Etikettarkiv: Karl Marx

Den kapitalistiska globaliseringen mot de anställda

De stora bolagsgrupperna i nord är noga med att teknologiöverföringen till syd inte ska leda till konkurrens. Den moderna formen av denna politik är patentinnehav. Microsofts Bill Gates har sagt: ”Vi ska patentera så mycket som möjligt.”
Michel Husson, fransk ekonom och medlem av Attac, beskriver hur globaliseringen skapar låglöneländer.

För mer än hundra år sedan skrev Karl Marx, att ”det kapitalistiska produktionssättet utgörs av själva världsmarknaden”. Det är ingen överdrift att säga, att världsmarknaden är det betydelsefulla i det som man idag kallar globaliseringen. Det rör sig varken om en linjär eller ouppnådd utveckling, inte ens fantasier. Den siktar in sig på att skapa varken mer eller mindre än ett homogent värdesystem, med andra ord att upprätta universella normer för konkurrens och räntabilitet i världsvid skala, alltså att sätta de löneanställda i jordens fyra hörn i direkt konkurrens mot varandra. Kapitalets absolut fria rörlighet tjänar som den främsta hävstången för att nå detta resultat.

Därför är den definition som ges av ABBs styrelseordförande, Percy Barnevik, belysande: ”Det är friheten för varje bolag i min grupp att investera var och när det vill, producera, köpa och sälja vad det vill samtidigt som det stödjer minsta möjliga hinder som kan komma av social lagstiftning”.

För dem som försvarar ”den lyckliga globaliseringen” skulle ju detta arrangemang av världsekonomin göra det möjligt att uppnå en högre ekonomisk tillväxt och säkra de villkor som behövs för att länderna i syd skall kunna hinna ifatt dem som redan befinner sig i första ledet.

Denna modell av maximal öppenhet för varuutbyte för största möjliga utveckling har tillintetgjorts av de chockvågor som de länder upplevde, vilka systematiskt har anammat denna tillväxtmodell, till exempel Argentina, Mexiko, Korea, Thailand. De studier som har gjorts lyckas inte ens att stödja den officiella tesen om strukturell anpassning. Inför dessa misslyckanden upplever därför just nu Internationella valutafonden och Världsbanken en allvarlig och aldrig tidigare skådad kris i sin inriktning.

Stora skillnader i produktivitet

Det är inte bara i macroekonomiska termer modellen inte fungerar utan dess effekter på arbetskraften och löneförhållandena är överallt negativa. Det räcker att se på några av de fakta som presenteras av Internationella arbetsorganisationen (ILO): år 2000 räknade man till 160 miljoner arbetslösa i hela världen (varav 50 miljoner i den industrialiserade delen) och 500 miljoner av lönearbetarna hade en inkomst som låg under en dollar om dagen. Den främsta orsaken till det mycket mediokra utfallet är att globaliseringen helt enkelt inte tar hänsyn till verkligheten: den förnekar helt enkelt att det råder stora skillnader i produktivitet i olika områden av världen. Genom att placera dem i en konkurrenssituation på en enda marknad ställer den dessa inför ett drastiskt alternativ: antingen fogar sig producenterna i kriterierna för hyperräntabilitet (de ödesdigra 15 procent i avkastning som kapitalplacerarna kräver) eller så får de försvinna.

I stället för samordningsfördelar i produktionen som den nyliberala dogmen hävdar leder denna spelregel till i praktiken utstötning. Mindre konkurrenskraftiga och oräntabla producenter ser att den samhälleliga nödvändigheten av deras arbete förnekas i namn av en norm, som ligger utom räckhåll för dem. Det resulterar i arbetslöshet och undersysselsättning i alla de sektorer som inte förmår höja sig till de internationella normerna.

Länderna i syd vänder till sin fördel bara en begränsad del av arbetsplatserna i nord. Och man kan inte påstå, att denna överföring av arbetsplatser i första hand är orsak till arbetslösheten i nord. Resultat av två studier från amerikanska National Bureau of EconomicResearch visar detta tydligt i en hel rad amerikanska multinationella bolag. Främsta slutsatsen är att arbeten i moderbolaget bara marginellt ersätts av dess filialer, medan detta i gengäld är mycket vanligt mellan de olika filialerna.

Påtryckningar mot löneökningar

Författarna noterar att ”investeringsutvecklingen i länder som Brasilien i mycket mindre grad hotar sysselsättningen i moderbolaget i USA än den i u-länder i Asien”. Med andra ord: ”högsta graden av konkurrens finns bland arbetskraften i de olika u-länderna, särskilt i branscher med litet mervärde. Arbetskraften i filialerna i i-länderna befinner sig också i konkur- rens med den i andra i-länder men i mycket mindre utsträckning”.

Vi ser alltså hur det inom de stora företagsgrupperna börjar växa fram ”en vertikal separation i en verksamhet som söker dra så stor nytta som möjligt mellan löneskillnader och med filialer i u-länder som tar hand om de segment som är mest lönekänsliga”.

Medan den ”klassiska” internationaliseringen fungerade genom en överföring av överskott mellan heterogena områden skapar globaliseringen en sorts global ekonomisk frizon, där normer om hyperkonkurrens dominerar och återverkar på arbetskraften och lönerna i samtliga berörda länder och struntar i produktivitetsskillnaderna. Denna konkurrenssituation utgör en kraftig påtryckning på länderna i syd, eftersom deras produkter har en begränsad potential på marknaderna i nord. Det är alltså lätt för kapitalet att hota med att lämna de länder som ställer för höga krav för att i stället flytta till något annat mer ”attraktivt” land. Om dessa hot sätts i verket eller ej blir de i alla händelser en påtryckning mot löneökningar och följaktligen på utvecklingen av den inre marknaden i de berörda länderna.

Internationella valutafondens och Världsbankens utvecklingsmodell hävdar, att de olika faktorerna som leder till beroende ska försvinna och det är just det som verkligheten har visat vara i grunden instabilt. Den entydiga bilden av de kriser som utbröt efter det att den mexikanska peson devalverades 1994 är följande: de länder vilkas ekonomi är helt exportberoende och med en valuta som nära följer dollarn lyckades inte exportera mer och till priset av en samtidigt ökad och dyrare import. Handelsbalansen visade allt större minus och påverkade valutan tills kursen föll mot botten och placerarna drog tillbaka sitt kapital. De arbeten som hade skapats under expansionsåren försvann i turbulensen.

Syd som underleverantör

Den teknologiska dominansen i nord (främst USA), som har dragit lärdomar av Ostasiens industrialisering, utgör ytterligare en begränsning i denna modell: länderna i syd ska i huvudsak förbli underentreprenörer. Man måste alltså se till att dessa inte får kapacitet till en egen, konkurrenskraftig produktion. De stora bolagsgrupperna är därför noga med att teknologiöverföring inte kan leda till eventuell konkurrens. Den moderna formen av denna politik är patentinnehav. Microsofts Bill Gates har till exempel sagt, att ”vi ska patentera så mycket som möjligt”. Under de senaste tio åren har antalet nya patent fördubblats i USA samtidigt som det har skett en koncentration till samma land: 87 procent av de 160 000 patent som har utfärdats i världen.

Denna överlägsenhet förpassar länderna i syd till en underordnad position och begränsar globalt möjligheten att utveckla en kvalificerad arbetskraft. Det leder till att det ritas en ny karta, som den ultraliberale ekonomen Jeffrey Sachs föreslår. Den avspeglar de aspekter av verkligheten som inte har varit kända i Internationella valutafondens politik. De tekniskt innovativa regionerna (bara 15 procent av världens befolkning) utgör zon ett. En andra zon, där det bor omkring hälften av jordens befolkning, får finna sig i en anpassning till denna teknik. Den tredje zonen – den som är tekniskt marginaliserad – är länder som inte följer nationella gränser (t ex södra Mexiko, en stor del av tropiska Brasilien, Afrika och Ryssland). Dessa regioner är också de där det råder störst fattigdom. Och denna situation har alla chanser att sprida sig i det avseendet att forskningen inte orienteras mot de angelägna behoven utan handlar mer om huruvida de är ekonomiskt hållbara.

Globaliseringens hyperkonkurrens

Varje land ser sig därmed slitet mellan de sektorer som ingår i världsekonomin och de andra. Denna dubbla anpassning skulle kunna hanteras utan motsättningar om en dualism upprättas – en ekonomisk och social tudelning mellan de berörda länderna: världsmarknaden skulle bestämmas av de normer som gäller i de öppna sektorerna, medan arbetskraftens värde skulle fortsätta att avgöras av i huvudsak den inre marknaden. Men denna delvisa avsaknad av samband är omöjlig på så vis att globaliseringen leder till ett gigantiskt förnekande av produktionen: man tillfredsställer inte den samhälleliga efterfrågan som ändå skulle vara ekonomiskt lönsam, eftersom den inte överensstämmer med globaliseringens hyperkonkurrens.

Utstötningsmekanismerna, marginaliseringen och den prekära situation som har uppstått i de rika länderna beror också på denna konkurrenslogik. Det räcker att begrunda hur europabygget från mitten av 1980-talet har tippat över i dels en harmonisering av, dels en konkurrens mellan de olika sociala systemen. Löneåtstramningen (döpt till ”moderation”) har snabbt följts av en offensiv som går ut på att lätta på det sociala skyddsnätet, vilket presenteras som en börda som måste till i den internationella konkurrensen. En politik som har karakteriserats av minsta möjliga offentliga service och socialt skydd. Resultat: ett enormt slöseri ifråga om sysselsättning och lönevillkor. Uppgången i den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen (åtminstone till det här året) som har uppstått genom en viss lättnad i den rigorösa nyliberala ekonomin har gjort det möjligt att så här i efterhand se hur mycket tid som har gått förlorad.

Alibi för nyliberal politik

Starka band förenar globaliseringen och nyliberalismen, men de är inte identiska, sker inte samtidigt och per automatik. Man skulle mycket väl kunna tänka sig en nyliberal politik inom ramen för en nations gränser och skyddad för världsmarknaden. Samtidigt tjänar globaliseringen som en hävstång, en förevändning eller ett alibi för nyliberal politik som beror på, sägs det, ett ”yttre tvång”. I alla händelser utmynnar det i vad man hela tiden önskat: att frysa lönerna och avreglera ekonomin.

Å andra sidan kan man mycket väl tänka sig en annan form av globalisering, som bygger på samarbete, teknologiöverföring och ett reglerat utbyte. Det är alltså mot denna kapitalistiska globalisering som – i Seattle, Nice, Göteborg och Genua – alla de mobiliserats som av massmedierna kallas anti-globaliseringsaktivister. I själva verket är det så att det stora flertalet av dessa är förankrade i internationella nätverk och en internationell praktik.

Michel Husson
fransk ekonom och medlem i Attac
Översättning: Fredrik Swenson
(Tidskriften Kommentar oktober 2001)

Kebabpizzans dialektik

Då jag inte kunde förstå några kamrater från Arbetarmakt och deras resonemang om dialektiken skrev jag ihop den här texten om hur jag ser på dialektiken, hur den fungerar och hur den kan användas. Innan någon i falsett svarar att jag är en stalinofil högercentrist med pablistiska avvikelser därför att jag hoppat över viktiga saker i den marxistiska tillämpade dialektiken (klasskampen, övergången från att vara en klass i sig till en klass för sig, revolutionen) så vill jag påpeka att jag i den här texten försöker att förklarar hur våra analysverktyg fungerar, inte täcka in alla områden där de används.

Treenigheten tes-antites-syntes kommer inte från Marx och Engels, utan från en av deras viktigaste inspirationskällor: Hegel.

Tesen ska vara antitesens motsats, och syntesen ska innehålla element av både tes och antites, men inte vara olika med någon av dem.

Tes-antites-syntes kan användas för att beskriva en dialektiskt process, men bara om vi är fullt på det klara med två saker. För det första beskriver satsen bara EN dialektisk relation, dessutom en relation som mycket sällan förekommer i verkligheten. För det andra betyder ordet motsats i det här sammanhanget att det finns en motsättning mellan tesen och antitesen. Men den motsättningen är inte som den mellan materia och antimateria, eller som den mellan +1 och –1, där resultatet av en sammanslagning blir ingenting. Det rör sig heller inte nödvändigtvis om en motsättning mellan två oförenliga saker, som tillexempel motsättningen mellan is och eld.

Om vi söker denna treenighet i vardagen kan vi se på följande exempel från Internationalens redaktion: Marco Espvall och Jörgen Hassler ska gå och äta lunch. Marco vill ha kebab, Jörgen vill ha pizza. För att lösa denna konflikt, denna motsättning, föreslår Marco (som är smidigare, alternativt mer konflikträdd än Jörgen) att dom går till en pizzeria på Odengatan där dom har väldigt bra kebabpizza. I det här exemplet är kebab tes, pizza antites och kebabpizzan syntes. Processen som leder fram till beslutet att äta kebabpizza är en dialektisk process.

Om vi ska titta på satsens begränsningar kan vi ta ett annat exempel från Internationalens redaktion. Kjell Pettersson och Jörgen Hassler ska gå på fotboll. Kjelle vill gå på AIK, Jörgen på Hammarby. Kjelle tänker aldrig i helvete gå och titta på Hammarby, Jörgen dör hellre än går på en AIK-match. Istället går dom och tar en öl. AIK är tes, Hammarby är antites, men ta en öl innehåller varken AIK eller Hammarby, och kan därför kan det knappast sägas vara en syntes i Hegels mening. Trots det så är sambandet AIK-Hammarby-öl ett dialektiskt samband. Ölen är resultatet av den dialektiska processen AIK-Hammarby.

Det finns all√tså dialektiska processer där syntesen inte innehåller delar av tesen och antitesen (men syntesen är alltid djupt påverkad av de två, ölen i exemplet ovan är resultatet dialektiken, vore det inte för idén att gå på fotboll kanske de båda gått hem var för sig i stället).

Idén om den dialektiska syntesen innehåller en viktig insikt: att lösningen på ett problem ibland står att finna i något som innehåller en del av problemet, inte automatiskt i problemets raka motsats. Men det blir allt för platt, allt för abstrakt att reducera dialektiken till tes-antites-syntes. Det är bättre att beskriva dialektiken som den ömsesidiga påverkan mellan åtskilda, ickeidentiska sammanbundna objekt. AIK och Hammarby kan exemplet ovan sägas var sammanbundna genom Kjell och Jörgen och påverka varandra i så mening att den ena utesluter den andra. (Det kan naturligtvis finna andra, mindre drastiska sätt för tes och antites att påverkar varandra.)

När vi ska upphöja dett…a till en samhällelig nivå måste vi ha klart för oss att vi mycket, mycket sällan talar om påverkan mellan bara två faktorer, mellan tes och antites, kebab och pizza. Helt plötslig ska Gunvor Karlström med och äta lunch också, och hon vill ha honungsgriljerad fläskkarré. Sen visar det sig att strömmen har gått på pizzerian så att ugnen inte funkar, varefter Jörgen kommer på att han ju bestämt med Rikard Brennius att dom skulle äta lunch på den malaysiska på andra sidan Sveavägen…

Att vi blandar in så många faktorer gör att det i verkligheten aldrig blir några fixerade synteser. Kebabpizzan hamnar aldrig på talriken. Vi kan se processerna, och ju noggrannare vi studerar dom desto bättre kommer vi att förstå dom, men synteserna kommer vi bara att kunna se historiskt, i frusna ögonblick. I verkligheten fortsätter synteserna att påverkas av det dialektiska spelet (där de själva samtidigt är en av faktorerna), så att de aldrig förblir fasta.

Hegel utgick från att det samhälle vi lever i skapas av det dialektiska samspelet mellan idéer. Marx och Engels byggde vidare på den tanken, samtidigt som de genom att undersöka dess motsats revolutionerade den. Det tog in de materiella förutsättningarna i den dialektiska processen.

Om vi återgår till pizzaexemplet kan påpekade accepterade Marx och Engles att kebabpizzan var resultatet av det dialektiska spelet kebab – pizza. Men dom visade på det grundläggande faktum att det är Marcos och Jörgens materiella förutsättningar som gör att de diskuterar om dom ska äta kebab eller pizza, inte om dom ska äta cognacflamberad hummer eller gåsleverspäckad oxfilé. Marco och Jörgen kan naturligtvis tänka tanken ”gåsleverspäckad oxfilé”, men den kan aldrig bli en del av den dialektiska processen, eftersom de materiella förutsättningarna saknas. (Ofta utesluter vi sådant som är materiellt omöjligt att uppnå automatiskt och omedvetet. När vi tänker ”lunch” tänker vi inte ”oxfilé”.)

Samhället delas i den dialektiska materialismen ofta schematiskt upp i två delar: bas och överbyggnad. En analys av basen ger svar på frågor som: vilken teknik används i samhället? Vilka råvaror har samhället tillgång till? Hur organiserar samhället produktionen (vem äger, vem arbetar etc)?

En analys av överbyggnaden ger svar på sådant som: vad har samhället för lagar? Vad har det för ideologi (hur förklarar det för sig själv varför det fungerar som det gör)?

En viss bas kräver en viss överbyggnad. En samhällsideologi som säger att alla medborgare har rätt till en lika stor andel av det som produceras i samhället är tillexempel inte förenlig med ett kapitalistiskt sätt att organisera den produktionen.

Därför brukar marxister ibland säga att basen är bestämmande för överbyggnaden. Det är sant, men det leder tanken fel, eftersom överbyggnaden i lika hög grad är bestämmande för basen. Borgerliga tänkare är mycket medvetna om detta, därför för de ti¿llexempel nu en kampanj för att få den privata äganderätten införd i grundlagen. Lagändringar vad gäller ägande kan hota det kapitalistiska systemets sätt att fungera (även om sådana lagändringar naturligtvis inte kommer till stånd utan att ofantliga sociala krafter är i rörelse). Åsikten att basen är bestämmande för överbyggnaden gör lätt att man försöker reducera sitt politiska tänkande och handlande till att bara gälla basen, direkt kamp om ägandet. En politisk rörelse som gör det blir steril, den missar viktiga möjligheter att föra kamp inom överbyggnaden, en kamp som är nödvändig för att ta sig till en nivå där kamp om basen blir möjlig. Det är bättre att tänka att basen och överbyggnaden står i ett dialektiskt förhållande till varandra, de är sammanbundna och påverkar varandra ömsesidigt.

Men om den dialektiska relationerna gör att ingenting är konstant, hur kommer det sig då att vi upplever världen som om den vore den samma dag för dag? ªDet beror på att alla förändringar inte är märkbara.

Om vi utgår från tillexempel en stol av trä, kan vi säga att det är samma stol oavsett om den står i ett rum där det är 10 grader, eller om den står i ett rum där det är 30 grader. En noggrann mätning skulle visa att det inte stämmer: stolen i det varmare rummet skulle vara något större och ha en något annorlunda form än stolen i det kallare. Men för det dagliga användandet är det ointressant.

Vi skulle kunna fortsätta att höja temperaturen grad för grad, utan att vi skulle märka någon större skillnad. Till slut skulle dock stolen fatta eld, och då skulle skillnaden som temperaturen gör bli uppenbar.

Den sortens plötsliga förändringar, när stolen fattar eld, har ofta en långa förhistoria. Dock ser det ut som om dom är plötsliga. Inom dialektiken talar vi om det dialektiska sambandet mellan kvantitet och kvalité. En tillräckligt stor kvantitativ förändring, förändring av temperaturen Ÿi rummet, gav en kvalitativ förändring, stolen förvandlas från något man kan sitta på till något som brinner. (Kvalité har i den vardagliga svenskan blivit synonymt med ”god kvalité”, men här används det in sin ursprungliga, neutrala betydelse.)

Det faktum att kvantitet övergår i kvalité i en viss tidpunkt, och inte oavbrutet, gör att vi oftast kan tala med den dagliga visdomen, vi kan säga att någonting ÄR på ett visst sätt, bara vi är medvetna om att det som är också ständigt förändras.

Den kvantitativa förändringens övergång i kvalité förklarar också ett annat fenomen som är grundläggande för en dialektisk förståelse: motsättningen mellan form och innehåll. Det som ser ut som en stol som går att sitta på kan mycket väl vara något som är på väg att börja brinna, som är på väg att bli något annat. I mer komplexa skeenden än en stol på väg att börja brinna är företeelser ofta på väg åt flera olika håll samtidigt. Saker är summan av sina inre motsättningar.

Den dial¿ektiska förståelsen går utöver den vardagliga visdomen, där saker är som dom är. För en dialektiker ÄR ingenting, det BLIR ständigt. Den dialektiska analysen innefattar men går utöver den mekaniska idén om orsak och verkan. Verkligheten bestäms inte av ett antal kugghjul som driver på varandra, verklighetens kugghjul kan mycket väl snurra i olika takt och åt olika håll utan att maskineriet skär.

Den dialektiska materialismen är i sig ingen kunskap. Den befriar oss inte från behovet att göra erfarenheter, att undersöka hur saker verkligen förhåller sig. Men den säger oss vad vi ska leta efter: efter materiella begränsningar, efter motsättningar, efter möjliga språngvisa förändringar (kvantitetens övergång i kvalité). De lär oss hur vi ska betrakta världen: inte som döda ting med en fast innebörd, utan som processer, som ständig förändring driven av motsättningar. Den lär oss att väja för enkla förklaringar, att undvika tänkande i svart och vitt,z den lär oss att se att saker kan innehålla komponenter som är motsägelsefulla, se att företeelser är resultatet av komplexa skeenden, skeenden som måste förstås i sin helhet, som inte kan reduceras till någon av sina beståndsdelar. Och den lär oss att en företeelses form inte behöver vara det samma som dess innebörd, där med lär den oss att tänka kritiskt.

Jörgen Hassler

Ursprungligen publicerad på ett numera nedlagt debattforum på Internet

Pierre Frank om ”Stalinfenomenets historia”

Pierre Frank recenserar: Jean Ellenstein, Stalinfenomenets historia,  Arbetarkulturs, förlag, 1977. Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1980.

Äntligen kan vi säga, utan att bli anklagade för antisovjetism, att de i Moskva fängslar folk på grund av deras politiska åsikter. Äntligen kan vi säga att ”Bekännelsen” inte är en antikommunistisk film. Äntligen kan vi protestera mot det fula trick som regeringen i Östtyskland spelat Wolf Biermann. Detta är möjligt idag, sedan Marchais givit klarsignal. Men varför är det så, att det som igår fortfarande var antikommunism och antisovjetism, inte längre är det idag? Från Marchais och ledarskapet i Franska kommunistpartiet (fortsättningsvis PCF) får vi, idag liksom igår, bara tvärsäkra uttalanden, inga förklaringar. Idag som igår, har vi bara att tro på deras ord.

Vill vi veta mer om stalinismen får vi vända oss till Jean Ellenstein. Han är idag PCFs auktoriserade historiker och dessutom prorektor inom C.E.R.M. (Centrum för marxistiska studier och forskning – en institution som officiellt drivs av PCF), vilket har till en av sina uppgifter att skola PCF-kadern i Sovjetfrågan. Dessutom var han nyligen PCFs kandidat i fyllnadsvalet i femte arrondissementet i Paris, där han speciellt symboliserade ”tjugoandra PCF-kongressens linje”. Rustad med så många titlar gav han för inte så länge sedan ut en redogörelse för ”Chrusjtjevrapportens begränsningar och betydelse.” För ungefär ett år sedan publicerade han en bok med titeln ”Histoire du phénoméne Stalinien”(1), vilken gör det möjligt för oss att förstå betydelsen av och begränsningarna hos antistalinismen, om inte hos författaren så åtminstone hos PCF. För Ellenstein publicerar inte en bok om ett så känsligt ämne utan att först fått klartecken från Place du Colonel Fabien (PCFs huvudkvarter).

Denna bok innehåller många fakta som gör den användbar när man skall övertyga en medlem i kommunistpartiet som inte vill tro på fakta om Stalins oräkneliga brott, om Trotskijs roll både under Oktoberrevolutionen och som skapare av Röda armén och om de lögner som Moskva sänder ut om Sovjetunionen o.s.v. Vilken enorm skillnad jämfört med tidigare skrifter! Otvivelaktigt skulle den chocka vem som helst som under åratal fullständigt svalt den apologetiska prosan och bländats av en ljusblå himmel utan moln.

För detta ändamål är det nödvändigt att flitigt använda boken, vilket rekommenderades i en artikel i tidskriften ”Quatrieme Internationale”.(2 ) Vi skall också diskutera den, men inte för att visa vad den kan användas till, utan för att visa vad som måste förkastas i den. För alla dem som inte inväntade att Ellenstein skulle upptäcka många av dessa saker, är hans bok fortfarande inte en sanningsenlig historik över Sovjetunionen och stalinismen. Precis som en halvfull flaska också är halvtom, är en bok som behandlar historia, även om den bara innehåller några halvsanningar, lögnaktig. Vi skall inte gå igenom ”Stalinfenomenets historia” sida för sida för att peka på alla de punkter som behöver klargöras eller korrigeras – de är för många. Inte heller skall vi diskutera den åtskillnad som Ellenstein gör mellantermerna ”stalinfenomen” och ”stalinism”. Vi är inte intresserade av semantiska frågor, utan av hur han använder termerna när han skall förklara vad som hänt och vad som händer i Sovjetunionen.

Det han har bibehållit av stalinismen

En sak bör stå klar från första början: samtidigt som Ellenstein erkänner Trotskijs roll i Oktoberrevolutionen är han lika oärligt antitrotskistisk nu som förr: ”Vi måste betänka att trotskismen av år 1931 inte var densamma som i våra dagar när den utmärks av antisovjetism och en dogmatisk tillbakablickande strategi”(3) Han bevisar inte sina påståenden, särskilt inte anklagelsen om antisovjetism. För honom är helt enkelt vår revolutionära strategi ”förlegad” till skillnad från den reformistiska vägen till socialismen.

Men det är inte bara antitrotskismen som Ellenstein bibehållit av stalinismen. Till denna måste läggas metoden att välja de opponenter som passar honom, vilket är helt i stil med de ”marxistiska veckor” under vilka stalinisterna roar sig med att diskutera med alla slags filosofiska, historiska och ekonomiska riktningar, samtidigt som man systematiskt struntar i de marxister som inte politiskt ställer upp på PCFs gällande linje. Ellenstein är bara något skickligare; han väljer det som passar honom hos t.ex. Trotskij eller Deutscher för att nedsabla en Bettelheim.(4 ) Han tvekar inte att ta till förvanskningar för att bekämpa trotskismen. T.ex. talar han om ”Rizzi, en italiensk trotskist” när det är allmänt känt att den senare bekämpade Trotskijs analys av Sovjetunionen som en arbetarstat och att Trotskij utförligt vederlade Rizzis teorier om ”byråkratisk kollektivism”, vilka senare togs upp av Burnham. Med utgångspunkt från en olycklig formulering hos Rakovskij om Sovjetunionen fastslår Ellenstein felaktigt att Trotskij själv i ”Den förrådda revolutionen” var osäker om Sovjetunionen skulle kunna betecknas som en arbetarstat.(5)

Vad Stalins person beträffar, gör han sitt bästa för att ställa honom i ljusan dager: ”… Stalin vid revolutionens början var rik på erfarenheter av skilda slag, däribland internationella relationer”(6) Detta sista påstående är helt enkelt osant! Stalin lämnade Ryssland bara för två, tre korta utlandsvistelser, i samband med ryska partikongresser och för att skriva en broschyr om den nationella frågan. Det är en överdrift att kalla detta ”internationella relationer.” Ellenstein gör också Stalin till ”en begåvad popularisator” av marxismen.(7) Som kontrast fastslår han att Trotskij ”var aldrig annat än medelmåttig taktiker, och trivdes bättre i krislägen än i perioder av relativt lugn”(8) Ungefär som Alice i Underlandet, har Ellenstein ett slags uppochnervänt kriterium för talang och medelmåttighet – och även när det gäller naturen hos historiska perioder. Revolutionsperioden, 1917-23, är för vår författare en period av ”krislägen ”, medan den stalinistiska perioden, när alla gamla bolsjeviker och miljoner sovjetmedborgare likviderades (han medger antalet), är en period av ”relativt lugn ”.

Förvanskad historia

Vi kan sträcka oss så långt att vi ger Ellenstein rätt att missta sig om personer och historiska perioder. Han har full rätt att ogilla revolutionära stormar och föredra lugna vatten. Men är det möjligt att grövre förvränga de händelser som utmärkte stalinismens framväxt än att skriva: ”Det är mycket betecknande att inte en enda av partiledarna – trots den oenighet som fanns mellan dem under åren 1923-27 – hade ifrågasatt de politiska institutioner som upprättats år 1922”.(9)

Detta är ren lögn! Trotskij å ena sidan och 46 andra bolsjevikledare å andra sidan krävde redan 1923 att partiet skulle demokratiseras. Den Förenade oppositionen upprepade detta krav 1926 och -27 i en plattform där man också förespråkade att statsapparaten kraftigt skulle nedskäras. Om detta viktiga dokument har Ellenstein inte ett enda ord att säga. Han talar inte heller om för läsaren att Oppositionen redan 1923 (i Trotskijs fall så tidigt som 1922 i hans rapport till SUKPs 11:e kongress) krävde industrialisering och planering. När det gäller denna tidsperiod betonar han bara det faktum att Bucharin, till skillnad från Stalin, ville gå långsamt fram med att industrialisera landet och uttrycker sin förvåning över att Stalin skulle ha satt den i full rullning. I stället för att hänvisa till Trotskij eller Deutscher, som Ellenstein måste anse vara alltför vänligt inställd till Trotskij, kunde Ellenstein ha använt sig av professor E.H. Carr (vars verk han bara nämner när de passar hans teorier) – en icke marxistisk historiker, men en historiker som mycket samvetsgrann! samlat ihop en enorm mängd dokument som han mycket skickligt använt sig av för att skriva Sovjetunionens historia. Han skulle ha upptäckt:

(a) att planering och industrialisering accepterades först efter det att Oppositionen under fem år fört kamp mot Stalin och Bucharin, den senare gjorde t.o.m. gällande att man byggde socialismen ”med snigelns hastighet” (10),

(b) att både Stalin och Bucharin förnekade kulakfaran ända till slutet av 1927,

(c) att Stalin, som den kortsynte byråkrat han var, började ändra kurs först när han stötte på hindret och då anammade han en politik som föreföll nära Oppositionens, men med metoder och en rytm som denna inte alls förespråkat. Längre fram skall vi ge ytterligare exempel på Ellensteins sätt att skriva historia.

Det är å andra sidan sant att han helt riktigt betonar de otillräckliga ansträngningarna som gjordes för att förverkliga demokratin, något som snart skulle sätta sin prägel på den fortsatta utvecklingen av den ryska revolutionen: ”… bristen på demokrati ligger bakom Stalinfenomenets uppkomst och triumf”.(11) Ellenstein säger också, helt korrekt, att förhållandena under inbördeskriget tillsammans med Rysslands historiska efterblivenhet, inverkade negativt på den demokratiska utvecklingen i landet. Men han framhärdar alltför mycket på denna punkt och tillgriper då, avsiktligt eller ej, ett gammalt argument av socialdemokratiskt ursprung som använts av alla fiender till bolsjevismen.

Det var också Lenins fel!

Förutom de objektiva förutsättningarna hävdar Ellenstein att ett visst ansvar för denna avsaknad av demokrati och därmed också stalinfenomenet, faller på Lenin:

”Det ryska och sovjetiska… experimentet utvecklades inte via någon politisk demokrati. .. Även Lenin, som angrep dessa frågor utifrån en sund teoretisk insikt, underskattade alltid demokratins betydelse, eftersom han utgick från sina egna ryska erfarenheter och assimilerade de demokratiska enbart utifrån… (Han) kan åskådliggöra de revolutionära processerna enbart genom sina egna erfarenheters förvända och förvändande lins …”(12) ”År 1918, och kanske inte heller år 1923, kunde Lenin veta att socialismen, även om den utgjorde en övergång från kapitalism till kommunism, skulle vara i många decennier och att staten skulle få en allt större roll.”(13)

Vilka orimliga felaktigheter döljer sig inte i dessa få meningar. Lenin, som ville att varje kokerska skulle kunna fylla styrandefunktioner, underskattade således alltid, enligt Ellenstein, demokratins betydelse p.g.a. att han bar ryska glasögon som förvrängde hans egen erfarenhet! Inte som dessa duktiga franska demokrater, (i stil med Marchais) som har god syn och klart kan urskilja saker och ting i demokratins och den borgerliga parlamentarismens klara atmosfär. Och stackars Rosa Luxemburg, som samtidigt som hon polemiserade mot Lenin om bland annat arbetardemokrati, förlöjligade de som ansåg ”den borgerliga demokratins hönsgård vara den institution som var kallad att genomföra den mest fantastiska sociala omvälvningen i historien”.

Det andra citatet från Ellensteins bok innehåller en fullständig stalinistisk revidering av marxismen. Varken Marx eller Lenin (i ”Staten och revolutionen ”} sade att ”socialismen utgjorde en övergångsperiod från kapitalism till kommunism, under vilken staten skulle komma att spela en allt större roll”. De talade om två stadier hos det kommunistiska samhället – ett lägre stadium som de betecknade som socialistiskt och ett annat, högre, som de kallade för det genuina kommunistiska samhället. De gjorde följande åtskiljning mellan dessa två stadier:
(a) i det lägre stadiet är fördelningsprincipen ”samma mängd produkter för samma mängd arbete” vilket fortfarande förutsätter ”den borgerliga rättens trånga synsätt”, medan det högre stadiet karakteriserades av maximen ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”;
(b) i kommunismens högre stadium, d.v.s. i överflödets rike, kommer staten att försvinna helt, medan den i det lägre stadiet, från och med proletariatets maktövertagande, bara kommer att börja vittra bort:

”Statens ”bortdöende” i den gängse, allmänt utbredda – om man så får uttrycka sig – massomfattande föreställningen innebär otvivelaktigt att undanskymmande, om inte rent av ett förnekande av revolutionen. En sådan tolkning är emellertid den grövsta förvrängningen av marxismen. .. Engels (tatar) här om att den proletära revolutionen ”upphäver” bourgeoisins stat, medan orden om bortdöendet hänför sig till resterna av det proletära statsväsendet efter den socialistiska revolutionen. Den borgerliga staten ”dör” inte ”bort” enligt Engels utan ”upphäves” av proletariatet under revolutionen. Det som dör bort efter denna revolution är den proletära staten eller halvstaten… Om ”bortdöendet… talar Engels alldeles klart och bestämt då det gäller epoken efter ”statens besittning av produktionsmedlen i samhällets namn ”d.v.s. efter den socialistiska revolutionen…’ ”Den borgerliga statens avlösning av den proletära är omöjlig utan en våldsam revolution. Den proletära statens upphävande d.v.s. upphävandet av varje stat överhuvudtaget, är omöjlig på ett annat sätt än genom ”bortdöendet””(15)

Det stämmer att Marxs och Engels teori om den proletära diktaturens stat, under den period som följer omedelbart efter maktövertagandet, utgick ifrån, uppfattningen att revolutionen skulle äga rum i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle. Problemet komplicerades av det faktum att varken Ryssland eller de andra länder där kapitalismen avskaffats, var utvecklade kapitalistiska länder (utom Tjeckoslovakien och Östtyskland, där dock omvälvningen framförallt åstadkoms genom militär intervention). Det är på grund av detta som dessa samhällen, i vilka det var nödvändigt att först åstadkomma den ”primitiva ackumulation” som de föregående regimerna inte lyckats med, idag fortfarande är övergångssamhällen till socialismen (det lägre stadiet av kommunismen) snarare än riktiga socialistiska samhällen.

Viktigast av allt är att varken Marx eller Lenin föreställde sig att den sociala ojämlikheten skulle öka och att staten skulle spela en mer och mer betydande roll efter maktövertagandet – vilket skedde under Stalin, som försökte rättfärdiga sin politik teoretiskt. Det var han som så tidigt som 1935 framhöll att ”socialism” hade fullbordats i Sovjetunionen och att man nu skulle gå vidare till nästa fas, kommunismen. Det var också han som uppfann ”teorin ” att ju längre man kommer i det socialistiska uppbygget, desto mer skärps klasskampen, vilket inte leder till att staten ”vittrar bort” utan till att den stärks som repressiv apparat, för vilket Moskvarättegångarna var ett uttryck. På detta plan har Ellenstein uppenbarligen bibehållit hela den stalinistiska ”teorin” men, och här är han inkonsekvent, han vill inte ha repressionen. Vi kanske har misstagit oss, men vi har inte träffat på en enda hänvisning till statens bortvittrande i hans bok.

Att kosta på sig lyxen av en revolution…

De omständigheter som fick Lenin att underskatta demokratin och att betrakta övergrepp på denna som en norm för den socialistiska revolutionen ledde enligt Ellenstein också till Kominterns strategiska misstag i fråga om de utvecklade kapitalistiska länderna:

”Det som år 1919 framstod som en norm skulle under de följande åren framstå som ett undantagsfall, och som en följd därav kom den av den Kommunistiska Internationalen (ursprungligen) antagna strategin att visa sig stämma dåligt överens med den faktiska situationen i de kapitalistiska länderna. Den stämde å andra sidan mycket bättre överens med situationen i de koloniala länderna, där den nationella befrielserörelsen kunde föra människorna mot den socialistiska revolutionen utmed vägar som historiskt skiljde sig från den ryska revolutionens, men liknade den däri att de demokratiska processerna spelade en liten roll. ”(16)

Det strategiska schemat, eller i klartext, den revolutionära vägen förmodas vara undantaget. Men, har den andra lösningen, den parlamentariska vägen av gradvis utveckling av den borgerliga demokratin, som anges vara lagen och inte undantaget, någonsin lett till en seger för socialismen? Detta är en fråga som Ellenstein inte ställer sig. Borde den revolutionära vägen ha följts i Frankrike och Italien efter Andra världskriget? Låt oss lyssna till vår socialistiska strateg:

”Dessa båda länder hade befriats av anglosaxerna, och även om deras folk så hade önskat, vilket inte var fallet, kunde de inte unna sig lyxen av en revolution, som amerikanarna och engelsmännen skulle ha dränkt i blod, utan att Sovjet kunde ha ingripit… ”(17)

”Lyxen av en revolution”- för att unna sig den måste man vara vietnames, och ställas ansikte mot ansikte med en halv miljon amerikanska soldater, efter att ha kämpat mot japanska och franska trupper. Goda européer, vars förfäder erövrade några ganska bräckliga demokratiska rättigheter som inte uppskattas av Ku Klux Klan och nazister inte uppskattar), kan inte nå socialismen genom revolution. I stället kommer de att köras dit i lyxvagnar.

Vad kan man säga om den ”ringa betydelsen av demokratiska processer” för de länder som var kolonialiserade innan kapitalismen störtades? De kan nöja sig med en EPA-socialism. Det är inte ett direkt rasistiskt uttalande, men det stinker likväl.

Thermidor

Vi kommer nu till ett annat exempel där Ellenstein i egenskap av historiker försöker framställa stalinismen som någonting som stärker den socialistiska revolutionen, något som Trotskij, inte skulle ha förstått

”… han (Trotskij) förstod inte att Thermidor var en förlängning av den borgerliga revolutionen med andra metoder, i andra former och även med andra personer. Bonaparte konsoliderade den borgerliga revolutionen på samma sätt som Stalin genomförde den socialistiska”.(18)

Under de år stalinismen var på uppgång användes begreppet Thermidor i Sovjetunionen på ett sätt som ofta var förvirrat. Trotskij erkände detta och i februari 1935 skrev han en självkritisk pamflett för att ge sin slutgiltiga åsikt i frågan. Där kan vi läsa följande:

”l794 års Thermidor åstadkom ett överförande av makten från vissa grupper i Konventet till andra, från en sektion av det segerrika ”folket” till andra skikt. Var Thermidoren kontrarevolutionär? Svaret på denna fråga beror på hur vid betydelse vi, i ett givet fall, ger begreppet ”kontrarevolution”. Den sociala omvälvningen 1789-93 var borgerlig till sin natur. Till innehållet begränsade den sig till att ersätta det statiska feodala ägandet med det ”fria” borgerliga ägandet. Den kontrarevolution som skulle ha ”motsvarat” denna revolution borde ha strävat efter att uppnå ett återupprättande av de feodala ägandeförhållandena. Men under Thermidoren gjordes inte ens ett försök i denna riktning. Robespierre sökte sitt stöd bland hantverkarna, Direktoriet inom mellan-bourgeoisin. Bonaparte allierade sig med bankerna. Alla dessa förändringar- vilka naturligtvis inte bara hade en politisk utan också en social innebörd – ägde emellertid rum på det nya borgerliga samhällets och den nya borgerliga statens grundval. Thermidoren var en reaktion som verkade på revolutionens sociala grundval… Naturligtvis jämför vi dagens Kremlbonapartism med bonapartismen under bourgeoisins uppgång och inte under dennas nedgång… Ur den synvinkel som vi är intresserade av, är skillnaden i den sociala grundvalen för de båda typerna av bonapartism, den med jakobinskt och den med sovjetiskt ursprung, mycket viktigare. I det förra fallet handlade det om att befästa den borgerliga revolutionen genom att utrota dess principer och dess politiska institutioner. I det senare fallet rör det sig om att konsolidera arbetar- och bonderevolutionen genom att krossa dess internationella program, dess ledande parti, dess sovjeter… Napoleon förde en kamp inte bara mot den feodala världen utan också mot ”packet” och mot små- och medelbourgeoisins demokratiska sammanslutningar… Stalin försvarar Oktoberrevolutionens erövringar inte bara mot den feodala och borgerliga kontrarevolutionen utan också mot arbetarnas krav, deras otålighet och missnöje. Han krossade vänsterflygeln som uttryckte de oprivilegierade arbetande massornas lagbundna historiska och framstegsvänliga tendenser. Han skapade en ny aristokrati genom extrema löneskillnader, privilegier, titlar o.s.v. ”(19)

Vi kan se att Trotskij inte ”förstod” innebörden av den stalinistiska Thermidoren respektive av den borgerliga Thermidoren. Han skulle ha behövt en Ellensteins skarpsinne för detta! ”Med andra metoder, i andra former och även med andra personer” säger Ellenstein. Men hur? Stalin ”fortsatte” den socialistiska revolutionen genom att utplåna varje atom av demokrati i Sovjetunionen och genom att avrätta den överväldigande majoriteten av ledarna och deltagarna i Oktoberrevolutionen. Var och en konsoliderar revolutionen på sitt sätt.

”Stalinfenomenets” natur

Men vad är det då som enligt vår historiker ligger bakom detta ”stalinfenomen”? Han skriver en mening som förtjänar att bevaras åt eftervärlden,: ”Företeelsen var alltså begränsad i tiden och rummet och inte någon för den historiska, nutida eller framtida socialismen historiskt given nödvändighet”(20)

En företeelse som är ”begränsad i tiden och rummet”. Vad finns det för något i denna vår värld på jorden, förutom den Helige ande, fantomer, ektoplasmer och liknande, som inte är ”begränsade i tiden och rummet”. Socialismen och kommunismen kommer också att vara det. Stalinismen var naturligtvis inte ens i Sovjetunionen en oundviklig, ödesbestämd nödvändighet – trotskisterna sade detta för länge sedan, och det var just därför Trotskij och Oppositionen kämpade mot stalinismen från det ögonblick den tog sina första steg. Var är då den sociala naturen hos detta fenomen som är begränsat ”i tiden och rummet”? Ellenstein ifrågasätter partiet och statsbyråkratin men han gör det i termer som måste studeras noga:

”Antalet statstjänstemän ökade starkt och närmade sig en improduktiv nivå. Heltidssysselsatta partiarbetare och funktionärer inom statsapparaten åtnjöt ofta materiella, politiska och intellektuella fördelar, vilket gav dem vissa privilegier jämfört med folket. Del skulle emellertid stå i strid med fakta att tala om en ny klass av ”privilegierade” byråkrater, vilket vissa trotskister gjorde på trettiotalet och senare”(21)

”Det kan medges att en – minimal – del av arbetsprodukten, vilken inte fördelades bland lönearbetarna (i form av löner) utan som staten tog hand om. i oproportionerlig grad monopoliserades av stats- och partifunktionärerna. Detta är förvisso en konsekvens av byråkratifenomenet, men skillnaden mellan det och talet om mervärde och en byråkratklass är enorm… Dessa. . . förmåner… tillät vissa att leva bättre än andra sovjetmedborgare.. . men detta räcker verkligen inte till att konstituera skapandet av en ”byråkratklass”. Det existerar förvisso sociala orättvisor under socialismen, men hur utopiskt vore det inte att tro att det inte kunde göra det!(22)

”Det är förvisso sant att stalinfenomenet var byråkratiskt, men därmed menas att byråernas roll var viktigare än massornas och att administrativa beslut vägde tyngre än ekonomiska stimulanser. Detta innebär att ekonomin kunde vanskötas, att städerna kunde administreras illa och kolchoserna skötas dåligt till följd av beslut av tjänstemän som var inkompetenta, oansvariga, inte kunde leva upp till sitt ansvar eller var korrupta… Denna sjuka var inte specifikt socialistisk… Den kan återfinnas i alla kapitalistiska länder”(23)

För det första: det som är ”motsatsen till sanningen” är att tillskriva Trotskij och trotskisterna, inberäknat dagens, åsikten att sovjetbyråkratin är en klass. Hur många dispyter och splittringar har inte Fjärde Internationalen erfarit p.g.a. denna fråga om huruvida byråkratin är en ny klass eller en privilegierad social kategori i arbetarstaten. Armén och kyrkan representerar inte klasser utan sociala kategorier. Men det hindrar dem inte att under vissa omständigheter styra en stat baserad på t.ex. kapitalistiska ägandeförhållanden. I Sovjetunionen är ägandeförhållandena av socialistisk karaktär. Trots detta är det inte proletariatet, utan byråkratin som ända sedan Stalin på ett despotiskt sätt styr samhället.

För det andra: Ellenstein förringar medvetet de fördelar och privilegier som byråkratin åtnjuter i Sovjetunionen. Han säger dessutom att man måste vara utopisk om man tror att sociala orättvisor inte kan finnas under socialismen. Det är riktigt, men det är inte det saken gäller. Under Stalin kämpade regimen inte, som den borde ha gjort, mot sociala orättvisor under uppbygget av socialismen: den ökade dem. Hela dess politik gick i den riktningen – på arbetarnas bekostnad. Här reviderar Ellenstein återigen Marx och Lenin och glömmer att de entusiastiskt applåderade Pariskommunens beslut att, som ett led i kampen mot byråkratin, betala sina valda representanter och funktionärer en lön som inte överskred en yrkesskicklig arbetares. Den unga sovjet-regimen förmådde, trots att den var uppbyggd på arbetar- och bonderåd, inte göra så mycket. Under de första åren var den p.g.a. knappheten och kaderflykten från staten och ekonomin bara förmögen att upprätthålla denna norm bland medlemmarna i kommunistpartiet. Till och med denna regel avskaffades när Stalin fick makten över partiet.

Ytterst ser Ellenstein i byråkratin inte en privilegierad social kategori utan bara dåliga metoder och inkompetenta och oansvariga människor – precis som i ett kapitalistisk samhälle. Men varken, under ett kapitalistiskt styre eller i Sovjetunionen, är det brist på kompetenta, ansvarsfulla och okorrumperade byråkrater. Man kan inte förklara en social regim eller politiska strukturer med individuella misstag. Ellensteins ståndpunkt står fullständigt i strid med troskister-nas uppfattning om Sovjetunionen som en regim baserad på en privilegierad byråkrati, som för att vidmakthålla sig själv och för att utvidga sina privilegier, obarmhärtigt slog till och avrättade de som försvarade arbetarklassens krav. Då denna byråkrati misslyckades att finna en stabil social position som svarade mot de nya produktionsförhållandena, fann den sig självt tvingad att försöka utse en högsta skiljedomare materialiserad i en person, runt vilken de utövade en kult.

Socialism i ett land

Ellenstein försvarar ”teorin” om ”socialism i ett land”:

”Oppositionen – den från 1923 eller 1925-26 – hade begått det stora misstaget att inte inse nödvändigheten av detta slagord vilket kunde fattas av bondemassorna, därför att det implicerade ett fördömande av ett offensivt revolutionärt krig och därför av all äventyrspolitik”.(24) ”Socialism i ett enda land var den enda möjliga vägen omedelbart efter revolutionens nederlag i Europa.”(25)

Han hänvisar inte till de hårklyverier som Bucharin kom med för att rättfärdiga ”socialism i ett land”, utan till mera jordnära saker. Att vara anhängare av den internationella revolutionen är för honom framför allt att vara en äventyrare som förespråkar offensiva revolutionära krig – vilket är en oärlig förvrängning av Oppositionens ståndpunkter. Enligt Ellenstein var det nödvändigt att skapa en ideologi för bönderna och för de utmattade massorna i allmänhet – en ideologi som uppenbarligen passade byråkraterna, som tyckte att revolutionen hade varat tillräckligt länge och att det var dags att rädda de privilegier och andra fördelar som var nödvändiga för ett bättre liv.

Ellenstein erkänner att Hitlers maktövertagande ”var ett område på vilket Stalin hade ett stort ansvar”(26) Men han inser inte att den stalinistiska politiken under den s.k. ”tredje perioden”, vilken påskyndade Hitlers seger genom att gå emot arbetarnas enhetsfront mot nazismen. var en av de mest förödande frukterna av ”teorin” om ”socialism i ett land”. Stalin insåg att, för att kunna bygga denna socialism inom Sovjetunionens gränser, var nazismens maktövertagande (som han trodde skulle skapa en instabil regim) att föredra framför en regering som inbegrep världsimperialismens socialdemokratiska bihang.

Låt oss i denna fråga lägga till att Ellenstein framställer det som om Bucharin, till skillnad från Stalin, hade insett det nazistiska hotet mot Sovjetunionen. Som stöd för detta påstående inflikar han några rader från ett tal som hölls på SUKPs 17:e kongress 1934 (d.v.s. efter Hitlers maktövertagande) – rader, som för övrigt dränks i en hyllning till Stalin och som inte kommer med någon alternativ politik. Å andra sidan ägnar Ellenstein inte en rad, inte ett ord i sin bok åt Trotskijs talrika texter från åren mellan 1929 och 33, värda all uppmärksamhet, där han varnar för hotet från Hitler och propagerar för en enhetsfront av de kommunistiska och socialdemokratiska partierna för att bekämpa detta hot. Texter som ådrog honom den mest avskyvärda stalinistiska förtalskampanj, vilken banade väg för de kommande ”Moskvarättegångarna ”.(27)

Låt oss till sist när det gäller Stalins utrikespolitik nämna ytterligare en lögn, det finns inget annat ord för det, från ”stalin-fenomen”- historikern. Enligt honom var det efter Hitlers maktövertagande nödvändigt att anamma en annan politik: ”… den enda strategi som tycktes kunna spärra vägen för nazismen och andra slag av fascism, nämligen ”demokrati eller fascism”.(28) Resultatet av detta var folkfrontspolitiken. Men, tillägger han:

”Kominterns sjunde kongress konfirmerade denna politik. Olyckligtvis försvårade stalinfenomenet tillämpningen av denna nya politik och förhindrade i stor utsträckning att den gavs den nödvändiga teoretiska dimensionen”(29)

Detta är helt fel. Folkfrontspolitiken hindrades aldrig av Stalin. speciellt inte i Frankrike och Spanien. Vi hittar ingen hänvisning i Ellensteins bok till spanska revolutionen, där folkfrontspolitikens strategi ”demokrati eller fascism” användes med känt resultat. De som vid den tiden, på ett mer eller mindre ingående sätt, hävdade att det var nödvändigt att inte lita till den borgerliga demokratin för att besegra fascismen eftersom fascismen närdes av den borgerliga demokratins oförmåga att vidmakthålla det kapitalistiska systemet; de som sade att fascismen bara kunde besegras genom en socialistisk revolution, de anklagades då för att vara ”hitlertrotskister”. Moskvarättegångarna, den första inträffade praktiskt taget samtidigt med utbrottet av spanska inbördeskriget, var knivhugg som Stalin riktade lika mycket mot den spanska revolutionen, som mot Sovjetunionen självt.

Stalinismens kvarlevor … på mentalsjukhusen

Innan vi börjar undersöka stalinismen närmare in på knutarna, bör vi fråga oss vad det blivit av Sovjetunionen idag. Följande är vad Ellenstein har att säga:

”De yttringar av ”nystalinism” som kan finnas är rester från det för gångna: de är en följd av vanor, etablerade administrativa strukturer och attityder vilka det som bekant är svårt att förändra”.(30)

Publikationer förbjudna av censuren, deportationer till läger, landsförvisningar, internering av oppositionella på mentalsjukhus, den militära interventionen i Tjeckoslovakien för att installera en ny centralkommitté i kommunistiska partiet etcetera… allt detta är bara kvarlevor från det förgångna. Liksom hela stalinfenomenet beror dessa kvarlevor på ryssarnas vanor – de som aldrig upplevt demokrati. Dessutom är det ju så svårt att ändra på folks läggning och sinnelag… Det är precis som om jag lyssnat till min specerihandlare: i dessa ord avslöjas Ellensteins småborgerliga mentalitet i hela sin nakenhet. Är det inte målet för arbetarrörelsen att ändra samhället och på så sätt även vanor, attityder och moral? Om ledarna i Sovjetunionen är så osedvanligt ljumma i denna fråga, vad skall då de arbetande massorna i detta land göra? Vilket program föreslår Ellenstein dem? Vi hittar ingenting om detta i hans bok. Vi far väl anta att boken är skriven i namn av ickeinblandning i broderpartiets inre angelägenheter, denna hycklande formel som tillåter kommunistpartierna i väst att sjunga Sovjetunionens lov i varje fråga hur obetydlig den än är, men att inte säga någonting om de brott som begåtts: det längsta de kan gå idag, flera årtionden efteråt, är att på ett föga övertygande sätt säga att de inte längre instämmer i en del av Kremlledarnas handlingar, det är allt.

Det är Kominterns och de andras fel!

Låt oss lämna den stalinska in- och utrikespolitiken på regeringsnivån, för stalinfenomenet rör mer än det. För trots ”teorin” om socialism i ett land begränsade sig stalinismen inte till Sovjetunionen och drog sig inte för att blanda sig i broderpartiernas affärer. Tvärtom, den drabbade alla kommunistpartier i världen. Det Ellenstein skriver om denna fråga är minst lika felaktigt som det han t.ex. skriver om Sovjetunionen. Varför följde kommunistpartierna Stalin så träget i alla hans lögner och brott? För Ellenstein var det helt enkelt Kominterns fel:

”De utländska kommunistpartierna deklarerade att det rörde sig om lögner och borgerlig propaganda… Informationen filtrerades i huvudsak via sovjetiska överlöpare som flytt till väst (Krivitskij, Orlov, Kravtjenko), via Trotskij och trotskisterna och via forskningscentra vid universiteten i de imperialistiska länderna… De kommunistiska partierna och deras ledare hade alla skolats av Komintern. Den Kommunistiska Internationalen hade gjort det villkorlösa försvaret av Sovjetunionen till en av hörnpelarna i sin politik”(31)

Stalins offer hade också del i detta:

”Hur kunde man tvivla på komplotten när man hört Zinovjev och Kamenev förklara att de var agenter åt Gestapo och hade planerat att mörda medlemmar av politbyrån?(32)

Lägg till det ”kalla kriget” och ni förstår varför ”så många välmenande människor, särskilt utomlands ”under så lång tid kunde luras av Stalin.(33) Det är sant att en väldig massa arbetare trodde på alla dessa lögner, trodde på alla dessa stalinistiska skändligheten Men vad ska man säga om dessa ”välmenande” kommunistpartiledare som, t.o.m. långt efter det att Komintern hade upplösts, inte visste, inte visste ett skvatt! När vi ögnar igenom dessa sidor har just PCFs politiska byrå sagt att den höll tyst om Chrusjtjevrapporten därför att deras delegation på SUKPs 22:a kongress ombads att inte säga något. Idag är det deras tur att bekänna, att göra ”bekännelse” som ingen eller ingen terror har framtvingat ur dem. De visste, men de sade ingenting och det hela började inte 1956. Det är säkert så att alla medlemmarna i centralkommittén ”inte visste” på precis samma sätt. Kanske t.o.m. några speciellt ointelligenta inte förstod någonting av vad som hände. Men de riktiga ledarna, de i politiska byrån, visste. De visste mycket väl vad som hände i Sovjetunionen och de skänkte sitt bifall. Dessa fina människor, som gjorde anspråk på att vara välkvalificerade, t.o.m. de enda kvalificerade ledarna av arbetarrörelsen, var icke desto mindre oförmögna att förstå att Kreml begick brott mot socialismen i Sovjetunionen. De visste – vi skulle vilja framlägga ett bevis som förmodligen förbigick den som lade fram det. Under den diskussion som följde visningen av filmen ”Bekännelsen” i fransk television tillfrågades bokens författare, Arthur London, av en tittare varför han inte hade bedyrat sin oskuld inför den domstol som dömde honom, varför han inte hade förnekat de uttalanden som hade framtvingats ur honom under tortyr. Kontentan i hans svar:

En sådan handling skulle ha varit meningslös. Jag kommer ihåg att när Krestinskij -f.d. Berlinambassadör och tidigare sekreterare i bolsjevikpartiet – hade försökt ta tillbaka sina uttalanden så hade de stängt av mikrofonen och fört ut honom ur rättegångssalen; och under nästa session erkände han allt som de tvingat honom att säga. Detta hände under den tredje ”Moskva-rättegången” 1938, där Krestinskij var svarande tillsammans med Bucharin och andra. London hade alltså noterat denna händelse och kom fortfarande ihåg den tjugo år efteråt, och visade därmed att han verkligen kände till vad som hade hänt i Moskva under de år då stalinismen stod på sin höjdpunkt. I likhet med andra kommunistledare förstod han förmodligen inte motiven bakom Stalins politik – hans bok visar att han begripit regimens mekanik men inte vad stalinismen är; men det var en situation i vilken han ansåg sig själv maktlös och som han hoppades att han skulle klara sig igenom utan att något skulle hända honom personligen.

De visste och de använde samma metoder

Det var inte bara så att toppledarna, t.ex. Thorez, visste, de tillämpade också liknande metoder och en liknande politik som Stalin förutom det att man inte hade statsmakten. Ellenstein försöker i görligaste mån tona ner PCFs politik och metoder till den grad att de grundläggande dragen ändras:

”Kommunistpartierna i väst tillämpade den (Stalinkulten) i mildare form… ”Det fanns otvivelaktigt en viss glidning i PCFs attityd gentemot Stalin, vars kult de hade övertalats att hylla vid flera tillfällen… På teoretisk nivå hade det inte förskonats från stalinistisk dogmatism, men det vore motsatsen till sanning att utifrån det härleda argument mot PCFs följda politik, vilken faktiskt hade djupt grundad demokratisk praktik.”(34)

Det är som fallet med den olyckliga oskulden som födde ett barn, men bar ett litet ett… Ellensteins formler är så förvridna att läsaren kan tro att PCF har utövat en Stalinkult och inte någon Thorezkult. Bara han har glömt bulletinerna och rekryteringskampanjen till ”Maurice Thorez’parti”, betjänterna, villorna och andra små gåvor till ”Frankrikes första stalinist”.

Tidningen ”Rouge” har redan påmint om de metoder som användes mot Marty och Tillon, metoder som beskrivits av den senare i en bok med den passande titeln ”En Moskvarättegång i Paris”. Tillon ”bekände” efter att ha tvingats att skriva text efter text tills dess han skrev en som passade ledarskapet. På detta sätt säkrade han, om än med svårigheter, en ömklig benådning. Senare, när han åter tog mod till sig och försvarade ”Marcellinvänstern ”35, och avslöjade den behandling han utsatts för, uteslöts han. Marty, som konsekvent vägrade att ge vika för denna behandling, denna moraliska tortyr, drevs ut ur partiet som en ”polisagent”. Idag säger de, med dämpad röst, att han hade en dålig karaktär. Polisman eller dålig karaktär, en sån futtig skillnad! ”Fallen” Marty och Tillon hade inget att göra med ”försvaret av SSSR”. Ändå är det som Ellenstein säger oss, att PCF alltid respekterat demokratin…

Låt oss ta ett annat exempel. Ellenstein skriver i sin bok:
”Inom biologin blev Lysenko överstepräst i en antivetenskaplig ”kyrka” som kritiserade Mendels teser och betraktade dem som idealistiska.”(36)

Lysenko ”kritiserade ” Mendels teser. En sån försköning! En ’ ’kritik” som bestod i att driva ett helt toppskikt av sovjetiska vetenskapsmän från laboratorierna och till och med i att fängsla dem. Men är PCF vitt som nyfallen snö i denna fråga? I brist på kunskap om vad som hände i Sovjetunionen borde ”historikern ” Ellenstein åtminstone veta vad som hänt i hans eget parti. När Lysenkos stjärna uppenbarade sig på Moskvas himmel fanns det bland centralkommittémedlemmarna i PCF en biolog och sorbonneprofessor. som dessutom tillhörde Francs-Tireurs generalstab under motståndstiden. Denne hette Marcel Prenant. Han protesterade mot Lysenkos teser och sade att de inte var vetenskapligt grundade. En annan medlem av centralkommittén, Aragon, vars kvalifikationer inom biologin fortfarande är okända för världen, publicerade ett specialnummer av ”Europé” som stödde Lysenkos teser. Det var Prenant som uteslöts från centralkommittén, det var första steget mot hans avskiljande från partiet. Men Aragon är fortfarande med, och ingen har ännu hört den minsta ”självkritik” från honom eller från partiet i Lysenkofrågan. Vi skulle lätt kunna skriva sida efter sida om olika ämnen, med mängder av citat som stöd, för att visa i vilken grad PCF följde Stalin – detta parti som länge (åtminstone till för en två. tre år sedan), även bland andra kommunistpartier ansågs vara Kremls favoritadept, precis som Frankrike var katolska kyrkans favorit. Vi skall begränsa oss till ett enda exempel.

