Etikettarkiv: Strejk

Strejkvågen i Europa

Hösten 1969 kännetecknades av en mäktig strejkvåg som svepte över det kapitalistiska Europa. Kontinentens viktigaste länder – Frankrike, Italien, Västtyskland, Storbritannien – blev successivt indragna. Denna strejkvåg utvidgar arbetarklassens mobilisering, som i maj 1968 fann ett objektivt revolutionärt uttryck i Frankrike. Den förrevolutionära spänningen kvarstår i Frankrike. I Italien har en förrevolutionär situation uppstått, som under de kommande månaderna kan sprida sig till andra kapitalistiska stater i Europa. Det gäller att blottlägga drivkrafterna i denna process, förklara dess uppkomst och dess speciella dynamik samt bestämma dess perspektiv, för att sätta militanterna och de revolutionära organisationerna i stånd att inom denna process verka för den internationella socialistiska revolutionen.

1. Arbetarkrav och ekonomisk konjunktur

Samtidigheten i dessa arbetarstriders utbrott bör inte skymma det faktum att de åtminstone delvis bestäms av arbetarnas omedelbara bekymmer på grund av den speciella social-ekonomiska situationen i varje land, och att de därför, åtminstone delvis, utmynnar i olika materiella krav som reflekterar dessa speciella problem.

Sålunda lyckades bourgeoisien i Västtyskland och Italien (sedan recessionen 1966-67 i det förra landet, sedan recessionen 1964 i det senare) avsevärt reducera löneökningstakten. Härigenom hade dessa två länders kapitalism vunnit betydligt ökad konkurrenskraft, vilket medfört en väsentlig stegring av kapitalisternas vinster. De vilda strejkerna i Västtyskland och den alltmer ökande strejkvågen i Italien uttrycker således arbetarnas grundläggande önskan att ”återställa jämvikten” och ta igen de gångna årens eftersläpning. Härtill kommer en mindre medveten men icke mindre reell önskan att ta påtaglig revansch för alla de förödmjukelser och brutala angrepp som arbetarna utsatts för från kapitalets sida under en lång period.

I Italien måste till strejkvågens rent konjunkturmässiga drivkrafter läggas en strävan att eliminera de för arbetarklassen mest negativa effekterna av den nuvarande högkonjunkturen: höjda levnadskostnader, högre hyror, bostadsbrist etc. I Tyskland spelade arbetarnas önskan att eliminera löneskillnader mellan olika regioner och olika fabriker en roll vid utlösandet av de vilda strejkerna.

I Frankrike utgjordes däremot den omedelbara konjunkturmässiga impulsen till arbetarstriderna av kapitalisternas försök att medelst höjda priser, avgifter och skatter eliminera de eftergifter åt arbetarna, som de 1968 hade tvingats till för att få ett slut på generalstrejken.

I Storbritannien är det snarare den kapitalistiska ”rationaliseringspolitiken” och ”Labours” deflation samt det hot mot sysselsättningen som en halv miljon arbetslösa utgör, som förklarar några av de mest beslutsamma reaktionerna från arbetarnas sida, särskilt stålarbetarnas aktion i Port Talbot jämte stuveri- och gruvarbetarnas aktioner. Önskan hos de lågavlönade att komma i fatt den genomsnittliga lönenivån förklarar strejker liknande dem bland Londons renhållningsarbetare och bland gruvarbetarna, vilka krävde betydande höjningar för arbetarna ovan jord, den sämst betalda kategorin.

Men utöver dessa för vart och ett av Europas stora kapitalistiska länder olika konjunkturförhållanden kan man urskilja en mer allmän omedelbar ekonomisk orsak, som är gemensam för strejkvågen i alla dessa länder.

Sedan 1966 har tillväxttakten i den europeiska kapitalistiska ekonomin mattats, och den inomimperialistiska konkurrensen har blivit mycket hårdare. I ett sådant ekonomiskt klimat har storkapitalets vilja att försvara profiterna oundvikligen fått övertaget över önskan att till varje pris bevara ”samhällsfreden”. Företagarna gör inte längre några eftergifter med mindre de tvingas därtill under hot av mycket allvarligare nederlag, som vid Grenelle-överenskommelsen i Frankrike i maj-juni 1968. Även i detta fall sökte kapitalisterna eliminera eftergifterna så snabbt som möjligt, fastän detta skapade ett socialt explosivt klimat i landet.

I detta spända läge har den kapitalistiska ”rationaliseringen” framtvingat ett ständigt accelererat arbetstempo, dvs. en överexploatering av arbetskraften, som arbetarna gör uppror emot nästan överallt i Europa. I detta sammanhang får också kraven på kortare arbetsvecka särskild tyngd.

2. Det förrevolutionära sociala klimatet och arbetarmobiliseringen

Hur viktiga arbetarkampens omedelbara impulser än må vara för en förståelse av mekanismen bakom strejkerna i varje enskilt land, så räcker de inte till för att förklara vare sig strejkernas allmänna élan eller deras förvånansvärda synkronisering i stora delar av det kapitalistiska Europa. Andra, mer djupliggande och inte omedelbart synliga faktorer är här verksamma.

Det råder inget tvivel om att åskslaget från de revolutionära striderna i maj 1968 i Frankrike ändrat någonting fundamentalt i styrkeförhållandet mellan klasserna i hela det kapitalistiska Europa.

Även om arbetarna inte reagerade omedelbart eller fullt ut förstod att de franska arbetarnas och studenternas revolutionära kamp hade exemplets giltighet, så insåg de, nästan överallt i Europa, instinktivt att majhändelserna 1968 plötsligt hade avslöjat den underliggande svag­heten i det kapitalistiska systemet. Detta hade ju förklarats ”helt stabiliserat” och i stånd att ”lösa alla sina motsättningar”.

Maj 1968 återgav det europeiska proletariatet dess självförtroende, förtroendet för dess egen styrka och tillförsikt inför en samfälld kamp mot det kapitalistiska samhället. Den nuvarande strejkvågen är huvudsakligen ett resultat av denna utveckling. Italien utgör det tydligaste exemplet. I Italien är det svårt att framställa den sedan ett år nästan obrutna följden av alltmer omfattande arbetarstrider som en enkel följd av ”arbetskonflikter” om högre löner. De explosiva upproren i södra Italien, i Avola och Battipaglia, var redan de ett förebud, trots deras ibland dunkla karaktär.

Det sätt på vilket de vilda strejkerna utlöstes, hur sammanstötningarna mellan strejkvakter och den borgerliga ordningens väktare ökade i Turin, Milano, Bergamo och annorstädes, hur striderna vidgades och trängde utöver företagens gränser för att dra med sig de stora industristädernas arbetarbefolkning, de mäktiga arbetardemonstrationerna i Milano, Turin och Neapel – och allt detta i ett klimat av intensiv politisering, av anti-imperialistisk och anti kapitalistisk medvetenhet på massnivå – hela denna utveckling antar alltmer karaktären av en förrevolutionär situation, som endast kan nå sitt positiva mål i upprättandet av maktdualismens organ och kampen om makten.

Uppenbarligen har utvecklingen inte nått samma nivå i Storbritannien (för att inte tala om Västtyskland). I Frankrike kännetecknas emellertid den politiska och sociala situationen fortfarande av stor instabilitet, av stor osäkerhet från bourgeoisiens sida och en orubbad kampvilja från arbetarklassens sida. Denna kampvilja finner sitt uttryck i uppflammande, begränsade strejker, där arbetarna inte tvekar inför radikala åtgärder (t. ex. strejken i Cholet, där fabriken ockuperades och direktören inspärrades, samt åtskilliga andra fabriksockupationer i landsorten). Arbetarnas växande motstånd mot den byråkratiska praktiken medelst rent symboliska — ”påtryckningsstrejker” speglar denna oförminskade kampvilja.

