Etikettarkiv: Facket

Låga lönelyft och maktförluster

Nyligen sa Metalls ledning ja till ett centralt avtal som ska gälla i tre år. LO-tidningen sammanfattade kritiskt avtalet med orden att det är “svårt att inte gratulera arbetsgivarvärlden till en så här långt framgångsrik avtalsrörelse”. I svensk industri har produktiviteten ökat mest i västvärlden, bara i Taiwan och Sydkorea har industrin blivit mer effektiv. Vi vet vad detta betyder: att vi jobbar allt hårdare. Tillsammans med låga löneökningar har det gjort att arbetskraftskostnaden i Sverige minskat mest i Europa.

I årets avtal fanns chansen att kunna ta tillbaka en del av detta. Tyvärr har Metall gått med på ett avtal på samma låga nivå som tidigare, dessutom på tre år. Företagens vinster, direktörernas löner och de höga chefernas bonusar kommer därigenom att fortsätta skjuta i höjden.

Makten över fritiden

Men avtalet handlar inte bara om pengar. Det handlar också om makt. En av de viktiga saker som skulle upp i förhandlingarna var makten över övertiden. Det var efter det förra centrala avtalet som arbetsgivarna lyckades få in de regler som företagen nu använder för att tvinga folk att jobba över. Nu fanns chansen att ändra detta men Metall tog den inte, trots att sådana krav kommit från många håll. Enligt uppgifter släppte Metalls förhandlare dessa krav det första de gjorde.

Trots förhandlingar med fackliga representanter på olika nivåer, anmälan till Arbetsmiljöverket från skyddet och en en massa goda argument från de allra flesta av oss, har inget kunnat påverka fabriksledningens beslut. Rotationerna skall vara små och därmed basta!

Montörer fick nog

På en monteringsavdelning på Volvo Personvagnar fick montörerna för ett tag sedan nog av detta. Liksom på de flesta andra ställen saknades det ofta personal och de redan korta rotationerna blev löjligt små när folk från inhyrningsfirmor ständigt låstes på några av balanserna.

Eftersom det inte hade hjälpt med förhandlingar och argument och chefen inte vågade göra några förändringar.

Makten över arbetstid och anställningar

En sak som det inte talas så högt om är att arbetsgivarnas rätt att bestämma arbetstiden ökats med ytterligare några minuter per dag. En liten men viktig maktförskjutning. En annan maktfråga är regler om anställningar. Även här får arbetsgivarna ökad makt.

Vem bestämmer?

Runt om i världen är det normalt att facket avslutar förhandlingen genom att fråga medlemmarna om de är nöjda genom att ha en omröstning om avtalet. Men inte i Sverige. Senast Metall lät medlemmarna rösta om avtalet var 1954! Istället är det våra representanter i avtalsrådet som får svara för oss. Och där ger de allra flesta alltid samma svar hur än avtalen ser ut: “Ja”.

Lokala förhandlingar

Nu börjar snart de lokala förhandlingarna och då är det upp till Volvo Verkstadsklubb att ta upp såväl ekonomiska krav som maktfrågor. Inte minst makten över vår fritid, våra rotationer och vår arbetsorganisation.

Lars Henriksson 2007-04-18

Facken – en maktfaktor i klimatkrisen

Förutom bland sagofarbröderna på Svenskt näringsliv minskar antalet människor som förringar den globala uppvärmning snabbare än polarisen smälter. Det är bra men också ett problem. När varenda politiker och företagsledare poserar som klimatvän är risken är att vi lutar oss tillbaka och tror att saken är biff. För det är den inte.’, ’Optimister säger att vi kan räddas från ett globalt klimatskred men då måste i-länderna minska koldioxidutsläppen med 90 procent innan 2030. 90 procent, alltså.

I dagarna lägger EU fram en rapport med konkretisering av fjolårets beslut, en minskning med 30 procent till 2020. Inte jämfört med idag utan med 1990! Långt, långt under det verkliga, 90-procentiga behovet.

Inget talar för att marknaden eller dagens regeringar förmår genomföra de drastiska förändringar som krävs. Det kräver en kraft som ser långt bortom nästa val eller kvartalsrapport.

Men även om miljö- och klimatrörelsen nu får en stor tillströmning av unga aktivister är den – trots bedövande argument – alltför svag för att tvinga fram förändring. Som bekant räcker det sällan att ha rätt för att få rätt. Som tur är finns det i Västeuropa en folkrörelse som har både numerären, det objektiva intresset och den potentiella makten att driva genom förändring: de mångmiljonhövdade fackföreningarna.

Och från europafacket ETUC, där Wanja Lundby-Wedin är ordförande, kommer nu kritik. De har läst EU-rapporten och kräver ändringar. Dock inte mot dess skriande otillräcklighet utan mot att den europeiska industrin drabbas alltför hårt! Man kräver längre tid och ”lämpliga incitament” för omställning.

Istället för att ställa sig i första ledet i denna livsavgörande fråga väljer vår fackliga ledning att bekymra sig för konkurrenskraften, ett svek som kan bli historiskt.

I sin hand har facken inte bara möjlighet att påverka opinionen utan också makt att förändra direkt. I förhandlingar kan de ta strid för att resurser fördelas och används på ett sätt som inte skadar klimatet. Inte genom att ligga lågt, det leder bara till ökade vinster och mer makt åt företagen, utan genom klimatanpassade avtalskrav. Som att ta ut ökad produktivitet i kortare arbetstid, en stor och klimatvänlig höjning av levnadsstandarden. Eller kraftiga sänkningar för dem med oskäligt höga löner; den rikaste tiondelen släpper ut tre gånger så mycket koldioxid som den fattigaste. Att driva klimatet som en klassfråga skulle ge ett brett och välbehövligt stöd för de fack som idag blöder medlemmar.

Men en sådan vändning är inget det toppstyrda LO kommer att göra självmant. Det är något vi gräsrötter, i samarbete med klimatrörelsen, får tvinga fram.

Lars Henriksson

Från GP 2008-01-24.

Facket i USA

Arbetarrörelsen i USA befinner sig idag i sin kanske djupaste kris någonsin.

För något år sedan, när jag tillsammans med tusentalet fackliga gräsrotsaktivister vid tidskriften Labor Notes konferens i Detroit lyssnat till hur fackföreningar i El Salvador slagit tillbaka privatiseringarna i sjukvården, sa jag lite skämtsamt till en amerikansk vän att den viktigaste internationella solidariteten just nu kanske skulle vara att stödja uppbygget av fackföreningar i USA. För trots alla uppmuntrande berättelser och goda lokala fackliga exempel fanns inget i USA som kunde mäta sig med vad facken i det fattiga El Salvador åstadkommit.

Och frånvaron av en motkraft på hemmaplan till de styrande USA i form av en organiserad arbetarklass är något vi märker i hela världen. Det är en grundförutsättning för att de kan bete sig så självsvåldigt och aggressivt som de gör, både på inom landet och internationellt.

Facken i USA har aldrig haft den styrka de åtminstone stundtals haft i de flesta andra industriländer. Men idag har årtionden av kräftgång lett till en organisationsgrad som ligger på samma nivåer som på 1800-talet. Inför den kongress som AFL-CIO – den federation till vilken de flesta fackförbund hör – kommer att hålla i slutet av juli, har det därför rasat en hård offentlig debatt om hur denna nedgång skall brytas. På hemsidor, bloggar och i massmedia har fackliga ledare, förbund och enskilda debattörer fört fram sina recept, ofta i ett högt tonläge. Långt ifrån att leda fram till en gemensam strategi verkar det nu som om en splittring av organisationen är oundviklig.

Framväxten av starka fackföreningar i USA var senare och gick långsammare än i Europa Flera tidiga försök möttes med hård repression av stat och företagare. National Labor Union grundandes i slutet av 1860-talet och organiserade främst vita, manliga yrkesarbetare under några korta år. 1869 grundades Knights of Labor som öppnade sig också för okvalificerade arbetare och så småningom även för svarta och blev med sina, åtminstone delvis, socialistiska ideal något som påminde om den växande internationella arbetarrörelsen. Borgarklassen slog snabbt tillbaka mot det växande hotet. Vid Haymarket i Chicago 1886 öppnade polis eld mot och dödade demonstrerande arbetare och fyra ”agitatorer” avrättades efteråt som indirekt ansvariga för en bomb som dödat en polis. Perioden efter utsattes Knights of Labor för en hård och ofta våldsam anti-facklig offensiv. Flera stora strejker under 90-talet ledde till nederlag och vid sekelskiftet var organisationen i praktiken död.

Samma år som Haymarketmassakern bröt sig några av de fack som organiserat yrkesarbetare ur Knights of Labor och bildade den American Federation of Labor, AFL.

AFL vars tydligt anti-socialistiska ledare beskrev sin linje som ”plain and simple unionism” – ”vanlig enkel facklig verksamhet” – att sluta avtal med arbetsgivarna utan några ambitioner att förändra samhället. AFL:s lokala fack, ofta inom byggnadssektorn, uppträdde mer som skrån som fördelade arbetet mellan sina medlemmar än som en fackförening som stred för alla arbetare. Med dessa utgångspunkter blev det naturligt för organisationen att söka stöd och liera sig med olika grupper av borgerliga politiker snarare än att utmana dem genom att stödja arbetarpartier. Här grundlades den hållning som de flesta fack i USA fortfarande har: ”att belöna våra vänner och straffa våra fiender”, vilket i praktiken innebär att avstå från att stödja självständiga politiska krafter och istället köpslå med politiker med medlemmarnas röster som bytesmedel.

Efter att på detta sätt ha överlevt 1890-talets depression och anti-fackliga offensiv växte AFL i takt med den explosiva amerikanska ekonomin. Nu växte också industrifack som gruvarbetarförbundet och det syndikalistiska IWW, liksom det självständiga arbetarpartiet Socialist Party med Eugene V. Debs som ledare, som utmanade den inomkapitalistiska fackliga politiken inom AFL.

Den hårda repressionen under första världskriget mot alla som inte stödde USA:s deltagande tillsammans med AFL-byråkratins angrepp och interna motsättningar gjorde dock att de radikala organisationernas historia blev kort aldrig fick fotfäste.

Under 1930-talet svepte vågor av strejker över USA. Det var de ”okvalificerade” arbetarna, dem som de skråmässiga facken i AFL inte ansåg det mödan värt att organisera som trädde in på scenen med full kraft. 1935 bildades en kommitté inom AFL av fackliga ledare som ansåg att framtiden låg i att organisera hela industrier, oavsett yrke. Året efter bröt de sig ur och bildade CIO, Congress of Industrial Unions. Redan efter ett par år organiserades 4 miljoner arbetare i den väldigaste våg av arbetarradikalisering som USA sett. Åtskilliga strejker och organiseringsframgångar leddes av politiska radikaler, syndikalister, socialister och kommunister av olika schatteringar. Bilarbetarförbundets legendariska organisatörer och ledare under många år – bröderna Reuter – hade till exempel fått sin skolning i Socialist Party, de militanta transportstrejkerna i Minneapolis som var viktiga för uppkomsten av CIO leddes av trotskister och Harry Bridges som under många år kom att leda hamnarbetarna i ILWU var en gammal IWW-medlem.

CIO hade dock med sig många av de byråkratiska och odemokratiskt traditionerna från AFL, liksom den politiska grundsynen. Dess ledarfigur John L. Lewis hade t.ex. inga problem med att under pågående möte skicka sina hejdukar på medlemmar han pekade ut som kommunister och slå dem medvetslösa eller slänga ut dem från möten. Efter att strejkvågen ebbat ut var det därför dessa män, snarare än strejkledarna från basen, som kom att dominera CIO.

När det kalla kriget startat förbjöds kommunister ha fackliga uppdrag i organisationen och de rensades grundligt på radikaler under -49-50. Förbund som vägrade genomföra detta uteslöts helt sonika ur CIO. Samtidigt anpassade ledningen sig till sina allierade i det demokratiska partiet och övergav det sociala program man haft med krav på allmän sjukförsäkring, full sysselsättning, medborgerliga rättigheter för de svarta och så vidare.

Med ett AFL som kommit att organisera även industriförbund och ett CIO som grundligt kväst de första årens radikala aktivism hade skillnaderna minskat mellan de båda federationerna och i McCarthyerans tidiga 50-tal inleddes diskussionerna om samgående. Detta förverkligades sedan 1955.

Den amerikanska fackföreningsrörelsen har med få undantag varit fast i vad som brukar kallas ”bussines unionism” där man försöker få bra avtal för de egna medlemmarna men saknar sociala ambitioner när det gäller samhället eller arbetarklassen som helhet.

I motsats till de flesta andra industriländer växte inga stora arbetarpartier upp tillsammans med facken. Dessa hade inte heller hade någon samhällssyn som i grunden skilde dem från motparten. Orsakerna är många och skulle leda alltför långt att gå in på här. Viktiga faktorer var dock den rasism som fanns inbyggd i samhället alltsedan slaveriet och det skråmässiga sätt de flesta överlevande fackföreningar växte fram på under slutet av 1800-talet.

Under guldåren på 50- och 60-talen kunde denna modell fungera väl för fackföreningarna och många av deras medlemmar; levnadsstandarden höjdes och i utbyte mot medlemmarnas röster blev de fackliga ledarna viktiga samarbetspartners för politikerna.

