Etikettarkiv: Marxism

Inledning till ”Che Guevara” av Michael Löwy

Inledning av Maria Sundvall till den svenska utgåvan av Che Guevara av Michael Löwy.

Samma dag som jag satte mig vid datorn för att börja översätta den här lilla boken, såg jag tre ynglingar på sta’n med T-shirts med Che Guevara på.

Är det betydelselöst? ”En myt utan mening” som Janette Habel befarar i sitt förord. Kanske, kanske inte. Det väcker i vart fall en önskan, att den här boken ska ha något av substans att ge åt dem som bär Ches bild på magen, men som inte ens var födda när Löwy skrev den 1969.

I strömmen av artiklar och böcker inför trettioårsdagen av Ches död, är det här ett av de få verken som analyserar Ches tänkande, inte bara hans spektakulära liv. Det är en lättillgänglig och systematisk genomgång, och oundgänglig för att kunna besvara frågan, om vad Che Guevara har att ge oss idag.

Michael Löwy föddes 1938 i Brasilien, sedan hans föräldrar flytt från det tysk-ockuperade Österrike. Sedan 1961 har han levt i Paris, där han idag är universitetslärare. Han har gett ut en lång rad böcker om Marx, Rosa Luxemburg, Georg Lukacs, marxismen i Latinamerika, befrielseteologin med mera. Han har också hållit täta kontakter med radikala rörelser i Latinamerika, från arbetarpartiet PT i Brasilien till sandinistregeringen i Nicaragua.

På svenska finns böckerna Förtvivlan, förhoppning, försoning (Arkiv, Lund 1986) och Förlossning och utopi (Daidalos, Göteborg 1990). Flera artiklar av honom har publicerats i tidskriften Fjärde Internationalen (numera Röda Rummet), bland annat ”Marxism, modernism och det nya århundradet” (Fjärde Intemationalen 1/1994).

Janette Habel, som skrivit förordet, har deltagit i solidaritetsrörelsen med Kuba sedan sextiotalets början. Hon gav 1989 ut en bok om krisen i Kuba.

Det politiska språket har förändrats mycket sedan 1969. Marxistiska termer som man då kunde använda i dagstidningsartiklar är idag bortglömda. Händelser som då var dagsaktuella är sannolikt okända av dagens Che-tröjebärare. Vi har därför i den svenska utgåvan lagt in ett kapitel med Ord- och namnförklaringar. Vi hänvisar också till kapitlet Några årtal, som vi utvidgat för att ge en något fylligare bakgrund till den tid då Che levde och verkade.

Maria Sundvall september 1997

Marxism, modernism & det nya århundradet

Intervju med Michael Löwy

Efter stalinismens fall har en omfattande debatt uppstått inom vänstern om den traditionella marxismen fortfarande håller måttet. Den handlar om arbetarklassen och dess roll, miljön, kvinnoförtrycket, plan och marknad och om hur produktionen och konsumtionen kommer att se ut i ett socialistiskt samhälle.

Michael Löwy, har skrivit en rad böcker om marxistisk teori — och har även flera gånger medverkat i denna tidskrift. Han är född i Brasilien, men undervisar på universitetet i Paris. Han är dessutom en av de ledande inom den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen. Den brasilianska tidningen Em Tempo träffade honom för en intervju på temat har marxismen en chans att överleva?

Vilken roll spelar den omvandling av kapitalismen som stalinismens fall har medfört för marxismen?

– Just nu spelar den en mycket negativ roll. Vi går mot en allt snabbare ideologisk upplösning. Omvärderingen är inte bara teoretisk – vilket i sig är bra – utan också politisk, filosofisk och etisk. Detta leder till en nästan fullständig urvattning av alla grundläggande värderingar, även de som med rätta inspirerat arbetar- och den socialistiska rörelsen.

– Å ena sidan alla de som så ofta försöker förena det marxistiska tänkandet med det borgerliga; utilitarianism, rationalism i sin individualistiska variant, positivism eller politisk och ekonomisk liberalism. Denna tendens är mycket attraktiv för många strömningar eller partier med massbas, från det forna kommunistpartiet i Italien (PDS) till små intellektuella grupper i Europa och Latinamerika (t ex den så kallade analytiska marxismen).

– Å andra sidan förstärks dogmatismen, även om det inte är en dominerande tendens. En mekanisk återgång till marxismens, marxismen-leninismens och trotskismens grundläggande principer, där samtidigt varje försök att fundera över dagens verklighet, händelser och förändringar fullständigt avvisas.

– Till viss del innebär det en vulgarisering av marxismen. När de ställs inför någonting nytt som ifrågasätter de etablerade teorierna, svarar de med abstraktioner. Vissa delar av vänstern söker efter enkla, dogmatiska, klassiska och monolitiska sanningar som inte orsakar några problem.

Men pågår det försök att förnya marxismen?

– Jo, det har skett en viss förnyelse. Ett positivt exempel är återupptäckten av Frankfurtskolan: en ny generation intellektuella från Europa, USA och Latinamerika omvärderar i dag den kritik som en gång gjorde Frankfurtskolan till den västerländska modernismens dominerande ideologiska eller vetenskapliga riktning.

– Det innebär en fördjupning och radikalisering av marxismen, ett avvisande av all negativism och ett ökat motstånd mot försvagning och försoning med det borgerliga tänkandet. Marxismen behöver konfrontera dagens problem för att kunna radikalisera sin kritik av de tongivande ideologierna – alla paradigmer inom västvärlden, industrin, det moderna, det borgerliga, civilisationen.

– Den ekologiska frågan är ytterligare en faktor som radikalt förändrar perspektiven och som åter kan stärka den marxistiska världsuppfattningen. Det är oerhört viktigt; vi ifrågasätter många uppfattningar, som t ex att produktivkrafternas utveckling alltid innebär något positivt, eller om människornas herravälde över naturen utgör en del av vår frigörelse från arbete. Detta var något som vi tog i arv från upplysnings- och framstegsideologerna bland marxisterna, och som ifrågasätts i dag.

– De politiska konsekvenserna är mycket viktiga. Den ekologiska krisen i dag innebär ett direkt hot mot varje livsforms överlevnadsmöjlighet på vår planet, inte bara för vårt eget lilla tvåbenta däggdjur, homo sapiens. Det är ett nytt problem som inte Marx eller Engels var medvetna om.

– Därför måste vi t ex omvärdera begreppen produktivkraft, utveckling, teknologi som något neutralt och uppfattningen om herraväldet över naturen.

– Det krävs ett nytänkande som verkligen leder till en radikalisering av vår kritik av den moderna industricivilisationen och ett stärkande av motståndet mot den. Detta är också någonting mycket brådskande: vår civilisation leder oss till ett massomfattande självmord.

Vad är din uppfattning om den teori som är så på modet i dag och som säger att kapitalismen befinner sig i ett nytt stadium där arbetet inte längre spelar en så betydelsefull roll?

– Det finns två aspekter på detta. Den första är ekonomisk, där kapitalets organiska sammansättning – vetenskap, teknologi, maskiner, robotar och datorer – spelar en större roll och där kapitalets variabla kapital och lönearbetet är mindre betydande. Denna process har pågått länge, med den så kallade tredje industriella revolutionen.

– Men att av detta dra några sociologiska konsekvenser, som t ex André Gorz gör när han påstår att de arbetande inte längre har någon tyngd och att de försvunnit, det är ekonomism. Han gör ingen åtskillnad mellan hela löntagarkollektivet och en specifik del av dem — industriarbetarna som står vid sitt löpande band. Sådana uppfattningar blir alltmer otidsenliga och de politiska konsekvenserna är mycket farliga.

– Det finns fortfarande en stor arbetarklass och kapitalismen genomtränger kontinuerligt och med allt större kraft nya och gamla områden där den hittills varit frånvarande. Den belgiske marxistiske ekonomen Ernest Mandel har rätt när han säger att vi ser en enorm utökning av arbetarklassen, av dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna överleva.

– Den andra aspekten är att det finns en omfattande underklass av människor som marginaliseras eller stöts ut av systemet. I Europa liksom i hela Första världen finns det i dag ett stort antal människor som lever i samhällets utkant. Upproren i Los Angeles är ett exempel på detta.

– Men problemen är mycket större i Latinamerika och Tredje världen. I dag står det klart att det inte bara är arbetarklassen som blir större – det finns också ett växande antal fattiga, människor som permanent eller tillfälligt ställts utanför produktionen, konsumtionen och hela samhället.

– Många lever på en liten affärsverksamhet, som kringresande eller gatuförsäljare, på prostitution, brottslighet eller narkotikahandel; allt blir bara värre.

– Detta är en stor utmaning inte bara för teorin om utan också för själva den praktiska frigörelsen. Problemet är att nå enighet mellan dessa grupper, som jag kallar The ”pooretariat”, (de fattigaste bland proletärerna), och den organiserade arbetarklassen.

På vilket sätt kan socialismen betraktas som en del av den industriella moderniteten, det västerländska tänkandet och i vilken mån delar den dess världsbild, värderingar och perspektiv?

– Detta är en komplex fråga. Enligt marxismen kommer arbetarklassen att ta i arv alla stora landvinningar som det borgerliga samhället, rationalismen, filosofin under upplysningstiden och den franska revolutionen nått.

– Arbetarklassen kan förverkliga de mål som borgerskapet, trots de framsteg de stått för, inte uppnått. Detta är en väsentlig uppfattning — vi kan inte förstå socialismen om vi inte tar till oss detta element från upplysningsfilosofin.

– Den marxistiske filosofen Ernst Bloch har sagt att begrepp som frihet, jämlikhet och broderskap innehåller ett utopiskt gränsöverskridande som sträcker sig långt bortom det borgerliga perspektivet och som kommer att förverkligas under socialismen.

– Å andra sidan finns det inom den socialistiska rörelsen och inom hela Karl Marx tänkande en vision i vilken kontinuiteten mellan det moderna industrisamhället och socialismen ses på ett oerhört ensidigt sätt. De inser inte tillräckligt väl hur nödvändigt det är att bryta med denna samhälls- eller civilisationsmodell.

– Socialismen innebär inte bara att det existerande produktions-, industri- och ekonomiska systemet ska fäs att fungera mer förnuftigt och effektivt; det räcker inte med att produktivkrafterna utvecklas genom planering.

– I denna bemärkelse är socialismen inte tillräckligt kritisk mot den västerländska industriellt rationalistiska paradigmen och det existerande produktionssystemet.

– Ett välkänt exempel på detta är hur Lenin och andra marxister i taylorismen såg en fantastisk innovation, som de införde i Sovjetunionen.

– Visionen om teknologin, produktionsapparaten och produktionsförhållandena i allmänhet är inte lika kritisk som när det gäller kritiken av privategendomen. Frågan gäller inte bara hur produktionen ska utvecklas, utan också om hur vi ska göra livet i städerna mer civiliserat, om förhållandet människor emellan eller förhållningssättet till Naturen.

– Problemet är att veta huruvida socialismen i sig representerar ett nytt samhällsparadigm eller om den snarare strävar efter att göra det existerande samhället mer perfekt.

– Det utrymme som bilen tar i det moderna samhället är ett bra exempel på det ovannämnda. Det är otroligt att hela det ekonomiska och sociala livet i storstäderna, bostäder, fritid, ideologi osv bestäms av bilarna och massbilismen.

– Det är som en gudomlig existens som kräver människors uppoffringar: i varje huvudstad världen över kan man varje helg göra en ändlös uppräkning av skadade genom olyckor; en slakt på män, kvinnor barn som accepteras som ofrånkomlig, som ett naturfenomen. Antalet döda är större än i många krig. Det finns vissa konsumtionsmodeller, endemiska i det moderna samhället, som är dödliga ur ekologisk, mänsklig och social synpunkt.

– Detta leder till andra problem. Socialismen är ett försök att skapa en ny samhällsmodell, i den ligger föreställningen om återskapandet, återupptäckten eller omformulerandet av vissa element från den förkapitalistiska historien som förstörts av den borgerliga moderniteten. Det är vad jag kallar marxismens romantiska element, som framträder i Marx filosofi och i vissa delar av den marxistiska traditionen under 1900-talet.

– Det handlar inte om att återvända till det förgångna utan om att föreställa sig en framtid där historiskt giltiga delar – ur en mänsklig, kulturell, social och etisk synvinkel – som förstördes av den kapitalistiska moderniteten, kan återupprättas, om än i helt nya former.

– Marx talar själv om detta när han skriver om det statslösa, på kollektiv gemenskap grundade samhälle som existerade historiskt och som förstördes av kapitalismen och privategendomen. Socialismen kommer att bli ett nytt statslöst, kollektivt samhälle, men naturligtvis något helt annat än den primitiva kommunismens. Det samma gäller också för andra fenomen i det kulturella och sociala livet.

Men står inte detta i motsättning till uppfattningen att det socialistiska tänkandet är upplyst, vetenskapligt, rationellt och att det avmystifierar världen? Och upplöste inte kapitalismen i praktiken de värden som ledde till en känsla av gemenskap för människorna?

– Socialismen har tagit del av såväl rationalismen och upplysningsfilosofin som den romantiska kritiken av upplysnings- och modernismens filosofi. Dessa två komponenter är närvarande inom det socialistiska tänkandet.

– Ernst Bloch har rätt när han säger att det existerar två strömningar inom marxismen: en ”kall”, rent rationell, analytisk, skoningslös, vetenskaplig, objektiv strömning som ägnar sig åt vad kapitalismen är, hur den fungerar som system och vilka motsättningar den föder.

– Den andra strömningen, som han betecknar ”varm”, grundas på hoppets princip, utopin och en pånyttfödelse av världen. Dessa två dimensioner är lika nödvändiga och kompletterar varandra.

– Det råder en spänning mellan dem, men den är positiv, dialektisk och måste hela tiden hållas under uppsikt av marxismen så att den inte utvecklas till en positivistisk övertro på vetenskapen eller sentimental romanticism.

– Konkret i förhållandet till samhället innebär kapitalismens logik atomiseringens logik, nedbrytningen av band människor och system emellan, individens isolering, förhärligandet av separationen, egoismen och den rena nyttofilosofin, utilitarismen. Det är inte bara en fråga om ideologi utan om hur hela det system som stöter ut individer fungerar. För att återvända till exemplet med bilismen – bara genom att svänga in på en gata ger sig individen, oavsett subjektiv uppfattning, in i ett allas krig mot alla.

– Det finns exempel på motstånd. Ursprungligen stod hela arbetarrörelsen för ett gemensamt alternativ till individualismen grundat på praktisk solidaritet och kollektiv rekreation. Det var t ex fallet med de fackföreningar som byggde upp ett djupare mänskligt förhållande mellan arbetare från samma fabrik. Vi ser det också i de revolutionära organisationernas idealitet. I dag försöker kyrkans bassamfund, sammanslutningar i bostadsområden, kvinnogrupper och kulturrörelser bli kollektiva, självstyrande alternativ till kapitalismens individualism.

– Dessa strukturer grundar sig åtminstone delvis (beroende på det enskilda landet och dess traditioner) på sätt att tänka och vissa gemensamma gamla minnen och sedvänjor som grundar sig på förmoderna, förkapitalistiska, i huvudsak landsbygdstraditioner.

– I Tredje världen, där majoriteten av befolkningen har sina rötter på landsbygden kan denna gemensamma potential återupplivas av fackföreningarna, partierna, arrendatorsorganisationer och andra rörelser i basen.

– Dessa organisationer eller rörelser har inte bara bildats utifrån vissa gemensamma intressen – visst är det så också, men de måste stimulera olika sorters förhållanden och solidaritet grundad på denna gemenskap.

Men i dag ser vi hur arbetarklassens motkultur slagit till reträtt. Kapitalismen bryter ner alla kopplingar till det förkapitalistiska livet. l Brasilien kommer de att ha försvunnit inom en eller två generationer.

– Det är sant, men kapitalismen provocerar på det sätt som den fungerar fram en reaktion mot atomiseringen och ett sökande efter detta gemensamma liv. Samtidigt är det uppenbart att detta sökande ofta inte leder någonstans.

– Det är en av orsakerna till de protestantiska sekternas enorma framgångar i Latinamerika — de försöker skapa en känsla av kollektiv gemenskap för dem som övergivits i denna kapitalistiska öken, där de inte känner sig delaktiga i någonting. Det hänger på oss om vi ska kunna erbjuda några andra alternativ.

Vilka problem står vi inför när vi inte bara ska återupprätta utan också förverkliga det socialistiska projektet och ett utopiskt perspektiv om vi ser på deras trovärdighet och den roll de spelar i samhället?

– Marx och Engels levde i en tid då utopins problem verkade vara en anakronism:
För dem var det främsta problemet att utveckla motsättningarna inom kapitalismen, klasskampen. Det är fortfarande lika sant. Men i dag befinner vi oss inte längre i en situation där vi kan säga att ”vi vet inte hur socialismen kommer att gestalta sig”. Vi kan inte behålla en sådan inställning när vi ser vad de sjuttio åren av ”reellt existerande socialism” har ställt till med.

– Det socialistiska projektets trovärdighet kräver av oss att vi kan presentera en attraktiv vision av socialismen, att vi förklarar att den inte har någonting att göra med den så kallade ”reellt existerande socialismen”.

– För att återvända till Ernst Bloch, måste dagens vetenskapliga socialism också vara en utopisk socialism, i ordets kvasi-etymologiska bemärkelse, som för närvarande inte existerar någonstans i världen.

– Om vi vill att vårt svar ska vara trovärdigt måste vi förklara vad det där vi kallar socialismen faktiskt är, hur den även skiljer sig från ett mer humant kapitalistiskt ansikte eller den förment ”reellt existerande socialismen” och varför det är värt att vi riskerar våra liv i den kampen.

– Vi måste förklara detta för alla aktiva, för alla arbetare, kvinnor och ungdomar. Utan en revolutionär utopi kommer det heller inte att bli någon revolution i praktiken. Vi måste vidareutveckla detta.

– Vi börjar inte från noll, det är klart. Det finns en oerhörd kunskap samlad i själva marxismen som vi måste utveckla. Det finns också historiska erfarenheter med alla sina begränsningar och misstag, med våra diskussioner om den socialistiska demokratins natur under övergången till socialismen etc.

– Men vi måste vara öppna och beredda att lära oss av andra såsom de utopiska socialisterna och alla andra socialister, liksom anarkisterna. De har uppfattningar och erfarenheter som är mycket viktiga i diskussionen om den socialism som vi vill ha.

– Vi måste förhålla oss till de idéerna, liksom till nya problem som uppstår, som ekologi och feminism. Vi måste börja utarbeta, antingen i program eller i böcker och skrifter, våra tankar, reflektioner, drömmar – att förverkliga våra drömmar, som Bloch säger – om hur en socialistisk framtid skulle kunna te sig.

– Detta förhållningssätt har varit viktigt i återupptäckten av den utopiska dimensionen i en del marxistiska idéer – t ex på vilket sätt som produktionen under socialismen ska vara inriktad på bruksvärden och inte på bytesvärden. Detta har en enorm potential för utopin.

– Vad innebär detta för produktionen, eller för konsumtionen? Problemet är hur vi ska kunna bortse ifrån en etablerad uppfattning och försöka se på saken ur en helt annan synvinkel. Slutligen måste vi erkänna att vi inte har svar på allting — i vissa frågor famlar vi bara omkring i mörkret.

Michael Löwy
Ur: Socialist Outlook Översättning: Lars Gus Kaage

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1994

Marxismen och den nationella frågan

Syftet med följande artikel är att lyfta fram vissa teoretiska och metodologiska aspekter ur den debatt om den nationella frågan som förts inom marxismen. Det är en debatt som tagit sin utgångspunkt i Marx’ och Engels’ något oklara texter i frågan, och som förts vidare av den Andra Internationalen för att slutligen med Lenin utmynna i en framställning av en både realistisk och sammanhängande revolutionär teori om nationernas självbestämmanderätt.

I. MARX OCH ENGELS: NATIONALITET OCH INTERNATIONALISM

l. Marx

Hos Marx kan man vare sig finna en konsekvent teori om den nationella frågan, en exakt definition av begreppet »nation«, eller en allmän politisk strategi för proletariatet på detta område. Hans artiklar i ämnet innehöll huvudsakligen konkreta politiska ställningstaganden till specifika fall.

Vad gäller de verkligt »teoretiska« texterna, är det otvivelaktigen de ganska kryptiska avsnitten i Manifestet som handlar om kommunisterna och nationen som har varit de mest kända och som har haft det största inflytandet. Dessa avsnitt är av historiskt värde därför att de förklarar den proletära rörelsens internationalistiska karaktär på ett djärvt och kompromisslöst sätt. Tyvärr lyckas de inte alltid undgå en viss ekonomism och en förvånansvärd stor mängd frihandelsoptimism. Detta kommer att fortsätta arbetet för att avskaffa de nationella motsättningarna som påbörjats av »bourgeoisins utveckling, handelsfriheten, världsmarknaden osv.« Denna tes strider emellertid mot påståenden i andra texter från samma period, där Marx understryker att »medan bourgeoisien i varje nation fortfarande behöll sina nationella särintressen /så skapade storindustrin/ en klass som i varje nation har samma intressen och som är utan nationalitet.«(1)

I sina senare skrifter (speciellt de om Irlandsfrågan) visade Marx att bourgeoisien inte endast har en tendens att bevara nationella motsättningar, utan att den i själva verket även tenderar att öka dem, eftersom:
a) kampen om marknader skapar konflikter mellan de kapitalistiska makterna,
b) en nations exploatering av en annan skapar fientlighet mellan nationerna,
c) chauvinism är ett av de ideologiska medel som gör det möjligt för bourgeoisien att behålla sitt herravälde över proletariatet.

Marx stod på fast mark när han betonade det kapitalistiska produktionssättets internationalisering av ekonomin, uppkomsten av en världsmarknad som »undantryckt industrin dess nationella grund» genom att skapa »ett allsidigt nationernas beroende av varandra» Det finns emellertid en glidning mot ekonomism i påståendet att »den industriella produktionens likformighet och de därtill svarande levnadsförhållanden» bidrar till att avskaffa gränserna (»Absonderung«) och de nationella motsättningarna – precis som nationella olikheter kunde reduceras till skillnader i produktionsprocessen.

Vad gäller Marx’ berömda och både ironiska och provokativa uttalande »arbetarna har inget fosterland» måste det först och främst tolkas som att proletariatet i alla länder har samma intresse. Detta ansåg Marx vara nästan detsamma som ett avskaffande av nationaliteten (se stycket ur »Den tyska Ideologin» som citeras ovan) eftersom nationen för proletariatet endast är den omedelbara politiska ramen för maktövertagandet. Men Marx’ antipatriotism hade en djupare innebörd:

a) för den proletära humanismen är hela mänskligheten den betydelsefulla helheten, det högsta värdet, ändamålet;
b) för den historiska materialismen kan kommunismen endast upprättas i världsskala, eftersom produktivkrafternas oerhörda utveckling överskrider nationalstatens trånga gränser.

Även om det Kommunistiska Manifestet lade grunden till den proletära internationalismen, angav det knappast någon konkret politisk strategi för den nationella frågan. En sådan strategi utvecklades först senare, särskilt i Marx’ skrifter om Polen och Irland (liksom den kamp han skulle komma att föra mot Mazzinis liberal-demokratiska nationalism och mot Proudhonisternas nationella nihilism).

Det var en tradition i 1800-talets demokratiska arbetarrörelse att stödja Polens kamp för nationell frigörelse. Samtidigt som Marx och Engels anslöt sig till denna tradition, uttalade de sig för Polen mindre i namn av den allmänna demokratiska principen om nationellt självbestämmande än p g a den kamp polackerna förde mot det tsaristiska Ryssland, reaktionens högborg i Europa och en fasa (»béte noire«) för den vetenskapliga socialismens grundare. Detta betraktelsesätt är i viss mån tvetydigt: om man skulle stödja Polen endast p g a att hennes nationella kamp också var anti-tsaristisk, innebar det att de pro-ryska slaverna (som t ex tjeckerna) inte hade någon rätt till nationellt självbestämmande? Det var just detta problem Engels brottades med 1848-49.

Skrifterna om Irland, å andra sidan, har en betydligt mer omfattande tillämpning, och de slår indirekt fast vissa allmänna principer i fråga om förtryckta nationer. I ett tidigt skede var Marx för att Irland skulle bli självstyrande inom en union med Storbritannien, och han trodde att problemet med de stora engelska godsägarnas förtryck av irländarna skulle få en lösning i och med en seger för arbetarrörelsen (Chartisterna) i England. På 1860-talet, däremot, ansåg han att befrielsen av Irland var en förutsättning för det engelska proletariatets befrielse. Hans skrifter om Irland från denna period utvecklade tre temata som skulle bli viktiga för den framtida utvecklingen av den marxistiska teorin om det nationella självbestämmandet och dess dialektiska förhållande till den proletära internationalismen. Dessa temata var:

1. Enbart genom en nationell befrielse av den förtryckta nationen är det möjligt att övervinna de nationella splittringarna och motsättningarna, och först då kan arbetarklassen i de båda länderna enas mot sin gemensamma fiende, kapitalismen.
2. Ett förtryck av en annan nation stärker bourgeoisiens ideologiska hegemoni över arbetarna i förtryckarnationen: »Varje nation som förtrycker en annan smider sina egna bojor».
3. Befrielsen av den förtryckta nationen försvagar de härskande klassernas ekonomiska, politiska, militära och ideologiska grund i förtryckarnationen och bidrar till arbetarklassens revolutionära kamp i detta land

2. Engels

Engels åsikter om Polen och Irland påminner om Marx’. l hans skrifter finns det emellertid en egendomlig teoretisk konstruktion, begreppet »icke-historiska nationer», som för mig ter sig i grund och botten främmande för marxismen.(2) Detta begrepp är ändå väl värt att analysera som ett exempel på de misstag som kan begås vad gäller den nationella frågan, även när utgångspunkten är revolutionär, demokratisk och socialistisk.

När Engels 1848-49 analyserade den demokratiska revolutionens misslyckanden i Centraleuropa, skyllde han på den kontrarevolutionära roll som de sydslaviska nationerna (tjecker, slovaker, kroater, serber, rumäner, slovener, mährer, osv.) hade spelat. Dessa hade värvats i massiv skala till de kejserliga österrikiska och tyska arméerna och de hade utnyttjats av reaktionens krafter för att krossa den liberala revolutionen i Ungern, Polen, Österrike och Italien.

I själva verket bestod den kejserliga österrikiska armén av både slaviska och tysk/österrikiska bönder. Kontrarevolutionens seger blev möjlig av en viktig anledning: revolutionens borgerligt-liberala ledarskap var alltför tveksamt, alltför »måttligt», alltför ängsligt för att sätta igång en nationell jordbruksreform. Följaktligen var det oförmöget att vinna massan av bönder och nationella minoriteter till sin sida och hindra dem från att bli reaktionens blinda verktyg.

Revolutionen 1848 är ett klassiskt exempel på en revolution som misslyckats p g a att den inte löste jordfrågan och den nationella frågan på ett radikalt sätt (precis det som gjorde att Oktoberrevolutionen 1917 blev framgångsrik.). Detta misslyckande var en följd av ledarskapets snäva sociala bas, av det faktum att den centraleuropeiska liberala bourgeoisien på 1800-talet inte var en konsekvent revolutionär klass.

Eftersom han inte lyckades inse de verkliga klassorsakerna till misslyckandet 1848-49, försökte Engels förklara det med en metafysisk ideologi: teorin om kontrarevolutionära »icke-historiska folken» — ett begrepp som omfattade sydslaver, bretagner, skottar, och basker, huller om buller. Enligt Engels blir dessa »rester av nationer som, med Hegels ord, obarmhärtigt krossas av historiens gång. denna nationella bråte, alltid en fanatisk förespråkare av kontrarevolution, och den förblir det tills dess den fullständigt tillintetgörs eller avnationaliseras, eftersom dess hela existens i sig själv är en protest mot en historisk revolution.«(3)

Hegel, som var upphovsman till denna teori, hade argumenterat att nationer som inte hade lyckats skapa en stat, eller vars stater sedan länge var krossade, är »icke-historiska« och dömda att försvinna. Som exempel nämnde han just sydslaverna — bulgarerna, serberna, osv.
Engels utvecklade denna pseudohistoriska metafysik i en artikel från 1855, där han skrev att »pan-slavismen är en rörelse som försöker sopa undan vad tusentals års historia har skapat, en rörelse som inte kan uppnå sina mål utan att sudda ut Turkiet, Ungern och halva Tyskland från Europas karta…» (4) Vi behöver inte tillägga att sådana argument har den historiska juridiska skolans (Savigny m fl) konservativa principer mer att tacka för, än den historiska materialismens revolutionära teorier. Paradoxalt nog hade samme Engels i en artikel från samma period (1853), understrukit att det turkiska imperiet var dömt att falla sönder som ett resultat av Balkanländernas frigörelse. Detta förvånade honom inte alls, eftersom han, som god dialektiker, i historien beundrade »de ständiga förändringarna i mänsklighetens öde…där ingenting är stabilt utom instabiliteten, ingenting är orörligt utom rörelsen».(5)

Artikeln från 1866 om Polen(6) vittnar om den ideologiska kontinuiteten i Engels tänkande som ihärdigt ställde »Europas stora historiska nationer» (Italien, Polen, Ungern, Tyskland), vars rätt till nationell enhet och självständighet han erkände, i motsats till de »många rester av nationer» utan »europeisk betydelse» och utan »nationell livskraft» (rumäner, serber, kroater, tjecker, slovaker, osv.), som var verktyg i tsarens och Napoleon den lll:s händer. Låt oss till Engels försvar tillägga: a) att det rörde sig om tidningsartiklar, som inte hade det vetenskapliga arbetets noggranna karaktär, och som således hade en annan status än hans teoretiska skrifter; b) att grunden till Engels ståndpunkt var demokratisk och revolutionär: målet var att besegra tsarismen och det österrikiska imperiet. Han drevs på intet sätt av någon slags slavofobi. l en artikel som han skrev före 1848 års revolution agiterade han för det österrikiska kejsardömets störtande för att »rensa undan alla hinder l vägen för italienarnas och slavernas frigörelse».(7) Inte heller var Engels påverkad av den tyska chauvinismen. Detta framgår av hans angrepp på den tyska minoriteten i Ungern (Siebenbürger Sachsen) som »framhärdar i att upprätthålla en absurd nationalitet mitt i ett främmande land.«(8)

II. DEN RADIKALA VÄNSTERN MOT NATIONELL SEPARATISM.

Den »radikala vänster«strömningen (Linksradikale), som företräddes av Luxemburg, Pannekoek, Trotskij (före 1917) och Strasser, kännetecknades, i varierande grad och ibland i mycket varierande form, av det motstånd mot nationell separatism, som den gjorde i namn av den proletära internationalismens principer. Dessutom var inställningen till den nationella frågan en av de viktigaste meningsskiljaktigheterna mellan denna strömning och Lenin, som den stod nära tack vare sitt marxistiska och revolutionära perspektiv.

Rosa Luxemburg.

1893 grundade Rosa Luxemburg Polens Socialdemokratiska Parti (PSDP), med ett marxistiskt och internationalistiskt program, som en motvikt till det Polska Socialistpartiet (PSP), vars mål var att kämpa för Polens oberoende. Rosa och hennes kamrater i PSDP, som (med viss rätt) stämplade PSP som ett socialpatriotiskt parti, var helt och hållet emot parollen om oberoende för Polen, och betonade istället de nära banden mellan de ryska och polska proletariaten och deras gemensamma öde. Det »polska kungadömet» (den del av Polen som införlivats i det tsaristiska kejsardömet), borde sträva efter territoriell autonomi, inom ramen för en framtida rysk demokratisk republik, och inte efter oberoende.

1986 representerade Luxemburg PSDP vid den Andra Internationalens kongress. De ståndpunkter hon argumenterade för där, lade hon senare fram i en artikel(9):

Polens befrielse är lika utopisk som befrielsen av Tjeckoslovakien, Irland eller Elsass-Lothringen… Proletariatets enande politiska kamp ska inte skuffas undan av en »rad sterila nationella strider». Den teoretiska grunden till denna ståndpunkt skulle hon få genom den forskning hon bedrev för sin doktorsavhandling, »Polens industriella utveckling», från 1898(10). Det centrala temat i detta arbete var att Polen, ur ekonomisk synpunkt, redan var integrerat i Ryssland. Polens industriella tillväxt ägde rum tack vare den ryska marknader, och följaktligen kunde den polska ekonomin inte existera isolerad från den ryska ekonomin. Det var den feodala polska adeln som drömde om Polens oberoende; nu hade den industriella utvecklingen ryckt undan grunden för denna dröm. Varken den polska bourgeoisin, vars ekonomiska framtid hängde på den ryska ekonomin, eller det polska proletariatet, vars historiska intressen låg i en revolutionär allians med det ryska proletariatet, var nationalistiska. Bara småbourgeoisin och de förkapitalistiska skikten närde fortfarande den utopiska drömmen om ett enat, oberoende Polen, l detta avseende ansåg Luxemburg att hennes bok var den polska motsvarigheten till Lenins »Kapitalismens utveckling i Ryssland«(11), som riktade sig mot de ryska populisternas utopiska och bakåtsträvande drömmar.

Hennes mest kontroversiella uttalande i den nationella frågan (som speciellt Lenin angrep) var den rad artiklar från 1908 som under titeln »Den nationella frågan och autonomin” publicerades i det polska socialdemokratiska partiets tidning (partiet hade för övrigt blivit PLSDP sedan en litauisk marxistisk grupp hade anslutit sig). De viktigaste — och de mest tvivelaktiga — tankegångarna som fördes fram i dessa artiklar var:

a) Självbestämmanderätten är en abstrakt och metafysisk rättighet, som t ex den s k »rättighet att arbeta» som förordades av 1800-talets utopister, eller den skrattretande »rätt för varje människa att äta på guldtallrik» som proklamerades av författaren Tjernysjevskij;
b) Ett stöd åt varje nations rätt att avskilja sig innebär i verkligheten ett stöd åt den borgerliga nationalismen: nationen som en enhetlig och homogen enhet existerar inte — varje klass i nationen har motstridiga intressen och »rättigheter»;
c) Små länders självständighet i allmänhet, och Polens i synnerhet, är utopisk ur ekonomisk synvinkel och dömd av historiens lagar. För Luxemburg fanns det bara ett undantag till denna regel: Balkanländerna i det turkiska imperiet (greker, serber, bulgarer, armenier). Dessa nationer hade uppnått en ekonomisk, social och kulturell utvecklingsnivå som var överlägsen Turkiets, ett dekadent kejsardöme som förtryckte dem med sin döda tyngd. Från och med 1896 (efter ett grekiskt nationellt uppror på Kreta) ansåg Luxemburg — i motsats till den uppfattning som Marx försvarade under Krimkriget — att det turkiska imperiet inte var livskraftigt, och att dess sönderfall i nationalstater var nödvändigt för den historiska utvecklingens skull.

För att understödja sin åsikt om de små nationernas avsaknad av framtid använde Luxemburg Engels artiklar om »icke-historiska nationer» (artiklar som hon tillskrev Marx; deras verkliga ursprung bestämdes först 1913, i och med att man återfann opublicerade brev av Marx och Engels). I synnerhet använde hon artikeln från januari 1849 om ungrarnas kamp, och hon citerade det stycke som vi redan nämnt: »rester av nationer, som obarmhärtigt krossas av historiens gång». Hon insåg att Engels uppfattningar om sydslaver var felaktiga, men hon ansåg att hans metod var korrekt, och hon prisade hans »nyktra realism, fri från all sentimentalitet» liksom hans förakt för den metafysiska ideologin om nationernas rättigheter(12).

Det är välkänt att Luxemburg var en av de få ledare inom Andra Internationalen som 1914 inte dukade under för den mäktiga socialpatriotiska våg som i och med krigsutbrottet slukade Europa. Fängslad av de tyska myndigheterna p.g.a. sin internationalistiska och antimilitaristiska propaganda, skrev hon och smugglade 1915 sin berömda Juniuspamflett ut ur fängelset. I denna skrift anammade Luxemburg i viss utsträckning principen om självbestämmande: »socialismen erkänner varje folks rätt till oavhängighet och frihet, varje nations rätt att forma sitt eget öde» (13). För henne kunde emellertid inte detta självbestämmande utövas inom de existerande kapitalistiska staterna, speciellt inte kolonialstaterna. Hur skulle man kunna tala om »fritt val« i förhållande till imperialistiska stater som Frankrike, Turkiet eller Tsarryssland? Under imperialismens tidsålder är kampen för »nationella intressen» en mystifikation, inte bara i förhållande till de stora kolonialmakterna, utan också för de små nationerna som »endast /är/ shackpjäser i stormakternas imperialistiska spel«(14).

Luxemburgs teorier om den nationella frågan, som utvecklades mellan 1893 och 1917, bygger på fyra grundläggande teoretiska, metodologiska och politiska misstag.

1. Särskilt före 1914 hade hon en ekonomisk inställning till problemet: Polen är ekonomiskt beroende av Ryssland, alltså kan det inte vara politiskt oberoende — ett argument som tenderar att förbise det speciella och relativt unika i varje situation. Denna både deterministiska och ekonomiska metod är speciellt framträdande i hennes doktorsavhandling och hennes tidiga skrifter om den polska frågan. Polens industriella utveckling, som var knuten till den ryska marknaden, bestämmer »med den historiska nödvändighetens järnstyrka» (ett uttryck som Luxemburg ofta använde vid denna tidpunkt, tillsammans med ett annat av samma sort: »med en naturlags oundviklighet») å ena sidan den utopiska karaktären på det polska oberoendet, och å andra enheten mellan de ryska och polska proletariaten. Ett typiskt exempel på detta oförmedlade likställande av politik och ekonomi finns i en artikel som hon 1902 skrev om socialpatriotismen. I denna betonade hon att den ekonomiska trenden — »och därmed» den politiska trenden — i Polen var för enhet med Ryssland; orden »och därmed» var ett uttryck för denna avsaknad av förmedling, som inte påvisades utan helt enkelt antogs vara självklar.(15) Denna typ av argument började emellertid försvinna allteftersom Luxemburg alltmer lyckades undvika den ekonomistiska fallgropen, dvs. speciellt efter 1914, när hon myntade begreppet »socialism eller barbari» (Juniuspamfletten), som innebar ett avgörande metodologiskt brott med den ödestroende, Kautsky-artade ekonomismen. Hennes argument angående den nationella frågan i Juniuspamfletten var i huvudsak politiska och inte grundade på några mekaniska förutfattade meningar.

2. För Luxemburg var nationen huvudsakligen ett kulturellt fenomen. Återigen tenderar detta att tona ned nationens politiska innebörd, som inte kan likställas vare sig med ekonomi eller ideologi, och vars konkreta form är den självständiga nationalstaten (eller kampen för att upprätta den). Det var därför Rosa Luxemburg ville avskaffa det nationella förtrycket genom att tillåta en »fri kulturell utveckling», men vägrade att godkänna separatism eller rätten till politiskt oberoende. Hon förstod inte att förnekandet av rätten att bilda oberoende nationer just är en av de viktigaste formerna av nationellt förtryck.

3. Luxemburg såg bara de föråldrade, småborgerliga och reaktionära sidorna hos de nationella befrielserörelserna och insåg inte deras revolutionära potential gentemot tsarismen (och senare, i ett annat sammanhang, gentemot imperialism och kolonialism). Hon insåg med andra ord inte den invecklade och motsägelsefulla dialektiken hos dessa nationalistiska rörelsers dubbla karaktär. Vad gäller Ryssland kan man allmänt påstå att hon underskattade den revolutionära rollen som arbetarklassens icke-proletära allierade; bönderna, de förtryckta nationerna, spelade. Hon såg den ryska revolutionen som en arbetarrevolution, och inte — som Lenin — som en revolution ledd av proletariatet.(16)

4. Hon lyckades inte förstå att de förtryckta nationernas nationella frigörelse inte bara är den »utopiska», »reaktionära« och »förkapitalistiska« småbourgeoisins krav, utan också ett krav från massorna i sin helhet, inbegripet proletariatet; och att det ryska proletariatets erkännande av nationernas rätt till självbestämmande därför var ett oundgängligt villkor för dess solidaritet med de förtryckta nationernas proletariat.

