Politiker och media i väst beskriver i skön samsång Natos bombningar i Albanien och det tidigare ingripandet i Bosnien som ett allt för senkommet, men inte desto mindre nobelt försök att hindra sydslaverna från att mörda varandra. Den allmänna uppfattningen är att de smärtsamma scener som utspelas på Balkan orsakas av aggressiv nationalism, som i sin tur är resultatet av djupt rotade stoiska och religiösa motsättningar.

I en artikel för CAQ (nr 56) publicerad i samband med Daytonuppgörelsen om Bosnien, granskar Michel Chossudovsky, professor i ekonomi vid universitetet i Ottawa, bakgrunden till kriget. Han finner att viktiga saker lämnas utanför bilden, så som USAs och Tysklands strategiska intressen, den ekonomiska krisen och framförallt de institutioner som skapade den: Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF).

Medan internationella media koncentrerar sig på personer och trupprörelser agerar de internationella finansinstituten för att få hem utlånade pengar och för itt skapa ännu en säker marknad för ”den fria företagsamheten”.

Det mångetniska socialistiska Jugoslavien var en gång en ekonomisk succé och Ml lokal stormakt. Under 60- och 70-talet var den årliga BNP-tillväxten 6,1 procent. Sjukvård var gratis, läskunnigheten 91 procent, den väntade medellivslängden 72 år. Men efter tio år av ekonomiska ingrepp och råd från väst, och efter fem år av krig, bojkott och embargo är ekonomierna i de före detta jugoslaviska republikerna nedbrutna, den industriella sektorn helt nedmonterad.

Att Jugoslavien exploderade är till stor del en effekt av USA medvetna politiska spel. Trots goda handelsförbindelser med både EG och USA blev landet en speciell måltavla för Reaganadministrationen. I ett hemligt dokument från 1984, NSDD 133, lades strategin fast för att uppnå en ”tyst revolution”, i Jugoslavien liksom i andra östländer. Målsättningen var att göra dem till marknadsekonomier, sch att integrera dem i världsmarknaden.

USA hade gjort gemensam sak med de stora långivarna för att genomdriva en första omgång ekonomiska reformer strax före marskalk Titos död. Reformerna utformades av IMF, som sedan dess har fortsatt att tvinga fram en politik som bit för bit har monterat ned landets industrisektor och välfärdssystem. Omförhandlingar av utlandslånen som gjorde att skulden ökade tvingade fram devalveringar vilket ledde till att levnadsstandarden sjönk. Under hela 80-talet skrev IMF ytterligare doser av den beska medicinen, medan patienten sakta sjönk ned i ett ekonomiskt koma. Tillväxten i industrisektorn sjönk, för att 1990 hamna på en extrem nivå: 10 procents negativ tillväxt.

Mr Markovic goes to Washington

Hösten 1989, strax innan Berlinmuren föll, träffade premiärminister Ante Markovic president George Bush i Washington för att förhandla fram ett nytt ekonomiskt räddningspaket. Som tack för hjälpen gick Markovic med på ännu en omgång ekonomiska reformer. Bland åtgärderna fanns en ny devalverad valuta, ännu ett lönestopp, massiva nedskärningar i statsbudgeten och att alla arbetarstyrda företag skulle stängas eller privatiseras. Byråkratin i Belgrad hade med hjälp av västs rådgivare redan förberett många av åtgärderna, inklusive omfattande liberaliseringar av reglerna för utländska investeringar.

Chockterapin inleddes i januari 1990. Lönerna frystes på den nivå de haft i november 1989, samtidigt som prisökningarna fortsatte med oförminskad styrka. Den våren sjönk jugoslavens reallön med 41 procent på sex månader. IMF kontrollerade också den jugoslaviska centralbanken. Dess snåla politik gjorde det ännu svårare att finansiera ekonomiska och sociala program. Statsinkomster som skulle gått till republikerna och provinserna gick i stället till att betala långivare i London och Paris. Delrepublikerna lämnades i stort sett att klara sig själva.

