Förutom bland sagofarbröderna på Svenskt näringsliv minskar antalet människor som förringar den globala uppvärmning snabbare än polarisen smälter. Det är bra men också ett problem. När varenda politiker och företagsledare poserar som klimatvän är risken är att vi lutar oss tillbaka och tror att saken är biff. För det är den inte.’, ’Optimister säger att vi kan räddas från ett globalt klimatskred men då måste i-länderna minska koldioxidutsläppen med 90 procent innan 2030. 90 procent, alltså.
I dagarna lägger EU fram en rapport med konkretisering av fjolårets beslut, en minskning med 30 procent till 2020. Inte jämfört med idag utan med 1990! Långt, långt under det verkliga, 90-procentiga behovet.
Inget talar för att marknaden eller dagens regeringar förmår genomföra de drastiska förändringar som krävs. Det kräver en kraft som ser långt bortom nästa val eller kvartalsrapport.
Men även om miljö- och klimatrörelsen nu får en stor tillströmning av unga aktivister är den – trots bedövande argument – alltför svag för att tvinga fram förändring. Som bekant räcker det sällan att ha rätt för att få rätt. Som tur är finns det i Västeuropa en folkrörelse som har både numerären, det objektiva intresset och den potentiella makten att driva genom förändring: de mångmiljonhövdade fackföreningarna.
Och från europafacket ETUC, där Wanja Lundby-Wedin är ordförande, kommer nu kritik. De har läst EU-rapporten och kräver ändringar. Dock inte mot dess skriande otillräcklighet utan mot att den europeiska industrin drabbas alltför hårt! Man kräver längre tid och ”lämpliga incitament” för omställning.
Istället för att ställa sig i första ledet i denna livsavgörande fråga väljer vår fackliga ledning att bekymra sig för konkurrenskraften, ett svek som kan bli historiskt.
I sin hand har facken inte bara möjlighet att påverka opinionen utan också makt att förändra direkt. I förhandlingar kan de ta strid för att resurser fördelas och används på ett sätt som inte skadar klimatet. Inte genom att ligga lågt, det leder bara till ökade vinster och mer makt åt företagen, utan genom klimatanpassade avtalskrav. Som att ta ut ökad produktivitet i kortare arbetstid, en stor och klimatvänlig höjning av levnadsstandarden. Eller kraftiga sänkningar för dem med oskäligt höga löner; den rikaste tiondelen släpper ut tre gånger så mycket koldioxid som den fattigaste. Att driva klimatet som en klassfråga skulle ge ett brett och välbehövligt stöd för de fack som idag blöder medlemmar.
Men en sådan vändning är inget det toppstyrda LO kommer att göra självmant. Det är något vi gräsrötter, i samarbete med klimatrörelsen, får tvinga fram.
Från GP 2008-01-24.