Kategoriarkiv: Kultur-ny

Bra musik, ett pling och en sanning

Björn Rönnblad om Radio City.

Musiken i radion avbryts av en ungdomlig insmickrande röst med discotrummor bakom:

”Vet du om att Sverige har västvärldens högsta skattetryck…”

Om och om igen. Två gånger i timmen, sedan fem år tillbaka. I korta snärtiga ”jinglar” har budskapet bokstavligen trummats ut: hur den offentliga improduktiva sektorn tär på välfärden, hur privata alternativ förkvävts av en reglerande storebrorsstat, hur de höga lönerna hotar ekonomin och hur företagens växtkraft fjättras av avtal, arbetsmarknadslagar och annan kollektiv ofrihet.

Nu är det sommaren 1992, och den ”enda vägens” systemskifte viner över landet, effektivt påbörjat under åttiotalet.

— Budskapet har uppenbarligen gått fram, säger Patrik Itzel, chef för City Radio i Göteborg.

— Det här är inte propagandaradio. Propagandaradio för mig är en radio där man smyger in en uppfattning och talar om sanningar som ska uppfattas som objektiva. Vi sänder ideologisk reklam. Det är hederligare. Innan varje reklambolk, vi kallar dem så, har vi en pling som folk känner igen, berättar Patrik Itzel

Pling:

”De lagar i Sverige som reglerar anställningen är mycket detaljerade. Problemet är bara att de ger företag och anställda för liten möjlighet att träffa sina egna avtal Det är stor skillnad mellan en bilfabrik och en sybehörsaffär. Därför säjer det sig självt att en lag som ska reglera för precis varenda anställd och varje arbetsplats kommer att bli knasig för många av dem. Det är nog så att litet färre regler i Sverige skulle ge litet mer utrymme för sunt förnuft”

En reklambok modell 1992, från SAF: s propagandaradio.

— Syftet med det här är ju förstås att få folk att fundera, och på sikt påverka dem, säger Patrik Itzel.

Varje dygn lyssnar mer än 200 000 göteborgare på City Radio, som alltså inte heter Radio SAF. Enligt en lyssnarundersökning 1988 kände 90 procent av ungdomarna i åldern 15 -19 år till radion och lyssnade på den ibland. Endast 15% visste att det var SAF som låg bakom.

Däm upp vänstervågen

Det började 1986. SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson utvecklade idén om att utnyttja också närradion för att nå ungdomar med opinionsbildning.

Men egentligen började det 1969. I januari det året beslöt SAF:s styrelse att ”utvidga informationsverksamheten” i syfte att ”motverka de alltmer företags-och samhällsfientliga tendenserna i opinionsbildningen” Den politiska vänstervågen skulle dämmas upp.

När Sture Eskilsson anställdes året därpå som informationschef med specialuppdraget att utforma kampanjen hade den stora gruvarbetarstrejken i Sverige ytterligare understrukit behovet för direktörerna. 1971 antog SAF-styrelsen Eskilssons första treårsplan.

Kampanjens sikte var långsiktigt inställt; att förändra hela idéklimatet i samhället. Bokutgivning och tidningsartiklar skulle bearbeta de intellektuella och skolan pekades ut som det viktigaste området för ”information” till de unga. Sedan rullade det på. Skolbroschyren Välfärd spreds i massupplaga, talande företagardockor turnerade och affischkändisar uppmanade oss att ”Satsa på dig själv”, följt av kampanjen mot löntagarfonder, Näringslivets ekonomifakta…

Och sedan då närradion. Sture Eskilsson kom i kontakt med Patrik Itzel och Rolf Legefors som tidigare hållit på med studentradio i Göteborg. De hade redan då siktet inställt på kommersiell radio och ville driva på för att göra det möjligt. Intressena sammanföll, SAF satsade pengarna och City 103 drog igång 1987. En likadan station hade startat i Stockholm året innan.

Konceptet

Receptet, eller konceptet för att använda en mer marknadsmässig term, var enkelt och importerat från USA: bra musik till unga lyssnare. Inga pratprogram. Bara musik. Och jinglar med ”åsiktsmaterial”

Det är idag de unga som lyssnar mest på City Radio, 65% av ungdomarna mellan 15-19 år i Göteborg lyssnar fyra dagar i veckan. Det är fler än de som lyssnar på P3 och betydligt fler än de som lyssnar på Radio Göteborg, lokalradion, i samma åldersgrupp.

— Det är en utopi att göra radio för alla. P3 är en pyttipannaradio. Vi har hittat en musikmix som passar vår målgrupp, människor mellan 15 och 35.

Direktör Itzel, själv med knapp marginal kvar inom ålderintervallet, talar i termer av handlingskraft och framgång. Han talar om stationens trimmade organisation där 10 personer sänder 12 timmar per dag och jämför med Radio Göteborg med 37,5 tjänster på samma sändningstid.

— OK, det är inte samma programutbud, säger Itzel, men vi har valt vår målgrupp och de sin.

I dag har City Radio inga resurser att göra samhällsprogram, berättar han. Men för honom handlar det inte om samhällsprogram. Det handlar om att ”nå resultat i målgruppen”. Han berättar stolt om hur de ”slagit ut” Radio Göteborg bland unga lyssnare och ”tagit rollen som lokalradio”, en målsättning de satt upp och lyckats med. Med musik.

Ett pling och en sanning

För City Radio är musik. Bra musik, den senaste musiken, och snabbpratande diskjockeyröster mellan låtarna. Korta avbrott för tävlingar, nöjestips och intervjuer. Och litet nyheter. Men mest musik. Hela dagen. Högt tempo. Inga pauser. ”City Pulsen” heter det dagliga programsjoket. Musik, musik. Och två gånger i timmen ett pling och en sanning:

”De senaste åren har Sverige inte haft någon tillväxt. Och när vi inte har någon tillväxt så kan ingen grupp i samhället få det bättre, utan att någon annan får det sämre. Utan tillväxt finns inget nytt ekonomiskt utrymme att kämpa för. Den som vill att vissa grupper ska få det sämre än de har idag, kan nöja sig med ingen, eller till och med negativ tillväxt. Men den som vill att åtminstone några ska få det bättre än vad de har idag måste hoppas, tro på och arbeta för att vi åter ska få fart på tillväxten. Tillväxt betyder att många kan få det bättre utan att andra behöver få det sämre”

Innehållet i jinglarna har delvis ändrats efter valet, berättar Patrik Itzel. Regeringsskiftet gjorde att den del av syftet har uppnåtts. Men bara en del.

— Allting förändras ju inte över en natt, jinglarna är fortfarande kritiska till mycket. SAF driver ju fortfarande opinionsbildning och försöker påverka den nya regeringen. Det handlar fortfarande om skatterna, om arbetslösheten, om produktiviteten, säger han.

SAF har satsat åtskilliga miljoner, antalet är hemligt men en uppskattning som tidningen Nöjesguiden gjorde slutade på mellan 6 och 12 per år, på radiostationen för att nå detta resultat. Har då SAF-jinglarna bidragit till att förändra det politiska klimatet?

— Mycket möjligt. Vi beskylls ju i alla fall för att vara orsak till det hemska som har hänt, säger Patrik Itzel. Han menar regeringsskiftet och högervridningen och har svårt att dölja sin belåtenhet.

— Tydligen har reklambudskapet gått fram, säger han igen.

Moderatledd arbetarstad

I arbetarstaden Göteborg har en moderatledd kommunledning tagit över efter valet. Politiskt ointresse, uppgivenhet och facklig passivitet är utbrett i andra ändan. Borgerliga idéer och ideal har fått allt bredare fäste. Att SAF:s och högerns politiska budskap har slagit igenom kraftigt är tveklöst.

Hur det har gått till är kanske inte riktigt lika lätt att se. Fler ingredienser måste vägas in och helheten ge svar. Internationella ekonomiska och politiska förändringar som stärkt kapitalismens krafter har påverkat liksom, inte minst, bristen på ett kraftfullt politiskt arbetaralternativ som kunnat utmana högern. I denna mylla har SAF:s långvariga propagandasatsning skördat frukter. Och där har City Radio varit en del.

Forskaren Jan Strid på Göteborgs universitet som gjort flera radiolyssnar-undersökningar menar att det är i stort sett omöjligt att vetenskapligt mäta det ideologiska resultatet av SAF-jinglarna i närradion.

Och bedömningarna om i vilken utsträckning de påverkat varierar, men de flesta är nog beredda att hålla med Patrik Itzel på en punkt; att City Radio ”nått resultat i målgruppen”.

Inte minst på jobbet…

Hemma, i bilen, i väntrummet, i affären, överallt i staden lyssnar folk på City Radio . Inte minst på arbetsplatserna.

I Volvos fabrik i Tuve monterar arbetarna lastbilar till musik. Radion står på i centralanläggningens högtalare. City Radio.

I fikarummet sitter sju bilmontörer, unga killar allihopa. Det är frukostrast. Även där står en radio på. Det är mest City Radio eller P3 de lyssnar på, berättar de.

— När man jobbar vill man bara höra musik, säger Jörgen Eriksson, som tycker att musiken möjligtvis kan blandas med reportage om musik.

Han får medhåll av de andra. Ingen av dem önskar mer allmänna reportage eller debattprogram i radion. Nyheter är OK. Sedan ska det vara musik. Inte en massa tjat.

— Det var häftigt när City Radio kom, med en massa ny fräsch musik. Man brydde sig inte så mycket om propagandasnacket emellan, säger Jörgen.

1988 reagerade verkstadsklubben på all SAF-propaganda som gick ut på verkstadsgolvet i centralhögtalarnas City Radio-sändningar. De gjorde framstötningar till företagsledningen för att ändra på det. Men många av jobbarna ville ha sändningarna kvar. Och ingen av killarna här på Tuve tycker att det skulle vara rätt att stoppa sändningarna.

— Det måste ju vara frihet, säger någon och får medhåll.

Och de lyssnar fortfarande. På musiken. Nu har de börjat tröttna på propagandan. Nu när högerpolitiken accelererar.

Ingen gillar propagandajinglarna. Men de tror att de har haft effekt.

— De har ju marknadsfört högerpolitiken den vägen, och titta nu hur det ser ut, säger Jörgen Eriksson.

Bara en massa tjat

Alla är de övertygade om att propagandan har påverkat, men ingen av de sju tror att de själva blivit påverkade. Ingen av dem själva är höger. Men ingen av dem är heller fackligt aktiv. – Det är bara en massa tjat, säger någon. De andra instämmer.

Som med radion. Det ska inte vara en massa tjat. Radion mal på när de går ut för att jobba igen.

”Produktiviteten i Sverige, dvs hur mycket vi producerar per arbetad timme har ökat med drygt 40% sedan 1970.

Under samma period har lönekostnaden per arbetad timme inklusive sociala avgifter sjufaldigats, dvs lönekostnaden per timme har ökat med drygt 650 procent.

Resultatet av att våra löner ökat så mycket mer än produktionen är att vi under lång tid haft en högre inflation än omvärlden.

Och när resultatet bara blir ökad inflation, blir det också bara mer luft i plånböckerna. Även för dig.”

På bandet i Torslandafabriken, där personbilarna slutmonteras, går också City Radio ut i högtalarna. Lars Henriksson är ordförande för den fackliga gruppstyrelsen där.

– Jag tror att jinglarna i SAF-radion fungerar ungefär som Coca-Colareklam som mals in ständigt, nästan omedvetet. Det är nog inte så många som svarar att de blir påverkade av Coca-Colareklam om de blir tillfrågade. Men det säljs rätt mycket Coca-Cola… säger Lars Henriksson.

– När det hela tiden kommer påståenden som står oemotsagda, som inte kommenteras eller går att invända mot, så har det effekt. Tillsammans med allt annat i den borgerliga offensiven under åttiotalet har de återkommande ”sanningarna” i SAF-jinglarna påverkat. Sammantaget har kampanjerna haft en förödande politisk effekt, menar han.

– Det skulle behövas en effektiv mot-information mot SAF-propagandan. Ska man konkurrera med City Radio måste man kanske ha en egen radiokanal, med bättre musik, säger Lars Henriksson.

Radio FM

Några fackföreningar i Göteborg gjorde ett försök. De startade en egen närradiostation, Radio FM, och fick visst ekonomiskt stöd från LO-distriktet och socialdemokratiska arbetarekommunen.

De använde i stort sett samma recept som SAF-radion. Mycket musik, ungdomlig stil. Men litet mer reportage och ett annat innehåll. Radio FM tog upp konkurrensen om utrymmet i etern och lyckades ta sig in på den inarbetade SAF-radiofrekvensen 103, ett krig som slutade med att SAF-radion bytte namn och frekvens. Men tog med sig lyssnarna till den nya frekvensen.

Nu finns inte Radio FM mer. Pengarna från Folkrörelsernas Mediaförening räckte inte, och ägarna ville inte satsa mer. Efter ett års drift sades personalen upp.

Men personalen blir kvar och stationen kommer att fortsätta sända. Den har köpts upp av det nystartade bolaget Kilohertz där Medvik Förlag, ett dotterföretag till Jan Stenbecks Kinnevik, är delägare. Stationen döps om till Z-radio och ska drivas kommersiellt med reklamsändningar…

SAF-radion vann alltså överlägset mot den folkrörelseägda utmanaren. Deras pengar räckte. Och nu breddar de verksamheten. City Radio arrangerar sommarparty på en av Göteborgs klubbar. I Stockholm har SAF-radion startat ett eget discotek där kända artister uppträder och drar mycket folk.

För en hundralapp kan man också gå med i radions egen medlemsklubb. Då får man rabatter i affärer och på vissa nöjesevenemang, och en medlemstidning. Här värvas själar på olika sätt.

”Vad är det som händer på Börsen? Hur påverkar det din ekonomi? Gå med i unga aktiesparare, hos oss får du svaren. Ring och anmäl dig nu – 08 -728 85 50. Alltså 08 – 728 85 50. Unga aktiesparare.”

Ett par dagar efter telefonsamtalet dimper den 150-sidiga Aktieboken ner i brevlådan. Gratis.

Ändrat opinonsklimat

När Sture Eskilsson, huvudarkitekten bakom SAF:s opinionskampanj får frågan om vilken han tycker är deras mest lyckade massmediesatsning blir betänketiden inte så lång

— Närradiostationerna i Stockholm och Göteborg. De har verkligen nått ut till ett stort antal lyssnare med information. De har bidragit till ändringen i opinionsklimat hos ungdomar

Han tycker att det finns all anledning för SAF att fortsätta med jinglarna i radion.

— Regeringsskiften är icke det viktigaste när det gäller opinionsbildning, utan just opinionen som formas och den påverkan den har på samhällsutvecklingen i stort. Systemförändringarna påbörjades under den förra regeringen. Och det är viktigt att man fortsätter med dem, säger Sture Eskilsson.

Nittiotalet blir en skördetid för SAF:s idéer, menar Sture Eskilsson

Kommande skördetider

När SAF för några år sedan trängde in bland fattiga ideella föreningar i närradion var målsättningen förutom att sprida propaganda också att bana väg för kommersiell radio. I fiket i SAF-huset vid Brunnsparken i Göteborg gläds Patrik Itzel åt kommande skördetider när detta syfte snart uppfylls.

— Vi har hela tiden byggt upp oss som en prekommersiell station och kommer därför att vara konkurrenskraftiga när det smäller, säger han.