”Laissez-lez Vivre”(37)

På grund av att det finns bättre och sämre exempel så är det en smakfråga. Under sitt ”uppbygge” och sin ”konsolidering” av socialismen, fick Stalin Sovjetunionen att ta ett stort steg bakåt i frågor som gällde kvinnan, familjen och barnen, och bland annat förbjöd abort på det mest skandalösa sätt, och övergav på detta sätt den unga revolutionära regimens djärva försök. Trotskij uttryckte sin indignation i kraftfulla ord i ”Den förrådda revolutionen”: ”Filosofin hos en präst som också utrustats med gendarmens makt”, för att fördöma ett uttalande från en stalinistisk jurist, Soitz, som förklarat att en kvinna inte hade någon rättighet att avstå ifrån ”moderskapets glädje ”eftersom det inte fanns några arbetslösa i ett socialistiskt samhälle.(38) Och vad gjorde PCFs ledare, under inflytande av Maurice Thorez och Jeannette Vermeersch, i denna fråga? De följde oförbehållsamt i Stalins fotspår och fördömde abort och preventivmedel på ett sätt som – förutom de socialistiska referenserna – skulle ha hedrat de som publicerar ”Laissez-lez Vivre” (fransk organisation som är emot abort).

På femtiotalet attackerade Jeannette Vermeersch abort och preventivmedel i följande ordalag: ”Arbetarklassens kvinnor vill inte ha tillgång till bourgeoisins laster”. I en artikel i ”FranceNouvelle”, kallad ”Rättigheten till moderskap”, uttryckte sig Francois Billoux så här:

”Vi förklara för mödrar och for blivande mödrar att lösningen på deras svårigheter inte ligger i den illegala aborten av idag, lika lite som i legal abort imorgon och inte heller i att använda preventivmedel”. Maurice Thorez lyfte upp frågan till ett ”teoretiskt” plan: ”Partiet kan inte anta en anarkistisk teori vid en tidpunkt när det gör stora framsteg som nationens vägvisare och bär vårt folks hopp”.

Vid PCFs 14:e kongress (Le Havre 1956) hade Thorez övertalat partiet att anta teser där vi kan läsa:

”... den härskande klassen föredrar att propagera för nymalthusianismens inhumana doktriner som är degraderande for individen och ödesdigra for landet. Nymalthusianismen, ett ultrareaktionärt begrepp som den amerikanska imperialismens ideologer åter gjort till mode, är ett vapen i bourgeoisins tjänst för att avleda arbetarna från kampen för omedelbara krav, för bröd, för socialism ”.

Nymalthusianska begrepp är en sak, abort och preventivmedel något helt annat. Man kan försvara de senare utan att det minsta dela nymalthusianska idéer. Hur som helst hade läkare och journalister, som var medlemmar i PCF, stora svårigheter med ledarskapet under denna period. Det skedde till och med uteslutningar ur partiet p.g.a. denna fråga. Idag håller PCF på att inta nya positioner för att inte hamna i bakvattnet på den allmänna opinionen. Men vi har inte hört av någon som helst ”självkritik” frun PCFs sida. Så var fanns PCFs demokratiska politik? Dessutom, trots alla förändringar i dessa frågor, befinner sig PCF fortfarande på nivå med den simplaste småborgarmoral.

Thorez… antistalinist

I sina ansträngningar att försköna sitt parti och dess ledare går Ellenstein lite väl långt när han nämner Thorez’ uttalanden till ”The Times ”(av den 19:e november 1946), där Thorez förutsåg att marschen mot socialismen skulle ta andra vägar än den som de ryska kommunisterna följde. Ellenstein skriver:

”Detta uttalande… utgjorde ändå en viktig milstolpe i förkastandet av den stalinistiska teorin, eftersom det fälldes av generalsekreteraren i ett av de mäktigaste kommunistpartierna i den kapitalistiska världen”.(39)

Thorez, mästare i kampen mot stalinismen på teoretisk nivå – nu har vi sett och hört allt. Detta uttalande förkastade inte stalinismen vare sig teoretiskt eller praktiskt. Det fastslog helt enkelt efter många års praktik att den politik som PCF följde inte var revolutionär, som ryssarnas 1917, utan reformistisk. Såsom i fallet med socialdemokratin, kom denna teoretisering flera år senare, som en bekräftelse på den dagliga praktiken.

Vi tror att vi gett tillräckligt med exempel på de politiska begränsningarna i PCFs ”antistalinism”, utan att ha glömt bort att Ellenstein är den som hitintills kommit längst på detta område. I vilket fall som helst skall vi behandla en typisk aspekt av ”förändringarna” hos PCF-ledarna innan vi går vidare och undersöker den politiska innebörden av deras nya uttalanden i Stalinfrågan.

Ingen moralisk kris

När man läser Ellensteins bok och följer de ofta grova förklaringarna och förvrängningarna skrivna av någon som läst en hel del, förmodligen mer än han verkligen skulle vilja kännas vid, frestas man att tro att han spelar idiot för att dölja åsikter som han inte vill ge uttryck för, eller ännu inte vill uttrycka offentligt, för att hjälpa PCF. Å andra sidan har han utsatts för kritik från vissa element inom själva PCF. Men både Ellenstein och hans kritiker agerar under ledarskapets skydd, av inte fullt kända skäl. I PCF-toppen existerar förmodligen meningsskiljaktigheter – som uppenbarligen inte kan förklaras i termer av sökande efter vetenskaplig sanning – angående vad som kan och måste sägas i sovjetfrågan. Om Ellenstein nu gravt komprometterar sig själv och partiet till en del, måste ledarskapet vara osäkert på de följder som dessa avslöjanden skulle kunna få för partiet.

Oavsett hans egen framtid försöker Ellenstein nu tjäna partiet väl med alla metoder det ärvt från stalinismen. Precis som PCF-ledaren Kanapa – som när han i den tidigare nämnda TV-debatten om ”Bekännelsen” tillfrågades om han någonsin skrivit en överdriven mening i stalinistisk anda svarade: förmodligen, jag kan inte vara säker och jag skäms inte för det – precis så säger Ellenstein:

”År 1975 är det lättare att göra en sansad bedömning av dessa ting… I motsats till vissa andra anser jag inte att jag förslösade min ungdom och uppoffrade den för ett tomt ideal”.(40)

Med uttalanden som detta visar PCFs Kanapar och Ellensteinar att ingen moralisk kris har anfäktat dem. De höll på i åratal som förfalskare, köpte och sålde socialistisk högvaluta, och nu kommer de och säger: Vi gjorde det och vi känner ingen ånger, vi gjorde rätt som gjorde det. Det var nog bra med moraliska kriser hos några medlemmar i PCFs centralkommitté efter att de läst Chrusjtjevrapporten. Naturligtvis delar vi inte Robrieuxs höga tankar om Servin, Casanova, Pronteau etcetera.. eller tror att de kunde ha lyckats med att förändra sitt parti. Men det står klart att de verkligen försökte ändra PCFs hållning, för vilket Thorez med hjälp av kanapar av olika slag, bröt ned dem eller uteslöt dem. Moraliska kriser är också fint för dessa ”medresenärer”, dessa intellektuella och dessa artister, som utan några som helst krav på politiskt ledarskap, vill stödja arbetarnas kamp för mänsklighetens befrielse genom att ge av sig själva och sina talanger. Dessa personer, grymt lurade av stalinisterna, vars kriser beskrivs mycket rörande i Simone Signorets bok ”La nostalgis n’est plus ce quelle étatit” (Nostalgin är inte längre vad den brukade vara) och vilka inte hade något att förebrå sig själva personligen – dessa personer led en hel del. Men de män som verkligen var skyldiga, därför att de visste att de ljög, säger idag utan att skämmas: vi ljög, men vi gjorde rätt i att ljuga för det var för Partiets skull.

Detta ”Parti” blir till ett väsen som står över dem som utgör det och över samhället. En sådan attityd avslöjar att PCFs metoder, trots vissa förändringar i partiets dagspolitik, i grunden är desamma som stalinismens, även om de är än mer hycklande. Den senaste deklarationen från PCFs politiska byrå om ”Chrusjtjevrapporten” som förklara att 20:e kongressens franska delegation kände till denna rapport men lät på ryssarnas begäran bli att tala om den, är av en exempellös fräckhet. Med detta uttalande erkänner de att de lydde under Kreml och höll tyst om de brott som begåtts i Sovjetunionens, därför att de hade blivit ombedda om det. Vem skall tro dem när de säger att de inte visste? Hade de inte hållit tyst förut på ryssarnas begäran? Och vem skall tro dem när de säger: vi skall inte göra om det?

PCFs ”aggiornamento”

Detta gör det möjligt för oss att begripa PCFs nuvarande ”antistalinism” i dess djupaste mening. Just som påven Johannes den 23:e inkallade det andra Vatikankonciliet för att stävja krisen i katolska kyrkan genom en ”aggiornamento ”, liksom Chrustjev försökte göra samma sak för Sovjetunionen vid den 20:e partikongressen: så är det också en ”aggiornamento” och inte en pånyttfödelse som PCF genomgår just nu. Med en ganska nämnvärd skillnad i Chrustjevs favör i jämförelse med Marchais och hans kanapar och Ellensteinar. Därför långt ifrån att ta avstånd från Thorez’ oreserverade deltagande i Stalins alla missdåd och politiska brott, försöker de förringa dem eller förpassa dem till tystnaden. I detta avseende står de mycket närmare en Bresjnev än en Chrustjev.

PCF-ledningens argument, enligt vilket Partiet har erkänt sina fel och inte längre bör lastas för dem, är helt enkelt skrattretande. (Låt oss i förbigående notera hänvisningen till ”Partiet” i allmänhet – vilken sprider ledarskapets skuld till alla medlemmar, vilka inte var direkt ansvariga). Kan ett partis ledarskap förkasta, inte bara en eller annan av partiets speciella politiska ställningstaganden utan hela dess politik och metoder under flera årtionden, precis som man kastar bort ett par utslitna strumpor? Kan det göra detta, samtidigt som det förebrår Socialistpartiet (PS)(41) för dess förgångna? Det kan inte på samma gång anklaga PS för att hålla fast vid Blums arv och själva förneka arvet från Stalin. Inget av de två massarbetarpartierna kommer någonsin att kunna skaka av sig de förräderier de begått mot socialismens sak. Ända tills nu är deras historia historien om dessa förräderier och brott.

Utan att göra anspråk på att ha uttömt ämnet PCFs nuvarande ”antistalinism”, måste vi också undersöka varför detta ”aggiornamento ” inträffar just nu. Många personer har observerat att PCFs ledarskap, som så länge var det ledarskap bland kommunistpartierna som envist följde Moskvas linje, idag är ett av dem som med förvånade snabbhet söker markera sina skiljaktigheter på vissa punkter. Marchais förefaller idag, så långt det är möjligt, vara ännu skarpare mot Moskva än Berlinguer är. Vad har fått honom att bita i det sura äpplet? Marchais ”kvaliteter ”-hans vulgaritet, hans oförmåga att uppskatta nyanser, en brutalitet som han med svårighet kontrollerar – har säkert betydelse för formen, men de förklarar inte sakens kärna. Han har inte en politisk byrå som lyder hans minsta vink i likhet med Thorez. Beslut i frågan om ”stalinismen ”tillhör förmodligen dem som diskuterats mest i denna församling. PCF-ledningens nuvarande attityd måste framförallt förklaras av den speciella politiska situationen i Frankrike. PCF har bara uppfört sig så här i två, tre år. Varför?

En spik i skon

När vänsterunionens gemensamma program undertecknades ropade PCF ”seger”. Var inte detta resultatet av femton års ansträngningar för att åstadkomma en sådan överenskommelse med Socialistpartiet? Det enda möjliga resultatet verkade vara en kraftigare tillväxt av partiet. PCF hade för tredje gången lyckats förena sig med PS, efter 1935 års Folkfront och efterkrigstidens tripartism. Alla de tidigare koalitionerna hade lett till ett stärkande av eller en stabilisering av PCF, medan PS hade gått tillbaka, speciellt inom arbetarklassen. PCF hade blivit ”första arbetarpartiet” i Frankrike och t.o.m. så långt att det gjorde anspråk på att vara det enda arbetarpartiet. Vänsterunionen skulle ge samma resultat, trodde partiets ledarskap.

Men det resultat de räknat med förverkligades inte. Strax efter undertecknandet av det gemensamma programmet inträffade motsatsen. Från fyllnadsvalen i september 1974 och framåt visade PS att det var det som återhämtade styrka och vann röster, medan PCF stagnerade och faktiskt gick tillbaks något. Dessa tendenser har stärkts sedan dess och PS har i röster mätt blivit, ”Frankrikes första parti”. Förvisso är PCF fortfarande hegemoniskt på fabrikerna. Men för ett parti som inte varit revolutionärt på länge och som ser fram emot att tillträda regeringsmakten genom parlamentariska medel, och t.o.m. ser detta perspektiv som realiserbart inom en nära framtid, är det en olycka att förlora röster och att bli lämnad på efterkälken av sin politiska bundsförvant. För sådana saker påverkar antalet och fördelningen av ministerposter. PCF har inget alternativ till Vänsterunionens politik. Både PCF och PS sitter fast i den och den som tog initiativ till en brytning skulle stå inför en katastrof.

Vad kunde PCF göra under sådana omständigheter? Som ni kanske minns var ledarskapets första reaktion att kraftfullt och rakt på sak attackera PS på en rad med punkter men det gav inget resultat. Ledarskapet påstod under polemikens förlopp att de inte behövde ta lektioner i demokrati av någon. Det var då som det insåg sin brist på trovärdighet i denna fråga och började uppleva sina band till Moskva som en spik i skon, vilken orsakade ordentlig smärta varje gång det tog ett steg. Från och med detta ögonblick har det, något högljutt, formulerat sina meningsskiljaktigheter med Moskva, och Ellenstein har kunnat skriva en bok ”om 22:a PCF-kongressens linje”. För denna linje består faktiskt i att de i stad och på land proklamerar sin kritik av stalinismen i den mest vulgära borgerliga demokratis namn. Att hejda stagnation och röstnedgång hur små de än är – detta är PCF-ledningen politiska målsättning. Men vad den vill åstadkomma är en sak, konsekvenserna av deras linje gentemot Moskva kommer att bli en helt annan.

Vem tjänar på PCFs antistalinism

I många år har PCF lyckats hålla flera järn i elden och gör det fortfarande. Kommunistiskt för en person, det var och det är demokratiskt för en annan, internationalistiskt för en tredje, revolutionärt för en fjärde, reformistiskt för en femte… etcetera. Men det kan inte hålla för evigt. Under händelsernas gång är ledsamma bakslag oundvikliga. På det patriotiska fältet föreföll de Gaulle mycket mera trovärdig i många röstares ögon, som tidigare röstat på PCF – det är väl känt att partiet förlorade nära en miljon röster 1958. Idag svänger pendeln åt vänster och vare sig vi gillar det eller inte, förefaller de Mitterand, trots sitt olyckliga politiska förflutna vara mer trovärdig än Marchais i frågor som rör demokrati och parlamentarism. Dessutom kommer PCFs ”antistalinistiska ”kampanj att långt ifrån stärka PCF, den kommer framförallt att hjälpa Socialistpartiet. När Ellenstein skriver att Lenin hade fel i frågan om demokratin, att PCFs revolutionära perspektiv blev felaktigt efter 1923, att Komintern borde ha upplösts redan 1935, häller han, i skepnad av ideologiska argument, vatten på någras kvarn, de som vill ”upphäva domen från Tours”.(42) Han gynnar uppkomsten av en tendens inom PCF som så småningom vill återförenas med PS. Det är troligt att det inom PCFs ledarskap finns de som ser faran med ”22:a kongressens linje” och som försöker tona ner eller totalt utplåna några av Ellensteins argument – vilket förklarar en del av den kritik som riktats mot honom från partiets inre.

Hur som helst, inom ramen för vänsterunionens reformistiska politik – och PCF kan inte komma ifrån den – är det framförallt PS som kommer att skörda frukterna, särskilt bland de breda massorna. Dessa massor kommer absolut inte att påverkas av Ellensteins argument, som de är okunniga om, utan av betydligt mera påtagliga saker. De står idag inför två reformistiska partier vars politiska linjer i huvudfrågorna är nästan lika om inte identiska och vars skiljaktigheter, hur som helst, inte rättfärdigar existensen av två skiljda partier. Båda dessa partier har ett ganska skumt förflutet men Socialistpartiets förflutna förefaller dem vara lite mindre skumt än kommunistpartiets, som innehåller både Stalins ondskefulla namn och hans efterföljares illdåd. Ur valsynpunkt är det dessutom Socialistpartiet som har de största chanserna att ta röster från de borgerliga partierna och tjänar därför på ”rösta klokt”- tanken: Mitterand, republikens president, kanske; Marchais, absolut inte.

Men ”antistalinismen” kommer inte bara att hjälpa PS: PCF har också förlorat mark vänster ut alltsedan 1968 och det är bara början. Historien, denna gamla dam med en så nyckfull gång, så oväntad, så tvekande, som alltför ofta haltar, går in i återvändsgränder eller sjunker ner i kvicksand, gör slutligen vid vissa tillfällen revolutionära språng som för henne framåt. Vi kan med säkerhet förutsäga, i ljuset av juni 1936 och den stora krisen maj 68, att när hon åter tar sådana språng kommer PCF, även om det skulle vilja manövrera med hjälp av ’ ’revolutionära ” förslag – vilket inte skulle vara en lätt sak för det att göra – inte kommer att kunna dra fördel av dem. Precis som fallet var med de Gaulle och patriotismen eller Mitterand och demokratin, så kommer dess manövrer att få motsatt effekt. Det kommer att vara de som Partiet och Ellenstein idag stämplar som dogmatiska och förlegade och som de förut behandlade som ”hitlertrotskister”, som kommer att vinna de arbetande massornas uppmärksamhet.

Pierre Frank

Noter:
(1) Editions Bernard Grasset 1975. På svenska ”Stalinfenomenets historia”.
(2) Se J. F. Godchaus kritik i Quatrieme Internationale nr 22 hösten 1975
(3) Stalinfenomenets historia sid. 112 not 13
(4) a.a. sid. 214
(5)a.a. 214
(6) a.a. sid 48
(7) a.a.sid 76
(8) a.a. sid 63-64
(9) a.a. sid. 62
(10)SUKPs 15:e kongress (l l) a.a. sid. 120
(12) a.a. sid. 145
(13) a.a. sid. 147
(14) Lenin, Staten och revolutionen, i Valda verk band 2, sid. 236-237, Progress, Moskva/arbetarkultur,
Stockholm 1974
(l 5) Ibid., sid. 239
(16) Stalinfenomenets historia sid. 148
(l 7) a.a. sid. 168
(l 8) a.a. sid. 103
(19) Trotskij, Writings 1934-5, sid. 168, 181
(20) Stalinfenomenets historia sid. 7 L
(21) a.a. sid. 99, not utlämnad ö.a.
(22) a.a. sid. 215-16
(23) a.a. sid. 216
(24) a.a. sid. 67
(25) a.a. sid. 224
(26) a.a; sid. 109
(27) I fråga om nazismen gör Ellenstein också en rad, i ett helt annat område än stalinismens. Han skriver ”De stora demokratiska kapitalistiska staterna i väst hade inte förstått nazismens nya karaktär och det hot mot civilisationen som den stod for” (a.a. sid. 143). Okunniga stackare som vi var, trodde vi att det existerande kapitalistiska imperialistiska demokratier, som var ute efter mervärde, och inte ”demokratiska kapitalistiska stater”, intresserade av civilisation. Det är förmodligen ”trotskistisk dogmatism” att säga att Churchill, Roosevelt och de Gaulle (satte igång krig) för att försvara sina egna imperialisters positioner mot de tyska imperialisternas anspråk.
(28) a.a. sid. 262-63
(29) a.a. sid. 181, 182
(30) a.a. sid. 130
(31) a.a. sid. 103
(32) Se Arthur London Bekännelsen, Stockholm 1973
(33) Stalinfenomenets historia, sid. 240
(34) Franska upplagan, sid. 245
(35) Detta var de smädande tillmäle som av PCF-ledningen användes för att karakterisera yttersta vänstern 1968. Marcellin var då de Gaulles inrikesminister.
(36) Stalinfenomenets historia, sid. 178
(37) ”Laissez-lez Vivre” ”Låt dem leva”
(38) Den förrådda revolutionen Partisan 1969, s. 110
(39) Stalinfenomenets historia, sid. 247
(40) a.a. sid. 182 och 183
(41) PS = Parti Socialiste, Frankrikes socialdemokratiska parti
(42) Franska Socialistpartiets kongress i Tours i december 1920 röstade för att anta namnet ”kommunistiska” och ansluta sig till Komintern med en majoritet av två mot en. En liten högerminoritet avsplittrades och behöll namnet Socialistiska Partiet.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1980.

Socialdemokratins internationella rötter

Här fortsätter vi den debatt om reformismen, SAP och Kent-Åke Anderssons tidigare analyser av socialdemokratin som vi inledde i nr 2/77. Diskussionen anknyter också till vår tidigare debatt om Meidnerfonderna.

Socialdemokratins internationella rötter
Håkan Blomqvist och Kjell Östberg

I Fjärde Internationalen nr 3-4/76 inleddes en debatt om Meidnerfonderna av Tom Hansson och Per Reichard, då medlemmar av Socialistiska studiegruppen i Stockholm. TH/PR menar att förslaget om löntagarfonderna »inte bara måste stödjas utan aktivt föras fram som en av våra huvudparoller». Med denna ståndpunkt vill man slå ett slag för en »ny form av taktiskt tänkande» där »trotskismen avlägsnar sin ideologiska barlast».

Deras inlägg är viktigt att bemöta då det från KAF:s teoretiska tidskrifts spalter angriper några av de mest fundamentala delarna av det marxistiska programmet.

För att motivera sitt nya taktiska tänkande» tvingas TH/PR avfärda gammalmodigheter som att arbetarklassen är den enda konsekvent revolutionära klassen och att socialismen endast kan genomföras som en medveten handling av de arbetande massornas överväldigande majoritet. I själva verket kan arbetarklassen aldrig bli medvetet revolutionär, försäkrar man oss. Varför har denna annars »aldrig gjort revolution i de länder där den varit stor, koncentrerad och välorganiserad»?

– Den II:a Internationalens svek inför världskrigets utbrott 1914.
– Scheidemanns och Noskes handlande under den tyska revolutionen 1918.
– stalinisternas vägran att verka för arbetarrörelsens enhet i Tyskland mot Hitlers maktövertagande.
– folkfronternas klassamarbetspolitik och avmobilisering av arbetarna i Spanien och Frankrike på 30-talet.
– Allendes försök i Chile att blidka militären genom att hålla tillbaka arbetarna.
– Soarés strävan att få den portugisiska arbetarklassen att betala den ekonomiska krisen. osv osv

Dessa exempel har egentligen ingenting att göra med »ledarskapets förräderi» förklarar TH/PR. l själva verket är denna »gamla devis» tillämplig i omvänd bemärkelse. »Det är arbetarklassen som förrått sig själv! » Ty »ledarnas reformism… är ett resultat av arbetarmassans». Även om arbetarklassen inte kan bli revolutionär kan den nämligen bli reformistisk. Ja, det blir den spontant – på grund av sin »position som kapitalets motpol».

Som stöd för dessa nyerövringar på den marxistiska teorins område anför TH/PR »Exemplet Sverige – den svenska socialdemokratins uppkomst». Denna kortfattade förvanskning av den svenska arbetarrörelsens historia hade kanske kunnat lämnas åt sitt öde om det inte vore för en sak: Vårt förbund är medansvarigt till utvecklandet av de teser som TH/PR driver. Att de stödjer sig på den historieskrivning som presenterades i Kent-Åke Anderssons »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom» (Röda Häften 25 1974) är inte svårt att se. Detta verk återfinns också i TH/PR:s källhänvisningar.

Det var hösten 1973 som tidskriften Fjärde Internationalen (nr 4/73) publicerade Kent-Åke Anderssons första mer genomarbetade bidrag till debatten om socialdemokratin: »Den röda rosetten -om den internationella socialdemokratins historia». Här utvecklades den historiesyn på arbetarrörelsens framväxt från vilken TH/PR hämtat inspiration: Socialdemokratin i Sverige som internationellt hade aldrig varit revolutionär. Den hade aldrig urartat utan från början varit reformistisk. Dess ideologi var bara det politiska uttrycket för de arbetandes spontana fackliga medvetande. Bildandet av de socialdemokratiska arbetarpartierna i Europa under slutet av 1800-talet utgjorde inget avgörande steg i formeringen av arbetarna som självständig politisk klass i samhället. Det var inte något resultat av att det revolutionärt socialistiska programmet tillfördes de arbetandes dagliga strävanden att förbättra sina villkor. Tvärtom! Den socialdemokratiska ideologin »uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst», skrev KÅA i den Röda Rosetten. Här tyckte han sig också se förklaringen till styrkan hos de reformistiska arbetarpartierna, både de socialdemokratiska och de stalinistiska. Precis som arbetarklassen spontant bildar fackföreningar, sluter de spontant upp bakom reformistiska partier.

Med den skrift som TH/PR stödjer sig på, »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom» vilken publicerades följande år, försökte KÅA ytterligare vidareutveckla denna historiesyn. Med hjälp av den svenska arbetarrörelsens historia försökte han nu bevisa sina teser.
Men leder inte denna uppfattning till att det socialdemokratiska ledarskapet över arbetarklassen betraktas som ett nödvändigt stadium i klasskampen; ett stadium som varar så länge kampen är en ekonomisk kamp? En sådan uppfattning skulle reducera de revolutionära socialisternas uppgifter idag till rent propagandistiska , medan den dagliga kampen skulle överlämnas till reformister och opportunister. Socialdemokratins dominans över arbetarklassen skulle kunna brytas först när arbetarklassen börjar ställa frågan om statsmakten.

Farhågor av den här typen uttalades redan tidigt. Enligt vår uppfattning har de visat sig vara berättigade. Vårt eget förbund leddes fel i exempelvis fackföreningsfrågan. TH/PR leddes till kapitulation inför socialdemokratin. Att bemöta och ta strid mot den historieuppfattning som utvecklades i första hand av Kent-Åke Andersson och som uppfattats som RMF/KAF:s officiella ståndpunkter är därför inte någon uppgift av »rent historiskt» eller akademiskt intresse. Kent-Åkes tragiska bortgång får inte hindra oss från att ta den debatt som måste föras om vårt förbund ska komma till ökad politisk klarhet.

Vårt inlägg är uppdelat i två avsnitt. I det första bemöter vi KÅA:s teorier kring den internationella socialdemokratins framväxt, som den uttrycks i artikeln »Den Röda rosetten». Det andra avsnittet, som publiceras i ett kommande nummer av Fl, innehåller en genomgång av TH/PR:s och KÅA:s historieskrivning vad gäller den svenska arbetarrörelsens utveckling. Vi hoppas att materialet på ett bra sätt ska kunna användas i förbundets diskussioner inför den 6:e kongressen.

Kent Åkes utgångspunkt

Det var alltså i artikeln »Den röda rosetten» i Fjärde Internationalen nr 4 1973 som Kent Åke först publicerade sina teorier om den internationella socialdemokratins historia. Hans tes var att socialdemokratin »aldrig varit en revolutionär rörelse. Den har inte ’blivit reformistisk’. Den har alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen med en specifik målsättning.» (l) Denna strömning har, enligt KÅA, en kontinuitet från 1840-talet fram till våra dagar. Under dessa 130 år har »socialdemokratin förändrats föga». Dess karaktäristik, dess särdrag, är att den »alltid förespråkat klassamarbete», under hela denna period. Från 1850 ända fram till första världskriget 1914 befann sig denna socialdemokrati, enligt KÅA, i ledningen för arbetarrörelsen.

Med denna historiesyn blir det mesta i arbetarrörelsens och marxismens utveckling helt obegripligt. Vad betydde Marx’ och Engels’ strider mot de småborgerliga socialisterna på 1840-talet? Vad betydde kampen för självständiga arbetarpartier och uppbygget av den l :a och den 2:a Internationalen? Hur kunde Marx och Engels bygga upp två internationaler under ett reformistiskt och klassamarbetande ledarskap? (Förklaringen kan knappast vara så enkel som KÅA hävdar att »styrkeförhållandena hela tiden vartill reformisternas förmån, eftersom man skaffade sig en marxistisk fraseologi som dolde den verkliga politiken» (2) Att arbetarrörelsens ledare under nära ett halvt sekel dolde sina verkliga kontrarevolutionära syften bakom en marxistisk mask låter hämtat ur en sämre deckare eller ett förhörsprotokoll från Moskva -36.) Vad betydde vidare uppkomsten av revisionismen inom den tyska socialdemokratin i slutet av 1890-talet? Varför utbröt striderna mellan revolutionärer och reformister inom 2:a Internationalen först kring sekelskiftet?

KÅA:s svar på dessa frågor är antingen överslätande eller felaktiga. Och behagligt nog har han hittat en metod som gör det möjligt att slippa svara. Socialdemokratins kontinuitet från Louis Blanc till Olof Palme, behöver inte beläggas genom efterforskningar i arbetarrörelsens programmatiska och politiska uttalanden och dokument. Detta vore att ge ett »pseudosvar»! Ty »i själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppslår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst. Fackföreningarnas utbredning i alla kapitalistiska länder beror inte på att den och den hantverkaren eller skräddaren råkade läsa den och den broschyren; den beror på att arbetarklassen spontant upplever behovet att sammansluta sig och kämpa för högre löner. På fackföreningarnas grund skapas en spontan trade-unionistisk, en facklig ideologi inom arbetarklassen. På exakt samma grund skapas också spontant en politisk ideologi. Denna politiska ideologi är socialdemokratin». (3)

Det som skulle bevisas, att socialdemokratin aldrig varit revolutionär, utan under ca 130 år utgjort en reformistisk strömning i ledningen för arbetarrörelsen, behöver alltså inte bevisas – arbetarklassen är spontant socialdemokratisk! Vi ska ta itu med denna tes längre fram men för ögonblicket inte låta den hindra oss från att göra en genomgång av socialdemokratins historia.

Arbetarklassens framväxt och organisering.

För att bemöta KÅA:s teser är det nödvändigt att gå tillbaka i tiden, inte bara till vårt eget förbunds barndom i början av 1970-talet. Nej, vi måste blicka tillbaka nära 200 år, ända till 1700-talets sista hälft.