Vad var orsaken till dessa misstag, luckor och brister? Det vore enligt vår uppfattning fel att tro att det fanns ett logiskt samband mellan dessa och Luxemburgs metod (frånsett ekonomismen före 1914) eller hennes politiska ståndpunkt i sin helhet (dvs. om partiet, demokratin, etc.), l själva verket var inte dessa teorier om den nationella frågan något utmärkande för Luxemburg, utan de delades av andra PLSDP-ledare, t o m sådana som, likt Dzerzjinskij, stödde bolsjevismen. Det mest troliga är att Luxemburgs ensidiga åsikt i sista hand var en ideologisk biprodukt av PLSDP:s fortlöpande, intensiva och bittra ideologiska kamp mot PSP.(17)

Meningsskiljaktigheterna mellan Lenin och Luxemburg var därför, i viss mån (åtminstone vad gäller Polen), resultatet av de ryska internationalisternas (som kämpade för att besegra den storryska chauvinismen) och de polska internationalisternas (som kämpade för att besegra den polska socialpatriotismen) olika ståndpunkter. Lenin verkade vid ett tillfälle godta en viss »arbetsdelning” mellan de ryska och polska marxisterna i denna fråga. När han sagt detta, var hans huvudkritik av Luxemburg den, att hon från en viss situation (Polen vid en bestämd tidpunkt i historien) försökte göra generaliseringar, och därför inte bara förnekade ett polskt oberoende, utan även alla andra små förtryckta nationers oberoende.

I en artikel behandlade emellertid Luxemburg problemet på ett sätt som var mycket likt Lenins: i inledningen från 1905 till samlingsverket »Den polska frågan och den socialistiska rörelsen«(18), l denna essä gjorde Luxemburg en noggrann åtskillnad mellan varje nations obestridliga rätt till självständighet (»som härstammar från socialismens elementära principer»), som hon erkände, och det önskvärda i denna självständighet för Polen, som hon förnekade. Detta är också en av de få texter där hon erkände vikten, djupet och tom det rättfärdiga i nationella känslor (även om hon behandlade dem som enbart ett »kulturellt« fenomen), och underströk att ett nationellt förtryck är det »mest outhärdliga förtrycket p.g.a. sin barbari», och att det bara kan ge upphov till »fientlighet och uppror». Detta verk, och vissa delar av Juniuspamfletten, visar att Luxemburgs tänkande var alltför realistiskt, i ordets revolutionära mening, för att utgöra ett linjärt, metafysiskt och stelt system.

2. Trotskij.

Trotskijs skrifter om den nationella frågan före 1917 kan definieras som »eklektiska» (det ord som Lenin använde för att kritisera dem) eller osammanhängande, och de intog en ståndpunkt mitt emellan Luxemburg och Lenin. Det var speciellt efter 1914 som Trotskij blev intresserad av den nationella frågan. Han tog upp den i sin pamflett Kriget och Internationalen (1914) — ett polemiskt arbete som riktade sig mot socialpatriotismen ur två olika, om än inte motsägande, synvinklar.

a) Ett historiskt/ekonomiskt synsätt. Världskriget är en produkt av motsättningen mellan produktivkrafterna, som tenderar mot en världsekonomi, och mot nationalstatens begränsningar. Trotskij förkunnade därför »krossandet av nationalstaten som självständig ekonomisk enhet» — vilket ur strikt ekonomisk synvinkel var ett fullständigt berättigat förslag. Ur denna premiss drog han emellertid slutsatsen att nationalstaten skulle »bryta samman» (Zusammenbruch} och »förstöras» (Zertrummerung} helt och hållet; nationalstaten som sådan, själva nationsbegreppet, skulle i framtiden bara kunna existera som ett »kulturellt, ideologiskt och psykologiskt fenomen». Givetvis kan man inte dra denna slutsats ur dessa premisser. Att en nationalstats ekonomiska självständighet upphör är ingalunda detsamma som att nationalstaten som politisk enhet försvinner. Liksom Rosa Luxemburg tenderade Trotskij att inskränka nationen antingen till ekonomi eller till kultur, och således förlorade han problemets specifikt politiska aspekt ur sikte dvs. nationalstaten som ett politiskt fenomen, skilt såväl från den ekonomiska som från den ideologiska sfären (även om det naturligtvis hade indirekta band till båda).

b) Ett konkret politiskt synsätt.
Till skillnad från Luxemburg slog Trotskij uttryckligen fast nationernas rätt till självbestämmande som ett av villkoren för »fred mellan nationer», som han ställde i motsättning till »diplomaternas fred». Dessutom försvarade han perspektivet på ett självständigt och enat Polen (dvs. fritt från tsaristiskt, österrikiskt och tyskt herravälde) såväl som självständighet för Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien, Böhmen, osv. Han såg befrielsen av dessa länder och deras sammanslutning i en Balkanfederation som det bästa hindret mot tsarismen i Europa. Vidare påvisade Trotskij, med anmärkningsvärd skarpsinnighet, det dialektiska förhållandet mellan proletär internationalism och nationella rättigheter. Socialpatrioternas utplåning av Internationalen var inte bara ett brott mot socialismen, utan också mot de »nationella intressena i dess vidaste och verkliga mening”, eftersom den splittrade den enda kraft som var förmögen att åter bygga upp Europa på grundval av demokratiska principer och nationernas rätt till självbestämmande(19).

l en artikelserie från 1915 (»Nationen och ekonomin»»(20)), försökte Trotskij definiera den nationella frågan på ett mer exakt sätt, men undgick inte en viss tvetydighet. Den motsägelsefulla utvecklingen av hans resonemang är typisk för ett tänkande som ännu inte tagit fast form. Han inledde med en polemik mot socialimperialisterna, som rättfärdigade sin ståndpunkt med behovet att utöka marknaderna och produktivkrafterna. Ur metodologisk synvinkel föreföll denna polemik förkasta ekonomismen: ja, marxister är för största möjliga expansion på det ekonomiska området, men inte på bekostnad av arbetarrörelsens splittring, förvirring och försvagning. Trotskijs argument var en aning förvirrade i det att han skrev om arbetarrörelsen som »den viktigaste produktivkraften i det moderna samhället»; icke desto mindre fastställde han de politiska kriteriernas avgörande vikt. l båda artiklarna återvände han emellertid till den »ekonomiska utvecklingens behov av centralisering», vilket kräver att man avskaffar nationalstaten som ett hinder för produktivkrafternas utveckling. Hur kunde dessa »behov» förlikas med nationernas rätt till självbestämmande, som Trotskij också erkände?

Han undvek detta dilemma med hjälp av en teoretisk kullerbytta, som gjorde att han återföll i ekonomism: »staten är en huvudsakligen ekonomisk organisation, den kommer oundvikligen att anpassa sig till den ekonomiska utvecklingens behov». Därför skulle nationalstaten upplösa sig i »Europas republikanska förenta stater», medan nationen, skild från ekonomin och befriad från statens föråldrade ramar, skulle få självbestämmanderätt…på den »kulturella utvecklingens» område.

1917 övergav Trotskij denna »eklektiska» ståndpunkt och antog den leninistiska uppfattningen i den nationella frågan, som han på ett briljant sätt försvarade vid Brest-Litovsk i egenskap av Folkkommissarie för Utrikes affärer(21).

3. Pannekoek och Strasser

Pannekoeks Klasskampen och nationen och Strassers Arbetarna och nationen gavs båda ut 1912 i Reichenburg (Böhmen) som ett internationalistiskt svar på Otto Bauers teser(22). Författarnas gemensamma, centrala tankegång var klassintressenas överlägsenhet över de nationella intressena. Den praktiska slutsatsen blev det österrikiska socialdemokratiska partiets enhet och vägran att dela upp det i separata eller autonoma nationella sektioner. Båda jämför de nationen med religionen, som en ideologi dömd att försvinna i och med socialismens uppkomst, och de förkastade Bauers lära om den nationella frågan som ohistorisk, idealistisk och nationellt-opportunistisk.

För Pannekoek var det »nationella fenomenet ett borgerligt ideologiskt fenomen». Bauers tro att denna ideologi kunde vara en självständig kraft var typisk för en kantiansk och inte för en materialistisk metod.

Det intressanta att Pannekoek och Strasser godtog huvuddragen i Bauers och den österrikiska socialdemokratins nationella program: nationell autonomi inom ramen för en multinationell österrikisk-ungersk stat. Pannekoek betonade vidare att detta var en autonomi som grundades på individuell och inte geografisk basis, vilket låg helt i linje med hans uppfattning om nationen som ett rent ideologiskt och kulturellt fenomen. Det är sant att Pannekoek och Strasser, till skillnad från Bauer, inte ansåg att programmet kunde förverkligas inom kapitalismens ramar, utan tillskrev det snarare ett rent propagandistiskt och skolande värde.

Ekonomismen fanns indirekt närvarande i de två författarnas gemensamma grundläggande premiss: klassintressenas företräde framför de nationella intressena berodde på de förras ekonomiska ursprung, I ett mycket underhållande stycke i sin pamflett förklarar Strasser att den gode tysk-österrikiske patrioten fortfarande skulle handla i tjeckiskt ägda affärer om de var billigare än sina tyska motsvarigheter. Men är det verkligen nog för att man, som Strasser, så kategoriskt skall kunna påstå, att när nationella och ekonomiska intressen kolliderar, så kommer de ekonomiska intressena alltid att segra?

Pannekoeks och Strassers polemik mot Bauer sattes in i ett revolutionärt perspektiv, men den var ofullständig i så motto som den begränsades till att ställa internationalismen i motsättning till austro-marxisternas national reformism, utan att erbjuda ett alternativt konkret politiskt synsätt på den nationella frågan och i synnerhet på de förtryckta nationernas kamp.

III. AUSTRO-MARXISTERNA OCH DEN KULTURELLA AUTONOMIN.

Austro-marxisternas viktigaste tankegång var kulturell autonomi inom ramen för en multinationell stat. Denna skulle bildas genom att man inordnade nationaliteterna i offentliga juridiska förbund, med en hel rad kulturella, administrativa och legala befogenheter. Vad gäller den nationella frågan, liksom alla politiska frågor, så kännetecknades deras läror av »centrism», halvvägs mellan reform och revolution, nationalism och internationalism. De ville både erkänna de nationella minoriteternas rättigheter och samtidigt bibehålla den österrikisk-ungerska statens enhet. Även om austro-marxisterna, liksom den radikala vänstern, tenderade att förkasta separatismen som en lösning på den nationella frågan, så gjorde de det inte enbart av andra, utan även av nästan rakt motsatta, skäl.

l. Karl Renner

Före 1917 gav Österrikes blivande kansler (1918-20) ut flera studier om den nationella frågan, av vilka den första och mest kända är Staten och nationen (1899). Hans metod var i grunden juridisk/konstitutionalistisk, och hans uppfattning om staten hade mer gemensamt med Lassalle än med Marx (vilket av Mehring, Kautsky och den borgerliga advokaten Hans Kelsen helt riktigt påpekades). Inflytandet från Lassalles statsinterventionism var tydligt redan i hans tidiga skrifter, men det blev avsevärt tydligare efter 1914, t ex i hans verk Marxismen, kriget och Internationalen (1917), som innehöll följande tankar (deras förhållande till marxismen är något problematiskt):
»Ekonomin tjänar mer och mer uteslutande kapitalistklassen; å andra sidan tjänar staten alltmer proletariatet»

— »Frön till socialismen kan idag återfinnas i den kapitalistiska statens samtliga institutioner».(23)
Det är i ljuset av denna »statssocialism» som Renners ståndpunkt i den nationella frågan måste ses. Hans viktigaste syfte var att hindra »kejsardömets sönderfall» och »Österrikes upplösning», dvs. att rädda den »historiska österrikiska staten». Den österrikisk-ungerska kejserliga staten blev därför den grundläggande ramen för Renners politiska tänkande, en ram som måste bevaras med hjälp av ett antal demokratiska reformer och eftergifter (kulturella, juridiska, osv.) till de nationella minoriteterna.

Paradoxalt nog var det p g a denna statsinterventionism som Renner försökte avpolitisera den nationella frågan, inskränka den till en administrativ och konstitutionell fråga(24), att omvandla den till ett juridiskt problem. Han försökte neutralisera faran för politisk separatism och den multinationella statens sammanbrott med hjälp av en spetsfundig och invecklad juridisk-institutionell apparat: nationella förbund på individuell basis, ett »nationellt register» över alla personer som hade valt en nationalitet, separata vallängder för varje nationell minoritet, territoriella och/eller nationella organ med administrativ autonomi, osv.

l verkligheten befann sig Renners ståndpunkter, som trots författarens påståenden saknade varje klassperspektiv och revolutionär inriktning, till största delen utanför marxismens teoretiska sfär.

2. Otto Bauer.

Bauers stora verk Den nationella frågan och socialdemokratin (1907) hade betydligt större teoretisk tyngd och inflytande än Renners skrifter. Bauer delade emellertid austro-marxismens grundläggande premiss med Renner: bevarandet av den multinationella staten. Bauer uppfattade lösningen på den nationella frågan i reformistiska termer (»nationell utveckling») var de ord han använde för att beskriva sin strategi), som en successiv påverkan av den österrikisk-ungerska statens institutioner: »Det är föga sannolikt att den nationella autonomin kommer att bli resultatet av ett stort avgörande av en djärv handling. Under en långsam utvecklingsprocess, under hårda strider… kommer Österrike steg för steg att utveckla sig i riktning mot nationell autonomi. Den nya författningen kommer inte att skapas genom en enda stor, lagstiftande handling, utan genom en rad provinsiella och lokala lagar.»(25)

Det som kännetecknade Bauers analys var den psyko-kulturella karaktären av hans teori om den nationella frågan, som byggde på ett vagt och mystiskt begrepp om »nationella särdrag», definierade i psykologiska termer: »olika föresatser, det faktum att samma stimulus kan frambringa olika rörelser, och att samma yttre situation kan leda till olika beslut».
I själva verket var denna uppfattning rent metafysisk, av ny-kantianskt ursprung. Det var knappast överraskande att den kritiserades hårt av Bauers marxistiska motståndare (Kautsky, Pannekoek, Strasser, etc.).

Det andra nyckelbegreppet i Bauers teoretiska konstruktion var givetvis den nationella kulturen, grunden för hela hans strategi om nationell autonomi. Att ställa analysen på en kulturell nivå gör givetvis att man förbiser det politiska problemet: självbestämmande genom att skapa nationalstater. I denna mening spelade Bauers »kulturalism» samma roll som Renners »juridism», den avpolitiserade den nationella frågan.

Å andra sidan uteslöt Bauer nästan fullkomligt klasser och klasskampen från den nationella kulturens område. Hans program syftade till att ge arbetarklassen tillgång till »kulturella värden» till »den gemensamma nationella kulturen” som kapitalismen utesluter dem från. Han föreföll m a o anse att »kulturella värden» är helt neutrala och utan klassinnehåll. Han gjorde sålunda rakt motsatt misstag till det som »Proletkult«-anhängarna gjorde som förbisåg den kulturella världens relativa självständighet och ville hänföra den direkt till sin sociala bas (»proletär kultur» kontra »borgerlig kultur»). Det var således lätt för Pannekoek att i sin polemik mot Bauer understryka att proletariatet läser in helt andra saker i Goethe och Schiller (eller Freiligrath och Heine) än bourgeoisin. Proletariatets komplicerade förhållande till det borgerliga kulturella arvet, ett dialektiskt förhållande av Aufhebung (bevarande — negation — överskridande), reducerades av Bauer till en enkel tillägnelse, eller snarare till ett passivt mottagande.

Bauer hade uppenbarligen rätt när han betonade kulturens avgörande betydelse för definitionen av det nationella fenomenet, men hans teori ledde honom till att göra den nationella kulturen till en fetisch. Det mest slående uttrycket för detta är tanken att socialismen leder till en ökande kulturell differentiering mellan nationerna(26).

Tack vare hans benägenhet att »nationalisera» socialismen och arbetarrörelsen, tack vara avvisandet av vad han kallade för det unga proletariatets »naiva kosmopolitiska uppfattning», och tack vara hans oförmåga att föreställa sig en internationell socialistisk kultur, var Bauers teori i viss utsträckning besmittad av den nationalistiska ideologi som den försökte besegra. Det är sålunda inte överraskande att den blev doktrin för de »nationalistisk/kulturella» strömningarna i arbetarrörelsen, inte bara i Österike-Ungern utan också i det ryska imperiet (Bund, de kaukasiska socialdemokraterna, etc.) och på andra ställen.

Trots dessa begränsningar hade emellertid Bauers verk ett otvivelaktigt teoretiskt värde, speciellt vad gäller den historiska; karaktären på hans metod. När Bauer definierade nationen som en produkt av ett gemensamt historiskt öde (vars materiella grund är människans kamp mot naturen), som ett »aldrig avslutat resultat av en ständig process», som en kristallisering av tidigare händelser, ett »fruset stycke historia”, så stod han på den historiska materialismens grund och i direkt motsättning till den borgerliga nationella konservatismen, de reaktionära myterna om den »eviga nationen» och de rasistiska ideologierna.

Denna historiska metod gav Bauers bok en metodologisk överlägsenhet, inte bara över Renner, utan över de flesta marxistiska författarna från den perioden, vars skrifter om den nationella frågan ofta hade en abstrakt och rigid karaktär. I så måtto som Bauers metod innehöll inte bara en historisk förklaring av den existerande nationella strukturerna, utan också en uppfattning av nationen som en process, en rörelse i ständig förändring, så kunde han undvika Engels misstag från 1848-49: det faktum att en nation (som t ex tjeckerna) »inte har haft någon historia» betyder inte nödvändigtvis att den inte kommer att ha någon framtid. Kapitalismens utveckling i Centraleuropa och Balkanländerna leder inte till att de »icke-historiska» nationerna assimileras, utan till att de vaknar.(27)

IV. LENIN OCH RÄTTEN TILL SJÄLVBESTÄMMANDE.

Den nationella frågan är ett av de områden där Lenin verkligen utvecklat den marxistiska teorin, genom att (utifrån Marx’ skrifter, men genom att gå långt utöver dem) lägga fram en sammanhängande, revolutionär strategi för arbetarrörelsen, baserad på den grundläggande parollen om nationellt självbestämmande.

Genom sin realism och logiska sammanhållning skilde sig de leninistiska lärosatserna på ett fördelaktigt sätt från de flesta andra marxistiska författares ståndpunkter, även från de som stod Lenin närmast i denna fråga: Kautsky och Stalin.

Kautskys ståndpunkter före 1914 var densamma som Lenins, men den karaktäriserades av sin ensidiga inriktning på språket som nationens grundval, och av en avsaknad av klarhet och djärvhet i formuleringen av nationernas rätt till avskiljande. Efter 1914 förkastade Lenin Kautskys tvetydiga och motsägelsefulla åsikter om nationernas rättigheter under krigsförhållanden som »hycklande» och »opportunistiska«.

l. Stalin

Vad gäller Stalins berömda artikel »Marxismen och den nationella frågan»(28), så är det riktigt att det var Lenin som skickade Stalin till Wien för att skriva den, och att han i ett brev till Gorkij i februari 1913 talade om den »fantastiska georgier som har satt sig ner för att skriva en stor artikel»(29). Men när artikeln var var färdig, så verkar det (tvärtemot en långlivad myt) inte som om Lenin var speciellt entusiastisk över den, eftersom han inte nämner den i någon av sina talrika skrifter om den nationella frågan, bortsett från en kort, parentetisk hänvisning i förbigående i en artikel från den 28:e december 1913. Det är uppenbart att huvudidéerna i Stalins verk var bolsjevikpartiets och Lenins. Men Trotskijs påstående att artikeln inspirerades, granskades och rättades »rad för rad« av Lenin verkar något tvivelaktig.(30) Tvärtom, på ett antal ganska viktiga punkter skiljer sig Stalins verk underförstått och uttryckligen från, och t o m motsäger, Lenins skrifter.

1. Uppfattningarna om »nationalkaraktärer», »gemensamma psykologiska drag», eller nationernas »psykologiska särdrag», är ingalunda leninistiska. Dessa begrepp är ett arv från Bauer, som Lenin uttryckligen kritiserade för hans »psykologiska teori»(31). I själva verket har tanken på en nationell psykologi mer gemensamt med vissa ytliga och förvetenskapliga folktraditioner än med en marxistisk analys av den nationella frågan.

2. Genom att slå fast att »det är först när alla dessa kännetecken /ett gemensamt språk, territorium, ekonomiskt liv och /»andlig fysionomi»/ finns för handen samtidigt som vi har en nation», så gav Stalin sin teori en dogmatisk inskränkt och rigid karaktär som man aldrig återfinner hos Lenin. Det stalinistiska nationsbegreppet var en verklig ideologisk tvångströja. Enligt Stalin var därmed Georgien ingen nation före den andra halvan av 1800-talet, eftersom det inte hade något »gemensamt ekonomiskt liv» och var uppdelat i ekonomiskt självständiga furstendömen. Men behöver inte tillägga att med detta kriterium skulle inte heller Tyskland före tullunionen ha varit någon nation… Ingenstans i Lenins skrifter kan vi finna en sådan ultimativ, stelbent och godtycklig »definition» av nationen.

3. Stalin vägrade uttryckligen gå med på att det var möjligt att ena eller förena nationella grupper som var utspridda i en multinationell stat: »Man frågar sig: är det möjligt att i ett enhetligt nationellt förbund sammansluta sådana grupper som blivit så främmande för varandra… Är det tänkbart att i en nation sammansluta exempelvis de baltiska och transkaukasiska tyskarna?». Svaret blev givetvis att allt detta var »otänkbart», »omöjligt» och »utopiskt»(32). I motsats till detta försvarade Lenin energiskt »friheten att bilda förbund, inbegripet förbund mellan alla samhällen oavsett nationalitet, i varje given stat», och han anförde som exempel just tyskarna i Kaukasus, de baltiska staterna och Petrogradområdet. Han tillade att rätten till varje sorts förbund mellan nationens medlemmar som var utspridda i olika delar av landet eller t o m världen, var »oomtvistlig, och den kan endast ifrågasättas om man har en inskränkt byråkratisk uppfattning».(33)

4. Stalin gjorde ingen åtskillnad mellan den storryska tsaristiska förtryckande nationalismen och de förtryckta nationernas nationalism. l ett mycket avslöjande stycke i hans artikel förkastade han i samma andetag tsarernas »kamplystna» nationalism »ovanifrån» och polackernas, judarnas, tatarernas, georgiernas, ukrainarnas, etc. »våg av nationalism nedifrån, vilken tidtals övergick i brutal chauvinism». Han inte bara misslyckades med att göra åtskillnad mellan nationalism »ovanifrån» och »nedifrån», utan han riktade också sin hårdaste kritik mot de socialdemokrater i de förtryckta länderna som inte hade »stått fast» mot den nationalistiska rörelsen.

Lenin, å andra sidan, ansåg inte bara att skillnaden mellan förtryckarnationens och den förtryckta nationens nationalism var helt avgörande, utan han angrep också alltid hårdast de som medvetet eller omedvetet kapitulerade för den storryska nationella chauvinismen. Det är ingen slump att ett av huvudmålen för hans polemik var de marxistiska socialdemokraterna i en förtryckt nation, Polen, som genom sin »fasta» hållning mot den polska nationalismen slutar med att förneka Polens rätt att avskilja sig från det ryska imperiet. Denna skillnad mellan Lenin och Stalin var i allra högsta grad betydelsefull, och den innehöll redan fröet till deras senare våldsamma motsättning om den nationella frågan i Georgien (december 1922) — Lenins berömda »sista strid».(34)

2. Lenin

Lenins utgångspunkt när han utarbetade en strategi i den nationella frågan var densamma som Luxemburgs, Trotskijs och Pannekoeks: den proletära internationalismen. Lenin insåg emellertid bättre än sina kamrater i den revolutionära vänstern det dialektiska förhållandet mellan internationalismen och rätten till nationellt självbestämmande:

a) endast rätten att avskilja sig möjliggör en fri och frivillig enhet, ett förbund, ett samarbete och, på lång sikt, en sammanslagning mellan nationerna.
b) endast om arbetarrörelsen i den härskande nationen erkänner den förtryckta nationens rätt till självbestämmande kan de förtrycktas fientliga inställning och misstänksamhet undanröjas, och båda ländernas proletariatet enas i den internationella kampen mot bourgeoisin.

Likaså hade Lenin insett det dialektiska förhållandet mellan den nationellt-demokratiska kampen och den socialistiska revolutionen. Folkmassorna (inte bara proletariatet, utan även bönderna och små-bourgeoisin) i den förtryckta nationen upptäckte han en bundsförvant till det medvetna proletariatet: ett proletariat som skulle ha till uppgift att leda dessa »olika, oeniga och heterogena massor» som omfattar småborgare och efterblivna arbetare med »fördomar, reaktionära fantasier, svagheter och misstag», i deras kamp mot kapitalismen och den borgerliga staten(35). Det är emellertid riktigt att det var först efter april 1917, då Lenin anammade den permanenta revolutionens strategi, som han, vad gäller Ryssland, började se de förtryckta nationernas nationella befrielsekamp inom det ryska imperiet inte bara som en demokratisk rörelse, utan som en allierad till proletariatet i den sovjetiska socialistiska revolutionen.

Ur metodologisk synpunkt var Lenin överlägsen de flesta av sina samtida framförallt p.g.a. hans förmåga att »sätta politiken främst», dvs. p g a hans envisa, orubbliga, konstanta och ihärdiga tendens att ta tag i och belysa de politiska aspekterna i varje problem och varje motsättning. Denna tendens var framträdande i hans polemik mot ekonomisterna i frågan om partiet 1902-03; i hans diskussion med mensjevikerna i frågan om den demokratiska revolutionen 1905; i det nyskapande i hans skrifter om imperialismen 1916; i den inspirerande svängning som aprilteserna representerade 1917; i hela hans viktigaste verk, Staten och revolutionen, och givetvis i hans skrifter om den nationella frågan. Det är bl a denna metodologiska aspekt som förklarar de leninistiska teoriernas uppenbara aktualitet för det tjugonde århundradet, imperialismens tidsålder, som faktiskt ser den politiska nivån alltmer dominerande (även om den i sista hand givetvis bestäms av ekonomin).

Medan de flesta andra marxistiska författare bara såg den ekonomiska, kulturella eller »psykologiska» sidan av den nationella frågan, så slog Lenin klart fast att frågan om självbestämmande »helt och uteslutande hänför sig till den politiska demokratins område»(36), dvs till rätten till politisk avskiljande och upprättande av en självständig nationalstat. Dessutom var Lenin fullständigt medveten om meningsskiljaktigheternas metodologiska grund:
»En ’autonom nation åtnjuter Inte samma rättigheter som en ’suverän’ nation; våra polska kamrater skulle inte ha kunnat undgå att uppmärksamma detta om de Inte (likt våra gamla ekonomister) envetet hade undvikit att göra en analys av politiska begrepp och kategorier.»(37) Som A.S.Nair och C.Scalabrino så viktigt påpekar var det tack vare hans förståelse av den politiska processens relativa självständighet, som Lenin var förmögen att undvika både subjektivism i sin analys av den nationella frågan och ekonomism(38).

Det är onödigt att påpeka att den nationella frågans politiska aspekter för Lenin ingalunda var detsamma som kansliernas diplomaternas och arméernas verksamhet. Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande.

Å andra sidan visar Lenins förkastande av Bauers och hans ryska lärjungars Teser om »nationell, kulturell autonomi», som han anser som en kapitulation inför den borgerliga och klerikala nationella kulturen att hans syn på rätten till självbestämmande. Just p.g.a. att den koncentrerar sig på den politiska sidan av saken, inte innebär några som helst eftergifter till nationalismen. Den är helt och hållet begränsad till den demokratiska kampen och den proletära revolutionens område.

Det är sant att dessa två mål i Lenins ögon inte har samma vikt; demokratiska krav måste alltid underordnas världsproletariatets revolutionära klasskamps intressen. Om t ex den republikanska rörelsen i ett speciellt fall visar sig vara ett instrument för reaktionen (Kambodja 1971!), så kommer marxisterna, enligt Lenin, inta att stödja den. Det innebär inte att arbetarrörelsen måste stryka kravet på republik från sitt program. Samma sak gäller självbestämmandet. Även om det finns vissa undantag, så är den allmänna regeln varje nations rätt till avskiljande, l själva verket tenderar Lenins analys att erkännandet av rätten till självbestämmande är av yppersta vikt för att skapa förutsättningarna för en internationalistisk enhet mellan arbetarna att underförstått utesluta t o m möjligheten till »undantag«, dvs av möjligheten till motsättningar mellan proletariatets intressen och nationernas demokratiska rättigheter.

AVSLUTNING: LÄRDOMAR FRÅN HISTORIEN

En del av debatterna mellan marxister om den nationella frågan har lösts av historien. Den österrikisk-ungerska multinationella staten splittrades i flera nationalstater efter Första Världskriget. Baskerna, enligt Engels »en huvudsakligen reaktionär nation», står idag på höjden av revolutionär kamp i Spanien. Polens enande, som Luxemburg kallade småborgerliga utopier, blev verklighet 1918. Den »icke-historiska» tjeckiska nationen, som p.g.a. brist på »nationell livskraft” var dömd att försvinna (Engels), bildade faktiskt en stat, genom att frivilligt bilda en federation med den slovakiska nationen.
Erfarenheterna från historien efter 1917 visar också att:

1) Nationen inte bara är en samling abstrakta, yttre kriterier. Den subjektiva faktorn, dvs medvetandet om en nationell identitet, en nationell politisk rörelse, är inte mindre viktig. Uppenbarligen kommer inte dessa »subjektiva faktorer» ur det blå: de är resultatet av vissa historiska förutsättningar — förföljelser, förtryck, etc. Men detta innebär att självbestämmandet måste få en vidare tillämpning; det måste gälla inte bara avskiljande, utan också själva den »nationella verkligheten». Det är inte en lärd »expert», utrustad med en lista av »objektiva kriterier» (av Stalins typ), som kommer att bestämma om ett samhälle är en nation eller inte, utan samhället självt(39).

2) Ändå sedan Woodrow Wilsons dagar, har stormakternas nationalism moderniserat sin ideologiska arsenal genom att tillägna sig paroller om demokrati, nationell jämlikhet och rätt till självbestämmande. Dess principer tillkännages nu av borgerliga statsmän överallt. Lyndon Johnson förkunnade 1966, när han var president i Förenat Staterna, högtidligt: »Vi kämpar för att upprätthålla principen om självbestämmande, så att det sydvietnamesiska folket kan bli fritt att bestämma sin egen framtid.«(40) Sannerligen har stormakternas politik gentemot de små nationerna förändrats till oigenkännlighet sedan 1800-talet, när Treitschke, vid tiden för ett uppror i Afrika skrev: »Det vore ett rent hån att tillämpa normala krigsprinciper i krig mot vildar. En negerstam måste tuktas genom att man sätter deras byar i brand, ty detta är den enda kursen som är effektiv.«(41)

Dagens verkliga hot mot arbetarrörelsens politiska hälsa är inte den barnsjukdom som Luxemburgs många misstag representerade, utan sjukliga fenomen av en betydligt farligare sort: stormakts-chauvinismens virus och den opportunistiska kapitulation för den borgerliga nationalismen som sprids av de ryska och kinesiska byråkratierna och deras lärjungar internationellt. »Ultravänsterismen« i den nationella frågan finns knappast idag. Bara inom vissa delar av den revolutionära vänstern återfinner man ibland ett avlägset eko från Luxemburgs texter, i form av ett abstrakt avståndstagande från de nationella befrielserörelserna i namn av »arbetarklassens enhet» och internationalismen. Samma sak gäller Engels uppfattning om »reaktionära nationer«. Om man sålunda tittar på vissa av de nationella frågorna idag, invecklade frågor där nationella, koloniala, religiösa och etniska aspekter sammanblandas och flätas samman — t ex konflikten mellan araber och israeler eller kampen mellan katoliker och protestanter i Nordirland — kan man se att det finns två motsatta frestelser som hemsöker den revolutionära vänstern. Den första frestelsen är att förneka det rättfärdiga i palestiniernas eller katolikernas i Ulster nationella rörelser: att fördöma dem som »småborgerliga» och splittrande för arbetarklassen, och abstrakt mot den proklamera principen om den nödvändiga enheten mellan proletärer av alla nationaliteter, raser eller religioner. Den andra frestelsen är att okritiskt ansluta sig till dessa rörelsers nationalistiska ideologi och fördöma de härskande nationerna (israeliska judar eller nordirländska protestanter) i klump, utan att göra skillnad mellan klasser, som »reaktionära nationer« — nationer som förnekas rätten till självbestämmande.

Den uppgift revolutionära marxister står inför är att undvika dessa två blindskär och — genom en konkret analys av varje konkret situation — hittar en verkligt internationalistisk inriktning, som hämtar sin inspiration från Kominterns politik i den nationella frågan under Lenin och Trotskij (1919-23) och från den berömda resolutionen från Andra Internationalens kongress 1986, som hade det ovanliga privilegiet att stödjas av både Lenin och Luxemburg: »Kongressen förkunnar alla nationers fullständiga rätt till självbestämmande; och den uttrycker sin sympati med arbetarna i alla de länder som för närvarande dignar under enväldets militära, nationella eller andra sorters ok; kongressen uppmanar arbetarna i dessa länder att sluta sig till de medvetna arbetarna i hela världen, för att jämte dem kämpa för att besegra den internationella kapitalismen och uppnå den internationella socialdemokratins mål.»

Michael Löwy

NOTER:
X) Ur »Les marxistes et la question nationale 1848-1914«, en antologi av Georges Haupt, Michael Lowy, ClaudeWeill, Maspero, PARIS 1974. Översatt till engelska med ett kort tillägg i slutordet i New Left Review nr 96.
1) Karl Marx, »Den tyska ideologin», Människans frigörelse, Aldus 1965, s.165. Se t ex Friedrich Engels, »Dos Fest der Nation in London». (1846), i Marx, Engels, Lasalle, Aus dem literarische Nachlass, Stuttgart 1902, vol.2, s.408: »Drömmarna om en europeisk Republik, om en varaktig fred under politisk organisation, har blivit lika groteska som fraser om nationernas enhet under den universella handelsfrihetens skydd… l varje land har bourgeoisin sina egna speciella intressen och den kan inte överskrida nationaliteten… Men i alla länder har proletariatet ett enda och gemensamt intresse, en enda och gemensam fiende, en enda och gemensam kamp. Endast proletariatet kan avskaffa nationaliteten, endast det vaksamma proletariatet kan möjliggöra nationernas broderskap,.»
2) Angående denna fråga, se den polske marxisten Roman Rosdolskys anmärkningsvärda essä, »Friedrich Engels und das Problem der ’geschichtlosen Völker’», Archiv fur Sozialgeschichte IV, 1964.
3)Engels. »The Magyar Struggle», i Marx, The Revolutions of 1848, London 1973, s.221-2.
4) Engels, »Deutschland und der Panslawismus», (Neue Öder Zeitung 1855), Marx/Engels XI, citerat i Rosdolsky, op.cit, s.174.
5) Engels, »What is to Become of Turkey In Europé?» (New York Daily Tribune 1853), Werke IX, citerat i Rosdolsky, op.cit., s.174.
6) Engels, »What Have the Working Classes to Do with Poland?», i Marx, The First International and Ätter, London 1974, s.378-88.
7) Engels, »Anfang des Endes in Österreich» (1847), Weke IV, s.510.
8) Engels, »The Magyar Struggle», op.cit., s.219.
9) Rosa Luxemburg, »Sozialpatriotische Programakrobatik”, Internationalismus und Klassenkampf.
10) Se Paul Frölich, Rosa Luxemburg, Monthly Review Press, New York 1972.
11) V.I. Lenin, Collected Works, vol.3.
12) Luxemburg, »Nationalität und Autonomie», i Internationalismus und Klassenkampf, Neuwied 1971, s.236, 239.
13) Luxemburg, Socialdemokratins kris, Gidlunds 1971, s.134.
14) Luxemburg, »Riktlin/er för den internationella socialdemokratins uppgifter», ibid., s.178.
15) Luxemburg, »Sozialpatriotische Programakrobatik», i Internationalismus und Klassenkampf, op.cit.
16) Se t ex Georg Lukacs, »Kritiska kommentarer till Rosa Luxemburgs kritik av ryska revolutionen» i Historia och klassmedvetande, Cavefors 1971, s.353-378.
17) Se t ex Lenin, »Om nationernas självbestämmanderätt». Valda verk i tre band, bok 1, s.572: »Det är fullständigt förståeligt, att kampen mot Polens nationalistiskt förblindade småbourgeoisi förmått de socialdemokratiska polackerna att med särskilt (ibland kanske litet överdrivet) nit ’ta till i överkant’.»
18) Luxemburg, »Vorwort zu dem Sammelband ’Die polnische Frage und die sozialistische Bewegung’», i Internationalismus und Klassenkampf, op.cit.
19) Leo Trotskij, The Bolsheviki and World Peace, New York 1918, s.21, 230-31, etc.
20) Nashe Slovo 130, 135 (3:e och 9:3 juli 1915), återgivna i vol.9 (1927) av Trotskijs Samlade verk på ryska.
21) Se t ex Trotsky, History of the Russian Revolution, London 1967, vol.3, s.62: »Oavsett Sovjetunionens framtida öde… så kommer Lenins nationella politik att få en plats bland mänsklighetens eviga skatter.»
22) Anton Pannekoek, Klassenkampf und Nation, Reichenberg 1912.
23) Josef Strasser, Der Arbeiter und die Nation, Reichenberg 1912.
23) Karl Renner, Marxismus, Krieg und Internationale, Stuttgart 1917, s.26.
24) Se t ex Arduino Agnelli, Questione nazionale e socialismo: K.Renner e O.Bauer, Bologna 1969, s.109.
25) Otto Bauer, Die Nationalitätenfrage und die Sozialdemokratie, Wien 1924, s.404.
26) Ibid., s.105-8.
27) Ibid., s.239-72. Det bör tilläggas att Bauers program för kulturell autonomi hade ett visst värde som komplement — inte som alternativ — till en politik som grundades på ett erkännande av självbestämmanderätten. Sovjetunionens första konstitution införlivade faktiskt i viss mening principen om de nationella minoriteternas kulturella autonomi.
28) Josef Stalin, »Marxismen och den nationella frågan», Moskva 1950.
29) Lenin, Collected Works, vol.35, s.84.
30) Se t ex Trotskij, Stalin, London 1969, vol.1,s.233.
31) Lenin, »Om nationernas självbestämmanderätt», Valda verk i tre band, bok 1, s.546.
32) Stalin, »Marxismen och den nationella frågan», op.cit., s.49.
33) Lenin, »The National Programme of the RSDLP», Collected Works, vol.19, s.543 och »Critical Remarks on the National Question», CW 20, s.39, 50.
34) Om »Lenins sista strid», se »Fjärde Internationalen nr 7-8/-72 (»Lögnens renässans”), s.11 ff.
35) l denna fråga är Lenins analys av 1916 års uppror på Irland ett utmärkt exempel på revolutionär realism: se »The Discussion of Self-determination Summed Up«, Collected Works, vol.22, s.353-58.
36) Lenin, »The Socialist Revolution and the Right of Nations to Self-determination», Collected Works, vol.22, s.145.
37) Lenin, »The Discussion on Self-determination Summed up«, op.cit. s.344.
38) Som A.S Nair och C. Scalabrino betonade i sin utmärkta artikel, »La question nationale dans la théorie marxiste révolutionnaire», Partisans 59-60, maj-augusti 1971.
39) Se t ex Trotskij om de svarta i USA: »Det är inte abstrakta kriterier som är avgörande i detta fall: betydligt viktigare är det historiska medvetandet och känslorna.» Trotsky on Black Nationalism and Self-determination, New York 1967, s.16.
40) Citerat i A. Schlesinger jr., The Bitter Heritage, Boston 1967, s. 108.
41) Heinrich von Treitschke, Politics, London 1916, vol.2, s.614.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1980

Från Hegels ”Logik’ till Finlandsstationen i Petrograd

En man som talar sådan smörja är inte farlig. (Stankevitj, socialist; april 1917)
Det är fantasier, en dåres fantasier! (Bogdanov, mensjevik; april 1917)
Det är galna drömmar… (Plechanov, mensjevik; april 1917)
I många år har Bakunins plats i den ryska revolutionen varit vakant; nu har den intagits av Lenin. (Goldenberg, före detta bolsjevik; april 1917)
Den dagen (4 april) kunde kamrat Lenin inte hitta några uttalade sympatisörer, inte ens inom våra egna led. (Zaleskij, bolsjevik; april 1917)
Vad gäller Lenins allmänna schema, menar vi att det är oacceptabelt genom att det utgår från antagandet att den borgerligt demokratiska revolutionen ändar i och innefattar en omedelbar omvandling av denna revolution till en socialistisk revolution. (Kamenev i en ledare i Pravda, Bolsjevikpartiets tidning; 8 april 1917)

Så samstämmigt mottog de officiella företrädarna för den ryska marxismen de kätterska teser – Aprilteserna – som Lenin framlagt, först för den stora skara som samlats på Finlandsstationens gård i Petrograd, från taket på en pansarbil, och sedan, i gryningen, för de bolsjevikiska och mensjevikiska sovjetdelegaterna. Suchanov (mensjevik och senare sovjetfunktionär) vittnar i sina berömda memoarer om att Lenins centrala politiska paroll – all makt åt sovjeterna – ”ekade som en blixt från en klar himmel” och ”bedövade och förvirrade till och med de trognaste bland hans lärjungar.” Enligt Suchanov hade en ledande bolsjevik till och med deklarerat ”att (Lenins) tal inte hade skärpt motsättningarna inom socialdemokratin utan tvärtom dämpat dem, där- för att bolsjevikerna och mensjevikerna bara kunde vara ense gentemot Lenins ståndpunkter!”¹ Ledaren i Pravda den 8 april bekräftade vid den tiden intrycket av en samstämmig enighet gentemot Lenin; enligt Suchanov ”verkade det som om Bolsjevikpartiets marxistiska medlemmar stod starka och orubbliga, att hela partiet revolterade gentemot Lenin i försvaret av de elementära principerna för det förgångnas vetenskapliga socialism; ändå misstog vi oss!”-

Hur skall vi kunna förklara den oerhörda storm som Lenins ord piskade upp, och denna kör av allmänna fördömanden som hördes mot dem? Suchanovs enkla men avslöjande beskrivning ger oss svaret: Det var just vad Lenin hade gjort – han hade brutit med ”det förgångnas vetenskapliga socialism”, med ett särskilt sätt att förstå marxismens ”elementära principer”. Ett sätt som, i viss mån, var gemensamt för alla strömningar inom den marxistiska socialdemokratin i Ryssland. Den rådlöshet, förvirring, indignation eller hånfullhet med vilken Aprilteserna hade mottagits av både de mensjevikiska och bolsjevikiska ledarna är bara symptom på det radikala brott det leder till med Andra Internationalens tradition av ”ortodox marxism” (vi avser den ledande strömningens ”ortodoxa marxism” och inte den radikala vänsterns: Rosa Luxemburg med flera), en tradition för vilken materialism (mekanisk, deterministisk, evolutionär) kristalliserades i en rigid och paralyserande politisk slutledning:

Ryssland är ett efterblivet, barbariskt, halvfeodalt land. Det är inte moget för socialismen.
Den ryska revolutionen är en borgerlig revolution. Vilket skulle bevisas.