Då tar hans företag ICB över stationen. Och då räknar han med att kapa åt sig en bra bit av de 75 miljoner som han beräknar finns att hämta i Göteborg från kommersiell radioreklam.

Och SAF kommer att köpa utrymme för att sända sitt ”åsiktsmaterial”.

Om och om igen. Allting förändras ju inte över en natt.

”Är Sverige på rätt väg? Ja, det beror på vad man menar. Om man med rätt väg menar att vi inte får devalvera eller öka de offentliga utgifterna, utan att vi istället måste börja sänka skatterna, avreglera, privatisera och spara i de offentliga utgifterna – ja då är Sverige på rätt väg.

Men det skulle behövas ännu fler positiva åtgärder. Den viktigaste vore att sänka arbetgivaravgifterna, löneskatterna, med fem procentenheter. Sänks arbetsgivaravgifterna så hindrar vi att kapital och arbeten slås ut i Sverige.

Sänkta arbetsgivaravgifter gynnar dig”

Björn Rönnblad

Ur Fjärde Internationalen nr 3/1992

Maktens krönikörer

Björn Rönnblad om Åke Olssons Maktens krönikörer Journalistik som myt och verklighet. Fischer & Co 1991

I gamla tiders kungahus fanns en speciell yrkesgrupp. Det var historieskrivarna eller krönikörerna som hade till uppgift att skriva kungens eller hovfolkets historia.

Det är dessa som givit namn åt Åke Olssons bok Maktens krönikörer – Journalistik som myt och verklighet, där han undersöker om nyhetsjournalisterna i vår tid fyller samma funktion. Det gör han genom att ställa och besvara frågorna: Vad står det egentligen i tidningen? Vad gör en nyhet till en nyhet? Vilka samhällsgrupper har tillträde till medierna?

Till grund för boken ligger, förutom Åke Olssons egen 20-åriga yrkeserfarenhet som journalist, en undersökning av de två tidningarna Dagens Nyheter i Stockholm och Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall. Olsson har systematiskt studerat inrikesnyheterna i dessa under 14 dagar åren 1932, 1957 och 1982. Till denna nya, och helt omarbetade, upplaga av boken (den första kom 1984) har han gjort ett nedslag även 1990.

Av denna undersökning drar författaren slutsatsen att det finns mycket bestämda regler för hur överklassen respektive underklassen tillåts framträda i medierna. ”Överklassen får plats i medierna i kraft av sin normalitet, medan underklassen tillåtits framträda på grund av sin brist på normalitet.” Visserligen ser tidningarna annorlunda ut än DN 1932, där underklassen fick namn och ansikte nästan uteslutande i artiklar som gäller brott och olyckor, men inga avgörande förändringar av denna klassuppdelning har skett, menar Olsson.

Mellan borgerliga Dagens Nyheter och den socialdemokratiska Dagbladet Nya Samhället blir skillnaderna efter 1932 allt mindre och slutligen sammanstrålar de båda tidningarna vid den förhärskande ”verklighetsmall” som numera är gemensam för alla nyhetsmedier.

Från båda dessa tidningar – från alla nyhetsmedier – talar i förgrunden maktens representanter till oss förklarande det övergripande och viktiga medan underklassen figurerar bakom som utfyllnad eller dramatik.

Åke Olsson tar oss med på en journalistisk rundtur för att beskåda hur det fungerar. Vi får följa med in i den politiska maktens korridorer till utspelsmaskinernas presskonferenser, vi ser hur gränsen mellan toppolitikernas och nyhetsjournalisternas liv suddas ut. Vi möter direktörsligan som ger kapitalets företrädare namn och ansikte i medierna. Vi gör ett besök på DN, ”den goda smakens ämbetsverk” och träffar mediaterapeuterna som ger oss ett ställföreträdande själsliv och experterna som bäddar in de hårda konjunkturernas svängningar i mjukare tidstrender.

I ”Brottsplats Sverige” följer vi kriminalitetens dramaturgi i medierna ur ett klassperspektiv och ett kapitel ägnas åt den kvinnobild som medierna skapar eller snarare bevarar.

Olsson har också kopplat grepp om ett bevakningsområde som expanderat kraftigt den senaste tiden – miljön. Han häv– dar här den provocerande slutsatsen att så som medierna fungerar, så har ett årtiondes intensivt skrivande och pratande om miljöförstöring snarast motverkat möjligheterna att uppnå bra lösningar.

Åke Olssons förklaringsmodell till att vår tids nyhetsjournalister också de är maktens krönikörer är att samhällets struktur byggs in i medierna och styr dess innehåll och inriktning. ”Den som har den ekonomiska och/eller den politiska makten behärskar medierna, trots allt vackert som står i tryckfrihetsförord vingen.”

Detta fortplantas sedan ner via de redaktionella rutinerna och konventionerna, tidningarnas ”anda”. Allra underst finns den enskilde journalistens spelrum som ”i ingången till 90-talet förefaller tämligen trångt”.

Författaren belyser hur det nära beroendeförhållandet mellan makt och medier underlättas av att journalister och makthavare ofta har samma sociala och bildningsmässiga bakgrund, vilket leder till samma övergripande och abstrakta sätt att betrakta samhället.

Nu är det nog förstås rätt få journalister som skulle vilja vidkännas epitetet ”maktens krönikörer”. Författaren understryker att mediasystemet är så mäktigt och samtidigt så integrerat i den övriga samhällsmakten att de processer som styr osynliggörs för och /eller införlivas av de enskilda journalisterna; ”processerna accepteras som givna och riktiga, trots att de ständigt borde ifrågasättas.”

Åke Olssons bok hjälper oss att göra det senare.

Björn Rönnblad

Ur Fjärde internationalen 3/1991

Retorik – eller konsten att övertyga

Björna Rönnblad om Kurt Johannessons Retorik – eller konsten att övertyga. Norstedts 1990

Att övertyga är en konst. Det har vi nog alla blivit varse, vare sig vi nu grämt oss över att ha misslyckats med det eller kanske fallit platt för någon annans vältaliga argumentation. Vad är det som gör att man övertygar eller låter sig övertygas? Varför lyckades såväl Joseph Goebbels som Martin Luther King så väl med detta i sina tal, trots den avgrund som skiljer innehållet? Och hur lyckas egentligen P G Gyllenhammar? Och vad kan vi själva lära och använda?

Om detta – talandets konst – handlar Kurt Johannessons bok Retorik – eller konst en att övertyga. Det är en mycket fascinerande genomgång av talekonstens olika element såsom de formulerades när retoriken som konst eller vetenskap skapades av grekerna och romarna under antiken. Allt ifrån uppläggningen av argumentationen till kroppsspråket. Uppbyggnaden av ett tal skärskådas från inledning till slutkläm. Allt detta, och hur språket kan användas för de mest skilda syften, för både ”gott” och ”ont”, illustrerat med rikliga och utförliga exempel. Några av världshistoriens kända talare från antiken till våra dagar framträder.

I ett kapitel kan vi stanna upp och njutningsfyllt ”lyssna” till Martin Luther Kings berömda tal I have a dream. Johannesson analyserar hur dess rika bildspråk fick hundra tusen människor i medborgarrättsmarschen i Washington 1963 att gripas. I ett annat avsnitt kan vi med fasans och fruktans fascination lära oss att förstå hur nazisternas propagandaminister Goebbels skickliga disposition övertygade så många om nödvändigheten av ”det totala kriget” i ett tal i Berlins Sportpalats i februari 1943.

I ett mera näraliggande exempel gör Johannesson en spännande analys av P G Gyllenhammars svar på protesterna mot Volvos miljöförstöring 1987. Efter att en annan volvodirektör, Rune Svensson, i ett uttalande sagt att man måste acceptera att skogarna dör ökade trycket mot Volvo. Företaget gick då ut i en försvarskampanj där Gyllenhammar från helsidesannonser i tidningarna personligen talade till hela det svenska folket.

”Men inte bakom ett blänkande skrivbord med många telefoner, inte heller mot bakgrund en av väldiga fabriker med bolmande skorstenar. Ändå är han ju faktiskt företagsledare. Men i detta fall skulle en sådan inramning väcka olämpliga associationer till maktmissbruk och miljöförstöring. Därför får vi se honom i seglarjacka bland klippor och någon sorts strandråg ute vid Vinga fyr. Redan bilden är ju ett försvarstal…” (sid 53)

Johannesson visar sedan hur Gyllenhammars försvarstal använder retorikens alla knep för att ta loven av kritiken och skjuta över ansvaret på andra. SIFO gjorde en undersökning för att mäta effekten av de fem volvoannonser som publicerades. Före kampanjen tyckte 27 procent i SIFOs utfrågning att Volvos miljöpolitik var bra. Efter de fem annonserna hade dessa 27 procent stigit till 42!

Här finns en av Johannessons viktiga poänger i boken: att vi bör lära använda oss av retorikens samlade kunskap både för att kunna övertyga och för att kunna lyssna kritiskt och självständigt ta ställning till allt som sköljer över oss.

Vad medierna och framför allt TV inneburit för talekonsten tas upp i en spännande passage som handlar bl a om det offentliga språkets förmenta intimisering i TVs hörnsoffor. Vi får också exempel på hur olika politiker förmår utnyttja medierna, bl a hur Ronald Reagan kunde bli vad Johannesson kallar ”the great communicator” Här skärskådas också Olof Palme, Torbjörn Fälldin och Gösta Bohman.

Johannesson menar att retoriken, som var ett obligatoriskt skolämne i alla västerländska skolor i tvåtusen år sedan länge fallit i glömska, men nu till viss del börjar återkomma. Hans bok är den första moderna läroboken i retorik på svenska.

Jag tror att det är första gången jag läst en lärobok på samma sätt som man läser en fängslande roman. Här finns mycket att lära och begrunda för politiskt aktiva. Johannesson leder nu ett forskningsprojekt om ”Den svenska arbetarrörelsen och språket”. Det finns all anledning att återkomma till resultatet av det.

Björn Rönnblad

Ur Fjärde internationalen 3/1991

Inledning till ”Che Guevara” av Michael Löwy

Inledning av Maria Sundvall till den svenska utgåvan av Che Guevara av Michael Löwy.

Samma dag som jag satte mig vid datorn för att börja översätta den här lilla boken, såg jag tre ynglingar på sta’n med T-shirts med Che Guevara på.

Är det betydelselöst? ”En myt utan mening” som Janette Habel befarar i sitt förord. Kanske, kanske inte. Det väcker i vart fall en önskan, att den här boken ska ha något av substans att ge åt dem som bär Ches bild på magen, men som inte ens var födda när Löwy skrev den 1969.

I strömmen av artiklar och böcker inför trettioårsdagen av Ches död, är det här ett av de få verken som analyserar Ches tänkande, inte bara hans spektakulära liv. Det är en lättillgänglig och systematisk genomgång, och oundgänglig för att kunna besvara frågan, om vad Che Guevara har att ge oss idag.

Michael Löwy föddes 1938 i Brasilien, sedan hans föräldrar flytt från det tysk-ockuperade Österrike. Sedan 1961 har han levt i Paris, där han idag är universitetslärare. Han har gett ut en lång rad böcker om Marx, Rosa Luxemburg, Georg Lukacs, marxismen i Latinamerika, befrielseteologin med mera. Han har också hållit täta kontakter med radikala rörelser i Latinamerika, från arbetarpartiet PT i Brasilien till sandinistregeringen i Nicaragua.

På svenska finns böckerna Förtvivlan, förhoppning, försoning (Arkiv, Lund 1986) och Förlossning och utopi (Daidalos, Göteborg 1990). Flera artiklar av honom har publicerats i tidskriften Fjärde Internationalen (numera Röda Rummet), bland annat ”Marxism, modernism och det nya århundradet” (Fjärde Intemationalen 1/1994).

Janette Habel, som skrivit förordet, har deltagit i solidaritetsrörelsen med Kuba sedan sextiotalets början. Hon gav 1989 ut en bok om krisen i Kuba.

Det politiska språket har förändrats mycket sedan 1969. Marxistiska termer som man då kunde använda i dagstidningsartiklar är idag bortglömda. Händelser som då var dagsaktuella är sannolikt okända av dagens Che-tröjebärare. Vi har därför i den svenska utgåvan lagt in ett kapitel med Ord- och namnförklaringar. Vi hänvisar också till kapitlet Några årtal, som vi utvidgat för att ge en något fylligare bakgrund till den tid då Che levde och verkade.

Maria Sundvall september 1997

Kritik av fyra recensioner av Fernando Claudins »Krisen inom den kommunistiska rörelsen«

Inledning

Fernando Claudins kritiska arbete om den världskommunistiska rörelsen är ett viktigt verk. Det beror inte så mycket på att hans kritik mot t ex Kominterns linje i Tyskland 1928-34, folkfrontspolitiken i Frankrike och Spanien 1934-39, eller de franska, itali­enska och grekiska kommunisternas politik kring 1945 skulle vara särskilt originell eller nyskapande. Det mesta som Claudin har att säga i dessa frågor har sagts av andra före honom — och ofta bättre. I andra frågor, där hans bidrag är mer originella, kan man sätta många frågetecken kring hans resonemang (detta ska exemplifieras senare). Ändå har hans arbete rönt stor uppmärksamhet i många länder och stått i centrum för en livlig diskussion. Vad kan detta bero på? Svaret är att flera faktorer sammanverkat. Av dessa utgör verkets positiva kvaliteter (som faktiskt är många) bara en aspekt. Av övriga faktorer kan vi nämna följande:

— Claudins arbete är ett av de första seriösa försöken att utifrån en marxistisk grundsyn analysera och värdera den kommunistiska världsrörelsens historia från dess bildande ända till Stalins död. Tidigare arbeten har för det mesta behandlat mer avgränsade perioder. Claudin försöker således ge en helhetsbild av sitt objekt.

— Som ledande medlem i det span­ska kommunistpartiet från 30-talets mitt fram till mitten av 60-talet har Claudin genuina personliga erfarenhe­ter av stora delar av den historia han skildrar (han har dessutom upplevt det stalinistiska Sovjetunionen, där han var bosatt ett antal år). Att han på detta sätt haft tillfälle att iaktta systemet inifrån är också ett plus i kanten ur en annan synvinkel: Det är svårt för dem som fostrats i den stali­nistiska och maoistiska skolan att i vanlig ordning, nästan reflexmässigt framkasta det »förkrossande« argu­mentet att han är »trotskist« och där­för inte behöver tas på allvar — punkt slut. (Detta har dock inte hindrat vissa recensenter att försöka med detta bil­liga trick — se nedan).

— Det traditionella kommunistpartiets utveckling mot ett större oberoende gentemot Moskva och ett ifrågasättan­de av en del av den sovjetiska »socialismens« värsta sidor har lett till en större öppenhet och en mer kritiska hållning till stalinismen och den egna historien. En liknande effekt har maoismens kris fått på de kinaorienterade organisationerna.

De omständigheter vi berört ovan har bidragit till att det även i Sverige varit omöjligt att tiga ihjäl Claudins arbete. Tvärtom finns det knappast någon riktning inom den svenska »vänstern» som kunnat undgå att uppmärksamma utgivningen av den sven­ska upplagan av Krisen i den kommu­nistiska rörelsen. Däremot har reaktio­nerna givetvis blivit mycket blandade.