I ett slag slog reformmakarna ut Jugoslaviens finansiella struktur och dess federala politiska institutioner. När det ekonomiska blodflödet mellan Belgrad och republikerna ströps accelererades de tendenser till uppbrytning som redan skapats av den ekonomiska krisen och etniska faktorer. När de ekonomiska banden bröts blev ett antal delrepubliker de facto självständiga. IMFs budgetprogram skapade den situation där Kroatiens och Sloveniens utbrytning blev ett fullbordat faktum.

Krossad av den osynliga handen

Reformerna slog också mot hjärtat i Jugoslaviens socialistiska system: de gemensamt ägda arbetarstyrda företagen. En bedömare skrev att ”Målet var att underställa den jugoslaviska ekonomin ett massivt program för privatiseringar. Kommunistpartiets byråkrati, särskilt den militära delen, bearbetades speciellt och erbjöds olika former av politiskt och ekonomiskt stöd under förutsättning att det sociala trygghetssystemet skrotades.”

Paketet var ett erbjudande som det desperata Jugoslavien inte kunde säga nej till. På inrådan av västliga advokater och rådgivare infördes en lag om att alla företag som inte kunde betala sina räkningar under 30 på varandra följande dagar eller under 30 av 45 dagar skulle likvideras inom två veckor. Dessutom infördes en ny banklag som skulle krossa de gemensamt ägda bankerna. Inom två år hade hälften av landets banker försvunnit och ersatts av nya profitinriktade institutioner.

De nya lagarna tillsammans med IMFs snåla penningpolitik och att landet öppnades för internationell konkurrens ökade takten i avindustrialiseringen. Under de första nio månaderna 1990 gick över tusen företag i konkurs, tillväxten var minus 7,5 procent under året, och det fria fallet fortsatte: 1991 krympte BNP med 15 procent, industriproduktionen med 21.

Det är utom all tvekan att IMF-programmen ledde till kollaps för en stor del av Jugoslaviens avancerade tunga industri. Andra gemensamt ägda företag överlevde bara genom att inte betala ut löner. En halv miljon arbetare fick inte lön regelbundet 1990. De hade ändå tur: 600 000 hade förlorat jobbet i september 1990 och det var bara början: vid den tidpunkten uppskattade Världsbanken att 2 435 industriföretag var konkursmässiga, bland dem några av landets största, och deras 1,3 miljoner arbetare överflödiga.

I början av 1991 föll reallönerna fritt, det sociala skyddsnätet hade kollapsat och arbetslösheten grasserade. Takten och omfattningen av avindustrialiseringen var förbluffande. De omfattande sociala och politiska följderna är inte lätta att beskriva i detalj, men inte heller svåra att föreställa sig. ”Alla varningsvisslor tjuter” skrev Financial Times. Jugoslaviens president Borisav Jovic var mer lågmäld. Han varnade för att reformerna hade ”en märkbart ofördelaktig effekt på den sociala situationen i hela samhället. Medborgarna förlorar tron på staten och dess institutioner. Den allt djupare ekonomiska krisen och de starkare sociala spänningarna har varit en viktig faktor bakom den försämrade säkerhetspolitiska situationen”.

Uppdelningens politiska ekonomi

Vissa jugoslaver slog sig samman för att kämpa mot försämringarna. ”Arbetarnas motstånd ignorerar alla etniska gränser. Serber, kroater, bosnier och slovener kämpar sida vid sida”, skrev en observatör. Men den ekonomiska kampen försvårade också de redan ansträngda relationerna mellan republikerna, och mellan republikerna och Belgrad.

Serbien sa nej till sparplanerna, och 650 000 serbiska arbetare strejkade mot centralregeringen för att tvinga fram lönehöjningar. Andra republiker följde andra vägar. Så här sa till exempel Joze Pucnik, ledare för det socialdemokratiska partiet i det relativt rika Slovenien: ”Från ekonomisk synpunkt kan jag acceptera företeelser som skadar samhället socialt, som stigande arbetslöshet och försämrade rättigheter för arbetare, därför att de är nödvändiga för att reformprocessen ska gå framåt”.