Sällan har en teoretisk vändning varit rikare på historiska konsekvenser än den som inleddes av Lenin i hans tal på Finlandsstationen i Petrograd. Vilka var de metodologiska källorna för denna helomvändning? Vilken var den specifika skillnaden i metod jämfört med den historiska marxistiska ortodoxins rättesnören?

Här är Lenins eget svar, skrivet i polemik riktad just mot Suchanov, i januari 1923:

Alla kallar sig själva marxister som förstår sig på marxismen på det mesta möjliga pedantiska sätt. De har inte allt förstått det väsentliga i marxismen, nämligen dess revolutionära dialektik.³

Dess revolutionära dialektik: i ett nötskal är det just på denna punkt som Lenin bryter med Andra Internationalens marxism och i viss mån med sitt eget ”förflutnas” filosofiska medvetenhet. Med början i första världskrigets upptakt, närdes brytningen av återvändandet till den marxistiska dialektikens hegelianska källor, och ställdes på sin spets i den monumentala, ”tokiga”, ”galna” utmaningen på natten den 3 april 1917.

l. ”Gammalbolsjevism” eller ”det förgångnas marxism”: Lenin före 1914

En av de viktigaste källorna till Lenins politiska tänkande före 1914 hade varit Karl Marx Den heliga familjen⁴ (1844), vilken han hade läst och sammanfattat i en anteckningsbok 1895. Han hade varit särskilt intresserad av kapitlet med titeln ”Kritiskt slag mot den franska materialismen”⁵, vilket han beskrev som ”ett av de mest värdefulla i boken”.⁶ Detta kapitel utgör den enda skrift av Marx i vilken han på ett okritiskt sätt ”hakar sig fast” vid 1700-talets franska materialism, vilken han presenterar som kommunismens ”logiska hörnsten”. Citaten hämtade från detta kapitel ur Den heliga familjen utgör en av dessa förlegade doktriner som möjliggör identifieringen av en ”metafysisk” materialism i en marxistisk strömning.

Å andra sidan är det ett klart och välkänt faktum att Lenin vid den tiden var mycket influerad av Plechanovs politiska åskådning. Samtidigt som Lenin var mer politiskt flexibel och radikal än sin läromästare, som efter brytningen 1903 blev mensjevismens ledande teoretiker, accepterade Lenin vissa grundläggande ideologiska antaganden i Plechanovs ”fördialektiska” marxism och hans strategiska slutsats: den ryska revolutionens borgerliga karaktär. Med denna ”allmänna grund” är det svårt att förstå hur det hade varit möjligt för Lenin, trots hans härda och oförsonliga kritik av mensjevikernas ”svansande” efter det liberala borgerskapet, att acceptera – från 1905 till 1910 – flera försök att återförena de två fraktionerna inom den ryska socialdemokratin. Dessutom var det då han politiskt närmade sig Plechanov som mest (mot likvidationismen 1908-09) som han skrev Materialism och empiriokriticism, ett verk i vilket inflytandet från ”den ryska marxismens fader” kan ses och läsas.

Vad som är anmärkningsvärt och utmärkande för Lenin före 1914 är att den marxistiska auktoritet han ofta refererade till i sin polemik mot Plechanov var ingen mindre än… Karl Kautsky. Han finner till exempel i en artikel av Kautsky om den ryska revolutionen (1906) ”ett slag riktat direkt mot Plechanov” och han understryker entusiastiskt att Kautskys och bolsjevikernas analys sammanfaller:

Den borgerliga revolutionen, genomförd av arbetarklassen och bönderna, trots borgarklassens instabilitet, är en grundläggande tes i bolsjevikernas taktik som helt och hållet bekräftas av Kautsky.⁷
En noggrann analys av Lenins viktigaste politiska skrift från denna period, Socialdemokraternas två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen⁸ (1905), avslöjar med oerhörd klarhet spänningen i Lenins tänkande mellan hans rika, revolutionära realism och de begränsningar som påtvingats honom av den ”ortodoxa” marxismens tvångströja. Å ena sidan finner vi i skriften en upplysande och ingående analys av den ryska borgarklassens oförmåga att framgångsrikt leda en demokratisk revolution, vilken bara kan genomföras av en allians mellan arbetare och bönder som utövar sin revolutionära diktatur; han talar till och med om arbetarklassens ledande roll i denna allians och tycks, ibland, ha klart för sig idén om en oavbruten övergång till socialismen: denna diktatur ”kommer att vara oförmögen (utan en rad mellanliggande stadier av revolutionär utveckling) att angripa kapitalismens grundvalar.”⁹Med denna lilla parentes öppnar Lenin fönstret på glänt mot den socialistiska revolutionens okända land, bara för att genast stänga det och återvända till det slutna område som kringgärdas av ortodoxins begränsningar. Dessa begränsningar finner vi i otaliga varianter i Två taktiska linjer, där Lenin återigen kategoriskt bekräftar den ryska revolutionens borgerliga karaktär, och fördömer ”idén om att söka frälsning för arbetarklassen någon annanstans än i kapitalismens vidareutveckling som reaktionär.”¹⁰

Det främsta argumentet han påvisar för att utveckla sin tes är den ”fördialektiska” marxismens ”klassiska” tema: Ryssland är inte moget för en socialistisk revolution:

Nivån på Rysslands ekonomiska utveckling (ett objektivt villkor) och nivån på klassmedvetande! och organiseringen av arbetarklassens breda massa (ett subjektivt villkor, oupplösligt förbundet med det objektiva villkoret) gör den omedelbara och fullständiga befrielsen av arbetarklassen omöjlig. Bara de mest okunniga kan blunda inför den nu pågående demokratiska revolutionens borgerliga karaktär.¹¹

Det objektiva bestämmer det subjektiva; ekonomin är förutsättningen för medvetandet; i dessa två meningar ligger Moses och de Tio budorden i Andra Internationalens materialistiska evangelium, vilket vägde tyngre än Lenins rika, politiska intuition.

Den formel som var bolsjevismens kärna före kriget – ”Gammalbolsjevismen” – avspeglar inom sig själv alla tvetydigheter i den första leninismen: ”arbetarnas och böndernas revolutionära diktatur”. Lenins grundläggande revolutionära nyskapelse (som radikalt särskiljer den från den mensjevikiska strategin) uttrycks i den flexibla och realistiska formeln: arbetarnas och böndernas makt, en formel av ”algebraisk” karaktär (enligt Trotskij) där varje klass’ specifika betydelse inte på förhand är avgjord. Å andra sidan, den uppenbart paradoxala termen ”demokratisk diktatur”, är ortodoxins slagord, den synliga närvaron av de begränsningar som satts av den ”förgångna” marxismen: revolutionen är bara demokratisk, det vill säga borgerlig, en utgångspunkt som, som Lenin skrev i en avslöjande passage, ”nödvändigtvis härstammar från hela den marxistiska filosofin”, det vill säga marxistisk filosofi som den uppfattades av Kautsky, Plechanov och andra ideologer inom, som det vid den tiden samstämmigt kallades, den ”revolutionära socialdemokratin”.¹²

Ett annat tema i Två taktiska linjer… som vittnar om det metodologiska hinder som skapats av marxismens analytiska natur är det outtalade och formella avvisandet av Pariskommunen som förebild för den ryska revolutionen. Enligt Lenin misslyckades Kommunen på grund av att den var ”oförmögen /att/ särskilja mellan den demokratiska revolutionens uppgifter och den socialistiska revolutionens uppgifter”, på grund av att den ”förväxlade uppgifterna i kampen för en republik med uppgifterna i kampen för socialismen… Således utgjorde den ett styre som vår (den framtida provisoriska revolutionära regeringen MJL) inte kommer att bli”.¹³ Vi kommer senare se att detta är just en av de skärningslinjer där Lenin i april 1917 kommer att genomföra en hjärtskärande revidering av ”Gammalbolsjevismen”.

II. ”Brottet” 1914

”Det är en förfalskning från den tyska försvarsstaben”, sade Lenin när de visade honom ett exemplar av Vorwärts (Framåt, den tyska socialdemokratins tidning) med nyheten om de tyska socialdemokraternas röster för krigskrediter den 4 augusti 1914. Denna berömda historia (liksom hans styvnackade vägran att tro på att Plechanov hade stött det ”nationella försvaret” av Tsarryssland) illustrerar på en och samma gäng de illusioner Lenin hade om den ”marxistiska” socialdemokratin, hans förvåning när han konfronterades med den Andra Internationalens misslyckanden, och den avgrund som öppnade sig mellan honom själv och de ”före detta ortodoxa” som hade blivit socialpatrioter.

Katastrofen den 4 augusti var för Lenin ett slående bevis på att det var ”något ruttet i staten Danmark”¹⁴ inom den officiella ”ortodoxa” marxismen. Denna ortodoxis politiska bankrutt ledde honom därför till en djupgående revidering av de filosofiska ramar som bestämde Kautskys och Plechanovs marxism.

Andra Internationalens misslyckanden under krigets första dagar, sporrade Lenin att fundera över de teoretiska grunderna till ett så stort förräderi.¹⁵

Det kommer en dag att vara nödvändigt att spåra upp den exakta väg som ledde Lenin från traumat i augusti 1914 till Hegels Logik en knapp månad senare. Var det helt enkelt önskan om att återvända till det marxistiska tänkandets källa? Eller var det en klar intuition om att den metodologiska akilleshälen för Andra Internationalens marxism var en oförståelse av dialektiken?

Oavsett orsaken råder det inget tvivel om att hans vision av den marxistiska dialektiken förändrades på ett genomgripande sätt Beviset på detta är just skriften Filosofiska anteckningsböcker, samt det brev han avsände den 4 januari 1915, kort efter att ha läst färdigt Logikens vetenskap (17 december 1914), till redaktionssekreteraren för Granatförlaget för att fråga om ”det fortfarande fanns tid att göra några ändringar (i hans Karl Marx¹⁶) i avsnittet om dialektiken”.¹⁷ Och det var absolut inte med en ”övergående entusiasm” som han sju år senare i en av sina sista skrifter. Om den stridbara marxismens betydelse (1922), uppmanade ”redaktörerna och medarbetarna i partiets teoretiska tidskrift” (Under marxismens baner) att ”utgöra ett sorts Sällskap av materialistiska vänner till den hegelianska dialektiken”. Han understryker behovet av ”en systematisk studie av den hegelianska dialektiken från en materialistisk utgångspunkt”, och föreslår till och med att ”i tidskriften trycka utdrag ur Hegels viktigaste verk, tolka dem materialistiskt och kommentera dem med hjälp av exempel på hur Marx tillämpade dialektiken”.¹⁸

Vilka var tendenserna (eller åtminstone, ansatserna) i Andra Internationalens marxism som gav den dess fördialektiska karaktär?

1. För det första tendensen att sudda ut distinktionen mellan Marx dialektiska materialism och Helvetius’, Feuerbachs med fleras ”uråldriga”, ”vulgära”, ”metafysiska” materialism. Plechanov, till exempel, kunde skriva följande förbluffande rader

I Marx Teser om Feuerbach…¹⁹ vederläggs ingen av de grundläggande idéerna i Feuerbachs filosofi; de förbättras snarare… Marx och Engels materialistiska åskådning har utarbetats i den riktning som anges av den inre logiken i Feuerbachs filosofi.

Dessutom kritiserade Plechanov Feuerbach och 1700-talets franska materialister för att också ha… idealiserat en historieuppfattning.²⁰

2. Den tendens som följer av den första: att reducera den historiska materialismen till mekanisk ekonomisk determinism i vilken det ”objektiva” alltid är orsaken till det ”subjektiva”. Exempelvis insisterar Kautsky outtröttligt på uppfattningen om att ”arbetarklassens herravälde och den sociala revolutionen inte kan äga rum innan de nödvändiga förutsättningarna , såväl ekonomiska som psykologiska, för det socialistiska samhället är helt uppfyllda.” Vilka är dessa ”psykologiska förutsättningar”? Enligt Kautsky, ”intelligens, disciplin och en organisatorisk talang”. Hur skall dessa förutsättningar skapas? ”Det är kapitalismens historiska uppgift” att skapa dem. Historiens sensmoral:

Det är bara där det kapitalistiska produktionssystemet har uppnått en hög utvecklingsgrad som de ekonomiska förutsättningarna möjliggör omvandlingen, genom folkets makt, av kapitalistiskt ägande av produktionsmedlen till samhälleligt ägande.²¹

3. Försöket att reducera dialektiken till en darwinistisk evolution, där de olika stadierna i mänsklighetens historia (slaveri, feodalism, kapitalism, socialism) sker i en strikt ordningsföljd som förutbestäms av ”historiens lagar”. Kautsky, till exempel, definierar marxismen som ”det vetenskapliga studiet av den sociala organismens utveckling”.²² Kautsky hade i själva verket varit darwinist innan han blev marxist, och det är inte utan orsak som hans lärjunge Brill definierade hans metod som ”bio-historisk-materialism…”

4. En abstrakt och naturalistisk uppfattning om ”historiens lagar”, vilken illustrerades på ett slående sätt av det fantastiska uttalande som Plekhanov gjorde då han hörde nyheterna om Oktoberrevolutionen: ”Men det är en förbrytelse mot alla historiens lagar!”

5. En tendens att återfalla till den analytiska metoden, att bara förstå ”distinkta och separata” objekt, där skillnaderna oåterkalleligen ligger fast: Ryssland – Tyskland; borgerlig revolution – socialistisk revolution; parti – massor; minimiprogram – maximiprogram, etc. Det är helt klart att Kautsky och Plechanov noggrant hade läst och studerat Hegel; men de hade inte, så att säga, upptagit och ”smält” honom i deras föregående system av evolutionism och historisk determinism.

I hur hög grad utgjorde Lenins anteckningar om Hegels Logik en utmaning mot den fördialektiska marxismen?

l. Först och främst vidhåller Lenin den avgrund som skiljer ”dåraktig”, det vill säga ”metafysisk, outvecklad, död, grov”, materialism från marxistisk materialism, vilken tvärtom ligger närmare den ”intelligenta”, det vill säga dialektiska, idealismen. Följaktligen kritiserar han Plechanov hårt för att inte ha skrivit någonting om Hegels storartade Logik, ”det innebär framför allt om dialektiken som filosofisk kunskap”, och för att ha ”kritiserat Kant ur en vulgärmaterialistisk utgångspunkt och inte på Hegels sätt.”²³

2. Han uppnår för egen del en dialektisk förståelse av kausalitet (orsak och verkan):

Orsak och verkan är, alltså, endast delar av ett universellt ömsesidigt beroende, av (universell) förening, av ömsesidig förening av händelser…

Samtidigt godtar han den dialektiska process genom vilken Hegel upplöser ”motsättningen mellan reellt och abstrakt” i det subjektiva och det objektiva och bryter ner deras ensidighet²⁴

3. Han understryker den avgörande skillnaden mellan den vulgärt evolutionistiska uppfattningen och den dialektiska uppfattningen om utvecklingen:

Den första, /utveckling som ökning och minskning, som upprepning/ är livlös, blek och torftig; den andra /utveckling som motsatsernas enhet/ ger ensam nyckeln till ”sprången”, till ”brotten i kontinuitet”, till ”omvandlingen till det motsatta”, till nedbrytandet av det gamla och framväxten av det nya.²⁵

4. Tillsammans med Hegel kämpar han ”mot att göra begreppet lag absolut, mot att förenkla det, mot att det görs till en fetisch” (och tillägger ”märk väl för modem fysik!!!”). Han skriver på samma sätt att ”lagar, alla lagar är trångsynta, ofullständiga, approximativa”.²⁶

5. Han ser i totalitetskategorin, i rörelsen hos helheten av verklighetens delar, den dialektiska kunskapens innersta väsen.²⁷ Vi kan se hur Lenin omedelbart tog denna metodologiska princip i bruk i den pamflett han skrev vid den tiden. Andra Internationalens Sammanbrott. Han utsätter försvararna av ”det nationella försvaret” för en allvarlig kritik – dessa försöker förneka första världskrigets imperialistiska natur med hänvisning till ”den nationella faktorn” i serbernas krig mot Österrike – genom att understryka att Marx’ dialektik ”helt riktigt utesluter en isolerad undersökning av ett objekt, det vill säga en som är ensidig och fruktansvärt förvriden.”²⁸ Detta är av avgörande betydelse eftersom, som Lukacs säger, den dialektiska kategorin ”helheten” omvandlar den revolutionära principen till vetenskap.

Isoleringen, fastlåstheten, separationen och den abstrakta motsättningen mellan olika delar av verkligheten upplöses delvis genom kategorin helheten, delvis av Lenins uttalande om att ”dialektiken är den teori som visar… varför människan inte ska förstå motsatser som döda och förstenade, utan som levande, betingade, rörliga, genomträngande varandra”.²⁹

Det som uppenbart intresserar oss här är mindre studien av det filosofiska innehållet i Anteckningsböckerna ”i sig själva” än deras politiska konsekvenser. Det är inte svårt att hitta den röda tråd som leder från de metodologiska förutsättningarna för Anteckningsböckerna till Lenins teser 1917; från kategorin helheten till teorin om den svagaste länken i den imperialistiska kedjan; från genomträngandet av motsatserna till omvandlingen av den demokratiska revolutionen till den socialistiska revolutionen; från det dialektiska begreppet kausalitet till vägran att definiera den ryska revolutionens natur enbart genom Rysslands ”ekonomiskt efterblivna bas”; från kritiken av den vulgära evolutionismen till ”brottet i kontinuitet” 1917: och så vidare… Men det viktigaste är helt enkelt att den kritiska läsningen, den materialistiska läsningen, av Hegel hade befriat Lenin från Andra Internationalens förment ortodoxa marxism, från de teoretiska begränsningar den utsatte hans tänkande för. Studiet av Hegels logik hjälpte Lenin att röja den teoretiska väg som ledde fram till Finlands-stationen i Petrograd. I mars-april 1917 kunde Lenin, befriad från det hinder som utgjordes av den fördialektiska marxismen, under händelsernas tryck, kunde göra upp med den politiska slutsatsen: den abstrakta och rigida principen enligt vilken ”den ryska revolutionen bara kunde vara borgerlig – att Ryssland inte var ekonomiskt moget för en socialistisk revolution”. När han väl gått över floden Rubicon, gjorde han sitt bästa för att närma sig problemet från en praktisk, konkret och realistisk utgångspunkt: vilka är de åtgärder, som i verkligheten utgör övergången till socialismen, som kan göras acceptabla för majoriteten av folket, det vill säga massan av arbetarna och bönderna?

III. Aprilteserna 1917

Sanningen är att Aprilteserna tillkom i mars, mer exakt mellan den 11 och 26 mars, det vill säga mellan det tredje och femte Brevet från fjärran. En noggrann analys av dessa två dokument (vilka för övrigt inte publicerades 1917), gör det möjligt att begripa själva rörelsen i Lenins tänkande. På den viktigaste frågan – kan den ryska revolutionen vidta åtgärder som leder fram till en övergång till socialismen – svarar Lenin på två sätt: i det första (Brev 3) ifrågasätter han det traditionella svaret; i det andra (Brev 5) ger han ett nytt svar.

Brev 3 innehåller i sig självt två på varandra följande delar som står i en olöslig motsättning till varandra. Lenin beskriver vissa konkreta åtgärder för kontroll över produktion och distribution som han anser vara oundgängliga för att revolutionen skall kunna ta ett steg framåt. Han understryker först att dessa åtgärder ännu inte innebär socialism, eller proletariatets diktatur; de går inte utöver gränsen för ”arbetarklassens och böndernas revolutionära demokratiska diktatur”. Men han lägger omedelbart till följande paradoxala korta stycke som tydligt bär tvivel om vad han just sagt, det vill säga ett klart ifrågasättande av de ”klassiska” teserna:
Det handlar inte om att hitta en teoretisk klassificering. Vi skulle begå ett stort misstag om vi försökte tvinga in de komplexa, skyndsamma, snabbt utvecklande, praktiska frågorna i revolutionen till den avskurna och torra teorins prokustesbädd³⁰…³¹

Femton dagar senare, i det femte brevet, har avgrunden överskridits, det politiska brottet fulländats:

Sammantagna och i utvecklingen av dem, kommer dessa steg (kontroll över produktion och distribution etc) att utgöra övergången till socialismen, vilken inte kan uppnås omedelbart i Ryssland, i ett enda slag, utan övergångsåtgärder, men ar helt uppnåeliga och skyndsamt nödvändiga som ett resultat av sådana övergångsåtgärder.³²

Lenin vägrar inte längre att göra en ”teoretisk klassificering” av dessa åtgärder och definierar dem, inte som ”demokratiska”, utan som en övergång till socialismen.

Under tiden förblev bolsjevikerna i Petrograd det gamla schemat trogna (de försökte att lägga den ryska revolutionen, denna ohanterliga, oerövrade och frigjorda jungfru, i den förstenade teorins prokrustesbädd…) och satt tätt ihop under försiktig tystnad. Pravda gav den 15 mars till och med villkorligt stöd åt den Provisoriska (kadett!) regeringen ”i den utsträckning som den bekämpar reaktionen och kontrarevolutionen”; enligt bolsjevikledaren Sjaljapnikovs öppenhjärtiga uttalande i mars 1917. ”höll vi med mensjevikerna om att vi genomgick en period där de feodala förhållandena bröts sönder, och att i deras plats alla sorters ’friheter’ som utmärkte borgerliga styren skulle växa fram.”³³

Det är då lätt att förstå deras förvåning när de första orden Lenin riktade ull samlingen av arbetare, soldater och matroser, var en uppmaning att kämpa för den socialistiska revolutionen.³⁴

På kvällen den 3 april och nästa dag, avslöjade han Aprilteserna, som enligt bolsjeviken Zalezshky, medlem av Petrogradkommittén, orsakade samma verkan som en exploderande bomb. Den 8 april avvisade samma Petrogradkommitté dessutom Lenins teser med 13 röster mot 2, och en nedlagd.³⁵ Och det måste sägas att Aprilteserna i viss utsträckning var en reträtt från de slutsatser som redan dragits i det femte Brevet från fjärran; de talar inte direkt om övergången till socialismen. Det verkar som om Lenin, inför förvåningen och förvirringen bland sina kamrater, tvingades att moderera sina ord något. Aprilteserna nämner faktiskt övergången mellan revolutionens första stadie och det andra ”som måste ge makten till proletariatet och skikten av fattigbönder”, men det står inte nödvändigtvis i motsättning till gammalbolsjevismens traditionella formel” (förutom nämnandet av ”skikten av fattigbönder” i stället för bönderna i sin helhet, vilket klart är anmärkningsvärt) eftersom innehållet i de uppgifter denna makt (bara demokratisk eller redan socialistisk?) står inför inte är definierade. Lenin understryker till och med att ”det är inte vår omedelbara uppgift att införa socialismen, utan bara att med en gång föra samhällets produktion och distributionen av produkterna under kontroll av sovjeterna av arbetardeputerade” – en flexibel formel där karaktären av innehållet i denna ”kontroll” inte är definierad.³⁶ Det enda tema som åtminstone underförstått innebär en revidering av den tidigare bolsjevikiska uppfattningen är Kommunstaten som förebild för sovjetrepubliken, och det av två skäl:

a) Traditionellt har Kommunen i marxistisk litteratur definierats som det första försöket till proletariatets diktatur;

b) Lenin hade karaktäriserat Kommunen som en arbetarregering som eftersträvat att samtidigt genomföra en demokratisk och en socialistisk revolution. Det var därför som Lenin, fången i den ”förgångna marxismen”, hade kritiserat den 1905. Av samma skäl tog Lenin, den revolutionäre dialektikern, den som sin förebild 1917. Historikern E. H. Carr har därför rätt när han betonar att Lenins första artiklar efter hans ankomst till Petrograd ”innefattade övergången till socialismen, även om de gjorde uppehåll kort före de uttryckligen proklamerade den”.³⁷ Förklaringen kom under april månad allt eftersom Lenin vann medlemmarna inom bolsjevikpartiet för sin politiska linje. De vanns främst kring två frågor: revideringen av ”gammal-bolsjevismen” och perspektivet på övergången till socialismen. Den viktigaste texten inom denna fråga är en relativt okänd, kort pamflett Brev om taktiken,som ställdes samman mellan den 8 och 13 april, troligen under trycket från den ledare i Pravda som riktades mot Lenin den 8 april. Häri finner vi nyckelmeningen som sammanfattar den historiska vändning Lenin gjorde och hans definitiva, uttryckliga och radikala brott med det som blivit ”förlegat” i den ”förgångna bolsjevismen”:

Den som, idag, endast talar om arbetarklassens och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur är överspolad, och har genom detta faktum i praktiken gått över till småborgerskapet och förtjänar att bli förvisad till museet för förrevolutionär ”bolsjevikisk” kuriosa – man skulle kunna säga till museet för ”gammalbolsjeviker.³⁸

I samma pamflett deklarerar Lenin, samtidigt som han försvarar sig gentemot önskan att införa socialismen ”omedelbart”, att sovjetmakten skulle kunna ta steg ”på marsch mot socialismen”. Till exempel:

kontroll över bankerna, sammanslagningen av alla banker till en enda innebär ännu inte socialism, men är ett steg i riktning mot socialismen.³⁹

I en artikel publicerad den 23 april, definierade Lenin med följande ord det som särskiljde bolsjevikerna från mensjevikerna: medan de senare ”är för socialism, men tror att det vore för tidigt att tänka på den och i detta nu vidta praktiska åtgärder för att genomföra den”, menar de förra att ”sovjeterna omedelbart borde vidta alla åtgärder som i praktiken är genomförbara för att säkerställa socialismens triumf’.⁴⁰

Vad innebär ”åtgärder som i praktiken är genomförbara”? För Lenin innebär det framför allt de åtgärder som kan vinna stöd från majoriteten av befolkningen. Det vill säga inte bara från arbetarna utan också från bondemassorna. Lenin, befriad från den teoretiska begränsning som på- tvingats av det fördialektiska schemat -”övergången till socialismen är objektivt ogenomförbar” – upptas nu de av verkliga, politiskt-sociala villkoren för att garantera ”stegen mot socialismen”. I hans tal till bolsjevikpartiets åttonde kongress (24-29 april) framställer han problemet på ett realistiskt och konkret sätt:

Vi måste tala om handlingar och praktiska åtgärder… Vi kan inte vara förkämpar för ’införandet’ av socialismen. Befolkningsmajoriteten i Ryssland bestar av bönder, små jordägare som inte på något vis vill ha socialism. Men vilka invändningar kan de resa mot upprättandet av en bank i varje by som skulle göra det möjligt för dem att förbättra sina arrendegårdar? De kan inte ha några invändningar mot det. Vi måste förespråka dessa åtgärder över hela landet och stärka dem i medvetenheten om detta behov.⁴¹

”Införandet” av socialismen innebär, i detta sammanhang, det omedelbara påbudet om socialismen ”från ovan”, mot befolkningsmajoritetens vilja. Lenin förespråkar, tvärtemot, att man måste vinna stöd från bondemassorna för vissa konkreta åtgärder, av en objektivt socialistisk natur, som genomförs med stöd av sovjeternas makt (under arbetarnas ledning). Det är inte mycket som skiljer denna uppfattning som är förvånansvärt lik den som Trotskij försvarat sedan 1905: ”proletariatets diktatur stödd av bönderna”, som leder till den oavbrutna övergången från den demokratiska revolutionen till den socialistiska. Så det är inte för inte som Lenin betraktades som en ”trotskist” av ”gammalbolsjeviken” Kamenev i april 1917…⁴²

Slutsatser

Det råder inget tvivel om att Aprilteserna utgör ett teoretiskt och politiskt ”bron” med bolsjevismens förkrigstradition. Med detta sagt är det icke desto mindre sant att – i så motto att Lenin sedan 1905 hade förespråkat den revolutionära alliansen mellan proletariatet och bönderna (och den radikala fördjupningen av revolutionen utan eller till och med mot den liberala borgarklassen) – den ”nya bolsjevismen”, som föddes i april 1917, är den sanna arvtagaren och det äkta barnet till ”gammalbolsjevismen”.

Å andra sidan, om det inte går att förneka att Anteckningsböckerna ’utgör ett filosofiskt brott med den ”första leninismen”, måste det erkännas att metoderna i handling i de politiska skrifterna av Lenin före 1914 var mer ”dialektiska” än Plechanovs eller Kautskys.

Slutligen, och för att undvika allt missförstånd, förespråkar jag på intet sätt att Lenin ”härledde” Aprilteserna från Hegels Logik… Aprilteserna är resultatet av ett revolutionärt, realistiskt tänkande inför en ny situation: världskriget, den objektivt revolutionära situation det skapade i Europa, Februarirevolutionen, tsarismens hastiga nederlag, den omfattande framväxten av sovjeter. De är resultatet av det som utgör själva kärnan i den Leninistiska metoden: en konkret analys av en konkret situation. Den kritiska läsningen av Regel hjälpte Lenin att frigöra sig själv från en abstrakt, färdigsmält och förtorkad teori som utgjorde ett hinder för hans konkreta analys: Andra Internationalens fördialektiska förmenta ortodoxi: Det är i denna mening och bara i denna mening som vi kan tala om den teoretiska färd som ledde Lenin från studiet av den Stora Logiken i biblioteket i Bern i september 1914 till det utmanande tal som ”skakade världen”, för första gången framfört på natten den 3 april 1917 på Finlandstationen i Petrograd.

Michael Löwy
Översättning: Lars Kaage Översatt ur Critique v 6, våren 1976

Noter
1 Suchanov, The Russian Revolution of 1917, Stock, Paris 1965, kapitel 12, ss 139, 140 142.
² Ibid, s 143.
³ Lenin On Our Revolution (On the Memoirs of N. Sukhanov).
⁴ Marx&Engels, Collected Works, vol 4, Progress Publishers, Moskva, 1975.
⁵ Ibid, s 124
⁶ Lenin, Philosophical Notebooks, Collected Works, vol 38, s 41.
⁷ Lenin, Selected Works, (1970), vol 2.
⁸ Lenin, Valda Verk, band l, ss 408-506, Progress Publishers, Moskva, 1974. Se även Collected Works, (CW). vol 9. Sidhänvisningar i efterföljande noter gäller Collected Works.
⁹ Ibid, s 56.
¹⁰ Ibid, s 49 f, även s 48: ”Marxister är fullkomligt övertygade om den ryska revolutionens borgerliga karaktär. Vad innebär det? Det innebär an de demokratiska reformerna inom det politiska systemet, och de sociala och ekonomiska reformerna som blivit en nödvändighet för Ryssland, inte i sig själva leder till en underminering av kapitalismen, en underminering av det borgerliga styret; tvärtom kommer de, för första gången, att röja vägen för en omfattande och hastig, europeisk och inte asiatisk, kapitalistisk utveckling; de kommer, för första gången, att göra det möjligt för borgarklassen att härska som klass.”
¹¹ Ibid, s 2S.
¹²Det enda (eller nästan det enda) undantaget från denna järnlag var Trotskij, som i ”Resultat och framtidsutsikter” (1906) var den förste att gå utöver dogmen om den framtida ryska revolutionens borgerligt-demokratiska karaktär; han var emellertid politiskt neutraliserad genom sin försonliga inställning i organisationsfrågan. /”Resultat och framtidsutsikter” finns utgiven på svenska på Röda Rummets Bokförlag, Stockholm, 1983. ö.a./
¹³ Lenin. öp cit, ss 80-81.
¹⁴ Ett Shakespearecitat ur Hamlet /ö.a./
¹⁵ Roger Garaudy. Lénine, P. U. F., Paris 1969, s 39.
¹⁶ Finns i Lenin, Valda Verk, vol l, s 9. Progress, Moskva, 1974.
¹⁷ Ibid, s 40.
¹⁸Lenin, Selected Works, Moskva 1970, vol 3, ss 672/(1967) ss 667-8. Det är mycket aktuellt i dag när försök Återigen görs att avskriva gamle Hegels inflytande över Lenin.
¹⁹ Finns i M ar x & Eng el s Skrifter i urval. Filosofiska skrifter. Bo Cavefors Bokförlag, DDR 1977.
²⁰ Plechanov, Fundamental Problems of Marxism. Martin, Lawrence, ss 21-22. ”Marx teori om kunskapen kan direkt härledas från Feuerbachs. Om ni vill, kan vi till och med säga att den, uppriktigt talat, är Feuerbachs teori… som givits en mer djupgående betydelse i allmänhet av Marx.”
²¹ Kautsky, The social Revolution.
²² The Agrarian Question. Plechanov å andra sidan hade, åtminstone i princip, kritiserat den vulgära evolutionismen och grundat sig på Hegels ”Science of Logic”, jämför, öp. cit, s 27.
²³ Lenin, Philosophic Notebooks, ss 179, 276, 277.
²⁴ Ibid, ss 159, 187. 260.
²⁵ Ibid. s 360.
²⁶ Ibid, s 151.
²⁷ Ibid. ss 157-8. Jämför också ss 171, 196, 218.
²⁸ Lenin, The Collapse of the Second International. CW. vol 21, s 235.
²⁹ Lenin, Karl Marx, CW. vol 21, s 23, Även på svenska i ”Valda Verk” vol l.
³⁰ Enligt den grekiska mytologin var Prokrustes ett av de väsen som kungasonen Teseus dödade. Prokrustes lade sina offer i sin säng och stympade dem eller tänjde ut dem, allteftersom de var för korta eller för långa, /ö.a./
³¹ Lenin: Letters from Afar, CW, sol 21, s 33.³² Ibid, s 341.
³³ Trotskij, The History of the Russian Revolution. Vol l, kapitel 15.
³⁴ Se, ”Memoirs of Lenin, av F. Somilov, i Lénine tel qu’il fut. Ed. Livré Etranger, Moskva 1958, s 673. Se även de stenograferade anteckningarna från Lenins tal av bolsjeviken Bonch-Bruevich vid jämvägsstationen: ”Ni måste kämpa för den socialistiska revolutionen, kämpa till slutet, till proletariatets fullständiga seger. Leve den socialistiska revolutionen!” i G. Golikov, La Revolution d’0ctobre. Ed du Progres, Moskva, 1966.
³⁵ Trotskij, öp. cit, vol l, kapitel 14. Jämför E. H. Carr, Den ryska revolutionen. Vol l, Cavefors, Stockholm 1970, (sidan 77 i The Bolshevik Revolution, vol l, Macmillan, London): ”Ingen hade ännu bestridit uppfattningen att den ryska revolutionen inte var, och inte kunde vara, annat än en borgerlig revolution. Detta var den solida och accepterade ramen för doktrinen inom vilken politiken skulle passa in. Det var ännu svårt att inom denna ram uppräcka någon övertygande orsak att avvisa den Provisoriska regeringen, som otvivelaktligen var borgerlig, eller åtminstone en överföring av makten till sovjeterna, vilka i grunden var proletära, eller – minst av allt – att fördöma strävan efter en ”demokratisk” fred och förespråka inbördeskrig och nationellt nederlag. Det lämnades åt Lenin, inför hans förvånade följeslagares ögon, att bryta sönder denna ram.” Jämför också bolsjeviken Olminskijs vittnesmål, citerad av Trotskij, öp. cit., s 335: ”Den kommande revolutionen skulle bara vara en borgerlig revolution… Det var en obligatorisk förutsättning för varje partimedlem, partiets officiella åsikt, dess fortsatta och oföränderliga paroll fram till februarirevolutionen 1917, och dll och med en tid efteråt.”
³⁶ Lenin, Selected Works, vol 2. s 45.
³⁷ E. H. Carr, öp. cit. s 82
³⁸ Lenin, CW, vol 24, Letters on Tactics. ”Kamrat Kamenevs formel, inspirerad av gammalbolsjevism: Den demokratiska revolutionen är ännu inte avslutad, tar den denna verklighet med i beräkningen? Nej, denna formel har blivit för gammal. Den duger inte längre till någonting. Den är död. Det är meningslöst au försöka återuppliva den.”
³⁹ Ibid.
⁴⁰ Lenin, The Political Parties in Russia and the Tasks of the Proletariat.
⁴¹ Lenin, öp. cit., s 241.
⁴² Trotskij, Den permanenta revolutionen, kapitel 3 och 4. Det får å andra sidan inte glömmas bort att det för Lenin lika väl som för Trotskij fanns en ”objektiv gräns” för socialismen i Ryssland, i den utsträckningen att ett fullgånget socialistiskt samhälle • klassernas avskaffande etc – inte kunde upprättas i ett Isolerat och efterblivet land.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1987

Romantisk och marxistisk utopi

Går marxism ihop med utopier? Innebär »utopi» förnekande av vetenskapen? Inte nödvändigtvis, eftersom den konkreta utopin — socialismen — innebär en strikt vetenskaplig analys av de objektiva möjligheterna av en framtid i frihet, av de faktiska villkoren för en radikal omformning av samhällslivet.

Samtidigt går det inte att förneka att den socialistiska utopin också bär i sig en »samhällelig valmöjlighet» ett val av grundläggande inställning, ett sammanhängande system av värdeomdömen, vars utgångspunkter vi kan finna i Marx och Engels egna verk, tätt sammanlänkad med deras kritisk-vetenskapliga analys.

Lenin skrev 1903:

«0m människan helt saknade förmågan att drömma, om hon inte då och då kunde nå utöver de närvarande och i sin fantasi se en färdig bild av det verk hon just påbörjat, då skulle det vara omöjligt att förstå varför hon skulle ta itu med ett så hårt och jättelikt arbete.»

Har inte detta ännu större giltighet för vår egen tid där vi ställs inför den så kallade ”verkligt existerande socialismens» djupa kris, det vill säga inför en bild av det efterkapitalistiska samhället som verkligen inte är tilltalande.

I våra dagar kan det, mindre än någonsin förut, finnas revolutionär handling i nuet, utan en revolutionär dröm om framtiden.

Den vetenskapliga socialismen måste (också) bli utopisk¹ och söka efter alternativa modeller för en fri sammanslutning av producenter — som Marx talade om — bortom de byråkratiska ”socialistiska staterna». Socialismen existerar (ännu) inte som en verklighet i nuet:

Vi måste uppfinna den på nytt som ett mål i kampen för framtiden.

Att formulera en sådan socialistisk utopi innebär inte att spekulera abstrakt och godtyckligt utan att föreställa sig en universell och fri mänsklig samhällsgemenskap, på grundval av de objektiva möjligheter som motsägelserna i den industriella civilisationen skapat, liksom den samtidiga krisen för den nutida kapitalismen och de byråkratiska efterkapitalistiska samhällena.