Från socialdemokratiskt håll har mottagandet blivit i stort sett positivt. Anledningen är ganska enkel. För socialdemokratin spelar det egentligen in­gen roll om kritiken mot den kommunistiska rörelsen kommer från vänster eller höger. Det viktiga är kritikenDen kan nämligen användas för att misskreditera kommunismens själva så noga. De kan ju alltid filtreras bort. Och kvar står kritiken.

Intressantare är därför reaktionerna från eurokommunismens och »maoismens« företrädare i Sverige (VPK och SKP). Symptomatiskt nog går åsikterna om Claudins verk mycket isär även inom dessa organisationer.

Detta återspeglar givetvis delvis ett taktiskt-politiskt problem, nämligen svårigheterna att bestämma sig för vilket förhållningssätt som är bäst för det egna partiet, men det uttrycker också verkliga politiska meningsskiljaktigheter om de problem Claudin reser (detta gäller i synnerhet SKP).

I denna artikel granskas två recensi­oner från vardera VPK och SKP. Som vi kommer att se är recensionerna mycket olika till sin karaktär, vilket illustrerar det ovan sagda, men de har trots allt ett gemensamt: Alla försvarar de folkfrontspolitiken och förkastar följ­aktligen Claudins kritik av densamma.

Det är nu inget förvånande, ty både VPK:s och SKP:s politik bygger på folkfrontsidén. Att erkänna att t ex Claudins kritik mot t ex folkfronten i Frankrike och Spanien i huvudsak är korrekt skulle därför lätt kunna leda till att även den egna politikens grundvalar ställs under debatt. (OBS dock att Claudin inte är motståndare till folkfrontsstrategin i princip — något som våra recensenter tydligen inte upp­märksammat — utan han kritiserar bara dess konkreta tillämpning i Spanien och Frankrike. Däremot kritiserar han inte den variant som praktiserades i Kina).

Lår oss så ta itu med de olika recen­sionerna en och en

Per Francke (VPK) — Socialistisk Debatt, nr 47

Man behöver inte läsa många rader för att upptäcka att PF är ordentligt skakad av Claudins verk. Det politiska budskapet gillar han inte alls. Samti­digt inser han att risken är stor för att VPK:s medlemmar och sympatisörer ska smittas av det claudinska viruset. Följaktligen känner PF ett stort behov av att vaccinera sina läsare mot smittan. Men det är inte så lätt att finna någon bra medicin. Resultatet har blivit därefter. Som vanligt då sakargumenten tryter tillgrips demagogi, motstån­darens ståndpunkter förvanskas för att lättare kunna nedgöras osv.

PF börjar med att försöka misstänkliggöra Claudin som person. Vi bibrin­gas bilden av en mentalt störd individ som drivs av ett sjukligt hat mot sitt kommunistiska förflutna: »den kris Claudin behandlar är väl i mycket hans egen«, han har bara »hån och förakt till övers för sitt eget förflutna«, hans utgångspunkt är att »allt som kommu­nisterna eller Sovjet gjort varit felaktigt eller förestavat av en ond vilja« (sic!), han »tycks drivas av ett slags hat mot den italienska kommunistledaren Palmiro Togliatti« (??). Dessa påståenden är så dumma att vi avstår från att kommentera dem. De säger mycket mer om PF:s förvridna världsbild än om Claudin. Syftet med detta osmakliga personangrepp är uppenbart: Om Claudins arbete är en produkt av hans högst personliga och suspekta antipatier, då behöver man ju inte lägga så stor vikt vid en diskussion om sakinnehållet. För att riktigt göra klart för läsa­ren vilken suspekt figur vi har att göra med, skriver PF att Claudin är en av många andra som genomgått »en liknande utvecklings »Mönstret känns lätt igen« konstaterar PF. Det PF här antyder är att Claudin är av samma skrot och korn som många andra för­aktliga avfällingar som under histori­ens lopp lämnat den kommunistiska rörelsen för att med stor frenesi ställa upp i den borgerliga hetsen mot socialismen och kommunismen. Det när­mast tragikomiska i kråksången är att frågan om dessa avfällingar behandlas redan i Jorge Sempruns förord till Claudins arbete (är det därifrån PF fått idén?), men bara för att visa att Claudin har en helt annan inställning än dessa figurer, att han har kvar sin marxistiska världsuppfattning och sina kommunistiska ideal.

»Mönstret känns lätt igen«. Dessa ord slår tillbaka mot PF själv: Det är de gamla stalinistiska debattmetoderna som går igen i hans argumentation. (I detta sammanhang kan jag inte motstå frestelsen att påpeka att PF:s partifränder i Spanien har en helt annan uppfattning om Claudin. Carillo har t o m vid flera tillfällen klargjort att han anser att Claudin hör hemma i det spanska kommunistpartiet).

Efter sin inledande kringgående rörelse för att i största allmänhet miss­tänkliggöra Claudin, konstaterar PF i förbigående att »två av de fyra delarna« (i själva verket har Claudin bara skrivit de två som nu översatts till . svenska) utgetts av Röda Rummet och Barrikaden »i ett slags mer eller mind­re trotskistisk förlagsenhetsfront« (vad det FK-anknutna Barrikaden skulle ha med trotskism att göra, det är obegrip­ligt). Sedan skrider PF till verket för att dissekera Claudins ståndpunkter och analys. Den som till äventyrs närt förhoppningar om att här finna ansatser till en mer seriös kritik blir dock grymt besviken. Vi serveras ett synner­ligen primitivt politiskt budskap som döljs bakom ett uppskruvat tonläge (som endast bryts i de 20-30 sista raderna).

Det första som PF kastar sig över är Claudins syn på Kominterns bildande och de första åren därefter. Om PF ha­de tagit sig an denna fråga med litet större allvar skulle han ha kunnat kamma hem en hel del poäng, ty det tillhör otvivelaktigt de svagaste punk­terna i Claudins analys (vi återkommer till detta). Men PF schabblar genast bort alltihop genom att demagogiskt förvanska Claudins ståndpunker. Överhuvudtaget är det förvånande hur svårt det tydligen är att läsa innantill och begripa vad som verkligen står skrivet (något som PF tyvärr inte är ensam om — se nedan). Ett exempel på detta är ett avsnitt som PF rubricerat »poänglösa bevis« (är det fråga om självironi?) och som vi ska kommente­ra lite utförligare.

PF skriver:

En del av Claudins exempel på den kommunistiska rörelsens följsamhet gentemot sovjetisk politik har stort intresse. Men de anförs enbart för att kunna kritisera både Sovjet och den kommunistiska rörelsen.

Detta är i och för sig en överdrift, men det spelar mindre roll i samman­hanget. Det poänglösa med anmärkningen är, att de ju faktiskt är Claudins uttalade avsikt att kritiskt analy­sera den kommunistiska rörelsen, sam­tidigt som det är en av hans grundläggande teser att Moskvas kraftiga grepp och styrning av de kommunistiska par­tierna var mycket skadlig för den revolutionära rörelsens utveckling.

PF fortsätter:

Intressantare hade varit om Claudin förmått höja sig till en diskussi­on om hur den internationella arbe­tarrörelsen skall ordna förhållande­na mellan partierna/internationalen och det/de länder som styrs av rö­relsen. Vilken roll spelar nationalstaten i detta sammanhang och vilken roll bör den spela? Var går gränsen mellan nationell och inter­nationell politik? Det finns inget självklart svar. Men Claudin är ty­värr inte intresserad av att frågan besvaras.

Man gnuggar sig i ögonen och undrar om man läst rätt, ty just det som PF påstår saknas går faktiskt »som en röd tråd« genom hela Claudins framställning. Vad som däremot kan ifrågasättas är Claudins förslag till lösning på detta problem: en decentraliserad international av federal typ, där de ingående partierna självständigt utfor­mar sin politik och de internationella relationerna inskränks till »ömsesidigt samarbete och stöd«, samt »ömsesidig kritik«.

Vi citerar vidare:

Som en röd tråd genom texten går ropet på revolution. Det kan ge in­tryck av kritik »från vänster«, men det är knappast konsekvent. Ropet på revolution som lösning av prob­lemen i alla situationer förefallet ibland lika mekaniskt rutinartat som hos vår genomsnittlige hemmamaoist för ett dussintals år sedan. 

Återigen en grov förvanskning av Claudins ståndpunkter. Tvärtom avvisar han ständigt sådana ultravänsteristiska barnsligheter. Kritiken mot politiken i Tyskland går exempelvis i huvudsak ut på detta. Inte heller i de fall Claudin kritiserar Komintern »från vänster«, t ex i fråga om folkfronten i Frankrike, förespråkar han omedelbar revolution eller något dylikt. Det Clau­din efterlyser är en revolutionär poli­tik, d v s en politik som syftar till att utveckla, fördjupa och radikalisera masskampen, vilket skulle ha kunnat leda fram till en revolution. Detta i motsats till den förda folkfrontspolitiken som innebar att kampens gränser var fastslagna på förhand: den borgerliga demokratin och de kapitalistiska egendomsförhållandena fick inte överskridas. Claudin är mycket noga med att betona att en inriktning på att »utveckla rörelsens revolutionära potential« inte är liktydigt med att sätta allt på ett kort och inrikta sig på ett omedelbart maktövertagande. Däremot skulle enbart en revolutionär politik ha kunnat »besvara frågan huruvida kri­sen i det franska samhället kunde få en revolutionärt socialistisk lösning, eller om det inte var möjligt att gå längre än till mer eller mindre radikala reformer inom kapitalismens ramar«. (s. 282-83)

För PF är svaret redan givet:

»Masskrafternas fördelning« var sådan att en revolutionär seger i Frankrike var omöjlig. Inför detta överrumplande argument står vi helt handfallna. Vi som trott att »klasskrafternas fördelning« var något mycket dynamiskt och ständigt förändrades i takt med klasskampens utveckling har tyd­ligen grundligt tagit miste. Skämt åsi­do! Hänvisningen till »klasskrafternas fördelning« är bara en innehållslös fras. Det finns endast ett sätt att avgöra om »klasskrafterna« är gynnsamma för en revolution eller inte och det är genom att föra en politik som syftar till att försöka ändra dem.

PF:s något mer utförliga resonemang om den spanska revolutionen går i princip ut på samma sak: Styrke­förhållandena (nationellt och interna­tionellt) var sådana att en revolution var omöjlig. Men här stöter PF genast på ett besvärligt problem: den spanska verkligheten stämmer inte överens med »teorin«. Hur ta sig ur detta dilemma? Anpassa teorin till verkligheten, eller anpassa »verkligheten« till »teorin«? PF gör det senare. Enligt honom inskränkte sig de spanska massornas roll till att »aktivt« stödja folkfrontens »demokratiseringspolitik«. Det längsta han kan sträcka sig är att det fanns en »revolutionär potential«. Punkt slut. Inte ett ord om det revolutionära uppsving med massdemonstrationer, strejker, jord- och fabriksockupationer m m som utlöstes efter folkfron­tens valseger och gick långt utöver folkfrontens »demokratiseringspolitik« i sina politiska och ekonomiska krav. Inte ett ord om den massresning som blev svaret på Francos militärkupp och som medförde att den gamla statsapparaten, särskilt dess våldsapparat, slogs sönder och den verkliga makten hamnade i händerna på arbetarnas och böndernas egna organisati­oner, att en arbetar- och bondemilis snabbt organiserades för att besegra Franco och hålla ordning i de delar av Spanien där kuppen hade nedslagits, att arbetarna tog över fabrikerna och verkstäderna och att lantarbetarna och fattigbönderna lade beslag på jorden och fördelade den mellan sig eller bildade kollektivjordbruk. Den sociala revolutionen i Spanien, som ingående har beskrivits av ett stort antal histori­ker, var i själva verket betydligt mer djupgående än i Ryssland vid tiden för Oktoberrevolutionen 1917.

Det är mycket avslöjande att PF inte med ett ord berör Claudin beskrivning av denna spanska verklighet. Det skul­le givetvis bara skapa oreda i PF:s fina schema: den sociala revolutionen exis­terade enbart som en »potential« och något annat kunde det inte bli heller, ty »de europeiska kapitalisterna tänkte inte tillåta någon revolutionär utveck­lings

Vi har hört argumentet förut. Det har alltid använts av motståndare till sociala revolutioner. Redan 1917 till­grep mensjevikerna och vissa bolsjeviker (bl a Zinovjej och Kamenev) den typen av resonemang för att avråda från försök att gripa makten.

Frågan om en revolution har utsikter att segra eller ej avgörs inte av kapitalisternas subjektiva vilja. Om så ha­de varit skulle vi aldrig ha fått uppleva någon segerrik revolution, ty kapitalisterna är alltid emot sociala revolutio­ner och så kommer det att förbli tills dess den socialistiska revolutionen seg­rat i världsmåttstock. Säg den revoluti­on som segrat med imperialisternas goda minne? Ryssland, Kina, Kuba, Vietnam?

Ur en rent militär synvinkel har imperialistmakterna alltid varit starkare än de revolutionära rörelserna. Ändå har revolutioner segrat. Varför? Jo, därför att en revolution är inte en frå­ga om en rent militär konfrontation. Det rör sig om klasskamp, en i grun­den social och politisk kraftmätning. Tag t ex den ryska revolutionen. Hur kunde den bolsjevikledda revolu­tionen gå segrande ur konfrontationen med inte bara den tsaristiska armén, utan också de utländska interventionsarméerna? Jo, därför att den tsaristiska armén till stor del bröts sönder in­ifrån och soldaterna vanns över till re­volutionens sida, medan arbetarprotesterna i de imperialistiska staterna tvingade regeringarna där att avbryta sina interventionsförsök. Eller hur kunde vietnameserna segra trots att de slogs mot världens starkaste militär­makt? Jo, därför att det till slut blev politiskt omöjligt för USA-regeringen att fortsätta kriget, inte därför att USA militärt hade besegrats.

Spanien då? Är det fullkomligt ute­slutet att något liknande skulle kunnat hända där? I själva verket var det internationella läget vid tiden för spanska inbördeskriget betydligt gynnsam­mare för de revolutionära krafterna än det var under stora delar av Vietnam-kriget. En medveten inriktning på att fördjupa och konsolidera den sociala revolutionen i Spanien skulle inte bara ha stärkt de spanska massornas kamp- och offervilja och fungerat undergrävande på moralen i Francos trupper (Jfr tsaristarmén i Ryssland) utan också ha fått gynnsamma återverknin­gar på klasskampen utomlands, i för­sta hand Frankrike, men även i andra länder. Och detta skulle i sin tur i grunden ha förändrat den internationella »kraftfördelning« som PF är så förhäxad av.

Hela detta problemkomplex, som Claudin diskuterar ganska utförligt, är nödvändigt att analysera för att det ska vara möjligt att dra några slutsat­ser om vad en alternativ politik skulle ha kunnat få för konsekvenser. PF ig­norerar hela frågeställningen. Det är ett axiom att folkfrontspolitiken var den enda rätta. Det är bara dumskallar eller ansvarslösa frasmakare som kan ifrågasätta detta. Därför har PF bara spydigheter till övers för Claudins alternativa strategi: »Troligen är det dock tur för honom att hans spekulati­oner aldrig sätts på prov. Det är ju för sent att söka bevisa dem«. Ja, det är möjligt att Claudins strategi hade miss­lyckats. Men en sak är klar och det är att resultatet knappast kunde ha blivit värre än det blev med den förda folk­frontspolitiken: totalt nederlag. Detta obestridliga faktum borde göra PF lite mindre kategorisk i sina omdömen.

Som vi sett förtiger PF fullständigt den sociala revolution som ägde rum särskilt under inbördeskrigets inledan­de fas. Anledningen är givetvis att den spanska verkligheten inte stämmer överens med »teorin« om att revolutionen befann sig i sitt »borgerligt-demokratiska stadium«. Han nöjer sig emellertid inte med detta våld på verkligheten. Han påstår också helt fräckt att folkfrontsstrategin »accepterades av alla« (med undantag av »smågrup­per«). PF fortsätter: »Kommunister, socialister, anarkosyndikalister, borgerliga — alla enades i kampen mot Franco. Alla ansåg att denna demokratiska front, denna samordning, skul­le ge största chansen att besegra fascismen«. Det enda som stämmer i denna beskrivning är att de grupper PF nämner (med undantag av en stor del av borgarna som stödde Franco) var villiga att bekämpa Franco. Däremot är det felaktigt an alla skulle ha stött folkfrontspolitiken. Majoriteten av socialisterna (de s k caballeristerna), anarkosyndikalisterna och POUM (som PF förmodligen räknar till »smågrupperna« trots att partiet hade tiotusentals medlemmar, dvs var flera gånger större än PF:s eget VPK) förkastade folkfrontsstrategin och förespråkade social revolution.

Som Claudin visar förmådde dock dessa (p g a politisk oklarhet och inbördes splittring) inte formulera en gemensam och klar alternativ strategi till folkfrontspolitiken. Detta i kombinati­on med bl a hårda sovjetiska påtryckningar (villkor för vapensändningar m m) gjorde an de hamnade på defensiven och bara förmådde föra ett uppe­hållande försvar för de sociala erövrin­garna. Bit för bit trängdes de tillbaka och tvingades uppge sina positioner. Den oheliga alliansen mellan kommu­nister, högersocialister och borgerliga republikaner utmanövrerade sina poli­tiska motståndare en efter en enligt välkänt mönster (»salami-taktiken«). Först slog man till mot och avlägsnade de mest radikala grupperna, sedan gick man vidare och tog itu med nästa grupp osv. På detta vis hade man till slut utmanövrerat inte bara en rad »smågrupper« och POUM (som för­bjöds sommaren 1937), utan också vänstersocialisterna (med Caballero i spetsen) och anarkosyndikalisterna.

Men inte nog med det. När koalitionen mellan borgarna, högersocialisterna och kommunisterna på detta sätt hade trängt tillbaka de övriga kom turen till kommunistpartiet självt. Borgarna och högersocialdemokraterna hade utnytt­jat kommunisterna som spjutspets för att bli av med de radikala strömningarna inom arbetarrörelsen. Nu behövdes de inte längre. Tvärtom stod kommu­nisterna i vägen för en kompromissfred med Franco. Slutet för den spanska republiken var nu nära. Kampviljan hos de arbetande massorna hade systematiskt brutits ner genom att dess sociala erövringar krossats och deras organisationer förföljts. Demoraliseringen spred sig snabbt. Resultatet blev Kataloniens katastrofala fall (Barcelona föll praktiskt taget utan strid) och den s k Casado-revolten, ett militärt uppror som hade sin udd riktad mot kommunisterna och syftade till att få slut på inbördeskriget till nästan vilket pris som helst. Folkfrontens saga var slut.

Det finns egentligen mycket mer att säga om både Spanien och PF:s recension. Vi ska dock begränsa oss till en kommentar till. Det gäller PF:s lättsinniga och kategoriska avståndstagande från Claudins uppfattning att de fran­ska och italienska kommunistpartierna hade stora möjligheter att gripa mak­ten under andra världskrigets slutskede. Det intressanta är att Claudin på denna punkt kan åberopa stöd från stalinistiskt håll. Kritik mot de franska och italienska kommunisterna att de låtit denna möjlighet glida sig ur hän­derna framfördes nämligen vid Kominforms grundningsmöte (1947). I spetsen för denna kritik gick de jugoslaviska representanterna, men de fick också stöd av den polska representanten Gomulka. Ingen av de övriga dele­gationerna ställde upp till försvar för fransmännens och italienarnas agerande. Inte nog med det. Även ledande medlemmar i det franska och italienska partiet har senare fört fram liknande kritik. Den mest kände av dessa är André Marty, som under 30- och 40-talen tillhörde den s k ledartrojkan (Thorez, Duclos, Marty) i det franska partiet. Även om historien lärt oss att »analyser« av stalinistiskt ursprung bör behandlas med varsamhet, borde detta ändå fungera som en tankeställare och därmed också föranleda en viss försiktighet i omdömena. Men inte hos PF. Han har bara sarkasmer att komma med.

Därmed lämnar vi PF:s recension för att titta på vad hans partikamrat lyckats åstadkomma.

Ingemar Andersson (VPK) — Ny Dag nr 2/81

Det bör sägas redan från början att IA:s recension är av en helt annan ka­raktär än Franckes. Den är relativt sansad i både ton och innehåll. Den erkänner vissa kvaliteter hos Claudins arbete, t ex att hans »synpunkter på Lenins partiteori är intressanta«, att behandlingen av ultravänsterpolitiken i Tyskland förmedlar »insikter som är värdefullas att avsnittet som avhand­lar schismen mellan Moskva och det jugoslaviska partiet är bra och att Claudin förmodligen har rätt i att läget i Grekland 1944 var sådant att kommunisterna skulle ha kunnat gripa makten. Kritiken är också den ganska återhållsam. Det är inte fråga om råsopar under bältet á la PF, utan del förefaller som om IA, utifrån sina politiska utgångspunkter, åtminstone allvarligt försökt hitta svaga punkter i det som Claudin verkligen sagt. Sedan är det en annan sak att IA inte lyckats särskilt väl i sitt uppsåt.

IA gör t ex en ansats att kritisera Claudins tes att en av de grundläggan­de orsakerna till Kominterns urartning står att söka i att organisationen bildades och byggdes upp »med det specifi­ka syftet att leda en omedelbart förestående världsrevolution och det i ett läge då någon sådan inte förestod«. Detta är faktiskt en mycket fruktbar angreppspunkt, men tyvärr vidareutvecklar IA inte sin tankegång, utan trasslar in sig i en rad hårklyverier som inte leder någon vart. (Claudins resonemang går i korthet ut på att det felaktiga perspektivet ledde Lenin & Co att på ett brådstörtat sätt och till stor del med organisatoriska medel söka skapa »rena« partier av bolsjevikisk typ i stället för att låta sådana partier mogna fram genom en längre klargöringsprocess — diskussioner, klasskampserfarenheter osv. Detta förde med sig att Komintern redan från bör­jan fick en ultracentralistisk struktur, att det sovjetiska partiet fick ett opro­portionerligt stort inflytande, samti­digt som det kritiska och självständiga tänkandet undertrycktes i de övriga partierna och därmed de opportunistiska tendenser som var benägna att blint följa Moskvas direktiv gynnades. Därmed var urartningen av Komintern inbyggd i Komintern redan vid födseln. Claudin menar att utvecklingen därefter var mer eller mindre automa­tisk om än inte oundviklig. Även om det faktiskt finns en del sanning i Claudins resonemang, duger det inte som en förklaring på Kominterns urart­ning. Orsakerna måste sökas i materiella faktorer och inte i idéernas värld såsom Lenins »teoretiska misstag« osv. Bolsjevikernas överoptimism beträffande världsrevolutionens snara ankomst och det sätt på vilket Komintern byggdes upp kan givetvis ha un­derlättat urartningsprocessen, men in­te orsakat den. Kominterns utveckling var intimt sammanknippad med utvecklingen i Sovjetunionen. M a o skulle en annan utveckling i Sovjet också inneburit en annan utveckling för Komintern. Således måste frågan om Kominterns urartning ledas tillba­ka till den ryska revolutionens urartning. Det är endast om vi finner rötter­na till den senare som vi kan förklara den förra. — Vi återkommer till denna frågeställning i det avslutande avsnittet i denna artikel.)

Den enda fråga som IA diskuterar lite utförligare gäller Claudins analys av Stalins syften med kraven på en andra front under andra världskriget. Detta förefaller å andra sidan en smula underligt eftersom det inte tillhörde de »tyngre« avsnitten i Claudins verk, men uppenbarligen är det så att IA an­sett sig ha fast mark under fötterna i sin kritik på denna punkt. Detta betyder å andra sidan inte att frågan är oviktig, ty den rör i sista hand sovjetregimens natur (något som IA dock inte berör), och förtjänar därför att disku­teras.

Tyvärr gör IA det allt för lätt för sig. Han rycker nämligen en mening ur sitt sammanhang på ett sätt som får Claudins uppfattning att framstå som myc­ket underlig. Den mening som IA bygger på lyder som följer: »Den andra fronten var alltså inget nödvändigt villkor för att besegra Tyskland, som Stalin påstod, utan för att förebygga risken för den socialistiska revolutionen i Västeuropa«. Om man inte känner till den föregående analysen (om bl a styrkeförhållandena på slagfältet — se nedan, förhandlingarna mellan »de tre stora« m m) och det efterföljande re­sonemanget, kan detta otvivelaktigt förefalla vara ett mycket vågat påstående. I själva verket upplöses »mysteriet« till stor del redan i de två meningar som följer den av IA åsyfta­de: »Den andra fronten var helt enkelt en av de viktigaste sidorna av Europas uppdelning i intressesfärer. Och Stalins sätt att tackla frågan styrdes av detta syfte ända från det att de stora allianserna började ta form«. (s. 127) Claudins resonemang går alltså ut på att Stalins främsta målsättning var att komma överens med västmakterna om hur Europas framtid skulle se ut. På grundval av en sådan överenskommel­se om »intressesfären (där det gällde att både ge och ta) hoppades sovjetledarna att det skulle vara möjligt att efter kriget upprätta ett bestående till­stånd av »fredlig samexistens« mellan Sovjet och västmakterna. Precis som försöken att få till stånd en antinazistisk allians med Frankrike och Storbritannien »under 30-talets andra hälft förutsatte att den spanska revolu­tionen hölls inom borgerliga gränser, sökte Stalin nu bygga en bestående allians med västmakterna på revolutio­nens bekostnad i Västeuropa. Försöken att vid krigsslutet hålla tillbaka och tom kväva revolutionerna i Ju­goslavien, Kina och Grekland var ett led i samma strävan.

IA varken nämner eller argumenterar mot detta. Han hävdar i stället att förklaringen till de sovjetiska kraven på en andra front är mycket enkel: att »Sovjet faktiskt behövde den militära avlastning som en andra front innebar«, eller alternativt att syftet var att »försvåra vad Sovjet hade att frukta mest — en separatfred mellan västmakterna och Tyskland«. För att underbygga sitt argument hävdar IA att Claudins påstående att det under kri­gets slutskede (från slutet av 1943) råd­de en stor sovjetisk militär överlägsenhet i Europa är falskt: »Claudin kan inte heller anföra andra belägg än några citat från politiserande högre västallierade officerare«. Här har IA läst slarvigt. De citat som Claudin redovi­sar härrör från president Roosevelts stabschef och från Roosevelt själv. Dessutom visar Claudin att detta var den officiella sovjetiska ståndpunkten efter andra världskriget (s. 125), något som IA förtiger. Sist men inte minst re­dogör Claudin för utvecklingen av det militära läget. IA:s påstående att tesen om en sovjetisk militär överlägsenhet i Europa (IA tillägger adjektivet »enorm«, något som Claudin aldrig hävdat) är ett »sensationellt påstående« i en »seriös historisk debatt« framstår som minst sagt lättsinnigt mot bakgrund av detta. Det är svårt att veta vad IA menar med »seriös« i detta samman­hang. Uppenbarligen räknar han inte sovjetiska källor dit. I själva verket är det IA som lär få svårt att finna »seriösa historiker« som avvisar Claudins allmänna karakteristik av de militära styrkeförhållandena från 1943 och framåt. (Vid krigsslutet, då väst­makternas arméer stod långt inne i Tyskland och USA hade skaffat sig monopol på atombomben var givetvis de rent militära styrkeförhållandena annorlunda. För en diskussion om möjligheterna att göra revolution i t ex Frankrike och Italien räcker det dock inte att hänvisa till detta nya läge. Jfr. resonemangen om Spanien tidigare och givetvis Claudins arbete.)

Ett annat faktum som IA tar mycket lätt på är att de hårdaste kraven på en andra front inte framfördes 1941-42, då situationen för sovjetarmén var svå­rast, utan från våren 1943 (i samband med Kominterns upplösning). Kraven blev sedan allt enträgnare i slutet av året för att få sitt allra mest kategoriska uttryck i en dagorder från 1 maj 1944. Hur förklarar IA detta? Lägg märke till att sovjetarmén redan under sommaroffensiven 1943 hade återerövrat två tredjedelar av det förlorade sovjetterritoriet. Det var från denna tidpunkt ingen tvekan om krigets utgång, särskilt som den sovjetiska krigsindustrin (belägen öster om Ural) hade kommit igång på allvar och producerade krigsmateriel i stora mängder. Med tiden skulle alltså sovjetarméns över­lägsenhet komma att bli allt större.

För att belysa detta ska vi citera en annan »oseriös (?) historiker«, nämligen Isaac Deutscher. Avsnittet är häm­tat ur hans Stalinbiografi (s. 397) och behandlar diskussionen mellan »de tre stora« på Teheran-konferensen (i no­vember 1943). Deutscher skriver:

Skenbart gällde frågan de militä­ra operationernas fortsatta förlopp. I själva verket var den mycket mera omfattande, ty av dessa operationer berodde, till en viss grad, Europas politiska utveckling efter kriget. Churchill framlade för konferensen sin plan för en anglo-amerikansk invasion på Balkan, vilket ytterliga­re skulle fördröja invasionen i Frankrike. Animositeten mellan Stalin och Churchill, vilken legat och grott sedan deras möte i augusti 1942, bröt genast fram med förnyad styrka. 1942 hade Stalin misstänkt att motivet bakom dröjsmålet med den andra fronten var hans alliera­des avsikt att låta Ryssland och Tyskland ömsesidigt trötta ut sig på varandra. Han kan alltjämt ha hyst samma misstanke, då invasio­nen i Frankrike inte ägde rum som­maren 1943 heller. Men nu, i slutet av 1943, fruktade han inte längre ett utrotningskrig. Inte kan han heller ha trott att Churchill räknade med Rysslands styrka, inte dess svaghet, och att syftet med hans nya plan var att förekomma en rysk ockupation av Balkanländerna. Churchill för­knippade verkligen också sitt för­slag om det nya företaget i Medel­havet med en plan på en gemensam brittisk, amerikansk och rysk ocku­pation av Balkanländerna. Stalin motsatte sig hårdnackat planen och krävde landstigningar i Frankrike.

Deutscher bekräftar således Clau­dins värdering av styrkeförhållandena på slagfältet. Men det är givetvis inte i första hand därför citatet medtagits, utan därför att Deutschers iakttagelser beträffande Stalins reaktioner inför förslaget att upprätta en ny front på Balkan illustrerar det som Claudin sagt om syftet med den andra fronten. Balkanländerna gränsade till Sovjet och tillhörde därmed det område som Stalin & Co ville inbegripa i Sovjets »intressesfärs Därför ville Stalin inte veta av någon allierad invasion där. Västeuropa däremot tillhörde västsidans »intressesfär«.