De arbetandes strävan att sluta sig samman i egna organisationer för att värna om sina intressen är nästan lika gammal som kapitalismen själv. I England där industrialismen först utvecklades, började det unga fabriksproletariatet försöka upprätta egna fackliga organisationer redan mot slutet av 1700-talet. Varken medeltidens hantverksskrån, som innefattade såväl mästaren (arbetsgivaren) som gesällen och lärlingarna (de anställda) eller de s k gesällgillena kunde vara något alternativ för den nya framväxande klassen. Spinnmaskinernas och flamugnarnas proletärer, uppryckta från jordbruk och hemarbete tvingades in i fabrikens 16-18 timmars arbetsdag hade upphört att vara självständiga producenter. De hade inga produkter att sälja, bara sina händers arbete.

Ibland försökte denna första generation av industriarbetare återvinna sin från medeltiden förlorade fria ställning genom att förstöra de produktionsmedel som gör dem till slavar. Under de s k Ludditupproren i England mellan 1812 till 1815 drog beväpnade grupper av arbetare omkring på landsbygden och slog sönder maskiner och brände ned fabrikshus.

Kapitalismens obönhörliga utveckling visade emellertid för arbetarna det hopplösa i dessa försök att återvinna det förgångna. Arbetarnas enda styrka skulle visa sig ligga i deras antal och sammanhållning. Därför strävade de härskande klasserna efter att förhindra denna sammanhållning.

I England förbjöds redan 1799 bildandet av fackföreningar. Den framväxande arbetarklassen förhindrades med våld från att sluta sig samman. Den saknade varje form av politiska rättigheter liksom givetvis politisk representation. Det var endast i tillfälliga hemliga sällskap och klubbar samt i de stundtals uppflammande massupploppen som det gemensamma klassintresset kunde manifesteras.

Den gränslösa nöd och det armod som de nya proletärerna kastades ned i under den industriella revolutionen kritiserades emellertid stundtals av politiska representanter för de gamla härskarklasserna. Dessa trängdes alltmer undan från makten av den uppåtstigande bourgeoisin och försökte värna om sin vacklande ställning genom att visa på det elände som den kapitalistiska utvecklingen förde med sig. Flera av de s k fabrikslagarna mot bl a barnarbete, som antogs av det engelska parlamentet under 1800-talets första hälft, genomdrevs med stöd av den jordägande lågadelns representanter. Den engelska jordägaradeln hade fortfarande en stark ställning i parlamentet trots att dess ekonomiska makt alltmer berövats den. Denna gamla förtryckande feodala aristokrati gisslade nu den framväxande kapitalismen för det armod industrialiseringen skapade i fabriksstädernas ghetton. Det var litterära representanter för dessa kretsar som kom att utveckla vad Marx kallade den feodala socialismen, »halft klagosång, halft återfall i det förgångna, halft hotelse för framtiden». De försökte få arbetarnas stöd för sitt motstånd mot den kapitalistiska utvecklingen som skulle utplåna dem.

Men även inom den nya bourgeoisin framträdde män som oroades över proletariatets gränslösa armod och över de klassklyftor som obönhörligt växte till avgrunder. En del fabriksägare, som Richard Arkwright och Robert Owen försökte skapa mönsterfabriker och drömde om mönstersamhällen utan en plågad och förtryckt arbetarklass. De utopiska socialisterna funderade ut sina ideala samhällssystem när striderna mellan proletariatet och bourgeoisin ännu var outvecklade och ännu inte tagit formen av oförsonlig kamp mellan två klasser. De trodde att klasskampen kunde ersättas med vädjanden till de härskandes samveten.

Efter revolutionsåret 1830 började alltfler talesmän för »socialism» av olika former dyka upp bland de härskande klassernas litteratörer och intellektuella. Ett gemensamt drag hos de olika »skolorna» var dock arbetarklassens frånvaro. De såg hos proletariatet »ingen historiskt befogad självverksamhet, ingen för detsamma säregen politisk rörelse», för att citera Marx. De uppfattade sin mission som att hjälpa och rädda de nödlidande arbetarna ur deras elände.

Röda rosettens »ur-socialdemokrati»

Det var bland dessa strömningar som KÅA trodde sig ha funnit »själva roten till det socialdemokratiska trädet». Bland alla de pamfletter och skrifter som i en strid ström publicerades av de olika radikala sällskapen och grupperna rönte en större uppmärksamhet än de flesta andra. Det var den år 1840 utgivna Organisation du travail – Arbetets organisering, författad av Louis Blanc.

När KÅA läste Louis Blancs broschyr fick han ofta, skriver han i den Röda rosetten, anledning att slå sig för pannan »Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng!» Här fann KÅA sitt bevis för att socialdemokratin alltid varit lika reformistisk och klassamarbetande som den är idag. Och det är sant att Louis Blancs ståndpunkter var lika småborgerliga som dagens socialdemokratiska ledares. Men KÅA:s jämförelse har en hake. Louis Blanc var inte socialdemokrat!

För att bevisa sin tes om den socialdemokratiska kontinuiteten från Louis Blancs politiska rörelse fram till dagens socialdemokratiska partier i Europa tvingas KÅA »uppfinna» ett socialdemokratiskt parti i Paris på 1840-talet.

Efter att ha beskrivit innehållet i de idéer som Louis Blanc förespråkade skriver KÅA:
Med hjälp av sina anhängare kunde nu Louis Blanc starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin. Han startade tidningen La Reforme (1834) och bildade det s k socialdemokratiska partiet – han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med ’demokratiska medel’; han använde just uttrycket ’socialism’ för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen» (4).

Men faktum är att det »socialdemokratiska partiet», vilket Louis Blanc representerade inte hade någonting gemensamt med de socialdemokratiska partier som bildades under 1870-talet, och som levt kvar till idag. Eller som Engels skrev: detta parti var »himmelsvitt skilt från nutidens tyska socialdemokrati» (5).

I själva verket var inte Blancs socialistiskt-demokratiska parti ett parti i dagens, eller ens 1870-talets bemärkelse. Än mindre var det bildat av Louis Blanc. (Inte heller var tidningen La Reforme startad 1834 av Louis Blanc för att sprida dennes idéer, vilket KÅA påstår. La Reforme sattes upp av Ledru-Rollin i mitten av 1840–talet för att fungera som språkrör för de demokratiska republikanerna.)

Det utgjorde en del av det republikanska partiet i den franska julimonarkins parlament. Det republikanska partiet, som efter februarirevolutionen 1848 skulle bilda stommen i den provisoriska regeringen, var ett borgerligt parti som innehöll olika politiska schatteringar. Dess ena flygel representerade den republikanska industribourgeoisin och* grupperade sig kring tidningen Le National. Dess andra flygel företrädde det republikanska småborgerskapet och hade som sitt språkrör tidningen La Reforme. Det var denna småborgerligt och demokratiska del av partiet, ledd av Ledru-Rollin och Folcon, som benämndes »socialistisk-demokratiska partiet». Och det var till denna del av det republikanska partiet som småborgerliga socialister av Louis Blancs snitt anslöt sig.

Det socialistiskt-demokratiska partiet skiljde sig på en fullständigt avgörande punkt från de socialdemokratiska partier som skulle komma att bildas 30-40 år senare; det var inget arbetarparti! Till skillnad från de framtida socialdemokratiska partierna som formerade arbetarklassen i självständiga, politiska partier, fristående från bourgeoisin utgjorde Louis Blancs parti småborgerskapets radikala flygel i bourgeoisins eget parti. (Detta vill inte KÅA inse, trots att de källor han själv hänvisar till ger klart besked på denna punkts. KÅA närmar sig tom ren citatförfalskning i sina försök att få 1840-talets socialist-demokrater att framstå som föregångare till de socialdemokratiska arbetarpartierna som bildades några decennier senare.) (6).

I sin glädje över att hos Louis Blanc ha funnit »en närmast ren form av den socialdemokratiska ideologin och praktiken» utnämnde KÅA Blanc till »socialdemokratins urfader».

Dagens socialdemokratiska ledares klassamarbetspolitik är förvisso småborgerlig, i lika hög grad som Louis Blancs politik för 130 år sedan. I den meningen existerar givetvis ett släktskap mellan Blanc och Palme. Men klassamarbetets »anfäder» är äldre än Louis Blanc. Småborgerlig klassamarbetspolitik har funnits alltsedan kapitalismens uppkomst delade samhället i arbetarklass och borgarklass. Den avgörande likheten mellan Blanc och Palme är inte »nationalverkstäderna», eller synen på staten som »de fattigas bankir». Nej, det som i grunden förenar småborgerlig politik, vare sig de företräds av dagens socialdemokrater och stalinister eller av gårdagens utopiska socialister och radikala demokrater, utgörs av förnekandet av klassmotsättningarnas oförsonlighet.

Detta förnekande av de oöverbryggbara motsättningarna mellan klasser fick 1840-talets småborgerliga socialister att kämpa mot bildandet av självständiga arbetarpartier. KÅA:s »Exemplet Louis Blanc», visar i själva verket på motsatsen mot vad KÅA avsåg. Blanc var inte någon »ur-socialdemokrat» (han var inte ens någon ur-småborgarsocialist» – det hade funnits många före honom). För att de socialdemokratiska partierna överhuvudtaget skulle kunna bildas var det nödvändigt för arbetarna att bryta med de strömningar för vilka Blanc var en representant. Bildandet av de socialdemokratiska partierna under 1870-talet uttryckte således en brytning med den förmarxistiska socialismen som verkade inom bourgeoisins vänsterflygel, -inte en seger för dess dominans inom arbetarrörelsen.

Från utopi till vetenskap – kampen för politisk självständighet.

Det var först med Marx och Engels som socialismen förvandlades från utopi till vetenskap; vetenskapen om klasskampen, om kapitalismens utvecklingslagar och om proletariatets historiska uppgift. Till skillnad från de olika utopiska socialistiska och kommunistiska idéerna grundade sig den rörelse som Marx och Engels deltog i bildandet av 1847, Kommunisternas Förbund, på en vetenskaplig förståelse av den historiska utvecklingen.

»Kommunisternas teoretiska läror», skriver Marx i Kommunistiska manifestet från 1848, »vilar ingalunda på idéer och principer som uttänkts eller upptäckts av den ena eller andra världsförbättrare. De är blott allmänna uttryck för de faktiska förhållandena inom en pågående klasskamp, en inför våra ögon försiggående historisk rörelse».

Denna historiska rörelse utgjordes bl a av framväxten av arbetarklassen, dess uppkomst och formerande till självständig politisk klass i det kapitalistiska samhället – en rörelse som de olika småborgerliga socialistiska riktningarna inte kunde se.

Så här beskrivs denna utveckling i manifestet:
»Proletariatet genomgår olika utvecklingsstadier. Dess kamp mot bourgeoisin börjar samtidigt med dess existens.

I början kämpar de enskilda arbetarna, sedan arbetarna vid en fabrik, sedan ett helt facks arbetare på en plats mot den enskilde borgaren, som direkt utsuger dem. De riktar sina angrepp icke blott mot de borgerliga produktionsförhållandena, utan också mot själva produktionsinstrumenten, de förintar de främmande konkurrerande varorna, de slår sönder maskinerna, de sticker fabrikerna i brand, de söker återvinna den medeltida arbetarens förlorade ställning.

På detta stadium arbetarna en över hela landet spridd och genom konkurrensen splittrad massa…..

Men med industrins utveckling icke blott ökas proletariatet, det tränges också samman i större massor, dess kraft växer och det känner den mera. Intressena och levnadsläget inom proletariatet blir mer och mer likartade i det maskinerna mer och mer utplånar skillnaderna i arbetet, och lönen nästan överallt tryckes ned på samma låga nivå. Bourgeoisins växande inbördes konkurrens samt de därur framväxande handelskriserna gör arbetarnas lön allt osäkrare, maskinernas ständiga, allt snabbare utveckling och förbättring gör hela deras levnadsställning allt ovissare, och alltmer antar sammanstötningarna mellan den enskilde arbetaren och den enskilde fabrikanten karaktären av en sammanstötning mellan två klasser. Arbetarna börjar nu sammansluta sig mot bourgeoisin. De förenar sig för att hålla sin lön uppe. De bildar själva varaktiga sammanslutningar för att kunna proviantera för eventuella resningar. Här och där bry ter kampen ut i upplopp.

Stundom segrar arbetarna, men blott tillfälligt. Det egentliga resultatet av deras strider är icke den omedelbara framgången, utan den allt vidare omkring sig gripande föreningen av arbetare. Denna befrämjas av de växande kommunikationsmedlen, som skapas av storindustrin och som sätter arbetarna på olika orterna i förbindelse med varandra. Men det behövs blott denna förbindelse för att centralisera de många lönestriderna, som överallt har samma karaktär, till en hela landets omfattande klasskamp. Varje klasskamp är emellertid en politisk kamp…..

Denna proletariatets organisering till klass och därmed till politiskt parti spränges åter varje ögonblick genom konkurrensen bland arbetarna själva. Men den lever oupphörligt upp igen, starkare, fastare, mäktigare» (7).

I England hade denna arbetarklassens rörelse, fått ett storslaget uttryck under decenniet före 1848 års revolution. Från Luddit-upprorens raseri mot de moderna maskinerna, från de aristokratiska »arbetarvännernas» predikningar och de idealistiska fabriksreformatorerna som arbetarklassens ställföreträdare i politiken, hade arbetarklassen utvecklats till att bilda sin egen politiska rörelse: chartisterna.

Chartiströrelsen, med sitt huvudkrav på allmän och lika rösträtt, utgjordes av de arbetandes egen sammanslutning kring sina omedelbara politiska och ekonomiska krav. De härskande klassernas »socialister» och arbetarvänner stod vid sidan av denna proletariatets självständiga rörelse. De fruktade den och bekämpade den till hertigen av Wellington krossade rörelsen 1848.

Just denna utveckling, proletariatets brytning med bourgeoisin och dess självständiga politiska sammanslutning i ett eget parti, var det program som Marx och Engels formulerade för Kommunisternas Förbund någon månad före utbrottet av 1848 års revolution.

Revolutionsåren i Europa 1848/49 bekräftade Kommunistiska Förbundets program både på ett positivt och ett negativt sätt. Förhållandena mellan klasserna under denna period av kapitalismens tidiga barndom i Europa blottlades under de revolutionära händelsernas lopp. Och som Kommunistiska manifestet hade hävdat visade revolutionsförloppet att endast arbetarklassen var en »verkligt revolutionär klass». Det bekräftade att »proletariatet, det understa lagret i det nuvarande samhället, icke kan höja sig, icke resa sig, utan att hela överbyggnaden av de skikt, vilka bilder det officiella samhället, sprängs i luften.»

Men den revolutionära utvecklingen avslöjade också att arbetarklassen ännu var oförmögen att resa sig i hela sin längd och förbli stående. Proletariatets självständiga handlande manifesterades endast tillfälligt, speciellt under själva de revolutionära resningarna. Det mest storslagna och heroiska uttrycket för arbetarnas egen revolutionära rörelse utgjordes av parisarbetarnas resning i juni 1848. Under paroller som »Bourgeoisins störtande! Arbetarklassens diktatur! » höll parisbefolkningen stånd i fyra dagar mot den borgerliga demokratins trupper – samma borgerliga demokrati som förts till makten av arbetarna i februari.

Arbetarklassens organisering till självständig klass »och därmed politiskt parti» var en process som innan 1848 ännu bara nått sin början. Arbetarna hade därför med få undantag tvingats underordna sig och fungera som stödtrupp åt den borgerliga demokratin.

Lärdomarna av revolutionsåren drogs av Marx och Engels i en rundskrivelse till Kommunistiska Förbundet i mars 1850, där man bekräftade och underströk nödvändigheten av arbetarklassens själv ständiga politiska organisering och uppträdande och dess brytande av föreningen med det demokratiska partiet. »I stället för att på nytt sjunka ned till att tjäna den borgerliga demokratin som hejande klack, måste arbetarna, fr a det Kommunistiska Förbundet, verka för att vid sidan av de officiella demokraterna skapas en självständig, hemlig och offentlig organisation av arbetarpartiet… i vilka proletariatets ställning och intressen skall diskuteras, oberoende av borgerliga inflytanden (8)».

Arbetet på att skapa denna förening omöjliggjordes emellertid under de närmaste åren efter revolutionen. Slakten på Paris’ arbetare efter juni-resningen, upprättandet av Napoleon Bonapartes diktatur 1851 och reaktionens frammarsch över Europa understödd av den kapitalistiska högkonjunkturen kunde på nytt trycka ned och demoralisera massorna. Kommunistiska Förbundet upplöstes 1852 och endast spridda hemliga sällskap kunde föra vidare det kommunistiska programmet. Marx och Engels koncentrerade sig under de kommande mörka åren på sitt vetenskapliga arbete som skulle resultera i Kapitalet 1867.

Arbetarklassens återuppvaknande stimulerades emellertid av en serie händelser under 1850-talets senare del. Viktigaste var den den ekonomiska krisen 1857, det italienska befrielsekriget 1859 och utbrottet av det nordamerikanska inbördeskriget 1860. Dessa historiska händelser fick omfattande konsekvenser i Europas mest industrialiserade länder, England och Frankrike. Napoleon III:s diktatur i Frankrike försvagades. Den tvingades göra ekonomiska och demokratiska eftergifter åt den, efter 1848 hårt nedtryckta franska arbetarklassen, som nu vann ökad rösträtt och möjligheter att organisera sig i fackföreningar.

Nordamerikanska inbördeskriget, med embargo mot bomullsexporten till England, skapade en kris inom den engelska textilindustrin med försämrade villkor för textilarbetarna som följd. En ny våg av facklig organisering växte inom den engelska arbetarklassen. Dess paroller var inte bara ekonomiska utan innefattade även krav på utsträckning av rösträtten, stopp för engelsk intervention till förman för sydstaterna i det nordamerikanska inbördeskriget samt stöd till de italienska nationalisterna.
Arbetarnas passivitet under reaktionens år började förbytas i växande klasskampsrörelse med strejker och demonstrationer. »Revolutionens era har på nytt öppnats i Europa», skrev Marx till Engels i februari 1863. Följande år, den 28 september 1864, samlades representanter för Englands och Frankrikes arbetare i S:t Martins hall i London. Där skulle grunden komma att läggas till den första internationella sammanslutningen av arbetarklassen i de industrialiserade länderna: Internationella arbetarassociationen – den första internationalen.

En falsk historieskrivning

Historien om arbetarklassens första steg mot brytandet med bourgeoisin och sin formering till självständig klass i samhället – det är en historia som helt saknas i Kenth-Åke Anderssons framställning i den »Röda Rosetten». Detta grundläggande avsnitt för förståelsen av dagens arbetarrörelse och socialdemokratins utveckling höljs i stället i dunkel av historieskrivningen i »Röda Rosetten». Marx’ och Engels’ kamp mot den småborgerliga socialismen för proletariatets självständiga politiska organisering förvandlas till ett rent manövrerande.

KÅAs bild av »Marx-Engels’ syn på socialdemokratin» ser ut så här:
Kommunism och socialism representerade enligt KÅA, redan under 1840-talet två skilda politiska strömningar. Socialismen, eller socialdemokratin, var utopisk och reformistisk medan kommunismen var revolutionär och ville arbetarklassens maktövertagande.

Trots att Marx och Engels före 1848 hade avgränsat sig från socialismen, dvs reformismen, »närmade de sig den socialistiska rörelsen rent organisatoriskt». Under år 1848 års revolution befann sig ju bevisligen en stor del av det ar 1847 bildade Kommunistiska Förbundets medlemmar inom samma partier som »socialisterna». Vad berodde detta på? Jo, svarar KÅA, förklaringen låg i de förväntningar som Marx och Engels hade på den kommande revolutionen. För dem var revolutionen i första hand en borgerlig revolution, där arbetarklassen skulle göra gemensam sak med bourgeoisin mot feodalismen. Och så länge Marx och Engels »trodde på en självständig borgerlig revolution var de beredda till samverkan med socialdemokratin».

Denna vilja till samverkan med socialdemokratin fick emellertid, enligt KÅA, ett tillfälligt avbrott. Arbetarnas nederlag i 1848 års revolution visade för Marx och Engels att man hyst »alltför höga förhoppningar om bourgeoisin». Lärdomen av detta var att arbetarklassen måste ställa sig helt självständig mot bourgeoisin. Det räckte därför inte längre, skriver KÅA, att ta avstånd från socialdemokratins program. Även »organisatoriskt, taktiskt och strategiskt» måste man bryta.

Brytningen blev emellertid kortvarig. Den revolution som Marx och Engels väntade på uteblev och istället påbörjade kapitalismen en väldig expansionsperiod. Kommunistiska Förbundet föll sönder. »Hur skulle man undvika att kommunismen isolerades från arbetarklassen under denna uppåtgående period». Marx-Engels gav aldrig något svar grundat i en teoretisk analys på den frågan skriver KÅA. Lösningen blev istället »rent pragmatisk». Man gick på nytt samman med socialdemokraterna! Styrkeförhållandena vid detta samgående var helt till reformisternas förmån – något som uttrycktes i att de flesta partierna antog beteckningen »socialdemokratiska». Först efter sekelskiftet växte de revolutionära krafterna på nytt i styrka och en självständig kommunistisk rörelse kunde åter organiseras.

Som vi visade i vår beskrivning av arbetarrörelsens framväxt är detta att ställa historien helt på huvudet:

1. Frågan om Marx’ och Engels’ politiska arbete under 1840-talet kan överhuvudtaget inte diskuteras i termer av deras »syn på socialdemokratin». Det låter ungefär som när vi idag i KAF diskuterar hur vi skall förhålla oss till socialdemokraterna i valet eller l: a maj. Men socialdemokratin, i bemärkelsen en reformistiskt ledd arbetarrörelse existerar inte under denna tid. En självständigt organiserad arbetarrörelse hade ju ännu inte vuxit fram. Marx och Engels hade inte någon »taktik» gentemot något som inte existerade. Däremot utvecklade man ett klart förhållningssätt till den republikanska bourgeoisins och småbourgeoisins politiska representanter. Men inte enligt de linjer som KÅA beskriver.

2. Påståendet att Marx och Engels »rent organisatoriskt» närmade sig och gick samman med Louis Blanc och andra småborgerliga socialister inför 1848 års revolution är bakvänt. »Rent organisatoriskt» hade man ju ännu inte lämnat det demokratiska småborgerskapets parti. Det är sant som KÅA skriver att Marx-Engels »i verk efter verk» angrep olika utopiska och småborgerliga socialistiska skolor. Men den vetenskapliga socialismen var inte en lära som föll ner från himlen i fulländad form i början på 1840-talet. Den utvecklades ju av Marx och Engels under denna period i debatter och kamp just inom den radikala demokratins vänsterflygel där också de olika varianterna av utopisk socialism och kommunism verkade. Att som KÅA hävda att socialismen respektive kommunismen i början av 1840-talet representerade samma principiella skillnader som uttrycktes i splittringen mellan socialdemokrater och kommunister 1917, är helt felaktigt. De olika socialistiska och kommunistiska skolorna före Marx och Engels hade, oavsett deras olika beteckningar och retorik, ett gemensamt: de förstod inte arbetarklassens historiska roll och nödvändigheten av dess formerande till självständig politisk kraft i ett eget parti.

Det var först med Marx’ och Engels’ utvecklande av den vetenskapliga socialismen som denna insikt vanns av allt fler och man kunde bryta med bourgeoisin. Bildandet av Kommunistiska Förbundet 1847 innebar att ett viktigt steg togs för att avlägsna sig både politiskt och organisatoriskt från det radikala småborgerskapet. Inför 1848 års revolution var denna organisatoriska brytning ännu ej genomförd, men väl den politiska.

3. Marx’ och Engels’ revolutionsteori genomgick ingen avgörande förändring efter 1848. KÅA:s framställning ger intrycket att Marx och Engels före revolutionen hyste en sådan tilltro till bourgeoisins förmåga att leda kampen mot feodalismen att man medvetet organiserade arbetarklassen som bourgeoisins stödtrupp och gick samman med den republikanska bourgeoisins parti. Detta är oriktigt.

Visserligen hade man före 1848 ännu ej nått fram till en brytning med bourgeoisins vänsterflygel, men man ställde sig klart uppgiften. I Kommunistiska manifestet som ju författades före revolutionens utbrott ställdes uppgiften att formera arbetarklassen självständigt gentemot bourgeoisin,ja,detta var enligt manifestet ett av »kommunisternas närmaste mål»!
Nederlaget för arbetarklassen i 1848 års revolution och de borgerliga demokraternas förräderi blev för Marx och Engels en avgörande bekräftelse på denna uppgifts nödvändighet. Det var för att mer beslutsamt än tidigare genomföra den, man nu gick till verket.

Vi har redan tidigare beskrivit sönderfallet för Kommunistiska Förbundet och tillbakagången i klasskampen fram till bör|an av 1860-talet. Med klasskampens skärpning kunde organisationsarbetet då återupptas och kampen för att samla proletariatet i ett eget parti på nytt få ett konkret resultat i bildandet av l :a Internationalen 1864.

Internationella Arbetarassociationen – den första Internationalen

Det är inte förvånande att KÅAs behandling av den första internationalen blir minst sagt översiktlig – 13 rader av 13 sidor. Orsaken är att denna international inte alls passar in i KÅA:s teser om samgående mellan socialdemokrater och kommunister och reformismens dominans över arbetarrörelsen ända från 1850.

Bildandet av 1:a Internationalen var ett resultat av decenniers kamp mot de småborgerliga socialister och radikala demokrater (de som KÅA vill kalla socialdemokrater) vilka vände sig mot sammanslutningen av arbetarklassen i ett självständigt parti och inte insåg betydelsen av proletariatets egen rörelse. Ett uttryck för detta var att den vetenskapliga socialismens grundläggande stånd punkter skrevs in i stadgarna: arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk. Kampen för denna befrielse innebär inte en kamp för skapandet av nya klassprivilegier utan avskaffandet av allt klassförtryck. Den grundläggande orsaken till den sociala misären och den politiska ofriheten är arbetarnas underkastelse under kapitalägarnas herravälde. Arbetarklassens ekonomiska befrielse är överallt det mål för vilket den politiska rörelsen endast är ett medel. Denna befrielse är endast möjlig att uppnå om arbetarna sammansluter sig över alla yrkes- och nationsgränser.

Det är svårt att förstå KÅA:s påstående om att socialdemokratiska klassamarbetsmän befann sig i ledningen för arbetarrörelsen under denna period, 1:a Internationalens program var knappt präglat av klassamarbete, inte heller dess verksamhet:

– Man spelade en ledande roll i rösträttskampen i England under mitten av 1860-talet och mobiliserade 10 000-tals arbetare i största demonstrationerna dittills sedan 1848.
– Man förde i de olika länderna intensiva kampanjer för kortare arbetsdag, mot nattarbete och mot exploateringen av barn och kvinnor i gruvarbetet och tungt fabriksarbete.
– Man drev på organiserandet av fackföreningar och skolade fackföreningsmedlemmarna i nödvändigheten av politisk kamp om makten i samhället.
– Man organiserade internationellt stöd för de strejker som svepte över Europa efter det ekonomiska krisåret 1866.
– Man gav sitt fulla stöd åt kampen mot slaveriet i nordamerika och verkade aktivt mot de egna europeiska regeringarnas strävan att ingripa i inbördeskriget på sydstaternas sida.

Det stoltaste beviset för 1:a Internationalen var inte dominerad av en reformistisk klassamarbetsledning. Den utgjorde en milstolpe i formerandet av arbetarklassen i sitt eget revolutionära politiska parti.

Detta innebär inte att hävda att denna första international var enhetligt samlad bakom den vetenskapliga socialismen. Det kunde den inte vara. Marx och Engels utvecklande av socialismens teori och program skedde under en lång period – i kamp mot men givetvis också under intryck av och tillsammans med andra strömningar och deras representanter.

Om sammanslutningen av arbetarna i ett eget parti hade krävt åratal av teoretisk och politisk strid mot olika schatteringar av utopisk och småborgerlig socialism, upphörde inte denna uppgift i och med internationalens bildande. Internationalens historia kunde, skrev Marx i ett brev till Bolte 23 november 1871, »sammanfattas i Generalförsamlingens ständiga kamp mot sekterna och amatörexperiment, vilka försökte hävda sig själva inom internationalen mot arbetarklassens verkliga rörelse». (10)

Proudhons småborgerliga socialism och Bakunins anarkism var de främsta av dessa strömningar.

Åren av reaktion efter Pariskommunens krossande tillsammans med de interna striderna i internationalen ledde till dess sönderfall. Formellt upplöstes 1:a Internationalen 1878.

Men internationalen lämnade världens arbetare ett viktigt arv. Den vetenskapliga socialismens teori och program hade utvecklats och klargjorts genom striderna med de rivaliserande riktningarna. Det organisationsarbete man gått i spetsen för hade också givit resultat, i form av bildandet av socialdemokratiska partier i flera länder. Det var på dessa arbetarpartier som den nya den 2:a Internationalen, skulle byggas tio år senare.

Massorganiseringens och skolningens international

KÅA:s uppfattning att bildandet av den 2:a Internationalen uttryckte ett »samgående» mellan kommunister och klassamarbetande socialdemokrater – där de sistnämnda dominerade – är helt främmande för den syn som tidigare företrätts av den trotskistiska rörelsen. I förordet till Fjärde Internationalens stadgar för 1970 skriver man i en historik: »l :a Internationalens fana och program höjdes åter av den 2:a Internationalen, grundad i Paris 1889, som stolt tog på sig uppgiften att föra vidare det verk som påbörjats 1864 och som under de kommande decennierna gav de breda arbetarmassorna i Europa en politisk socialistisk skolning och byggde upp starka partier i flera länder».

Den enda möjligheten att acceptera KÅA:s tes är att vägra se till det faktiska historiska skeendet och som i den »röda rosetten» hävda att en idéhistorisk genomgång vore att ge ett »pseudo-svar»! Helt följdriktigt visas det aldrig i KÅA:s artikel hur denna dominans för klassamarbetsmännen uttrycktes inom den 2:a Internationalen. Jo, två exempel ges: namnet »socialdemokratiska» på internationalens partier samt Gothaprogrammet. Namnfrågan kanske vi inte behöver ägna någon uppmärksamhet men återkommer till frågan om Gothaprogrammet längre fram.

Var det då Louis Blancs efterkommande som förenade sig med kommunisterna i den nya internationalen och där intog den ledande ställningen?

Redan själva bildandet av 2:a Internationalen vederlägger KÅA:s uppfattning. Året 1889 hölls två internationella kongresser i Paris vilka båda kallade sig socialistiska. Den ena var sammankallad av de tyska socialisterna och organiserad av de franska guesdeisterna. Den samlade den arbetarrörelse och de partier som börjat formeras av den 1:a Internationalen. Den andra kongressen arrangerades av brittiska fackföreningar och franska reformister eller Possibilister, som de också kallades.

Den första kongressen, »impossibilisternas» kongress, sammankallades på klasskampens och den vetenskapliga socialismens grund med målsättningen att organisera arbetarklassen fristående från bourgeoisin i ett eget politiskt parti för att gripa den politiska makten i samhället och genomföra socialismen. Denna kongress bildade den 2:a Internationalen.

Det var i den andra, possibilisternas, kongress, som KÅA hade kunnat finna Blancs arvtagare. Det var den som stod för klassamarbetet och kapitalismens reformering i stället för dess störtande. Det var i denna »international» KÅA:s socialdemokrater och klassamarbetsmän dominerade.

Den 2:a Internationalen var arvtagaren till Kommunistiska Förbundet och den 1:a Internationalens. Dess historiska roll var att den sammanslöt den i allt snabbare takt växande industriarbetarklassen i egna politiska masspartier i ledningen för fackföreningar kooperationer, hyresgästföreningar, bildnings- och idrottsorganisationer osv. Den skolade miljoner arbetare i nödvändigheten av klasskamp mot de härskande klasserna i stället för samverkan eller vädjanden, av internationalism och solidaritet mellan arbetare i olika länder och med folken i kolonierna, av oförsonligt motstånd mot imperialism och krig. Den medvetandegjorde en hel generation arbetare om sin historiska uppgift att avskaffa kapitalismen och genomföra socialismen. KÅA nämner ingenting om detta. Han försöker överhuvudtaget inte bevisa sin tes annat än med hjälp av ett exempel: Gothaprogrammet.

Exemplet Gotha

Det tyska socialdemokratiska partiet SPD var ett resultat av ett samgående mellan två partier i den tyska arbetarrörelsen. Vid en kongress i Gotha 1875 hade Ferdinand Lassalles Allemagne Deutsche Arbeiterverein gått samman med Bebel-Liebknechts marxistiska Sozialistische Arbeiterpartei Deutschlands. Det av kongressen antagna programmet var starkt präglat av Lassalles åskådning och kritiserades hårt av Marx i ett brev som dock inte publicerades förrän inför kongressen i Erfurt 16 år senare. Marx vände sig främst mot Lassalles »fria folkstat» som proletariatets närmaste mål i den sociala revolutionen. Under övergången mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället kunde staten »inte vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur», skrev Marx.

Men det fanns flera djupgående oenigheter. Lassalles anhängare stödde Bismarcks politik mot de borgerliga partierna. Samtidigt intog man en sekteristisk hållning gentemot fackföreningarna och vägrade organisera upp dessa annat än kring sitt eget fullständiga program och ledarskap.

Detta samgående tar KÅA som intäkt för sin tes om reformisternas dominans i den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Men även här underlåter KÅA att göra en konkret historisk genomgång. Liksom marxisterna i l a Internationalen fick kämpa mot Proudhons och Bakunins ståndpunkter tog de tyska marxisterna strid mot Lassalles åskådning. Även här i Sverige avlägsnade sig ju den svenska arbetarrörelsen från Gothaprogrammet under inverkan av kritiken från bl a August Palm, Axel Danielsson och Atterdag Wermelin.

Vid SPDs kongress i Erfurt 1891 besegrades efter åratal av debatt de teorier som uttrycktes i Gothaprogrammet. Om Lassalles efterföljare hade varit dominerande vid de tyska partiernas samgående 1875 var den dominansen definitivt bruten 15 år senare och den enade tyska arbetarrörelsen under marxistisk ledning.

Nej, KÅA har varken kunnat eller ens försökt bevisa att 2:a Internationalen och dess socialdemokratiska partier under denna period var reformistiska. Hans uppfattning här får ändå nära nog katastrofala konsekvenser. Eftersom de socialdemokratiska partierna enligt KÅA aldrig varit revolutionära existerar inte något som »opportunismens framväxt i den 2 a Internationalen», i hans historieskrivning. Och det man inte ens har upptäckt kan man ännu mindre förklara.

2:a Internationalen och opportunismen

Även om den international som bildades 1889 stod i motsättning till de småborgerliga grupperingarna och det liberala inflytandet bland arbetarna inrymde de socialdemokratiska partiernas olika oförenliga strömningar. Vi har redan nämnt Lassalleanerna. Under 2:a Internationalens första år stod kampen i första rummet mot de idéer och metoder som representerades av anarkismen. Anarkisterna motsatte sig politisk kamp och arbetet i parlamentet. Man förespråkade terrorism och gjorde generalstrejken till en fetisch.

Vid Londonkongressen 1896 nedkämpades de anarkistiska och antiparlamentariska strömningarna och endast marxistiska politiska partier och fackföreningar med socialistiska målsättningar tilläts ansluta sig till internationalen.

Internationalens ödesfråga skulle emellertid komma att bli marxisternas kamp mot opportunisterna. Dessa, som under internationalens första år representerade enstaka minoriteter inom i första hand den tyska och den franska socialdemokratin, förstärkte sin ställning i takt med imperialismens tillväxt. En av den bayerska socialdemokratins ledare, Georg von Vollmar, deklarerade redan 1891 sin övergång från den revolutionära socialismen till reformismen. Hans ståndpunkter brännmärktes av kongressen i Erfurt men levde vidare i första hand inom SPD:s växande funktionärskår.

Med den franske socialistledaren Millerands inträde som industriminister i en borgerlig regering 1899 demonstrerades att konflikten mellan marxister och opportunister inom internationalen gällde de mest grundläggande principfrågorna för arbetarrörelsen: skulle arbetarklassen formeras som självständig politisk klass eller verka som ett bihang till den liberala bourgeoisin? Millerand visade själv konsekvenserna av det senare alternativet. Han gick in i den borgerliga regeringen för att försvara den franska demokratin mot monarkisterna och Bonapartisterna som utnyttjade Dreyfuss-skandalen för att hota den tredje republiken. Några år senare gick han i spetsen för krossandet av de franska järnvägsmännens strejk.

Det franska socialistpartiet splittrades efter Millerands svek och motsättningarna fördjupades inom hela internationalen.

Bernstein och revisionismen

Opportunismen fick sin teoretiska företrädare i Eduard Bernstein som i sin artikelserie Socialismens problem (1897-98) och i sin bok Socialismens förutsättningar (1899) förespråkade en revision av marxismen och dess »anpassning till den levande verkligheten».

Bernstein, som påverkats av i första hand de småborgerliga Fabianska socialisterna i England, vände sig mot den vetenskapliga socialismens grundvalar: den historiska och dialektiska materialismen och den marxistiska politiska ekonomin. Han avvisade teorin om utsugningen, dvs mervärdesteorin, på vilken hela marxismens lära om den oförsonliga motsättningen mellan arbete och kapital och därmed den historiska nödvändigheten av socialismen vilar. Därigenom motiverades opportunisternas avsteg från det socialistiska programmet på punkt efter punkt: Man förespråkade allianser med de borgerligt-demokratiska partierna och propagerade för deltagande i kapitalistiska regeringar.

Man övergav vidare internationalismen som grundval för arbetarrörelsens kamp. Om utsugningen som grundläggande egenskap hos kapitalismen förnekades, saknades också den materiella förutsättningen för arbetarnas internationella intressegemenskap. Arbetarna kunde i sådana fall förbättra sina villkor i samverkan med »sin egen» borgarklass utan att samverkan med andra länders arbetare, för att inte tala om de koloniala folken, var en nödvändighet.

Uppslutningen bakom den egna imperialistiska borgarklassen ledde till ett totalt stöd för kolonialpolitiken. Utvecklingen av denna socialimperialism skedde successivt. Vid internationalens kongress i Stuttgart 1907 hade opportunisterna nått mycket djupt. »Om vi européer kom dit med verktyg och maskiner, skulle vi vara vildarnas försvarslösa offer. Därför måste vi komma dit med vapen i hand, även om Kautsky kallar det för imperialism», varnade den holländske socialdemokraten van Kol i ett inledningsanförande där han förespråkade en »demokratisk kolonialpolitik». (12)

Marxism mot opportunism

Dessa opportunistiska strömningar som utvecklades till socialimperialism, befann sig emellertid ingalunda i ledningen för den 2 :a Internationalen under dess första decennium. Det var först efter hårda interna strider som opportunismen och reformismen skulle bemäktiga sig arbetarrörelsens ledning och föranleda en oundviklig sprängning av internationalen och dess partier.

Beväpnade med den vetenskapliga socialismen vann marxisterna teoretiska segrar över revisionisternas idéer men var trots detta oförmögna att hejda opportunismens utbredning. Vid SPD:s partikongress i Hannover 1899 antogs, efter den tre dagar långa s k Bernstein-debatten, en resolution som mot revisionismen fastslog: »Vad gäller kampen mot militarismen till lands och till sjöss och kolonialpolitiken förblir partiet på sin tidigare ståndpunkt» (13).

Denna ståndpunkt hade entydigt formulerats vid internationalens kongress i London 1896: »Kongressen förklarar att, vare sig det sker under religiösa förevändningar eller i den s k civilisationens intresse, är kolonial expansion endast ett namn för utvidgande av området för det kapitalistiska utsugningen vilket sker uteslutande i kapitalistklassens intresse» (14).

Vid kongressen i Paris fyra år senare underströks »att det organiserade proletariatet måste använda alla medel som står till dess förfogande för att bekämpa bourgeoisins koloniala expansion och under alla omständigheter och med all sin kraft motarbeta och förhindra de orättvisor och grymheter som följer i denna expansions fotspår i alla de delar av världen, som utlämnas åt en skamlös och samvetslös kapitalism» (15).

I praktiken innebar detta att de socialistiska representanterna i de olika parlamenten var förpliktade att rösta mot »varje utgift för militarismen, marinismen eller kolonialexpeditionerna», och att internationalen i internationell skala var förberedd på att genomföra en »samtidig och likformig proteströrelse mot militarismen» (l 6).

Vid SPD:s kongress i Dresden 1903 antogs återigen en resolution riktad mot revisionismen. Man fördömde revisionisternas försök att ändra den taktik som dittills hade använts av socialdemokraterna och som varit »baserad på klasskampen». Revisionisternas taktik skulle, om den antogs, omvandla partiet till ett reformistiskt parti. Kongressen förklarade, mot de revisionistiska tendenserna och i övertygelse om att klassmotsättningarna »inte försvagas utan tvärtom förstärks» att man:

»Frånkänner sig allt ansvar för de politiska och ekonomiska förhållanden som skapats av det kapitalistiska produktionssystemet» och att man därför »vägrar godkänna några metoder som syftar till att bibehålla den härskande klassens regeringsställning». Man klargjorde att socialdemokraterna inte kunde delta i regeringsmakten i det borgerliga samhället och man fördömde varje försök till samverkan med de borgerliga partierna. De socialdemokratiska parlamentsfraktionerna skulle även i framtiden använda sin styrka »för att förklara socialdemokratins mål, för att, i överensstämmelse med vårt programs principer, skydda arbetarklassens intressen, för att, med all sin styrka utvidga och försvara politisk frihet och lika rättigheter, för att, med större energi än vad som varit möjligt i det förflutna, fortsätta kampen mot militarismen och den koloniala och imperialistiska politiken, mot varje form av orättvisor, förtryck och exploatering, samt arbeta för social lagstiftning och för uppfyllandet av arbetarklassens politiska och kulturella uppgiften) (l 7).

Dresdenresolutionen förelades även internationalens kongress i Amsterdam följande år där den antogs med stor majoritet.

Vid den 7:e kongressen i Stuttgart 1907 hade opportunisterna en starkare ställning än tidigare. Det var efter denna kongress som Lenin började inse den avgörande betydelsen och konsekvenserna av splittringen av internationalen och fr a den tyska socialdemokratin, mellan opportunism och marxism. Marxisternas majoritet i omröstningarna i Stuttgart var mycket knapp. Flera kompromissförslag antogs i resolutionerna. Ändå lyckades man bekräfta och även förtydliga grundläggande ståndpunkter från rörelsens tidigare historia. Inför den ökande risken av ett imperialistiskt storkrig antogs en deklaration författad av Rosa Luxemburg, i vilken fastslogs att arbetarklassen och dess ledning med alla medel måste försöka förhindra ett krigsutbrott och, om detta skulle visa sig omöjligt, »utnyttja den ekonomiska och politiska kris som skapats av kriget till att resa massorna och därigenom påskynda det kapitalistiska klassväldets undergång» (18).

Men vi vet att när världskriget bröt ut 1914 hade styrkeförhållandena så förändrats till opportunisternas fördel att ledningarna för de socialdemokratiska partierna svek arbetarklassens sak och internationalens tidigare program och gjorde gemensam sak med »sina» respektive regeringar.

Varför segrade opportunismen?

För att svara på det måste vi först gå tillbaka i tiden. 1848 hade Marx och Engels trott att den socialistiska revolutionen stod på dagordningen i Europa. »Historien har korrigerat oss alla som tänkte på liknande sätt», skrev Engels i sitt förord till Marx’ »Klasstriderna i Frankrike». Kapitalismen hade inte uttömt sina möjligheter och det kapitalistiska produktionssättet var ännu inte moget för sitt avskaffande. Tvärtom, den verkliga industriella revolutionen och kapitalismens framträngande över alla länder tog verklig fart först under den senare hälften av århundradet.

Under denna period av uppåtstigande kapitalism kunde inte arbetarklassens maktövertagande ställas som en första omedelbar uppgift. Arbetarklassens rörelse var ännu en alltför svag faktor i samhället för att kunna gå till samlad attack mot kapitalet. I stället hade, med Lenins ord, »historien satt det långsamma organisations- och upplysningsarbetet på dagordningen». Arbetarmassorna måste sammansvetsas i kampen för sina omedelbara behov för att organiseras i egna partier och skolas i sin historiska uppgift och roll.

Rosa Luxemburg skrev om denna periods uppgift i sin pamflett »Reform eller revolution» från 1899:

»Den dagliga kampen för reformer, för förbättringen av arbetarnas villkor inom ramarna för den existerande sociala ordningen, och för demokratiska institutioner, erbjuder för socialdemokratin den enda möjligheten att gripa in i det proletära klasskriget och arbeta i riktningen mot det slutgiltiga målet – erövrandet av den politiska makten och avskaffandet av lönearbetet» (19).

Och den mödosamma kampen för sammanslutningen av arbetarklassen gav resultat, l början av 1900-talet kunde den socialdemokratiska arbetarrörelsen se tillbaka på en period av enastående tillväxt. Det tyska SPD:s frammarsch kan avläsas i valresultaten: 1871 102 000 röster, 1877 493 000. Därefter sjönk röstsiffran i samband med Bismarcks införande av »socialistlagen» 1878, då partiet förbjöds att verka utanför parlamentet. Röstetalet ökade emellertid snart på nytt till 550 000 1884, l 427 000 år 1890 och efter socialistlagens upphävande till l 787 000 röster i 1893 års val. Tio år senare hade man nästan fördubblat denna siffra.

Över hela Västeuropa fanns nu arbetarklassen förenad i starka fackföreningar och masspartier. Man hade i hård kamp erövrat demokratiska rättigheter, höjd levnadsstandard, ökad bildning och förbättrad social lagstiftning.

Trots den hårda teoretiska kampen i internationalen för det marxistiska programmet kunde opportunistiska tendenser fortleva inom rörelsen. Debatten om teoretiska och programmatiska frågor som rörde socialismens genomförande eller förhållandet till imperialistiska krig fick ju inga omedelbara konsekvenser då maktövertagandet ännu var en uppgift för framtiden.

Opportunisterna i parti- och fackföreningsledningar rekryterade sina led från funktionärer i organisationernas apparater och akademiker och intellektuella som brutit med sin borgerliga bakgrund och gått över till arbetarrörelsen. Deras sociala bas bland parti- och fackföreningsmedlemmarna var inte det utblottade industriproletariatet som i miljoner började befolka Europas industristäders slumområden. Dessa outbildade män, kvinnor och barn som levde på existensminimum hade inga privilegier att vare sig förlora eller vinna. och därför inget på att vinna en samverkan med sin »egen» borgarklass. Endast socialismen skulle radikalt kunna förändra deras situation.

Nej, opportunismen hämtade sitt stöd långt från dessa massor. Man stödde sig på de mer privilegierade arbetargrupperna som genom fr a en yrkesutbildning hade gjort sig oumbärliga för den kapitalistiska produktionens mer komplicerade delar. Därmed hade de lyckats vinna en levnadsnivå som vad gäller löner, anställningsvillkor och bostadsförhållanden ofta låg högt över massornas och utom räckhåll för dem.

Med den europeiska kapitalismens övergång i sin imperialistiska fas omkring sekelskiftet förstärktes opportunismens sociala bas och därmed dess inflytande i de socialdemokratiska partierna. Genom överprofiterna från de underutvecklade länderna, de imperialistiska monopolens guldgruvor, stärktes skiktet av privilegierade arbetare vars fördelar i förhållande till de breda massorna var beroende av dess »egna» imperialistländers framgångar i kampen om kolonierna. En framväxande arbetararistokrati formerades till en solid bas för opportunisterna i första hand inom fackföreningsrörelsen.

Bernsteins teorier kom att finna förespråkare i första hand bland funktionärerna och de småborgerliga intellektuella som fick sin utkomst genom arbetarrörelsen och värnade sina poster i apparaterna. De var inte beredda att riskera ett olagligförklarande av de organisationer som närde dem, genom att genomföra exempelvis en storstrejk för arbetarmassornas krav. De såg i stället arbetet i parlamentet och samverkan de borgerligt-liberala riksdagsgrupperna som metoden att driva sina krav.

Inom den tyska socialdemokratin kan vi tydligt se hur grogrunden för opportunismen successivt stärktes i partiets ledande organ, fr a inom riksdagsgruppen. Dennas sammansättning var 1890 något överraskande för ett arbetarparti: 7 journalister och redaktörer, 6 köpmän och handlare, 4 skriftställare, 3 gästgivare, 3 cigarrfabrikanter, 2 rentierer, 2 fabrikanter, l skomakare, l snickarmästare (20).

Detta var efter 12 år av socialistlagar, då partiet förbjudits att verka utåt annat än genom parlamentet och då de arbetare som aktivt deltog i och ledde de fackliga striderna och andra massaktioner förföljdes och fängslades. Partiets ledande organ, dess riksdagsgrupp och kongresser kom under denna period att i allt högre grad rekryteras i grupper som inte drabbades av förföljelser i samma skala. Detta var en process som fortsatte även efter socialistlagens avskaffande.

Mellan 1900 och 1914 tredubblades antalet funktionärer i förhållande till medlemsantalet i partiet. På kongressen i Jena 1911 var inte mer än drygt 10 % av delegaterna arbetare. Återstoden var »partifunktionärer, partijournalister, fackföreningsfunktionärer, funktionärer i sjukkassor, konsumföreningar osv» (21).

Det rar i dessa grupper som tillsammans med arbetararistokratin utgjorde grundvalen för opportunismen, revisionismen och den socialdemokrati vi idag känner från Olof Palme till Willy Brandt.

Arbetarklassen, reformistisk eller revolutionär?

Det man inte kan förstå, eller ens upptäcka, det kan man inte heller dra lärdomar av inför framtiden.

För KÅA var det inte dessa skikts tillväxt i parti och fackföreningar som utgjorde grunden till reformismens uppkomst och övertagandet av ledningen över den 2:a Internationalen och dess partier. Tvärtom, grundvalen för reformismen var, enligt KÅA, arbetarklassens massor. KÅAs huvudtes var ju, vilket vi tidigare nämnt, att arbetarklassen spontant är reformistisk och spontant skapar revisionistiska ideologi som vi idag kallar socialdemokratisk.

Vi har i vår genomgång försökt visa hur litet denna tes överensstämmer med den historiska verkligheten. Arbetarklassen var ursprungligen dominerad, spontant eller ej, av den härskande klassens ideologi. Marxismens tillväxt och uppbygget av den socialistiska arbetarrörelsen innebar brytandet av den borgerliga ideologins dominans över miljontals arbetare.

Historien om opportunismens framväxt och seger inom den 2 a Internationalen är historien om hur den härskande bourgeoisins ideologi förmedlades till den socialdemokratiska arbetarrörelsen via skikten av funktionärer, småborgerliga intellektuella och arbetararistokrati, hur den bemäktigade sig dess ledning och trängde undan den vetenskapliga socialismen.

Arbetarklassen domineras inte av bourgeoisins ideologi på grund av att klassens position som lönearbetare spontant ger upphov till denna ideologi som, enligt KÅA, »vill göra alla till småborgare» eller »skapa en bourgeoisi utan proletariat» (22).

Tvärtom, arbetarnas ställning i produktionen är förutsättningen för skapandet av en socialistisk medvetenhet om klasskampen, om nödvändigheten av att enas som klass mot bourgeoisin och om avskaffandet av kapitalismen och lönearbetet som enda möjligheten att i grunden förbättra sina villkor.

Det är givetvis inte arbetarklassen som skapar den borgerliga, härskande ideologin, utan bourgeoisin. Denna ideologi överförs till arbetarklassen genom en mängd kanaler som mäss media, skolundervisningen, kyrkan, reklamen osv osv. Den förmedlas också i sin småborgerliga form, som en önskan att försona och överbrygga klassmotsättningarna av de grupper och skikt inom arbetarrörelsen som vi nämnt ovan.

Uppfattningen att arbetarklassen spontant skapar denna ideologi på grund av sin ställning som just arbetarklass, får omfattande konsekvenser. KÅA drog inte dessa av sitt resonemang i den »Röda Rosetten». Det blev i stället en uppgift som TH/PR tog på sig i sin artikel om Meidnerfonderna.
Arbetarklassen skapar spontant den reformistiska ideologin på grund av sin ställning som »kapitalets motpol». Hur är det möjligt att arbetarklassen själv skapar en variant av bourgeoisins ideologi? TH/PR drar konsekvenserna: Arbetarklassen är inte en revolutionär klass!

I och med att TH/PR drar denna enda riktiga slutsats av tesen om arbetarklassen som spontant reformistisk, rycker de undan grunden för den vetenskapliga socialismen och för revolutionär marxistisk politik över huvud taget. Allt ställs på huvudet:

Så länge exempelvis den svenska socialdemokratin under 1880-talet var isolerad till intellektuella, saknade arbetarbas och var avskuren från arbetarklassens kamp kunde den vara revolutionär, ty »utan den nödvändiga arbetarbasen stod socialdemokratin opåverkad av arbetarklassens spontana reformistiska ideologi och ekonomism och kunde genom detta bibehålla sina ursprungliga ideal och ståndpunkter» (23). När arbetarna sedan strömmade till partiet, ja då tvingades de revolutionära intellektuella ge vika för den reformistiska arbetarklassen.

Slutsatser för revolutionära socialisters verksamhet idag: För ett elitparti av intellektuella »annars kommer anknytningen till klassens reformism göra partiet reformistiskt» (24).

Detta är den yttersta konsekvensen av de teorier som lades fram i den »röda rosetten»: förnekandet både av nödvändigheten och möjligheten av att bygga ett revolutionärt socialistiskt massparti med djupa rötter i arbetarleden och därmed förnekandet av den socialistiska revolutionen som en medveten handling av befolkningens majoritet.

Revolutionen blir en angelägenhet för en grupp intellektuella som med hjälp av noga uträknade planer ska lotsa de omedvetna massorna in i socialismen. Så är cirkeln sluten. Marx’ ord i kritiken mot Louis Blanc och de utopiska socialisterna blir åter giltiga, men nu mot dem som drog konsekvenserna av den »arbetarklassens spontana reformism» som »exemplet Louis Blanc» skulle bevisa: »De ser hos proletariatet ingen historisk befogad självverksamhet, ingen för detsamma säregna politisk rörelse».

De inser inte att Fjärde Internationalens historiska roll är att fortsätta det arbete som 2:a Internationalen påbörjade, att formera arbetarklassen i egna politiska masspartier, självständiga från bourgeoisin och medvetna om sin uppgift att störta kapitalismen och påbörja uppbygget av ett socialistiskt samhälle.

»Överrumplingarnas tid är förbi», skrev Engels hänsyftande på utvecklingen efter 1848 års revolution och Pariskommunen, revolutioner genomföres inte numera av små medvetna minoriteter i spetsen för stora omedvetna massor. När det gäller en fullständig omgestaltning av samhällets organisation, måste massorna själva vara med, måste de själva redan ha fattat vad det rör sig om och vad de vågar liv och blod för» (25).

De socialdemokratiska partierna spred denna medvetenhet och vilja till en hel generation av Europas arbetare. Var uppgift är att ta vid där detta arbete förråddes och bröt samman.

Håkan Blomqvist och Kjell Östberg

Noter
1. Fl 4/73 sid 4
2. Fl 4/73 sid 14
3. Fl 4/73 sid 8
4. Fl 4/73 sid 5
5. Engels’ anmärkning till 1890 års tyska upplaga av Kommunistiska manifestet
6. KÅA skriver i sin artikel:
»I Kommunistiska Manifestet kan vi finna följande uttalande:
’Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna… De kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart närliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialist-demokratiska partiet… osv’»(KÅA:s kurs). Fl 4/73 sid 12. Onekligen får man här intrycket att Marx räknade det socialist-demokratiska partiet till »arbetarpartierna». Men KÅA:s »uttalande» som han funnit i manifestet, är inte lätt att hitta. De tre punkter som ska signalera att ett stycke utlämnats visar sig dölja två hela kapitel på omkring 20 sidor. Så får man inte citera. Framförallt inte när »de andra arbetarpartierna» inte alls syftar på det socialistiskt-demokratiska partiet, utan på chartisterna i England och agrarreformivrarna i Nordamerika.
7. K. Marx och F. Engels i urval av Bo Gustafsson, Halmstad 1965 sid 24-25.
8. Bo Gustavsson a a sid 180.
9. Quatrieme internationale, numero special, maj 1970. •
10. Citerat i Novack m fl. The first Internationals, New York 1974, sid 40.
11. Quatrieme international a a.
12. Citerat i Sandegren Arbetarklassen och de förtryckta folken, Uddevalla 1974, sid 84.
13. Samma sid 52
14. Samma sid 53
15. Samma sid 54
16. Samma sid 98
17. Samma sid 61-63
18. Samma sid 99
19. Novack m fl a a, sid 49
20. Bo Gustafsson, Marxism eller revisionism, Uppsala 1969, sid 24
21. Samma sid 24
22. Fl 4/73 sid l O
23. Fl 3/4 76 sid 51
24. Samma sid 60
25. Engels’ inledning till Marx’ »Klasstriderna i Frankrike», Helsingfors 1971.

Från Fjärde Internationalen 3/1977

Den röda rosetten – om den internationella socialdemokratins historia

Vad är socialdemokratin? Vilka är dess rötter, socialt, historiskt? Har den någonsin varit revolutionär? Det är några av de frågor jag skall försöka besvara i denna artikel. Den tes jag driver är att socialdemokratin aldrig varit en revolutionär rörelse. Den har inte »blivit reformistisk». Den har alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen med en specifik målsättning. Den skiljer sig från den kommunistiska rörelsen, inte bara genom sina medel (reform i stället för revolution) utan också genom sina mål, eller rättare sagt: genom sin föregivna mål Tvärtemot vad man föreställer sig är socialdemokratin inte en rörelse som urartat, den är en deformerad rörelse, en rörelse som redan från födseln hade sina defekter, sina missbildningar.

Låt oss därför börja med att gå tillbaka till det ögonblick när fröet sattes i jord, låt oss göra en historisk tillbakablick för att finna själva roten till det socialdemokratiska trädet. När vi undersökt denna rot kan vi också förklara de betingelser som måste råda för att det skall växa, vilken mylla som behövs, vilka samhälleliga betingelser som ger socialdemokratin näring. Det är utifrån denna utgångspunkt som vi också kan förklara själva växandets process, den historiska utvecklingen. Min utredning kommer därför att försiggå i tre stadier: i det första undersöker jag socialdemokratins historiska rötter och klarlägger dess funktion, i den andra undersöker jag de samhälleliga betingelserna för socialdemokratins uppkomst, i den tredje avdelningen, slutligen, undersöker jag den internationella socialdemokratins historia i stora drag. Vissa faktorer lämnas medvetet utanför undersökningen; det gäller ex. vis de konkreta styrkeförhållanden mellan klasserna som krävs för en framgångsrik socialdemokratisk rörelse. Dessa faktorer undersöks i ett annat sammanhang.

I. Exemplet Louis Blanc

År 1840 utkom det i Paris en liten tunn broschyr. På titelbladet stod det Organisation du travail – »Arbetets organisation». Den hade skrivits av en 29-årig advokat och journalist vid namn Louis Blanc.

Det var en av de många hundratals broschyrer som vid denna tidpunkt såg dagens ljus i Paris och som alla behandlade »den sociala frågan» dvs den ökade massfattigdomen som följde i kapitalismens spår. Hur kunde man förklara att fattigdomen ökade samtidigt som produktionen steg explosionsartat? Varför blev vissa allt rikare medan de redan fattiga fick det sämre? Vad kunde man göra åt situationen? Vart skulle den leda? Vad innebar egentligen de rörelser som börjat inom den nya klassen, proletariatet? Det var några av de frågor som ältades i dessa broschyrer. Alla tycktes ha en åsikt i frågan. Präster och poeter, hantverksgesäller och adelsmän, specerihandlare och börshajar – alla debatterade »den sociala frågan».

Det var något särskilt med Louis Blancs broschyr, något som gjorde att samtiden ställde den framför alla dess konkurrenter. Den trycktes om i ständigt nya upplagor. Under åren fram till 1848 utkom den inte mindre än fem gånger enbart i Paris. Den översattes till främmande språk och idéerna fördes ut över hela Europa, (l) »Arbetets organisation» blev ett slagord som hördes på gator och torg; det ekade mellan husväggarna vid demonstrationer; i de litterära salongerna diskuterade man termens innebörd; den fångades upp av följetongsförfattarna och gatusångarna. Kring Louis Blanc flockades snart en brokig skara liberala journalister, folkligt-radikala författare, småborgerliga teoretiker. Men han vann också anklang hos en del av den parisiska arbetarklassen, särskilt dess mest aktiva och intellektuellt vakna del, hantverkarna. På några få år byggde Louis Blanc upp en stark arbetar- och småborgarrörelse kring sin bok.

I dag är Louis Blanc närmast okänd. Det har rått en hundraårig tystnad kring hans person. Hans lilla broschyr har aldrig tryckts om efter 1848. Han har knappast utövat något direkt inflytande på den senare arbetarrörelsen. Varför då ta upp denna kuriösa figur som verkar har fört endast dagsländans liv? Varför inte låta honom ligga begraven bland de andra hundra broschyrförfattarna från 1840-talet. Svaret kommer att ge sig när vi går igenom Louis Blancs teori och praktik, hans ideologiska uppfattning och hans praktiskt-politiska handlande. Vi kommer då att se att vi i Louis Blanc har funnit en närmast ren form av den socialdemokratiska ideologin och praktiken, ett slags »ur-socialdemokrat». Utifrån exemplet Louis Blanc blir mycket i den moderna socialdemokratin begripligt.

Arbetets organisering

Louis Blancs utgångspunkt var att kapitalismen skapade en ständig undersysselsättning av arbetskraften och att profiten berodde på de låga löner som hängde samman med denna undersysselsättning. Kapitalismens grövsta synd var inte att den sög ut arbetskraften utan att den vägrade använda sig av arbetskraften. Kapitalismen berövade ständigt arbetarna »rätten till arbete». (Vid sidan av parollen om arbetets organisation blev denna term, »rätten till arbete», ett av hans flitigast brukade slagord).

För att återge arbetarklassen dess existens och rätt till arbete, krävde Louis Blanc en omorganisering av hela arbetsprocessen. Konkurrensen mellan enskilda kapitalister skulle avskaffas. och därigenom jakten efter profit. Arbetarna skulle få medbestämmande över produktionen. Företagen skulle drivas gemensamt av arbetarna och arbetsköparen utan att privatäganderätten i sig upphävdes. Varje arbetslag skulle omvandlas till en »association» av producenter, vilken själv utsåg sin arbetsledning. Om denna organisering av arbetet ägde rum skulle kapitalismen avskaffas. Alla skulle få full sysselsättning. Alla de forna orättvisorna skulle avskaffas. Blanc skiljer här mellan fyra stadier i historien. Först kom slaveriet, sedan livegenskapen och därefter det stadium som nu rådde, löneslaveriet. Detta stadium skulle avlösas av att lönearbetaren blev – »medarbetare» (asocie). Detta stadium kallar Louis Blanc för »socialism», som i hans mun sålunda inte innebär en omorganisering av hela samhället, utan endast i en omorganisering av själva arbetsprocessen (frågor som ägandeförhållanden, distribution, planekonomi etc tar Blanc överhuvud taget inte upp).

Staten – »de fattigas bankir»

Men hur skulle denna organisation av arbetet ske? Vilka medel skulle man använda för att nå denna »socialism»? Blanc avvisade skarpt varje tanke på att man skulle använda våldsamma medel, på att nå målet genom en revolution. Han trodde i stället starkt på sin och sina anhängares övertalningsförmåga och på exemplets makt. Här tilldelade han staten en avgörande roll. Staten skulle vara arbetarklassens verktyg för att omorganisera arbetet. Den stod, enligt hans uppfattning, utanför produktionen och var en medlande makt. Visserligen utnyttjades den i den konkreta situationen av kapitalisterna. Men det berodde på att endast bourgeoisin hade politiskt inflytande. Detta inflytande skulle arbetarna tillkämpa sig. Den ekonomiska reformen var målet, men för att nå dit måste man först reformera staten. Därför skulle man börja med att kämpa för allmän rösträtt. Om man fick igenom detta krav skulle staten ändra karaktär. Den skulle inte längre vara ett redskap i bourgeoisins händer. Tvärtom skulle arbetarna erövra staten eftersom man utgjorde majoriteten i national. Man skulle upprätta ett eget parti, vilket skulle komma till makten genom val. Därefter skulle det börja omorganisera arbetet, genomföra socialismen. »Det proletariatet saknar fås m frigörelse är arbetsverktygen och det är statens uppgift att ge dem till arbetarna. Om vi måste definiera staten, då säger vi: Staten är de fattigas bankir.»

När staten demokratiserats skulle den också motverka rörande misstänksamheten och avogheten mellan de olika klasserna. I stället skulle en stark »solidaritet» – ett nyckelord hos Louis Blanc – råda mellan olika klasser och inom samhället som helhet. Alla skulle behärskas av en god vilja. Samhället skulle värna om alla, ge dem »trygghet» och befrämja »jämlikheten» – en gammal paroll från den stora i evolutionen 1789.

Hur tänkte sig då Louis Blanc att omorganiseringen skulle ske nu när staten blivit de fattigas bankir och samhället fått en så harmonisk prägel?

Blanc menar att staten aktivt skall gripa in i det ekonomiska livet. Den skall inte med våld expropriera de kapitalistiska företagen eller försöka tvinga på de kapitalistiska företagsägarna någonting de inte vill ha. I stället skall staten upprätta egna mönsterföretag. »nationalverkstaden), som skall tjäna som en modell för den ekonomiska omorganiseringen. Dessa skulle samtidigt motverka undersysselsättningen. Vissa ekonomiska företag i nyckelpositioner skulle visserligen köpas upp av staten (ej exproprieras) – Blanc nämner uttryckligen posten, järnvägarna, gruvorna – men i övrigt skulle företagen lämnas kvar i privat ägo.

Nationalverkstäderna blir i stället hävstången i den vidare utvecklingen. De bästa arbetarna i landet dras till dessa verkstäder, där de har möjlighet till en friare utveckling och där de får vara med och bestämma. Kapitalisterna får nöja sig med den undermåliga arbetskraften. Nationalverkstäderna blomstrar och kapitalisternas företag vissnar. Antingen tvingas de senare lägga ner sin verksamhet (då köper staten upp dem) eller också följer man nationalverkstädernas exempel och omorganiserar arbetet. Sakta men säkert försvinner de kapitalistiskt skötta företagen. Till slut blir varje företag »socialistiskt» och då har också »socialismen» förverkligats.

Detta är Louis Blancs tankar i sammandrag. (2) Hur ser då hans praktiska handlande ut? Hade han någonsin möjlighet att pröva sina idéer i praktiken?

Louis Blanc och verkligheten

När broschyren kom ut 1840 hade Frankrike skakats av flera proletära uppror. (1832, 1834, 1839, 1840). De hemliga kommunistiska sällskapen i Paris hade upplösts eller krossats av ordningsmakten och den proletära ledaren Auguste Blanqui satt i fängelse. Dessa nederlag för de revolutionära strävandena skapade desillusion inom arbetarklassen. Den väg Louis Blanc föreslog verkade vara ett alternativ, en möjlighet att genom lagliga medel nå de framgångar man inte kunnat nå genom konspirationer och uppror. Slagord som »arbetets organisation» och »rätten till arbete» appellerade till arbetarklassen, inte minst i ett skede då det fanns en omfattande överbefolkning i städerna. Med hjälp av sina anhängare kunde Louis Blanc nu starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin. Han startade tidningen La Reforme (1834) och bildade det s k socialdemokratiska partiet – han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med »demokratiska medel»; han använde också just uttrycket »socialism» för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen.

I och med februarirevolutionen 1848 fick Blanc och hans anhängare den chans man väntade på. Nu fick han möjlighet att testa sina idéer i praktiken. Låt oss följa Louis Blanc från idéernas sfär till handlingens hårdtrampade mark!

Frankrike hade upplevt flera tidigare revolutioner. Den senaste hade varit julirevolutionen 1830. Den hade inte lett till de avsedda målen. Den regim som slutligen växte fram var en ny dynasti, där Louis Philippe, »borgarkungen», styrde tillsammans med en fraktion av borgarklassen, finanskapitalet. Utanför de härskande skikten stod inte bara proletariatet utan också bönderna, hela småbourgeoisin och betydande sektorer av industribourgeoisin. De strävade i stället efter en ny revolution. Den gemensamma nämnare som kunde appellera till dessa olika klasser var parollen om den demokratiska republiken, en statsform som kunde ge dem ett visst inflytande genom allmänna val. Agitationen för detta mål drevs allt mer intensivt under 1840-talet. Slutligen kulminerade agitationen i flera reformbanketter i slutet av 1847 och början av det nya året. Agitationen underlättades också av den ekonomiska och finansiella kris som drog in över landet i början av det nya året.

I slutet av februari var det så dags. Efter några demonstrationer och upplopp i Paris tvingades kungen att avgå och en ny provisorisk regering tillsattes.

Hur långt skulle man nu gå? Den nya regeringen visade redan från början stor räddhåga och stor försiktighet. Ännu tre dagar efter revolutionens seger hade man inte proklamerat republiken. Bourgeoisin strävade efter en kompromiss med finanskapitalet. Om man proklamerade republiken skulle det kanske stötas bort. Bourgeoisin skulle då tvingas in i en allians med proletariatet som man inte ville ha.

Det var proletariatet i Paris som spelat den aktiva rollen i revolutionen. Vid gatustrider och demonstrationer avgörs alltid utgången av de grupper som är störst och genom sin aktivitet kan lamslå de andra klasserna. Men när revolutionen väl segrat kommer andra klasser att få dominansen, de som håller äganderätten över produktionen och sålunda kan utöva störst påtryckningar på den provisoriska regeringen. Den nya franska regeringen hamnade mellan två krafter som arbetade med olika medel. Å ena sidan proletariatet som kunde göra sitt inflytande märkbart så länge frågorna avgjordes vid demonstrationer, strejker och gatustrider. Å andra sidan finanskapitalet och industribourgeoisin som strävade efter lag och ordning och ville ha tillbaka arbetarna i den gamla rollen igen. Arbetarna strävade efter en utsträckt revolution medan bourgeoisin ville ha snabbast möjliga förlossning utan att för den skull framkalla missfall.

Den röda rosetten

Under den första tiden kunde proletariatet ännu påverka den nya regeringen. Den 25 februari tvingade man den an proklamera republiken genom att hota med en ny revolution. Man tvingade också igenom att den provisoriska regeringen fick några representanter från proletariatet vid sidan av bourgeoisin. Dessa representanter blev Louis Blanc och arbetaren Albert.

Men detta betydde naturligtvis inte att den provisoriska regeringen representerade två klasser. Den representerade bourgeoisins samlade intressen. Men för att rädda dessa långsiktiga intressen tvingades man till vissa eftergifter för arbetarklassens dagsintressen. Styrkeförhållandena var givna och låg helt till bourgeoisins fördel. Man kan illustrera dessa genom att peka på »flaggstriden». Arbetarna krävde att deras fana, den röda fanan, skulle erkännas som revolutionens symbol. Bourgeoisin fasade: Detta skulle ju spräcka folkets front! Vad var det nu för fel på trikoloren med dess vackra färger? Den ville man inte släppa! Som en kompromiss beslöt man dock att – fästa en röd rosett vid trikolorens fanstång. Det anger styrkeförhållandena i 1848 års franska revolution.

Det var också så som Louis Blanc och Albert fungerade i den provisoriska revolutionära regeringen – en röd rosett fastknuten vid bourgeoisin. De var regeringens kontaktmän med arbetarklassen. De blev de främsta instrumenten för att passivisera arbetarna och tvinga dem tillbaka till fabrikerna.

Det skedde genom nationalverkstäderna. Som en eftergift till kraven på en »social republik» beslöt regeringen att tillsätta en speciell utredning, Luxemburgkommissionen, för att studera »arbetarfrågan». Den skulle försöka finna en lösning på frågor som arbetslösheten och arbetarnas medbestämmande i produktionen. För att kommissionen skulle bli så bred och representativ som möjligt satte man dit representanter för både arbetsköparna och arbetarna och dessutom några »neutrala experter». Ordförande i kommissionen blev Louis Blanc. Det var en gest från den provisoriska regeringens sida ’-r och ingenting mer än en gest. Kommissionen fick mycket begränsade funktioner – ingen egen beslutanderätt eller egen budget. Den skulle endast vara en undersökningskommission som »objektivt» skulle undersöka olika förslag och lägga fram lösningar inför regeringen för vidare beslut.

Kommissionens främsta uppgift blev att försöka få bort arbetarna från gatan igen. Enigheten i »det demokratiska lägret» fick inte hotas genom några specifikt proletära krav. Vad skulle hända med revolutionen om arbetarna gick i strejk mot de arbetsköpare som stödde den provisoriska regeringen? Och hur skulle småbourgeoisin reagera inför alla demonstrationer? Stötte man dem inte ifrån sig om man uppträdde för offensivt?

Det menade Louis Blanc och hans anhängare. Den harmoni. den solidaritet och den trygghet de drömt om hade inte förverkligats. Klasskampen inte bara fortsatte – den intensifierades också för varje dag. Allt oftare fick Louis Blanc avbryta kommissionens sammanträden, skynda från slottet i Luxembourg-trädgården och ge sig ut på arbetsplatserna eller boulevarderna för att tala arbetarna till rätta. Tålamod, tålamod – det var hans nya paroll. Lugnt och sansat förklarade han för de strejkande eller demonstrerande arbetarna att man nu nått det första delmålet – den demokratiska republiken. Nu skulle staten gripa in i produktionen och genom sitt goda exempel visa att socialismen var överlägsen kapitalismen. Att strejka och bråka i det läget kunde endast tjäna kontrarevolutionens intressen. Var det måhända inte utländska agitatorer bakom? Polisagenter? Louis Blanc uppmanade arbetarna att avbryta strejkerna och inställa demonstrationerna. Man fick ta en reform i taget. Låt nu kommissionen komma med sitt betänkande, så får vi fatta beslut sedan!

Louis Blancs inflytande över arbetarna var såpass stort att han ofta blev åtlydd. Han kunde återvända till kommissionen och fila vidare på sina idéer om nationalverkstäderna.

Nationalverkstäderna upprättas

Slutligen beslöt också regeringen att upprätta dessa nationalverkstäder. Det var en åtgärd som väckte uppmärksamhet över hela Europa och även – det skall erkännas – bestörtning inom bourgeoisin. Många ledande borgerliga ideologer inom och utom Frankrike blev oroliga. Lekte man inte med elden? Men snart lugnade man sig. Nationalverkstäderna blev inte alls vad Louis Blanc hade tänkt sig. De blev inga redskap för socialismen. De påskyndade inte arbetarnas övertagande av produktionen. De bidrog inte ens till någon »arbetets organisation». I stället svalde de endast en del av undersysselsättningen i Paris. De arbetslösa, som varit ett ständigt orosmoment. sattes i nationalverkstäderna – de hamnade i enorma fabriker där de tvingades utföra monotona och meningslösa arbeten till låga priser. Dessa nationalverkstäder fyllde endast en funktion: Att hålla arbetarna borta från Paris gator (för säkerhets skull lade man också nationalverkstäderna ute på landsbygden). Många av medlemmarna i arbetslöshetsarméerna och trasproletariatet utbildades i nationalverkstäderna till extra ordningsvakter De blev en styrka som kunde sättas in mot demonstrerande arbetare. Nationalverkstäderna blev på detta sätt ett effektivt instrument för att minska den sociala oron, få bort arbetarna från gatorna.

Slagkraften i Parisproletariatets kamp minskade också. T»* proletära angrepp mot den provisoriska regeringen i mars och april misslyckades. Den nationalförsamling som samlades i början av maj fick en stabil borgerlig majoritet. Det blev signalen för en motoffensiv från bourgeoisins sida. Arbetsministeriet drogs in och alla offentliga möten och demonstrationer förbjöds. Den 22 juni blev det slut på arbetarnas tålamod. De gick till kamp igen och försökte nu genom ett direkt uppror mot bourgeoisin återvinna den förlorade marken. Upproret slogs ned av inkallad militär under general Cavaignac. 3000 arbetare massakrerades och 15.000 slogs i bojor. Därefter krossades arbetarnas organisationer – både de revolutionära och de reformistiska. Junimassakern blev också den första spiken i den borgerliga republikens kista. Frankrike slog nu in på den väg som skulle leda fram till statskuppen i december 1851, vilken upprättade en bonapartistisk diktatur i landet.

När Parisproletariatets uppror krossats stängdes också nationalverkstäderna. De hade fyllt sin uppgift. Louis Blanc fick också gå – han hade gjort sin plikt. Han hade givit den franska bourgeoisin det masstöd den inte själv kunde uppbringa – han hade givit bourgeoisin den kraft som behövdes för att välta julimonarkin över ända. Regeringen hade fått proletära stödtrupper och den vacklande kapitalistiska ekonomin hade fått en uppryckning genom statens intervention. När det värvet var uppfyllt behövde man inte längre socialdemokraten Louis Blanc. Han fick lämna plats för Louis Bonaparte.

Louis Blancs vidare öden är av mindre intresse. Efter revolutionen flydde han till England där han slog sig ned som historiker och journalist. Här genomgick han en viss ideologisk utveckling. Under intryck från den engelska fackföreningsrörelsen och kooperationen började han nu förespråka produktionskooperativ som ett komplement till den demokratiska staten. Det var det som hade saknats i hans vackra plan! Arbetarna måste, hävdade han nu. föregripa och förbereda statsingripandena genom att bygga egna kooperativ. 1870 återvände han till Pariskommunens korta men heroiska historia. Louis Blanc tog avstånd från så ansvarslösa äventyr. Under de sista åren av sitt liv var han riksdagsledamot med sociala reformer på sitt program. Han fick dock aldrig möjlighet att än en gång pröva sina idéer. Han dog 1882.

Louis Blanc – en Ur-socialdemokrat

När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng? Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander? Och Blancs agerande i den revolutionära situationen – det är ju en exakt förlaga till en Kerenskij i den ryska revolutionen, en Largo Caballero i det spanska inbördeskriget, en Allende i Chile. Här har vi ju exakt samma inslag både vad gäller samhällelig ideologi och politiskt agerande! Och skillnaden är ju inte heller så- stor mellan Louis Blanc och dagens »kommunist»-partier, som ju numera blivit vänstersocialdemokrater. Eller är steget så långt mellan Blancs »rätten till arbete» och vpk:s »rätten till meningsfullt arbete», mellan nationalverkstäderna och Hermanssons »statliga basindustrier»?

Ja förvisso, Louis Blanc verkar vara socialdemokratins urfader och barnen har sannerligen inte vansläktats. Som i trance upprepar de urfaderns ord och handlingar.

Men vad beror dessa likheter på? Palme, Geijer etc har troligen inte läst Louis Blanc, kanske inte ens hört talas om honom. Vad är det som gör att denna socialdemokratiska ideologi från Frankrike på 1800-talet nästan ordagrant återupprepas i Sverige på 1880-talet, i Tyskland på 1920-talet, i Spanien på 1930-talet och i Chile på 1970-talet? I så många olika tider och så många olika länder?

Man kan naturligtvis kringgå frågan genom att ge ett pseudosvar: Göra en idéhistorisk utredning över hur Louis Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Schweitzer, som i sin tur påverkade Vollmar, som i sin tur påverkade Branting och Bernstein, som i sin tur… Men den successionsordningen är bräcklig och svag. Och framför allt: Den besvarar inte frågan hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider.

I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst. Fackföreningarnas utbredning i alla kapitalistiska länder beror inte på att den och den hantverkaren eller skräddaren råkade läsa den och den broschyren; den beror på att arbetarklassen spontant upplever behovet att sammansluta sig och kämpa för högre löner. På fackföreningarnas grund skapas en spontan trade-unionistisk, en facklig ideologi inom arbetarklassen. På exakt samma grund skapas också spontant en politisk ideologi. Denna politiska ideologi är socialdemokratin. Vi skall nu utreda denna fråga närmare.


II. Socialdemokratin och arbetarklassens samhälleliga medvetande

Det är inte medvetandet som bestämmer existensen, utan existensen som bestämmer medvetandet. Detta är grundsatsen i den marxistiska historieuppfattningen. (4) Medvetandet kan endast förstås utifrån en analys av de samhälleliga betingelserna; det är ingen självständig enhet; det förändras när det samhälleliga varat förändras. Låt oss utgå från denna enkla och självklara sats. när vi nu undersöker vilka olika former av medvetanden – ideologier – som det kapitalistiska produktionssättet skapar och reproducerar.

Kapitalismens grunddrag: en kort sammanfattning

För att få ett grepp om dessa ideologier måste vi först erinra oss hur det kapitalistiska samhället fungerar. Kapitalismen bygger på två grundpelare: på produktionen av varor som tillverkas för byte mot andra varor, och på privat äganderätt över produktionsmedlen. Detta innebär att varje enskild producent endast bestämmer över sin egen produktion. Han tillverkar sin vara i enskildhet. Han arbetar inte efter någon bestämd samhällelig plan. Han vet inte bestämt hur många varor han skall tillverka. Först på- marknaden vet han om han överhuvud taget tillverkat rätt vara och i rätt mängd.

Kanske har någon annan producent under tiden kommit på en förbättring av tillverkningsprocessen så att denna kan byta sin vara till ett lägre pris; kanske har någon annan höjt kvaliteten på sin produkt genom en ny uppfinning. Då kanske vår producent inte kan bli av med alla sina egna varor. Han har tillverkat för mycket och får en överproduktion vars värde inte kan förverkligas.

Den enskilde producenten kan inte få någon översikt över hela omgivningen. Han är isolerad och hans medvetande blir isolerat, begränsat till hans egen produktion. Det som finns utanför den egna verkstaden blir an samling främmande makter och fientliga viljor: konkurrenter, spekulanter, konjunkturer etc. Omvärlden blir fientlig mot hans egen produktion, han vet inte om han skall kunna förverkliga värdet i sin egen produktion. Det tillkommer inte honom att bestämma det, endast hans omgivning. Hans medvetande blir »atomiserat». Det enda han kan överblicka är sitt eget arbete.

Detta i sig atomiserade medvetande förstärks dessutom av ätt produktion av varor för byte mot andra varor (eller mot pengar) gör att produktionen får två sidor: en abstrakt och en konkret sida. Å ena sidan kommer man att få den konkreta produkten med ett bestämt bruksvärde, skapad genom konkret mänskligt arbete, i en bestämd arbetsprocess. Men i kapitalismen skapas inte produkterna för sin egen skull eller for att fylla mänskliga behov. Vid sidan av den konkreta processen står jakten på profiten, den process som bestämmer kapitalismens rörelselagar. Detta skapar en serie abstrakta processer, vilka inte är synliga för blotta ögat. Det krävs ett visst mitt av abstrakt tänkande för att tränga in i kapitalismens innersta skrymslen. Denna abstrakta sida av kapitalismen är dess egentliga hemlighet; det är här vi kan förstå mekanismerna bakom varans värde vilken bestäms av det abstrakta mänskliga arbetet och vars drivkraft är jakten på mervärde, Den värdeskapande processen kommer att vara övergripande och bestämma över den konkreta arbetsprocessen.

Vi kan åskådliggöra dessa två sidor i kapitalismen i följande skiss:
Den värdeskapande processen innefattar skapandet av mervärde. Men detta kan endast förverkligas i det ögonblick som den enskilde producenten låter någon annan arbeta för sig mot betalning, dvs när arbetskraften förvandlas till en vara for att producera andra varor. Det skedde inte i det exempel vi tidigare studerade. Den producent vi mötte där var självägande och självproducerande. Han ägde sina egna arbetsverktyg, sina egna produktionsmedel och arbetade endast själv i verkstaden. Han anställde ingen som arbetade för honom. Men när detta sker, ex.vis genom att någon producent konkurreras ut och tvingas sälja sin arbetskraft, då skapas arbetaren, en person som inte äger några produktionsmedel utöver sin egen arbetskraft.

För att kunna leva tvingas han sälja sin arbetskraft till en producent och arbeta på hans villkor. Därmed förvandlas den enkla varuproduktionen till kapitalism, till ett system som delar upp befolkningen i två huvudklasser: De som äger produktionsmedel och de som äger arbetskraft. (5) De förra behöver de senare. De vill köpa arbetskraften så billigt som möjligt. Ur detta tillstånd kan vi nu härleda de olika rörelselagarna i det kapitalistiska produktionssättet – mervärdet, den värdeskapande processen, profiten, monopoliseringen etc.

Men vi kan också härleda olika ideologier ur det samhälleliga vara som uppstår för olika individer.

Det borgerliga medvetandet

Det som kännetecknar alla individer i detta kapitalistiska produktionssätt är att de inte behärskar hela samhället, inte kan skapa sig en överblick över det och styra det efter sin egen vilja. De är underordnade de lagar som verkar under ytan och som inte omedelbart syns.

Allas medvetande kommer att vara fragmentariskt. De kommer att uppleva lagarna som obarmhärtiga naturkrafter som inte kan kontrolleras eller behärskas. Den som äger produktionsmedlen, kapitalisten, kommer att ha en viss frihet – friheten att bestämma över sina egna arbetare. Han kan enväldigt avgöra hur länge de skall arbeta, till vilka priser de skall arbeta och i vilken takt de skall arbeta. Han kan kontrollera produktionsprocessen i sina egna företag. Men därmed upphör hans frihet. Han kan inte bestämma över sina konkurrenters företag. Han kan inte heller bestämma över marknaden där hans produkter säljs. Han kan inte avgöra om varan säljs eller inte, om det blir överproduktion eller inte, om det blir betalningskriser, om det blir konjunkturuppgångar eller konjunkturnedgångar. Alla dessa krafter antar övermänskliga proportioner, de verkar vara naturkrafter som inte kan kontrolleras av människor trots att de härrör ur det mänskliga samhället.

Proportionerna mellan kapitalistens frihet och ofrihet kommer naturligtvis att bero på olika faktorer: Storföretagaren har större inflytande och större möjligheter att påverka utvecklingen, småföretagaren med få eller inga anställda har mindre möjligheter. (6)

Det proletära medvetandet

Men det finns en grupp som inte har någon frihet alls. Det är de som säljer sin arbetskraft till andra – arbetarklassen. För dem är inte bara det omgivande samhället fientligt och okontrollerbart. Också själva arbetsprocessen, det mänskliga arbetet, står utanför deras egen kontroll och överblick. De kan inte bestämma vad de skall producera eller hur de skall producera. De har bara att lyda order. Mot dem står två fientliga och främmande makter: samhället och arbetet.

De kontrollerar bara en enda sak: sin egen arbetskraft, den enda vara de äger och kan sälja till andra. Det är också här som deras samhälleliga medvetande, deras klassmedvetande, börjar utvecklas. Kapitalisten strävar efter att få köpa denna vara, arbetskraften, så billigt som möjligt och få utnyttja den så mycket som möjligt. Arbetaren kommer tvärtom att sträva efter att kunna sälja varan så dyrt som möjligt. Han måste ha pengar för att kunna köpa de varor han själv tillverkar och det kan han endast få genom att sälja sin arbetskraft. Ju dyrare han kan sälja den, desto mer kan han förverkliga sig själv på fritiden, utanför arbetet. Han kämpar också för att hans enda vara, arbetskraften, inte skall slitas ut i förtid. Han kommer därför samtidigt att kämpa för högre pris (lön), kortare arbetstid och mindre förslitning av arbetskraften.

Detta är det medvetande som spontant kommer att uppstå hos arbetarna ur deras samhälleliga existens. Automatiskt kommer de att kämpa för arbetskraftens värde och pris. Medvetandet kommer att utvecklas av det som omedelbart finns inför ögonen, arbetet på det »egna» företaget Man kommer att kräva av »sin» kapitalist att han höjer lönerna, minskar arbetstakten, förkortar arbetsdagen. Man kommer också att uppfatta att orättvisorna mot arbetarna, mot att de ständigt är i underläge, beror på den arbetsorganisation som byggts upp på företaget, på den hierarki som skapats med ett maktcentrum i toppen och med olika arbetsuppgifter (förmän, tidsstudiemän etc). Det är den fiende som står närmast, det område där den dagliga kampen utspelas. Det är detta fält som arbetarna ständigt har inför ögonen. Själva deras arbete står främmande inför dem. De kommer att motsätta sig den låga lönen, den ständiga förslitningen av arbetskraften, den usla arbetsmiljön, den hierarkiska arbetsprocessen, hemlighetsmakeriet på toppnivån, den auktoritära andan på fabrikerna. Kort och gott: De för en daglig kamp för arbetskraftens värde och pris.

Detta är också ett område där man kan nå omedelbar framgång. Arbetskraften är under kapitalismen en vara som köps och säljs. Men liksom alla andra varor kan priset variera. Köparen och säljaren kan genom olika åtgärder höja och sänka priset Om inte annat så kan de förhandla om frågan, ge bud och motbud. Detta faktum skiljer kapitalismen från alla tidigare samhällen. (En slav kan t ex inte förhandla, endast revoltera mot själva systemet.) Detta har givit kapitalismen en större rörlighet. Man kan också göra eftergifter för arbetarnas krav. Det finns utrymme för reformer och förändringar inom systemets ram.

Fackföreningarnas funktion

Det är kring detta faktum som arbetarna spontant sammansluter sig, som de bildar fackföreningar. Deras syfte är att höja arbetskraftens värde. Detta sker genom förhandlingar direkt med arbetsköparen på den enskilda fabriken (i kombination med olika påtryckningsmedel som strejk, bojkott). Men vissa w de krav som arbetarna måste ställa för att skydda vordet i sm arbetskraft är sådana att de inte kan genomföras i en fabrik i taget. En överenskommelse måste här slutas med hela kapitalistklassen och överenskommelsen måste stadfästas i lag. Ett sådant klassiskt krav som 8 timmars arbetsdag kan inte genomföras i en enda fabrik. Det måste tvingas på hela kapitalistklassen för att inte konkurrensens lagar helt skall urholka kravet. Det krävs en lag om arbetsdagens längd.

Detsamma gäller andra krav: bättre skolutbildning, pensionsförmåner. bättre arbetsmiljö, arbetarskydd – alltsammans krav som syftar till att höja kvaliteten på arbetskraften. Därmed går fackföreningarnas kamp över till att bli en politisk kamp, en kamp för politiska reformer. Den inomkapitalistiska, fackliga kampen får sitt komplement i en politisk, reformistisk arbetarrörelse. Det är denna spontana reformistiska rörelse som utgör grogrunden för det socialdemokratiska partiet eller partier med ett socialdemokratiskt perspektiv (t ex dagens officiella kommunistiska partier).

Synen på staten

Därmed når vi fram till det som är själva knutpunkten både i det spontana medvetandet och i den socialdemokratiska ideologin: synen på staten.

Vi nämnde tidigare att verkligheten både i och utanför fabriken kommer att vara främmande krafter som arbetaren/arbetarna inte kan kontrollera; både samhället och arbetet kommer att stå utanför hans kontroll. Men dessa två krafter kommer att ha olika värde i det spontana medvetandet. Det är arbetet som uppfattas som den fientlig! kraften och arbetaren kommer att kämpa för att vinna kontroll över arbetsprocessen. Men samhället kommer främst att uppfattas som en utanförstående, en främmande organisation. Det kommer att uppfattas som en kraft som inte har något samband med verkligheten på fabriken, tom som en kraft i direkt motsättning till arbetet. Samhället och särskilt staten, kommer att uppfattas som en kraft som är neutral i kampen mellan kapital och arbete. Den skriver lagarna och ser till att de efterlevs.

Spontant kommer man att vända sig till denna kraft och begära hjälp i förhandlingarna om arbetskraftens värde och pris. På så sätt växer statsapparaten, i det spontana medvetandet fram som en neutral instans som står över kampen i fabrikerna och som kan intervenera på arbetarnas sida. Man kommer också att uppfatta den som ett instrument i den lång siktiga omvandlingen av arbetsorganisationen. För det spontana medvetandet blir staten, som Louis Blanc uttryckte det, »de fattigas bankir». Man kommer då att inrikta sig på att erövra statsapparaten och genomföra de reformer som behövs för att säkra arbetskraftens kvalitet.

Det är ett av det kapitalistiska produktionssättets karakteristika att den döljer verkligheten, att världen kommer att se annorlunda ut än den verkligen är. Man kan här dra en analogi med vissa företeelser i naturen. Det verkar som om solen rör sig kring jorden, som om den gick upp ; i öst och ned i väst. Så trodde man ju också länge. Först en vetenskaplig undersökning kunde visa att det var tvärtom, att det var jorden som gick kring solen, att rörelselagen fungerade på rakt motsatt sätt mot hur det uppfattades av »det sunda förnuftet». Det är samma sak med kapitalismen. Rörelselagarna kommer att manifesteras på ett sådant sätt att orsakssammanhangen kastas om. Världen ställs på huvudet.