Marx kritiserade sin tids utopiska socialister, främst för att han förkastade deras syn på sig själva som arbetarnas välgörare snarare än för det socialistiska innehållet i deras utopier. Ändå innehåller det han skrivit, om än i fragmentarisk form, denna utopisk-revolutionära dimension som alltid avfärdats av alla hans akademiska och/ eller reformistiska kritiker, i »realismens» namn.

För Bernstein* var Marx stora misstag att det fanns kvar en «rest av utopism» i hans verk, i synnerhet i Kommunistiska Manifestet*.

»Faktum är» skrev Bernstein, «att Marx var överens med de lösningar som utopisterna föreslog, och enbart underströk det otillräckliga i deras metoder och argument».

Ett av de utmärkande dragen när socialdemokrater och stalinister utarmat och förflackat marxismen under 1900-talet var just att detta utopiska förebådande av framtiden doldes och avlägsnades. I stället sattes en snäv och inskränkt syn på social förändring, begränsad till att gälla enbart juridiska och ekonomiska frågor och till produktionen. I dag kan vi, med en omskrivning av en gammal formel som Lenin använde, säga att utan revolutionär utopi — ingen revolutionär praktik.²

Enligt min åsikt är det viktigt att, i denna kamp för att återställa den explosiva utopiska sprängkraften hos marxismen ta upp en underjordisk tradition till omprövning. Det gäller den romantiska kritiken av den kapitalistiska civilisationen som skulle kunna vara en de mest intressanta källorna för en radikal syn på den socialistiska framtidens innehåll.

De första som kritiserade det moderna borgerliga samhället, den kapitalistiska civilisationen som den industriella revolutionen skapade var — ett halvt århundrade före Marx — de romantiska författarna. Den romantiska antikapitalismen föddes under andra halvan av 1700-talet, men den har förblivit en väsentlig beståndsdel i den moderna kulturen fram till i dag. Det som brukar betecknas som »Romantiken» inom konst och litteratur och som hade sin höjdpunkt i början av 1800-talet är bara en av dess många och extremt olikartade uttryck. Som en allt omfattande världsåskådning, ett sätt att tänka, en grundläggande struktur av känslor finner man den inte bara hos det fantastiskas diktare och poeter-, utan också bland ekonomer som Sismondi*, sociologer som Tönnies*, politiska rörelser som de ryska populisterna (narodnikerna)*

Det som väsentligen utmärker den romantiska antikapitalismen är en genomgripande kritik av den moderna industriella (borgerliga) civilisationen (inklusive arbets- och produktionsprocessen) i vissa förkapitalistiska sociala och kulturella värdens namn.

Att man hänvisar till ett (verkligt eller inbillat) förflutet innebär inte nödvändigtvis att inriktningen är reaktionär eller bakåtsträvande:
Den kan vara revolutionär lika väl som konservativ. Båda dessa inriktningen har funnits inom romantiken, från dess uppkomst till det närvarande.⁴ Ibland kan det revolutionära och det konservativa till och med mötas hos samma tänkare.⁵

Den första vågen av romantisk antikapitalism var en reaktion på den industriella revolutionen och dess ekonomiska, sociala och kulturella följdverkningar under 1800-talet. Men dess kritik av industrisamhället och industriarbetet har intresse och giltighet långt utöver det rent historiska. Det gäller inte bara till speciella missförhållanden, övergrepp och orättvisor som var begränsade till denna första period — som utarmningen av arbetarna, barnarbetet, barbarisk laissez-faire*, de omänskligt stränga Fattiglagarna* — utan gäller också mer allmänna, genomgående, väsentliga och bestående kännetecken hos den moderna (industriella/ kapitalistiska) civilisationen, från slutet av 1700-talet till den dag som i dag är, 1985.

Den romantiska kritiken är sällan systematisk eller klart uttryckt och det är inte ofta den hänvisar direkt till kapitalismen som sådan. I tysk sociologi och samhällsfilosofi vid slutet av 1800-talet kan vi finna några trevande försök att systematisera: De ställer «kultur», en uppsättning traditionella sociala, moraliska eller kulturella värderingar ur det förflutna, i motsats till »civilisationen», den moderna, »själlösa», materiella, tekniska och ekonomiska utvecklingen. Eller »Gemeinschaft» (Gemenskap), den gamla samhällsgemenskapen av direkta sociala relationer, mot «Gesellschaft» (Samhälle), en samling människor hopförda på ett mekaniskt och onaturligt sätt av begränsade nyttoskal.

Det centrala drag hos den industriella (borgerliga) civilisationen som Romantiken kritiserar är inte utsugningen av arbetarna eller den sociala ojämlikheten, även om dessa också kan fördömas, i synnerhet av romantiker med vänstersympatier, utan det är kvantifieringen av livet, det vill säga att bytesvärdet, det kalla beräknandet av pris och profit och marknadslagarna fån ett totalt herravälde över hela samhällskroppen. De flesta av de antikapitalistiska romantikerna känner intuitivt att alla de andra negativa dragen hos det moderna samhället härrör ur denna avgörande källa till ruttenhet. Det kan vara kulten av guden Pengar, nedgången för alla kvalitativa värden — sociala, religiösa, etiska, kulturella eller estetiska — upplösningen av kvalitativa band mellan människorna, fantasins och romantikens död, den trista likriktningen av livet, de rent nyttoinriktade relationerna människorna emellan, och mellan natur och människor — alltså sådana som går att kvantitativt beräkna. Att samhällslivet förgiftades av pengar och luften av industrirök uppfattades av många romantiker som parallella företeelser, med samma onda rötter.

Låt oss ta ett exempel på hur romantiken dömde ut kapitalismens moderna tider: Charles Dickens, som var en av Karl Marx favoritförfattare trots att han inte hade något som helst med socialistiska idéer att göra.

Enligt Marx tillhör Dickens »nutidens lysande brödraskap av skönlitterära författare i England, vilkas målande och vältaliga texter har bringat världen mer politiska och sociala sanningar än alla yrkespolitikerna, skriftställarna och moralisterna tillsammans…!» Marx lägger fram denna uppfattning i en artikel i New York Daily Tribune i augusti 1854. Samma år gavs Dickens bok »Hårda tider» (Hard Times) ut. Den uttrycker ovanligt klart den romantiska kritiken av industrisamhället. I Hårda tider finns ett magnifikt porträtt av industriåldernskvantifierande och kyliga anda. Den kapitalistiske fabriksägaren och parlamentsledamoten Thomas Gradgrind har alltid en «linjal, måttstock och multiplikationstabellen … i fickan». Han är alltid »beredd att mäta och väga varje stycke människonatur och tala om exakt vad den är värd». För Gradgrind är allt »enbart en fråga om siffror, om enkel aritmetik» och han organiserar uppfostran av barn strikt enligt den sunda principen att «vad som inte kan anges i siffror, eller köpas på den billigaste marknaden och säljas på den dyraste, fanns inte och skulle aldrig finnas.» Gradgrinds filosofi, nationalekonomins, nyttofilosofins och den klassiska liberalismens kärva världsåskådning, sade att »allting skulle betalas. Ingen skulle någonsin bistå någon annan utan vederlag. Tacksamheten skulle avskaffas och de dygder som stammar från den skulle icke finnas. Varje tum av mänsklighetens tillvaro, från födelse till död, skulle vara en försäljning över disk».

Men Hårda tider handlar inte bara om hur själen mals sönder. Den berättar också hur den industriella (kapitalistiska) civilisationen har fördrivit egenskaper som romantik, färg och fantasi från människors materiella tillvaro och bara lämnat kvar en trist, tröttsam, enformig, tråkig och grå rutin. Den moderna industristaden Coketown (Koksstaden) beskriver Dickens som «en stad av maskiner och höga skorstenar ur vilka oändliga ormar av rök ringlade sig». Där fanns «flera stora gator, alla mycket lika varandra, och många små gator, ännu mera lika varandra, där det bodde människor, i samma grad lika varandra, som alla gick ut och in på samma tider… för att göra samma arbete, och för vilka varje dag var likadan som gårdagen och morgondagen och varje år var maken till det förra och det följande.»

Tid och rum verkar ha mist all kvalitativ omväxling, varje kulturell mångfald för att bli en enda kontinuerlig struktur som formats av maskinernas oupphörliga verksamhet.

Det är i ett sådant sammanhang som arbetets problem i det moderna kapitalistiska samhället undersöks. Romantikerna sörjer det gamla förkapitalistiska hantverket som gått tillbaka och försvunnit, där skaparkraft och fantasi var nödvändiga beståndsdelar av arbetet. De beskriver och analyserar hur rent kvantitativ produktion är förhärskande, det döda maskineriets herravälde över levande människor, arbetsdelningens själsdödande effekter, det motbjudande, mekaniska och livlösa slitet, förnedringen hos arbetaren som berövas sin mänsklighet.

Den romantiska utopin är väsentligen bakåtblickande: den avser att återupprätta de gamla sätten att leva, förkapitalistiska produktionssätt, hantverksarbete, organiska småsamhällen, åldriga moraliska, religiösa, eller kulturella värden. För romantiska revolutionärer gäller det emellertid inte så mycket att återvända till det förflutna som att ta en omväg genom det förgångna till framtiden, till en Ny Moralisk Värld⁶.

Till synes har Marx inget med romantiken att göra. Han avfärdar alla drömmar om att återvända till förkapitalistisk produktion som »reaktionära». Han hyllar industrikapitalismens historiskt progressiva roll, inte bara för att den utvecklat gigantiska produktivkrafter utan tidigare motstycke, utan också för att den skapat allmängiltighet, den enhetliga världsekonomin som är en nödvändig förutsättning för den framtida, socialistiska mänskligheten.

Han hyllar också kapitalismen för att den slitit isär de slöjor som döljer utsugningen i förkapitalistiska samhällen, med applåder av detta slag har en ironisk udd: Genom att införa mer brutala, öppna och cyniska utsugningsformer främjar det kapitalistiska produktionssättet utvecklingen av de förtrycktas klassmedvetande och klasskamp. Marx antikapitalism är inte en abstrakt negation”” av den moderna industriella (borgerliga) civilisationen utan syftar till överskridandet av den, det vill säga att den avskaffas samtidigt som det bästa den åstadkommit bevaras i en utveckling fram mot ett högre produktionssätt och en högre livsform (socialismen).

Hans angreppssätt är dialektiskt*: Han ser kapitalismen som ett system som »förvandlar varje ekonomiskt framsteg till en social katastrof». Det är i analysen av de sociala katastrofer den kapitalistiska industrin framkallar (liksom i sitt intresse för förkapitalistiska samhällsgemenskaper) som han, åtminstone i någon utsträckning, återförenar sig med den romantiska traditionen.

Både Marx och Engels uppskattade och stod i intellektuell tacksamhetsskuld till de romantiska kritikerna av industrikapitalismen. Deras arbete var i betydande grad påverkat av, inte bara romantiska ekonomer som Sismondi* — som ofta ställs mot och jämförs med Ricardo* i Marx ekonomiska skrifter — eller den ryske populisten Michajlovskij* som de brevväxlade med i tjugo år, utan också av författare som Dickens och Balzac*, av samhällsfilosofer som Carlyle* och historiker som Morgan* som undersökt antika samhällen — för att inte tala om romantiska socialister som Fourier* eller Moses Hess*.

Marx och Engels intresse för primitiva jordbrukssamhällen hänger samman med deras övertygelse att dessa åldriga samhällsbildningar hyste samhälleliga kvalitéer som den moderna civilisationen förlorat, kvalitéer som förebådar vissa drag hos det framtida kommunistiska samhället.

I ett brev till Engels från 1868 förklarar Marx både likheten och skillnaden mellan sin historieuppfattning och den traditionella romantiska: Medan romantikens reaktion mot Upplysningen* satte medeltiden som ideal, bestod den nya reaktionen i att nå bortom medeltiden till varje nations primitiva tidsålder, det vill säga till de gamla jämlika samhällsgemenskaperna.

Marx kritik av den industriella/kapitalistiska civilisationen inskränker sig inte till det privata ägandet av produktionsmedlen. Den är mycket mer genomgripande, radikal och allomfattande. Det är hela den rådande formen för industriell produktion och hela det moderna borgerliga samhället som sätts i fråga. Och det är här vi finner många argument och attityder som liknar romantikernas. Faktum är att den romantiska antikapitalismen är Marx bortglömda källa, en källa som är lika betydelsefull för hans arbete som tysk ny-hegelianism* eller fransk materialism*

Kritiken av hur livet delas in i mätbara delar i (det borgerliga) industrisamhället är väsentlig i Marx ungdomsskrifter.⁷ Han hävdar att under kapitalismen tenderar pengarna att förstöra och lösa upp alla omänskliga och naturliga egenskaper», genom att underordna dem under deras strikt kvantifierbara mått: »mängden av pengar blir mer och mer sin egen mäktigautmärkande egenskap, då den reducerar varje annan storhet till sin egen abstraktion reducerar den sig själv till sin rörelse som kvantitativ storhet.» Utbytet mellan mänskliga egenskaper — kärlek för kärlek, förtroende för förtroende — ersätts av det abstrakta utbytet av pengar mot en vara. Arbetaren själv blir enbart en vara, en eländig varelse som »både fysiskt och andligen berövats sin mänsklighet» och tvingas leva i moderna hålor som är värre än de primitiva eftersom de »förgiftats av civilisationens dödsbringande andedräkt».

Precis som en affärsägare som säljer ädla stenar ”bara ser dess handelsvärde och inte stenens skönhet och dess speciella natur», förlorar människor i det kapitalistiska samhället sina materiella och andliga sinnen och ersätter dem helt med en känsla av ägande. Att vara, att fritt uttrycka livets rikedom genom social och kulturell verksamhet, offras mer och mer för attha, att hopa penningar, gods eller kapital.

Dessa motiv i den unge Marx skrifter är mindre påfallande i Kapitalet, men de finns även där: I flera avsnitt jämför Marx den moderna kapitalistiska civilisationens anda, som enbart intresserar sig för att tillverka flera varor, förbilliga dem och ackumulera kapital — det vill säga för »kvantitet och bytesvärde» — med den klassiska antikens som uteslutande fäste sig vid »kvalitet och bruksvärde».⁸

Kapitalets huvudämne är naturligtvis utsugningen av arbetet, hur de kapitalistiska ägarna av produktionsmedel utvinner mervärde. Men den innehåller också en radikal kritik av det moderna industriarbetets själva väsen. Anklagelsen mot det kapitalistiska/industriella arbetets omänskliga karaktär är ännu klarare uttryckt i Kapitalet än i ungdomsskrifterna. Utan tvivel finns det en koppling mellan denna kritik och den romantisk-antikapitalistiska. Till skillnad från många romantiska tänkare drömmer inte Marx om att återupprätta det medeltida hantverket, men likväl uppfattar han industriarbetet som socialt och kulturellt underlägset jämfört med de mänskliga kvalitéerna hos det förkapitalistiska arbetet: »Kunskapen, omdömet och viljan som, om än i aldrig så liten utsträckning, utövas av den självständige bonden eller hantverkaren … har gått förlorade för» den möderne industriarbetaren som bara utför en liten del av arbetet.

I liknande anda skriver han i Grundrisse* att under industrikapitalismen »förlorar arbetet alla konstens kännemärken … /och/ blir mer och mer en rent abstrakt verksamhet*, en rent mekanisk verksamhet».

När han analyserar denna förnedring pekar Marx först på arbetsdelningen, som »förvandlar arbetaren till ett förkrympt missfoster, genom att tvinga fram skicklighet i en detalj på bekostnad av en värld av produktiv förmåga och instinkt.»

I detta sammanhang citerar han den konservative romantiske ekonomen David Urqhart*: «Att splittra upp en människa är att avrätta honom om han förtjänar en sådan dom, att lönnmörda honom om han inte gör det … Uppsplittringen av arbetet är lönnmord på ett helt folk». Sedan kommer maskinen, i sig ett framsteg, men under det nuvarande produktionssättet en förbannelse för arbetaren: Den »berövar arbetet allt intresse» och »konfiskerar varje atom av frihet, både i kroppslig och intellektuell verksamhet». Tack vare den kapitalistiska maskinen blir arbetet «en form av tortyr» och en «eländig rutin av slit och släp utan ände, där samma mekaniska process gås igenom om och om igen, ett Sisyfosarbete*».

Arbetaren förvandlas till blott en levande bihang till en livlös mekanism och är tvungen att arbeta «med regelbundenheten hos en maskindel».

I det moderna industriella/kapitalistiska systemet förvandlas hela uppläggningen av arbetet till «ett organiserat sätt att krossa arbetarens individuella livskraft, frihet och oberoende». Till denna dystra bild lägger han en beskrivning av de materiella villkor som fabriksarbetet utförs under: Här saknas utrymme, luft och ljus, miljön är fylld av damm och bedövande oväsen, mängder med människor dödas, lemlästas eller skadas av maskinerna och ännu fler blir sjuka av den »industriella patologins”» moderna åkommor.

Kort sagt, kapitalet offrar de kulturella och naturliga kvaliteter arbetaren har som människa för det rent kvantitativa målet att producera mer och mer varor för att göra större och större vinst.

Marx socialistiska utopi är nära knuten till hans radikala kritik av den moderna industriella/kapitalistiska civilisationen. Den är mycket mer än kollektiv egendom och planerad ekonomi. Den innebär en kvalitativ förändring, en ny samhällskultur, en ny livsform, en annorlunda sorts civilisation som skulle återupprätta «de sociala och naturliga egenskapernas» roll i människolivet och bruksvärdets roll i produktionsprocessen. Den kräver arbetets frigörelse, inte bara genom att «expropriatörerna exproprieras*» och genom att de förenade producenterna kontrollerar produktionsprocessen, utan också genom en total omvandling av arbetets själva natur.

Hur skulle detta kunna uppnås? Ett av de viktigaste dokumenten som visar Marx åsikter om detta är Grundrisse. Här skriver Marx att i ett socialistiskt samhälle skulle maskiner och tekniska framsteg drastiskt minska den »nödvändiga arbetstiden» — det arbete som behövs för att tillfredsställa människornas grundläggande behov. Större delen av dagen kommer därför att vara fri för vad han, med Fouriers*’ ord, kallar »attraktivt arbete» — det vill säga i verklig mening fritt arbete, arbete som är självförverkligande för individen. Sådant arbete, sådan produktion — som kan vara materiell likväl som andlig — är inte en ren lek (här är Marx oense med Fourier) utan kan kräva den största ansträngning och allvar — Marx nämner komposition av musik som ett exempel. Vidare förutsätter det allmän konstnärlig och vetenskaplig utbildning av folket.

Det skulle vara fullständigt missvisande att av det som sagts här dra slutsatsen att Marx var en romantisk utopist. Han hämtade lika mycket — eller snarare mer — från Upplysningen och den klassiska politiska ekonomin som från Romantikens kritik av den industriella civilisationen. Marx egen syn är varken romantikens eller den liberala nyttofilosofins, utan det dialektiska överskridandet av dem båda i en ny, kritisk och revolutionär världsåskådning.

Marx varken kommer med ursäkter för den borgerliga civilisationen eller ställer sig blind för vad den åstadkommit. Han strävar mot en högre samhällsform som förenar både det moderna samhällets tekniska framsteg och en del av de mänskliga kvalitéerna hos förkapitalistiska samhällsgemenskaper — och samtidigt öppnar ett nytt och gränslöst fält för att berika och utveckla människolivet. En ny föreställning om arbetet som en fri, icke-alienerad*” och skapande verksamhet — i motsats till det trista och inskränkta slitet i mekaniskt industriarbete — är en kärnpunkt i hans socialistiska utopi.

Efter Marx död har den förhärskande tendensen i marxismen varit »moderniserande». Den har bara tagit upp den ena sidan av arvet efter Marx och utvecklat en okritisk dyrkan av tekniska framsteg, industrialism, maskinism, fordism* och taylorism*. Stalinismen, med dess alienerade produktivism och fixering vid den tunga industrin är den sorgliga karikatyren av denna «kalla ström» inom marxismen.

Men det finns också en «varm ström» vars radikala och allomfattande kritik av den moderna civilisationen stödjer sig både på Marx och på den romantiska antikapitalistiska traditionen. Denna »romantiska marxism» hävdar att den socialistiska utopin innebär ett väsentligt brott med det nuvarande industrisamhället — som ett kvalitativt annorlunda sätt att leva och arbeta — och den ser med en viss nostalgi på somliga förkapitalistiska sociala eller kulturella former.

Var på sitt sätt har William Moms* och Rosa Luxemburg*, György Lukacs* och Ernst Bloch*, Walter Benjamin* och Herbert Marcuse*, Rudolf Bahro* och E P Thompson* tagit in delar av den romantiska traditionen i sin marxistiska teori.¹⁰

Denna halv-romantiska marxistiska kritik av den industriella civilisationen har satt djupa spår i dagens Tyskland, England och USA. Den har inte bara påverkat den nya vänstern och 60-talets studentrörelse utan också (på ett mer diffust och indirekt sätt) nyare sociala rörelser som miljörörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen.

Därför är marxismens «varma ström» på intet sätt anakronistisk, Otidsenlig. Tvärtom har den nått som högst just i vår tid och i synnerhet i Tyskland, England och USA, det vill säga i de länder där den moderna kapitalistiska civilisationen har nått sin renaste, mest systematiska och hänsynslösa utveckling. En av orsakerna till detta förnyade intresse är naturligtvis att den byråkratiska (efterkapitalistiska) industriella despotismen är så föga upplyftande. Den så kallade »reellt existerande socialismen» i Östeuropa är så ivrig att härma västlig teknokrat! och produktivism att den knappast framstår som något verkligt alternativ till det moderna borgerliga samhällets plågor.

Michael Löwy
Översättning Katarina Katz

Noter

1. Marx och Engels talade om sin »vetenskapliga socialsim» i motsats till den »utopiska» hos tidigare socialister som bara kunnat basera sina förhoppningar om ett bättre samhälle på sina förnuftiga och tilldragande idéer om hur detta skulle se ut (ö a).
2. Lenins formel lyder »Utan revolutionär teori – ingen revolutionär praktik».
3. Som Novalis, ETA Hoffman och surrealisterna.
4. Det räcker att nämna Burne och Rousseau, Coleridge och Blake, Balzac* och Fourier, Carlyle och William Morris*, Heidegger och Marcuse*.
5. Som hos Sorel.
6. Denna beteckning användes av bl a den brittiske socialisten Robert Owen (1771 – 1858) och den owenitiska socialistiska rörelsen. Den gav också namn åt deras tidning New Moral World (ö a).
7. I synnerhet i de s k Parismanuskripten från 1844. (På svenska i Människans frigörelse redigerad av Sven-Eric Liedman, Aldus 1965.)
8. Längre fram i Kapitalet diskuterar Marx den innebörd den grekiske diktaren Antipatros ger maskinen: Att skänka slavarna frihet och att panytt-föda den Gyllene tidsåldern — i motsats till det moderna användandet av maskiner för att förslava arbetarna och öka kapitalets värde.
9. Här citerar Marx från Engels bok Den arbetande klassens läge i England.
10. Se Michael Löwy »Marcuse och Benjamin: the Romantic Dimension» i tidskriften Telos nr 44, 1980 och »Marxism and Revolutionary Romanticism», Telos nr 49, 1981

Ord och namnförklaringar

alienation — främlingsskap, omöjlighet an förstå, överblicka och kontrollera. Uppkommer i kapitalistisk produktion, där de som producerar inte bestämmer vare sig vad som skall göras, hur det skall göras eller vad som sker med produkten, och färgar alla sociala relationer i det kapitalistiska samhället.
Arbete — Marx skiljer mellan konkret arbete, det vill säga ett arbete som utförs för att nå ett visst resultat, och abstrakt arbete, det vill säga arbete betraktat enbart som en process som skapar en viss mängd bytesvärde. För det abstrakta arbetet — som bara kan finnas i en varuekonomi — spelar hur, varför och av vem arbetet utförs ingen roll.
Bahro, Rudolf— (f. 1935) östtysk intellektuell. Dömdes till fängelse för sin bok Alternativet — en av de få marxistiska analyser av de efterkapitalisriska samhällen som gjorts i Östeuropa. Utvisades till Västtyskland, gick med i de Gröna och har på senare år fjärmat sig från socialismen.
Balzac, Honoré de — (1799 – 1850) mycket framstående fransk författare. En av pionjärerna för den realistiska romanen. S)älv konservativ och rojalist var han en skarp och klarsynt kritiker av den giriga borgarklassen.
Benjamin, Walter — (1892 – 1940) känd framför allt för sina essäer. Växte upp i en välbärgad och kulturintresserad judisk familj i Berlin. Bedrev studier i filosofi, i vilket han doktorerade, samt i litteraturhistoria, i München i början av detta århundrade. Blev marxist på 20-talet. Kom som litteraturkritiker på 30-talet i kontakt med Brecht, vars vän och trätobroder han blev.
Bemstein, Edward — (1850 – 1932) ledande tysk socialdemokrat. En av marxismens och den revolutionära vänsterns främsta motståndare inom Andra Internationalen.
Blake, William — (1757 – 1827) engelsk konstnär och diktare, mystiker och radikal. Hans visioner väver samman en religiös känsla och symbolik med ett förändrings- och samhällsideal som inspirerade den tidiga arbetarrörelsen.
Bloch, Ernst — (1885 – 1977). Se artikel, »Marxism och revolutionär utopi hos Bloch», längre fram i detta nummer av tidskriften.
Burke, Edmund — (1729 – 1797) engelsk politiker, skriftställare och konst-filosof. Förespråkade betydande mått av politisk frihet, men inte våldsamma omvälvningar för att nå den. Hans skarpa angrepp på den franska revolutionen hade stort inflytande bland konservativa men mötte genmäle från vänster — som t ex William Godwin påpekade hade även den av Burke prisade engelska friheten nåtts genom en revolution.
Carlyle, Thomas — (1795 – 1881) mycket läst skotsk essäist och historiker. Hans mest kända bok är Franska Revolutionen (1837). Carlyle vände sig mot de gängse ekonomiska laissez-faire idéerna. Hans ideologi innehåller en märklig balndning av radikala och reaktionära element.
Coleridge, Samuel Taylor — (1722 – 1834) inledde tillsammans med diktarkollegan Wordsworth romantiken i engelsk litteratur med Lyrical Ballads. Som många intellektuella av sin generation entusiasmerades Coleridge av den franska revolutionen, men avsvor sig sina radikala idéer under den raktionstid som satte in i mitte av 1790-talet.
expropriera expropriatörema — kapitalistklassens egendom bygger på att lönearbetaren berövas produktionsmedlen och frukten av sitt arbete (både historiskt vid kapitalismens uppkomst och dagligen i produktionen). Att beröva kapitalisterna produktionsmedlen (expropriera dem) är alltså, säger Marx att «expropriera expropriatörema».
Fattiglagarna — syftar speciellt på de grymma Poor Laws som infördes i Storbritannien 1836. Den som inte kunde försörja sig stängdes in i »arbetshus» under så vidriga förhållanden att det skulle avskräcka fattiga från att söka hjälp från myndigheterna.
fordism — efter den amerikanske industriägaren Henry Ford (1863 – 1947) vars bilfabriker var de första an använda löande bands-produktion.
Fourier, Charles — (1772 – 1837) betydande fransk socialistisk författare. Många inslag i hans utopi har inspirerat senare socialister och feminister.
fransk materialism — syftar på Upplysningsfilosofer som Denis Diderot (1713 – 1784) och Jean d’Alemben (1717 – 1783).
Grundrisse — en samling anteckningar a Marx om bl a ekonomi och filosofi. Återupptäckta och utgivna på 1900-talet.
Heidegger, Martin — (1889 – 1976) berömd konservativ, tysk filosof.
Arbetade med existentiella frågo och påverkade bl a Sartre. I centrum för hans syn på människolivets innersta väsen står ångesten inför döden, medvetandet om livets ändlighet.
Hess, Moses — (1812 – 1875) tysk socialfilosof. Vänsterhegelian som samarbetade med Marx men bröt med denne 1848. Blev senare en föregångare till den sionistiska ideologin. (Främs med boken Rom und Jerusalem.)
Hoffman, E.T.A. — (1776 – 1822) tysk författare, musikkritiker, kompositör, målare och advokat. En av Den tyska Romantikens främste författare, berättare, med fantasifulla och fantastiska historier framför allt i realistisk berättarstil.
laissez-faire — egentligen «låt gå», beteckning på en klassisk liberal politik där staten skulle reglera så lite som möjligt, i synnerhet av ekonomin.
Lukacs, György —(1885 – 1971) ungersk marxist, litteraturvetare och filosof. Har påverkat moderna ungerska humanistiska marxistiska filosofer som Heller och Väjda.
Luxemburg, Rosa (1870 – 1919) marxistisk teoretiker, en av de ledande inom den tyska och internationella arbetarrörelsens flygel. Lade jämfört med Lenin större tonvikt på arbetarnas massrörelser och massornas kamp och mindre på partiets roll som förtrupp.
Marcuse, Herbert — (1898 – 1979) tysk-amerikansk filosof, byggde på marxism, psykoanalys och den s k Frankfurtskolans Kritiska filosofi en teori om ideologi, estetik och medvetande i «konsumtinskapitalismen». Påverkade 60-talets studentrörelse.
Michajlovskij, Nikolaj — (1842 – 1904) rysk skriftställare och ekonom.
Morgan, Levais Henry — av en del betraktad som antropologins fader. Mest känd för den beskrivning av den mänskliga historiens utveckling i tre på varandra följande stora faser: vildhet, barbari och civilisation, som han gör i Ancient Society (1877) — en bok som Marx studerade ingående och Engels utgick ifrån då han skrev Familjems, Privategendomens och Statens ursprung (1884).
Morris, William — (1834 – 1896) brittisk konstnär och författare, socialist och utopisk visionär. Försökte återupliva medeltida hantverkstraditioner som alternativ till den industriella «skräpkulturen» och utarmningen av arbetets innehåll.
narodniker — främs unga intellektuella i tsartidens Ryssland som försökte gå ut till »folket» (narod) för att arbeta för de förtryckta böndernas befrielse. Lade ofta stor tonvikt vid att leva i enlighet med sina ideal vilket bidrog till att kvinnor spelade en framträdande roll. Mötte föga gensvar bland bönderna, urartade i terrorism och krossades.
ny-hegelianism — idealistisk filosofisk skola, efterföljare till filosofen Hegel (1770 – 1831) vars dialektik också påverkade Marx.
patologi — läran om sjukdomar och sjukliga processer.
Ricardo, David — (1772 – 1823) den störste inom den klassiska borgerliga politiska ekonomin. Ägnade sig åt frågor som senare borgerlig ekonomi undviker: totalinkomstens fördelning mellan olika samhällsklasser och sambandet mellan arbete och pris (arbetsvärdeteori). Har moderna efterföljare, ”nyrikardianer”, främst Piero Sraffa (1898-1983).
Sismondi, Leonard Simon de — (1773 – 1842) schweizisk ekonom och historiker. Talade för småborgerlig produktion men krävde också statliga ingripanden till arbetarnas förmån.
Sisyfos — dömdes enligt den grekiska mytologin av gudarna att i evighet rulla ett stenblock uppför en sluttning. Varje gång han når krönet rullar stenen ner igen.
Sorel, Geoge — (1847 – 1922) fransk skriftställare. Bidrog till att utveckla den revoltuionära syndikalismens teorier. Kom genom sitt förakt för demokrati och sin vålds- och övermänniskoromantik att slå över till idéer som inspirerade fascismen.
taylorism — efter Frederick W. Taylor (1856 – 1915) skapare av system för mätning och kontroll av den tid som åtgår i arbete. Föregångare till t ex MTM.
Thompson, E.P. — brittisk marxistisk historiker. Har skrivit om den brittiska arbetarklassens historia och polemiserat mot riktningar påverkade av den franske filosofen Althusser. Ledande inom fredsrörelsen och har på senare år avlägsnat sig från dess vänsterflygel.
Tönnies, Ferdinand (1855 – 1936) tysk filosof. Betraktade den sociologiska utvecklingen som en övergång från Gememschaft, en organisk levnadsnonn där individerna är nära föbundna med varandra till Gesellschaft, en alltmer mekanisk sammanslutning där gemenskapen upplöses.
Upplysningen — internationell tankeströmning under 1700-talet (starkast i Frankrike och i viss mån i England) som hävdade förnuftets, kunskapens och erfarenhetens företräde gentemot självgivna (främst religiösa) auktoriteter.
Urqhart, David — (180S – 1877) reaktionär brittisk diplomat och skriftställare, och torypolitiker.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1985

Marxism och religion: befrielseteologins utmaning

De kristnas deltagande i den revolutionära kampen är inte något nytt fenomen, åtminstone inte i Latinamerika. Den ”traditionella” marxismen har reagerat med en analys som ställer kristna arbetare som stödjer revolutionen i motsatsställning till kyrkan (”prästerskapet”), en alltigenom reaktionär organisation. Den colombianske prästen och gerillakämpen Camillo Torres död i en skärmytsling med armén, kan ses som ett undantagsfall. Men de kristnas och prästernas växande engagemang i den massomfattande kampen och deras omfattande deltagande i den sandinistiska revolutionen gör det klart och tydligt nödvändigt för oss att förändra denna förenklade analys.

Att sätta kyrkans bas i motsättning till dess konservativa hierarki är inte längre tillräckligt när ett stort antal biskopar har deklarerat sin solidaritet med folkliga rörelser. Detta engagemang har stundom kostat dem deras liv, vilket var fallet med San Salvadors ärkebiskop Monsignor Oscar Romero, som dödades av dödsskvadronerna i mars 1980. Marxister som är förbryllade eller förvirrade av denna utveckling tillgriper fortfarande distinktionen mellan dessa kristnas värdefulla sociala handlingar och en religiös ideologi som definieras som nödvändigtvis bakåtsträvande och idealistisk. Vi har emellertid genom befrielseteologin sett framväxten av ett religiöst tänkande som använt sig av marxistiska begrepp och inspirerat en social befrielsekamp…

Det är hög tid att marxister inser au del sker något nytt. Dess betydelse är världshistorisk. En betydelsefull del av ”Guds folk” och dess (kristna) kyrka befinner sig i en process av förändrad position i klasskampen, genom att med vapen (andliga) och utrustning (materiella resurser) gå över till det arbetande folkets sida.

Detta nya fenomen har litet samband med den tidigare ”dialogen” mellan kristna och marxister – uppfattade som två skilda läger – och ännu mindre med de trista, diplomatiska förhandlingarna mellan byråkratiska apparater. Ett karikerande exempel på detta var det nyligen hållna ”mötet mellan kristna och marxister” i Budapest – det vill säga mellan företrädare för Vatikanen och de östeuropeiska staterna. Vad som händer i Latinamerika (och på annat håll) kring befrielseteologin är något helt annat’ Vi ser ett nytt broderskap mellan revolutionärer som tror på Gud och de som inte gör det, med en frigörande sprängkraft som ligger utanför såväl Roms som Moskvas kontroll.

Utan tvivel kännetecknar allt detta ett ifrågasättande av den ”klassiska” marxistiska uppfattningen om religionen – speciellt i dess vulgariserade version, reducerad till artonhundratalets borgerliga filosofers materialism och fientlighet mot prästerskapet. Vi kan dock i Karl Marx och Friedrich Engels – och i en del av de moderna marxisternas – skrifter finna begrepp och analyser som kan hjälpa oss att förstå dagens ganska förvånande verklighet.

Folkets opium?

Vi kan börja med den berömda frasen ”religionen är folkets opium”, vilken i ögonen på de flesta av av marxismens anhängare och fiender tycks sammanfatta den marxistiska uppfattningen om det religiösa fenomenet. Först och främst måste vi komma ihåg att detta uttalande inte är speciellt marxistiskt. Samma fras kan, i olika sammanhang, återfinnas i Immanuel Kants, Johann Gottfried von Herders, Ludwig Feuerbachs, Bruno Bauers och Heinrich Heines¹ skrifter. Ett noggrant studium av Marx text visar att han är mer nyanserad än någon skulle kunna tro. Han tog den dubbla karaktären på detta fenomen med i beräkningen:

Religiöst betryck är på samma gång uttrycket för verklig nöd och en protest mot den verkliga nöden. Religionen är den förtryckta varelsens längtan, hjärtat i en hjärtlös värld, på samma sätt som den är anden i en andefattig situation. Den är folkets opium. 2

Denna analys har mer vänsternyhegelianismen², som ser religionen som det mänskliga väsendets förfrämligande, att tacka än Upplysningsfilosofin³ (religionen som prästerskapets sammansvärjning). Marx var i själva verket fortfarande nyhegelian och lärjunge till Feuerbach när han skrev stycket ovan. Hans analys av religionen var följaktligen ”för-marxistisk”. Men den är icke desto mindre dialektisk eftersom han förstår det religiösa fenomenets motstridiga natur: ibland ett rättfärdigande av det existerande samhället och ibland en protest mot det. Det var först senare – framför allt i Den Tyska Ideologin (1846) – som den strikt marxistiska studien av religionen som en social och historisk verklighet började. Med andra ord en analys av religionen som en av många ideologiska former, av folkets andliga produktion, produktionen av idéer, deltagande och medvetande – nödvändigtvis bestämda av den materiella produktionen och de motsvarande samhällsförhållandena.⁴

Friedrich Engels visade mycket större intresse för religiösa fenomen och deras historiska roll än Marx. Engels främsta bidrag till den marxistiska undersökningen av religionen är hans analys av förhållandet med det religiösa deltagandet i klasskampen. I det han ställde sig över den filosofiska polemiken (materialism mot idealism) försökte han förstå och förklara religionens konkreta samhälleliga uttryck. Kristendomen framträdde inte längre som ett tidlöst ”väsen”, utan som en kulturell form som utsattes för omdaningar i olika historiska perioder: först som slavarnas religion, sedan som det Romerska rikets statsideologi, sedan anpassad till den feodala hierarkin och slutligen omvandlat för att passa in i det borgerliga samhället. På så sätt framträder det som ett symboliskt tomrum att träta om för antagonistiska samhällskrafter: feodal teologi, borgerlig protestantism och plebejiska kättare. Då och då tenderar denna analys till en trångsynt militaristisk, instrumenten vision av problemet:

(…) varje klass använder sin egen tillämpade religion… och det spelar mindre roll om dessa gentlemän tror på sina respektive religioner eller inte.⁵

Engels verkar bara finna det ”religiösa döljandet” av klassintressena i de skilda trosformerna.

Engels insåg – till skillnad från Upplysningsfilosoferna – tack vare sin klasskampsmetod att konflikten mellan materialism och religion inte alltid är identisk med kampen mellan revolution och reaktion. I England försvarade exempelvis 1700-talets materialism i namn av Thomas Hobbes⁶ den absoluta monarkin medan protestantiska sekter använde sig av religionen som sitt baner i den revolutionära kampen mot Stuartarna…⁷ På samma sätt gör han, långt ifrån att se kyrkan som en samhälleligt homogen helhet, en anmärkningsvärd analys som visar hur den i vissa historiska konjunkturer söndras i enlighet med sin klassammansättning. Under Reformationen fanns det alltså på ena sidan det högre prästerskapet, den feodala hierarkins lärda toppskikt, och på den andra sidan det lägre prästerskapet, som slöt sig till Reformationens ideologer och den revolutionära bonderörelsen.⁸

Trots att Engels var materialist, ateist och en orubblig fiende till religionen, förstod dock varken han eller den unge Marx fenomenets dubbla natur: religionen som dels rättfärdigade den rådande ordningen, men som också utifrån de sociala omständigheterna spelade en kritisk, protesterande och revolutionär roll. Dessutom koncentrerades de flesta av de konkreta studier han skrev på denna andra aspekt. Främst med avseende på den primitiva kristendomen, slavarnas, de bannlystas, de fördömdas, de förföljda och förtrycktas religion.⁹ De första kristna kom från samhällets bottenskikt – förutom slavarna innebar detta också de fria män som hade berövats sina rättigheter och små bönder som var nedtyngda av skulder.

Engels gick till och med så långt att han drog upp en överraskande parallell mellan denna primitiva kristenhet och den moderna socialismen: a) de två stora rörelserna är inte skapade av hövdingar och profeter – även om det inte råder någon brist på profeter för någon av dem – utan är massrörelser; b) båda är de förtrycktas rörelser som förföljs, deras medlemmar görs fredlösa och förjagas av de härskande auktoriteterna; c) båda förkunnar en nära förestående befrielse från slaveri och misär. För att försköna sin jämförelse citerade Engels lite provokativt något som Ernest Renan¹⁰ sagt:

”Om ni vill få en bild av hur de första kristna samfunden såg ut så ta och titta på en lokal avdelning av International Workingmen’s Association.”¹¹

Den avgörande skillnaden är naturligtvis att de primitivt kristna uppsköt befrielsen till livet efter detta, medan socialismen menar att den äger rum i denna världen.¹²

Är denna skillnad så klar och tydlig som den ser ut vid första anblicken? I sin studie av den andra stora kristna proteströrelsen – de medeltida kättarna och bondekrigen i Tyskland – tycks den suddas ut: Thomas Münzer, teolog och ledare för de revolutionära bönderna och plebejerna under 1500-talet, ville omedelbart upprätta Guds rike, profeternas tusenåriga rike, på jorden. Enligt Engels var Guds Rike för Münzer ett samhälle utan klasskillnader, privat egendom och en statsmakt oberoende av och främmande för samhällets medborgare. Engels tenderade emellertid återigen att reducera religionen till en krigslist: han talar om Münzers kristna fraseologi och bibliska täckmantel.¹³ Den specifikt religiösa dimensionen i Münzers tusenårsdröm, dess andliga och moraliska kraft, dess autentiskt erfarna mystiska djup, verkade undgå honom.

Efter att ha sagt detta förde Engels genom sin analys av det religiösa fenomenet ur klasskampens synvinkel fram dess möjliga källa till protester och öppnade vägen för ett nytt sätt att närma sig – särskiljt från både upplysningsfilosofernas och de tyska nybegelianernas – förhållandet mellan religion och samhälle.

Blochs och Goldmans bidrag

De flesta av de marxistiska undersökningarna av religionen under det nittonde århundradet är begränsade till en utveckling av de uppfattningar som skisserades av Marx och Engels, eller att tillämpa dem på en faktisk verklighet. Detta var fallet med exempelvis Karl Kautskys historiska studie av den primitiva kristendomen, de medeltida kättarna och Thomas Münzer. Samtidigt som han förser oss med intressanta detaljer om den samhälleliga och ekonomiska grundvalen för dessa rörelser och deras kommunistiska strävanden, inskränker han helt enkelt deras religiösa tro till ett ”skal” (Hulle) eller ”skrud” (Gewand) som döljer det sociala innehållet.¹⁴ Såväl Lenin som Trotskij och Luxemburg behandlar i sina skrifter det taktiska problem som religionen ställer för arbetarrörelsen – deras viktigaste uppfattning var att den ateistiska striden gentemot religionen måste underordnas klasskampens konkreta behov, vilket kräverenighet mellan arbetare som tror på Gud och de som inte gördel

Ernst Bloch¹⁵ förändrade radikalt ramen för marxismens förhållande till religionen. På ett liknande sätt som Engels skiljde han mellan två samhälleligt motsatta strömningar: den officiella kyrkans teokratiska religion, folkets opium, en mystifierande organisation i de mäktigas tjänst, och den underjordiska, undergrävande religionen hos Katharerna, Hussiterna Joakim av Flore, Thomas Münzer, Baader, Weitling och Leo Tolstoj. Till skillnad från Engels vägrar dock Bloch att uteslutande se religionen som en ”täckmantel” (eller något som döljer) klassintressena (han kritiserar indirekt denna tes, men tillskriver Kautsky den…) I form av proteströrelse är religionen en av de mest kännetecknande formerna för ett utopiskt medvetande,ett av de rikaste uttrycken för ”Hoppets” princip. Genom sin förmåga till kreativa förhoppningar utstakar den judiskt-kristna eskatologin¹⁶ – Blochs önskade religiösa universum – det föreställda utrymmet för det-som-ännu-inte-existerar.¹⁷

Genom att utgå från dessa förutsättningar utvecklar Bloch en kättersk och bildstormande tolkning av Bibeln – både Nya och Gamla Testamentet – den av Påven oriktigt framställda bibeln(Biblia Pauperum), och brännmärker faraonerna och uppmanar var och en av välja aut Cesar aut Christus (antingen Kejsaren eller Kristus).

Bloch framställde som religiös ateist – enligt Bloch kan bara en ateist vara en god kristen och vice-versa – en marxistisk tolkning av tusenårsriket (här följde han Engels), men också – och detta var nytt – en tusenårig uttolkning av marxismen. De eskatologiska och kollektivistiska kättarna i det förgångna utgör för honom inte bara just ”socialismens föregångare” (vilket var titeln på Kautskys bok) – ett avslutat kapitel ur det förgångna – utan ett subversivt arv än i denna dag.

Givetvis insåg Bloch, likt den unge Marx i ett berömt citat från 1844, det religiösa fenomenets dubbla natur, dess förtryckande sida och dess möjliga källa till uppror. Det första kräver att vi använder oss av vad han kallar marxismens ”insupande av kall luft”, den obarmhärtiga materialistiska analysen av ideologier, gudabilder och avgudadyrkan. Det andra uppammar å andra sidan marxismens ”inbjudande vänlighet” för att försöka rädda religionens kulturellt utopiska överflöd undan dess kritiska och föregripande kraft. Bortom varje ”dialog” drömde Bloch om en verklig förening mellan kristendom och religion, på samma sätt som under de medeltida bondekrigen.

Lucien Goldmanns¹⁸ verk är en annan intressant och originell tillämpning av den marxistiska studien av religionen. I sin bok The Hidden God (1955)¹⁹ jämförde han (utan att jämställa den ena med den andra) den religiösa tron med den marxistiska tron: båda har det gemensamt att de motsätter sig individualism (rationalistiskt eller empiricistiskt) och tror på värden som går bortom individen²⁰ – Gud för religionen, det mänskliga samhället för socialismen. En liknande analogi kan göras mellan Pascals vadslagning om Guds existens²¹ och den marxistiska vadslagningen om den befriade historiska framtiden: båda är en risktagning, faran för att misslyckas och förhoppningen om framgång. Båda ändar i frågan om tron och är inte påvisbara uteslutande på en nivå av faktiska bedömningar. Det som skiljer dem åt är naturligtvis den övernaturliga eller överhistoriska religiösa översinnliga naturen. Utan att på något sätt vilja ”kristna marxismen”, har Lucienn Goldmann på ett nydanande sätt närmat sig det konfliktfyllda förhållandet mellan religiös tro och marxistisk ateism.

Marx och Engels trodde att religionens subversiva roll hörde till det förflutna och inte hade något inflytande i den moderna klasskampens epok. Denna förutsägelse har mer eller mindre (med ett fåtal viktiga undantag) bekräftats av historien under ett sekel. Men för att kunna förstå vad som har hänt i mer än tjugo års tid i Latinamerika – likväl som på Filippinerna och i mindre utsträckning i delar av Europa – måste vi i vår analys ta till oss Blochs (och Goldmanns) föraningar om den judiskt-kristna traditionens utopiska potential.

Vad är befrielseteologin?

Vad är befrielseteologin? Varför förorsakar den oro inte bara i Vatikanen utan också i Pentagon; inte bara för Den Heliga Sjöns kardinaler utan också för Ronald Reagans rådgivare? Helt klart för att det som står på spel sträcker sig vida bortom den traditionella ideologiska debattens ramar: för de som stöder den rådande ordningen i både kyrkan och samhället är det en fråga om en utmaning av deras makt i praktiken.

Som Leonardo Boff har förklarat är befrielseteologin en avspegling av, och tankar om, en praxis som ännu inte existerar. Mer exakt är det uttrycket och legitimerandet av en omfattande samhällsrörelse som växte fram i början av 1960-talet – långt före de nya teologiska skrifterna. Den drog med sig betydande delar av kyrkan (biskopar, präster, religiösa ordnar), religiösa lekmannarörelser (Catolic Action, Christian University Youth, Young Christian Workers)²², folkligt förankrade ingripanden av präster (bland arbetare, i stadsförsamlingar och bland bönder) och undervisning i ”bas”-samhällen. Utan denna rörelse (man kan kalla den för Kristna för befrielse) kan vi inte förstå så betydelsefulla samhällsfenomen som den centralamerikanska revolutionens uppsving eller framväxten av en ny arbetarrörelse i Brasilien.

Denna rörelse (här kommer vi bara att undersöka den katolska varianten, även om den också existerar i protestantisk miljö) bekämpas kraftfullt av Vatikanen och hierarkin inom kyrkan i Latinamerika – CELAM (det Latinamerikanska Biskopsmötet) ledd av den colombianske biskopen Alfonso Lopez Trujillo. Kan man säga att det pågår en klasskamp inom kyrkan? Ja och nej. Ja, i så motto att vissa ståndpunkter tenderar att svara mot de härskande klassernas eller de förtrycktas intressen. Nej, för att biskoparna, jesuiterna eller prästerna som går i spetsen för ”De fattigas kyrka” inte själva är fattiga. Deras uppslutning bakom de för -tryckta motiveras av andliga och moraliska skäl som inspireras av deras religiösa kultur, kristna tro och katolska tradition. Vidare utgör denna moraliska och religiösa dimension en betydelsefull faktor i motivationen för tusentals kristna aktivister i fackföreningarna, kvartersföreningarna, bassamhällena och den revolutionära fronten. Fattiga människor blir medvetna om sina villkor och organiserar sig för att kämpa som kristna som tillhör en kyrka och inspireras av en tro. Om vi betraktar denna tro och religiösa identitet, djupt rotade i den folkliga kulturen, som ett enkelt ’hölje’ eller ’skrud’ av de samhälleliga och ekonomiska intressena, hemfaller vi till ett sorts inskränkt närmandesätt som hindrar oss från att förstå den verkliga rörelsens mångfald och autenticitet

Befrielseteologin är den andliga produkten – begreppet andlig produktion kommer, som bekant, från Marx i Den Tyska Ideologin – av denna rörelse. Men genom att den legitimerat rörelsen genom att förse den med en sammanhängande religiös lära, har den på ett avgörande sätt bidragit till dess utbredning och stärkande. Även om den kristna befrielseströmningen fortfarande är en minoritet och majoriteten av den latinamerikanska kyrkan förblivit moderat eller konservativ (med i grunden reaktionära fästen i Colombia och Argentina), är dess inflytande långt ifrån negligerbart – framför allt i Peru och Brasilien där Biskopsmötena, trots ihärdiga påtryckningar från Vatikanen, vägrat att fördöma befrielseteologin.

Marxismen och befrielseteologin

Varför oroar befrielseteologin den ortodoxa Vatikanen så mycket? Av alla de synder som Rom tillskriver de nya teologerna finns det en som är den överlägset farligaste och oroande: den marxistiska synden. Enligt Monsignor Lopez Trujillo (ordförande för CELAM), den konservativa strömningens representant, är den kritiklösa användningen av den marxistiska analysen i färd med att löpa den kyrkliga organisationen ur händerna och underminera den.²³

Det råder ingen tvivel om att marxismen är tvistens kärna i polemiken om befrielseteologin. Hur kommer det sig att romerskt katolska teologer attraherats av en sådan kättersk lära? Kardinal Ratzinger (den främste vatikanske teologen), vars politiska insikt inte bör under -skattas, hade följande att säga om den: ”(under 1960-talet) utvecklades en definitiv känsla av ett innehållsligt vakuum i västvärlden.” I denna situation ”genomgick olika nymarxistiska former en förvandling, slog igenom med en moralisk entusiasm och utgjorde ett löfte om ett verkligt innehåll som framträdde som nästan oemotståndligt för universitetsungdomen.” Dessutom ”kunde fattigdomens och förtryckets moraliska utmaning inte längre ignoreras i en tid då Europa och Nordamerika nått en nivå av ett hittills aldrig skådat överflöd. Denna utmaning krävde helt uppenbart nya svar som inte kunde sökas i de då existerande traditionerna. Det förändrade teologiska och filosofiska läget stimulerade direkt sökandet efter svar inom en kristenhet som själv utlämnades att ledas av marxistiska filosofers till synes vetenskapligt grundade föreställning om hoppet”²⁴

Resultatet har blivit uppkomsten av befrielseteologer som ”anslutit sig till en huvudsakligen marxistisk metod”. Det allvarliga i den fara som utgjordes av denna nya lära underskattades ”på grund av att den inte passade in i något tidigare existerande kätterskt mönster; dess utgångspunkt föll utanför ramarna för vad som kunde behandlas inom de traditionella diskussionsschemana.” Kardinalen erkänner att det inte går att förneka att den nya teologin, i sin uttalade kritik av Bibeln och användandet av en marxistisk analys, är ”förförisk, med en nästan fulländad logik” – den verkar svara mot ”såväl vetenskapliga anspråk som dagens moraliska utmaningar”. Men detta gör den bara än mer fantastisk: ”i själva verket är ett fel än mer farligt ju större dess kärna av sanning är.”²⁴

Vi vet vad som hände sedan – några månader senare publicerade Den Heliga Kongregationen för Trons Lära²⁵ ett dokument, undertecknat av dess ”prefekt” (Kardinal Ratzinger själv) som för första gången officiellt fördömde befrielseteologin som en ”avvikelse”. Den främsta kritiken mot de nya latinamerikanska teologerna i denna Förhållningsorder angående vissa aspekter i ”befrielseteologin” riktas mot deras – ”på ett icke tillräckligt kritiskt sätt” – användande av begrepp ”lånade av olika strömningar inom det marxistiska tänkandet”. Som ett resultat av dessa begrepp – i synnerhet begreppet klasskamp – blir de fattigas kyrka i den kristna traditionen i befrielseteologins skepnad ”en klassbaserad kyrka, nu medveten om behovet av den revolutionära kampen som ett steg mot befrielse och som i sin liturgi hyllar denna befrielse som nödvändigtvis leder till ett ifrågasättande av Kyrkans sakramentala och hierarkiska struktur… ”²⁶

Dessa formuleringar är uppenbart polemiska, men det går inte att förneka att befrielseteologer har tagit analyser, begrepp och synvinklar från marxismens teoretiska arsenal, vilket spelar en betydelsefull roll i deras förståelse av den samhälleliga verkligheten i Latinamerika.

Befrielseteologin har på ett genomgripande sätt omskakat det politiska och kulturella livet just genom att på ett positivt sätt förhålla sig till vissa särdrag i marxismen – oberoende av dess innehåll. Härigenom bryter den mot ett tabu och uppmuntrar ett stort antal kristna att se med nya ögon på inte bara marxisternas teori utan också deras praktik. Ett sådant förhållningssätt kan vara kritiskt, men det var vitt skilt från den traditionella bannlysningen av ”den ateistiska marxismen, den kristna civilisationens djävulska fiende” – som vi å andra sidan kan finna nämnd i militärdiktatorernas tal, från Argentinas Jorge Videla till Chiles Agostin Pinochet…

En närmare undersökning av de historiska villkoren (ekonomiska, sociala och politiska) som möjliggjort denna öppning av den katolska kulturen gentemot de marxistiska idéerna går utanför ämnet för denna artikel. Vi kan dock bara notera den roll två olika sammanlöpande händelser spelar: den nya europeiska teologin och det Andra Vatikanrådet, vilket öppnade kyrkan för nya modernt tänkande strömningar, och å andra sidan, den stalinistiska monolitismens uppbrytande efter den Tjugonde partikongressen i Sovjetunionen och sprickan mellan Sovjet och Kina. I Latinamerika fanns också den kubanska revolutionens inflytande och slutet för kommunistpartiernas hegemoni: Marxismen sågs inte längre som ett slutet och stelbent system, underordnat Moskvas ideologiska auktoritet, utan blev återigen en tanke i rörelse, öppen för olika tolkningar och därigenom åtkomlig för en ny kristen tolkning.²⁷

Det är svårt att framställa en övergripande syn på befrielseteologins inställning och förhållning till marxismen, därför att det å ena sidan finns ett mycket brett spektrum av förhållningssätt – alltifrån det försiktiga användandet av vissa beståndsdelar till en sammanhängande syntes -och å andra sidan har en viss förändring ägt rum mellan de åsikter som kom till uttryck i den mer radikala perioden 1968 till 1980 och dagens mer reserverade inställning (enligt Roms kritik). Men på grundval av de mest representativa befrielseteologernas skrifter (som Gutierrez och Boff) och av vissa dokument från biskopar, kan man identifiera några grundläggande referenspunkter.

Vissa latinamerikanska teologer (influerade av den franske filosofen Louis Althusser) refererar på ett enkelt sätt till marxismen som en (eller den enda) samhällsvetenskapen, att användas som ett strikt hjälpmedel att förbättra vår kunskap om den latinamerikanska verkligheten. Detta är på samma gång en alltför vid och alltför inskränkt definition. Alltför vitt eftersom marxismen inte är den enda samhällsvetenskapen… Alltför inskränkt därför att marxismen inte bara är en vetenskap utan också är grundad på en i handling valt alternativ. Dess syfte är inte bara att känna till världen utan också förändra den.

I verkligheten är befrielseteologernas intresse – många författare talar om ”fascinationen” – för marxismen större och mer djupgående än ett heuristiskt²⁸ lånande av några få analytiska begrepp.

Det inbegriper också värden (samhälleliga), etiska/politiska val (solidaritet med de fattiga) och framtidsutopier (ett samhälle utan klasser och förtryck). Gustavo Gutierrez menar att marxismen inte bara utgör en vetenskaplig analys utan även ett utopiskt strävande efter samhällsförändringar. Han kritiserar Althussers vetenskapliga vision, vilken ”förhindrar oss att se den djupgående enheten i Marx verk och i konsekvens därav att lätt förstå dess kapacitet att inspirera en radikal och permanent revolutionär praxis.”²⁹

Vilken marxism inspirerar befrielseteologerna? Absolut inte den marxism som återfinns i de sovjetiska dialektisk-materialistiska texthäftena och inte heller de latinamerikanska kommunistpartiernas marxism. De attraheras snarare av ”den västerländska marxismen” – ibland kallad ”ny-marxismen” i deras dokument. I Befrielseteologi – Framtidsutsikter, Gustav Gutierrez stora introduktionsverk, är den oftast citerade marxistiske författaren Ernst Bloch. Där finns också referenser till Louis Althusser, Herbert Marcuse, Georg Lukasc, Antonio Gramsci, Henri Lefebvre, Lucien Goldmann och… Ernest Mandel (som ställs gentemot Althusser för sin bättre förståelse av Marx alienationsbegrepp).

Men dessa Europeiska hänvisningar är mindre betydelsefulla än de latinamerikanska: José Carlos Mariategui, som en källa till den ursprungliga marxismen, anpassad till verkligheten på kontinenten, den Kubanska revolutionen, som en sporrande händelse i den latinamerikanska historien, och slutligen beroendeteorin: Kritiken av den beroende kapitalismen som framförts av Fernando Henrique Cardoso, André Gunder Frank, Theotonio dos Santos, Anibal Quijano (alla omnämnda många gånger i Gutierrez bok). Det behöver knappt sägas att Gutierrez och hans medarbetare prioriterar vissa marxistiska ämnen (humanism, alienation, praxis, utopi) och avvisar andra (”materialistisk ideologi”, ateism).

Fattigdomen är utgångspunkten

Utgångspunkten för denna upptäckt av marxismen är ett ofrånkomligt samhälleligt faktum, en brutal verklighet för massor av människor i Latinamerika: fattigdomen. Fattigdom har helt uppenbart funnits på kontinenten i århundraden, men med den kapitalistiska utvecklingen i städerna och på landsbygden, flykt från städerna, arbetslöshet, den explosiva tillväxten av slumområden i städernas utkanter, har en ny, mer dramatiskt och omfattande fattigdom brett ut sig. I många avseenden är den värre än tidigare. För befrielseteologerna framstår marxismen som den mest systematiska, sammanhängande och världsomfattande förklaringen till denna fattigdoms orsaker och som det enda tillräckligt radikala förslaget att avskaffa den.

Omsorgen om de fattiga är en tusenårig tradition inom Kyrkan som sträcker sig tillbaka till kristendomens evangeliska rötter. Latinamerikanska teologer sluter upp bakom denna traditions kontinuitet, vilken ger dem med såväl referenser som inspiration. Men i en väsentlig fråga bryter de skarpt med det förgångna: för dem är det fattiga folket inte längre baravälgörenhetsobjekt, de är de som skall genomföra sin egen befrielse. Faderlig hjälp eller understöd ersätts av solidaritet med de fattigas kamp för sin egen befrielse. Det är här som en förgrening med en grundläggande marxistisk politisk princip görs – arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk. Denna förändring är kanske befrielseteologernas viktigaste nya politiska bidrag. Det medför också de största konsekvenserna i förhållande till kyrkans samhällsuppfattning.

Vatikanen anklagar Gutierrez och hans allierade för att ha ersatt de fattiga i den kristna traditionen med den marxistiska arbetarklassen. Denna kritik är inte helt giltig. För de latinamerikanska teologerna är de fattiga ett begrepp med moraliska, bibliska och religiösa betydelser. Gud definieras av dem som ”de fattigas Gud” och Kristus återuppstår i dagens korsfästa fattiga. Det är också socialt ett mer vitt begrepp än arbetarklassen: det innefattar, enligt Gutierrez, både de utsugna klasserna och de ringaktade raserna och de marginaliserade kulturerna (i sina senaste skrifter lägger han till kvinnorna som är dubbelt förtryckta).

En del marxister kommer otvivelaktigt att kritisera detta ersättande av det ”materialistiska” begreppet arbetarklassen med ett sådant vagt, känslomässigt och oprecist begrepp. /verkligheten motsvarar denna term situationen i Latinamerika, där man både i städerna och på landsbygden kan finna en oerhörd mängd f ätliga människor – arbetslösa, halvt-om-halvt arbetslösa, säsongsarbetare, gatuförsäljare, utstötta, prostituerade etc – som utesluts från det ”formellt” produktiva systemet De kristna, marxistiska fackföreningsaktivisterna i El Salvador har uppfunnit ett ord som täcker in alla dessa delar av den förtryckta och utsugna befolkningen: pobresiado.30

Beslutet att välja de fattiga sida som togs på de latinamerikanska biskoparnas konferens i Puebla (1979) var i praktiken ett kompromissförslag, uttolkat på ett traditionellt (socialt understöd) sätt av kyrkans mer moderata eller konservativa strömningar, utläst på ett mer radikalt sätt av befrielseteologerna och de mer framåtskridna prästerna – som ett engagemang för de fattigas organisering och kamp för sin egen befrielse. Med andra ord blev den marxistiska klasskampen, inte bara som ett ”verktyg för analyser”, utan som en vägledning för handling,ett utmärkande kännemärke för denna nya Kyrka för de fattiga. Som Gustavo Gutierrez säger:

”att förneka klasskampens verklighet innebär i praktiken att man tar ställning för de härskande samhällssektorerna. Att ställa sig neutral i denna fråga är omöjligt.”

Det som krävs är:

”att tillägnandet av en del av det mervärde som framställs av den stora majoritetens arbete upphävs, och inte lyriska appeller till förmän för samhällsharmoni. Vi måste skapa ett socialistiskt samhälle som är mer rättvist, friare och mänskligare och inte ett samhälle av falsk försoning och skenbar jämlikhet.”

Detta leder till följande praktiska slutsats:

”Att skapa ett rättvist samhälle i dag innebär nödvändigtvis att man man är medvetet och aktivt indragen i den klasskamp som utspelas inför oss.”³¹

Hur går detta ihop med med det kristna åtagandet att älska alla människor. Gutierrez svar utmärks av dess stora politiska stränghet och moraliska generositet: vi hatar inte våra förtryckare, vi vill befria dem också genom att frigöra dem från deras eget främlingsskap, deras strävanden, deras egoism, med ett ord från deras omänskliga villkor. Men för att göra det måste vi resolut valda de förtrycktas sida och konkret och effektivt bekämpa den förtryckande klassen…

Kristenhet för befrielse och revolutionen

Att välja de fattigas sida är inte bara för de kristna som kämpar för befrielse en tom fras: det kommer till uttryck i handling genom hundratusentals kristnas engagemang – medlemmar av bassamfund, lekmän indragna i prästernas arbete, präster och medlemmar av religiösa ordnar.

De syns i uppbygget av grannskapskommittéer i slumområdena, formeringen av oppositionella klasskampsströmningar i fackföreningarna, organiseringen av jordlösa bonderörelser och försvaret av politiska fångar mot tortyr. Det inspirerar deras aktiva deltagande i arbetarkampen och den folkliga kampen över hela kontinenten, uppbygget av Arbetarpartiet (PT) i Brasilien, den Sandinistiska revolutionen i Nicaragua och FMLNs revolutionära kamp i El Salvador.

Om detta uppfattas, som det görs av en del kortsiktigt tänkande marxister, som bara ett ”trick” av kyrkan, en ”populistisk manöver” för att behålla kontrollen över massorna eller en skicklig taktik för att hålla tillbaka kommunismen, blundar man inför den faktiska verkligheten och förstår ingenting av vare sig den subjektiva motivationen eller fenomenets objektiva betydelse. Det var inte ett ”trick” utan en djupgående andlig vändning, en verklig moralisk och politisk omvändelse till de fattigas sida, som fick prästerna Domingo Lain (dödad 1974) och Gasper Garcia Laviana (dödad 1978) – båda av spanskt ursprung – att förena sig med guerillakämpama i Colombia och Nicaragua. Detta inspirerade den brasilianske Jesuiten, Joao Bosco Penido Bumier (dödad 1976) och den salvadoranske Jesuiten Rutilio Grande (dödad 1977) till att arbeta i solidaritet med fattigbönderna och hjälpa deras organisation. En sådan omvändelse fick Monsignor Oscar Romero (dödad 1980), trots att han redan stod under dödshot från armén, att uppmana soldaterna att vägra lyda sina överordnade officerare när de beordrades att skjuta mot folket.³²
För att på ett effektivt sätt kunna kämpa mot fattigdomen måste vi förstå dess orsaker. Det är här som befrielseteologin återigen förenas med marxismen. Den överväldigande majoritetens fattigdom och det privilegierade fåtalets motbjudande överflöd stöttas upp av samma ekonomiska grundvalar – det kapitalistiska systemet. Mer exakt talar vi angående Latinamerika om en beroende kapitalism, underordnad de stora imperialistiska ländernas multinationella monopolbolag.

Den moraliska kritiken av kapitalismens orättvisor och fientlighet gentemot dess kalla och opersonliga väsen är en gammal tradition inom kyrkan. Max Weber, religionssociologen, har redan riktat vår uppmärksamhet på den grundläggande motsättningen mellan katolicismens etiska rationalitet och kapitalismens ekonomiska rationalitet. Detta hindrade givetvis inte kyrkan från att försonas med den borgerliga samhällsordningen från 1800-talet och framåt, men kritiken av den ”liberala kapitalismen” förblir en del av den katolska kulturen.

På 1960-talet började denna tradition förenas med den marxistiska analysen av kapitalismen (vilken också innefattar ett moraliskt fördömande av orättvisan) i synnerhet genomberoendeteorin. Beroendeteoretikernas främsta förtjänst (främst André Gunder Frank och Anibal Quijano) var att de bröt med de illusioner om ”utveckling” som var förhärskande inom den latinamerikanska kommunismen under 1950-talet (i synnerhet kommunistpartiernas ideologi), genom att påvisa att orsaken till misären, underutvecklingen, av den växande ojämlikheten och militärdiktaturerna inte var ”feodalism” eller otillräcklig modernisering, utan den beroende kapitalismens struktur. I konsekvens med detta hävdade de att någon sorts socialistisk omvandling kunde vrida de latinamerikanska länderna ur beroendets och fattigdomens grepp. Vissa drag av denna analys skulle omfattas inte bara av befrielseteologerna utan också av biskopsmöten, främst i Brasilien.

I maj 1980 förberedde en expertgrupp från USAs Republikanska Parti ett dokument vilket blev en viktig politisk ”bönebok” för partiets presidentkandidat, Ronald Reagan – Santa Fé-dokumentet. I andra delen av dokumentet, med titeln ”Inhemsk omstörtning”, slår förslag nummer 3 fast att:

”Förenta staternas utrikespolitik måste börja konfrontera (och inte bara i efterhand reagera) befrielseteologin. I Latinamerika är kyrkans roll vital för uppfattningen om politisk frihet. Olyckligtvis har marxist-leninistiska krafter utnyttjat kyrkan som ett politiskt vapen mot privategendomen och det kapitalistiska produktionssystemet och infiltrerat de religiösa samfunden med uppfattningar som är mer kommunistiska än kristna.”

Om det Republikanska Partiets experter å andra sidan med ”kommunistiska uppfattningar” menar kommunistpartiernas, missar deras analys fullkomligt det som verkligen sker. De fattigas Kyrka, i första hand påverkad av religiösa och etiska överväganden, visar prov på en mycket mer radikal, oförsonlig och kategorisk antikapitalism – eftersom den innehåller en tillbakagång för den moraliska dimensionen – än kommunistpartierna på kontinenten, vilka fortfarande tror på industriborgerskapets progressiva egenskaper och den industriella utvecklingens (kapitalistiska) historiska ”anti-feodala” roll. Blott ett exempel visar denna paradox. Det brasilianska kommunistpartiet förklarade i resolutionerna från dess Sjätte kongress (1976) att:

”en socialisering av produktionsmedlen motsvarar inte motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena i det nuvarande läget.”

Med andra ord, den industriella kapitalismen måste först utveckla ekonomin och modernisera landet. 1973 publicerade emellertid biskoparna och abbotarna från västra-centrala Brasilien ett dokument (Kyrkornas klagan) med följande slutsats:

”Vi måste besegra kapitalismen: den är den största ondskan, en anhopad synd, de ruttna rötterna, det träd på vilket alla de frukter vi så väl känner växer: fattigdom, hunger, sjukdom och död. …för att kunna göra detta är det nödvändigt att sträcka sig bortom det privata ägandet av produktionsmedlen (fabriker, handel och banker)…”³³

Ett annat biskopsdokument är än klarare. Deklarationen från Biskoparna i Nordöstra Brasilien (1973) förklarar.

”den orättvisa som frambringas av detta samhälle är ett resultat av det kapitalistiska produktionsförhållandet, vilket oundvikligen skapar ett klassamhälle som kännetecknas av diskriminering och orättvisa (…) Den förtryckta klassen hade inget annat alternativ för sin frigörelse än att följa den långa och svåra vägen (färden har redan börjat) som leder till samhällets ägande av produktionsmedlen. Detta är den principiella grundvalen för det gigantiska historiska projektet för en världsomfattande omvandling av det nuvarande samhället till ett nytt samhälle i vilket det blir möjligt att skapa de objektiva villkor som gör det möjligt för de förtryckta att återvinna den mänsklighet de berövats… Evangelisterna manar alla kristna och alla goda människor att förena sig med denna profetiska strömning.”

Detta dokument undertecknades av 13 biskopar (däribland Hector Camara), och av de Fransiscanska, Jesuitiska, Redemptionistiska provinsabbottarna och av Abboten för St. Benoit-klostret i Bahia.,.³⁴

Vilken socialistisk modell?

Som vi ser genom dessa utdrag – och av mycket mer som kommit från den kristna/befrielseströmningen – leder solidariteten med de fattiga all ett fördömande av kapitalismen och därigenom till en strävan efter socialismen. Vilken sorts socialism? Det finns en mer eller mindre allmän och outtalad kritik av ”de i dag existerande” socialistiska modellerna bland revolutionära kristna och befrielseteologer. Gutierrez insisterar på att latinamerikas förtryckta folk måste lämna de vägar till socialismen man tidigare slagit in på och kreativt söka sin egen väg till socialismen. Hans inställning är påverkad av Mariateguis skrifter, för vilken socialismen i Latinamerika inte kan vara en ”ren imitation” eller ”kopia” av andra erfarenheter utan ett ”heroiskt nyskapande”:

”Vi måste, ur vår egen verklighet, vårt eget språk, skapa en indo-amerikansk socialism.”³⁵

Det behöver knappast sägas att socialismen, eller någon annan form av mänsklig frigörelse, för befrielseteologerna bara är en förberedelse eller förhoppning om en total frälsning, för det kommande Guds rike på jorden.

Vi skall inte ur allt detta dra slutsatsen att befrielseteologerna helt och klart stöder marxismen. Som Leonardo och Clodovis Boff understryker i sitt svar till Kardinal Ratzinger, används marxismen som en förmedlare av trons spridning:

”…den har bidragit till att klargöra och berika vissa avgörande teologiska begrepp: folk, fattig historia och till och med handling och politik. Detta innebär inte att vi har reducerat det teologiska innehållet i dessa begrepp till den marxistiska formens gränser. Tvärtom har vi utnyttjat det giltiga teoretiska innehållet (vilket överensstämmer med sanningen) i de marxistiska begreppen inom ramen för teologin.”³⁶

Kritik av kyrkan

Bland de delar av marxismen som de avvisar finns, som vi kunde förvänta oss, den materialistiska filosofin, den ateistiska ideologin och karaktäriseringen av religionen som ”folkets opium”. De förkastar emellertid inte den marxistiska kritiken av kyrkan och den religiösa utövningen av ”i dag”. Som Gustavo Gutierrez sagt, har den latinamerikanska kyrkan bidragit till att omge den rådande ordningen med ett heligt skimmer:

”Det skydd den får från den samhällsklass som tjänar på och försvarar det kapitalistiska samhälle som är förhärskande i Latinamerika, har gjort den institutionaliserade kyrkan till en del av systemet, och det kristna budskapet till en del av den härskande ideologin.”³⁷
Dessa hårda omdömen delas av en del av de latinamerikanska biskoparna. De peruanska biskoparna slog exempelvis i en resolution som antogs på deras Trettiosjätte Biskopsmöte fast:

”Framför allt måste vi kristna erkänna att vi genom bristande tro, i ord och handling, genom vår tystnad och försummelse, bidragit till dagens orättvisor.”

Ett av de mest intressanta dokumenten i denna fråga är en resolution som antogs av CELAMs Utbildningsdepartement i slutet av 60-talet:

”Den kristna religionen har använts och används fortfarande som en ideologi som rättfärdigar de mäktigas herravälde. Kristenheten i Latinamerika har varit en funktionell religion för systemet. Dess riter, dess kyrka och dess arbete har bidragit till att kanalisera det folkliga missnöjet till livet efter detta, helt bortkopplat från världen. På så sätt har kristenheten hållit tillbaka folkliga protester mot ett orättvist och förtryckande system. ”38

Självklart görs denna kritik i namn av en autentisk evangelisk kristenhet, i solidaritet med de fattiga och förtryckta, och har ingenting gemensamt med ett materialistiskt ifrågasättande av religionen som sådan.

Utan tvivel har bland alla befrielseteologerna Leonardo Boff formulerat den mest systematiska och radikala kritiken av den katolska kyrkans auktoritära struktur, från Konstantin till i dag. Enligt Boffs mening avspeglar dessa strukturer en Romersk och feodal auktoritär modell: en pyramidliknande hierarki, lydnaden görs helig, vägran till varje intern kritik, personlig påvekult. Boffs ”vanvördighet” går så långt som att jämföra (han citerar från den brasilianske, kristne vänsteranhängaren Marcio Moreira Alves) kyrkans institutionaliserade och byråkratiska struktur med Sovjetunionens Kommunistparti:

”Parallellerna i deras strukturer och praktik avslöjar varje centraliserad makts logik.”

Denna sorts analys tillfredsställde absolut inte Vatikanen, för efter att hans bok publicerades, fördömdes Boff av de romersk-katolska undervisningsmyndigheterna till ett års tystnad… Efter att ha sagt detta, bör vi lägga märke till att Boff inte förkastar kyrkan som sådan. Han kräver en grundläggande omdaning av den, dess pånyttgrundande från periferi till centrum, av de fattiga, av de som lever i ”mänsklighetens källare”.³⁹

De kristna i den revolutionära rörelsen

Som dessa utdrag från teologernas skrifter och biskopsmötena visar, har en betydande del – om än en minoritet – av den latinamerikanska kyrkan tagit till sig vissa grundläggande marxistiska idéer i sin nya förståelse av kristendomen. En del kristna fackföreningsaktivister, kristna som är medlemmar av vänsterorganisationer och vissa mer radikaliserade rörelser som Kristna för socialism har en mer omedelbar inställning att godta en syntes eller fusion mellan kristendom och marxism. Här talar vi om en kristen strömning inom den revolutionära rörelsen. I många länder utgör den i själva verket en av de viktigaste beståndsdelarna av den revolutionära rörelsen. Det finns mer eller mindre direkta förbindelser mellan denna strömning och befrielseteologin, men det vore ett misstag att blanda samman dem. En av de mest kända företrädarna för detta radikala medvetande är den brasilianske prästen Frei Betto, en ledare för bassamfundsrörelsen, som blivit berömd genom sin dialog om religionen med Fidel Castro.

När befrielseteologerna har lärt sig en hel del frän marxismen, har marxisterna då någonting att lära av dem? Vissa intressanta frågor kan ställas, både från teoretisk och praktisk synvinkel. Till exempel:

1) Bör man fortfarande – som de flesta ”läroböcker i marxismen-leninismen” gör – anse att motsättningen mellan ”materialism” och ”idealism” är den grundläggande filosofiska frågan? Är det fortfarande möjligt, som Den kortfattade filosofiska uppslagsboken⁴⁰ gör, att hävda att den dialektiska materialismen var överlägsen den metafysiska materialismen, eftersom denna var underutvecklad, död, primitiv och ”idiotisk”? Är det inte sant att den befrielseteologernas revolutionära idealism är överlägsen de borgerliga ekonomernas och vissa stalinistiska ”marxisters” idiotiska materialism? I synnerhet då denna teologiska idealism har visat sig överförbar till ett historiskt materialistisk förhållningssätt till den samhälleliga verkligheten…

2) Varför kan inte befrielseteologin hjälpa oss att bekämpa de reduktionistiska, ekonomistiska och vulgärmaterialistiska tendenser som finns inom den marxistiska traditionen? Vi måste ta den moraliska och ”andliga” motivationens roll i övervägande om vi vill förstå varför ett helt skikt av medelklassintellektuella och enskilda individer (det radikaliserade prästerskapet) bröt med sin klass och nu stöder de förtrycktas sak. På samma sätt måste vi, för att kunna förklara varför de kristna massor drar sig ur apatin och reser sig mot sina förtryckare, undersöka inte bara deras objektiva samhälleliga villkor, utan också deras subjektivitet, kultur, tro, deras nya sätt att leva ut sin religion. Genom att på nytt anknyta till ingivelserna hos latinamerikanska marxister som José Carlos Mariategui, hjälper oss också att omvärdera vissa förkapitalistiska gemensamma traditioner som hålls vid liv i den folkliga traditionen (främst bland bönderna) och att tvivla på den trångsynta ”ekonomiska framåtskridandets” kultur, kapitalistisk modernisering och ”produktivkrafternas utveckling” som sådana. Revolutionära kristna har varit mer medvetna om de samhällskonsekvenserna av ”underutvecklingens utveckling” under de multinationella bolagens dominans än många marxister som är insnärjda i den rena ekonomiska ”utvecklingens” logik.

3) I revolt mot kyrkans auktoritära system, är de kristna för befrielse vaksamma mot ett politiskt autoritärt styre i fackföreningarna och de politiska partierna. Deras mån om ”gräsrötterna” och ”medlemmarna på basplanet” tar sig tillfälligtvis naiva och överdrivna uttryck men är en förståelig reaktion mot de populistiska eller stalinistiska apparaternas antidemokratiska, korrupta eller manipulativa praktik. Korrekt formulerad, är inte denna antiauktoritära känslighet och denna strävan mot demokrati i basen ett vitalt bidrag till de förtrycktas självorganisering och mot en antibyråkratisk omvandling av arbetarrörelsen?

4) Befrielseteologerna stimulerar oss att begrunda den revolutionära hängivelsens moraliska dimension, kampen som orättvisor i samhället, och uppbygget av ett nytt samhälle. Jesuiterna ansågs av sina fiender stödja den amoraliska maximen ”ändamålen helgar medlen”. Leo Trotskij försvarar dem i Deras moral och vår mot denna anklagelse och påpekar att en sådan doktrin, i termens strikta bemärkelse, ”skulle strida mot sig själv och vara psykologiskt absurd.”⁴¹ I vilket fall har de nya revolutionära Jesuiterna, som de sandinistiska regeringsmedlemmarna Ernesto och Fernando Cardenal, inte mycket gemensamt med denna sorts machiavellism: deras politiska engagemang är oskiljbart från vissa etiska värderingar. Det är i stor utsträckning tack vare de sandinistiska kristnas roll som den Nicaraguanska revolutionen är den första autentiska sociala revolutionen sedan 1789 som har avskaffat dödsstraffet. Ett exempel värt att följa!

5) Slutligen tvingar befrielseteologin marxismen att omvärdera dess traditionella uppfattning om religionen: om denna på många håll har spelat, och fortfarande spelar, rollen av ”folkets opium”, kan den inte också uppträda som en varningssignal för folket, som en uppmaning som eggar de förtryckta från deras liknöjdhet, deras passivitet, fatalism och gör dem medvetna om deras rättigheter, deras styrka och framtid?

Tillsammans med de kristna eller inte alls!

Vilken är då kritiken vi kan rikta mot befrielseteologerna? De mest trängande samtalen med de kristna för befrielse är inte en debatt om materialism, religiös alienation eller om Kyrkans historia (och än mindre om Guds existens), utan om de i högsta grad praktiska och brännande frågorna i dag: till exempel, skilsmässa, abort, preventivmedel och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är faktiskt en debatt som angår hela den latinamerikanska arbetarrörelsen som är långt ifrån att ha en enhetlig inställning i dessa frågor. Det är svårt att förutse vad resultatet av denna konflikt mellan Vatikanen och befrielseteologin, mellan den konservativa kyrkan och de fattigas kyrka blir. I vilket fall kan vi vara övertygade om en sak – revolutionen i Latinamerika kommer att genomföras tillsammans med de kristna eller också kommer den inte alls äga rum!

Michael Löwy
Översättning: Lars Kaage
Översatt ur: International Marxist Review, vol 2 nr 3, sommaren 1987

Noter:
1 Louis S. Feuer red. K. Marx, Toward the Critique of Hegel’s Philosophy of Right, 1844, återgiven i Marx and Engels, Basic Writings on Politics and Philosophy, (London: Collins/Fontana, 1969), s 304. /Finns på svenska i Karl Marx och Friedrich Engels, Skrifter i urval – Filosofiska skrifter (Bo Cavefors bokförlag, DDR 1977), ssl5-62. ö.a./
2 Nyhegelianism – idealistisk filosofisk skola, efterföljare till filosofen
Georg Wilhelm Friedrich Hegel (l 770-1831), vars dialektik också påverkade Marx. /ö.a./
³ Upplysningsfilosofin en allmäneuropeisk kulturell rörelse under 1700-talet. En i opposition mot auktoritetstvång och kyrklig tradition framträdande militaristisk rörelse vilken främst eftersträvade praktiska reformer, /ö.a./
4 K. Marx, German Ideology 1846 (London:Lawrence and Wishart 1974.)
5 F. Engels ”Ludwig Feuerbach and the end of Classical German Philosophy” i Feuer a a, s 281. /På svenska i Skrifter i urval, a a, ss 545-570. ö.a./
6 Thomas Hobbes (1558-1679) engelsk filosof. I skrifter som Leviathan (1651) hävdar Hobbes att den absoluta monarkin är det enda medlet att trygga samhället, /ö.a./
7 Engels, ”On Materialism”, i Feuer, a a, s 99. /Stuart gammal skottsk kungaätt. Vid tronen under den engelska revolutionen 1688. ö.a./
8 Engels, ”The Peasant War in Germany”, 1850, i Feuer a a, ss 452-475.
9 Engels Anti-Dühring, (London: Lawrence and Wishart, 1969), ss 121-2 och 407. /Finns på svenska Anti-Dühring, (Lund: Arbetarkultur, 1976). ö.a./
10 Ernest Renan (1823-1895) fransk författare, religionshistoriker, filosof och orientalist, /ö.a./
11 International Workingmens Association eller Första Internationalen bildades 1864. Bland grundarna fanns Karl Marx. Upplöstes formellt 1876.
12 Engels ”Contribution to a history of Primitive Christianity”, Marx and Engels, ”On Religion” (London: Lawrence and Wishart).
13 Engels, ”The Peasant War in Germany” a o, s 464.
14 K. Kautsky, Vorlaufer des neueren sozialismus, Erster Band, ”Kommunistische bewegungen im Mittelalter” (Stuttgart: Dietz Verlag, 1913) ss 170, 198. /Karl Kautsky (1854-1938) tysk socialistisk teoretiker och politiker ö.a./
15 Ernst Bloch (1885-1977), tysk filosof och marxist. Se Fjärde Internationalen nr 3 1985 för en presentation av Bloch. /ö.a./
16 Eskatologi läran om de yttersta tingen. Läran om de händelser som bildar det dramatiska slutet på världshistorien i judendomen, kristendomen, den ursprungliga islam och nordisk mytologi, /ö.a./
17 E. Bloch, Le Principe Esperance, (Paris: Gallimard 1976) och L’atheisme dans le christianisme, (Paris: Gallimard, 1978).
18 Lucien Goldmann, framstående fransk marxistisk 1900-talsfilosof. /ö.a./
19 Routledge and Kegan Paul, London 1964
20 ”transindividual values”
21 Blaise Pascal (1623-1662) fransk vetenskapsman och tänkare /ö.a./
22 Katolsk handling. Kristen Universitetsungdom, unga kristna arbetare /ö.a/
23 A. Lopez Trujillo, Theologies de la liberatlon, (Paris: Cert 1985) s 113.
24 Kardinal Ratzinger, ”Les consequenses fondamentales d’une option marxiste”, Theologies, a a, ss 122-130.
25 ”The Sacred Congregation for the Doctrine of Truth”. Kongregation
betyder i kyrkans värld ungefär församling, /ö.a./
26 ”Riktlinjer om vissa drag i befrielseteologin'”, 1984, Theologies a a,
ss 156, 171-174. Detta dokument följdes 1985 av de mer koncilianta och ”positiva” ”Riktlinjer för Kristen frihet och befrielse”.
27 Om detta se den utmärkta studien av Guy Petitdemange ”Theologie(s) de la liberation et marxismen(s)” i Porquoi la theologie de la liberation?, Cahiers de l’actualité réligieuse et sociale, 1985, bilaga till nr 307. För en historisk studie om denna process se även den intressanta essän av Enrique Dussel, ”Encuentros de christianos y marxistas en America Latina”, Christianismo y Sociedad, nr 74, 1982.
28 Heuristik (av grekiska Heuri’skein, finna) uppfinningskonst, en del av den praktiska logiken, /ö.a./
29 Gustavo Gutierrez, Theologie de la liberation – Perspectives, (BrUssel:
Lumen Vitae 1974, s 244). Efter kritik från Vatikanen tycktes Gutierrez emellertid göra en reträtt till en mindre utsatt position i vilken han begränsade närmandet till marxismen till en förening mellan teologi och samhällsvetenskaperna. Se G. Gutierrez, ”Theology et Sciences Sociales”, 1984 i Theologies, a a, ss 189-193.
30 Ungefär ”de fattiga” /ö.a./
31 G. Gutierrez, Theologie de la liberatlon, a a, ss 276-7.
32 För en talandeuppräkning av kristna som fallit offer som ett resultat av deras hängivenhet i kampen, se La Sangre por el Pueblo. Nuevos martires de America Latina publicerad av Jesuiterna vid Managuas centralamerikanska historiska institut, (IHCA) Managua 1983.
33 Documentos do Partido Comunista Brasileiro, (Lissabon: Ed Avante, 1976) s 71. Los Obispos Latinoamericanos entré Medellin Y Puebla, (San Salvador: Universidad Centroamericana, 1978) s 71.
34 ”Jag har hört mitt folks klagorop” (Andra Mosebok 3.7). Dokument antaget av biskoparna och religiösa abbotar i nordöstra Brasilien, Brussel, Entralde et Fraternite, 1973, 22 42-43.
35 B. Gutierrez, Théologie, a a, s 102, 320. Citatet från Mariategui är taget från Ideologia y politica (Lima: s 249).
36 Leonardo och Clodovis Boff, ”Fattigdomens klagan”, artikel 1984 i Theologies de la Liberation, s 139.
37 Citerad av Gutierrez, a a, s 117-118. I en not nämner Gutierrez ett flertal andra dokument som antagits av latinamerikanska biskopsmöten som intar en liknande ståndpunkt.
38 Juventud y christianismo en America Latlna, citerad av G. Gutierrez, a a, s 266.
39 Leonardo Boff, Igreja, Carisma e Poder, Petropolis, Vozes, 1982, ss. 70-72, 91-93.
40 Iudin och Rosenthal, The Coacise Philosophical Dictionary, Moskva, 1955 ss 256, 360.•
41 L. Trotskij, Their Morals and Ours, (London: New Park Publications, 1986), s 10.

Från Fjärde Internationalen 1/1988

Stagnation och framsteg inom marxismen

I sitt ytliga men ibland intressanta kåseri betitlat »Die soziale Bewegung in Frankreich und Belgien» (Den sociala rörelsen i Frankrike och Belgien), anmärker Karl Grün nog så träffande att Fouriers och Saint-Simons teorier fick helt skilda effekter på deras respektive anhängare. Saint-Simon blev andlig fader till en hel generation briljanta vetenskapsmän och skriftställare på skilda områden av intellektuell aktivitet, medan Fouriers efterföljare, med några få undantag var personer som slaviskt apade efter sin herres ord, och inte förmådde utveckla hans lära. Grüns förklaring till denna skillnad är att Fourier gav världen ett slutet system, noga utarbetat in i minsta detalj; Saint-Simon däremot överlämnade bara till sina lärjungar ett löst nystçan av stora tankar. Det tycks mig som om Grün ägnar alltför liten uppmärksamhet åt den inre, den centrala, skillnaden mellan teorierna hos de två klassiska auktoriteterna inom den utopiska socialismen, men på det hela tror jag att hans observation har en sund kärna. Onekligen är det så att ett system idéer som endast tecknats ned i stora drag visar sig mer stimulerande än en avslutad och symmetrisk struktur som inte kräver några tillägg och som inte ger utrymme för en tänkande människas självständiga insatser.

Kan detta förklara den stagnation som varit märkbar inom marxismen under så många år? Faktum är ju – med undantag för ett och annat självständigt bidrag som innebär ett visst teoretiskt framsteg – att det sedan publiceringen av tredje volymen av Kapitalet och Engels sista skrifter inte har kommit fram annat än några få utmärkta populariseringar och utläggningar av marxistisk teori. Men sjäílva teorin har inte flyttats fram en tum sedan de två grundläggarna dog.

Beror detta på att det marxistiska systemet har blivit en alltför rigid ram för tänkandets självständiga aktiviteter? Det kan inte förnekas att Marx har haft ett visst hämmande inflytande på teorins fria utveckling när det gäller många av lärjungarna. Både Marx och Engels fann det nödvändigt att avsvära sig ansvaret för de uttalanden som gjordes av många av dem som kallade sig själva marxister! De petiga försöken att hala sig inom »marxismens gränser» kan ibland ha varit lika förödande för tankeprocessens integritet som den andra extremen – ett totalt avvisande av det marxistiska perspektivet och beslutet att visa »självständigt tänkande» till varje pris.

Men likväl är det endast i ekonomiska spörsmål som vi kan tala om en mer eller mindre utarbetad struktur av doktriner som överlämnats av Marx. Det allra värdefullaste i hans lÆära, den materialistisk-dialektiska historieuppfattningen, finns endast i form av en undersökningsmetod, som några inspirerande ledtrådar, som ger oss en blick in i en helt ny värld, som öppnar oändliga perspektiv av självständig verksamhet för oss, som sporrar vår ande till djärva flykter in i oupptäckta områden.

Men – också nu med några få undantag – även på detta område ligger det marxistiska arvet obrukat. Detta fantastiska vapen får rosta i förrådet; och den historiska materialismens teori förblir lika obearbetad och skissartad som då den först formulerades av sina skapare.

Man kan därför inte säga att det är den marxistiska byggnadens rigiditet och fullständighet som förklarar misslyckandet för Marx efterföljare att bygga vidare.

Vi får ofta höra att vår rörelse saknar de talangfulla personer som skulle kunna vidareutveckla Marx teorier. En, sådan brist finns förvisso. Men denna brist måste också finna sin förklaring. Dƒen utgör inte i sig ett svar på den första frågan. Vi måste komma ihåg att varje epok formar sitt eget mänskliga material, om det under en period finns ett genuint behov av teoretiker kommer perioden själv att skapa de krafter som behövs för att tillfredsställa detta behov.

Men finns det då ett genuint behov, ett verkligt krav, att vidareutveckla den marxistiska teorin?

I en artikel om kontroversen mellan den marxistiska och jevonistiska skolan 1) i England hånar Bernard Shaw – den talangfyllde exponenten för den fabianska pseudosocialismeri – Hyndman 2) för att denne sagt att den första volymen av Kapitalet hade gjort att han fullständigt förstått Marx, och att det inte fanns några gap i den marxistiska teorin – trots att Engels i förordet till andra delen av Kapitalet strax efteråt förklarade att den första delen med värdeteori inte hade löst ett grundläggande ekonomiskt problem, vars lösning inte skulle klargöras förrän den tredje delen publiceréades. Shaw lyckades förvisso få Hyndmans ställningstagande att verka en smula löjligt, även om Hyndman kunde finna tröst i det faktum att hela den socialistiska världen satt i samma båt!

Tredje delen av Kapitalet med dess lösning av profitkvotens problem (det grundläggande problemet i marxistisk ekonomi) kom inte ut förrän 1894. Men i Tyskland likaväl som i alla andra länder hade agitationen förts ut med hjälp av det ofullständiga material som finns i första delen; den marxistiska läran hade populariserats och accepterats på basis av enbart denna första del; den ofullständiga marxistiska teorins framgång hade varit exempellös; och ingen var medveten om att det fanns några gap i läran.

Än mer: när den tredje delen såg dagens ljus väckte den i början en viss uppmärksamhet inom experternas begränsade krets och orsakade en mängd kommentarer. Men den nya delen gjorde inget som helst intryck på den soócialistiska rörelsen som helhet och den fördes inte ut i de vidare kretsar där tankarna från första bandet blivit dominerande. De teoretiska slutsatserna i del 3 har hittills inte blivit föremål för någon popularisering, och inte heller spridits i någon större upplaga. Tvärtom: tom bland socialdemokrater kan man ibland höra ekon av den »besvikelse» som borgerliga ekonomer erfarit från tredje delen av Kapitalet – och därigenom visar dessa socialdemokrater endast hur fullständigt de hade accepterat den ofullständiga utläggningen av värdeteorin i den första delen.
Hur kan vi förklara ett så märkligt fenomen?

Shaw som tycker om att »flina» åt andra (för att använda hans eget uttryck) må ha god anledning att här skämta med hela den socialistiska rörelsen, eftersom det grundas på Marx! Men då skulle han »flina» åt ett mycket allvarligt uttryck av vårt sociala liv. Det underliga öde som andra och tredje bandet aív Kapitalet rönt är ett avgörande prov på vad som hänt med den teoretiska forskningen inom vår rörelse.

Ur vetenskaplig synpunkt måste tredje bandet av Kapitalet tveklöst betraktas som en fullbordan av Marx kritik av kapitalismen. Utan denna tredje del kan vi varken förstå den verkligt dominerande lagen om profitkvoten eller hur mervärdet delas upp i profit och ränta eller värdelagens funktion på konkurrensens område. Men – och detta är själva huvudpunkten – alla dessa problem är, hur viktiga de än må vara utifrån den rena teorins synvinkel, jämförelsevis oviktiga utifrån klasskampens praktiska behov. Vad gäller denna klasskamp är mervärdets ursprung det grundläggande teoretiska problemet, d v s en vetenskaplig förklaring av utsugningen, tillsammans med ett klarläggande av tendensen till produktionsprocessens socialisering, d.v.s. en vetenskaplig förklaring av den objektiva grundvalen för den socialiºstiska revolutionen.

Båda dessa problem löses i första delen av Kapitalet, vilket kommer fram till att »expropriatörernas expropriering» är det oundvikliga och slutgiltiga resultatet av produktionen av mervärde och kapitalets fortskridande koncentration. Därigenom är, vad teorin beträffar, arbetarrörelsens huvudsakliga. behov fyllda. Arbetarna som är aktivt engagerade i klasskampen, har inget direkt intresse för frågan om hur mervärdet fördelas mellan de olika grupperna av exploatörer; eller för frågan om hur konkurrensen under denna fördelning framtvingar förändringar av produktionen.

Därför är tredje delen av Kapitalet för oss socialister en oläst bok.

Men inom vår rörelse gäller samma för teoretiskt arbete i allmänhet som för Marx ekonomiska läror. Det är en ren illusion att tro att arbetarrörelsen under sin frammarsch av egen kraft kan vara omätligt skapande på det teoretiska området. Det är förvisso riktigt, som Engels sade, att enda‘st arbetarklassen i dag har bevarat en förståelse och ett intresse för teorin. Arbetarnas kunskapssträvanden är i dag en av de mest påtagliga kulturella manifestationerna. Också ur moralisk synpunkt innebär arbetarklassens kamp en kulturell förnyelse av samhället. Men arbetarnas aktiva deltagande på vetenskapens område är beroende av om mycket bestämda sociala förhållanden uppfylls.

I varje klassamhälle skapas den intellektuella kulturen (vetenskapen och konsten) av den härskande klassen. Målsättningen för denna kultur är delvis att tillfredsställa de andliga behoven hos medlemmarna i den härskande klassen.

I tidigare klasskampers historia kunde uppåtsträvande klasser (som tredje ståndet i forna dagar) föregripa den politiska dominansen genom att upprätta en intellektuell dominans. De kunde, samtidigt som de var undertryckta som klass, upprätta en ny vetenskap och en ny konst gentemot den nedåtgående periodens föråldrade kultur.

Proletariatet befinner sig i en helt annan position. Som en icke-ägande klass kan den inte under kampens gång spontant skapa en andlig kultur, samtidigt som den befinner sig inom det borgerliga samhällets ram. Inom detta samhälle – och sºå länge som dess ekonomiska grundvalar bevaras – kan det inte finnas någon annan kultur än borgerlig kultur. Även om vissa »socialistiska» professorer hävdar att bärandet av slips, bruket av visitkort och cykelutflykter från proletärernas sida är märkvärdiga exempel på kulturellt deltagande, förblir arbetarklassen som sådan utanför den samtida kulturen. Oaktat det faktum att arbetarna med egna händer skapar hela den sociala grunden för denna kultur, får de endast själva njuta av den i den mån de behöver det för att kunna utföra sina funktioner inom det kapitalistiska samhällets ekonomiska och sociala process.

Arbetarklassen kan inte skapa en egen vetenskap och konst förrän den fullständigt har befriat sig från sin nuvarande ställning som klass.

Det enda den kan göra idag är att rädda den borgerliga kulturen från den borgerliga reaktionens vandalism, och skapa de sociala förhållanden som krävs för en fri kulturell utveckling. Även längs dessƒa linjer kan arbetarna inom samhällets nuvarande form endast framskrida i den mån de skapar sina egna intellektuella vapen i befrielsekampen.

Men denna reservation påtvingar arbetarklassen (dvs arbetarnas intellektuella ledare) mycket snäva gränser inom den intellektuella aktiviteten. Fältet för deras skapande energi begränsas till ett specifikt område av vetenskapen, nämligen socialvetenskapen. Ty, på grund av »den säregna sammankopplingen av fjärde ståndet med vår historiska period» har kunskap om den sociala utvecklingens, lagar blivit nödvändig för arbetarna i klasskampen. Denna sammankoppling har burit stor frukt inom samhällsvetenskapen, och utgör monumentet över proletär kultur i våra dagar – den marxistiska läran.

Men Marx’ skapelse, som i sin egenskap av vetenskapligt arbete är rent titanisk, överflyglar de direkta behoven i den proletära klasskampen, för vars tjänst den skapades. Både i sin detaljerade och översiktliga analys av den kapitalistiska ekonomin, och i sin metod för historisk forskning med omätliga tillämpningsområden, har Marx skänkt oss mer än vad som var direkt nödvändigt för klasskampens praktiska behov.

När vår rörelse framskrider och kräver lösningar på nya praktiska problem tvingas vi än en gång tränga in i det marxska tänkandets skattkammare, för att därur dra fram och utnyttja nya fragment av hans lära. Men eftersom vår rörelse, liksom alla de praktiska livets rörelser, har en tendens att fortsätta gå i gamla hjulspår och klänga sig fast vid principer långt efter de upphört att gälla, fortskrider det teoretiska utnyttjandet av det marxistiska systemet mycket långsamt.

Om vi därför idag ser en stagnation i vår rörelse i teoretiska frågor, är det inte på grund av att den marxistiska teori vi lever »på inte skulle kunna utvecklas eller blivit föråldrad. Tvärtom: det beror på att vi ännu inte lärt oss hur vi skall utnyttja de viktiga andliga vapen som vi tagit ur den marxistiska arsenalen och som vi tog därför att de svarade mot de skriande behoven i de första stadierna i vår kamp. Det är inte alls sant att Marx är föråldrad för den praktiska kampen, och att vi överskridit Marx. Tvärtom. Marx har i sin vetenskapliga skapelse sprungit förbi oss, vi som främst är ett parti av praktiska kämpar. Det är inte sant att Marx inte längre räcker för våra behov. Tvärtom. Våra behov är ännu inte tillräckliga för att utnyttja alla Marx’ tankar.

På detta sätt återverkar de sociala förhållandena i det nutida samhÚället, förhållanden som först klarlagts av den marxistiska teorin, på det öde som drabbat själva denna marxistiska teori. Trots att denna teori är ett oöverträffat instrument för en intellektuell kultur, förblir den obrukad därför att den inte kan tillämpas av den borgerliga klasskulturen och samtidigt fullständigt överskrider arbetarklassens behov som vapen för den dagliga kampen. Först då arbetarklassen har befriats från sina nuvarande existensvillkor kommer den marxistiska undersökningsmetoden att socialiseras tillsammans med andra produktionsmedel. Först då kan den tillfullo utnyttjas för mänsklighetens väl, och först då kan den utvecklas i full utsträckning och efter sin egen kapacitet.

Rosa Luxemburg 1903

Noter:
1: Jevons lanserade i slutet av 1800-talet en ny teori för att bestämma värdestorleken, »gränsnytteteorin». De klassiska nationalekonomerna, och även Marx utgick från »arbetsvärdeläran», dvs att värdet i en vara bestämdes av det arbete som nedlagts i den. Jevons menade istället att värdet bestämdes av antalet varor, så att värdet successivt sjönk ju mer varor som framställdes. Denna »gränsnyttolära» ligger till grund för den moderna nationalekonomin. Inom denna ram blir begrepp som »mervärde» och »utsugning» helt uteslutna. Den blev grunden för den »revisionistiska skolan».
2: Henry M. Hyndman var en av den engelska socialdemokratins grundläggare. I början av 1860 -talet grundade han Socialdemocratic Federation och ledde rörelsen under dess första period.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1973

Kebabpizzans dialektik

Då jag inte kunde förstå några kamrater från Arbetarmakt och deras resonemang om dialektiken skrev jag ihop den här texten om hur jag ser på dialektiken, hur den fungerar och hur den kan användas. Innan någon i falsett svarar att jag är en stalinofil högercentrist med pablistiska avvikelser därför att jag hoppat över viktiga saker i den marxistiska tillämpade dialektiken (klasskampen, övergången från att vara en klass i sig till en klass för sig, revolutionen) så vill jag påpeka att jag i den här texten försöker att förklarar hur våra analysverktyg fungerar, inte täcka in alla områden där de används.

Treenigheten tes-antites-syntes kommer inte från Marx och Engels, utan från en av deras viktigaste inspirationskällor: Hegel.

Tesen ska vara antitesens motsats, och syntesen ska innehålla element av både tes och antites, men inte vara olika med någon av dem.

Tes-antites-syntes kan användas för att beskriva en dialektiskt process, men bara om vi är fullt på det klara med två saker. För det första beskriver satsen bara EN dialektisk relation, dessutom en relation som mycket sällan förekommer i verkligheten. För det andra betyder ordet motsats i det här sammanhanget att det finns en motsättning mellan tesen och antitesen. Men den motsättningen är inte som den mellan materia och antimateria, eller som den mellan +1 och –1, där resultatet av en sammanslagning blir ingenting. Det rör sig heller inte nödvändigtvis om en motsättning mellan två oförenliga saker, som tillexempel motsättningen mellan is och eld.

Om vi söker denna treenighet i vardagen kan vi se på följande exempel från Internationalens redaktion: Marco Espvall och Jörgen Hassler ska gå och äta lunch. Marco vill ha kebab, Jörgen vill ha pizza. För att lösa denna konflikt, denna motsättning, föreslår Marco (som är smidigare, alternativt mer konflikträdd än Jörgen) att dom går till en pizzeria på Odengatan där dom har väldigt bra kebabpizza. I det här exemplet är kebab tes, pizza antites och kebabpizzan syntes. Processen som leder fram till beslutet att äta kebabpizza är en dialektisk process.

Om vi ska titta på satsens begränsningar kan vi ta ett annat exempel från Internationalens redaktion. Kjell Pettersson och Jörgen Hassler ska gå på fotboll. Kjelle vill gå på AIK, Jörgen på Hammarby. Kjelle tänker aldrig i helvete gå och titta på Hammarby, Jörgen dör hellre än går på en AIK-match. Istället går dom och tar en öl. AIK är tes, Hammarby är antites, men ta en öl innehåller varken AIK eller Hammarby, och kan därför kan det knappast sägas vara en syntes i Hegels mening. Trots det så är sambandet AIK-Hammarby-öl ett dialektiskt samband. Ölen är resultatet av den dialektiska processen AIK-Hammarby.

Det finns all√tså dialektiska processer där syntesen inte innehåller delar av tesen och antitesen (men syntesen är alltid djupt påverkad av de två, ölen i exemplet ovan är resultatet dialektiken, vore det inte för idén att gå på fotboll kanske de båda gått hem var för sig i stället).

Idén om den dialektiska syntesen innehåller en viktig insikt: att lösningen på ett problem ibland står att finna i något som innehåller en del av problemet, inte automatiskt i problemets raka motsats. Men det blir allt för platt, allt för abstrakt att reducera dialektiken till tes-antites-syntes. Det är bättre att beskriva dialektiken som den ömsesidiga påverkan mellan åtskilda, ickeidentiska sammanbundna objekt. AIK och Hammarby kan exemplet ovan sägas var sammanbundna genom Kjell och Jörgen och påverka varandra i så mening att den ena utesluter den andra. (Det kan naturligtvis finna andra, mindre drastiska sätt för tes och antites att påverkar varandra.)

När vi ska upphöja dett…a till en samhällelig nivå måste vi ha klart för oss att vi mycket, mycket sällan talar om påverkan mellan bara två faktorer, mellan tes och antites, kebab och pizza. Helt plötslig ska Gunvor Karlström med och äta lunch också, och hon vill ha honungsgriljerad fläskkarré. Sen visar det sig att strömmen har gått på pizzerian så att ugnen inte funkar, varefter Jörgen kommer på att han ju bestämt med Rikard Brennius att dom skulle äta lunch på den malaysiska på andra sidan Sveavägen…

Att vi blandar in så många faktorer gör att det i verkligheten aldrig blir några fixerade synteser. Kebabpizzan hamnar aldrig på talriken. Vi kan se processerna, och ju noggrannare vi studerar dom desto bättre kommer vi att förstå dom, men synteserna kommer vi bara att kunna se historiskt, i frusna ögonblick. I verkligheten fortsätter synteserna att påverkas av det dialektiska spelet (där de själva samtidigt är en av faktorerna), så att de aldrig förblir fasta.

Hegel utgick från att det samhälle vi lever i skapas av det dialektiska samspelet mellan idéer. Marx och Engels byggde vidare på den tanken, samtidigt som de genom att undersöka dess motsats revolutionerade den. Det tog in de materiella förutsättningarna i den dialektiska processen.

Om vi återgår till pizzaexemplet kan påpekade accepterade Marx och Engles att kebabpizzan var resultatet av det dialektiska spelet kebab – pizza. Men dom visade på det grundläggande faktum att det är Marcos och Jörgens materiella förutsättningar som gör att de diskuterar om dom ska äta kebab eller pizza, inte om dom ska äta cognacflamberad hummer eller gåsleverspäckad oxfilé. Marco och Jörgen kan naturligtvis tänka tanken ”gåsleverspäckad oxfilé”, men den kan aldrig bli en del av den dialektiska processen, eftersom de materiella förutsättningarna saknas. (Ofta utesluter vi sådant som är materiellt omöjligt att uppnå automatiskt och omedvetet. När vi tänker ”lunch” tänker vi inte ”oxfilé”.)

Samhället delas i den dialektiska materialismen ofta schematiskt upp i två delar: bas och överbyggnad. En analys av basen ger svar på frågor som: vilken teknik används i samhället? Vilka råvaror har samhället tillgång till? Hur organiserar samhället produktionen (vem äger, vem arbetar etc)?

En analys av överbyggnaden ger svar på sådant som: vad har samhället för lagar? Vad har det för ideologi (hur förklarar det för sig själv varför det fungerar som det gör)?

En viss bas kräver en viss överbyggnad. En samhällsideologi som säger att alla medborgare har rätt till en lika stor andel av det som produceras i samhället är tillexempel inte förenlig med ett kapitalistiskt sätt att organisera den produktionen.

Därför brukar marxister ibland säga att basen är bestämmande för överbyggnaden. Det är sant, men det leder tanken fel, eftersom överbyggnaden i lika hög grad är bestämmande för basen. Borgerliga tänkare är mycket medvetna om detta, därför för de ti¿llexempel nu en kampanj för att få den privata äganderätten införd i grundlagen. Lagändringar vad gäller ägande kan hota det kapitalistiska systemets sätt att fungera (även om sådana lagändringar naturligtvis inte kommer till stånd utan att ofantliga sociala krafter är i rörelse). Åsikten att basen är bestämmande för överbyggnaden gör lätt att man försöker reducera sitt politiska tänkande och handlande till att bara gälla basen, direkt kamp om ägandet. En politisk rörelse som gör det blir steril, den missar viktiga möjligheter att föra kamp inom överbyggnaden, en kamp som är nödvändig för att ta sig till en nivå där kamp om basen blir möjlig. Det är bättre att tänka att basen och överbyggnaden står i ett dialektiskt förhållande till varandra, de är sammanbundna och påverkar varandra ömsesidigt.

Men om den dialektiska relationerna gör att ingenting är konstant, hur kommer det sig då att vi upplever världen som om den vore den samma dag för dag? ªDet beror på att alla förändringar inte är märkbara.

Om vi utgår från tillexempel en stol av trä, kan vi säga att det är samma stol oavsett om den står i ett rum där det är 10 grader, eller om den står i ett rum där det är 30 grader. En noggrann mätning skulle visa att det inte stämmer: stolen i det varmare rummet skulle vara något större och ha en något annorlunda form än stolen i det kallare. Men för det dagliga användandet är det ointressant.

Vi skulle kunna fortsätta att höja temperaturen grad för grad, utan att vi skulle märka någon större skillnad. Till slut skulle dock stolen fatta eld, och då skulle skillnaden som temperaturen gör bli uppenbar.

Den sortens plötsliga förändringar, när stolen fattar eld, har ofta en långa förhistoria. Dock ser det ut som om dom är plötsliga. Inom dialektiken talar vi om det dialektiska sambandet mellan kvantitet och kvalité. En tillräckligt stor kvantitativ förändring, förändring av temperaturen Ÿi rummet, gav en kvalitativ förändring, stolen förvandlas från något man kan sitta på till något som brinner. (Kvalité har i den vardagliga svenskan blivit synonymt med ”god kvalité”, men här används det in sin ursprungliga, neutrala betydelse.)

Det faktum att kvantitet övergår i kvalité i en viss tidpunkt, och inte oavbrutet, gör att vi oftast kan tala med den dagliga visdomen, vi kan säga att någonting ÄR på ett visst sätt, bara vi är medvetna om att det som är också ständigt förändras.

Den kvantitativa förändringens övergång i kvalité förklarar också ett annat fenomen som är grundläggande för en dialektisk förståelse: motsättningen mellan form och innehåll. Det som ser ut som en stol som går att sitta på kan mycket väl vara något som är på väg att börja brinna, som är på väg att bli något annat. I mer komplexa skeenden än en stol på väg att börja brinna är företeelser ofta på väg åt flera olika håll samtidigt. Saker är summan av sina inre motsättningar.

Den dial¿ektiska förståelsen går utöver den vardagliga visdomen, där saker är som dom är. För en dialektiker ÄR ingenting, det BLIR ständigt. Den dialektiska analysen innefattar men går utöver den mekaniska idén om orsak och verkan. Verkligheten bestäms inte av ett antal kugghjul som driver på varandra, verklighetens kugghjul kan mycket väl snurra i olika takt och åt olika håll utan att maskineriet skär.

Den dialektiska materialismen är i sig ingen kunskap. Den befriar oss inte från behovet att göra erfarenheter, att undersöka hur saker verkligen förhåller sig. Men den säger oss vad vi ska leta efter: efter materiella begränsningar, efter motsättningar, efter möjliga språngvisa förändringar (kvantitetens övergång i kvalité). De lär oss hur vi ska betrakta världen: inte som döda ting med en fast innebörd, utan som processer, som ständig förändring driven av motsättningar. Den lär oss att väja för enkla förklaringar, att undvika tänkande i svart och vitt,z den lär oss att se att saker kan innehålla komponenter som är motsägelsefulla, se att företeelser är resultatet av komplexa skeenden, skeenden som måste förstås i sin helhet, som inte kan reduceras till någon av sina beståndsdelar. Och den lär oss att en företeelses form inte behöver vara det samma som dess innebörd, där med lär den oss att tänka kritiskt.

Jörgen Hassler

Ursprungligen publicerad på ett numera nedlagt debattforum på Internet

Revolutionär utrikespolitik: ”Fredlig samexistens” eller proletär internationalism?

Allt sedan sin uppkomst har den marxistiska kommunismen uppfattats som ett dödligt hot av kapitalismens främsta försvarare: det internationella borgerskapet och de imperialistiska stormakterna. Framför alla andra aspekter är det marxismens oförsonliga internationalism – den proletära internationalismen – som försatt världskapitalet i skräck. Visionen om en slutlig anstormning mot kapitalismen från den internationella arbetarklassens sida har, trots att det perspektivet totalt övergivits av byråkratierna i Sovjet och Kina m fl ”socialistiska stater”, emellertid inte övergivits av kapitalistklassen och dess politiska företrädare. Hotet om ett ”kommunistiskt världsherravälde” utgör fortfarande utgångspunkten för all kontrarevolutionär strategi i världsformat. Imperialisterna må sedan uttrycka den i högljudda och paranoida fraser som t ex 50-talets McCarthyism i USA, ”kalla kriget”, eller i andra mer ”realpolitiska” föresatser som t ex ”Nixondoktrinen” under 70-talet.

Världskapitalets kontrarevolutionära instinkter och dess fruktan för världsrevolutionen, är ett slående bevis på den potentiella sprängkraften i arbetarklassens internationalism, trots att denna sprängkraft ständigt desarmerats av de ledarskap som påstått sig handla i arbetarklassens intresse. Ty trots raden av förräderier och utsålda revolutioner misstror alltjämt imperialismen byråkratierna i de ”socialistiska staterna”. Dessa länders existens som arbetarstater, de må sedan vara hur byrå- kratiserade som helst, utgör ett ständigt hot mot värdskapitalismens krav på ökat livsrum. Hur än byråkratierna i dessa stater försökt beveka imperialismen med den ”fredliga samexistensens” lockelser, hur de än försökt hålla tillbaka arbetarklassens kampvilja, och hur de än försökt begränsa nationella och sociala revolutioner, så har ändå aldrig imperialismen övergivit sina strävanden att bryta ner arbetarstaterna och återupprätta kapitalismen.

Världskapitalet har alltid utvecklat sin internationalism bättre än arbetarrörelsen gjort. Detta ligger förvisso i kapitalismens själva natur: den alltmer internationaliserade handeln, den globala kapitalackumulationen, kapitalets internationella organ (Världsbanken, Valutafonden osv.) och de multinationella bolagens framväxt. Kapitalismen skyr inga gränser, allra minst de nationella, för sin utsugning. Men så har också kapitalets politiker, utifrån kapitalismens behov, vidtagit medvetna åtgärder – ekonomiska, politiska och militära – för att befrämja utsugningen i världsskala. I sin Kritik av Gothaprogrammet anmärkte också Marx med bitter ironi, när han jämförde detta program med det kapitalistiska frihandelspartiets, att ”i själva verket står programmets internationella bekännelse ännu oändligt djupt under frihandelspartiets. Även det (dvs frihandels- partiet) påstår, att resultatet av dess strävan är den ‘internationella förbrödringen’. Men det gör också något för att göra handeln internationell och nöjer sig visst inte med medvetandet, att alla folk driver handel hemma hos sig.” 1

Marx och Engels svar på detta var att organisera den internationella arbetarrörelsen bakom ett enhetligt klassprogram. 1864 föddes den Första Internationalen (Internationella Arbetarassociationen) som en direkt följd av Marx och Engels stridsrop: ”Proletärer i alla länder förena er!” När denna international splittrades av oenigheterna mellan Marx’ anhängare och Bakunins anarkister, bildade marxisterna den Andra Internationalen. Dess bankrutt i och med första världs- krigets utbrott ledde till den Tredje Kommunistiska Internationalens (Kominterns) grundande 1919 under Lenins och Trotskijs ledning. Kominterns urartning under Stalin tvang Trotskij och den internationella Vänsteroppositionen att 1938 utropa den Fjärde Internationalen, den international som alltsedan dess, och under mycket svåra omständigheter, fört det revolutionära arvet och marxismen vidare i den internationella arbetarrörelsen.2

Men en international kan inte bara vara en formell sammanslutning som då och då proklamerar sitt allmänna ”stöd åt kampen i alla länder”. En international måste vara en kämpande organisation, ett revolutionärt Världsparti som handlar och griper in i den internationella kampen. Det måste, med Lenins ord, visa att

”internationalism i handling innebär ett och endast ett: självuppoffrande arbete för att utveckla den revolutionära rörelsen och den revolutionära kampen i eget land, stöd (genom propaganda, sympati och materiella medel) åt samma kamp, samma kurs – och endast denna – i alla länder utan undantag”.3

Det tidiga Komintern försökte också leva upp till dessa föresatser. Komintern sågs som det kommunistiska Världspartiet som skulle erövra och leda den internationella arbetarklassen till seger, och därmed också säkra sovjetstatens (och de blivande arbetarstaternas) väg mot socialismen.4 Genom Kominterns försorg dirigerades allt tänkbart stöd till dess olika sektioner: finansiell hjälp, moraliskt stöd, ledare och organisatörer sändes iväg för att hjälpa upp de nybildade kommunistpartiernas arbete o s v.

Förutom det nödvändiga i att möta en internationellt organiserad fiende fanns det också en annan dimension i dessa ihärdiga försök att organisera den internationella arbetarklassens kamp. Denna dimension bestod i marxisternas djupa förståelse av omöjligheten av att fullborda socialismen inom ramen för ett enda land.

Om någon i den revolutionära marxistiska rörelsen före 1924 hade yttrat att socialismens fullbordande – d v s ett klasslöst samhälle – var möjligt i ett enda land, speciellt i ett så efterblivet land som Ryssland (eller Kina), skulle det med all säkerhet ha tagits som ett stort skämt. Det var en allmänt vedertagen ståndpunkt att socialismen först kunde förverkligas sedan arbetarklassen tagit makten i åtminstone majoriteten av de utvecklade kapitalistiska länderna. Socialismens fullbordan förutsatte, enligt Marx. en avsevärd utveckling av de övriga ländernas produktivkrafter till i nivå med dessa avancerade kapitalist länders, och självfallet också revolutionens seger i världsskala.5

Detta var också Lenins och bolsjevikernas perspektiv. Ståndpunkten var så självklar, att det är omöjligt att finna någon som helst diskussion och kritik i den frågan i den dåtida marxistiska arbetarrörelsen! Däremot poängterades ofta, och speciellt 1917 och åren strax efter, att den ryska revolutionen bara var första steget i den socialistiska världsrevolutionen. Så skrev t ex Lenin 1920 följande:

”När bolsjevikerna började revolutionen, sade de att vi kunde och borde inleda den; men samtidigt glömde vi inte att man endast kunde fullborda den, bringa den till slutlig seger genom att inte begränsa sig till Ryssland, utan att besegra det internationella kapitalet med hjälp av en rad länder…” 6

och:

”… vi har alltid understrukit att vi står på en internationell ståndpunkt och att det är omöjligt att i ett enda land fullborda ett sådant företag som den socialistiska revolutionen.” 7

Exemplen kunde mångfaldigas.8 Bildandet av Komintern 1919 var således en självklarhet, helt i linje med traditionen från Marx och Engels, vilket också framgår av den målsättning som fastslogs i Kominterns stadgar:

”Det nya internationella arbetarförbundet har skapats för att organisera gemensamma aktioner från proletärerna i de olika länderna, aktioner vars enda mål är: kapitalismens störtande, upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell Sovjetrepublik för klassernas fullständiga avskaffande och socialismens förverkligande, det första stadiet i det kommunistiska samhället.” 9

Någon ordentlig boskillnad mellan parti (International) och stat i detta avseende gjordes inte annat än av rent praktiska skäl.10 Båda sågs som instrument för att påskynda världsrevolutionen, och bå-das verksamhet var naturligtvis underordnad den internationella klasskampens och världsrevolu-tionens intressen. Tillkomsten av en arbetarstat ändrade inte på en enda beståndsdel i den proletära internationalismen, utan försvaret av denna stat fick aldrig ske på bekostnad av klasskampen eller revolutionen i övriga delar av världen! Däremot tillkom en ny kampterräng för bolsjevikerna: de mellanstatliga förbindelserna vad gäller diplomati, handel, tillfälliga överenskommelser av olika slag osv. Men detta var en terräng man på grund av styrkeförhållanden och objektiva faktorer mest såg sig intvingad i. Det skulle aldrig ha fallit Lenin och bolsjevikerna in att betrakta den som en speciellt åtråvärd huvudarena eller hävstång för den proletära internationalismens och revolutionens intressen. Man betraktade istället de styrkeförhållanden och de objektiva omständigheter som rådde efter oktoberrevolutionen som ständigt stadda i förändring, och också alltmer till revolutionens fördel. I början av 1918 kunde således Lenin skriva att ”det råder inget tvivel om att en socialistisk revolution måste och kommer att bryta ut i Europa. Alla våra förhoppningar om en slutgiltig seger för socialismen är grundade på denna övertygelse och på denna vetenskapliga förutsägelse”.11 Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att det aldrig utarbetades några speciella ut- rikespolitiska ”principer”, eller system av principer (vilket senare blev fallet under Stalins och sovjetbyråkratins maktkonsolidering). Den proletära internationalismen var ledstjärnan för Sov- jetstatens utrikespolitik, och eventuella kompromissåtgärder – som t ex undertecknandet av freds- avtalet i Brest-Litovsk 1918 – sågs som en högst ”tillfällig taktik”, underordnad världsrevolutionens intressen. Utifrån klasskampens och socialismens principer närmade sig alltså Lenin, Trotskij och bolsjevikerna på ett praktiskt sätt de nya problem som utrikespolitiken innebar.12

I. Den ”fredliga samexistensen”…

Vad vi sålunda har att falla tillbaka på, när det gäller praktisk revolutionär utrikespolitik, är den unga sovjetstatens prövoperiod 1917-1924. En kort tid, kan det tyckas. Men å andra sidan ställdes bolsjevikerna under den tiden inför en så lång rad allvarliga problem och hotande faror, att det gör det minst sagt berättigat att påstå att ingen arbetarstat därefter ställts inför en sådan anhopning av inre och yttre svårigheter på så kort tid: ett tärande inbördeskrig, sabotage mot produktionen från resterna av de tidigare härskarklasserna, hungersnöd, militär intervention av ett dussintal stater och en massiv internationell hetskampanj från imperialismen. Mot bakgrund av detta är de sex-sju åren av revolutionär utrikespolitik ”unika”.

Det innebär inte att alla den nya sovjetstatens olika beslut och åtgärder på detta område var helt exemplariska och oproblematiska. Tvärtom begicks en rad allvarliga misstag och missbedöm- ningar, t ex när Röda Armén gick in i Polen 1920 för att ”påskynda revolutionen”.13 Eller den okritiska hållningen till vissa av nationaliströrelserna, som t ex Kemals i Turkiet, Riza Khans i Persien och Amanullahs i Afghanistan. Men å andra sidan vore det ren idealism att tro att ett revolutionärt ledarskap, på väg in i ett nytt och okänt område – utan tidigare liknande historiska erfarenheter – i alla lägen skulle fatta felfria och ”principfasta” beslut, eller inte låta sig frestas av realpolitikens kortsiktiga ”fördelar”. Tvärtom är det nödvändigt för dagens revolutionärer att kritiskt värdera tidigare erfarenheter, för att inte om och om igen göra samma misstag, likt de stalinister och maoister som trampar vidare i historielöshetens ekorrhjul.14

Där Lenin och bolsjevikerna på gott och ont tvangs ”improvisera” fram en revolutionär politik fastslog stalinismen ett tidlöst system av fastlåsta ”principer”. I den maoistiska varianten har det tagit sig uttryck i ”de fem principerna om fredlig samexistens” som ständigt förts fram av den kinesiska ledningen. Dessa ”fem principer” uppstod på papperet i samband med de kinesisk-indiska förhandlingarna om Tibet i april 1954. Det betydde dock inget annat än en formalisering av en politik som i praktiken tillämpats av sovjetbyråkratin och de stalinistiska kommunistpartierna i nära 30 år. De sovjetiska kollegorna invände heller aldrig mot att Zhou Enlai 1954 dristade sig till att sammanfatta decennier av klassamarbetspolitik till ett uttalat system av principer:

ömsesidig respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet
icke-aggression
icke-inblandning i varandras angelägenheter
jämlikhet och ömsesidig fördel
fredlig samlevnad 15

Från just stalinistiskt och maoistiskt håll har man försökt framställa Lenin som fadern till dylika tankegångar och ”principer”. Ofta har också denna myt ställts mot en annan: Trotskij som förespråkare för en ”omedelbar, samtidig revolution” i alla länder med Röda Arméns hjälp. Ingen av denna mytbildningar har någon som helst förankring i verkligheten. Tvärtom står dessa mytbilder och legender i klar motsatsställning till Lenins, Trotskijs och bolsjevikernas uppfattning om revolutionär utrikespolitik.16

Vanlig formallogik räcker till för att inse att mao-stalinismens ”fem principer” är rent motsägelse-fulla, och en direkt produkt av teorin om ”socialism i ett land” – en i sin tur kapitulation inför den borgerliga ideologin. Om socialismen kan fullbordas i ett enskilt land, under förutsättning att detta land får vara i fred, vad är då inte naturligare än att formalisera dess relationer till yttervärlden just på detta sätt?

Denna logiska och enkla tanke har bara ett fel: den tar inte hänsyn till verkligheten. För i verkligheten låter inte de kapitalistiska staterna arbetarstaterna vara ifred! Och än mer attackerar kapitalet de rörelser och partier som överallt i världen kämpar – eller bara säger sig kämpa – för att störta kapitalismen och upprätta nya arbetarstater! Den internationella kapitalismen arbetar ständigt för att underminera de antikapitalistiska landvinningarna och uppger aldrig hoppet att återta vad den förlorat. Tanken på ett isolerat socialistiskt samhälle utan klasser, med ett överflöd på nyttigheter och samhällelig service, utan polis och militärmakter sig i det perspektivet som fullkomligt absurd och utopisk.

II. Klasskampens behov avgörande

Men vad är då alternativet? Är det en arbetarstat som ständigt befinner sig i strid med den kapitalistiska omgivningen, och som är dömd till undergång om inte Den Stora Världsrevolutionen kommer? Svaret är både ja och nej. Nej, om man med strid menar att arbetarstaten alltid i alla lägen är indragen – eller riskerar att dras in —i militära konflikter med imperialismen. Ja, om man menar strid på ekonomisk, politisk och ideologisk nivå. Den kapitalistiska konkurrensen och den borgerliga ideologin är krafter som varje minut hamrar mot arbetarstaten. Likaså det militära hotet; hotet om ett nytt imperialistiskt världskrig där arbetarstaten förr eller senare tvingas agera militärt. Och förr eller senare är också kriget självt en oundviklighet.17

Under sådana omständigheter —dvs de som idag gäller – är det helt verklighetsfrämmande att tala om ”fredlig samexistens” som en princip från arbetarstatens sida. ”Fredlig samlevnad” råder under vissa perioder, längre och kortare, till följd av de internationella styrkeförhållandena, mellan dels bourgeoisin och arbetarklassen, dels mellan olika kapitalistiska stater. Under andra perioder dras arbetarstaten in i militära konflikter, mindre som större, med imperialismen. Utgången av dessa konflikter beror också de av de internationella styrkeförhållandena, men som konflikter är de oundvikliga.18

Just därför att militära konflikter är oundvikliga kan vi inte heller formulera problemet i termer av att ”fredlig samlevnad” är ”alltid önskvärt” eller ”aldrig önskvärt”. I verkligheten tvingas arbetarstaten leva både ”fredligt” och ”fientligt”. Och oavsett vilket tillstånd som råder måste arbetarstatens inriktning alltid vara att utnyttja situationen till klasskampens och revolutionens fördel!

I klartext innebär detta att arbetarstaten bryter mot sådana ”principer” som t ex ”icke-inbland- ning…”, ”…suveränitet och territoriell integritet” om det kan gynna klasskampen och världsrevolu- tionen. Och den inte bara bryter, den är i sådana lägen t o m förpliktad att bryta, och förklara detta inför arbetarklassen och den internationella opinionen! 19

1921 fattade sovjetstaten beslutet att låta Röda Armén gå in i Georgien för att hjälpa till att störta den mensjevikiska regimen. Georgien hade alltmer upplåtits åt imperialismen som ett uppmarsch- område för attacker mot sovjetstaten. De georgiska kommunisterna förföljdes brutalt. Röda Arméns aktion var naturligtvis ett brott mot ”icke-inblandning” och ”territoriell suveränitet”. De georgiska mensjevikerna och den internationella socialdemokratin larmade högljutt över detta brott mot ”principerna om nationell självbestämmanderätt” osv. På dessa anklagelser svarade Trotskij:

”Dagens ‘realpolitik’ innebär att vi måste sätta arbetarstatens intressen i relation till de förhållanden som skapats av det faktum att den är omringad av stora och små borgerliga nationaldemokratiska stater. Det var utifrån sådana överväganden, baserade på en korrekt värdering av fakta, som vi upprätthöll vår tålmodiga inställning gentemot Georgien. Men när denna vår inställning, efter en lång prövotid, inte gav oss de minsta elementära säkerhetsgarantier – när principen om självbestämmande, i händerna på gene- ral Walker och amiral Dumesnil, blev en juridisk garanti för kontrarevolutionen som förberedde en ny attack på oss såg vi inte, och kunde inte se, något moraliskt hinder i att låta Röda Armén, på uppmaning av Georgiens revolutionärer, gå in och hjälpa arbetarna och fattigbönderna att, med minsta möjliga fördröjning och offer, störta den sorgliga demokrati som förstört sig själv med sin egen politik.” 20

Vidare:

”Vi inte bara erkänner, utan vi ger också fullt stöd till principen om självbestämmande, närhelst den rik- tas mot feodala, kapitalistiska och imperialistiska stater. Men varhelst myten om självbestämmandet, i bourgeoisins händer, blir till ett vapen riktat mot den proletära revolutionen, har vi ingen anledning att behandla denna myt annorlunda än de övriga av demokratins `principer’ som kapitalismen har förvrängt.” 21

Detta är bara ett av de otaliga exempel på bolsjevikernas inställning till de ”principer” som de omgivande kapitaliststaterna höll sig med för att dölja det egna förtrycket och det kapitalistska rofferiet. Arbetarstaten och de revolutionära partierna kan inte för sin egen del betrakta sådana principer som ”absoluta” eller ”heliga”. Det vore att binda ris för egen rygg. De kapitalistiska staterna överger och trampar dagligen sina egna ”principer” i smutsen Vi skulle kunna göra en liknelse. Kollektivavtalens ”fredsplikt” mellan arbetsköparnas organisationer och arbetarnas kan vi betrakta som en sådan ”princip”. Vi vet att kapitalisterna, på det ena eller andra sättet, alltid kommer att bryta dessa avtal i praktiken. Detta vet vi på förhand. Vore det en revolutionär linje att mot kapitalisternas avtalsbrott hävda att arbetarna för sin del alltid ska och kommer att hålla avtalen? Nej, det vore direkt underkastelse. En revolutionär inställning måste utgå från klasskampens behov, inte från något mytiskt ”absolut” värde i abstrakta principer:

”Kollektivavtalet är ingenting annat än ett vapenstillestånd. Arbetsköparna bryter alltid kollektivavtalen, så snart minsta möjlighet därtill erbjuder sig. Den djupa vördnaden inför kollektivavtalen bevisar att arbetarklassens ledare är djupt genomträngda av den borgerliga ideologin. De revolutionära fackföreningarna skall inte förkasta kollektivavtalen, utan erkänna deras relativa värde, men de måste alltid ha fullkomligt klart för sig sättet att bryta dessa avtal, närhelst detta skulle vara till fördel för arbetar- klassen.” 22

Till de ”arbetarklassens ledare” som nämns i citatet kan vi t ex föra LO-byråkratin, den internationella socialdemokratin, de stora ”kommunist”-partiernas ledningar, Moskva- och Pekingbyråkratin – alla inpyrda av ”djup vördnad” inför den borgerliga ideologins ”principer”…

Arbetarstatens utsatthet för militära attacker från imperialismens sida är, liksom arbetarstatens egna militära operationer, ett slående bevis för orimligheten i att förespråka permanent ”fredlig samlevnad” med imperialismen. En konsekvent genomförd ”fredlig samexistens”-politik leder till ett övergivande av klasskampen och att revolutioner som hotar ”samlevnaden” offras. Och var går t ex gränsen för vad som ska anses som ”ickeinblandning i varandras angelägenheter”? Är inte varje uttalat stöd till klasskampen mot en kapitalistisk regim en ”inblandning” i detta kapitalistiska lands inre angelägenheter?

Naturligtvis är det så. Här hjälper det föga med det vanliga motargumentet att man måste ”skilja på stat och parti”, där arbetarstaten skulle stå för ”diplomatin” (som dessutom kallas ”revolutionär”) medan partiet ägnar sig åt klasskampen i världen. Som redan tidigare sagts är det omöjligt att upptäcka någon sådan distinktion under den unga sovjetstaten. Då var de ryska ambassaderna stencilcentraler och kontaktpunkter för Kominterns sektioner. I Storbritannien utnämndes t o m den skotske arbetarledaren John McLean till rysk konsul!

Bolsjevikledare skickades runt om i världen för att öppet delta i ledningen för arbetarklassens kamp. Så skickades t ex Karl Radek till Tyskland. Samme Radek deltog tillsammans med Trotskij vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk 1918. Omedelbart vid ankomsten vände han helt sonika ryggen åt de celebra kejserliga dignitärerna och höga officerarna och började dela ut revolutionära flygblad bland soldaterna i hedersvakten. Detta för de tyska diplomaterna så ”chockerande” beteende hade en allvarlig mening. Som Trotskij senare deklarerade för centralmakternas representanter; ”Vi medlemmar i den ryska delegationen tillhör inte den diplomatiska skolan utan betraktar oss som revolutionens soldater”. Och Trotskij använde en stor del av förhandlingarna till att upp- mana arbetarna i Tyskland och Centraleuropa att störta regeringarna!24 Allt detta var naturligtvis högst flagranta brott mot ”icke-inblandningens princip”, om man ser till den borgerliga diplomatins regler. Men bolsjevikerna behandlade också den borgerliga utrikespolitiska konvenansen med den respektlöshet som var nödvändig för att skola den internationella arbetarklassen och genomdriva de revolutionära målsättningarna.25

III. Den proletära internationalismens principer

Ledningen för en arbetarstat kan naturligtvis välja att följa ”spelets regler”, och på så vis säkerligen vinna en rad fördelar på kort sikt, genom att inte stöta sig med de kapitalistiska staterna. Men på lång sikt skulle detta äventyra arbetarstatens existens, eftersom ledningens agerande skulle leda till en systematisk felskolning och ideologisk avväpning av den internationella arbetarklass som ytterst utgör arbetarstatens verkliga bundsförvant och garanti. Trotskijs egen summering av denna problematik förtjänar att återges i ett längre stycke:

”Under de åren (1918-23) slöt den sovjetiska regeringen en rad fördrag med borgerliga regeringar: Brest-Litovsk-freden i mars 1918; ett fördrag med Estland 1920; Rigafreden med Polen i oktober 1920, Rapallo-pakten med Tyskland i april 1922; och övriga mindre viktiga diplomatiska avtal. Det kunde emellertid aldrig ha fallit sovjetregeringen som helhet in, ej heller någon av dess medlemmar, att fram- ställa sina borgerliga motparter som ‘vänner av fred’, och än mindre uppmana kommunistpartierna i Tyskland, Polen och Estland att med sina röster stödja de borgerliga regeringar, som hade undertecknat dessa fördrag. Det är för övrigt precis denna fråga som är avgörande för den revolutionära undervisningen av massorna. Sovjeterna kunde inte underlåta att underteckna Brest-Litovskfreden, på samma sätt som utmattade strejkare inte kan underlåta att skriva under de grymmaste villkor, som kapitalisterna påtvingar dem. Men den röst som de tyska socialdemokraterna stödde denna fred med genom att hycklande ‘lägga ned sin röst’, fördömdes av bolsjevikerna som ett stöd åt stråtröveri och stråtrövare. Även om Rapallopakten med det demokratiska Tyskland undertecknades fyra år senare på den formella grund- valen av ‘lika rättigheter’ för båda parter, så skulle det tyska kommunistpartiet ha utstötts ur Komintern om det hade gjort detta till en förevändning för att uttrycka förtroende för sitt lands diplomati. Den grundläggande linjen i sovjeternas internationella politik vilade på det faktum att den ena eller andra kommersiella, diplomatiska eller militära överenskommelsen mellan den sovjetiska regeringen och imperialisterna, inte skulle i något avseende begränsa eller försvaga proletariatets kamp i de aktuella kapitalistiska länderna, för i sista hand kunde arbetarstatens egen säkerhet endast garanteras av världs- revolutionens tillväxt. När Tjitcherin under förberedelserna för Genèvekonferensen föreslog införandet av vissa ‘demokratiska’ förändringar i den sovjetiska konstitutionen, för att behaga den ‘allmänna opinionen’ i Amerika, rekommenderade Lenin i ett officiellt brev av den 23 januari 1922 att Tjitcherin omedelbart skulle sändas till ett sanatorium. Om någon på den tiden hade vågat föreslå att vi skulle köpa den ‘demokratiska’ imperialismens positiva inställning genom att ansluta oss till t ex den falska och ihåliga Kellogpakten eller genom att försvaga Kominterns politik, skulle Lenin utan tvekan ha föreslagit att upphovsmannen skulle sändas till ett sinnessjukhus – och han skulle knappast ha mött något motstånd inom politbyrån.” 26

Till detta kunde vi bara tillägga att om någon, under den period Trotskij beskriver, hade lagt fram ”de fem principerna om fredlig samlevnad” som riktlinjer för Sovjets utrikespolitik, så hade denne också med all säkerhet rekommenderats en vistelse på något ”sanatorium”.

”De fem principerna om fredlig samlevnad” uttrycker i själva verket byråkratins strävan till klassamarbete och status quo på internationell nivå, och har inget med revolutionär marxism att göra.

Marxismens alternativ är den proletära internationalismen. Vi skulle kunna belysa dess innebörd utifrån fem sammanhängande utgångspunkter:

1. Den internationella klasskampen och utvecklingen inom arbetarrörelsen.

Denna aspekt innebär – som vi tidigare sagt – att arbetarklassens internationella enhet och kamp står över alla nationella gränser och inskränkningar, att klasskampen alltid står över all nationell kamp, Den för många välbekanta passagen i Kommunistiska Manifestet – ”… Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisi” – betyder helt enkelt att arbetarna först måste börja klasskampen i ”sitt eget” land, mot ”sin egen” borgarklass, innan den kan föras internationellt. Stalinister och maoister har tvärtemot denna självklara tolkning använt dessa Marx’ ord för att rättfärdiga en nationellt inskränkt och reaktionär politik; att arbetarklassen först skulle – tillsammans med ”den nationella borgarklassen” – försvara det ”nationella oberoendet” och möjligtvis sedan bedriva klasskamp för socialismen, i varje land för sig.27

Utifrån en sådan hållning är det inte heller svårt att förstå varför dagens stalinister och maoister inte förespråkar något uppbygge av en Kommunistisk International. För revolutionära marxister är däremot denna fråga livsavgörande för socialismen.

2. Kampen mot imperialismen och för nationellt oberoende i de koloniala och halvkoloniala länderna.

Att marxisterna sätter klasskampen före den ”nationella kampen” betyder inte att all nationell kamp är oväsentlig. Tvärtom. Lenin och bolsjevikerna ägnade, speciellt efter den revolutionära ebben i Västeuropa, stor uppmärksamhet åt de nationellt demokratiska rörelserna i den koloniala världen. De kommunistiska partierna och grupperna förpliktades att delta i och utveckla dessa rörelser i alltmer socialistisk riktning. Under inga omständigheter fick dock klasskampen och arbetarklassens organisationer – framför allt det kommunistiska partiet – underordnas de borgerliga och småborgerliga krafter som till en början oftast tar ledningen i nationella befrielsekamper. Kommunisterna måste alltid upprätthålla sin egen självständiga organisation, och hela tiden agera för att kampen i så hög utsträckning som möjligt tar sig uttryck i proletära klasskampsmetoder och organisationsformer, t ex strejker, fabriksockupationer, arbetar- och bondemilis, arbetar- och bonderåd osv.28 Om arbetarstaten och den kommunistiska rörelsen agerar korrekt i den kampen så kommer de nationella revolutionerna att växa över i socialistiska revolutioner. De nationella befrielserörelserna är alltså – vilket också historien visat – potentiella bundsförvanter till den internationella arbetarklassen. Men de kan också – om ett kommunistiskt parti saknas, eller om det befintliga partiet i praktiken för en underdånig linje – ta andra vägar. I många fall har utvecklingen stannat vid en formell befrielse, medan landet i praktiken ånyo knutits till imperialismen.

3. Försvaret av arbetarstaten mot imperialistiska attacker av olika slag.

Här har vi redan avhandlat en rad aspekter. Det räcker att – igen! – understryka:

Arbetarstaternas främsta stöd är den internationella arbetarklassen. Alla försök att överge denna ståndpunkt i teorin och praktiken och istället skaffa sig ”vänner” bland kapitalistiska stater, dess politiker och byråkrater, leder på sikt till att banden till arbetarklassen bryts, och att arbetarstaten och revolutionen äventyras!

Vi kan låta Trotskijs ord om sovjetbyråkratins inställning contra den unga sovjetstatens politik belysa denna grundläggande aspekt:

”Den sovjetiska byråkratin – vi måste göra den denna rättvisa —har skaffat sig stor erfarenhet när det gäller att dirigera folkets massor, genom att söva ned dem, dela och försvaga dem eller genom att öppet bedraga dem för att kunna få obegränsad dominans över dem. Men av just denna anledning har den förlorat varje spår av förmåga till revolutionär undervisning av massorna. Genom att strypa självständighet och initiativ i folkets lägre led hemma, kan det naturligtvis inte framkalla kritiskt tänkande och revolutionärt mod på världsarenan. Dessutom, i egenskap av härskande och privilegierat skikt, värderar den oändligt mer hjälp och vänskap från dem som är mer av dess sociala typ i väst – borgerliga radikaler, reformistiska parlamentariker, fackföreningsbyråkrater – än de vanliga arbetarna som är skild från den genom en social avgrund.

(…..)

Den främsta erfarenheten var att sovjetmakten inte kunde ha hållit ut i tolv månader utan direkt hjälp från internationalen och särskilt det europeiska proletariatet samt utan en revolutionär rörelse bland de koloniserade folken. Den enda anledningen till att de tysk-österrikiska militärmakterna inte fullföljde sitt angrepp på Ryssland till slutet var att de kände revolutionens heta andedräkt i ryggen. På ungefär nio månader gjorde upproren i Tyskland och Österrike-Ungern slut på Brest-Litovsk-freden. De franska sjömännens revolt på Svarta havet i april 1919 tvingade tredje republikens regering att avstå från sina militära operationer på Sovjets sydfront. Den brittiska regeringen drog i september 1919 bort sina expeditionsstyrkor från den sovjetiska nordfronten under direkt tryck från sina egna arbetare. Efter Röda Armens reträtt från trakten av Warszawa 1920, förhindrade endast en mäktig våg av revolutionära protester Ententen från att komma till Polens undsättning och krossa Sovjet. Då Lord Curzon överlämnade sitt hotfulla ultimatum till Moskva 1923 var hans händer i det avgörande ögonblicket bundna av de brittiska arbetarorganisationernas motstånd. Dessa tydliga episoder är inte märkvärdiga. De beskriver hela karaktären hos den första och svåraste perioden i Sovjets existens. Även om revolutionen inte seg- rade någonstans utanför Rysslands gränser, var förhoppningen om dess seger långt ifrån fruktlös.” 29

4. Uppbygget av arbetarstaten, planekonomin och övergången till socialismen.

Framväxten av nya arbetarstater innebär givetvis alltid ett steg framåt för världsrevolutionen och den internationella arbetarklassen. Detta även om dessa arbetarstater råkar vara deformerade och byråkratiserade ända från början, som t ex varit fallet med stater som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien m fl vilka skapats ”uppifrån” med Röda Arméns hjälp. Det gäller även Kina och Vietnam, där byråkratiseringsprocessen främst har inhemska rötter genom kommunistpartiernas stalinistiska organisation, politik och tradition.

Revolutionära marxister måste alltid försvara dessa stater mot imperialismen, samtidigt som de kämpar för att byråkratin ska krossas och för att proletär demokrati och arbetarmakt ska ta över i dess ställe.

Men försvaret av dessa stater får inte innebära att det ”socialistiska uppbygget” – sådant det förs fram av byråkratin själv – skönmålas och behandlas som en fetisch vilken all världens arbetare skall tillbedja. Eftersom en fullt utvecklad socialism inte kan uppbyggas i ett enda isolerat land måste alla teorier om och försök till ”socialism i ett land” bekämpas.

Den stalinistiska (och maoistiska) byråkratins politik har varit den motsatta: den internationella arbetarklassen, liksom andra arbetarstater har fått underordna sig den ”socialistiska bastionen.” Uppbygget i t ex 30-, 40-och 50-talets Sovjetunionen framställdes i den mest skimrande dager. Arbetslöshet fanns inte på något vis, produktiviteten ökade ständigt, femårsplanerna överskreds alltid, alkoholism och dekadans hade utrotats och klassamhället var borta osv in absurdum…

Istället för att delge världens arbetarklass problemen i det socialistiska uppbygget, försökte sovjetbyråkratin få världens arbetare att tro att ett socialistiskt paradis upprättats på jorden. Det gällde bara att försvara detta, sedan skulle ”exemplets makt” göra sitt. Allt prat om missförhållanden och svårigheter, nöd och förtryck i Sovjet skulle avfärdas som ”borgerliga och imperialistiska lögner” osv. Inget har skadat socialismens rykte så mycket som sovjetbyråkratins teori om ”socialism i ett land” och de krampaktiga försöken att framställa Sovjetunionen som en Edens lustgård i proletär tappning!

Givetvis måste det socialistiska uppbygget i en arbetarstat drivas vidare, men i samordning med den internationella arbetarklassens kamp, och naturligtvis också med andra arbetarstater. Det socialistiska uppbygget och planekonomin kan inte isoleras från den kapitalism som fortfarande omger arbetarstaterna och dominerar världen utanför. Eller som Trotskij påpekar:

”Ett realistiskt program för en isolerad arbetarstat kan inte ha som målsättning att uppnå ‘självständighet’ från världsekonomin, än mindre att bygga upp ett nationellt socialistiskt samhälle ‘på kort tid’. Uppgiften kan inte bestå i att uppnå ett abstrakt maximitempo, utan det optimala, dvs det bästa tempot, det som följer ur förhållandena för den egna ekonomin och för världsekonomin, som stärker proletariatets ställning, förbereder de elementen för det framtida socialistiska samhället, och samtidigt, och framför allt, systematiskt förbättrar proletariatets levnadsstandard och stärker dess allians med de icke-exploaterande massorna på landsbygden. Detta mål måste vara i kraft för hela den förberedande perioden, dvs till dess den segerrika revolutionen i de utvecklade länderna frigör Sovjetunionen från dess nuvarande isolerade ställning.” 30

5. Risken för krig bland de kapitalistiska staterna.

I kampen om profiter och marknader drivs de olika kapitalistiska blocken och länderna oundvikligt i krig med varandra, antingen mindre ”lokala” krig eller så världskrig. Lika mycket som dessa krig utgör ett hot mot arbetarstaten – den segrande kapitalistiska parten vill gärna ”gå vidare”… – så utgör de också en möjlighet att bryta upp den kapitalistiska omgivningen och bana väg för socialistiska revolutioner.

I sådana krigssituationer tvingas säkerligen arbetarstaten att tillfälligt alliera sig med den ena eller den andra kapitalistiska parten, och att på det sättet spela ut dem mot varandra. Om detta ”spel” ska vara till någon nytta för den internationella arbetarklassen förutsätter detta taktiska agerande att kapitalistblocken ”nämns vid sitt rätta namn”. Deras kapitalistiska och imperialistiska natur och strävanden kan in te strykas bort ur analyserna, bara för att behaga dem. Under andra världskriget agerande Stalin och sovjetbyråkratin tvärtom. När nonaggressionspakten med Hitler ingicks 1939 blev Tyskland ”fredsälskande” i den sovjetiska propagandan, medan England-Frankrike förklarades vara ”aggressiva” och ”krigshetsande”. Efter Hitlers anfall mot Sovjet i juni 1941 kastades etiketterna om. Tyskland var nu —rätteligen! – en ”fascistisk angripare”, medan de allierade nu plötsligt representerade ”freden” och ”demokratin”.

Följden av detta makabra smicker gentemot de stater man sökte allians med blev en enorm felskolning av den kommunistiska världsrörelsen och bidrog till att vilseleda arbetarklassen och dess kamp i de aktuella länderna. Klasskampen hölls tillbaka av kommunistpartierna i de länder som sovjetbyråkratin för tillfället allierat sig med, ”Hur skulle det se ut att attackera det kapitalistiska väldet och regeringarna i dessa länder, när vi ju har fördrag med dem?” – resonerade Stalin & Co.

IV. Världsbourgeoisins ”neutralisering” – en illusorisk idé

Man kan naturligtvis diskutera huruvida det är möjligt med en allians med en kapitaliststat om arbetarstaten fortfarande öppet stödet klasskampen i landet i fråga, och likaledes lägger ansvaret för det pågående kriget på dess regering. För att få till stånd en icke-angreppspakt med Hitler-Tyskland var det förmodligen nödvändigt att dämpa ner sådana aspekter av propagandan. Att gå så långt som sovjetledarna gjorde är dock fullständigt oacceptabelt och skadade i själva verket både Sovjetunionen och den internationella arbetarrörelsen. Under omständigheter då en defensiv allians kräver sådana eftergifter är det utan tvivel det enda riktiga att avvisa dem, vilket skulle kunna öka arbetarstatens prestige enormt bland arbetarna i det kapitalistiska landet, och i övrigt. Och där har arbetarstaten sitt främsta stöd, inte bland borgerliga regeringar, diplomater och militärer. Det är arbetarklassens kamp om makten som slutligen avgör om ett krig leder till attack mot arbetarstaten eller inte.

Stalin och sovjetbyråkratin försåg sin klassamarbetspolitik med kapitaliststaterna med ett försåtligt överdrag av ideologi: teorin om världsbourgeoisins ”neutralisering”. Med ett lämpligt ”tryck” från arbetarklassens sida mot den borgerliga staten skulle denna fås att avstå att intervenera mot arbetarstaten. Sovjetbyråkratins dröm var – och är! – alltså ett mer eller mindre permanent tillstånd av jämvikt – men som av någon underlig anledning skulle gynna arbetarstaten även i det långa loppet. Men detta är en illusorisk idé. Klasskampen – och den revolutionära kampen om makten – har drivkrafter som inte låter sig hållas tillbaka av en byråkratis konservativa strävan till status quo på det internationella planet. Vi låter återigen Trotskij ta till orda:

”En situation där proletariatet ännu inte kan gripa makten, men likväl hindra bourgeoisin från att utnyttja sin makt för ett krig, är en situation av instabil klassjämvikt i dess skarpaste form. Ett jämviktsförhållande kallas instabilt just därför att det inte kan vara länge. Det måste slå åt ena eller andra hållet. Antingen kommer proletariatet till makten eller också försvagar bourgeoisin genom en serie slag det revolutionära trycket tillräckligt för att återfå handlingsfriheten, framför allt vad gäller frågan om krig och fred.

Endast en reformist kan beskriva proletariatets tryck på den borgerliga staten som en ständigt ökande faktor och som en garanti mot interventionen. Det är just ur denna syn som teorin om att bygga socialismen i ett land växte fram, genom världsbourgeoisins neutralisering (Stalin). Liksom ugglan flyger bort i gryningsljuset uppstod den stalinska teorin om bourgeoisies neutralisering genom trycket från proletariatet endast när de förhållanden som födde denna teori redan hade börjat försvinna.

Medan den felaktigt tolkade erfarenheten från efterkrigsperioden ledde till det bedrägliga hoppet om att vi kunde fortsätta utan en revolution från det europeiska proletariatets sida genom att ersätta den med `stöd’ i allmänhet – har världsläget under tiden genomgått stora förändringar. Proletariatets nederlag har jämnat vägen för en kapitalistisk stabilisering. Kapitalismens sammanbrott efter kriget har övervunnits. Nya generationer har vuxit upp som inte känt på den imperialistiska slaktens fasor. Resultatet är att bourgeoisin nu har större frihet att utnyttja sin krigsmaskin än den hade för fem eller åtta år sedan.

De arbetande massornas svängning till vänster kommer i sin fortsatta utveckling onekligen att åter öka trycket på den borgerliga staten. Men detta är ett tveeggat vapen. Just den växande faran från arbetarklassen kan vid ett senare stadium driva bourgeoisin till ett avgörande steg för att visa att den är herre i eget hus, och försöka att förstöra huvudcentrum för smittan, sovjetrepubliken. Kampen mot kriget bestäms inte av trycket på regeringen utan genom den revolutionära kampen för makten. Den proletära klasskampens ‘pacifistiska’ effekter är liksom dess reformistiska effekter endast biprodukter av den revolutionära kampen för makt; de har endast en relativ styrka och kan lätt förvandlas till sin motsats, dvs de kan driva bourgeoisin in på krigets väg.” 31

De ovan nämnda fem punkterna representerar alltså de områden som en revolutionär utrikespolitik – internationell politik – en arbetarstats ledning måste utgå från när den agerar. Läget idag – med en rad byråkratiserade arbetarstater – komplicerar bilden avsevärt. (Vi har ju här utgått från hur en ”frisk” arbetarstat ska agera principiellt.) Men när det gäller de grundläggande frågorna och principerna ändrar detta inget annat än taktiken och pedagogiken i hur den revolutionära utrikespolitiken tillämpas. Rent objektivt innebär ju existensen av dagens arbetarstater de facto en förskjutning av de internationella styrkeförhållandena till det bättre jämfört med t ex 1917, medan de existerande stalinistiska (maoistiska) ledarskapen i dessa stater utgör en styrkeförskjutning till nackdel för den internationella klasskampen.

Stig Eriksson

Noter:

1 Marx, Karl, Till kritiken av det socialdemokratiska Gothaprogrammet, s. 22. Jmfr. Lenin: ”Våra taktiska och strategiska metoder (om vi bedömer dem i internationell skala) är ännu underlägsna bourgeoisiens utmärkta strategi, vilken har lärt av Rysslands exempel och inte kommer att låta sig ‘överrumplas’”. Citerat i Claudin, Fernando, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 1, Barrikaden/Röda Rummet, 1980.

2 En bra antologi om de tre första internationalerna är Novak, G., Frankel, D. och Feldman, F., First Three lnternationals, Pathfinder, N.Y. 1974. För en kritisk genomgång av Kominterns politik se Claudín, op.cit. Om Fjärde Internationalens historia se Frank, Pierre, Fjärde Internationalen.

3 Lenin, Valda verk i tre band, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm 1974, band 2, s. 44.

4 För att understryka bolsjevikpartiets internationalism föredrog Lenin att namnet skulle ändras från Rysslands Kommunistiska Parti till bara kommunistiska partiet. Förslaget avslogs (Trotskij var den ende som stödde Lenin i centralkommittén). Se Trotsky, The Third International after Lenin, Pathfinder Press, New York, 1972, s. 23. [sv. översättning: Tredje internationalen efter Lenin ]

5 ”Empiriskt sett är kommunismen möjlig endast som en handling av de ledande folken ‘alla på en gång’ eller samfällt, därför att den förutsätter en universell utveckling av produktivkrafterna och den världshandel som är förbunden med den”. (Marx, Karl, Människans frigörelse, Liedman, Sven-Eric (red.), Aldus, 1965, s. 140.)

6 ”Tal vid konferensen för representanter från exekutivkommittéerna för distrikt, häraden och byar” (15 okt. 1920). Citeras i Stalin mot Trotskij (red. Procacci) Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s.199.

7 ”Tal vid Moskvasovjetens plenarmöte”, (27 nov. 1920), ibid., s.199.

8 En citatspäckad dokumentation av Lenins och bolsjevikernas syn finns i appendix i Trotsky, Leon, History of the Russian Revolution, vol.3, s.349-386. Detta appendix finns publiceras på svenska under titeln ”Socialism i ett land”. Trotskijs Ryska revolutionens historia finns numera i sin helhet översatt till svenska (anm MF -06)

9 Citerat ur Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Röda Häften 3/4, Partisan 1970, s. 8.

10 Om detta se Carr, E.H., Ryska revolutionen 1917-1923, del. 3, s. 12-72.

11 Lenin, ”Teser om freden” (21 jan.1918), Collected Works, vol 26, s. 433.

12 Om detta se Carr, op.cit. Se även Liebman, Marcel, Leninism under Lenin, Merlin Press, 1980, s.359-384. [svensk översättning på marxistarkivet: Lenins leninism ]

13 Se t ex Deutscher, I., Den väpnade profeten, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1973, s.334-352.
Clara Zetkin citerar Lenin:

”Hur framstående Budjennij och andra revolutionära ledare än var, kunde det inte uppväga våra tekniska och militära brister, än mindre våra politiska felberäkningar – hoppet om en revolution i Polen. Radek förutsåg utgången. Han varnade oss. Jag var mycket förbittrad på honom och beskyllde honom för ‘defaitism’. Men i huvudsak hade han rätt. Han känner till förhållandena utanför Ryssland, i synnerhet Centraleuropa, bättre än vi, och han är begåvad. Vi har stor nytta av honom…” (Clara Zetkin, Reminiscenses of Lenin, London 1929, s.20).

Och Lenin:
”Vår offensiv, vår alltför snabba framryckning nästan ända fram till Warszawa, var otvivelaktigt ett misstag /…/ Fakta kvarstår att vi gjorde ett definitivt misstag i kriget mot Polen.” (Lenin, Collected Works, vol.32, s.173).

14 ”Redan 1922 avsnoppades en turkisk kommunist på Kominternkongressen när han skildrade sina av Kemal förfölj- da kamraters lidanden; de skulle stödja den ‘nationella befrielsen’, dvs Kemal, och därmed basta. I praktiken betydde det att de skulle hålla mun och låta sig förtryckas”. Citerat i Ansprenger, Franz, Kolonialväldenas upplösning, s. 146- 47.

En kommentar till citatet: Det vore naturligtvis lätt att utifrån detta dra slutsatsen att Kominterns agerande 1922 gentemot Kemals rörelse är likvärdigt med t ex Pekings inställning till Shahen av Iran, Mobuto eller någon annan ”anti-imperialistisk” regim i ”tredje världen”. Skillnaden är dock att Kemals nationaliströrelse för det första inte var statsbärande, och för det andra förde den verkligen en väpnad kamp mot imperialismen, och fyllde på så sätt en – om begränsad – antiimperialistisk betydelse. Trots detta är den nonchalans som vissa Kominternledare, inkl. Lenin och Trotskij visade gentemot de turkiska kommunisternas situation helt oförsvarbar. Se även Claudín, F., op.cit., del I, s. 335-447. 15 Andersson, Sten; Ericsson, Nils-Olof & Widstrand, Torbjörn, Förkrigstid – Bakgrund och principer för Kinas utrikespolitik, Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, Stockholm 1976, s. 42-44.

16 Om dessa myter se t ex Mandel, E., Världsrevolution eller fredlig samexistens, Rött Forum 5, s. 3-8 och Liebman, op.cit., s. 366-384.

17 ”Vi kan inte för ett ögonblick tro på några varaktiga handelsförbindelser med de imperialistiska makterna, respiten är tillfällig. Historiens erfarenheter av revolutioner och stora konflikter lär oss att krig… är oundvikliga…” (Lenin citerad i Liebman, op.cit., s.371.).

18 Trotskij, Leon, Den förrådda revolutionen, Partisan, 1969, s. 236-239.

19 Trotskij, op.cit., s. 137.

20 Trotskij, Leon, Socialdemocracy and the Wars of Intervention. Russia 1919-1921, New Park publ., 1975, s. 94.

21 Ibid.

22 Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de Kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Röda Häften 3/4, Partisan 1970, s. 56.

23 Se Uldricks, Teddy,J., Diplomacy and Ideology. The Origins of Soviet Foreign Relations 1917-30, Sage Publications, 1979, s. 23.

24 Med tanke på de fraser om ”vänskap” osv., med imperialismen som Moskva och Beijing idag brukar skriva in i diplomatiska uttalanden (och inte bara där) kan det vara lärorikt att observera hur den sovjetiska brestdelegationen reagerade inför liknande formuleringar. Tyskarna lade nämligen fram ett utkast till fredsförslag som innehöll den traditionella klichén att avtalsparterna önskade ”upprätta fred & vänskap”. Trotskij invände omedelbart att hans delegation inte kommit för att upprätta ”vänskap” med imperialismen, utan bara fred och att frasen därför måste strykas. För ytterligare detaljer om den revolutionära diplomatin som fördes under Brest-Litovsk-förhandlingarna, se Deutscher, I. Den väpnade profeten, op.cit., s.268 ff.

25 ”Jag ska bara utfärda några revolutionära deklarationer till världens folk, sen stänger jag butiken”
Med ”butiken” menade här Trotskij Kommissariatet för Utrikes Affärer. Ett typiskt uttalande från ryska bolsjevik- ledare efter revolutionen. Diplomatin togs ned på jorden, och dess borgerliga, dvs hemliga variant avskaffades. Se Liebman, op.cit., s. 366-384 och Carr, op.cit., del.3, s. 21-31.

26 Trotskij, Den förrådda revolutionen, op.cit., s.137-138.

27 Marx & Engels, Kommunistiska Manifestet, citerat i Marx, Människans frigörelse, op.cit., s. 190-191.

28 Kommunisternas oberoende gentemot nationella rörelser markerades hårt av Komintern:
”Kommunistiska Internationalen ska stödja revolutionära rörelser i kolonierna och i de efterblivna länderna endast under förutsättning att kärnor till verkliga kommunistiska partier – och verkliga kommunister – finns grupperade och är insatta i sina speciella uppgifter, dvs att bekämpa den borgerliga och demokratiska rörelsen. Kommunistiska Internationalen bör upprätta tillfälliga förbindelser, och även bilda unioner, med de revolutionära rörelserna i kolonierna och de efterblivna länderna – men utan att gå samman med dem och alltid i bevarande av den proletära rörelsens oberoende, även i dess embryonala form”. (Citerat i Teser om den borgerliga demokratin, Internationalens huvuduppgifter, Röda Häften 6/7, Partisan 1970, s. 108-109.)

29 Trotskij, Den förrådda revolutionen, op.cit., s.139, 136-137.

30 Trotskij, Leon, Den permanenta revolutionen, Partisan 1973, s. 42-43.

31 Ibid., s.174-175.

Från Fjärde Internationalen 4/1981

Ensam tjej i klassen – om könsmakt, kapitalism och patriarkatets rötter

Har arbetarklassens män något att vinna på att förtrycket av kvinnor upphör – eller bromsar de i själva verket frigörelsen? Är klassammanhållning viktigare än arbetet mot könsdiskriminering – eller går klasskamp och kvinnokamp hand i hand? Det är en gammal och svår tvistefråga inom den radikala vänstern och arbetarrörelsen som Malin Beeck här tar sig an. Hon gör det genom att grundligt utforska det komplicerade förhållandet mellan klassförtryck och könsförtryck – och mellan marxism och feminism – och går på jakt efter rötterna till patriarkatet.

I sjätte klass skulle eleverna på min skola välja mellan textil- och träslöjd. Ämnesvalet följde sedan med upp i högstadiet. Jag tyckte om att borra och svarva men var dålig på att sy och sticka. Jag valde trä och blev ensam tjej tillsammans med alla klassens killar. Det var en omöjlig situation att jobba i. Ställde jag mig i kö, för att använda en maskin eller få hjälp av läraren, blev jag bortkörd eller ignorerad. Flera killar störde sig på att jag var där, i deras gemenskap, i deras rum.

Bara ett par veckor senare bytte jag till textil. I fyra år hade jag textilslöjd. Jag tillverkade aldrig något användbart och blev inte bättre.

Jag tror att barn i tolvårsåldern är väl medvetna om samhällets förväntningar på flickor respektive pojkar. Mina manliga klasskamrater gav helt enkelt uttryck för redan existerande maktstrukturer. De var bara lite mer opolerade och indiskreta än vuxna män i enkönade grupper.

Varje gång jag dyker in i resonemanget om ett patriarkat minns jag den här och andra händelser. Händelser som präglat och format mitt liv som kvinna i ett manssamhälle. När jag jobbade som städerska på en verkstad kom jag ofta att tänka på det. När jag slängde porren som låg i toaletternas papperskorgar och skrubbade olja från verkstadens tvättställ tänkte jag att det är hit en sådan struktur leder. Parallellen mellan hur mina klasskamrater behandlade mig i sexan och hur mina manliga arbetskamrater behandlade mig på truckverkstaden i hamnen kändes inte svår att dra.

Jag bekymrar mig för den enda rörelse – arbetarrörelsen – som kan bära upp den enorma samhällsomvandling jag och så många andra strävar efter. Inte bara för att den är för liten, splittrad och svag i förhållande till kapitalismen. Eller för att den tycks oförmögen att bli en stark internationell motkraft till kapitalets globalisering. Den verkar tyvärr också vara en otillräcklig motkraft till patriarkatet. Både i samhället i stort och inom rörelsen. Och, för att dra det till sin spets, ett ”klasslöst” sexistiskt samhälle kan kvinnor klara sig utan.

Ett patriarkat är ett system som hindrar samtliga kvinnor och män från frigörelse, eftersom könen definieras och värderas olika. Ett system som tvingar in kvinnor och män i skilda fack och leder till mäns överordning och kvinnors underordning. Jag anser att kampen för kvinnors (och mäns) frigörelse primärt måste inrikta sig på detta problem ur olika aspekter. Marxister måste acceptera att kvinnors organisering inte alltid går i linje med arbetarklassens, trots att de flesta kvinnor tillhör arbetarklassen. När jag – bland partikamrater och andra vänstersinnade – påtalar att kvinnors problem i bland är klassöverskridande, får jag ständigt samma reaktioner och blir tvungen att försvara mig. Förklara att jag inte prioriterar luncher med Fredrika Bremerförbundet eller temahelger med Kvinnor Kan framför facklig kamp.

Feminism och marxism

Radikala kvinnors berättelser om sina erfarenheter från vänstern eller fackföreningsrörelsen handlar till allt för stor del om åsidosättande och nedvärdering av de frågor som speciellt rör just kön och även ett åsidosättande av kvinnorna själva. Detta förnekande av könets betydelse tror jag är en del av en lång tradition inom arbetarrörelsen. Redan hos pionjärerna Marx och Engels kan man spåra en viss paranoia för klassallianser mellan kvinnor.

En stor del av dagens marxister medger att kvinnoförtrycket existerar och måste bekämpas genom en organiserad kvinnorörelse, men de tycker att klasskampen måste överordnas kvinnokampen. Många marxistiska män undviker att alls diskutera frågor om kön och överlåter dem till något jämställdhetsutskott, kvinnoförbund eller dylikt, vilket är ett behändigt alibi för män inom vänstern som vill påstå sig ”ta feminismen på allvar”. Den marxistiska feministen Heidi Hartmann skrev 1979:

”Flertalet marxistiska analyser av kvinnans ställning utgår från kvinnornas förhållande till det ekonomiska systemet, inte kvinnornas förhållande till männen, och tycks tro att det senare kan förklaras genom diskussionen om det förra.”

Tyvärr har inte mycket hänt på de snart tjugofem år som gått sedan artikeln först publicerades.

Min uppfattning är att en analys av kvinnoförtryck måste sökas både i och utanför den ekonomiska strukturen. En socialistisk rörelse som syftar till befrielse måste arbeta med feminism på två plan, som kan tyckas motsägelsefulla.

Dels måste den fortsätta de försök som gjorts att integrera feminism och marxism, till exempel inom den så kallade två-systemteorin, som Hartmann formulerade på sjuttiotalet. Det vill säga förklara hur sådana begrepp som ”ekonomisk bas”, ”produktivkrafter” och ”globalisering” förhåller sig till en ojämn könsstruktur. I det arbetet ingår även att se hur denna könsstrukturs egna ekonomiska bas ser ut. Men vi måste också uppmuntra all feministisk kamp som blottlägger andra patriarkala strukturer än de som primärt hänger ihop med samhällsekonomin. Här tror jag att både radikalfeminismen och den postmoderna feminismen har något att erbjuda marxismen.

Trots motsättningar har marxistisk och feministisk teori delat övertygelsen om resursfördelningens och arbetsdelningens betydelse för samhällen och människor. Bägge teorierna ifrågasätter i sin radikala form ”kapitalets” makt över människan, om så från olika utgångspunkter.

Men lika ofta har kampen inte varit gemensam. Byggandet av kvinnojourer i Sverige under 80-talet var ett i huvudsak radikalfeministiskt projekt med oftast vänstersinnade kvinnor som drivkraft, men utan den breda vänsterns deltagande. ROKS, Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige, bygger snarast sitt arbete på radikalfeminismens idéer. Kampen mot sexualbrottsutredningens lagförslag 1976 utgjordes av en allians av kvinnor från olika politiska läger och, trots att den kvinnliga rösträtten från början fanns på socialdemokraternas program, krävde den både borgerliga och socialistiska kvinnors aktiva kamp för att kunna genomföras.

Den här artikeln handlar om könets betydelse i samhällsstrukturen, men också om hur vi kan förstå denna betydelse i förhållande till det som inom marxismen kallas den ekonomiska basen och produktivkrafterna. Jag utgår från feministisk teori i dess socialistiska, radikala eller i bland postmoderna tappning.

Vad är ett patriarkat?

Den samhällsordning som organiserar män i förhållande till kvinnor kallas ibland patriarkat, ibland manssamhälle, könsmaktordning eller genussystem. Det är inte väsensskilda definitioner utan olika sätt att förhålla sig till samma sak. För enkelhetens skull kommer jag i huvudsak att referera till denna organisation som patriarkat.

Patriarkatet är, mycket förenklat, ett system av värderingar som har till uppgift att legitimera mäns makt över kvinnor. Ett patriarkat bygger på bandet mellan männen i ett hierarkiskt organiserat samhälle, där kvinnors underordning är nödvändig för att upprätthålla ekonomisk och social ordning. Män i ett patriarkat är sällan jämlika varandra, men de är alltid överordnade kvinnor. Huruvida de är överordnade alla kvinnor eller bara kvinnor inom en viss klass varierar från samhälle till samhälle och beror på vilka maktaspekter man belyser.

”Hierarkierna fungerar åtminstone delvis genom sin förmåga att skapa och befästa intressen av status quo. De som befinner sig på högre nivåer kan ’köpa’ dem på de lägre genom att erbjuda dem makt över dem som står ännu längre ner. I den patriarkala hierarkin köps alla män, oberoende av sin rang inom denna, upp till sin förmåga av kontroll över åtminstone några kvinnor”, skriver Heidi Hartmann.

Enligt många feministiska teorier måste ett patriarkat formulera naturgivna skillnader mellan könen. Det som är manligt är inte kvinnligt och tvärtom.

Egenskaperna förutsätts dessutom vara varandras motsättningar och komplementära, som känsla och förnuft eller civilisation och natur. De utgör så kallade dikotomier (ungefär ”tudelningar”). Dikotomierna värderas hierarkiskt så att den ena egenskapen anses bättre än den andra. De sämre egenskaperna tillskrivs kvinnor, de bättre män. De egenskaper ett kön tillskrivs utgör mäns respektive kvinnors genus. Uppdelningen i genus behöver inte vara kopplad till den fysiska kroppen. I en del samhällen kan enstaka män tillåtas välja att leva som kvinnor (och vice versa). De tillskrivs då kvinnligt i stället för manligt genus.

I ett patriarkat finns alltid en genusarbetsdelning. Kvinnor och män har inte samma arbetsuppgifter och ansvarsområden. Genusarbetsdelningen betonar en åtskillnad mellan könen och gör det lätt för patriarkatet att nedvärdera kvinnors arbetsuppgifter – både inkomstmässigt och statusmässigt. Detta kan till exempel åskådliggöras av vår svenska ”jämställdhet”, där kvinnor återfinns i lågavlönade yrken och män i högavlönade. När kvinnor finns i branscher som är mansdominerade hamnar de ofta i lägre positioner och det finns en gräns för hur långt de kan avancera.

I ett patriarkat systematiseras samhället i offentlig respektive privat sfär, åtminstone sedan industrialismens början. Det offentliga är det som händer på arbetsmarknaden, i politiken, i eventuella massmedia, på universiteten och så vidare. Den sfären är öppen för debatt, strukturella förändringar, påtryckningar och idébildningar. Det offentliga utgör samhället. Det privata är hemmet, familjen och umgängeskretsen, vilket anses vara väsensskilt från det offentliga. Det är inte lika öppet för en politisk diskussion. Kvinnors arbete i det privata räknas därför inte som arbete. Ändå bygger hela samhället på att kvinnorna just arbetar i denna privata sfär. Att de föder barn, tar hand om dem och ser till att hemmen och familjerelationerna fungerar. Dessa sysslor framställs som en oundviklig naturlig egenskap hos kvinnor, något som de är (moderliga, vårdande, pyssliga) och inte som ett arbete.

Manlighet definieras på olika sätt i olika kulturer, tider och klasser. Manligheten får representera det som rådande samhälle anser vara högtstående egenskaper (något som i sin tur ofta bygger på samhällets ekonomiska karaktär). Mannen representerar det mänskliga. Kvinnlighet definieras utifrån det som inte är manlighet och anses ofta komplettera det manliga. Män som står högre upp i hierarkin beskriver ofta männen under sig med uttryck som associeras med rådande samhälles kvinnliga genus. Och män som har problem med att leva upp till de egenskaper som tillskrivs deras genus lyckas sämre i ett patriarkat än män som lätt smälter in i rollen.

På grund av den sämre ställning som patriarkatet tillskriver kvinnor, tjänar de lite eller inga pengar och utesluts ofta från den politiska arenan – via lagar eller mäns kollektiva dominans och dess inverkan på kulturen i respektive samhälle. Patriarkatet måste upprätthållas, det upprätthåller inte sig själv utan koder, regler samt social och ekonomisk kontroll. Patriarkatet av idag upprätthålls därför till stor del med hjälp av ett kapitalistiskt system som gynnar det. Men kapitalismen bygger inte ensam hela det patriarkala systemet, vilket jag återkommer till senare.

Patriarkatets ursprung

Varifrån patriarkatet kommer, var det har sina rötter, kan inte förklaras enkelt. Patriarkatet upprätthålls och återskapas på olika sätt beroende på historiskt sammanhang, ekonomisk struktur och förhärskande ideologi. Dess inflytande är olika stort i olika samhällsformationer. Det fortplantas på olika sätt i olika klasser och schatteringar. Feministiska historiker har länge letat efter en avgörande punkt i historien, ett ”kvinnokönets historiska nederlag” som Engels formulerade det. Men det är en forskning som de flesta gett upp.

Vilka historiska aspekter man framhåller som viktiga färgas oundvikligen av vilka aspekter som anses avgörande för att dagens patriarkat existerar, något feminister inte är överens om. Jag nöjer mig därför med en översiktlig (bristfällig) historisk genomgång där jag redovisar ståndpunkter från olika socialister eller feminister.

Arkeologi och antropologi är de huvudsakliga instrument vi använder oss av för att försöka skapa en bild av samhället före skriftspråket. Vi är alltså hänvisade till teorier som alla är subjektivt färgade. Jag har bland annat valt att återge Marilyn French’s Bortom makten, där hon bland annat stöder sig antropologerna Elise Boulding och Nancy Tanners undersökningar.

French menar att grunden till manlig dominans visserligen lades redan hos jägarna och samlarna. Men det tidiga jägar- och samlarsamhället var matrilinjärt och matrilokalt och män hade inte mer auktoritet än kvinnor. Släkten räknades på mödernet, männen flyttade till en grupp vars kärna utgjordes av mödrar och systrar och kunde gå över till andra grupper efter behag. Samlandet var i huvudsak kvinnornas uppgift, jagandet var männens, men någon strikt uppdelning var det enligt French inte frågan om i de tidigare samhällena. En del marxistiska feminister har däremot velat härleda kvinnoförtryckets början just till mänsklighetens uppkomst. För att uttrycka det marxistiskt hade kvinnor, enligt dessa teoretiker, större ansvar för att tillhandahålla gruppens ekonomiska bas. Männen hade därför mer tid till att spela spel, utöva andlighet och religion och diskutera viktiga angelägenheter med andra grupper. Jagandet krävde mindre arbete och det var ofta kring jakten som kulter och riter uppstod. Bland jägare och samlare har dessa idéer inte nödvändigtvis från början ingått som en del i en hierarki, men de kan ha utvecklats i den riktningen.

I vilken utsträckning som män i dessa grupper utövade dominans och våld mot kvinnor och barn vet vi inte. French för fram teorin att våld inom det egna gruppen var ovanligt, men hon styrker den inte speciellt bra.

Övergången från jagande och samlande till åkerbruk med enklare redskap och senare till jordbruk med plog var en lång process, som så småningom medförde ett större överskott. Engels menar i Familjens, privategendomens och statens ursprung att när privategendomen uppstod ur detta överskott så innebar detta ”kvinnans historiska nederlag”. Männen, argumenterar Engels, ville ha kontroll över överskottet. Och eftersom de ville se till att jorden ärvdes av deras barn, instiftades arvsrätten och samhällena övergick från att vara matrilinjära till att bli patrilinjära, genom att jorden gick i arv från far till son. Av detta följde att äktenskapet instiftades och krav infördes på att kvinnor skulle vara trogna. Kvinnorna flyttade till männens familjer när de gift sig, i stället för tvärtom.

Att denna övergång haft omfattande konsekvenser för kvinnors ställning är de flesta feministiska teoretiker ense om, men Engels teori kritiseras för att förenkla.

French nämner att om män inte känt till sin roll i fortplantningen hade de ju inte kunnat göra anspråk på faderskap och därmed patrilinjär arvsrätt. Därför tillmäter hon denna upptäckt en stor betydelse för hur kvinnor kom att värderas.

Scilla Elworthy för i sin bok Makt och kön fram en annan aspekt. Hon tror att – under den period som åkerbruken blev allt tätare ansamlade – så visade sig plundring vara ett effektivare sätt att försörja sig än att svedjebruka, samla och jaga. Och eftersom krigandet i huvudsak blev en manlig uppgift (den var svår att kombinera med barnomsorg), kan även detta ha stärkt männens status i förhållande till kvinnan. Speciellt sannolikt är detta om man betänker att rövarna senare skulle påtvinga andra stammar sin kultur och sitt tänkesätt

Den marxistiska feministen Heidi Hartmann argumenterar kring detta maktskifte: ”Det finns visst underlag för påståendet att när patriarkatet först institutionaliserades i statssamhällena gjorde de uppstigande härskarna bokstavligen mannen till överhuvud över sin familj (genomdrivande hans kontroll över hustru och barn) i utbyte mot att mannen avstod från vissa av stammens resurser åt de nya härskarna. Männen är, oavsett sin plats i hierarkin, beroende av varandra för att vidmakthålla sin kontroll över kvinnorna.”.

Krig och brutalisering

I de hierarkiska och krigiska samhällen som så småningom byggdes upp kring de tidiga civilisationerna i världen uppstod en överklass som försörjdes av omgivande slavar genom tvång eller så småningom mot minimal ekonomisk ersättning när antiken gick över i feodalism. Slavarna blev då livegna eller fattiga bönder. Antikens och medeltidens ekonomier byggde på denna arbetskraft. Centraliseringen av samhällsbildningarna var tydlig under romarriket och djupa hierarkier kvarstod under feodalismen. Fria män har under hela den här tiden härskat över kvinnor.

Utvecklingen av de ”abrahamitiska” religionerna – judendom, kristendom och islam – deras genomslag i feodala samhällen och deras absoluta befästande av patrilinjaritet och patrilokalitet innebar mer kontroll och förbud för kvinnorna. Framför allt reglerades äktenskapets ramar allt snävare. Fria män betraktades som sina hustrurs herrar, och hade rätt att kontrollera och gifta bort sina kvinnliga släktingar.

Utestängandet av kvinnor från det offentliga livet begränsade alltmer deras kontakt med samhället och de politiska system som utvecklades. Deras sexualitet gjordes till något smutsigt, deras kroppar ansågs orena. Det var mannens sak att föra familjens talan. Detta hindrar inte att graden av kvinnors rörelsefrihet kunde skifta mellan olika klasser, familjer och samhällen. Prostitution befästes som ett faktum i alla samhällen. Om det tidigare funnits viss flexibilitet i vilka sysslor som kunde utföras av män respektive kvinnor, så försvann den nu gradvis.

Utvecklingen av militär och kyrka gynnade patriarkala och feodala strukturer. De gjorde det till mannens uppgift att döda andra människor för att uppnå högre värden i religionens eller härskarens namn, något som gav status i de tidiga patriarkala statsbildningarna. De många krigen gynnade inte kvinnor, framför allt för att status knöts till denna domän. Militärmakten skapar en egen värld för män, binder dem samman – om än på ett hierarkiskt sätt. Denna kollektiva brutalisering kan ha knutits till manligt genus och stärkt patriarkatet. Krig förutsätter någon som föder fram soldater, som beundrar deras mod, tar över deras sysslor när de krigar och tar hand om dem när de skadas.

Massvåldtäkter i krigstid har länge varit ett sätt att förnedra fienden. Om våld och våldtäkt mot kvinnor inte tidigare varit vanligt (vilket vi inte vet) så kan krigen mycket väl ha institutionaliserat våld och våldtäkt som ett sätt att hålla kvinnor ”på plats” och att skända deras män. Det har funnits kvinnliga soldater genom hela historien, men det har sällan betytt att de kunnat ta åt sig äran av några segrar. ”Soldaten” har alltid betraktats som en man, en kvinnlig sådan är en andra klassens soldat eller tillskrivs manligt genus. Männens klasstillhörighet betydde givetvis mycket för hur deras sociala vara formades under antiken och feodalismen, men även könet bestämde, till viss del oberoende av klass, deras status. De patriarkala villkoren gav alla fria män makt över kvinnor, och de flesta filosofer tillskrev män som grupp mer högtstående egenskaper än kvinnor. På detta sätt formades bandet mellan män från olika klasser.

Arbetarrörelsen och kvinnorna

Mellan sextonhundratalet och artonhundratalet tilltog industrialiseringen. Den drog nytta av fattiga kvinnor och barn i sitt behov av billig arbetskraft. Här stod kapitalismens och patriarkatets intressen mot varandra till att börja med. Den patriarkala genusarbetsdelningen var bruten och mäns intressen av att vara familjeöverhuvuden åsidosattes. Arbetarklassens kvinnor arbetade till en början mer än männen, eftersom deras löner var lägre. Detta ledde till att det arbete kvinnor tidigare gjort i hemmen nu blev lidande, inte minst for deras barn illa. Arbetarrörelsens män löste frågan genom att kräva att kvinnor inte skulle få utföra vissa yrken, eller helst inte arbeta alls.

”Männen försökte reservera höglönejobben för sig själva och allmänt höja manslönerna. De argumenterade för en lön som var tillräcklig för att försörja hela familjen. Detta ’familjelönesystem’ blev undan för undan normen för stabila arbetarfamiler under slutet av 1800- och början på 1900-talet”, berättar Heidi Hartmann. Men den sociala misär som följde av kvinnors dubbelarbete var det som gav dessa idéer resonansbotten.

Kapitalism och patriarkat anpassades så småningom till varandra. Arbetarklassens kvinnor uteslöts många gånger från de tidiga fackförbunden. Deras kamp betraktades i allmänhet med skepsis från arbetarrörelsen, inte minst då de framförde ”kvinnokrav”. Arbetarkvinnors eventuella allianser med borgerskapets kvinnor har betraktats som ett hot ända från arbetarrörelsens barndom. Genusvetaren och historikern Yvonne Hirdman ger ett exempel :

”När tobaksarbeterskan Jägerstedt på den konstituerande socialdemokratiska partikongressen 1889 frågade hur man på ett bättre sätt skulle få kvinnorna att delta i organisationsarbetet fick hon följande svar: ’Då ju kvinnans intressen äro gemensamma med mannens och då hennes deltagande i arbetarrörelsen skulle i väsentlig mån gagna partiet och till stor del underlätta mannens arbete och kamp mot kapitalet, så uppmanar kongressen varje proletariatets kvinna att med kraft och energi deltaga i striden och ställa sig solidarisk med mannen.’”

Dagens patriarkat bygger i västvärlden på tvåförsörjarfamiljen. För ensamstående mödrar är det frågan om tvåförsörjarmodellen inneburit någon egentlig befrielse, även om de numera kan tjäna sitt eget uppehälle. Ofta handlar det om otillräckliga summor för att försörja en familj. (Medan det fortfarande betraktas som självklart att barn blir kvar hos sina mödrar vid skilsmässor.)

Heidi Hartmann menar att kvinnors ställning i dagens kapitalism i grunden inte ändrats, även om grunden för det hon kallar ”patriarkatets ekonomiska bas” gjort det. Med detta begrepp syftar Hartmann på mäns kontroll över kvinnors arbete och sexualitet. Kvinnors sysslor har, även om de flyttat från hemmet och ut i arbetslivet, samma dåliga status. De inbringar inte tillräckligt mycket pengar för att försörja en familj och, även när kvinnorna till exempel skurar toaletter på företag i stället för hemma, så är det i huvudsak män som drar nytta av deras tråkiga, lågt betalda jobb. Samtidigt kvarstår det faktum att kvinnor gör huvuddelen av allt hushållsarbete.

När den nordiska arbetarrörelsen så småningom lyfte upp frågan om barnomsorg och en utbyggd offentlig sektor ledde detta förvisso till bättre levnadsstandard för kvinnor. Men det rör sig fortfarande om en bräcklig kompromisslösning, som bygger just på låglöneavtal och en åtskillnad av produktivt och reproduktivt arbete, där det produktiva arbetet anses mer värt. Dessutom ska man inte glömma att ett antal feminister från både liberalt och socialistiskt håll var tvugna att styra in frågorna i debatten för att projekten skulle förverkligas på det sätt som gjordes.

Kapitalism och patriarkat

Den marxistiska feministen Heidi Hartmann är den som tydligast utvecklat den socialistiska tvåsystemteorin. Den tar sitt avstamp i föreställningen att kapitalism och patriarkat är två skilda system som på olika sätt interagerar med varandra. Samtidigt menar Hartmann att de till stor del växt ihop. Tvåsystemteorin förklarar på ett trovärdigt sätt produktionsmedlens förhållande till kvinnors underordning och mäns överordning i ett patriarkat – men utan att begränsa analysen till en marxism där man helt enkelt stoppat in kvinnor. Hartmanns artikel Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism från 1979 är läsvärd, men den innehåller också en del att anmärka på som blir en utmaning för marxister att utveckla vidare. Många feministiska forskare har också gått i klinsch med Hartmann och menat att hon gör feminismen uddlös.

Hartmann inleder med att förklara att tidigare försök att integrera socialism och feminism varit otillfredsställande för feministerna, eftersom de inordnat den feministiska kampen under den ”större” kampen mot kapitalet. De flesta marxister låter marxismen dominera feminismen, menar Hartmann. Men marxismens samhällsanalys är könsblind och behöver utvecklas just med hjälp av feministiska synsätt. Samtidigt kan marxismen tillföra feminismen en analys av materialistiska aspekter på patriarkatet. Hartman hävdar, i polemik mot en del samtida marxistiska feminister, att patriarkatet inte enbart är en psykisk utan också en social och ekonomisk struktur, och hon pekar på spänningar mellan patriarkala och kapitalistiska intressen.

För de tidiga marxisterna var nyckeln till kvinnornas frigörelse deras medverkan på arbetsmarknaden. Kvinnorna skulle bli ekonomiskt oberoende av männen och delta jämsides med dem i revolutionen. Könsmaktordningen var ”atavistiska rester, som kapitalismen snart skulle göra gammalmodiga”, hette det. Det visade sig vara en felaktig analys. Hartmann belyser hur patriarkatet i stället på ett effektivt sätt började samarbeta med kapitalismen genom att gratis utnyttja kvinnors reproduktionsarbete.

En del marxister, samtida med Hartmann, betonar att män som grupp har ett intresse av kvinnor fortsätter att vara förtryckta. Delningen mellan privat och offentlig sfär må vara kapitalismens skapelse, men detta förklarar inte varför just män hamnar i den samhälleliga offentliga sfären, och kvinnor i den privata, hemmet. Det är den ekvationen Hartmann så skickligt tar sig an. ”Marx teori är en teori om hur det uppstår ”lediga platser”, skriver hon, och syftar på arbetstillfällen, materiella resurser och makthierarkier. Men ”precis som kapitalet skapar dessa platser oberoende av vilka som besätter dem, förklarar inte den marxistiska analysens kategorier ’klass’, ’arbetets reservarmé’ eller ’lönearbete’ varför vissa människor besätter vissa platser.(min kurs.) De ger ingen nyckel till varför kvinnorna är underordnade männen inom och utom familjen och varför det inte är tvärtom.” Här menar hon att den feministiska analysen kan tillhandahålla viktiga svar.

Hartmann anser inte att patriarkatet är en ideologisk konstruktion som formats av feodalismens och kapitalismens ekonomier utan att det vilar på en egen materiell bas som upprätthålls av kvinnors obetalda arbete i hemmen och underbetalda arbeten i den offentliga sfären. Mannens kontroll över kvinnans arbetskraft bibehålls genom kontroll över hennes materiella resurser och hennes sexualitet. Med de materiella resurserna syftar Hartmann på de låga löner som inte kan försörja en familj och som leder till att hon tvingas utföra en större del av det obetalda hemarbetet, och med kontrollen över sexualiteten avser hon kvinnors underordning i kärleksrelationer och sexuella relationer. Dessa två aspekter leder till att genusarbetsdelningen återfinns såväl i hemmen som på arbetsmarknaden.

Patriarkatet reproduceras ständigt genom att barn uppfostras i familjer och institutioner med tydliga genusmönster där patriarkala beteenden lärs in. Detta gynnar också kapitalismen, eftersom kvinnors uppfostringsarbete resulterar i lydig och någorlunda skötsam arbetskraft.

Genus skapas primärt utifrån det rådande samhällets materiella bas, menar Hartmann. Inte minst heterosexualiteten är ett resultat av den arbetsdelning som fått kvinnor och män att – av ekonomiska skäl – bilda familj. Familjerna ”riktar deras sexuella behov mot heterosexuell fullbordan och reproduktion”.

Om dagens kapitalistiska patriarkat hävdar Hartmann att vi fortfarande lever på ”familjelön”. (Mannens lön försörjer familjen.) Detta trots den förskjutning som skett genom kvinnors återinträde på arbetsmarknaden. Kvinnor med barn är fortfarande inte ekonomiskt självständiga i västvärlden. Hon menar därför att lönespridning, låga löner i kvinnojobb och högre löner på manligt dominerade arbeten, kommer att bli ett av patriarkatets viktigaste strategier för att upprätthålla sin ekonomiska bas. Denna strävan kan patriarkatet utan tvekan dela med kapitalismen. Den patriarkala arbetsdelningen formar kapitalismen, menar Hartmann.

Patriarkat och kapitalism är ömsesidigt beroende av varandra också i formandet av människan. De värderingar som formar manligt genus motsvaras av vad kapitalismen behöver för egenskaper hos sin arbetskraft. Detta förklarar till viss del varför manlighet definieras så olika i olika kulturer och olika ekonomiska system.

Det effektiva kompanjonskapet mellan kapitalism och patriarkat, menar Hartmann hjälper oss att förstå att ”på samma sätt som kvinnoarbetet tjänar det dubbla syftet att vidmakthålla mansdominansen och den kapitalistiska produktionen, tjänar den sexistiska ideologin det dubbla syftet att glorifiera manliga egenskaper/ kapitalistiska värderingar och nedvärdera kvinnliga egenskaper/sociala behov”.

Flera byggstenar behövs

Hartmanns analys är mycket användbar för att förstå de kapitalistiska och ekonomiska aspekterna av patriarkatet. Men jag tror hon begår ett logiskt felslut genom att enbart förklara kvinnoförtryckets psykiska och sociala processer med mäns intressen av att upprätthålla just bara den ekonomiska basen hos patriarkatet. När Hartmann hänvisar till genusarbetsdelningen för att förklara kvinnoförtrycket tycker jag att hon bagatelliserar andra aspekter.

Ett exempel är hennes förklaring till heterosexualiteten som institution. För marxister torde det visserligen stå klart att människors sätt att inrikta sin sexualitet måste relateras till de materiella villkoren. Men inte primärt. Där är Hartmanns resonemang alltför enkelt, och alltför ekonomistiskt. Om patriarkatets ekonomiska bas bygger på kontroll av kvinnors sexualitet – vad är det i så fall som gör denna kontroll så effektiv och systematisk? Och hur förklarar man våldtäkter och kvinnomisshandel hos ekonomiskt jämställda par?

Hartmanns teori förklarar inte varför ekonomiskt självständiga kvinnor i väst i dag, ändå väljer familjebildning och heterosexuella förhållanden med ojämlik maktfördelning. Den förklarar inte varför män som vill göra kvinnor illa, använder just sina könsorgan för att göra det (våldtäkt). När Carin Holmberg kom ut med doktorsavhandlingen Det kallas kärlek, visade hon hur asymmetrin i parförhållanden återskapas utifrån omgivningens föreställningar om manligt och kvinnligt genus, och hur par som uppfattade sig som jämställda i själva verket vid en granskning var långt ifrån jämställda. Holmbergs poäng var just att patriarkatets maktutövning i den privata sfären inte nödvändigtvis kräver en egen ekonomisk bas av den typ Hartmann diskuterar. Det är däremot troligt att genusarbetsdelningen efter familjebildningen befäster ett mönster som redan finns.

Problemet är att Hartmann gör patriarkatets ekonomiska bas – arbetsdelningen – till den dominerande byggstenen för patriarkatet, men den är bara en av flera byggstenar. Om patriarkatets ekonomiska bas är genusarbetsdelning – i hemmen och på arbetsmarknaden – så kan denna ekonomiska bas för patriarkatet inte ha samma betydelse för det som den ekonomiska basen har för ett kapitalistiskt system.

Även om vi utgår från att patriarkatets ekonomiska bas utgörs av kvinnors obetalda arbete i hemmet och deras låga löner på arbetsmarknaden, så skulle utjämnandet av dessa klyftor – lika lön för likvärdigt arbete och delat ansvar för obetalt hemarbete – inte avskaffa patriarkatet i sig. Ett sådant resonemang är Hartmann snubblande nära. Hon faller i den fälla hon själv identifierat – och låter marxismen dominera sin feminism.

Det är högst troligt att avskaffandet av patriarkatets ekonomiska bas skulle påverka patriarkatet i hög utsträckning. I alla hittillsvarande samhällen där kvinnor tagit steget ut i arbetslivet har deras inflytande på olika sätt ökat. Om kvinnors löner höjdes till samma nivå som mäns och om män tog lika stort ansvar för hushållsarbetet som kvinnor. Om det som idag kallas reproduktion (barnafödande, föräldraskap, vård och omsorg) politiskt prioriterades framför det som idag kallas produktion, så skulle det dessutom sätta kapitalismen i gungning på ett för kapitalägarna högst oroväckande sätt.

Men även om kapitalismen ersattes med en socialistisk ekonomi och kvinnor tjänade exakt lika mycket som män, så finns det inga lagar som säger att ett sådant samhälle inte skulle präglas av våld mot kvinnor i hemmen, av stereotypa kvinno- och mansideal och av att män genom starka band sinsemellan skulle nedvärdera kvinnligt genus. Mycket tyder tvärtom på att sådana tendenser förstärks just i situationer där kvinnor vunnit en större ekonomisk jämställdhet.

Vilka andra aspekter finns det då att ta hänsyn till om man ska ta kampen mot patriarkatet på allvar? Givetvis kan de inte alla beskrivas här, men en aspekt som kan vara viktig för patriarkatets fortlevnad är mäns ”homosocialitet.” Homosocialitet är ett användbart ord för att beskriva mäns förhållande till varandra i ett patriarkat, både som jämlikar och i hierarki:

”Homosocialitet betyder att män prioriterar sina relationer till andra män före relationerna till kvinnor, skriver Carin Holmberg i boken Det kallas manshat. ”De beundrar och respekterar varandra och föredrar varandras sällskap. En annan mans prestation imponerar vanligtvis mer än en kvinnas. Precis som en mans beröm och bekräftelse på den egna kraftansträngningen också den är mer värd än en kvinnas. Detta manliga kamratskap är en bärande del i återskapandet av manssamhället”

Holmberg menar att homosocialiteten kräver lojalitet män emellan, i princip oberoende av vilken grupp män man talar om.

Kvinnor sätter sällan sina relationer till andra kvinnor i första rummet. Mäns prestationer imponerar mer på kvinnor än andra kvinnors prestationer och även kvinnor vill hellre ha beröm från män än från andra kvinnor. Kvinnor är inte homosociala på samma sätt som män – även om de gärna träffas i enrum och delar varandras intressen.

Carin Holmbergs idéer om ett mansidentifierat samhälle är inte nya. Författaren Simone de Beauvoir och radikalfeminismens pionjär Kate Millet är två av de feministiska teoretiker som identifierat fenomenet, även om de kanske använde andra begrepp. Hur homosocialiteten relaterar till genomgripande ekonomiska och sociala förändringar som gynnar kvinnor vet vi inte. Kanske förstärks den, kanske ändrar den karaktär. Men att de skulle försvinna av sig själva med patriarkatets – och kapitalismens ekonomiska bas – kan vi helt enkelt inte förutsätta, vilket dock Hartmann i någon mån gör.

Jag nämnde i början av artikeln att vi marxister måste arbeta på två plan, som kan tyckas motstridiga. Vi kommer inte att vara hjälpta av att göra kvinnokampen till en enbart ekonomisk fråga, inte om vi faktiskt eftersträvar en verklig jämlikhet i ett framtida samhälle. Vi måste utveckla Hartmanns tvåsystemteori och avslöja fler samband mellan patriarkatets och kapitalismens intressen. Men vi måste också ägna intresse åt de strukturer som inte primärt kan relateras till ekonomiska system. Detta kan vara svårt om man har en historiematerialistisk grundsyn, men utan en balans mellan dessa två arbetssätt kommer kvinnliga städerskor på truckverkstaden att få fortsätta att plocka porr från papperskorgarna innan, under och efter en socialistisk revolution.

Malin Beeck

Litteratur:
Abrahamsson, Lena. (2000) Att återställa ordningen. Boréa.
Bang nr. 2-3, (2002) Kluvet på Kuba. s. 90-91.
Connell, R, W. (1999) Maskuliniteter, Daidalos.
Elworthy, Scilla. (1996) Makt och kön, Wahlström och Widstrand.
Faludi, Susan. (1999) Ställd, Ordfront.
French, Marilyn. (1986) Bortom makten – om kvinnor män och moral, Legenda.
Gemzöe, Lena. (2000) Feminism. Bilda förlag
Gunneng, Hedda, Underordnad i livet – likställd efter döden, i Eduards (Red) (1983) Kön, makt och medborgarskap: kvinnan i politiskt tänkande från Platon till Engels, LiberFörlag
Hartmann, Heidi. Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism, i Ganitz (Red)(1986) Feminism och marxism, Arbetarkultur.
Hermansson, Ann-Sofie. (1993) Arbetarrörelsen och Feminismen, Brevskolan.
Hirdman, Yvonne. (1992) Den socialistiska hemmafrun, Carlssons förlag.
Holmberg , Carin. (1996) Det kallas manshat, Anamma.
Liedman, Sven-Eric (1993) Från Platon till kommunismens fall, Bonnier Alba.
Ohlander, Anne-Sofie. (2002) Tusen svenska kvinnoår, Prisma.
Scott, Joan Wallach (1999) Gender and the Politics of History, Columbia University Press.
Peterson, V, Spike., Sisson, Anne. (1999) Global Gender Issues, Westview Press. Utbildningaradion (1999) Kvinnohistoria.
Wennstam, Katarina. (2002) Flickan och skulden, Albert Bonniers förlag.
Wendt Höjer, Maria. (1996) Politikens Paradoxer: en introduktion till feministisk politisk teori Academia Adacta
Wolf, Naomi. (1996) Skönhetsmyten, Natur och kultur.

Från Röda Rummet 1/2003

Socialistisk Politiks textarkiv

Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!