Hur ligger det då till med IA:s andra (alternativa) förklaring: att det Sovjet fruktade mest var en separatfred mellan Tyskland och västmakterna? Den­na tes håller inte alls. Mellan 80-90 procent av Nazitysklands landstridskrafter var redan insatta mot Sovjet, och vad som än hände skulle Hitler in­te ha kunnat öka sin slagkraft på östfronten tillräckligt för att kunna beseg­ra Sovjet. Faktiskt var det västmakter­na som från slutet av 1943 och stora delar av 1944 hade mest att frukta av en separatfred mellan Tyskland och Sovjet. (Detta var inte ett fullständigt osannolikt perspektiv. Förespråkare för detta fanns i Hitlers omgivning. Inte minst var Mussolini varm anhängare av en sådan separatfred.)

Dessutom var amerikanerna ange­lägna om att försäkra sig om ett sovje­tiskt deltagande i kriget mot Japan, vars utgång fortfarande var osäker.

Nej, IA:s »enkla« förklaringar visar sig vid en närmare granskning inte va­ra så enkla. De reser fler frågor än de besvarar. Vi lämnar därmed IA och övergår till två recensioner som publi­cerats i Gnistan (SKP:s veckotidning), nr 10-81. Deras karaktär gör att vi kan behandla dem ganska kortfattat.

Conrad K. Lindell

CKL:s recension skiljer sig markant från alla de övriga. I stort sett är det fråga om en lovsång till Claudins arbe­te. De kritiska synpunkter som CKL har att framföra gäller typiskt nog de avsnitt då Claudin kritiserar från »vänster«: »han tenderar för mycket åt den trotskistiska kritiken av folkfrontspolitiken«, »han underskat­tar betydelsen av arbetet för kollektiv säkerhet inför andra världskriget, »han talar för en äventyrlig linje under slutskedet av kriget«. Detta säger ganska mycket om CKL:s politiska uppfattning. För honom ar en revolutionär politik »äventyrlig«. I stället ska man ena sig med borgarna (folkfrontspolitik, »kollektiv säkerhet«). Kritik mot Lenin, Komintern och stalinismen är utmärkt så länge den rör sekterism, vänsteravvikelser osv, dvs om det inte är nödvändigt att dra revolutionära slutsatser. Kritiken upphör att vara riktig då klassamarbetspolitiken angrips. Kort sagt: CKL läser Claudin på ett reformistiskt satt.

Även om CKL:s recension på sätt och vis är mer sympatisk än de övriga i det att han uppenbarligen inte försökt förvrida Claudins verkliga ståndpunk­ter, måste man bestämt varna för detta sätt att använda Claudin. Särskilt felaktigt är det att göra som CKL, dra en gräns vid 1934: Före den­na tidpunkt är Claudins kritik välgrun­dad och i huvudsak riktig, men när han kritiserar folkfrontspolitiken, lik­som kommunistpartiernas politik un­der andra världskrigets slutskede, då har han fel. Man måste ha klart för sig att Claudins analys (trots sina brister) är en sammanhängande enhet. Om man accepterar huvuddragen av Clau­dins framställning när det gäller Kominterns utveckling före 1934. då har man också skrivit under på att urartningen gått ganska långt i både Sovjet och i Komintern vid mitten av 30-talet. Det betyder bl a att man accepterat att Komintern reducerats till ett instrument för Sovjetunionens utrikespolitik. Folkfrontspolitiken var just ett uttryck för detta. Moskvas syfte med denna var att hindra och hålla tillbaka en revolutionär utveckling för att ska­pa gynnsamma betingelser för en antinazistisk allians med främst Frankrike och Storbritannien. Folkfrontspoliti­ken utgick alltså inte från den internationella arbetarklassens intressen och behov, utan från sovjetbyråkratins.

För det första innebär det att man på förhand avskrivit varje möjlighet av att det skulle ha kunnat finnas en revo­lutionär utväg ur den kris som rådde i mitten av 30-talet.

För det andra innebär det att det 1934 plötsligt rådde en identitet mellan världsproletariatets intressen och Moskvas utrikespolitiska manövrer för att få till stånd en allians med »västdemokratierna«. (OBS att politi­ken genomfördes konsekvent i världs­måttstock. I t ex Latinamerika lades kampen mot USA-imperialismen ner till förmån för kampanjer mot den tyska nazismen. Med tanke på att den ty­ska närvaron i denna världsdel var för­svinnande liten kan man fråga sig: »I vems intresse?«)

För det tredje innebar det ett accep­terande av tesen att folkfrontspolitiken var det effektivaste sättet att stoppa fascismen, vilket svårligen låter sig be­visas om vi tittar i facit (nederlaget i både Frankrike och Spanien). Till råga på allt lyckades politiken inte ens åstadkomma den av Moskva eftersträ­vade alliansen med Paris och London. Kan en politisk bankrutt demonstreras tydligare?

Hans Isaksson

HI:s recension är i särklass den mest förvirrade och absurda av dem vi behandlat hittills. Att reda ut alla miss­uppfattningar, motsägelser, förvräng­ningar och direkta felaktigheter som HI:s bedrövliga alster år bemängt med skulle kräva en hel broschyr. Vi ska därför begränsa oss till att ta upp någ­ra exempel för att påvisa karaktären av hans produkt.

HI inleder med att skriva att Claudins verk »förmedlar viktig kunskap om vår historia från en som har varit med att göra den«. Vari denna »viktiga kunskap« består är det dock svårt att förstå efter att ha läst HI:s recension. vara kritisk mot en del av Claudins uppfattningar, men det går inte att läsa ho­nom hur som helst, godtyckligt plocka vad som passar ens egna ideologiska fördomar och förkasta resten.

I och för sig erkänner HI att Clau­din har en del vettigt att säga om ultravänsterpolitiken i Tyskland 1928-34 (Hl skriver felaktigt 1935), om Sovjets politik 1939, och om de jugoslaviska och kinesiska revolutionerna, men f ö är Claudin — om vi får tro HI — full­ständigt ute och cyklar och förresten är även de läsvärda avsnitten behäftade med mycket stora brister. Claudin har nämligen en »synnerligen snäv historiesyns Han är ju »trotskist« och hans verk »återger en genomarbetad trotskistisk syn« på historien, Slutsats: »Den bör läsas med åtminstone (!) samma vaksamhet som t ex den klassiska SUKP(b):s historia«.

Allt vad Hl här skriver är ren och skär gallimatias.

Claudin »trotskist«? Här har HI brukar begreppet »trotskist« på samma slappa sätt som var brukligt på Stalins tid. Den enda beröring med »trotskismen« som Claudin har, är att han ger Trotskij rätt i en del av hans kritik mot Komintern och utvecklingen i Sovjetunionen. (Detta gäller särskilt i fallet Tyskland, där HI själv är benägen att ge Claudin rätt. Ska vi tolka det som att Hl åtminstone är »halv-trotskist«?) Bortsett från detta innehåller Claudins verk mycket (för det mesta helt felaktig) kritik mot Trotskij och trotskismen. Claudin avvisar t ex Fjärde Internationalen med en fnysning, han förkastar fullständigt en av trotskismens grundpelare, »teorin om den permanenta revolutionen« (något som HI tydligen inte alls upptäckt); han är inte (som trotskismen) principiellt motståndare till folkfrontspolitiken (det han kritiserar är det stelbenta sätt på vilket den tillämpades i Frankrike och Spanien). Helt följdriktigt är Claudin idag positiv till eurokommunismens strategi, fast givetvis med vissa reservationer. (Han anser att grund­tanken är helt korrekt, men att eurokommunisterna gått för långt i sitt klassamarbete. För en något radikala­re eurokommunism är således Claudins recept). Ska man sätta en etikett på Claudin bör därför beteckningen »vänstereurokommunist« ligga nära till hands.

Eftersom Claudin på flera avgörande punkter förkastar trotskismen kan han inte heller ha skrivit »en genomar­betad trotskistisk« analys. Vad han däremot gjort är att han på ett ärligt sätt och utifrån fakta försökt beskriva och analysera den kommunistiska rörelsens historia. Man kan förvisso ifrågasätta hans slutsatser och tolkningar. Han kan också ha misstagit sig på enskilda detaljer och t o m fullständigt förbisett andra. Vad vi däremot är övertygade om, är att HI kommer att få det mycket svårt att föra i bevis att Claudin skulle ha förfalskat citat, diktat ihop historiska fakta osv. Att jämföra Claudins arbete med den stalinistiska SUKP(b):s historia från 1938, där lögnerna fullständigt staplas på varandra är i det närmaste befängt. Därmed vill vi inte ha sagt att HI är rub­bad. Nej, HI:s recension är bara ett exempel på den slags skadliga ideologiska blockering som Claudin själv och de flesta andra stalinister var offer för under Stalin-epoken. Skillnaden är ba­ra att HI:s Mecka heter Beijing, medan Claudin & Co:s hette Moskva.

Av ovanstående borde framgå att undertecknad menar att det är ganska meningslöst att föra en diskussion om de uppfattningar som HI ger uttryck för. Det fåtal som delar HI:s mycket förvridna historiesyn är oemottagliga för sakargument och de som inte gör det lär heller inte påverkas det minsta av hans skriverier. Det finns alltså in­gen anledning att ödsla krut på eländet. Det får räcka med att påvisa två grova lögner i HI:s recension.

Den första lögnen är att trotskisterna »i många länder« skulle ha suttit »på staketet i kampen mot fascismen under andra världskrigets I själva ver­ket var trotskisterna de första som inledde illegala aktioner mot ockupati­onsmakten i de av naziarmén härtagna länderna. Detta medan de stalinistiska kommunistpartierna fortfarande »satt på staketet« som en konsekvens av den sovjet-tyska pakten (1939-41). Helt lo­giskt blev också listan över fängslade, deporterade och dödade trotskister un­der andra världskriget mycket lång. Nästan hela den ledande kadern i Eu­ropa före kriget och många basmedlemmar fick sluta sina dagar i nazistiska koncentrationsläger.

Den andra lögnen hänger samman med den föregående. HI är nämligen medveten om — och kritisk emot — att kommunistpartierna i stort sett inte förde någon kamp mot den tyska na­zismen under perioden 1939-41 (dvs till den 22 juni 1941 då Hitlers arméer angrep Sovjet). Detta föranleder HI att anklaga Claudin för att inte erkän­na någon »antifascistisk kamp vare sig nationellt eller internationellt«. HI fortsätter: »Hans invändningar mot Kominternpolitiken 1939-41 inriktar sig huvudsakligen mot uppenbart pro-tyska tendenser — inte mot att man undandrog sig kampen mot fascismen«.

HI:s påstående är fullständigt absurt. Redan på den första sidan som behandlar den sovjetisk-tyska pakten klargör Claudin att dess värsta konsek­vens var att den antifascistiska kampen övergavs. Detta tema genomsyrar sedan hela avsnittet och återkommer i del 2 när han behandlar det franska kommunistpartiets politik under krigs­åren (se t ex del l, s. 385-86, 391, 393, 395 och del 2, s 23-25). De protyska tendenserna i Kominterns propaganda, som helt riktigt Claudin också kritiserar, var bara en sida av samma politik.

Därmed lämnar vi recensionerna. men efter att ha använt så många rader för att kritisera andras kritik, bör det väl vara på sin plats att också säga några ord om på vilka punkter författaren till dessa rader anser att kritik måste riktas mot Claudin. Jag ska inte gå in på några detaljer, utan bara skissera några av de viktigare metodologiska och principiella frågeställningarna. En utförligare analys får vi återkomma till.

Några kritiska hållpunkter

Den första punkten gäller Claudins syn på orsakerna till Sovjetunionens och Kominterns urartning. Som vi re­dan varit inne på (se avsnittet om Ingemar Anderssons recension) tar Claudin sin utgångspunkt i påstådda teoretiska misstag hos Lenin (uppfattningen att »kapitalismen var döende«, att »världsrevolutionen var på oemotståndlig frammarsch« osv). Dessa fel­aktiga teorier skulle i sin tur lett fram till felaktiga politiska och organisatoriska slutsatser (t ex beträffande Kominterns struktur och politik) och därmed ’.ar degenerationsprocessen igång.

För det första kan man ifrågasätta om allt det som Claudin vill beteckna som teoretiska misstag verkligen var sådana (det finns otvivelaktigt en del matnyttigt i hans kritik, men ofta är den överdriven och i synnerhet drar han alltför långtgående slutsatser). Men den avgörande bristen ligger inte på den nivån. Kardinalfelet i Claudins analys är att den är idealistisk. Och detta är förvånande eftersom Claudin gör anspråk på att utgå från den mar­xistiska världsåskådningen, som klart säger ifrån att det är materiella faktorer och inte idéer som styr den histori­ska utvecklingen. Det är helt enkelt inte möjligt att förklara Kominterns och Sovjetunionens urartning med teoreti­ska, politiska, organisatoriska eller andra misstag. Sådana faktorer kan gi­vetvis underlätta eller försvåra en viss utveckling, men i grunden ligger betydligt mer handfasta materiella faktorer: klasskampen, den ekonomiska utvecklingen osv. Det är i detta samman­hang symptomatiskt att Claudin inte behandlar det sociala skikt, byråkra­tin, som tillskansade sig makten i parti och stat i Sovjetunionen under 20-talet. Därmed saknar Claudin också det nyckelbegrepp som gör det möjligt att korrekt förstå och analysera utvecklingen. Exempelvis var det inte en samling felaktiga teorier som styrde in allt på felaktiga banor, utan tvärtom byråkratin som omstöpte teorin för att denna skulle främja dess intressen (ett exempel på detta är »teorin om socia­lismen i ett land«, som Claudin själv behandlar). Denna fatala oförmåga att förstå urartningens materiella rötter gör Claudin också oförmögen att förstå stalinismen och det avgörande brott med leninismen som den innebar. Claudin förmår därför bara beskriva en del av stalinismens yttringar (vilket dock ofta görs på ett mycket förtjänstfullt sätt).

En annan central punkt i en kritik mot Claudin gäller hans syn på den revolutionära strategin och taktiken. Hans centristiska vacklan i förhållande till folkfrontspolitiken har vi nämnt ti­digare. Andra frågeställningar tillhörande detta fack är hans principiella avståndstagande från en centraliserad International (inte bara en byråkratiskt centralistisk International, utan en centraliserad International överhuvudtaget). Avvisandet av teorin om den permanenta revolutionen hör också hit.

En tredje punkt gäller Claudins idealiserade bild av den kinesiska revolutionens teori och praktik (vilket f ö lett till att avsnitten om Kina, särskilt det i del 2, är förhållandevis svaga).

På de ovan nämnda punkterna (och en del andra) är det således möjligt att rikta allvarlig kritik mot Claudin. Kritiken är så grundläggande att det skulle vara rena bedrägeriet att försöka ge sken av att hans verk ger en revolutio­närt marxistisk framställning och analys av »krisen i den kommunistiska rörelsen«. Däremot har verket andra kvaliteter som gör att det bör läsas av varje klassmedveten arbetare och andra progressiva. Det gör inte minst ett viktigt röjningsarbete för att avslöja många stalinistiska myter och för att återupprätta den historiska sanningen.