Under denna tid blev också AFL-CIO en villig aktör åt USA:s utrikesdepartement i det kalla kriget. Genom sina internationella förgreningar fungerade man som regeringens förlängda arm och kanaliserade stöd till fackliga organisationer som bekämpade radikala rörelser och USA-kritiska regeringar. ”Utbildningsorganisationen” AIFLD startades och fick kontor i de flesta latinamerikanska huvudstäder där den arbetade i nära samarbete med CIA och amerikanska företag för att starta USA-vänliga fackföreningar och bekämpa radikala strömningar. Så hade t.ex. AFL-CIO utbildat folk som var aktiva i planeringen och genomförandet av kuppen i Brasilien 1966 som installerade en av Latinamerikas mest brutala militärregimer. Organisationen var också inblandad i den blodiga kuppen mot Salvador Allende i Chile 1973.

AFL-CIO:s stöd till USA:s krigföring i Vietnam var en av orsakerna till att det stora bilarbetarförbundet UAW, som ännu leddes av den legendariske strejkledaren från 30-talet Walter Reuther, lämnade organisationen 1968 och stod utanför ända till 1982.

Det mesta föreföll dock vara frid och fröjd inom fackföreningsrörelsen. Ekonomin expanderade, organisationerna levde ett relativt tryggt och rutinmässigt liv och organisationsgraden var stabil, om än med nordiska mått mätt låg: runt 35%.

Runt hörnet väntade dock helt andra tider som skulle ställa hel andra krav på de fackliga organisationerna.

Den amerikanska fackföreningsrörelsens uttalade inomkapitalistiska hållning och medvetna inriktning på att lösa välfärdsfrågor som pension eller sjukvård genom avtal för de egna medlemmarna, verkade fungera bra de år USA var världsekonomins ohotade lokomotiv. ”The American Way of Life”, med villa, bilar och utbildning åt barnen, blev uppnåelig också för arbetare. Åtminstone för dem som jobbade i de stora, fackligt organiserade företagen i de norra delarna av landet.

Men med 70-talet vände vinden. När den internationella kapitalismen hjul åter började kärva och USA:s industri drabbades av ökad konkurrens gick de amerikanska arbetsgivarna till angrepp. Industrin började flytta till de mindre organiserade sydstaterna eller över gränsen till Mexico. Inför hot om flytt eller nedläggning backade de flesta fack.

Den viktigaste eftergiften gjorde det starka bilarbetarförbundet UAW när det 1979 för första gången gick med på sänkta löner i ett avtal med Chrysler för att, som det hette, rädda jobben. Detta blev mönster för vad som kallats ”concession bargaining”, förhandlingar där fack och företag kommer överens om sänkta löner eller andra ersättningar mot mer eller mindre hållbara löften om att få behålla jobben. 1981 drabbades fackföreningsrörelsen av ett hårt slag när Ronald Reagan ingrep mot flygledarnas fackförening PATCO, avbröt deras strejk genom att avskeda samtliga över 12 000 strejkande och ge dem livstidsförbud mot återanställning. Allt medan de ledningarna för övriga fack satt bredvid och tittade på och visade därmed både arbetsgivare och medlemmar vilket stöd de kunde räkna med i framtida strider.

UAW:s strategi för att rädda jobben kan, lindrigt uttryckt, sägas ha varit ett misslyckande. Från att ha haft 1,5 miljoner medlemmar i slutet av 70-talet återstår idag bara en tredjedel av organisationens medlemmar. Detta trots att UAW numera inte bara organiserar människor i bilindustri utan, liksom de flesta många andra fack, blivit en facklig diversehandel med så vitt skilda grupper som sjukvårdspersonal, frilansskribenter och universitetslärare bland medlemmarna. Eftergiftspolitiken har inte gjort det lättare att organisera arbetare när företag som BMW, Toyota och Nissan öppnat fabriker i traditionellt fackföreningsfientliga sydstater som South Carolina, Kentucy och Tennessee. Man behöver ingen fackförening för att backa, som en kritiker uttryckte det.

I ”bussines unionism”-traditionen har legat en rest från det gamla skråtänkandet: fackets uppgift skall vara att se till de egna medlemmarna och strunta i vad som händer i samhället utanför. Där en amerikansk bilarbetare kan tjäna mer än dubbelt så mycket som i Sverige och dessutom ha fri sjukvård, pension efter 30 års anställning osv jobbar miljoner för minimilön på strax över 5 dollar eller mindre, utan sjukförsäkring eller andra anställningsförmåner. För att inte tala om hela den undervegetation av tillfällighetsarbetande och papperslösa invandrare vars löner och arbetsvillkor mestadels är helt okontrollerade.

Det är knappast förvånande att när tillverkningsindustrin stagnerat har fackföreningarna misslyckats med att organisera den expanderande servicesektorn. Landets största privata arbetsgivare är inte längre GM, där facken slog sig till erkännande på 30-talet, utan den fackföreningsfientliga lågpriskedjan WalMart.

Trots att det uppstod oppositionella grupper inom många förbund som ifrågasatte eftergifterna och samförståndet med allt aggressivare arbetsgivare förmådde dessa – med ett kort undantag i på 90-talet i det mest korrupta facket av alla, Teamsters – inte erövra mer än lokala nivåer.

Men fackföreningarnas nedgång nådde så småningom en nivå som hotade även den högre fackliga byråkratin Utan medlemmar inga medlemsavgifter…

I ett brott mot traditionen av välregisserade kongresser utmanade därför viceordföranden John Sweeney på 1995 års kongress den sittande ordföranden. För första gången i organisationens historia blev det omröstning i ordförandefrågan och Sweeney blev vald med ett tydligt program för att vända den negativa trenden. ”Organisera de oorganiserade” var parollen för den nye ordföranden och hans grupp. Sweeney kom från det stora servicefacket SEIU som gått mot strömmen och vuxit när andra krympt. Visserligen berodde en del av tillväxten på att SEIU, liksom de flesta andra fack, slagits samman med mindre förbund, men de hade även organiserat nya grupper. Mest känd är deras kampanj ”Justice for janitors” för att organisera och förbättra villkoren för städpersonal och vaktmästare, skildrad i Ken Loachs film ”Bröd och rosor”. Många förhoppningar väcktes på att den nya ledningen skulle innebära ett brott med den nedåtgående trenden.

En rad åtgärder genomfördes också. Alltifrån att sparka ledningen för och organisera om den illa beryktade internationella avdelningen AIFLD till att börja driva krav för de papperslösa invandrarnas rättigheter.

Men inte mycket hände i praktiken. De som haft förhoppningar om ett radikalt skifte blev besvikna. I mångt och mycket blev det ”bussines as usual” och 10 år senare finns facit för Sweeneys ledarskap: en fortsatt nedgång i medlemstal och försämringar över lag för den amerikanska arbetarklassen.

När AFL och CIO slogs samman 1955 hade organisationen 13,5 miljoner medlemmar vilket motsvarade 34 procent av arbetskraften. Idag, 50 år senare är medlemstalet fortfarande detsamma. Men idag motsvarar det bara knappt 13 procent.

Även om hälften av de arbetande i USA enligt färska opinionsunderökningar säger att de skulle vilja tillhöra en fackförening är det inte så lätt att organisera folk.

Facklig organisering i USA sker oftast genom att de anställda får rösta om de vill bli representerade av ett fack eller ej. Fackföreningen måste då vinna majoritet för att företaget skall vara skyldigt att förhandla enligt lag. Det är vid sådana omröstningar union busters hyrs in för att med propaganda, övertalning och hot få de anställda att rösta mot facket. I fjol var antalet sådana val nere på 2 300 mot nära 8 000 på 70-talet. Arbetstillfällena försvinner för union busters och en del av de företag som lever på detta fruktar för sin existens; de håller helt enkelt på att segra ihjäl sig.

Organisationsgraden är sedan länge lägre än vad den var när fackföreningarna fick lagligt skydd under Roosevelts ”New Deal” på 30-talet. Enligt 2004 års siffror är antalet organiserade 12,5 % av arbetskraften, i den privata sektorn under 8 %, den lägsta siffran sedan 1800-talet. På bara ett år har facken tappat en kvarts miljon medlemmar i den privata sektorn.

Resultatet har inte låtit vänta på sig. I februari skrev finanstidningen Economist att vinsterna 2004 efter skatt låg på sin högsta andel av BNP på 75 år medan lönernas andel aldrig varit lägre. Bara de senaste tre åren har företagsvinsterna ökat med 60 procent medan lönerna (som i sig är mycket ojämnt fördelade) enbart ökat med 10 %.

De fackliga organisationernas medlemstapp var också en anledning till att Bush omvaldes i fjol eftersom fackligt organiserade tenderar att rösta mer demokratiskt. Med färre fackliga röster att erbjuda försvagades fackens traditionella köpslående med politikerna.

Som ett svar på de uteblivna förändringarna gick Sweeneys efterträdare som ordförande i SEIU, Andy Stern, tillsammans med fyra andra fack 2003 ut i ett upprop kallat New Unity Partnership för att reformera AFL-CIO.

Sedan dess har debatten pågått offentligt och när de tusen delegaterna samlas till kongress 25-28 juli i Chicago kommer de knappast att ha tid för att fira federationens 50-årsjubileum. Istället kommer det att bli en uppgörelse mellan två grupperingar som fört en allt hetsigare debatt.

Debatten handlar framför allt om organisering och då om två huvudfrågor: hur mycket av förbundens resurser skall gå till organisering av oorganiserade och hur skall förbunden själva vara organiserade. Industriförbund eller blandade fack är frågan

Trenden har länge varit att slå samman klubbar, avdelningar och hela förbund utan några naturliga gemensamma nämnare så att många förbund blivit ett slags minifederationer av slumpmässigt sammanrafsade grupper utan tanke på vad som ger facklig styrka. Allt för att få så många medlemmar som möjligt. De sjukvårdsanställda företräds t.ex. av runt 30 fackföreningar och inom byggsektorn och transportindustrin finns vardera 15 olika fack, medan stålarbetarna är i minoritet inom Stålarbetarförbundet. Bara 15 av AFL-CIO:s 57 förbund har över 250 000 medlemmar och 40 har färre än 100 000. Detta i ett land med en arbetande befolkning på över 120 miljoner.

På ena sidan i striden finns den nuvarande ordförande, den nu 71-årige John Sweeney som ställer upp till omval stödd av en majoritet av de ingående förbunden, med ett budskap som inte skiljer sig så mycket från vad han sa för tio år sedan.

På den andra sidan har det största ingående förbundet, SEIU med 1,8-miljoner medlemmar, tillsammans med fem andra fack, varav ett utanför AFL-CIO, startat Change to Win Coalition som kräver omfattande organisatoriska förändringar och en ny ledning för AFL-CIO. Koalitionen där bland annat transportfacket Teamsters ingår representerar 6 miljoner medlemmar, knappt hälften av dagens AFL-CIO.

Ett av de viktigaste kraven är att den fackliga strukturen ändras så att det blir ett fackförbund per bransch. Detta skulle, menar de, ge färre och starkare förbund och en effektivare och mer strömlinjeformad ledning där de största förbunden får större inflytande än idag. Koalitionen vill att en ökad del av verksamhet och resurser skall läggas på organiseringskampanjer t.ex. föreslår man en särskild fond på 25 miljoner dollar årligen för att organisera WalMart. Man kräver också att AFL-CIO:s budget minskas och att fackförbund som har konkreta planer på att organisera i den egna branscherna skall få kraftig rabatt på sina avgifter.

Tonläget i debatten har skärpts ju närmre kongressen kommit. SEIU-ledningen sade redan tidigt att deras förslag inte var förhandlingsbara. Om de inte fick igenom sina förändringar och ett byte av ledning hotade de att lämna federationen. Något som fick flygmekanikerna att hota med göra detsamma om förslagen antogs.

I och med grundandet av Change to Win – i praktiken ett alternativ till AFL-CIO med eget program, stadgar och, sedan början av juli, egen ledning – har ytterligare ett steg tagits mot brytning.

Även om debatten förs på ett unikt offentligt sätt är den främst en angelägenhet för ledningarna och gäller organisatoriska frågor. Alla inblandade framhåller vikten av att organisera men få pekar på behovet av att ändra facklig inriktning. Det är fortfarande samma gamla samarbetspolitik och förhoppningar om ”partnerskap” med arbetsgivarna som dominerar. SEIU:s ordförande och Sweeneys främste utmanare Andy Stern, sa t.ex. i en tidningsintervju nyligen att ”fackföreningar har varit protektionistiska och motståndare till konkurrenskraft” när de slagits mot att jobb säljs ut och förordar att de bör låta arbetsgivare verka ”mer effektivt och med bättre kvalitet”.

Mot den sittande ledningens tio år av misslyckanden står utmanare vars alternativ utgörs av ökad centralisering och toppstyrning. Allt på en grundval som inte på något avgörande sätt skiljer sig från den gamla ledningens, vare sig vad det gäller metoder, politisk uppfattning eller samhällsbild. Inte heller ifrågasätts den politiska osjälvständigheten; att stödja den borgerliga kandidat som tycks vara minst fackföreningsfientlig. Dessvärre för den amerikanska arbetarklassen, i princip samma praktik som lett till den nuvarande situationen. Oavsett hur kongressen går och om, eller snarare när, en brytning sker kommer mer resurser att satsas på att organisera nya medlemmar. Det mesta pekar dock på att dessa resurser satsas på samma sätt som tidigare och som visat sig inte fungera: genom kampanjer utifrån där betalda funktionärer försöker övertyga folk om att de bör gå med i facket, snarare än genom att engagerade basmedlemmar organiserar sig själva och andra i strider med arbetsgivarna.

Om kongressen leder till förändrad organisationsstruktur eller om några förbund bryter sig loss, finns ändå inte mycket som tyder på att det kommer att leda till någon förändring i den långvariga nedgången i vare sig organisationsgrad eller löner, arbetsvillkor och rättigheter som den amerikanska arbetarklassen upplever. För detta krävs ett uppror underifrån, minst lika kraftigt som det som på 30-talet ledde till grundandet av CIO.