I Storbritanniens fall skulle det vara förhastat att tala om ett förrevolutionärt klimat. Det visar sig emellertid tydligt att de mekanismer och stötdämpare med vars hjälp bourgeoisien traditionellt kunnat hålla klasskampen inom ”tolerabla” gränser nu håller på att snabbt slitas ut. Som tidigare Labourpartiets byråkrati överflyglas nu fackföreningsbyråkratin av vissa arbetarkategorier. Efter 150 000 arbetares politiska strejk mot den föreslagna antistrejklagen kom i oktober en strejk av 120 000 gruvarbetare i direkt opposition mot deras fackförenings ”vänster”-byråkrati. Manövermarginalernas krympning (som en amerikansk recession dramatiskt skulle kunna accelerera) förebådar i vilket fall som helst allt allvarligare spänningar i klassernas relationer samt omfattande arbetarstrider.

Den plötsliga återhämtningen av det europeiska proletariatets självförtroende, som ligger till grund för den aktuella strejkvågen, utgör förklaringen för de ytterst betydelsefulla internationella återverkningarna inom detta uppsving, där varje större ”vild” eller mera omfattande strejk i ett land driver på proletariatets mest radikala element – framför allt bland arbetarungdomen – i angränsande länder. Det internationella överförandet av radikala kampformer (militanta demonstrationer, fabriksockupationer osv.) verkar i samma riktning.

Förändringen av klassernas styrkeförhållande i det kapitalistiska Europa framträder också i de akuta kriser beträffande det politiska ledarskapet som drabbat bourgeoisien i åtskilliga av Europas nyckelländer. Eliminerandet av de Gaulle har i Frankrike resulterat i en bonapartistisk regim utan en Bonaparte. Bortdrivandet av de Kristliga Demokraterna från makten i Västtyskland för första gången på 20 år, den djupgående kris som de Kristliga Demokraterna genomgår i Italien, bourgeoisiens tydliga brist på entusiasm för Heaths Tory-parti i Storbritannien är alla uttryck för samma grundläggande fenomen.

Den utpräglade försvagningen av socialdemokratin i länder som Frankrike och Italien och återverkningarna av stalinismens internationella kris reducerar bourgeoisiens möjligheter att kanalisera det nuvarande proletära uppsvinget i klassiska reformistiska banor, även om sådana möjligheter i viss utsträckning kvarstår.

3. Utmaningar mot kapitalismens produktionsförhållanden

Endast då man närmar sig den nuvarande strejkvågen i Europa utifrån det revolutionära uppsving som började i maj 1968 och som fortfarande befinner sig i sin första fas kan man förstå varför och hur nya krav, som går långt utöver omedelbara ekonomiska frågor, kunnat uppträda i striderna nästan överallt i Europa. Dessa krav utgör i själva verket en omfattande utmaning mot själva de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Som svar på ett hot från kapitalisterna att avskeda 3 000 arbetare, utfärdade sålunda arbetarnas förtroendemän i General Electric-fabrikerna i Liverpool, med stöd av denna stora stads fackliga råd, som representerade tiotusentals arbetare, en appell om ockupation av fabrikerna, insyn i företagens räkenskaper och inrättande av arbetarkontroll. Och i den västtyska arbetarklassens mycket mindre politiserade och mycket mer konformistiska klimat kunde likaledes parollen om insyn i räkenskaperna under vilda strejker uppträda spontant inom åtminstone två industrier: Howaldt-varven i Kiel och en mindre fabrik i Ruhr-området. I Italien framfördes nästan överallt krav som ifrågasatte den kapitalistiska organisationen av arbetet, ökningen av arbetstempot, systemet med prestationsvärderingar och ackord.

Uppkomsten av dessa krav visar hur propagandan från ”vänsterns” revolutionära avantgarde mött de mest medvetna arbetarnas egna erfarenheter på själva arbetsplatserna.

I en fas av accelererad teknologisk innovation och snabb ekonomisk tillväxt som 1950-65 får allt som berör arbetets organisation med nödvändighet större betydelse för arbetare som är vana vid relativt full sysselsättning.

I det klimat av antiauktoritära konfrontationer som skapats av den revolutionära studentrörelsen framstår kapitalisternas auktoritet som så mycket mer motbjudande som arbetarklassens utbildningsnivå undan för undan höjts, särskilt i samband med införandet av alltmer komplicerat maskineri, som kräver alltmer utbildad arbetskraft.

Varje om än lätt förändring i den ekonomiska konjunkturen, varje återuppträdande arbetslöshet, varje accentuering av kapitalisternas godtycke måste under dessa förhållanden framkalla en reaktion från de mest stridbara arbetarnas sida, riktad mot själva de kapitalistiska produktionsförhållandena, dvs. kapitalisternas rätt att befalla över människorna lika väl som över maskinerna.

Arbetarna kände instinktivt att en större kraftmätning med kapitalet var på väg och sökte uppnå sammanhållning inom sina egna led genom att föra fram krav som skulle öka arbetarmassornas enighet. Av detta skäl måste man fästa stort avseende vid parollen ”Lika löneökning för alla” (dvs icke-hierarkiserad löneökning), som framfördes spontant under de vilda strejkerna i Västtyskland, Italien och Frankrike. Detta krav utgör ett helt berättigat svar från proletariatets sida på femton års manövrar, som syftade till att splittra och atomisera arbetarna på arbetsplatserna genom en mångfald lönekategorier, bonussystem och ackordsystem.

4. Arbetarnas stridbarhet och de traditionella byråkratierna

Den ”vilda” karaktären hos de tyska och brittiska strejkerna, den icke mindre ”vilda” början av höststrejkerna i Italien och vissa ”vilda” aspekter i de nyligen inträffade strejkerna i Frankrike visar tydligt att en växande misstro och fientlighet gentemot de byråkratiska fackföreningsapparaterna spelar en odiskutabel roll iden nuvarande vågen av proletär indignation, dock utan att detta innebär någon brytning med fackföreningarna som sådana. Dessa reaktioner förklaras först och främst av att dessa apparater, i synnerhet under det sista året, har försökt kväva arbetarnas stridbarhet och i stället leda in den i traditionella banor, t. ex. inriktning på val, parlamentariska förhandlingar och kompromisser. I Storbritannien steg antalet strejker, av vilka de flesta var vilda, från ett genomsnitt på 780 per halvår under perioden 1960-67 till 1000 per halvår under 1968, 1300 under första hälften av 1969, och utan tvivel till 1500 under andra hälften av 1969.

Dessa reaktioner av misstro och förbittring gentemot fackföreningsbyråkratin uttrycker emellertid någonting djupare. Arbetarna känner sig alienerade i förhållande till sin klass’ massorganisationer (och det gäller i ännu högre grad de traditionella socialdemokratiska och stalinistiska partierna än fackföreningarna). De känner att de har förlorat all kontroll över dessa organisationer och att dessa, från att ha försvarat de arbetande massornas intressen, förvandlats till instrument som uteslutande försvarar de byråkratiska apparaterna själva.

De senaste erfarenheterna kunde bara befästa denna övertygelse hos arbetar-avantgardet. Låt oss bara nämna de mest slående exemplen: det sätt på vilket CGT kvävde den franska arbetarklassens vilja i maj 1968 att kämpa för mer långsiktiga mål än vanliga temporära löneförhöjningar; den brittiska Labour-regeringens förslag om en anti-strejklag, vilket den tog tillbaka enbart i utbyte mot ett löfte från fackföreningsapparaten att den själv skulle spela polis mot vilda strejker; förhandlingarna om ett nytt avtal för miljoner västtyska metallarbetare, som sköttes av en handfull byråkrater utan att någon rådfrågade arbetarna eller dessa fick någon chans att uttrycka sina synpunkter.