Speciellt värdefulla är de avsnitt som beskriver de praktiska konsekvenserna av Kominterns (och Moskvas) politik. Även de mer teoretiska avsnitten innehåller mycket läsvärt. De bör dock lä­sas med större försiktighet och betraktas som ett kontroversiellt, men viktigt diskussionsinlägg i den debatt som är nödvändig att föra om stalinismens rötter, den revolutionära strategin osv. Under förutsättning att Claudins arbe­te används på detta sätt kan det myc­ket väl bidra till att förverkliga den målsättning som Claudin själv uttalat i sin introduktion: »att röja väg för nya former för den revolutionära rörelsen, befriade så långt som det är möjligt från det förgångnas myter, bindningar och misstag« (s.21).

Martin Fahlgren

Från Fjärde Internationalen 2/1981

Mellan två världar – Olof Lagercrantz spänningsfyllda livsgärning

Under sin tid som DN:s chefredaktör 1960-75 kom Olof Lagercrantz att bli en sinnebild för den rådande samhälleliga vänstervridningen och ideologiska klassresor. Den blåblodige ädlingen slet allt hårdare i de liberala ankarkättingar som ytterst kontrollerades av familjen Bonnier. Efter pensioneringen från DN har han framför allt genom sina enkla men starkt engagerande och socialt medvetna böcker om författargiganter som Dante, Proust, Conrad och Strindberg sökt att ge bredare samhällsskikt nycklar till litteraturens sköna boningar. Maria Sundvall tecknar här en bild av sitt möte med denne Olof.

I yngre tonåren läste jag Sven Lindqvists artikelserie om Latinamerika på Dagens Nyheters kultursida och blev fångad. Det var på Olof Lagercrantz tid som DN:s chefredaktör. Något år senare upptäckte jag Stig Dagermans författarskap och fördjupade mig i det – med hjälp av Olof Lagercrantz biografi. Samma sak med Agnes von Krusenstjerna några år senare.

Det är osäkert om jag till fullo insåg Olof Lagercrantz betydelse för dessa nya bekantskaper. Budskapet skymde vägvisaren.

Ändå är jag säker på att jag tidigt reflekterade över att det var en märklig vägvisare. En adelsman hade jag väl aldrig sett – förutom greven som ordnade midsommarsaftkalas för barnen i de familjer som hyrde de gamla statartorpen som sommarstugor. Det var några år innan kommunens uppköp av jorden utplånade just det feodala arvet.

Jag minns att jag var förundrad över att denne äldre, lärde man kunde förstå och fördjupa min förståelse av syndikalisten, arbetargrabben och småbondeättlingen Dagerman. Nuförtiden tänker jag att en smula distans, till skillnad från full identifikation, skärper seendet. Kanske var det också så att Lagercrantz distans i klass och politisk tillhörighet kunde spegla den distans en ung flicka kunde känna till Dagermans trots allt rätt manliga erfarenhets- och bildvärld.

Vägledare

Lagercrantz har fortsatt att diskret och tätt följande texten vägleda mig och många andra till författarskap som Strindbergs, Conrads och Prousts. Samtidigt har han, framförallt under tiden som Dagens Nyheters chefredaktör, fått en annan, mer synlig och polemisk roll i offentligheten, så framträdande att Stefan Jonsson i Dagens Nyheter i samband med Lagercrantz 90-årsdag i mars utnämnde honom till den svenska modernismens centralgestalt. Med modernism förstod Jonsson då den riktning som under en stor del av 1900-talet ville omvälva såväl konsten som samhället.

I den vänbok som Lagercrantz förlag gav ut till nittioårsdagen (Vårt behov av Olof) finns gott om vittnesmål från andra som vägletts av honom. Men det kan inte hjälpas – det blir till slut för många tacksamhetsyttringar, för många ytliga anekdoter. Min irritation ökar: varför tar ingen tag i Lagercrantz skriftställarskap med samma allvar som han själv går till verket med i sina författarbiografier?

Ett stort undantag finns. Det är Niklas Nåsander som i vänboken, men framförallt i en längre artikel i Ordfront Magasin häromåret, skildrar Lagercrantz politiska radikalisering, i riktning mot vad Nåsander beskriver som socialistiska ståndpunkter.

Lagercrantz är inte en skönande som var radikal under några år på 60-talet när det var opportunt. Nej, i bok efter bok skärps hans kritik, ja till och med hat, mot det samhällssystem som han kommer ur och som han varit med om att bära upp. Jag minns när han, redan sjuk och gammal, kritiserade kriget i Persiska viken 1991. Det var inte någon lättköpt ståndpunkt vid en tid då även stora delar av Vänsterpartiet förvirrades av att kriget formellt leddes av FN.

Att läsa socialt

Nåsanders artikel föder nya frågor och nya spår att nysta vidare längs. Vad är grunden för denna radikalisering? Lite trevande tänker jag att det har något att göra med att han är såväl en konsekvent individualist som ytterligt socialt medveten. Från de galna mödrarna i Argentina till fattigpräster från Guatemala, har jag själv mött så många exempel på att de som envetet försvarat individers rättigheter tvingats ifrågasätta hela samhällssystem. Och att de ibland gått längre än de som fostrats av stora sociala rörelser.

Det är slående att Lagercrantz texter, även författarbiografierna, alltid genomsyras av en social medvetenhet, ja av begreppet klass.

Lagercrantz lyckas göra även omvittnat svårlästa böcker som Dantes Den gudomliga komedin och Prousts På spaning efter den tid som flytt enkla och begripliga. Han gör det på två sätt. Det ena är just att han alltid väljer att läsa socialt. Han visar att Proust systematiskt observerar ett slutet borgerligt samhällssystem, vars orubbliga sociala konventioner leder till grymhet och falskhet. Han drar snabba paralleller mellan den instängda sekelskiftesvärld Proust levde i och förljugenheten i vårt samhällssystem.

Det andra är att Lagercrantz skriver utifrån en bokläsares position. Han kliver rakt in i böckerna, röjer snabbt i buskage av ord för att lyfta fram själva situationen. När han gör det beskriver han inte bara vad som händer med huvudfiguren eller författaren – utan med läsaren. Han väljer formuleringar som handlar om hur det känns i oss när vi läser, vad vi får för bilder i huvudet, hur lätta eller sorgsna vi blir till mods.

Den iakttagelsen tror jag för in på ett annat, mer spänningsladdat område av hans författarskap. Ju mer jag läser av allt det kloka och välformulerade, klara och balanserade Lagercrantz skrivit, desto mer nyfiken blir jag på glappen. De ögonblick då berättelsen om honom själv inte håller ihop, då bilden svirrar, språket blir undanglidande.

För mig finns det två sådana glapp i hans verk. Det ena är hans ständigt upprepade låga värdering av sitt eget författarskap, särskilt det skönlitterära. Det andra är det faktum att han blivit så hatad, så kontroversiell för somliga – samtidigt som andra ser honom som den perfekta förebilden.

Is och förstening

När Lagercrantz skriver att han alltid reagerat med besvikelse på varje egen bok som kommit från trycket, eller när han skriver att han saknat förutsättningar för ett stort konstnärsskap, kan det framstå som koketteri. En författare, som visserligen inte publicerat så mycket rent skönlitterärt men som regelbundet får höra att han skriver den vackraste svenskan i landet, borde inte ha så mycket att klaga över.

Ändå tycker jag att vi ska ta Lagercrantz på allvar, när han säger att han inte nått fram till något han strävat efter. Uppenbarligen tänker han själv att detta ”något” skulle finnas i skönlitteraturen. Kanske i brist på bättre skulle jag vilja kalla det kreativ frihet, eller fullhet.

Vad har i så fall hindrat hans kreativitet? I sin självbiografiska bok Min första krets analyserar han sin bakgrund. Fadern Carl, officeren som försökte bli industrikapitalist, med stränga obevekliga livsregler för sig själv och för familjen. Modern Agnes, en av många ”nervsjuka” kvinnor i sin släkt, offer för ett patriarkaliskt övreståndssamhälle där kvinnorna inte fick någon självständig plats.

På det privata planet tar Lagercrantz moderns parti (”Carl drev Agnes in i sinnessjukdomen.”). I den sociala läsart han väljer att använda även på sig själv blir det fadern som står som representant för det borgerliga samhället och dess förljugenhet.

Han analyserar några teman i sina egna dikter, skrivna decennier tidigare, om döda fåglar, om is och förstening. Han ser dem inte längre som existentiellt laddade evighetssymboler utan som tecken på den vanmakt och skuld han själv kände inför samhällsutvecklingen. Han kom att hata den framväxande nazismen – samtidigt som det blev uppenbart för honom att nazismen kom ur samma typ av samhällssystem som han själv fostrats in i, och vid den tiden ännu inte genomskådat.

Det är styvt – från fågeln i torvkanalens is till den västliga kapitalismens mordiska logik. Tydligare kan man inte illustrera hur Lagercrantz ständigt hittar de samhälleliga mönstren även i det mest privata. Han antyder dessutom att hans eget skönlitterära författarskap kunde ha frigjorts ifall han blivit medveten om detta mönster av vanmakt.

Men det kanske går lite för fort? För det finns trots allt en mängd förbindelselänkar mellan det samhälleliga och det privata. Vägen mellan klasstillhörigheten och skrivarbordet är intressant att kartlägga.

Tusen och en natt

Det finns en gripande scen i Min första krets:

”Ett tidigt minne av Agnes är detta: Jag kommer in i sängkammaren där Agnes ligger ensam i den väldiga dubbelsängen av ek med höga skulpterade gavlar. Det är mitt på dan men den blå rullgardinen är neddragen. Agnes gråter. En ändlös gråt ur källor som aldrig vill sina. Hennes näsa är röd. Hennes svarta hår omramar som ringlande ormar hennes vackra ansikte.

Jag är insänd av syskonen att trösta henne ty jag anses framstående i genren. Jag är högmodig över denna talang som skänker mig en känsla av utvaldhet. Jag sätter mig på sängkanten, klappar Agnes på kind, panna, hand, ordnar kudden, rättar till filten, säger att allt blir bra. Redan i morgon kommer hon att stiga upp och vara glad igen. Jag känner ett ögonblicks frestelse att börja gråta jag också men jag klarar det och Agnes räcker mig handen och säger att jag är snäll.”

Det tog några genomläsningar innan jag kände igen situationen. Så insåg jag att det är en variation på Tusen och en natt. I tusen och en nätter berättar Scheherazade sagor för den svartsjuke kungen och lyckas på så sätt avhålla honom från att döda henne. Sagorna måste vara just så sköna och de måste sluta när det är som mest spännande för att få honom att skjuta upp sina mordiska avsikter – ännu en natt.

Det går att se mycket av Lagercrantz särprägel som författare som en Scheherazadegärning. Letandet efter det vackra, verkningsfulla språket. Viljan att vara rättvis, med ytterligt välkontrollerade, nyanserade omdömen. Försöken att vara till lags, även i det oppositionella. Upptagenheten med exakt vilka sinnesintryck som väcks i läsaren av en text – som den som är van att berätta en historia för att trösta. Strävan att återupprätta förnuftet – som vid en galen mammas sängkant.

Vi får veta en del om Olof i citatet ovan. Han är högmodig, han är spänd inför uppgiften och han är lite ledsen. Det som inte står någonstans är att han är rädd, skitskraj helt enkelt. Jo, det antyds av en liten detalj. De svarta hårormarna – det är ju Medusa, de grekiska sagornas kvinnliga vidunder med ormhår som förstenar betraktaren med sin blick.

Det är rimligt att Olof var rädd. Och han vet om det som vuxen. På ett annat ställe i Min första krets skriver han plötsligt och för läsaren överrumplande att situationen i hemmet var livsfarlig.

På samma sätt måste man tänka sig Scheherazade skräckslagen. Hur kunde hon då berätta så förtrollande sagor?

Ja, kunde hon? Är inte Tusen och en natt till slut ändå en saga? I verkliga livet skulle Scheherezade vara förstenad av skräck, som inför Medusa, och hennes berättelser skulle dräneras på liv eftersom hon inte kunde släppa vaksamheten ens för ett ögonblick.

Eller så skulle hon bli förvirrad av skräck – som kvinnorna i Lagercrantz egen släkt. Såväl modern som två av hennes systrar drabbades av förvirring i samband med att de skulle ingå äktenskap. Modern Agnes botades från förvirringen och förälskelsen i en man som ”ej hörde till kretsen” genom att läggas i morfinsömn. En av hennes systrar sköt sig ett halvår efter giftermålet. En av Olof Lagercrantz systrar tog sitt liv i tjugoårsåldern. I moderns släkt fanns också författarinnan Agnes von Krusenstjerna, som Lagercrantz skrivit en biografi om. Om henne säger uppslagsböckerna att hon på moderns sida ärvt anlag för själslig obalans. Något liknande skrev Lagercrantz morfar, Hugo Hamilton, som var civilminister och bidrog till storstrejkens nederlag 1909, när han i sin dagbok omnämnde kvinnorna i släkten och deras ”mjältsjuka” blod.

Dörr till de döda

Olof Lagercrantz själv väljer däremot än en gång den sociala förklaringsmodellen och citerar med gillande Agnes von Krusenstjernas bild av de unga adelsflickorna, som på kinesiska kvinnors vis får sina fötter lindade så att de inte kan gå. Han talar om att kvinnorna var tillspillogivna och utan plats i samhället. Han beskriver hur modern gifte sig utan några som helst praktiska kunskaper om livet. I ett stycke som nästan kan tyckas överspänt skriver han om hur det moderna konsumtionssamhället gör överklasskvinnorna till smyckade härskarinnor, fastän de i verkligheten fortfarande är männens slavinnor. Han liknar kvinnorna i sin släkt vid hotade vilda djur och jämför dem – drastiskt nog – med de svarta i USA, som hela tiden vet att samhället innebär faror för dem och som därför ständigt är vaksamma.

Det är en talande bild, en bild av hur kvinnoförtrycket leder till ohälsa. Den är mer anslående än den biologiska förklaring som Hugo Hamilton och dagens genetiskt inriktade psykiatri kanske skulle enas om. För hur många ärftliga faktorer som än föreligger, tycks det uppenbart att det finns ett gemensamt innehåll i de kvinnliga släktingarnas galenskap, ett innehåll som handlar om protest och vanmakt inför att gå in i en samhälleligt tilldelad roll. Det finns en existentiell kris och en dramatisk förvirring som inte låter sig reduceras till termen ”depression”.

Samtidigt blir bilden inte riktigt klar. Lagercrantz skriver själv att han försökt bända upp en dörr till de dödas rum för att förstå framför allt mosterns öde, men att det är förgäves. Samma känsla får läsaren.

Det väcker spännande frågor: Beror oklarheten på att den sociala förklaringen är otillräcklig? Kan så många kvinnor verkligen förlora sitt förstånd ”bara” därför att de inte tillåts självständighet? Eller beror den invändningen på att vi inte är beredda att på det individuella planet tillerkänna yttre samhälleliga faktorer makten att påverka vårt innersta, att röra vid vår integritet och vid vår förmåga att hålla ihop våra sinnen?