Det kommer att verka som om kapitalismen endast har en sida, den konkreta process som arbetaren varje dag har för ögonen. Det kommer att verka som om denna konkreta arbetsprocess bestämde kapitalismens lagar, medan det i själva verket är tvärtom är kapitalismens abstrakta sida, dess värdeskapande process som bestämmer arbetsorganisationen. Det är genom sin uppknytning till kapitalismens konkreta sida som socialdemokratin vunnit sin styrka, så lätt vunnit insteg i arbetarklassen. Men det är också här dess verkliga svaghet ligger, dess oförmåga att krossa kapitalismen eftersom den aldrig angriper dess verkliga sida, dess värdeskapande process.

Det krävs en vetenskaplig undersökning för att utreda hur rörelselagarna verkligen fungerar i det kapitalistiska produktionssättet. Världen är inte vad den synes vara. Socialdemokratin anknyter till det spontana medvetandet, inte till den vetenskapliga socialismen. Den är kvacksalveri, inte verklig läkekonst.

Detta gäller inte bara synen på arbetsorganisationen , utan också synen på staten. För socialdemokratin är staten en neutral instans utanför klasskampen. Men i själva verket är staten inte alls en kraft som står vid sidan av den materiella produktionen, utanför ekonomin.

Tvärtom. Den materiella produktionen är en bas och den bestämmer hela samhällets utseende. De samhälleliga förhållandena blir en överbyggnad på den materiella produktionen. De förhållanden som råder i fabriken återkommer i hela samhället, om än i andra förklädnader. De lagar som bestämmer den materiella produktionen kommer också att bestämma ramarna för samhällets agerande. Den som har makten i fabriken har också makten i samhället.

Detta gäller också statsapparaten. Den är ingen neutral instans som står utanför kampen i fabrikerna. Tvärtom är den ett redskap för att bevara de rådande makt- och ägandeförhållandena. Överheten bär inte svärd förgäves. Den har till funktion att jämna ut motsättningarna i samhället, både de som kan råda mellan olika fraktioner inom den härskande klassen (mellan olika arbetsköpare, mellan produktion och distribution, mellan produktionsledare och administratörer etc) och de som råder mellan den härskande klassen som helhet och arbetarklassen. Dessa motsättningar kan endast jämnas ut genom att den ena eller andra parten tvingas till eftergifter samtidigt som de rådande ägandeförhållandena bevaras. Det är detta som avgör statens klasskaraktär. Den är i själva verket ingen neutral instans utan en aktiv pari som griper in för att skydda kapitalismen och hålla kvar arbetarklassen i samma position.

Här har vi den avgörande skiljelinjen mellan kommunister och socialdemokrater. För kommunister är staten ingen neutral instans som kan utnyttjas for att genomföra socialismen. Kommunisterna strävar inte efter att erövra den borgerliga staten utan efter att krossa den och ersätta den med en annan statsform (arbetarråden) under övergångsperioden. Vi kommunister strävar inte ; första hand till arbetets organisation utan till samhällets omorganisation, till expropriering av fabrikerna och skapandet av ett nytt produktionssätt.

Socialdemokratins karaktär

Vi kan nu närmare definiera socialdemokratin och förstå varför exakt samma tankegångar kan dyka upp i 1840-talets Frankrike och 1970-talets Chile. Socialdemokratin hämtar sin näring ur arbetarklassens spontana medvetande i det kapitalistiska produktionssättet, ur det fackliga medvetandet. Vi står här inför en paradox: Den enda klass som kan störta kapitalismen, arbetarna, far inte ett revolutionärt medvetande till skänks av denna kapitalism. (7) Det måste erövras. Man hindras från att förstå kapitalismens egna lagar. Det krävs en intensiv politisk skolning och propaganda för att till tillföra arbetarklassen en marxistiskt medvetande, att skapa ett perspektiv över hela samhället, att politisera det fackliga medvetandet, att visa de verkliga orsakssammanhangen och peka på att hela samhället, inte bara arbetsorganisationen, måste ändras, och att detta kräver att den borgerliga statsapparaten krossas. Men endast vissa skikt av arbetarklassen kan tillföras marxismen genom propaganda – för den stora massan uppstår det revolutionära medvetandet först i den revolutionära situationen, d v s då existensen förändrats på ett så radikalt sätt att den kräver en motsvarande förändring av medvetandet.

Den fackliga ideologin är en första försvarslinje mot kapitalet, en kamp för arbetskraftens värde och pris. Det ger också fackföreningarna ett självklart existensberättigande, de är arbetarklassens försvarsorganisationer. Men saken kommer i ett annat läge när detta fackliga medvetande generaliseras till en politisk ideologi. Det är då socialdemokratin skapas med illusioner om att fredligen erövra statsapparaten för att omorganisera arbetsprocessen. Socialdemokratin är en deformerad ideologi som bygger på ett fragmentariskt medvetande. Den vill göra alla till småborgare. Eller för att använda en formulering från Kommunistiska Manifestet: Den vill skapa en bourgeoisi utan ett proletariat. (8)

Det är denna anknytning till det spontana medvetandet inom arbetarklassen som utgör dess (skenbara) styrka och dess (reella) svaghet. Den kan vara flexibel och aggressiv så länge det finns något att hämta, så länge det finns utrymme för reformer. Men dess prövostunder kommer då manöverutrymmet krymper samman och man inte längre kommer att få igenom kraven. Då kommer socialdemokratin öppet att ställa sig på bourgeoisins sida, då kastas alla ideologiska demarkationslinjer åt sidan; än tydligare kommer det att visa sig att socialdemokratin är ett instrument för bourgeoisins historiska intresse: Bevarandet av det kapitalistiska produktionssättet utan vilket vare sig bourgeoisi eller socialdemokrati kan existera! Detta kommer tydligare fram i revolutionära eller förrevolutionära situationer. Socialdemokratin kommer att fungera som Louis Blanc i 1848 års revolution: Som en röd rosett i bourgeoisins fana, som en kontrarevolutionära kraft.

Vi har här kunnat konstatera att socialdemokratin förändrats föga under 130 år, att dess existens inte så mycket förklaras av historien i sig, utan av kapitalismen i sig, att den egentligen måste studeras strukturellt och inte historiskt. Genom att på detta sätt lägga den gamle Louis Blancs skrifter vid sidan av den moderna socialdemokratin har vi kunnat visa på de slående likheterna. Men en fråga återstår: Hur har socialdemokratin kunnat få en revolutionär patina? Hur skall man förklara dess revolutionära språk och det efter 1848 års revolution, dess »revolutionära period» mellan 1848 och 1917? För att få ett svar på denna fråga måste vi göra en historisk undersökning. Vi måste nu växla perspektiv och analysera dess relation, inte till kapitalismens struktur, utan till dess historia, till kapitalismens utvecklingskurva. Detta skall vi nu göra genom att i nästa avsnitt undersöka hur förhållandet mellan kommunism och socialdemokrati växlat under olika perioder.

III. Kommunism och socialdemokrati

I dagligt tal låter vi numera begreppen »socialism», och »kommunism» vara synonymer, betyda samma sak. I den mån man skiljer på begreppen låter man dem numera beteckna olika stadier i det efterkapitalistiska samhället.

Men det finns också en annan innebörd i begreppen »socialism» och »kommunism», en innebörd som blev tydlig när Lenin i april 1917 föreslog att det ryska bolsjevikpartiet skulle byta namn, att man skulle återuppliva uttrycket »kommunistisk)» som använts av Marx-Engels före 1848 års revolution (t ex »Kommunistiska förbundet», »Kommunistiska manifestet».) (10)

Åter tvingas vi göra en historisk tillbakablick, gå till rollerna, for att kunna utreda begreppsskillnaden i orden »socialism» och »kommunism».

»Socialism» och »kommunism»

När man går igenom 1840-talets politiska och sociala debatt ser man också snart en tydlig skillnad. Uttrycket »socialism» användes genomgående av olika utopiska skolor, av om utarbetat sinnrika och orealistiska system. Det gemensamma för dessa tänkare var att de ville genomföra sina projekt genom de härskandes goda vilja, genom att övertyga dem om det rättfärdiga i sina idéer eller genom olika statliga reformprojekt. Socialismen blev en antikapitalistisk strömning inom olika samhällsklasser; inom adeln; inom vissa storborgerliga skikt, inom småbourgeoisin, inom intelligentsian och inom vissa arbetargrupper. (11)

Det var i direkt och medveten motsatsställning till dessa välmenande reformerande och orealistiska samhällsutopier som vissa teoretiker i början av 1840-talet började använda termen »kommunism» för att markera sina egna ståndpunkter. Så gjorde t ex Blanquis hemliga sällskap, som genom konspirativa uppror hoppades kunna störta kapitalismen och upprätta »proletariatets diktatur» (en term som Blanqui lanserade), och så gjorde olika arbetargrupper som tog avstånd från reformistiska projekt och i stället förespråkade revolution mot kapitalismen.

I 1840-talets samhällsdebatt kom termerna »socialism» och »kommunism» att knytas till helt olika sociala rörelser: Socialismen var en reformistisk rörelse med »arbetets organisation» och besläktade projekt på sitt program, medan kommunismen var en revolutionär rörelse som angrep själva äganderättsförhållandena, en rörelse som inte bara ville skapa en gemensam produktion utan också en gemensam fördelning av produkterna. Låt oss se hur en skarpsynt samhällskritiker från 1840-talet definierar de två termerna. Vi väljer Erik Gustaf Geijer som 1844 höll sina berömda föreläsningar i Uppsala, »Om vår tids inre samhällsförhållanden». I dessa berör han även moderna socialpolitiska rörelser:

»Proletären, vars massa i det moderna samhället oupphörligt växer, protesterar mot egendomen; han gör det i gärning, han har begynt göra det i lära och övertygelse. Brottmålsstatistiken lämnar bevisen på det förra; kommunismen, vars enda trosartikel är fordran på egendomens gemensamhet eller likhet ger beviset på det senare. Socialismen står ett steg högre och åtminstone inom förnuftighetens område. Den arbetar med vad man kallar arbetets organisation, enligt den i sig riktiga förutsättningen: Att de små kapitalen, sammanlagda och rätt förvaltade, borde verka såsom de stora och till alla deltagares vinst. Och det är sant: Associations-principen är ett tidens räddningsmedel.» (12)

Marx och Engels

Skillnaderna bör dock inte överdrivas. Kommunismen var fortfarande på 1840-talet bemängd med olika idealistiska inslag. Samhällsanalysen var luddig och närmast moralistisk (»egendom är stöld» etc) och framtidsperspektiven oklara. Först Marx och Engels gav den kommunistiska rörelsen en vetenskaplig inriktning. Den marxska teorin växte fram i Paris under senare delen av 1840-talet, först som en polemik mot olika riktningar inom kommunismen (Filosofins elände 1847).

1846 anslöt sig Marx och Engels till ett av de hemliga kommunistiska sällskapen. Det var »Det rättfärdigas sällskap», en organisation som huvudsakligen bestod av tyska hantverksgesäller, men som genom gesällresorna hade utbredning i olika länder bl a i Frankrike och England. De genomdrev snabbt att sällskapet bytte namn till »Kommunistiska förbundet» och började därefter arbeta för att infora den vetenskapliga teorin i sällskapet. Denna process kan sägas vara avslutad i och med att förbundet i februari 1848 antog »Kommunistiska manifestet som sin programskrift.

Därmed var det programmatiska arbetet slut Men frågan är inte uttömd. Vi måste nu vända oss från teorins och programmets område till taktikens och strategins för att se vilken attityd Marx och Engels här intog till de socialistiska rörelserna.

Här upptäcker vi något som vid första ögonkastet kan tycks motsäga det programmatiska arbetet. Medan Marx och Engels programmatiskt avskärmade sig från socialismen och i verk efter verk gick till angrepp mot dem, närmade de sig den socialistiska rörelsen rent organisatoriskt. I »Kommunistiska manifestet» kan vi finna följande uttalande:

»Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna… De kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart närliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialist-demokratiska partiet mot den konservativa och radikala bourgeoisin, utan att därför uppge rätten att intaga en kritisk ställning gentemot de fraser och illusioner vilka härrör från den revolutionära traditionen.» (vår kursiv) (13)

Hur kunde Kommunistiska förbundet ta avstånd från socialismen som en falsk lära, och samtidigt ansluta sig till det parti som var det tydligaste uttrycket för denna lära, Louis Blancs parti?

Taktik och strategi i revolutionen 1848

Förklaringen ligger i de förväntningar Marx och Engels hade på den kommande revolutionen. För dem var denna revolution i första hand en borgerlig revolution som i Frankrike skulle sopa bort de sista resterna av feodalismen och i andra europeiska länder (särskilt Tyskland) bana väg för kapitalismen vilken var en progressiv rörelse i förhållande till feodalismen. I denna borgerliga revolution skulle proletariatet deltaga för att säkra dess seger: De skulle kritisera bourgeoisin, men samtidigt göra gemensam sak med dem mot feodalismen. Först senare kunde det bli aktuellt med en proletär revolution riktad mot bourgeoisin.

»Kommunistiska manifestet» hade knappast hunnit lämna tryckpressarna förrän denna revolution var ett faktum. Den började i februari 1848 i Paris, spred sig sedan i mars till Tyskland, Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, Italien och fick slutligen också efterbörder i andra länder i Europa (t ex Sverige).

Kommunistiska förbundet följde sin taktik och strategi för revolutionen: Att deltaga i den som bourgeoisins allierade. I den avsikten publicerade förbundet i mars 1848 en programskrift som innehöll 17 krav som borde ställas i revolutionen. Bland dessa krav fanns sådana punkter som ett enat Tyskland, allmän rösträtt, folkbeväpning, avskaffande av alla feodala pålagor, förstatligande av transportväsendet och skapandet av en statsbank. Men man förde också fram krav som uttryckligen hänförde sig till »arbetets organisation», och bland dessa finner man även det blancska receptet »Upprättandet av nationalverkstäder. Staten skall garantera alla arbetares existens och ta hand om dem som inte kan arbeta.» Programmet slutar: »Det ligger i det tyska proletariatets, småbourgeoisins och böndernas intresse att energiskt verka för att ovannämnda krav förverkligas.» (14)

I början av revolutionen flyttade Marx och Engels tillbaka till Tyskland där de började ge ut tidskriften »Neue Rheinische Zeitung» för att kunna ingripa i revolutionens vidare förlopp. Tidningen blev »organ för demokratin» för att citera dess undertitel. Under det närmast halvåret deltog de aktivt i den tyska revolutionen och försökte förgäves få bourgeoisin att fullfölja sin egen. revolution.

Men de hade överskattat bourgeoisin. Den Nationalförsamling som upprättats i revolutionens spår blev en ren pratkvarn som aldrig vågade ta ens den formella makten i landet, än mindre den reella. Feodalherrarna satt kvar i orubbat bo. Efter några månader rullade kontrarevolutionen fram och sopade undan den borgerliga revolutionen. (15)

Därmed misslyckades revolutionen i Tyskland liksom den misslyckats i alla andra länder. Och orsaken till misslyckandet låg inte i de subjektiva faktorerna, utan i bourgeoisins oförmåga att ta över rodret på revolutionär väg. Den tyska bourgeoisin var alltför sammanknuten med feodalherrarna för att längre kunna uppträda självständigt; den var alltför rädd för massorna för att våga mobilisera dem för sina egna syften.

En omprövning av taktiken och strategin

Misstyckandet i revolutionen 1848 visade att Kommunistiska förbundet hyst alltför höga förhoppningar om bourgeoisin. Det gjorde också att man tvingades ompröva hela taktiken och strategin. Denna omprövning kom i en rundskrivelse från Kommunistiska förbundets centralkommitté i mars 1850 (skriven av Marx och Engels). I denna analyserade Marx och Engels orsakerna till misslyckandet och lade fram en helt ny revolutionsstrategi.

Man konstaterar först att Förbundets lokalavdelningar upplösts under revolutionen i stället för att stärkas och att de lokala avdelningarna hamnat under småbourgeoisins »välde och ledning». »Det måste bli ett slut på detta tillstånd; arbetarnas självständighet måste återställas.»

Detta är så mycket nödvändigare, fortsätter man, som en ny revolution står för dörren. I denna måste arbetarpartiet vara väl organiserat och enat. Det måste »kunna uppträda så självständigt som möjligt, om det inte åter skall exploateras av bourgeoisin och tas i dess släptåg som 1848.» I denna nya revolution kommer de demokratiska småborgarna att spela samma roll som den liberala bourgeoisin 1848, dvs förrädarnas roll. En del av dessa småborgare är de »som nu kallar sig röda och socialdemokratiska, därför att de hyser det fromma önskemålet att avskaffa storkapitalets tryck på småkapitalet och storbourgeoisins på småbourgeoisin.» Dessa demokratiska småborgare strävar inte efter ett kommunistiskt samhälle, de vill inte ändra ägandeförhållandena utan endast reformera det bestående samhället och lätta trycket på sig själva.

Kapitalets herravälde och snabba förökning skall vidare motarbetas av socialdemokraterna, dels genom inskränkning i arvsrätten, dels genom överförandet av så många arbeten som möjligt till staten. Vad arbetarna angår så fastslås framför allt, att de skall förbli lönearbetare som hittills. De demokratiska småborgarna önskar endast arbetarna bättre lön och en säkrad existens och hoppas uppnå detta genom att de delvis skall sysselsättas av staten och genom välgörenhetsåtgärder. De hoppas kort sagt att kunna besticka arbetarna genom mer eller mindre dolda allmosor och att kunna bryta deras revolutionära kraft genom att momentant göra deras situation uthärdlig.

Den permanenta revolutionen

»Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt , som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det i vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten (17) och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas hände».

Därefter går Marx och Engels över till den närmast liggande taktiken. Vilken hållning skall man inta till de småborgerliga demokraterna under de nuvarande förhållandena? »För ögonblicket, då de demokratiska småborgarna överallt är undertryckta, predikar de på det hela taget enighet och försoning för proletariatet, räcker det handen och strävar efter att skapa ett stort oppositionsparti, som skall omfatta alla schatteringar inom det demokratiska partiet, dvs. strävar efter att insnärja arbetarna i den partiorganisation, där de allmänt socialdemokratiska fraserna är förhärskande, bakom vilka småborgarna döljer sina särskilda intressen, och i vilken proletariatets bestämda fordringar för fridens skull inte får föras till torgs. -Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin. Denna förening måste alltså på det bestämdaste tillbakavisas».

För att bekämpa de gemensamma fienderna behöver man ingen gemensam organisation; i en sådan skulle proletariatet bindas av småbourgeoisin i stället för att uppträda som en självständig kraft. Arbetarna får inte hålla tillbaka sina egna krav eller underlåta att skapa egna organisationer. »De måste vid sidan av de nya officiella regeringarna samtidigt upprätta egna, revolutionära arbetarregeringar (18). antingen i form av verkställande råd eller kommittéer eller också i form av arbetarklubbar och arbetarkommittéer.»

För att dessa nya råd skall få någon makt måste arbetarna beväpna sig och avväpna bourgeoisins garden. »Där detta senare inte låter sig göra, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde med självvalda chefer och en egen självvald generalstab och underordnade inte statsmakten utan av arbetarna framtvingade revolutionära lokala råd… Vapnen och ammunitionen får man under inga förhållanden lämna ifrån sig och varje avväpningsförsök måste i nödfall omintetgöras med våld».

Arbetarna måste nu i väntan på revolutionens utbrott organisera sig självständigt och föra ut sina egna klasskrav oberoende av småbourgeoisins tycken och smak. I valen måste de ställa upp sina egna kandidater. »Till och med där det inte finns någon som helst utsikt till framgång, måste arbetarna sätta upp sina egna kandidater för att bevara sin självständighet, räkna sina styrkor och bringa sin revolutionära inställning och sina partiåsikter inför offentligheten. De får härvid inte låta låta prata omkull sig av demokraterna, t.ex. med påståendet att man på så sätt splittrar det demokratiska partiet och ger reaktionen möjlighet till seger. Alla sådana fraser går till sist ut på att bedraga proletariatet».

Efter ytterligare anvisningar om hur proletariatet skall agera i konkreta situationer gentemot jordbruksarbetarna och gentemot en demokratisk regering, betonar Marx och Engels än en gång nödvändigheten att arbetarna uppträder som ett självständigt parti och de slutar sin skrivelse med orden: »Deras /dvs arbetarnas/ fältrop måste bli: Den permanenta revolutionen». (19)

Vi har tillåtit oss dessa långa utdrag ur skrivelsen från mars 1850 för att visa hur Marx-Engels’ syn på socialdemokratin hänger nära samman med själva revolutionsstrategin. Så länge de trodde på en självständig borgerlig revolution var de beredda till samverkan med socialdemokratin, och tom. direkt underordnande under den. Men i och med att de 1850 utarbetade teorin om den permanenta revolutionen kom också synen på socialdemokratin att genomgå en förändring. Nu räckte det inte längre med programmatiska avståndstaganden; också organisatoriskt taktiskt och strategiskt måste proletariatet vinna självständighet gentemot de småborgerliga demokraterna. Om inte denna självständighet uppvanns skulle revolutionen inte kunna segra. Den självständiga borgerliga revolutionen var inte längre en realitet; den måste sammanlänkas med den proletära revolutionen och den måste ledas av proletariatet.

Perioden 1858-1917: Kapitalismens uppåtgående kurva

Som vi kunnat se knyts teorin om den permanenta revolutionen direkt till en ny näraliggande revolution. Marx-Engels väntade sig att denna revolution skulle bryta ut inom det närmaste året och att den nya taktiken och strategin då skulle vara framgångsrik. I själva verket skulle det dröja ända till 1917-18 innan en ny revolutionsvåg svepte fram över Europa. Kapitalismen fick en uppåtgående utveckling, en enorm expansion under nära 70 år. Under nära 70 år inträffade inte några revolutionära situationer i Europa, (med undantag för Pariskommunen, som dock framsläpades genom kriget och inte genom en kapitalistisk kris).

Detta innebär dock inte att Marx-Engels »hade fel». Deras perspektiv på den permanenta revolutionen har visat sig vara det enda realistiska perspektivet på revolutionerna efter 1917-18. Men vid sidan av analysen av klasskrafterna – vilken visat sig vara riktig – gjorde de en felaktig värdering av tidsperspektivet. Kapitalismen befann sig inte i en kronisk kris – tvärtom gick den in i en expansion utan like. Perioden från 1850 till 1917-18 utgör kapitalismens uppåtgående kurva. Detta hindrar naturligtvis inte kriser under denna tid, men dessa kriser var relativt lindriga och oftast begränsade till en sektor i det kapitalistiska samhället. Hela samhällsformationen befann sig inte i kris samtidigt. Situationen är radikalt annorlunda efter 1917-18. Alltsedan dess befinner sig kapitalismen i en nedåtgående kurva. Vi lever nu i en epok av ständiga kriser, revolutioner och krig. Kapitalismens progressiva period är för evigt till ända. (Detta utesluter naturligtvis inte tillfälliga högkonjunkturer – genom den teknologiska utvecklingen kan dessa högkonjunkturer t o m få karaktären av en kraftig expansion – men dessa är kortvariga och avlöses av ständigt förvärrade kriser.)

Men även om Marx-Engels strategiska perspektiv i dag är aktuellare än någonsin löser det inte frågan om vad man skulle göra 1850 när revolutionen uteblev och kapitalismen i stället började sin expansion. Hur skulle man undvika att kommunismen isolerades från arbetarklassen under denna uppåtgående period? Hur skulle man driva kampen för att arbetarklassen fick så stor del som möjligt av det värde som nu skapades? Hur skulle man kunna stärka den för det framtida revolutionära maktövertagandet?

Det var frågor som inte omedelbart kunde lösas och som inte heller löstes i en teoretisk analys, utan rent pragmatiskt Åren efter 1850 föll Kommunistiska förbundet sönder i olika kämpande fraktioner; det var inte väpnat att möta den nya situationen. Underliggande motsättningar bubblade upp och förstärktes genom olika provokationer utifrån (rättegångar, infiltration av polisagenter etc). Förbundet drabbades av de politiska sjukdomar som härjar i alla organisationer som är socialt isolerade (emigrantsällskap o dyl). 1852 hade Förbundet upplösts.

Därefter började en period av politisk isolering för Marx och Engels. Under de närmast tio åren ägnade de sig främst åt teoretiska analyser och politiskt brödskriveri. De fick nu den tid som behövdes för att tränga in på djupet i det kapitalistiska produktionssättets lagar. Detta arbete kulminerade slutligen i publiceringen av Kapitalet.

Den nya arbetarrörelsen

Men när den publicerades 1867 hade de redan börjat åter återuppta det politiska arbetet. I början av 1860-talet återkom radikala tankegångar inom arbetarklassen, efter mer än tio års stiltje. Marx och Engels främsta engagemang gällde skapandet av en internationell revolutionär sammanslutning. Första Internationalen. Denna International blev kortlivad – efter Pariskommunens fall föll den sönder. Dess viktigaste resultat – vid sidan av de programmatiska klargörandena och polemiken mot anarkisterna – blev uppkomsten av nationella sektioner, vilka förde ut de marxska idéerna till arbetarklassen. I Tyskland skapades en arbetarrörelse under 1860-talet av Liebknecht och Bebel. en rörelse som stod Marx-Engels nära. Den var starkast ’ södra Tyskland.

Men den var inte den enda rörelsen inom arbetarklassen vid denna tid. Också andra ideologier spreds inom klassen och vann tom större anknytning hos arbetarna tack vare de objektiva möjligheter till eftergifter som de goda tiderna gav och tack vare sin anknytning till arbetarnas spontana medvetande. En av dem som direkt anknöt till Louis Blancs teorier var Ferdinand Lassalle som i slutet av 1850-talet och början av 1860-talet gjorde bejublade talarturnéer över Tyskland och fick i gäng en kraftig rörelse kring sitt program. De viktigaste punkterna i detta var erövrandet av den borgerliga statsmakten och skapandet av statliga associationsföretag, dvs exakt de punkter som vi fann i centrum av Louis Blancs ideologi. Liknande tendenser uppstod spontant i andra kapitalistiska länder (England).

Arbetarklassens möjligheter att få ut eftergifter från bourgeoisin var beroende av att den var enig i fackföreningar och parti. Den allmänna splittring som fanns mellan reformister och revolutionärer på 1860-talet skadade detta arbete och var dessutom svår att försvara eftersom några nya revolutionstillfällen inte dök upp. För att inte isolera den kommunistiska rörelsen från arbetarklassens majoritet verkade Marx och Engels därför för att de olika partigrupperingarna inom arbetarrörelsen skulle gå ihop. Detta samgående skedde under 1870-talet, efter Första Internationalens upplösning. Dess mest kända uttryck var samgåendet mellan de två tyska partierna, vilket skedde i Gotha 1875. Det program som där antogs och som blev riktningsgivande för alla senare socialdemokratiska partiers program var starkt präglat av lassalleanska tankegångar – det säger en del om styrkeförhållandena vid samgåendet. Programmet utsattes for en förintande kritik av Marx, en kritik som hemlighölls i femton år av den tyska partiledningen (20). Det blev också vanligt att de nya partierna antog namnet »socialdemokraterna» – också det en eftergift till de reformistiska strömningarna.

Från 1870-takt blev tendensen allmän: det uppstod nu en enad arbetarrörelse, ett enat parti och enade fackföreningar. Inom partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades de ännu starkare: En stark ’ reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetararistokratin»), och en revolutionär strömning med förankring i en del av partiets intelligentsia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter frän bourgeoisin. Styrkeförhållandena var hela tiden till reformisternas förmån, eftersom man skaffade sig en marxistisk fraseologi som dolde den verkliga politiken. Först i slutet av 1890-talet skedde det ett genombrott också på det ideologiska området, då revisionismen växte fram som en ideologi för partiets reformistiska praktik. Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarkomarxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal» (en del av dessa revolutionära strömningar urartade f ö snart till rena anarkismen). Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1880-talet.

Kapitalismens nedåtgående kurva

Först efter sekelskiftet uppstod nya förhållanden. Då växte den revolutionära rörelsen åter i styrka. Kapitalismen hade nått sin höjdpunkt. Imperialismen hade delat upp jordens yta i olika intressesfärer. Det fanns inget mer att ta. Kapitalismen började stagnera och så sakta gå in på sin nedåtgående kurva. Det drog ihop sig till en våldsam urladdning, ett världskrig mellan olika imperialistiska makter.

1903 splittrades det ryska partiet i två bestående fraktioner: majoritet (bolsjeviker) och minoritet (mensjeviker), även om bolsjevikerna inte bildade ett eget parti förrän 1912. I det tyska partiet uppstod en revolutionärt-marxistisk grupp kring Rosa Luxemburg vilken alltmer kritiserade partiledningens opportunism. I Sverige fick vi en splittring mellan partiets ledning (reformisterna) och ungdomsförbundet, som förde en revolutionär om än något grumligt-fraseologisk politik. Socialdemokratins agerande vid krigsutbrottet 1914, då de nationella partierna stödde sitt eget lands bourgeoisi, blev signalen för en allmän splittring av arbetarrörelsen. Denna splittring har sedermera bestått.

Efter 1914 har socialdemokratin återigen spelat samma roll som på Louis Blancs tid, som en röd rosett kring den nationella fanan. Under perioden 1850-1914 befann sig socialdemokratin i ledningen för arbetarrörelsen; dess program var detsamma som nu, men funktionen var annorlunda. Den krävde reformer i en period då det fanns utrymme för reformer. Den var aldrig en revolutionär strömning. Men genom att leda kampen för rösträtt, föreningsrätt, yttrandefrihet, höjda löner och kortare arbetstid fick den en prestige i arbetarklassen. Dess program verkade realistiskt och dess »socialistiska» perspektiv behövde aldrig konfronteras med verkligheten.

Det är annorlunda efter 1914. Nu tvingas socialdemokratin att agera reformistiskt i en period av ständiga revolutioner. Den söker samarbete med bourgeoisin och blir dess förlängda ann inom arbetarklassen. Den vill ha »fred på arbetsmarknaden» för att kunna genomföra sina reformer. Liksom Louis Blanc tvingas den gå ut och krossa arbetarnas självständiga rörelse. Den startar otaliga kommissioner för att »utreda» frågor. De reformer man genomför far en annan funktion än man avsett, liksom Louis Blancs nationalverkstäder. De stödjer kapitalismen, ger bourgeoisin andrum och förbereder dess motangrepp. De passiviserar och förlamar arbetarklassen och avväpnar den inför bourgeoisins motangrepp. Har man sagt B får man säga C. Bakom Blanc väntar alltid en Cavaignac. Bakom socialdemokratin väntar alltid bourgeoisins väpnade styrkor – det må gälla den borgerliga repressiva apparaten eller direkt fascistiska styrkor.

