan tyckas paradoxalt att nationellt begränsade kommunistiska organisationer är tvungna att imitera traditionen från Zinovievs tid att skicka iväg sändebud. Ett ögonblicks eftertanke ger vid handen att detta förhållande inte är någon tillfällighet. För när man är begränsad till en nationell organisation, liksom när man är begränsad till en byråkratisk apparat, tvingas man leta efter ersättningar till det som faktiskt är det enda ”naturliga” sättet för en marxist att arbeta på i den internationella klasskampen: byggandet av en internationell kader, som mognar genom sin egen demokratiskt delade och kritiskt diskuterade erfarenhet, som grundar sig på ett gemensamt program och arbete.

Problemets andra sida är mer ”subjektivt”. Varje försök att bygga ”nationella” revolutionära organisationer innan man bygger en International — den berömda tesen om ”väggarna före taket” — innebär att man bygger ”nationella” kommunistiska orñganisationer oberoende av varandra: väggar utan en i förväg gjord ritning för hela huset, taket, eller inte ens alla väggarna. Det vore ett mirakel om ett hus skulle kunna byggas genom sådana fristående företag!

”Nationella” kommunistiska organisationer som byggs utan programmatisk och politisk överensstämmelse sinsemellan, och i synnerhet utan ständigt dagligt samarbete i handling och utbyte av erfarenheter, kommer oundvikligen att riskera att utveckla djupa programmatiska och politiska åsiktsskillnader. För en materialist är dessa motsättningar inte helt oavhängiga av de särskilda villkoren och omedelbara intressena hos särskilda skikt bland löntagarna i olika länder. Vägran att samtidigt bygga nationella och internationella organisationer medför en stigande risk för både byråkratiska och nationalistiska avvikelser. ”Nationella” kommunistiska organisationer leder till ”socialism i ett land” — dvs socialism i inget land.

Vi är fullt medvetna om det faktum att Fjärde Internationalen, som den är idag, långt ifrån utgör den nya kommunistiska massinternational som är nödvändig för världsrevolutionen. Många sammanslagningar, omgrupperingar — och splittringar i de existerande massorganisationerna — kommer att behövas innan vi når den massinternationalen.

Hinder

Vi vet också att i flera viktiga länder är våra sektioner inte de starkaste organisationerna inom ”den yttersta vänstern”. Ett sådant läge utgör givetvis ytterligare hinder för deras tillväxt. Men det är ett ofrånkomligt faktum att vi är den enda existerande internationella organisationen — med en närvaro i mer än sextio länder, däribland alla de viktigaste. Detta faktum har i sig självt en mycket stor betydelse.

När Fl grundades för fyrtio år sedan fanns i klasskampens viktigaste länder organisationer till vänster om socialdemokratin och stalinismen som var många gånger starkare ä¡n våra svaga kärnor. De representerade kadrer som verkligen fostrats i masstrider och var stolta över sina rötter i den nationella traditionen hos respektive lands arbetarrörelse. Låt oss bara nämna de mest typiska: Bordigisterna i Italien, Brandleriterna i Tyskland, POUM i Spanien, ILP i England och PSOP i Frankrike.

Idag har resterna av dessa en gäng viktiga organisationer reducerats till skuggor av sitt ärorika förflutna eller helt försvunnit. FI:s sektioner i dessa länder är idag mycket starkare än dem. I alla dessa fall betydde ”nationella” särdrag — förutom allvarliga programmatiska brister — nationella egenheter skilda från och vid sidan av den revolutionära marxismens huvudfåra, som uttrycker världsproletariatets grundläggande och identiska intressen. I det långa loppet blir därför sådana egenheter inte alls en källa till styrka, utan i stället en källa till oundviklig urartning och nergång. Den läxan är värd att begrunda.

Ernest Mandel

Från tidskriften Fjärde Internationalen 1/1979