Men den byråkratiska fackföreningsapparaten kan inte vara helt okänslig för denna utveckling, som innebär stora faror för den. Fackföreningsbyråkraterna tjänar inte kapitalismen av övertygelse eller idealism. För att försvara sina privilegier och sina positioner i den borgerlig-demokratiska staten måste de bevara en viss förmåga till utpressning mot kapitalet. Denna beror på organisationens styrka och på deras förmåga att kanalisera kampviljan hos betydande arbetarmassor. Om de förlorar denna förmåga och denna makt, upphör de att vara till nytta för kapitalisterna, och därmed är deras egna privilegier hotade.

Det var därför oundvikligt att den byråkratiska apparaten själv skulle sättas i rörelse då de vilda strejkerna flammade upp. Det lider inget tvivel att främsta syftet med dess reaktion var att återvinna kontrollen över en rörelse som höll på att glida den ur händerna. Men efter vad som hänt i Italien är det lika otvivelaktigt att försöken att återvinna kontrollen med nödvändighet innesluter en fas i vilken apparaten inte längre systematiskt söker undertrycka eller splittra alla strider utan tvärtom anpassar sig till arbetarnas kampvilja. I Italien såg vi hur den byråkratiska apparaten gick så långt som till att överta den kravlista som arbetarnas basgrupper hade gjort upp oberoende av och i opposition mot apparaten och göra dessa krav till det ”officiella” fackföreningsprogrammet vid metallarbetarnas avtalsförhandlingar.

Sålunda uppstår en ny dialektik mellan å ena sidan den spontana eller autonoma massrörelsen och å andra sidan massorganisationerna som står under byråkratisk ledning. Genom sin dynamik är denna utveckling gynnsammare för striders utbrott och spridning än det renodlade byråkratiska förtryck som rådde tidigare. Den borde framför allt göra det möjligt för arbetarnas militanta avantgarde att i de byråkratiska konstruktionerna öppna bräscher för den fackliga demokratin.

Vad denna nya dialektik kan leda till beror främst av tillkomsten av ett nytt alternativt ledarskap för arbetarklassen, av dess förankring bland massorna och av dess förmåga att samordna ständigt vidgade strider kring övergångskrav, vilka mer och mer undergräver själva grunden för det kapitalistiska systemet.

5. Arbetarnas autonoma organisation och kampen för övergångskrav

Ett av de säkraste tecknen på den aktuella strejkvågens djupgående revolutionära betydelse utgör vissa former för kollektiv organisation av mobiliserade arbetare, som ej uppträtt i större skala i Västeuropa sedan 1923 (med undantag för vissa fall under den spanska revolutionen).

Naturligtvis rör det sig bara om ansatser. Men dessa ansatser till egna organisationsformer, vars obefintlighet var så ödesdiger i maj 1968 :i Frankrike, låter oss förstå att massrörelsen gör sig redo att i nästa stadium överskrida den mognadsnivå som nåddes under generalstrejken maj 1968 i Frankrike.

I några stora fabriker i Västtyskland, där vilda strejker uppträdde, valdes strejkledningen demokratiskt på stormöten (och, låt oss upprepa det, trots att politiseringen och radikaliseringen hos dessa strejkande utan tvekan var mindre än i de tre andra stora imperialistländerna i Europa). I Kloeckerjärnverken i Bremen spelade ett oppositionellt fabriksråd, som i maj 1968 valts i opposition mot fackföreningsbyråkratin, en motsvarande roll.

I flera stora italienska fabriker, som följt Fiats exempel, har fabriksdelegater valts. Reguljära stormöten med befogenhet att formulera kraven gentemot företagarna har hållits, t. ex. i Montedison i Porto Maghera. I flera andra fabriker organiserades fackliga samordningskommittéer, som fungerade under arbetarmassornas kontroll. En aktionskommitté av arbetarnas förtroendemän etablerades i Liverpools elektriska industri. De brittiska gruvarbetarnas vilda strejk leddes av lokala fackföreningskommittéer.

Alla dessa fakta, i sig själva isolerade, vittnar dock om den vändning som rörelsen i sitt nästa skede kan tänkas ta, en vändning mot den strejkande arbetarklassens självorganisering via demokratiska stormöten, val av strejkkommittéer och dessas koordinering industrivis, lokalt och regionalt, ända upp till nationell nivå.

De revolutionära marxisterna måste emellertid förkasta den tes som framförts av vissa revolutionära grupper eller riktningar i Europa, framförallt i Italien, att massrörelsens autonomi i sig själv skulle utgöra den bästa – om inte enda – garantin mot att rörelsen åter integreras i det borgerliga samhället.

Varje rent ekonomisk rörelse, även den mest demokratiska med maximala initiativ från basen och maximalt oberoende av traditionella apparater, kommer i sista hand att integreras, om den begränsar sig till krav på högre lön och kortare arbetstid. Som maj 1968 än en gång visade är kapitalisterna redo att tillmötesgå varje omedelbart krav, då själva deras makt över samhället hotas. De vet mycket väl att de kan ta tillbaka med ena handen vad de gav med den andra så länge de behåller sin ekonomiska makt och kontrollen över staten. Dessutom är alla former av oberoende organisationer på arbetsplatserna omedelbart beroende av massmobiliseringens upp- och nedgång och dömda att förvandlas till tomma skal eller att helt försvinna under perioder av tillfällig tillbakagång.

Den enda garantin mot att bourgeoisien rider ut den aktuella strejkvågen består i övergångskrav av sådan art att de omöjligen kan assimileras av det kapitalistiska systemet, krav som är oförenliga med profitekonomins ”normala” funktioner, krav som utmanar de kapitalistiska produktionsförhållandena. Ur denna synvinkel sett blir kravet på arbetarkontroll viktigare än någonsin. Det är övergångskravet framför alla andra i den nuvarande fasen.

En praktisk tillämpning av propagandan för arbetarkontrollen följer logiskt av strejkrörelsens aktuella fas i Europa. Fallen mångdubblas där företagsledarna svarar på vilda strejker eller punktstrejker med lockouter och tillfälliga permitteringar, t. ex. hos Fiat och Pirelli i Italien, hos Renault-Le Mans i Frankrike, hos Vauxhall i Storbritannien. Kampen för arbetarnas vetorätt mot permitteringar och fabriksnedläggningar får därigenom en särskild aktualitet, som snabbt kan aktualisera arbetarkontrollen. Det blixtsnabba svaret från arbetarna hos Renault-Le Mans, som kontrade företagsledningens lockout med att ockupera fabriken och därmed tvinga ledningen till reträtt, är ett steg i denna riktning.

Kampen för arbetarkontroll utgör dessutom en ypperlig skola för arbetarnas självorganisering. Vad som bara sker sporadiskt under strejktider blir under denna kamp en alltmer systematisk reflex från arbetarnas sida: kollektiv organisering på själva arbetsplatserna. Kampen för arbetarkontrollen utmynnar således i stormötenas och strejkkommittéernas omvandling till effektiva organ för maktdualismen och inleder därmed en revolutionär period i landet.

6. Skapa proletariatets nya revolutionära ledarskap

Det mest karakteristiska draget i det revolutionära uppsvinget i maj 1968 i Frankrike var ett nytt ungdomsavantgarde av dimensioner som inte skådats i Europa sedan 1923. Samma drag framträder i dag åter i Italien och – i en mer anspråkslös skala – i andra kapitalistiska länder i Europa. I alla dessa fall har grupper av unga studenter eller revolutionära grupperingar förmått bryta sig ur sin isolering i förhållande till arbetarklassen, upprätta kontakter med arbetsplatserna, delta i bildandet av revolutionära grupper eller celler i fabrikerna och öva inflytande på de vilda strejkerna.