Slutsatser

Vad är då socialdemokratin? Är den fascism som en del »vänstergrupper» påstår?
Nej, socialdemokratin är inte fascism. Den är inte heller socialfascism. Den är helt enkelt – socialdemokrati, en specifik samhällelig ideologi som uppstår inom arbetarklassen genom det spontana medvetandet och knyts till den borgerliga hegemonin över samhället. Som institution blir socialdemokratin bourgeoisins redskap inom arbetarklassen, en i ordets verkliga mening kontrarevolutionär kraft, eftersom den används för att krossa den revolutionära rörelsen inom arbetarrörelsen. Detta arbete utförs särskilt av den socialdemokratiska byråkratin, dvs fackföreningsledarna, ombudsmännen, teknokraterna, utredningsexpertema, kort sagt av lössen i den röda rosetten.

När socialdemokratin utfört sin plikt är det dess egen tur att falla. Louis Blanc fick åka till England, de tyska socialdemokraterna försmäktade i nazistiska koncentrationsläger, Allende sköts i presidentpalatset.

Intet är nytt under solen. Inte heller socialdemokratin. Genom att beskriva den som »socialfascism» eller »korporativism» försöker stalinisterna (KFMLr, SKP, Vpk) i själva verket ge socialdemokratin ett ärorikt och revolutionärt förflutet som den aldrig haft. Stalinisterna säger att socialdemokratin nu blivit fascistisk genom att förespråka klassamarbete i stället för klasskamp. Vi säger: Socialdemokraterna har alltid förespråkat klassamarbete, det är just det som är det karakteristiska för socialdemokratin, dess särdrag. Det är en rörelse inom arbetarklassen som söker samarbete med bourgeoisin. Den står i bourgeoisins tjänst och riktar spetsarna mot arbetarnas självständiga revolutionära kamp. Men socialdemokratin är också en rörelse som är förankrad i arbetarklassen. Den bygger sålunda på en bestämd klasskombination. Det gör att vi kan förutse att dess öde kommer att vara annorlunda än en fascistisk rörelses.

I en skärpt situation kommer socialdemokratin att splittras, medan en fascistisk rörelse kommer att stärkas. Att yla om »socialfascism» innebär endast en underskattning av den ideologiska kampen mot socialdemokratin, kampen för att vinna de socialdemokratiska arbetarna. Detta innebär också att man måste utarbeta en annan taktik mot socialdemokratin än mot fascismen. Socialdemokratin står på den borgerliga demokratins grund. Det innebär att det går att utmana socialdemokraterna i en enhetsfront inför ett växande fascistiskt hot (eller mot hot om andra former av auktoritära, diktatoriska regimer). Det är förvisso sant att fascismen lurar bakom socialdemokratins rygg. Men för att den skall komma fram måste socialdemokratin också ställas åt sidan; den står i vägen.

Låt oss sluta detta kapitel med att erinra om Karl Marx utomordentliga och uttömmande karakteristik av socialdemokratin. Den är skriven 1853, men lika giltig 1973 som någonsin tidigare. I skriften »Louis Bonapartes 18 Brumaire» kommenterar Marx den socialdemokratiska rörelse som uppstått i Frankrike i februari 1849 genom ett samgående mellan Louis Blancs parti och diverse olika småborgerliga sekter. »Den revolutionära udden i proletariatets sociala krav avtrubbades och gavs en demokratisk formulering, den enbart politiska formen för småborgerskapets demokratiska krav suddades och deras socialistiska udd vändes utåt. Så uppstod socialdemokratin…. Socialdemokratins egendomliga karaktär kan sammanfattas så att man krävde demokratisk-republikanska institutioner som medel, inte för att upphäva två ytterligheter, kapital och lönearbete, utan för att försvaga motsättningen mellan dem och förvandla den till harmoni.»

Finns det egentligen något mer att tillägga?

Kenth-Åke Andersson

Noter

(1) Inte minst i Sverige väckte Louis Blancs idéer sympati. Svenska liberala och radikala författare snappade upp hans idéer och förde ut dem i dåliga tendensromaner. Man behöver här bara nämna några exempel: Almquists »Gabrielle Mimanso», i Fredrika Bremers »Syskonliv, i Blanches »Sonen av söder och nord». I den mera direkta broschyrlitteraturen är Louis Blanc också en ofta åberopad auktoritet, t ex hos Erik Gustaf Geijer. Även högst konservativa författare snappade upp parollen om arbetets organisation och såg i den en garanti mot radikalare läror. Så kunde t ex en så konservativ tänkare som biskop Agardh i ett tal inför Wermländska föreningen för vanvårdade barn utbrista: »Chartismens sammankomster, Rebeccaismen samt communismen med sin press och sitt nya samhällssystem, äro allt endast preludier för hvad som måste följa om ej en ny och annan organisation av arbetet införes än daglönaresystemet….Endast i Frankrike jäser inom nationen en omogen tanke på en ny organisation av arbetet.» Propagandan för Louis Blanc gick så långt i Sverige att en liberal skriftställare som Swederus år 1847 såg sig föranlåten att tala om »Den snart äckliga frasen om arbetets organisation».

Citaten är hämtade ut Alf Kjellén: Sociala idéer och motiv hos svenska författare I- II. (Sthlm 1937 och 1950) Orsaken till att Louis Blancs reformsocialism så kvickt vann anklang i Sverige kommer att utredas i min broschyr om den svenska socialdemokratins historia.

(2) Denna sammanfattning av Louis Blancs Blancs idéer bygger på en genomläsning av följande källor: 1848 års franska upplaga av Organisation du travail – tyvärr har jag inte kunnat få tag i någon av de tidigare upplagorna – och en tysk översättning av samma skrift från 1850. Vidare på Louis Blancs föreläsningar om »Socialismens historia» översatta till svenska 1850, och »Socialisternas Katekismus» utgiven på svenska 1886. Kortare utdrag ur Louis Blancs skrifter finns i antologierna »Die Frühsocialisten 1789 – 1848», bd l (1970) och Gunnar Gunnarsson (red): De stora utopisterna, 2 (1973). Dessutom har jag använt två framställningar av Louis Blancs teorier: G.D.H. Cole, A History of Socialist Thought, bd l, (1953) och Hjalmar Branting, Socialdemokratins århundrade, bd L (1904).

(3) Framställningen av Louis Blancs roll i februarirevolutionen bygger på P Keller: Louis Blanc und die Revolution von 1848 (1926). Analysen av februarirevolutionens Masskrafter följer Marx framställning i »Klasstriderna i Frankrike 1848-1850» (sv övers. 1971)

(4) Marx historiesyn finns skisserad av honom själv i Förordet i Till kritiken av den politiska ekonomin från 1859. Där säger han bl a : »Det är inte människomas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.» Förordet finns t ex i Arbetarkulturs utgåva 1970 av Till Kritiken… Historiesynen läggs fram avsevärt utförligare i Marx-Engels gemensamma skrift »Den tyska ideologin» från 1845.

(4) Man måste här skilja mellan kapitalismens strukturella framväxt och den konkreta historien. Det har aldrig existerat något samhällssystem där varje producent ägde sina egna arbetsverktyg. Det är endast en modell för att kunna förklara kapitalismens karakteristika. Det kapitalistiska produktionssättet har i den konkreta historien övertagit tidigare produktionssätts människomaterial, inklusive gamla klasser och omvandlat dem.

(6) Marx skrifter innehåller ingen utförlig analys av medvetandet hos olika klasser under kapitalismen, men han ger flera anvisningar i sina arbeten. Denna analys bygger främst på Kapitalet (särskilt kapitlet om varufetischismen) och delar av Grundrisse, den berömda förstudien till Kapitalet från 1857-58. Skiktningen mellan vetenskapligt-marxistiskt medvetande och fackligt-spontant medvetande är hämtat frän Lenins Vad bör göras?.

(7) Så heter det t ex i Den tyska ideologin: »För att i masskala skapa detta kommunistiska medvetande – likaväl som att säkra segern för själva saken – är det nödvändigt att människorna själva förändras i omfattande skala. Denna förändring kan bara ske i en praktisk rörelse, i en revolution. Revolutionen är nödvändig inte bara därför att den härskande klassen endast kan störtas på detta sätt, utan också därför att den klass som störtar den befria sig från det förflutnas samlade skräp och omvandla samhället.»

(8) Kommunistiska Manifestet, ex vis i Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 43.

(9) Så ex.vis i Marx, Kritik av Gothaprogrammet (sv. övers. Arbetarkultur 1938)

(10) Detta förslag framförde Lenin i sina sk Aprilteser 1917. Se Lenin, Valda verk 11:1 (Moskva 1956), s 11. Jfr. även ss 50-55.

(11) I Kommunistiska Manifestet skiljer Marx-Engels mellan feodal, småborgerlig, konservativ eller borgerlig socialism och slutligen kritiskt utopisk socialism.

(12) Geijer, Samlade skrifter, band 3, Sthlm 1874, s 342 f. Stavningen här moderniserad.

(13) Kommunistiska Manifestet i: Marx-Engels i urval (W&W1965), s 28, 46 f. De citat som här sammanställts skiljs som synes åt hos Marx-Engels. Men det framgår dock uttryckligen av sammanhanget att de hör samman och författarna hänvisar själva till det tidigare stycket när de tar upp tråden i framställningen.

(14) »Kommunistiska Partiets krav i Tyskland» t ex i: Karl Marx, The Revolution of 1848, 152 £ (Penguin 1973), s 109-111.

(15) Representativa urval av Marx-Engels skrifter från revolutionsåret 1848 finns dels i den Penguin-antologi som nämnts i föregående not, dels i den tyska antologin: Marx-Engels. Die Revolution von 1848 (Berlin 1971). Framställningen av den marxska strategin och taktiken 1848 är efter ett uppslag från David Fernbachs inledning till Penguin-antologin.

(16) Denna viktiga text finns i: Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 175-186.

(17) Som synes använder Marx-Engels här fortfarande formuleringen »erövra statsmakten», en formulering som står i logisk motsättning till deras uppmaning strax därefter att arbetarna skall bilda egna arbetarregeringar vid sidan av den officiella regeringen. Först efter Pariskommunens erfarenheter korrigerade Marx och Engels sin ståndpunkt i denna fråga. I ett förord till Manifestet från 1872 heter det sålunda: »Särskilt bevisade kommunen att arbetarklassen icke kan helt enkelt ta den färdiga statsmaskinen i besittning och sätta den i rörelse för sina egna mål.» Detta vidareutvecklas i Marx analys av Pariskommunen (sv övers. 1946).

(18) Det är ganska fantastiskt att se hur Marx och Engels talar om dubbelmakt och upprättandet av arbetarråd – redan 1850! Det finns ju faktiskt folk som kallar sig marxister och som ännu inte – år 1973! – fattat nödvändigheten av dessa råd. Vad Marx- Engels syftade på i sin text var troligen de klubbar som arbetarna i Paris upprättade under revolutionen! 1848 och som fungerade som en form av stormöten. Om dessa, se »Klasstriderna i Frankrike 1848-50» (s^’ övers. 1971) s 127 f.

(19) Begreppet »den permanenta revolutionen» används så vitt jag kunnat finna första gången av Engels, i artikeln »Magyarernas kamp», daterad den 13 januari 1849. Samma slutsats hade dock redan dragits av Marx-Engels i artikelserien »Bourgeoisin och kontrarevolutionen» från dec. 1848. Slutorden i denna artikel lyder: »Den preussiska bourgeoisins historia visar – liksom hela den tyska bourgeoisins historia från mars till december – att en rent borgerlig revolution med upprättandet av borgerlig hegemoni i form av en konstitutionell monarki är omöjlig i Tyskland. Det som är möjligt är antingen en feodal och absolutistisk kontrarevolution eller den social-republikanska revolutionen.» (Penguin-antologin, s 212). Begreppet »permanent revolution» återkommer även i »Klasstriderna i Frankrike 1848-50».

(20) Marx, Kritik av Gothaprogrammet (w. övers. 1938) Den offentliggjordes först 1891.

(21) Marx, Louis Bonapartes 18 Brumaire, s 52f.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1973

Marxismens plats i historien

För att förstå marxismen måste vi först sätta in den i sitt historiska sammanhang. Vi måste förstå när den föddes och hur den uppstod. Vi måste förklara dess framväxt och utveckling genom samverkan mellan sociala krafter: deras ekonomiska karaktär, materiella intressen, ideologi och de människor som utformade deras strävanden. Vi måste med andra ord tillämpa den materialistiska historietolkningen på marxismen själv; inte betrakta dess framträdande som en självklarhet, utan förstå att den kräver en förklaring och försöka tillhandahålla en sådan. Dessutom kommer bestämmandet av marxismens plats i historien att göra det möjligt för oss att mer exakt beskriva dess innehåll och historiska betydelse.

Läs hela boken Marxismens plats i historien. Utgiven 1995 av Bokförlaget Röda Rummet och Tidskriften Fjärde Internationalen (nr 3 1995).

Marx ekonomiska teori och Tredje världens industrialisering

En förvånande invändning mot Marx’ ekonomiska teori är formulerad av Joseph Schumpeter: nämligen att den skulle vara ur stånd att utveckla en teori om kapitalets ursprungliga ackumulation som vore kongruent med dess ‘ränte’- (dvs. mervärde-) teori.(1) I själva verket är det just en av de viktigaste fördelarna med den marxska ekonomiska teorin att den lyckas integrera teori och historia; och skälet härtill är inte bara att Marx utgick från insikten i den historiskt förgängliga, dvs. samhälleligt bestämda karaktären hos de s.k. ‘kategorierna i den politiska ekonomin’, utan också att hans undersökningsmetod var genetisk och alltså förstod dessa kategoriers uppkomst, utbredning och försvinnande som en historisk process. Och inom ramen för denna undersökningsmetod lade han särskild vikt vid kapitalets historiska och ekonomiska ursprung och vid mervärdets historiskt olika former, beroende på om vi har att göra med ett mervärde som uppstått ur cirkulationen i det förkapitalistiska samhället eller ett som skapats i produktionsprocessen i det kapitalistiska samhället.(2)

Marx’ kapitalteori (kapital är värde som frambringar mervärde) grundar sig på en dialektisk insikt i den ekonomiska utbytesprocessen. I den enkla varuproduktionen, som uppstår i ett samhälle vilket ännu företrädesvis är grundat på naturahushållning, utvecklas sida vid sida dels en process av enkel varucirkulation (V-P-V) som bärs upp av hantverkare och bönder, dels en process av penningcirkulation (P-V-P1) som ger upphov till de första formerna av mervärde – en process byggd på ojämt utbyte och förkroppsligad i ocker- och köpmans- kapital. Den första fasen av kapitalets ursprungliga ackumulation – penningkapitalets ursprungliga ackumulation – som för Europas del försiggår i tidig medeltid, innebär att man tillägnar sig mervärde med hjälp av det kapital som skapas genom att det avhändes andra samhällsklasser: feodalherrar och kungar byter naturainkomster mot ockerkapital; efterblivna områden eller främmande folk byter varor mot en summa pengar som är mindre än vad dessa varor inbringar på Europas årliga marknader. Kapitalets ursprung ligger i detta ojämna byte, som med penninghushållningens utbredning kommer att omfatta allt fler samhällsskikt, tills resultatet blir att befolkningen underkastas en allmän skuldsättning till penningkapitalet.(3)

I det kapitalistiska produktionssättet slår denna process över i sin motsats. Nu är utbyte av lika värden regel; bedrägeri blir undantag och hänvisas till det ekonomiska livets periferi. Tillägnandet av mervärdet (P-V-P1) sker inte längre i den enkla cirkulationen, utan innefattar i sig hela produktionsprocessen. I cirkulationsprocessen förvandlas pengar till kapital först genom att pengarna ges ut för inköp av maskiner, råvaror osv. (konstant kapital) och för köp av arbetskraft (variabelt kapital), därefter genom omvandlingen till producerade varor i produktionsprocessen, och slutligen genom att varorna säljs och kapitalet återställs i sin ursprungliga form, förstorat genom det realiserade mervärdet.

Om nu det produktiva kapitalets användning i den kapitalistiska produktionsprocessen alstrar mervärde på grundval av byte av lika värden, så är det likväl inte fråga om jämbördigt byte. Utbytet av kapital och arbete (köp av arbetskraft med kapital) är ett ojämt byte av lika värden: arbetskraften har det speciella bruksvärdet för kapitalet att skapa mer värde än det värde den själv kostar.4) Dessutom utspelas i den kapitalistiska världsekonomin en process där till storleken olika värden byts, vilken är bestämd genom att de olika nationer som driver handel med varandra befinner sig på olika produktivitetsnivåer.(5)

I ljuset av Marx’ ekonomiska teori utgör alltså den historiska process som består av mervärdets uppkomst och dess tillägnande, en dialektisk enhet av tre olika moment: ojämt byte av olika värden, jämbördigt byte av lika värden, ojämt byte av lika värden. Endast om man tar hänsyn till dessa tre historiska moment, är det möjligt att besvara frågan hur kapital har bildats i den västliga världen, hur det har vuxit och brett ut sig. Vid två tillfällen – såväl vid det ojämna utbytet i den förkapitalistiska epoken som vid det ojämna utbytet i den nutida världshandeln – stöter vi därvid omedelbart på ett specifikt förhållande mellan det västliga kapitalet och de s.k. utvecklingsländerna, och till detta finns det anledning att återkomma längre fram i denna uppsats.

Läs hela artikeln.

Ur Zenit 3-1968. Av Ernest Mandel.

Marx ekonomiska tänkande

1. Från kritiken av privategendomen till kritiken av kapitalismen

Marx och Engels nådde på olika vägar fram till en gemensam uppfattning. ‘De hade samma filosofiska utgångspunkt: Hegels dialektik, Bauers självmedvetande, Feuerbachs humanism. Sedan hade de lärt känna den engelska och den franska socialismen. Men därefter blev det för Marx den franska revolutionen och för Engels den engelska industrin som ledde till förståelse av tidens strider och strävanden.’(1) Skillnaden hade utan tvivel sin grund i olikheter i fråga om karaktär och begåvning: å ena sidan det teoretiska geniet hos Marx, å andra sidan häftigheten i Engels’ intellektuella kynne. Men även slumpen och yttre omständigheter spelade sin roll. Medan Marx emigrerar från Tyskland till Frankrike skickas Engels till England, för att där orientera sig i landets affärsliv. Han kommer i kontakt med den kapitalistiska storindustrins vardag, och konfrontationen med det borgerliga samhällets motsägelser blir i fortsättningen bestämmande för utvecklingen av hans tänkande intill slutet av hans liv.(2)

Även om Marx i det närmaste självständigt utvecklar den marxistiska teorins hela ekonomiska sida, så är det dock Engels som ger Marx den första impulsen till ett studium av den politiska ekonomin och som i sina ‘geniala skisser’ anger denna vetenskaps centrala betydelse för kommunismen.(3) Dessa ‘skisser’ som skrevs i slutet av år 1843, är de båda vännernas första ekonomiska arbete. ‘Denna uppsats är av utomordentligt stor betydelse för marxismens skapelsehistoria’ skriver Rjasanov med rätta(4) och han framhåller att det likaledes var den två år yngre Engels som först öppet uttalade sig för kommunismen och förklarade att en radikal revolution för avskaffandet av privategendomen var nödvändig och oundviklig.

Läs hela boken av Ernest Mandel, Marx ekonomiska tänkande, ursprungligen publicerad på nätet av Marxistarkiv år 2007. Utgiven av Zenit som bok 1973.

Varukategorierna i övergångsskedet

Bidrag av Ernest Mandel i boken Planeringsdebatten på Kuba, utgiven av Rabén & Sjögren år 1972. Två av bidragen i boken har Socialistiska Partiet den svenska utgivningsrätten för efter att man övertagit rättigheterna från Partisanförlaget på 1970-talet. Det gäller denna artikel av Ernest Mandel och Charles Bettelheims bidrag, Former och tilvägagångssätt för den socialistiska planeringen mot bakgrunden av produktivkrafternas utvecklingsnivå.

Ekonomiska begrepp och historisk verklighet

De ekonomiska begreppen har uppkommit ur studiet och förståelsen av ett visst ekonomiskt system i dess helhet. Varukategorierna är en följd av insikten i hela den process, som låter varor tillverkas och fördelas och som når sin högsta utveckling med det kapitalistiska produktionssättet. I denna mening utgör de ekonomiska begreppen obestridligen följdföreteelser till den historiska utvecklingen. Marx underströk, att varans själva natur aldrig kunde träda tydligare i dagen än under det skede, då varan redan utvecklat alla sina inneboende motsättningar, det vill säga under det kapitalistiska produktionsskedet (Karl Marx, ’Einleitung zur Kritik der Politischen ökonomie’, MEW, Berlin, Tyska Demokratiska Republiken, 1953; bd 13, sid 634 ff).

Men fastän de utgör följdföreteelser till den historiska utvecklingen, är de ekonomiska begreppen samtidigt resultatet av en ur den oändligt sammansatta och mångskiftande historiska verkligheten abstraherad tankeprocess. För att kunna följa denna i dess dialektiska utveckling, för att kunna förstå lagarna härför och få grepp om de inneboende motsättningar, ur vilka tankeprocessen uppkommit, måste man i själva verket börja med att från denna verklighet avskilja allt som är biverkningar och oväsentligheter, allt som är en röra av kvarlevor från det förgångna och varsel om vad komma skall, för att så kunna återställa den historiska verkligheten i dess ’omfattande helhet av skiftande strävanden och samband’ (Karl Marx, a.a.; sid 631).

Sambandet mellan den ekonomiska föreställningsvärlden och den historiska verkligheten är alltså mycket mera invecklat än det vid en första anblick kan förefalla. Begreppen föds ur verkligheten, men denna verklighet låter sig aldrig sammanfattas enbart i dessa begrepp. Verkligheten är alltid rikhaltigare, mera sammansatt och mångtydig än begreppen; och likväl förmår man teoretiskt bemästra den blott med hjälp av dessa begrepp. I själva verket är det hela det dialektiska sambandet mellan det abstrakta och det konkreta som återspeglas i förhållandet mellan den ekonomiska begreppsvärlden och den historiska verkligheten.

Det bäst kända exempel, som kan anföras i detta sammanhang, är själva det kapitalistiska produktionssättet. Var och en som läst ’Kapitalet’ vet, att Marx i sitt mästerverk inte analyserar den verkliga kapitalismen sådan den historiskt sett utvecklas i ett antal länder, alltså i samband med förkapitalistiska, halvfeodala produktionssätt, inberäknat den på slavdrift grundade ekonomin i Förenta Staterna fram till inbördeskrigets slut, och inte heller sådan den i sak utvecklats, alltså inspunnen i ett nät av bytesförbindelser på världsmarknaden; utan att han i ’Kapitalet’ undersöker den ’rena’, ’abstrakta’ kapitalismen, vilket gör det möjligt för honom att få grepp om de i varan, kapitalet och kapitalismen inneboende motsättningarna och följa upp dem ända till deras yttersta konsekvenser.

När man ställs inför detta dialektiska samband mellan den ekonomiska begreppsvärlden och den historiska verkligheten, bör man undvika två grundläggande felaktigheter i sättet att ta itu med det. Man bör undvika att förväxla den sammansatta verkligheten med dess förenklade återspegling i det teoretiska tänkandet, det vill säga inte sluta ögonen inför alla de skiftningar i en verklighet, som alltid är oändligt mycket rikare än teorin, vilken ju till sin natur måste vara förenklad. Men samtidigt måste man undvika ett återfall i eklekticism; det vill säga undvika, att tillämpningen över huvud taget av abstrakta begrepp på den konkreta verkligheten avvisas just under förevändningen, att verkligheten är så mycket rikare och mera mångskiftande än begreppen. Ty hur sammansatt verkligheten än är så kan den i sin helhet, alltså med sina motsättningar fullt utvecklade, förstås blott med hjälp av de abstrakta begreppen. Annars ersätts insikten i verkligheten av en osammanhängande beskrivning, det vill säga av ett uppradande av ett stort antal detaljer sida vid sida, vilket gör det omöjligt att få grepp om ett fenomens inre sammanhang.

Man måste först anställa dessa inledande betraktelser för att riktigt förstå, hur felaktigt kamrat Bettelheim gått till väga i sin artikel ’Former och tillvägagångssätt för den socialistiska planeringen och produktivkrafternas utvecklingsnivå’, som var införd i nr 32 av tidskriften ’Cuba Socialista’; och trots att vi är införstådda med många av de i denna artikel redovisade tankegångarna blir i alla fall flera av författarens slutsatser missvisande, ja alltigenom missvisande, på grund av detta metodfel, alltså hans vägran att – under förevändningen, att några begrepp inte manifesterat sig i sin ’renodlade’ form i en viss historisk situation – tillämpa dessa begrepp på en bestämd historisk verklighet.

Således försäkrar kamrat Bettelheim, att man kan tala om samhälleligt ägande av produktionsmedlen endast ifall ’ett enda och enhetligt rättssubjekt verkligen är i stånd att effektivt förfoga över alla produktionsmedel och besluta om deras användning och produktionens inriktning’.

Och längre fram understryker han, att den samhälleliga produktions- och utbyggnadsprocessen inte ens i de längst framskridna socialistiska länderna hunnit utvecklas ’till en i sin helhet integrerad, organiskt samordnad process, där de olika faktorerna växelvis betingar varandra och där de följaktligen skulle kunna fullständigt behärskas av samhället’. Det är utifrån denna iakttagelse kamrat Bettelheim kommer fram till slutsatsen, att det samhälleliga ägandet av produktionsmedlen inom den socialiserade sektorn är ett rent juridiskt fenomen, att produktionsförhållandena inte helt motsvarar denna juridiska form, att företagen i viss utsträckning måste förfoga över äganderätten till produktionsmedlen och att dessa produktionsmedel utgör verkliga varor, eftersom de byter ägare när de övergår från ett socialiserat företag till ett annat.

Litet längre fram skall vi återkomma till själva kärnan i kamrat Bettelheims bevisföring, alltså till produktionsmedlens ställning i ett socialistiskt näringsliv vid tiden för proletariatets diktatur. För ögonblicket önskar vi granska blott det tillvägagångssätt, med vars hjälp denne kamrat resonerat sig fram till den ovan redovisade slutsatsen.

Läs hela Ernest Mandels bidrag i boken.

Introduktion till marxismens ekonomiska teori

1. Värde och mervärdesteorierna

Till grund för all civilisations framsteg ligger ytterst en ökning av arbetets produktivitet. Så länge allt vad en grupp människor frambringar knappt förslår att hålla producenterna själva vid liv och det inte finns någon produktion utöver denna nödvändiga, existerar heller inte möjligheten av en arbetsfördelning eller tillkomsten av hantverkare, vetenskapsmän eller konstnärer. Det existerar följaktligen inga förutsättningar att utveckla den teknik, som förutsätter en sådan specialisering.

Det sociala överskottet

Om arbetets produktivitet är sa låg att avkastningen från en individs arbete inte förslår till mer än hans eget uppehälle, existerar ännu ingen social uppdelning, ingen differentiering inom samhället. Alla är producenter och befinner sig i samma eländiga tillstånd. Varje tillväxt i arbetets produktivitet utöver denna lägsta nivå skapar möjlighet till ett litet överskott, och så snart det finns ett överskott av produkter, så snart två händer frambringar mer än vad som går åt till deras eget uppehälle uppstår förutsättningen för en strid om fördelningen av detta överskott.

Från denna stund utgörs ett kollektivs arbete inte längre nödvändigtvis av enbart sådant, som är avsett för producenternas eget uppehälle. En del av arbetet kan användas till att befria en annan samhällsgrupp från själva tvånget att arbeta för sin egen försörjning, och när denna möjlighet förverkligats kan gruppen bilda en härskande klass.

Från den stunden sönderfaller producenternas arbete i två delar. En som vi kallar nödvändigt arbete fortsätter att ombesörja producenternas eget uppehälle. En annan del, merarbetet går åt till den härskande klassens försörjning.

Låt oss ta ett mycket åskådligt exempel: plantageslaveriet, sådant det bedrevs i vissa regioner och under vissa tider i romarriket, eller hellre på de stora plantager som fanns i Västindien eller Portugals afrikanska besittningar från början av 1600-talet. För de tropiska regionerna i allmänhet gäller att ägaren inte ens förser slaven med föda, utan denne måste själv skaffa fram den genom att på söndagarna arbeta på sin lilla jordbit. Sex dar i veckan arbetar slaven på plantagen. Det är arbete vars produkter han inte får någon del av, som alltså skapar ett socialt överskott, som slaven lämnar ifrån sig så snart det är framställt och som tillhör slavägaren ensam.

Arbetsveckan på sju dar sönderfaller alltså i två delar: en dags, söndagens, arbete utgör det nödvändiga arbetet då slaven skapar produkter för sitt eget uppehälle, för att hålla sig och sin familj vid liv. De sex vardagarnas arbete utgör merarbetet, vars produkter bara ägarna får del av, som försörjer dem och gör dem rikare.

Som ett andra exempel kan feodalgodsen under högmedeltiden tjäna. Deras jord indelas i tre delar: allmänningen, d v s den del som förblivit kollektiv egendom, skog, ängar, sankmarker o s v; så den jord där den livegne arbetar för sitt och familjens uppehälle; och slutligen den del där han arbetar för att underhålla feodalherren. I allmänhet består arbetsveckan här av sex och inte sju dar. Den sönderfaller i två lika delar: tre dar i veckan arbetar den livegne på den jord vars produkter tillfaller honom, tre dar arbetar han på godsägarens jord, där han utför obetalt arbete åt den härskande klassen.

Vi kan beteckna produkterna av dessa båda helt skilda slag av arbete med särskilda termer. Medan producenten utför det nödvändiga arbetet frambringar han den nödvändiga produktionen. När han fullgör merarbetet åstadkommer han ett socialt överskott.

Det sociala överskottet är alltså den del som den härskande klassen lägger beslag på fastän det helt är frambringat av producentklassen. Det kan anta olika former: naturaprodukter, varor avsedda för försäljning eller pengar.

Mervärde är alltså ingenting annat än penningformen för det sociala överskottet. När det enbart är i form av pengar den härskande klassen tillgodogör sig den del av samhällets produktion som ovan benämnts överskott kallar man denna del mervärde. – Detta är f ö bara ett första försök till definition av mervärde, ett begrepp som vi ska återkomma till i det följande.

Varifrån kommer det sociala överskottet? Det är något som den härskande klassen gratis – därför att det sker utan motvärde – tillägnar sig av den producerande klassens produktion. När slaven arbetar sex dar i veckan på ägarens plantage och denne lägger beslag på avkastningen utan någon betalning, härstammar det sociala överskottet från det gratisarbete som slaven utför åt ägaren. När den livegne tre dar i veckan arbetar på feodalherrens jord, kommer också detta sociala överskott från den livegnes gratisarbete.

Vi ska se att det kapitalistiska mervärdet, d v s borgarklassens inkomster i det kapitalistiska samhället har exakt samma ursprung: det gratisarbete, det arbete utan motprestation som proletären, löntagaren utför åt kapitalisten.

Läs hela Introduktion till marxismens ekonomiska teori (tredjeupplagan), andraupplagan som pdf.