Under läsningen kommer jag att tänka på hur kriser kan yttra sig bland unga kvinnor i dag, antingen de ger sig in i en anorektisk strid på liv och död mot den egna kroppen, eller de går omkring med underarmarna i rutmönster efter självförvållade skärsår. Deras reaktioner är inte mindre dramatiska och ofta lika provocerande eller förbryllande som Lagercrantz mostrars. Vi letar efter sätt att förstå dem på samma sätt som Lagercrantz gjort. I vår tid hittar vi ofta svaret på den individuella nivån, framförallt i form av trauman i form av sexuella övergrepp.

Fanns det sådana trauman av mer individuell, för den enskildas psyke överväldigande, natur även för Lagercrantz kvinnliga släktingar? Det är absolut ingenting som Lagercrantz själv spekulerar över och ingen skugga faller över morfadern, landshövdingen som också var en älskvärd författare av nonsensverser. Lagercrantz förvånas endast över att denne i dagboken skriver om sitt livs ljusa erfarenheter utan att ens nämna dotterns självmord. Men hyckleri och förnekande är trots allt inte samma sak som övergrepp.

Jag har ingen aning om svaret på frågan i de här individuella fallen. Det slår mig bara som intressant att den tiden säkert var blind för det individuella traumat (som debatten kring Freuds förnekande av att barn utsatts för sexuella övergrepp visat), medan vår tid är blind för det sociala traumat. Lagercrantz leds både av sin starka insikt om klassamhällets tyngd – men kanske också av sin ambivalenta hållning till sin bakgrund – till att bara se den samhälleliga nivån. Nackdelen är att alla blir offer och ingen förövare. Det är synd om Agnes men egentligen också om Carl. Ingen av dem kan handla annorlunda inom ramen för sina ”nedärvda” samhälleliga roller. Ingen har egentligen möjlighet att bli arg på någon. Som han själv skriver, ”medkänslan var en dödlig sjukdom i hemmet”. En dödlig och förlamande sjukdom.

Hat och vrede

Detta leder till den andra av mina två frågeställningar. Hur kommer det sig att någon som i så hög grad bemödar sig om den nyanserade formuleringskonsten, som behåller en så stark behärskning i allt han skriver, kan bli så hatad och skälld för att vara grym och sårande?

Olof Lagercrantz har själv tagit upp detta på sitt eget karaktäristiska sätt. I Ett år på sextiotalet citerar han i ett av de inledande kapitlen ett långt stycke ur författaren Lars Gyllenstens angrepp på honom. Det är sådana omdömen om ens person som det måste vara outhärdligt att höra eller läsa. Han beskrivs som ena stunden kattaktigt kelsjuk och inställsam mot ”vänner” och i nästa stund beräknande grym när han klöser dem. Han kallas för otillräknelig, men inte mer otillräknelig än att han kunnat göra karriär på chefredaktörsposten.

Det måste vara outhärdligt, men Lagercrantz citerar det utan att gå i direkt svaromål. Den enda – talande – kommentaren är att tidningens ansvarige utgivare lät stryka vissa stycken, eftersom de kunde leda till åtal.

I nästa kapitel beskriver han maskeraderna på 1700-talet på Drottningholm. Han glider in på att tala om vårt behov att dölja oss bakom älskvärda masker, och citerar den amerikanske diktaren Longfellow: ”Kunde vi läsa våra ovänners hemliga historia skulle vi i vars och ens liv finna sorg och lidande nog för att avväpna vårt hat.” Ett lätt överlägset sätt att avväpna Gyllensten? Eller en bön om tillgift för sig själv? Eller ska vi förstå det som ett utslag av den gamla vanliga förlamande medkänslan som hindrar honom från att gå till motattack?

Fortfarande dock inte ett öppet ord om Gyllensten. Inget sådant kommer heller i resten av boken, även om han i sinom tid kommer att gå igenom flera av dennes faktiska anklagelser utan att nämna hans namn och utan att förlora den lugna, distanserade tonen. Han beklagar i ett stycke att han så lätt entusiasmeras inför dikt, men också lätt grips av avsky och äckel, och att han därigenom kommit att såra författare.

Hur ska man förstå att Lagercrantz utsatts för sådana anklagelser? En tolkning är att det handlar om klasshat, det hat som eliten riktar mot klassförrädaren mot de egna intressena. Lagercrantz har själv med igenkännande skrivit om hur Olof Palme drabbades av ett sådant klasshat. Säkert är det en förklaring till att så många i borgerligheten avskydde och avskyr Lagercrantz.

En annan tolkning är att det är en motsättning som även går inom honom och som leder till att han uppvisar så olika ansikten. Kanske är det så att den som tagit på sig ett livslångt ansvar att stå för förnuft och tröst och inkännande förståelse bär sin vrede som en explosiv krutdurk inom sig, och att när den någon gång springer i luften kan ingen svara för följdverkningarna. Kanske är den vreden svårast av alla att stå ut med, om den inte bara riktar sig mot ett förljuget straffande faderssamhälle utan också mot en mor som är ett offer.

Eller för att än en gång återvända till den sociala nivån – kanske Lagercrantz då och då exploderande vrede är ett uttryck för låstheten i hans situation. Han kritiserar sin värld, men förmår inte lämna den. Han börjar genomskåda den västliga kapitalismen men stannar kvar som chefredaktör för den största borgerliga morgontidningen.

Att ha fått en skärva i ögonen kan öka klarsynen – men det skaver. Lagercrantz tar allt skarpare avstånd från det gamla. Men han finner ingen ny tillhörighet. Det är en grogrund för vrede.

Maria Sundvall

Artikelförfattaren är läkare och regelbunden medarbetare i Röda rummet.

Från Röda Rummet 1/2001

13 dagar 39 år efteråt

En kritisk granskning av hur Hollywood hanterar historien

Hösten 1962 var jag 14 år. De dramatiska veckorna slutet av oktober när Kubakrisen utspelade sig tillhör fortfarande något av det mest omskakande jag upplevt och så måste det vara för miljontals människor runt om i världen i min generation eller äldre. Det var ju bokstavligen så att när vi gick och lade oss på kvällen kunde vi inte veta om ett förödande kärnvapenkrig brutit ut på morgonen när vi vaknade. En generation hade vuxit upp i skuggan av bomben, och nu var plötsligt allt det vi fruktat möjligt, ja kanske till och med troligt.

Samtidigt bidrog Kubakrisen till att skynda på ett politiskt uppvaknande för en hel generation unga människor, och den bidrog också till att komplicera den bild av rätt och fel, svart och vitt, i internationell politik som fram till dess dominerat den offentliga debatten.

Kubakrisen är det självklara klimax i det kalla krigets första period. Det synsätt som de flesta politiker och opinionsbildare i väst, inklusive Sverige, anslutit sig till var klart och entydigt: Sovjetunionen och östblocket var aggressivt och expansionistiskt. För att skydda sina egna intressen och i sista hand demokratin var det nödvändigt att väst slöt sig samman ekonomiskt, politiskt och militärt. Även Sverige deltog i denna mobilisering, som vi vet nu även genom viss militär samordning.

Den ideologiska antikommunismen hade den amerikanska McCarthyismen som oöverträffad, men inte isolerad höjdpunkt. Sverige visade debatten om tredje ståndpunkten i början av 1950-talet att det fanns mycket lite utrymme för dem som ville hävda en tredje väg mellan okritiskt uppslutning på USA:s sida och stöd till det stalinistiska Sovjetunionen. Men detta ensidiga sätt att betrak- ta världen började ifrågasättas kring decennieskiftet mellan 50-tal och 60-tal.

En bidragande orsak var just kärnvapenhotet. En självständig rörelse mot atombomben började växa fram över hela Europa. Unga människor protesterade mot såväl USA som Sovjetunionen. Dessa ungdomar följde också uppmärksamt kampen för kolonial frigörelse och engagerade sig för aktivt bistånd till tredje världen.

Den koloniala frigörelseprocessen innebar att den bipolära uppdelningen av världen i öst och väst kompletterades med relationen syd-nord. Avkoloniseringen var ingen smärtfri process, och kom inte som någon gåva från de tidigare kolonialmakterna. Algeriet, som vann sin självständighet just 1962, blev den tidiga symbolen för det målmedvetna, utdragna och väpnade frigörelsekriget under ledning av en vänsterorienterad befrielserörelse, och med starkt stöd bland ungdomar och intellektuella i Europa.

Detta kom också att komplicera bilden av svart och vitt i den internationella politiken. USA, som framställt sig som den fria världens ledare i kamp för demokrati och demokratiska rättigheter visade sig nu utan skrupler stödja militärdiktaturer i Latinamerika, Franco i Spanien och kor- rupta och odemokratiska regimer i Sydostasien. USA drog sig heller inte för att aktivt bidra till att störta misshagliga vänsterregimer. 1954 stödde USA militärt en invasion mot den demokratiskt valda regeringen i Guatemala – och 1961 var CIA, och inte minst en av filmens hjältar, Robert Kennedy, centrala organisatörer av det misslyckade inva- sionsförsöket i Grisbukten på Kuba.

En motsvarande tilltagande misstro är skönjbar på den kommunistiska sidan.

Det sovjetiska kommunistpartiets 20:e partikongress 1956 och dess kritik mot en del av stalinismens brott var en betydelsefull händelse när det gällde att öppna en viss diskussion inom de traditionellt monolitiska kommunistpartierna. Samtidigt visade Sovjetunionens krossande av upproret i Ungern 1956 och resandet av Berlinmuren 1961 hur ihåliga reformerna var. Särskilt Ungernhändelserna ledde fram till omfattande avhopp, framför allt från intel- lektuella inom de västeuropeiska kommunistpartierna.

Stalinismen i rysk förpackning kom inte att bli något alternativ för dem som under 1960-talet ifrågasatte USA:s moraliska ledarskap.

Också den vetenskapliga forskningen om kalla kriget och dess utveckling gick samma väg. Den traditionella synen i väst hade varit att lägga hela skulden hos det aggressiva och expansionistiska Sovjetblocket. Under 1960-talet reviderades denna uppfattning. I själva verket hade USA aktivt försökt stoppa vänsterkrafters utbredning redan innan krigsslutet, menade många forskare. USA:s politik styrdes i betydande utsträckning av kapitalets behov, där inte minst det militärindustriella komplexet framhölls som pådrivande i USA:s rustningssträvanden. Sovjet beskrevs som mer defensivt orienterat. Från 1970-talet har den s.k. postrevisionistiska skolan varit mindre intresserad av att ensidigt lägga skulden på någondera parten, utan mer att klarlägga de drivkrafter som på bägge sidor skapade det kalla kriget.

Denna komplexa och kritiskt ifrågasättande bild av det kalla kriget avvisas i filmen Tretton dagar. I stället vill den försöka frammana den ensidigt propagandistiskt USA-vänliga bild som dominerade under 1950-talet. I sitt försök att uppnå detta använder den sig av den framgångsrika indoktrineringens regel nummer ett: Bluffa i det stora, men var noga med detaljerna.

Redan i de inledande scenerna slås filmens huvudbudskap fast: Det aggressiva Sovjetunionen bygger upp ett offensivt atombestyckat missilsystem på Kuba med syfte att få ett avgörande övertag i det kalla kriget. 80 miljoner amerikaner hotas direkt av kommunisterna, ett världsomfattande atomkrig riskerar att utplåna mänskligheten om ryssarna inte kan stoppas. Bara en kraftfull insats från USA, och framför allt bröderna Kennedy (och i sista hand Kevin Costner, förlåt, presidentens specielle medarbetare, Kenneth O’Donnell) kunde hindra katastrofen.

En närmare analys av händelseutveckling och styrkeförhållanden i början av 1960-talet ger en väsentligt annorlunda bild. USA och dess allierade hade under hela kalla kriget haft ett kraftigt militärt och strategiskt övertag. John F Kennedy valdes till president på ett program som bl a innefattade en ytterligare kraftig militär upprustning.

1962 förfogade USA över 180 interkontinentala robotar, Sovjetunionen 20, dessutom med betydligt sämre träffsäker- het. USA hade 12 atombestyckade Polarisubåtar runt Sovjetunionen, Sovjet hade en handfull och inga som kunde användas mot USA. USA hade 630 strategiska bombplan med baser runt om Sovjetunionen, Sovjet hade ca 200, men inga baser för dessa i USA:s närhet.

USA hade i själva verket en rad baser, avsedda bl a för anfall med atomvapen, runt om Sovjetunionen och dess allierade: i Tyskland, Italien, Grekland, Turkiet, Iran, Pakistan, Thailand, Filippinerna, Taiwan och Japan. Hela östblocket var dessutom omringat av militärallianser ledda av USA: NATO, Bagdadpakten, CEATO osv.

När forskningen i dag försöker förklara orsakerna till Sovjetunionens beslut att placera ut atombestyckade missiler på Kuba råder en relativt stor enighet om att orsaken var ett försök att i någon mån komma ikapp USA:s strategiska överlägsenhet.

Dessa övergripande målsättningar framgår knappast i Tretton dagar. Däremot bygger filmen i sina detaljer i stor utsträckning på äkta källor. Dessa är i dag till stora delar offentliggjorda. Till och med de bandade samtal som under krisen hölls i Vita huset är publicerade. Många av de repliker som filmens aktörer fäller är därför ordagrannt de som sades då, och att de sägs av skådespelare som är påfallande porträttlika originalen gör inte känslan av autenticitet mindre.

Och lyssnar man noga hör man hur en annan tolkning blir möjlig. Kennedyadministrationen var helt tydligt beredd att ta till vilka vapen som helst – bombning av baser i ett främmande land, invasion av ett annat land, en olaglig blockad – även om det skulle leda fram till ett atomkrig. Allt detta för att förhindra att Sovjetunionen fick en enda bas i närheten av USA av den typ som USA disponerade som ett pärlband runt de kommunistiska länderna.

Det framgår klart att såväl kravet på att Sovjet skulle montera ner sina baser, som beslutet att utsätta sjöfarten till Kuba för blockad saknade stöd i internationell rätt. Och att det som ledde fram till en lösning var att Chrusjtjov trots detta föll till föga inför de rådande styrkeförhållandena och accepterade den föreslagna överenskommelsen. Denna innebar som bekant att USA mot Sovjets nedmonterande av robotbaserna lovade att inte invadera Kuba. Att detta löfte samtidigt bekräftar att USA alltså ansåg det vara en eftergift att inte invadera en suverän stat, medlem av FN, är ett annat uppseendeväckande faktum som filmen förmedlar.

Den allvarligaste internationella krisen under efterkrigstiden ledde paradoxalt fram till en period av ökad avspänning mellan öst och väst. Inrättandet av ”heta linjen” mellan Moskva och Washington var ett tecken på detta. 1963 träffades ett viktigt provstoppsavtal för atomvapen, några år sena- re undertecknades ett icke-spridningsavtal. Den kraftiga internationella opinionen mot atomvapenhotet torde ha varit en pådrivande orsak till detta. Men samtidigt flyttade många av de internationella motsättningarna till tredje världen. Che Guevara försökte sprida det kubanska exemplet till den latinamerikanska kontinenten. Kina utmanade Sovjet som ledare över den kommunistiska världsrörelsen. Och samma Kennedyadministration som så kraftfullt ingrep i Kubakrisen genomförde detta år en halv miljon amerikanska flyganfall över Vietnam. Nästa amerikanska krishärd var under utveckling. Den kom inte att få samma framgångsrika lösning.

