Kategoriarkiv: Politik-ny

Den ryska revolutionen

I

Den ryska revolutionen är världskrigets väldigaste faktum. Dess utbrott, dess exempellösa radikalism, dess bestående verkan kommer alla de lögner på skam, med vilka den officiella tyska socialdemokratin att börja med tjänstvilligt ideologiskt har bemantlat den tyska militarismens erövningsfälttåg: fraserna om de tyska bajonetternas mission att störta den ryska tsarismen och befria dess undertryckta folk. Det väldiga omfång revolutionen i Ryssland har antagit, den djupgående verkan varmed den har skakat alla klassförhållanden, rullat upp samtliga sociala och ekonomiska problem, konsekvent med den inre logikens fatalitet rört sig framåt från den borgerliga republikens första stadium till alltjämt vidare faser varvid tsarismens störtande bara har blivit en knapp episod, nästan en bagatell -, allt detta visar tydligt, att Rysslands befrielse inte förorsakades av kriget och tsarismens militära nederlag, inte av förtjänsten hos ”tyska bajonetter i tyska nävar”, som Die neue Zeit under Kautskys redaktion lovade i en ledare, utan att den hade djupa rötter i eget land och hade nått full inre mognad. Den tyska imperialismens krigsäventyr under den tyska socialdemokratins ideologiska skylt har inte framkallat den ryska revolutionen utan endast för en kort tid att börja med – efter den första stigande stormfloden 1911-1913 – avbrutit den och sedan – efter dess utbrott -skapat de svåraste, de mest centrala betingelserna för den.

Men detta förlopp utgör också för varje tänkande iakttagare ett slående bevis mot den doktrinära teori som Kautsky delar med regeringens socialdemokrater, enligt vilken Ryssland som ekonomiskt efterblivet, övervägande jordbruksland ännu inte skulle vara moget för den sociala revolutionen och proletariatets diktatur. Denna teori, som anser att endast en borgerlig revolution är möjlig i Ryssland – av vilken uppfattning även följer de ryska socialisternas taktik: samarbete med den borgerliga liberalismen – är också uppfattningen hos den opportunistiska flygeln i den ryska arbetarrörelsen, de s.k. mensjevikerna under Axelrods och Dans beprövade ledning. Båda – de ryska såväl som de tyska opportunisterna – överensstämmer i denna principiella uppfattning av den ryska revolutionen, som automatiskt bestämmer inställningen till taktikens detaljfrågor, fullständigt med de tyska regeringssocialisterna: enligt alla tres mening hade den ryska revolutionen bort göra halt i det stadium, då den tyska militarismens krigföring hade uppnått det ädla mål den enligt den tyska socialdemokratins mytologi ställde sig: tsarismens störtande. När den har fortsatt därutöver, när den har ställt som sin uppgift proletariatets diktatur, så har det enligt denna doktrin helt enkelt varit ett fel av den ryska arbetarrörelsens radikala flygel, bolsjevikerna, att alla svårigheter som drabbat revolutionen i dess fortsatta förlopp, all oreda den fallit offer för, framträder just som ett resultat av detta ödesdigra fel. Teoretiskt går denna doktrin, som av både Stampfers Vorwärts och Kautsky anbefalles som en frukt av ”marxistiskt tänkande”, ut på den originella upptäckten, att den socialistiska omvälvningen är en nationell, så att säga hemmaangelägenhet för varje modern stat. I det abstrakta schemats blå dimma kan en Kautsky naturligtvis mycket ingående utmåla kapitalets internationella ekonomiska förbindelser som förvandlar alla moderna länder till en sammanhängande organism. Men Rysslands revolution – en frukt av den internationella utvecklingen och jordfrågan – är omöjlig att lösa inom det borgerliga samhällets ram.

Praktiskt har denna doktrin tendensen att avlyfta det internationella, i främsta rummet det tyska, proletariatets ansvar för den ryska revolutionens öden och förneka denna revolutions internationella sammanhang. Det är inte Rysslands omognad utan det tyska proletariatets bristande mognad att fylla de historiska uppgifterna krigets och den ryska revolutionens förlopp har visat – och att så tydligt som möjligt påvisa detta är den första uppgiften för en kritisk betraktelse över den ryska revolutionen. Rysslands revolution var ifråga om sina utsikter helt beroende av de internationella tilldragelserna. Att bolsjevikerna helt baserade sin politik på proletariatets världsrevolution är just det mest glänsande beviset på deras politiska vidsyn och deras principiella fasthet, deras politiks djärva tärningskast. Däri framträder bilden av det väldiga språng den kapitalistiska utvecklingen hade tagit det senaste årtiondet. Revolutionen 1905-1907 fann endast ett svagt eko i Europa. Den måste därför bli bara ett inledningskapitel. Fortsättning och lösning var bundna vid den europeiska utvecklingen.

Det är klart, att inte kritiklös apologetik utan endast ingående genomtänkt kritik kan bringa effarenheternas och lärdomarnas skatter i dagen. Det skulle i själva verket vara en vanvettig föreställning, att vid det första världshistoriska experimentet med arbetarklassens diktatur och därtill under de svårast tänkbara förhållanden – mitt i världsbranden och i ett imperialistiskt folkmördande kaos, i den reaktionäraste europeiska militärmaktens snara och utan bistånd från det internationella proletariatet – att vid ett experiment med arbetardiktaturen under så abnorma betingelser allt som gjordes och underläts i Ryssland skulle ha varit höjden av fulländning. Tvärtom tvingar den socialistiska politikens elementära begrepp och insikten i dess nödvändiga historiska förutsättningar till antagandet, att under så ödesdigra betingelser även den största idealism och stormfasta revolutionära energi inte skulle kunna förverkliga demokrati och inte heller socialism utan bara vanmäktiga, förvirrade ansatser till båda.

Att göra klart för sig detta i alla dess djupgående sammanhang och verkningar är just en elementär plikt för socialisterna i alla land. Ty endast med en sådan bitter insikt kan det internationella proletariatets eget ansvar för den ryska revolutionens öde mätas i hela dess omfattning. Å andra sidan kan man endast så klargöra den avgörande betydelse man måste tillmäta den proletära revolutionens slutna internationella frammarsch, varförutan proletariatet i ett enskilt land även med den största duglighet och de största offer oundvikligt måste trassla in sig i ett virrvarr av motsägelser och felgrepp.

Det råder heller intet tvivel om, att de kloka hjärnorna i den ryska revolutionens ledning, att Lenin och Trotskij på sin törnbeströdda, med försåt av alla slag kringgärdade väg har tagit många avgörande steg endast under största inre tvivel och med häftigaste inre motsträvighet – och att intet kan vara dem själva mera främmande än att se allt de gjort och underlåtit under det bittra tvånget och trycket i tilldragelsernas jäsande virvel – av Internationalen tas som upphöjt mönster för den socialistiska politiken, ett mönster för vilket endast kritiklös beundran och ivrig efterhärmning vore på sin plats.

Det vore likaså förfelat att frukta, att en kritisk granskning av de vägar den ryska revolutionen hittills har gått skulle innebära, att man undergrävde de ryska proletärernas anseende och försvagade det fascinerande föredöme de har givit och som ensamt skulle kunna overvinna de tyska massornas ödesdigra tröghet. Ingenting vore mera felaktigt att tro. Man kan aldrig väcka arbetarklassens revolutionära dådkraft i Tyskland genom förmyndarmetoderna hos den tyska socialdemokratin, saliga i åminnelse, genom någon fläckfri auktoritet – vare sig de egna ”instansernas eller ”det ryska exemplets”. Inte genom att framskapa en revolutionär hurrastämning utan tvärtom endast genom medvetandet om hela det fruktansvärda allvaret i uppgifterna, om deras komplicerade natur, genom politisk mognad och andlig självständighet, genom en kritisk omdömesförmåga hos massorna, vilken under olika förevändningar i årtionden systematiskt dödats av den tyska socialdemokratin, kan det tyska proletariatets aktionsduglighet födas. Att kritiskt ta upp till undersökning den ryska revolutionen i alla dess historiska sammanhang är den bästa skolning de tyska arbetarna såväl som arbetarna internationellt kan få för de uppgifter som för dem växer fram ur den föreliggande situationen.

II

Den ryska revolutionens första period, från utbrottet i mars till omvälvningen i oktober [rysk tideräkning, enligt den västerländska kom bolsjevikrevolutionen den 7 november], motsvarar i sitt allmänna förlopp noga utvecklingsschemat i såväl den stora engelska som den stora franska revolutionen. Det är det typiska förloppet i båda de första stora generaluppgörelserna mellan de i det borgerliga samhället alstrade revolutionära krafterna och det gamla samhället.

Deras utveckling rör sig helt naturligt i stigande linje: från moderata ansatser till allt större radikalisering av målen och parallellt därmed från klassernas och partiernas samarbete till det radikala partiets envälde.

I första momentet i mars 1917 stod ”kadetterna”, d v s den liberala bourgeoisin, i spetsen för revolutionen. Den allmänna första stegringen av den revolutionära floden rev med sig allt och alla: den fjärde duman, den mest reaktionära produkten av den ur statskuppen framgångna, ytterligt reaktionära fyrklassvalrätten, förvandlades plötsligt till ett organ för revolutionen. Samtliga borgerliga partier, inklusive den nationalistiska högern, bildade plötsligt en falang mot absolutismen. Den föll vid första anstormen nästan utan strid, som ett dött organ som man bara behövde peta på för att det skulle falla. Även den liberala bourgeoisins korta försök att åtminstone rädda dynastin och tronen slogs på några timmar i spillror. Utvecklingens rasande fortgång hoppade på dagar och timmar över sträckor, som Frankrike på sin tid behövde årtionden till. Här visade det sig, att Ryssland förverkligade resultaten av ett århundrades europeiska utveckling och framför allt – att revolutionen av 1917 var en direkt fortsättning av 1905-1907 års revolution och inte en gåva av de tyska ”befriarna”. Rörelsen i mars 1917 knöt omedelbart an där den tio år tidigare hade avbrutit sitt verk. Den demokratiska republiken var den färdiga, i sitt inre mogna produkten av just revolutionens första anstorm.

Men nu började den andra, svåra uppgiften. Revolutionens drivande kraft var för första ögonblicket stadsproletariatets massa. Men dess krav var inte slut med den politiska demokratin utan den inriktade sig på den internationella politikens brännande fråga: omedelbar fred. Revolutionen störtade sig samtidigt över arméns massa, som höjde samma krav på omedelbar fred, och på böndernas massa, som sköt jordfrågan i förgrunden, denna revolutionens centralaxel alltsedan 1905. Omedelbar fred och jord – med dessa båda mål var den revolutionära falangens inre klyvning given. Kravet på den omedelbara freden råkade i skarpaste motsats till den imperialistiska tendensen hos den liberala bourgeoisin, vars talesman var Miljukov. Jordfrågan var det skrämmande spöket närmast för bourgeoisins andra flygel godsägarna men också, som attentat mot den heliga privategendomen över huvud, en ömtålig punkt för alla de borgerliga klasserna.

Så började dagen efter revolutionens första seger en inbördes kamp i dess sköte om de båda brännande problemen: freden och jordfrågan. Den liberala bourgeoisin började med en taktik av förhalning och undanflykter. Arbetarmassorna, armén och bönderna trängde allt häftigare på. Det råder intet tvivel om, att med freds- och jordfrågorna också var förknippat det öde republikens politiska demokrati skulle få. De borgerliga klasserna, som överspolade av revolutionens första stormvåg hade låtit sig ryckas med till att acceptera den republikanska statsformen, började genast söka efter stödjepunkter bakåt och i stillhet organisera kontrarevolutionen. Kaledins kosackfälttåg mot Petersburg gav tydligt uttryck åt denna tendens. Om den framstöten hade krönts med framgång, då hade inte bara freds- och jordfrågorna varit avgjorda utan också demokratins, ja, själva republikens öde varit beseglat. Militärdiktatur med ett skräckvälde över proletariatet och sedan återgång till monarkin hade blivit den ofrånkomliga följden.

Därmed kan man mäta det utopiska och i grunden reaktionära i den taktik varav de ryska Kautsky-socialisterna, mensjevikerna, lät leda sig. Fastbitna i fiktionen om den ryska revolutionens borgerliga karaktär – enligt vilken Ryssland ju inte var moget för den sociala revolutionen -klamrade de sig förtvivlat fast vid samarbetet med de borgerliga liberalerna, d v s vid tvångsförbindelserna med de element som, splittrade av den revolutionära utvecklingens naturliga inre gång, hade råkat i den skarpaste motsättning till varandra. Axelrod, Dan och deras anhängare ville till varje pris samarbete med de klasser och partier, från vilka de största faror hotade revolutionen och dess första förvärv: demokratin.

Det är rent förvånande att se, hur denne flitige man (Kautsky) under världskrigets fyra år genom sitt outtröttliga skriveri lugnt och metodiskt sliter upp det ena teoretiska hålet efter det andra i socialismen, ett arbete varur den framgår som ett såll utan ett enda helt stycke. Det kritiklösa jämnmod, med vilket hans anhängare betraktar detta flitiga arbete av sin officiella teoretiker och utan att blinka slukar hans alltjämt nya upptäckter, får sin motsvarighet i det jämnmod med vilket Scheidemann & Co:s anhängare ser på hur dessa senare praktiskt urholkar socialismen. I själva verket kompletterar de båda arbetena varandra fullständigt och Kautsky, marxismens officiella tempelväktare, åstadkommer sedan krigsutbrottet bara teoretiskt detsamma som Scheidemännen i praktiken: 1. Internationalen, ett fredsinstrument, 2. avrustning och folkförbund, nationalism, och slutligen 3. demokrati, icke socialism.

I den situationen tillkommer då den bolsjevikiska riktningen den historiska förtjänsten att från början ha proklamerat och med järnhård konsekvens fullföljt den taktik, som ensam kunde rädda demokratin och driva revolutionen framåt. Hela makten uteslutande i arbetar- och bondemassans händer, i sovjeternas händer – det var i själva verket den enda utvägen ur den svårighet vari revolutionen hade råkat, det var det svärdshugg varmed den gordiska knuten höggs av, revolutionen fördes ut ur det trånga passet och fick öppnat för sig det fria fältet av en ohämmad fortsatt utveckling. Lenins parti var alltså det enda i Ryssland som förstod revolutionens sanna intressen i denna första period, det var dess framåtdrivande element, liksom i samma mening det enda partiet som driver verkligt socialistisk politik.

Därav förklaras också, att bolsjevikerna – i revolutionens början en från alla håll bannlyst, smädad och hetsad minoritet – inom mycket kort tid fördes fram i revolutionens spets och under sin fana kunde samla de verkliga massorna: stadsproletariatet, armén, bönderna och även demokratins revolutionära element, socialistrevolutionärernas vänstra flygel.

Den ryska revolutionens verkliga situation uttömde sig efter några få månader i alternativet: kontrarevolutionens seger eller proletariatets diktatur, Kaledin eller Lenin. Det var det objektiva läge, som mycket snart inträder i varje revolution sedan det första ruset förflyktigats och som i Ryssland följde på de konkreta freds- och jordfrågorna, för vilka det inte fanns någon lösning inom den borgerliga revolutionens ram.

Den ryska revolutionen har här endast bekräftat varje stor revolutions grundlära, där livets lag lyder: antingen måste den mycket snabbt och beslutsamt storma vidare, med järnhand slå ned alla hinder och flytta fram sina mål allt längre eller också kastas den snart tillbaka bakom sin svagare utgångspunkt och undertrycks av kontrarevolutionen. Ett stillastående, ett stampande på samma fläck, en självbelåtenhet med det första en gång uppnådda målet finns inte i revolutionen. Och den som vill överföra de parlamentariska grodkrigens hemmalagade visheter på den revolutionära taktiken visar bara, att revolutionens psykologi, ja, själva dess livslag, är honom lika främmande som all historisk erfarenhet är honom en bok med sju insegel.

Den engelska revolutionens förlopp efter dess utbrott 1642: Tingens logik medförde, att först presbyterianernas kraftlösa svängningar och det tveksamma kriget mot den rojalistiska armén, där de presbyterianska ledarna medvetet undvek en avgörande strid och en seger över Karl I, gjorde det till nästan oavvislig nödvändighet, att independenterna fördrev dem ur parlamentet och ryckte till sig makten. Och likaså var det i fortsättningen inom independenternas arméer soldaternas lägre småborgerliga massa, Lilburnes ”levellers”, som utgjorde stötkraften i hela independentrörelsen, liksom slutligen de proletära elementen i soldatmassan, de längst gående socialt omstörtande elementen, som fann sitt uttryck i ”digger”-rörelsen, vilka å sin sida utgjorde surdegen i det demokratiska ”leveller”partiet.

Utan den andliga påverkan de revolutionära proletära elementen utövade på soldatmassan, utan den demokratiska soldatmassans tryck på det borgerliga övre lagret i independentpartiet skulle det aldrig ha kommit till Långa parlamentets ”rensning” från presbyterianerna eller till det segerrika avslutandet av kriget mot kavaljerernas armé och mot skottarna, lika litet som till rättegången mot Karl I och hans avrättning samt till överhusets avskaffande och republikens proklamerande.

Hur var det i den stora franska revolutionen? Jakobinernas makterövring visade sig här efter fyra års strider vara det enda sättet att rädda revolutionens landvinningar, krossa feodalismen, organisera det revolutionära försvaret inåt som utåt, undertrycka kontrarevolutionens konspiration och sprida den revolutionära vågen från Frankrike över hela Europa.

Kautsky och hans ryska meningsfränder, som ville bevara den första fasens ”borgerliga karaktär” åt den ryska revolutionen, utgör den exakta motsvarigheten till förra århundradets tyska och engelska liberaler som i den stora franska revolutionen skiljer på de bekanta två perioderna: den första girondistiska fasens ”goda” revolution och den ”dåliga” efter den jakobinska omstortningen.

Den liberala ytligheten i historieuppfattningen kunde naturligtvis inte fatta, att utan de ”måttlösa” jakobinernas omstörtning skulle också de första tveksamma och halva landvinningarna genast ha begravts under revolutionens spillror, att det yerkliga alternativet till jakobindiktaturen – så som den historiska utvecklingens järnhårda gång år 1793 ställde frågan – var inte ”måttfull” demokrati utan – bourbonernas restauration! ”Den gyllene medelvägen” kan inte upprätthållas i någon revolution, revolutionens naturlag kräver ett snabbt avgörande: antingen körs lokomotivet för full ånga uppför den historiska backen till dess högsta höjd eller också rullar det av sin egen tyngd tillbaka i sin utgångsställning och drar dem, som med sina svaga krafter vill hålla sig kvar på halva vägen, hjälplöst med sig i avgrunden.

Detta förklarar, att i varje revolution endast det parti förmår rycka till sig ledningen och makten, som har modet att ge den framåtdrivande parollen och dra alla konsekvenser av den. Det förklarade de ryska mensjevikernas ömkliga roll – Dan, Tseretelli m fl som från början hade ett oerhört inflytande över massorna men efter långt pendlande fram och åter ärelöst sopades bort från scenen sedan de med händer och fötter hade strävat emot att överta makten och ansvaret.

Lenins parti var det enda som förstod ett revolutionärt partis bud och plikt och som med parollen ”hela makten i proletariatets och böndernas händer” säkerställde revolutionens fortgång.

Därmed har bolsjevikerna löst den berömda frågan om ”folkmajoriteten”, som alltid har legat som en mara på de tyska socialdemokraternas bröst. Som den parlamentariska kretinismens förkroppsligade lärjungar överför dessa på revolutionen helt enkelt den parlamentariska bamkammarens hembakade visdom: för att genomföra något måste man först ha majoriteten. Alltså även i revolutionen: först ska vi bli en ”majoritet”. Men revolutionernas verkliga dialektik ställer denna parlamentariska mullvadsvisdom på huvudet: inte från majoritet till revolutionär taktik utan från revolutionär taktik till majoritet går vägen. Endast ett parti som förstår att leda, d v s driva framåt, förvärvar sig i stormen anhängare. Den beslutsamhet, med vilken Lenin och hans kamrater i det avgörande ögonblicket kastade ut den enda framåtdrivande parollen ”hela makten i proletariatets och böndernas händer”, har nästan i en handvändning förvandlat dem från en förföljd, smädad, illegal minoritet, vars ledare måste som Marat gömma sig i källarna, till situationens absoluta herrar.

Bolsjevikerna har också genast som denna makterövrings mål ställt upp det hela och mest vittgående programmet: inte säkerställande av den borgerliga demokratin utan proletariatets diktatur till förverkligande av socialismen. De har därmed förvärvat sig den oförgängliga historiska förtjänsten att för första gången ha proklamerat socialismens slutmål som omedelbart program för den praktiska politiken.

Vad ett parti i den historiska stunden förmår uppbringa av mod, dådkraft, revolutionär vidsyn och konsekvens, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo presterat. All den revolutionära heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i väster saknade representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder.

III

Bolsjevikerna är de historiska arvtagarna till de engelska ”levellers” och de franska jakobinerna. Men den konkreta uppgift, som efter makterövringen tillfallit dem i den ryska revolutionen, var ojämförligt svårare än deras historiska föregångares. (Jordfrågans betydelse. Redan 1905. Sedan i tredje duman högerbönderna! Bondefråga och försvar. Armén.) Visserligen var parollen om böndernas omedelbara beslag på och uppdelning av jorden den kortaste, enklaste och mest koncentrerade formeln för att uppnå två saker: att krossa storborgardömet och att genast binda bönderna vid den revolutionära rörelsen. Som politisk åtgärd för att befästa den proletärt socialistiska regimen var detta en utmärkt taktik. Men den hade tyvärr två sidor och frånsidan bestod i, att böndernas omedelbara beslag på jorden mestadels inte alls har något gemensamt med socialistisk ekonomi.

Den socialistiska omgestaltningen av de ekonomiska förhållandena förutsätter ifråga om jordbruket två saker. För det första: nationaliseringen av just storgodsen som den tekniskt mest avancerade koncentrationen av jordbrukets produktionsmedel och metoder, som ensam kan bli utgångspunkten för den socialistiska hushållningen på landet. När man givetvis inte behöver ta ifrån småbonden hans jordlott och lugnt kan låta honom – tack vare den samhälleliga driftens fördelar – frivilligt vinnas för den kooperativa sammanslutningen och slutligen för mordningen i den samhälleliga totaldriften, så måste varje socialistisk hushållningsreform på landet självklart börja med den stora och medelstora egendomen. Den måste här framför allt överföra egendomsrätten på nationen eller, vilket under socialistisk regim är detsamma, om man så vill på staten; ty endast så säkerställes möjligheten att organisera jordbruksproduktionen enligt sammanhängande stora socialistiska synpunkter.

Men för det andra är en av förutsättningarna för denna omgestaltning, att åtskillnaden mellan jordbruket och industrin – detta karaktäristiska drag hos det borgerliga samhället – upphävs för att ge plats för en ömsesidig infiltrering och sammansmältning, en utformning av såväl jordbruks- som industriproduktionen efter enhetliga synpunkter. Hur den praktiska skötseln i detalj må ske: genom stadskommuner, som på sina håll föreslås, eller centralt från staten – förutsättningen är i varje fall en enhetligt genomförd, från centrum inledd reform, som i sin tur förutsätter jordens nationalisering. Nationalisering av den stora och medelstora jordegendomen och föreningen av industri och jordbruk – det är två grundläggande synpunkter för varje socialistisk hushållningsreform, utan vilka det inte kan tänkas någon socialism.

Att sovjetregeringen i Ryssland inte har genomfört denna väldiga reform – vem kan förebrå den det? Det vore löjligt att av Lenin och hans kamrater kräva eller vänta, att de på den korta tid de härskat mitt i de inre och yttre stridernas virvel, runtom trängda av tallösa fiender och motståndsrörelser, skulle kunna lösa eller ens ta itu med den socialistiska omvälvningens svåraste uppgift! Vi kommer, när vi en gång har fått makten, även i väster – och under de gynnsammaste betingelser – att knäcka mången tand på denna hårda nöt innan vi ens är ute ur de största av de tusen komplicerade svårigheterna i denna jätteuppgift.

En socialistisk regering måste när den har kommit till makten i varje fall göra en sak: vidta åtgärder som ligger i linje med dessa elementära förutsättningar för en senare socialistisk reform av jordbrukets förhållanden: den måste åtminstone undvika allt som spärrar dess väg till dessa åtgärder.

Den paroll bolsjevikerna nu har proklamerat: böndernas omedelbara beslagtagande av jorden och dess uppdelning mellan dem måste verka i alldeles motsatt riktning. Den är inte bara ingen socialistisk uppgift utan den skär av vägen till en sådan, den hopar oövervinneliga svårigheter framför jordbrukets omdaning i socialistisk anda.

Böndernas beslagtagande av godsen enligt Lenins och hans vänners korta och koncentrerade paroll ”Gå och ta er jorden!” förde helt plötsligt till kaotisk överföring av storgodsen i bondejordbruk. Vad som skapades är inte samhällelig egendom utan ny privategendom och närmare bestämt den stora egendomens uppdelning i medelstor och liten egendom, den relativt avancerade stordriften i primitiv smådrift, som tekniskt arbetar med redskap från faraonernas tid. Inte nog med det: genom denna åtgärd och det kaotiska, rent godtyckliga sätt för dess utförande avskaffades inte utan skärptes egendomsåtskillnaderna på landet. Ehuru bolsjevikerna uppmanade bönderna att bilda bondekommittéer för att på något sätt göra övertagandet av adelsgodsen till en kollektiv aktion, så är det klart att detta allmänna råd inte förmådde ändra något i den verkliga praktiken och de verkliga maktförhållandena på landsbygden. Med eller utan kommittéer har de rika bönderna och ockrarna, vilka utgjorde bybourgeoisin och i varje rysk by hade den faktiska lokala makten i sin hand, säkert blivit de som huvudsakligen haft nytta av revolutionen i jordbruket. Vem som helst kan på fingrarna räkna ut att jordens uppdelning inte har avskaffat den sociala och ekonomiska ojämlikheten inom bondeklassen utan tvärtom stegrat den och att klassmotsättningarna har skärpts. Men denna maktförskjutning har skett till de proletära och socialistiska intressenas skada. Tidigare mötte en socialistisk reform på landsbygden på sin höjd motstånd från en liten kast adliga och kapitalistiska storgodsägare liksom från en liten minoritet rik bybourgeoisi, som det är en barnlek för en revolutionär folkmassa att expropriera. Nu, efter ”beslagtagandet”, står som fiende till varje socialistiskt samhällsövertagande av jordbruket en enormt ökad och stark massa självägande bönder, som kommer att med näbbar och klor försvara sin nyförvärvade egendom mot alla socialistiska attentat. Nu har frågan om jordbrukets, alltså över huvud den ryska produktionens, kommande socialisering blivit en motsats- och stridsfråga mellan stadsproletariatet och bondemassan. Hur stark motsättningen redan har blivit bevisar böndernas bojkott mot städerna, som de undanhåller livsmedlen för att driva ocker med dessa, alldeles som de preussiska junkrarna. Den franske småbonden blev den tappraste försvararen av den stora franska revolutionen, som hade försett honom med emigranternas konfiskerade jord. Han förde som napoleonsk soldat Frankrikes fana till seger, marscherade genom hela Europa och slog sönder feodalismen i det ena landet efter det andra. Lenin och hans vänner väntade kanske en liknande verkan av sin jordbruksparoll. Men den ryske bonden har inte, sedan han på egen hand tagit jorden i besittning, ens i drömmen tänkt på att försvara Ryssland och revolutionen, som han hade att tacka för sin jord. Han bet sig fast i sin nya besittning och utlämnade revolutionen åt dess fiender, staten åt förfall, stadsbefolkningen åt svälten.

Lenins tal om nödvändig centralisation i industrin, bankernas, handelns och industrins nationalisering. Varför inte jordens? Här tvärtom, decentralisation och privategendom.

Lenins eget jordbruksprogram före revolutionen var annorlunda. Parollen övertagen från de mycket smädade socialistrevolutionärerna eller rättare: från böndernas spontana rörelse.

För att införa socialistiska principer i jordbruket sökte sovjetregeringen nu skapa jordbrukskommuner av proletärer – mest arbetslösa stadselement. Men det är utan vidare lätt att gissa, att resultaten av dessa ansträngningar i relation till jordbrukets hela omfång måste bli endast försvinnande obetydliga och inte alls vara att räkna med för frågans bedömande. (Sedan man slagit sönder storgodsen, den lämpligaste utgångspunkten för den socialistiska hushållningen, i smådrift, söker man nu på små företag bygga upp kommunistiska mönsterföretag.) Under givna förhållanden kan dessa kommuner endast ha anspråk på experimentvärdet, inte på att vara en omfattande social reform. Spannmålsmonopol med premier. Nu post festum vill man föra in klasskampen i byn.

Den leninska jordreformen har skaffat socialismen på landsbygden ett nytt mäktigt folklager av fiender, vilkas motstånd kommer att bli mycket farligare och segare än de adliga storgodsägarnas var.

Att det militära nederlaget förvandlade sig i Rysslands sammanbrott och sönderfall – för det bär bolsjevikerna en del av skulden. Men dessa lägets objektiva svårigheter har bolsjevikerna i hög grad skärpt för sig genom en paroll som de har skjutit i förgrunden för sin politik: nationernas s k självbestämmanderätt eller vad som i själva verket låg under denna fras: Rysslands statliga sönderfall. Den doktrinärt hårdnackat, ständigt på nytt proklamerade formeln om de olika ryska nationaliteternas rätt att självständigt bestämma sina öden ”ända till det statliga lösslitandet från Ryssland” var ett speciellt fältrop av Lenin och hans kamrater under deras opposition mot Miljukovs såväl som Kerenskijs imperialism, den var axeln i deras inrikespolitik efter oktoberomvälvningen och den utgjorde bolsjevikernas hela plattform i Brest-Litovsk, det enda vapen de hade att sätta emot den tyska imperialismens maktställning.

Det som närmast frapperar ifråga om Lenins och hans kamraters hårdnackade och stela konsekvens vid fasthållandet av denna paroll är att den står i krass motsägelse till deras eljes utpräglade politiska centralism liksom också till den hållning de har intagit till de andra demokratiska principerna. Medan de visade en mycket kylig ringaktning för den konstituerande församlingen, den allmänna rösträtten, press- och församlingsfriheten, kort sagt hela systemet med massornas demokratiska grundfriheter – som alla tillsammans utgjorde ”självbestämmanderätten” i själva Ryssland – behandlade de nationernas självbestämmanderätt som en den demokratiska politikens klenod, inför vilken alla den verkliga kritikens praktiska synpunkter måste tystna. Medan de inte hade låtit sig imponeras det ringaste av folkomröstningen till den konstituerande församlingen i Ryssland – en folkförsamling på grundval av den mest demokratiska valrätt i världen och i en folkrepubliks fulla frihet – och mot mycket nyktra kritiska överväganden helt enkelt förklarade dess resultat för noll och intet värda, förfäktade de i Brest ”folkomröstning” för Rysslands icke-ryska nationer om deras statstillhörighet som palladiet för all frihet och demokrati, som folkviljans oförfalskade kvintessenser och som högsta avgörande instans ifråga om nationernas politiska öde.

Den motsägelse som här öppnas är så mycket mer obegriplig som det, då det gäller de demokratiska formerna för det politiska livet i varje land – vilket vi kommer att få se än mer i fortsättningen -, faktiskt är fråga om högst värdefulla, ja, oumbärliga grundvalar för den socialistiska politiken, medan den famösa ”nationernas självbestämmanderätt” inte är annat än ihålig småborgerlig fraseologi och humbug.

Vad ska i själva verket denna rätt betyda? Det tillhör den socialistiska politikens ABC, att den liksom den bekämpar varje slag av förtryck också bekämpar den ena nationens förtryck över den andra.

När trots allt eljest så nyktra och kritiska politiker som Lenin och Trotskij och deras vänner, som bara har en ironisk axelryckning för varje slag av utopisk fraselogi som avrustning, folkförbund o s v, denna gång gjorde en ihålig fras av precis samma kategori till sin direkta käpphäst, så skedde det, förefaller det oss, av en sorts opportunitetspolitik. Lenin och hans kamrater räknade tydligen med, att det inte fanns något säkrare medel att binda de många främmande nationaliteterna i det ryska riket vid revolutionens sak, vid det socialistiska proletariatets sak, än om man i revolutionens och socialismens namn medgav dem den yttersta och mest obegränsade frihet att förfoga över sitt öde. Detta var en analogi till bolsjevikernas politik gentemot de ryska bönderna, vars jordhunger skulle tillfredsställas med parollen om det direkta besittningstagandet av adelsjorden och som därmed skulle bindas vid revolutionens fana och vid den proletära regeringen. I båda fallen har beräkningen tyvärr slagit fullständigt fel. Medan Lenin och hans kamrater uppenbarligen väntade, att de som förfäktare av den nationella friheten – och det ”ända till statlig avsöndring” – skulle göra Finland, Ukralna, Polen, Litauen, de baltiska länderna, kaukasierna o s v till lika många trogna bundsförvanter till den ryska revolutionen, upplevde vi det rakt motsatta skådespelet: den ena efter den andra av dessa ”nationer” utnyttjade den nyskänkta friheten till att som ryska revolutionens dödsfiende förbinda sig mot denna med den tyska imperialismen och till att under dess skydd föra kontrarevolutionens fana in i själva Ryssland. Intermezzot med Ukraina i Brest, som förde till en avgörande vändning i dessa förhandlingar och i bolsjevikernas hela in- och utrikespolitiska situation, är ett mönsterexempel härpå. Finlands, Polens, Litauens, de baltiska ländernas och Kaukasus’ uppträdande visar på det mest övertygande sätt, att vi här inte har att göra med något möjligen tillfälligt undantag utan med en typisk företeelse.

Det var visserligen i alla dessa fall i realiteten inte ”nationerna” som drev denna reaktionära politik utan endast de borgerliga och småborgerliga klasserna, som i skarpaste motsättning till de egna proletära massorna förvandlade ”den nationella självbestämmanderätten” till ett verktyg för sin kontrarevolutionära klasspolitik. Men – och här kommer vi till själva kärnfrågan – däri ligger just den utopisk-småborgerliga karaktären hos denna nationalistiska fras, att den i klassamhällets brutala verklighet, till på köpet i en tid av till det yttersta skärpta motsättningar, helt enkelt förvandlas till ett medel för det borgerliga klassväldet. Bolsjevikerna skulle till utomordentlig skada för sig själva och revolutionen få lära sig, att det under kapitalismens herravälde inte finns någon nationell självbestämmanderätt, att i ett klassamhälle varje klass i nationen strävar till ”självbestämmande” på sitt vis och att för de borgerliga klasserna den nationella frihetens synpunkter helt träder tillbaka för klassväldets. Det finska borgardömet, liksom det ukrainska småborgardömet, var helt ense om att föredra den tyska våldsmakten framför den nationella friheten, om den skulle vara förbunden med riskerna för ”bolsjevismen”.

Förhoppningarna att på något sätt kunna förvandla dessa reella klassförhållanden till deras motsats genom ”folkomröstningar” och i tillit till den revolutionära folkmassan vinna ett majoritetsvotum för sammanslutningen med den ryska revolutionen var, om den var allvarligt menad av Lenin och Trotskij, ett utslag av en obegriplig optimism, om den bara var avsedd som en taktisk florettstöt i duellen med den tyska våldspolitiken, en farlig lek med elden. Även utan den tyska militärockupationen skulle den famösa ”folkomröstningen” – om det hade kommit till en sådan i gränsländerna – med andan hos böndernas massa och stora lager av ännu indifferenta proletärer, med småborgarnas reaktionära tendens och bourgeoisins tusentals medel att påverka omröstningen – med all sannolikhet under alla förhållanden givit ett resultat som hade varit till ringa glädje för bolsjevikerna. Det kan ju vid dessa folkomröstningar om den nationella frågan gälla som orubblig regel, att de härskande klasserna antingen, där en sådan inte passar dem, vet att förhindra den eller, där den komme till stånd, skulle veta att med alla medel och knep påverka dess resultat, medel som också hindrar att på folkomröstningarnas väg införa någon socialism.

Att över huvud frågan om de nationella strävandena och de separatistiska tendenserna kastades in mitt i de revolutionära striderna, ja, genom Brestfreden sköts i förgrunden och rent av stämplades som den socialistiska och revolutionära politikens schibbolet har skapat den största förvirring i socialismens led och skakat proletariatets ställning just i gränsländerna. I Finland hade det socialistiska proletariatet så länge det kämpade som en del av Rysslands slutna revolutionära falang redan en dominerande maktställning. Det hade majoriteten i lantdagen och i armén, det hade pressat ner bourgeoisin till fullständig vanmakt och var situationens herre i landet. Det ryska Ukraina hade i århundradets början, när löjligheterna med ”den ukrainska nationalismen”, ”karboventserna” och ”universalisterna” och Lenins käpphäst ett ”självständigt Ukraina” ännu inte var uppfunna, varit den ryska revolutionsrörelsens högborg. Därifrån, från Rostov, från Odessa, från Donetsområdet flöt revolutionens första lavaströmmar (redan kring 1902-1904) och tände hela Sydryssland i ett hav av lågor som förberedde utbrottet 1905. Detsamma upprepades i den nuvarande revolutionen, där det sydryska proletariatet satte upp elittrupperna i den proletära falangen. Polen och de baltiska länderna var sedan 1905 revolutionens mäktigaste och pålitligaste härdar, där det socialistiska proletariatet spelade en framstående roll.

Hur kommer det sig, att plötsligt kontrarevolutionen triumferar i alla dessa länder? Den nationalistiska rörelsen har förlamat proletariatet just genom att lösrycka det från Ryssland och utlämnat det åt den nationella bourgeoisin i gränsländerna. I stället för att just i den rena internationella klasspolitikens anda – som de eljest representerade – eftersträva den största koncentration av de revolutionära krafterna på hela rikets område och med näbbar och klor försvara det ryska rikets integritet som revolutionsområde och ställa det internationella proletariatets samhörighet och oskiljaktighet inom den ryska revolutionen som politikens högsta bud emot alla nationalistiska särsträvanden har bolsjevikerna med sin bombastiska nationalistiska fraseologi om ”självbestämmanderätt ända till det statliga lösslitandet” tvärtom givit bourgeoisin i alla gränsländerna den mest önskade och glänsande förevändning – rent av baneret – för dess kontrarevolutionära strävanden. I stället för att varna proletärerna i gränsländerna för all separatism som en rent borgerlig snara har de fast mer förvirrat massorna där med sin paroll och utlämnat dem till de borgerliga klassernas demagogi.

Det är sant, att utan den tyska imperialismens hjälp, utan ”de tyska gevärskolvarna i tyska nävar”, som Kautskys Neue Zeit skrev, hade Lubinsky och de andra kanaljerna i Ukraina liksom Erich, Mannerheim & Co i Finland och de baltiska baronerna aldrig blivit färdiga med de socialistiska proletärmassorna i sina länder. Men den nationella separatismen var den trojanska häst, i vilken de tyska ”kamraterna” med bajonetter i händerna kom intågande i alla dessa länder. De reella klassmotsättningarna och de militära maktförhållandena förde till Tysklands intervention. Men bolsjevikerna har levererat ideologien som har maskerat detta kontrarevolutionens fälttåg, de har stärkt bourgeoisins position och försvagat proletärernas. Det bästa beviset är Ukraina, som skulle komma att spela en så ödesdiger roll i den ryska revolutionen. Den ukrainska nationalismen var i Ryssland något helt annat än lät oss säga den tjeckiska, den polska eller den finska: inget annat än rena griller, tokerier av några dussin småborgerliga intelligensare utan ringaste rötter i landets ekonomiska, politiska eller andliga förhållanden, utan varje historisk tradition – eftersom Ukraina aldrig hade utgjort en nation eller en stat -, utan någon nationell kultur utom i Sjevtsjenkos reaktionärt romantiska dikter. Det är formligen som om en vacker dag människorna på kustremsan skulle vilja grunda en ny plattysk nation och stat på Fritz Reuter. Och denna löjliga pose av några universitetsprofessorer och studenter blåste Lenin och hans kamrater genom sin doktrinära agitation med ”självbestämmanderätt ända till etc” artificiellt upp till en politisk faktor. De gav vad som från början var ett narrspel en vikt tills narrspelet blev blodigaste allvar: nämligen inte en nationell rörelse, för vilken det efteråt som förut inte finns några som helst rötter, utan till skylt och samlingsfana för kontrarevolutionen! Ur detta vindägg kröp i Brest de tyska bajonetterna fram.

Fraserna har i klasstridernas historia ibland en mycket reell betydelse. Det är socialismens fatala öde, att den i detta världskrig utsågs till att leverera ideologiska förevändningar för den kontrarevolutionära politiken. Den tyska socialdemokratin skyndade sig vid krigsutbrottet att pryda den tyska imperialismens rövartåg med en ideologisk skylt ur marxismens skräpkammare genom att proklamera det som det av våra läromästare efterlängtade befrielsefälttåget mot den ryska tsarismen. Det var regeringssocialisternas antipoder boljsevikerna beskärt att med frasen om nationernas självbestämmanderätt ge vatten på kontrarevolutionens kvarn och därmed leverera en ideologi inte bara för stympningen av den ryska revolutionen själv utan för den planerade kontrarevolutionära avslutningen av hela världskriget. Vi har all anledning att i detta avseende mycket grundligt hålla ögonen på bolsjevikernas politik. ”Nationernas självbestämmanderätt” sammankopplas med Folkförbundet och avrustningen av Wilsons nåde utgör det fältrop, under vilket den förestående uppgörelsen mellan den internationella socialismen och den borgerliga världen kommer att utspelas. Det är alldeles klart, att fraserna om självbestämmanderätten och hela den nationella rörelse, som för närvarande utgör den största faran för den internationella socialismen, just genom den ryska revolutionen och Brestförhandlingarna har blivit utomordentligt stärkt. Vi återkommer utförligt till denna plattform. Denna fraseologis tragiska öden i den ryska revolutionen, i vars taggtråd bolsjevikerna skulle fastna och riva sig blodiga, måste tjäna det internationella proletariatet som varnande exempel.

Nu blev följden av allt detta Tysklands diktatur. Från Brestfreden till ”tilläggsfördraget”! De 200 försoningsoffren i Moskva. Ur det läget följde terrorn och undertryckandet av demokratin.

IV

Vi ska närmare granska detta med några exempel.

En framträdande roll i bolsjevikernas politik spelade den bekanta upplösningen av den konstituerande församlingen i november 1917. Den åtgärden var avgörande för deras fortsatta läge, den var i viss mån vändpunkten i deras taktik. Det är ett faktum, att Lenin och hans kamrater fram till sin seger i oktober stormande krävde att den konstituerande församlingen inkallades och att just Kerenskijregeringens förhalningspolitik här var en av bolsjevikernas anklagelsepunkter mot denna regering och gav dem anledning till de häftigaste angrepp. Ja, Trotskij säger i sin intressanta broschyr Från oktoberrevolutionen till fredsfördraget i Brest, att oktoberomvälvningen hade rent av varit ”en räddning för konstituanten” liksom för revolutionen över huvud. ”Och”, fortsätter han, ”när vi sade, att inträdet i den konstituerade församlingen skulle föra inte över Tseretellis förparlament utan över sovjeternas makterövring, var vi fullkomligt uppriktiga.”

Och nu var efter dessa förklaringar Lenins första steg efter oktoberrevolutionen – att upplösa denna samma konstituerande församling, till vilken den skulle bli inledningen. Vilka skäl kunde vara bestämmande för en så förbluffande vändning? Trotskij yttrar sig utförligt om det i nämnda skrift, och vi ska här anföra hans argument:

”Om de månader som föregick oktoberrevolutionen var en tid av massornas vänsterförskjutning och arbetarnas, soldaternas och böndernas tillströmning till bolsjevikerna, så tog denna process inom socialistrevolutionärernas parti sitt uttryck i förstärkningen av vänsterflygeln på högerflygelns bekostnad. Men alltjämt dominerade ännu på socialistrevolutionärernas partilistor till tre fjärdedelar högerflygelns gamla namn.