Under dessa förhållanden blir debatten om Marcuses teorier om arbetarklassens ”oundvikliga integrering” i neokapitalismen definitivt föråldrad. Men debatten om spontanismen, som i Frankrike markant avtog efter majhändelserna 1968, har tagit ny fart.

De revolutionära marxisterna hyser varken önskningar eller illusioner om att kunna ”tämja” spontana arbetarstrider, vilka i lika hög grad utgör en instinktiv revolt mot det borgerliga samhället som ett försök att befria sig från alla byråkratiska hinder.

De revolutionära marxisterna deltar i sin klass’ alla strejker och demonstrationer som aktivister, vars främsta intresse är att föra dessa strider till seger. De skall aldrig underordna rörelsens allmänna intressen åt snäva grupp- eller sektintressen.

Men på samma gång är de revolutionära marxisterna övertygade om att varje benägenhet att begränsa arbetarnas vredesutbrott tillfunktionen att uttrycka sig självt skulle leda det nuvarande uppsvinget till ett säkert nederlag. Massrörelsen är konfronterad med en klassfiende som förfogar över en högcentraliserad statsapparat och en rikedom av historisk erfarenhet i konsten att manövrera. Det är helt illusoriskt att tro att motståndaren genast skulle försvinna – eller gradvis försvinna utan att först ha blivit slagen i en allomfattande strid. Bakom en viss pseudorevolutionär fraseologi finner vi således de gamla reformistiska illusionerna om ett gradvist övertagande av makten.

Denna allomfattande strid kan inte enbart fattas som kulmen på samordnade och centraliserade strejker. Den är en revolutionär politisk strid. Dess mål är att bringa fienden ur balans, att upplösa hans materiella, moraliska och repressiva resurser, att mobilisera nationens alla exploaterade befolkningsskikt kring arbetarklassen, att besegra kapitalet ideologiskt och moraliskt innan det krossas ekonomiskt och politiskt, att vinna folkmassorna för kampen för socialismen.

Allt detta är nödvändigt för att en segerrik revolutionär kamp skall kunna störta den borgerliga staten. Utan en strategisk plan av detta slag och utan dess systematiska, medvetna och organiserade tillämpning är ingen seger över kapitalet i de högindustrialiserade länderna möjlig. När vi talar om att bygga upp ett revolutionärt parti kring ett revolutionärt övergångsprogram är det en sådan strategi som vi har i sikte.

Långt ifrån att motverka varandra är i stället arbetet för det revolutionära partiet, massrörelsens autonomi och spontanitet, arbetarklassens växande kampvilja och proletariatets ökande medvetenhet element som berikar varandra och samverkar.

Det finns inget annat alternativ till denna samverkan än tron på improvisationer och det omedvetna, dvs. tro på underverk. IV Internationalen föredrar att arbeta för uppbyggandet av revolutionära partier, till vilka Internationalens nuvarande sektioner endast utgör grundelementen, framför att hänge sig åt en dylik irrationell och illusorisk tro.

Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)

Strejkvågen och avantgardet

Resolution antagen vid Revolutionära Marxisters 1:a kongress 1970

Den europeiska strejkvågen har nått Sverige. Med en fördröjning och försvagning som betingats av det svenska klassamarbetets långa tradition har skalvet från den franska majrevolutionen nått reformismens svenska mönsterbygge. Fasaden är spräckt, och sprickan vidgas. Situationen har undergått en grundläggande förändring, som gör den svenska vänsterns karakteristiska frågeställningar under 60-talet förlegade.

60-talets stora politiska landvinning var tillkomsten av en revolutionär minoritet till vänster om de reformistiska och revisionistiska arbetarpartierna. Den utgjordes till större delen av ungdom, främst de studentmassor som genom utbildningsexplosionen i det senkapitalistiska samhället fått ökad social tyngd. Denna ungdom väcktes av den tredje världens kamp mot imperialismen, lärde sig förstå den som ett led i en världsomspännande kamp mellan kapital och arbete, sökte sig tillbaka till den revolutionära arbetarrörelsens traditioner – och sökte förgäves nå kontakt med dagens arbetarklass. Den frågade: var är arbetarklassen i den anti-imperialistiska kampen? Hur kan arbetarklassen väckas? Några frågade: är arbetarklassen fortfarande en revolutionär klass? Någon sade att arbetarklassen var mutad. Många väntade den egna arbetarklassens mobilisering i en framtid där revolutionen, i enlighet med Lin Piaos tes, har erövrat hela den tredje världen, ”jordens landsbygd”, och kringränt ”städerna”, imperialismens länder.

Hela detta komplex av frågeställningar och förklaringsförsök har förlorat sin aktualitet. Strejkvågens genombrott bildar en skarp gräns mellan 60-talets och 70-talets Sverige. Den tidiga mobiliseringen av studentmassorna framstår som ett utslag av de specifika dragen i studentmiljön. Genom sin unika ställning i samhällets kunskapsproduktion och den intellektuella karaktären i sin miljö är studenten särskilt mottaglig för ideologiska impulser. Till detta bör läggas studenternas obundenhet gentemot de traditionella organisationerna inom kapitalismen, både organisationer av klart repressiv karaktär och byråkratiserade arbetarorganisationer av socialdemokratisk eller stalinistisk färgning. Därför har den borgerliga ideologins kris liksom socialdemokratins/ stalinismens utdragna kris särskilt drabbat studenterna och här gett upphov till omfattande omgrupperingar i riktning mot den revolutionära marxismens tradition. Vidare har studenternas sociala roll som den borgerliga ideologins överstepräster förändrats genom utbildningsexplosionen: alltfler studenter tvingas nu vandra från föreläsningssalarna till verkstadsgolven eller kontorslandskapen. Studentmiljöns radikalisering är ett förebud om kommande sociala strider mellan huvudklasserna. I en tid som föregår dessa strider, i en tid då proletariatet demobiliserats eller samlar sina styrkor för en ny mobilisering, kommer klarsynta minoriteter ur studentmiljön att under intryck av ideologiska, moraliska och sociala impulser söka ställa sig i arbetarklassens tjänst och bilda kärnan i ett revolutionärt avantgarde med otillräcklig förankring i arbetarklassen. Avantgardets specifika utvecklingsprocess ligger då före klassens.

I dag är förhållandet omkastat. Strejkvågens genombrott i Sverige har distanserat den revolutionära vänsterns orienterings- och formeringsförsök. Arbetarklassens spontana mobilisering ligger före den politiska nyformeringen. Den klasskamp som tänts företer alla drag av en spontan klassmobilisering utan dess nödvändiga politiska komplement i ett revolutionärt parti.

Utan att nå den franska eller den italienska strejkrörelsens bredd eller intensitet låg den svenska strejkvågen på en kvalitativt hög nivå och kan inte uttömmande beskrivas som en serie lönestrider. Den innehöll element av en strukturkritik, en utmaning av kapitalismens produktionsförhållanden. Hamnstrejken i Göteborg, som varslade hela rörelsen, var en konflikt om arbetsköparnas befälsrätt på arbetsplatsen. I malmfälten, där rörelsen fick sitt genombrott, kämpade man icke för bättre ackord utan mot ackordsystemet, mot hela den systematiserade utsvettning med vilken kapitalet söker säkra sina profiter utan hänsyn till den mänskliga organismens krav. Parollen ”Vi är inga maskiner!” var klassens spontana protest mot ”reifikationen”, kapitalismens tendens att reducera människor till ting.