Men hans uppträdande var motsägelsefullt, för samtidigt slogs han tillsammans med Kroatiens Franjo Tudjman och Serbiens Slobodan Milosevic för att stoppa centralmaktens försök att genomdriva reformerna.

I flerpartivalet 1990 var det ekonomisk politik som dominerade debatten, och det var den debatten som ledde till att separatisterna utklassade kommunisterna i Kroatien, Bosnien och Slovenien. Men precis som den ekonomiska krisen drev på separatismen, drev separatismen på den ekonomiska krisen. Samarbetet mellan delrepublikerna upphörde nästan helt, och medan de högg mot varandras halsar gick både nationen och delrepublikerna in i en nedåtgående spiral. ”

Ledarna för de olika delstaterna utnyttjade medvetet nationella och sociala spänningar för att stärka sin egen position: De republikanska oligarkierna som alla såg en nationell pånyttfödelse för sig själva, avstod från valet mellan hyperinflation och en jugoslavisk marknadsekonomi. I stället valde de kriget, ett krig som dolde den ekonomiska katastrofens verkliga orsaker.

Att det samtidigt dök upp miliser som var lojala mot de separatistiska ledarna ökade takten i den utveckling som bara kunde leda till kaos. Miliserna splittrade inte bara befolkningen längs etniska linjer, de splittrade också arbetarrörelsen.

Väst kommer till undsättning

Krisprogrammen hade jämnat marken för en återkolonisering av Balkan. Om det krävdes en uppdelning av Jugoslavien eller inte för att nå ända fram diskuterades mellan västmakterna. Tyskland tryckte på för en uppdelning, medan USA, som var oroligt för att öppna den Pandoras ask som nationalismen kan vara, i början argumenterade för att federationen skulle hållas ihop.

Efter segern för Franjo Tudjman och högerpartiet Demokratiska Unionen i maj 1990 hade Tysklands utrikesminister Hans Dietrich Genscher nästan daglig kontakt med sin motsvarighet i Zagreb. Han gav inte bara passivt klartecken för separation, han drev på ”den internationella diplomatin”, och satte tryck på sina allierade att också erkänna Slovenien och Kroatien. Tyskland ville ha fria händer att ”försöka fä ekonomisk kontroll över hela Mitteleuropa”.

Washington förespråkade en löst sammanhållen demokratisk statsbildning. De gjorde klart för Kroatiens och Sloveniens presidenter att de inte kunde påräkna stöd för ett ensidigt utträde ur Jugoslavien. Om de måste ut så skulle det ske genom förhandlingar och avtal.

Istället för avtal har Slovenien, Kroatien och sedan Bosnien utkämpat blodiga inbördeskrig mot rest-Jugoslavien, eller mot serbiska nationalister, eller mot båda. Och sent omsider har USA börjat spela en aktiv diplomatisk roll i Bosnien, stärkt banden till Kroatien och Makedonien och tagit på sig rollen som den viktigaste aktören för att bestämma regionens politiska och ekonomiska framtid.

Efterkrigsregimerna

Långivarna i väst har nu vänt sitt intresse mot de stater som bildats efter Jugoslaviens sönderfall. Utsikterna för återuppbyggnad i de nya staterna är inte ljusa. Jugoslaviens statsskuld har noggrant delats upp mellan de nya republikerna, och nu stryps de av egna program för strukturanpassning och skuldavbetalning. Långivarna är överens om att IMFs reformprogram inte uppnått det som väntats och att ytterligare chockterapi behövs. Kroatien och Makedonien har godtagit de nya kraven och det alltför bekanta mönstret från Markovics tid syns tydligt: fabriker stänger, banker lägger ned och folk blir allt fattigare.