Härtill kom så den omständigheten, att själva valen ägde rum under de första veckorna efter oktoberomvälvningen. Underrättelsen om den förändring som hade ägt rum spred sig relativt långsamt i koncentriska cirklar från huvudstaden ut på landsbygden och från städerna till byarna. Bondemassorna var på många håll föga underkunniga om vad som försiggick i Petrograd och Moskva. De röstade för ’jord och frihet’ och röstade på sina representanter i jordkommittéerna, som mestadels stod under ’narodnikernas’ fana. Men därmed röstade de för Kerenskij och Avxentjev, som upplöste denna jordkommitté och lät häkta dess medlemmar. – Detta sakförhållande ger en klar föreställning om till vilken grad konstituanten hade blivit efter den politiska kampens utveckling och partigrupperingarna.”

Detta är alltsammans förträffligt och mycket övertygande. Man måste bara undra över, att så kloka människor som Lenin och Trotskij inte kom på den närmast liggande slutsatsen av föreliggande fakta. När den konstituerande församlingen var vald långt före den avgörande vändpunkten, oktoberomvälvningen, och i sin sammansättning återspeglade det förflutna, inte det nya sakläget, så var det självklart att de skulle kassera den förlegade, alltså dödfödda konstituanten och oförtövat utskriva nyval till en ny konstituant! De ville och vågade inte anförtro revolutionens öden åt en församling som återspeglade gårdagens Kerenskij-Ryssland, perioden av svängningarna och koalitionen med bourgeoisin. Nåväl, då återstod bara att genast i dess ställe inkalla en konstituant ur det förnyade, längre framskridna Ryssland.

I stället sluter sig Trotskij av den speciella otillräckligheten hos den i oktober sammanträdda konstituerande församlingen till, att varje konstituant är otillräcklig, ja, han generaliserar sig fram till odugligheten hos varje ur de allmänna folkvalen framgången folkrepresentation under revolutionen över huvud:

”Tack vare den öppna och omedelbara kampen om regeringsmakten samlar de arbetande massorna på mycket kort tid en mängd politisk erfarenhet och stiger i sin utveckling hastigt från det ena trappsteget till det andra. De demokratiska institutionernas tunga mekanism följer så mycket mindre med i denna utveckling ju större landet är och ju ofullkomligare dess tekniska apparat.”

Här har vi redan ”mekanismen i den demokratiska institutionen över huvud”. Häremot kan närmast framhållas, att i denna värdering av representantinstitutionerna kommer till uttryck en något schematisk, stel uppfattning, som eftertryckligt motsäger den historiska erfarenheten från just alla revolutionära epoker. Enligt Trotskijs teori återspeglar varje vald församling en gång för alla endast sin väljarkårs anda, politiska mognad och stämning just i det ögonblick den går till valurnan. Den demokratiska korporationen är därmed alltid spegelbilden av massan för val-perioden, alldeles som Herschels stjärnhimmel alltid visar oss himlakropparna inte som de är när vi betraktar dem utan som de var i det ögonblick de sände sina ljusbud från omätligt avstånd till jorden. Varje levande andligt sammanhang mellan de en gång valda och väljarkåren, varje varaktig växelverkan mellan båda förnekas här.

Vad detta motsäger all historisk erfarenhet! Den visar oss tvärtom, att folkomröstningens levande fluidum ständigt kringspolar representationskorporationerna, tränger in i dem, styr dem. Hur skulle det annars vara möjligt, att vi i varje borgerligt parlament då och då upplever de lustigaste krumsprång av ”folkrepresentanterna”, vilka plötsligt livade av en ny ”anda” frambringar helt nya toner, att de mest förtorkade mumier då och då uppträder ungdomligt och att de olika små scheidemännen med ens i sin barm hittar revolutionära toner – när det gnyr i fabrikerna och verkstäderna och på gatan?

Och denna ständigt levande påverkan av massornas stämning och politiska mognad på de valda korporationerna skulle just i en revolution komma till korta inför partiskyltarnas och vallistornas stela schema? Helt tvärtom! Just revolutionen skapar genom sin glödande hetta den tunna, vibrerande, mottagliga politiska atmosfär, där folkstämningens vågor, folklivets pulsslag, ögonblickligen på det mest underbara satt påverkar representantkorporationerna. Just därpå beror ju alltid de bekanta effektfulla scenerna ur begynnelsestadierna i alla revolutioner, där gamla reaktionära eller högst moderata, under den gamla regimen med begränsad rösträtt valda parlament plötsligt blir heroiska talesmän för omstörtningen, stormfåglar. Det klassiska exemplet har vi ju i det berömda ”långa parlamentet” i England, som valt 1642 och sedan det sammanträtt i sju år, stannade kvar på sin post och i sitt inre återspeglar alla växlande förskjutningar i folkstämningen, revolutionens politiska mognad, klassplittringen, revolutionens fortgång till sin kulmen, från i början devot skärmytsling med kronan under en på knä liggande ”speaker” och fram till avskaffandet av lordernas hus, Karl I:s avrättning och republikens proklamerande.

Och har inte samma underbara förvandling upprepats i Frankrikes generalstater, i Louis Philippes censurparlament, ja – det sista, mest slående exemplet ligger Trotskij så nära – i fjärde ryska duman som, vald i nådens år 1909, under kontrarevolutionens mest förstenande välde, i januari 1917 plötsligt kände omstörtningens ungdomsdrift och blev utgångspunkt för revolutionen?

Allt detta visar, att ”de demokratiska institutionernas tungrodda mekanism” har en mäktig korrigerande kraft -just i massans levande rörelse, i dess oavlåtliga tryck. Och ju mer demokratisk institutionen är, ju mer levande och kraftig pulsen i massans politiska liv, desto mer omedelbar och precis är verkan – trots stela partiskyltar, föråldrade vallistor etc. Varje demokratisk institution har visserligen sina gränser och brister, vilket den väl delar med alla mänskliga institutioner. Det är bara det, att det botemedel Trotskij och Lenin funnit – demokratins avskaffan över huvud – är ännu sämre än det onda det avser att bota: det täpper nämligen till själva den levande källa ur vilken ensamt alla medfödda brister i de sociala institutionerna korrigeras: de bredaste folkniassornas aktiva, ohämmade, energiska politiska liv.

Låt oss ta ett annat slående exempel: den av sovjetregeringen utarbetade rösträtten. Det är inte alldeles klart, vilken praktisk betydelse man tillmäter denna rösträtt. Av Trotskijs och Lenins kritik mot de demokratiska institutionerna framgår, att de principiellt avvisar folkrepresentationer framgångna ur allmänna val och endast vill stödja sig på sovjeterna. Varför då över huvud rösträttssystem med allmän rösträtt utarbetades kan man egentligen inte förstå. Det är oss heller inte bekant, att denna rösträtt på något sätt förts ut i livet. Val till någon sorts folkrepresentation på dess grund har man inte hört något om. Mera sannolikt är det att anta, att det har blivit endast en teoretisk skrivbordsprodukt. Men sådan den nu är utgör den en mycket märklig produkt av den bolsjevikiska diktaturteorien. Varje rösträtt liksom överhuvud varje politisk rättighet måste mätas inte efter ett godtyckligt abstrakt ”rättvise”schema och dylik borgerligt demokratisk fraseologi utan efter de sociala och ekonomiska förhållanden som den är tillskuren på. Den av sovjetregeringen utarbetade rösträtten är beräknad för övergångsperioden från den borgerligt kapitalistiska till den socialistiska samhällsformen, för den proletära diktaturens period. I denna av Lenin och Trotskij representerade diktaturs anda får endast de rösträtt som lever på eget arbete och alla andra förvägras den.

Nu är det klart, att en sådan rösträtt har mening endast i ett samhälle, som också ekonomiskt är i stånd att för alla som vill arbeta möjliggöra ett drägligt, kulturvärdigt liv på eget arbete. Passar det in på det nuvarande Ryssland?

Med de oerhörda svårigheter, med vilka det från världsmarknaden avspärrade Sovjet-Ryssland har att kämpa, med den allmänna, fruktansvärda upplösningen av det ekonomiska livet, med produktionsförhållandenas häftiga omstörtning till följd av omvälvningen av egendomsförhållandena i jordbruket såväl som i industrin och handeln, är det klart att otaliga existenser plötsligt blir rotlösa och slungas ut ur sin bana utan varje objektiv möjlighet att finna någon användning för sin arbetskraft i den ekonomiska mekanismen. Det gäller inte bara kapitalist- och godsägarklasserna utan också medelklassens breda lager och arbetarklassen själv. Det är dock ett faktum, att industrins sammankrympning har fört med sig ett massutflöde till landsbygden av stadsproletariatet, som söker sin tillflykt i jordbruket. Under sådana omständigheter är en politisk rösträtt, som har det allmänna arbetstvånget till ekonomisk förutsättning, en alldeles obegriplig förordning. Enligt sin tendens bör den endast göra utsugarna politisk rättslösa. Och medan produktiv arbetskraft i massor görs rotlös ser sig sovjetregeringen tvärtom ofta tvungen att överlämna den nationella industrin så att säga i arrende till de forna kapitalistiska ägarna. Likaledes såg sig sovjetregeringen tvungen att också ingå en kompromiss med de borgerliga kooperativa företagen. Vidare har det visat sig ofrånkomligt att anlita borgerliga specialister. En annan följd av samma företeelse är, att växande lager av proletariatet såsom rödgardister etc underhålls av staten på offentlig bekostnad. I realiteten blir breda och växande lager av småborgarna och proletariatet rättslösa, då den ekonomiska organismen för dem inte räknar med några som helst medel att utöva arbetstvånget.

Detta är en orimlighet som gör rösträtten till en utopisk, från den sociala verkligheten löst fantasiprodukt. Och just därför är den inte på allvar något verktyg för den proletära diktaturen. En anakronism, en antecipering av det rättsliga läge som kännetecknar en redan färdig socialistisk hushållning men inte något för den proletära diktaturens övergångsperiod.

När hela medelklassen och de borgerliga och småborgerliga intellektuella efter oktoberrevolutionen i månader bojkottade sovjetregeringen, lamslog järnvägs-, post- och telegraftrafiken och på så vis gjorde uppror mot arbetarregeringen, då var självklart alla påtryckningsåtgärder mot dem – som att frånta dem politiska rättigheter, ekonomiska existensmedel etc – på sin plats för att med järnnäve bryta motståndet. Då kom just den socialistiska diktaturen, som inte får rygga tillbaka för något maktuppbåd för att i det helas intresse framtvinga eller förhindra bestämda åtgärder, till uttryck. Men en rösträtt, som dekreterar en allmän rättslöshet för mycket breda lager av samhället, som politiskt ställer dem utanför samhällets ram, medan det till och med inom denna ram inte kan skaffa dem någon plats, ett rättsberövande inte som konkret åtgärd för ett konkret syfte utan som allmän regel med bestående verkan, det är inte en diktaturens nödvändighet utan en livsoduglig improvisation. Såväl sovjeter till ryggrad som konstituant och allmän rösträtt.

Bolsjevikerna betecknade sovjeterna som reaktionära därför att deras majoritet var bönder (bonde- och soldatombud). Sedan sovjeterna ställt sig på deras sida blev de riktiga representanter för folkmeningen. Men denna plötsliga omsvängning sammanhängde endast med freds- och jordfrågorna. [Detta stycke är en notis av förf. på onumrerat löst blad, sannolikt tänkt som komplettering till den omstridda sista satsen: ”Såväl sovjeter till ryggrad som konstituant och allmän rösträtt”.]

Men med den konstituerande församlingen och rösträtten är frågan inte uttömd. Man avskaffade utan vidare de viktigaste demokratiska garantierna för ett sunt offentligt liv och för de arbetande massornas politiska aktivitet: pressfriheten, förenings- och församlingsfriheten; de har blivit fågelfria vad det gäller alla sovjetregeringens motståndare. För dessa ingrepp räcker Trotskijs ovannämnda argumentering om den demokratiska väljarkårens tunga otymplighet på långa vägar inte till. Däremot är det ett klart och obestridligt faktum, att utan en fri och ohämmad press, utan ohindrat förenings- och församlingsliv just breda folkmassors välde är fullkomligt otänkbart.

Lenin säger, att den borgerliga staten är ett redskap för arbetarklassens undertryckande, den socialistiska för bourgeoisins. Men det vore bara den kapitalistiska staten i viss mån ställd på huvudet. Denna förenklade uppfattning bortser från det väsentligaste: det borgerliga klassväldet behövde ingen politisk skolning och fostran av hela folkets massa, åtminstone inte utöver vissa trångt dragna gränser. För den proletära diktaturen är den livselementet, luften utan vilken den inte kan existera.

”Tack vare den öppna och omedelbara kampen om regeringsmakten samlar de arbetande massorna på mycket kort tid en mängd politisk erfarenhet och stiger i sin utveckling hastigt från det ena trappsteget till det andra.” Här vederlägger Trotskij sig själv och sina egna partikamrater. Just för att detta är riktigt har de genom att undertrycka det offentliga livet stoppat till källan för den politiska erfarenheten och utvecklingen. Eljest måste man ju anta, att erfarenheten och utvecklingen var nödvändig fram till bolsjevikernas makterövring, att den då hade nått sin högsta grad och att den från och med nu var överflödig. (Lenins tal: Ryssland är övertygat för socialismen!!!)

I själva verket tvärtom! Just de jätteuppgifter bolsjevikerna modigt och beslutsamt tog itu med krävde den intensivaste skolning av massorna och samling av erfarenhet. Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så talrika – är ingen frihet. Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet. Inte på grund av någon ”rättfärdighets”-fanatism utan därför att allt det lärande, gagneliga och renande i den politiska friheten hör ihop med detta och dess verkan uteblir om ”friheten” blir privilegium.

Bolsjevikerna skulle säkert inte med handen på hjärtat vilja förneka, att de måste känna sig fram steg för steg, experimentera, pröva hit och dit och att en stor del av deras åtgärder inte är några mästerverk. Så måste det gå och kommer det att gå för oss alla, om vi ska gå till verket – även om inte så svåra förhållanden föreligger överallt.

Den tysta förutsättningen för diktaturteorien i Lenins och Trotskijs anda är, att den socialistiska omvälvningen är något som det ligger ett färdigt recept för i revolutionspartiets ficka och som man sedan bara behöver energiskt förverkliga. Tyvärr – eller lyckligtvis – är det inte så. Långt ifrån att vara en summa färdiga föreskrifter, som man bara skulle ha att bruka, är det praktiska förverkligandet av socialismen som ett ekonomiskt, socialt och rättsligt system en sak som ligger helt i framtidens dimma. Vad vi har i vårt program är endast några få vägvisare i stort som visar oss den riktning i vilken åtgärderna måste sökas, på köpet av övervägande negativ karaktär. Vi vet på ett ungefär vad vi allra först måste avskaffa för att få vägen fri för den socialistiska hushållningen men hur de tusen konkreta, praktiska små och stora åtgärderna ska se ut som behövs då det gäller att införa de socialistiska principerna i hushållningen, i rättsväsendet, i alla samhälleliga förhållanden, därom ger inget socialistiskt partiprogram och ingen socialistisk lärobok upplysning. Det är ingen brist utan tvärtom den vetenskapliga socialismens försteg framför den utopiska. Det socialistiska samhällssystemet bör och kan endast vara en historisk produkt, född ur erfarenhetens egen skola när stunden är inne, ur den levande historien, alldeles som den organiska naturen, av vilken den ytterst är en del, har den vackra vanan att tillsammans med ett verkligt samhälleligt behov också alltid frambringa medlen för dess tillfredsställande, med uppgiften samtidigt lösningen. Men om så är då är det klart, att socialismen enligt sin natur inte låter påbjuda sig, införas genom ukas. Den har till förutsättning en rad maktåtgärder – mot egendomen o s v. Det negativa, raseringen, kan man dekretera, inte uppbygget, det positiva. Ny mark, tusen problem. Endast erfarenheten kan korrigera och öppna nya vägar. Endast ohämmat skummande liv finner tusen nya former, improvisationer, frigör skapande kraft, korrigerar själv alla felgrepp. Det offentliga livet i stater med begränsad frihet är så torftigt, så fattigt, så schematiskt, så ofruktbart, just därför att de genom att utesluta demokratin spärrar av sig från de levande källorna till all andlig rikedom och allt framsteg. (Bevis: åren 1905 och februari-oktober 1917.) Liksom politiskt också ekonomiskt och socialt. Folkets hela massa måste vara med. Annars blir socialismen från början dekreterad, påbjuden av ett dussin intellektuella.

Ovillkorlig offentlig kontroll nödvändig. Annars stannar utbytet av erfarenheterna endast inom den slutna kretsen av den nya regeringens ämbetsmän. Korruption ofrånkomlig. (Lenins ord i cirkulär 29). Socialismens praktik kräver en hel andlig omvälvning i de genom århundraden av borgerligt klassvälde degraderade massorna. Sociala instinkter i stället för egoistiska, massinitiativ i stället för slöhet, idealism som bär utöver allt lidande o s v, o s v. Ingen vet det bättre, skildrar det mer intensivt, upprepar det mer hårdnackat än Lenin. Men han tar bara fullständigt miste på medlen. Dekret, diktatorisk makt hos fabrikens uppsyningsman, drakoniska straff, skräckvälde, detta är palliativ. Den enda vägen till pånyttfödelse är det offentliga livets egen skola, den oinskränktaste bredaste demokrati, offentlig mening. Det är just skräckväldet som demoraliserar.

Om allt detta faller bort, vad återstår då i realiteten? Lenin och Trotskij har i stället för de ur allmänna folkval framgångna representantkorporationerna framställt sovjeterna som den enda representationen för de arbetande massorna. Men med det politiska livets undertryckande i hela landet måste också livet i sovjeterna allt mera förlamas. Utan allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet, fri meningskamp, utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet. Det offentliga livet somnar sa smaningom in, några dussin partiledare av outtömlig energi och gränslös idealism dirigerar och regerar, bland dem styr i realiteten ett dussin framstående hjärnor och en elit av arbetarklassen uppbådas då och då till församlingar för att applådera ledarnas tal, enhälligt anta förelagda resolutioner, i grund och botten alltså en klickhushållning – visserligen en diktatur men inte en proletariatets diktatur utan diktaturen av en handfull politiker, d v s diktatur i borgerlig mening, i jakobinväldets mening. (Sovjetkongressens ajournering från tre till sex månader!) Ja, än mer: sådana tillstånd måste föra med sig en förvildning av det offentliga livet: attentat, arkebusering av gisslan o s v.

Lenins tal om disciplin och korruption.

Ett speciellt problem av stor vikt i varje revolution utgör kampen med trasproletariatet. Även vi i Tyskland och överallt annars kommer att få syssla med det. Det trasproletära elementet sitter djupt i det borgerliga samhället, inte bara som ett särskilt lager, som socialt avfall, som alldeles särskilt växer enormt i tider när samhällsordningens murar störtar samman, utan som integrerande element i hela samhället. Händelserna i Tyskland, och mer eller mindre i alla andra stater, har visat hur lätt alla lager av det borgerliga samhället kan råka i förfall. Grader mellan merkantila, prisockrare, gulascheri, luftaffärer, prejeri, mutor, stöld, inbrott och rån flöt så samman, att gränsen mellan den ärbara borgerligheten och tukthusen försvann. Här upprepas samma företeelse som det regelbundet snabba förfallet av borgerliga dygder när de omplanteras i transoceana koloniala förhållanden på främmande social jord. När de konventionella skrankorna och stöden för moral och rätt störtar samman hemfaller det borgerliga samhället, vars innersta livslag är den djupaste omoral: människans utsugning av människan, omedelbart och hämningslöst åt klar förslumning. Den proletära revolutionen kommer överallt att nödgas kämpa med denna fiende, detta kontrarevolutionens redskap.

Och dock är ju även i det avseendet terrorn ett slött, ja, tveeggat svärd. Den drakoniska krigsjustisen är vanmäktig mot utbrotten av det trasproletära ofoget. Ja, varje varaktig regim under belägringstillstånd för ovillkorligen till godtycke, och varje godtycke verkar depraverande på samhället. De enda verksamma medlen i den proletära revolutionens hand är också här: radikala åtgärder av politisk och social natur, snabbaste omvandlingen av de sociala garantierna för massans liv och – uppeldande av den revolutionära idealismen, som endast i oinskränkt politisk frihet i längden kan hållas uppe genom massornas intensiva liv.

Liksom solstrålarnas verkan är det verksammaste, renande och botande medlet mot smittosamma sjukdomar, så är revolutionen själv och dess förnyande princip, det av revolutionen skapade andliga livet, massornas aktivitet och självansvar, alltså den bredaste politiska frihet som dess form, den enda botande och renande solen. [De följande ”bevisen” var skrivna på lösa blad men var antagligen av förf. planerade att utökas till en större framställning om trasproletariatet.]

Anarki kommer också hos oss och överallt att bli oundviklig. Trasproletära element tillhör det borgerliga samhället och kan inte lösgöras från det.

Bevis:

1. Ostpreussen, ”kosack”-plundringarna.

2. Det allmänna utbrottet av rov och stölder i Tyskland (”gulascherier”, post- och järnvägspersonal, polis, helt utplånande av gränserna mellan det välordnade samhället och tukthuset).

3. Fackföreningsledarnas mycket snabba förfall. Häremot är de drakoniska terroråtgärderna maktlösa. Tvärtom korrumperar de ytterligare. Enda motgiftet massornas idealism och sociala aktivitet, oinskränkt politisk frihet.

Detta är en övermäktig objektiv lag som inget parti förmår undandra sig.

Grundfelet i Lenins och Trotskijs teori är just det, att de liksom Kautsky ställer diktaturen i motsättning till demokratin. ”Diktatur eller demokrati” lyder frågeställningen såväl hos bolsjevikerna som hos Kautsky. Han bestämmer sig naturligtvis för demokratin och närmare bestämt den borgerliga demokratin, eftersom han ju framställer den som alternativet till den socialistiska omvälvningen. Lenin-Trotskij bestämmer sig tvärtom för diktaturen i motsats mot demokratin och därmed för en handfull personers diktatur, d v s för diktaturen efter borgerligt mönster. Det är två motsatta poler, båda lika långt avlägsna från den verkliga socialistiska politiken. Proletariatet kan när det tar makten aldrig enligt Kautskys goda råd under förevändning av ”landets mognad” avstå från den socialistiska omvälvningen och ägna sig enbart åt demokratin utan att begå förräderi mot sig självt, Internationalen och revolutionen. Man bör och måste genast igångsätta socialistiska åtgärder på det mest energiska, oeftergivliga, hänsynslösa sätt, alltså utöva diktatur, men klassens, inte ett partis eller en klicks, klassens diktatur, d v s i bredaste offentlighet, under det mest aktiva ohämmade deltagande av folkmassorna, i oinskränkt demokrati. ”Som marxister har vi aldrig varit avgudatjänare åt den formella demokratin”, skriver Trotskij. Javisst, vi har heller aldrig varit avgudatjänare åt socialismen eller marxismen. Men följer det kanske därav, att vi också kan – likt Cunow-Lensch-Parvus kasta socialismen, marxismen, i skräpkammaren när den blir oss obekväm? Trotskij och Lenin är det levande nejet på den frågan. Vi har aldrig varit avgudatjänare åt den formella demokratin. Det betyder bara, att vi alltid skilde den sociala kärnan i den borgerliga demokratin från dess politiska form, att vi alltid avslöjade den beska kärnan av social olikhet och ofrihet under den formella jämlikhetens och frihetens fina skal – inte för att förkasta denna demokrati utan för att egga arbetarklassen till att inte nöja sig med skalet utan erövra den politiska makten för att fylla den med nytt socialt innehåll. Det är proletariatets historiska uppgift, när det kommer till makten, att i stället för den borgerliga demokratin skapa socialistisk demokrati, inte att avskaffa all demokrati. Men socialistisk demokrati börjar inte först i det utlovade landet, när grunden för den socialistiska hushållningen har lagts, som färdig julklapp åt det tappra folket som under tiden har understött den lilla klicken socialistiska diktatorer. Socialistisk demokrati börjar genast med rivningen av klassväldet och uppbygget av socialismen. Den börjar i det ögonblick då det socialistiska partiet erövrar makten. Den är intet annat än proletariatets diktatur.

Ja, diktatur! Men denna diktatur består i sättet att använda demokratin, inte i dess avskaffande, i energiska, beslutsamma ingrepp i det borgerliga samhällets välförvärvade rättigheter och ekonomiska förhållanden, utan vilka den socialistiska omvälvningen inte låter förverkliga sig. Men denna diktatur måste vara klassens verk och inte en liten ledande minoritets i klassens namn, d v s den måste undan för undan framträda ur massornas aktiva deltagande, stå under deras omedelbara påverkan, underkastas hela offentlighetens kontroll, framgå ur folkmassornas växande politiska skolning.

Precis så skulle också bolsjevikerna hittills ha gått fram, om de inte hade lidit under världskrigets fruktansvärda tvång, den tyska ockupationen och alla därmed förbundna abnorma svårigheter, som måste förvränga varje av de bästa avsikter och de vackraste principer ledd socialistisk politik.

Ett krasst argument härför utgör rådsregeringens så rikliga bruk av terrorn, särskilt under sista perioden före den tyska imperialismens sammanbrott, efter attentatet på det tyska sändebudet. Banaliteten att revolutioner inte döps i rosenvatten är i sig tämligen torftig.

Allt som sker i Ryssland är begripligt och en ofrånkomlig kedja av orsaker och verkningar vilkas utgångspunkt är: det tyska proletariatets svek och den tyska imperialismens ockupation av Ryssland. Det vore att kräva övermänskliga ting av Lenin och hans kamrater, om man ytterligare ville av dem kräva, att de under sådana omständigheter skulle trolla fram den vackraste demokrati, den mest förebildliga proletariatets diktatur och en blomstrande socialistisk hushållning. De har genom sin beslutsamma revolutionära hållning, sin förebildliga dådkraft och sin obrottsliga trohet mot den internationella socialismen verkligen utfört vad som under så fördömt svåra förhållanden kunde utföras. Det farliga börjar där de ville göra en dygd av nödvändigheten och teoretiskt fixera sin av dessa ödesdigra betingelser påtvungna taktik och anbefalla den åt det internationella proletariatet som mönstret för den socialistiska taktiken. Liksom de därmed själva ställer sig fullständigt onödigt i rampljuset och ställer sin verkliga, obestridliga historiska förtjänst under nödtvångna felstegs skäppa, så visar de den internationella socialismen, för vilken de stridit och lidit, en dålig tjänst när de i sitt förråd vill som nya insikter införa alla de av nöd och tvång i Ryssland inspirerade skevlieter, som ytterst bara var utstrålningar av den internationella socialismens bankrutt i detta världskrig.

Må de tyska regeringssocialisterna skria, att bolsjevikernas välde i Ryssland är en vrångbild av proletariatets diktatur. Om det var eller är det, så var det bara därför att det just var en produkt av det tyska proletariatets hållning, som var en karikatyr på socialistisk klasskamp. Vi står alla under historiens lag och den socialistiska samhällsordningen låter sig bara genomföras internationellt. Bolsjevikerna har visat, att de förmår allt som ett äkta revolutionärt parti förmår åstadkomma inom de historiska möjligheternas gränser. De bör inte försöka agera som de ville utföra underverk. Ty en mönstergill och felfri proletär revolution i ett isolerat, av världskriget utmattat, av imperialismen strypt, av det internationella proletariatet förrått land vore ett underverk. Vad det gäller är att i bolsjevikernas politik skilja det väsentliga från det oväsentliga, kärnan från det tillfälliga. I denna sista period, där vi står inför avgörande slutstrider i hela världen, var och är socialismens viktigaste problem just den brännande tidsfrågan: inte den eller den taktiska detaljfrågan utan proletariatets aktionsduglighet, massornas dådkraft, socialismens vilja till makt över huvud. I den meningen var Lenin och Trotskij och deras vänner de första som föregick världsproletariatet med sitt exempel, de är tills vidare ännu de enda som med Hutten kan utropa: Jag har vågat!

Detta är det väsentliga och bestående i bolsjevikernas politik. I den meningen förblir det deras odödliga historiska förtjänst att med erövringen av den politiska makten och med den praktiska problemställningen till socialismens förverkligande ha gått före det internationella proletariatet och mäktigt drivit på uppgörelsen mellan kapital och arbete i hela världen. I Ryssland kunde problemet endast uppställas. Det kunde inte lösas i Ryssland. Och i den meningen tillhör framtiden överallt ”bolsjevismen”.

Rosa Luxemburg, 1918

Stagnation och framsteg inom marxismen

I sitt ytliga men ibland intressanta kåseri betitlat »Die soziale Bewegung in Frankreich und Belgien» (Den sociala rörelsen i Frankrike och Belgien), anmärker Karl Grün nog så träffande att Fouriers och Saint-Simons teorier fick helt skilda effekter på deras respektive anhängare. Saint-Simon blev andlig fader till en hel generation briljanta vetenskapsmän och skriftställare på skilda områden av intellektuell aktivitet, medan Fouriers efterföljare, med några få undantag var personer som slaviskt apade efter sin herres ord, och inte förmådde utveckla hans lära. Grüns förklaring till denna skillnad är att Fourier gav världen ett slutet system, noga utarbetat in i minsta detalj; Saint-Simon däremot överlämnade bara till sina lärjungar ett löst nystçan av stora tankar. Det tycks mig som om Grün ägnar alltför liten uppmärksamhet åt den inre, den centrala, skillnaden mellan teorierna hos de två klassiska auktoriteterna inom den utopiska socialismen, men på det hela tror jag att hans observation har en sund kärna. Onekligen är det så att ett system idéer som endast tecknats ned i stora drag visar sig mer stimulerande än en avslutad och symmetrisk struktur som inte kräver några tillägg och som inte ger utrymme för en tänkande människas självständiga insatser.

Kan detta förklara den stagnation som varit märkbar inom marxismen under så många år? Faktum är ju – med undantag för ett och annat självständigt bidrag som innebär ett visst teoretiskt framsteg – att det sedan publiceringen av tredje volymen av Kapitalet och Engels sista skrifter inte har kommit fram annat än några få utmärkta populariseringar och utläggningar av marxistisk teori. Men sjäílva teorin har inte flyttats fram en tum sedan de två grundläggarna dog.

Beror detta på att det marxistiska systemet har blivit en alltför rigid ram för tänkandets självständiga aktiviteter? Det kan inte förnekas att Marx har haft ett visst hämmande inflytande på teorins fria utveckling när det gäller många av lärjungarna. Både Marx och Engels fann det nödvändigt att avsvära sig ansvaret för de uttalanden som gjordes av många av dem som kallade sig själva marxister! De petiga försöken att hala sig inom »marxismens gränser» kan ibland ha varit lika förödande för tankeprocessens integritet som den andra extremen – ett totalt avvisande av det marxistiska perspektivet och beslutet att visa »självständigt tänkande» till varje pris.

Men likväl är det endast i ekonomiska spörsmål som vi kan tala om en mer eller mindre utarbetad struktur av doktriner som överlämnats av Marx. Det allra värdefullaste i hans lÆära, den materialistisk-dialektiska historieuppfattningen, finns endast i form av en undersökningsmetod, som några inspirerande ledtrådar, som ger oss en blick in i en helt ny värld, som öppnar oändliga perspektiv av självständig verksamhet för oss, som sporrar vår ande till djärva flykter in i oupptäckta områden.

Men – också nu med några få undantag – även på detta område ligger det marxistiska arvet obrukat. Detta fantastiska vapen får rosta i förrådet; och den historiska materialismens teori förblir lika obearbetad och skissartad som då den först formulerades av sina skapare.

Man kan därför inte säga att det är den marxistiska byggnadens rigiditet och fullständighet som förklarar misslyckandet för Marx efterföljare att bygga vidare.

Vi får ofta höra att vår rörelse saknar de talangfulla personer som skulle kunna vidareutveckla Marx teorier. En, sådan brist finns förvisso. Men denna brist måste också finna sin förklaring. Dƒen utgör inte i sig ett svar på den första frågan. Vi måste komma ihåg att varje epok formar sitt eget mänskliga material, om det under en period finns ett genuint behov av teoretiker kommer perioden själv att skapa de krafter som behövs för att tillfredsställa detta behov.

Men finns det då ett genuint behov, ett verkligt krav, att vidareutveckla den marxistiska teorin?

I en artikel om kontroversen mellan den marxistiska och jevonistiska skolan 1) i England hånar Bernard Shaw – den talangfyllde exponenten för den fabianska pseudosocialismeri – Hyndman 2) för att denne sagt att den första volymen av Kapitalet hade gjort att han fullständigt förstått Marx, och att det inte fanns några gap i den marxistiska teorin – trots att Engels i förordet till andra delen av Kapitalet strax efteråt förklarade att den första delen med värdeteori inte hade löst ett grundläggande ekonomiskt problem, vars lösning inte skulle klargöras förrän den tredje delen publiceréades. Shaw lyckades förvisso få Hyndmans ställningstagande att verka en smula löjligt, även om Hyndman kunde finna tröst i det faktum att hela den socialistiska världen satt i samma båt!

Tredje delen av Kapitalet med dess lösning av profitkvotens problem (det grundläggande problemet i marxistisk ekonomi) kom inte ut förrän 1894. Men i Tyskland likaväl som i alla andra länder hade agitationen förts ut med hjälp av det ofullständiga material som finns i första delen; den marxistiska läran hade populariserats och accepterats på basis av enbart denna första del; den ofullständiga marxistiska teorins framgång hade varit exempellös; och ingen var medveten om att det fanns några gap i läran.

Än mer: när den tredje delen såg dagens ljus väckte den i början en viss uppmärksamhet inom experternas begränsade krets och orsakade en mängd kommentarer. Men den nya delen gjorde inget som helst intryck på den soócialistiska rörelsen som helhet och den fördes inte ut i de vidare kretsar där tankarna från första bandet blivit dominerande. De teoretiska slutsatserna i del 3 har hittills inte blivit föremål för någon popularisering, och inte heller spridits i någon större upplaga. Tvärtom: tom bland socialdemokrater kan man ibland höra ekon av den »besvikelse» som borgerliga ekonomer erfarit från tredje delen av Kapitalet – och därigenom visar dessa socialdemokrater endast hur fullständigt de hade accepterat den ofullständiga utläggningen av värdeteorin i den första delen.
Hur kan vi förklara ett så märkligt fenomen?

Shaw som tycker om att »flina» åt andra (för att använda hans eget uttryck) må ha god anledning att här skämta med hela den socialistiska rörelsen, eftersom det grundas på Marx! Men då skulle han »flina» åt ett mycket allvarligt uttryck av vårt sociala liv. Det underliga öde som andra och tredje bandet aív Kapitalet rönt är ett avgörande prov på vad som hänt med den teoretiska forskningen inom vår rörelse.

Ur vetenskaplig synpunkt måste tredje bandet av Kapitalet tveklöst betraktas som en fullbordan av Marx kritik av kapitalismen. Utan denna tredje del kan vi varken förstå den verkligt dominerande lagen om profitkvoten eller hur mervärdet delas upp i profit och ränta eller värdelagens funktion på konkurrensens område. Men – och detta är själva huvudpunkten – alla dessa problem är, hur viktiga de än må vara utifrån den rena teorins synvinkel, jämförelsevis oviktiga utifrån klasskampens praktiska behov. Vad gäller denna klasskamp är mervärdets ursprung det grundläggande teoretiska problemet, d v s en vetenskaplig förklaring av utsugningen, tillsammans med ett klarläggande av tendensen till produktionsprocessens socialisering, d.v.s. en vetenskaplig förklaring av den objektiva grundvalen för den socialiºstiska revolutionen.

Båda dessa problem löses i första delen av Kapitalet, vilket kommer fram till att »expropriatörernas expropriering» är det oundvikliga och slutgiltiga resultatet av produktionen av mervärde och kapitalets fortskridande koncentration. Därigenom är, vad teorin beträffar, arbetarrörelsens huvudsakliga. behov fyllda. Arbetarna som är aktivt engagerade i klasskampen, har inget direkt intresse för frågan om hur mervärdet fördelas mellan de olika grupperna av exploatörer; eller för frågan om hur konkurrensen under denna fördelning framtvingar förändringar av produktionen.

Därför är tredje delen av Kapitalet för oss socialister en oläst bok.

Men inom vår rörelse gäller samma för teoretiskt arbete i allmänhet som för Marx ekonomiska läror. Det är en ren illusion att tro att arbetarrörelsen under sin frammarsch av egen kraft kan vara omätligt skapande på det teoretiska området. Det är förvisso riktigt, som Engels sade, att enda‘st arbetarklassen i dag har bevarat en förståelse och ett intresse för teorin. Arbetarnas kunskapssträvanden är i dag en av de mest påtagliga kulturella manifestationerna. Också ur moralisk synpunkt innebär arbetarklassens kamp en kulturell förnyelse av samhället. Men arbetarnas aktiva deltagande på vetenskapens område är beroende av om mycket bestämda sociala förhållanden uppfylls.

I varje klassamhälle skapas den intellektuella kulturen (vetenskapen och konsten) av den härskande klassen. Målsättningen för denna kultur är delvis att tillfredsställa de andliga behoven hos medlemmarna i den härskande klassen.

I tidigare klasskampers historia kunde uppåtsträvande klasser (som tredje ståndet i forna dagar) föregripa den politiska dominansen genom att upprätta en intellektuell dominans. De kunde, samtidigt som de var undertryckta som klass, upprätta en ny vetenskap och en ny konst gentemot den nedåtgående periodens föråldrade kultur.

Proletariatet befinner sig i en helt annan position. Som en icke-ägande klass kan den inte under kampens gång spontant skapa en andlig kultur, samtidigt som den befinner sig inom det borgerliga samhällets ram. Inom detta samhälle – och sºå länge som dess ekonomiska grundvalar bevaras – kan det inte finnas någon annan kultur än borgerlig kultur. Även om vissa »socialistiska» professorer hävdar att bärandet av slips, bruket av visitkort och cykelutflykter från proletärernas sida är märkvärdiga exempel på kulturellt deltagande, förblir arbetarklassen som sådan utanför den samtida kulturen. Oaktat det faktum att arbetarna med egna händer skapar hela den sociala grunden för denna kultur, får de endast själva njuta av den i den mån de behöver det för att kunna utföra sina funktioner inom det kapitalistiska samhällets ekonomiska och sociala process.

Arbetarklassen kan inte skapa en egen vetenskap och konst förrän den fullständigt har befriat sig från sin nuvarande ställning som klass.

Det enda den kan göra idag är att rädda den borgerliga kulturen från den borgerliga reaktionens vandalism, och skapa de sociala förhållanden som krävs för en fri kulturell utveckling. Även längs dessƒa linjer kan arbetarna inom samhällets nuvarande form endast framskrida i den mån de skapar sina egna intellektuella vapen i befrielsekampen.

Men denna reservation påtvingar arbetarklassen (dvs arbetarnas intellektuella ledare) mycket snäva gränser inom den intellektuella aktiviteten. Fältet för deras skapande energi begränsas till ett specifikt område av vetenskapen, nämligen socialvetenskapen. Ty, på grund av »den säregna sammankopplingen av fjärde ståndet med vår historiska period» har kunskap om den sociala utvecklingens, lagar blivit nödvändig för arbetarna i klasskampen. Denna sammankoppling har burit stor frukt inom samhällsvetenskapen, och utgör monumentet över proletär kultur i våra dagar – den marxistiska läran.

Men Marx’ skapelse, som i sin egenskap av vetenskapligt arbete är rent titanisk, överflyglar de direkta behoven i den proletära klasskampen, för vars tjänst den skapades. Både i sin detaljerade och översiktliga analys av den kapitalistiska ekonomin, och i sin metod för historisk forskning med omätliga tillämpningsområden, har Marx skänkt oss mer än vad som var direkt nödvändigt för klasskampens praktiska behov.

När vår rörelse framskrider och kräver lösningar på nya praktiska problem tvingas vi än en gång tränga in i det marxska tänkandets skattkammare, för att därur dra fram och utnyttja nya fragment av hans lära. Men eftersom vår rörelse, liksom alla de praktiska livets rörelser, har en tendens att fortsätta gå i gamla hjulspår och klänga sig fast vid principer långt efter de upphört att gälla, fortskrider det teoretiska utnyttjandet av det marxistiska systemet mycket långsamt.

Om vi därför idag ser en stagnation i vår rörelse i teoretiska frågor, är det inte på grund av att den marxistiska teori vi lever »på inte skulle kunna utvecklas eller blivit föråldrad. Tvärtom: det beror på att vi ännu inte lärt oss hur vi skall utnyttja de viktiga andliga vapen som vi tagit ur den marxistiska arsenalen och som vi tog därför att de svarade mot de skriande behoven i de första stadierna i vår kamp. Det är inte alls sant att Marx är föråldrad för den praktiska kampen, och att vi överskridit Marx. Tvärtom. Marx har i sin vetenskapliga skapelse sprungit förbi oss, vi som främst är ett parti av praktiska kämpar. Det är inte sant att Marx inte längre räcker för våra behov. Tvärtom. Våra behov är ännu inte tillräckliga för att utnyttja alla Marx’ tankar.

På detta sätt återverkar de sociala förhållandena i det nutida samhÚället, förhållanden som först klarlagts av den marxistiska teorin, på det öde som drabbat själva denna marxistiska teori. Trots att denna teori är ett oöverträffat instrument för en intellektuell kultur, förblir den obrukad därför att den inte kan tillämpas av den borgerliga klasskulturen och samtidigt fullständigt överskrider arbetarklassens behov som vapen för den dagliga kampen. Först då arbetarklassen har befriats från sina nuvarande existensvillkor kommer den marxistiska undersökningsmetoden att socialiseras tillsammans med andra produktionsmedel. Först då kan den tillfullo utnyttjas för mänsklighetens väl, och först då kan den utvecklas i full utsträckning och efter sin egen kapacitet.

Rosa Luxemburg 1903

Noter:
1: Jevons lanserade i slutet av 1800-talet en ny teori för att bestämma värdestorleken, »gränsnytteteorin». De klassiska nationalekonomerna, och även Marx utgick från »arbetsvärdeläran», dvs att värdet i en vara bestämdes av det arbete som nedlagts i den. Jevons menade istället att värdet bestämdes av antalet varor, så att värdet successivt sjönk ju mer varor som framställdes. Denna »gränsnyttolära» ligger till grund för den moderna nationalekonomin. Inom denna ram blir begrepp som »mervärde» och »utsugning» helt uteslutna. Den blev grunden för den »revisionistiska skolan».
2: Henry M. Hyndman var en av den engelska socialdemokratins grundläggare. I början av 1860 -talet grundade han Socialdemocratic Federation och ledde rörelsen under dess första period.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1973

Varthän SKP?

Den maoistiskt inspirerade vänstern som hade sin storhetstid i slutet av 60-talet och under 70-talets första hälft, befinner sig nu i sin dödskamp. Samtidigt genomgår västkapitalismen sin svåraste kris sedan andra världskriget. I USA och Västeuropa går mer än 35 miljoner arbetslösa. Varje vecka svälter mer än en miljon barn ihjäl i den s k tredje världen. Den militära upprustningen är värre än någonsin. Inte ens borgerlighetens öppna försvarare vågar tova någon nämnvärd förbättring av levnadsvillkoren under resten av åttiotalet. Aldrig någonsin tidigare har behovet av socialistiska lösningar varit mer brännande. Aldrig någonsin tidigare har en ny ekonomisk världsordning genom ”gemensam aktion av proletariatet i olika länder, syftande mot ett och samma slutgiltiga mål: kapitalismens störtande och upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell republik av sovjeter, vilka gör det möjligt att totalt avskaffa klasserna och förverkliga socialismen, det kommunistiska samhällets första stadium” (ur §1 i den Kommunistiska Internationalens stadgar från 1920) varit mer nödvändig, I denna situation borde borgerlighetens partier och ideologer befinna sig i djup kris, men istället översvämmas bokmarknaden och kultursidorna av lärda avhandlingar om ”marxismens kris”, ”socialismens kris” osv. Hur hänger detta ihop?

Förklaringen finns på två olika håll. För det första förfogar förstås borgerligheten över de viktigaste opinionsbildande medierna — TV, radio, press, bokförlag — och har satsat betydande resurser på en ideologisk ”motoffensiv”. Och borgerligheten har gott om skrivbiträden. Går det inte att vinna befolkningens stöd för kapitalismen genom verkliga reformer, gäller det att på det ideologiska planet diskreditera alternativen.

Men samtidigt finns det verkligen en kris som förväxlas med ”socialismens” ”marxismens” kris — nämligen stalinismens kris. Kinas överfall på Vietnam, Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien, Solidarnoscs framväxt i Polen, maktkampen i Kina, är några av de viktigaste uttrycken för denna kris. Myten att dessa länder representerar socialismens verkliga ansikte har varit en av huvudanledningarna till att USA:s och Västeuropas arbetare inte i massiv skala tagit avstånd från kapitalismen. Denna myt har propagerats från två håll: från den imperialistiska borgerlighetens politiker och ideologer, som på detta sätt svärtat ner socialismens idéer i arbetarklassens ögon, och från de härskande byråkratierna i Östeuropa, Sovjetunionen och Kina, som på detta sätt försökt rättfärdiga sin makt och sina privilegier, l ansträngningarna att sprida denna myt in i arbetarklassen och ge den en viss grad av trovärdighet har världens kommunistpartier spelat en viktig roll. Under sjuttiotalet fick de hjälp av de maoistiska grupper som ”brutit” med Moskva för att hamna i knät på byråkratin i Peking.

Den bistra sanningen är att den västeuropeiska arbetaren föredrar sin ”demokratiska” imperialism framför samhällssystemet i öst. Inte på grund av allmän okunnighet, utanför att han tills nu haft ett större mått av både materiell standard och personlig frihet än sina klassbröder i Öst.

Det är i ljuset av denna stalinismens kris som ”vänsterns kris” måste ses, ty denna vänsterns ideologiska och programmatiska grund var framförallt stalinismen och dess u-landsvariant — maoismen.

I Sverige finns idag fyra partier vars politik och historiska ursprung utgår frän stalinismen: VPK, APK, SKP och KPMLr. APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) är i praktiken Moskvabyråkratins förlängda arm. SKP (Sveriges Kommunistiska Parti} hämtar sin visdom från kinesiska ambassaden. Till skillnad från APK skäms VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) en aning för sin vänskap med arbetarmördarna i Kreml. De försöker hålla en viss distans och istället flörta med den svenska borgerligheten och dess hantlangare inom arbetarrörelsen, den socialdemokratiska byråkratin. KPMLr (Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna revolutionärerna) slutligen tycks för tillfället vara på en vilsen vandring från den kinesiska till den ryska ambassaden.

Den stalinistiska vänsterns kris är framförallt en fråga om den stalinistiska teorins och programmets kris: Vilket förhållningssätt ska man ha till byråkratin i Öst eller i Kina? Vad innebär socialism ? Vad är dess relation till den borgerliga demokratin? Vilket perspektiv skall arbetarrörelsen ha för den politiska kampen i de imperialistiska länderna? Hur skall krigsfaran mötas? Ja, del är avgörande frågor som var och en för sig är tillräcklig för att spränga det starkaste parti om det uppkommer allvarliga motsättningar över någon av dem. Och på ingen av dessa frågor har stalinisterna något för arbetarklassen tillfredsställande svar.

Här skall vi analysera SKP:s partiprogram. Det antogs 1980 och är en utmärkt sammanfattning av SKP:s politik. Detta till skillnad från t ex socialdemokraternas program som främst har en rent dekorativ funktion och inte är någon direkt vägledning för praktiken. (När hörde vi SA P agitera för republik, eller sextimmarsdagen? Båda kraven återfinns i SAP:s partiprogram).
SKP har en betydligt hederligare inställning till sitt partiprogram. Det sammanfattar dess verkliga åsikter och utgör en vägledning för dess praktiska politik. En kritisk genomgång av dess program blir därmed en kritisk genomgång av dess politik.

I. Utvecklingen i Världen (s 3-6)

Partiprogrammet som togs 1980 inleds med en beskrivning av världsläget. Dess beskrivning av huvudkrafterna i världspolitiken är helt och hållet hämtade från det kinesiska utrikesdepartementet. Den som följt Gnistan genom åren har omöjligen kunnat undgå att se den totala överensstämmelsen mellan SKP:s utrikespolitiska ställningstaganden och den officiella kinesiska politiken. Identifieringen med kinesiska byråkratin har varit det ideologiska kitt som hållit ihop SKP. Vad som gjort detta närmast farsartat är de stora personella och politiska omkastningarna i Peking. Ena dagen är Lin Biao hjälte. Nästa dag rensas han ut som agent för imperialismen. Gnistan upprepar fördömandena. De ”fyras gängs” politik är högsta visdom ena dagen, för att när de störtats bli reaktionär och folkfientlig. Ena dagen är Deng ”kapitalistfarare”, för att nästa dag åter ha en plats i solen. Sedan faller han igen och gör åter come back. Gnistan hänger med. Om det enbart hade varit frågan om utbyte av personer hade SKP:s kryperi inför den för tillfället härskande fraktionen inom den kinesiska byråkratin enbart varit löjlig. Vad kan inte småborgerliga intellektuella förnedra sig till för att få skjutsas runt i Kina och sola sig i glansen från maktens tinnar? Men den inre partikampen i Kina har inte varit en fråga om ren och skär maktkamp. Den har rört viktiga politiska skillnader, olika utvecklingsstrategier för det kinesiska samhället, olika förhållningssätt i världspolitiken. Därför har SKP:s politik blivit grotesk i sina tvära kast och i många fall inneburit en rent arbetarfientlig politik, när man försökt orientera sig i den internationella klasskampen med hjälp av karta och kompass från den kinesiska byråkratin.

Enligt förordet i partiprogrammet så är ”teorin om tre världar den strategi som kan vägleda politiken”. Denna teori grupperar världens länder efter storlek och grad av fattigdom: den första världen, Sovjetunionen och USA; den andra världen, Europa, Japan, Kanada, Australien, Nya Zeeland; och den tredje världen, länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. Teorin saknar all inre konsistens och har bara haft ett syfte: rättfärdiga den kinesiska byråkratins reaktionära utrikespolitik. Den förmår inte förklara vad som händer i världspolitiken annat än utifrån infiltration och inblandning och Sovjetunionens ”strävan efter världsherravälde”, dvs samma slags förklaringsmodeller som reaktionen och världsimperialismen alltid riktat mot förtryckta varhelst de rest sig i världen.

Detta har medfört att det avsnitt i partiprogrammet som behandlar ”den internationella klasskampen” (s3) saknar all analys av klassförhållanden i världsmåttstock. Det som utgör utgångspunkten för en vetenskaplig analys av den internationella klasskampen — världsekonomin och förhållandet mellan dess olika delar — behandlas inte alls. Istället serveras en uppräkning av de olika länderna och förhållanden dem emellan. Genom att inte utgå från de olika ländernas och blockens olika samhällssystem och plats i världsekonomin, så blir utvecklingen i de olika länderna obegriplig. För i .samhällsutvecklingen är det helheten som bestämmer delarna. De olika ländernas styrka och militarism eller fattigdom och underutveckling blir begriplig först om de relateras till klassförhållandena i respektive land och dess plats i världsekonomin. Annars blir det obegripligt varför det lilla fattiga Kuba under loppet av två årtionden utrotat analfabetismen, massarbetslösheten och svälten, samtidigt som det närliggande Dominikanska republiken sjunker allt djupare ned i nöd och underutveckling. För en marxist står förklaringen att finna i att samhällssystemen på Kuba och i Dominikanska republiken är olika. Olika klasser har makten och relationerna till världsekonomin är kvalitativt annorlunda. USA suger ut Dominikanska republikens befolkningsmajoritet, medan Sovjetunionen subventionerar den kubanska ekonomin. Låt oss se lite närmare på SKP:s argumentation för sin ”analys”.

Den första världen (s. 3-4)

Det mest anmärkningsvärda är att avsnittet om den ”första världen” nästan enbart tar upp Sovjetunionen. USA behandlas bara i förbigående som kontrast till Sovjetunionen. Detta trots att USA är världens främsta militärmakt som med våld upprätthåller ett nykolonialt imperium i merparten av länderna i Afrika, Asien och Latinamerika. För att få sin ”analys” att gå ihop tvingas SKP grovt förfalska verkligheten. Programmet vimlar dessutom av kommentarer om politiska utvecklingstendenser där det inte klargörs om SKP är för eller emot dessa. Och detta i ett partiprogram vars främsta syfte måste vara att upplysa och vägleda. Istället för en analys av de ekonomiska förhållandena och på dessa resta politiska och ideologiska överbyggnaderna får läsaren sig till livs svepande formuleringar hämtade från den klassiska reaktionens ideologiska rustkammare.

”Det finns en rysk tradition av expansion sedan 1600-talet” (s4). Detta argument använde sig den internationella borgarklassen av redan för sextio år sedan för att motivera sin kamp mot Sovjetunionen. Argumentet var inte hållbart då och är det inte idag. För oavsett vilken uppfattning man har om klassförhållandena i Sovjetunionen 1922 och 1980, så är det uppenbart att det inte råder samma ekonomiska system i Sovjetunionen som i Tsarryssland. Om man inser att ett lands utrikespolitik bestäms av de ekonomiska och politiska förhållanden i landet ifråga och dess plats i världsekonomin inser man också lätt att alla argument utifrån en över klasser och samhällssystem svävande ”tradition” är vetenskaplig nonsens. Samma ”bevis” kan ju användas för att hävda att Folkrepubliken Kina är imperialistiskt och expansionistiskt. Det finns ju en mångtusenårig ”tradition” av expansion riktad mot Korea, Mongoliet och Indokina. Men det passar inte in i försvaret för den kinesiska byråkratin från SKP:s sida. (Det utesluter inte att ett lands geografiska läge, historiska och kulturella arv, osv har betydelse för dess utrikespolitik. Men det är bara som sekundära faktorer som förstärker de grundläggande tendenser som bestäms av klassmässiga faktorer).

”Sovjets långsiktiga mål är att nå kontroll och dominans över Västeuropa”. Påståendet är inte nytt. Alltsedan Sovjetunionens födelse har Västeuropas borgarklass påstått detta. Ingenstans underbygger SKP detta påstående. Vilka ekonomiska och politiska drivkrafter ligger bakom denna långsiktiga strävan? SKP blir svaret skyldigt. Man påstår att Sovjetunionen vill nå kontroll över Västeuropa bl a för att där ”finns… en stor marknad” (s4). Men redan idag råder det omvända förhållandet. Västeuropa säljer industrivaror och teknologi till Sovjetunionen i utbyte mot råvaror, och enklare industriprodukter. Sovjetunionen klarar idag inte ens av att mätta den egna ”marknaden” med konsumtionsvaror. Varför skulle då härskarna i Kreml vilja utvidga marknaden?

”Sovjetunionens aggressiva politik i Asien och Afrika, ockupation och inblandning i andra länders inre angelägenheter”. Vad man här syftar på sägs inte rent ut, men troligen är det Sovjets ockupation av Afghanistan och dess ytterst begränsade stöd åt olika befrielserörelser och stödet till olika ”radikala” regimer i arabvärlden och det svarta Afrika.

Som bevis för Sovjetunionens imperialism duger det inte. Det som läggs Sovjet till skuld kan också läggas Folkrepubliken Kina till last. Har inte Kina ockuperat Tibet? Har inte Kina attackerat Vietnam? Lade sig inte den kinesiska stats- och partiledningen i den inre utvecklingen i länder som Pakistan, Ceylon, Sudan och Iran (Se Stig Erikssons/Martin Fahlgrens artikelserie i Fjärde Internationalen) genom att öppet stötta de härskande klickarna i dessa länder när de stod inför folkliga uppror? Lade man sig inte i utvecklingen i Kampuchea genom att stödja Pol Pot-fraktionen? Listan kan göras längre, men den förvandlar ändå inte Kina till en imperialistisk makt av USA:s typ. Lika lite som sovjetbyråkratins syndaregister förvandlar den till imperialister.

Det går inte att påvisa några ekonomiska eller politiska drivkrafter i de sovjetiska och kinesiska samhällen som tvingar dem att expandera för att vidmakthålla sina samhällssystem. (Se t ex Klas Eklunds bok om Sovjetekonomin). Däremot är dessa byråkratier djupt konservativa krafter, som inom ramen för de rådande styrkeförhållandena i världsmåttstock strävar efter att befästa sin makt. Deras politik är till sin karaktär defensiv. Detta till skillnad från de imperialistiska staterna i Nordamerika, Västeuropa och Stilla Havet (Japan, Australien, Nya Zeeland) som av ekonomiskt tvång måste expandera.

Partiprogrammet avslutar sin behandling av den ”första världen” med: ”Sovjetunionen har framträtt som det största hotet mot världsfreden och länders oberoende. Sovjetunionens strävanden har därmed också blivit det. främsta hotet mot social utveckling, frigörelse och revolution i dagens värld.” (s4) En genomgång av världsekonomin av idag och de sista årtiondenas historia förvandlar detta påstående till lögn. En sak är att den sovjetiska byråkratin upprätthåller ett totalitärt förtryckarsystem; att den är fientligt inställd till genuina sociala revolutioner varhelst de förekommer; att den samarbetar med och stödjer olika borgerliga regimer i tredje världen och därmed drar ner socialismens fana i smutsen. En helt annan sak är att utropa den som ”det främsta hotet mot social utvecklings Det är att ge en både felaktig och groteskt förvrängd bild av dess roll i världspolitiken. Det implicerar också en fullständigt barock uppfattning om Sovjetunionens historia, ty de faktorer som man brukar peka på som stöd för sina teser har funnits i Sovjets politik i årtionden. Och detta är inte så underligt. Det finns inget land i världen som har haft en sådan kontinuitet i det politiskt styrande skiktet som Sovjetunionen. Sedan trettiotalet då det gamla bolsjevikpartiets medlemmar mördades i massomfattning (se t ex Deutschers Stalin-biografi och Den förvisade profeten, samt Conquests bok Den stora terrorn) har inga avgörande förändringar skett i det styrande skiktets sammansättning.

I dag vågar inte SKP:s ledning återupprepa de gamla sagorna från Peking att Sovjetunionen ”ändrade färg” genom en statskupp efter Stalins död. Man tiger skamset eller försöker sig på en tyst omskrivning av historien. De som idag förnekar massmorden, slavarbetslägren och terrorn i Stalins Sovjet hör till samma kategori som de gamla nazister som förnekar massförintelsen av judar under nazismen, l SKP:s partiprogram existerar inte frågan trots att partiets uppslutning bakom den stalinistiska historieskrivningen var en av dess programmatiska grunder i över ett årtionde. (Se t ex den vämjeliga bok om trotskismen som SKP gav ut i början av sjuttiotalet av Gustavsson/Wickman ”Trotskismen” och kritiken av dess eländiga stalinistiska lögner i Fjärde Internationalen nr 7-8/72 ”Lögnens renässans”.) Men från att inse att ledarna i Kreml har mycket blod på händerna till att utropa den imperialistiska borgarklassen till det mindre onda är steget mycket långt. Efter andra världskriget har Sovjetunionen intervenerat militärt i Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien. I Afghanistan har man gått in och i praktiken ockuperat landet. Målsättningen med dessa interventioner har i grunden alltid varit defensiv: att skydda den sovjetiska byråkratins politiska och militära intressen.

Under samma tid har de olika imperialistmakterna, främst USA, Storbritannien och Frankrike varit inbegripna i mer än femtio krig i den s k tredje världen och dessutom varit inblandade i en lång rad blodiga militärkupper riktade mot folkliga regeringar och massrörelser. Offren räknas i många miljoner på Filippinerna, i Malaysia, i Indokina, i Indonesien, i Algeriet, i Kenya och i dussintals andra länder. En stor del av världens industriella, jordbruks- och råvarutillgångar kontrolleras av ett fåtal storbolag med bas i Nordamerika, Västeuropa och Japan. En stor del av jordens befolkning är jordlösa, undernärda och arbetslösa på grund av att krav på nödvändiga reformer slås ner med våld av inhemska överklasser i förbund med imperialismen. Byråkratin i Sovjet (och i Kina) är i dessa sammanhang bara ytterligare hinder i vägen för att mänskligheten skall kunna besegra och krossa de klasser som blockerar dess frigörelse: borgarklasserna i Nordamerika, Västeuropa och Japan och dess juniorpartners i form av nationella borgarklasser i tredje världens länder.

Lite eftertanke bland SKP:s medlemmar borde ha fått dem att ta avstånd från den kinesiska byråkratins propagandalögner om att det är Sovjetunionen, inte imperialismen, som är det främsta hotet mot Europas befolkning. Redan idag har den sovjetiska byråkratin, med sin bas framför allt i själva Ryssland, oerhörda svårigheter att hålla ihop sitt mångnationella välde. Ett Europa ”enat” under byråkratin skulle ha mer än 700 miljoner invånare, merparten på en högre produktionsnivå än Ryssland. Även om ett sådant militärt äventyr skulle lyckas skulle det byråkratiska systemet falla ihop inom mycket kort tid. De har bekymmer nog med ester, letter, litauer för att inte tala om polacker och tjecker för att vidmakthållandet av ett sådant välde skulle ha någon som helst realism.

Den andra världen (s 4-5)

I detta avsnitt slår programskrivarna slut och knut på sig själva i försöken att få sina ståndpunkter att gå ihop. De skriver kryptiskt att ”den andra världen utgör en vacklande kraft mellan den första och den tredje världen”. Vari denna vacklan består klargörs inte. I och med nedgången i de imperialistiska ekonomierna sedan slutet av sextiotalet har konkurrensen skärpts mellan de olika imperialistiska blocken (USA, Japan, EG). I kampen om marknaderna hårdnar motsättningarna mellan de tre imperialistiska blocken. Om det är detta SKP menar med den andra världens ”vacklan” så är vi inte oense. Men uppenbarligen menar de något annat. Rimligen att EG och Japan blivit självständigare i förhållande till USA och på ett mer aggressivt sätt tagit upp kampen om utsugningen av de underutvecklade länderna i den s k tredje världen.

Partiprogrammet talar om att ”det finns också en växande tendens till enande med tredje världens länder till ömsesidig fördel”. Vilken fördel skulle de utsugna massorna i tredje världen ha av att Västeuropa och Japan går in jämsides med eller tränger ut USA i utplundringen av deras länder? Naturligtvis finns det en ”ömsesidig fördel” för de härskande klasserna i Västeuropa. Japan och i u-länderna i ett växande samarbete. Men det är ett samarbete som med nödvändighet är riktat mot de arbetande massorna i tredje världen. På vilket sätt gör de japanska storbolagens offensiv på världsmarknaden Japan till en ”vacklande kraft” i förhållande till Sovjet, USA eller den tredje världen? Vi får leta förgäves efter en klar definition av denna ”vacklan” Nej, det hela är bara struntprat, l verkligheten uttrycker detta prat om ”vacklan” bara SKP:s uppslutning bakom den västeuropeiska och nordamerikanska borgarklassen. Programskrivarna skriver: ”Det ekonomiska och politiska läget i Västeuropa är mycket komplicerat. Många faktorer verkar i olika riktningar, upplösningstendenser inom Västalliansen på vissa områden, motsvaras av ökad enhet på andra.” Är detta bra eller dåligt? Skall arbetarrörelsen verka för upplösningstendenser inom västalliansen? Är det bra att Västeuropa ökar handeln med Sovjet? Eller sluter SKP upp på Reagans linje? Om man är för att EG skall stärkas, varför skall då inte Sverige gå med? Är det bra att Sverige är ”alliansfritt” (D v s inte medlem i NATO)?

Om det är bra borde man då inte vara för att Danmark och Norge också går ur? Borde man då inte i konsekvensens namn arbeta för att hela NATO-pakten upplöses? Eller är man i verkligheten för att Sverige går med i NATO? Några ordentliga svar på dessa viktiga frågor letar man förgäves efter i detta avsnitt.

Tredje världen (s. 5)

”Bland tredje världens länder finns det starkaste försvaret av folkrätten och FN:s principer”. ”Bland… länder” måste väl vara en förkortning för de härskande klasserna i dessa länder. Och vilka länder tänker man då på? Är det militärdiktaturen i Thailand som förvandlat landet till en internationell bordell? Är det militärdiktaturen i Indonesien som kom till makten över liken på en miljon mördade arbetare och fattigbönder? Är det någon av militärdiktaturerna i Latinamerika? Finner vi dessa länder bland Frankrikes forna kolonier i Afrika? Kanske monarkin i Saudiarabien? Khomeiniregimen? Eller är det bara en omskrivning för Folkrepubliken Kina? Men även i Folkrepubliken Kina är t ex tryckfriheten inskränkt till en vägg de korta tider de makthavande ens tillåter ett sådant litet andningshål. Eller man kanske bara tänker på de högtidliga internationella sammankomster där härskarna på imperialismens bakgårdar mellan orgier och svinerier kostar på sig vackra tal om demokrati, utveckling och kamp mot det ekonomiska beroendet? Men inte ens skribenter på Gnistan kan väl tro att normala människor låter sig duperas av de fraser som just är till för att dölja samma personers ansvar för sina respektive länders diktatur, underutveckling och ekonomiska beroende av imperialismen.

Det finns inga gemensamma intressen mellan t ex Vietnam och Thailand. Det ena är ett land som efter en lång och hård kamp frigjort sig från imperialismen. Det andra är ett land som sugs ut och kontrolleras av imperialismen och där de makthavande klamrar sig fast vid makten genom att med terror och förtryck mot den egna befolkningen slå ned varje opposition som kräver sociala förbättringar.

Första regeln i politiken är att kunna skilja ut vad som skiljer. Den andra är att kunna se vad som förenar. SKP:s partiprogram ger ingen som helst hjälp i detta avseende.

Hotet om krig (s 5-6)

Den hotbild av Sovjet som programmet målar upp skulle ha kunnat hämtas direkt från Förenta Staternas utrikesdepartement. Den tål ingen konkretisering. Att utnämna länder som Kuba och Vietnam till medlemmar av ett ”krigslager tillsammans med Sovjetunionen” är bra magstarkt. Under årtionden har Vietnam utsatts för öppen och brutal aggression av först Frankrike, sedan i första hand USA. Miljoner vietnameser mördades under den franska och nordamerikanska ockupationen. Kuba har alltsedan brytningen med USA-imperialismen varit utsatt för ständig aggression och blockad. USA håller fortfarande en bit av Kuba ockuperat.

Programmet skriver ”För folken i tredje världen är Sovjetunionens ockupations- och krigspolitik förödande för all utveckling.” En jämförelse mellan de länder med vilka Sovjet har starka militära, ekonomiska och politiska band och de som är förenade med länder som USA, Frankrike och Storbritannien vederlägger detta påstående.

• Latinamerika. I samtliga länder utom Kuba och Nicaragua kontrollerar storbolag från i första hand USA och Västeuropa stora delar av ekonomin. Nästan alla stater är militärdiktaturer som utbildas och upprustas av USA. Samtliga länder utom Kuba och Nicaragua är låsta i en ond cirkel av underutveckling och ekonomiskt beroende av imperialismen. De två undantagen är de enda stater som på något sätt kan sägas ha någon typ av band med Sovjetunionen. l dessa länder har den onda cirkeln börjat brytas.

• Afrika. Samtliga länder utom de som vunnit sin frihet i kamp (Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, Zimbabwe) och Etiopien är starkt proimperialistiska och deras ekonomier kontrolleras till stora delar av bolag från de forna kolonialmakterna och USA. Folken i dessa länder får det allt sämre. De fem övriga staterna har ännu inte helt brutit med imperialismen men försöker utnyttja ekonomisk och militär hjälp från Sovjetunionen för att skaffa sig större manöverutrymme gentemot imperialismen, l dessa länder har också de längst gående sociala reformerna genomförts. De står inte under sovjetisk militär kontroll. Sovjetunionen kontrollerar inga vitala delar av dessa länders ekonomier.

• Arabstaterna. Det stora flertalet av dessa är starkt konservativa och extremt västorienterade. Undantaget är Baathregimerna i Syrien och Irak. Men inte heller dessa är på något sätt kontrollerade av Sovjet. Tvärtom har de starka band med imperialistiska bolag. (SAAB har t ex investeringar i Irak). Sydjemen är den stat som står närmast Sovjet. Det är också det land om genomfört de längst gående sociala reformerna. Men inte heller Sydjemen står under sovjetisk militär kontroll.

• Asien. Här finns det enda exemplet utanför Sovjets traditionella maktsfär i Östeuropa på en sovjetisk militär ockupation. Afghanistan har militärt ockuperats av Sovjetunionen efter det att den progressiva regim som kom till makten misslyckats i sina försök att få ett brett folkligt stöd för sina reformer. De tre länder som kastat ut imperialismen i regionen förutom Kina och Nordkorea är Vietnam, Laos och Kampuchea. På vilket sätt har Sovjetunionens (alltför otillräckliga) militära och ekonomiska stöd till dessa varit förödande ”för all utveckling”? Har den bromsat nödvändiga sociala och ekonomiska reformer? Samtliga andra länder har i varierande grad sin ekonomi kontrollerad av imperialismen. Inte ens Indien är ett undantag från denna regel även om dess borgarklass är äldre och starkare och har tillförsäkrat sig ett större manöverutrymme gentemot imperialismen. Ett manöverutrymme som bland annat kommer till uttryck genom den indiska borgarklassens goda relationer till Sovjet. Men vi tror inte att ens Gnistans redaktion skulle våga påstå annat än att Indien till hela sin ekonomiska struktur är uppknuten till den imperialistiska världsmarknaden, trots handel och gemensamma projekt med Sovjetunionen. Det är den indiska borgarklassens herravälde som är ”förödande för all utveckling” i Indien, genom att det blockerar nödvändiga sociala reformer och en verklig frigörelse från imperialismen. Sovjetbyråkratin spelar en tredjehandsroll i detta sammanhang. Deras brott är att de genom sitt stöd till den indiska borgarklassen försvårar för de arbetande massorna att stå in på revolutionens väg.

Kvar står den faktiska kontroll som den sovjetiska byråkratin har över Östeuropa och som är ett resultat av Sovjetunionens seger i andra världskriget och dess strävan att bygga upp en ”säkerhetszon” mot den europeiska imperialismen. Det är en följd av överenskommelserna vid Yalta och Potsdam över huvudet på Europas folk, ett av många brott mot mänskligheten som Churchill, Roosevelt och Stalin gjorde sig skyldiga till. Någon ny ”imperialistisk” expansion är det inte frågan om.

En saklig genomgång av världen land för land förvandlar SKP:s påståenden till vad de är: Propagandalögner made in USA och Peking.

I programmets skrivningar om att ”andra världens länder och folk förmår ena sig inbördes och med tredje världen och stärka sina försvarskrafter politiskt, ekonomiskt, militärt och ideologiskt och bekämpa anpassningstendenser är en avgörande fråga för fred i hela världen” multipliceras det ena felet med det andra många gånger om. Om SKP med detta menat att om arbetarna i Sovjet, Östeuropa och Kina gör politisk revolution och störtar byråkratin, om arbetarna i Västeuropa och Japan krossar imperialismen i några av dess viktigaste centra genom en serie proletära revolutioner, om arbetarna och bönderna i tredje världens underutvecklade länder driver ut imperialismen och krossar de inhemska borgarklasserna, och om arbetarna och andra förtryckta i alla dessa länder förenar sig i en Internationell Arbetarrepublik (Kominterns gamla program), då har vi löst en avgörande fråga för fred i hela världen. Ja, då vore vi överens med SKP. Men det är uppenbart att SKP Inte menar detta. I artikel efter artikel i Gnistan framgår att man vill att de nuvarande härskande klasserna i dessa länder skall slå sig ihop och stärka sina försvarskrafter. Det är ren gallimatias. Varför är det en ”avgörande fråga för fred i hela världen” att tredje världens blodsbesudlade diktaturer slår sig ihop med de gamla imperialistmakterna Frankrike och England? På vilken grund skall denna sammanslagning ske? Den enda gemensamma grunden de har, är kampen för att bevara det nuvarande imperialistiska systemet som de härskande klasserna i dessa länder göder sig på.

Den helt avgörande motsättningen i tredje världens länder går mellan å ena sidan arbetarna och fattigbönderna och å den andra sidan den nationella borgarklassen i dessa länder i förbund med imperialismen. Ju fastare banden knyts mellan t ex den härskande klicken i El Salvador och USA:s regering, desto längre, blodigare och svårare kommer den folkliga befrielsekampen i detta land att bli. Ska folket i El Salvador förlika sig med sina utsugare inför ”hotet från Sovjet”? Ja, det anser naturligtvis generalerna i El Salvador och i alla andra länder där de härskande klasserna hotas av en folklig massrörelse.

Utvecklingen i Sverige (s 6-9)

I detta avsnitt tycks man vilja förespråka någon slags svensk variant av kapitalism utan någon av kapitalismens avigsidor. I programmet läser vi att ”monopolkapitalisternas försök att stärka sin internationella konkurrenskraft har också drabbat det arbetande folkets löner…” och ”för att klara konkurrensen inför monopolkapitalet ny teknik och datorisering av arbetslivet”. Programskrivarna beklagar sig också över att ”i ett läge där stora investeringar krävs för att återupprätta den svenska industrins konkurrenskraft flyr monopolkapitalisterna utomlands med kapitalet eller spekulerar i improduktiva sektorer”. Det framgår inte direkt vad SKP vill göra åt detta. Vill man vara med om att stärka det svenska kapitalets konkurrenskraft? Eller vill man något annat? Redan i förordet till programmet har SKP förklarat att ”den socialistiska revolutionen står inte på dagordningen i vårt land inom överskådlig tid”. Vad vill SKP göra istället? Programmet lämnar oss helt i sticket i denna avgörande fråga. Inte undra på att SKP håller på att upplösas. För meningsfullare sysselsättningar än att stärka den svenska kapitalismens konkurrenskraft kan ju tänkas för en socialistiskt sinnad arbetare.

Demokratin hotas (s 8-9)

Efter en korrekt kritik av de allt starkare korporativistiska strömningarna, faller programmet tillbaka till sin vanliga kryptiska dubbeltydighet när man behandlar det växande politikerföraktet. ”Byråkratisering, centralisering och en utbredd politisk passivitet inom stora befolkningsgrupper, liksom politiska krafter som utnyttjar politiker föraktet för att förlöjliga de demokratiska institutionerna är andra faktorer, som undergräver den djupt förankrade demokratiska traditionen i landet.” Vad menas? Vilka krafter syftar man på? Politisk passivitet bland landets arbetare är naturligtvis ett svårt hinder för att välta det kapitalistiska utsugarsystemet över ända. En övergång till socialismen är endast möjlig om denna politiska passivitet inom arbetarklassen bryts. Det välgrundade politikerförakt som breder ut sig kan sugas upp både av höger- och vänsterkrafter. Det kan ledas in i socialistiska banor, i en utveckling mot mer demokrati för de arbetande. Det kan också sugas upp av konservativa eller rent fascistiska krafter som kommer att kväva även den demokrati som finns idag.

En förutsättning för att det senare inte skall inträffa är att de revolutionära krafterna skoningslöst kritiserar och avslöjar de politiska svindlare och pratmakare som befolkar våra parlamentariska församlingar. De fem riksdagspartierna kan inte på något sätt lösa den nuvarande krisen på ett för arbetarklassen acceptabelt sätt. l kampen mot dessa partier och det politiska system som göder och föder dem, kräver vi naturligtvis en generösare demokrati för de arbetande, inte ett upphävande av den. Idag betyder det bl a att kämpa för att alla arbetare skall ha rösträtt, även invandrare. Det betyder att vi kräver att alla partier som ställer upp i val får rimlig tid att presentera sig och sitt program i radio och TV. Och naturligtvis att det nuvarande statskontrollerade Radio/TV-monopolet bryts upp för att ge utrymme även åt socialistiska arbetarståndpunkter i programutbudet. Det betyder att vi arbetar för att den nuvarande 4%-gränsen för val till riksdagen upphävs. Det betyder att vi är emot alla speciella politikerprivilegier. Riksdagsmän och ministrar skall ha samma lön som en kvalificerad arbetare och samma pensionsförmåner. Socialisterna går naturligtvis emot de nuvarande partistöden som enbart är till för att hålla historiskt utdömda partier under armarna efter det de förlorat förmågan att få sina anhängare att frivilligt ställa upp för dem ekonomiskt, o s v, o s v.

I avsnittet Försvara demokratin (s 20-21) utvecklas SKP:s syn på hur demokratin skall försvaras och utvecklas. Där har SKP lämnat den stalinistiska (och maoistiska) synen på demokratiska rättigheter till förmån för en liberal. På ett allmänt demokratiskt plan är detta ett fall framåt.

Det är utmärkt att SKP tar upp och försvarar yttrandefrihet, strejkrätt, mötes- och demonstrationsfrihet, ty den politiska tradition SKP byggt upp sitt parti på — Stalins Sovjet och Maos Kina — har förvägrat inte bara borgerliga grupper dessa rättigheter, utan hela den arbetande befolkningen. Dessa rättigheter är omistliga och nödvändiga inte bara under arbetarklassens kamp mot kapitalismen utan de är lika nödvändiga att försvara och utvidga efter revolutionen. Dessa rättigheters förkvävande genom byråkratiska diktaturer i Kina, Sovjet och Östeuropa är ett stort hinder för att vinna världens arbetare för socialismens sak. Genom att kalla dessa totalitära diktaturer för socialistiska, svartmålas socialismen effektivt i arbetarklassens ögon, något som reaktionen väl förstått att utnyttja.

Men SKP kommer inte längre än till den liberala, borgerliga demokratin. Det enkla faktum att vårt samhälle är en borgerlig demokrati och samtidigt en borgerlig klassdiktatur ”glöms” bort av SKP. Stora delar av samhällslivet står under borgarklassens direkta kontroll utan några förmedlingar via riksdag, landsting eller kommunalfullmäktige. De avgörande delarna av ekonomin kontrolleras av en handfull finansfamiljer. Mötes- och yttrandefriheten upphävs så fort arbetaren går igenom fabriksporten. Strejkrätten är i praktiken upphävd för arbetarna på verkstadsgolvet. Frågan om strejk eller inte beslutas av en nästan oåtkomlig LO-ledning.

Istället för att i programmet ta upp den socialistiska demokratin annat än på ett rent allmänt plan kapitulerar SKP för myterna om den borgerliga demokratin. Programmets påstående att ”Sverige har en lång tradition av borgerlig demokrati” är en halvsanning. Den allmänna rösträtten är bara ett par generationer gammal och infördes först inför hot om revolution. Däremot har Sverige en mycket, mycket lång tradition av ämbetsmannavälde. SKP tiger om den borgerliga demokratins klasskaraktär — eftersom de inte har något annat alternativ än den byråkratiska diktatur som återfinns i Dengs Kina eller Brezjnevs Sovjet. Hela programmet är för övrigt kännetecknat av en ovilja att ta i beaktande att samhället är uppdelat i sinsemellan stridande klasser.

”Respekt för lagarna kan endast upprätthållas om det råder likhet inför lagen”. Men dessa lagar är ju lagar i ett klassamhälle. Det finns lagar som skyddar alla människor (stora delar av brottsbalken t ex). Där finns också lagar som är till för att upprätthålla kapitalets herravälde. T ex antistrejklagar, arvslagar som är utformade så att makten över hundratals människor och arbetstillfällen kan överföras från en generation till nästa inom borgarklassen. Lagarna som skyddar privategendomen skyddar både arbetarens IKEA-möbler (så länge han har jobb och inte kronofogden knackar på) och, framförallt, Walls finansimperium. Likheten inför lagen är formell (ibland inte ens det, inom t ex arbetsrätten) och är ett historiskt framsteg som den revolutionära arbetarrörelsen kan ta som utgångspunkt i sin kamp för att den även skall bli reell, l sista hand är dock lagarna i Sverige klasslagar som är till för att skydda och tillvarata den härskande klassens intressen.

Respekten för antistrejklagar och lagar som överlåter bestämmanderätten över politisk verksamhet på arbetsplatserna till arbetsköparna måste brytas ner hos arbetarna — inte stärkas! Annars kan de inte kämpa effektivt för sina klassintressen. I ett annat politiskt läge — när frågan om samhällsmakten ställs på sin spets — måste arbetarna bryta med den borgerliga våldsmaktens monopol på det organiserade och disciplinerade våldet — annars är arbetarklassens beväpning och därmed revolutionens seger och socialismen omöjlig. I SKP:s ”försvar” för demokratin ingår inte krav som att upplösa SÄPO eller avväpna poliskåren. Men ändå finns här de stora hoten mot svenska arbetares demokratiska rättigheter.

I programmet vill SKP att ”fackföreningarnas … självständighet försvaras” (s 21). Bra, men om man inte ger några alternativ till borgerlighetens och socialdemokratins olika ”samarbetsprojekt”, så kapitulerar man i praktiken för dem. För utvecklingen kräver att arbetarna får insyn, vetorätt, kontroll och bestämmanderätt över företag och industripolitik. Annars kan inte krisen bekämpas. Ett revolutionärt parti måste resa alternativ till fackföreningsbyråkratins ”insyn” under sekretess och ”inflytande” genom MBL-förhandlingar. De alternativen måste utvecklas kring krav som öppna bolagets räkenskapsböcker för alla arbetare, vetorätt mot avsked och nerläggningar, arbetarkontroll över produktion och investeringar.

Kamp för arbetarklassens ideologi och värderingar (s. 21-22)

Oviljan att se och utgå från att vi lever i ett klassamhälle får katastrofala konsekvenser när SKP tar upp frågan om moral och kultur. Blandat med, i sig, korrekta målsättningar som att ”arbetarklassens bästa ideal måste återerövras… privatisering och passivisering måste bekämpas till förmån för en till tro till kollektiv styrka”, finns teser om att ”ungdomar måste fostras till respekt för kunskap och arbete… ordning och disciplin”. Sådana teser som blir meningsfulla enbart om de fylls med ett innehåll. Vems ordning? Disciplin under vilka krafter? Ordning och disciplin utan hänsyn till vad denna ordning och disciplin används till och vilka som utövar den är reaktionärt! De nazistiska krigsförbrytarna (”jag lydde bara order”) var ivriga anhängare av ordning och disciplin. Vilken kunskap skall arbetarna respektera?

Kampen för rätten till kunskap för arbetarklassen måste föras mot konservativa och reaktionära borgerliga strömningar. Mot moderaterna, mot SAF, mot Svenska Dagbladet. Men i praktiken har SKP slutit upp bakom reaktionen i dessa frågor.

Naturligtvis måste barn och ungdom ges baskunskaper, fostras till respekt för demokratiska rättigheter och yttrandefrihet — men de måste också ges möjlighet till detta. Fackföreningar och andra arbetarorganisationer skall in i skolorna — den revolutionära arbetarrörelsen måste in i skolorna för att ideologiskt bekämpa högern. Ungdomarna måste på detta sätt ges möjlighet att ta ställning för socialistiska värderingar. Nu reflekterar SKP:s program och Gnistans spalter bara den halvbildade småborgarens respekt inför den gamla överklassens förfinade kultur. För att undvika missförstånd. Vi är för att arbetarklassen tar upp det bästa i borgerlighetens kultur — den tillhör hela mänskligheten — men inte allt i den och framför allt inte bara den, eller utan kritik.

Drogproblemet

”Den liberala politiken och ideologin är den avgörande (vår understrykning) orsaken till det växande drogproblemet, kriminaliteten och splittring inom folket.”. (s 9) Detta påstående kan lätt vederläggas om man lyfter huvudet från Svenska Dagbladets och Gnistans ledarsidor och tar en titt på verkligheten. Ingen vill väl kalla USA:s drog- och kriminalpolitik för liberal. Där är långa fängelsestraff, ja tom dödsstraff vanliga inslag i bekämpandet av kriminalitet och drogproblem. Där blir problemen och samhällsupplösningen allt värre. Nej, det är andra och mer djupt liggande orsaker som ligger i botten på drogmissbruket.

SKP:s inriktning i dessa frågor är liktydig med att tjuta med ulvarna på högerkanten som försöker inbilla landets arbetare att det med våld och tvång är möjligt att undanröja sociala missförhållanden som hämtar sin näring ur det ekonomiska systemet och hela vardagslivets struktur under senkapitalismen. SKP sprider inga reformistiska illusioner. Man sprider reaktionära dimridåer!

Arbetarrörelsen måste gå i spetsen i kampen mot drogmissbruket. Så långt är vi ense. Men hur? Att alkoholister och narkomaner skall kunna förtidspensioneras eller utan några som helst krav lyfta socialhjälp för att ostört och med samhällets ”hjälp” fortsätta sitt missbruk är det väl bara vissa socialarbetarkretsar som försvarar. Det gäller ju deras levebröd. Men att, som moderater och SKP:are vill, låta repressaliepolitiken dominera och utöka en redan svällande poliskår leder bara till att samhället blir än omänskligare och att drogmissbruket kommer att fortsätta. En antidrogpolitik som inte direkt är sammanflätad med kampen för sociala reformer som angriper roten till det onda är enbart ett patetiskt försök att med hjälp av polisbatonger ösa ur den kapitalistiska utslagningens ständigt svällande hav. Rätten till arbete som är anpassad efter arbetarbarnens behov och möjligheter, en bostadspolitik för bostadsområden som är byggda för att underlätta och möjliggöra social gemenskap för de som bor i området. Det är avgörande beståndsdelar för en verklig antidrogpolitik från arbetarrörelsens sida.

Klasser och politiska krafter (s.9-11)

Avsnittet räknar i stort bara upp vilka klasser som finns i dagens Sverige. En ”nyskapelse” har emellertid tillkommit: begreppet ”byråkratkapitalister”. Till dessa räknar man dem som förvaltar den del av totalkapitalet som förmedlas via den borgerliga staten. Man tänker väl här framför allt på den svärm av socialdemokratiska karriärister som arbetat sig upp till topposter inom den statliga delen av näringslivet. Att som SKP påstå att de utgör en fraktion av kapitalistklassen som utmanar monopolkapitalet om makt och inflytande saknar förankring i verkligheten. Det går idag inte att trolla fram någon fraktion inom det svenska kapitalet som på allvar utmanar de monopolkapitalistiska kretsarna. Tvärtom så anpassas de statliga bolagen till de privatägda storbolagens behov.

I avsnittet om mellanskikten påstås att — vi spärrar upp ögonen — ”anti-imperialism av sovjetiskt märke givits stor spridning genom massmedia och att denna dragit med sig stor skada för det arbetande folket”. På vilket sätt reds inte ut i programmet. I själv verket kontrolleras massmedia till överväldigande del av djupt antisovjetiska kapitalgrupper. Deras antisovjetism grundas inte i omsorg om den svenska eller sovjetiska arbetarklassen, utan är enbart gammal nattstånden reaktionär antikommunism. Och det statskontrollerade Radio/TV-monopolet reflekterar denna antisovjetism. Det reaktionära struntpratet om ”vänstervridning” i Radio/TV som SKP nu på sitt egna förvrängda sätt upprepar, är just inget annat än struntprat. Den verkliga bakgrunden till programmets tal om sovjetisk anti-imperialism är nog det faktum att den överväldigande delen av svenska folket (förutom moderaterna) inte är överens med den kinesiska byråkratins (och SKP:s) stöd till allehanda reaktionära regimer i tredje världen.

De reaktionära tonarterna bryts av mer liberala i avsnittets sista stycke: ”trasproletära skikt utgör en bas för en alltmer omfattande, organiserad brottslighet som tenderar att bli en maktfaktor och därmed ett hot mot demokratin”. Att den mänskliga sump som återfinns på våra storstäders botten förvisso kan vara en liten del, ett första råmaterial för en fascistisk rörelse och också en rekryteringskälla till en växande brottslighet är en sak. En helt annan är att utnämna den organiserade brottsligheten till ett hot mot den (borgerliga) demokratin. Underförstått att de ”hederliga” kapitalisterna inte utgör samma hot. Det är att skönmåla både den borgerliga demokratin och storkapitalet. Det finns ingen principiell skillnad mellan en Wall och en ”vanlig” gangsterkung. De strävar båda två efter att maximera sin profit utan hänsyn till de mänskliga kostnaderna, l varje gangster finns en Wall och i varje Wall finns en gangster. Det är absurt att påstå att de herrar som står bakom kapprustningen, utrotningskrigen i tredje världen, tortyrexperterna i Latinamerika skulle vara ett mindre hot mot mänskligheten är en ordinär gangsterboss. Sanningen är den omvända.

Större politisk rörlighet (s 11-13)

I detta avsnitt spekulerar man i spänningar och oförenliga linjer inom den svenska socialdemokratin. Visst finns begynnande spänningar inom socialdemokratin. Det märktes t ex under Folkkampanjen mot Kärnkraft. Men de är inte av det slag som SKP spekulerar i.

”I försvarsfrågan står två oförenliga linjer mot varandra i partiet”. Det är en sanning med stor modifikation. Sverige slås i dag bara av USA och Israel bland de imperialistiska makterna när det gäller upprustningskostnad per invånare. Parallellt med den hejdlösa upprustningen har polisen militariserats. I denna politik har det rått full enighet bland de ”demokratiska” partierna. På senare år har det bara skilt någon procent i partiernas förslag till försvarsanslag. Inom SAP finns det en liten röst som ger uttryck för den olust många bland socialdemokratins ”gräsrötter känner inför socialdemokratins kapitulation inför borgerligheten i försvarsfrågan. Men de representerar ingen seriös strömning inom partiet. Tvärtom möjliggör denna kritik partiledningens upprustningspolitik. Maj-britt Theorin och andra får uttrycka socialdemokratiska väljares oro. De fångar röster helt enkelt. Men i riksdagen trycker de på upprustningsknappen när notan för militarismen skall betalas.

Det finns inte heller två linjer när det gäller frågan om ”demokrati eller korporativism”. Inom SAP finns en bred uppslutning bakom den rådande klassamarbetspolitiken. Enstaka socialdemokratiska skribenter som Åke Olsson har kritiserat de korporativa inslagen i den socialdemokratiska politiken, men det finns ingen artikulerad opposition.

Samma sak gäller det motsatspar som SKP målar upp gällande ”teknisk utveckling kontra teknikfientlighet”. Den existerar inte inom det socialdemokratiska partiet. Däremot, och det är en helt annan sak, finns det ett visst ifrågasättande av en alltför förenklad teknisk utvecklingsoptimism. Det gäller de former som tekniken används och utvecklas under idag. Något genomslag i form av praktisk politik inom socialdemokratin kommer dock inte denna självprövning att medföra. Därtill är socialdemokratin alltför hårt knuten till den kapitalistiska marknadsekonomin och dess ”lagar”.

Inte heller inom skolpolitiken går det att urskilja de två linjer som SKP vill trolla fram inom socialdemokratin. Däremot börjar den förda skolpolitiken utsättas för kritik inom de socialdemokratiska leden för den sociala utslagning som den nuvarande skolan hjälper till att framskapa. Några oförenliga linjer när det gäller inställningen till kunskap inom skolan går det inte att leta fram inom SAP. Om man inte med linje menar enstaka individer eller små maktlösa kotterier. Det finns också en viss självprövning inom SAP inför det faktum att socialdemokratin övertagit den gamla skolan med dess överklassvärderingar. En skola som uppenbart inte fungerar i dagens samhälle. Moderaterna vill med hjälp av SKP få den gamla pluggskolan att fungera. Ett utopiskt och hopplöst företag eftersom den sociala verkligheten radikalt har ändrats de sista fyrtio åren.

I avsnittet om moderaterna påstås: ”genom att utnyttja folkets missnöje över normlöshet, kunskapsförakt, byråkrati och korporativa tendenser har partiet markant ökat sitt inflytande också inom det arbetande folket”. Att moderaterna ökat sitt inflytande inom SKP är en sak, men SKP är en helt annan sak än det arbetande folket. En noggrannare titt på valdistrikt och valstatistik ger vid handen att moderaterna ökat sitt inflytande genom att traditionella borgerliga väljare övergett mittenpartierna till förmån för moderaterna. Inte genom att arbetare blivit moderater.

Att konstatera att moderaterna utnyttjar den socialdemokratiska byråkratiseringen till att bryta mark för sin reaktionära ideologi bland nya mellangrupper är en sak. Att själv föra samma reaktionära budskap till torgs är en helt annan. SKP ”glömmer” att moderaterna i första hand bärs upp av den alltmer svällande högre byråkratin inom stat och privata storbolag. Det är med sin öppet arbetarfientliga politik som moderaterna bryter ny mark hos redan borgerliga grupper. Inte i första hand på sin kritik av normlöshet eller byråkratisering.

Vad menar SKP med normlöshet? Vems normer är det som sluppit lösa? Den gamle byprästens, trettiotalets industriarbetares, Wallenbergs? Den revolutionäre arbetarens? Olika klasser har olika normer. De som högljuddast brukar skrika om normer i upplösning är för det mesta reaktionära bakåtsträvare som ser sina gamla värderingar upplösas allteftersom samhället förändras. Frågan är vilka normer som skall ersätta de som heller på alt lösas upp inom den krisdrabbade kapitalismen med dess allt längre gående sociala upplösning. Eller har SKP tänkt sig att försöka driva historiens hjul tillbaka tillsammans med biskopar, generaler och förstockade byrådirektörer? Att bryta med de i förfall varande kapitalismens normer är inte liktydigt med att anamma trasproletärens eller bohemens. Men SKP tycks tydligen anse detta. Med alltmer öppet gillande citerar Gnistan Svenska Dagbladets krior i frågan. De läser inte dessa för att skoningslöst kritisera dem i ljuset av marxismen utan för att hämta stöd och vägledning.

II Fyra stora uppgifter (s 15-22)

Kännetecknande för SKP:s sätt att se på sina ”fyra stora uppgifter” är att man hela tiden håller sig inom ett defensivt och , snävt inomkapitalistiskt perspektiv. Man tycks inte kunna föreställa sig en politik som går utanför marknadsekonomins ramar och Sveriges gränser. Självklart måste varje revolutionär arbetarpolitik utgå från försvaret av det redan uppnådda, av levnadsstandarden, av arbetstillfällena, av de sociala och politiska rättigheter som hotas av världsimperialismens alltmer fördjupade kris. Detta står alltid i centrum för det revolutionära arbetarpartiets aktivitet inom arbetarklassen.

Men det finns ett dialektiskt samband mellan sådana defensiva mål och de offensiva, som syftar till att flytta fram arbetarrörelsens positioner. Det är utifrån försvaret av det redan uppnådda som man börjar uppmarschen mot offensiven. Att i kristider inskränka sin politik till försvaret av det redan uppnådda, är att döma sig själv till nederlag på förhand.

Det finns två alternativ. Endera ”löses” krisen på kapitalets villkor (dvs inom ramarna för marknadsekonomin och den privata äganderätten till produktionsmedlen), vilket i bästa fall betyder ett kraftigt tillbakapressande av hela arbetarklassen, dess splittring och demoralisering; i sämsta fall ett nytt krig och med all sannolikhet mänsklighetens undergång genom det fria fall ner i barbariet som ett totalt kärnvapenkrig skulle innebära. Eller så löses krisen på arbetarnas villkor, d v s genom krossandet av borgarklassens makt och övergång till en arbetarstyrd planekonomi, där produktionens inriktning bestäms av mänskliga behov, inte som i dag av storbolagens strävan att göra största möjliga vinst. För ju hårdare och kraftfullare arbetarna slår tillbaks kapitalets offensiv, desto värre kommer kapitalismens kris att bli. Detta gäller ända fram till punkten utan återvändo, då frågan om vem som skall ha makten i samhället, den organiserade arbetarrörelsen eller storkapitalet, ställs på sin spets. Det är därför Karl Marx talar om att revolutionen banar sig väg genom en mäktig reaktion. Klasskampen skärps, den härskande klassen blir alltmer desperat, arbetarklassen alltmer klassmedveten och enad, beredd att slåss för sina intressen ända fram till slutet. Revolutionen står på dagordningen för SKP.

Denna typ av strategiskt tänkande saknas helt i SKP:s program. Frågan om arbetarnas maktövertagande står inte på dagordningen. SKP:s politiska horisont sträcker sig inte utanför de gränser kapitalet och marknadsekonomin stakat upp. Den borgerliga demokratin är de ramar man självvalt inte vill överskrida. Dem försvarar man, dem stannar man kvar i. När de socialistiska fraserna skalats bort, återstår av SKP:aren bara en småborgerlig demokrat. På ett plan når de inte ens upp till borgerskapets perspektiv: SKP:s kampperspektiv sträcker sig inte utanför landets gränser. Istället för arbetarklassens internationella förbrödring, har SKP som omedelbart perspektiv försvar av den svenska ”nationens Genom en obeveklig politisk logik drivs man därigenom i armarna på reaktionen, kretsarna kring generalstaben och Svenska Dagbladet. Där återfinns ju de mest ”nationellt sinnade”.

Fred, försvar och nation

”Det arbetande folkets och nationens intressen står över allt och är den vägledande principen” slår SKP fast redan i förordet till sitt program.

Problemet är dock att Sverige av idag är ett imperialistiskt land, en integrerad del av det imperialistiska systemet.

Det svenska kapitalets utrikespolitik går ut på att skaffa sig bästa möjliga utgångspunkter för konkurrensen på världsmarknaden. Idag är därför försvaret av ”nationens intressen” liktydigt med ett försvar av den svenska borgarklassens intressen.

Marxismen visar att uttryck som ”folk” och ”nation” döljer andra och mer grundläggande klassammanhang.

Varje nation är kluven i mot varandra stående klasser, i utsugare och utsugna; i härskande och behärskade. Den svenska nationens ena huvudpol är den lilla borgarklassen (c a 15 000 familjer som kontrollerar storföretag, militärapparat och statsförvaltning). Inom denna borgerlighet har några dussin finansfamiljer centraliserat de avgörande delarna av makten över ekonomin. Mot denna ytterst lilla minoritet står landets arbetare — över två miljoner —, som med sitt arbete föder och göder den härskande klassen. Däremellan finns småborgerskap och mellanskikt — en del nyttiga och närande, andra skadliga och tärande på samhällsekonomin (lärare kontra reklamkonsulenter, bönder kontra knarkhandlare, tekniker kontra officerare etc).

I ett klassamhälle upphöjs alltid den härskande klassens intressen till nationens intressen. I vårt samhälle är klassintressena överordnade nationens intresse. En svensk arbetare har gemensamma intressen med en dansk och indisk arbetare. Han har direkt motsatta intressen den svenska kapitalist som utnyttjar och suger ut inte bara honom själv utan även danska och indiska arbetare. Under 1982 kommer för första gången antalet arbetare som sugs ut av storkapital (de 25 största bolagen) att vara större i utlandet än i Sverige. (Omkring en kvarts miljon både här hemma och utomlands). Och i Sverige är uppemot hälften av arbetskraften på många storindustrier invandrade arbetare. Befolkningsmajoriteten (arbetarklassen och den närstående grupper) kan framgångsrikt hävda sina intressen endast i kamp mot den svenske nationens företrädare (borgarklassen) och i förening med arbetare i andra länder. För de politiska krafter som utgår från att socialismen är nödvändig för att lösa mänsklighetens grundläggande problem (hungern, arbetslösheten, det politiska förtrycket) måste den internationella arbetarklassens intressen vara vägledande i politiken.

SKP:s grumliga försök att förena socialism och nationalism skulle kunna vara hämtade från den tyska nationalsocialismens ideologiska skattkamrar. Så är säkert inte fallet. Idéfrändskapen beror nog istället på att de har gemensamma sociala rötter (den mot storkapitalet rasande småborgaren). Vilken av SKP:s chefsideologer skulle inte skriva under på den nazistiske chefsideologen Strassers ord:

”Tysk industri och ekonomi i det internationella finanskapitalets händer betyder slutet på alla möjligheter på social frigörelse, det betyder slutet på alla drömmar på ett socialistiskt Tyskland… Vi nationalsocialister har förstått att där är ett samband, bestämt av försynen, mellan vårt folks nationella frihet och den tyska arbetarklassens ekonomiska frigörelse.” (1)

Vår svenske nationelle ”socialist” skulle naturligtvis stryka tysk för svensk. Men för övrigt!

Hela programavsnittet om ”försvara freden och det nationella oberoendet” (s 16-18) genomsyras av inskränkt nationalism och en total avsaknad av alla klassperspektiv. Den militära världsbild som målas upp är falsk. Påståendet att det är ”Sovjets expansionism som tvingar länderna i tredje världen att stärka sitt försvar för att inte ligga helt öppna för angrepp” är bara en upprepning av vad de mest reaktionära kretsarna i tredje världen brukar använda för att rättfärdiga upprustningen av de egna våldsapparaterna. Att konstatera att generalerna i Latinamerika och Sydostasien rättfärdigar sin upprustning med det sovjetiska hotet eller kommunistisk infiltration är en sak, men att godta denna förklaring är en helt annan. Militärmakten i tredje världen riktar sig i första hand mot den egna arbetande befolkningen. I andra hand är den riktad mot grannländerna. Endast i tredje hand kan upprustningen ses som riktad mot Sovjetunionen, och då enbart som underordnade redskap för de stora imperialistiska militärallianserna. Drivkrafterna för upprustningen inom tredje världen ligger framför allt i dess borgarklass’ behov att kunna hålla den egna befolkningen i schack. Drivkraften i de imperialistiska staternas upprustning är framför allt de stora, multinationella bolagens jakt på överprofiter, en jakt som fått sitt politiska uttryck i de ”militärindustriella komplex” som återfinns i de imperialistiska länderna, en maktgruppering som driver fram upprustning mot allt vanvettigare massförintelsevapen. Sovjetunionens rustningar är en konservativ reflex på detta. Ett försök att bevara den militära maktbalansen från sovjetbyråkratins sida. (Jmfr t ex tidningen Tempus specialutgåvor av Sovjets respektive USA:s egna analyser av de militära styrkeförhållandena.)

SKP vill ”verka för att det nuvarande (vår understrykning) militära försvaret stärks”. l dagens Sverige innebär detta att stärka de mest reaktionära krafterna i landet — officerskåren, rustningsindustrins ägare, den högre statliga byråkratin, d v s de krafter som är de mest inbitna motståndarna till varje form av verklig demokrati för de arbetande. Militär och demokrati är varandras motpoler. Varje stärkande av militär och militärapparat försvagar arbetarklassens ställning och underminerar även den av SKP så omhuldade borgerliga demokratin.

”Försvaret av freden” kräver tre saker som går tvärtemot SKP:s politik inom detta område. Det kräver ett energiskt underminerande arbete i den borgerliga armén, en kamp för de värnpliktigas demokratiska rättigheter, ett nej till varje form av anslag till det nuvarande försvaret, en hård ideologisk kamp mot borgerlighetens försök att stöpa om arbetarsoldaterna till kanonmat i imperialistiska krig. Kort sagt: Ett arbete som i sista hand tjänar till att omöjliggöra att Sverige blir ett nytt Chile, att förhindra att den borgerliga armén blir kapitalets sista trumfkort i kampen om samhällsmakten. Det andra är att arbeta för arbetarklassens internationella förbrödring — upprättandet av en ny arbetarinternational i masskala — arbeta för internationella aktioner från arbetarklassen i olika länder. För det tredje krävs det stöd till och solidaritet med befrielserörelsernas kamp mot imperialismen och sina inhemska härskare (även om denna kamp inte faller byråkraterna i Peking i smaken).

Utrikespolitiken

”Sverige måste verka för att stärka FN… och öka respekten för dess arbete och stadga.” (s 16) Detta är en målsättning som den svenska borgarklassen haft under många år. I Korea, Kongo, Cypern och Mellanöstern har den svenska staten villigt ställt svenska legoknektar till FN:s förfogande för att stoppa samhällsförändringar. FN är en skapelse av den segrande USA-imperialismen och dess partners under det andra världskriget. Dess uppgifter är att upprätthålla de nuvarande styrkeförhållandena i världsmåttstock. Därigenom har FN också blivit acceptabel för de konservativa byråkratierna i Sovjet, Kina och Östeuropa. FN:s stadga ger tom de fem segermakterna från världskriget vetorätt mot alla viktiga beslut som tas upp i FN:s säkerhetsråd. Redan i själva stadgan är alltså ”de små” staternas inflytande begränsat till förmån för de stora.

I programmet säger sig SKP också vilja verka ”för närmare förbindelser med alla länder i tredje världen som inte är redskap för Sovjetunionens strävanden, illegala statsbildningar eller tillämpar rasism.” Med länder som tillämpar rasism syftas väl på Israel och Sydafrika. Och där är vi naturligtvis överens. Vad en ”illegal statsbildning” är för något är däremot oklart. (Om arbetarna i Storbritannien gjorde revolution skulle naturligtvis alla världens borgare förklara den brittiska arbetarstaten för ”en illegal statsbildning”. Men det kan väl inte vara den sortens ”illegalitet” som SKP tänker på)

Vilka länder betraktar SKP som ”redskap för Sovjetunionens strävanden”? En genomläsning av Gnistan gör att man måste dra slutsatsen att man syftar på Vietnam, Laos, Kambodja och Kuba, dvs länder där en djupgående social omvälvning krossat godsägarväldet på landsbygden, genomfört omfattande sociala reformer, förbättrat kvinnans ställning och utrotat analfabetism och massarbetslöshet. Troligen syftar man också på länder som Sydjemen, Etiopien och Angola, borgerliga regimer som har vänskapliga relationer till den sovjetiska byråkratin, men som försökt genomföra vissa sociala reformer. Resten av tredje världen är till överväldigande delen blodsbesudlade terrorregimer där befolkningsmajoriteten hålls på plats i fattigdom och elände av en svällande militärapparat, polis och statsbyråkrati. Det är alltså sådana regimer (som Zaire, Thailand, Indonesien, Argentina, Chile etc) som SKP vill att Sverige skall ha ”närmare” (vår kursivering) förbindelser med, bl a genom export av vapen och teknologi på grundval av principerna ”icke-inblandning, statlig suveränitet och ömsesidig nytta”.

Mer cyniskt än så kan det väl inte uttryckas. Finns det någon värre inblandning {förutom direkt insättande av trupper) än att sälja vapen till diktaturer som nästan enbart använder dessa för att slå ned den egna befolkningen eller angripa grannländer. ”Ömsesidig nytta”? Jo för Bofors, Asea och andra storföretag å ena sidan och den inhemska borgarklassen som använder dessa vapen för att trycka ner den egna befolkningens krav på social rättvisa och reformer å den andra. ”Statlig suveränitet? De klasser som sitter vid makten i de länder som SKP vill ha ”närmare förbindelser” med använder ju den statliga ”suveräniteten” till att öppna ”sina” länder för en hänsynslös exploatering från de multinationella bolagens sida. För att dessa länder skall kunna bryta sig loss från sitt neokoloniala beroende krävs att de klasser som SKP vill ha närmare förbindelser med berövas sin makt. Och detta kräver att arbetarrörelsen i de imperialistiska staterna, förutom att bekämpa sin egen borgarklass, lägger sig i politiken i dessa länder genom att stödja de revolutionära och folkliga rörelserna där. Som SKP en gång gjorde för länge sedan då man samlade in pengar till FNL i Sydvietnam.

SKP och EG

I denna del av programmet talas klarspråk om SKP:s inställning till EG. Där står rent ut att man är för att stärka EG och för att stärka samarbetet mellan USA och Västeuropa ”på jämlik grund”; (s. 16) Men naturligtvis preciseras inte vari denna jämlika grund skulle bestå. Och detta skulle vara omöjligt utan att samtidigt öppet ta ställning mot de socialistiska strävanden som finns hos Europas arbetarklass.

De imperialistiska statsapparaternas hårda kärna består av deras militär och polis. Idag är denna statliga våldsapparat riktad mot tre håll: mot den egna arbetarbefolkningen, mot befrielserörelserna och mot de sk ”socialistiska” staterna — tre uppgifter, som är intimt sammanflätade och har gemensamma rötter i den imperialistiska storborgerlighetens behov av att försvara sig mot alla hot mot sitt klassherravälde. Men SKP vågar inte ta .steget fullt ut, för då skulle de kräva att även Sverige gick med i Nato och EG. De borde fördömas som provokatörer och splittrare, alla de som i länder som Holland, Danmark och Storbritannien går emot medlemsskap i Nato och EG, d v s vänstern inom dessa länders arbetarrörelse. Men SKP tycks betrakta svenskar :som ett sämre folk än danskar, Nato är tydligen för fint. Eller är det bara ren och skär opportunism? Är det så att man inte vågar gå ut i en kampanj för i svenskt medlemsskap i NATO för att detta skulle placera in dem som ett extremt högerparti på den politiska skalan?

”Bekämpa krisen — försvara levnadsstandarden.” (s 18-20)

SKP,:s förslag för att lösa den kapitalistiska krisen är ett illusionsmakeri av den högre skolan. SKP förespråkar en fördelningspolitik som överför tillgångar från landets borgarklass (framförallt från monopolkapitalet till landets stora löntagargrupper. Om en sådan politik är lyckosam kommer den kraftigt, skärpa krisen. När vinsterna sjunker kommer kapitalflykten att öka och urarta till en ren investeringsstrejk, vilket åtföljs av en kraftigt stegrad arbetslöshet. Detta kommer i sin tur att driva framför allt mellanskikt och småborgerlighet åt höger, samtidigt som arbetslösa i desperation vänder sig mot fascistiska lösningar. För något socialistiskt perspektiv vill inte SKP ge dessa grupper. Enligt SKP står ju inte socialismen (SKP syftar här på kapitalismens krossande och arbetarnas maktövertagande) på dagordningen inom överskådlig framtid.

SKP står fast vid den klassiskt socialdemokratiska (och stalinistiska) tudelningen av arbetarklassens kamp i två stadier. En .mekanisk och falsk uppdelning i en kamp för dagsfrågor och en på ”sikt” för socialismen. Lite eftertanke visar att med SKP:s (eller VPK:s, SAP:s) politiska perspektiv kommer det aldrig att bli någon kamp för socialismen. Enligt dessa organisationers ”teorier” måste kampen inriktas på snävt inomkapitalistiska krav så fort kapitalismen är i kris. När arbetslösheten stiger, levnadsstandarden urholkas, den sociala servicen försämras och de demokratiska rättigheterna för arbetarbefolkningen angrips — dvs när arbetarklassen tvingas i rörelse då förskjuter dessa partier perspektivet för arbetarklassens maktövertagande framåt på obestämd framtid. Socialismen blir den horisont som ständigt flyttas framåt men som aldrig kan nås.

Men om arbetarrörelsen inte tar den kapitalistiska krisen som utgångspunkt för en kamp för arbetarmakt och socialism — för borgarklassens störtande och upprättande av en planekonomi under arbetarstyre — då kommer socialismen alltid att förbli en utopi. Om inte arbetarrörelsen har siktet inställt på krav och mobiliseringar som bryter ner,.; smular sönder borgarklassens makt, då kommer lösningen i stället att ske på kapitalets villkor. Ett samhälle kan styras av en marknad eller en plan j genom diktatur eller demokrati, men det kan aldrig fungera i ren anarki. Och det skulle bli det kortlivade resultatet, av SKP:s försök att tillgodose både arbetarklassens och storkapitalets intressen i en kapitalism i kris.

”Även om inte den socialistiska revolutionen står på dagordningen i vårt land inom överskådlig tid får inte detta perspektiv förloras. Dagens stora frågor om krig eller fred kan bara bli en historisk fråga om grunderna för krig, imperialismen avskaffas och socialismen upprättas.” (2)

Vad SKP kräver för samhällsbetingelser för att den socialistiska revolutionen skall stå på dagordningen inom överskådlig tid framgår inte av partiprogrammet. Inte heller i några andra av SKP:s publikationer. Argumentationen är inte ens logiskt sammanhängande. För om dagens stora fråga är om krig eller fred, och om denna bara kan lösas om imperialismen avskaffas, då följer därav antingen att frågan inte går att lösa (inom överskådlig tid) eller att revolutionen står på dagordningen (inom överskådlig tid). För SKP förespråkar väl inte en fredlig, demokratisk imperialism à la Bernstein, där man i lugn och ro kan sitta och invänta övergången till socialismen som skall inträffa om tvåhundra år?

Steget från att konstatera att arbetarklassens omedelbara maktövertagande inte står på dagordningen till att påstå att den socialistiska revolutionen inom överskådlig tid inte står på dagordningen är långt. Framför allt så följer på intet vis det andra ur det första. Socialistiska Partiet tror inte heller att arbetarklassens omedelbara maktövertagande står på dagordningen. Vad vi säger är att det bara finns ett sätt att lösa den imperialistiska krisen på arbetarklassens villkor: genom socialistisk revolution.

De objektiva villkoren för en socialistisk revolution finns redan för handen i Sverige: ekonomins och teknologins utvecklingsnivå, arbetarklassens storlek och tyngd i ekonomin har redan för länge sedan nått den punkt där vårt land är moget för arbetarklassens maktövertagande. Ja, de objektiva förutsättningarna börjar redan att ruttna. Det sociala och kulturella förfallet finns här för alla att se, även för SKP. Det som står i vägen är de subjektiva villkoren: arbetarklassens medvetenhet, de politiska styrkeförhållandena osv. Dagens politiska konstellationer motsvarar den ”krisfria”, snabbt växande kapitalismen. Denna konstellation är oförmögen att lösa dagens kris med gårdagens politiska redskap. Uppgiften för ett revolutionärt parti är att med hjälp av en korrekt politik förändra dessa styrkeförhållanden, fram till den punkt då revolutionen omedelbart står på dagordningen. Detta förutsätter att politiken genomsyras av ett revolutionärt perspektiv, ett perspektiv på att arbetarklassen skall ta över samhällsmakten. Att enbart säga att man har ett socialistiskt mål gör inte politiken automatiskt till socialistisk (det gör ju t o m SAP vid högtidliga tillfällen). Det är ju denna målsättning bestämmer dagens politiska uppgifter som är avgörande.

Den gemensamma nämnaren för SKP, APK, VPK och SAP är att de helt saknar ett program för ett avskaffande av kapitalismen. Ingenstans förklarar dessa partier hur arbetarklassen skall komma till makten. Mellan kampen för försvaret av arbetarklassens omedelbara intressen och det långsiktiga målet för arbetarrörelsens strävanden finns en oöverstiglig klyfta hos dessa partier. Där finns ingenting om arbetarråd, ingenting om strejkkommittéer och dess förhållanden till fackföreningarna. Det finns ingenting om framväxten av dubbelmakten mellan arbetarråd och borgarnas stat, mellan arbetarmilis och borgarförsvar. Där finns ingenting om den proletära enhetsfronten och dess funktion i klasskampen. Ingenting om den proletära demokratins villkor. Ingenting om den borgerliga demokratins dubbla karaktär (redskap för kapitalets herravälde, utrymme för öar av proletär demokrati) och hur den proletära demokratin spränger dess snäva ramar. Man tiger om allt som är den revolutionära marxismens politiska kärna.

SKP förklarar sig berett att ”enas med alla politiska krafter och enskilda som vill nå konkreta resultat i försvaret av freden, nationen, levnadsstandarden och demokratin”. Detta ställer en lång rad frågor och problem som inte besvaras. Vems demokrati? Demokratin, dvs den borgerliga demokratin kan attackeras från två håll. Den kan angripas från höger, av reaktionära och fascistiska grupper (idag är det de ”fyra demokratiska partierna” — moderater, centern, folkparti och socialdemokrater — som genom antifackliga lagar, åsiktsregistrering, TV-monopol, svartlistning etc som undergräver den borgerliga demokrati de säger sig upprätthålla). I ett sådant fall är det självklart att den revolutionära arbetarrörelsen resolut ställer sig i spetsen för försvaret av det redan uppnådda. Men den borgerliga demokratin kan också angripas från vänster. Inte för att upphäva demokratin utan för att utvidga och fördjupa den. Det kan gälla arbetare som överskrider den borgerliga demokratins ramar i kamp för sina intressen: ockuperar fabriker, upprättar strejkvakter, övertar ordningens upprätthållande i städer och regioner som lamslagits av generalstrejker och oroligheter. Det kan röra sig om demokratiskt valda arbetarråd som tar över delar av riksdagens nuvarande funktioner, det kan gälla underminerandet av den borgerliga armén genom bildandet av soldatkommittéer och upphävandet av de borgerliga officerarnas auktoritet och befälsrätt. Det kan gälla att bryta borgarnas nyhetsmonopol i det statskontrollerade Radio/TV-monopolet genom att arbetarorganisationerna får komma till tals i egna sändningar.

I sådana lägen är det naturligtvis det revolutionära arbetarpartiets uppgift att med all kraft stödja och sprida sådana exempel. Ett sådant demokratiskt ”undergrävande” av den borgerliga demokratin och utvecklande av den proletära kommer naturligtvis att ske i ständig växelverkan med försvaret av de demokratiska landvinningar som arbetarrörelsen redan uppnått inom den borgerliga demokratins ramar. Och jämsides med detta ett ständigt arbete för att fördjupa de arbetande demokratiska och sociala rättigheter, för invandrares rättigheter och kampen mot rasismen, till försvar av kvinnornas rättigheter, för upphävandet av den antifackliga lagstiftningen.

Detta försvar av de demokratiska rättigheterna kan t o m sträcka sig till ett aktivt försvar på gator, fabriker och bostadsområden av en riksdag som domineras av borgerliga och socialdemokratiska partier mot en eventuell höger/militärkupp. Detta för att skapa så gynnsamma betingelser som möjligt för arbetarklassens kamp öm makten. Jämför den ryska revolutionen där bolsjevikerna i fabriker, bostadsområden och militärförläggningar bröt sönder den borgerliga staten och kapitalets herravälde i fabrikerna samtidigt som man med vapen i hand försvarade den mensjevikiska/socialdemokratiska regeringen mot kuppförsök från högern. På detta vis vann bolsjevikerna arbetarmassornas förtroende och underminerade klassamarbetsmännens ställning.

Denna typ av dialektik lyser helt med sin frånvaro i SKP:s program eller övriga skrifter. SKP har slukats av liberalernas antingen/eller -inställning till den borgerliga demokratin. Både liberaler och SKP:are blandar ihop dem som vill avskaffa all demokratin med dem som vill spränga den borgerliga demokratins ramar genom att utvidga demokratin för de arbetande massorna.

SKP vill försvara levnadsstandarden för de arbetande, men i ett inomkapitalistiskt perspektiv, samtidigt som arbetarklassen bara kan försvara sin levnadsstandard effektivt om det görs i ett antikapitalistiskt och socialistiskt perspektiv. I annat fall kommer de socialdemokratiska och borgerliga klassamarbetslösningarna att verka trovärdigare för den stora massan av arbetare. För under kapitalism och marknadsekonomi behöver företagen vinster för att överleva. Arbetslösheten ”behövs” för att pressa ner lönerna.

Det är det revolutionära partiets uppgift att i kampen för arbetarnas omedelbara intressen visa att ett konsekvent försvar av levnadsstandarden kräver att arbetarna går över till offensiven. Partiet måste visa nödvändigheten av att arbetarklassen tar över makten över samhället och fabrikerna. Ett sådant revolutionärt perspektiv kommer naturligtvis att utmålas som provokativt, splittrande, sekteristiskt osv av dem som vill upprätthålla dagens samhälle.

Avsaknaden av ett revolutionärt perspektiv gör att SKP:s omedelbara krav blir patetiskt orealistiska. SKP konstaterar t ex att ”statens och kommunernas underskott måste på sikt saneras”. Alla håller med, vilket gör påpekandet ointressant. Den lösning på underskottsproblemet som SKP ger landets arbetare i sitt partiprogram är ”en restriktiv alkohol och narkotikapolitik”, tillsammans med ”en granskning av byråkratins verksamhet”!! (Redan idag är narkotikaförsäljning förbjuden så det är minst sagt oklart vad SKP menar med restriktiv politik i detta sammanhang.) Med ”granskning av byråkratins verksamhet” kanske man tänker på en viss nedskärning av vissa delar av den. Men under alla omständigheter är de besparingar som skulle kunna göras i den nuvarande budgeten små den vägen. Som botemedel för det växande budgetunderskottet är det näst intill intet.

Sådana självklara steg (för en marxist och socialist) som att:
l) skära ner lönerna för alla högavlönade byråkrater till högst en kvalificera industriarbetarlön; 2) radikalt minska den uppsvällda kommunala och statliga byråkratin (som till stor del är rent parasitär), har SKP inte en tanke på. Denna lösning är otänkbar (dvs betraktas som orealistisk, löjlig, utopisk, etc) för SKP, eftersom den går stick i stäv med den socialdemokratiska och den stalinistiska byråkratiska traditionen.

Budgetunderskottet är i verkligheten inget problem om man ser det klassmässigt. Slopandet av underskottsavdragen, ränteutbetalningarna på statsskulden inom landet, subventionerna till industrin skulle mer än väl täcka det nuvarande underskottet. En lönereform av ovan skisserade revolutionärt slag skulle till detta skapa ett enormt budgetöverskott som skulle kunna användas till samhällsnyttiga investeringar. SKP som är låst i detta samhälles sätt att tänka föreslår istället fullständigt orealistiska (på grund av att de är helt otillräckliga) åtgärder.

SKP:s energipolitik är lika intetsägande: minska oljeberoendet, avveckla kärnkraften, satsa på inhemska energikällor — ett program som sammanfaller med Centerns, Miljöpartiets, KDS, Folkpartiets, Socialdemokraternas, VPK:s och även Socialistiska Partiets. Vad som saknas i SKP:s program är de politiska åtgärder som förvandlar programmet från fromma önskningar och valfläsk till en framkomlig handlingsväg för arbetarrörelsen. Sådana åtgärder, självklara utifrån socialistiska utgångspunkter, som statligt monopol på utrikeshandeln, en samhällsplan för energisektorn, en socialisering av storbolagen och upprättandet av en långsiktig ekonomisk utvecklingsplan under arbetarkontroll nämns inte ens. SKP:s miljöpolitik tycks förutsätta att monopolkapitalet skall få fortsätta att kontrollera och förstöra vår miljö. Några krav av typ arbetarnas och fackets vetorätt mot användandet av miljöfarliga produkter och införandet av miljöfarliga investeringar finns inte med i programmet.

SKP:s jordbrukspolitik utgår inte ifrån arbetarbefolkningens behov av billiga och hälsosamma livsmedel utan ”har sin utgångspunkt i ökad självförsörjning som ger möjlighet till full självförsörjning vid avspärrning samt stöd till böndernas krav på sänkta avgifter och räntor behövs”. Eftersom ett internationellt storkrig i Europa skulle betyda Världsdelens undergång och dess befolknings totala förintelse, är det svårt att föreställa sig i vilket läge denna politik överhuvudtaget skulle ha någon mening. Ett långvarigt krig i Europa med konventionella vapen är det enda läge där en dylik självförsörjningspolitik skulle kunna vara meningsfull. Inte ens SKP:s ledning kan väl inbilla sig att detta skulle vara sannolikt eller ens möjligt. Att små bönder, d v s de som ej utsuger arbetskraft skall få stöd av en arbetarregering är självklart, men det är inte alls någon rimlig revolutionär jordbrukspolitik att sänka avgifter och annat för bönder överlag. Storgodsägare finns det ingen anledning att hålla under armarna.

Det revolutionära partiet (s 25-26)

De punkter som tar upp partiets funktionssätt upprepar i stort sett bara gamla maoistiska och stalinistiska plattityder. Plattityder som historiskt sett tjänat till att rättfärdiga den omvända politiken på detta området.

”Partiet måste lära av det arbetande folket… tillämpa kritik och självkritik”. Ja, det låter vackert. Men för att det skall bli verklighet och inte tjäna som täckmantel för en liten klick i partiledningen att svänga hit och dit i politiken, måste det finnas organisatoriska former för denna kritik och självkritik. Det måste finnas rätt för olika åsiktsriktningar, tendenser och fraktioner, att organisera sig inför kongresser och konferenser. Det måste finnas fungerande diskussionsbulletiner, där alla partimedlemmar har rätt att skriva. Minoriteter över en viss storlek (10 % i Socialistiska Partiet) måste ha rätt att vara representerade i partiledningen. Det gäller också att vara klar över vilken del av det arbetande folket partiet skall lära sig av. Av de arbetarledare som leder strejker och fabriksockupationer eller av journalisterna på socialdemokratins och borgerlighetens tidningsdrakar? Av arbetaravantgardet eller av alla de tusen röster som storborgerligheten har till sitt förfogande för att skapa en ”folkvilja”, en ”allmän opinion i sin smak”?

”SKP:s ideologiska grund är den av Mao Zedong vidareutvecklade marxism-leninismen och hela den internationella arbetarrörelsens samlade erfarenheter”. Nu är inte marxismen något skilt från arbetarrörelsens ”samlade erfarenhetens Marxismen är det teoretiska redskap som behövs för att tillgodogöra sig dessa erfarenheter. Erfarenheter som tillgodogjorts på detta sätt berikar i sin tur marxismen. Stalinismen är inte bara skild från marxismen, utan dess raka motsats. Stalinismen är ett hinder för att tillgodogöra sig den internationella arbetarrörelsens erfarenheter. Den växte fram som den sovjetiska byråkratins speciella ideologi. Den stalinistiska ideologin, ”marxism-leninismen”, omvandlade marxismen till en samling dogmer.

Ett utöver kritik upphöjt dogmsystem med referenser till ofelbara grundare (Marx-Engels-Lenin-Stalin-Mao-Zedong brukade vara den kinesiska byråkratins speciella ledare). Ideologins syfte är att legitimera byråkratins makt och privilegier och vaccinera arbetare mot den revolutionära kritiken.

För att byråkratin skulle kunna segra i Sovjetunionen måste den revolutionära marxismens företrädare utrotas i Sovjetunionen. Det var den verkliga innebörden i kampen mot ”trotskismen”.

Fortfarande har inte SKP någon vetenskaplig förklaring till Sovjets urartning. Därför har SKP inte heller kunna tillgodogöra sig ”arbetarklassens samlade erfarenhetens Detta kan man bara göra med hjälp av marxismen. Det Mao Zedongtänkande som SKP säger sig utveckla är bara en variant av stalinismen (på det teoretiska planet).

Ironiskt nog har Maos politik i Kina lidit skeppsbrott. Nu härskar där Deng och hans vapendragare, dvs Liu Shaoqis gamla fraktion, den främste av Maos motståndare. Nu hyllar SKP Deng som den som fört in Kina på rätt kurs. Samtidigt står man kvar på Mao Zedongtänkandets grund!

Om man inte inser att SKP ideologiskt har sina rötter i maostalinismen blir det obegripligt hur man i sitt partiprogram kan skriva saker som att ”utvecklingen i Sovjetunionen, de östeuropeiska länderna och Vietnam har också visat att socialismen kan gå förlorad, de arbetande folken avhändas sin ledning och makt över samhällsutvecklingen och en jämlik och fredlig politik vändas i sin motsats.” (s 28) Inget försök till att förklara detta görs.

De gamla barnkammarsagorna om att denna utveckling berodde på en palatskupp i Kreml efter Stalins död vågar man inte återupprepa. Nu uttrycker Gnistan sig mer svävande, talar om problem att undersöka etc. Men den historiska sanningen är solklar.

Under Stalins tid mördades miljontals arbetare och bönder, och ytterligare miljontals människor skickades till slavarbetsläger. Så gott som samtliga ledare i det gamla bolsjevikpartiet mördades. Östeuropa har aldrig utmärkts av någon fredlig eller jämlik politik. Oavsett vad man tycker om den vietnamesiska politiken så är det i grunden samma politik och samma ledning i Vietnam som ledde befrielsekampen mot fransmän och amerikaner. Till skillnad från de härskande i Sovjet och Östeuropa har de som styr Vietnam lett en revolution. Någon socialism har dock aldrig existerat i de länder SKP räknar upp.

Kännetecknande för dessa länder och Folkrepubliken Kina är att kapitalismen och borgarklassen är krossad. Ekonomins nyckelsektorer är i statens händer. Någon avgörande skillnad i ekonomins struktur och drivkrafter finns inte mellan dessa länder. Däremot finns det naturligtvis sekundära skillnader betingade av ekonomins utvecklingsnivå och landets speciella historiska utveckling. Precis som Grekland och Storbritannien är kapitalistiska länder trots betydande skillnader i samhällsstruktur.

Om Sovjet är ett imperialistiskt land så borde i logikens namn detsamma även gälla Kina.

SKP och socialismen

SKP:s stalinistiska arv märks i sättet att ta upp socialismen. Att skriva att ”socialismen omöjligen kan se likadan ut i ett fattigt land i tredje världen och ett högt utvecklat industriland som Sverige” (förordet) är verkligen att smutskasta socialismen. För i ett ”fattigt” land kan det överhuvudtaget inte bli tal om någon socialism. Vad som skiljer marxismen från olika typer av utopisk socialism (med rötter i det förindustriella samhället) är insikten att kapitalismen i ett visst skede i sin historia är historiskt progressiv.

Kapitalismen skapar nämligen socialismens materiella förutsättningar: en högt utvecklad produktionsapparat, en hög arbetsproduktivitet, ett sammanflätande av de olika nationella ekonomierna till en världsekonomi vars delar är ömsesidigt beroende av varandra. På denna grund är det möjligt att efter att arbetarklassen övertagit samhällsmakten börja utveckla socialismen, d v s ett samhällssystem där det finns tillräckligt mycket nyttigheter för att tillgodose alla människors grundläggande behov, tillräckligt mycket ”fri tid” för att ge alla människor tid och möjligheter att kunna ägna sig åt politiska och kulturella aktiviteter, ett system där staten som tvångsapparat riktad mot enskilda människor dör bort, ett samhälle där nationsgränserna börjar vittra bort. Den materiella grunden för en sådan utveckling finns idag bara i det högst utvecklade delarna av den imperialistiska världen och i delar av Östeuropa och Sovjetunionen. Detta under förutsättning att de är förenade i någon form av internationell rådsrepublik.

SKP glömmer bort att mellan den proletära revolutionen och socialismen ligger en övergångsperiod — en arbetarstat. Denna övergångsfas kan bli lång där de materiella förutsättningarna för socialismen saknas (som i Kina) eller bli mycket kort (som den skulle bli i Västeuropa). Den definition som SKP har av socialism är stalinismens och borgerlighetens.

Övergångsperioden för länderna i tredje världen skulle förkortas avsevärt när en arbetarnas världsrepublik upprättats. Det skulle vara en värld befriad från militärrustningarnas slöseri, de parasitära överklassernas och byråkratiernas lyxkonsumtion, och framför allt det oerhörda slöseri som det kapitalistiska marknadssystemet skapar: arbetslöshet, undersysselsättning, snedvridning av produktionen och rovdrift på natur och miljö.

När SKP pratar om ett socialistiskt Sverige tycks de tro att Sverige är ett fattigt u-land underkastat imperialismens utsugning. Sanningen är den omvända. Sverige är ett litet hungrigt imperialistiskt land med en högt utvecklad industri och på grund av detta ytterst beroende av världsmarknaden. Nästa steg i Sveriges utveckling kan bara ske i intimt samarbete med andra högt utvecklade industriländer. Sverige har ju nått sin höga tekniska och ekonomiska utvecklingsnivå på grund av, tack vare, sitt beroende av världsmarknaden. Ett nationellt, isolerat socialistiskt Sverige är otänkbart. Socialism i Sverige förutsätter en federation mellan åtminstone de viktigaste industriländerna i Europa, ett Europas Förenta Socialistiska Stater.

EG är ett kapitalistiskt uttryck för det objektiva behov som finns redan idag av samordning över Europas snäva nationsgränser när det gäller handel, penningväsen, skattepolitik, teknisk utveckling och forskning, osv. Ett arbetarklassens maktövertagande i Sverige skulle bara vara ett steg mot Europas Socialistiska Förenta Stater. En arbetarstat är inte liktydigt med socialism, utan bara första steget mot socialismen. ”Teorin om socialism i ett enskilt land” utvecklades i trettiotalets Ryssland för att ideologiskt rättfärdiga byråkratins makt och privilegier. SKP har inte frigjort sig från detta stalinistiska arv.

Typiskt nog så hoppar SKP över det viktigaste när man räknar upp vad som kan splittra arbetarklassen, nämligen splittringen mellan arbetare i olika länder, och detta är egentligen ganska logiskt, ty för SKP är i grunden ett nationalistiskt parti, och anhängare av den utopiska teorin om socialism i ett land. Därför har SKP inga hämningar mot en politik som ställer arbetar i olika länder mot varandra, genom att kräva tullmurar som i ”bästa fall” bara exporterar arbetslösheten, genom att inte kräva lika rättigheter för invandrande arbetare, genom att ställa upp på den egna borgarklassens rustningar. Därför saknar också SKP varje perspektiv på att bygga upp en ny arbetarinternational, på att arbetarna i världens länder skall förena sig.

Behovet av en sådan international har blivit allt större, allteftersom kapitalismen vuxit och utvecklats. De multinationella bolagen behärskar stora delar av världsmarknaden och spelar ut arbetare från olika länder mot varandra. Karteller, organisationer och allianser tar tillvara kapitalets intressen i världsmåttstock (NATO, EG OECD etc) Aldrig någonsin förr i historien har det varit så nödvändigt att förena världens klassmedvetna arbetare i en kämpande massinternational.

Från vad utgår partiet?

SKP säger sig utgå från ”den svenska verklighetens (s 26). Men ett parti som utgår från den svenska verkligheten kommer obevekligen att lida skeppsbrott genom att det blir oförmöget att orientera sig i just den svenska verkligheten. Världsekonomin bestämmer nämligen dess enskilda delars utveckling. Indiens underutveckling kan inte förstås annat än i förhållande till Englands utveckling, eftersom de har ömsesidigt betingat varandra. Den svenska arbetarklassens historia kan inte förstås om man inte ser till hur den påverkats av och lärt av den internationella arbetarrörelsens utveckling. Den tidiga svenska socialdemokratins utveckling blir obegriplig om man inte ser dess förhållande till den tyska socialdemokratin.

Arbetarrörelsens sprängning i reformistiska och revolutionära partiet var en bieffekt av 1:a världskriget och påverkades starkt av den ryska revolutionen. Det gamla SKP:s (nuvarande VPK:s) förvandling till Moskvabyråkratins förlängda arm i Sverige under trettiotalet blir begriplig först när man ser denna förvandling i ljuset av byråkratins seger i Sovjet och dess konsekvenser för Kominterns utveckling.

Sveriges utveckling är en funktion av världsekonomins utveckling. SKP självt är i stor utsträckning en produkt av den kinesiska kulturrevolutionen och den vietnamesiska befrielsekampen. Kort sagt: Endast det internationella perspektivet gör det möjligt att göra en konkret analys av den svenska utvecklingen.

Pragmatism eller marxism?

På teorins område legitimerar SKP sin analys med en vulgariserad form av pragmatism. Påståenden som att de resultat som ”arbetarklassen, folket, partiet uppnår i sin praktik blir det enda sanningskriteriet för om politiken är rätt eller fel” (s 26) och ”insikten… att praktiken avgör rätt eller fel” (förordet) står kanske i överensstämmelse med Maos ”Om praktiken”, men med marxismen har det inget att göra.

Praktiken kan inte var det enda sanningskriteriet. Det måste finnas en vetenskaplig struktur, en inre konsistens på de teorier man använder sig av. Om rätt eller fel i politiken enbart bestäms av resultatet så blir det mycket svårt att dra lärdomar av historien. Enligt SKP:s teorier för rätt och fel i politiken så skulle Stalins politik vara korrekt för att den segrade. Men det finns ju andra kriterier i politiken. Bedömning av styrkeförhållanden, klasskaraktären av en viss politik etc. Praktiken är naturligtvis bestämmande i sista hand (sett ut mänsklighetens utveckling i mycket långt perspektiv — århundraden och inte år). Detta är inte missriktad petkritik och gnäll. Det är nämligen en sådan närsynt pragmatism som är den teoretiska roten till SKP:s ovilja att ta itu med sitt stalinistiska arv, annat än utifrån segrarnas perspektiv. Sedan må de heta Stalin, Mao eller Deng.

Den urvattnade formen för SKP:s vetenskapsteori kommer också fram när man i Dengs fotspår hävdar att ”sanningen skall sökas genom fakta”. Här avgränsar sig SKP enbart mot medeltida teologi. Den avgörande skillnaden mellan empiricism, positivism och andra liknande teorier från den borgerliga filosofins skattkammare gentemot marxismen ligger inte här. Här finns det en gemensam front mellan dessa borgerliga riktningar och marxismen mot all gammal medeltida teologi och annat ideologiskt gammalt bråte. Vad som skiljer är de teorier som styr urvalet och struktureringen av fakta. Den ”marxist-leninistiska” kunskapsteorin i SKP:s tappning går omöjligen att skilja ut från den borgerliga filosofin. Tvärtom är den en mer naiv och vulgariserad variant av den.

Tre viktiga frågor

I slutet av programmet tar SKP upp de tre viktiga problem som man förklarar sig vilja lösa politiskt: Borgerlig demokrati kontra socialistisk, planhushållning kontra marknadsekonomi och det kommunistiska partiets roll under socialismen (s 28). SKP tycks börja vakna upp ur sitt maoistiska rus med en ordentlig baksmälla.

För individer och partier som varit Stalins och Maos ideologiska fångar är naturligtvis frågan ”socialistisk demokrati” och ”det kommunistiska partiets roll under socialismen” svåra problem. Men istället för att i första hand diskutera dessa problem med reaktion och socialdemokrati kanske det vara bättre för den politiska klarhetens skull att man inledde ”problemlösande” med att studera hur den enda kraft som konsekvent kämpat för socialistisk demokrati under de senaste femtio åren ser på frågan och vad de har att bidra med: Fjärde Internationalen och den revolutionära marxismen.

När det gäller det ”kommunistiska partiets roll under socialismen” så föreslår vi dessutom att SKP tar upp frågan med den kinesiska partiledningen nästa gång en partidelegation åker till Peking. Då kanske vi och landets arbetare kan ta SKP:s försäkringar om att de är mot enpartidiktaturer lite mer på allvar.

Marknadens roll inom planekonomins ramar är en viktig frågeställning. Frågans praktiska lösning förutsätter en planekonomi med verkligt massdeltagande i beslut och en fungerande demokrati och flerpartisystem. Utan demokrati kan en planekonomi inte fungera effektivt i längden. De teoretiska verktygen för den debatten är SKP välkommet att hämta hos Fjärde Internationalen.

Slutord

SKP är på väg mot sin undergång. Om någon liten utväxt till kinesiska ambassaden blir kvar efter sammanbrottet är ganska ointressant. Den revolutionära arbetarrörelsens nederlag på tjugotalet och den Kommunistiska Internationalens omvandling till ett utrikespolitiskt redskap för den stalinistiska byråkratin har fortfarande återverkningar på vänstern. De ungdomar som radikaliserades under det sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet fick sin första politiska skolning i stalinistiska eller maostalinistiska organisationer som VPK, KFML (Nuvarande SKP) och KPMLr.

De tog byråkratins kattguld för äkta vara när de sökte efter socialistiska lösningar. Nu tio år efter vägrar fortfarande det stora flertalet av dem som genomskådat stalinismen och maoismen att dra de politiska konsekvenserna därav. Långt efter att de erkänt att varken Stalins Sovjet eller Maos Kina var några socialistiska samhällen, att Stalins välde baserades på massmord och arbetarförtryck, att alla de tiotusentals bolsjeviker som mördades var oskyldiga till de brott de anklagades för — långt efter är de fortfarande fångar i de stalinistiska politiska kategorier som de skolades upp i. Stalinismens seger inom den revolutionära arbetarrörelsen var samtidigt marxismens nederlag.

Mången före detta SKP:are erkänner villigt att Stalins välde inte hade något med arbetarmakt eller socialism att göra. Men samtidigt sitter den stalinistiska skolningen så i ryggmärgen att den politik som Stalin stod för fortfarande är hans/hennes referensramar för vad som är rätt eller fel i politiken. Kampen mellan trotskism eller stalinism var ingen kamp mellan personer i första hand. Det var inte heller en kamp mellan två ismer, två dogmer. Det var en kamp mellan olika samhällsgrupper. Trotskismens nederlag var samtidigt arbetarklassens och marxismens nederlag.

Teorier som ”Socialism i ett enskilt land”, ”enpartidiktatur som form för arbetarklassens herravälde”, ”förnekandet av nödvändigheten av en Revolutionär Arbetarinternational”, ”tvångskollektivisering” var alla avgörande element i det stalinistiska programmet. För att genomdriva det tvingades byråkratin mörda miljoner människor, utplåna så gott som hela det gamla bolsjevikpartiet och driva ut nästan alla Kommunistiska Internationalens grundare, hela den första generationen av arbetarmilitanter och revolutionära intellektuella ur Komintern.

För att göra upp med stalinismen måste man göra upp med dess politiska program. I sista hand är stalinismen inget annat än den revolutionära marxismen förvrängd och förvandlad till en reaktionär ideologi med funktionen att försvara och rättfärdiga byråkratins makt och privilegier. Det är denna uppgörelse de av SKP:s medlemmar som inte vill ge upp kampen för socialismen står inför.

SKP:s snabba ideologiska urartning från en stalinistisk till en i många stycken öppet reaktionär organisation kan härledas till flera faktorer. Förutom att utvecklingen i Kina desorienterat SKP:s medlemmar, så har den ruttna programmatiska grundvalen underlättat för de småborgerliga intellektuella att byta sida. De högervindar som blåser bort de småborgerliga vänsterintellektuella från den kämpande arbetarklassens led har passat in med signalerna från Kina. Kinas utveckling får bli ursäkten för fanflykten från en politik som blivit misskrediterad hos den borgerliga ”allmänna opinionen”, dvs bland den svärm av parasiter som krälar runt bland ledar- och kultursidorna på de stora tidningsdrakarna. För att inte tala om innefolket på Radio/TV-monopolets uppsvällda byråkrati.

Det går att urskilja många färgnyanser i SKP:s ideologiska fana. Mörkblått som moderaters när det gäller försvar och moral. Ljusblått liberalt när det gäller synen på demokratin. Centerpartiets gröna kommer med i SKP:s dyrkan av den svenska hembygden och nationen. Lite skärt från socialdemokratin och fortfarande finns en och annan röd fläck kvar. Men allt håller på att flyta samman i en vidrig smutsbrun färg.

Vi har här pekat på de tre viktigaste politiska motsättningarna i SKP:s praktik.

Det finns en djup klyfta mellan dess fackliga politik och dess försvarspolitik — de har sin utgångspunkt i helt olika, mot varandra stridande klassintressen — dess fackliga politik utgår från ett försvar av arbetarklassens omedelbara materiella intressen (lön, arbetsvillkor osv) inom det kapitalistiska systemets ramar. Dess försvarspolitik utgår från den svenska storborgerlighetens klassintressen dvs mera vinstgivande kanoner.

En annan djup klyfta går mellan dess försvar för olika demokratiska rättigheter i Sverige och dess band med den kinesiska statsledningen, som står för en totalitär diktatur. Detta går inte att förena om trovärdigheten i demokratiska frågor ska hålla.

En tredje motsättning är den mellan att utpeka Sovjetunionen som huvudfiende för världens folk och Kina som den ledande progressiva kraften i världen. Fastän den ekonomiska och politiska strukturen i bägge länderna är likartad med hänsyn tagen till de historiskt betingade skillnaderna mellan de bägge länderna (kulturtradition, de olika klassernas olika tyngd i ekonomin etc). I längden är en sådan dubbel bokföring omöjlig. Avsaknaden av varje antikapitalistiskt och socialistiskt element i SKP:s politik gör att frågan om SKP överhuvudtaget har existensberättigande som ett parti vid sidan av SAP måste inställa sig. Allt pekar på att SKP:s kris, som redan gjort att partiet förlorat en stor del av sina medlemmar och sitt inflytande, kommer att förvärras ytterligare under det kommande året. Det är troligt att partiet kommer att falla samman när dess medlemmar rycker åt olika håll.

De som tar SKP:s försvarspolitik på allvar kommer att sträva efter en öppen övergång till borgerliga partier som mer konsekvent kämpar för svensk upprustning och att det svenska försvaret förstärks. För fackförenings- och hyresgästaktivister kommer den naturliga tendensen att vara att klippa av banden med SKP och sugas upp av den socialdemokratiska apparaten eller förvandlas till ”allmänna” socialister, dvs enskilda stöd- och påtryckningsgrupper till den socialdemokratiska byråkratin inom fack- och hyresgäströrelse. Går då ingenting att rädda för framtiden, socialismen och den revolutionära rörelsen inom SKP? Vi inom Socialistiska Partiet hoppas det. Av de många som gått in i SKP med socialistiska ideal tror vi att några fortfarande går att vinna för ett fortsatt arbete för arbetarklassens sak. Men det förutsätter en debatt och självprövning inom SKP.

Vi hoppas att denna artikel skall inspirera till fortsatt debatt och studier om arbetarrörelsens historia och nuvarande uppgifter. Vi inom Socialistiska Partiet har förtroende för vårt program och ser med tillförsikt fram mot varje debatt och meningsutbyte mellan våra två partier.

Vi har ett gott råd till SKP:s medlemmar: Läs och studera! Gå tillbaks till källorna — byt inte ut stalinismens förgiftade brunnar mot reaktionens och nationalismens sump!

Kent Kjellgren

Noter
1. Ur förordet till SKP:s partiprogram
2. Min översättning från den engelska utgåvan av Daniel Guerins bok ”Fascism and Big Business”, Monad Press Books, New York 1973, s.79.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 6/82

Klasser och partier i Sverige inför 80-talet

Under de senaste sex åren har Sverige styrts av olika borgerliga regeringar. Efter mer än fyrtio års regeringsinnehav fick socialdemokratin stiga åt sidan. Maktskiftet sammanföll med en långvarig och djupgående kris för världsekonomin och därmed för den svenska ekonomin. För första gången på tre generationer har en majoritet av arbetarna drabbats av långvariga och kraftiga standardsänkningar; arbetslösheten hotar att få massomfattning. Vart tionde hushåll i en stad som Malmö måste under året söka socialhjälp. Under socialdemokratins sex sista år vid makten steg reallönen för en vanlig industriarbetare med 21,7 %. Under de senaste sex åren har den sjunkit med 7,9%. En genomsnittlig arbetarfamilj (verkstadsarbetare heltid, kassörska halvtid, två barn) fick sin disponibla inkomst (årsinkomsten-skattebidrag) höjd med 13 500 kr (15,9%) 1972- 76. De följande sex åren sänktes den med 14 400 (- 14,6 %).(1) En tvåbarnsfamilj med en inkomst ligger idag enligt alla utredningar under existensminimum.

Trots detta lyckades socialdemokratin inte återta regeringsmakten 1979. Inför årets val kommer socialdemokratin att få kämpa hårt för att få majoritet. Om Miljöpartiet åker in i och VPK åker ut ur riksdagen är det osäkert om SAP kommer att få egen majoritet. Aldrig förr har SAP haft ett sådant grepp över facket (LO). Aldrig förr har partiet fått så många miljoner att röra sig med för sin valpropaganda. Den borgerliga regeringens oförmåga att skapa sysselsättning och åtminstone en bibehållen levnadsstandard för breda löntagargrupper står i öppen dag.

Varför lyckas då inte socialdemokratin köra över borgarpartierna?

Följande artikel skall försöka ge en bakgrund och förklaring till denna socialdemokratins misslyckade oppositionspolitik och också ge perspektiven för SAP:s fortsatta utveckling under 80-talet.

Några grundläggande fakta

En vetenskaplig, marxistisk analys av politiska partier utgår från det grundläggande faktum att politiska partier har sina rötter i de sociala klasserna. Att de sociala klasserna i sin tur växer fram ur ekonomins mylla. Det svenska partiväsendet illustrerar detta med skärpa. För att påminna om att ord som monopolkapitalist, imperialism, maktkoncentration, klasspolarisering inte är tomma begrepp utan nödvändiga redskap för att förstå vårt samhälles struktur, funktionssätt och utveckling skall vi först ge några torra siffror.

Maktkoncentration? 26 familjer (tjugosex) äger tillsammans aktier värda mer än 10 000 000 000 (tio miljarder) kronor. Ingen av dessa familjer har aktier för mindre än 100 miljoner kronor.

Monopolkapital? 1-6 personer har majoritet på bolagsstämman för de börsnoterade företagen. Dessa företag svarar för mer än hälften av landets industriproduktion.

Imperialism? De 25 största verkstadsföretagen har idag 263 000 anställda i Sverige. En minskning med 21 000 från 1976. Samma företag har 253 000 anställda utomlands. En ökning med 7 500 under samma tid.

Kapitalister? 0,4% av alla hushåll äger hälften av alla aktier. (Den andra halvan är spridd på en niondel av befolkningen). Dessa 0,4 % (ca 15 000 hushåll) tjänade enbart på värdestegringen på sina aktier under 1980 och -81 i snitt nära 700000 kr per hushåll.

Klasspolarisering? Under två år (1980 – 81) skedde med hjälp av inflation och skatteregler en förmögenhetsöverföring från de som sparar (i första hand pensionärer, småsparande arbetare, lägre tjänstemän) till de som lånar (i första hand företagare, högre tjänstemän, spekulanter av olika slag) på 100 miljarder kronor. Även om en liten marginell utjämning skett genom att t ex arbetare har belånade villor, så är det i samhällelig skala frågan om en jättelik inkomstöverföring från arbetare och lägre tjänstemän till företagare och högre medelklass.

Massarbetslöshet? Enligt LO-tidningen 24/25-82 är idag den verkliga arbetslösheten 580 000 personer (l 3,4 %) av arbetskraften. (”Om vi slår samman dem som står i arbetslöshetskön… med de som blivit föremål för AMS-åtgärder och till detta lägger dem som är hjälpta med förtidspension får vi en siffra på 580 000. ”)(2)

I KLASS OCH PARTI

Vi har på annat håll i tidningen tecknat den ekonomiska bakgrunden till den politiska utvecklingen. (Se Sten Ljunggrens och Ernest Mandels artiklar i detta nummer). Vi skall här ge den klassmässiga bakgrunden. Siffrorna ovan visar på ett samhällssystem där ägandet och därmed den verkliga makten koncentrerats till ett extremt fåtal av befolkningen. Några dussin finansfamiljer (och inom dessa dominerar en handfull) kontrollerar stora delar av industri och näringsliv. De förekommer inte så ofta i radio och TV som de politiker som administrerar landet åt dem. Men de finns där: Wallenberg, Klingspor, Wehtje, Bonnier, Kempe och de andra. Det är de som har sista ordet när det gäller investeringar, nerläggning och expansion av fabriker.

De kontrollerar grunden för vårt samhälle. Ytterligare 15 000 familjer kan skörda frukterna av att de äger aktier och företag. Det är den härskande klassen i vårt land. Uppknutna till dem och delvis en del av dem är militärer, högre statsbyråkrati och företagsledare.

På den andra ändan av samhällsstegen står de två miljoner arbetare som är anslutna till fackförbunden inom LO. Deras arbete bär upp hela samhället. Men de står utan makt och inflytande. T.o.m. i sina egna fackföreningar saknar de inflytande över de avgörande besluten.
En halv miljon människor vill ha arbete men får inte. Längst ner, på botten, finns de tiotusentals utslagna – alkoholisterna, knarkarna – alla de som inte orkat mer, alla de som aldrig fått en chans. De blir sällan över 35. Nerslitna, tandlösa, blåslagna, raglande ser man dem framför systembutiker, socialbyråer och storsjukhusens akutintag. Deras skaror fylls oavbrutet på av dem som sparkats ut från arbetsmarknaden eller aldrig kommit in på den.

Och mellan dessa samhällets två huvudpoler – Arbete och Kapital -återfinns ”medelklassen”, ”marginalväljarna”, småföretagare, tekniker, småbönder, lärare, tjänstemän. De som med sin statusjakt, sin konformism och sitt arbetarförakt är de 26 familjernas sociala bas. Ur dessa hämtas merparten av borgarpartiernas väljare och medlemmar.

Det svenska partisystemet har hållit sig stabilt under nära femtio år. Sedan mitten av trettiotalet är det samma politiska partier som agerat på den politiska scenen. Med ett avgörande undantag: Socialistiska partiet – den svenska arbetarradikalismens parti -som gick under på slutet av trettiotalet.

Det svenska partisystemet är en konstellation som överlevt en väldig social omvandling och omstrukturering av klasserna i Sverige

Den sociala omvandlingen

De viktigaste aspekterna på denna omvandling mellan 1930 och 1975 kan sammanfattas till följande:

Böndernas antal har gått ner från 390000 1930 till 95000 1975. (De sista sex åren har ytterligare tiotusen bönder slagits ut).

Mellanskikten har ökat från 8 % av befolkningen till 1/4, vilket i siffror innebär från 310 000 till ca 1 395 000.(3)
Kvinnornas andel på arbetsmarknaden har ökat kraftigt. Av samtliga kvinnor arbetade 33 % 1930 och 61 % 1979.

De offentligt anställda har ökat från 11 % till 36 % av den förvärvsarbetande befolkningen.

Industriarbetarnas andel av befolkningen ökade långsamt fram till 1965. De sista femton åren har den minskat från 1/3 av befolkningen till 1/4. Samtidigt har själva industriarbetarklassens kärna omvandlats genom att andelen invandrare framförallt inom storindustrin ökat från nästan ingenting till att i vissa industrier omfatta majoriteten av arbetarna. Svenskt kapital tillverkar alltmer sina produkter utomlands eller med hjälp av utländska arbetare i Sverige.(4)

Arbetarpartiernas sociala bas

Trots denna utveckling har den sociala basen för arbetarpartierna ökat. Enligt Göran Therborn omfattar arbetarklassen i vid bemärkelse nästan två miljoner och utgör en majoritet av den förvärvsarbetande befolkningen. I den andra samhällspolen har borgarklassen nästan halverats genom monopoliseringen och omfattar enligt Therborn endast 0,6 % av befolkningen. (Att exakt på promillen bestämma borgarklassens numerär är naturligtvis omöjligt. Skall en kirurg som äger aktier för en halv miljon räknas dit eller inte? Gränserna kommer att flyta beroende på vilka beräkningsgrunder man utgår från. Men siffran stannar kring en halv procent av befolkningen.) De egentliga mellanskikten (borträknat de som har en underordnad löntagarposition som t ex telefonister och bankkassörer som tillhör arbetarklassen i vid bemärkelse) uppgår till ca en miljon. Och det är inte självklart att lärare, tekniker, sjuksystrar och liknande yrkesgrupper för all framtid skall stödja borgerligheten. Småborgarna förutom bönder (fiskare, hantverkare, småföretagare osv) är bara omkring 150 – 200 000, varav nästan hälften har inkomster och levnadsförhållanden som är likartade arbetarklassen.

Det finns alltså en bred social bas för en socialistisk politik. Under alla omständigheter borde de två partierna som landets arbetare upplevt som sina stärkt sin ställning bland väljarna. Istället har vi sett en stärkt ställning för de borgerliga partierna och en långsam urgröpning av de s k arbetarpartiernas röststöd. Vid andrakammarvalet 1936 fick de tre arbetarpartierna 53,6 % av rösterna (1940 58 %) och de tre borgerliga partierna 44,8 %, övriga fick l ,6 %. Femtio år senare var siffrorna 47,5 % respektive 50,8 %, och 1,7 %.(5) Vad har hänt med de politiska partierna de sista femtio åren och vad kommer att ske med dem?

Monopol och expansion

Den grundläggande orsaken till denna förvånansvärda stabilitet är den svenska kapitalismens starka ställning på världsmarknaden fram till den begynnande krisen i slutet på sextiotalet.

Under andra hälften av trettiotalet åkte man snålskjuts på den tyska upprustningen. Samtidigt fanns det ett outnyttjat utrymme för keynesiansk budgetpolitik. Genom begränsade sociala reformer åstadkom man samtidigt en viss expansion på hemmamarknaden.

Under kriget parasiterade svenskt kapital på båda sidor och stod efter krigsslutet väl rustat för att tränga in på marknader som de två främsta imperialistmakterna i Europa lämnat efter sig. Tyskland var i ruiner och England försvagat.

Under hela den långa efterkrigsboomen som varade i nästan tjugo år, kunde svensk kapitalism utnyttja sin starka ställning inom en rad av världsekonomins nyckelsektorer som expanderade starkt under denna tid. Varv, stålverk, verkstadsindustri och råvaror som skog och malm, var ryggraden i denna expansion. Landets litenhet kompenserades genom en extrem monopolisering (den högsta i något kapitalistiskt land) inom ekonomins nyckelsektorer. En enda familj (Wallenberg) kontrollerade stora delar av industri och bankväsen.

Ett avgörande element i denna utveckling var att socialdemokratin fick total kontroll över fackföreningsrörelsen. I början av 1900-talet ledde de svenska arbetarna den internationella strejkkampen. Inte inom annat parti inom Andra Internationalen (med undantag för Ryssland och Bulgarien) hade vänstern en sådan stark ställning som inom den svenska socialdemokratin. Vid partisprängningen 1917 hade vänstern troligen majoritet inom partiet men blev utmanövrerade av partibyråkratin. Och till vänster om partiet fanns en stark syndikalistisk rörelse med ett starkt inslag av anarkister (Ungsocialister).

Det tog borgerligheten och arbetarbyråkratin nästan fem decennier att knäcka den svenska arbetarrörelsens stridbarhet. Utan Kominterns stalinisering och därav följande splittring och demoralisering av arbetarrörelsens vänster och den följande isoleringen hade det troligen inte varit möjligt.

Om den ekonomiska expansionen förklarar systemets grundläggande stabilitet så förklarar den inte varför de olika partierna rent röstmässigt, i stort bibehållit sina inbördes styrkeförhållanden. Detta trots den enorma sociala omvandling som skett under efterkrigstiden: landsbygdens avfolkning, utflyttningen från Norrland, framväxten av storstädernas sovstäder, småborgerlighetens förskrumpning och mellanskiktens ansvällning.

Låt oss titta lite närmare på de olika politiska partierna och på partisystemet i sin helhet.

De borgerliga partierna

Parti och klass är inte identiska. Framför allt gäller detta borgerlighetens partier. Deras egen numerär är alltför liten för att de skall kunna regera direkt och oförmedlat. Borgerligheten är inte en enda homogen massa. Storjordbrukare, bankirer, storföretagens chefer kan ha kortsiktiga intressen som strider mot varandra. Där finnes historiskt betingade skillnader av religiös, regional eller politiskt ursprung. Där kan finnas skillnader mellan de som har sina rötter i exportindustrin och de som tillverkar för hemmamarknaden. Skillnaderna mellan de tre borgerliga partierna kan spåras till deras skilda historiska ursprung och skiftande väljarbas. Under dessa femtio år har ställningen som ledande borgerligt parti skiftat, men balansen mellan dem har aldrig ändrats på något avgörande sätt. Inget parti har varit större än de två övriga ihop.

Centerpartiet

Detta är det mest utpräglade klasspartiet bland de borgerliga partierna. Samtidigt som det har den mest folkliga profilen. Partiet i sin nuvarande form bildades 1921 genom en sammanslagning av Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund. Centern har sin organisatoriska och klassmässiga bas i lantbrukarnas olika intresseorganisationer och Bondekooperationen. 1970 var fortfarande nästan 3/4 av dess medlemmar jordbrukare. I de lokala styrelserna var hela 86 % jordbrukare eller fiskare. Högre upp i partiapparaten tillkommer som i samtliga partier tjänstemän i olika ställning (22 % mot böndernas 58 % i de regionala styrelserna).(6) Tjänstemannatillskottet kan väl förklaras dels genom centerns inbrytningar i städerna, dels genom tjänstemännen i jordbrukskooperationen och dess olika bolag. Enligt en undersökning från 1979 års val röstade 82 % av lantbrukarna som alltid varit lantbrukare på Centern. De övriga 18% röstade på moderaterna enligt denna undersökning. Bland arbetare vars fäder varit jordbrukare hade Centern 28 % av rösterna. Bland arbetarna på landsbygden hade Centern vid valet 1979 27 % av rösterna.(7)

Centerns klassmässiga kärna är alltså den lantliga borgerligheten och småborgerligheten. Men på grund av dessa gruppers litenhet svarar de bara för en femtedel av Centerns röster. Partiets stora väljarbas är arbetare och lägre tjänstemän. Dessa svarar för över hälften av rösterna på Centern. De är arbetare och tjänstemän som ursprungligen kommit från jordbruket eller småborgerskapet; de är arbetare som jobbar i mindre företag; de är arbetare som är bosatta på landsbygden.

Denna nya väljarbas har medfört att Centern överlevt och stärkt sin ställning i svensk politik trots att dess kärntrupp har reducerats drastiskt de senaste femtio åren. Denna folkliga bas förklarar också Centerns populistiska, folkliga image. Dess egenskap av lantbrukarnas eget intresseparti förklarar också den envishet med vilken den borgerliga regeringen drivit igenom förslag som ensidigt gynnat jord- och skogsägare. Dess politik i regeringsställning har för övrigt kännetecknats av samma stöd till storföretagen som utmärker varje regering som inte bryter med kapitalismen. Dess ”decentraliseringsideologi” har ju sina naturliga rötter i medlemskårens spontana misstro mot stordrift, fackföreningsrörelse och storstäder i allmänhet. Man har på ett skickligt sätt fångat upp det missnöje och den främlingsskap de känner som drabbats av den enorma kapital- och företagskoncentrationen som skett under efterkrigstiden. Rekordårens baksmälla har Centern lovat bota genom att satsa på småföretag, decentralisering och familj. Men aldrig har så många småföretag gått omkull som under Centerns regeringsinnehav, aldrig har centraliseringen och maktkoncentrationen inom ekonomin gått fortare, aldrig har så många familjer upplösts.

Grunden för denna utveckling är naturligtvis inte den ena eller andra regeringspolitiken. Så länge regeringen håller sig inom marknadsekonomins och konkurrensens ramar, så länge tvingas den också hålla de stora bolagen under armarna. Konkurrens och kapitalkoncentration gör samhällsliv och produktion alltmer centraliserat. Varje regering som försöker gå emot de stora bolagen kommer att ”straffa” sig själv ur regeringsställning. Varje djupare ingrepp i dessa bolags rörelsefrihet, varje allvarligt försök att gradvis överföra makten över företagen i fackbyråkratins, statens eller arbetarnas händer skulle omedelbart följas av motåtgärder. Kapitalflykt, investeringsstrejk, massavskedanden skulle bli resultatet.

Under perioder av boom, av stigande produktion, vinster och produktivitet är det möjligt att samtidigt understödja storföretagen och tillåta en långsamt stigande konsumtion av varor från arbetarbefolkningens sida. Under kristider är inte detta möjligt. Regeringen måste välja mellan att attackera löntagarkollektivets konsumtion och sociala förmåner eller expropriera storkapitalet; i ett slag frånta det makten över investeringar och anställningar. Borgerliga regeringar väljer alltid det förra alternativet. Inte på en gång, inte utan vacklan och tvekan. De politiska partierna är inte på något” enkelt sätt monopolkapitalets förlängda arm. Politiken har en egen dimension. Den politik som vore den bästa för kapitalet är inte alltid den som är möjlig att genomföra direkt. I en parlamentarisk demokrati måste den förda politiken på något sätt motiveras inför massorna. Politikerna har ett egenintresse av att bli återvalda.

En attack mot arbetarnas levnadsstandard kan därför aldrig ske fullt ut, öppet och i ett slag i en parlamentarisk demokrati. Den allmänna opinionen måste förberedas. Ett ”krismedvetande” måste frammanas. Attackerna sker trappstegsvis: en procent här på pensionerna, 10 % där på sjukförsäkringen, en serie dåliga avtal som inte ger full kostnadstäckning för inflationen utan smygande gröper ur reallönen, ”skattereformer” som ensidigt gynnar de redan besuttna.

Över tiden kan man den vägen genomföra betydande omfördelningar mellan arbete och kapital – under förutsättning att fackföreningsbyråkratin tar sitt ”ansvar”; håller igen på lönekrav och slår ner på alltför långa och olämpliga strejker. På den vägen kan man också slita ut en rad regeringsalternativ: borgerlig majoritetsregering, socialdemokratisk regering, samlingsregering i olika kombinationer osv.

För storkapitalet är det ingen katastrof om en serie borgerliga politiker och partier förbrukas. Efter Fälldin kommer Palme och efter Palme så kan Adelsohn fä en chans. Och skulle misstron och föraktet mot de svindlande och misslyckade yrkespolitikerna gå så långt att ingen kombination av dem kan vinna befolkningens stöd i val så kan man ju försöka med nya, fräscha kort. När inte det hjälper avskaffas valen helt och hållet.

Storkapitalet kan leva mer eller mindre väl med en förvånansvärt skiftande uppsättning av politiker: allt från rena gangsters till troskyldiga idealister, från fascister till vänsterreformister. Vad storkapitalet inte kan leva med är en stridbar och kämpande arbetarklass och partier som ger uttryck för denna kampvilja. Det visar historien under det tjugonde århundradet alltför väl. Med en sådan arbetarklass och sådana partier rycks nämligen grunden för en effektiv utsugning undan. Och utan utsugning, utan arbetare som accepterar löneslaveriet (mer eller mindre motvilligt) är ingen kapitalism möjlig. Med en sådan arbetarklass och sådana partier går botten ur vårt på löneslaveri, konkurrens och marknadskrafternas fria spel vilande samhälle.

Folkpartiet

Det svagaste av de borgerliga partierna är Folkpartiet. Även detta parti har sitt ursprung i organisationssverige. Det fick sin nuvarande form 1934 genom återföreningen av det Frisinnade folkpartiet (med bas bland nykterhetsrörelser och frireligiösa) och Liberala riksdagspartiet (med rötter i delar av storkapitalet). Idag återstår inte mycket av denna nykterhetsbas. De frireligiösa har skapat ett eget parti KDS. Partiet har idag sitt främsta stöd bland olika tjänstemannagrupper. Men inte i någon yrkesgrupp är det största parti.(8)

Det är de flytande mellanskiktens parti per preference. Dess praktiska politik är i många stycken identisk med den socialdemokratiska. Men istället för toppfunktionärer inom LO är det delar av storkapitalet (Gyllenhammar det mest välkända exemplet) som figurerar på dess kongresser och offentliga jippon. Det kanske kan lyckas få röster av tekniker och ekonomer i karriären eller av universitetslektorer och studierektorer som vill armbåga sig upp ett snäpp till, och som med gapande beundran ser på de snabba klippens män i Gyllenhammars och kompanis gestalt. Men bland de breda löntagargrupperna kan det bara väcka misstro.

Folkpartiet är idag det svagaste av de borgerliga partierna. Dess sociala bas är flytande, dess ideologiska och politiska profil uttunnad till förintelsens gräns och dess partiorganisation är mycket svag. Dess band med det organisationssverige (LO, SAF, LRF osv) som på ett mer oförmedlat sätt ger uttryck för samhällsklassernas intresse är svaga. SAF har större bruk för moderater och socialdemokrati än för Folkpartiet.

Det är inte troligt att Folkpartiet skulle överleva ytterligare en period i regeringsställning utan hjälp av en kraftig konjunkturuppgång. Det skulle hamna på fel sida av 4 % strecket. Detta till skillnad från sin regeringspartner Centern som genom sina fasta band med Bondekooperationen har en fast klassmässig och organisatorisk bas. I en allmän kris för de borgerliga partierna skulle Centern krympa ganska snabbt men så länge vi inte står inför en drastiskt förvärrad ekonomisk och social kris kommer det inte att förlora sin fasta kärna. Och denna fasta kärna kommer fortfarande förmå attrahera närstående grupper, även om arbetare och tjänstemän skulle söka sig ifrån partiet.

Moderata samlingspartiet

Moderaterna har alltid varit den svenska överhetens traditionella parti: det mest arbetarfientliga, det som erkände den allmänna rösträtten först inför hotet om revolution, det som aggressivt bekämpat varje social reform och förbättring av de arbetandes läge. Och på sitt sätt är naturligtvis moderaterna ett mer konsekvent och klassmässigt parti än något annat svenskt riksdagsparti.

Partiet fick sin nuvarande utformning 1935 genom sammanslagning av Första Kammarens nationella parti och den andra kammarens Lantmanna och borgarparti. (Före 1970 fanns det två kamrar i den svenska riksdagen, varav endast den andra valdes i direkta val.) Dessa hade som namnen antyder sina rötter framför allt i den lantliga överklassen och den högre statsbyråkratin. Fortfarande är det de förmögna jordbrukarnas parti. (Den översta femtedelen av jordbrukarna röstar på Moderata samlingspartiet. Det räcker som en tumregel att se på mangårdsbyggnaden för att avgöra om en lantbrukare röstar på moderaterna eller Centern.) Det är de högre tjänstemännens och storföretagarnas parti.

I 1976 års val röstade 2/5 av dessa grupper på moderaterna. Socialdemokrater, Folkpartister och Centern fick dela lika på de resterande tre femtedelar. Socialdemokraterna var till och med lite större än Folkpartiet och Centern bland dessa grupper, vilket i sig inte är så förvånande.(9)

De socialdemokratin närstående företagen (Konsum. Folksam, OK, RESO, HSB osv) har många direktörer i sina led. Den statliga byråkratin inom sjukkasse- och arbetsmarknadssektorn är också till stora delar av socialdemokratiskt ursprung (20 av 24 AMS-direktörer t ex är aktiva socialdemokrater), för att inte tala om alla politiskt utnämnda landshövdingar, general- och byrådirektörer.

Moderata samlingspartiet har av alla partier de bästa banden med SAF (kanske socialdemokraterna undantagna). Dess huvudorgan Svenska Dagbladet stöttas aktivt upp av SAF och storföretagen. Officerskåren är till sin överväldigande del moderat i sina partisympatier.

I takt med att den ekonomiska krisen hårdnat i Sverige har moderaterna alltmer bestämt takten och tonen i den politiska debatten, oavsett om de suttit i regeringen eller inte. Från dem kastas reaktionära förslag fram som med viss eftersläpning antas av de övriga borgerliga partierna – förslag som socialdemokratin idag förkastar, imorgon är tveksam till och i övermorgon är beredd att genomföra. Detta har ingenting med en förskjutning med några procent av väljarsympatierna för moderaterna att göra. Det är istället så att deras arbetarfientliga förslag blir alltmer ”realistiska”, utifrån marknadens och storbolagens behov, i takt med att krisen skärps. En ”lösning” på krisen ”kräver” en kraftig sänkning av arbetarnas reallön, en höjning av utsugningskvoten inom industrin och framdrivandet av en massarbetslöshet genom attacker på den s k offentliga sektorn – om man anser att krisen enbart kan lösas inom kapitalismens ramar. Och det anser både de borgerliga partierna och SAP. VPK, Miljöpartiet, KDS och SKP ger i sin politik uttryck för samma grundinställning. Sedan är det en öppen fråga vilken ”lösning” det är frågan om. En kraftig sänkning av reallönerna skulle ju drastiskt minska den inhemska marknaden och riskera att dra åt krisspiralen ett varv till.

Så länge det inte finns ett socialistiskt alternativ på den politiska scenen kommer moderaterna fortsätta att vara pådrivande i den svenska politiken. De övriga partierna kommer att befinna sig i en defensiv position så länge man inte mot bibehållen kapitalism sätter en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll som politiskt alternativ. Men moderaternas klassmässiga kärna är alltför liten till antalet för att moderaterna skall vara säkra på att behålla ett röststöd på över 10 % under hela åttiotalet – oavsett om dess politik stöds av den samlade borgerligheten.

Kris för de borgerliga partierna?

Hela det politiska systemet står inför en djup kris och ett sannolikt sönderfall om den nuvarande nedgången i världsekonomin fortsätter och fördjupas under åttiotalet. Men även om politiken bestäms av ekonomin i sista hand, sker det aldrig direkt och oförmedlat. Gamla politiska institutioner och partier har alltid en viss anpassningsförmåga till nya sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Det är alltid en viss tidsförskjutning innan den nya ekonomiska kvantiteten slår om till en ny politisk kvalitet. Det tar tid innan medvetandet om att arbetslösheten inte är tillfällig; att åtstramningen ersatt den ständiga expansionen, trängt in i massorna. Och de överger inte sina gamla politiska partier förrän dessa i handling visat sin oförmåga att lösa den ekonomiska krisen, att få bukt med arbetslösheten och den sönderfallande ekonomin.

För att lösa krisen krävs att den politiska kraft, SAP, som idag klavbinder arbetarnas initiativkraft och kampvilja förlorar sitt grepp över arbetarklassen och efterträds av ett nytt revolutionärt arbetarparti – ett parti som inte baserar sig på parlamentariska kombinationer utan på en arbetarklass i kamp. Men stegen dit är många och mödosamma. Framför allt gäller det att inte glömma bort att det inte är socialdemokratin som kommer att bli det första offret när vårt nuvarande partisystem sparkas iväg till historiens sophög.

Vid en plötslig och katastrofal försämring av den ekonomiska situationen kan några stora företagskonkurser, kraftigt ökad inflation, arbetslöshetssiffror som börjar krypa upp mot en fjärdedel eller en tredjedel av den aktiva befolkningen, drastiskt försämrad lönsamhet för småföretag och jordbruk, en serie politiska skandaler, eller en kombination och ansamling av sådana och liknande faktorer bli den utlösande faktorn för systemets kris. Och då är det de borgerliga partierna som i första hand identifieras med det nuvarande systemet och som snabbast förlorar sitt stöd, oavsett om de sitter i regeringsställning eller inte.

Den tyska Weimarrepublikens undergång i början av trettiotalet är ett intressant och tragiskt exempel. Under loppet av några år förlorade de borgerliga partierna nästan hela sin bas till nazisterna. Arbetarpartierna förlorade bara några procent under den enorma nazistiska anstormningen. Detta trots en rent kriminell politik både från socialdemokraterna och kommunisterna. (Kommunisterna ägnade sig mest åt att bekämpa socialdemokratin och organisera valkampanjer i stället för att organisera en arbetarmilis och kämpa för en enhetsfront mellan arbetarpartierna mot nazismen. Socialdemokraterna klumpade ihop kommunisterna med nazisterna och försökte istället liera sig med historiskt utdömda borgerliga partier mot nazismen.)

1928 hade de två arbetarpartierna 40,4 % av rösterna, nazisterna 2,6 %. 1932 fick de två arbetarpartierna 37,3 % av rösterna, nazisterna 33,1 %.10 Det var de borgerliga partierna som måste gå under för att nazisterna skulle kunna samla de styrkor som krävdes för att krossa den arbetarrörelse som kapitalet inte längre hade råd med, ens i sin socialdemokratiska variant.

Arbetarklassens frånvaro

Vi befinner oss inte ännu ens i början av en sådan utveckling. Men den kan komma mycket snabbt. Under ytan har det skett djupgående förändringar i de politiska partiernas inre struktur och förhållande till de olika samhällsklasserna. Den viktigaste aspekten av denna utveckling, arbetarklassens frånvaro på den politiska scenen, kommer vi att behandla när vi tar upp socialdemokratin och övriga arbetarpartier. (Enligt partiforskningsgruppen är procentandelen regionala förtroendemän i partierna som är arbetare (m) 0 %, (c) 5 %, (f) 5 % och (s) 23 %. Den ”höga” siffran för (s) är en synvilla. Bakom den döljer sig i mycket fackpampar som inte utfört något produktivt arbete de sista tio åren. Andelen högre tjänstemän (35 %) talar den verkliga sanningen om vilka som bestämmer inom socialdemokratin.(11)

Alla opinionsundersökningar som gjorts visar att politikerföraktet ökar hela tiden. Förtroendet för politikerna blir allt lägre. Ett exempel – På frågan: ”De riksdagsmän vi väljer förlorar fort kontakten med vanligt folk?” svarar 67 % av de borgerliga väljarna ja och 75 % av de socialistiska väljarna instämmer. På frågan: ”De som sitter i riksdagen och beslutar tar inte mycket hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker?” instämde 68 % av de socialistiska väljarna (dvs SAP/VPK-röstande).(12)

Det är inte procentsiffrorna i sig som är intressanta. När det gäller opinionssiffror stämmer nog det gamla ordstävet ”som man ropar i skogen får man svar”. Det är förändringarna över tiden som säger något verkligt. Och där är trenden entydig.

Professorerna i statsvetenskap skaffar sig sömnlösa nätter på att grunna över vad i all världen detta kan bero på. Vi för vår del har en enkel förklaring. Yrkespolitikerna har inte kontakt med vanligt folk, och de struntar blankt i vad vanligt folk tycker och tänker så länge deras åsikter inte påverkar deras poster och löner. Klyftan mellan den borgerliga demokratins myter och den krassa kapitalistiska verkligheten börjar bli så stor att vanligt folk börjar få upp ögonen för den.

Politiken centraliseras

Andelen kommuner har minskat mycket kraftigt under efterkrigstiden: från ca 2 500 till 279 (1980).13 Det har medfört en drastiskt minskning av antalet människor med kommunala förtroendeuppdrag. Och inom de nya kommunerna har den politiska makten koncentrerats till heltidsanställda kommun- och landstingsråd, vars lönesättning utgår från vad den högst betalade tjänstemannen inom kommunen har i lön.

1980 gick taket inom landstingen för den direkta politikerlönen vid 226 332 kr.(14) Därtill kommer olika slags traktamenten och sammanträdesarvoden och, naturligtvis, feta politikerpensioner ifall man skulle råka bli utslagen i något val. Idag finns det nästan tusen anställda politiker inom kommunerna och landstingen. (Inberäknat alla som hade minst en halvtidslön direkt från kommunen var siffran 912 st, 1980. Därtill kommer ju riksdagsmännen (350 st) med sina feta löner och trevliga små pensioner.)(15)

Av de omkring 30 000 som sitter i olika kommunala nämnder och fullmäktige ägnar 84 % maximalt 24/tim i månaden åt kommunalfullmäktige.(16) Dvs att det i praktiken är de 900 yrkespolitikerna som sköter kommunalpolitiken. Det finns enligt den Kommunaldemokratiska kommitténs siffror ingen levande kommunal demokrati längre i landet. Det är den enda rimliga tolkningen av deras material.

Banden mellan väljare och valda har alltså blivit svagare genom att de valda minskat i antal, och klyftan mellan väljare och valda har blivit större. Det har vuxit fram en särskild kast av yrkespolitiker med lojaliteter mot den egna yrkeskåren, inte främst mot de som en gång valt dem. Det dröjer väl inte länge innan de bildar sin egen intresseorganisation för att mer effektivt och samlat kunna göra sina personliga intressen gällande – även om det kommer att skära i hjärtat på en fackföreningsfientlig moderat att gå med i ”facket”. Men varför skall bara några landstingsråd få över 200 000 i lön. Varför inte alla? Och varför skall man kunna röstas bort? Även om jag får pension så missar jag ju massvis med arvoden och traktamenten. Nej, de kommer nog att bilda sitt fack bara de får hållas.

De tre borgerliga partierna har officiellt 150 000 (m), 56 000 (Q och 140 000 (c) medlemmar (1978).(17) Men endast var tionde är beredd att arbeta aktivt för partiet inför t ex val. Antalet politiska förtroendeposter är enligt Kommunaldemokratiska kommittén som följer:

Riksdagen

350
Kommuner
fullmäktige

13 369
nämnder

31 325
lokala organ

1 159
Landsting
landstinget

1 705
nämnder

l 789
lokala organ

1 157 (18)

Eftersom de flesta i fullmäktige också sitter i en eller några nämnder torde antalet förtroendevalda politiker ligga på totalt omkring 30 000 i hela landet. Det motsvarar ungefär antalet aktiva partimedlemmar i de borgerliga partierna (åtminstone inför val var tredje år).

Socialdemokratin torde kunna mobilisera fler, framför allt genom sin kontroll över facket. Men det är ingen stor skillnad. Enligt den gängse socialgruppsindelningen så svarar Grupp l för 1/4, Grupp 2 för 1/2, och Grupp 3 för 1/4 av de förtroendevalda politikerna.(19) Det är inte liktydigt med termerna överklass, medelklass och arbetarklass men det pekar ändå på att arbetarklassen är extremt underrepresenterad. Och tittar man närmare på t ex socialdemokraternas listor så visar det sig ofta att bakom titeln arbetare döljer sig en heltidsanställd fackföreningsfunktionär.

Det är en grupp på några promille av befolkningen som sysslar med politik i någon form. Bland dessa dominerar anställda i olika politiska och fackliga organisationer och högre tjänstemän i offentlig tjänst. Partierna har förlorat eller håller i snabb takt på att förlora sina levande, organiska band med de klasser de representerar. Klyftan mellan väljare och valda blir på detta sätt störst inom arbetarpartiet SAP och VPK. För de borgerliga partierna är det ingen katastrof. De håller banden levande med den överklass de representerar; genom att delar av den högre tjänstemanna- och företagarkåren direkt ingår i dess aktiva medlemsbas.

Men för de borgerliga partiernas folkliga förankring utgör detta förhållande ett hot.

Partistöd och TV-monopol

Den bristande medlemsaktiviteten och frånvaron av folklig förankring kompenseras främst genom två förhållanden. För det första att partierna i allt ökad utsträckning får sin verksamhet betald av skattemedel. Och det är inga små summor med tanke på det fåtalet aktiva medlemmar i de olika partierna. De är uppdelade som följer: Partistöd inom landstingen ca 53 miljoner (1981), inom kommunerna ca 102 miljoner (l 980); utbildningsbidrag inom kommunerna 10 miljoner (1980); statligt stöd 70 miljoner (1980); summa direkt partistöd ca 235 miljoner kronor.(20) Därtill kommer presstödet som håller uppe för partierna nödvändiga tidningar. Summan börjar nu närma sig 1 000 miljoner. Därav går några promille till utomparlamentariska partiers tidningar. Arbetet och Svenska Dagbladet som är huvudorgan för socialdemokraternas respektive moderaternas parti får över 30 miljoner vardera.

Antalet yrkespolitiker som får sin lön betald direkt av staten (riksdagsmännen, kommunalråden m fl) ligger på omkring 1250 om man räknar med alla som har mer en halva sin lön för politiska uppdrag från staten. Lönekostnaderna (pensioner, direkt lön, traktamenten, resebidrag osv) ligger gissningsvis på minst 200 000/politiker. Det gör en sammanlagd kostnad tor staten på över en kvarts miljard kronor för politikerlöner. Till detta kommer de statliga bidrag som via studieförbunden slussas in i de politiska partierna, förutom diverse AMS-bidrag, bidrag för ungdomsverksamhet, osv.

Storföretagen stöttar på olika sätt upp de borgerliga partierna via olika bokförlag och reklamfirmor. De direkta bidraget (i kontant form) från storfinansen har de borgerliga partierna officiellt slutat ta emot. Men de har aldrig överstigit tio miljoner per valkampanj for de tre partierna (sammantagna.)(21) De direkta bidragen från medlemmar och väljare till partierna är i dessa sammanhang en droppe i havet.

Utan det statliga stödet skulle de nuvarande partierna inte mäkta med att upprätthålla en bråkdel av den verksamhet de har idag. Det gäller såväl de borgerliga partierna som SAP/VPK. Även om SAP har en säker finansieringskälla från fackföreningsrörelsen, brukar bidragen inte överstiga en tia per LO-medlem och år.(22) LO-medlemmarnas bidrag till SAP går nästan huvudsakligen via skattsedeln, vare sig de vill eller inte.

Den andra faktorn som håller uppe ett partisystem som uttömt stora delar av sin levande kraft är den statskontrollerade radion/Tv:n. I avsaknad av en politisk kultur – möten, debatter på basplanet, i bostadsplanet, i bostadskvarter och stadsdelar – är det Tv:n som formar de stora löntagarskiktens uppfattning av vilka politiska alternativ som finns, av vad som räknas som politik och vad som är politikens gränser. Till Tv:n äger inga nya partier tillträde; deras möten, demonstrationer, kampanjer och uttalanden tigs ihjäl om de inte är riksdagspartier. Under valet 1976 nämndes inte SKP:s, KAF:s eller KPMLr:s valmöten och politiska budskap trots att deras möten besöktes av uppemot tusen personer vardera. När däremot Ola Ullsten talar inför tre pensionärer och en hund på Sergels torg är TV där för att delge tittarna vad han har att säga. Endast de ”etablerade” partierna tillåts bre ut sig i debatter och informationsprogram. Ibland kan ett parti som Socialistiska Partiet i nåder få en kvart eller tjugo minuter för att förklara sina ståndpunkter, under en hel treårsperiod. Men förra valet var även det för mycket. Censuren går så långt att det t ex gått ut direktiv att inte nämna vänsterns demonstrationer vid nyhetstäckningen första maj.

Denna likriktning är naturligtvis en effektiv spärr för att hindra att nya, radikala alternativ tränger in i tittarnas medvetande. Jämför detta med läget för den revolutionära arbetarrörelsen i början av 1900-talet. Då var dagstidningarna det dominerande opinionsbildande mediet. Då kunde varje arbetarparti som nått en viss storlek ha en egen tidning för att föra fram sina åsikter. Idag är Tv:n det viktigaste mediet. Om ett parti som det Socialistiska skulle vara fräckt nog att sätta upp sin egen TV-station (om det till äventyrs skulle få fram pengarna) skulle de ansvariga arresteras och dömas till dryga böter och i sista hand till fängelse. Den verkliga åsiktsfriheten har alltså blivit effektivt beskuren sedan Tv:n gjorde sitt genombrott.

Begynnande instabilitet

Dessa faktorer – det ökande politikerföraktet, partiernas sviktande medlemsbas, dess beroende av understöd från staten, centraliseringen av politiken till allt tunnare skikt av människor – gör hela det politiska systemet instabilt. Det kommer inte att tåla de påfrestningar som en fördjupad ekonomisk kris kommer att ställa på det.

Symtomen börjar redan visa sig. De borgerliga partierna gnags i sina ytterkanter. Kärnan är redan rutten. Det ökande tvivlet på de ”egna” politikerna kommer inte till uttryck genom röstskolk. Tvärtom har röstdeltagandet nått rekordnivå under sjuttiotalet och tycks ha stabiliserats på en nivå på omkring 90 %. Orsakerna till detta är dels att Tv:n och dess debatter tränger in i alla hem på ett sätt som pressen aldrig kunnat göra. Dels har utbildnings- och organisationsnivån stigit under hela sjuttiotalet. Både TCO och LO har expanderat. Framför allt LO har inom många områden lyckats uppnå en nästan hundraprocentig facklig organisationsgrad. Det gör att nästan 100 % av den röstberättigade delen av befolkningen blir medveten om att det skall ske ett riksdagsval.

I själva valen har misstroendet mot politikerna främst kommit till uttryck genom röstning på nya borgerliga partier och genom ökad tendens till blankröstning. Antalet blankröster steg från 1/3 % 1976 till 1/2 % 1979. De borgerliga ”flumpartiernas” röstandel steg från 0,1 % till 0,4 %.” Det finns alltså redan idag en liten rännil av framförallt borgerliga väljare som inte kan förmå sig stödja något av de etablerade borgerliga partierna men ändå vill ha ett ”borgerligt” alternativ. Samtidigt har två nya politiska partier lyckats etablera sig i riksskala. De kan tillsammans räkna med flera hundratusen röster i årets val.

Både KDS och Miljöpartiet är borgerliga partier vars väljarstöd uttrycker ett misstroende mot de etablerade borgerliga partierna från deras folkliga bas. Miljöpartiet uttrycker den misstro mot den kapitalistiska kapitalkoncentrationen som Centern en gång försökte ge uttryck för. Men de tre borgerliga partiernas hårda, direkta uppknytning till storkapitalet gör dem allt mer oförmögna att tillgodogöra sig det missnöje som deras egen politik skapar. Och en förborgerligad socialdemokrati med dess centraliseringsmani och byråkratisering är inget alternativ för dessa borgerliga grupper. Men ännu är det enbart frågan om symtom, om begynnande bristningar i partiernas ställning.

Under samhällets yta sker också en begynnande polarisering av klasskrafterna. Denna polarisering går inte idag att direkt utläsa ut några valresultat. För att denna polarisering skall komma upp till ytan krävs ett kraftfullt nytt vänsteralternativ. Idag kan främst denna polarisering utläsas genom en attitydförändring hos bredare löntagarskikt. Två frågor kan belysa detta.

Andelen socialdemokratiska väljare som föredrar VPK som andra parti har vuxit under hela sjuttiotalet. Från 12% 1968 till 33% 1979.(24) De som hade ett borgerligt parti som andrahandspreferens minskade i motsvarande grad. Allt fler av de socialdemokratiska väljarna vänder alltså blicken åt vänster. Samma utveckling kan ses på den borgerliga sidan.

Moderaterna har ökat från 18% till 35% som andrapreferens för Folkpartiväljare och från 12 % till 27 % för Centerväljare mellan 1968 och 1979. Enbart mellan 1976 och 1979 års val ökade antalet väljare som endera kunde tänka sig att rösta på VPK som andra alternativ eller verkligen röstade på VPK från ca 15 % till 20 %.(25) Samtidigt minskar antalet väljare som kan tänka sig olika typer av regeringar över blockgränserna.(26) Trots denna grundläggande attitydförändring hos en stor minoritet av väljarna så riskerar VPK att åka ur riksdagen i år. Det finns en latent polarisering mot flyglarna i svensk politik men det är en långsiktig trend som inte är tillräckligt kraftig ännu för att ge utslag i förhållandena mellan partierna.

II SOCIALDEMOKRATERNA

Socialdemokratiska Arbetarpartiet är ett borgerligt arbetarparti – borgerligt därför att både dess program och dess praktiska politik är borgerliga. För den tvivlande torde det räcka med att peka på att den svenska kapitalismen under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet frodades som aldrig förr. Kapital och ägande koncentrerades på allt färre händer. Det är ett arbetarparti därför att det har sina rötter i den organiserade arbetarrörelsen. Hela LO står under en total socialdemokratisk kontroll. Men det är inget arbetarparti på grund av att dess partiaktiviteter i första hand bärs upp av arbetare. Det gör den inte. SAP är till sitt funktionssätt idag ett ganska renodlat funktionärs- och tjänstemannaparti.

Socialdemokratins utveckling

Det går att urskilja fyra avgränsade perioder i socialdemokratins utveckling. Den första från grundandet 1889 fram till partisprängningen 1917 då arbetarvänstern avspjälkades. Det var en tid av organisationsuppbygge och en politisk kamp som framförallt var centrerad kring kampen för den allmänna rösträtten och åttatimmarsdagen. Då bars partiets verksamhet upp av en bred arbetaraktivitet. Dess program var socialistiskt och även om en reformistisk praktik dominerade så fanns det en mycket stark vänster inom partiet. Men under denna tid växte också den funktionärs- och politikerbyråkrati fram som skulle bli kärnan i den socialdemokratiska flygeln av den splittrade arbetarrörelsen. Tjugotalet var en övergångsperiod, då man i praktiken hade övergivit alla planer på att bryta med kapitalet, men då man fortfarande var osäker på vilken politik som skulle föras. I mycket accepterade man den borgerliga nationalekonomins bedömningar och värderingar. Dess storhetstid inföll under det långa fyrtioåriga regeringsinnehavet från trettiotalet fram till sjuttiotalets början.

En expanderande kapitalism skapade de ekonomiska förutsättningarna för att samtidigt tillgodose storkapitalets behov och genomföra sociala reformer. De som fick betala var de utslagna småbönderna och andra mellangrupper som direkt drabbades av den ökade monopoliseringen av ekonomin. Men även stora delar av arbetarklassen fick betala ett högt pris när den rycktes upp från invanda miljöer i brukssamhällen och småorter och skyfflades ut i storstädernas betonggetton. Det kännetecknande för de stora socialdemokratiska reformerna (arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkringen, pensionerna) var att de var omfördelningsreformer inom arbetar- och löntagarkollektivet. De inkräktade inte på kapitalets makt. Tvärtom kunde de enorma ATP-fonderna lånas ut till olika företag och därmed ytterligare stärka de senares ställning. Det var en omfördelning från friska till sjuka arbetare, från unga till gamla, från arbetande till arbetslösa. I och med att reformerna finansierades genom produktivitetshöjningar, ökad produktion – inte genom en sänkning av den friska arbetarens lön utan genom en minskning av löneförhöjningarna efter skatt – så uppstod illusionen att socialdemokraterna omfördelat pengar mellan arbete och kapital.

Genom upprustningen på trettiotalet och den långa boomen efter kriget minskade också arbetslösheten kraftigt. Under sextiotalets rekordår upp stod t.o.m. brist på arbetskraft. Därmed kunde socialdemokratin framstå som skapare av den fulla sysselsättningen när det enbart var världsmarknadens expansion och det svenska kapitalets utmärkta läge på denna som skapade suget efter arbetskraft att exploatera.

Under denna tid hade också storkapitalet ett mycket svalt förhållande till ”sina” partier. SAF och andra borgerliga intresseorganisationer gav de borgerliga partierna ett nästan enbart pliktskyldigast stöd. Genom olika typer av informella överläggningar (”Harpsundsandan”) och samarbetsorgan utvecklades samarbetet mellan storfinansen och SAP:s och LO:s ledningar.

Arbetarvänstern krossades under expansionsåren 1950-65. Fackföreningarna förvandlades av den socialdemokratiska byråkratin till ”slagfält mot kommunismen”. Högkonjunkturen och det kalla kriget förintade nästan en hel generations socialistiska medvetenhet.

”Vänsteralternativet” (även om det inte var mycket till vänster) VPK fick vid valen 1956, 1960 och 1964 O % av förstagångsväljarnas röster. (Underlaget för dessa undersökningar är ganska små men trenden är ändå glasklar.) Vid de fyra valtillfällena 1970 till 1979 fick VPK 11 %, 12 %, 9 % och 11 % av förstagångsväljarnas röster.(27) Omkring 1968 ägde ett kvalitativt omslag i det politiska klimatet rum som fortfarande inte ännu helt har brutits.

70-talets reformer

Under den första halvan av 70-talet genomförde socialdemokraterna en serie reformer inom arbetsrätten. (Även om någon lag formellt antagits efter det att socialdemokraterna lämnat regeringen, rör det sig om ett socialdemokratiskt reformpaket). De införde lagen om anställningstrygghet, MBL, förtroendemannalagen, lagen om styrelserepresentation, arbetsmiljölagen, studieledighetslagen, den nya semesterlagen.

Lagarna hade olikartade syften och ursprung. Dels stadfäste de lagens form, en praxis som vuxit fram på de stora företagen under 1950- och 60-talen och generaliserade den för hela arbetsmarknaden. Dels utgjorde de ett försök att rycka undan grunden för den våg av vilda strejker som kom under början av sjuttiotalet. LKAB-strejken 1969-70 var en traumatisk upplevelse för socialdemokratin. De 5 000 gruvarbetarnas strejk ryckte undan dimridåerna om de ”nöjda” arbetarna, om de oavbrutna förbättringarna på arbetsplatserna, och blottlade ett jäsande missnöje med arbetsvillkor och arbetsförhållanden hos stora arbetsgrupper.

Den efterföljande strejkvågen visade att en farlig klyfta höll på att utvecklas mellan de fackliga medlemmarna och de fackliga ledningarna.

”Reformvågen tillgodosåg också politiska behov hos socialdemokratin mer direkt. MBL (lagen om medbestämmande) utlovades som ”århundradets reform” som radikalt skulle ändra på maktförhållandena inom företagen. Lagen gav fackbyråkratin förhandlingsrätt om allting, beslutanderätten över ingenting. Genom att lagen om Arbetsdomstol införlivades med den nya medbestämmandelagen ställde sig nu socialdemokratin bakom hårdare repressalier mot strejkande arbetare. Denna lag införde av en borgerlig regering, 1928, och som SAP lovade att avskaffa, så fort de kommit i regeringsställning försämrades nu ytterligare. Det blev inte längre tillåtet för andra fackföreningar att stödja arbetare som strejkar vilt. Inte heller var det tillåtet att strejka vilt under avtalslöst tillstånd. Den nya MBL-lagen gav också klartecken för att sparka strejkande arbetare. Även lagen om anställningstrygghet ger klartecken för att sparka strejkande arbetare. I förarbetena till Förtroendemannalagen sägs rent ut att om en facklig förtroendeman uppmanar till ”olagliga” påtryckningsaktioner så är detta skäl nog till avsked. För den politiska kampen under 80-talet kommer dessa lagar att ha stor betydelse. Effekterna av lagarna kan sammanfattas i fyra punkter.

1. Förstärkt ställning för arbetarna

Totalt har de olika lagarna inneburit en förstärkning av den enskilde arbetarens ställning på arbetsplatsen (så länge han inte strejkar eller på annat sätt försöker agera självständigt och’ tillsammans med andra arbetare). Det finns mindre utrymme för godtycke och översitteri från företagets sida och större möjligheter att få ledigt för studier och liknande. Det finns vissa begränsade möjligheter att förbättra arbetsmiljö och arbetsorganisation.

Anställningstryggheten för den enskilde arbetaren har stärkts (så länge företaget inte går dåligt). Den femte semesterveckan är naturligtvis också en förbättring. Inga arbetargrupper upplever lagarna som något slag av omvälvning av deras position på arbetsmarknaden. Men uppenbart stärker lagarna de tendenser som undergräver de ”patriarkaliska” förhållandena på företagen. Den enskilde arbetaren står starkare mot företaget i konflikter med arbetsledning och liknande (under förutsättning att facket stödjer honom).

Reformerna har varit billiga men inte gratis. De har inneburit ett påslag på totalt 4-6% av företagens totala lönesumma. (Semesterlönen har gått upp från 9 till 12 % av lönesumman; lönerna till de fackliga förtroendemännen från 0 % på småföretagen utan någon facklig verksamhet till l % av lönesumman på storföretag som Volvo.)

I mycket har lagarna bara juridiskt bekräftat en praxis som redan fanns på storföretagen. Däremot slår lagarna mot småföretag. Att en viss procent är studielediga, på fackliga förtroendeuppdrag, sjuka eller föräldralediga är överkomliga besvär på ett företag med tiotusen anställda. Ett företag med l O anställda kan få svårigheter att organisera arbetet effektivt om olika typer av ledigheter hopar sig. Dessutom tvingas ägaren, som i små och mellanstora företag också är arbetsledare, motivera och förhandla om alla viktigare beslut om produktionen som han fattar. Och det är naturligtvis inte lätt för en som är van vid att bli åtlydd utan diskussion. Nu blir han åtlydd först efter diskussion och förhandling. Och det upplevs naturligtvis som ett enfaldigt slöseri med tid och förskräckligt byråkratiskt.

SAP:s samförstånd med storföretagen har retat upp de stora företagargrupperna. Även om storföretagen dominerar industrin så är de mellanstora och små företagarna de allt dominerande grupperna till sin numerär.

2. Byråkratin stärks

Den andra effekten har varit att fackföreningsbyråkratins ställning har stärkts, såväl gentemot företaget som gentemot arbetarna.

Innan förtroendemannalagen genomfördes ägnade sig ofta klubbordförandena och andra styrelsemedlemmar i de största verkstadsklubbarna på heltid åt facklig verksamhet – en verksamhet som enligt lokala överenskommelser betalades av företaget. Men det var inte många. Idag har lagen medfört att den fackliga byråkratin kunnat förstärkas (det finns cirka l 200 anställda funktionärer inom LO om byggnadsmättekniker räknas bort)(28) med flera tusen heltidsfunktionärer, som å ena sidan befinner sig direkt på de enskilda företagen, å den andra inte belastar förbundskassorna. Enbart på ett företag som Volvo i Göteborg går det uppemot 50 personer på heltid eller nästan heltid för facklig verksamhet inom Metalls område.

På storföretagen har man under senare delen av 70-talet kunnat bygga upp fungerande organisationer under klubbarna (som innan ofta svävade fritt i luften mycket högt ovanför medlemmarnas huvuden). Gruppstyrelser i verkstäderna, kontaktombud på förmansområdena har vuxit fram. Tiotusentals skyddsombud, kontaktombud och styrelsemedlemmar har kunnat dras in i den socialdemokratiska indoktrineringsapparaten. Studieledighetslagen och förtroendemannalagen har skapat möjligheter till betalda kurser och cirklar för att hårdare knyta upp de som nu väljs till de lägre fackliga posterna. Något ideellt engagemang krävs inte längre. Allt sker på betald arbetstid. Skyddsombudens antal och ställning har stärkts. MBL och arbetsmiljölagen har givit det lokala facket ökat manöverutrymme för att inom klassamarbetets ramar skrapa fram marginella förbättringar för medlemmarna.

3. Klassamarbete

För det tredje har klassamarbetet nått nya höjder eller rättare sagt sjunkit ner ett par nivåer. Olika typer av samarbetsorganisationer som informationskommittéer och styrelserepresentation finns nu långt ner i de enskilda verkstäderna. Förhandlings- och informationsträffarna mellan fackets och bolagets representanter har ökat lavinartat. Detta har blivit ett utmärkt medel, inte för arbetarnas inflytande över företaget, utan för företagets inflytande om inte över arbetarna så över deras representanter. Genom olika kommittéer, styrelsemöten och förhandlingar skolas fackets representanter in till att se sakerna ur bolagets synvinkel. Facket tvingas in i ett läge där allt ses utifrån vinstens och marknadens behov. Det enskilda företaget blir fackets enda referenspunkt för fackliga bedömningar. Klubbordföranden får till slut höra företagets synpunkter hundra gånger medan medlemmarnas åsikter kommer fram en gång eller inte alls. Det finns naturligtvis undantag i denna utveckling. Men detta är den spontana dynamiken.

4. Antifackliga lagar

Den fjärde, viktigaste och mest avgörande effekten på sikt är den förstärkning av den antifackliga lagstiftningen som MBL, Förtroendemannalagen och LAS (lagen om anställningstrygghet) inneburit. Enligt dessa lagar är en vild strejk om den varar under en längre tid ett giltigt skäl för uppsägning. Olika typer av fackliga påtryckningsaktioner som strejk, maskning eller andra kollektiva påtryckningsåtgärder vid förhandlingar medför att arbetarna kan släpas inför arbetsdomstol och dömas till böter och skadestånd. En facklig förtroendeman kan avskedas omedelbart om han uppmanar till vild strejk. Fackliga företrädare som fått information om t ex kommande nerläggningar och avsked kan beläggas med munkavle av företaget. Om facket på en fabrik stödjer en strejk på en annan fabrik kan facket bötfällas. Strejker är inte ens tillåtna under avtalslöst tillstånd (om inte LO-ledningen ger sitt tillstånd, och de lär den inte göra).

Antalet våldsmedel som kan sättas in mot arbetare som slåss för sina intressen utanför den fackliga byråkratins kontroll har kanske inte ökat men de har slagits fast i lagar som föreslagits och formulerats av fackföreningsbyråkratin. Det är ju framförallt LO som drivit på de olika nya lagarna på arbetsmarknaden.

Sekter av KPMLr:s typ bagatelliserar effekten av den här typen av lagstiftning. Sanningen är att den är ett svårt hinder för all facklig kamp. Den är ett fruktansvärt vapen, inte bara för företaget mot arbetarna, utan också för fackbyråkratin mot dess kritiker från vänster. Att betala några hundra i böter är en sak. Att få sparken i en lågkonjunktur utan chans att få ett nytt jobb när man har familj att försörja är en helt annan och betydligt allvarligare sak.

De antifackliga lagarna kommer att sättas ur spel, men inte förrän de strejkandes antal uppgår till hundratusenden och när varje stämning eller avskedanden besvaras med nya strejker. De femtusen strejkande gruvarbetarna på LKAB blev inte släpade inför någon arbetsdomstol, inte heller skogsarbetarna under sin stora och långa strejk -75. Detta fastän bägge var olagliga. De var för många och hade för starkt stöd inom arbetarklassen i stort. Verkligheten tar överhand över juridiken när styrkeförhållandena för arbetarna är gynnsamma, inte annars. Men vägen till ett sådant styrkeförhållande, då företagen inte kan eller vågar använda sig av klasslagstiftningen är lång och hård. Och ett av de svåraste hindren är just denna lagstiftning.

Idag är möjligheterna för företag och fackbyråkrati att slå sönder och splittra en strejk på ett företag stora. Det är nästan omöjligt för fackliga förtroendemän att använda sig av klasskampsmetoder för att driva igenom fackliga krav utan att riskera få sparken och/eller bli uteslutna ur facket. I dagens Sverige går de fackliga förtroendemännen och gömmer sig när det blir strejk – i bästa fall. Annars kan man se dem frenetiskt gå runt för att slå ner den. I andra länder går de fackliga förtroendemännen i spetsen för strejkerna. Det är därför de är valda av sina arbetskamrater. Tröskeln som en svensk arbetare måste passera innan han ser en strejk som den mest effektiva vägen att driva igenom sina fackliga krav är mycket högre.

Reallönesänkningarna och andra attacker på hans sociala rättigheter måste gå mycket längre än i jämförbara länder innan han öppet sätter sig till motvärn. Men genom det högre tryck som ackumuleras under tiden kommer den svenska arbetaren att bli desto våldsammare och snabbare gripa omkring sig och få efterföljd.

Genom den kombinerade verkan av de antifackliga lagarna och fackföreningsbyråkratins stärkta ställning hamnar de som står för socialism och klasskamp på arbetsplatserna i en svår och utsatt position. Klassamarbetet blir ju sin egen belöning. De som försöker kämpa bestraffas omedelbart på olika sätt. Det som nästan aldrig prövas kan heller inte så lätt få någon efterföljd. Men myntet har ju två sidor. En facklig opposition på klasskampsgrund har också möjligheter att utnyttja de lagar och förhandlingsformer som socialdemokratin utnyttjar och dessutom gå lite längre, tänja lite på klasslagstiftningen, alltid understucket vifta med hotet om aktioner inför lägre chefer och underhuggare. Och det finns andra påtryckningsåtgärder än direkt strejk som företaget inte så lätt kan komma åt. Så bilden är inte entydigt mörk.

Socialdemokratins fjärde period

Socialdemokratins fjärde utvecklingsperiod inleddes med regeringsskiftet 1976. Fram till dess hade inte heller Sverige drabbats av den internationella nergången i världsekonomin särskilt hårt. Tvärtom såg ju landets arbetare sin standard kraftigt förbättras under sossarnas sista år vid makten. Vad som är det mest frapperande är kraftlösheten och perspektivlösheten i socialdemokratins oppositionspolitik. Socialdemokraterna har under de sista sex åren inte kunnat samla sig till att utveckla ett seriöst alternativ till den borgerliga regeringspolitiken. För de sex brant stigande kurvorna som de brukar ta fram för att visa den borgerliga regeringens oduglighet har de själva inga botemedel. Det botemedlet som den hårda delen av borgerligheten förespråkar, stora lönesänkningar, social nedrustning, ökad arbetslöshet, kan de med hänsyn till sin väljarbas idag inte förespråka öppet. Därför har de mest blivit frågan om homeopatimedicinering från SAP:s sida.

Budgetunderskottet har man inte på något sätt visat hur man skall kunna reducera. Det rör sig på sin höjd om en förstärkning på några miljarder när underskottet är uppe i 70 miljarder. Tvärtom har man ju spätt på underskottet genom att gå med på en skattereform som kommer att ge höginkomsttagarna nära 9 miljarder.(29) Underskottsbidragen som är uppe i 28 miljarder och ständigt ökar till höginkomsttagarnas fromma, vill man ha kvar osv.

Underskottet i handelsbalansen kan man inte heller anvisa någon annan väg att lösa än genom framviskade paroller om att köpa svenskt. Deras förslag om importrestriktioner inom vissa branscher skulle öka underskottet eftersom det skulle leda till repressalier från andra länder mot svensk export.

Nergången i industriinvesteringar tänker man försöka avhjälpa med löntagarfonder, en liten statlig satsning på investeringar inom byggnads-, transport- och energisektorerna.

Räknar man ihop vad de föreslår skulle det ändå bara hjälpa marginellt och tillfälligt. De grundläggande orsakerna – den vikande efterfrågan på världsmarknaden, den för kapitalet allt låga lönsamheten och den svenska industrins allmänt försämrade konkurrensläge i vissa av ekonomins nyckelsektorer kan man inte anvisa någon väg ur annat än allmänna fraser om behovet att öka vinsterna.

Det enda seriösa alternativet för att få igång industriinvesteringarna är i dagens läge förstatliganden av alla storföretag och banker under fackets kontroll och upprättandet av en ekonomisk plan för hela landet. Då slapp landets arbetare se miljarder av deras skattepengar bortkastade till fåfänga mutor till storföretaget för att förmå dem att investera.

• Inflationen kommer en politik enligt socialdemokratisk modell att direkt förvärra. Genom att höja momsen och inte göra något åt budgetunderskottet kommer inflationen bara att späs på.

• Arbetslösheten. Här vill man tillfälligt stoppa försämringen för de redan arbetslösa, skapa mer beredskapsjobb och ge ytterligare gåvor till företagen för att de skall anställa ungdomar. Några nya jobb skapar inte denna politik. Det enda som direkt skulle dränera den höga arbetslösheten är införandet av sextimmarsdag med bibehållen lön. Detta går de emot fastän det står i deras eget partiprogram. Och mot den stora strukturarbetslösheten som kommer under åttiotalet har de inga åtgärder. Alla de som kommer att sparkas på grund av robotisering, datorisering och automatisering har ingen hjälp att vänta från socialdemokratin. Man går till och med emot införande av ett fackföreningarnas veto mot ny teknik.

• Standardsänkningen. Här har man inga löften alls till arbetarna i produktionen. Tvärtom betonar man att det behövs uppoffringar från alla samtidigt som det är nödvändigt att öka vinsterna. Man vill värna om de ”svaga” grupperna. För de som alltid får betala notan för allting i vårt samhälle – arbetarna – har man inga löften alls om nya reformer.

Om socialdemokraterna vinner valet så gör de det på grund av marginalväljarnas besvikelse över borgarregeringen; inte för något positivt de själva har att komma med. Hela deras politik är defensivt präglad. Tom deras eländiga löntagarfonder som inga andra än fackpampar vill ha och som skulle vara deras offensiva kort inför 80-talet är bara en belastning och ger borgarna ytterligare ammunition.

III SOCIALDEMOKRATI UTAN ETT EGET ALTERNATIV

Socialdemokratin är uppenbarligen inne i en svår perspektivkris. Efter det att regeringsinnehavet förlorades är det oförmågan till omprövning och omvärdering av den hittills förda politiken som är mest slående. Visst finns det en självrannsakan när det gäller sättet att föra ut politiken. Inom SAP:s ledning är man pinsamt medveten om att den bild av partiet som ett pamp- och överhetsparti som många har, är skadligt för röstvärvningen. Men någon djupgående självprövning och uppbrott från gamla positioner som t ex Bennflygeln inom det engelska Labour står för finns inte inom partiet.

Vad som framför allt skakat om SAP är SAF:s och de borgerliga partiernas hätska kampanjer mot löntagarfonderna och deras begynnande kritik av fackföreningarnas ställning. Gunnar Nilsson, LO-ordföranden, sammanfattade arbetarbyråkratins oro inför de nya tiderna på TCO:s kongress.

”Inte på 50 år har den svenska fackföreningsrörelsen varit utsatt för en så intensiv agitation som idag, sade Gunnar Nilsson och tyckte att det känns hemskt.”

”Det känns särskilt angeläget att betona vikten av starka fackliga organisationer just nu när vi upplever hur antifackliga stämningar växer sig starka . . . det som är mest oroande, helt bortsett från löntagarfondsdebatten, är att det från arbetsgivare- och högerhåll sprids en allt mer intensiv propaganda mot facket.”

”Gunnar Nilsson menade att denna utveckling är mycket farlig.”

”Sedan lång tid har vi upprättat noggranna regler för förhållandena på vår arbetsmarknad.
De reglerna innebär att arbetsmarknadsparterna respekterar varandra och tom arbetar för att också motparten skall vara en stark organisation.
Många gånger har fackliga organisationer uppmanat arbetsgivare att ansluta sig till arbetsgivarorganisationer för att det underlättar ett vettigt förhållande.” (Göteborgs Posten den 30 juni 1982)

Socialdemokratins ställning inom arbetarklassen grundar sig på de sociala reformer man genomfört och på faktumet att man i utbyte mot klassamarbetet fått vissa eftergifter från kapitalet. Det räcker att jämföra arbetarnas sociala rättigheter i länder som har en stark socialdemokrati med USA för att inse skillnaderna. Skydd mot godtyckliga avskedanden, pensioner som går att leva på, semestrar, statliga sjukförsäkringar för alla är inga små saker i en arbetares liv. Att de köps genom att utnyttja utrymmet i en växande ekonomi gör de inte mindre angelägna för den enskilde arbetaren.

Borgerlighetens attacker mot den ”offentliga” sektorn, urgröpningen av de sociala reformer som genomförts (pensioner, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring) och ifrågasättandet av fackbyråkratins starka ställning på arbetsmarknaden är framtvingade av den ekonomiska krisen. För att bevara den svenska kapitalismen krävs en kraftig sänkning av kostnaderna för arbetskraften. Detta kan göras genom att kombinera en sänkning av de direkta reallönerna, men en minskning av företagens ”indirekta” utgifter till staten genom att skära ned utgifterna för sjuka, gamla och arbetslösa, och en disciplinering av arbetskraften för att höja effektiviteten genom att minska anställningstryggheten (genom ökad arbetslöshet, provanställningar etc). Dilemmat för socialdemokratin är att den också ”inser” att vinsterna och effektiviteten behöver höjas för kapitalet. Men om socialdemokraterna skulle höja dessa på det vis som SAF och moderaterna vill skulle de börja förlora sitt stöd i arbetarklassen.

Normalt skulle man ha löst dilemmat genom att ge vänstern inom partiet ökad tyngd och inflytande, genom att anta ett frasradikalt program för att ”bekämpa” kapitalismen och den vägen mobilisera sin folkliga bas. Väl i regeringsställning skulle programmet säljas ut och man skulle under ”hänvisning” till nationalekonomiska realiteter genomföra en egen åtstramningspolitik. Denna väg är stängd för den svenska socialdemokratin. Den har genomgått en så djupgående inre omvandling från ett reformistisk arbetarparti med en aktiv arbetarbas till ett reformistisk arbetarparti utan någon aktiv arbetarbas att tyngdpunkten i partiet förskjutits. Idag är SAP ett parti vars aktiva medlemmar består av tjänstemän, yrkespolitiker, och fackliga funktionärer. Andelen medlemmar som arbetar på verkstadsgolvet åtminstone halvtid är marginell.

Försvagad arbetarbas

Antalet aktiva partiarbetare är litet. Antalet partimedlemmar är idag ca 1,1 miljoner; på papperet en mycket imponerande siffra. Men det är på pappret. Av dessa är ca 300 000 enskilt anslutna. De övriga 800 000 är kollektivanslutna genom sin fackförening.(30) En viss dubbelräkning förekommer säkert också. Andelen av de kollektivanslutna som skulle gå med i partiet som enskilt anslutna om kollektivanslutningen upphört är naturligtvis svår att beräkna. Men en skattning ger en siffra på omkring 50 000. Av de 12000 LO-medlemmarna på Volvo Göteborg är ca 800 medlemmar i den socialdemokratiska fackklubben. Av dessa 800 är bara en liten minoritet politiskt aktiva.(31) Men det skulle ge en snittsiffra på lite över 6 % av arbetsstyrkan som är beredd att gå med i partiet, 6 % av 800 000 är 48 000.

Den socialdemokratiska partiapparaten på Volvo Göteborg är landets största men andelen invandrare och ungdom är mycket större än på en genomsnittlig arbetsplats. Så andelen som är beredd att frivilligt anslutna sig till partiet är säkert större på mindre bruksorter och mellanstora industrier. Men även om man fördubblar procentsatsen blir andelen verkliga partimedlemmar ändå inte större än ca 300 000 + 100 000 av de kollektivanslutna som skulle varit medlemmar utan kollektivanslutning. I rådslaget om löntagarfonder deltog ca 20 000 personer. Enbart var tionde medlem av de parlamentariska partierna är beredd att ställa upp vid valen. För socialdemokratin skulle det innebära ca 40 000 medlemmar som på något sätt skulle vara beredda att arbeta aktivt för partiet åtminstone var tredje år. Andelen som regelbundet går på partimöten, deltar i regelbundna medlemsmöten osv är naturligtvis mycket mindre. På Volvo i Göteborg är antalet som orkar gå på den socialdemokratiska fackklubbens årsmöte inte ens 50 st och motsvarar ganska bra antalet fackföreningsfunktionärer som går heltid eller åtminstone halvtid på olika fackliga uppdrag och som därför har intresse av att bevaka mötet. Andelen arbetare i produktionen som går på medlemsmötena på denna Nordens största arbetsplats, är säkert inte 10 personer, dvs mindre än l promille av arbetsstyrkan.(32)

Andelen förtroendevalda politiker i kommunerna har minskat mycket kraftigt de sista 25 åren. Idag finns det som tidigare nämnts ca 30 000. Knappt hälften av dem är socialdemokrater. Men som vi påpekat är aktiviteten bland de valda till kommunalfullmäktige i de flesta val låg. Det mesta sköts av heltidsanställda yrkespolitiker. I Konsum fanns det 1972 ca 11 000 förtroendeuppdrag. Nästan samtliga vara besatta av socialdemokrater.(33) I hyresgästföreningen är också de flesta platser besatta av socialdemokrater. Det fanns ca 2 000 kontaktkommittéer 1976.(34)

Den stora reserven för socialdemokratin finns ute på arbetsplatserna. Det finns över 20 000 fackliga grundorganisationer och flera hundra tusen fackliga förtroendemän som via den fackliga apparaten skolas in i den socialdemokratiska politiken. Enligt Anners går partitidskriften Aktuellt i Politiken ut i ca 130000 exemplar. Den socialdemokratiska månadstidskriften Tiden kommer ut i ca 9 000 exemplar. Det finns ca l 800 heltidsanställda funktionärer inom LO (därav ca 600 mättekniker inom byggnads). Till detta kommer alla de som största delen av sin arbetstid är av företaget betalda fackliga förtroendemän. Deras antal är svårt att beräkna men en mycket grov skattning ger mellan 2 000 och 5 000 personer. (Volvo’ Göteborg har ca 0,5 % av arbetskraften som arbetar minst halvtid för facket. Men där ligger man antagligen högst i landet. På många medelstora industrier är det kanske bara två, tre stycken.) Till detta kommer funktionärer och förtroendevalda i tjänstemannafacket som i många fall är socialdemokrater. Dessutom tillkommer alla av ”rörelsen” anställda funktionärer och högre tjänstemän. Konsum, OK, RESO, Folksam, ABF, HSB, Hyresgästföreningarna, Verdandi avlönar ganska många högre tjänstemän och funktionärer. Så finns det också redaktörer för A-pressen, Arbetet och Aftonbladet. Antalet heltidsanställda politiker (Riksdagsmän, kommunalråd osv) är ca 600 (ca hälften av alla).

En betydande minoritet av statsförvaltningens toppar, landshövdingar, general- och byrådirektörer är aktiva socialdemokrater. Deras poster är i de flesta fall ett resultat av den socialdemokratiska partiboken. Framförallt är de grenar av statsapparaten som ursprungligen var en del av arbetarrörelsen – försäkringskassorna, akassorna och hela deras överbyggnad (AMS, pensionssystemet osv) – av naturliga orsaker full av aktiva socialdemokrater i beslutande ställningar. Dessa delar av arbetarrörelsen införlivades ju direkt i statsapparaten av de socialdemokratiska regeringarna.

Framför allt under de senaste årtiondena har dessutom ett mångförgrenat utrednings- och samarbetssystem brett ut sig. Gränserna mellan stat, intresseorganisationer och partier har fläckvis börjat suddas ut. Som nämndes förut är redan delar av arbetarrörelsen införlivade med staten. Idag formas lagförslag genom ett vitt förgrenat utredningssystem som sysselsätter hundratals om inte tusentals personer. Statsförvaltningen, de fackliga organisationerna, arbetsgivarföreningarna och tjugotalet andra organisationer ger sina synpunkter, trycker på och kompromissar inför de olika lagförslag som skall antas av riksdagen. I sista hand bestäms ramarna för detta av vad storföretagen kan smälta. Här formas mentaliteten hos de socialdemokratiska politikerna, här formas deras världsbild.

Summerar man ihop detta och ställer det mot en skattning av antalet aktiva medlemmar får man fram ganska förfärande siffror för att komma från ett arbetarparti: Antalet partimedlemmar: l 100000; antalet medlemmar utan kollektivanslutning: 400 000; 10 % aktiva vid val osv: 40 000; deltagare vid rådslag om löntagarfonder: 20 000; prenumeranter på Aktuellt i politiken: 130 000; prenumeranter på Tiden 9 000. En mycket grov skattning skulle placera antalet verkliga partimedlemmar (de som går på partimöten, ställer upp till olika förtroendeposter, försöker påverka partiets politik osv) till ca 20 000. Fördubblar man har man en ordentlig säkerhetsmarginal.

Mot detta skall ställas de som direkt går att på något sätt märka ut som aktivister – ca 15 000 i olika kommunala uppdrag. Överlappningen mellan olika typer av uppdrag är säkert stor, men till detta kommer Verdandi, Unga Örnar, ABF osv. Till de tjugotusen verkliga medlemmarna måste alla de som är yrkesmässigt beroende av ett socialdemokratiskt partiengagemang räknas. Det rör sig om ca 4 000 – 7 000 fackliga funktionärer på olika nivåer, ca 600 yrkespolitiker anställda av stat och kommun – dessa utgör självfallet partiets verkliga kärna. Alla de anställda på högre nivå i de olika socialdemokratiskt kontrollerade affärsföretagen och ideella rörelserna, antalet direktörer, funktionärer och ombudsmän måste uppgå till flera tusen. Till detta kommer tjänstemännen i den högre statliga byråkratin och kommunala förvaltningen vars arbete har en mer politisk karaktär och där många har sitt arbete tack vare politiska meriter. (I detta skikt har naturligtvis de borgerliga partierna stor dominans, men antalet socialdemokrater i detta skikt räknas i tiotals procent. Under alla förhållanden blir det flera hundra personer.) Som kronan på verket kommer alla politiskt anställda i den socialdemokratiska pressen. Räknas dessa grupper samman gör man upptäckten att grupper över tiotusen av socialdemokratins aktivister tillhör dessa grupper. Och antalet aktiva var ju inte alltför stort.

Redan av en sådan schematisk och grov sammanräkning och sammanställning framgår det att antalet aktiva arbetare i arbetarpartiet måste vara försvinnande litet. Frågan är om det bland de som aktivt är med och påverkar politiken genom ett regelbundet engagemang finns några arbetare över huvud taget. Det finns ett antal undersökningar om detta som bekräftar resultatet av en enkel sammanräkning.

LO-tidningen har gjort en stickprovsundersökning som redovisas i nr 4 och 5 -82 av tidningen. LO-tidningen sammanfattar vad de kommit fram till:

”I kommuner och i partier är det medelålders, relativt välutbildade och välbeställda män, ofta tjänstemän i offentlig förvaltning som styr tillsammans med heltidsanställda politiker och ett växande skikt organisationsproffs, som avdelats politiska uppdrag för sin organisations räkning.

För direktörer i handelskamrar och branschföreningar eller ombudsmän i partier och intresseorganisationer har politiken blivit en kvalificerad deltidssyssla, en del av den yrkesmässiga verksamheten. Numera kan man vara förtroendevald i hela sitt liv. Denna utveckling avspeglas i vårt stickprov. Det är yrkespolitiker på hel- och deltid och tjänstemän som har den beslutande makten i de socialdemokratiska församlingarna.- Jag har en känsla av att arbetarna blir färre inte bara i partiarbetet, utan också inom sidoorganisationer som ABF, KF osv säger Skånes LO-ordförande Einar Ericsson.” ”När LO-tidningens siffror publicerades förra gången (för 3 år sedan) var resultatet för Värmlands del nedslående. På poster där det borde ha suttit metall- och skogsarbetare fanns det mest yrkespolitiker, arbetsförmedlare, lärare och läkare”. ”Bara en av totalt undersökta s-församlingar har arbetarmajoritet. I exempelvis partidistriktets styrelse finns inte en enda arbetare. I Skåne är det inte stort bättre. För tre år sedan gjorde LO-tidningen en liknande undersökning. Redan då var arbetarrepresentationen dålig. Sedan dess har den blivit sämre i ungefär hälften av de undersökta församlingarna.”

Dystra som siffrorna är så talar ändå inte LO-tidningen om hela sanningen. De pekar visserligen på hur statistiken överdriver den fåtaliga arbetarrepresentationen i SAP. När de behandlar Skåne skriver de:

”I SAP-distriktets styrelse är bara 2 av 15 arbetare. Det är samma nedslående resultat som i den förra undersökningen. Av fullmäktigeledamöter är det endast 41 % som fortfarande står i produktionen . . . Hälften av ledamöterna är visserligen LO-anslutna men många av dem är inte längre verksamma i sina gamla jobb. 16 har blivit kommunalråd, lika många har blivit ombudsmän, 3 är riksdagsmän, l fastighetschef och en arbetsförmedlare. Även i Skåne innehåller landstingets s-grupp många avhoppare. Hälften av de socialdemokratiska ledamöterna – 55 personer – är LO-anslutna. Men av dessa har 25 blivit kommunalråd, ombudsmän etc. Idag är dock drygt var fjärde landstingsledamot arbetare”.

Men de glömmer bort att de arbetare som är kvar efter att kommunalråd och ombudsmän med falsk varubeteckning rensats ut inte heller står i produktionen i de flesta fall. De är fackliga förtroendemän på betald arbetstid enligt förtroendemannalagen. Artiklarna finns naturligtvis inte publicerade för att driva på ”proletariseringen” av SAP utan som ett led i kampen om de politiska posterna. Fackföreningsbyråkratin håller på att bli undanskuffade av de högre tjänstemännen från SAP:s ledande organ ur de valbara posterna till kommuner, landsting och riksdag. Arbetarparti utan arbetare?

Bilden klarnar ytterligare om vi går till en artikel som publicerats i tidskriften Arkiv nr 7 – 8, ”De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen”. Här är underlaget från 1970 men utvecklingen har entydigt gått i samma riktning – arbetarna armbågas ut från socialdemokratin. I några tabeller visar artikelförfattaren klassammansättningen i de olika partierna.

Det kännetecknande för samtliga partier 1970 var att arbetarnas andel sjönk ju högre upp i partiet man kommer. För socialdemokratin var det frågan om en extrem tendens, l % av befolkningen tillhör kategorin större företagare, högre tjänstemän. 35 % av de regionala förtroendemännen inom socialdemokratin tillhörde denna grupp. Dvs att den rena överklassen var överrepresenterad 35 ggr i de ledande organen på denna avgörande nivå. Där avgörs t ex vilka som skall till riksdagen.

Arbetarna var 23 % fastän de är en majoritet av befolkningen. Vad gäller antalet medlemmar var dock arbetarna fortfarande i klar majoritet inom partiet. Men även här döljer rubriken ”arbetare” folk som inte gör ett handtag i produktionen utan är fackliga förtroendemän på heltid, fackliga funktionärer osv. För att klargöra de verkliga förhållanden skulle man tvingas följa upp varje enskild individ som betecknar sig själv arbetare i undersökningen.

Liksom giftet i naturen anrikas överklassen i SAP ju högre upp i näringskedjan man kommer. Bilden bekräftas om man tittar på kommuner och landsting. I kommuner fördelar sig de förtroendevalda till de kommunala uppdragen så att socialgrupp l utgör 1/4, socialgrupp 2 utgör 1/2 och socialgrupp 3 utgör 1/4. Landstingspolitikerna fördelar sig på socialgrupper så att socialgrupp l utgör 44 % av landstingsledamöterna och 35 % av nämndledamöterna, socialgrupp 2 utgör 47 resp 55 %. Socialgrupp 3 utgör 9 resp 10%.35 Uppdelningen är inte partivis men tendensen är ändå så kraftig att SAP måste vara en del av den.

Att fackfunktionärer, redaktörer, riksdagsmän och andra småborgare dominerar den socialdemokratiska partiapparaten och politiken är inget nytt fenomen. Detta faktum är ju den materiella grunden till arbetarrörelsens urartning och övergången till försvar för kapitalism.

Dessa herrar lever i en annan värld än den vanlige arbetaren. De lever av istället för arbetarrörelsen. Vad som hänt under de sista årtiondena är dock något annat. Istället för en parasitär byråkrati och funktionärskår som kontrollerar ett parti av arbetare har vi idag ett parti med en stor arbetarbas men med en djupgående omvandling av förhållandet mellan de olika skikten i partiet. Arbetarna, de som står i produktionen, är inte längre aktiva. Partiets aktiva medlemsbas består istället av fackliga funktionärer, ombudsmän av olik slag, yrkespolitiker och tjänstemannagrupper. I själva ledningen finns ett mycket tungt inslag av ren överklass. Banden till arbetarklassen går dels via den fackliga byråkratin, dels genom en vanlig partiaktivitet som bekostas av stat och kommun. Hela partiets klassammansättning har förskjutits uppåt ett steg samtidigt som banden till arbetarklassen töjts ut och blivit mer administrativa, manipulerande. Arbetarrörelsen har blivit en rörelse för försäljning och manipulering av arbetskraft.

Detta är inget speciellt svenskt. Det italienska kommunistpartiet t ex har inte mer än 25 % arbetare i regionala kommittéer. 19% av delegaterna till en regional kongress nyligen var arbetare. PCI har 40 000 delegater i nationella, regionala och kommunala församlingar. 120000 partimedlemmar lever av partiapparaten eller ”rörelsen” (kooperativ,kulturföreningar etc) eller så är de anställda i förvaltningar som PCI administrerar. Av 12000 sektioner finns 800 i fabrikerna. 1945 kom 90 % av sektionernas sekreterare kom från arbetarklassen, idag kommer ca 20 % från arbetarklassen.(36)

Samma sak återkommer i land efter land. Arbetarklassen har som individer i stor utsträckning lämnat den politiska scenen i Västeuropa, under den låga konjunkturen. De socialdemokratiska och stalinistiska arbetarpartierna håller på att bli folkpartier med en massbas i den fackligt organiserade arbetarklassen. Ibland slår denna utveckling igenom kvalitativt genom högerutbrytningar typ de italienska och engelska socialdemokratiska partierna. Där blir omvandlingen total. De skrumpnar ihop till rent borgerliga partier och klipper av banden till fackföreningsrörelsen.

Socialdemokratins bas

Vad som är speciellt svenskt är att utvecklingen nått så pass långt. Man börjar närma sig slutstationen där skillnaden från ett borgerligt parti som den argentinska peronismen som baserar sig på fackföreningar är utsuddad. Men man är inte där ännu.

Socialdemokratin kan inte drabbas av en total genomklappning av den typ som drabbade de borgerliga partierna i den tyska Weimarrepubliken i början av trettiotalet. Hela deras enorma ideologiska apparat, kontrollen över fackföreningsrörelsen, pensionärerna, alla sido- och underorganisationerna som Konsum, ABF och Reso gör att de har en mycket stabil bas som direkt är beroende av partiets existens. Å andra sidan har de under snart 100 år ackumulerat ett förtroende inom arbetarklassen. Under denna tid har partiet inte haft mer än 4 partiledare. Det är ett symtom på dess hållfasthet. Jämför det med den fart med vilken borgerligheten förbrukar sina partiledare. Det är också typiskt för en byråkrati. Den kräver stabilitet och inga tvära kast inom partiet. För att rasera det förtroendet behövs det mer än några års regeringsinnehav. Till detta krävs långa och hårda klasstrider. Det behövs en ekonomisk och social kris som är mycket hårdare än dagens. Det krävs framför allt att det växer fram ett nytt arbetarparti.

Men denna styrka, och denna karaktär av arbetarklassens parti har som förutsättning den socialdemokratiska kontrollen över fackföreningsrörelsen. En sprängning av fackföreningsrörelsen skulle betyda början till slutet för socialdemokratin. Bryts navelsträngen med facket kommer partiet att bli ett rent borgerligt parti -med borgerligt program och politik, med borgerliga medlemmar och ett folkligt stöd likartat Centerns idag eller Folkpartiets arbetarliberaler under fyrtiotalet.

Förborgerligande och byråkratisering

Socialdemokratins förborgerligande har lett den in i en ond cirkel. Centraliseringen och byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen, ersättandet av en socialistisk skolning med borgerliga värderingar, av politisk och facklig kamp med samarbete mellan storföretagen och arbetarrörelsen, har alla samverkat till denna utveckling. Men det finns mer djupgående, samhälleliga förklaringar till varför SAP alltmer förlorar sin karaktär av arbetarparti.

Socialdemokratins sociala bas har långsamt gröpts ur. Antalet svenska arbetare inom storindustrin har minskat ordentligt under 60- och 70-talet. Bruksorterna i Mellansverige och Norrland som varit socialdemokratins stabilaste bas har lagts ner eller minskat i betydelse. Invandrarna utgör ca 15 % av Metalls medlemmar men 20 – 30 %av de största avdelningarna (och ca 40% i Södertälje)37. Under senare hälften av 60-talet stod invandringen för omkring 25 % av nyrekryteringen till industrin.(38) Samtidigt har den sociala rörligheten varit stor. Arbetare har klättrat uppåt på samhällsstegen och delvis ersatts med invandrare och folk från landsbygden.

Samtidigt har de naturliga, samlande arbetarklassmiljöerna brutits ner (som Majorna i Göteborg, Söder i Stockholm), och ersatts av sovstäder och villaförorter. På de stora industriarbetsplatser har personalomsättningen varit enorm. På en stor industri som Volvo-Göteborg har en personalstyrka omsatts som varit många gånger större än antalet anställda under åren efter 1965. Allt detta har sammantagit brutit ner förutsättningarna för en levande, politisk arbetarkultur.

Grundorsaken till arbetarrörelsens förborgerligande har naturligtvis varit den oavbrutna förbättringen av levnadsförhållanden för arbetare. Ett faktum som inom stora delar av arbetarklassen tolkats som ett resultat dels av kapitalismens inneboende styrka och dels en frukt av socialdemokratins klassamarbete. Se timförtjänsten för vuxna arbetare 1914-74 i Therborn ”Klasstrukturen i Sverige”.

Den allvarligaste effekten av denna utveckling har varit att det socialistiska klassmedvetande! nästan utrotats ur arbetarklassen. Vad som återstår hos de bredare skikten inom arbetarklassen är en identifikation med SAP som ett arbetarparti som försvarar deras intressen inom marknadsekonomins ramar.

Den ökade sociala rörligheten och invandringen förklarar också det till synes motstridiga fenomenet att väljarna å ena sidan har polariserats mellan blocken, dels att klassröstningen å den andra har tunnats ut under det sista årtiondet. Arbetare som blivit tjänstemän tenderar till en viss del att fortfarande rösta på SAP/VPK. Samma sak gäller för tjänstemän från arbetarhem. Samtidigt har nytillskottet från landsbygden och andra skikt ökat antalet arbetare som på grund av föregående klassbakgrund röstar på de borgerliga partierna. Klassmedvetande får man inte då man går in genom fabriksporten. Det är snarare en effekt av de totala sociala sammanhangen (social bakgrund, boendemiljö, uppfostran, skola osv.) Den sociala skolningen in i arbetarklassens traditioner och värderingar bröts ner under efterkrigstiden.(40)

Byråkraternas mötesplats

Sammanfattningsvis kan man säga att dagens SAP är en slags byråkratiernas mötesplats. Antalet partifunktionärer är mycket lågt. 1969 fanns endast ca 90 partianställda ombudsmän.(41) Till
detta kommer de ”rena” politikerna, riksdagsmännen och kommunalråden. Runtom dessa grupperas fackföreningsbyråkratin, funktionärer i de olika rörelserna (Konsum m fl), de högre tjänstemännen, och delar av den statliga och kommunala byråkratin.

Det sammanhållande kittet i denna ”rörelse” är inte längre något slags program, vare sig socialistiskt eller reformistiskt, utan dessa skikts egna sociala intressen och behov att försvara och förbättra sin sociala position. Dessa innefattar naturligtvis deras behov av att behålla kontrollen över de olika rörelserna och fackföreningarna och att bli återvalda till de olika parlamentariska församlingarna.

Ett lysande exempel på detta är den ”skattereform” som socialdemokratin kommit överens med mittenpartierna om att genomföra. För inkomstgrupperna under 50 000 innebär överenskommelsen förutom andra pålagor en direkt skattehöjning. Gruppen omfattar framför allt deltidsarbetande arbetarkvinnor, men alla med en normal arbetarinkomst kommer att förlora på ”reformen”. Även om de formellt får några tusen i skattesänkning skall dessa arbetare bekosta den höjning av arbetsgivaravgiften som krävs för att finansiera underskottet på 9 miljarder som uppstår tack vare skattelättnaderna för de rika. De stora vinnarna blir de högre tjänstemännen – ombudsmän, yrkespolitiker, byråkrater i statsförvaltningen, chefredaktörerna. Företagare som har kunnat göra mycket stora avdrag fåren viss försämring,42 men landets arbetare och lägre tjänstemän blir de stora förlorarna.

En sådan ”reform” hade varit omöjlig att genomföra för 20-talets socialdemokrati. Idag har den ingen aktiv partikader från arbetarklassen som säger stopp och protesterar. Det enda som hörs är lite försynt mummel i LO-tidningen och fackförbundspressen om att förslaget har en fördelningspolitisk profil som drabbar breda arbetargrupper på de rikas bekostnad. Men av detta drar man slutsatsen att de rika och högavlönade istället skall hålla igen i nästa avtalsrörelse, en from önskan och fria fantasier.

Fackföreningsbyråkratin vet med sig att ”reformen” kommer att drabba deras medlemmar men de egna fördelarna är för stora för att man skall bekämpa förslaget. Idag finns ändå ingen aktiv, organiserad arbetaropinion, som kan ta effektiv kamp mot förslaget.

IV LÖNTAGARFONDER

Löntagarfondsförslaget är ett annat exempel på ett förslag som enbart kan förstås utifrån socialdemokratins förändrade medlemskår. Det visar att den socialdemokratiska byråkratin fått en sådan tyngd och omfattning att den ställer sig som en social grupp i motsättning inte bara till arbetarklassens historiska strävanden (avskaffandet av kapitalismen och klassamhället) utan också (inom systemets ramar) till borgarklassens strävanden.

Den kampanj som den förenade borgerligheten dragit i gång mot löntagarfonder är ingen ploj för att uppnå kortsiktiga valtekniska fördelar. Den överväldigande delen av borgerligheten, dess partier och andra intresseorganisationer upplever fackföreningsbyråkratins nya framstötar som ett verkligt hot. De är rädda att drängen skall äta dem ur huset.

Socialdemokratins patetiska försäkringar om att de visst inte är ute efter att krossa kapitalismen utan tvärtom vill stärka marknadsekonomin klingar för döva öron. Landets företagare, den enskilde kapitalisten struntar naturligtvis blankt i om de som de tror skall ta ifrån dem makten över företagen härskar över en marknads- eller en planekonomi. De är inte förälskade i någon abstrakt marknadsekonomi utan i sina egna privilegier och sin egen makt.

För den socialdemokratiska byråkratin har löntagarfonderna varit Columbi ägg den – politiska trollformeln som skulle lösa de politiska problem som de hittills inte lyckats lösa. Idéen är skräddarsydd för ombudsmän, fackpampar på heltid, kvartsfigurer i LO-distrikten och i kommunalpolitiken. Fonderna skulle vara ett sätt att flytta fram byråkratins positioner utan att utmana systemet i sig trodde man. Vad man inte tog med i beräkningen var att stora företagargrupper upplevt arbetsrättsreformerna under 70-talet som ett djupt ingrepp i deras suveräna rätt att fritt förfoga över kapital och arbetskraft. Och bakom fackpampen skymtar arbetarna som kan få idéer i huvudet av allt tal om medbestämmande och insyn. Många företagare fruktar att drängen, fackbyråkratin, steg för steg skall göra sig till herre i huset. Rätten att fritt bestämma över investeringarna är den avgörande, den nästan allt annat bestämmande delen av kapitalets makt. Denna rätt känner de till som hotas av fackbyråkrater som kombinerar MBL, styrelserepresentation och andra finesser från arbetsmarknadens juridik med politiskt inflytande via SAP och dessutom aktieinnehav. ”Droppen urholkar stenen, inte genom sin tyngd men genom att ofta falla” säger det gamla romerska ordstävet.

Vad innebär förslaget?

I löntagarfondsdebatten sammanpressas hela socialdemokratins dilemma inför 80-talet. Man har inget alternativt politiskt program till det borgerliga. Socialdemokratin har inget program som skulle kunna bryta de nuvarande utvecklingstrenderna. SAP vill ha en fortsatt hård satsning på marknadsekonomin och storföretagen. Men detta förutsätter en ordentlig omfördelning av landets resurser från arbete till kapital.

I de avgörande politiska frågorna – försvaret, skatterna, skötseln av statliga bolag – finns det en grundläggande enighet mellan de ”fyra demokratiska partierna” som de skämtsamt brukar kallas. Denna enighet kommer säkert att brytas upp när den ekonomiska krisen hårdnar. Redan idag har samförståndet mellan arbetarbyråkratin och de borgerliga partierna brustit vad gäller formerna för omfördelningen från arbete till kapital. Borgarna vill försämra sjukförsäkringen, a-kassan och pensionerna. Idag är det inte politiskt gångbart för socialdemokratin att göra detta. Istället vill socialdemokraterna höja momsen.

En gång i tiden var det otänkbart för socialdemokratin att införa skatt på dagligvaror. Det drabbade den arbetande befolkningen direkt. När man ändå införde den var det först under försäkringar om att den var tillfällig och att den snart skulle avskaffas igen. Utvecklingen gick i en annan riktning. Från en skatt på några procent till över tjugo procent.

En socialdemokrati i regeringsställning kommer att ”tvingas” införa en rad ”tillfälliga” pålagor på arbetarbefolkningen som kommer att utvecklas på samma sätt som momsen. Socialdemokratin inser att de inte kan ha samma politik för en blomstrande och uppåtstigande kapitalism som för en i nedgång och kris. Några nya omfördelningsreformer går inte längre att göra, de är ju redan gjorda på de viktigaste områdena: sjukförsäkringen (från friska till sjuka arbetare), pensionerna (från unga till gamla arbetare) och a-kassan (från arbetande till arbetslösa). Man kan vinna kortsiktiga framgångar genom att gå emot borgarnas nedskärningar på dessa områden. Men som politiskt program är det alltför magert. En sista stor omfördelningsreform skulle vara en omfördelning från arbetare utan barn till arbetare med barn. Men en sådan reform inom barnomsorgens område är idag helt omöjlig om man inte bryter med kapitalet och radikalt ändrar på förhållandet mellan ekonomins offentliga och privata sektorer, genom att göra den privata storföretagsverksamheten till offentlig verksamhet. Att helt kompensera barnfamiljerna för alla kostnader för barnen (en mycket kraftig höjning av barnbidragen, förlängning av föräldrapenningen, utbyggnad av förskolorna till behovstäckning skulle ha utgjort de viktigaste beståndsdelarna i en föräldraförsäkring) skulle kosta tiotals miljarder kronor i dagens ekonomiska system. Det skulle förutsätta en expanderande kapitalism i så fall.

Istället skulle löntagarfonder bli 80-talets reform. Förslaget om löntagarfonder kom från LO i början av 70-talet för att lösa problemen med ”övervinsterna” och den solidariska lönepolitiken. Denna politik gick i korthet ut på att arbetare i framgångsrika och vinstrika företag inte skulle utnyttja hela det ”utrymme” som fanns inom företaget till löneökningar. Istället skulle de vara ”solidariska” med arbetare i andra industrier och se till att de själva inte fick mer än de.

Tre målsättningar

På LO-kongressen 1976 satte man tre mål för löntagarfonderna:

• De skulle stödja den solidariska lönepolitiken. Genom att företagen fick avstå en del av sin övervinst till fonderna skulle det vara lättare att få arbetarna att avstå från löneökningar i de framgångsrika företagen.
• De skulle motverka makt- och förmögenhetskoncentrationen.
• De skulle ge löntagarna medinflytande på de olika arbetsplatserna.

Enligt Meidner som var huvudutredare fanns det ett mer djupgående skäl till löntagarfondsförslaget, nämligen att förhindra en upprepning av strejkvågen som kom i början av 70-talet. Uppenbart såg då fackbyråkratin fonderna som en fortsättning på de olika arbetsrättsreformerna som just genomförts, en fortsatt förstärkning av deras samhälleliga ställning. Så kom förslaget också att uppfattas av stora delar av borgerligheten. Genom den fortsatta nergången i industriinvesteringarna kom under slutet av 70-talet en ny målsättning att dominera debatten, målsättningen att öka det ”kollektiva” sparandet för att öka industrins investeringar. Ett annat, men mindre fint sätt att säga samma sak är att höja utsugningsgraden av den svenska arbetskraften.

Utredningen arbetade utifrån dessa målsättningar och resultatet blev boken Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Den har antagits både på LO:s och SAP:s kongresser under 1981. I denna bok slår man fast grundproblemen, nämligen att kapitalets profiter är för små. Man har tom gjort en deklaration om hur pass små (otillräckliga) de är. Investeringarna måste under 80-talet öka med 30%.43 Det betyder att en normal arbetarfamilj måste avstå ytterligare omkring l 000 kr i månaden för att kapitalismen skall överleva. Naturligtvis uttrycker SAP och LO inte det på det här råa och öppenhjärtliga sättet. Man säger helt enkelt att det arbetarna måste avstå från är l O 000 per år i framtiden. Trots att detta är precis vad landets arbetare gjort sedan 1976 har krisen i investeringarna bara förvärrats.

Vinster m m totalt i miljarder kronor

-74 -75 -76 -77 -78 -79 Totalt Vinstdel. totalt 1974-79 lönt.-fond
Resultat 16,5 11,5 11,7 3,3 9,3 16,4
Eget kapital 83 93 102 104 113 126
Vinster 17 13,8 13,6 10,2 14,2 18,7 =87,5
Vinst över 15 % av eget kapital 6,9 4,4 4,5 2,9 6,2 7,4 =32,3 6,5
Vinst över 20 % av eget kapital 4,9 2,8 3,2 2,0 5,1 5,5 =23,5 4,7

Vinst och eget kapital är beräknade som i LO/SAP:s fondförslag. Den första posten, Resultat, är vinster minus förluster. Den visar bl a att 1977 och -78 var svåra förlustår främst inom de stora krisbranscherna. Det är också förlusterna som svarar för de stora resultatvariationerna vinsterna förändras betydligt mindre 

Fonderna skall finansieras dels genom en höjning av ATP-avgiften, dels genom att 20 % av ”övervinsterna” skulle föras över till fonderna. Med övervinst menar man en avkastning som är över 15-20% på det investerade totalkapitalet. LO/SAP har sagt att det är rimligt med en l 0 % vinst på investerat kapital, men då får man lägga till inflationen. Enligt LO-tidningen 20/21 -82 skulle företagen fått avstå mindre än l miljard om året i övervinstbeskattning om LO/SAP-förslaget varit genomfört under den andra hälften av 70-talet. Mot detta skall ställas de miljarder som löntagarna skulle ha fått avräknat på sina löner om ATP-avgiften höjts.(44)

Varför har man just denna finansieringsmodell? Bert Lundin fd ordförande i Metall svarar på denna fråga i LO-tidningen nr 5 -81. egna anteckningar (citat)

Med bred uppslutning menar här Bertil Lundin uppenbart människor typ sin bror Volvodirektören och inte de som arbetar i företagen. Han vill ha storfinans och företag med på denna nya idé.
Hur skall fonderna byggas upp? 50% skall förvaltas av de anställda på de enskilda företagen, dvs i praktiken de lokala fackföreningarna, både från LO och de olika tjänstemannafacken. Den andra hälften skall förvaltas av 24 regionala fonder uppbyggda länsvis. Sedan har utredningen lagt fram två alternativa förslag om hur representanterna till dessa fonder skall utses. Alternativ 1 är genom löntagarval, dvs i val till fonderna där alla som har ATP-poäng har rösträtt. Alternativ 2 är genom fackliga val. dvs genom den ”demokratiska” beslutsprocessen vi har i våra fackföreningar idag (där t ex fackliga oppositioner är förbjudna att ställa upp med egna samlingslistor) inom Metall.

Vad säger då Bert Lundin om detta i samma intervju?

”Jag uppfattar det som ett alternativ (dvs löntagarval) som kommit till för att lugna de röster som kommit fram under debattens gång och de som gått upp i falsett”.

Under alla förhållanden blir det fackbyråkrater och ev kommunalpolitiker som kommer att få ”förtroendet” att spekulera med arbetarnas pengar på börsen. Egentligen borde ju storföretagsamheten och börsspekulanterna vara nöjda. Miljarder kommer att tillföras börsen. Pengarna kommer att investeras av amatörer på området. Vad har en fackordförande att sätta emot en Wall eller Wallenberg när det gäller att spela på börsen? Men som alla vet är de måttligt intresserade. Istället har SAF gått ut i en ursinnig kampanj mot fonderna.

Kapitalets motattack

Om grundorsakerna till denna kampanj (som också utnyttjas som en rasande kampanj mot allt vad progressiva krafter och arbetarrörelse heter) är rädsla för att fackföreningsbyråkratin skall bli en alltför mäktig faktor i samhället och på sikt undergräva det nuvarande kapitalets makt, finns det saker i förslagets tekniska utformning som skrämmer upp stora företagargrupper. De två viktigaste rör äganderätten och rösträtten till aktier – själva stommen i den enskilde kapitalistens makt.

Enligt det första förslaget ”bör den hittillsvarande möjligheten att ge ut aktier med olika rösträtt upphävas.”(45) Det låter oskyldigt, men om det infördes skulle det få stora negativa återverkningar på möjligheterna att med bara en liten del av ett företags aktiestock kontrollera företaget.

Idag finns olika typer av aktier på börsen. För vissa företag finns t ex A och B-aktierna, som nominellt är lika mycket värda men B-aktien har t ex bara en tusendel av A-aktiens röstvärde. Det möjliggör för finansfamiljerna att med tillräckligt med A-aktier kontrollera företag utan att för den skull ha en särskilt stor del av det totala kapitalet i bolaget.

SAP vill inte i sig undergräva Wallenberg och de andra finansfamiljernas makt på det här sättet utan föreslår att systemet med A- och B-aktier skall förbjudas för framtida nyemitteringar av aktier. Men det kommer att försvåra för nya finanshajar att tränga sig fram. I så motto har förslaget en konservativ tendens. Wallenberg själv har ju också legat mycket lågt i debatten.

Det andra förslaget är att en facklig initiativrätt införs där facket skall kunna tvinga ett företag att nyemittera aktier om det anses företagsekonomiskt nödvändigt att införskaffa mer riskvilligt kapital. Anledningen till att fondförslaget tar med detta är den samma som gör företagarna hysteriska över det. Utredningen skriver:

”Även om alla ekonomiska skäl – såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska – talar för att företagen borde öka sitt aktiekapital, kan de nuvarande ägarnas krav på oinskränkt kontroll i vissa fall leda till att man avstår från en både möjlig och behövlig kapitalförstärkning.(46)

Förslaget hotar alltså de nuvarande ägarna av företag med att de kan förlora kontrollen genom fackets krav på att aktiekapitalet ökas och att löntagarfonderna därefter köper upp dessa nya aktier då de nuvarande ägarna inte kan uppbåda tillräckligt kapital. En kapitalist föredrar naturligtvis ett företag som går dåligt som han själv kontrollerar än ett som går bra men som han inte kontrollerar.

Om det utifrån borgarklassens ståndpunkter finns goda skäl att bekämpa fonderna till förmån för den gamla vanliga aktiemarknaden finns det från socialistiska utgångspunkter ännu bättre skäl att vara emot löntagarfonder.

Arbetarrörelsen har varit emot kapitalismen av fyra huvudskäl:

För det första så snedvrider produktionen för profit sättet på vilket samhällets resurser används. Krigsmateriel, och onödiga lyxprylar tillverkas samtidigt som många i världen lider brist på det nödvändiga. USA:s hundar äter sammanlagt mer kött än alla Indiens svältande hundratals miljoner. Hundarnas husse efterfrågar hundmat och kan betala för den. De svältande barnen i Indien efterfrågar också kött med de kan inte betala för den. Alltså svälter barnen ihjäl och hundarna fetmar. Allt som kan tillverkas med tillräcklig vinst tillverkas, allt som inte kan tillverkas med vinst tillverkas inte. I kapitalets upp och nedvända värld blir reklam och marknadsföring nyttiga och närande verksamheter. Barnomsorg och sjukvård blir onyttiga och tärande.

För det andra ger konkurrensen på marknader mellan de olika kapitalen upphov till en enorm centralisering och koncentration av makt och ägande till ett litet fåtal. Ekonomin kontrolleras till slut av ett mycket litet antal företag. Hela samhällslivet får rätta sig efter dessa företag.

För det tredje sker det ett direkt slöseri med mänskliga och samhälleliga resurser. Miljontals människor går arbetslösa endast därför att deras arbetskraft inte kan utnyttjas med tillräcklig hög vinst för företagen. Konkurrensen på marknaden gör att deras arbetskraft inte efterfrågas, samtidigt som maskiner och fabriker står outnyttjade och det finns stora behov att täcka genom en ökad produktion av nyttigheter.

För det fjärde fördelas konsumtionen ojämnt. De som jobbar hårdast och har de smutsigaste och farligaste jobben får den sämsta lönen. Det är den översta femtedelen av befolkningen som svarar för den största delen av ”överkonsumtionen” utöver det nödvändigaste i samhället.

Löntagarfonderna kommer inte att rucka på någonting av detta. Tvärtom kommer de att förvärra marknadsekonomins och konkurrensens skadliga effekter. Som det står i utredningen: ”Fonderna skall köpa aktier, och skall eftersträva en god avkastning på sitt kapitalinnehav.” Köpa aktier och god avkastning är kursiverade i originalet. Ledande representanter för SAP har vid många tillfällen försäkrat att syftet med fonderna är att stärka näringslivet och marknadsekonomin. En lösning av krisen kräver ett brott på arbetarnas villkor med marknadsekonomi och storföretagsamhet och övergång till en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll.

SAP:s och fackföreningsbyråkratins lösning med löntagarfonder innebär en satsning på marknadsekonomin -samma marknadsekonomi som är roten till krisen. Löntagarfonder skulle drabba landets arbetare hårt, sänka deras levnadsstandard, öka arbetslösheten och sätta den sista spiken i fackföreningarnas roll som försvarare av arbetarklassens omedelbara intressen. En analys av förslagets konsekvenser visar detta.

Konsekvenserna

l. Enligt förslaget skall löneavgifter tas från alla företag men bara investeras i de mest lönsamma, de som ger en god avkastning. Pengar kommer att pumpas ur krisbranscherna och pumpas in i de lönsamma företagen. Nedläggningen av krisbranscherna kommer att påskyndas. Eftersom löntagarfonderna inte kan öka den totala efterfrågan kommer investeringarna (om det blir några) i de lönsamma företagen också att plocka bort jobb. Företagen kommer att automatisera, datorisera och robotisera för att utföra samma produktion med mindre mängd arbetare. Löntagarfonderna kommer att stjäla arbeten i två ändar – dels genom snabbare nerläggning av krisföretagen, dels genom att de framgångsrika företagen plockar bort arbetstillfällen genom sina investeringar.

2. Maktkoncentrationen i näringslivet kommer att öka. Oftast är de mest lönsamma företagen de stora och medelstora. Dit kommer löntagarfondspengar att gå i den mån de överhuvudtaget kommer att gå till industriinvesteringar. Småföretagen får betala kakan men inte äta den. Förslaget kommer alltså att ytterligare förstärka koncentrationen och monopoliseringen av näringslivet.

3. Löntagarfonderna kommer inte åt roten till det onda, tvärtom. Företagen vägrar att investera på grund av att efterfrågan på deras produkter inte är tillräckligt stor och därför att vinsten på satsat kapital är för låg. Efterfrågan och därmed utvecklingen inom industrin bestäms i sista hand av utvecklingen på världsmarknaden. Mer än hälften av industriproduktionen går på export och exportefterfrågan kan inga löntagarfonder i världen öka. Istället kommer en svensk åtstramning (genom att arbetarna tvingas avstå en del av sin lön till fonderna) att dra sitt lilla strå till stacken för att få ner den totala efterfrågan i världsekonomin och därmed förvärra överproduktionskrisen.

4. Samtidigt kommer löntagarfonderna att öka den mängd kapital som finns tillgängligt för spekulation. Redan idag har företagen miljarder som de saknar tillräckligt lönsamma investeringsobjekt för. Bolag som sysslar med börsjobberi, fastighetsspekulation och liknande är för närvarande mer lönsamma än produktiva bolag. Och löntagarfonder skall ju investeras i de mest lönsamma företagen. Det finns inga som helst garantier för att löntagarfondernas pengar kommer att gå till produktiva industriinvesteringar.

5. Det finns inga som helst garantier för att pengarna överhuvudtaget kommer att stanna i Sverige. De stora . företagen som styr vår ekonomi investerar en allt större del av sitt kapital utomlands. Det kan visa sig vara mer lönsamt med investeringar i Thailand eller på Sri Lanka och Filippinerna. Det är fortfarande kapitalistiska, företagsekonomiska kriterier som skall styra investeringarna.

6. Löntagarfonderna sänker direkt standarden för arbetarna genom den föreslagna höjningen av ATP-avgiften som kommer att ”räknas av” i kommande avtalsrörelser. SAP har redan intecknat arbetarnas löner ganska kraftigt innan de ens fått regeringsmakten. ”Marginalskattereformen” skall finansieras genom en direkt höjning av skatten för de allra sämst ställda plus att resten av höginkomsttagarnas skattelättnader skall betalas genom höjd arbetsgivaravgift med några eller någon procent som skall räknas av i avtalsförhandlingarna. Momsen har de lovat höja, vilket direkt kapar reallönen. Allt detta i en vikande världsekonomi. Det börjar lukta ganska kraftigt om den socialdemokratiska politiken.

7. Fackföreningarna kommer att utvecklas till en ny slags kapitalgrupp som Israels Histadrut med intressen rakt motsatta arbetarnas. Redan idag har en vanlig arbetare knappt någonting att säga till om i sin egen fackförening. Alla viktiga beslut ligger på LO:s förbundsstyrelse och välbetalda ombudsmän. Fackföreningsbyråkratins omvandling till kapitalförvaltare skulle ge dödsstöten åt fackföreningarna som vi känner dem. Även om det är en process som skulle ta årtionden skulle ändå färdriktningen vara klar. Alla rester av demokrati som fortfarande finns kvar i facket skulle byråkratin tvingas strypa. Hur skall man annars kunna driva igenom nedläggningar och rationaliseringar för att skapa ”den goda avkastningen” som löntagarfonderna och deras förvaltare skall sträva efter?

Om socialdemokratin verkligen menar allvar med sitt prat om att öka arbetarnas inflytande och bryta den privata maktkoncentrationen hade de kunnat göra det flera gånger om utan att det kostat staten eller ens en enskild kapitalist ett öre. De hade kunnat använt ATP-fonderna för att köpa upp företagen istället för att låna ut fonderna till dem. De hade kunnat avskaffa de stora kapitalgruppernas bestämmanderätt över de aktier som de har nergrävda i sina olika familjestiftelser – aktier värda hundratals miljoner som dessa familjer använder för att kontrollera svensk industri utan att de formellt sett äger ett öre av dessa stiftelser. De hade kunnat avskaffa uppdelningen i A- och B-aktier för att något minska den privata maktkoncentrationen. De hade kunnat avskaffa de antifackliga lagarna som kraftigt beskär fackets möjligheter att verkligen arbeta för inflytande och makt. Men något av detta har de uppenbart inte en tanke på att göra och deras prat om löntagarfonder som ett medel att bryta den privata maktkoncentrationen klingar därför falskt. Vad skall man säga om en person som envisas med att använda nagelfil för att fälla ett träd istället för den yxa som ligger framme?

Från socialistiska utgångspunkter är saken enkel. Förstatliga storbolagen och banker under fackets kontroll (och se till att arbetarna får kontroll över facket). Det finns ingen anledning vårtor de stora finansfamiljerna skall ersättas två gånger om: dels genom alla de vinster de sugit ur företagen, dels genom att få betalt för det företag som byggts upp genom arbetarnas slit. Beslagtar man 32 finansfamiljers aktieinnehav så har samhället i praktiken kontroll över storföretagen. De ?-nå aktieägarna kan lösas ut eller till och med få betala aktierna som en slags obligation så att de likställs med de som sparat på bank.

Två masker

Den socialdemokratiska byråkratin har två ansikten, eller rättare sagt två masker en vänd mot arbetarklassen och en annan mot borgarna.

I löntagarfondsfrågan försöker SAP å ena sidan övertyga landets företagare om att förslagets nästan enda syfte är att få landets arbetare att avstå en del av sin lön för att stärka näringslivet och marknadsekonomin genom att aktiemarknaden tillförs friskt kapital. Å den andra vänder sig SAP till landets arbetare för vilka man utmålar fonderna som ett sätt att skaffa löntagarna ökat inflytande på jobbet och bryta den privata maktkoncentrationen i näringslivet.

För den lägre fackliga byråkratin och de förtroendevalda utmålar man dessutom fondförslaget som det som skall lyckas där MBL har misslyckats. Det skall befästa det lokala fackets makt gentemot företagsledningar och nuvarande aktieägare. Till detta ändamål har de också dragit fram en skrämmande dokumentation om den privata maktkoncentrationen. I deras utredningar och skrifter – de två viktigaste är Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna och Framtid för Sverige – varnas i nästan socialistiska termer för privatkapitalismens fördärvlighet.

Men när det gäller fondfrågan har den socialdemokratiska byråkratin blivit ett offer för sin egen propaganda. Sådant har hänt förut. När Palme & Co utmålade MBL som århundradets reform som helt skulle kullkasta maktförhållandena på arbetsmarknaden var de också offer för sin egen retorik. De frammanade förhoppningar som förslagen inte kunde infria. Men till skillnad från arbetsmarknadslagarna har de nu storkapitalet emot sig. Och arbetarna klarar de inte av att mobilisera för frågan. Den saknar trovärdighet.

Arbetarna stänger inte av TV:n när Palme beskriver fonderna som ett sätt att få arbetarna att avstå sin lön till aktieköp. Det undgår inte företagarna att Metallarbetaren och LO-tidningen
förutom detta också frammålar förslaget som ett medel för att sätta kapitalet på plats och ge fackbyråkratin en plats i solen. Genom denna dubbla argumentationen förlorar fondfrågan all trovärdighet.

Socialdemokratin kommer att tvingas till reträtt på reträtt för att svära sig fri från alla fula misstankar om att man överhuvudtaget menar någonting med fondförslaget. Det hela är en utmärkt illustration till socialdemokratins dubbla karaktär – ett borgerligt arbetarparti – och en utmärkt illustration till socialdemokratins nya utvecklingsfas. Socialdemokratin saknar förmåga att mobilisera sina anhängare för förslag som endast är ett uttryck för byråkratins snäva kastintressen. Opinionsmätningarna i fråga, som naturligtvis är vinklade beställningsarbeten från olika företagarföreningar, tyder på att endast 5 – 6 % av befolkningen ger förslaget sitt helhjärtade stöd.(47) Och även om mätningarna är vinklade så ger de ett hum om vart vinden blåser. Även om den socialdemokratiska byråkratin har stora ekonomiska resurser väger de lätt när storkapitalet verkligen satsar. Då kan miljarderna rulla i SAF:s propaganda-apparat. Och med radio/TV och stora delar av pressen i borgarnas händer hamnar byråkratin i underläge i kampen om den allmänna opinionen. Det enda som skulle kunna kontra SAF:s offensiv vore en massaktivitet på landets arbetarplatser. Men det går naturligtvis inte att entusiasmera vanliga arbetare för ett förslag som innebär att de skall sänka sin lön till förmån för företagare, fackpampar och yrkespolitiker. Socialdemokratin måste hitta andra frågor att driva under 80-talets valkampanjer.

V ARBETARRÖRELSEN UNDER 80-TALET

Borgarna brukar tala om ”det hemska 80-talet”. Hemskt kommer det att bli. Frågan är om det kan komma någonting gott av det hemska. Kan arbetarklassen utnyttja kapitalismens kris för att själv ta över samhällsmakten eller kommer krisen att sluta i krig, massförstörelse och civilisationens undergång? Det val som en gång Rosa Luxemburg ställde arbetarrörelsen inför är fortfarande aktuellt:

”Vi står inför detta val: antingen imperialismens triumf och förödelse för all kultur som i antikens Rom – förödelse, avfolkning, degeneration, en väldig begravningsplats; eller socialismens seger.”

Den första frågan som måste ställas är:
Kan de nuvarande partierna på något sätt lösa den nuvarande krisen eller kommer andra krafter att träda fram? Det kanske inte finns något utrymme för ett socialistiskt alternativ.

Marxismen är ingen spådomskonst eller den exakta förutsägelsens vetenskap som astronomi. Den kan bara peka ut de olika alternativen som är möjliga och de troliga utvecklingsalternativen. Historien är inte förutbestämd. Den avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna. Och klassernas styrka avgörs i sista hand av vilka partier och organisationer klasserna lyckas skapa åt sig för att tillvarata sina intressen.

Man får inte heller glömma bort att partier och föreningar som en gång bildades av klassen utvecklas och har en egen dynamik som inte är parallell med klassens utveckling. Ett parti är aldrig ett ”rent” uttryck för en klass intressen. Intressena förmedlas alltid av individer och grupper av individer. Och dessa individer och grupper kan utveckla särintressen skilda från klassen, kan spjälkas av från den klass som de en gång kom från eller drogs till. De kan ge uttryck för intressen som är direkt motstridiga de som partiet en gång bildades för att tillvarata. Historien är fylld av sådana omvandlingar. Bolsjevikpartiets urartning och förvandling till sin motsats är ett exempel. Den socialdemokratiska byråkratin med sin bas i individer och skikt som står utanför arbetarklassen och som är främmande för den är ett annat. Istället för att vara en hjälp på vägen har partiet förvandlats till ett hinder som måste övervinnas.

Vi har här pekat på hur de svenska partierna utvecklats och vilken sammansättning de har idag. För de tre borgerliga partierna gäller att de inte har någon form av aktiv, folklig massa. De är statssubventionerade tjänstemannapartier till stor del. Skillnaden mot 30-talet är särskilt stor när det gäller socialdemokratin. Partiet har tappat nästan hela sin aktiva bas av arbetare i produktionen. SAP har säkert en mobiliserbar reserv i alla de hundratusentals fackliga förtroendemän som skolas upp genom de fackliga apparaterna. Men idag återfinns inte dessa som grupp bland de aktiva partiarbetarna. Genom sin nuvarande struktur och sociala sammansättning är samtliga fyra partier knappast livsdugliga i en situation av mycket skärpt klasspolarisering. Idag är det LO och SAF som får träda in som ”surrogat” partier och mer direkt stå för klassintressena. Haken är bara att när det gäller LO så företräder byråkratin inga proletära klassintressen. Byråkratin träder in i klassens ställe och talar i dess namn. Som social grupp står den närmast tjänstemän i mellan och (oppositioner. Sett i ett historiskt perspektiv företräder den kapitalets intressen inom arbetarklassen.

Politisk splittring

Vad vi kan vänta oss på det politiska planet är en ökad differentiering mellan de olika partierna. De små sprickor som finns idag kommer att vidgas. Även om samtliga partier är inbitna försvarare av kapitalismen kommer de att slåss om hur det skall gå till. Redan idag står det klart att den politiska kampen mellan dessa partier kommer att gälla formerna för åtstramningspolitiken – inte om den skall föras utan hur. Den viktigaste skillnaden är att socialdemokraterna idag av historiska skäl är uppknutna till en rad sociala reformer som a-kassa, sjukkassa och pensioner. Deras politiska förtroende bland arbetarna vilar bland annat på att de av arbetarna upplevs som garanter för dessa reformer. Även om socialdemokratierna på tusen och ett sätt är uppknutna till staten, storbolagen och marknadsekonomin så kan de inte gå till frontalangrepp mot dessa reformer. Det skulle kosta för mycket förtroendekapital bland arbetarna. Därför kommer SAP troligen i mycket högre grad än borgarna att lita till att inflationen gröper ur löner och levnadsstandard för de breda löntagargrupperna. Inflationen aren mer svårgripbar fiende än en regering som sänker sjukersättningar och ger skattelättnader till små och stora företagare.

Dessutom kommer de rena gåvorna till företagen att öka under täckmanteln att rädda jobb.
Men genom samtliga politiska partiers över- och medelklassbas har det byggts in en svår motsättning i hela det politiska systemet som står hindrande i vägen. Det hjälper inte företagen att arbetarklassen flås för att pengarna istället skall konsumeras av improduktiva tjänstemän och statsbyråkrater. Och det är vad som håller på att hända. Två exempel är skattereformen och subventionerna till villaägarna.

Skattereformen över för ca 9 miljarder till de redan välbeställda. Men det minskar inga budgetunderskott eller höjer vinstnivån i företagen. Utvecklingen av subventionerna till villaägarna visar på samma sak. Där får de en del av bostadsbidragen, hälften av räntebidragen och alla skattesubventioner när det gäller boendet. Och det är en tredjedel av villaägarna, den mest välbärgade som får lejonparten. Bara under 1982 beräknas kostnaderna bli nästan tjugo miljarder för statskassan i uteblivna skatter och i utbetalda bidrag till villaägare. Och det hjälper inte heller upp några budgetunderskott och inte höjer det några vinster heller.(48)

En annan motsättning som är inbyggd i det politiska systemet är de enorma summor som olika politiska påtryckningsgrupper lyckas utveckla i bidrag till fallfärdiga industrier. Bara mellan åren 74/75 och 79/80 så ökade industristödet med 17 miljarder.(49) Sett från arbetarklassens ståndpunkt är naturligtvis denna skattesubventionering att föredra framför nerläggning eller importtullar. Men på sikt så förvärrar den lönsamheten för totalkapitalet genom att kapital som inte ger tillräcklig eller negativ avkastning inte förstörs. Och det är inte alltid fackföreningarna som går i spetsen när det gäller att pytsa in skattemedel i fallfärdiga företag.

Bankerna riskerar fruktansvärda förluster om ett storföretag inställer betalningarna. Många småföretagare ruineras när en jätte faller. I många fall har de innestående fordringarna på många hundratusen eller miljoner som går förlorade vid en konkurs. Och detta skapar i sin tur en kedja av konkurser och betalningsinställelser. Skogsägarnas hårda grepp över Centern förklaras av detta fenomen. Uteblivna skattemedel till utkonkurrerade massafabriker skulle drabba Centerns partimedlemmar hårt.

Ränteutgifterna för skatteskulden är en annan inbyggd motsättning i systemet. I sig är en stor statsskuld ingen katastrof rent nationalekonomiskt. Men rent politiskt innebär det att en stigande del av skatterna går till att medelst ränteutbetalningar berika de som har råd att låna pengar till statskassan – överklassen och den övre delen av medelklassen. Det ökar klasspolariseringen i samhället. För budgetåret 1982/83 beräknas statens ränteutgifter vara 39 miljarder kronor.(50)

Lägger man ihop bidragen till villaägarna, ökningen av industristödet och ränteutgifterna så har man i praktiken täckt budgetunderskottet på 76 miljarder för 1982/83. Eftersom statsskulden var mycket liten när borgarregeringen trädde till så ser man hur absurt talet om att landet lever över sina tillgångar är. Hela budgetunderskottet kan förklaras av bidrag och räntebetalningar och rena gåvor till företag, medel- och överklassen. Detta samtidigt som landets arbetare i de flesta fall fått reallönen sänkt med mer än tusen kronor i månaden.

En borgerlig regering som såg till systemets långsiktiga intressen och inte till de enskilda borgarnas levnadsstandard skulle självklart ha klämt åt arbetarna t.o.m. hårdare än den nuvarande borgarregeringen. Men den hade inte förstört statsfinanserna genom gåvor och subventioner till medel- och överklassens konsumtion. Man hade inte slängt ut tiotals miljarder på företag som ändå inte kunde överleva, utan sett till att höja vinstnivån drastiskt för de företag som verkligen går bra. Man hade inte heller försökt hålla arbetslöshetssiffrorna nere utan sett till att verkligen använda arbetslösheten som ett medel att sätta pli på arbetarklassen för att öka produktiviteten och minska kostnaderna för företagen. En sådan strategi skulle haft en chans att sätta industrierna på fötter, på kort sikt. Till skillnad från Chiles industri så är ju den svenska till stora delar fortfarande relativt konkurrenskraftig och en mycket kraftig omfördelning mellan arbete och kapital skulle ha kunnat ge exportindustrin en sådan puff att de förlorade hemmamarknaderna skulle ha ersatts och överträffats.

Sex farliga kurvor

Av de sex farliga kurvorna som nationalekonomerna brukar ta upp för att visa på krisen i ekonomin, är det ingen som inte kan föras tillbaka på den internationella utvecklingen. Den faktor som ligger till grund och delvis styr de andra kurvorna i ekonomin är industriinvesteringarna. De har sjunkit i de flesta industriländer som en direkt effekt av att kapitalismen är i en nedåtgående fas. (Se Sten Ljunggrens artikel i detta nummer).

Världsmarknaden stagnerar, det råder överproduktion inom många av ekonomins sektorer, vinsterna är inte tillräckligt höga eller efterfrågan tillräckligt stor för att företagen skall anse det lönsamt att investera i nya fabriker. Istället investeras det i produktivitetsförbättringar (nyare maskiner, datorer, robotar etc). När produktiviteten ökar mer än produktionen gör, då stiger arbetslösheten. Efter varje nergång i konjunkturen under 70-talet har arbetslösheten inte gått tillbaka utan ”stabiliserats” på en högre nivå som i sin tur stigit ännu mer vid den följande lågkonjunkturen. Idag är arbetslösheten 30 miljoner i OECD-området (samtliga imperialistiska stater). Arbetslösheten skapar i sin tur ett tryck på statsbudgeten (vars struktur varit anpassad till en expanderande kapitalism och ökande skatteintäkter) genom att skatteintäkterna från de arbetslösa går förlorade samtidigt som statens sociala utgifter ökar.

Enligt en socialdemokratisk utredning kostar varje försäkrad arbetslös staten ca 90 000 genom bidrag och uteblivna skatter.(51) Förtidspensionerade och ej anslutna till a-kassan kostar inte lika mycket. Men tar man hänsyn till att företagens uteblivna överskott (vinst inom kapitalismen), kapitalförstöringen och andra kostnader på grund av arbetslösheten så måste slutkostnaden för samhället bli i genomsnitt betydligt högre än 100 000 kr per arbetslös. Enligt beräkningar som gjorts skulle varje arbetslös på sikt öka sjukhuskostnaderna med mer än 50 000.(52) Beräknat på LO-tidningens siffror på den verkliga arbetslösheten (580 000) skulle alltså redan nu den svenska arbetslösheten kosta statskassan mer än 50 miljarder kronor.

Kostnaderna för arbetslösheten i västvärlden har alltså stigit fruktansvärt under det sista decenniet. Även om man sätter den genomsnittliga kostnaden för samhället så lågt som 100 000 per arbetslös (en alldeles för låg siffra om man adderar ihop de olika kostnadsposterna) skulle den för hela den imperialistiska världen ligga på 3 000 miljarder kronor.

Budgetunderskottet driver i sin tur på inflationen och ränteläget som gör det än mer olönsamt att investera i industrin. Arbetslösheten, budgetunderskottet och inflationen pressar på så sätt ner arbetarnas reallön. Deras köpkraft minskar, vilket i sin tur ytterligare minskar efterfrågan på världsmarknaden, vilket ytterligare pressar ner industriinvesteringarna osv. I länder med en stark och kämpande fackföreningsrörelse har arbetarna mött pressen på sin köpkraft med facklig kamp och på så sätt lyckats hålla uppe lönerna. LO:s oförmåga (eller snarare ovilja) att försvara LO-kollektivets reallön märks på ett reallönefall på omkring 10%. Åtstramningar för att skära ner budgetunderskottet skapar ytterligare arbetslöshet osv. Hela systemet är inne i en ond cirkel.

I ena änden av cirkeln går industriinvesteringarna ner och driver alltså på alla andra negativa kurvor. I andra änden löses blandningen (inflation, budgetunderskott etc) ut i en ständigt stigande arbetslöshet. För vanliga människor är saker som budgetunderskott, handelsbalans och investeringar, abstraktioner som inte påverkar deras politiska beteende i någon högre grad. Inflation, sjunkande reallöner och arbetslöshet är därmed direkt gripbara storheter.

Inflation och arbetslöshet

Inflationen ger utslag i form av sjunkande reallöner och en omfördelning av samhällets rikedomar från dem som arbetar till dem som lånar och spekulerar, En långsamt sjunkande, istället för en långsamt stigande reallön, rubbar naturligtvis tilltron till det politiska systemet bland breda löntagarskikt. Om det också skall rubba deras tilltro till kapitalismen som ekonomiskt system, krävs ett medvetet ingripande från ett revolutionärt arbetarparti med tillräcklig styrka för att nå ut till de centrala delarna av befolkningen med sitt budskap. Men säkerhetsmarginalerna är höga. Det behövs betydligt mer än en 10 % sänkning av reallönen för att det politiska systemet i sig skall svikta. Smärtgränsen för arbetarklassen som helhet när det gäller reallönesänkningar går nog snarare vid 35 % och en bit bortom än vid 10 %. Annat är illusionsmakeri.

Samma sak gäller arbetslösheten. Redan idag är den verkliga arbetslösheten över 10% i många imperialistiska länderna, utan att det fått katastrofala konsekvenser för de etablerade politiska partierna. Men effekterna här är betydligt mer komplicerade än vid en ”enkel” reallönesänkning.

En ökad arbetslöshet leder till en ökad misstro mot det politiska systemet som sådant och öppnar därmed möjligheterna för en revolutionär politik. Men det leder samtidigt till en försvagning och begynnande upplösning av arbetarkollektivet samtidigt som det minskar arbetarklassens vikt i systemet som helhet.

De verkliga, hårda, massiva attackerna på arbetarna tar sin utgångspunkt just i de arbetslösa. Med stridbara, kämpande fackföreningar är det svårt för kapitalet att slå mot arbetarna i produktionen och pressa tillbaka deras positioner. Företagsägarna går istället omvägen via de arbetslösa. Genom urholkning av arbetslöshetsstödet vinner de ett dubbelt syfte. Dels minskar de totalkostnaderna för arbetskraften, dels kommer arbetslösheten att framtona som ett verkligt hot för de arbetare som har arbete. På detta vis kan de öka pressen på de arbetande genom att motståndet mot omplaceringar, rationaliseringar och andra försämringar minskar. En ökad arbetstakt föredras framför arbetslöshet med kanske en halvering eller mer av den disponibla inkomsten som följd. Företagens utrymme för ren utpressning mot stat, kommun, fack och den enskilde arbetaren ökar. Om vi inte får fortsätta att förpesta miljön, om vi inte får höja arbetstakten, om vi inte får avskeda var tionde, etc, ja, då lägger vi ner så alla blir arbetslösa. Det är den ständiga visan som kommer att sjungas om och om igen. Här kommer det att uppstå en djup klyfta mellan de borgerliga partierna å ena sidan och socialdemokratin å den andra.

De borgerliga partierna är kluvna i sin inställning till arbetslösheten. Å ena sidan är de stigande arbetslöshetssiffrorna en politisk black om foten för dem när de har regeringsansvaret. Å andra sidan inser de att det är ”nyttigt” med stigande arbetslöshet av de förut angivna skälen. Blir arbetslösheten alltför stor kommer de att se stora delar av sin folkliga väljarbas överge dem – för alternativ till höger eller vänster. Dess politik kommer logiskt att gå ut på att i första omgången slå mot de redan arbetslösas understöd och rättigheter. En sänkning av de direkta bidragen, ökade krav på ”rörlighet” för att överhuvudtaget kombinera bidrag med en ökad ovillighet att ”rädda” jobb genom ökade statliga subventioner, kommer att förbli huvuddragen i varje borgerlig regerings arbetsmarknadspolitik.

Den offentliga sektorn

I andra hand kommer en sådan regering att slå mot den s k offentliga sektorn. Dvs inte mot polis, militär, den högre och lägre statliga och kommunala byråkratin, utan mot arbetarbefolkningens sociala rättigheter. ”Vi har inte råd” kommer stridsropen från borgerligheten att ljuda. ”Vi måste satsa på produktiv industri. Vi måste sätta en gräns för den tärande offentliga sektorn – mindre till sjukhus, barnomsorg, pensionärer, skolor etc.” Men denna offentliga sektor är ingen homogen helhet. Grovt kan man urskilja fem sektorer inom den offentliga sektorn:

Den första är rena transfereringar. Barnbidrag, bostadsbidrag, räntebidrag. pensioner, a-kassa etc. Det är bara ett sätt att skattevägen omfördela den privata konsumtionen. På köpet drar de med sig en viss statlig och kommunal byråkrati och administration.

Den andra är transfereringar som går till olika företag. Den vägen har över 100 miljarder vandrat över till sk krisdrabbade industrier under 70-talet. Stödet till jordbruket är ett annat exempel.

Den tredje är kostnaderna för den egentliga borgerliga statens upprätthållande: militär, polis, statsförvaltning, domstolsväsen. Denna sektor är till stora delar rent parasitär och är i sista hand till för att garantera borgarklassens herravälde.

Den fjärde är de affärsdrivande verken och statsföretagen. Exempel televerket, posten (som ger stora vinster i kraft av sin monopolställning) och varven, LKAB och liknande f d privatföretag (oftast kraftiga förlustföretag) som staten köpt av olika politiska skäl. Dessa har den viktiga ideologiska funktionen för borgarna att i praktiken visa på ”socialismens” oförmåga att upprätthålla produktionen effektivt. Genom ett förvandlingsnummer i den högre skolan så förvandlas alltså svenska varvs- och stålföretag från exempel på privat företagsamhets misslyckande till kapitalismens överlägsenhet över socialismen. Mellanledet är miljardöverföringar från de skattebetalande löntagarna till de konkursmässiga kapitalisterna.

Den femte är produktionen av olika slag av nyttigheter som sjukvård. undervisning, åldringsvård, barnomsorg och vägunderhållning. Det är en produktion som till viss del undandragits marknadslagarna och där tjänsterna tillhandahålles i första hand efter behov, gratis eller till mycket starkt subventionerade priser, som inte har någon direkt koppling till marknadspriset.

Borgerlighetens väg

De borgerliga partierna kommer att skära in på sektor l och kommer att dra in på det selektiva stödet i sektor 2 (det räddade ju en del arbetstillfällen, om även till stora kostnader) och istället omfördela det till allmänna, generella bidrag, gåvor och skattelättnader till alla företag. Sektor 3 kommer de istället att stärka. Byråkratin kommer att fortsätta att expandera, i sektor 4 kommer vi få se en ”effektivisering”, krav på vanliga företagsmässiga lönsamhetskriterier skall gälla även för de statliga företagen. Annars riskerar de nerläggning eller utförsäljning till privat kapital. Sektor 5 kommer att utsättas för hårdhänta nedskärningar, bantningar och rationaliseringar för att i största möjliga mån anpassa dem till marknadsekonomin. Delvis undantaget kommer att vara de delar som tjänar företagsamheten mer direkt.

Socialdemokratins väg

Socialdemokratin kommer delvis att ha andra intressen att försvara. Dels har de en bas i byråkratin i de delar som kommer att drabbas av attacken på den offentliga sektorn. Arbetsmarknadsdirektörer, sjukhusdirektörer, rektorer kommer att sitta med kniven i hand för att skära bort sjukvårdsbiträden, lärare och förskollärare. Men inte förrän de tvingas av politiska diktat. De två snabbast expanderande facken, Statsanställda och Kommunal, skulle få se många av sina medlemmar bli arbetslösa vilket skulle slå mot fackföreningsbyråkratin. Dessutom har socialdemokraterna en mycket stor del av sin väljarbas i dessa sektorer. Samma sak gäller ”tjänstemannafacken”. I sista hand kommer även socialdemokratin att skära här. Men alltid ett steg efter borgarna och utbasunerat som ett ”mindre ont” än en borgerlig åtstramningspolitik. Socialdemokratin kommer hela tiden att vara ett steg efter borgarna. Den blir borgarnas skugga. Kontraster mot 50- och 60-talet, då vi egentligen hade fem socialdemokratiska partier i landet, kommer att bli stor.”

Vi kommer att uppleva paradoxen att ju värre krisen blir desto aggressivare kommer de borgerliga partierna att slå fram det kapitalistiska budskapet, samtidigt som socialdemokratin kommer att bli allt blekare om nosen i brist på egna handlingsalternativ.

Hela strukturen på SAP, dess sociala sammansättning, traditioner och band med storföretagssamhet och stat gör att ett handlingsprogram som anvisar en väg ut ur krisen, som överskrider marknadsekonomins ramar, är stängd för dem.

SAP kommer att sakna en politik för att vända den växande arbetslösheten (denna är ju direkt förbunden med den imperialistiska världsekonomins nuvarande utvecklingsfas och kan bara brytas om man bryter med denna). Det kommer att sakna en politik för att angripa det växande budgetunderskottet utan att samtidigt angripa arbetarna. De kommer därmed också att sakna en långsiktig politik för att vända krisen inom den offentliga sektorn, (rättare sagt inom vissa delar av den offentliga sektorn).

Vinst och nytta

Det samhällssystem som vi lever i, en marknadsekonomi dominerad av ett fåtal storföretag och kännetecknat av en extrem ojämlikhet när det gäller ägande, makt och konsumtion, har som drivkraft dessa storföretags strävan efter maximal vinst. För att det skall finnas pengar till ”den offentliga” sektorn – pengar till sjukhusvård, undervisning, daghem etc – måste bomber, bilar och kosmetika tillverkas och försäljas med vinst. Detta har inget att göra med att det ena är varor och det andra är tjänster. Men i en kapitalistisk marknadsekonomi är den privata, vinststrävande sektorn en förutsättning för den offentliga servicen. Det går inte att försvara den offentliga sektorn utan att bryta med marknadsekonomin.

Teoretiskt är det möjligt att vända på hela systemet och fortfarande ha kapitalismen kvar. Skolor, sjukhus och vägverk kan drivas som privata företag som konkurrerar på marknaden och försöker sälja sina tjänster med vinst. Från denna privata, ”produktiva” sektor av ekonomi hämtas de skatter och avgifter som finansierar den offentliga sektorn. En offentlig sektor som består av att bilar, tv-apparater etc tillhandahålles gratis eller till starkt subventionerade priser.

Arbetarrörelsen har drivit igenom att en rad nyttigheter undandragits marknaden. Sjukhusvård avgörs inte idag i Sverige efter betalningsförmåga och om sjukhuset kan göra en vinst på operationen. Borgerligheten själv har i de flesta fall genomfört ett obligatoriskt och gratis undervisningssystem. Sjukvård och skolväsen är planerade och delvis styrda efter sociala behov. Även om naturligtvis kapitalistiska värderingar, prioriteringar och lönsamhetsnormer till stora delar fortfarande präglar denna del av den offentliga sektorn. I takt med att krisen förvärras kommer också kraven från borgerligheten om att omvandla delar av denna offentliga sektor till en direkt del av marknadsekonomin att bli allt högljuddare. Betalningsförmågan kommer då att avgöra om du skall räddas till livet eller inte.

För en människa som inte är fullständigt förgiftad av den dominerande borgerliga lönsamhetsideologin står det klart att sjukhusarbete inte är mindre nyttigt än bombplanstillverkning eller att utförandet av en teaterpjäs inte är improduktiv och onyttig medan tillverkning av cigaretter är produktiv och nyttig. Det är bara den som är fångad i de kategorier och lagar som styr vårt nuvarande samhälle, som kan upphöja dessa perversa värderingar till något naturbeständigt och för alla tider giltigt.

Socialdemokratins tragik är att den ifrågasätter dessa normer utan att ifrågasätta det samhällssystem som ger upphov till dem. Den står inför en konflikt mellan två skilda normsystem som den inte kan lösa annat än genom dess egen undergång.

VI KOMMANDE KRAFTMÄTNINGAR

Under 80-talet kommer den nedåtgående trenden för den kapitalistiska världsekonomin inte att kunna vända utan ett nytt historiskt nederlag för Västeuropas arbetarklass i nivå med 30-talets. Idag har borgerligheten ingen möjlighet till detta. Den försöker istället med de bakvända reformernas väg, att steg för steg rulla tillbaka arbetarrörelsens historiska landvinningar. På detta sätt hoppas de kunna bygga upp ett allt gynnsammare styrkeförhållande inför en slutgiltig kraftmätning. På grund av de oerhörda reserver som imperialismen förfogar över, inte bara materiella utan också politiska, genom arbetarrörelsens förborgerligande och inlemmade i det borgerliga systemet har krisen fått en långdragen och icke-katastrofal karaktär. I det imperialistiska systemets svagaste länkar i Västeuropa – Portugal, Spanien och Grekland – har borgarklassen klarat av övergången från historiskt utlevade diktaturer till mera moderna borgerliga demokratier tack vare de socialdemokratiska och kommunistiska partiernas kontroll över den organiserade arbetarrörelsen i dessa länder. En totalkonfrontation mellan klasserna uppsköts på detta sätt. Men den kommer förr eller senare. I övriga länder i Västeuropa har borgerligheten klarat åttiotalet genom att låta olika regeringsalternativ slitas ut. Danmark och Storbritannien är de mest typiska exemplen – inte bara för att krisen där slagit hårdare än i en rad andra europeiska länder utan p g a den regelbundenhet med vilken de olika regeringsalternativen avlöst varandra. Först nu börjar den engelska krisen ge utslag i form av förändrade politiska konstellationer. En polarisering äger rum i Labourpartiet: dels genom högerutbrytningen SDP (socialdemokraterna) dels genom att vänsterflygeln stärkts och fatt mer organiserade former.

Facket och arbetarvänstern

I Sverige har krisen fortfarande inte slagit igenom med full kraft. En arbetarklass som haft världens högsta levnadsstandard sätts inte i full rörelse för att den mister 10 % av den.

I inget annat land har fackföreningsbyråkratin en sådan stark ställning – både gentemot arbetarna och gentemot kapitalet. I industrins nyckelsektorer är den fackliga organisationsgraden nästan 100%. Fackföreningsrörelsen är inte splittrad efter nationella, religiösa eller politiska grunder. Det som får den borgerliga demokratin, parlamentarismen, att fungera är inte arbetarnas tilltro till den borgerliga demokratins välsignelser i första hand, utan fackföreningsbyråkratins förmåga att dämpa, stävja eller avleda all militant facklig kamp på arbetsplatserna som på kort eller mellanlång sikt hotar systemets stabilitet. Och här har Sverige antagligen världsrekordet.

Den springande punkten är att det idag inte finns någon facklig vänster i bred skala på de svenska arbetsplatserna. Socialdemokratins hegemoni har bara hotats under kortare perioder på ett smärre antal arbetsplatser de senaste åren. Det enda viktiga undantaget är Hamnarbetarförbundet där en traditionellt miltant arbetargrupp kastats ut ur Transport av fackföreningsbyråkratin. Men idag finns det inget politiskt alternativ till socialdemokratin som bärs upp av något slag av arbetarvänster på de stora arbetsplatserna. Och det är den avgörande skillnaden mellan 30-talets och 80-talets situation på den svenska partipolitiska scenen. Därför finns det också ett visst utrymme för en den gradvisa tillvänjningens politik när det gäller att driva tillbaka arbetarna, sänka deras standard, försämra de sociala förmånerna och stärka den lagstiftning och statliga apparat som är direkt riktad mot arbetare som försöker ta tillvara sina klassintressen. Till dess att en sådan arbetarvänster formerats på nytt, och ett nytt arbetarparti byggts upp med denna vänster som grund, har också den svenska borgarklassen och dess drängar inom socialdemokratin, ett relativt stort utrymme för att under varierande former låta arbetarna bära krisens ekonomiska och sociala kostnader.

Ingen av de fyra borgerliga partierna eller socialdemokratin har presenterat, eller kan på allvar presentera ett program som kan få fart på den svenska kapitalismen. Tvärtom kommer arbetslösheten att öka under 80-talet av strukturella skäl. Budgetunderskottet och därmed krisen inom den s k offentliga sektorn har de inget radikalt botemedel för.

Det tryck på lönenivån som de 30-miljonerna de 100-tals miljoner arbetslösa eller undersysselsatta i den s k tredje världen) utövar, kommer att pressa ned de svenska lönerna också. Framför allt genom den senila och förkalkade karaktären på den svenska fackföreningsrörelsen och avsaknaden av ett brett arbetaravantgarde ute på de stora fabrikerna som skulle kunnat organisera ett motstånd. Stora delar av den svenska textil- och varvsindustrin har redan lagts ner utan att någon bred opposition mot fackföreningarnas katastrofala agerande i dessa sektorer uppkommit. Stålindustrin håller på samma sätt att delvis skrotas ner. Gruvnäringen har mörka framtidsperspektiv. Även inom dessa sektorer har frånvaron av ett brett arbetaravantgarde och byråkratins strypgrepp över facket varit avgörande faktorer för utvecklingen. Och det kommer att ta tid innan något sådant växer fram. Eiserockupationen är ett lysande undantag.

Av ingenting blir ingenting. Denna gamla filosofiska devis gäller också för politiken. Ett spontant, desperat uppblossande motstånd, utan politiska perspektiv kan inte rädda några jobb i det långa loppet. Endagarsstrejker, uppvaktningar, demonstrationer är inte tillräckliga kampmetoder för att förhindra nerläggningar av industrier med tusentals anställda. På sin höjd kan de bromsa förloppet. I de flesta fall har de enbart tjänat som säkerhetsventil för fackbyråkratin. Genom att visa att man gör något och detta något inte räcker försöker man hålla ryggen fri från kritiker inom arbetarleden. Utan några arbetarledare som organiserar motståndet så blir det inget motstånd. Ingen kamp till slutet.

80-talets kriser

Den mest troliga utvecklingen under 80-talet kan skissas som följer.

Det gamla politiska systemet kommer att hålla under ytterligare några år. Vissa smärre omkastningar är möjliga, tom troliga. VPK, kanske senare Folkpartiet kan åka ur riksdagen, därmed förlorar de partistöd och andra kryckor vilket gör en comeback svår. Dessa partiers existens är därmed i farosonen. Men säkerhetsselarna är många. Bl a har de ju kvar det kommunala partistödet i åtminstone delar av landet.

Vi kommer att fä se en fortskridande polarisering inom väljarkåren. En radikalisering, från höger och från vänster kommer också att växa fram. De nuvarande partierna är alltför förstenade för att kunna hålla detta inom sina egna ramar.

De politiska kriserna kommer tätare och blir mer svårartade. Det kommer att uppstå svårare sprickor mellan de borgerliga partierna och socialdemokratin om hur åtstramningspolitiken skall motiveras och de direkta formerna för att genomdriva dem. Det utesluter inte nya regeringskombinationer som samlingsregeringar, mittenregeringar, folkparti/SAP-regering, socialdemokratiska minoritets- eller majoritetsregering.

Politikerföraktet och missnöjet med det politiska systemet kommer att spridas och fördjupas allteftersom regeringarna lyckas eller misslyckas i sina uppsatt. (Även en lyckad åtstramningspolitik skapar naturligtvis missnöje.)

Sprickor kommer att uppstå inom fackföreningsbyråkratin när medlemmarnas missnöje växer med de ”gamla beprövade” klassamarbetsmetodernas bankrutt och oförmåga att försvara arbetstillfällen och reallöner. Samtidigt som hela den socialdemokratiska parti- och fackföreningsapparaten under de senaste åren kraftigt högervridits kommer verkningarna av krisen att tvinga arbetarna till mer radikala lösningar. Gapet mellan arbetarbyråkratin och arbetarklassen kommer att vidgas.

Spänningarna kommer att stiga i samhället mellan de olika grupperna och skikten allteftersom krisen slår. Vad som definitivt inte kan hända är att socialdemokratins massbas försvinner under den närmaste treårsperioden. Detta oavsett om de sitter i regeringsställning och administrerar en åtstramningspolitik eller om de förblir i opposition. Så länge det inte finns något klart politiskt alternativ till vänster om den kommer Socialdemokratin att i stort bibehålla sina ställningar. Detta utesluter inte en röstmässig tillbakagång efter mönster av den danska och norska socialdemokratin. Tvärtom är den trolig om de sitter i regeringsställning. Men det kommer att vara en sammantagen effekt av röstskolk, marginalväljares övergång till borgerliga partier och en liten rännil till vänster eller till nya missnöjespartier a la Miljöpartiet.

En begynnande polarisering inom själva socialdemokratin kan inte uteslutas. Tvärtom har en fortskridande högervridning av partiet som nödvändig konsekvens att det finns utrymme för en (impotent) ”vänster”strömning för att den skall behålla sin arbetarbas. Problemet är att det i dagens socialdemokrati är svårt att hitta grupper som skulle kunna bära upp en frasens socialism.

Fackbyråkrati…

Det är inte heller självklart att det är den fackliga flygeln inom byråkratin som börjar med en verklig vänsterfraseologi. Paradoxalt nog sitter dessa mycket säkrare på sina poster än politikerna. I praktiken är de högre fackliga funktionärerna oavsättliga. Det finns inte några praktiska möjligheter för en kritisk medlemsopinion att byta ut en värdelös förbundsstyrelse. För det fordras uppkomsten av ett starkt nytt arbetarparti med masstöd på de flesta större arbetsplatser. Men även för ett sådant parti vore det mycket svårt att åstadkomma en förändring ovanför enstaka avdelningar. Dels kommer de troligen att sparkas ut när byråkratin känner sina ställningar hotas av medlemmarna. Dels innebär byråkratins kontroll över själva apparaten, ombudsmännen, förbundstidningarna och stöd av den borgerliga ”allmänna opinionen” (när fronten går mot kämpande arbetare), att revolutionen i princip står på dagordningen innan de kan sparkas (om ens då).

Motsättningar kan uppstå mellan stora avdelningar och verkstadsklubbar som kommer att känna trycket från ett allt starkare medlemsmissnöje och en allt starkare facklig opposition och den högre byråkratin som ser till ”samhällsintresset”, dvs storföretagens intressen, mer direkt. Men frasradikalisering kommer inte att skjuta fart förrän byråkratin upplever ett hot från ett nytt framväxande arbetaralternativ.

… och politiker

Däremot kan politikerna/delar av dem tvingas ut i en vänsterfraseologi för att säkra sina omval när inte bara arbetarna pressar på för radikala lösningar utan även deras marginalväljare – mellanskikt av olika slag – ser sina anställningar och standard hotad.

En god tumregel är att det är mycket lättare att åstadkomma förändringar i de rent parlamentariska styrkeförhållandena än i de fackliga. Riksdagsmän och kommunalpolitiker väljs utan någon direkt, levande kontakt med sina väljare. Väljarnas åsikter formas av reklamkampanjer, TV och andra massmöten i stor utsträckning utifrån gamla, nedärvda lojaliteter. Det är lång tid mellan vallöftena och deras eventuella infrianden. Den valde står inte direkt, personligt, ansikte mot ansikte, till svars inför dem som valt honom.

För den som ställer upp i fackliga val galler hårdare villkor. Framförallt på den lägsta fackliga nivån – skyddsombud, kontaktombud, styrelser för mindre grupper, sektioner och klubbar – står den valde förtroendemannen i mer direkt kontakt med sina väljare. Och framför allt gäller det mängden och kvalitén på folket som behövs.

För att ett parti skall få 5 – 10 % av rösterna i ett riksdagsval räcker det med ett tusental partimedlemmar som ställer upp för partiet åtminstone inför valen. Kandidaterna kan vara fullständiga nollor. Det räcker med partiledaren och några dussin till som kan uttala sig inför massmedia och hålla låda i riksdagen. För att vinna stöd och leda 1/10 av fackföreningsrörelsen skulle det behövas inte bara ett par tusen utan tiotusentals aktivister -aktivister som utför ett regelbundet basarbete, är beredda att stå emot företag och fackföreningsbyråkrat!, klarar av att inte bara lotsa sig igenom arbetsmarknadens försäkringar, lagar och avtal utan även kan dra med sig arbetskamrater i påtryckningsaktioner mot företaget.

Fackföreningarna är grundbulten i hela systemet. Förlorar socialdemokratin kontrollen över dessa till socialistiska strömningar är en konfrontation mellan samhällets huvudkrafter oundviklig. Utan en arbetskraft som accepterar löneslaveriet är kapitalackumulation omöjlig om kapitalet inte övergår till en blodig diktatur och med öppet och massivt våld håller arbetarna på plats.

Vänsterns kris

Den direkta omedelbara framtiden ser alltså inte alltför ljus ut för landets arbetare. Oavsett vilken regering som kommer till makten skall de tvingas betala räkningen för krisen.

Hur ser då möjligheterna för att ett nytt revolutionärt arbetarparti skall växa fram ut?

Idag talas de ju om ”marxismens kris”. De vänsterorganisationer som bildades i slutet av 60-talet eller början av 70-talet är försvunna eller i upplösning. De enda undantagen är KPMLr och Socialistiska Partiet. Men även de två senare organisationerna har upplevt en medlemsmässig stagnation under den senaste femårsperioden. Förbundet Kommunist och Förbundet arbetarmakt har upplöst sig själva. MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet) har bara försvunnit. SKP, före detta KFML som i mitten av sjuttiotalet hade omkring 4 000 aktiva medlemmar befinner sig i upplösning och dess kvarvarande medlemmar kan räknas i hundraden och med ett program som har fler beröringspunkter med moderaternas än med marxismens. VPK riskerar att åka ur riksdagen och lever till stor del på statsunderstöd. Politiskt har VPK uppgivit alla anspråk på en självständig roll i svensk politik och definierar sig öppet som ett stödparti till vänster åt socialdemokratin.

Att denna utveckling har djupare liggande orsaker än fel och missgrepp i den förda politiken förstås om man ser till den internationella utvecklingen. I hela Västeuropa har vänstern genomgått en liknande utveckling. Grovt kan denna utveckling uppdelas i två faser.

Från den sista tredjedelen av 60-talet fram till 1976 såg vi framväxten av ett nytt fenomen på den politiska kartan. Till vänster om de traditionella arbetarpartierna växte det fram nya grupperingar. De hämtade sin främsta inspiration från det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen.

Den kinesiska revolutionen, framför allt kulturrevolutionen fungerade som en ideologisk och. politisk attraktionspol. De traditionella arbetarpartiernas, både de stalinistiska och de socialdemokratiskas passivitet eller direkta medbrottslighet inför USA:s aggression stötte bort en hel generation från dessa partier en generation som väckts till socialistiskt medvetenhet av de nationella befrielsekamperna och sociala revolutionerna i den tredje världen, i Algeriet, på Kuba, i Indokina och det svarta Afrika. Dessa nya gruppers sociala bas fanns framför allt på universitet och gymnasier. De bars fram av en våg av segrar för revolutionen i dessa länder, och växte oavbrutet ända fram till 1975 – 76.1 vissa länder som Italien uppgick dessa grupper till tiotusentals människor och stod på tröskeln till verkliga politiska genombrott i respektive länders politiska liv.

Men sedan vändpunkten -76 har nästan alla av dessa grupper som baserade sig på olika varianter av maoism och stalinism, ibland uppblandad med vissa castristiska, eller rådssocialistiska idéer, upplösts eller reducerats till smågrupper med tiotals eller något hundratal medlemmar. Undantagen är de revolutionärt marxistiska organisationerna, Fjärde Internationalens sektioner, eller den politiskt eller ideologiskt närstående organisationer som det engelska SWP. Även en del av de stora centristiska organisationerna med en viss arbetarförankring (utan klar programmatisk bas, vacklande mellan revolutionär marxism, reformism och stalinism i olika proportioner) i Italien och Spanien har upprätthållit sina organisationer, visserligen med en viss åderlåtning. Även Fjärde Internationalens nuvarande sektioner var i mycket en produkt av samma globala utveckling som skapat de olika maoistiska och centristiska organisationerna.

En rad delvis tillfälliga internationella händelser och utvecklingstrender sammanföll för att bryta denna nya yttersta vänsterns oavbrutna tillväxt. Den första sprickan i fasaden var katastrofen i Chile. För även om Allende-regimens störtande och upprättandet av militärdiktaturen både förutsågs och varnades för av bl a Fjärde Internationalen så var kuppen inte bara ett dråpslag mot hela arbetarrörelsen i Chile utan spelade också i händerna på de krafter inom världens arbetarrörelse som stod för klassamarbete och eftergifter mot kapitalet. För varje medveten socialist som efter kuppen sa – ”Ja, ni hade rätt, det hade behövts en revolutionär politik för att avvärja katastrofen i Chile” så var det hundra inte lika medvetna som blev demoraliserade och ansåg att det är ingen idé, en socialistisk politik leder bara till katastrofer, och med detta lämnade politiken eller drogs mot mer moderata lösningar.

Det var efter kuppen i Chile som Italienska Kommunistpartiet lanserade sin ”historiska kompromiss” med det italienska storkapitalet. Händelserna i Portugal hade liknande effekter. Utvecklingen i Indokina, Pol-potregimens utveckling till en folkmordsregim, kriget Vietnam-Kina, likvideringen av kulturrevolutionen och störtandet av de fyras gäng fick liknande konsekvenser. Istället för att entusiasmera unga människor för socialistisk politik drog utvecklingen i dessa länder dem istället mot demoralisering och cynism.

Samtidigt hade dessa organisationer som stod utanför den traditionella arbetarrörelsens traditioner, både dess socialdemokratiska och dess revolutionärt marxistiska strömning, ingen verklighetsförankrad politik för de uppgifter som Västeuropas arbetarrörelse stod inför.

Dessa politiska orsaker kopplade till den nästan obefintliga eller i bästa fall svaga basen i arbetarklassen ledde fram till upplösningen eller stagnationen. En avgörande orsak var också att stora delar av dessa organisationers sociala bas blivit vuxna, de hade lämnat universitet och gymnasier, blivit läkare, lärare och socialarbetare med en social position som snarare drog dem mot borgerligheten än revolutionen. Den som var ung student och revolutionär 1970 var medelålders läkare och borgare 1980. För stora sociala grupper gäller regeln att det sociala varat bestämmer medvetandet. (Men vad som gäller för summan av individerna behöver inte gälla individen.)

På sätt och vis är det som hänt nyttigt och nödvändigt om ett revolutionärt arbetarparti skall kunna byggas upp. Det ideologiska bagage som de flesta av dessa bankrutta grupper byggs upp på var falskt och genomruttet. Försvar för Stalins terror och Maos byråkratiska diktatur kan aldrig vara någon grund att bygga upp en socialistisk organisation på. I valet mellan socialdemokratins Sverige och Tengs Kina väljer 9 999 arbetare av 10 000 Socialdemokratins Sverige. Genom de revolutionärt marxistiska organisationernas svaghet, som var en direkt följd av avsaknaden av ett socialistiskt arbetaravantgarde i Västeuropa när radikaliseringsvågen inleddes i 60-talets Europa, förgiftades en hel generation av de stalinistiska och maoistiska ideologierna. Deras elittänkande, demokratiförakt och auktoritetstro var direkt anpassade till den rotlösa överklasstudentens behov av en social identitet under sin studietid och åren direkt efter. För att motivera en arbetare att kämpa för ett klasslöst och jämlikt samhälle passar de inte alls.

Alla de tusentals som lämnat den revolutionära politiken, de som nu i lärarrummen, sjukhuskorridorer och kultursidor talar om ”socialismens och marxismens kris” när de i själva verket menar sin egen och stalinismens kris, lämnar ingen försvagad arbetarrörelse efter sig genom sin fanflykt. Den fana de släpade på var så blodsbesudlad att den inte var värd att släpa på – vare sig av arbetare eller läkare. Nej, det mesta av den s k revolutionära vänsterns styrka var luft. Den var inte förankrad i en masspraktik ute på fabriker, sjukhus och skolor. Den var inte förankrad i en klar förståelse för arbetarrörelsens erfarenheter och nuvarande uppgifter. En elakartad sekterism och intolerans var denna i upplösning varande ”vänsters” adelsmärke – en direkt funktion av dess sociala sammansättning och ideologiska fostran.

Allt har dock inte återgått till det vanliga. En avgörande skillnad finns mellan det tidiga 80-talet och det tidiga 70-talet. En skillnad som ger anledning till optimism och framtidstro.

Framtiden

För femton år sedan fanns det inga revolutionära marxister alls i vårt land. Begreppet vänster identifierades av nästan alla arbetare med stalinism. Någon marxistisk debatt och tradition fanns knappt. När vår egen organisation bildades 1969 bestod den bara av en handfull personer, utan djupare erfarenhet av arbetarrörelsen eller politik över huvudtaget. Språnget från en organisation på några tiotal till tusen personer är oändligt svårt att ta. I de flesta fall omöjligt om det redan finns organisationer som lägger beslag på de grupper som är beredda att ta steget in i ett socialistiskt parti. Språnget från tusen till tiotusen är många gånger lättare, förutsatt en korrekt och attraktiv politik, god organisation och ekonomisk och social kris som skakar om arbetarklassen och rycker upp den från sina vanliga rutiner och levnadsvanor. