Kategoriarkiv: Vänstern-ny

Strejkvågen i Europa

Hösten 1969 kännetecknades av en mäktig strejkvåg som svepte över det kapitalistiska Europa. Kontinentens viktigaste länder – Frankrike, Italien, Västtyskland, Storbritannien – blev successivt indragna. Denna strejkvåg utvidgar arbetarklassens mobilisering, som i maj 1968 fann ett objektivt revolutionärt uttryck i Frankrike. Den förrevolutionära spänningen kvarstår i Frankrike. I Italien har en förrevolutionär situation uppstått, som under de kommande månaderna kan sprida sig till andra kapitalistiska stater i Europa. Det gäller att blottlägga drivkrafterna i denna process, förklara dess uppkomst och dess speciella dynamik samt bestämma dess perspektiv, för att sätta militanterna och de revolutionära organisationerna i stånd att inom denna process verka för den internationella socialistiska revolutionen.

1. Arbetarkrav och ekonomisk konjunktur

Samtidigheten i dessa arbetarstriders utbrott bör inte skymma det faktum att de åtminstone delvis bestäms av arbetarnas omedelbara bekymmer på grund av den speciella social-ekonomiska situationen i varje land, och att de därför, åtminstone delvis, utmynnar i olika materiella krav som reflekterar dessa speciella problem.

Sålunda lyckades bourgeoisien i Västtyskland och Italien (sedan recessionen 1966-67 i det förra landet, sedan recessionen 1964 i det senare) avsevärt reducera löneökningstakten. Härigenom hade dessa två länders kapitalism vunnit betydligt ökad konkurrenskraft, vilket medfört en väsentlig stegring av kapitalisternas vinster. De vilda strejkerna i Västtyskland och den alltmer ökande strejkvågen i Italien uttrycker således arbetarnas grundläggande önskan att ”återställa jämvikten” och ta igen de gångna årens eftersläpning. Härtill kommer en mindre medveten men icke mindre reell önskan att ta påtaglig revansch för alla de förödmjukelser och brutala angrepp som arbetarna utsatts för från kapitalets sida under en lång period.

I Italien måste till strejkvågens rent konjunkturmässiga drivkrafter läggas en strävan att eliminera de för arbetarklassen mest negativa effekterna av den nuvarande högkonjunkturen: höjda levnadskostnader, högre hyror, bostadsbrist etc. I Tyskland spelade arbetarnas önskan att eliminera löneskillnader mellan olika regioner och olika fabriker en roll vid utlösandet av de vilda strejkerna.

I Frankrike utgjordes däremot den omedelbara konjunkturmässiga impulsen till arbetarstriderna av kapitalisternas försök att medelst höjda priser, avgifter och skatter eliminera de eftergifter åt arbetarna, som de 1968 hade tvingats till för att få ett slut på generalstrejken.

I Storbritannien är det snarare den kapitalistiska ”rationaliseringspolitiken” och ”Labours” deflation samt det hot mot sysselsättningen som en halv miljon arbetslösa utgör, som förklarar några av de mest beslutsamma reaktionerna från arbetarnas sida, särskilt stålarbetarnas aktion i Port Talbot jämte stuveri- och gruvarbetarnas aktioner. Önskan hos de lågavlönade att komma i fatt den genomsnittliga lönenivån förklarar strejker liknande dem bland Londons renhållningsarbetare och bland gruvarbetarna, vilka krävde betydande höjningar för arbetarna ovan jord, den sämst betalda kategorin.

Men utöver dessa för vart och ett av Europas stora kapitalistiska länder olika konjunkturförhållanden kan man urskilja en mer allmän omedelbar ekonomisk orsak, som är gemensam för strejkvågen i alla dessa länder.

Sedan 1966 har tillväxttakten i den europeiska kapitalistiska ekonomin mattats, och den inomimperialistiska konkurrensen har blivit mycket hårdare. I ett sådant ekonomiskt klimat har storkapitalets vilja att försvara profiterna oundvikligen fått övertaget över önskan att till varje pris bevara ”samhällsfreden”. Företagarna gör inte längre några eftergifter med mindre de tvingas därtill under hot av mycket allvarligare nederlag, som vid Grenelle-överenskommelsen i Frankrike i maj-juni 1968. Även i detta fall sökte kapitalisterna eliminera eftergifterna så snabbt som möjligt, fastän detta skapade ett socialt explosivt klimat i landet.

I detta spända läge har den kapitalistiska ”rationaliseringen” framtvingat ett ständigt accelererat arbetstempo, dvs. en överexploatering av arbetskraften, som arbetarna gör uppror emot nästan överallt i Europa. I detta sammanhang får också kraven på kortare arbetsvecka särskild tyngd.

2. Det förrevolutionära sociala klimatet och arbetarmobiliseringen

Hur viktiga arbetarkampens omedelbara impulser än må vara för en förståelse av mekanismen bakom strejkerna i varje enskilt land, så räcker de inte till för att förklara vare sig strejkernas allmänna élan eller deras förvånansvärda synkronisering i stora delar av det kapitalistiska Europa. Andra, mer djupliggande och inte omedelbart synliga faktorer är här verksamma.

Det råder inget tvivel om att åskslaget från de revolutionära striderna i maj 1968 i Frankrike ändrat någonting fundamentalt i styrkeförhållandet mellan klasserna i hela det kapitalistiska Europa.

Även om arbetarna inte reagerade omedelbart eller fullt ut förstod att de franska arbetarnas och studenternas revolutionära kamp hade exemplets giltighet, så insåg de, nästan överallt i Europa, instinktivt att majhändelserna 1968 plötsligt hade avslöjat den underliggande svag­heten i det kapitalistiska systemet. Detta hade ju förklarats ”helt stabiliserat” och i stånd att ”lösa alla sina motsättningar”.

Maj 1968 återgav det europeiska proletariatet dess självförtroende, förtroendet för dess egen styrka och tillförsikt inför en samfälld kamp mot det kapitalistiska samhället. Den nuvarande strejkvågen är huvudsakligen ett resultat av denna utveckling. Italien utgör det tydligaste exemplet. I Italien är det svårt att framställa den sedan ett år nästan obrutna följden av alltmer omfattande arbetarstrider som en enkel följd av ”arbetskonflikter” om högre löner. De explosiva upproren i södra Italien, i Avola och Battipaglia, var redan de ett förebud, trots deras ibland dunkla karaktär.

Det sätt på vilket de vilda strejkerna utlöstes, hur sammanstötningarna mellan strejkvakter och den borgerliga ordningens väktare ökade i Turin, Milano, Bergamo och annorstädes, hur striderna vidgades och trängde utöver företagens gränser för att dra med sig de stora industristädernas arbetarbefolkning, de mäktiga arbetardemonstrationerna i Milano, Turin och Neapel – och allt detta i ett klimat av intensiv politisering, av anti-imperialistisk och anti kapitalistisk medvetenhet på massnivå – hela denna utveckling antar alltmer karaktären av en förrevolutionär situation, som endast kan nå sitt positiva mål i upprättandet av maktdualismens organ och kampen om makten.

Uppenbarligen har utvecklingen inte nått samma nivå i Storbritannien (för att inte tala om Västtyskland). I Frankrike kännetecknas emellertid den politiska och sociala situationen fortfarande av stor instabilitet, av stor osäkerhet från bourgeoisiens sida och en orubbad kampvilja från arbetarklassens sida. Denna kampvilja finner sitt uttryck i uppflammande, begränsade strejker, där arbetarna inte tvekar inför radikala åtgärder (t. ex. strejken i Cholet, där fabriken ockuperades och direktören inspärrades, samt åtskilliga andra fabriksockupationer i landsorten). Arbetarnas växande motstånd mot den byråkratiska praktiken medelst rent symboliska — ”påtryckningsstrejker” speglar denna oförminskade kampvilja.

I Storbritanniens fall skulle det vara förhastat att tala om ett förrevolutionärt klimat. Det visar sig emellertid tydligt att de mekanismer och stötdämpare med vars hjälp bourgeoisien traditionellt kunnat hålla klasskampen inom ”tolerabla” gränser nu håller på att snabbt slitas ut. Som tidigare Labourpartiets byråkrati överflyglas nu fackföreningsbyråkratin av vissa arbetarkategorier. Efter 150 000 arbetares politiska strejk mot den föreslagna antistrejklagen kom i oktober en strejk av 120 000 gruvarbetare i direkt opposition mot deras fackförenings ”vänster”-byråkrati. Manövermarginalernas krympning (som en amerikansk recession dramatiskt skulle kunna accelerera) förebådar i vilket fall som helst allt allvarligare spänningar i klassernas relationer samt omfattande arbetarstrider.

Den plötsliga återhämtningen av det europeiska proletariatets självförtroende, som ligger till grund för den aktuella strejkvågen, utgör förklaringen för de ytterst betydelsefulla internationella återverkningarna inom detta uppsving, där varje större ”vild” eller mera omfattande strejk i ett land driver på proletariatets mest radikala element – framför allt bland arbetarungdomen – i angränsande länder. Det internationella överförandet av radikala kampformer (militanta demonstrationer, fabriksockupationer osv.) verkar i samma riktning.

Förändringen av klassernas styrkeförhållande i det kapitalistiska Europa framträder också i de akuta kriser beträffande det politiska ledarskapet som drabbat bourgeoisien i åtskilliga av Europas nyckelländer. Eliminerandet av de Gaulle har i Frankrike resulterat i en bonapartistisk regim utan en Bonaparte. Bortdrivandet av de Kristliga Demokraterna från makten i Västtyskland för första gången på 20 år, den djupgående kris som de Kristliga Demokraterna genomgår i Italien, bourgeoisiens tydliga brist på entusiasm för Heaths Tory-parti i Storbritannien är alla uttryck för samma grundläggande fenomen.

Den utpräglade försvagningen av socialdemokratin i länder som Frankrike och Italien och återverkningarna av stalinismens internationella kris reducerar bourgeoisiens möjligheter att kanalisera det nuvarande proletära uppsvinget i klassiska reformistiska banor, även om sådana möjligheter i viss utsträckning kvarstår.

3. Utmaningar mot kapitalismens produktionsförhållanden

Endast då man närmar sig den nuvarande strejkvågen i Europa utifrån det revolutionära uppsving som började i maj 1968 och som fortfarande befinner sig i sin första fas kan man förstå varför och hur nya krav, som går långt utöver omedelbara ekonomiska frågor, kunnat uppträda i striderna nästan överallt i Europa. Dessa krav utgör i själva verket en omfattande utmaning mot själva de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Som svar på ett hot från kapitalisterna att avskeda 3 000 arbetare, utfärdade sålunda arbetarnas förtroendemän i General Electric-fabrikerna i Liverpool, med stöd av denna stora stads fackliga råd, som representerade tiotusentals arbetare, en appell om ockupation av fabrikerna, insyn i företagens räkenskaper och inrättande av arbetarkontroll. Och i den västtyska arbetarklassens mycket mindre politiserade och mycket mer konformistiska klimat kunde likaledes parollen om insyn i räkenskaperna under vilda strejker uppträda spontant inom åtminstone två industrier: Howaldt-varven i Kiel och en mindre fabrik i Ruhr-området. I Italien framfördes nästan överallt krav som ifrågasatte den kapitalistiska organisationen av arbetet, ökningen av arbetstempot, systemet med prestationsvärderingar och ackord.

Uppkomsten av dessa krav visar hur propagandan från ”vänsterns” revolutionära avantgarde mött de mest medvetna arbetarnas egna erfarenheter på själva arbetsplatserna.

I en fas av accelererad teknologisk innovation och snabb ekonomisk tillväxt som 1950-65 får allt som berör arbetets organisation med nödvändighet större betydelse för arbetare som är vana vid relativt full sysselsättning.

I det klimat av antiauktoritära konfrontationer som skapats av den revolutionära studentrörelsen framstår kapitalisternas auktoritet som så mycket mer motbjudande som arbetarklassens utbildningsnivå undan för undan höjts, särskilt i samband med införandet av alltmer komplicerat maskineri, som kräver alltmer utbildad arbetskraft.

Varje om än lätt förändring i den ekonomiska konjunkturen, varje återuppträdande arbetslöshet, varje accentuering av kapitalisternas godtycke måste under dessa förhållanden framkalla en reaktion från de mest stridbara arbetarnas sida, riktad mot själva de kapitalistiska produktionsförhållandena, dvs. kapitalisternas rätt att befalla över människorna lika väl som över maskinerna.

Arbetarna kände instinktivt att en större kraftmätning med kapitalet var på väg och sökte uppnå sammanhållning inom sina egna led genom att föra fram krav som skulle öka arbetarmassornas enighet. Av detta skäl måste man fästa stort avseende vid parollen ”Lika löneökning för alla” (dvs icke-hierarkiserad löneökning), som framfördes spontant under de vilda strejkerna i Västtyskland, Italien och Frankrike. Detta krav utgör ett helt berättigat svar från proletariatets sida på femton års manövrar, som syftade till att splittra och atomisera arbetarna på arbetsplatserna genom en mångfald lönekategorier, bonussystem och ackordsystem.

4. Arbetarnas stridbarhet och de traditionella byråkratierna

Den ”vilda” karaktären hos de tyska och brittiska strejkerna, den icke mindre ”vilda” början av höststrejkerna i Italien och vissa ”vilda” aspekter i de nyligen inträffade strejkerna i Frankrike visar tydligt att en växande misstro och fientlighet gentemot de byråkratiska fackföreningsapparaterna spelar en odiskutabel roll iden nuvarande vågen av proletär indignation, dock utan att detta innebär någon brytning med fackföreningarna som sådana. Dessa reaktioner förklaras först och främst av att dessa apparater, i synnerhet under det sista året, har försökt kväva arbetarnas stridbarhet och i stället leda in den i traditionella banor, t. ex. inriktning på val, parlamentariska förhandlingar och kompromisser. I Storbritannien steg antalet strejker, av vilka de flesta var vilda, från ett genomsnitt på 780 per halvår under perioden 1960-67 till 1000 per halvår under 1968, 1300 under första hälften av 1969, och utan tvivel till 1500 under andra hälften av 1969.

Dessa reaktioner av misstro och förbittring gentemot fackföreningsbyråkratin uttrycker emellertid någonting djupare. Arbetarna känner sig alienerade i förhållande till sin klass’ massorganisationer (och det gäller i ännu högre grad de traditionella socialdemokratiska och stalinistiska partierna än fackföreningarna). De känner att de har förlorat all kontroll över dessa organisationer och att dessa, från att ha försvarat de arbetande massornas intressen, förvandlats till instrument som uteslutande försvarar de byråkratiska apparaterna själva.

De senaste erfarenheterna kunde bara befästa denna övertygelse hos arbetar-avantgardet. Låt oss bara nämna de mest slående exemplen: det sätt på vilket CGT kvävde den franska arbetarklassens vilja i maj 1968 att kämpa för mer långsiktiga mål än vanliga temporära löneförhöjningar; den brittiska Labour-regeringens förslag om en anti-strejklag, vilket den tog tillbaka enbart i utbyte mot ett löfte från fackföreningsapparaten att den själv skulle spela polis mot vilda strejker; förhandlingarna om ett nytt avtal för miljoner västtyska metallarbetare, som sköttes av en handfull byråkrater utan att någon rådfrågade arbetarna eller dessa fick någon chans att uttrycka sina synpunkter.

Men den byråkratiska fackföreningsapparaten kan inte vara helt okänslig för denna utveckling, som innebär stora faror för den. Fackföreningsbyråkraterna tjänar inte kapitalismen av övertygelse eller idealism. För att försvara sina privilegier och sina positioner i den borgerlig-demokratiska staten måste de bevara en viss förmåga till utpressning mot kapitalet. Denna beror på organisationens styrka och på deras förmåga att kanalisera kampviljan hos betydande arbetarmassor. Om de förlorar denna förmåga och denna makt, upphör de att vara till nytta för kapitalisterna, och därmed är deras egna privilegier hotade.

Det var därför oundvikligt att den byråkratiska apparaten själv skulle sättas i rörelse då de vilda strejkerna flammade upp. Det lider inget tvivel att främsta syftet med dess reaktion var att återvinna kontrollen över en rörelse som höll på att glida den ur händerna. Men efter vad som hänt i Italien är det lika otvivelaktigt att försöken att återvinna kontrollen med nödvändighet innesluter en fas i vilken apparaten inte längre systematiskt söker undertrycka eller splittra alla strider utan tvärtom anpassar sig till arbetarnas kampvilja. I Italien såg vi hur den byråkratiska apparaten gick så långt som till att överta den kravlista som arbetarnas basgrupper hade gjort upp oberoende av och i opposition mot apparaten och göra dessa krav till det ”officiella” fackföreningsprogrammet vid metallarbetarnas avtalsförhandlingar.

Sålunda uppstår en ny dialektik mellan å ena sidan den spontana eller autonoma massrörelsen och å andra sidan massorganisationerna som står under byråkratisk ledning. Genom sin dynamik är denna utveckling gynnsammare för striders utbrott och spridning än det renodlade byråkratiska förtryck som rådde tidigare. Den borde framför allt göra det möjligt för arbetarnas militanta avantgarde att i de byråkratiska konstruktionerna öppna bräscher för den fackliga demokratin.

Vad denna nya dialektik kan leda till beror främst av tillkomsten av ett nytt alternativt ledarskap för arbetarklassen, av dess förankring bland massorna och av dess förmåga att samordna ständigt vidgade strider kring övergångskrav, vilka mer och mer undergräver själva grunden för det kapitalistiska systemet.

5. Arbetarnas autonoma organisation och kampen för övergångskrav

Ett av de säkraste tecknen på den aktuella strejkvågens djupgående revolutionära betydelse utgör vissa former för kollektiv organisation av mobiliserade arbetare, som ej uppträtt i större skala i Västeuropa sedan 1923 (med undantag för vissa fall under den spanska revolutionen).

Naturligtvis rör det sig bara om ansatser. Men dessa ansatser till egna organisationsformer, vars obefintlighet var så ödesdiger i maj 1968 :i Frankrike, låter oss förstå att massrörelsen gör sig redo att i nästa stadium överskrida den mognadsnivå som nåddes under generalstrejken maj 1968 i Frankrike.

I några stora fabriker i Västtyskland, där vilda strejker uppträdde, valdes strejkledningen demokratiskt på stormöten (och, låt oss upprepa det, trots att politiseringen och radikaliseringen hos dessa strejkande utan tvekan var mindre än i de tre andra stora imperialistländerna i Europa). I Kloeckerjärnverken i Bremen spelade ett oppositionellt fabriksråd, som i maj 1968 valts i opposition mot fackföreningsbyråkratin, en motsvarande roll.

I flera stora italienska fabriker, som följt Fiats exempel, har fabriksdelegater valts. Reguljära stormöten med befogenhet att formulera kraven gentemot företagarna har hållits, t. ex. i Montedison i Porto Maghera. I flera andra fabriker organiserades fackliga samordningskommittéer, som fungerade under arbetarmassornas kontroll. En aktionskommitté av arbetarnas förtroendemän etablerades i Liverpools elektriska industri. De brittiska gruvarbetarnas vilda strejk leddes av lokala fackföreningskommittéer.

Alla dessa fakta, i sig själva isolerade, vittnar dock om den vändning som rörelsen i sitt nästa skede kan tänkas ta, en vändning mot den strejkande arbetarklassens självorganisering via demokratiska stormöten, val av strejkkommittéer och dessas koordinering industrivis, lokalt och regionalt, ända upp till nationell nivå.

De revolutionära marxisterna måste emellertid förkasta den tes som framförts av vissa revolutionära grupper eller riktningar i Europa, framförallt i Italien, att massrörelsens autonomi i sig själv skulle utgöra den bästa – om inte enda – garantin mot att rörelsen åter integreras i det borgerliga samhället.

Varje rent ekonomisk rörelse, även den mest demokratiska med maximala initiativ från basen och maximalt oberoende av traditionella apparater, kommer i sista hand att integreras, om den begränsar sig till krav på högre lön och kortare arbetstid. Som maj 1968 än en gång visade är kapitalisterna redo att tillmötesgå varje omedelbart krav, då själva deras makt över samhället hotas. De vet mycket väl att de kan ta tillbaka med ena handen vad de gav med den andra så länge de behåller sin ekonomiska makt och kontrollen över staten. Dessutom är alla former av oberoende organisationer på arbetsplatserna omedelbart beroende av massmobiliseringens upp- och nedgång och dömda att förvandlas till tomma skal eller att helt försvinna under perioder av tillfällig tillbakagång.

Den enda garantin mot att bourgeoisien rider ut den aktuella strejkvågen består i övergångskrav av sådan art att de omöjligen kan assimileras av det kapitalistiska systemet, krav som är oförenliga med profitekonomins ”normala” funktioner, krav som utmanar de kapitalistiska produktionsförhållandena. Ur denna synvinkel sett blir kravet på arbetarkontroll viktigare än någonsin. Det är övergångskravet framför alla andra i den nuvarande fasen.

En praktisk tillämpning av propagandan för arbetarkontrollen följer logiskt av strejkrörelsens aktuella fas i Europa. Fallen mångdubblas där företagsledarna svarar på vilda strejker eller punktstrejker med lockouter och tillfälliga permitteringar, t. ex. hos Fiat och Pirelli i Italien, hos Renault-Le Mans i Frankrike, hos Vauxhall i Storbritannien. Kampen för arbetarnas vetorätt mot permitteringar och fabriksnedläggningar får därigenom en särskild aktualitet, som snabbt kan aktualisera arbetarkontrollen. Det blixtsnabba svaret från arbetarna hos Renault-Le Mans, som kontrade företagsledningens lockout med att ockupera fabriken och därmed tvinga ledningen till reträtt, är ett steg i denna riktning.

Kampen för arbetarkontroll utgör dessutom en ypperlig skola för arbetarnas självorganisering. Vad som bara sker sporadiskt under strejktider blir under denna kamp en alltmer systematisk reflex från arbetarnas sida: kollektiv organisering på själva arbetsplatserna. Kampen för arbetarkontrollen utmynnar således i stormötenas och strejkkommittéernas omvandling till effektiva organ för maktdualismen och inleder därmed en revolutionär period i landet.

6. Skapa proletariatets nya revolutionära ledarskap

Det mest karakteristiska draget i det revolutionära uppsvinget i maj 1968 i Frankrike var ett nytt ungdomsavantgarde av dimensioner som inte skådats i Europa sedan 1923. Samma drag framträder i dag åter i Italien och – i en mer anspråkslös skala – i andra kapitalistiska länder i Europa. I alla dessa fall har grupper av unga studenter eller revolutionära grupperingar förmått bryta sig ur sin isolering i förhållande till arbetarklassen, upprätta kontakter med arbetsplatserna, delta i bildandet av revolutionära grupper eller celler i fabrikerna och öva inflytande på de vilda strejkerna.

Under dessa förhållanden blir debatten om Marcuses teorier om arbetarklassens ”oundvikliga integrering” i neokapitalismen definitivt föråldrad. Men debatten om spontanismen, som i Frankrike markant avtog efter majhändelserna 1968, har tagit ny fart.

De revolutionära marxisterna hyser varken önskningar eller illusioner om att kunna ”tämja” spontana arbetarstrider, vilka i lika hög grad utgör en instinktiv revolt mot det borgerliga samhället som ett försök att befria sig från alla byråkratiska hinder.

De revolutionära marxisterna deltar i sin klass’ alla strejker och demonstrationer som aktivister, vars främsta intresse är att föra dessa strider till seger. De skall aldrig underordna rörelsens allmänna intressen åt snäva grupp- eller sektintressen.

Men på samma gång är de revolutionära marxisterna övertygade om att varje benägenhet att begränsa arbetarnas vredesutbrott tillfunktionen att uttrycka sig självt skulle leda det nuvarande uppsvinget till ett säkert nederlag. Massrörelsen är konfronterad med en klassfiende som förfogar över en högcentraliserad statsapparat och en rikedom av historisk erfarenhet i konsten att manövrera. Det är helt illusoriskt att tro att motståndaren genast skulle försvinna – eller gradvis försvinna utan att först ha blivit slagen i en allomfattande strid. Bakom en viss pseudorevolutionär fraseologi finner vi således de gamla reformistiska illusionerna om ett gradvist övertagande av makten.

Denna allomfattande strid kan inte enbart fattas som kulmen på samordnade och centraliserade strejker. Den är en revolutionär politisk strid. Dess mål är att bringa fienden ur balans, att upplösa hans materiella, moraliska och repressiva resurser, att mobilisera nationens alla exploaterade befolkningsskikt kring arbetarklassen, att besegra kapitalet ideologiskt och moraliskt innan det krossas ekonomiskt och politiskt, att vinna folkmassorna för kampen för socialismen.

Allt detta är nödvändigt för att en segerrik revolutionär kamp skall kunna störta den borgerliga staten. Utan en strategisk plan av detta slag och utan dess systematiska, medvetna och organiserade tillämpning är ingen seger över kapitalet i de högindustrialiserade länderna möjlig. När vi talar om att bygga upp ett revolutionärt parti kring ett revolutionärt övergångsprogram är det en sådan strategi som vi har i sikte.

Långt ifrån att motverka varandra är i stället arbetet för det revolutionära partiet, massrörelsens autonomi och spontanitet, arbetarklassens växande kampvilja och proletariatets ökande medvetenhet element som berikar varandra och samverkar.

Det finns inget annat alternativ till denna samverkan än tron på improvisationer och det omedvetna, dvs. tro på underverk. IV Internationalen föredrar att arbeta för uppbyggandet av revolutionära partier, till vilka Internationalens nuvarande sektioner endast utgör grundelementen, framför att hänge sig åt en dylik irrationell och illusorisk tro.

Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)

Strejkvågen och avantgardet

Resolution antagen vid Revolutionära Marxisters 1:a kongress 1970

Den europeiska strejkvågen har nått Sverige. Med en fördröjning och försvagning som betingats av det svenska klassamarbetets långa tradition har skalvet från den franska majrevolutionen nått reformismens svenska mönsterbygge. Fasaden är spräckt, och sprickan vidgas. Situationen har undergått en grundläggande förändring, som gör den svenska vänsterns karakteristiska frågeställningar under 60-talet förlegade.

60-talets stora politiska landvinning var tillkomsten av en revolutionär minoritet till vänster om de reformistiska och revisionistiska arbetarpartierna. Den utgjordes till större delen av ungdom, främst de studentmassor som genom utbildningsexplosionen i det senkapitalistiska samhället fått ökad social tyngd. Denna ungdom väcktes av den tredje världens kamp mot imperialismen, lärde sig förstå den som ett led i en världsomspännande kamp mellan kapital och arbete, sökte sig tillbaka till den revolutionära arbetarrörelsens traditioner – och sökte förgäves nå kontakt med dagens arbetarklass. Den frågade: var är arbetarklassen i den anti-imperialistiska kampen? Hur kan arbetarklassen väckas? Några frågade: är arbetarklassen fortfarande en revolutionär klass? Någon sade att arbetarklassen var mutad. Många väntade den egna arbetarklassens mobilisering i en framtid där revolutionen, i enlighet med Lin Piaos tes, har erövrat hela den tredje världen, ”jordens landsbygd”, och kringränt ”städerna”, imperialismens länder.

Hela detta komplex av frågeställningar och förklaringsförsök har förlorat sin aktualitet. Strejkvågens genombrott bildar en skarp gräns mellan 60-talets och 70-talets Sverige. Den tidiga mobiliseringen av studentmassorna framstår som ett utslag av de specifika dragen i studentmiljön. Genom sin unika ställning i samhällets kunskapsproduktion och den intellektuella karaktären i sin miljö är studenten särskilt mottaglig för ideologiska impulser. Till detta bör läggas studenternas obundenhet gentemot de traditionella organisationerna inom kapitalismen, både organisationer av klart repressiv karaktär och byråkratiserade arbetarorganisationer av socialdemokratisk eller stalinistisk färgning. Därför har den borgerliga ideologins kris liksom socialdemokratins/ stalinismens utdragna kris särskilt drabbat studenterna och här gett upphov till omfattande omgrupperingar i riktning mot den revolutionära marxismens tradition. Vidare har studenternas sociala roll som den borgerliga ideologins överstepräster förändrats genom utbildningsexplosionen: alltfler studenter tvingas nu vandra från föreläsningssalarna till verkstadsgolven eller kontorslandskapen. Studentmiljöns radikalisering är ett förebud om kommande sociala strider mellan huvudklasserna. I en tid som föregår dessa strider, i en tid då proletariatet demobiliserats eller samlar sina styrkor för en ny mobilisering, kommer klarsynta minoriteter ur studentmiljön att under intryck av ideologiska, moraliska och sociala impulser söka ställa sig i arbetarklassens tjänst och bilda kärnan i ett revolutionärt avantgarde med otillräcklig förankring i arbetarklassen. Avantgardets specifika utvecklingsprocess ligger då före klassens.

I dag är förhållandet omkastat. Strejkvågens genombrott i Sverige har distanserat den revolutionära vänsterns orienterings- och formeringsförsök. Arbetarklassens spontana mobilisering ligger före den politiska nyformeringen. Den klasskamp som tänts företer alla drag av en spontan klassmobilisering utan dess nödvändiga politiska komplement i ett revolutionärt parti.

Utan att nå den franska eller den italienska strejkrörelsens bredd eller intensitet låg den svenska strejkvågen på en kvalitativt hög nivå och kan inte uttömmande beskrivas som en serie lönestrider. Den innehöll element av en strukturkritik, en utmaning av kapitalismens produktionsförhållanden. Hamnstrejken i Göteborg, som varslade hela rörelsen, var en konflikt om arbetsköparnas befälsrätt på arbetsplatsen. I malmfälten, där rörelsen fick sitt genombrott, kämpade man icke för bättre ackord utan mot ackordsystemet, mot hela den systematiserade utsvettning med vilken kapitalet söker säkra sina profiter utan hänsyn till den mänskliga organismens krav. Parollen ”Vi är inga maskiner!” var klassens spontana protest mot ”reifikationen”, kapitalismens tendens att reducera människor till ting.

Med hänsyn till organisationsformerna tangerade den svenska strejkvågen t. o. m. en kvalitativt högre nivå än den franska majrevolutionens generalstrejk. Där frambragte den revolterande klassen inga autonoma organ; ”strejkkommittéerna” i fabrikerna var i stort sett identiska med fackföreningarnas lokala avdelningar. I den svenska strejkrörelsen uppstod självständiga strejkkommittéer, som temporärt satte fackföreningsbyråkratin ur spel.

Man kan söka härleda nödvändigheten av sådana autonoma organ ur den svenska klasslagstiftningen, som binder fackföreningarna till händer och fötter. Men man bör beakta att denna nödvändighet alltid funnits och att de aktuella svenska strejkkommittéerna hade paralleller i strejkrörelsen på kontinenten. Det rör sig här om ett internationellt fenomen som har en djupare orsak än varierande nationella lagstiftningar: den generella motsättningen mellan klassmobilisering och byråkrati. Den svenska strejkvågen genombröt fackföreningsbyråkratins kontroll över arbetarklassen, och samtidigt förnam det svenska samhället en första fläkt av maktdualism.

Arbetarklassens suveräna rätt att handla i egen sak genombröt den borgerliga rättsordningen. Termen ”illegal strejk” började förlora sin innebörd. Legaliteten bleknade inför en verklighet, där en ”illegal” maktfaktor gav sig till känna. LKAB-strejken gav impulser till en omfattande strejkvåg i mitten av januari. Influerade av gruvarbetarna och stärkta av framgångarna på Volvo (”Volvoavtalet”) gick arbetarna i ”vild” strejk i verkstäder och fabriker över hela landet. Denna strejkvåg kom i sin tur att ge impulser till LKAB-arbetarna, och dessa spontana strejkaktioner – den kanske viktigaste händelsen i Sverige sedan krigsslutet – kulminerade i gruvstrejkens slutskede.

Det är emellertid vår plikt att säga att gruvstrejken inte bara uppenbarade den spontana klassaktionens kraft utan även dess begränsningar. Dessa begränsningar framträdde på ett dramatiskt sätt i strejkens slutskede. Strejkkommittén hade tillkommit i kamp mot fackföreningsbyråkratin, som handlar över arbetarnas huvuden. Dess uppgift var att flytta ner avgörandena till basen. Men den 1 februari föll strejkkommitténs majoritet själv för den byråkratiska skötesynden att handla mot basens vilja, genom att i strid med stormötenas beslut rekommendera återgång till arbetet. Den byråkratisk-reformistiska tendensen gav sig på nytt till känna.

Ture Rantatalo, som spelade och kunde fortsätta att spela huvudrollen inom strejkkommittén, gav uttryck åt en reformistisk syn på arbetarnas kamp såsom en kamp inom och icke mot det kapitalistiska systemet: ”Vi har fått Lundberg på knä. Det finns de som säger att vi skall ha honom på rygg också. Men om han ligger på rygg för länge blir han black, och då blir det ingenting kvar åt oss.” Uttalandet kommer att bli klassiskt som uttryck för hänsynsfullt umgänge med klassfienden (Kläm till, men inte för hårt). Elof Luspa förde klassmedvetandets talan när han på stormötet den 2 februari föreslog att ”ja-sägarna” skulle uteslutas ur strejkkommittén och ersättas med militanta arbetare. Men stormötet följde inte Luspa. Det beslöt att strejkkommittén skulle bevaras sådan den var, sammansatt av liberaler, socialdemokrater, vpk:are och revolutionära arbetare.

Det var strejkkommitténs styrka och dess svaghet att den troget återspeglade alla skiftningar av politisk mognad bland gruvarbetarna. Det var en representation, själv i behov av ledning. De förbryllande försäkringarna från kommittéhåll att strejken var ”opolitisk” var det omedelbara uttrycket för bristen på en vidare gemensam orientering. Ytterst uttryckte de frånvaron av ett revolutionärt parti, som hade kunnat artikulera den spontana klassaktionen och mobilisera det nödvändiga masstödet kring den.

Trots sina begränsningar hade strejkkommittén förmått formulera klasspolitiskt viktiga krav. Det mest explosiva bland dem var kravet att bindande avtal skulle slutas under pågående strejk. Detta krav hotade den svenska arbetsmarknadens tysta överenskommelse, enligt vilken arbetsköparna endast förhandlar i överläge. Detta krav berörde hela den svenska arbetarklassens intressen.

Kring detta krav var en nationell mobilisering möjlig. Ett revolutionärt parti med den nödvändiga förankringen inom arbetarklassen hade genomfört denna mobilisering – och på alla nivåer! Det hör till denna strejks absurditeter att LKAB:s strateger hela tiden fick verka i fred i LKAB-huset i Stockholm. Denna bedömning torde delas av LKAB-ledningen, som under hela strejken höll huset i ett larmtillstånd med spärrade förbindelseled inom fastigheten. LKAB:s farhågor var på klasskonfliktens nivå. Masstödet åt gruvarbetarna var det icke.

Genom sin tyngd och genom sin varaktighet hade LKAB-strejken samlat det nationella intresset utan att dock representera en övermäktig stöduppgift. Det låg inom den svenska arbetarklassens och den svenska vänsterns förmåga att hjälpa 4 800 gruvarbetare till full seger – i stället för att se dem återvända till gruvan när malmlagren redan var på upphällningen. Det spontana masstöd som utvecklades visade vad som kunde ha åstadkommits under ett revolutionärt partis ideologiska och organisatoriska ledarskap. Detta ledarskap hade även blivit strejkkommitténs ledstjärna och fört strejkrörelsen och massrörelsen i fruktbar växelverkan framåt.

Den svenska strejkvågens lärdom är en bekräftelse av den leninistiska tesen om partiets nyckelroll. Partiet kompletterar klassens sporadiska mobiliseringar genom sin egen kontinuerliga mobilisering, under vilken det hinner utveckla och befästa de insikter och organisatoriska instrument som det kan ställa till den mobiliserade klassens förfogande.

Vi tror att Sveriges revolutionära arbetarparti kommer att bildas och att det kommer att motsvara arbetarklassens och ungdomens revolutionära tendenser. Det kommer icke att fostra till andlig underkastelse under en ledares auktoritära fadersgestalt. Det kommer icke att okritiskt imitera ett ideologiskt centrum som det icke kan påverka. Partiet kommer att bäras upp av sina medlemmars revolutionära självaktning och ohämmade kritik, och det kommer att finna sin internationella orientering i den oinskränkta delaktigheten i en revolutionär Internationals beslutsprocess.

Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)

Revolutionära Marxisters 1:a kongress

Revolutionära Marxister (RM) har 27-30 mars 1970 hållit sin första kongress i Göteborg.

Kongressen utgör avslutningen av rörelsens första skede och har överfört den till fasta organisatoriska former. Den har ersatt RM:s provisoriska grundningsdokument med en stadga enligt den demokratiska centralismens principer. Dess målsättningsparagraf lyder:

”RM:s grundval är marxismen, den vetenskapliga socialismen, tillämpad av Lenin och Trotskij på den socialistiska revolutionens och den proletära diktaturens problem, försvarad av Vänsteroppositionen mot den stalinistiska degenerationen och efter dennas fullbordan företrädd av Fjärde Internationalen. RM:s målsättning är att bidra till den världsrevolutionära processen genom att störta kapitalismen i Sverige och via proletariatets diktatur och proletär demokrati skapa ett klasslöst, kommunistiskt samhälle. Dess närmaste målsättning är att i Sverige föra fram, tillämpa och utveckla Fjärde Internationalens linje, formulera ett revolutionärt program och en revolutionär strategi, och att verka för bildandet av ett revolutionärt parti, byggt på den leninistiska principen om demokratisk centralism.”

Kongressen har diskuterat klasskampens perspektiv i Sverige och antagit resolutionen ”Strejkvågen och avantgardet”. Den har dragit upp riktlinjer för RM:s agerande på det politiska och fackliga planet och bekräftat organisationens fulla stöd åt Fria Fackföreningsfolkets (FFF:s) fackliga linje. Den har valt en centralkommitté som ansvarar för verkställandet av kongressens beslut och utgör RM:s politiska ledning fram till nästa kongress.

Kongressen gästades av representanter för RM:s franska, amerikanska och danska broderorganisationer: La Ligue Communiste, Socialist Workers Party och Revolutionære Socialister.

Revolutionära Marxister
Centralkommittén

Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)

Tjeckoslovakien – första bedömningar, första lärdomar

Tjeckoslovakien, som var den ekonomiskt mest utvecklade bland arbetarstaterna, var samtidigt den som hade minst berörts av ”avstaliniseringen”. Det stela byråkratiska systemet hade framkallat stagnation inom ekonomin. Klyftan mellan Tjeckoslovakiens och de industrialiserade kapitalistiska ländernas tekniska nivå ökade. Massornas levnadsstandard höll sedan några år på att sjunka. Hela den sociala aktiviteten befann sig i en återvändsgränd. Kommunistpartiet hade mer och mer isolerats från nationens levande krafter, särskilt från ungdomen, som av kaserndisciplinen hindrades från varje självständigt, skapande initiativ.,

En del av statens ekonomiska apparat och en del av partiapparaten förstod nödvändigheten av att motsätta sig Novotnys ledning. Under några månader pågick en växelverkan mellan striderna inom den ledande partiapparaten å ena sidan och de intellektuellas och studenternas demonstrationer och krav å andra sidan.

Slutligen avlägsnades Novotny från sina positioner, först som partisekreterare, sedan som statschef, och ersattes i partiledningen, tack vare en liten majoritet i Centralkommittén, med Dubcek: Den sovjetiska ledningen, som Novotny kallat till hjälp, böjde sig till en början för detta byte, eftersom den vid denna tidpunkt inte såg någon som helst fara i den av Dubcek planerade politiken. Han hade ingen avsikt att lämna Warszawapakten – för att icke tala om ett alliansbyte (vem skulle förresten drömma om att en tjeckoslovakisk regering vid nu rådande uppdelning av världen tänkte på en allians med Västtyskland?). Sovjetregimen hade vid denna tidpunkt inte heller några invändningar vare sig mot ett stärkande av Tjeckoslovakiens ekonomiska relationer med västvärlden eller mot ekonomiska reformer av teknokratisk typ i syfte att stimulera den tjeckoslovakiska ekonomin. Att Kreml i detta skede accepterade Dubceks politik bevisar – om ett sådant bevis ännu behövs – att vissa av de argument som i dag används mot honom bara är svepskäl och icke utgör det verkliga motivet för invasionen i Tjeckoslovakien.

Fanns det någon fara för kapitalismens återupprättande?

De ekonomiska och sociala konsekvenserna av olika arbetarstaters ”ekonomiska reformer” har sedan någon tid inom den internationella revolutionära arbetarrörelsen gett näring åt riktningar som tror på en risk för kapitalismens återupprättande i dessa stater. Vissa av dessa staters internationella relationer, både med andra arbetarstater och med kapitalistiska stater, har stärkt dessa farhågor. Jugoslaviens fall har i detta avseende uppfattats som typiskt. De nya tjeckiska ledarnas sympatier för den jugoslaviska politiken har gett ytterligare näring åt farhågorna.

Denna högerpolitik på inrikes- och utrikesplanet (som i stor utsträckning är en reaktion mot Kremls stormaktspolitik gentemot de mindre arbetarstaterna) är förvisso förkastlig. Men den kan inte anses innebära kapitalismens återställande. En sådan uppfattning skulle förutsätta möjligheten av en gradvis övergång från arbetarstat till borgerlig stat, från icke-kapitalistisk ekonomi till kapitalistisk ekonomi: den skulle vara en omvänd reformism. Det finns ingen kapitalism utan borgarklass vid makten, dvs. utan privatägande av produktionsmedlen och av samhällets produktionsöverskott. Kapitalismens återupprättande är endast möjligt om en ny borgarklass tillägnar sig de tunga produktionsmedlen och störtar arbetarstaten för att skapa en annan stat till sin egen tjänst. Ingenting av allt detta har skett i Jugoslavien, ingenting av allt detta hotade i Tjeckoslovakien. I Jugoslavien har strejkerna 1966-67 och studentdemonstrationerna i maj-juni 1968 visat att om ledningens högerpolitik framkallat svåra motsättningar i ekonomi och samhälle så har de samhällskrafter som är mest hängivna socialismen varit i stånd att resa sig mot denna politik, som gynnar samhällsskikt av småborgerlig typ.

I Tjeckoslovakien har man inte kunnat konstatera något pro-kapitalistiskt samhällsskikt som skulle vara i stånd att organisera sig för att söka återställa det privata ägandet av produktionsmedlen och av samhällets produktionsöverskott. Tvärtom, i detta land där bönderna endast är en liten minoritet och ett klassmedvetet och traditionsrikt proletariat bildar folkets stora majoritet har situationen snabbt utvecklats i den socialistiska demokratins favör. Det är proletariatet som snabbt angett riktningen för händelsernas gång.

Massorna sätter sig i rörelse

De tjeckoslovakiska arbetarna visade sig i början tveksamma, till och med misstänksamma, inför de förordade förändringarna. De fruktade, icke utan skäl, att de ekonomiska reformerna skulle medföra prisstegringar, sänkt levnadsstandard och hot om arbetslöshet. Det fanns i den nya regeringens politik varken någon appell för ett reellt arbetarstyre i företagen eller någon tendens till större jämlikhet; tvärtom krävde byråkratins ”liberala” flygel till och med ökade privilegier. Men kampen mellan byråkratins två flyglar och Novotnys motstånd framkallade diskussioner i landet. Dessa resulterade i en allmän vitalisering av det politiska livet, som påverkade arbetarklassen och trängde in i företagen och i organisationerna (parti-, fackliga, ungdomsorganisationer osv.). Detta ledde till kamp för en rehabilitering av offren för de stalinistiska utrensningarna, uppkomst av politiska klubbar, kamp för frihet åt den socialistiska pressen, kamp för censurens slopande och för avskaffande av den hemliga polisen och dess undertryckningsapparat. Arbetarnas medvetenhets- och aktivitetsnivå höjdes påtagligt. Talrika partikommittéer blev helt och hållet utbytta. Den 14:e partikongressens delegater valdes antingen direkt av basen eller under massornas tryck. Utkastet till nya partistadgar bar vittnesbörd om trycket från de skikt som ville återställa de leninistiska normerna för partilivets inre demokrati. Denna kamp, jämte kampen mot censuren i press, radio och TV, bildade axeln i den politiska strid som fördes över hela landet.

De sovjetiska ledarna började känna oro inför denna rörelse som utvecklade sig oberoende av Dubceks ledning, som antog masskaraktär, inte ville nöja sig med en ”avstalinisering” i homeopatiska doser och en ”liberalisering” som berodde av stats- och partiledarnas goda vilja, en rörelse som tvärtom sökte stadfästa en äkta socialistisk demokrati. Än värre, Dubcek-gruppen visade sig i avsevärd utsträckning mottaglig för massornas växande tryck som det blev allt svårare att motstå.

Denna situation oroade ledarna i Kreml och deras satelliter avsevärt, och denna oro gällde större sammanhang än Tjeckoslovakien. Alla informationer bär samstämmigt vittnesbörd om att den ”tjeckoslovakiska våren” följdes med stort intresse och stor sympati i de östeuropeiska länderna, i synnerhet i Sovjetunionen, där regimen sedan snart två år hade blivit alltmer auktoritär och bl.a. återkallat de ”friheter” som man några år tidigare beviljat intelligentsian. Ledarna i Kreml förstår bättre än någon annan situationen i Sovjetunionen och de återverkningar som ett återställande av den proletära demokratin i Tjeckoslovakien skulle kunna få i deras eget land. I det ”socialistiska lägrets” alla stater hade strävandena efter en socialistisk demokrati blivit allt starkare. Röster lyckades tränga igenom den byråkratiska censuren och påminna om den fundamentala sanningen att ett socialistiskt samhälle bör vara mänskligare och friare än det mest demokratiska borgerliga samhälle. Och här började nu Tjeckoslovakiens arbetare, studenter och intellektuella i handling bevisa att denna socialistiska demokrati i ett ekonomiskt utvecklat samhälle var en reell möjlighet. Om man tar hänsyn till det faktum att den ”tjeckoslovakiska våren” väckte stort intresse hos de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska ländernas arbetarmassor, vilka för första gången sedan oktoberrevolutionens tidiga år såg socialismen förenad med politisk demokrati, hur mycket mer borde då icke detta exempel väcka hopp och, vid framgång, stimulera rörelser och mobiliseringar bland arbetarna i Sovjetunionen och andra arbetarstater, där byråkratins knölpåk härjar. Byråkratväldets regimer fann sig konfronterade med en farlig direkt utmaning.

Kremlbyråkratins och dess satelliters första försök att stoppa den process som var under utveckling i Tjeckoslovakien fick motsatt effekt (särskilt ”de fems” brev från Warszawa), Massornas tvekan försvann, de samlade sig alltmer beslutsamt kring Dubceks ledning, som föreföll dem icke bara mottaglig för deras önskemål utan även motståndskraftig inför Kremls påtryckningar. Det var icke för att möta en icke existerande ”fara för kapitalismens återupprättande” utan för att möta denna situation, i vilken Kreml klart urskiljde den annalkande antibyråkratiska politiska revolutionen, som byråkratin sände sina pansardivisioner mot den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken.

Invasionen, som genomfördes helt överraskande, mindre än tre veckor efter konferenserna i Cierna och Bratislava, framkallade ingalunda den rädsla som de sovjetiska ledarna utan tvivel hade påräknat. Tvärtom, massornas resning fortsatte med en enastående styrka och med en uppfinningsrikedom utan like. Arbetare, studenter och intellektuella vägrade ockupationsmakten varje samarbete. En illegal press och illegala radiostationer stimulerade oupphörligt massornas mobilisering. En partikongress hölls i en av huvudstadens stora fabriker under arbetarnas skydd. Överraskningsstrejker och talrika former av sabotage (avlägsnande av gatuskyltar osv.) förlamade effektivt ockupationsmakten. Befolkningens samtal med trupperna avslöjade samtidigt för dessa vilka lögner de hade matats med och fick dem att förstå det verkliga läget och den kontrarevolutionära uppgift som de användes till.

Man bevittnade ett fenomen utan motstycke: ett kommunistparti övergick från maktinnehav till illegalitet och vann ett masstöd som det aldrig ägt, eftersom dess militanter befann sig i främsta stridslinjen.

Den militärt lyckade ockupationen visade sig vara ett politiskt fiasko. Ingen av Kremls ökända vapendragare i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet vågade stödja denna ockupation och ställa sig till ockupanternas förfogande för att bilda en marionettregering. I fortsättningen innebar operationen stora faror för Kreml. De sovjetiska och allierade trupperna var desorienterade och vanmäktiga. Mer än så: med egna ögon såg de hur en från byråkratins kontroll befriad arbetarstat höll på att födas och fungera demokratiskt genom massaktioner, till och med i närvaro av sovjetiska stridsvagnar.

I denna fullkomligt oförutsedda situation som blev farlig för Kreml gjorde den en helomvändning. Den återupptog kontakten med Dubcek och hans medarbetare, vilka man ännu dagen innan hade betecknat som ”ledare för en minoritetsklick” och låtit häkta, och tvingade detta ledarskap, vilket man försökt jaga bort, att underteckna en överenskommelse, som enligt Tass grundar sig ”på principerna om ömsesidig respekt för jämlikhet, territoriellt integritet, oberoende och socialistisk solidaritet”, men som icke är någonting annat än ett diktat. Denna ”överenskommelse” bekräftar att ”de allierades trupper, som temporärt befinner sig på tjeckoslovakiskt territorium, icke kommer att blanda sig i Tjeckoslovakiska Socialistiska Republikens angelägenheter”, och att de kommer att evakuera landet ”sedan situationen där normaliserats”. Men vad som gör situationen onormal är närvaron av främmande trupper i landet, liksom närvaron av sovjetiska tjänstemän, särskilt från säkerhetstjänsten och i synnerhet i inrikesministeriet.

Trots sin indignation, sin vrede och den styrka de visat finner sig tjeckoslovakerna i dag politiskt demobiliserade. Under obestämd tid har de att uthärda den ockupation som de under en vecka trotsade på ett fullkomligt enastående sätt. Temporärt tycks ”ordningen” råda i Prag.

Dessa händelser, som så smärtsamt berör Tjeckoslovakien, har världsbetydelse. De reser grundläggande frågor om villkoren för deras tillkomst. Vad var deras innebörd? Varför har rörelsen plötsligt stannat av? Vad är implikationerna för sovjetregimen, för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, för vietnamkriget, för de internationella relationerna, för den internationella arbetarrörelsen? Vilka perspektiv har öppnats?

Sovjetregeringens aktion har riktat ett svårt slag mot socialismens och kommunismens sak. Därmed har väsentliga problem rests som man bör gå till botten med utan att respektera något som helt tabu; arbetarrörelsen och dess militanter bör finna medlen att rätta till den uppkomna situationen, att hindra dess upprepning och att en gång för alla befria världssocialismen från de gangstermetoder som icke upphört att känneteckna Stalins och hans efterträdares regim.

Ingen reform av byråkratins regim

Den första slutsats som denna styrkeoperation framtvingar berör den sovjetiska byråkratin själv och den ”avstalinisering” som den efter Stalins död genomförde. Som IV Internationalen hela tiden framhållit var denna ”avstalinisering” en försvarsåtgärd från byråkratins sida; det var icke fråga om någon själv-likvidering. Byråkratin befriade sig från några särskilt frånstötande drag hos stalinregimen – icke så mycket därför att de tedde sig frånstötande för byråkraterna utan därför att deras vidmakthållande höll på att bli en fara för dem. Eliminerandet av dessa drag var det pris som byråkratin var beredd att betala för att bevara sina viktigaste privilegier och sin kontroll över det sovjetiska samhället. Särskilt det sista är ett vitalt intresse för byråkratin. Partiapparaten visar sig särskilt beslutsam att försvara sin hegemoni över samhället eftersom den är alltmer avskydd av intelligentsian, studenterna, vetenskapliga och tekniska kadrer av alla slag. Dessa kan jämföra de framsteg som Sovjetunionen når inom deras respektive områden med det tvång som denna exceptionellt medelmåttiga partiapparat ålägger hela samhället genom att beröva det dess tankefrihet, uttrycksfrihet och politiska liv, genom att klavbinda dess intellektuella och konstnärliga liv med de mest groteska tvångsåtgärder.

Den för cirka femton år sedan påbörjade ”avstaliniseringen” hade väckt förhoppningar i breda skikt av det sovjetiska samhället. Sedan några år hade dock gränserna för ”avstaliniseringen” börjat skymta, och i sovjetsamhället spårades ökande tendenser att bryta dessa barriärer. Inför vad den uppfattade som en dödlig fara för sin politiska makt har byråkratin reagerat med brutalitet mot tjeckoslovakerna och släppt varje hänsyn till det egna folket, åt vilket en noggrant kontrollerad press serverat en serie lögner som bara blev grövre och skamlösare allt eftersom dagarna gick. Byråkratin har också visat sin brutalitet gentemot folken i de östeuropeiska arbetarstaterna: deras regeringar anslöts, i den mot Atlantpakten riktade Warszawapaktens namn, till en militär invasion i ett ”broderland” i syfte att där byta ut kommunistpartiets ledning. Byråkratin har slutligen manifesterat sitt förakt för hela världens kommunistpartier samt för de proletära och koloniala massorna i hela världen:

Efter denna operation kan ingen tro att detta byråkratiska skikt har förutsättningar att reformera sig självt, att av egen vilja överge sina privilegier, framför allt sina politiska privilegier, för att lämna plats åt en socialistisk demokrati. Stridsvagnsexpeditionen mot Tjeckoslovakien var ett varsel till Sovjetunionens massor, till dess ungdom och dess intellektuella, att de vid risk för väpnad undertryckning bör avstå från sin strävan efter en socialistisk demokrati.

Den socialistiska demokratin kan i Sovjetunionen och de övriga arbetarstaterna endast upprättas genom att de hatade byråkraterna förjagas av en revolution, denna politiska revolution vars första talesman Trotskij var och som under den ”tjeckoslovakiska våren” för första gången visat vilken kraft den skulle kunna anta och vilka resultat den skulle kunna ge.

Det finns inga ”nationella vägar” till socialismen

Kremls operation i Tjeckoslovakien, som tyvärr företer en viss parallellism med den amerikanska operationen i Vietnam, har liksom denna kastat ljus över frågan om de ”nationella vägarna” till socialismen. Denna efterstalinistiska tes är ingenting annat än en tillämpning av Stalins uppfattning om ”socialismen i ett enda land” på en ny situation. Eftersom varje lands sociala struktur och historia företer skillnader i förhållande till andra länders, så kommer utan tvivel den socialistiska revolutionen varje gång att anta vissa specifikt nationella karakteristika. Men detta nödvändiggör ingen särskild teori, ty det innebär, inte alls att det för varje land finns en ”nationell väg” som gör det möjligt att bygga socialismen inom de egna gränserna, oberoende av vad som händer utanför dessa. Det är uppenbart a den socialistiska revolutionen i Vietnam är ett internationellt problem, ty den har inte så mycket den egna bourgeoisins krafter att besegra som den amerikanska imperialismens krafter. I Tjeckoslovakien har den sovjetiska byråkratin visat att striden för den socialistiska demokratin även den är ett internationellt problem, ty den kan endast segra i kamp mot den ledande byråkratin i Kreml, som redan i det förflutna använt sin styrka för att utöva påtryckningar på Jugoslavien, Kina osv…. Så länge denna byråkrati förfogar över sovjetstatens resurser, så länge de sovjetiska massorna icke återställt den socialistiska demokratin i sitt land, så länge är ingen arbetarstat säker för Kremls påtryckningar och till och med för dess eventuella militära intervention.

Näst Vietnam klargör Tjeckoslovakien mer inträngande än någonsin den internationella karaktären hos kampen för Socialismen. Den vietnamesiska revolutionens segrar över den amerikanska imperialismen är segrar för socialismen och massorna i hela världen. Byråkratins brott mot socialismens sak i Tjeckoslovakien är ett brott och ett slag mot socialismen och massorna i hela världen. Folkens, särskilt de små och de svaga folkens demokratiska rätt till oberoende och autonomi är ett av arbetarrörelsens elementära krav. Men denna rätt kan endast säkras genom arbetarklassens internationella aktion.

Varför har massrörelsen inte nått sina mål?

Den uppseendeväckande kraft med vilken den tjeckoslovakiska massrörelsen trotsade warzawapaktstaternas pansardivisioner visar hur ett folks vilja kan hålla en erkänt effektiv armé i schack. Vi måste nu ställa oss frågan: hur gick det till när denna utomordentliga och mäktiga rörelse plötsligt (och antagligen tills vidare) försvagades?

Rörelsens nedgång orsakades inte alls av någon inneboende svaghet hos massorna själva. De talrika militanterna (kadrer och vanliga partimedlemmar, journalister, intellektuella och arbetare) tävlade i uppfinningsrikedom och lyckades genom sitt motstånd ställa trupperna inför uppgifter som ofta gjorde dem villrådiga. Dessa militanter har icke brutits ned. Orsaken till rörelsens nedgång, det måste klart sägas, ligger hos Dubceks ledande grupp. Vi förnekar icke alls den avskyvärda behandling som dess medlemmar utsattes för och som inte begränsade sig till häktning utan innebar fysisk brutalitet och psykologiskt tvång. Vi förnekar icke heller det modiga försvar som medlemmarna i Dubcek-gruppen presterade, under de veckor som föregick invasionen som under själva invasionen och vid mötena med fångvaktare av Bresjnevs sort i Moskva, där de, i motsats till vad som var fallet i Cierna och Bratislava, var avskurna från sitt land och sitt folk. Ännu i dag söker de icke att försköna de ”överenskommelser” som de undertecknat i Moskva, och deras deklarationer vid återkomsten till deras land kan icke vilseleda de tjeckoslovakiska massorna beträffande det öde som ockupanterna har berett åt dem. Det gäller här inte ett problem där det personliga modet och den personliga uppriktigheten sätts i fråga. Det gäller ett politiskt problem, som en av gruppens medlemmar, Smrkovsky, delvis uttryckt i dessa termer:

”Vi kunde icke tillbakavisa varje kompromiss och låta utvecklingen fortsätta ända till upprättandet av en ockupationsregim, med alla de konsekvenser för statens suveränitet, de politiska rättigheterna, ekonomin samt eventuella förluster i människoliv som en sådan utveckling utan tvivel skulle innebära…

Vi bestämde oss då för att välja den andra vägen, kompromissen sam kvarlämnar hoppet på en möjlighet att fortsätta på den väg som utstakades i januari. Detta accepterades av motparten som grundvalen för en tänkbar lösning. Våra beslut blev i fortsättningen icke lättare, och vi använde en dag och en natt för att fatta dem.

Vi gjorde oss reda för att vårt beslut av det tjeckoslovakiska folket och av historien kunde bedömas som en klok lösning eller som ett förräderi.”

Den ledande Dubcek-gruppen bestod icke av oförsonliga bolsjeviker med orubblig politisk beslutsamhet. Den bestod av män som väsentligen fostrats inom byråkratin och som länge närts av det system vilket nu vänt sig mot dem. De hade kommit att motsätta sig Novotnys förstelnade politik, men de hade inte förstått den sovjetiska byråkratins karaktär. På grund av sin liberalism hade de upprepade gånger varit utsatta för brutala interventioner från moskvabyråkratins sida utan att förstå att denna i huvudsak var upptagen av sina trånga nationella intressen och beredd att offra vad som helst för sin egen fördel.

Slutligen och framför allt hade de på grund av sin byråkratiska fostran i grunden inget förtroende för massorna. De kunde i nödfall utnyttja dem under vissa omständigheter och gjorde det t. ex. när det gällde att bryta Novotnys sista motstånd. Men de tänkte säkert icke driva massornas mobilisering för långt. De tog inga initiativ i denna riktning vid början av de sovjetiska påtryckningarna (de impulser som gång på gång stimulerade massorna kom från basen). De var i viss utsträckning känsliga för massrörelsen, men vid ingen tidpunkt stod de i spetsen för denna rörelse, under vars utveckling den politiska revolutionen höll på att födas i Tjeckoslovakien. Därför satsade de icke på massrörelsen, sedan de försatts i ett tvångsläge som för alltid dömer Kremls ledare, och löste det dilemma Smrkovsky talar om på ett sorgligt sätt. De hade förts inför sovjetledarna som fångar. I detta läge var deras enda tillgång att motståndarna inte lyckats finna några quislingar som var beredda att styra Tjeckoslovakien. Att i detta läge börja ”förhandla” om en ”överenskommelse” var att göra sig av med sin enda trumf. Bolsjevikledare skulle ha krävt att återvända till sitt land utan villkor och utan pseudoförhandlingar. En sådan hållning skulle ha intensifierat det tjeckoslovakiska folkets motstånd. Genom att acceptera ”förhandlingar” kom Dubcek-gruppen ut på ett sluttande plan där det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att hejda sig. Massorna fann sig desorienterade, sedan demobiliserade. Resultatet blev en sjunkande stridbarhet, som ockupanterna successivt söker utnyttja.

De flesta av de koncessioner som Dubcek och hans kamrater fått göra i Moskva är okända. Men vad de har undertecknat kommer icke att tillfredsställa de sovjetiska ledarna. Genom att dra fördel av sin materiella styrka har dessa faktiskt delvis återvunnit vad de under de första dagarna förlorade. De har endast tagit Dubcek-männen till samtalspartner för att få dem att föra en politik där de varje dag kommer att krävas på nya eftergifter, i syfte att beröva dem den auktoritet och prestige som de förvärvat under sitt tidigare motstånd. Sovjetledarna kommer att fortsätta denna lek tills de anser sig kunna utbyta Dubcek-männen mot karriärister vars baktankar de inte behöver frukta. Denna kalkyl bygger, liksom den som ledde till invasionen, på objektivt falska förutsättningar. Men med hänsyn till Dubcek-ledarskapets öde är kalkylen korrekt; detta ledarskap kan endast desintegreras. Den tjeckoslovakiska massrörelsen kommer att resa sig ånyo och gå framåt, men icke under denna ledning.

Perspektiv

Invasionen i Tjeckoslovakien har haft vissa omedelbara, allmänna veckningar som gynnat allt reaktionärt, inom kapitalets läger lika väl som inom arbetarrörelsen.

Dessa verkningar är emellertid endast tillfälliga. Vi lever icke längre under de internationella villkor som rådde på Stalins tid, icke ens under det kalla krigets villkor. Sedan flera år genomlever vi (främst tack vare det vietnamesiska folkets lysande och segerrika motstånd mot den amerikanska imperialismens kontrarevolutionära intervention) ett revolutionärt uppsving, som under året 1968 utomordentligt ökat i bredd.

Den segerrika Tet-offensiven framkallade inom USA:s ledning en kris som kanske inte kommer att finna sin lösning i det följande presidentvalet. Sedan uppstod i Frankrike till följd av studenternas aktion en veritabel revolutionär kris, där tio miljoner arbetares generalstrejk var nära att störta de Gaulles bonapartistiska regim. Denna generalstrejk blev även slutet på en period av stagnation och apati som i nära tjugo år rått i Västeuropa. I augusti frigjordes i Tjeckoslovakien den politiska revolutionens latenta krafter på ett sätt som utgjorde ett exempel för arbetarna i Sovjetunionen och de övriga östeuropeiska arbetarstaterna. I Latinamerika, där de revolutionära rörelserna under flera år varit centrerade kring bondemassorna, bevittnar vi för närvarande allt mäktigare massdemonstrationer i kontinentens stora städer, från Mexiko till Argentina.

Det rör sig här inte om episoder utan morgondag. Under de år som följde på andra världskriget likviderades de revolutionära rörelserna i Europa ganska snabbt, framför allt på grund av de socialdemokratiska och stalinistiska ledarnas kollaborations-politik, och den ekonomiska konjunkturen gjorde resten för en hel generation. Efter Stalins död alstrade en serie ”avstaliniseringsåtgärder” i Sovjetunionen och de östeuropeiska arbetarstaterna ett reformistiskt klimat, sedan byråkratin 1956 övervunnit rörelserna i Polen och Ungern (i det senare landet genom en blodig undertryckning). Under de sista tjugo åren var endast den koloniala revolutionen som med utomordentlig kraft utvecklades till världsrevolutionens marscherande flygel och, under växlande segrar och motgångar, aldrig krossades ens genom de grymmaste undertryckningsförsök. Med den europeiska arbetarrörelsens uppvaknande, som utgår från den franska majrevolutionen, och den politiska revolutionens början, som manifesterat sig i Tjeckoslovakien, inleddes 1968 en ny period, under vilken världsrevolutionen kommer att utvecklas på tre fronter: den proletära revolutionen i de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska länderna, den koloniala revolutionen i de ekonomiskt underutvecklade länderna (formellt oberoende eller ej), och den politiska revolutionen mot den allsmäktiga byråkrati som tynger alla arbetarstater.

1968 års massrörelser har visserligen icke nått de mål som de skulle kunnat uppnå, men de har varken brutits eller förintats.  Om det är något som året 1968 tydligt visat så är det att i den nuvarande tumultartade världssituationen till och med en strid som icke leder till målet kommer att stimulera andra strider i andra länder och att åter blossa upp efter en viss tid. Vi genomlever icke en period av utmattning utan mognandet och uppblommandet av en revolutionär våg vars like världen ännu icke sett.

”Konsumtionssamhällets”, nykolonialismens, den ”fredliga samexistensens”, den ”fredliga och parlamentariska vägens” hägringar förbleknar alltmer, särskilt i den unga generationens ögon, och dessa hägringar kommer icke snart att återfödas. Den unga generationen återupptäcker de revolutionära program och stridsformer som under nästan fyrtio år undertryckts av massorganisationernas gamla, reformistiska ledningar (socialdemokratiska som efterstalinistiska).

De rörelser som framträtt 1968 har visat att det existerar en gigantisk revolutionär potential, som kan frigöra sig på ett oväntat och överraskande sätt. Men de har också visat att en massrörelse, hur mäktig den än är, inte kan segra enbart i kraft av sin spontanitet, att det för dess seger krävs existensen av en revolutionär ledning, utrustad med ett klart program och en internationell konception av slagfältet, organiserad i ett politiskt koherent parti, förbunden med massorna och djärv i sitt handlingssätt.

Den appell som IV Internationalen genom sin blotta existens och sin aktivitet under reaktionens år har burit fram, appellen för skapandet av nya, revolutionära marxistiska masspartier och en revolutionär massinternational, blir under dessa förhållanden brådskande och trängande. Bland de uppgifter som de revolutionära militanterna ställs inför under de stora strider som börjat utveckla sig är detta den främsta uppgift som måste lösas, om man vill undvika att den revolutionära potentialen förslösas i en serie rörelser vilka, den ena efter den andra, missar sitt mål. Ju snabbare dessa nya revolutionära ledningar bildas, ju snabbare kommer den socialistiska revolutionen att utvecklas och att triumfera i hela världen.

Uppgifterna

Vilka är de omedelbara uppgifter som har ställts genom den sovjetiska interventionen i Tjeckoslovakien och den därmed skapade situationen? För varje militant, för varje arbetare som är hängiven socialismens sak, bör moskvadiktatet vara av noll och intet värde. Det är nödvändigt att hjälpa de tjeckoslovakiska arbetarna att omintetgöra detta diktat; det gäller här socialismens framtid och heder. Det är nödvändigt att stärka den internationella organisation som kan hjälpa de tjeckiska och slovakiska revolutionärerna, vilka genom ockupationen dömts till illegalitet.

Massrörelsen för den socialistiska demokratin i Tjeckoslovakien har blivit desorienterad och temporärt skingrad, men den har varken besegrats eller krossats. Dubcek-ledningen har inte funnit kraften att bjuda motstånd, och, som horisont ofta visat, skulle det vara att tro på under att vänta sig att denna ledning skulle resa sig på nytt. Däremot kommer rörelsen för den politiska revolutionen åter att ta vid. Ur massan av de tusentals och tiotusentals militanter som under veckan 21-27 augusti inträdde i striden kommer kadrer och en ny revolutionär ledning att framgå. Ett nytt avantgarde kommer att tillgodogöra sig den ”tjeckoslovakiska vårens” lärdomar. Det kommer att återuppta alla programpunkter för en verklig socialistisk demokrati, en arbetarmakt, grundad på demokratiskt valda arbetarkommittéer, på organisationsfrihet för partier vilka respekterar de socialistiska produktionsförhållandena, på rätten till meningsbrytningar. Det kommer att motsätta sig varje aspiration hos någon som helst byråkratisk sektor att lägga beslag på och dominera någon samhällssektor. Det nya avantgardet kommer att konstituera sig i den proletära internationalismens anda och ställa sig främst i kampen för världsrevolutionen på alla dess fronter. Det kommer att organisera ett illegalt motstånd i mångskiftande former, från de våldsammaste till de smidigaste, för att till sist annullera moskvadiktatet och fullborda den politiska revolution som började 1968.

I hela världen kommer arbetare att genomföra otvetydiga demonstrationer – utan deltagande av element som aldrig motsatt sig kriget i Vietnam – och kräva ockupationsstyrkornas omedelbara och ovillkorliga evakuering av Tjeckoslovakien.

Demonstrationerna kommer att mångfaldigas med största energi för att stoppa de sovjetiska polismän vilka förbereder ett slag mot de påstådda ”40.000 ligister” som i själva verket är kommunistiska militanter, journalister, studenter, intellektuella, fabrikskadrer, som var själen i det motstånd som bjöds underockupationens första vecka.

Men aktionen för Tjeckoslovakien kan icke begränsa sig till dessa omedelbara mål. Detta brott är endast det senaste i en kedja av brott mot socialismen som begåtts av byråkraterna i Kreml, vilka sedan över fyrtio år lagt beslag på oktoberrevolutionens fana. Stalinismen med sina följdföreteelser härjar ännu i Sovjetunionen, i arbetarstaterna och i den internationella arbetarrörelsen. Den måste utrotas.

Invasionen i Tjeckoslovakien vittnade å ena sidan om en militär styrka av första ordningen, å andra sidan om sovjetregimens politiska svårigheter och panikreaktion.

Vi hälsar de modiga kvinnor och män som, efter att tidigare offentligt ha försvarat oskyldigt dömda författare, vågat demonstrera sin opposition mot invasionen i Tjeckoslovakien på Röda Torget i Moskva. Även de bör befrias ur fängelserna. Kampen för deras befrielse kommer, liksom kampen för de frammanade styrkornas tillbakadragande från Tjeckoslovakien, att uppmuntra och stimulera de sovjetiska massorna.

Sovjetunionens arbetare, ungdom och intellektuella bör få veta att ingen i arbetarrörelsen längre duperas av sovjetledarnas och deras lakejers lögner, och att en massaktion för att störta dem kommer att utlösa entusiastisk solidaritet hos arbetarna i hela världen.

Även i övriga stater som sänt invasionsstyrkor till Tjeckoslovakien har modiga människor rest sig mot detta brott. I Polen är den kommunistiska förnyelsens ledare Modzelevsky och Kuron sedan mars åter fängslade. De har tidigare avtjänat flera års fängelsestraff för att de, som de första sedan Vänsteroppositionens tid, formulerat ett program för en antibyråkratisk revolution. Motstånd mot det byråkratiska brottet har kommit till uttryck och ibland antagit masskaraktär, även i fabrikerna. Arbetarnas internationella solidaritetsaktion för det tjeckoslovakiska folket bör vidgas till ett försvar för alla som i dessa stater är den antibyråkratiska kampens pionjärer.

Tito i Jugoslavien och Ceaucescu i Rumänien har protesterat mot invasionen, men de har väsentligen gjort det som statschefer. Tito önskade icke de massdemonstrationer som uppstod i hans land, eftersom han i juni hade haft stort besvär med en mäktig studentrevolt mot den regerande byråkratin i Jugoslavien. Ceaucescu har börjat organisera en beväpnad arbetarmilis men har snabbt tonat ner sina protester och vidmakthåller framför allt en förstelnad byråkratisk regim i sitt eget land.

I hela denna del av det ”socialistiska lägret” bör kremlledarnas och deras satelliters förtvivlade aktion ge signalen till beslutsam kamp för den socialistiska demokratin.

Den officiella kommunistiska rörelsen befinner sig hädanefter i ett förtvivlat tillstånd av ideologisk upplösning och organisatorisk svaghet. Vågmästarkonster av det slag varmed t. ex. det franska kommunistpartiets ledning söker bevara sina relationer till Kreml utan att förlora relationerna till socialdemokratin och bourgeoisins vänsterflygel kommer inte att rädda något i denna situation. Ett stort antal militanter har helt brutits ned av Stalin och av efterstalinisterna, vilka kommer att ta sin tillflykt till en ännu mera markerad socialdemokratisering av kommunistpartierna eller hamna i politisk passivitet. Men åt dem som inte har förlorat tron på kommunismen och som i dessa sista månaders händelser funnit nytt hopp säger vi: gör slut med strutspolitiken inför den kris som skakar er rörelse, angrip modigt de väsentliga frågorna, var icke rädd för att driva denna kris till dess kulmen. Den sjukdom som så länge härjat den kommunistiska rörelsen kan endast botas med starka medel och kirurgiska ingrepp. Förena er i arbetet för ett nytt, revolutionärt marxistiskt ledarskap med de militanter som så länge fört denna kamp under trotskismens fana och med det nya, unga avantgarde som under de sista åren trätt fram.

Fastän Kremls senaste brott är ett bottenrekord i nedrighet och gemenhet är det långtifrån ödesdigert för socialismen; det kan ge upphov åt en mäktig förnyelse av den kommunistiska rörelsen. Den nuvarande situationens utpräglat revolutionära villkor är härför mycket gynnsamma. Det har just blivit ovedersägligt bevisat att en mäktig massrörelse med en beslutsam och djärv ledning inte kan besegras av en militär övermakt. Vad som har hänt i Prag ger inte signalen till reträtt och förtvivlan utan till offensiv aktion.

Ned med kremlbyråkratins kontrarevolutionära intervention i Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken!

Omedelbar och villkorslös evakuering av de främmande trupper som befinner sig på Tjeckoslovakiens territorium! Bort med tassarna från de tjeckoslovakiska militanter som bjudit motstånd mot invasionen!

Solidaritet med det heroiska vietnamesiska folket! Ut med de sovjetiska stridsvagnarna ur Tjeckoslovakien! Överlämna dem till Vietnams soldater!

Leve den socialistiska världsrevolutionen!

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Första lärdomar av det revolutionära uppsvinget 1 maj 1968

Deklaration av IV internationalens centralsekretariat

Maj 1968 kommer att gå till klasskampens historia som det hittills största revolutionära uppsvinget i ett industriellt utvecklat kapitalistiskt land. Tio miljoner i strejk, en aktion som rycker med sig alla stora och medelstora företag, proletariatets mest efterblivna, minst politiserade skikt, statstjänstemännen, en universitets- och läroverksungdom som ger prov på djupt revolutionärt engagemang, tekniker och ledande personal som i stor utsträckning förenar sig med rörelsen, bönder som ansluter sig till studenternas och arbetarnas kamp, allt större och hårdare demonstrationer som trotsar de allt mer ansatta och demoraliserade säkerhetsstyrkorna, en ”stark” regering som i sin förvirring under två veckor paralyseras mer och mer – detta var Frankrike denna ovanliga vår.

Hundratusentals studenters, arbetar- och läroverksungdomars vilja att störta det kapitalistiska systemet har manifesterats på ett så otvetydigt sätt att ingen allvarligt kan ifrågasätta den. Arbetarna har icke mindre uppenbart manifesterat sin vilja att icke bara slåss för omedelbara fordringar och mot gaullismens regim utan även för att störta bourgeoisin och kapitalets välde. Denna vilja har funnit sitt uttryck i ockupation av fabriker, järnvägsstationer, kraftverk, postkontor, på vilka den röda fanan hissats. Den har funnit sitt uttryck i parollen ”Arbetarmakt!” som allt oftare upprepades vid demonstrationer och på affischer. Den har funnit sitt uttryck i talrika spontana initiativ till kontroll och övertagande av den faktiska makten genom kommittéer eller arbetar- och medborgarkollektiv.

Sålunda föddes successivt inför hela världens ögon en ny regim, den framtida franska socialistiska republikens, i konfrontation med Femte republikens dekadenta regim. Under veckan 24-30 maj hade det varit fullkomligt möjligt att generalisera dessa erfarenheter, att täcka landet med ett nät av maktdualismens organ, att samordna dessa, att ta de initiativ som var nödvändiga för att störta den vacklande gaullistiska regimen, att låta den revolutionära krisen utmynna i maktens erövring genom proletariatet för byggandet av socialismen.

När detta icke har skett, när den borgerliga staten slutligen åter kunnat samla makten i sin hand, så beror detta uteslutande på förräderiet inom arbetarrörelsens ledning, framför allt på det franska kommunistpartiets och Landsorganisationens ledare, som hade kontroll över det stora flertalet arbetare. Dessa ledare inom Kommunistpartiet och Landsorganisationen har gjort det omöjliga för att isolera studenterna och det nya revolutionära avantgardet från arbetarmassorna, för att kanalisera strejken och fabriksockupationerna mot konventionella fordringar, för att hindra kraftmätningen på gatan där styrkeförhållandet var överväldigande gynnsamt för revolutionen, för att paralysera motstöten mot förtryckarnas våldsutövning, för att hindra att strejkvakter beväpnades och arbetar- och studentmiliser bildades, för att få folket att acceptera ett val som erbjöds av en regim i dödsryckningar, för att splittra och kväva strejken, sedan deras egen obeslutsamhet och de Gaulles beslutsamma tal bringat rörelsen till ett första stillestånd.

Detta förräderi är resultatet av deras anslutning till den ”fredliga samexistensens” doktrin, omfattad av Kreml, som i de Gaulle ser ett korrektiv mot den amerikanska imperialismen i Europa och som är dödligt rädd för ett revolutionärt uppsving i Frankrike. Det är också resultatet av en långvarig parlaments- och valrutin. Den slitna sången om ”den fredliga och parlamentariska vägen till socialismen” hade i åratal framförts – med ursäkten att någon revolutionär kris i alla fall inte kunde uppstå i Frankrike. När nu denna kris faktiskt uppstod, så användes samma reformistiska strategi för att spoliera den objektiva möjligheten att gripa makten.

Det franska kommunistpartiets ledning har helt förlorat de revolutionära studenternas förtroende; dess prestige hos hela det unga avantgardet är angripen. Tack vare denna befrielse från det byråkratiska ledbandet har ungdomen kunnat agera som ett nytt revolutionärt avantgarde i en utsträckning som aldrig förr i Frankrike. Men inom arbetarklassen har Kommunistpartiets och Landsorganisationens apparat bevarat sin dominans jämte en mängd medel att kväva den proletära demokratin och medlemmarnas fria viljeyttring, trots att denna apparat upprepade gånger skakats under de senaste åren och sist helt nyligen, då arbetarna i de stora fabrikerna förkastade de ovärdiga avtal som man hade förberett med företagarna och den gaullistiska regimen för att få ett slut på strejken. De spridda element av en ny ledning som framträtt bland de yngre arbetarna var ännu för svaga, för otillräckligt organiserade och strukturerade för att kunna säkra generaliseringen av maktdualismens organ. Således har Kommunistpartiets och Landsorganisationens apparater med sitt förräderi ännu en gång räddat den franska kapitalismen, liksom 1936 och 1945-47.

Men i motsats till vad som skedde då har det stalinistiska förräderiet denna gång varken på ett otvetydigt sätt kunnat bryta det revolutionära uppsvinget eller kunnat åstadkomma en snabb omkastning av styrkeförhållandet. De revolutionära striderna i Maj 1968 har frambragt bålverk som den revolutionära Sorbonne[1], krafter som söker säkra kontrollen över radion och televisionen, organ som aktionskommittéerna. De har icke likviderats vid återgången till arbetet i fabrikerna. Denna återgång till arbetet sker för övrigt mycket långsammare än den gaullistiska regimen och Kommunistpartiets ledning hade hoppats. Viktiga sektorer av arbetarklassen inom storindustrin visar exemplarisk stridsvilja och motståndskraft.

Den borgerliga staten kan inte låta dessa maktdualismens celler konsolidera sig och utbreda sig. Men den har inte styrkan att eliminera dem i ett enda slag. Således börjar en övergångsperiod under vilken förtryckarna kommer att – liksom i Flins – utdela försökshugg, vilka kan utgöra utgångspunkten för ett nytt revolutionärt uppsving. För övrigt är den franska kapitalismen industriellt och ekonomiskt för svag för att tåla de avsevärda koncessioner som den tvingats göra för att säkra arbetets återupptagande: prisstegringar, inflation och arbetslöshet kommer snabbt att urholka dessa koncessioner, vilket i sin tur kommer att leda till våldsamma reaktioner från proletariatets sida. Slutligen står vi bara i början av fackföreningarnas och de traditionella arbetarpartiernas inre kris. Denna kris kommer att fördjupas under de kommande veckorna, framför allt efter valet, som för Kommunistpartiet blivit ett sista medel att på nytt sluta sina led. Återverkningarna av denna kris kommer också att stimulera en mäktig förnyelse av arbetarklassens kamp.

Alla förutsättningar föreligger således för att man skall kunna förutse att temperatursänkningen av den 31 maj blott är temporär, att nya explosioner och nya våldsamma konfrontationer är absolut oundvikliga. Det gäller att förbereda sig på dessa konfrontationer med ett maximum av klarsyn och organisatoriskt arbete. Det gäller att tillgodogöra sig alla lärdomar av striderna i maj 1968, att se till att landvinningarna bevaras och att nästa våg utgår från högsta möjliga nivå, att den första vågens alla otillräckligheter övervinns.

Denna första våg har avslöjat neokapitalismens utomordentliga bräcklighet under ”konsumtionssamhällets”, den ”ekonomiska expansionens” och den ”starka statens” skenbara stabilitet. Produktivkrafternas utveckling, höjningen av massornas kulturella nivå och tekniska utbildning, industrialiseringens geografiska omfattning, universitetsexplosionen, den demografiska föryngringen, alla dessa förändringar vilka den kapitalistiska regimen tillräknade sig som lika många förtjänster och tecken på sin modernism har definitivt vänt sig mot den. Ty inom det kapitalistiska systemets ram ökar varje utveckling av produktivkrafterna de ekonomiska och sociala motsättningarna. Massorna känner instinktivt att enorma möjligheter att tillfredsställa deras fundamentala behov förslösas, stympas, snedvrids under profitens och det privata ägandets välde. Ungdomen accepterar icke längre en arbetslöshetssiffra på nästan en miljon samtidigt som möjligheten av 30-timmarsveckan för alla avtecknar sig vid horisonten. Studenter, högt kvalificerade arbetare, tekniker accepterar icke längre att företagare, direktörer eller teknokrater i kapitalets tjänst auktoritärt dekreterar hur de skall arbeta, vad de skall producera och vad de skall konsumera. På samma sätt kommer arbetarna mindre och mindre att tolerera att deras organisationer undandras deras kontroll för att underställas en auktoritär byråkrati.

IV Internationalen har utarbetat ett övergångsprogram som motsvarar massornas fundamentala behov. Den kommer att precisera det och komplettera det i ljuset av majexplosionens lärdomar. Rörlig löneskala, arbetarkontroll över produktionen, insyn i räkenskaperna, arbetarveto mot anställningar och avskedanden, upphävande av bankhemligheten, publicering av alla stora företags kalkylering av fabrikspriser och vinstmarginaler, upprättade av ett register över lös egendom, en ekonomisk utvecklingsplan för det socialistiska Frankrike, demokratiskt utarbetad av en härför sammankallad Arbetarkongress, full kostnadsfrihet för sjukvård, läkemedel, kommunala transporter, all undervisning och all skolmateriel, allmän studielön fr. o. m. 16 år, förvaltning av universiteten genom hela universitetsgemenskapen, nationalisering av alla storföretag, privatbanker och kreditinstitut, eliminering av storkapitalets representanter i de nationaliserade företagens styrelser, omdaning av statsbudgeten genom upplösning av den strategiska kärnvapenstyrkan och en radikal nedskärning av militärutgifterna vid samtidig avsevärd ökning av kulturella och sociala utgifter (för sjukhus, billiga bostäder, vägar, friluftsområden, fritidscentra) – det är några av elementen i ett sådant program.

Detta bör kulminera i kravet på en arbetarregering, framgången ur arbetarklassens representativa organisationer –i dag ännu fackföreningarna, i morgon demokratiskt valda kommittéer. Utan tvivel skulle detta krav för närvarande innebära att de med fackföreningarna lierade stora arbetarpartierna kallas att gripa makten; de stöds faktiskt ännu av arbetarklassens majoritet. Men dessa partier visar ingen benägenhet att engagera sig i ett maktövertagande med utom-parlamentariska medel. Ju mer den revolutionära krisen språngvis utvecklas och fördjupas, ju mer kommer dessa traditionella partier att överflyglas av massorna, för vilka parollen om arbetarregeringen allt mer antar innebörden av ett maktövertagande genom de i kommittéer organiserade arbetarna själva.

För att främja massornas revolutionära aktiviteter i och för ett återupptagande av striden från maj 1968 måste framför allt det revolutionära avantgardet stärkas. Detta måste ske på olika plan. Ett plan representeras av avantgardet i vid mening, där omständigheterna sammanfört olika riktningar och olika organisationer. Mellan dessa måste en solid aktionsenhet etableras, grundad på välpreciserade gemensamma revolutionära mål och respekt för den proletära demokratin. Ett annat plan representeras av de revolutionära marxisterna själva. Dessa måste bemöda sig att så snabbt som möjligt nå fram till konstruktionen av ett revolutionärt parti som massorna lyssnar till. IV Internationalens Centralsekretariat uttrycker sin uppfattning att medlemmarna i Jeunesse Communiste Révolutionnaire och Parti Communiste Internationaliste (IV Internationalens franska sektion) på ett beundransvärt sätt bestått provet i maj 1968 och att de kommer att spela en huvudroll vid denna dubbla uppgifts lösning, utan vilken den socialistiska franska revolutionen inte kan segra.

Denna har central betydelse för arbetarrörelsen i hela världen och för världsrevolutionens frammarsch. Maj 1968 har hävt blockeringen av den politiska situationen i hela Europa, angett en högre nivå för studenternas kamp i Italien, Spanien, Storbritannien, Belgien och Sverige, stimulerat återupptagandet av arbetarnas strider i flera länder, satt i gång den europeiska revolutionens process. Maj 1968 har redan övat ett djupt inflytande på utlösningen av studenternas kamp i Jugoslavien och bidragit till att förbereda den politiska revolutionen i alla byråkratiskt deformerade och degenererade arbetarstater. Maj 1968 kommer att säkra ett högt revolutionärt marxistiskt medvetande hos det nya avantgarde som växer fram i dessa länder. Maj 1968 kommer att tvinga imperialismen att omdisponera sina styrkor i världsskala och utgör därmed en betydelsefull hjälp åt den vietnamesiska revolutionen, åt den latinamerikanska revolutionen, åt hela den koloniala revolutionen.

Men majrörelsens främsta betydelse ligger däri att den för första gången sedan tjugo åter fört ett högindustrialiserat lands proletariat mot världsrevolutionens centrum. Härigenom har den redan sopat undan en hel rad fördomar, felaktiga föreställningar, ”revisioner” av marxismen, som var födda ur den europeiska revolutionens tillbakagång efter 1948. Den har rensat luften genom att vid det nya revolutionära uppsvingets början ställa kravet på full proletär demokrati. Den skapar härigenom gynnsamma förutsättningar för en snabb utveckling av den internationella trotskistiska rörelsen och IV Internationalen. Det är alla revolutionära marxistiska militanters plikt att utan dröjsmål verka för denna utveckling i enlighet med de helt nya möjligheter som nu har öppnats.

Leve den socialistiska franska revolutionen!
Leve den socialistiska världsrevolutionen!

IV Internationalens Centralsekretariat 10 juni 1968

Noter:

[1] Vid tidpunkten för denna deklaration var Sorbonne-universitetet ännu ockuperat.

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Leve barrikadstriden i Paris

Framåt för den socialistiska revolutionen i Europa

Appell från IV Internationalens centralsekretariat till Frankrikes, Europas och världens arbetare

Barrikadstriden i Paris den 10 maj 1968 har öppnat vägen för den socialistiska revolutionens segerrika frammarsch i Europa.

De västeuropeiska kapitalisterna trodde sig för alltid befriade från kommunismens spöke. Den europeiska arbetarrörelsen hade genom sina traditionella ledningars svek under många år försatts i politisk stagnation. En lång period av ”välstånd” hade fött talrika illusioner, främst den att neokapitalismen skulle ha lyckats övervinna systemets klassiska motsägelser som påpekats av Marx. Arbetarnas massorganisationer, och framför allt deras ledningar, var fullkomligt förstelnade av reformismen.

Flera socialdemokratiska partier medgav i sina nya program att de inte längre var arbetarpartier och avstod från att ersätta det kapitalistiska samhället med det socialistiska. Wilson- och Willy Brandt-typer, som kallats till makten när de första tecknen på ekonomiska svårigheter började framträda, praktiserade cyniskt en politik som var riktad mot arbetarnas intressen och som lojalt tillvaratog imperialisternas.

De stalinistiska masspartierna (Frankrikes, Italiens) vägleddes på det internationella planet av den fredliga samexistensens politik och på inrikesplanet av den fredliga parlamentarismens. De anslöt sig till socialdemokraternas reformism och kvävde vaksamt i sin organisation och på sin vänsterflygel varje strömning eller gruppering som förordade någonting som liknade en klassaktion. Den obetydliga ”avstalinisering” som följt på Stalins död hade för dessa partiers ledare endast inneburit att de ytterligare accentuerat sin reformistiska politik, samtidigt som de, så långt de förmådde, vidmakthöll sina organisationers monolitism. Den proletära demokratin hade ingen plats i de organisationer som stod under deras kontroll.

Socialdemokratiska och kommunistiska ledare gjorde praktiskt taget ingenting för att hjälpa kolonialfolken att befria sig från imperialismen – om de inte själva satt i regeringar som organiserade kampen mot befrielserörelserna.

Men varken den ekonomiska ”framgångens” år eller den måttliga höjningen av de västeuropeiska arbetarnas levnadsstandard hade i något avseende förändrat det kapitalistiska systemets natur. Breda skikt av den arbetande befolkningen, framför allt ungdomar, förfogade i detta välstånd endast över knappa existensmedel. Höjd levnadsstandard, bättre utbildning, höjd kulturell nivå medförde blott ökat hat mot ett system vars absurda och omänskliga karaktär antog nya aspekter allteftersom det blev klart att teknikens framsteg hade gjort överflödet och varje mänsklig förmågas uppblomning till en reell möjlighet.

De imperialistiska makterna hade tvingats ge de flesta kolonier formell självständighet men fullföljde utsugningen i nykolonialismens form. Den kubanska revolutionens exempel, det mod med vilket USA:s svarta ungdom kastar sig i befrielsestriden, den heroism med vilken det vietnamesiska folket oemotståndligt fullföljer sin revolution mot världens mäktigaste aggressionsstyrkor har inspirerat ett nytt, ungt avantgarde. Detta unga avantgarde har ryckt solidaritetens fana ur händerna på de traditionella opportunistiska organisationerna, den fana som betyder solidaritet i handling med de koloniserade folkens revolution.

Vid första tecken på den kapitalistiska ekonomins avmattning, ökning av den teknologiskt betingade arbetslösheten och ökande arbetslöshet bland ungdomen, har motsättningarna i den artificiella jämviktens samhälle trätt i öppen dag. Neokapitalismen drömde om en obegränsad framtid. De borgerliga politikerna, reformisterna och nyreformisterna lutade sig över gallupundersökningar för att ur dem härleda paroller med vars hjälp de kunde förskjuta några röstprocent vid allmänna val. Sociologer och andra officiella vetenskapsmän satte datamaskinerna i gång för att beskriva samhällets struktur år 1980, 1990 eller 2000. Men vad varken kapitalister, regeringar eller arbetarorganisationernas ledare hade förutsett inträffade. Revolten utbröt spontant bland studenterna, vilka i Paris och i hela Europa fick omedelbart stöd av läroverksungdomen och en viktig del av arbetarungdomen.

Det har i dessa sista dagar talats mycket om den gaullistiska regimens ”misstag”. Även om den under dessa majdagar hade visat litet mer ”skicklighet” så skulle explosionen dock ha inträffat förr eller senare.

Och vilken praktfull explosion! Denna ungdom, som under det sista årtiondet inte kunnat lära sig någon politisk stridbarhet av de äldre, har spontant återfunnit den proletära revolutionens äldsta lärdomar. Dess fana är den röda fanan; för att skaffa sig den har den slitit det blå och det vita ur bourgeoisins fana för att endast Jämna kvar den socialistiska revolutionens rött. Den har skapat kommittéer, valda av alla som deltar i striden, utan att härför först behöva studera dessa berömda ”sovjeter” som för ett halvsekel sedan från Ryssland spreds över världen. Den har, på ett helt naturligt sätt, stadfäst den bredaste proletära demokrati, gett ordet åt alla riktningar, tillbakavisat allt förtal med vilket man söker kväva revolutionära marxisters röst, dömt endast efter framlagda program och aktionsförslag, den har kraftfullt skingrat all den monolitismens unkenhet som är stalinismens arv.

Åt dem som förklenande talat om romantiska ”smågrupper”, om detta ”tiotal galningar” (för att citera en fransk undervisningsministers ord som kommer att förbli historiska), åt dessa har ungdomen visat att det finns ögonblick då avantgardets roll blir avgörande, och att barrikadernas tid icke är förbi utan kan komma igen.

Paris har rest sig med oemotståndlig kraft i samma stund då representanter för den amerikanska imperialismen och Demokratiska Republiken Vietnam började sina förhandlingar i denna stad. Regeringar vars begrepp snarare präglats av James Bond än av någon allvarlig historiesyn har i dessa händelser sett en komplott i syfte att hindra förhandlingarna. Paris och Frankrikes arbetande massor är inga ”neutrala” diplomater; de är för den vietnamesiska revolutionens seger och besvarar regimens provokationer och dess polisstyrkors aggression med kamp för FNL:s seger, den enda vägen till verklig fred i Vietnam.

Resningen i Paris har brutit de fördämningar som håller den socialistiska revolutionen i Europa tillbaka. Liksom för 120 år sedan har alla stora städer reagerat på barrikadstridens appell. I Berlin och Frankfurt, i Köpenhamn och London har studenter organiserat solidaritetsdemonstrationer. I Rom höjdes ropet: ”Låt oss skapa två, tre, flera Paris!” I Storbritannien, i Nederländerna, i Belgien har studenterna skärpt sin kamp mot det borgerliga universitetet, den borgerliga staten och det kapitalistiska samhället. De franska arbetarnas fabriksockupationer kommer att mana till efterföljd i många europeiska länder. Kampen mot de skändliga undantagslagarna i Västtyskland kommer att vidgas till arbetarnas direkta aktion.

Också i Östeuropas byråkratiskt deformerade och degenererade arbetarstater kommer Paris’ barrikadstrider och ockupationer att finna sitt eko. De kommer att visa att alternativet till de konservativa, föraktade byråkratiska regimerna icke ligger i en ”liberalisering” i en successiv socialdemokratisering och i de uppstigande teknokratiska skiktens ”neutralism”, utan i ett återvändande till Lenins och Trotskijs idéer, till sovjetdemokratins program, till statens och ekonomins ledning genom demokratiskt centraliserade arbetarråd, i kämpande solidaritet med den internationella revolutionen som är på marsch.

Vi sänder våra glödande hälsningar till det nya revolutionära avantgarde som reser sig i arbetarstaterna och som trots ett allt hårdare förtryck höjer den revolutionära socialistiska demokratins fana. Vi hälsar de ånyo fängslade kamraterna Kuron och Modzelewski, vi hälsar de sovjetiska kamrater som vänt sig till Europas progressiva och revolutionära opinion, vi försäkrar dem om hela vårt stöd och säger dem att deras sak överallt kommer att tas upp av Västeuropas nya revolutionära avantgarde som solidariserar sig med deras kamp.

Studentrevolten och fabriksockupationerna bildar början på den revolutionära processen i Frankrike. Men man måste förstå att spelet ännu icke är vunnet, att man med talrika manövrer kommer att söka beröva massorna deras seger, att avsevärda styrkor förblivit disponibla för bourgeoisins försök att ännu en gång avstyra den revolutionära energins definitiva seger över den borgerliga staten och kapitalet.

Hittills är det endast gaullisternas ”starka stat” som tillfogats ett förkrossande nederlag, från vilket den säkert icke kommer att kunna resa sig. Nu uppstår frågan: vad kommer i dess ställe? Den franska bourgeoisin, en av de mest durkdrivna i världen, har för ett ögonblick förlorat fattningen inför studentrörelsen, vars bredd och revolutionära potential den inte hade fattat, och den finner sig nu konfronterad med en masstrejk. För att avleda rörelsen kommer den att falla tillbaka på alla de klassiska manövrer som de lyckats så väl med 1936 och 1944-46.

Vad arbetarrörelsens vanliga krav beträffar (löneökningar, arbetstidsförkortning, vidgade fackliga rättigheter), så kan man vara säker på att bourgeoisins mest intelligenta skikt kommer att vara beredda att ge efter – och att ge mycket efter. Landsorganisationens och det franska kommunistpartiets brottsliga hållning består just däri att även de försöker kanalisera rörelsen mot nya ”Matignon-avtal”, som företagarna kommer att samtycka till sedan de tillräckligt förskräckts av den bottenvåg som sköljer över Frankrike.

På det politiska planet har vi regeringen Pompidou, som bara är ett levande lik. Vare sig den störtas av Nationalförsamlingen, entledigas av de Gaulle, jagas bort av nya demonstrationer eller slås ut vid framflyttade val – dess dagar är räknade. Med den försvinner inom kort den ”starka stat” som framgick ur en militär statskupp den 13 maj 1958.

Men regeringsfrågans lösning avtecknar sig redan: en ny folkfrontregering som stödjer sig på Vänsterfederationen och på det franska kommunistpartiet, som stadfäster redan gjorda medgivanden och samordnar dem med några neo-kapitalistiska reformer i syfte att dämpa arbetarmassornas och studenternas missnöje. En sådan regerings objektiva funktion vore – oberoende av avsikterna hos den ena eller andra av dess fraktioner – att splittra det arbetande folkets block som i dag reser sig mot regimen, att lugna ned småbourgeoisin och arbetarklassens mest konservativa skikt, kort sagt att säkra den revolutionära vågens tillbakaflytande och bryta massornas nyförvärvade självförtroende, för att sedan släppa löst förtrycket mot det isolerade avantgardet.

Under sådana förhållanden skulle rörelsens élan åter kunna brytas som 1936 och 1944-46 och det revolutionära uppsvinget följas av en period av förvirring och tillbakagång. Denna gång skulle detta nästan med säkerhet leda till ett diktaturhot av en brutalitet lika våldsam som den rädsla som nu skakar borgarklassen.

Men i motsats till 1936 och 1944-46 finns i dag en ny faktor i det revolutionära uppsvinget: i Paris och i talrika landsortsstäder finns ett beslutsamt antikapitalistiskt, talrikt, ungt avantgarde, som icke utan vidare kan tas om hand av socialdemokratins och kommunistpartiets traditionella apparater. Inom detta avantgarde är kärnan av revolutionära marxister och deras inflytande i snabb tillväxt.

Under dessa förhållanden finns det den här gången reella chanser att det revolutionära uppsvinget inte kommer att brytas. Dessa chanser beror väsentligen av två faktorer. För det första måste man under rörelsens första, uppgående fas, medan regimen ännu är paralyserad, ta panter som fungerar som tidsinställda bomber inom det i upplösning stadda systemet, omöjliga att desarmera ens vid utrymning av fabrikerna, återgång till arbetet, den gaullistiska regeringens fall eller nya val. Det gäller i korthet att inom företagen och bostadskvarteren skapa element av en maktdualism i form av kommittéer som tillväller sig rättigheter vilka de i kampens nuvarande fas de facto tillvunnit sig och vilka regimen inte snabbt kan frånta dem utan att provocera en kraftmätning, som skulle utmynna i ett förnyat revolutionärt uppsving.

Dessa rättigheter bör på det politiska planet vara följande: kontroll av radio- och TV-informationen objektivitet, till gång för de revolutionära organisationerna till den officiella och borgerliga pressens stora tryckerier, kontroll av telekommunikationssystemet, av post-, telefon- och telegrafcentraler samt radioförbindelser, kontroll av undervisningssystemets mellanstadium samt den tekniska och universitetsutbildningen genom de studerande själva, bildande av folkarmé-celler, bestående av beväpnade studenter och arbetare, med uppgift att försvara de av massan ockuperade lokalerna mot varje slag av polisvåld. Ett av de viktigaste mål som bör nås på det politiska planet är avlägsnandet och upplösningen av de av folket hatade polisiära undertryckningsstyrkorna som CRS, mobilgendarmeriet, hemliga polisen osv.

På det ekonomiska planet bör dessa rättigheter vara följande: arbetarkontroll av produktionen, kommittéernas vetorätt mot varje fabriksnedläggning eller permittering av personal, insyn i räkenskaperna, upphävande av bankhemligheten, utformning av en ekonomisk och social utvecklingsplan för ett socialistiskt Frankrike i syfte att säkra den fulla sysselsättningen och en radikal omformning av konsumtionsmodellen på grundval av kollektivt besittningstagande av de tunga produktionsmedlen, som bör styras demokratiskt av producenterna själva.

I detta syfte bör kommittéerna så snabbt som möjligt sammansluta sig lokalt, regionalt och nationellt till en nationalkongress av fabrikskommittéer och folkliga aktionskommittéer från skolor och bostadskvarter, vilken bildar kärnan till framtidens franska socialistiska republik.

Denna kongress bör utfärda en appell till alla arbetare och alla folk i Europa och i världen att ansluta sig till den socialistiska revolutionen och att aktivt manifestera sin solidaritet med den franska socialistiska revolutionen som är på marsch. Varje försök av det internationella finanskapitalet att ekonomiskt kväva denna revolution, varje försök av NATO att krossa den militärt kan omintetgöras endast då den internationella solidariteten utvecklas till fullo och inriktas på upprättandet av Europas socialistiska förenta stater.

Det andra villkoret för att kunna omintetgöra bourgeoisins och de traditionella förborgerligade arbetarorganisationernas manövrer är att alla revolutionära marxistiska krafter snabbt samlas i ett mäktigt revolutionärt avantgardeparti på grundval av den revolutionära marxismens program. Den faktiska aktionsenhet som börjar framträda i kampen mellan olika revolutionära strömningar är ett löftesrikt steg i denna riktning. Men för en revolutions seger är tillfälliga överenskommelser om bråkdelar av ett program icke tillräckliga. Klarhet bör skapas beträffande alla centrala strategiska och taktiska frågor som den revolutionära rörelsen i dag ställs inför. Med aktionserfarenhetens hjälp kan och bör denna pågående klargöringsprocess leda till alla revolutionära militanters samling i ett förenat parti för den socialistiska franska revolutionen.

IV Internationalens Centralsekretariat vänder sig till avantgardets alla militanter, till alla studenter och arbetare i Frankrike och manar dem till maximal revolutionär djärvhet.

Glöm aldrig Saint-Justs ord: ”De revolutionärer som gör revolutioner bara till hälften gräver med säkerhet sin egen grav.” Låt er icke som 1936 och 1944-46 berövas frukten av er seger. Det finns ännu en betydande klyfta mellan det unga avantgardets revolutionära mognad och proletariatets medvetenhet. Men med en riktig politisk orientering och konstanta ansträngningar i aktion, organisation och agitation kan denna klyfta överbryggas och proletariatet i sin majoritet successivt överge det nyreformistiska kommunistpartiet, som det än så länge tvekande följer. Proletariatet kan i sin tur engagera sig i en revolutionär aktion. Ni har en unik chans att säkra socialismens genombrott i Västeuropa – låt den icke gå er ur händerna!

IV Internationalens Centralsekretariat påminner avantgardets alla militanter och arbetare i Europa och i världen om deras historiska ansvar. Den socialistiska revolutionens stormsignal ljuder i Frankrike. Låt oss handla så att dess eko må återljuda i alla länder!

Leve den socialistiska franska revolutionen!
Leve Europas socialistiska förenta stater!
Leve den socialistiska världsrevolutionen!

IV Internationalens Centralsekretariat 20 maj 1968

Noter:

[1] Detta är det första uttalandet. Det andra finns här: Första lärdomar av det revolutionära uppsvinget i maj 1968

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Utdrag ur övergångsprogrammet

Proletariatet och dess ledning

Den borgerliga ekonomin och staten, den borgerliga politiken och bourgeoisins internationella relationer har drabbats av den djupa sociala kris som kännetecknar samhällets förrevolutionära situation. Det främsta hindret för den förrevolutionära situationens omvandling i en revolutionär situation är den opportunism som karakteriserar proletariatets ledning, denna lednings småborgerliga feghet inför storbourgeoisin, med vilken den till och med under dess dödskamp underhåller förrädiska förbindelser.

I alla länder har proletariatet gripits av djup oro. Miljoner människor kommer ständigt på nytt till den revolutionära rörelsen. Men varje gång stöts de tillbaka av sina egna konservativa, byråkratiska organisationer …

Massornas orientering bestäms dels av den ruttnande kapitalismens objektiva villkor, dels av de gamla arbetarorganisationernas förräderi. Av dessa två faktorer är den avgörande givetvis den första: historiens lagar är starkare än byråkratiska apparater …

Minimalprogram och övergångsprogram

Under den förrevolutionära period av agitation, propaganda och organisationsarbete som ligger framöver består den strategiska uppgiften i att övervinna motsättningen mellan den mognad som kännetecknar revolutionens objektiva villkor och den bristande mognaden hos proletariatet och dess avantgarde (den gamla generationens förvirring och modfälldhet, den ungas brist på erfarenhet). Massorna behöver i sin dagliga kamp hjälp med att finna förbindelsen mellan sina aktuella krav och den sociala revolutionens program. Denna förbindelse bör bestå i ett system av övergångskrav, som utgår från arbetarmassornas aktuella villkor och deras aktuella medvetande, och som undantagslöst leder fram till samma slutsats: maktens erövring genom proletariatet.

Den klassiska socialdemokratin, som utvecklade sin aktivitet under den progressiva kapitalismens epok, delade sitt program i två av varandra oberoende delar: minimalprogrammet, som begränsade sig till reformer inom det borgerliga samhällets ram, och maximalprogrammet, som för en obestämd framtid lovade att ersätta kapitalismen med socialismen. Mellan minimalprogram och maximalprogram fanns ingen förbindelse. Socialdemokratin hade inget behov av en sådan förbindelse, ty om socialism talade den endast vid högtidliga tillfällen.

Den Kommunistiska Internationalen har beträtt socialdemokratins väg i den ruttnande kapitalismens epok, där det inte längre kan vara fråga om systematiska sociala reformer …

IV Internationalens strategiska uppgift är inte att reformera kapitalismen utan att störta den. Dess politiska mål är maktens erövring genom proletariatet och bourgeoisins expropriering. Det är emellertid otänkbart att lösa denna uppgift utan att ägna den största uppmärksamhet åt alla taktiska frågor, även små och partiella.

Samtliga sektorer av proletariatet, alla dess skikt, yrkesgrupper och grupperingar bör dras in i den revolutionära rörelsen. Vad som utmärker den nuvarande epoken är icke att den befriar det revolutionära partiet från det prosaiska vardagsarbetet, utan att den gör det möjligt att oupplösliga sammanlänka detta med revolutionens uppgifter.

IV Internationalen förkastar icke det gamla minimalprogrammets krav i den mån de bevarat någon livskraft. Den försvarar outtröttligt arbetarnas demokratiska rättigheter och sociala landvinningar. Men den utför detta vardagsarbete inom ramen för ett korrekt och realistiskt, dvs. revolutionärt perspektiv. I samma utsträckning som massornas gamla, partiella minimalkrav kolliderar med den förfallande kapitalismens destruktiva, förnedrande tendenser – och detta sker jämt och ständigt – framlägger den ett system av övergångskrav, vars tendens är att allt mera öppet och beslutsamt rikta sig mot den borgerliga regimens grundvalar. Det gamla ”minimalprogrammet” överflyglas ständigt av övergångsprogrammet, som syftar till en systematisk mobilisering av massorna för den proletära revolutionen…

Fabrikskommittéerna

Arbetarrörelsen utvecklas under övergångsperioden icke regelbundet och likformigt utan feberaktigt och explosivt. Paroller liksom organisationsformer bör underordnas denna karaktär hos rörelsen. Ledningen bör sky rutinen som pesten och uppmärksamt följa massornas egna initiativ.

Strejker med ockupation av fabrikerna, en av detta initiativs senaste manifestationer, överskrider den normala kapitalistiska regimens gränser. Oberoende av de strejkandes krav riktar ockupationen av företagen ett slag mot den kapitalistiska äganderätten. Varje strejk med ockupation ställer i praktiken frågan vem som är herre i fabriken: kapitalisten eller arbetarna.

Om ockupationen ställer denna fråga tillfälligt, så ger fabrikskommittén ett organiserat uttryck åt samma fråga. Vald av alla arbetare och tjänstemän i företaget skapar fabrikskommittén med ett slag en motvikt mot administrationens vilja …

Från det ögonblick då fabrikskommittén framträder etableras i själva verket en maktdualism. Till själva sitt väsen är denna av övergångskaraktär, ty den rymmer två oförenliga regimer: den kapitalistiska och den proletära. Fabrikskommittéernas främsta betydelse ligger just däri att de inleder en förrevolutionär – om icke direkt revolutionär – övergångsperiod mellan den borgerliga och den proletära regimen. Att propagandan för fabrikskommittéer varken är förhastad eller artificiell framgår bäst av den våg av fabriksockupationer som svept över ett antal länder. Nya vågor av detta slag är oundvikliga inom en nära framtid …

”Affärshemlighet” och arbetarkontroll över industrin

Den liberala kapitalismen, grundad på konkurrens och fri handel, tillhör sedan länge det förflutna. Monopolkapitalismen, som efterträtt den, har icke blott icke reducerat marknadsekonomins anarki utan tvärtom förlänat den en särskilt konvulsivisk karaktär. Nödvändigheten av en ”kontroll” över näringslivet, av statlig ”ledning” eller ”planering”, erkänns för närvarande – åtminstone i ord – av nästan alla borgerliga och småborgerliga idéströmningar, från fascismen till socialdemokratin. För fascisterna rör det sig framför allt om en ”planerad” plundring av folket för militära syften. Socialdemokraterna söker tömma anarkins ocean med den byråkratiska ”planeringens” sked. Ingenjörer och professorer försöker bli teknokrater. De demokratiska regeringarnas försynta ”regleringsförsök” strandar dock på ett oöverkomligt hinder: storkapitalets sabotage.

Det verkliga förhållandet mellan exploatörerna och de demokratiska ”kontrollanterna” illustreras bäst av det faktum att ”reformatorerna”, gripna av helig rörelse, hejdar sig vid trusternas tröskel inför ”produktions- och affärshemligheterna”. Här råder ”icke inblandningens” princip. Räkenskaperna mellan den enskilde kapitalisten och samhället är kapitalistens hemlighet: samhället har där ingenting att skaffa. ”Affärshemligheten” rättfärdigas fortfarande, som på den liberala kapitalismens tid, med ”konkurrensintressen”. I själva verket har trusterna inga hemligheter för varandra. Den nuvarande epokens affärshemlighet är en konstant komplott av monopolkapitalet mot samhället. Alla försök att begränsa den absolutism som ”cheferna av Guds nåde” utövar förblir ömkliga farser så länge de privata ägarna av samhällets produktionsmedel har möjlighet att inför producenter och konsumenter dölja exploateringens, utplundringens och bedrägeriets mekanism. Upphävandet av affärshemligheten är det första steget mot en verklig kontroll av industrin.

Arbetarna har inte mindre rätt än kapitalisterna att känna till företagets, trustens, industrins, hela den nationella ekonomins ”hemligheter”. Bankerna, den tunga industrin och transportföretagen är de första som bör ställas under observation.

Arbetarkontrollens första uppgifter består i att klarlägga samhällets inkomster och utgifter med utgångspunkt i det enskilda företaget: att bestämma den enskilde kapitalistens och alla exploatörers samfällda verkliga andel i nationalinkomsten, att avslöja bankernas och trusternas manipulationer och skurkstreck, att slutligen inför hela samhället avslöja det fruktansvärda slöseri med mänskligt arbete som är resultatet av kapitalismens anarki och renodlade profitjakt.

Ingen av den borgerliga statens funktionärer kan genomföra denna uppgift, med vilka maktfullkomligheter han än utrustas … För att bryta exploatörernas motstånd krävs proletariatets tryck. Fabrikskommittéerna, och endast de, är i stånd att garantera en verklig kontroll över produktionen …

Utformningen av även den mest elementära ekonomiska plan – med hänsyn till arbetarnas och icke exploatörernas intressen – är otänkbar utan arbetarkontroll, utan att arbetarna får insyn i alla den kapitalistiska ekonomins öppna och dolda sektorer. De olika företagskommittéerna bör vid samordnade konferenser välja trustkommittéer, industrikommittéer, kommittéer för ekonomiska regioner och slutligen för hela den nationella industrin. På detta sätt kommer arbetarkontrollen att bli planekonomins skola. Genom arbetarkontrollens erfarenhet förbereder sig proletariatet på att överta den direkta ledningen av den nationella industrin när stunden är inne.

Det finns kapitalister (framför allt av mindre och mellanformat) som ibland själva erbjuder sig att öppna sina räkenskapsböcker – framför allt för att demonstrera att lönerna måste sänkas. Åt dessa kapitalister kommer arbetarna att svara att vad som intresserar dem är inte enskilda bankruttörers och halvbankruttörers solvens utan samtliga exploatörers solvens. Arbetarna varken kan eller vill anpassa sin levnadsstandard till sådana kapitalisters intressen vilka blivit offer för sitt eget system. Uppgiften är att rekonstruera hela produktions- och fördelningssystemet enligt förnuftigare och värdigare principer. Om upphävandet av affärshemligheten är det nödvändiga villkoret för arbetarkontrollen så är denna kontroll själv det första steget på vägen mot en socialistiskt ledd ekonomi …

Strejkvakter, stridsgrupper, arbetarmilis och proletariatets beväpning

Strejker med ockupation av fabrikerna innebär ett mycket allvarligt budskap från massorna, icke blott till bourgeoisin utan även till arbetarorganisationerna, däri inbegripet IV Internationalen. 1919-20 ockuperade de italienska arbetarna på eget initiativ företagen och signalerade därmed för sina ”ledare” den sociala revolutionens början. ”Ledarna” höll icke reda på denna signal. Resultatet var fascismens seger.

Strejk med ockupation är ännu icke fabrikens erövring enligt italiensk modell, men det är ett avgörande steg i denna riktning. Den nuvarande krisen kan skärpa klasskampen utomordentligt och påskynda upplösningen. Man bör emellertid icke tro att en revolutionär situation uppstår i ett enda slag. I verkligheten kommer dess annalkande att markeras av en hel serie konvulsioner. Vågen av strejker med ockupationer är just en sådan konvulsion. IV Internationalens sektioner har uppgiften att hjälpa proletariatets avantgarde förstå vår epoks allmänna karaktär och rytm samt att i tid befrukta massornas kamp med allt beslutsammare paroller och organisationella stridsförberedelser.

Skärpningen av proletariatets kamp medför en skärpning av kapitalets motståndsmetoder. Nya vågor av strejker med ockupationer kommer ofelbart att framkalla energiska motåtgärder från bourgeoisins sida. Förberedelserna härtill pågår i trusternas generalstaber. Ve de revolutionära organisationerna och proletariatet om de ånyo låter sig överrumplas.

Bourgeoisin nöjer sig ingalunda med den officiella polisen och armén. I USA underhåller den till och med under ”lugna” perioder militariserade avdelningar av strejkbrytare och privatknektar i fabrikerna; härtill får man numera även räkna de amerikanska nazistgängen. Den franska bourgeoisin mobiliserade vid första tecknet på fara fascisternas halv-legala och illegala styrkor, ända in i den officiella armen. Bourgeoisin gör sig klart reda för att klasskampen i den nuvarande epoken oundvikligen tenderar till att övergå i inbördeskrig. Kapitalets magnater och lakejer har lärt mycket mer av exemplen från Italien, Tyskland, Österrike och Spanien än proletariatets officiella ledare…

Framgångsrikt motstånd mot fascistbanden kan endast bjudas av beväpnade arbetaravdelningar som känner att miljontals arbetare står bakom dem. Kampen mot fascismen börjar icke på en liberal tidningsredaktion utan i fabriken, och den slutar på gatan. Strejkbrytarna och privatpoliserna i fabrikerna utgör grundcellerna i fascismens arme. Strejkvakterna utgör grundcellerna i proletariatets arme. Det är härifrån man måste utgå. Vid varje strejk och varje demonstration bör man propagera för proletära självförsvarsgrupper. Denna paroll måste infogas i programmet för fackföreningarnas revolutionära flygel. Självförsvarsgrupper bör bildas överallt där det är möjligt (med början i ungdomsorganisationerna) och tränas i vapnens bruk.

Massrörelsens nya våg bör icke bara utnyttjas till att öka antalet stridsgrupper utan även till att sluta dem samman – kvartersvis, stadsvis, regionsvis. Arbetarnas legitima hat mot strejkbrytarna och de fascistiska gangsterbanden bör få ett organiserat uttryck. Det är nödvändigt att framföra parollen om arbetarmilisen som den enda seriösa garantin för arbetarorganisationernas, arbetarmötenas och arbetarpressens okränkbarhet.

Endast genom systematiskt, oavlåtligt, outtröttligt och modigt arbete i agitation och propaganda, i ständig kontakt med massans egna erfarenheter, är det möjligt att utrota medvetandets invanda foglighet och passivitet, att fostra heroiska stridsgrupper som kan bli exempel för alla arbetare, att öka de exploaterades självförtroende, att diskreditera fascismen i småbourgeoisins ögon och att bana väg för maktens erövring genom proletariatet.

Engels definierade staten som en avdelning beväpnade människor. Proletariatets beväpning är ett ofrånkomligt element i dess befrielsekamp. Om proletariatet vill så kommer det att finna vägar att beväpna sig. Även på detta område tillfaller ledningen som en naturlig uppgift IV Internationalens sektioner…

Kampen mot imperialismen och kriget

Det hotande världskriget dominerar världssituationen och följaktligen även de olika ländernas inre politiska liv. Den annalkande katastrofen börjar gastkrama mänsklighetens massor.

Andra Internationalen upprepar sitt förräderi från 1914 med så mycket större övertygelse som den ”Kommunistiska” Internationalen numera spelar första fiolen i chauvinismens ensemble. Sedan krigsfaran antagit en konkret aspekt har stalinisterna gått om de borgerliga och småborgerliga pacifisterna och blivit det påstådda ”nationella försvarets” förkämpar. Den revolutionära kampen mot kriget åvilar således helt IV Internationalen

Bourgeoisin och dess agenter bedrar folket i frågan om kriget, mer än i någon annan fråga, med abstraktioner, allmänna formuleringar, patetiska fraser: ”neutralitet”, ”kollektiv säkerhet”, ”rustning för fredens försvar”, ”nationellt försvar”, ”kamp mot fascismen” osv. osv. Alla dessa formler går i sista hand ut på att avgörandet om krig och fred, dvs. om folkens öde, bör förbli i händerna på imperialisterna, deras regeringar, diplomater och generalstaber med alla deras intriger och komplotter mot folken …

Den imperialistiska bourgeoisin dominerar världen. Därför kommer nästa krig till sin grundkaraktär att vara ett imperialistiskt krig. Det grundläggande innehållet i proletariatets politik kommer följaktligen att vara kampen mot imperialismen och dess krig. Kampens grundläggande princip kommer att vara: ”Huvudfienden finns i vårt eget land” eller ”Vår egen (imperialistiska) regerings nederlag är det mindre onda”.

Men icke alla länder i världen är imperialistiska. Tvärtom, flertalet länder är imperialismens offer. Vissa koloniala och halvkoloniala länder kommer utan tvivel att försöka utnyttja kriget till att avkasta slaveriets ok. För deras del kommer kriget icke att vara ett imperialistiskt krig utan ett befrielsekrig. Det internationella proletariatets plikt blir att hjälpa de förtryckta länderna i kriget mot förtryckarna. Samma plikt gäller gentemot Sovjetunionen och gentemot varje annan arbetarstat som kan uppstå före eller under kriget. Varje imperialistisk regerings nederlag mot en arbetarstat eller mot ett kolonialland är det mindre onda.

Arbetarna i ett imperialistiskt land kan emellertid icke hjälpa ett antiimperialistiskt land genom sin regerings förmedling, vilka än de diplomatiska och militära relationerna mellan de båda länderna må vara i en given tidpunkt. Om de båda regeringarna befinner sig i tillfällig (och i grunden osäker) allians, så förblir det imperialistiska landets proletariat i klassmotsättning till sin egen regering och stöder dess icke-imperialistiska allierade genom sina egna metoder, dvs. den internationella klasskampens metoder (agitation för arbetarstaten resp. koloniallandet icke bara mot dess fiender utan även mot dess förrädiska allierade, bojkott och strejk i vissa fall, avståndstagande från bojkott och strejk i andra fall osv.).

Genom att stödja ett kolonialland eller Sovjetunionen solidariserar sig proletariatet på inget sätt med koloniallandets borgerliga regering eller med Sovjetunionens thermidorianska byråkrati. Tvärtom, det bevarar sitt fulla politiska oberoende gentemot den ena som gentemot den andra. Genom att stödja ett rättfärdigt och progressivt krig vinner det revolutionära proletariatet arbetarnas sympatier i kolonierna och i Sovjetunionen, stärker därmed IV Internationalens auktoritet och inflytande och kan bli till så mycket större hjälp vid störtandet av den reaktionära bourgeoisin i koloniallandet och av den reaktionära byråkratin i Sovjetunionen.

Vid krigets början kommer IV Internationalens sektioner ofrånkomligen att känna sig isolerade: varje krig överrumplar folkmassorna och driver dem i armarna på statsapparaten. Internationalisterna måste gå mot strömmen. Men det nya krigets förstörelse och lidanden, som från dess första månader vida överträffar fasorna från 1914-18, kommer snart att få massorna att nyktra till. Deras missnöje och upproriskhet kommer att öka språngvis. IV Internationalens sektioner kommer att stå i spetsen för den revolutionära strömningen. övergångskravens program kommer .att bli brinnande aktuellt. Frågan hur proletariatet skall gripa makten kommer att resas i hela dess omfattning.

Innan kapitalismen tömmer vår atmosfär eller fyller den med blod kommer den att förgifta den med folk- och rashatets ångor. För närvarande är antisemitismen en av den döende kapitalismens mest elakartade krampryckningar.

Obönhörligt avslöjande av alla rasfördomar, av alla former för nationell arrogans och chauvinism och i synnerhet av antisemitismen, utgör det främsta uppfostringsarbetet i kampen mot imperialismen och bör som sådant ingå i det dagliga arbetet hos IV Internationalens alla sektioner. Vår grundläggande paroll förblir: ”Proletärer i alla länder, förena er!”…

Sovjeterna

Fabrikskommittéerna utgör, som framhållits, ett maktdualismens element i fabrikerna. Därför är deras existens endast tänkbar vid växande tryck från massornas sida. Samma gäller för massans formeringar i kampen mot kriget, för prisövervakningskommittéerna, och för alla de andra nya rörelsecentra vars framträdande vittnar om att klasskampen överskridit ramen för proletariatets traditionella organisationer.

Dessa nya organ och centra kommer dock snart att känna bristen på samband och sin egen otillräcklighet. Inget av övergångskraven kan helt förverkligas så länge den borgerliga regimen hålls vid makt. Men allt eftersom den sociala krisen fördjupas ökas icke bara massornas lidanden utan även deras otålighet, deras beslutsamhet, deras offensivanda. Ständigt nya skikt av förtryckta kommer att höja huvudet och framföra sina krav. Miljoner arbetande människor som de reformistiska ledarna aldrig tänkt på kommer att knacka på arbetarorganisationernas portar. De arbetslösa kommer att ansluta sig till rörelsen. Lantarbetare, ruinerade och halvruinerade bönder, städernas bottenskikt, arbetarkvinnor, husmödrar, proletariserade intellektuella –alla kommer att söka en organisationsform och en ledning.

Hur skall dessa olika krav och stridsformer samordnas, om det så bara gällde en enda stad? Historien har redan lämnat sitt svar på denna fråga: sovjeterna, som förenar representanter för alla grupper som deltar i striden. Ingen har hittills föreslagit någon annan organisationsform, och det är tvivelaktigt om någon annan kan uppfinnas. Sovjeterna är icke bundna av något på förhand formulerat program. De öppnar sina portar för alla exploaterade. Genom denna port passerar representanterna för de skikt som dragits in i stridens störtflod. Organisationen vidgas med rörelsen och förnyas ständigt av den. Alla politiska tendenser inom proletariatet kan på den bredaste demokratins grundval kämpa om ledningen inom sovjeten. Därför bildar parollen om sovjeterna kronan på övergångskravens program.

Sovjeterna kan endast födas då massrörelsen inträder i ett öppet revolutionärt skede. Som det centrum kring vilket miljontals arbetare förenar sig i sin kamp mot exploatörerna blir sovjeterna från början de lokala myndigheternas, och sedan regeringens, rivaler och motståndare. Om fabrikskommittén skapar maktdualismens element i fabrikerna, så inleder sovjeterna maktdualismens period i landet.

Maktdualismen utgör i sin tur övergångsperiodens kulmen. Två regimer, den borgerliga och den proletära, står fientliga mot varandra. Kollisionen är oundviklig. Av dess utgång beror samhällets öde. Vid revolutionens nederlag – bourgeoisins fascistiska diktatur. Vid dess seger – sovjetmakt, dvs. proletariatets diktatur och samhällets sociala rekonstruktion …

Situationen i Sovjetunionen och uppgifterna under övergångsepoken

Sovjetunionen har ur oktoberrevolutionen framgått som en arbetarstat. Produktionsmedlens förstatligande, som är en nödvändig förutsättning för en socialistisk utveckling, har öppnat möjligheterna till en rapid tillväxt av produktiv-krafterna. Samtidigt undergår den isolerade arbetarstatens apparat en fullkomlig degeneration och förvandlas från ett arbetarklassens instrument till ett instrument för byråkratiskt våld mot arbetarklassen samt, i allt högre grad, till ett instrument för ekonomiskt sabotage. Byråkratiseringen av en efterbliven och isolerad arbetarstat jämte byråkratins förvandling till en allsmäktig privilegierad kast utgör den mest övertygande vederläggningen – icke blott i teorin utan i praktiken – av teorin om socialismen i ett enda land.

Sovjetunionens regim rymmer således farliga motsägelser. Men den förblir fortfarande en degenererad arbetarstat. Sådan är den sociala diagnosen …

Den politiska prognosen är av alternativ art: antingen förvandlas byråkratin mer och mer till världsbourgeoisins organ inom arbetarstaten, omstörtar de nya ägandeformerna och kastar landet tillbaka i kapitalismen, eller också krossar arbetarklassen byråkratin och öppnar vägen mot socialismen …

Det nya revolutionära uppsvinget i Sovjetunionen kommer utan tvivel att börja under parollen: kamp mot de sociala skillnaderna och det politiska förtrycket. Ned med byråkratins privilegier! Ned med stachanovismen! Ned med sovjetaristokratin, dess grader och utmärkelser! Utjämning av lönerna för alla former av arbete!

Kampen för fackföreningarnas och fabrikskommittéernas frihet samt för mötes- och pressfriheten kommer att utvecklas till en kamp för sovjetdemokratin, dess återfödelse och uppblomstring.

Byråkratin har ersatt sovjeterna i deras egenskap av klassorgan med fiktiva allmänna val i Hitlers och Goebbels’ stil. Sovjeterna bör icke bara återfå sin fria demokratiska form utan även sitt klassinnehåll. På samma sätt som tidigare bourgeoisin och kulakerna vägrades tillträde till sovjeterna bör nu byråkratin och den nya aristokratin förjagas från sovjeterna. I sovjeterna finns endast plats för arbetarnas, kolchosmedlemmarnas, böndernas och de röda soldaternas representanter.

Sovjeternas demokratisering är otänkbar utan legalisering av sovjetpartier. Arbetarna och bönderna kommer själva genom fri röstning att visa vilka partier som är sovjetpartier.

Revision av den ekonomiska planeringen från toppen till basen med hänsyn till producenternas och konsumenternas intressen! Fabrikskommittéerna bör återta kontrollen över produktionen. Den demokratiskt organiserade konsumentkooperationen bör kontrollera produkternas kvalitet och pris.

Reorganisation av kolchoserna i överensstämmelse med kolchosmedlemmarnas vilja och i enlighet med deras intressen!

Byråkratins konservativa internationella politik bör ersättas av den proletära internationalismens politik. Kremls hela diplomatiska korrespondens bör publiceras. Ned med den hemliga diplomatin!

Alla politiska processer som iscensatts av thermidor-byråkratin bör revideras i full offentlighet och under full insyn. De som tillverkat förfalskade bevis bör få sitt rättmätiga straff.

Det är omöjligt att förverkliga detta program utan att störta byråkratin, som med våld och förfalskning håller sig kvar vid makten. Endast de förtryckta massornas segerrika revolutionära resning kan regenerera sovjetregimen och säkra dess marsch framåt mot socialismen. Endast IV Internationalens parti är i stånd att leda de sovjetiska massorna till resning.

  • Ned med Kain Stalins bonapartistiska klick!
  • Leve sovjetdemokratin!
  • Leve den internationella socialistiska revolutionen!

Under IV Internationalens fana

Skeptiker frågar: är ögonblicket inne att skapa en ny international? Det är omöjligt, säger de, att artificiellt skapa en international, endast stora händelser kan få den att framträda, osv. Alla dessa invändningar visar bara att skeptiker inte duger till att skapa en ny international. I stort sett duger de inte till någonting.

IV Internationalen har redan framträtt ur stora händelser, nämligen proletariatets största nederlag i historien. Dessa nederlag har orsakats av den gamla ledningens degeneration och förräderi. Men klasskampen tål inga avbrott. Liksom Andra Internationalen är Tredje Internationalen död för revolutionen – leve IV Internationalen!

Men skeptikerna tystnar icke: bör den proklameras redan nu? IV Internationalen, svarar vi, behöver icke proklameras. Den existerar. Den kämpar …

Den mänskliga civilisationens nuvarande kris är identisk med det proletära ledarskapets kris. De klarsynta arbetare som förenats kring IV Internationalen visar sin klass vägen ur krisen. De erbjuder den ett program, grundat på den internationella erfarenheten av proletariatets och alla förtrycktas befrielsekamp. De erbjuder den en ofläckad fana…

Ur Fjärde Internationalen 1/1969.

Noter:

[1] Övergångsprogrammet författades av Trotskij. Hela programmet finns här.

Fjärde Internationalen 1/69 – redaktionell inledning

IV INTERNATIONALEN grundades 1938 av Trotskij och hans kamrater. Vid denna tidpunkt hade Tredje Internationalen, som en gång letts av Lenin och Trotskij, blivit ett redskap i den stalinistiska byråkratins tjänst. Två år senare lät Stalin mörda Trotskij. Efter ytterligare tre år lät han Tredje Internationalen upplösa sig själv.

Till och med denna skugga av en kommunistisk international hade blivit ett hinder för de relationer som under andra världskriget växte fram mellan Sovjetunionen och dess imperialistiska allierade. Vägen jämnades för uppgörelsen i Jalta, där gränserna mellan imperialismens och byråkratins intressesfärer drogs upp.

De segrar som revolutionen kom att vinna i den tredje världen vanns mot Moskvas ansträngningar att bevara status quo genom att hålla kommunistpartierna tillbaka. I Europa avväpnades vid krigets slut det revolutionära proletariatet av imperialister och byråkrater i samverkan.

Churchill kunde skriva: ”Stalin höll sig strikt och troget till vår oktoberöverenskommelse, och under alla de långa veckor då kommunisterna nedkämpades på Atens gator kom icke en enda förebråelse från Pravda eller Izvestija … Jag underrättade honom (Mackenzie King) om att Stalin för mig hade förklarat sitt samtycke till att vi trängde in i Grekland och räddade Aten” (Churchill, The second world war, bd 6).

Och de Gaulle uttryckte sin uppskattning av det franska kommunistpartiets ledare Thorez, som ”hjälper till att få ett slut på återstoden av den ’patriotiska milisen’, vilken somliga bland hans anhängare envisas med att vidmakthålla” (de Gaulle, Le salut). Thorez belönades med att få sitta i regeringar som sände franska bombplan mot det revolutionära Vietnam.

I en värld som höll på att delas mellan imperialister och byråkrater blev IV Internationalen alla etablerade regimers förklarade fiende. Den fann inte heller något stöd hos en majoritet av hängivna kommunister, för vilka usurpatorerna i Moskva fortfarande framstod som oktoberrevolutionens arvtagare. Många av dess kamrater föll i imperialisternas händer, många i stalinisternas. Men dess organisation har icke brutits, och dess röst har icke tystats.

I byråkraternas Östeuropa har dess traditioner förnyats av män som Modzelewski och Kuron. Män som Hugo Blanco har höjt dess upprorsfana i den tredje världen. Det är samma fana som den franska Jeunesse Communiste Révolutionnaire har höjt på Paris’ barrikader. IV Internationalens budskap har nått fram till en ny generation – en generation som vänt sig bort från byråkratin och dess permanenta vapenstillestånd med klassfienden, en generation som uppfattat det sammanhang som råder mellan byråkratisering och klassfred och som söker dess revolutionära antites.

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

VPK:s nya programutkast

Lite mera ”rödgrönt” – men framför allt blågult!

VPK:s tidning Ny Dag publicerade i två nummer – 4 och 11 september – programkommissionens utkast till nytt partiprogram i 60 tättskrivna teser. Formellt beskrivs utkastet som ett diskussionsunderlag, men man kan utgå ifrån att kommande programförslag kommer att vara en precisering och utveckling av den text som nu föreligger. Det gör det mödan värt att granska det för att försöka ringa in VPKs politiska utveckling. Vi kommer då också att ha hjälp av en av programkommissionens nyckelmän – Göran Therborn – som resonerar kring programmets funktion i Ny Dag (42/1986) och Socialistisk Debatt (4/1986).

Programarbetet är mycket forcerat. Diskussionsunderlaget var ute på remiss i knappt två månader efter publiceringen. Partistyrelsens färdiga förslag går ut i december för en drygt två månaders motionsbehandling. Sedan är det kongressen – den 23-27 maj – som avgör. Det är uppenbarligen bråttom för VPK att anta ett program som bättre än 1972 års ”kaderprogram” (Göran Therborn) anpassar sig till ”partiets behov i den nuvarande situationen”. Therborn skriver:

”I 1972 års program framställs socialismen som oproblematisk. Den socialdemokratiska reform ismen framställs som helt underordnad kapitalismens utvecklingslagar. Kvinno- och miljörörelserna förbigås i stort sett, liksom partiets egen komplexa karaktär. De strategiska och samhällsanalytiska problemen skjuts undan…” [1]

Programarbetets uttalade ambition är att på en och samma gång föra vidare partiets traditioner och spegla behovet av att bredda dess politiska bas:

”Att demonstrativt bryta med partiets historia skulle demoralisera en stor del av partikadern. (…) Å andra sidan är det klart att en markering av kommunistisk ortodoxi också det innebär att riskera partiets överlevande. Stött av enbart kommunister, skulle VPK hamna utanför riksdagen.”  [2]

Det nya partiprogrammet skall uttrycka att VPK i dag ”svarar mot både kommunistpartierna och Socialistisk Folkeparti/Socialistiska Venstre i Norge och Danmark och mot DKP och De gröna i Västtyskland”. Tydligare kan det inte sägas. Men här är inte platsen att diskutera problemen med att på en och samma gång identifiera sig med tre Moskva-partier, två vänsterreformistiska partier på väg högerut och ett så pass mångformigt fenomen som De gröna i Västtyskland.

Innan jag går in på det som föreslagits som det centrala i denna kritiska genomgång av VPKs nya programutkast, vill jag ändå notera i förbigående att programutkastet verkligen lyckats integrera frågan om kvinnoförtrycket och kvinnokampen. Det är en positiv överraskning, som det säkert finns anledning att återkomma till i en särskild diskussion. Jag vill också nämna att man verkligen upplever programförfattarnas ambitioner att bättre än tidigare ta tag i de ”gröna” frågorna – låt vara att det fortfarande görs mycket allmänt.

Den följande genomgången – som koncentreras till det som alltid varit VPKs ”ödesfrågor”, socialismen, demokratin och strategin för ”den sociala revolutionen” – får heller inte dölja att programförfattarnas kritik av kapitalismens kris, krig och katastrofer på många punkter är snarlika de ståndpunkter som förs fram av Socialistiska Partiet och dess medlemmar eller i tidningen Internationalens spalter (och vice versa).

Låt mig också säga att det följande inte skall tas för ett försök till en systematisk kritik av programutkastet, utan som ett nedslag på de mest avgörande punkterna för att förstå programarbetets – och VPK:s utveckling i dess helhet. Ambitionen är hur som helst att inte syssla med ordrytteri, utan att verkligen frilägga de mest kritiska punkterna hos VPK för att rama in en fortsatt debatt. (Det skall då slutligen också sägas att denna artikel inte skrivits som ett svar eller en kommentar till Johan Lönnroths just publicerade försök till en seriös kritik av Socialistiska Partiets och Fjärde Internationalens syn på socialism, demokrati och socialistisk revolution i Socialistisk Debatt 4/1986, även om vi har en ståndpunkt gemensam: ”en dialog är möjlig”.)

Socialismen – och de ”socialistiska länderna”

Socialistiska Partiet och VPK har det uttalade målet gemensamt: Socialismen. Men vad står då det begreppet för? För VPKs programförfattare innebär socialism:

”…ett samhälle, där demokratin utsträckt till alla delar av samhällslivet och där alla människor har möjlighet att utveckla sig själva. I ett sådant samhälle har utnyttjandet av andra människor och andra människors arbete avskaffats och människors underkastelse och utslagning upphört. Män och kvinnor styr sig själva på grundval av sina gemensamt organiserade mänskliga intressen utan att ha några herrar över sig.” [3]

Samtidigt måste socialismen också definieras, inte som ”ett bestående tillstånd, utan (som) en utvecklingsprocess”: Socialismen är perioden av klassamhällets övergång till ett klasslöst kommunistiskt samhälle. Den är stegvis inträde i en ny civilisation. Samhället organiseras i nya former, andra värderingar och relationer mellan människor växer fram.

Låt oss här inte bråka om definitionen. Men vilken spänning ligger det inte i dessa konstateranden å ena sidan och programförfattarnas envetna karaktärisering av de byråkratiserade länderna i öst som ”socialistiska” å den andra! Här har programförfattarna, liksom tidigare kollegor, försatt sig i ett olösligt dilemma. Och detta i avsaknad av en verklig analys av dessa länders byråkratiska urartning.

Ingen kan på allvar försöka hävda att länderna i öst stämmer in på programutkastets definition av ”socialism” eller den ”socialistiska processen”. Är då det krampaktiga fasthållandet vid begreppet ”socialistiska länder” helt enkelt ett ovanligt trist exempel på vad som händer när man tillämpar Therborns nyss citerade tes om att ”inte demonstrativt bryta med partiets historia?”

När det sedan gäller programutkastets analys av de byråkratiserade arbetarstaterna i öst, skriver man:

”Den stat som vuxit fram (ur revolutioner i relativt underutvecklade länder) eller hämtat mönster från dem, präglas av bristande demokratiska traditioner och arbetarklassens fåtalighet. Ett maktmonopol i avgörande frågor har upprättats genom att ett partis ledande roll institutionaliserats. Där finns – med inbördes skillnader och i varierade utsträckning – exempel på auktoritär maktutövning, byråkratism och rättsövergrepp, vilka i sin tur grundar sig på allvarliga och systematiska inskränkningar av folkets demokratiska fri- och rättigheter.”[4]

Jag skall här inte haka fast vid det märkliga ordvalet: ”exempel på auktoritär maktutövning”, ”(exempel på) byråkratism” (det vill säga: byråkratiska avarter) och ”(exempel på) rättsövergrepp”. (Författarna använder starkare ord senare i texten). För mer belysande är följande utsaga, längre fram i samma tes:

”Inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna är uttryck för återskapade fördemokratiska traditioner, som är den marxistiska, demokratiska socialismen främmande”

Men vem ”återskapar” dessa traditioner? Och vem ligger bakom ”de alltjämt existerande, långtgående och systematiska inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheter” om de inte – vilket försäkras i stycket innan – ”kan härledas ur historisk nödvändighet och inte förklaras med socialismens självklara rätt att försvara sig”?

Läsaren lämnas i sticket. För det saknas ett historiskt subjekt – en analys av de byråkratiska skikt som vuxit fram i Sovjetunionen och förts till makten i sex andra östeuropeiska länderna genom Röda Arméns försorg. Det saknas just den materiella analys av byråkratiseringen av dessa länder, som ensam kan förklara det systematiska undertryckandet av arbetarklassens politiska rättigheter. Utan en sådan analys kan man räkna upp hur många exempel som helst på övergrepp i öststaterna, utan att de egentligen förklaras och utan att det blir möjligt att anvisa den enda politiska utvägen; en politisk antibyråkratisk revolution.

Ingen kan hävda att VPK vägrar att exemplifiera olika uttryck för det byråkratiska förtrycket, men i avsaknad av en helhetssyn och helhetsalternativ återstår bara en mer eller mindre – oftast mindre – energisk påtryckningspolitik på broderpartierna i öst. VPK utmanar inte dessa partier och ställer sig inte uppgiften att stödja uppkomsten och utvecklingen av alternativa revolutionära, anti-byråkratiska, socialistiska partier i dessa länder.

Det bestående politiska dilemmat bakom VPKs ”östpolitik” vill Göran Therborn för övrigt nu tona ned genom att hänvisa till

”… att ett växande antal socialdemokratiska partier, såsom de finska, engelska, holländska och västtyska, nu upprättat kontakter med SUKP (Sovjetunionens Kommunistiska Parti) och en del andra östeuropeiska partier.” [5]

Problemet är väl bara att dessa socialdemokratiska partier knappast är några ledstjärnor om det handlar om att konsekvent stödja kampen för politisk demokrati, i öst som väst…

Den ”sociala” revolutionen – och vägen dit

Programförfattarna skriver:

”Kännetecknet på en revolution är dess innehåll, som består i att makten i samhället erövras från den härskande klassen av en dittills underordnad och förtryckt klass. (…) En social revolution är en medveten organiserad handling, som bärs upp av en klass. Den är alltså en demokratisk process i så måtto att den sprider inflytande i samhället till fler.” [6]

Denna definition är allmän, om än inte felaktig. Men framför allt är den helt otillräcklig. För författarna misslyckas med att ringa in vad som är det kännetecknande för den socialistiska, anti-kapitalistiska revolutionen i vår tid, om det nu var det som var avsikten.

”En revolutions avgörande fas kan ligga inom en mycket kort tidrymd, men revolutionen kan också vara utsträckt under en längre period”, skriver man, och hänvisar till den utdragna revolutionen i Sverige – från frihetstidens sista del, via statsvälvningen 1809 till ståndsriksdagens avskaffande 1866.”

Men den parallellen är obegriplig. De borgerliga samhällsomvälvningarna – när moderna kapitalistklasser tog makten – var den politiska kulmen på en utdragen process, där kapitalismen redan blivit det dominerande på det ekonomiska planet. Den socialistiska revolutionen handlar om att arbetarklassen och dess allierade lyckats bygga upp en så övermäktig styrka att de förmår erövra den politiska makten och använda den för att börja socialisera produktionen, i strid med en besegrad och försvagad borgarklass.

Medan den framväxande kapitalistklassen kunde stötta sig på en expanderande ekonomisk bas inom produktionen- och i kraft av det stärka sin ställning steg för steg och slutligen befästa den genom en avgörande maktförändring – har arbetarklassen ett helt annat utgångsläge.[7] Arbetarna kan undanhålla sin arbetskraft och skada kapitalisterna på det sättet. Strejker är viktiga kampmedel, men de leder inte i sig till några förändringar i klassherraväldet.

Den socialistiska arbetarrörelsens styrka ligger i styrkan hos de organisationer den lyckas bygga upp, de motkrafter – i form av strejkkommittéer, arbetarråd och andra uttryck för deras självorganisering – som den förmår skapa samt de stödjepunkter den kan upprätta inom det borgerliga samhällets institutioner. Bredden i denna organisering och de klassmässiga styrkeförhållandena till borgarklassen, skiljer sig förvisso från land till land, från en tidpunkt till en annan. Klasskampen är förstås en utdragen historia, liksom hela revolutionsförloppet.

Konstitutionell klasskamp?

Men programutkastets tes om att dess ”avgörande fas” mycket väl kan bli en ordentligt utsträckt period är minst sagt osannolik. För att inse det måste man – till skillnad från programutkastet – ge en realistisk bild av vad som sker under denna ”avgörande fas”. En borgarklass som ser arbetarklassen stärka sina positioner och som ställs inför ett ökat hot om att berövas makt och inflytande, kommer långtifrån att nöja sig med ”legala och konstitutionella” kampmetoder. Den kommer förstås att hänvisa till alla de lagar som skapats för att värna den privata egendomsrättens och det bestående samhällets institutioner (och naturligtvis sätta sig över andra). Men den kommer också – och i första hand – att tillgripa varje praktisk åtgärd som den anser sig behöva i kampen för sina intressen: alltifrån investeringsstrejk, kapitalflykt och politisk censur till rått och naket våld.

Det är förstås sant som programförfattarna säger att det är en oerhörd styrka för den socialistiska arbetarrörelsen att kunna hävda ”revolutionens demokratiska grund” och hänvisa till sin ”demokratiska legitimitet” – ”mot försök från grupper ur den gamla härskarklassen eller utländska maktintressen att omintetgöra samhällsomvälvningen genom angrepp på demokratin”.

Det handlar om att kunna åskådliggöra att hoten mot människors politiska rättigheter och livsbetingelser kommer från borgarklassen, inte från socialismens förkämpar. (En av stalinismens kvardröjande effekter utanför de byråkratiserade länderna i öst, har emellertid varit just detta att den i många människors medvetande likställt ”stalinism” och ”socialism” och därmed riktat ett grundskott mot den socialistiska arbetarrörelsens trovärdighet; på samma sätt som alla de byråkratiska övergreppen inom den etablerade arbetarrörelsen i väst givit borgarna ständigt nya trumf på hand.)

Den ”demokratiska legitimiteten” – förmågan att kunna demonstrera att man har ett växande masstöd och identifieras med djupt kända demokratiska fri- och rättigheter – är alltså mycket viktig som programförfattarna skriver. Men man kan inte reducera försvaret mot reaktionens attacker till detta. När borgarna riskerar att förlora samhällsmakten eller åtminstone lida allvarliga nederlag i klasstriderna då måste arbetarrörelsen vara så medveten och så välorganiserad att den kan hindra investeringsstrejker och kapitalflykt, genom ockupationer och konfiskationer, genom att arbetarna själva tar över kontrollen över företagen; då måste den kunna bryta igenom de politiska monopolen och censurorganen genom massaktioner och egna informationscentraler; då måste den radikala arbetarrörelsen kunna försvara sig mot fysiska angrepp och polisiärt eller militärt övervåld. Då måste den förmå föra klasstriderna till ett segerrikt slut – det vill säga: ta makten – så snabbt som det överhuvudtaget är möjligt.

Allt detta saknas i programförfattarnas trygga och harmoniska scenario. Var har vi analysen av borgarklassens svar på en växande socialistisk rörelse? var har vi analysen – eller ens ett omnämnande – av våldsapparatens roll? Var har vi medvetenheten om att reaktionen i ett land kommer att söka allt det stöd den kan behöva från sina fränder i andra länder? Var har vi analysen av den massorganisering som måste till för att erövra och befästa den styrka som programförfattarna drömmer om?

Att förbigå allt detta innebär i praktiken att den revolutionära samhällsomdaningen reduceras till en idé, en slogan och en dröm att gå till val på – men inte till en uppgift med omedelbara praktiska konsekvenser.

Kvar blir i författarnas programverkstad den blågula illusionen om att ”vi” i alla fall har möjlighet att tvinga fram en lugn och harmonisk socialistisk ”process” här hos oss – utan att den svenska reaktionen behöver leva upp till sina klassinstinkter. Men ställ bara en enkel, konkret fråga:

Om det blir ett sådant larm om så pass uddlösa regeringsåtgärder som löntagarfonderna och ”den aldrig mer upprepade” engångsskatten – vad kommer vi då inte att kunna vänta oss för motreaktion när en stridbar och ”självsvåldig” socialistisk arbetarrörelse verkligen gör borgarna förnär?

Slutsatsen av programförfattarnas strategiska resonemang blir:

”Utgångsläget i ett land som Sverige är (att) ett system av demokratiska fri- och rättigheter med stark förankring hos folkflertalet möjliggör en legal och konstitutionell kamp för samhällets förankring.” [8]

Det var det som skulle ”bevisas”! Men…

Att arbetarrörelsen lyckats erövra och bevara en rad demokratiska fri-och rättigheter och att dessa ”demokratiska Värden” i dag har en stark ställning inom den ”allmänna opinionen” kommer att göra det svårare för allehanda borgare och reaktionärer att inskränka eller upphäva dem, men vi kan vara övertygade om att det kommer att göras många sådana försök i den riktningen.

De försöken kommer också att innefatta en ytterligare inskränkning av parlamentets roll, i den utsträckning som det inte fyller sin uppgift att legitimera och förankra kapitalägarnas och borgarklassens maktinnehav, och i den mån som den socialistiska arbetarrörelsen lyckas upprätta starka stödjepunkter i parlamentet.

Den utom-parlamentariska kampen

Vi vet att de avgörande ekonomiska och samhälleliga besluten fattas utanför riksdagen – i bolagsrum och bankdirektioner. Vi vet att alltmer av den verkställande myndighetsutövningen flyttas från riksdagen till regering och departement. Vi vet att redan de politiska fri- och rättigheter arbetarrörelsen åtnjuter i dag är starkt kringgärdade av den privata äganderätten och monopoliseringen av massmedia, hela raden av anti-fackliga lagar etc. Vi vet att endast i ett samhällssystem, där den socialistiska arbetarrörelsen formar regeringsmakten och där arbetarna härskar i eget hus, kan demokratiska rättigheter blomma upp, systematiseras och bli varje människas rättighet.

Man kan då bara vara hundrafalt överens med varje VPK:are som betonar betydelsen av att försvara existerande demokratiska fri- och rättigheter, att utsträcka dem kvantitativt och kvalitativt och att ta kamp mot varje åtgärd som stärker kapitalets positioner och minskar den arbetande befolkningens möjligheter att komma till tals ytterligare.

Men lika kraftfullt måste man då samtidigt vända sig mot de förhoppningar, som ligger inbyggda i programutkastet, att alltmer desperata kapitalägare och makthavare ändå kommer att hålla sig till ”normala demokratiska spelregler”.

De tillgriper dagligen och stundligen alla de utom-parlamentariska aktioner som de tror tjänar sina intressen. De tvekar inte att forma lagarna efter sina behov – och därmed förmenta VPK:are och oss andra dc ”legala” kampformerna, när de tjänar på dem och går i land med det. De tvekar inte att sätta sig över grundlagsskyddade rättigheter om det krävs för att försvara borgerliga klassintressen.

Det är av alla dessa skäl som varje socialistisk strategi, som skall ha något av trovärdighet över sig, till skillnad från programutkastet, måste ta sin utgångspunkt i den utom-parlamentariska kamp som förs av arbetarpartier, fackföreningar, aktionsgrupper och alla de upptänkliga organisationsformer som människorna under kampens gång formar för sina behov och intressen.

Statens ”dubbla roll”.

Programförfattarnas syn på en ”legala och konstitutionella”, parlamentariska, väg till socialismen, förutsätter också en viss analys av statens roll i dess helhet:

”Statens grundläggande roll är att garantera den bestående samhällsordningen och den härskande klassens ledande ställning. I denna roll speglar staten borgarklassens dominans ute i det civila samhället, dess hegemoni. Men staten är också ett uttryck för resultatet av arbetarklassens och folkets kamp av demokratiska och sociala landvinningar. Genom denna sin dubbelsidighet blir staten och den offentliga sektorn ett viktigt område för klasskampen.” [9]

Jag tror inte bara det ordrytteri att påpeka om man skriver ”staten speglar borgarklassens dominans”, så har man sagt något annat än att borgarklassen med staten organiserat upp de institutioner, inklusive den våldsapparat, som de behöver för att försvara sina klassintressen. Och manar man sedan också fram en bild av statens olika sidor som att det skulle råda något slags balans, om än sned, mellan dess progressiva och destruktiva sidor då har man lagt grunden till nya illusioner om statens roll i dess helhet.

Självfallet är den sociala service-sektorn, tagen som helhet, en enorm erövring för den arbetande befolkningen. Den liksom varje annat hinder för kapitalismens råa framfart måste försvaras med näbbar och klor och byggas ut i stället för att försämras och skäras ned. Existensen av en stor social service-sektor är ett pris som borgarklassen hittills tvingats betala för att kunna bevara sin maktställning i samhället i sort, men det är inte något som ”neutraliserar” de bärande elementen i den borgerliga statsapparten som man kan läsa ut av programutkastet. Den offentliga sektorn kan inte ”töjas” dithän att staten förlorar sin entydiga klasskaraktär.

”Beskär kapitalmakten”

Jag själv och andra kritiker av VPK:s politik från Socialistiska Partiet, har ofta framhållit att det är svårt att få ett grepp om de viktigaste skillnaderna mellan våra partier genom att rätt och slätt jämföra de dagliga intressekrav vi ställer upp. I VPK:s nya programutkast, kongressuttalanden och riksdagsmotioner finns mängder med krav och förslag som man kan instämma i, samtidigt som det finns avgörande skillnader, till exempel på utrikespolitikens och försvarspolitikens områden, i den fackliga kampen eller i en principiellt viktig fråga som om man kan använda lagstiftning för att hindra kollektivanslutningen till SAP osv.

Den största skiljaktigheten finner man i att programförfattarna förbiser den mobilisering och de kampmetoder som måste till för att försvara den arbetande befolkningens intressen och rättigheter och deras starka koncentration på det parlamentariska arbetet. Det ser man tydligt när man går igenom programutkastets skrivningar om den samhälleliga kampen. Ta teserna 42 och 43 i det nya programutkastet. Här vill man beskriva hur kapitalmakten kan ”kringskäras” genom en kombination av facklig kamp och progressiva reformer.

På det fackliga området gäller det för de arbetande ”att erövra bestämda befogenheter över funktioner inom produktions- och arbetslivet”. ”Aktioner för att ingripa i investeringsbeslut och erövra makt över arbetsorganisationen är av särskild vikt.” ”Den fackliga kampens framgång sammanhänger med att den går parallellt med politiks kamp”, skriver programförfattarna och fortsätter:

”I Sverige underlättas den politiska kampen genom den omfattande samhälleliga kapitalbildning som sker via olika fondsystem. Hittills har detta kapital understött kapitalistiska strukturer och tendenser. Dess användning måste nu byggas in i en sammanhållen antikapitalistisk strategi. I denna ingår också en nationalisering av de stora privata affärsbankerna. – – – Dessa strategiska steg upphäver inte kapitalismen. Men de kringskär dess makt. De förändrar styrkeförhållanden och kurs i samhället och dess utveckling. De ger arbetets folk självförtroende och kampvilja”.

Låt oss notera i förbegående att programutkastet talar om nationalisering av affärsbanker, men inte om storföretagen; tydligen är det de olika fondsystemen som skall göra jobbet där? Detta vore värt en särskild debatt, en som för övrigt inte är ny. Detta slags reformistiska strategi – som än en gång förbigår problemet med kapitalägarnas motreaktioner mot att deras egendomar och makt gradvis inskränks – är faktiskt en moderniserad upprepning av den omdebatterade debatt som utspann sig mellan vänsterreformister och revolutionära socialister i mitten och slutet av 1960-talet kring Göran Therborns m fl genomarbetade, men fullkomligt orealistiska, strategi i ”En ny vänster” (1966).

Programförfattarna fortsätter längre fram(i tes 43):

”(Det krävs) kollektiva insatser som kvalitativt höjer de eftersattas ställning i samhället och delaktighet i demokratin (på skolpolitikens, socialpolitikens, kulturpolitikens, invandrarpolitikens, arbetslagstiftningens m fl områden). – – – Dessa reformer, riktade mot följderna av de tilltagande klassskillnaderna, skall beröva det sociala förtrycket en viktig del av dess grund. De skall öppna väg för en mobilisering av de underordnade och maktlösa i kampen för den stora samhällsförändringen.”

Genom en rad lagstiftningsåtgärder skall man ”…öppna väg för en mobilisering av de underordnade och maktlösa i kampen…”. Att skjuta in sig på denna formulering är inte att märka ord. Det är att visa att i programförfattarnas sätt att framställa orsaksförhållandena blir reformer och lagstiftning ett resultat av att det skapas så bra styrkeförhållanden genom folklig mobilisering utanför de parlamentariska församlingarna att det kan driva fram progressiva beslut. Startpunkten är och förblir det parlamentariska arbetet.

Det är väl också det som är förklaringen till att programutkastet är så utomordentligt torftigt när det gäller diskussionen om partibygget. Det lägger hela tonvikten vid att framställa och argumentera kring de idéer som skall vägleda partiet. När man väl talar om VPK:s utveckling är det för att motivera dess historiska existensberättigande (för övrigt med utlämnande av alla avgörande kriser i dess historia!), inte för att diskutera den typ av parti som svenska arbetare behöver i sin kamp mot utsugning och förtryck.

VPK:s ”socialistiska block”.

Jag har tidigare försökt visa att programförfattarnas strategi för samhällsutvecklingen och den ”sociala” revolutionen bygger på felaktiga förutsättningar men frågan är om inte den slutgiltiga pusselbiten – när det gäller programutkastets politiska logik – faller på plats när man kommer in på det avgörande villkoret för allt annat: uppbygget av ett ”socialistiskt block” med en (mer eller mindre) radikaliserad socialdemokrati.

Therborn skriver i Socialistisk Debatt (sid. 12):

”Hur än styrkeförhållandena mellan SAP och VPK kommer att utvecklas i framtiden, måste det anses fullständigt verklighetsfrämmande att anta, att den svenska socialdemokratin kommer att bli utan betydelse och att en socialistisk samhällsordning utan dess medverkan vore möjlig. – – – Majoriteten av programkommissionen har därvid dragit slutsatsen, att ett viktigt strategiskt delmål för VPK är skapandet av ett ”socialistiskt block” i verklig bemärkelse. Nu är uttrycket bara en journalistisk term för att uttrycka parlamentariska majoritets- och minoritetsförhållanden i riksdag, landsting och kommuner. – – – Men just eftersom uttrycket vunnit anklang utan innehåll, ser vi det som ett mycket viktigt strategiskt etappmål, för VPK att få till stånd ett antikapitalistiskt, socialistiskt block med socialdemokratin. Detta förutsätter naturligtvis ett starkare VPK såväl utom som inom riksdagen.”

Det är förstås verklighetsfrämmande om någon tror att det socialdemokratiska partiet och dess sidoorganisationer skulle gå tämligen oberörda ur kommande årens fördjupade kapitalistiska kris och de krafter den kommer att utlösa inom arbetarrörelsen. Men det är lika verklighetsfrämmande att – som Therborn och programkommissionen bygga sin strategi på att VPK och SAP som helhet skulle kunna formera ett gemensamt antikapitalistiskt, socialistiskt block värt namnet.

Denna slutsats kan man bara komma fram till genom en glidning i analysen, en glidning som är uttalad i Therborns artikel och inbyggd i programkommissionens förslag, där man kan läsa:

”Socialdemokratins ursprungliga idéer var att genom reformer bana väg för ett samhälle bortom det borgerliga. Men man valde istället att ge upp alla klassiska mål om en djupgående omvandling av samhället. Man accepterade kapitalismen som den bestående grunden. Därigenom medverkade socialdemokratin till att säkra kapitalismens stabilitet, att garantera kapitalbildning och profiter och att disciplinera arbetarklassen under den moderna kapitalismens krav. – – – Socialdemokratin är dock inte en homogen rörelse. Det visar inte minst den stundtals hårda debatt som förs inom socialdemokratin kring sysselsättningsfrågor, fördelningsfrågor, internationella solidaritetsfrågor m m.” [10]

Liksom vi tidigare har sett att de ”socialistiska länderna” och (den svenska) staten – i programkommissionens analys – blir till forum för en historisk dragkamp mellan stridande viljor, tillgrips nu en likartad analys av socialdemokratin. Det pro-kapitalistiska och de mer progressiva delarna av socialdemokratin är inbegripna i en historisk envig om partiets karaktär.

Det finns ett motsägelsefyllt drag som genomsyrar SAP – motsättningen mellan dess arbetarbas (i synnerhet genom dess arbetarväljare och organiska förening med fackföreningsrörelsen) och den byråkrati som historiskt fört det allt djupare in i det kapitalistiska samhället och själv integreras i den borgerliga statsapparaten. Det är en motsägelsefullhet som bäst fångas in i begreppet ”borgerligt arbetarparti”.

I programutkastet däremot blir socialdemokratins utveckling fullkomligt obegriplig, i avsaknad av en analys av SAP:s fortlöpande byråkratisering. Det finns inga gränser för partiets utveckling för det finns ingen bestämning av det skikt som bär upp partiapparaten och organiserat den efter sina behov. Därför saknar programutkastet också varje analys av den politiska taktik som måste till för att – genom enhetsaktioner, ett fackligt oppositionsarbete och genom ett uppbygge av radikala sociala rörelser – förbättra styrkeförhållandena gentemot den socialdemokratiska byråkratin och samhället i stort.

Med Västeuropa mot USA?

Hela denna analys – av strategin för den ”sociala revolutionen”, staten och socialdemokratin – är väl ägnad att underbygga VPK:s politiska kurs, som först av allt går ut på att skapa ett utgångsläge för ett fördjupat samarbete med socialdemokratin och dess ledning. Man kan inte undvika att slås av tanken att två andra anmärkningsvärda drag i det nya programutkastet fyller samma funktion. Efter att ha noterat frånvaron av några ordentliga klargöranden av den svenska statens imperialistiska roll i programutkastet, finner man sedan i Göran Therborns Socialistisk Debatt-artikel ett uttryckligt rättfärdigande av partiets ”nytänkande” på denna punkt. Therbom skriver:

”Med all respekt (för C.H. Hermansson och hans analyser?, min anm. TG) måste jag (…) säga att jag alltid tyckt uttrycket ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat” vara en floskel. Det må vara att svensk kapitalism ingår i den västliga imperialismen, men att karaktärisera Sverige som en imperialistisk stat, hungrig eller mätt, gör den svenska statens bistånd åt Vietnam, åt Chiles flyktingar, åt Södra Afrika, åt Nicaragua, gör SUKP:s hyllning av Sveriges statsminister obegriplig.” [11]

Det mest slående här är vad Therborn inte tar upp. Skulle dessa särdrag i svensk utrikespolitik – dessutom med reservation för att biståndet åt Vietnam, Nicaragua och södra Afrika och svensk politik gentemot latinamerikanska flyktingar långtifrån representerar några ideal – väga tyngre än den svenska integrationen i den internationella kapitalistiska ekonomin, det nära militära samarbetet med NATO-länderna och undfallenhet inför USA:s embargopolitik mot Sovjet och länderna i Östeuropa, för att ta några av de mest iögonenfallande exemplen?

Man får hoppas att detta blir en verkligt omdebatterad fråga i VPK:s fortsatta programdebatt – liksom de häpnadsväckande skrivningar, som programförfattarna utvecklar i avsnittet om ”Avspänning och självständighet”:

”En avspänning i Europa främjar (…) sociala framsteg och arbetarklassens strävanden. Den stärker små nationers möjligheter att hävda ett mått av oberoende. Utifrån denna insikt måste en mer allmän europeisk politik formas. I denna strävan har Västeuropas kommunistiska partier en viktig plats. Det gäller att lösgöra Västeuropa från den amerikanska imperialismens övermakt. Det gäller i nästa steg att börja utveckla ett mer alleuropeiskt samarbete. Om en del av Västeuropa befästs i den begränsade samverkan som EG utgör, kan denna västeuropeiska självständighet och alleuropeiska samverkan utvecklas. De neutrala länderna utgör en del av Europa. Östeuropa är också Europa. Genom att utveckla Västeuropas självständighet mot USA och bredda det alleuropeiska samarbetet bidrar man till en avspänning och en framtida upplösning av militärblocken i världsdelen. Detta är ett avgörande led i att inom vår region av världen skapa förutsättningar för en demokratisering och en progressiv samhällsförändring i regionens alla länder.” [12]

Jag kanske har missat något i VPK:s utveckling och ställningstaganden, men jag har inte sett sådana skrivningar förut. Det är förstås väl känt att VPK gärna skulle se ett mer utvecklat samarbete med såväl SAP som andra länders socialdemokratier. Man har ofta och gärna citerat det italienska kommunistpartiet i det sammanhanget.

Men här speglar det sig också i en socialdemokratisering av det egna tänkandet, där de kontinentala motsättningarna mellan Europa och USA tar överhanden över klassmotsättningarna i varje land och enheten arbetarna emellan upplöses i samarbetet länderna emellan. Det är också märkligt att läsa i programutkastet att kritiken mot Gemensamma Marknadens (EG:s) roll här reduceras till att den är för ”begränsad”!?

Sista ordet är inte sagt!

Om huvudavsikten med programutkastet har varit att bättre anpassa de programmatiska skrivningarna till VPK:s aktuella utveckling och politiska praktik, måste man sammanfattningsvis nog säga att det lyckats ganska bra. Här redovisas ståndpunkter och analyser, som är väl ägnade att underbygga VPK:s parlamentariska inriktning och opportunistiska praktik i förhållande till den socialdemokratiska regeringen och ledningen. Här läggs en grund för modifieringar på det utrikespolitiska planet, som går åt alldeles fel håll, men som öppnar nya dörrar för en mindre utmanande linje i internationella frågor.

Men det är svårt att tro att programmet kan spikas utan någon egentlig diskussion på dessa och andra punkter. Även om den hittillsvarande debatten i partipressen varit trevande, antyder Göran Therborn i slutet av sin Socialistisk Debatt-artikel att det finns viktiga skiljaktigheter inom programkommissionen och partiledningen, som det är viktigt att följa upp. Jörn Svensson och Per Israelsson inom programkommissionen har lämnat in en reservation, som Therborn polemiserar emot. I sin kritik mot den hugger Therborn till ordentligt mot Jörn Svenssons invändningar när det gäller VPK:s karaktär, socialdemokratins roll och den svenska staten och demokratin. Utan att ha kunnat läsa Jörn Svenssons reservation kan man utgå ifrån att den polemiken kommer att fortsätta.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen 4/1986

Noter

Om den här kritiska kommentaren har kunnat bidra till att sätta in debatten i ett vidare sammanhang, har den fyllt sitt syfte.

[1] Socialistisk Debatt nr 4 1986, sid 8

[2] Therborn, Socialistisk Debatt, sid 7

[3] Programutkastet, tes 1 – PU 1.

[4] PU 35

[5] Socialistisk Debatt sid 11

[6] PU 51

[7] Begreppen ”arbetarklassen” och ”borgarklassen” används här som entydiga begrepp, för enkelhetens och översiktlighetens skull. I varje konkret analys måste de förstås utvecklas och nyanseras.

[8] PU 51

[9] PU 26

[10] PU 24

[11] Socialistisk Debatt, sid. 8.

[12] PU Tes 48

VPK tror att man kan slå borgarna med valsedlar

Vänsterpartiet Kommunisterna är ett parti där ledningen kan säga en sak i riksdagen ena dagen — för att nästa dag göra precis tvärtom. Och där olika ledande representanter kan göra skilda uttalanden samma dag.

Det är ett parti där medlemmarna tycks kunna ha nästan vilka åsikter som helst — bara de inte talar för högt om dem inom och utom partiet.

Det är ett parti som framstår som anti-kapitalistiskt. Ändå har det ingen anti-kapitalistisk strategi. Det lever högt på sin kritik av socialdemokratin. Ändå är det en dubbelbottnad kritik.

Vpk är med andra ord ett parti som skiftar färg — alltefter tillfälle och sammanhang och beroende på vem som agerar. Det lever högt på de intryck det skapar, de illusioner det när, de förväntningar det lockar fram. Det är ett parti där en stor del av medlemmarna ständigt försöker sätta sig bekvämt tillrätta med partiledningens hjälp — men gång på gång hamnar mellan två stolar.

Låt oss ge några aktuella exempel….

Exempel 1: Ett tal i Moskva — och ett i Stockholm

— Lars Werner talade i våras inför ”sitt sovjetiska broderpartis” kongress i Moskva. Han önskade det ”fortsatta framgångar i det socialistiska uppbygget på väg till kommunismen” / ! / och utbringade ett ”leve för vår gemensamma kamp för fred, demokrati och socialism” / ! /. Ackompanjerad av smattrande applåder för de sovjetiska förhållandena, i Norrskensflamman — och Ny Dag.

— Jörn Svensson talade ungefär samtidigt i Stockholm, inför en helt annan publik och med ett helt annat innehåll — bl a en kritisk underton mot allehanda gammelstalinister:

— Vår solidaritet är inte inskränkt till en solidaritet mellan partiledningar. Den gäller alla människor som kämpar för socialismen. Därför tar vi ställning mot allt som kan försämra socialismens innehåll, som kan skada dess trovärdighet.

Det måste sägas med detsamma att Jörn Svensson aldrig pekade på några konkreta missförhållanden i sitt tal. Därmed bröt han omedelbart mot sina egna ord. Sanningen är alltid konkret, för att tala med Lenin. Och det är knappast särskilt trovärdigt att enbart röra sig med abstraktioner.

Man kan också spekulera över hur djup och konsekvent hans uppfattning om den socialistiska demokratin egentligen är. Den kommer ju från samme man som inte haft många ord av kritik att komma med mot det portugisiska kommunistpartiets manövrer och odemokratiska manipulationer i de portugisiska massorganisationerna.

Men ändå var det ett helt annat ljud i Jörn Svenssons skälla än i Lars Werners. Även om man tar hänsyn till att de båda talen var anpassade till respektive publik!

Det finns påtagliga nyanser dem emellan, för att inte tala om nyanserna mellan Jörn Svensson och gruppen kring Norrskensflamman.

Exempel 2: En kärnkraftslinje i Norrbotten — en annan i Göteborg

— Jörn Svensson höll den 4 maj ett inledningsanförande om kärnkraften vid ett offentligt möte i Göteborg och uttalade sig då bl a i följande ordalag:

— Vpk tog negativ och kritisk ställning till kärnkraften vid riksdagsbeslutet 1975. Den fortsatta utvecklingen har till fullo bekräftat att det var ett riktigt ställningstagande.

— Men tre dagar tidigare hade Eiwor Marklund, en av Werner-falangens stöttepelare i Norrbotten hållit ett Första Maj-tal där hon förespråkat att man skulle låta bryta uran i Arjeplog (!).

Någon talade om det för Jörn Svensson. Efter det och ytterligare kritik mot Vpk:s kärnkraftspolitik fann han sig föranlåten att vädja till publiken om förståelse för hur svårt det är för Vpk att gå ut med en klar och konsekvent linje i frågan.

Detta berodde, enligt JS, på motsättningarna i partiet (!), Vpk:s små resurser (! !) och det ideologiska och teoretiska arv man haft att dras med (! ! ! ).

Det var en ärlig — men dålig ursäkt — Vpk har ju inte försökt att verkligen lösa motsättningarna och göra upp med sitt arv. Man har valt att skyla över motsättningarna och behålla barlasten, i första hand gruppen kring Norrskensflamman. Med resultat att det nu existerar åtminstone tre olika linjer i denna fråga inom — och utom — Vpk!

Vpk:s främsta krav i kärnenergifrågan för närvarande är kravet på folkomröstning. Men för många Vpk-are, inklusive en stor del av ledningen, blir detta krav ett sätt att skjuta ett obehagligt problem framför sig. Ansvaret läggs på andra — Vpk måste ju rätta sig efter vad folket anser i folkomröstningen.

Det är ett dåligt sätt att förvalta de egna resurserna, hur små de än är…

Exempel 3: Vpk och staten

— Lars Werner kritiserade regeringens medbestämmandelag i hårda ordalag när den behandlades i riksdagen den 2 juni:

— Det går inte att ställa lagarna ovanför klassintressena. Det gäller också medbestämmandelagen…

— Utgångspunkten när det gäller verklig ekonomisk demokrati och företagsdemokrati måste vara att man avskaffar kapitalägarnas äganderätt. Varje diskussion om arbetarmakt och arbetarstyrda företag som inte har detta som utgångspunkt, utan som istället bygger på samverkan mellan arbete och kapital, är illusionsmakeri.

Det var bra sagt. Och det kan sägas direkt att Lars Werner och hans kolleger slog an en ovanligt radikal ton när denna fråga behandlades i riksdagen. En KAF-are skulle ha kunnat instämma i 95% av vad de sade i debatten!

Frågan är bara hur djupt denna radikalism egentligen sitter — hur mycket som var frasradikalism?

Hur mycket var egentligen Lars Werners ideologiska övertygelse värd, när man i Vpk:s eget förslag i denna fråga kan läsa att tvister på arbetsmarknaden ska hänskjutas till civil domstol?

Gäller inte rättens klasskaraktär också de civila domstolarna? Måste man inte vara konsekvent och kräva fackets rätt att tolka och följa upp avtalen — tills nya förhandlingar eventuellt kommer igång?

— Vpk och Ny Dag har med rätta domderat över de fyra riksdagspartierna som mer diskuterat hur man ska kunna inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna än hur man kan befästa dem. Men hur motiverad är denna upprördhet hos ett parti som självt går ut med ett förslag där det heter:

— Yttrandefriheten och informationsfriheten ska /bl a/ få begränsas då det gäller att skydda rikets säkerhet.

I vilka lägen står alla klassers ”gemensamma intressen” över arbetarrörelsens särskilda intressen? Varför skulle ”rikets säkerhet” få motivera inskränkta rättigheter för arbetarmassorna?

Vpk blir svaret skyldigt.

— Vpk:s representanter kritiserade IB-utredarna och deras förslag till reformering av säkerhetspolisens verksamhet i fräna ordalag.

Men vad är kritiken egentligen värd när Vpk självt föreslår ”ett civilt SÄPO under parlamentarisk kontroll”? Med vilka uppgifter, frågar man sig.

Exempel 4: Vpk — arbetarklassens förtrupp?

— Den 2 juni, i riksdagens debatt om medbestämmandelagen, gav alltså Vpk:s talesmän socialdemokraterna många välförtjänta hugg för deras inställning till arbetarkampen och ”medinflytandet”. Vpk-representanterna talade till och med hotfullt om fortsatt kamp och fortsatta vilda strejker.

Men när denna kamp och detta motstånd manifesterades några dagar tidigare — genom viktiga fackliga demonstrationer mot de nya strejkbestämmelserna — höll sig Vpk-ledningen borta.

I stället för att uppmana till deltagande i demonstrationerna, talade sig Vpk:s ledare varma för att folk skulle gå och lyssna på Vpk:s egna partimöten. Så mycket gav de för den ”breda och effektiva kampen för demokratiska friheten”!

— När demonstrationen mot Henry Kissinger och allt han representerar skulle gå av stapeln föreslog en del av aktivisterna att den skulle gå förbi Kanslihuset. Det hade också varit fullt logiskt eftersom det var regeringen som bjöd in USA-imperialismens representant.

Men Vpk gick emot förslaget — uppenbarligen för att inte irritera regeringen onödigt mycket.

Den bild vi får fram av Vpk genom dessa aktuella exempel är alltså en bild av oerhörda motsägelser — i tanke och i handling, mellan tanke och handling — och fruktansvärda kontraster mellan vad som borde göras och vad partiet tar sig för.

Vad är då orsaken till allt detta? Att olika partiledare står for olika uppfattningar i olika konkreta frågor?

Det är förstås delvis sant. Men det förklarar inte så mycket. Varför är dessa partiledare själva så inkonsekventa? Vad representerar de? Varför sitter de där de sitter — och varför sitter de kvar?

Förklaringen till detta får man bara om man kan uppfatta partiledningens roll i partiet som helhet och i dess sociala sammanhang. Och om man kan fånga Vpk i dess historiska utveckling.

Tidigare artiklar i det här FI-numret har gett en del element till denna helhetsbild. Vi ska försöka sammanfoga och utveckla dem något här.

Partiledningen sätter gränserna….

Det finns mycket påtagliga gränser för Vpk:s radikalism och dess stöd åt arbetarklassens kamp. Även om Ny Dag vimlar av hänvisningar till folk som aktiverar sig för sina intressen, så tar tidningen först och främst ställning för Vpk:s intressen — och de är i många fall särintressen i förhållande till massrörelsernas behov.

— Gärna oberoende kamp, men inte alltför oberoende, från Vpk.

— Gärna kritik mot socialdemokratin — men ”lagom” kritik, som inte isolerar Vpk alltför mycket.

— Försiktig avgränsning mot en del av övergreppen i öststaterna — när pressen att göra något blir tillräckligt stark, men alltid i ”ansvariga” former.

Detta tycks vara ledtrådarna för partiledningen. Men denna linje från partiapparatens sida är inte oomtvistad inom partiet.

Det finns tvärtom mycket påtagliga spänningar där… …mellan partiledningens politik och många medlemmars förväntningar och ställningstaganden i konkreta frågor;

…mellan partibyråkratins parlamentariska inriktning och en del medlemmars större lyhördhet för stämningar på basplanet, deras större erfarenhet av kamp och av verklig demokrati på gräsrotsnivå;

…mellan partiapparatens historiska band till Moskva och dess stalinistiskt genomsyrade grundskolning och kraven inom partiet på en aktivare kritik av förhållandena i Sovjetunionen och Östeuropa;

…mellan partiledningens undfallande påtryckningspolitik gentemot socialdemokratin, med dess samtidiga sekterism åt vänster, och somliga medlemsgruppers större känslighet för helt andra styrkeförhållanden och en annan enhetspolitik lokalt.

Allt detta skapar ett visst utrymme för radikala stämningar, fr a på lokal nivå. Det gynnar en viss differentiering inom partiapparaten, en del anpassningar till dessa stämningar och ett visst, om än långsamt, utbyte av partifunktionärer.

Men samtidigt ska man ha klart för sig att oppositionella strömningar inom Vpk inte har några verkliga möjligheter att sammansluta sig, organisera och utveckla sin kritik och förankra den inom partiet. De splittras upp — geografiskt och politiskt. De kan inte bilda någon effektiv motvikt mot partiapparaten. Det är dennas tyngd som slår igenom. Det är den som sätter gränserna. Partiledningen utformar politiken, som sedan godkänns av kongresserna — i efterhand. Den avgör vilka kritiska synpunkter som partiet kan anamma, vilka som måste avvisas — och vilka som är oförenliga med partimedlemskap…

Vpk:s och olika Vpk-gruppers motsägelsefyllda agerande i konkreta frågor, det begränsade utrymme som trots allt finns för radikalare ståndpunkter och en radikalare politik än den som partiledningen anvisar — dessa förhållanden ställer särskilda krav på hur kämpande grupper utanför Vpk ska förhålla sig till partiet och dess medlemmar.

Det gör det nödvändigt med en hårt teoretisk och politisk kritik. Men en kritik som samtidigt är känslig för att partiledningens ställningstaganden mycket väl kan stå i strid med många medlemmars uppfattningar och som förmår fånga eventuella faktiska förändringar i hela partiets politik.

Ett exempel: Vpk:s ökade oberoende från Kreml-byråkratin innebär inte en uppgörelse med stalinismen och det politiska förtrycket i Östeuropa. Det är inte liktydigt med ett steg åt vänster — i partiledningens tappning. Men olika partimedlemmar vill gå längre än partitoppen och drar också vissa konsekvenser av sin kritik som står i strid med partiets strategiska linje. För dem kan det mycket väl finnas ett sant anti-byråkratisk element i kritiken. Detta skapar större grogrund för en effektiv, pedagogisk anti-stalinistisk propaganda — en dialog mellan vissa Vpk-are och revolutionära marxister utanför Vpk, om partiets historia och aktuella funktion.

Vpk:s karaktär fordrar en konsekvent enhetstaktik som utmanar partiledningens sekterism åt vänster och dess opportunism åt höger. Men den måste samtidigt vara så flexibel att den utnyttjar alla öppningar för gemensamma aktioner, mellan Vpk-are och militanter utanför Vpk.

Vpk — ett byråkratiserat arbetarparti

Om det krävs en effektiv taktik och pedagogik gentemot Vpk och dess medlemmar, så måste den i sin tur utgå från en klar uppfattning om partiets grundläggande karaktär. Vi har redan antytt den och vill sammanfatta den på följande sätt:

— Som parti är Vpk ett byråkratiserat arbetarparti, inte ett leninistiskt kampparti med ett demokratiskt centralistiskt funktionssätt.

— Det är ett parti med en i grunden reformistisk strategi och en vänsterreformistisk praktik, inte ett revolutionärt parti.

— Det har inte gjort upp med sitt stalinistiska ursprung och sin historiska utveckling i Moskva-byråkratins hägn.

Även om det inte står för samma självförnekande lojalitet med Moskva-byråkratin som tidigare utan för ett ”kritiskt stöd”, är dess ideologi fortfarande förvriden av en stalinistiskt präglad dogmatism. Dess strategi och taktik är märkta av drag, som traditionellt återfunnits inom den stalinistiska rörelsen.

I några av den högsta partiledningens intervjuuttalanden under senare tid får vi aktuella belägg för dessa teser.

— När Lars Werner i februari skulle ge Olof Palme svar på tal efter ett brett upplagt angrepp mot ”kommunisterna” som diktaturvänner, konstaterade han helt sonika att Vpk så länge som man utformat nationella program (!), dvs sedan 1943 (efter Kominterns upplösning), avsvurit sig tesen om ”proletariatets diktatur”:

— Det är bara med de arbetandes samtycke och med deras stöd som en socialistisk statsmakt kan komma till och kan fungera i det här landet, och lönearbetarna utgör en förkrossande majoritet i Sverige. Och majoritetsvälde är som bekant motsatsen till diktatur.

Men Lars Werner slinker undan huvudfrågan: är det nödvändigt för arbetarklassen att, efter ett maktövertagande, befästa en statsapparat med ett annat klassinnehåll än den borgerliga? Ja, säger vi — och det både för att hindra en borgerlig kontrarevolution och garantera arbetarklassens kvalitativt ökade demokratiska rättigheter.

I sin strategi underbetonar Vpk det borgerliga våldet och dess institutionella grundvalar. Man idealiserar möjligheterna till en fredlig övergång, och uppfattar samtidigt proletariatets diktatur som något rent repressivt, som en period av naket förtryck.

Proletariatets diktatur får inte vara en diktatur över proletariatet. Det får inte betyda ett partis diktatur. Det måste definieras som en klass’ — proletariatets — herravälde över en annan klass. Hur denna klass sedan skall utnyttja sina konstitutionella maktmedel — det är en annan sak.

Men vi kan utgå ifrån att socialistiska revolutioner i de imperialistiska länderna kommer att inleda ett klassherravälde som är överlägset alla tidigare styresskick, som innebär en mycket mer utvecklad massdemokrati än någonsin tidigare, men som också är i mindre behov av att utöva våld mot den underlydande klassen än något hittills känt samhällssystem.

Det är tveksamt om Lars Werner lyckades tillfredsställa Palme med sina undanglidningar. Däremot lyckades han effektivt glida undan en marxistisk uppfattning om staten — med alla de politiska konsekvenser det nu har…

— Lars Werners undanglidande manövrer i fråga om ”proletariatets diktatur” var ingen tillfällighet. Vpk har gett upp den ”proletära diktaturen” som ett konkret perspektiv, även i dess stalinistiska tolkning. Men utan att ersätta det med en marxistisk syn på maktövertagandet och vägen till socialismen. Samtidigt kan Vpk inte helt och fullt ansluta sig till det nuvarande styresskicket, som det utövas idag. Det kan ju de flesta inse, att det inte är speciellt väl avpassat för ett socialistiskt samhälle.

Alltså tar Vpk utgångspunkt i det nuvarande och antyder vissa förändringar ter hand, dock utan att försöka sig på någon närmare beskrivs av vad dessa förändringar skulle bestå i. Följden blir att en las kritik av det nuvarande styresskicket för att det inte är ”tillräckligt folkligt”, kombineras med fruktansvärda abstraktioner on framtiden.

Men ibland faller också de försiktigaste av avgränsningar. Kvar blir en mycket ”samhällsansvarig” syn på vägen framåt. Som n. Lars Werner skulle förklara Vpk:s framtidsvisioner för Aftonbladets läsare (den 20 maj). På den tacksamma frågan hur Sverige skulle se ut om ”Vpk hade makten”, hade han följande att komma med:

— Det skulle innebära att vi hade ett större /! / samhällsinflytande över industrin. Det skulle innebära inte bara statlig verksamhet utan också kommunal och kooperativ. De som arbetar i företagen skulle få reella maktbefogenheter /! /, medan kapitalägarnas makt skulle begränsas /! /.

— Men för att bygga socialismen på det sättet /! / krävs en betydande majoritet. Bara 51 procent räcker inte.

— Redan med 51 procent kan man dock göra ingrepp /! / i den kapitalistiska ekonomin. Får vi 51 procent tillsammans med socialdemokraterna i höst behöver regeringen inte avstå från åtgärder.

Aftonbladet: Är Vpk verkligen ett revolutionärt parti?

— Ja eftersom vi med revolution menar avgörande förändringar av maktförhållandena i samhället. Beträffande formerna är vi för en fredlig övergång till socialismen. Vi hoppas /! / att kraftförhållandena här, till skillnad från t ex Chile, ska vara sådana att reaktionen förmås acceptera folkflertalets vilja.

Aftonbladet: Men vad ska hända med kapitalägarna?

— De får själva bestämma vad de vill göra da. Vi kommer inte att förbjuda någon människa att arbeta.

— Tvärtom vill vi naturligtvis tillgodogöra oss deras erfarenheter och kunskaper.

— När man är framme i en situation där två tredjedelar av befolkningen kräver len grundläggande förändring av maktförhållandena/ är kapitalägarna nog så pass stora realister att de inser att tiden är mogen att acceptera förändringar…

— I Sverige kommer det socialistiska bygget att utgå ifrån en högt industrialiserad nivå och från djupt rotade demokratiska och parlamentariska traditioner. De som inte accepterar det ställer sig vid sidan av utvecklingen /!/.

Så långt Lars Werners syn på staten och revolutionen. Men det är inte bara på det området som Vpk-ledningen frånsvurit sig marxismens och leninismens elementa…

— När Lars Werner i sin TV 2-duell med Olof Palme skulle bemöta socialdemokratins kritik av den ”leninistiska elitismen”, med dess odemokratiska ”hypercentralism”, kunde han inte göra det genom att visa att den demokratiska centralismen är det mest demokratiska och det enda effektiva sättet att organisera sig om man verkligen vill kämpa för socialismen. Han kunde inte göra det och därmed gå till motoffensiv — av den enkla anledningen att han har en stalinistiskt formad partiuppfattning.

Vpk:s partiledning står för en byråkratisk centralism. Det är fullt logiskt att Lars Werner då försöker gå till ”motattack” genom att påstå att LO och SAP är demokratiskt (!) centralistiskt uppbyggda, de också.

— Låt oss avslutningsvis ge ett exempel på Vpk:s syn på sin egen historia.

Lars Werner utfrågades den 8 augusti i år i en partiledarintervju i Expressen om bl a partiets inställning till Sovjet:

— Är det en kluven känsla du har, frågade intervjuaren. Det är i alla fall faderspartiet — det var dom som gjorde revolutionen.

Hon fick följande svar:

— Ja, det var den första socialistiska revolutionen. Och det var den första socialistiska staten. Och — hade inte Sovjetunionen funnits hade Nazi-Tyskland segrat.

— Men sen — alla länder som ville bygga upp socialism, dom kopierade ju Sovjet i hög grad. Och det visade sig att det gick inte.

— Jag är inte kritisk mot att man helt slöt upp kring Sovjetunionen efter 1917, men jag är kritisk mot den oreserverade uppslutningen kring Sovjet senare, den var felaktig mot bakgrund av vad vi då faktiskt redan fått reda på.

Längre än så här är Lars Werner inte beredd att gå i sin kritik av den internationella stalinismens historia. Det lär inte tillfredsställa dem inom och utan Vpk som kräver en rättfram och grundlig självkritik med konkreta slutsatser.

Med parlamentet som riktmärke…

Att Vpk:s strategi inte lämnar något verkligt utrymme för en central och lokal arbetarmakt byggd på demokratiska arbetarråd — det borde ha framgått av de föregående citaten.

Frågan är då vad det får för konsekvenser idag…

Vpk — och ledande Vpk-are — talar visserligen ofta om hur viktigt det är att folk aktiverar sig. ”Det är du som ska ta ledningen och makten” säger Jörn Svensson i titeln på en av sina böcker. Och det är nog så riktigt och nog så bra. Men hur långt räcker det när Vpk som parti inte har någon annan brygga mellan denna ”folkliga aktivering” och socialismen än ett fortlöpande utbyte av borgerliga riksdagsmän mot ”folkliga” företrädare?

Låt oss än en gång hänvisa till Lars Werner, en av Vpk:s auktoriteter i denna fråga — denna gång har han låtit sig intervjuas av Ny Dag (i februari i år):

— Palme säger i stark kritiska ordalag att Vpk i stället för riksdag vill ha en central folkrepresentation i ett socialistiskt Sverige. Vi vill naturligtvis ha en central folkrepresentation både nu och i ett socialistiskt Sverige. Den vi har nu är riksdagen. Räknar inte Palme riksdagen som en central folkrepresentation?

— En annan fråga är vilken makt den har. Vi menar att riksdagen har för liten makt — makten i dagens Sverige ligger tyvärr framför allt i storbolagens direktionsrum. Vpk arbetar för att riksdagens makt ska stärkas på bekostnad av den privata maktkoncentrationen.

— Vilken linje Palme än är inne på, har han i alla fall ansträngt sig till det yttersta för att missförstå vår hållning i den här frågan.

”Med riksdagen som riktmärke” — så skulle man kunna sammanfatta Vpk:s linje i denna fråga. Och det är också så den uppfattas på många håll — inom och utom partiet. Bl a i Göteborgs Vpk-kommun:

— Vi saknar resurser! Hur ofta har inte borgarstyret i Göteborg tagit de orden i sin mun. Men stämmer det? Nej, vi har resurser. Det gäller bara att fördela dem rättvist. Och det gör vi inte nu. Här är några exempel på hur resurserna fördelas idag: Till ett samhälle helt anpassat till privatbilismen. Till 4 000 tomma lägenheter…

— Men samtidigt finns det oerhörda brister på en rad områden: 7 000 – 9 000 barn köar för plats på daghem…

— Den här snedfördelningen av samhällets resurser går att ändra per. Den borgerliga politik som ligger bakom de här förhållandena kan stoppas. Enklast genom ett starkare Vpk i kommunfullmäktige! (Hämtat ur ”Göteborgs-profilen”.)

Liknande proklamationer sprids nu på många andra håll över landet. (Som synes sprider Vpk inte bara illusioner om de parlamentariska församlingarna utan också om Vpk…)

Kamraterna i Vpk borde ställa sig en rad frågor om parlamentets funktion:

Hur lätt är det egentligen att ersätta de nuvarande riksdagsrepresentanterna med arbetarföreträdare? Hur stora förutsättningar finns det i praktiken för arbetare att bli riksdagsmän? Kan de uträtta något i denna församling, som innebär verkliga >förskjutningar av maktförhållandena”? Svarar verkligen de parlamentariska församlingarna mot massornas direkta behov? Osv…

Men sådana frågor besvaras inte av Vpk-ledningen. De ställs inte ens… För den blir den ”folkliga aktiveringen” ett komplement till det parlamentariska arbetet. De utomparlamentariska påtryckningarna blir hjälpmedel för de inom-parlamentariska handtryckningarna. Med massornas hjälp ska Vpk:s riksdagsrepresentanter häva sig fram i maktens labyrinter…

Linjen är enkel och lättfattlig:

— Vpk ser inga andra vägar framåt än de som går via beslut av en stor majoritet i parlamentet.

— För att uppnå dessa stora majoriteter måste man lita till ett block med en — alltmer radikaliserad — socialdemokratisk riksdagsgrupp.

— Denna allianspolitik kräver måtta och sans i umgänget med den socialdemokratiska ledningen — av den typ som Lars Werner visade i de senaste Haga-överläggningarna (där han mycket riktigt fick en klapp på huvudet av självaste Palme till belöning).

— En bred, lagom radikal, utom-parlamentarisk aktivitet blir en bra plattform för Vpk då det gäller att förbättra styrkeförhållandena till SAP.

Växande problem framöver

Denna reformistiska strategi är kanske den som bäst passar Vpk-apparaten i dagens läge. Men mycket talar för att det på sikt blir svårare att förankra den inom partiet som helhet och bland politiserade grupper utanför Vpk.

Dels på grund av att Vpk, sedan ett par år, rekryterar radikala ungdomar som redan från början är skeptiska mot olika element i partiets huvudlinje. Dels därför att denna linje mer och mer strider mot vad som är möjligt och nödvändigt.

— Den bygger på felaktiga idéer om den borgerliga statsapparaten och den gradvisa och fredliga ”revolutionen”, illusioner som har att möta en internationell klasskamp som börjat ta sig helt andra banor…

— Den bygger på falska föreställningar om att den socialdemokratiska apparaten gradvis kommer att utvecklas i socialistisk riktning i takt med ett ökat tryck underifrån.

— Den bygger på illusioner om vad Vpk kan uträtta i parlamentet, som svär falskt mot den allt tydligare verkligheten. Vpk spelar idag en mycket marginell roll i riksdagen. Det beror I dess egna begränsningar, på parlamentets andraplansroll som ”maktcentrum” — och inte minst — på socialdemokratins politiska linje. För SAP och regeringen är samarbetet med den liberala borgerligheten viktigare än en intimare samverkan med relativt litet och ineffektivt kommunistiskt parti.

Detta talar för att Vpk-ledningen kommer att få större problem att genomdriva sin traditionella linje framöver, i dess nuvarande form.

Inte så att de breda medlemsmassorna eller väljargrupperna kommer att bryta med partiets inom-kapitalistiska linje och överge sina parlamentariska illusioner på kort sikt. Men viss, viktiga grupper bland partimedlemmarna och grupper av arbetarmilitanter utanför partiet som attraheras av Vpk kommer säkert att göra det i högre grad i morgon än idag. Samtidigt som det finns en risk att andra drar felaktiga slutsatser och åt höger eller passiviseras helt och hållet.

Redan idag ser vi hur Vpk:s ganska utsatta läge tvingar ledningen — och olika representanter för ledningen — att försöka finna en effektiv balans mellan olika områden och nivåer i partiets arbete. Vi ser det i olika uttalanden och i Vpk:s politis praktik: dess manövrer i solidaritetsarbetet med kampen i Indokina och Chile, den ömsom ganska tuffa, ömsom mycket mesiga hållningen till regeringen, Vpk:s fackliga linje(r), agerandet i några av vårens riksdagsdebatter osv…

Vpk har under de senaste åren kunnat dra stora taktiska fördelar av maoismens kris, sin parlamentariska ”tyngd”, sitt nationella framträdande och sin proletära väljarbas. Ändå är styrkeförhållandena till den revolutionärt marxistiska rörelsen i Sverige relativt förmånliga för oss — om man ser det i ett internationellt och historiskt perspektiv.

Naturligtvis kommer det inte att ske några snabba omkastningar.

Vpk kommer säkert länge än att kunna rida på sitt traditionella försprång, sin ”realism” och sin sociala bas. Men dessa, delar är relativa och obeständiga.

Vad som idag tycks vara en nödvändig ”realism” kan upplevas som förräderi i morgon. Vpk:s rötter i den internationella stalinismen kommer att bli ett allt starkare argument mot partiet när allt fler får klart för sig vad denna parasitära utväxt på arbetarrörelsen inneburit. Och när allt fler upptäcker att Vpk, trots ivriga förnekanden, har många lik i garderoben…

De kommande årens skärpta klasskamp kommer att ställa Vpk inför många problem och spänningar, därför att det sa, nar en konsekvent politik i arbetarklassens intressen.

Det innebär inte utan vidare att den revolutionära marxismen att stärkas kvalitativt på Vpk:s bekostnad. Vi kan inte säga något säkert om det. Historien är inte ödesbestämd. Men sak är uppenbar: Vi kommer att ha stora möjligheter att verka Vpk:s framtida utveckling… Och det är vi själva som avgör vår egen. Politik är att välja…

Tom Gustafsson