Lars Henriksson

Från Arbetaren 2005, publicerad i två delar

Kaizen – en inledning

Inledning

Detta, det hundrade numret av tidskriften fjärde internationalen, som dessutom fyller tjugofem år i år, ägnar vi åt de stora förändringar som skett och sker på arbetsplatserna de senaste åren i Sverige och det senaste decenniet internationellt.

Förhållandena på arbetsplatserna är inget som drar förstasidesrubriker idag. Ändå är just dessa förhållanden de mest centrala i samhället. Inte bara för att vi tillbringar så många timmar av våra liv på jobbet. För arbetsplatsen är just platsen där man arbetar, där det mesta av det vi behöver för våra dagliga liv skapas och där vi får vår försörjning.

Men i vårt samhälle är det framför allt platsen för skapande av värden som skall omvandlas till vinster genom försäljning på en marknad. Allt tal om informationssamhälle till trots är det kring produktion av varor och tjänster som ekonomin och därmed samhället snurrar. Den motsättning som finns i de arbetandes behov av ett anständigt liv och arbetsgivarnas behov av vinster är den grundläggande konflikten i vårt samhälle. Den plats där dessa intressen bryts mot varandra är just arbetsplatsen. Därför är förändringar i arbetets organisation, villkoren på arbetsplatserna och förhållandena mellan de anställda och arbetsgivarna något som påverkar hela samhället. De förändringar som pågår på svenska arbetsplatser har rönt mycket liten uppmärksamhet. Detta nummer av fjärde internationalen är ett bidrag till den kritiska debatten om dessa förändringar och förhoppningsvis en hjälp till dem som i sin dagliga verksamhet ställs ansikte mot ansikte med arbetsgivarnas offensiv.

Språket

Några ord om språket. I många sammanhang använder man fack- och specialuttryck. Ibland är det praktiskt och nödvändigt. Ibland är det ett sätt att göra diskussionen svårbegriplig för utomstående och framstå som mer märkvärdig än man egentligen är. I Sverige, och i synnerhet Företagssverige, grasserar en sjuka att plocka in amerikanska ord och uttryck.

En facklig förtroendeman på Volvo i Göteborg berättade om en chef som, för att understryka hur viktigt det var att alla var engagerade för att den nya satsningen inte skulle leda till mycket stora problem sa: ”Om vi inte är comittade kan det här racet sluta i en total disaster”.

Ett par av artiklarna i detta nummer är skrivna av amerikaner och behandlar amerikanska förhållanden. I många fall har vi avstått från att översätta begrepp och uttryck. Dels eftersom det inte finns vedertagna svenska ord och dels eftersom orden i sig ofta mer är slagord än bärare av entydiga meningar. Vi hoppas läsaren har överseende med den ”svengelska” som riskerar att bli följden.

”Japanisering”?

Ord som ”mager produktion”, ”Total Quality Management”, ”internkunder”, ”Just-In-Time ” eller ”kvalitetssäkring” har, via bilindustrin, svämmat över till snart sagt varje del av arbetslivet, från sjukvården till skolan.

Begreppen och förändringarna har ofta sammanfattats med ordet ”japanisering”. Detta är riktigt i så måtto att systemen först infördes i den japanska industrin på 50- och 6o-talen och att de spritts över världen i kölvattnet på de japanska transnationella företagens triumftåg. Kring ordet ”japanisering” har dock vävts så många myter om kulturella säregenheter och ”nationalkaraktär” att det måste förkastas. Dessutom är systemen inte alls uppfunna av japaner utan i stor utsträckning utvecklade av amerikanska konsulter på 50-talet.

Anledningen till att dessa var tvungna att resa över Stilla Havet för att hitta en marknad för sina idéer var dubbel. Dels den japanska ekonomins eländiga tillstånd efter kriget, vilket gjorde företagen mottagliga för alla idéer som kunde öka konkurrenskraften och dels krossandet av bilarbetarnas fackförening, Zenji, 1953 rom gav företagsledningarna total kontroll över verkstadsgolvet och skapade förutsättningar för att genomföra dramatiska rationaliseringskampanjer.

I ett USA där industrin sålde allt vad man kunde tillverka och där fackföreningarna var fast förankrade i storindustrin fanns varken behovet eller möjligheten.

Medan General Motors och Ford kunde vila på sina i det närmaste monopolistiska ställningar arbetade den japanska industrin på 50-talet i hård motvind och internationell konkurrens. Produktionsanläggningarna trimmades maximalt. Framför allt inom bilföretaget Toyota, idag världens näst största bilföretag, utvecklades och förfinades de amerikanska konsulternas metoder till det system som därefter kommit att kallas ”toyotism”.

”Transplants”

Till USA kom toyotismen tillbaka genom s k ”transplants”, japanska fabriker, framför allt inom bilindustrin, som byggdes för att komma runt hoten om handelsrestriktioner från USA:s sida.

Det var i början av 80-talet, med dess ökande arbetslöshet och kraftigt försvagade ställning för fackföreningarna, som Honda, Toyota, Nissan osv lyckades med det som ingen skulle trott vara möjligt bara några år tidigare: att få de – i arbetsgivarnas ögon – notoriskt opålitliga, krävande, strejkbenägna och alltför starkt fackligt organiserade amerikanska bilarbetarna att gå i företagsuniformer, göra morgongymnastik i fabriken, delta i rationaliseringskampanjer, släppa sina classifications, (ett system där man i princip var anställd till ett visst jobb ungefär som tjänstemän i Sverige) och arbeta i lag som roterade mellan arbetsuppgifterna.

De amerikanska fabrikerna blev snabbt lika effektiva som de japanska och dementerade därigenom myten om att det var något särskilt med den japanska ”nationalkaraktären” som låg bakom framgångarna där. En ny myt började istället spridas, den om den speciella företagskulturen, byggd på ömsesidig respekt och harmoni mellan anställda och företag som nyckeln till de japanska företagens frammarsch. En kultur som uppenbarligen kunde ”transplanteras” även till väst.

1990 utkom boken The Machine that Changed the World. En typiskt amerikansk succehistoria som baserade sig på ett internationellt forskningsprojekt kring produktiviteten i bilindustrin organiserat av det amerikanska universitetet MIT som sade sig bevisa toyotismens totala överlägsenhet. Boken blev snabbt en bibel för ”toyotismen”, eller ”mager produktion” som systemet populariserades som, med evangeliet: ”bli mager eller dö!”.

Författarna till The Machine framhöll ”toyotismen” som en lika revolutionerande förändring som en gång Henry Fords löpande band var inom bilindustrin. De företag som inte anammade den skulle slås ut lika obarmhärtigt som de bilföretag som inte övergav hantverket på 20-talet. Och de anställda som inte glatt la sina gamla traditioner och föreställningar åt sidan och omfamnade den ”kreativa anspänningen”, som de entusiastiska forskarna beskrev arbetsmiljön i de ”magra” fabrikerna, skulle bli lika förbisprungna av historien som tunnbindare eller vagnshjulsmakare .

När 80-talsboomen bröts, arbetslösheten steg och rationaliseringsplanerna började smidas fram även i Sverige låg snart boken på skrivborden hos varje chef med självaktning i industrin.

Vad är ”mager produktion”?

Med ”mager produktion” menas i allmänhet ett sätt att organisera produktionen som minimerar användandet av resurser.

Att, i motsats till den traditionella ”fordistiska” synen, inte maximera produktionen utan bara producera exakt så mycket som behövs med exakt den kapacitet som behövs. Att inte ha några mellanlager i produktionen och helst inte utanför den heller. Allting skall levereras precis när det behövs, varken tidigare eller senare utan ”Just-In-Time”.

Tillspetsat kan den idealt magra produktionen beskrivas som en enda lång kedja som dras från produktionen så att när en arbetare vid monteringsbanan tar en bult skall det gå ett ryck i hela systemet, från materialhanteringen över underleverantören ända tillbaka till gruvan där man bryter malmen…

Vitsen är dubbel: dels binds minimalt med kapital i produktionen och dels finns inga extra, förlåtande, marginaler. Alla problem kommer upp till ytan och skapar snabbt en så ohållbar situation att de måste lösas. ”Störningskänslighet” är ett honnörsord.

En av Toyotas ledande rationaliseringsexperter, Shingo, sammanfattar toyotasystemets så här:
”Vi vet att våra buffertar och reserver är mycket små och därför är vi ständigt på vår vakt… Varje dag, från morgon till kväll, är vi hela tiden vaksamma och oroliga för att något skall hända.”

”Kaizen” och ”andon”

I varje del av produktionen skall därför de inblandade kontinuerligt syssla med att göra ”ständiga förbättringar”, ”kaizen” på japanska, för att fila bort allt slöseri med material och tid och lösa de flaskhalsar som uppstår på grund av de små resurserna.

Vid ”magra” fabriker med löpande bandstillverkning finns också ofta sk andon-system. Ett larmsystem som gör att arbetarna skall kunna kalla på hjälp och i värsta fall stoppa banan, grönt ljus när allt är lugnt, gult när det är problem och rött när bandet stannar.
Just denna inblandning av arbetarna ända ner på fabriksgolvet framhålls av systemets anhängare som en av de revolutionerande nyheterna i jämförelse med den ”fordistiska” eller ”tayloristiska” metoden att noga skilja planerandet och utformandet från utförandet av det manuella arbetet.

Kombinationen av ”kaizen” och ”andon” har av akademiker framhållits som bevis för att arbetarna i toyotasystemet återfått den makt och värdighet som berövats dem av fordismen och det löpande bandet.

En chef vid Kawasaki i USA förklarar syftet med ”andon”-system på ett något annorlunda sätt…:
”…huvudskälet för det gula ljuset är att det finns för få montörer på banan för att klara den beräknade produktionen. Om inga gula ljus lyser vet ledningen att banan rör sig alltför långsamt eller att det finns för många montörer. Resultatet blir att man tar bort arbetare från bandet och sätter in dem på annat håll så att det blir svårt för de återstående att hänga med. Då börjar de gula ljusen blinka igen. Om återigen allt lyser är det tid för ledningen att backa och öka med ett par montörer här och var.”2

De mest välkända och konsekventa kritikerna av de ”magra” systemen i USA, Jane Slaughter och Mike Parker, har träffande kallat dem ”management-by -stress”, styrning genom stress.

Personalpolitiken

En annan viktig del av mytbildningen rör personalpolitiken. De japanska företag som etablerade sig i USA sades ge sina anställda anställningstrygghet, något som den krishärjade amerikanska bilindustrin var mycket långt ifrån att kunna erbjuda. I Japan har de sk ”livstidsanställningarna” framhållits som en viktig orsak till arbetarnas lojalitet.

Verkligheten talar ett annat språk. Dels har det knappast varit något betungande löfte att lova trygga jobb i en period där alla kurvor pekat uppåt, dels utnyttjar de japanska företagen, såväl i Japan som i USA, tillfälligt anställda för att täcka alla arbetstoppar. Alltifrån säsongsanställda till folk som bokstavligt talat sitter vid sin telefon på morgonen och hoppas på en signal från någon förman som behöver folk.

En annan viktig orsak till de låga kostnaderna är att de stora företagen till stor del lägger ut arbete på underleverantörerna. Företag där löner och anställningsvillkor är betydligt sämre än i kärnverksamheten. Underleverantörerna lägger i sin tur ut jobb på ännu billigare firmor osv. I sista ledet kan det röra sig om hemarbete (Japan) eller firmor i Mexiko (USA). I Japan räknar man med att bara en tredjedel hör till ”eliten” som fast anställda i storföretagen.

Men även bland denna kärntrupp är det ett hänsynslöst utnyttjande av människorna,på kontoren och i fabrikerna, som har gjort systemen så effektiva. I Japan har ”karoshi”, död på grund av överarbete, blivit ett begrepp inte minst bland de tjänstemän som arbetar oräkneliga timmar obetald ”frivillig” övertid. I fabrikerna är det också övertid som löser alla de problem som alltid uppstår i en produktion och där det inte finns buffertar som kan ta upp stötarna. Varje dagsproduktion måste hållas annars kärvar ju hela systemet.

”Reengineering” och ”TQM” Systemen är utvecklade i industrin men det vore ett misstag att tro att dessa trender inte berör andra sektorer. USA:s vicepresident Al Gore har t.ex. anlitat, Mike Hammer, portalfigur inom den senaste rationaliseringsflugan, ”Reengineering”, för att se hur man skall kunna skära ner statsbudgeten med 108 miljarder dollar.

I USA håller ”TQM” (”Total Quality Management”), ett annat av innebegreppen, på att med full fart tränga in i skolsystemet. I utbildningstidskrifter debatteras på fullt allvar vem som är skolornas ”kunder” (en central del i TQM-världen är att utse vem som är ”kund” och vem som är ”leverantör”) eleverna, föräldrarna, samhället eller nästa stadiums lärare, eller om man kanske skall betrakta eleverna som skolans arbetare…

Storföretag har också engagerat sig i att föra in det ”magra” tänkandet i skolorna. I Michigan hjälper General Motors fjärdeklassare att förstå finessen med ”mager produktion” genom att låta dem göra hamburgare enligt ”just-in-time”-principen.

Det låter kanske som någon lätt absurd anekdot från det stora disneylandet i väster, men idéerna är redan i full galopp på väg in i det svenska skolväsendet.

I Täby utanför Stockholm har man börjat ”kvalitetssäkra” skolorna, efter mönster från industrin planerar kommunerna för kvalitetsutmärkelser för skolorna och i göteborgsförorten Tynnered har konsulter kallats in för att kvalitetssäkra daghemmen. (Även om det här mest handlar om att, som stadsdelsnämnden så väl formulerar det, ”påverka kundens individuella uppfattning till en mer kollektiv och resursrimlig uppfattning”. Eller som konsulten själv översätter det till något mer normal svenska: ”När kundens uppfattning av kvalitet blir omöjlig, då måste vi försöka påverka kunden att ändra uppfattning.”) 3

Kvalitet

Ett nyckelord i den pågående rationaliseringsoffensiven är ”kvalitet”. I Svenska Akademiens ordlista förklaras ordet med ”inre värde, egenskap, sort, beskaffenhet, god beskaffenhet”. I dagligt tal menar vi i allmänhet att om något är av god kvalitet så är det hållbart och fungerar väl. Att argumentera mot ”kvalitet” förefaller lika omöjligt som att argumentera mot att någonting skall vara ”bra”.

I de rationaliseringssammanhang vi nu rör oss är betydelsen av ordet dock en annan. ”Kvaliteten” på resultatet av en process är att det skall uppvisa de egenskaper som ledningen bestämt, i den utsträckning som ledningen bestämt och till den kostnad som ledningen bestämt. Vilket inte behöver betyda att produkten är vare sig bra eller billig, utan bara att produktionen av den gått till exakt så som ledningen vill. En av de mest centrala företeelserna på området är ISO 9000, en serie kvalitetsstandarder som Internationella Standardiseringsorganisationen (ISO) slagit fast och som också antagits av EU.

Över hela världen försöker idag företag anpassa sin verksamhet så att de kan bli certifierade enligt ISO 9000. Detta är inte bara en serie regler om hur man skall organisera produktion av varor och tjänster för att ”kvalitetssäkra” dem. Den säger också tydligt vad det hela handlar om – i avsnittet om ”Nyttoöverväganden” [Benefit Considerations] står följande:

”Från företagets sida måste hänsyn tas till ökad lönsamhet och marknadsandel. Från kundens sida måste hänsyn tas till minskade kostnader, ökad användbarhet, ökad tillfredsställelse och förtroende.”4

Företagens hänsyn skall alltså vara ökad lönsamhet och ökad konkurrenskraft och det är om detta hela kvalitetsoffensiven handlar.

Sektgräl

Med alla begrepp och slogans förefaller den ”magra” världen något svårgenomtränglig. Orsaken är bland annat att det, trots vad toyotismens apostlar hävdar, inte rör sig om ett enhetligt, sammanhängande system. Så var t.ex. nestorn bland kvalitetskonsulterna och den förste japanfararen, W. Edwards Deming, i luven på en annan av portalfigurerna, TQM-gurun J. M. Juran, på ett sätt som för tanken till religiösa sektgräl Naturligtvis beror en hel del av detta på det faktum att de olika skolornas profeter lång ifrån är några idealistiska tiggarmunkar. Kvalitetsbranschen har blivit en lukrativ sysselsättning för konsulter av alla slag som vill sälja just sin vara och liksom i all annan kommersiell verksamhet gäller det att lansera nya modeller tillräckligt ofta.

Trots detta används systemen om var andra och klumpas ofta ihop till samma sak. För kärnan är ändå densamma; ökad makt och kontroll i företagsledningens händer, förnekande av de anställdas rättigheter och behov som något skilt från företagets och — själva drivkraften — ett försök att få varje anställd att skapa mer värde åt företaget utan att öka kostnaderna, det vill säga ökad vinst.

Lars Henriksson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1994.

Sätt eld under baken på dem!

En grupp arbetare från Opel i Rüsselsheim kommer till Trollhättan i nästa vecka. Ett hårt slag mot GM:s försök att tvinga in de anställda i en fattigauktion där den som ger det lägsta budet får priset. Få saker torde vara effektivare än att mötas över gränserna i bred skala, för att undergräva bilden av ”de andra” som fienden.

Det tyska fackets initiativ är en glimt i mörkret i dessa dagar när det gränslöst illojala kapitalet med utflyttningar, hot och splittring lyckas få de flesta att viljelöst dansa efter sin pipa.

Dagen efter kommer kallduschen. Hela styrelsen för Metalls avdelning i Trollhättan tvingas avgå efter att media avslöjat missbruk med medlemmarnas pengar – den gamla vanliga sörjan med supfester och porrklubbsbesök. Debatten på Saabs banor de närmsta dagarna rör troligen inte hur man skall stärka de fackliga banden med de tyska kamraterna utan vad man skall med en fackförening till över huvud taget.

De svenska facken brukar skryta om att de är starkast i världen. Och visst, jämfört med de flesta länder utanför Norden är organisationsgraden svindlande hög i Sverige. Men organisation är bara en förutsättning för facklig styrka. Om man inte utnyttjar den styrka som finns bland medlemmarna är man lika försvarslös som om man inte har något fack över huvud taget.

Den mytomspunne pseudonymen B. Traven skrev för länge sedan om en tradition som en grupp indianer hade när de valde ny hövding. Under installationsceremonin ställdes en kruka med glödande kol under baken på denne för att påminna om att han inte satt på sin post för att ta igen sig och framför allt för att inte glömma vem som satt honom där.

Kritisk mot den redan tungt byråkratiserade arbetarrörelsen i Europa förordade Traven ”proletärerna att använda denna välbeprövade indianska valmetod särskilt när det gäller att välja funktionärer i deras fackliga och politiska organisationer”.

En demokratisering är av nöden. Knappt något fackförbund genomför i dag omröstningar ens om sin allra viktigaste uppgift, de centrala avtalen, utan lever i en trygg värld av mycket indirekt demokrati där representanter väljer representanter som väljer representanter.

Valurnan, där medlemmarna direkt kan ge riktlinjer till sin ledning genom att rösta om avtal, fackliga linjer och förslag bör bli den urna av glödande kol som vi sätter under baken på våra fackliga ledare. Alltför många tycks nämligen redan ha glömt på vems mandat de sitter.

Lars Henriksson
Aftonbladet 2004-10-15

Medlemmarna ska bestämma – ta strid för kollektivavtalen

Inledning

Fackföreningsrörelsen har under senare tid stått i centrum för nyhetsrapporteringen i vårt land. Mycket av det som skrivs har borgerliga och fackföreningsfientliga vinklingar, och syftar till att försvaga fackföreningarna. Tyvärr stämmer dock mycket av rapporteringen, och tillståndet är minst lika allvarligt som vi kunnat följa i media. För oss socialister, är fackföreningarna de viktigaste organisationerna arbetare och löntagare har för att försvara sina omedelbara och långsiktiga intressen.

När vi läser om ledningen för Metallavdelningen i Trollhättan, om deras porrklubbsbesök och frikostiga spritrepresentation, eller om facktopparnas förmånliga lägenhetskontrakt i Stockholm, är detta bara toppen på ett isberg inom svensk fackföreningsrörelse. Med en systematiskt genomgång av de fackliga ledarnas privilegier runt om i de fackliga organisationerna, skulle långt mer förmåner och privilegier avslöjas.

Förutom dessa fackliga skandaler finns det en annan händelse som fått stort utrymme, och som också utnyttjas av borgerliga krafter för att försvaga fackföreningarna: och det är Byggnads och andra fackförbunds blockad av den lettiska byggfirman Laval un Partneri i Vaxholm.

Dessa två frågor, facktopparnas privilegier och Byggnads och andra fackförbunds kamp mot lönedumping och försvar av kollektivavtal, sammanfattar väl Socialistiska Partiets grundinställning: I kampen mot privilegier och toppstyrning är vi oförsonliga och kräver medlemmarnas makt och kontroll över sina fackföreningar. I kampen för grundläggande fackliga världen, som t.ex. försvaret av kollektivavtalen är det en självklarhet att vi nu stödjer Byggnads kamp i Vaxholm.

Det var länge sedan som Socialistiska Partiet gav ut något mer samlat material om fackföreningsrörelsen. Avsikten med denna lilla skrift är att lyfta fram ett antal viktiga frågor och hur vi ser på dessa. Stort utrymme ges åt det helt avgörande arbetet med att demokratisera fackföreningarna. Kampen för att behålla innehållsrika kollektivavtal, ges inte lika stort utrymme, men är ändå av så central betydelse att frågan förtjänar att framhållas extra mycket. Om möjligt några ord om hur denna fackliga kamp kan organiseras för att bli framgångsrik. Vi är dock ödmjuka, och väl medvetna om att det finns fackligt aktiva runt om i landet med delvis andra utgångspunkter och andra förutsättningar som kommit fram till kanske andra slutsatser. Avsikten är inte att tala om hur det skall vara, utan i stället att sprida erfarenheter och försöka samla fackligt aktiva som vill att fackföreningarna skall stå under medlemmarnas kontroll.

Oerhört mycket har hänt ute på arbetsplatser och i fackföreningar de senaste 20-30 åren. Ett mycket påtagligt faktum som inträffat, inte plötsligt utan mer som en utdragen process, är att det som tidigare var den mest klassmedvetna delen av arbetarklassen idag är en spillra jämfört med tidigare: skogsarbetare, gruvarbetare, hamnarbetare, ryggraden i den vänster som fanns ute i fackföreningarna är nästan bortrationaliserade. Och detta har givetvis påverkat läget inom fackföreningsrörelsen, inte bara i vårt land utan i många industrialiserade länder världen runt. Tänk bara att det var hamnarbetarna i Göteborgs hamn som startade den vilda strejkvågen 1969. Det fortsatte ett halvår senare med den stora gruvstrejken uppe i malmfälten och strejkvågen ebbade ut efter skogsarbetarstrejken i mitten av 70-talet. Att viktiga arbetargrupper, med en enorm tradition av klasskamp bakom sig nästan knappt finns kvar, utan att andra arbetargrupper fyllt detta tomrum har självklart fått stora konsekvenser. Lägg därtill en lång period med en högerpolitik som varit mycket framgångsrik, och där både socialdemokraterna och Vänsterpartiet ryckts med i denna högervåg och den lilla vänster som fanns misslyckats med att få gehör för sin politik, så är det kanske inte så konstigt att den fackliga vänstern knappt längre existerar.

Varför är fackligt arbete så viktigt?

Läget ute i fackföreningarna präglas idag av stor passivitet. Det är enkelt att avläsa detta inte bara genom spektakulära fakta som den låga strejkaktiviteten, utan mera genom det vardagsfackliga tillståndet: Antalet anställda som organiserar sig fackligt minkar sakta men säkert, antalet medlemmar som besöker fackliga möten minskar, antalet medlemmar som kan tänkas ta ett förtroendeuppdrag minskar, antalet medlemmar som går fackliga studiecirklar har så gott som havererat osv. osv..

Om denna utveckling fortsätter, och tyvärr finns det för tillfället inget som visar att denna trend är på väg att brytas, så kommer vi på allt fler arbetsplatser att snart få uppleva en situation där fackföreningen har tappat sin kraft och inte längre är någon egentlig motpart.

När fackföreningarna bildades, var det ett stort steg för arbetarklassen. Man hade nått insikten, att det var endast genom att organisera sig i en kollektiv organisation som man kunde kämpa för sina intressen. Genom att bilda en organisation för hela kollektivets intressen, och genom att formulera krav som värnade om alla medlemmars gemensamma intressen, upphävde man den tidigare förödande konkurrensen mellan arbetarna. Detta är den enkla och geniala styrkan med en fackförening, då som nu. Det gamla slagordet: ”Enade vi stå, söndrade vi falla”, sammanfattar väl fackföreningens idé.

Men behovet av att finnas och verka inom fackföreningarna blir än viktigare i en period då fundamentala värden står på spel. Händelserna i Trollhättan och Stockholm visar på ett övertydligt sätt att den nuvarande fackföreningsledningen isolerar sig allt mer från de vanliga medlemmarnas vardag. Nu om aldrig blir det solklart att den fackliga ledningen måste bytas ut, och då talar vi om ledningen på så gott som alla fackliga nivåer. Samtidigt lever vi i en situation, där den fackliga ledningen aldrig suttit så säkert i sadeln som man gör idag eftersom ett alternativt fackligt ledarskap så gott som helt saknas. En ekvation som vid första anblicken inte går ihop, men som kan förändras av att tilltron till det nuvarande fackliga ledarskapet fortsätter att urholkas.

För demokratiska och oberoende fackföreningar

Redan från början fick det socialdemokratiska partiet stark kontroll över fackföreningsrörelsen. Partiet bildades 1889, och det var också partiet som tog initiativet till LO: s bildande nio år senare 1898. I ett historiskt perspektiv, var detta något helt naturligt då det vid denna tid endast fanns ett arbetarparti. Genom en över hundraårig kontroll över fackföreningsrörelsen, har parti och fackföreningsrörelse växt ihop. När välfärden ökade så gott som oavbrutet från andra världskrigets slut fram till slutet av 1970-talet, var det inga större problem för den socialdemokratiska fackföreningsledningen att försvara det nära samarbetet mellan parti och fack. En klar majoritet av fackföreningarnas medlemmar accepterade detta.

Idag är läget helt annorlunda, och allt fler medlemmar börjar ifrågasätta detta samarbete. Inte kanske främst för att fackföreningen alltid skall vara oberoende, utan mer för att samarbetet inte längre innebär bättre levnadsförhållanden för den stora majoriteten av löntagare.

En annan sida av denna sammanväxt är den starka centraliseringen av makten till de fackliga ledningarna. En facklig byråkrati med egna starka materiella intressen vilar idag som en tung blyfilt över så gott som allt fackligt arbete. Detta är inget nytt, utan har funnits sedan lång tid tillbaka. Det som gör det mer och mer besvärligt för den fackliga byråkratin, är att man inte längre kan försvara sina privilegier med att man levererar välfärd och bra avtal för medlemmarna. Just denna stora skillnad mellan den fackliga byråkratins vardag och medlemmarnas osäkra tillvaro, håller på att bli ett allvarligt problem för denna fackliga aristokrati. Sprit- och porrklubbshärvan i Trollhättan och de fackliga ledarnas förstatjing på attraktiva lägenheter i Stockholm symboliserar väl denna situation. Metalls ordförande Göran Johnssons sammanlaga årsinkomst på närmare 1,2 miljoner är ett annat tecken på detta förfall.

Samtidigt som det idag inte är speciellt svårt att argumentera för att fackföreningarna skall vara oberoende och demokratiska, är frågan oerhört känslig för den fackliga byråkratin. Det rör sig också om makt och förmåner, och därför kommer att man försvara det nuvarande tillståndet ”to the bitter end”. För partiet är det likaså viktigt att inte förlora kontrollen över fackföreningarna. Inte för att man vill att den fackliga byråkratin skall få ett inflytande i partiet, men mer för att försäkra sig att just denna byråkrati skall försvara partiets politik ute på arbetsplatserna.

Att detta samarbete inte löses upp i en handvändning är nog så klart, men de täta banden måste börja luckras för att åter ge facket en slagkraft. Ett utslag av detta täta samarbete, är att man måste vara partimedlem för att bli vald till högre fackliga uppdrag i de olika LO-förbunden. Vilket innebär att man stänger ute alla goda krafter som inte är socialdemokrater. Och faktum är idag att allt fler LO-medlemmar vänder det socialdemokratiska partiet ryggen. Om vi jämför med ett land som Tyskland, där det tyska metallfacket IG Metall också leds av socialdemokrater, med den skillnaden att IG Metall är mycket mer självständiga mot de tyska socialdemokraterna än vad LO och dess förbund är mot socialdemokraterna i vårt land. Med den bakgrunden är det nog ingen slump att de tyska facken mycket mer aktivt försvarar sin välfärd och sina rättigheter.

Detta skall inte uppfattas som att fackföreningarna skall bli opolitiska och enbart och strikt inrikta sig på löne- och avtalsfrågor. Tvärtom så måste facken lyfta blicken bortom arbetsplatsen och tänka mer politiskt än någonsin. Men det traditionella samarbetet mellan fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet har överlevt sig självt, och måste ersättas av ett samarbete mellan fackföreningarna och ett brett spektrum av politiska och sociala rörelser.

Duglighet, intresse och förtroende

Duglighet, intresse och förtroende bland arbetskamraterna skall självklart vara vägledande när vi väljer vem som skall bli förtroendevald. Idag är det en accepterad uppfattning, även bland de fackliga ledningarna, vid val till kontakt- och skyddsombud. Men så fort man kommer till grupp-, klubb- och avdelningsnivå, är det i många fall partiboken som gäller.

På många arbetsplatser är detta partitvång på väg att försvinna, av en enkel anledning: Man får vara glad att det över huvud taget är någon som ställer upp till val av förtroendeuppdrag. Det innebär inte att de högre fackliga ledningarna har släppt på partitvånget, det innebär bara att man flyttar upp kravet något snäpp högre upp. Men inställningen är fortfarande den att man är en bättre förtroendevald om man är medlem i det socialdemokratiska partiet.

Aktivera medlemmarna

Det enkla, men samtidigt det allra svåraste man som förtroendevald har att jobba med, är att aktivera de många medlemmarna. Väldigt många lovande lokala fackliga initiativ har till slut stupat på att de aktiva inte haft medvetenhet om att man hela tiden måste jobba på att få så många medlemmar som möjligt aktiva. Just detta att man som enskild, eller att hela styrelsen, skall framstå som de som vet och kan allt, innebär att man så småningom missar att överföra sina kunskaper och erfarenheter till de många medlemmarna. Det behöver inte innebära att alla medlemmar ränner på möten och fackliga kurser i tid och otid. Men det innebär att man skapar en medvetenhet om att den vanlige medlemmens ansvar är grundläggande för om fackföreningen står stark mot arbetsgivaren. Det innebär också att de mest fackligt aktiva får ”besinna” sig och inte springa för långt från den stora mängden av medlemmar.

En stark lokal fackförening skapas inte genom en mängd av radikala uttalanden på fackföreningsmöten, en stark och aktiv lokal fackförening uppstår när den stora mängden av medlemmar är beredd att i aktiv handling gå samman och agera mot sin lokala motpart. En medveten och aktiv styrelse har givetvis en stor funktion att fylla, just för att sammansvetsa och medvetandegöra sina medlemmar, men akta sig för att ramla i fallgropen och tro att det är styrelsen som skall fixa allt. I jobbet med att aktivera medlemmarna, kan nästan ingen fråga vara för oviktig. Det centrala är att man kan ena medlemmarna och få dem att segra mot företaget. Med en sådan seger i ryggen växer självförtroendet, och man kan gå vidare till nästa fråga.

Det finns idag mängder av orsaker till att passiviteten ute i fackföreningar och på arbetsplatser är stor: Allt ifrån pampvälde och skandaler inom den egna fackföreningen till politisk apati och mängder av fritidsintressen som drar bort fokus från det fackliga arbetet. Men det går att bryta trenden och jobba upp ett intresse för fackliga frågor. Man skall dock ha en sak klar för sig, att det är ett jobb på lång sikt. Några enkla och snabba segrar i det fackliga arbetet förekommer sällan.

Fackligt ABC

Ledningen för våra fackföreningar har i många fall tappat den självklara fackliga grundinställningen att facket och företagen företräder olika intressen. Företagets mål är största möjliga vinst, medan fackets uppgift är att kämpa för högsta möjliga lön, anständiga arbetsförhållanden och bra arbetsmiljö för sina medlemmar. Och dessa olika mål innebär att man oundvikligen kommer att hamna i konflikt med varandra. Hur man sedan hanterar dessa konflikter är en taktisk fråga som avgörs av fackets styrka eller svaghet. Att denna grundinställning inte är självklar idag bland våra fackliga ledare, leder till att gränsen mellan fack och företag suddas ut. Många medlemmar förstår inte meningen med ett fack som nästan resonerar som företagsledningarna. Att återskapa grundläggande fackliga ABC är nödvändigt.

Rent konkret kan det innebära att man i sina lokala fackliga blad beskriver hur företagets och fackföreningens mål skiljer sig åt. Ofta är det material som kommer från centralt fackligt håll, så tillrättalagt och företagsvänligt att det just sprider illusioner om att företag och fack har gemensamma intressen. En fälla man dock skall undvika att falla i, är att bli alltför pompös och skolläraraktig i sin beskrivning av kapitalism och giriga företag. Saklighet och konkreta fakta är långt mer verkningsfullt än fraser om kapitalistisk utsugning.

Lokal konflikträtt och avtalen ut på beslutande medlemsomröstning

Den svenska fackföreningsrörelsen är extremt centraliserad. Det kan tyckas vara en styrka, att man lätt kan samla sig till motstånd mot sin motståndare. Denna centralism används nu inte som ett kampmedel mot företag och motpart. De centraliserade organisationerna har mer och mer blivit kolosser på lerfötter.

Redan på mitten av 1930-talet fick de olika fackförbunden inom LO makten över konflikträtten, vilket innebar att den vanlige medlemmen fråntogs rätten att besluta om man skulle gå i konflikt. Syftet med detta var bland annat att frånta stridbara lokala avdelningar rätten att gå i konflikt. Sverige var fram till mitten av 30-talet det land i Europa med mest strejker per år. Den fackliga byråkratin visste vad den gjorde när man avskaffade den lokala strejkrätten. Den lokala konflikträtten hade dock redan 1928, när lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol tillkom, kraftigt begränsats.

Att återföra konflikträtten till de lokala fackföreningarna, är en viktig förutsättning för att vända upp och ned på den pyramid vi idag har inom fackföreningsrörelsen. Makten skulle förskjutas från LO- och förbundsledningarna till medlemmar och de lokala facken. Ett annat krav som väl faller in i kampen att åter ge medlemmarna makten är att avtalen skall ut på beslutande medlemsomröstningar. Även detta krav är som att svära i kyrkan för den fackliga byråkratin, då bara tanken att medlemmarnas val skall avgöra om ett avtal skall godkännas eller om konflikt väntar, innebär ett ifrågasättande av de fackliga ledningarnas maktmonopol.

Ingen skillnad mellan förtroendevald och den vanlige medlemmen

En djup klyfta finns mellan de vanliga medlemmarna och fackliga ledare på de flesta nivåer inom fackföreningsrörelsen. Det är inte bara förmåner och privilegier bland de högsta facktopparna som medlemmarnas ilska riktar sig mot. Även på lokal nivå finns det stora skillnader mellan flera förtroendevalda och medlemmar. Alltför många förtroendevalda har idag lämnat sina ordinarie jobb i produktion och verksamhet, och jobbar fackligt på heltid. Att stå kvar med det ena benet bland sina arbetskamrater och jobba om man är förtroendevald, har många fördelar: Det gör att kontakten mellan medlemmar och förtroendevald hela tiden hålls levande. Den förtroendevalde får hela tiden höra vad som rör sig i djupet bland medlemmarna. Det innebär också att risken för att hamna i knäet på chefer och arbetsledning minskar när medlemmarna hela tiden har koll på sin förtroendevald. Fackliga heltidsuppdrag har också visat sig vara en stor frestelse att skaffa sig förmåner som vanliga medlemmar inte har.

De som idag är anställda ombudsmän, eller de som har höga fackliga uppdrag inom LO och dess förbund har egna avtal som reglerar deras löner, pensioner och andra anställnings-förhållanden. Som exempel har Metalls ordförande Göran Johnsson en lön från Metall på 50 189 kronor i månaden(Hans sammanlagda månadsinkomst uppgår till 95 216, eftersom han sitter i några styrelser som ger ett fett arvode.). När han fyller 60 år kan han gå i pension, och kvittera ut en pension på 78 procent av sin lön resten av livet.

Det finns ingen som helst vettig anledning att inte också de anställda ombudsmännen och topparna bland de förtroendevalda skall gå på samma avtal som de vanliga medlemmarna. Ett argument som ofta den fackliga byråkratin försvarar sig med är att de jobbar så mycket övertid och att de har ett uppdrag som kräver stort ansvar och kompetens. Att fackliga uppdrag skall premieras med höga löner och förmånliga pensioner och andra villkor, visar hur långt toppstyre och byråkratisering gått av vår fackföreningsrörelse. Inte bara rättvisan säger att alla förtroendevalda och ombudsmän skall omfattas av våra kollektivavtal, det skulle då också finnas ett egenintresse från till exempel Göran Johnsson i Metall att förhandla fram bra avtal som också omfattar honom själv, i stället för att åka i en egen gräddfil.

Lagen om facklig styrelserepresentation gör att många förtroendevalda likt Göran Johnsson drygar ut sin lön med feta styrelsearvoden. De flesta av dessa styrelsemöten är på ordinarie arbetstid, då alla dessa förtroendevalda uppbär sin ordinarie lön. Rimligt borde därför vara att dessa styrelsearvoden, eller en stor del av dem, tillföll den fackliga organisation man representerar i styrelsen.

Kampen för kollektivavtalen

Förhållandena på arbetsmarknaden i Norden, skiljer sig från situationen i de flesta andra länder runt om i världen. Genom att fackföreningarna under lång tid haft en stark ställning, regleras det mesta med kollektivavtal, till skillnad mot många andra länder där lagstiftning råder. Ofta då usla minimilagar som ger ett mycket dåligt skydd för löner, arbetstider osv.. Det räcker att bläddra några sidor i olika kollektivavtal för att inse att: löner, OB-tillägg, övertidstillägg, arbetstider, regler om omplacering och allt annat av vikt för löntagarkollektivet finns i kollektivavtalen.

Genom bland annat medlemskapet i den Europeiska Unionen, finns det starka krafter bland företag och borgerlighet som trycker på för att kollektivavtalens starka ställning skall försvagas och ersättas av liknande förhållanden som råder inom många andra EU-länder, dvs. med minimilagar. Det är just detta som döljer sig i konflikten mellan Byggnads och andra fackförbund och den lettiska byggfirman Laval un Partneri.

Men oavsett EU-medlemskapet kan vi se hur arbetsgivarna hela tiden försöker underminera kollektivavtalen, genom att försöka reducera eller få bort viktiga saker: Man försöker underminera reglerna om arbetstider. Man försöker reducera eller få bort OB-tillägg och övertidsersättningar. Man försöker att få allt fler att gå på avtalens lägstalöner …Det senaste grova exemplet på att försvaga kollektivavtalen är när General Motors spelar ut arbetarna på SAAB i Trollhättan mot arbetarna på Opel i tyska Rüsselsheim.

Kampen för att upprätthålla kollektivavtalen kommer att bli en allt viktigare fråga framöver. De attacker vi hittills sett är bara början på vad som är att vänta. Attackerna kommer från två håll, från politiker och företag. Det som förenar är en borgerlig klassmedvetenhet om att allt svagare kollektivavtal innebär en dramatisk maktförskjutning till förmån för de som sitter på rikedomar och kapital.

Ofta hotar företagen att lägga ned fabriken eller företaget och flytta till något låglöneland. Ett viktigt fackligt krav i dessa lägen är: ”Förbud för företag att lägga ned eller flytta företag som går med vinst.” Ett krav som är enkelt att vinna gehör för, och som pekar på det orimliga att skicka ut arbetare i arbetslöshet när företaget är välmående och går med vinst. I detta sammanhang står det klart att Sverige är ett av de länder där företagen har lättast att lägga ned företag och flytta till andra länder. Lagar och avtal som reglerar hur stor ersättning arbetarna skall ha vid företagsnedläggning är blygsamma i jämförelse med många andra länder i Europa. Krav på att avgångsvederlag skall bli betydligt högre i kombination med förbud för företagsflytt för vinstgivande företag blir därför viktiga att driva.