Kjell Östberg, historiker vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola

Litteratur:
Den klassiska skildringen av den amerikanska beslutsprocessen under Kubakrisen, Graham Allisons ”Essence of Decision” kom 1999 i en ny upplaga som kompletterats med en rad nya källor.
Det kalla krigets utveckling skildras väl i Geir Lundestads ”Öst, väst, nord, syd. Huvuddrag i internationell politik 1945-1995” (1996) en bok som med fördel kan läsas av gymnasister.

Från tidskriften Zoom 2/2001.

Praktisk integration, inte abstrakta begrepp

I förra numret skrev Agnes Callewaert och Stefan Öberg ett debattinlägg som kritiserade den inriktning för ett radikalt antirasistiskt arbete som Christer Norlin föreslog i sin artikel Den svenska krutdurken i numret innan. Callewaert och Öberg vände sig mot Norlins synsätt att ”vi” svenskar ska integrera ”dom” – invandrarna – och hävdade också att ”de gamla” folkrörelserna inte är möjliga redskap i kampen. Här svarar Christer Norlin. Tidskriften Röda Rummet 3-4/2003.

Agnes Callewaert och Stefan Öberg (AC&SÖ) svarade på min artikel om integration och segregation i Röda rummet nr 1-03. En replik som gör mig väldigt konfunderad. De två debattörerna motsäger sig själva på nästan varje punkt i sina försök att vederlägga mig. De refererar inte till en enda undersökning eller vetenskaplig studie utan ägnar sig mest åt abstrakt tyckande som tycks hämtat ur ett vacuum där sociala och etniska problem inte tycks existera. Dessutom tillskriver de mig åsikter jag inte har, bland annat att svenskar för sig och invandrare för sig är homogena grupper. Det är något jag aldrig uttryckt och i sak givetvis nonsens. Likaså försöker AC&SÖ tillskriva mig ett borgerligt nationalistiskt perspektiv, vilket bara blir tomma ord. Den internationella utblicken upptar en stor del av min Röda rummet-artikel medan AC&SÖ:s inskränker sig till en abstrakt mening om globaliseringsrörelsen. Jag kan, för att ge ett slags balans, rekommendera AC&SÖ att studera den inställning en så icke-borgerlig och icke-nationalistisk personlighet som Rosa Luxemburg hade i dessa frågor.

Jag ska försöka göra diskussionen tydlig genom att gå igenom de två debattörernas argumentation i den ordning den kommer.

AC&SÖ inleder med att slå fast att de är oense med mig om att ”invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk”, och skriver i repliken att ”I Sverige idag är invandrarna en del av det svenska samhället”. Bara för att några rader senare påpeka att invandrarna har ”sämre förutsättningar, som till exempel svårigheter att få jobb,”.

I de vetenskapliga studier som gjorts är utanförskapet, segregationen, det som framför allt de utomeuropeiska invandrarna upplever som mest fruktansvärt, varför jag bara vill hänvisa till de forskningsresultat jag omnämner i min artikel. Utanförskapet är inte bara fruktansvärt att utsättas för, utan också ett långt mer komplext problem än vad AC&SÖ verkar förstå.

De siktar in sig på formuleringar och ordval och bygger upp sin argumentation runt detta. De anser exempelvis att jag använder fel ord när jag försöker beskriva klanernas roll i många av tredje världens länder. Ord som klan och kultur är i deras öron ”etnifierande”.

Begreppet kultur innefattar mycket. Det anger i sin ordagranna betydelse att det är något som, liksom samhällen, förändras över tid. Det bottnar delvis i hur långt och under vilka förutsättningar produktivkrafterna utvecklats i ett visst geografiskt område, till exempel ett land. Det var bland annat av den orsaken som den ryske revolutionsledaren Trotskij, för att länka frihetskampen för sitt land med den internationella arbetarkampen utvecklade teorierna om ”den permanenta revolutionen” och den ”ojämna och sammansatta utvecklingen”. De blev verktyg för att förstå den ryska revolutionens specifika karaktär och diskussionerna vid tiden för revolutionen handlade bland annat om att överbrygga de kulturella skillnaderna både inom Ryssland och i förhållande till omvärlden. En sådan analysmetod, med vetenskap och forskning som grund, måste också dagens socialister bemöda sig med att mejsla fram.

Ett specifikt samhälles kulturella utvecklingsnivå präglar i allra högsta grad människornas vardag och påverkar i stort sett hela vår livsföring – vårt sätt att kommunicera, vår bild av världen, hur och om vi ska bekämpa orättvisor – och oss själva. Den bilden ser fantastiskt olika ut beroende på var vi befinner oss. Att visa ett långfinger i Kirkutsk kan till exempel betyda något helt annat än att göra det i Stockholm. Familjestrukturen kan se häpnadsväckande olika ut i Sudan och i Sveg. Att därför få ta del av de ”koder” i socialt umgänge som är gångbara i Sverige är en önskan som inte kommer från mig utan anses som så viktig att invandrare själva har publicerat handböcker i ämnet.

Till exempel har en turkisk man berättat att han inte kunde förstå varför han aldrig fick något arbete i Sverige. I sitt hemland var han ansedd som en mycket skicklig yrkesmänniska. Vid varje anställningsintervju argumenterade han livligt om sin yrkesskicklighet. När den som intervjuade ställde frågor, avbröt mannen och inflikade allt han för tillfället kunde komma på. Allt för att visa sitt intresse och sina kunskaper. Resultatet? Tja, han ansågs vara av den jobbiga sorten.

Av största vikt är ändå att påpeka att man lär sig dessa ”koder” främst i ett socialt umgänge, där det blir ett viktigt sätt att kommunicera, ibland långt viktigare än ord. Och är det broar vi ska bygga så!

AC&SÖ ser på kultur som att ”det är en identitet som skapas när människor kommer hit och som inte är någon färdig kultur människor bär med sig”. Men det är väl självklart så att var och en som kommer hit har sin alldeles speciella historia, sin bakgrund, sitt kulturella arv med sig. Och det är just vad det handlar om. Att visa att dessa erfarenheter har ett värde, att denna särskilda individ kan få fortsätta att utvecklas som individ också när han/hon kommit hit.

Därför är det viktigt att göra en seriös utvärdering – en validering – av den invandrade individens kunskaper för att sedan på bästa möjliga sätt tillsammans med denne lägga upp en studieplan som möjliggör ett värdigt arbete och en utveckling av de kunskaper han/hon redan har samt anpassa dem efter förhållandena just här. AC&SÖ vänder sig med kraft emot detta, inte genom att visa på forskning eller ens någon form av undersökning. Istället argumenterar de kryptiskt att ”De frågor CN tycker är viktiga i en introduktionskurs återskapar dessutom det dominerande samhällets syn på invandraren som reaktionär och konservativ”. De säger sig vilja vederlägga denna min förkastliga hållning genom att ta upp exempel på något helt annat – att invandrade män ofta anställs i kvinnodominerade yrken. Jag förstår inte kopplingen. Dessutom tillägger de att ”Vem begär att vi ska göra en kunskapstest bara för att vi finns till?”

Begäran om kunskapstest är en mycket klar önskan från invandrarna själva, vilket jag återgett forskningsresultat på i min tidigare artikel. Skälet är att de ska kunna anpassa sina tidigare kunskaper till förhållanden som passar här och i slutänden att få ett arbete de har utbildning och kunskaper för. I nuvarande system måste all utbildning, ofta från grundskolenivå, göras om på nytt. För de flesta är detta ogörligt på grund av försörjningsbörda med mera. Resultatet blir att vi får tekniska ingenjörer som får gå till ett arbete som städare och vantrivas med sitt liv varje dag.

AC&SÖ:s argumentation blir obegriplig eftersom de själva senare i artikeln hävdar att ”Det skulle likaså vara bra om alla invandrare fick göra en utbildningsutvärdering med möjlighet till skräddarsydd komplettering”. Alltså det jag argumenterar för.

Slutligen ifrågasätter AC&SÖ om vi verkligen ska kämpa inom folkrörelserna, eftersom dessa stelnat och ”blivit en del av makten”. De tycker, trots att de tillhör ett parti som säger sig vilja göra fackföreningarna till kamporganisationer, att vi ska vända dessa ryggen. De uttrycker att ”I CN´s vision är det genom arbetarrörelsens organisationer som invandrarna ska bli integrerade. Vi vänder oss mot detta, bland annat därför att vi tycker det finns risk för envägstänkande”.

AC&SÖ:s hållning blir här mycket förvirrande. De anser att invandrares låga representation i fackliga organisationer, hyresgästföreningar och så vidare beror på att det är organisationer med inflytande och makt. Men denna underrepresentation beror, enligt AC& SÖ, ”inte på invandrares bristande organisering. Tyvärr begränsas invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter (!) de används när majoritetssamhället vill föra ut ett budskap och inte har andra kanaler”. Vad menar AC&SÖ med ”majoritetssamhället”? Varför diskuterar de invandrarföreningarna i en diskussion om arbetarrörelsens organisationer? Menar de verkligen att invandrarföreningarna bara är ett redskap åt det de kallar ”majoritetssamhället”? Vem begränsar deras roll och hur i så fall? Och vad menar de med ”kulturaktiviteter”? För mig låter dessa meningar bara som en mystisk konspirationsteori där AC&SÖ reducerat invandrare till en slags boskapshjord som endast förmår handla på initiativ av ”majoritetssamhället”. Dessutom får de inte tilldelat sig någon makt.

Poängen med att arbeta inom arbetarrörelsens organisationer är inte att vare sig Socialistiska Partiet eller invandrare ska tilldelas några särskilda roller eller någon särskild makt. Poängen är just att det är i dessa organisationer som arbetarklassen organiserar sig för att skapa en kollektiv styrka som kan flytta fram deras positioner en smula. Enade vi stå! Att medvetet integrera invandrare i dessa organisationer tjänar två syften. Dels givetvis att dra in invandrare i en kamp tillsammans med arbetarklassen. Dels att det skulle tillföra arbetarrörelsen nya erfarenheter, kollektivet skulle stärkas och integrationen skulle bli en naturlig del av vardagen i stället för något alldeles särskilt i sig. Ungefär som att lära känna varandra, helt enkelt. Dessutom skulle invandrarna kunna befrukta rörelsen med en internationalistisk utblick och en allmän social inblick i deras liv här som skulle göra det mycket svårt för till exempel Sverigedemokraterna att göra de inbrytningar i arbetargrupper som de har lyckats med på sina håll och som utgör den stora faran för en fascistisk utveckling.

AC&SÖ skriver själva på slutet att ”vi revolutionärer måste sträva efter att föra ut och förankra idéer inom arbetarklassen och bland arbetarungdomar”. Något innan har de skrivit att de tycker att jag ser för pessimistiskt på framtiden och att ”vi inte ska underskatta kraften i rörelser som antikrigsrörelsen, World Social Forum, kampen mot EU, mot Världsbanken och så vidare”. Ja men snälla, det är ju precis vad jag skrev i min förra artikel! Att förankra idéer inom klassen är att delta, att finnas på plats, att kämpa tillsammans med. Jag har i min artikel också ett långt resonemang om hur viktigt det är att knyta denna vardagliga kamp med en internationell utblick och tar med just World Social Forum som exempel.

Där handlar det kanske inte så mycket om, som i AC&SÖ:s slutkläm, att ”söka efter krav och paroller”, som att i första hand delta mitt i rörelsen. Att kämpa för att klassens olika skikt enas i vardaglig kamp så att den kan bryta kräftgången och börja ta några stapplande steg framåt. Parollerna i sig måste vi formulera tillsammans, och inte ”åt” rörelsen.

Somaliska kvinnor

Om vi tror att vi (bara) på ett abstrakt sätt kan kalla den tilltagande oron i breda befolkningsskikt för rasism och nöja oss med det så är vi farligt ute. Man kan inte rycka på axlarna och skylla på någon annan när det bara är vi själva som kan axla ansvaret. Den nyliberala låt gå-politiken har inte varit särskilt framgångsrik i ekonomiskt avseende och är det än mindre socialt. Vi måste börja bry oss, dra med, ingripa, lära oss och även lära ut. För som socialister har vi skaffat oss erfarenheter som vi måste kunna delge också den invandrade delen av befolkningen. Det är väl själva andemeningen med en politisk organisation?

Jag kan ta ett exempel. Somaliska kvinnor åker ofta hiss även om trappan de ska gå inte är särskilt lång. Detta retar en del av den befolkning som inte förstår varför till vansinne.

Orsaken till att kvinnorna tar hissen är oftast att de är omskurna, uppsprättade och ihopsydda om vartannat med infektioner och trasiga underliv som följd. Det gör helt enkelt för ont att gå i trappor. Det finns då, lite hårddraget, tre sätt att bemöta detta problem:

1. Undvik kvinnorna, tala om din irritation över deras lättja, skäll ut dem eller i värsta fall ge dig på dem fysiskt.
2. Undvik dem som skäller på de somaliska kvinnorna, skäll ut dem eller, i värsta fall, möt dem med ett basebollträ på en demonstration. På det sättet har Sveriges kanske livaktigaste och största antirasistiska organisation, Stoppa Rasismen, slagit ihjäl sig själv i min hemstad Örebro. Huvudsaken blir att du säger till de somaliska kvinnorna att omskärelse inte har med kultur att göra. Eller att kvinnor världen över är förtryckta och att hon därför inte är mer utsatt än någon annan.
3. Ett tredje sätt att förhålla sig är att om du själv känner till orsaken till att kvinnorna använder hissen, så tala om det för den indignerade. Bjud en somalisk kvinna på kaffe och försök ta reda på vad hon vill. Kan ni tillsammans starta upp matlagningskurser i Hyresgästföreningens regi? I ABF:s? Vad har deras barn för intressen, är det något du kan göra? Finns det någon fotbollsklubb du känner till som skulle ta emot dem? På det sättet kan du bygga en social bro som gör att du också kan diskutera frågan om omskärelse. Att det är fråga om stympning och att de förstör sina döttrars liv om de stympar också dem. Att det av det skälet dessutom är belagt med stränga straff i Sverige. Kvinnlig omskärelse är tyvärr ganska vanligt bland dessa grupper av invandrare även i Sverige.

Om sedan mannen till en av dessa kvinnor tar sig en ny första hustru, vilket heller inte är ovanligt, så hamnar kvinnan i ett utanförskap som vi har svårt att ens föreställa oss. Och lösningen på det kan ju inte vara, som några ljushuvuden i SSU föreslagit, att tillåta bigami. Lösningen måste heta folkbildning, information och social integration. Inte uppifrån, inte från något ”majoritetssamhälle”, utan just av oss själva i vår vardag, i våra bostadsområden, på våra arbetsplatser och så vidare.

Det gäller att återknyta till den röda tråd som Elise Ottesen Jensen och Hinke Bergegren lade ut med sitt fantastiska pionjärarbete i sexualupplysningsfrågan i tidigt 1900-tal. Ett arbete som betytt så oerhört mycket och i vars förlängning bland annat sexualupplysningen i skolan gjordes obligatorisk. Obligatorisk just för att alla skulle få del av upplysningen.

Jag hoppas slutligen att vi i fortsättningen kan föra en diskussion mer baserad på verklighet, forskning och vetenskapliga studier än att kivas om begrepp eller tillskriva varandra egenskaper och åsikter vi inte har. Det skulle föra diskussionen framåt.

Christer Norlin