Men de mest långtgående ingreppen i den nationella självständigheten görs i Bosnien. Den nykoloniala ordning som inforts genom Dayton-avtalet, ett avtal skrivet på grundval av Natos eldkraft, innebär att Bosniens framtid inte avgörs i Sarajevo utan i Washington, Bonn och Bryssel.

Återuppbyggnad på kolonialt vis

Om Bosnien någonsin ska kunna resa sig från krigets och nykolonialismens härjningar krävs ett massivt program för återuppbyggnad. Men att döma av senare års erfarenheter är det troligare att de störtas ned till en u-landsnivå än att de närmar sig levnadsstandarden hos sina europeiska grannar. Samtidigt som återuppbyggnaden offras på skuldavbetalningarnas altare, visar företag och regeringar allt större intresse för tillgången till strategiskt viktiga naturresurser.

Sedan olja och kol hittats i området har delningen av Bosnien mellan Bosnien-Hercegovina och Republica Srbska fått mycket större betydelse. Dokument från den kroatiska regeringen visar att kol och olja finns på de områden som återtogs av den USA-stödda kroatiska armén från Krajinaserberna i den sista offensiven innan Dayton. Stora petroleumfyndigheter finns också i den del av Kroatien som ockuperas av Serbien, bara på andra sidan floden från USAs militärhögkvarter i Tuzla, Bosnien. Under kriget gjorde Världsbanken och multinationella företag i hemlighet förberedelser för utvinning. Eftersom de har siktet inställt på skuldåterbetalning och framtida vinster från råvaruutvinning kan vi anta att de 70 000 Nato-soldaterna i området kommer att göra ganska lite för att ta fast krigsförbrytare och ganska mycket för att säkerställa att Bosnien delas upp efter västs ekonomiska intressen. Lokala makthavare och intressenter från väst gör upp om bytet efter Jugoslavien, samtidigt som de skriver in den etniska delningen i själva uppgörelsen. Den permanenta uppdelningen av Jugoslavien längs etniska linjer omöjliggör en gemensam kamp för alla jugoslaver mot nykolonialiseringen av deras hemland. Och vad är det för konstigt med det? Trots allt är alla ledare i de ex-jugoslaviska republikerna gamla allierade till väst.

Slutligen:

Opinionsbildarna vill fä oss att tro att krigen i forna Jugoslavien inte handlar om något annat än etniska, kulturella och religiösa konflikter. Det synsättet döljer de verkliga orsakerna till sociala konflikter. I Jugoslavien döljer det dessutom traditionen av sydslavisk sammanhållning, solidaritet och identitet.

Men detta missförstånd är nödvändigt i en värld där den enda möjliga verkligheten är en värld av stängda fabriker, arbetslöshet och söndertrasade skyddsnät, och bitter medicin det enda ekonomiska recept som skrivs ut.

På Balkan handlar det om miljoner människors liv. Makroekonomiska reformer har slagit sönder folks tillvaro. De har gjort att grundläggande saker, som mat och tak över huvudet, är utom räckhåll för många. I det globala kapitalets namn har gränser dragits, lagar skrivits om, industrier raserats, bank- och finanssystem demonterats, sociala program, lagts ned. Inget alternativ till den globala ekonomin, varken marknadssocialism eller lokal kapitalism, får existera.

Det som hänt i före detta Jugoslavien bör stämma till eftertanke långt utanför Balkan. För det är bara en spegelbild av ekonomiska omstruktureringar som pågår inte bara i tredje världen utan även i USA, Kanada och Västeuropa. Reformerna i Jugoslavien är bara den grymma konsekvensen av en destruktiv ekonomisk politik driven till sin yttersta spets,

Michel Chossudovsky ©1996
Översättning och kortning Jörgen Hassler

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Moteld nr 2, 1999

Hela texten, med fotnoter, finns publicerad i Covert Action Quarterly nr 56.
En längre version utgör kapitel 13 i The Globalisation of Poverty, London 1997.