Med hänsyn till organisationsformerna tangerade den svenska strejkvågen t. o. m. en kvalitativt högre nivå än den franska majrevolutionens generalstrejk. Där frambragte den revolterande klassen inga autonoma organ; ”strejkkommittéerna” i fabrikerna var i stort sett identiska med fackföreningarnas lokala avdelningar. I den svenska strejkrörelsen uppstod självständiga strejkkommittéer, som temporärt satte fackföreningsbyråkratin ur spel.

Man kan söka härleda nödvändigheten av sådana autonoma organ ur den svenska klasslagstiftningen, som binder fackföreningarna till händer och fötter. Men man bör beakta att denna nödvändighet alltid funnits och att de aktuella svenska strejkkommittéerna hade paralleller i strejkrörelsen på kontinenten. Det rör sig här om ett internationellt fenomen som har en djupare orsak än varierande nationella lagstiftningar: den generella motsättningen mellan klassmobilisering och byråkrati. Den svenska strejkvågen genombröt fackföreningsbyråkratins kontroll över arbetarklassen, och samtidigt förnam det svenska samhället en första fläkt av maktdualism.

Arbetarklassens suveräna rätt att handla i egen sak genombröt den borgerliga rättsordningen. Termen ”illegal strejk” började förlora sin innebörd. Legaliteten bleknade inför en verklighet, där en ”illegal” maktfaktor gav sig till känna. LKAB-strejken gav impulser till en omfattande strejkvåg i mitten av januari. Influerade av gruvarbetarna och stärkta av framgångarna på Volvo (”Volvoavtalet”) gick arbetarna i ”vild” strejk i verkstäder och fabriker över hela landet. Denna strejkvåg kom i sin tur att ge impulser till LKAB-arbetarna, och dessa spontana strejkaktioner – den kanske viktigaste händelsen i Sverige sedan krigsslutet – kulminerade i gruvstrejkens slutskede.

Det är emellertid vår plikt att säga att gruvstrejken inte bara uppenbarade den spontana klassaktionens kraft utan även dess begränsningar. Dessa begränsningar framträdde på ett dramatiskt sätt i strejkens slutskede. Strejkkommittén hade tillkommit i kamp mot fackföreningsbyråkratin, som handlar över arbetarnas huvuden. Dess uppgift var att flytta ner avgörandena till basen. Men den 1 februari föll strejkkommitténs majoritet själv för den byråkratiska skötesynden att handla mot basens vilja, genom att i strid med stormötenas beslut rekommendera återgång till arbetet. Den byråkratisk-reformistiska tendensen gav sig på nytt till känna.

Ture Rantatalo, som spelade och kunde fortsätta att spela huvudrollen inom strejkkommittén, gav uttryck åt en reformistisk syn på arbetarnas kamp såsom en kamp inom och icke mot det kapitalistiska systemet: ”Vi har fått Lundberg på knä. Det finns de som säger att vi skall ha honom på rygg också. Men om han ligger på rygg för länge blir han black, och då blir det ingenting kvar åt oss.” Uttalandet kommer att bli klassiskt som uttryck för hänsynsfullt umgänge med klassfienden (Kläm till, men inte för hårt). Elof Luspa förde klassmedvetandets talan när han på stormötet den 2 februari föreslog att ”ja-sägarna” skulle uteslutas ur strejkkommittén och ersättas med militanta arbetare. Men stormötet följde inte Luspa. Det beslöt att strejkkommittén skulle bevaras sådan den var, sammansatt av liberaler, socialdemokrater, vpk:are och revolutionära arbetare.

Det var strejkkommitténs styrka och dess svaghet att den troget återspeglade alla skiftningar av politisk mognad bland gruvarbetarna. Det var en representation, själv i behov av ledning. De förbryllande försäkringarna från kommittéhåll att strejken var ”opolitisk” var det omedelbara uttrycket för bristen på en vidare gemensam orientering. Ytterst uttryckte de frånvaron av ett revolutionärt parti, som hade kunnat artikulera den spontana klassaktionen och mobilisera det nödvändiga masstödet kring den.

Trots sina begränsningar hade strejkkommittén förmått formulera klasspolitiskt viktiga krav. Det mest explosiva bland dem var kravet att bindande avtal skulle slutas under pågående strejk. Detta krav hotade den svenska arbetsmarknadens tysta överenskommelse, enligt vilken arbetsköparna endast förhandlar i överläge. Detta krav berörde hela den svenska arbetarklassens intressen.

Kring detta krav var en nationell mobilisering möjlig. Ett revolutionärt parti med den nödvändiga förankringen inom arbetarklassen hade genomfört denna mobilisering – och på alla nivåer! Det hör till denna strejks absurditeter att LKAB:s strateger hela tiden fick verka i fred i LKAB-huset i Stockholm. Denna bedömning torde delas av LKAB-ledningen, som under hela strejken höll huset i ett larmtillstånd med spärrade förbindelseled inom fastigheten. LKAB:s farhågor var på klasskonfliktens nivå. Masstödet åt gruvarbetarna var det icke.

Genom sin tyngd och genom sin varaktighet hade LKAB-strejken samlat det nationella intresset utan att dock representera en övermäktig stöduppgift. Det låg inom den svenska arbetarklassens och den svenska vänsterns förmåga att hjälpa 4 800 gruvarbetare till full seger – i stället för att se dem återvända till gruvan när malmlagren redan var på upphällningen. Det spontana masstöd som utvecklades visade vad som kunde ha åstadkommits under ett revolutionärt partis ideologiska och organisatoriska ledarskap. Detta ledarskap hade även blivit strejkkommitténs ledstjärna och fört strejkrörelsen och massrörelsen i fruktbar växelverkan framåt.

Den svenska strejkvågens lärdom är en bekräftelse av den leninistiska tesen om partiets nyckelroll. Partiet kompletterar klassens sporadiska mobiliseringar genom sin egen kontinuerliga mobilisering, under vilken det hinner utveckla och befästa de insikter och organisatoriska instrument som det kan ställa till den mobiliserade klassens förfogande.

Vi tror att Sveriges revolutionära arbetarparti kommer att bildas och att det kommer att motsvara arbetarklassens och ungdomens revolutionära tendenser. Det kommer icke att fostra till andlig underkastelse under en ledares auktoritära fadersgestalt. Det kommer icke att okritiskt imitera ett ideologiskt centrum som det icke kan påverka. Partiet kommer att bäras upp av sina medlemmars revolutionära självaktning och ohämmade kritik, och det kommer att finna sin internationella orientering i den oinskränkta delaktigheten i en revolutionär Internationals beslutsprocess.

Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)

Med huvudet i syltburken

I förra veckan kunde Sveriges Television gripas på bar gärning. I sena Aktuellt – direkt från demonstrationerna i Frankrike – kunde vi se och höra kanalens egen Erika Bjärström. Hon hade ställt sig framför kameran mitt i paradernas Champs-Élysées, med Triumfbågen i bakgrunden som en vackert upplyst lokal markör. Aktuellts hemmaredaktion lät berätta att demonstrationerna i Paris gått över i upplopp och släppte sedan in Bjärström i rutan. Hon sa sig visserligen vara ”en liten bit ifrån händelserna” men visste ändå att det nu handlade om: Våldsamma kravaller mellan en liten hård kärna med 3 000 upprorsmakare och den franska polisen.

Men här var uppenbart att Bjärström inte bara hade fingrarna i sylten. Nej hon var helt enkelt nere med hela huvudet i burken. Då jag timman innan i livesändningar från Sky News och CNN, minut för minut, kunde följa polisbrutaliteten på Place de la République, nära tre kilometer (!) från Bjärströms kamera på Champs-Élysées, höll jag på att kantra i min rankiga fåtölj när jag såg hennes bisarra inslag. Visst det finns i Paris några hundra`ungdomar i kriminella gäng som ”liftar” med de stora fackliga demonstrationerna och slår sönder både bilar, skylfönster och demonstranter.