Internationellt fackligt samarbete och verklig facklig solidaritet

I takt med att kapitalet flyttar sig allt snabbare runt vårt klot och lokaliserar sig till de ställen som ger de största vinsterna, kommer det fackliga samarbetet över nationsgränserna att bli allt viktigare. Egentligen är det sorgligt att inte fackföreningarna långt tidigare försökt att möta företagens flytt av kapital och fabriker, då det enda verkningsfulla är att samarbeta över alla nationsgränser, för att utjämna villkor och avtal världen runt. Det har länge pratats om internationellt fackligt samarbete, men när det kommer till kritan stannar det många gånger vid tomma ord och fackföreningarna faller till föga och accepterar försämringar i avtalen.

Rent konkret skulle kampen för internationella kollektivavtal, inom samma branscher eller inom samma företag, ges en mycket större prioritet. Om sådana avtal började bli verklighet, skulle företagen få det betydligt svårare att flytta runt sina fabriker där de snabba vinsterna finns. Men så länge som den nationella inskränktheten härskar inom ledningen för fackföreningarna världen runt, kommer kapitalet ständigt att ha ett försprång i denna fråga.

Internationalismen är inte bara vackra fraser om alla människors lika värde, utan också en högst konkret fråga om att bekämpa företagens flytt av kapital och arbetsplatser. Därför måste uppbygget av fackföreningar i de länder där de är förbjudna, eller enbart finns på papperet ges en helt annan tyngd. Att stödja uppbygget av fria och oberoende fackföreningar i Kina idag borde vara en av de viktigaste fackliga frågorna för fackföreningarna i de rika industriländerna. De nästan slavliknande arbetsvillkoren i många företag i Kina kan enbart existera då oberoende fackföreningar är förbjudna. De fackföreningar som finns är kontrollerade av det kinesiska kommunistpartiet, och är i praktiken gula fackföreningar. En sådan kampanj för verkliga fackföreningar i Kina skulle inte bara inrikta sig mot den kinesiska statsledningen, utan i lika hög grad mot de företag i väst som nu står på kö för att investera i Kina. Detta skulle kunna vara en verklig fråga som gav den fackliga internationalismen ett ansikte.

Försvara en demokratisk arbetsorganisation

En sanslös ökning av arbetstempot sker idag på många av våra arbetsplatser. Rationaliseringar drivs i olika former beroende på arbetsplatser. På många fabriker införs nu åter de löpande banden. Idag mer raffinerade och effektiva än när de introducerades under 1950- och 1960-talet. Olika namn används för detta produktionssystem, men de vanligaste är ”lean production” eller toyotaism”. Arbetet sönderhackas återigen i mindre beståndsdelar och arbetsrotation förbjuds eller begränsas kraftigt. Alla moment standardiseras och skall därigenom endast utföras på ett enda sätt. Ideologiskt skall allt självständigt tänkande försvinna och ersättas med företagets konkurrensideologi. Arbetarna skall bli sina egna tidsstudiemän och jaga allt slöseri med tid och resurser. Rent fackligt är dessa system mycket farliga om de lyckas, då det är ett tecken på att den lokala fackföreningen antingen kapitulerat eller förlorat i kampen mot företagets ideologiska offensiv.

Det fackliga svaret på hysteriska rationaliseringar och mer förfinade varianter av det löpande bandet borde vara en kamp för en demokratisk arbetsorganisation, i linje med ”det goda arbetet” som Metall lanserade på 1980-talet. Den fackliga byråkratin har idag i många fall kapitulerat inför företagens offensiv, och försvaret av ”det goda arbetet” blir bara läpparnas bekännelse. Men en arbetsorganisation med åtföljande lönesystem som strävar mot ett ökat inflytande för de anställda, är väl värt att försvara även om de fackliga topparna har kastat in handduken.

Trots högkonjunktur ökar inte sysselsättningen, utan snarare tvingas fler ut i arbetslöshet, och detta som en effekt av hårt drivna rationaliseringar ute på företagen. Frågan om arbetstidsförkortning får här en given plats. Länge har det tvistats om hur denna arbetstidsförkortning skall se ut, men en sak är säker, en arbetstidsförkortning får bäst effekt om arbetstiden kortas per dag.

Sedan flera år tillbaka har olika varianter på konjunktur- och kundanpassad arbetstid införts. Det innebär att beroende på konjunktur och försäljning, så pendlar arbetstiden mellan ett max- och minläge, t.ex. mellan 43 timmar och 35 timmar. För en del är dessa arbetstider lockande, då man då och då får en ledig dag i veckan, men för de med tunga och stressande jobb är en arbetsdag på 8, 6 timmar och en arbetsvecka på 43 timmar oerhört slitsamt. Det fackliga svaret på dessa arbetstider borde vara jämna arbetstider per dag och vecka.

En annan aspekt på dessa arbetstider är att företagen inte behöver nyanställa vid konjunkturuppgångar, utan helt enkelt går upp till maxläget för arbetstiden. Detta kanske i kombination med intag av visstidsanställningar (kontraktsanställningar) och/eller personal från personaluthyrningsfirmor. En viktig facklig uppgift blir också att jobba för att så många som möjligt skall ha fasta jobb, så kallade tillsvidareanställningar.

Bygg breda fackliga rörelser

Uppgiften att förvandla LO och dess förbund till en medlemsstyrd och kämpande fackförening, kan tyckas omöjlig. Avsaknaden av en stark facklig vänster som pressar den fackliga byråkratin till eftergifter är kolossal. Uppgiften idag består av att försöka samla de små rester av fackligt motstånd som finns ute på arbetsplatserna. Med den inriktningen ser man genast att det är i de lokala fackföreningarna som arbetet måste börja.

Beroende på företag, bransch eller fackförening ser de fackliga frågorna som är på tapeten olika ut, men det finns en sak som förenar, och det är målsättningen att göra fackföreningen mer demokratisk. I detta arbete måste målsättningen hela tiden vara att kraven skall omfatta alla och vara enkla att förstå: Inga privilegier för de förtroendevalda, de förtroendevalda skall jobb ute i verksamheten, val av förtroendevalda skall ske på golvet bland medlemmarna, medlemsomrösta om viktiga lokala fackliga frågor, ge ut en lokal facklig tidning…

För att detta arbete skall bli framgångsrikt måste en bred rörelse skapas som utgår från de flesta medlemmars medvetenhet och kunskaper. Om kraven blir för avancerade och ideologiska kommer hela arbetet att så småningom reduceras till en klubb för inbördes beundran. Målsättningen är självfallet att kandidera till den lokala fackliga styrelsen och välja in kandidater som står bakom kraven på en demokratisering av fackföreningen. Att tro att man kan pressa den fackliga byråkratin att driva krav på att avskaffa sig själva och demokratisera fackföreningarna är en utopi. Därför blir de fackliga valen så viktiga, när vi jobbar mot en demokratisk fackföreningsrörelse.

Att i detalj för övrigt gå in och beskriva hur en lokal facklig plattform skall se ut är inte speciellt meningsfullt, men en fråga som ovillkorligen måste vara med är kampen mot det lokala företaget. Här finns inte heller någon kristallkula, men en gyllene regel är att vad man än företar sig mot företaget, är att hela tiden ha sina medlemmar i ryggen. En ständig dialog mellan medlemmar och styrelse, där medlemmarna hela tiden har stor kontroll över sina förtroendevalda, ger förutsättningar för en lokal fackförening som är förmögen till kamp för sina medlemmars intressen. Men för att inte dessa lokala initiativ skall isoleras är det nödvändigt att gå vidare och bilda fackliga nätverk med andra lokala initiativ och med målsättningen att demokratisera fackföreningsrörelsen. Först då kan man ta de första stapplande stegen mot en kämpande och medlemsstyrd fackförening.

Tomas Johansson

Presentation

Tomas Johansson jobbar sedan 29 år tillbaka på Volvo i Göteborg, och närmare bestämt på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik där han är gruppordförande i Metall för drygt 500 metallare. Dessförinnan jobbade han i fem år som hamnarbetare i Göteborgs hamn, där han var fackligt aktiv i Svenska Hamnarbetarförbundets avdelning 4. På Volvo blev han snart en av förgrundsgestalterna inom Facklig Opposition.

Tomas föddes i en lantbrukarfamilj i norra Halland 1952, där hans far lämnade jordbruket under 60-talet och blev grovarbetare på byggen. Politiskt aktiv har han varit sedan femtonårsåldern, då han kom i kontakt med den framväxande nya vänstern och Vietnamrörelsen, och medlem i föregångaren till Socialistiska Partiet blev han 1970. Tomas har också varit aktiv på nej-sidan inför folkomröstningen om EU och senare inför folkomröstningen om EMU. Tillsammans med andra metallare var han med och startade ”Metallare mot EMU”.

Gavs ut av Socialistiska Partiet som en pamflett om fackföreningar år 2005.

För en kämpande och oberoende fackföreningsrörelse

Resolution antagen av KAF:s sjunde kongress oktober 1980. Som bakgrund till resolutionen kan med fördel studeras KAF:s fackliga kursbok ”För en kämpande fackföreningsrörelse” och KAF:s kvinnofackliga handlingsprogram ”Kvinnorna i facket, facket för kvinnorna!” som antogs av Centralkommittén 1979. 

Den hårdnande kristiden under 80-talet kommer att drabba de arbetande människorna hårt. SAF:s och den borgerliga regeringens försök att pressa ner realinkomsterna, urholka sjukförsäkringen och den sociala servicen, nedskärningarna inom de viktiga industrinäringarna — är endast de första stegen i att söka tvinga arbetarbefolkningen att betala aktieägarnas vinstanspråk.

Om inte de förbättringar som vunnits under de senaste decennierna ska gå förlorade måste arbetarna sluta leden till försvar av sina intressen.

Det viktigaste redskapet för detta försvar är fackföreningarna! Här samlas de arbetande i en gemensam organisering över partigränser och andra skiljelinjer inom arbetarklassen. De fackliga organisationerna kan därför utgöra den naturliga samlingspunkten för kampen mot arbets- köparoffensiven och kristiden.

Idag ligger dock ett stort hinder i vägen för detta: medlemmarna kontrollerar inte sina egna organisationer! Makten över fackföreningsrörelsen ligger hos den socialdemokratiska fackbyråkratin som strävar efter att anpassa rörelsen till samförståndslösningar med kapitalintressena.

Föreliggande resolution beskriver hur arbetarna långsamt berövades inflytandet över den fackliga verksamheten, hur den socialdemokratiska ledningen befäste sin ställning och hur fackföreningsrörelsen kom att få sitt oberoende insnärjt i ett nät av anti-fackliga lagar och avtal.

Men, resolutionen anger också en väg framåt: hur fackföreningarna åter kan göras till vapen i medlemmarnas händer! De socialdemokratiska ledarna kunde endast anpassa facket till klassamarbetspolitiken genom att beröva medlemsmassorna kontrollen över verksamheten, framförallt över stridsåtgärderna. Vägen att besegra klassamarbetspolitikerna inom fackföreningsrörelsens ledning är att kämpa för att medlemmarna återtar makten över det fackliga arbetet — på alla nivåer.

För många arbetare, kanske framförallt inom den unga generationen, framstår den byråkratiserade fackföreningsrörelsen mer som ”försäkringsbolag” än som kamporgan. Det skärpta kristidstrycket under det kommande decenniet tvingar dock alltfler att söka sig till sina etablerade organisationer för att söka använda dem för de syften de en gång skapades. Motsättningarna mellan massan av medlemmar som vill sätta hårt mot hårt för att försvara sina intressen och den klassamarbetande byråkrati som förlamar organisationerna, kommer att skärpas.

Kommunistiska Arbetarförbundets medlemmar kommer att finnas i främsta ledet för att omvandla fackföreningarna till klasskampsorganisationer — helt styrda av medlemsmassorna. Resolutionen ”För en demokratisk och oberoende fackföreningsrörelse!” anger vägen för detta arbete.

Läs hela resolutionen som gavs ut i form av en pamflett.

Ormen är tillbaka i fabriken

Fram till nu har arbetarna lärt sig montera hytterna från första skruv till färdig hytt. De har haft en stark självkänsla och har kunnat utvecklas i sitt arbete.

Men nu byggs ett löpande band rakt genom Volvos hyttfabrik i Umeå. Med hot om utlandsflytt har fackets motstånd slagits ner.

Det som händer i Umeå är inte unikt: det löpande bandet återinförs, tvärtemot mångas föreställningar, inom hela industrin. Genom sin makt över arbetet förgiftar kapitalisterna människors liv.

Jan-Olov Carlsson berättar inifrån ett avgörande samhällsdrama i det tysta.

Långsamt börjar det löpande bandet ta form i monteringshallen. En räls ligger på golvet och en vajerförsedd vagn symboliserar det band som ska mata fram lastbilshytten med en hastighet av en och en halv meter i minuten. Materialställ kantar den provisoriska rampen som höjer sig några decimeter ovanför golvet. På den yta som har frigjorts för att i förhand utprova arbetet på det löpande bandet kan man se entusiastiska produktionstekniker ivrigt sysselsatta med att planera arbetsordning och materialplacering. De har nu fått en produktionsteknisk munsbit att bita i.

Runtom står måttligt entusiastiska montörer som ser en total förvandling av sitt arbete och sin arbetsplats.

De mer erfarna montörerna vänder ryggen till och börjar planera hur de ska kunna få ett annat arbete. De nyanställda tror inte att det blir så farligt: jobben blir i alla fall kvar, hoppas de.

Bara några meter därifrån pågår monteringen av Volvos lastbilshytter som vanligt. På fabriken i Umeå har monteringen hittills varit organiserad i så kallade kortflöden. I kortflöden jobbar en grupp montörer under relativt fria arbetsformer, de monterar och tar fullt ansvar för sina hytter. Det är ett produktionsupplägg som i alla avseenden är det löpande bandets motsats.

Men efter semestern ska alla kortflöden vara borta. Istället ska det löpande bandet slingra sig genom monteringshallen likt en orm vars giftgadd trängt rakt in i verksamheten.

Förändringen kommer inte som en överraskning. Aktiviteter och planer för detta har målmedvetet byggts upp under flera år. Företagets slutgiltiga beslut är nu fattat. Den fackliga organisationen på monteringen har tagit fram motargument, protesterat på stormöten och i förhandlingar, delat ut flygblad och gjort vad man kunnat för att samla metallarbetarnas protester. Trots alla invändningar är arbetet med att kasta ut femton års positiva erfarenheter av alternativ montering i full gång.

Men ledningen för Volvo Lastvagnar är inte nöjd med detta. Det räcker inte med att den lokala företagsledningen, arbetsledarkåren och tjänstemannafacken helhjärtat sluter upp bakom den påstådda nödvändigheten att bygga om till ett löpande band. Ett problem återstår. Metallarbetarna och inte minst den lokala Metallklubben måste förmås att ändra sin negativa inställning. Därför har ett nytt krav formulerats från företagsledningen, i en ton av ultimatum: ”Ni måste lära er älska linen!”

Del lokala fackliga inflytandet har varit en nagel i ögat på Volvoledningen. Inflytandet har bland annat inneburit att företaget inte ostört kunnat genomföra de förändringar som ansetts nödvändiga för att öka lönsamheten. De senaste åren har ledningen därför bedrivit en intern kampanj om ineffektivitet och dåliga resultat inom monteringsverksamheten. Ett öppet och ogenerat hot om att flytta hela monteringen har också använts som effektivt utpressningsargument för att bygga om till löpande band.

”Ni måste bygga ett löpande band och redovisa en kostnadsbesparing på 25 procent under arton månader, i annat fall flyttar hela produktionen och l 000 arbetstillfällen till Gent i Belgien”, lyder det ödesmättade budskap som uttalas av dem som också har makten att göra verklighet av sitt hot.

Att det verkligen kan gå på det sättet visar ett flertal företagsnedläggningar och fabriksflyttar de senaste åren. Arbetet har i ökad utsträckning reducerats till en simpel handelsvara som man köper upp till lägsta dagspris på marknadsplatser runt om i världen. Arbetare och tjänstemän i Norrköping, Katrineholm, Bengtsfors, Kumla, Degerfors och Gislaved har bittert fått erfara vad det kan betyda – erfarenheter som också finns levande på fabriken i Umeå.

Ytterst handlar det om makten och kontrollen över arbetet. Kapitalisterna har aldrig glömt att makten över arbetet är detsamma som makten över samhällsutvecklingen: det är grundkursen, första sidan! ”Rätten att leda och fördela arbetet” har alltid varit helig mark för kapitalet. I de kompromisser som byggt på klassamarbete har arbetsgivarna på just denna punkt aldrig varit beredda att kompromissa. När klassamarbetet sedan inte längre gett tillräckligt manöverutrymme åt arbetsgivarna har de kunnat växla över till rena maktmedel.

Inför varje nederlag verkar fackföreningsrörelsens ledning bli tagen på sängen och rasar indignerat över att klassamarbetet sviks och arbetslivets villkor försämras. ”Vofför gör ni på detta viset?”, kunde möjligtvis rumpnissarna i Astrid Lindgrens sagovärld aningslöst utbrista, men den fackliga ledningens naivitet kan inte ursäktas eller accepteras med ett milt överseende.

Den fackliga byråkratins idévärld utgår inte längre från klassbegreppet. Arbetarklassens kollektiva kraft har ersatts av att individen själv ska ta ansvar för sin ”kompetensutveckling” och ”anställningsbarhet”. Men det räcker inte som facklig strategi när den globaliserade kapitalismen effektivt förstör förutsättningarna för ett gott arbete och ett gott liv.

Fackföreningsrörelsens ledning, inte minst Metalls ordförande Göran Johnsson, har istället för att mobilisera till kamp försökt ligga steget före i anpassningen till de nya villkoren i den globaliserade ekonomin. I välformulerade tal på fackliga kongresser uppmanas de lokala facken att gå ut och vinna kriget om ”det goda arbetet”. Dagen efter fortsätter generalstaben att förhandla om kapitulationsvillkoren.

Demobiliseringen av den fackliga kampen har kommit att innebära att en hel generation av arbetare saknar egna och andras erfarenheter av kollektiv kamp.

Tillbaka till monteringshallen på Volvo Lastvagnar i Umeå. För att vara ett monteringsarbete inom bilindustrin är arbetssituationen unik. Arbetet är grupporganiserat. Varje grupp tar ett helhetsansvar för sin produkt. Produktionslayouten är designad i kortflöden för att skapa förutsättningar för en alternativ monteringsfilosofi. Alla metallare har haft en avtalad rätt att utvecklas och lära sig montera en hel lastbilshytt från första ledet till det sista, med alla tillhörande justeringar och tester, kontroller och administrativa arbetsuppgifter. Det är ett avancerat arbete fjärran från löpande bandets temposlaveri; ett arbete där vanmakt åtminstone delvis ersatts av yrkesarbetets stolthet. Ett lönesystem som värderat utvecklingen i arbetet har genomdrivits, och Volvoarbetarna i Umeå har haft en bättre löneutveckling än på de flesta andra industriarbetsplatser i Sverige.

Det som gällt på monteringen har i minst lika hög grad gällt för den övriga fabriken, där lastbilshytterna pressas, svetsas och målas. Det är inget himmelrike -det handlar fortfarande om en svensk industriarbetsplats med drygt tvåtusen metallarbetare – men i jämförelse med många andra arbetsplatser finns här en större självaktning och starkare självkänsla bland metallama. En del skulle nog vilja påstå att de visat en okuvlighet som börjar bli ovanlig inom arbetarklassen. Resultatet har också blivit en arbetsplats med ett gott rykte i fråga om arbetsinnehåll, lön, utvecklingsmöjligheter, trygghet och arbetstider. Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå har varit ett exempel på att det med medvetet fackligt arbete går att flytta fram positionerna när det gäller makten över det egna arbetet.

Motangreppet började för flera år sedan. I snabb takt sade företaget upp de lokala avtal som bidragit till att uppnå bättre arbetsvillkor och inflytande. Avtalen sades upp när Metallklubben inte accepterade de försämrade villkor som företaget ville få igenom. Istället för en ambition att söka gemensamma lösningar och kompromisser försöker företaget att runda och utestänga det lokala facket så mycket som möjligt.

För att ge en ögonblicksbild kan vi gå några år tillbaka i tiden. Vi befinner oss nu i matsalen på fabriken. Det pågår ett stort fackföreningsmöte. Lokalen är sprängfylld av Volvoarbetare som vill komma in på mötet. 500-600 ryms i lokalen, resten får stå utanför. Företaget har just sagt upp det lokala avtalet om arbetsorganisation och lönesystem. Det råder kampstämning, men informationen om att Metallklubbens förhandlare har tvingat in företaget i förhandlingsrummet tas emot med entusiasm. Ännu är inte slaget förlorat. Från Metallarbetareförbundet har det kommit en ombudsman som i ett brandtal framhåller klubbens framgångar som ett föredöme. Han betonar att den kanske sista utposten för Metalls vision om det goda arbetet inte får falla. Applåder. Mötet beslutar att ge förhandlingarna en förnyad chans.

Ett steg framåt och två steg bakåt, men fortfarande på benen – så skulle man kunna sammanfatta ett flertal välbesökta och engagerade fackmöten som genomfördes  i inledningen av Volvos offensiv mot metallarbetarna i Umeå. Men den kollektiva kampkänslan, som från början var så stark, har inte kunnat ta sig uttryck i kampmetoder som finns tillgängliga i det ordinarie fackliga arbetet. Arbetsrätten är på arbetsgivarens sida. Både tidens nednötning och avsaknaden av exempel på fackliga strider som leder till framgång sätter sina spår.

Det som händer på Volvo i Umeå är ingenting unikt. Mitt framför våra ögon pågår ett regelrätt övergrepp på arbetet. Det sker överallt i samhället, det är systematiskt och uträknat. Utvecklingen under 1990-talet med avregleringar, privatiseringar och destabilisering i nyliberal anda har skapat en närapå omöjlig arbetssituation för många arbetare och tjänstemän i den offentliga verksamheten. De ökande sjukskrivningstalen, utslagningen och den väl dokumenterade ohälsan i arbetet är en fullständigt irrationell men samtidigt logisk konsekvens av samhällsutvecklingen.

EU:s Dublinkontor, som mätt och jämfört förhållandena i arbetslivet inom EU i 27 år, konstaterar nu att Sverige har det högsta arbetstempot av alla EU:s länder. 800000 människor, det vill säga 17 procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige, står idag utanför arbetslivet till följd av ohälsa och utslagning. Konsekvenserna av att också ha den snabbast ökande produktiviteten inom OECD kan avläsas i denna skrämmande statistik.

Inom arbetslivsforskning – oavsett om den bedrivs inom sociologin, arbetspsykologin eller den kliniska medicinen – råder knappast någon oklarhet över att människor som har ett arbete med höga krav men med begränsade möjligheter att påverka sin arbetssituation har de sämsta psykosociala förutsättningarna och befinner sig i riskzonen för ohälsa och utslagning. Hittills har dessa effekter varit mest framträdande inom den offentliga verksamheten. Inom industrin har kombinationen av ett starkare fackligt inflytande och den relativt starka ställningen för svensk industri i en internationell jämförelse haft ett återhållande effekt på försämringarna i arbetet.

Ända långt in på 1990-talet hade idéerna om ”det goda arbetet” kvar en del av den kraft som blev resultatet av den radikala arbetarkampen i slutet av 1960-talet och första halvan av 1970-talet. Det var en reaktion på de negativa effekterna av att organisera arbetet i löpande band, så kallad ”taylorism” eller ”fordism”. Charlie Chaplins beskrivning av det löpande bandet i filmen Moderna Tider var inte en komisk nidbild, utan snarare en klarsynt samtidsbetraktelse av industriarbetet.

När han hamnar i maskineriets helvete tillsammans med sin arbetskamrat illustrerar han på ett lysande sätt den marxistiska teorin om alienationen, som i Manifestet utrycks i några få rader: ”Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetsdelningen förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren.”

”Det goda arbetet” har varit den fackliga strategin för arbetets uppvärdering, för en brytning med synen på arbetaren som en mänsklig robot utan känslor eller engagemang. Men det tycks bli en kort historisk parantes. Nu är scenen radikalt förändrad. Det sociala kontraktets och klassamarbetets sammanbrott på övergripande samhällsnivå återfinns nu i motsvarande konfrontation på arbetets nära, direkta nivå. Våldtäkten på människovärdet i arbetet håller på att fullbordas.

Under den senaste tioårsperioden har ”toyotismen” manövrerat ut alla alternativa monteringsfilosofier som var i omlopp under 1980- och början av 90-talet. Samlingsnamnet för denna världsomspännande förändring är ”mager produktion”.

De bärande idéerna kommer från Toyotas produktionssystem och har blivit sinnebilden för en högeffektiv industriproduktion som nu sträcker sig långt utanför bilindustrins domäner. Dess självsäkra förespråkare talar om ”den nya industriella revolutionen” och ”det nya paradigmet”. Till bilden hör löpande band, korta tempotider, standardiserade arbeten, regelstyrning och förplanering. I mager produktion bygger man in alla de tekniska, sociala och kulturella koderna som möjliggör kapitalets dominans över arbetets autonomi.

Cirkeln sluts i synen på arbetet och arbetets organisering. Ur garderoben plockas liket fram.

På Chalmers tekniska högskola i Göteborg sitter en grupp forskare som ägnat de senaste 25 åren åt att studera och analysera alternativ montering. Med stöd av produktionstekniska grunddata kan de teoretiskt bevisa att alternativ montering är effektivare än löpande band. Men det innebär samtidigt att arbetsgivaren måste lämna över ansvar och befogenheter – det vill säga inflytande och makt – till de som utför produktionsarbetet. Tidigare var forskargruppen väl sedd även bland storföretagens representanter, när de sökte efter alternativ till produktivitetskrisen vid det löpande bandet. I dag är det få som lyssnar. När den kapitalistiska konkurrensen hårdnar framträder produktionsteknik också som härskarteknik. Med det löpande bandet förändras maktbalansen på arbetsplatsen: ledningen uppnår full kontroll över arbetet.

I det sammanhanget bleknar de teoretiska uträkningarna.

Löpande bandets intåg på Volvo Lastvagnar i Umeå är ett nederlag för såväl den lokala Metallklubben som fackföreningsrörelsen i stort. Det är en strid som är svår att vinna lokalt. När företaget kan lägga ett trovärdigt hot om att flytta produktionen och det saknas kamperfarenheter som kan bevisa motsatsen är styrkeförhållandena ogynnsamma.

För att ändra styrkeförhållandena är det nödvändigt att fackföreningsrörelsen – på alla nivåer – gör sig beredd att ta strid för anständiga villkor och arbetets värde. Gruvstrejken var startskottet för 1960-talets revolt för människovärdet i arbetet och utgjorde inledningen till ett uppvaknande och en radikalisering inom hela arbetarklassen. Inget mindre än detta kommer att vara nödvändigt igen.

Det löpande bandet kommer då att bäras ut och säljas till kilopris på skroten. I Umeå och på andra håll i Sverige. Och i Europa. Och ute i hela världen.

Jan-Olov Carlsson, Arbetaren nr 7/2004.

Jan-Olov Carlsson är vice ordförande för Metallklubben vid Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå. Han har arbetat vid monteringen i 25 år.

Social Movement Unionism

Allt väldigare företag får i dagens värld allt större svängrum. Regeringarna varken vill eller förmår inskränka deras rörelsefrihet och kapitalet gör sig mer och mer oberoende av kompromisser med de arbetade. Finns det i denna värld något utrymme för fackliga organisationer som konfronterar arbetsgivarna eller är vi dömda att tigga om smulorna från den globala företagsfesten? Hur skulle de fackliga metoder i så fall se ut som fungerar i den globaliserade ekonomin? Så ser frågeställningarna ut för många som försöker finna en ny väg för fackföreningarna idag.

Den situation vi befinner oss i och de diskussioner om facklig och politisk strategi som förs idag är resultat av två olika trender. För det första den långvariga tillbakagång av facklig organisationsgrad, löner och arbetsvillkor som varit kärnan i den nyliberala offensiven. När ”det långa undantaget” ”30 år av obruten kapitalistisk expansion ”bröts på 70-talet saknade arbetarklassen i de industrialiserade länderna styrka och erfarenhet att slå tillbaka borgarklassens angrepp.

Den andra trenden är det motstånd som börjat växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. Denna trend är ännu i sin linda. De motgångar som drabbat arbetande människor över hela jorden är på inget sätt över och borgarklassen fortsätter att flytta fram sina positioner, men det sker ingenstans utan protester. Nyliberalismens totala ideologiska dominans är bruten och det skapar ett nytt utrymme för diskussion om nya vägar, inte minst för fackföreningsrörelsen.

I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”Social Movement Unionism”(SMU) ”facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

De fackföreningar man ofta framhåller som positiva exempel på detta är Cosatu i Sydafrika, CUT i Brasilien och KCTU i Sydkorea. Tre unga organisationer som vuxit fram under vittrande diktaturer i Tredje världen där den fackliga kampen varit nära knuten till breda rörelser för demokrati och sociala rättigheter.

I de flesta industriländer finns helt andra fackliga förutsättningar och traditioner. Kan då SMU vara en möjlig facklig linje även i där?

Ett av de bästa exemplen på detta som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som ”med japanska företag som förebild ”innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- , solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Detta tror jag är ett fruktbart sätt att se på SMU.

Men vad betyder det i Sverige idag? De svenska LO-facken är inte nybildade, sjudande organisationer som de sydkoreanska eller brasilianska. Inte heller är de traditionellt fast i ”bussiness unionism”, den fackliga linje som innebär att man tar hand om de egna medlemmarna och struntar i vad som händer i resten av samhället. Sådana fack finner vi i USA där de redan tidigt valde att framför allt driva de egna medlemmarnas intressen genom avtal med arbetsgivarna. Så har t.ex. amerikanska bilarbetare utmärkta villkor för pension och sjukvård samtidigt som står tiotals miljoner utanför all form av social trygghet.

I Sverige har den fackliga linjen tvärtom varit generell välfärd i fråga om t.ex. arbetslöshetsförsäkring, pension och sjukförsäkring. Sedan begynnelsen var samarbetet med det socialdemokratiska arbetarpartiet intimt. En mer heltäckande ”Social Movement Unionism” är svår att tänka sig än den svenska ”rörelsen” som med sina Unga Örnar, HSB, Folkets Hus, Konsum och Fonus bokstavligt talat hade ambitionen att följa arbetaren från vaggan till graven.

Sedan 30-talet har den fackligt-politiska strategin varit ett samarbete med arbetsgivarna där facken har levererat arbetsfred, stabilitet, orubbat ägande och säkra vinster i utbyte mot ökande levnadsstandard. Allt med en socialdemokratiskt styrd stat som garant.

(Mycket kan sägas om denna strategi och dess konsekvenser för arbetarrörelse och samhälle men det skulle bli en annan artikel.)

Detta klassamarbete bröts definitivt vid storkonflikten 1980. Arbetsgivarna har sedan dess dragit sig tillbaka från såväl samordnade förhandlingar med LO som de flesta korporativa organ i staten. LO-ledningen var inte förmögen att försvara sin inriktning genom att tvinga arbetsgivarna till förhandlingsbordet, än mindre att försvara arbetarklassens intressen. Istället har vi sett en uppsplittring där facken inom industrin, med Metall i spetsen, slutit ett samarbetsavtal med ”sina” arbetsgivare där nyckelorden är ”konkurrenskraft”, ”lönebildning” och ”samverkan”. Det även lokalt dykt upp avtal om privata pensionsförsäkringar så att de som jobbar inom lönsamma sektorer skall kunna klara sitt eget skinn när de sociala trygghetsnäten blir allt glesare.

Trenden är tydlig, bort från samarbete med andra arbetare och istället ett steg i riktning mot ”bussines unionism”. Lojaliteten skall vara gentemot den egna nationen, branschen, företaget och till sist den egna arbetsplatsen, tillsammans med de egna kapitalisterna. Motståndaren blir då ”konkurrenterna” det vill säga i sista hand arbetare i andra länder, branscher och företag. Ett säkert recept för fortsatt nederlag och tillbakagång för hela klassen.

Alternativet är knappast en återgång till ”den svenska modellens” samarbetspolitik. Oavsett vad man tycker om denna byggde den på förutsättningar som inte längre existerar, en stabil kapitalistisk ekonomi stadd i ständig expansion, och ”vilket ofta glöms bort ”en rädsla från borgarklassens sida för förkrigstidens militanta arbetarklass med ekot från den ryska revolutionen ännu mullrande i bakgrunden. Idag är kapitalismen ständigt mer eller mindre i kris, Sovjet är borta och arbetarklassen förmår inte utgöra något allvarligt hot. Borgarna har varken anledning eller möjlighet att etablera någon ny kompromissa. Inför detta står den fackliga byråkratin handlingsförlamad. Behovet av en ny facklig kurs är akut. Kan en pånyttfödd ”Social Movement Unionism” vara vägen ut ur fortsatta reträtter för svensk fackföreningsrörelse?

Till en början skulle jag vilja försöka mig på att översätta begreppet till svenska. Även om det kanske inte täcker precis detsamma föreslår jag begreppet folkrörelsesamverkan. Ett sätt att arbeta där olika folkliga rörelser finner gemensamma fält att arbeta i för att stärka sina positioner och även idémässigt komplettera och utveckla varandra.

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen ”utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare ”kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Men fackliga initiativ som gör anspråk på att vara ”folkrörelsesamverkan” kan aldrig stanna vid upplysta ledningars initiativ eller utspel. De måste börja och sluta bland medlemmarna, på arbetsplatsen. Inte heller är det möjligt att hoppa över de vardagliga fackliga frågorna för att ta itu med de stora, globala. Fackföreningar är organisationer som förenar anställda gentemot arbetsgivaren med syftet att upphäva konkurrensen mellan arbetare. All facklig verksamhet måste ta sin utgångspunkt i detta faktum, annars är det inte fackligt arbete.

Eftersom saker som storföretagens makt och globalisering känns så stora, är det väldigt lätt att man delar upp det fackliga arbetet i två delar som aldrig möts: Det vardagliga gnetandet på arbetsplatsen med löner, försäkringar, arbetstider, arbetsmiljö, besvärliga chefer, arbetstakt och så vidare. Och å andra sidan: de STORA FRÅGORNA. Dessa hänvisas oftast till kongressrapporter, Första majtal eller kurser och konferenser då man stiger utanför vardagens lunk en stund.

Här kan det finnas en fallgrop. Om man av olika skäl inte klarar av att enas på arbetsplatsen och hävda sina intressen mot arbetsgivaren kan det ligga en lockelse i att ge upp den egna, ”hopplösa” arbetsplatsen och tillsammans med likasinnade söka forum utanför arbetsplatsen eller fackföreningen där man kan ta upp mer ”avancerade” frågor. Konferenser, demonstrationer och seminarier är redskap för att utveckla politiken och skapa opinion men kan inte ersätta den dagliga verksamheten på arbetsplatsen. Det är där medlemmarna finns, kraften som kan förändra samhället.

Det motsatta är ännu lättare: att fastna innanför grindarna, att uppslukas av det myller av frågor som ständigt kräver ens uppmärksamhet på arbetsplatsen.

Så länge vi inte kan hitta några länkar mellan vardagens fackliga arbetet och de långsiktiga målen blir vi ofarliga. Detta är den verkliga utmaningen idag: att knyta samman de dagliga striderna och frågorna med de övergripande, långsiktiga.

Det finns otaliga frågor där man kan tänka sig en sådan samverkan. Det kan gälla att bekämpa social dumpning genom att stödja fackligt uppbygge i Östeuropa eller Asien. Att bekämpa privatiseringar eller nedskärningar i den offentliga sektorn genom allianser mellan offentligfack, föräldranätverk, patientorganisationer och andra berörda. Att stödja strejkande arbetare här eller i andra länder genom konsumentbojkotter tillsammans med andra sociala rörelser. Att försvara den egna arbetsplatsen mot nedläggning genom allianser med lokala, regionala, nationella och internationella organisationer inom och utom fackföreningsrörelsen. Att bygga upp Attac-grupper på arbetsplatserna, att förankra protesterna mot USA:s krig, att bygga upp motståndet mot EMU inom fackföreningarna. Och så vidare…

Men, återigen, om sådana initiativ inte skall stanna vid tomma gester krävs att de kopplas till den dagliga fackliga verksamheten. Att de organiseras på golvet, tillsammans med arbetskamrater. Det betyder inte att man alltid måste ha med sig en majoritet för att ta initiativ men att syftet alltid skall vara detta, inte att nöja sig med att vara en radikal röst.

Den viktigaste delen när det gäller att börja vinna fackföreningarna för en folkrörelsesamverkan blir därför att få fackföreningarna att fungera som folkrörelser.

Det är ett arbete på många nivåer. Den mest grundläggande är att engagera arbetskamraterna i att ta strid för de omedelbara intressena på arbetsplatsen. Där finns den mest grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och där man kan göra sina första erfarenheter av den gemensamma styrka. Direkt knuten till detta är striden för återta kontrollen över de egna fackliga organisationerna. Det demokratiska underskottet i de flesta svenska fackförbund är bedövande.

Demokratiska, och stridbara fackföreningar som knyter an till de olika rörelser som uppkommer i samhället kan bli mer än bara försvarsorganisationer. Långsiktigt kan man till och med tänka sig att en sådan samverkan av starka folkrörelser kan komma att bli den kraft som utmanar borgarklassens om makten i samhället.

Lars Henriksson, ursprungligen publicerat i Arbetaren 2004?

Medlemmar vill ha tuffare fack

Strax innan semestern släppte fackförbundet SEKO en undersökning som visade att över 80% av LO-medlemmarna tycker att deras fackförening borde vara tuffare mot arbetsgivarna. Även om det länder SEKO till heder att man offentliggör en så svidande kritik är det lite märkligt att det krävs opinionsinstitut för att få reda på vad medlemmarna tycker. Att en så utbredd kritik inte slår igenom i fackens formella strukturer visar att det inte bara är vad fackföreningarna gör och inte gör som är problemet utan minst lika mycket hur de fungerar internt. Vi vanliga medlemmar har helt enkelt för lite verklig makt i våra egna organisationer.

Detta är inget nytt. Arbetsgivarna upptäckte tidigt att det var betydligt lättare att komma överens med ombudsmän och heltidsfunktionärer än med de stora grupperna av medlemmar och satte som mål att avskaffa de allmänna omröstningarna om avtalen. Med Saltsjöbadsavtalet 1938 och LO:s normalstadga 1941 försvann de beslutande omröstningar eftersom avtal och stridsåtgärder skulle godkännas av förbunds- och LO-ledningarna. Snart gick de rådgivande omröstningarna samma väg. Inom Metall hölls den senaste omröstningen om ett centralt avtal 1954. Idag fattas besluten av representanter, valda av representanter för representanter och de flesta medlammar har ingen aning om vem som beslutar, hur dessa utses eller hur vi skulle kunna byta ut dem.

I en tid av hårdnande krav och tuffare arbetsgivare fungerar denna modell allt sämre. SEKO:s undersökning visar också att närmare en miljon ”i synnerhet kvinnor och visstidsanställda ”inte vågar säga till om missförhållanden på jobbet. Även det en skarp kritik mot fackens oförmåga att stå upp mot arbetsgivarna.

Dessvärre har byråkratiseringen på många håll gått så långt att de flesta inte har något hopp eller kunskap om hur man skall kunna förändra sin fackliga organisation.

Årtionden av toppstyre har även skapat ett samspel där ledningens vilja att ostörd få sköta ruljansen fått en motsvarighet i att många att ser på facket som en försäkringsförening; man betalar avgiften och överlåter verksamheten till andra.

En facklig ledning som uppfattas som alltför mesig av en stor majoritet lever farligt och riskerar inte bara sig själv utan hela organisationen. SEKO:s undersökning visar att det finns en stark grogrund för en förändring och kanske är den ett tecken på en ledning som söker mandat för en mer stridbar hållning. Skall det bli en verklig förändring krävs dock en omfattande demokratisering av de flesta fackliga organisationer, liksom att vi på golvet börjar se facket som vår egen organisation och lägger oss i hur den sköts.

Lars Henriksson, krönika i GP juli 2006