Men under två timmars direktsändning från Place de la République syntes inte skymten av ens en enda ”upprorsmakare”. Torget var i stället smockfullt med ett kompakt uppbåd av led efter led med den ökända kravallpolisen. Långa rader med svarta skalbaggar för övrigt bra lika sina kollegor i Vitryssland. Skyddade av sina sköldar och med långa batonger i högsta hugg drev de sedan fram i vågor för att fullständigt hänsynslöst misshandla några tusen oskyddade helt fredliga demonstranter som samlats på torget. Vita monstruöst stora lastvagnar rullade efter och vräkte med sina kanoner ut både vatten och tårgas över de fullständigt vanmäktiga demonstranterna.

CNN:s reporter blev t o m så upprörd över polisbrutaliteten och den smått surrealistiska scenen av övermakt att han jämförde övergreppen på Place de la République med händelserna 1989 på Himmelska fridens torg i Peking. Han tvingades visserligen att, dagen därpå, be om ursäkt för sin överdrift. Det är ändå en stor skillnad mellan stridsvagnar och vattenkanoner.

Men här hemmavid skulle vi i stället behöva en ursäkt från SVT. Hur kan fridsamma ungdomar pekas ut och begabbas som upprorsmakare? Men den ursäkten lär vi aldrig få. Inte heller lär vi få veta varför ”Sveriges största nyhetsprogram”, som det så skrytsamt heter, samma kväll fullständigt ignorerade den den största strejken i Storbritanniens historia sedan 1926. En strejk från en och en halv miljon offentliganställda till försvaret av sina redan så låga pensioner.

Då är det inte heller så svårt att förstå varför SVT, liksom all övrig svensk media, tidigare i veckan teg om att den nya vänstern i Tyskland, PDS-Linke, i delstatsvalet för Sachsen-Anhalt, fick en historisk framgång genom att bli ett större parti än socialdemokraterna. Lika naturligt blir då den i Sverige talande tystnaden om att tyska IG Metall, Europas starkaste fackliga organisation, i sin avtalsrörelses uppmarsch kräver femprocentiga löneökningar och redan har börjat rusta för strejk.

Pressade av den starka folkliga kritiken mot EU efterlyser Margot Vallström och hennes kommissionärer ofta och ivrigt en dialog med EU:s alla medborgare om framtiden. Hon rundpratar om några sofistikerade diskussionsforum här eller där och vill öppna upp internet, för att som det heter, så brett som möjligt kunna lysa igenom alla framtidsfrågor.

Men i ungdoms- och arbetarstridernas Europa är detta bara ytlig fernissa som flagnar innan den ens hunnit torka. Europas framtid kommer dessbättre inte att bestämmas av vare sig EU-kommissionens eller SVT:s sk agenda. Nej, det är i den senaste tidens ungdoms- och arbetarstrider som vi redan har börjat se de viktigaste inläggen i vår debatt om Europas framtid!

Detta är också skälet till att SVT ständigt tiger om eller grovt förvränger dessa inlägg.

Göte Kildén

Från tidningen Internationalen 7 april 2006

Den proletära demokratin

Den proletära demokratin har alltid varit en av arbetarrörelsens grundprinciper. Socialismens och kommunismens tradition var fast förankrad i denna princip, under Marx och Engels epok som under Lenins och Trotskijs. Det behövdes den stalinistiska diktaturen i Sovjetunionen för att skaka denna tradition. Även fascismens tillfälliga seger i Väst- och Centraleuropa bidrog härtill. Men orsakerna till detta ifrågasättande av den proletära demokratin är djupare och äldre. De sammanhänger med byråkratiseringsfenomenen i de stora arbetarorganisationerna.

BYRÅKRATIN MOT DEN PLROLETÄRA DEMOKRATIN

De första till att undergräva den proletära demokratins principer var socialdemokratins och fackföreningsrörelsens byråkrater, som började öka intervallerna mellan de allmänna medlemsmötena, manipulera dessa eller undertrycka dem helt. De började även begränsa eller undertrycka den fria debatten och kritiken inom sina organisationer. Och de tvekade inte ens att appellera till polisen (inklusive den hemliga polisen) för att bekämpa revolutionära minoriteter. Här gav den tyska socialdemokratin alltifrån första världskriget ett bedrövligt exempel, som under de följande åren följdes överallt.

I detta avseende har den sovjetiska byråkratin och de stalinistiska kommunistpartiernas (eller de stalinistiskt ledda fackföreningarnas) byråkratier endast följt samma exempel och vidgat det mer och mer: undertryckande av fri ™diskussion och meningsbrytning, förtal och förolämpning av meningsmotståndare i stället för argumentering och debatt, massivt fysiskt våld för sätta motståndarna ”ur stånd att skada”. Således utrotade Stalin under den ”stora utrensningens” dystra år (1935—38) hela det gamla bolsjevikgardet, som hade lett oktoberrevolutionen, och majoriteten av Lenins centralkommitté.

Den unga generation av antiimperialistiska och antikapitalistiska militanter som nu vaknar till revolutionärt medvetande återknyter spontant till den proletära demokratins traditioner. Detta kunde man i maj och juni konstatera i Frankrike, där vid revolutionära student- och arbetarmöten alla riktningars yttranderätt svartsjukt bevakades. Men denna generation är icke alltid medveten om alla de princip- och effektivitetsskäl som talar för denna proletära demokrati.

Därför kan den vara mottaglig för en demagogi av stalinistisk ursprung, for närvarande spridd av viÀssa prokinesiska sekter, som söker göra troligt att den proletära demokratin strider mot ”revolutionens intressen”. Det är därför nödvändigt att åter med skärpa framhålla dessa skäl.

EN GRUNDPRINCIP FÖR ARBETARRÖRELSEN

Arbetarrörelsen kämpar för arbetarnas befrielse. Men denna befrielse innebär avskaffande av alla former av exploatering och förtryck som arbetarna är utsatta för. Ett avvisande av den proletära demokratin innebär helt enkelt att man vill bevara den för arbetarmassorna rådande omöjligheten att ge uttryck åt sina egna uppfattningar.

Den marxistiska kritiken av den borgerliga demokratin utgår från tanken att den endast är formell, eftersom arbetarna icke förfogar över de nödvändiga materiella medlen för att begagna sig av de rättigheter som de borgerliga författningarna formellt tillerkänner alla medborgare. Pressfriheten är bara formell när endast kapitalisterna och deras agenter ar i stånd att mobilisera det kapital som krävs för att starta  en dagstidning.

Men den slutsats som följer av denna kritik av den borgerliga demokratin är tydligen att förutsättningar måste skapas som ger alla arbetare tillgång till idéspridningens medel (tryckerier, möteslokaler, radio och television, affischer osv.). Om man däremot drar slutsatsen att ett enda parti som proklamerar sig som ”proletariatets ledande parti” — eller till och med en liten sekt som proklamerar sig ensam som ”renlärigt revolutionär” — har rätten till ordet, till pressen, till spridningen av sina idéer, under uteslutning av alla andra riktningar inom arbetarklassen, då riskerar man att öka det politiska förtryck som arbetarna är utsatta för i stället för att avskaffa det.

Stalinisterna svarar ofta: arbetarnas befrielse består i avskaffandet av det kapitalistiska systemet. Vi är överens däri att avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedlen, av den på profit grundade ekonomin och den borgerliga staten är nödvändiga förutsättningarÀ för arbetarnas befrielse. Men nödvändiga förutsättningar är ännu icke tillräckliga förutsättningar.

Ty sedan det kapitalistiska systemet avskaffats uppstår frågan: vem kommer att administrera fabrikerna, ekonomin, kommunerna, staten, skolorna och universiteten? Om denna rätt tas i anspråk för ett enda parti, om detta genom terror monopoliserar maktutövningen, om det icke tillåter arbetarnas massa att uttrycka sina åsikter, sin kritik, sina farhågor och sina krav, om det utesluter dem från administrationen — då är det ofrånkomligt att en allt djupare klyfta uppstår mellan denna allsmäktiga byråkrati och arbetarmassorna. Då blir arbetarnas befrielse endast ett bländverk. Och utan verklig proletär demokrati på alla områden inklusive organisations- och pressfrihet är ett verkligt proletärt självstyre inom ekonomi och samhälle, en verklig befrielse av arbetarna en omöjlighet.

UTAN PROLETÄR DEMOKRATI INGEN PROLETÄR AKTIONSENHET

Dessa principskäl stöds av effektivitetsskäl.

Som varje annan social klass i historien är arbetarklassen icke homogen. Den har gemensamma klassintressen, både omedelbara och historiska. Men denna intressegemenskap är genomvävd av intressedifferenser, som har olika orsaker:

förekomsten av omedelbara särintressen (på grund av yrke, gruppering, lokalisering, facklig organisation osv.) och förekomsten av olika medvetenhetsnivåer. Betydande proletära skikt har ännu icke blivit medvetna om sina historiska intressen. Andra har influerats av borgerliga och småborgerliga ideologier. Ännu andra har böjts av det förflutnas motgångar och nederlag, av skepticism eller till och med av den förnedring som utgår från det kapitalistiska samhället.

Det kapitalistiska systemet kan emellertid endast störtas om arbetarna mobiliseras mot det i samfälld aktion. Och denna aktionsenhet kan endast uppnås om olikheterna i fråga om särintressen och medvetenhetsnivå kan komma till uttryck och genom diskussion och övertygelse successivt neutraliseras. Att förneka dem eller att brutalt undertrycka dem kan endast leda till att aktionsenheten bryts och att arbetargrupper successivt drivs in i passiviteten eller till och med över till motståndarsidan.

Var och en som varit med om en strejkrörelse vet av erfarenhet att den strejk lyckas bäst som förberetts och letts genom talrika möten med alla berörda arbetare, där alla skäl som talar för strejken kunnat utvecklas, där alla meningar kunnat komma till uttryck, där klassfiendens alla argument kunnat desarmeras. Om en strejk utlöses utan en sådan demokratisk process ökas risken att många arbetare endast motvilligt följer strejkparollen — om de följer den alls.

Vad som gäller för en isolerad strejk gäller i mycket högre grad för en generalstrejk eller en revolution. Alla stora revolutionära rörelser i arbetarnas historia — från den ryska revolutionen över den tyska och den spanska revolutionen till den revolutionära rörelsen i maj och juni 1968 i Frankrike, för att nämna endast dessa exempel — alla har kännetecknats av veritabla explosioner av den proletära demokratin. Talrika proletära riktningar existerade bredvid varandra, uttryckte sig fritt i tal och skrift, diskuterade inför hela klassen.

Ordet sovjet — arbetarråd — uttrycker denna motsatsernas enhet: arbetarnas enhet i mångfalden av deras riktningar. På de ryska sovjeternas 2:a kongress, som i oktoberrevolutionen tog makten, fanns ett dussintal olika riktningar och organiserade partier. Varje försök att undertrycka denna proletära demokrati (det gjordes t. ex. av socialdemokratin i Tyskland, av stalinisterna i Spanien) varslade eller uttryckte revolutionens nedgång och nederlag.

UTAN PROLETÄR DEMOKRATI INGEN KORREKT POLITISK ORIENTERING

Frånvaron av proletär demokrati hindrar inte bara arbetarnas aktionsenhet; den hindrar även en korrekt politisk orientering.

Det är sant att arbetarrörelsenz för sin orientering i den ekonomiska, sociala och politiska striden förfogar över ett utsökt instrument: den revolutionära marxismen. Men instrumentet måste även användas korrekt, och detta är ingens monopol.

Marx och Lenin var utan tvivel geniala personligheter. Men livet och historien ställer oupphörligt nya problem som icke helt enkelt kan lösas med hjälp av heliga texter.

Stalin, som före sin död av många hederliga kommunister betraktades som ”ofelbar”, har i verkligheten begått otaliga misstag, för att icke tala om hans förbrytelser, av vilka några — beträffande jordbrukspolitiken — medfört olycksdigra konsekvenser för hela det sovjetiska folket under tre decennier. Mao Tse-tung, som av andra naiva själar betraktas som ”ofelbar”, samtyckte till den indonesiske kommunistledaren Aidits politik ända fram till den indonesiska militärens statskupp; denna politik är åtminstone delvis ansvarig för 500 000 indonesiska arbetares och kommunisters död.

Myten att ett partis centralkommitté eller centralkommitténs majoritet ”alltid har rätt” tillbakavisade Mao själv i den kinesiska centralkommitténs berömda resolution om kulturrevolutionen från april 1967.

Men om ingen människa och ingen grupp har monopol på sanningen och visheten, då är debatten oumbärlig då det gäller att fastställa en korrekt politisk orientering. Genom att vägra debatt under någon som helst förevändning (och förevändningen att meningsmotståndaren är ”kontrarevolutionär” eller rent av ”fiendens agent” är lika gammal som byråkratin), genom att ersätta debatten med förolämpningar, eller fysiskt våld dömer man sig själv till att förbli fången i felaktiga föreställningar, otillräckliga analyser och misstag med olyckliga — om icke förödande — konsekvenser ..

I själva verket är saken mycket enkel. Den som har förtroende för sina idéer och för massorna, den som är övertygad om att ha rätt kommer inte att frukta debatten med någon …

På det psykologiska planet är vägran att diskutera och tendensen att ta sin tillflykt till invektiv och handgripligheter ett uttryck för bristande självförtroende, rädsla, sjukliga mindervärdes- eller skuldkomplex.

Men när dessa individualpsykologiska fenomen framträder hos grupper och riktningar fogas sociologens dom till psykiaterns: det rör sig undantagslöst om riktningar som är rädda för massorna, som icke har förtroende för massorna, som vill sätta sig själva i mässornas ställe, som vill hindra arbetarna från att befria sig själva, som söker privilegierade gruppers förmåner. Och som sådana bör de bekämpas, ty deras handlande är ödesdiger för de exploaterades befrielsekamp.

Ernest Mandel

Ursprungligen; E. Mandel, Pour la démocratie ouvriere (La Gauche, arg. 12 nr 43—44).
På svenska i Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1969

Att ena arbetarklassen i kamp för sina intressen

Grunden för fackligt arbete är just att ena arbetarklassen.

När man arbetar lokalt handlar det om att hitta vägar att ena människor som arbetar på samma arbetsplats. Detta oavsett hudfärg, hårfärg, musiksmak, ålder, kön, bakgrund, eventuell partipolitisk tillhörighet eller sympati. Oavsett om man är 20-årig hip-hopare eller 60-årig dansbandsfanatiker.

Det gäller att inte bara argumentera ideologiskt för detta, men framför allt och i första hand att hitta de frågor som verkar enande. Om man kan ena folk kring konkreta kampfrågor så kommer ”ideologin” av sig själv. Och det är inte så svårt egentligen. Det handlar framför allt om löner och arbetsvillkor, men också om att inte bli illa behandlad eller diskriminerad på sin arbetsplats.

För att kunna ena folk på en arbetsplats är det en stor fördel om alla är med i samma fackförening. Det är det som är poängen med fackföreningen; att alla enas om krav och sedan för fram dem tillsammans.

Men det räcker inte an ena folk på en arbetsplats, de anställda inom exempelvis hela postbranschen måste också kunna agera tillsammans. Och i ”globaliseringens” tidevarv blir del allt viktigare att kunna agera på internationell nivå. ”One big union” för att citera Joe Hill.

Viktigt är förstås också an någon eller några på arbetsplatsen böljar organiserandet, de som blir förbannade på sakernas tillstånd eller de som helt enkelt är tillräckligt ”tokiga”. Det är att lura sig själv att tro att saker ”bara händer”. Det är alltid någon, några som tar initiativ.

Jag tar ett exempel från min egen verklighet. Jag jobbar på Posten som brevbärare och är organiserad i SEKO vilket de flesta postanställda är. SEKO är det tredje största förbundet inom ”LO-familjen”.

En liten seger kan betyda mycket

På ett mindre brevbärarkontor i Stockholm var det för drygt tio år sedan personalbrist, det jobbades nästan ständig övertid. En del tyckte att det var okej att tjäna extrapengar ett tag, men till slut blev allt fler trötta på situationen. De förtroendevalda hade krävt mer personal och namnlistor hade gått runt, men utan gensvar från cheferna. Argument till de enskilda att på egen hand säga nej till att jobba övertid om de inte orkade, fungerade inte. Till slut lyckades de förtroendevalda ordna ett medlemsmöte dit alla medlemmar kom, inklusive ett par oorganiserade. ”Någon” föreslog att alla skulle vägra jobba över tills mer personal hade anställts. Alla gick med på detta. Eftersom vi har något som kallas lagen om kollektivavtal i Sverige, som säger att när ett avtal har skrivits under av arbetsgivare och fack så råder fredsplikt – det vill säga ingendera parten får ta till stridsåtgärder – var de förtroendevalda naturligtvis tvungna att säga att: ”Vi inte kan stödja en avtalsstridig aktion”. Alla visste dock att de förtroendevalda egentligen var med på det hela.

Ingen jobbade över, mängden kvarliggande post växte, cheferna sprang till sena kvällen och bar post. Det tog två veckor, sedan anställdes två personer till.

Under flera år efteråt var det mycket lätt att jobba fackligt, närmare en fjärdedel av medlemmarna hade någon form av fackligt uppdrag och man var besviken när det bara var 50 procent av medlemmarna på medlemsmötena. Genom att först ena folk om frågan, agera tillsammans, och vinna striden hade den fackliga solidariteten och medvetenheten ökat markant. Och stoltheten, att kunna bära huvudet högt.

Och när det inte räcker?

Men ofta räcker det inte med att kämpa lokalt. Under åren som kom med kapitalets ideologiska offensiv för konkurrens och den allmänna högervågen, i samband med avideologisering av facket, blev posten bolagiserad och konkurrensutsatt. Vi har nu haft ett antal år av försämringar för de postanställda – vad gäller löner och arbetsvillkor. Den fackliga aktiviteten minskade på det lilla kontoret. ”Jo. vi har väl en bra klubb här, men förbundet skriver ju ändå på dåliga avtal, vi får det ändå sämre hela tiden.” Den fackliga aktiviteten minskade – folk slutade gå på medlemsmöten och engagera sig. Vi insåg att man måste ta strid även utanför den egna arbetsplatsen.

Förändra facket?

Vi valde att försöka få vårt förbund att både ta den ideologiska striden mot avregleringar och konkurrensutsättning och att få förtroendevalda att börja ta strid för bra avtal. Detta betyder att man måste tala om vad man tycker och försöka vinna först de egna arbetskamraterna för detta och sedan postisar på andra arbetsplatser, andra klubbar och andra branscher inom SEKO. Och se till att välja representanter som på allvar vill ta strid for sina medlemmar.

Vår klubb har börjat detta arbete. Vi är inte de enda och vi försöker knyta kontakter med folk på andra arbetsplatser. Men tyvärr är det många som väntar på an någon annan ska göra jobbet. Bland postisar har det funnits tankar om att bilda ett nytt fackförbund, om inte förbundet skulle ändra sig. För mig personligen är det inte viktigt vad fackföreningen heter. Det viktiga är att veta att man både klarar av att bygga en stark och livskraftig organisation och en som vill och kan slåss för sina medlemmar.

Att bygga nytt eller förändra gamla organisationer är en strategisk fråga. Man måste fråga sig vad vi kan göra av den situation vi har idag. Jag har valt att försöka göra det stora facket bättre. Andra har valt andra vägar. Finns det fler organisationer på en och samma arbetsplats måste man försöka ena arbetskamraterna ändå. Organisationen får inte bli ett hinder för att bedriva facklig kamp.

Just i skrivande stund har SEKO varslat om strejk på Posten. Man kräver ett nytt och bättre lönesystem, som dels innebär högre ingångslön och dels en snabbare löneutveckling. Att vi har haft en mycket dålig reallöneutveckling jämfört med andra är naturligtvis huvudanledningen till kraven. Men också att en del klubbar inte har gett upp. att man har fortsatt att hålla medlemsmöten, skriva protestlistor, skriva öppna brev, kräva avtalen ut på omröstning bland medlemmarna innan de skrivs under, föreslå mer kampvilliga förtroendevalda, genomföra utåtriktade aktioner med mera, har nog bidragit, i alla fall till en del, att det nu ser ut som att det kan bli strejk på Posten.

Själva organiserade vi en aktion i tre dagar på Medborgarplatsen i Stockholm. Det var framför allt yngre medlemmar som var drivande. Vi visade med bilder, en fullastad cykel och ett berg med fingerad ”post och reklam”, en brevbärares vardag. Samtidigt redogjorde vi för våra lönenivåer. Positiv reaktion från allmänhet, nästan total likgiltighet från massmedia och en liten men tydlig puff på våra förhandlare att inte backa från våra krav.

Många sätt är bra

Det finns många sätt att jobba fackligt. De sämsta är väl när någon råkar bli vald av ett fåtal av medlemmarna på årsmötet och sedan aldrig gör något eller sitter på en expedition hela dagarna. För mig finns det några viktiga saker.

1. Medlemmarna i facket ska bestämma. De som väljs i förtroende att föra sin kamraters talan måste alltid vara beredda på att förtroendet upphör om de inte sköter sig och då kunna avsättas. Därför behövs det strukturer och arbetssätt som garanterar detta. Att på olika sätt skapa en aktivitet på arbetsplatsen är inte nog, det måste vara aktiviteter som lyfts upp av medlemmarna.

Medlemsmöten, enkäter, omröstningar är redskap för att medlemmarna ska bestämma. Pröva olika/nya mötesformer om de gamla inte runkar! Och varför inte medlemsomröstningar om alla avtal innan de skrivs under?

2. Alla ska veta allt. De förtroendevalda ska informera om allt som berör medlemmarna. Medlemmarna ska kunna reagera innan de förtroendevalda har bestämt något ihop med arbetsgivaren. Naturligtvis inte känsliga personärenden, men man ska akta sig för att tro att frågor är oviktiga eller ointressanta för medlemmarna. Det är bättre att veta vad arbetskamraterna/medlemmarna tycker än att gissa. Och oftast vet arbetsgivarna mycket väl om vi vet vad kompisarna tycker eller om vi bara gissar!

3. Stanna inte vid den egna arbetsplatsen! Vi lever i ett klassamhälle, hela världen är ett klassamhälle. Vi tjänar på att bygga broar av solidaritet mellan arbetsplatser, branscher, förbund, länder och världsdelar.

4. Se bortom dagens klassamhälle! Om man accepterar status quo, det vill säga att några få har makten eller att konkurrensutsättning är nödvändig, så kommer man aldrig att uppnå vare sig några större eller varaktiga förbättringar.

Sven Jinton är brevbärare i Stockholm och aktiv i SEKO.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering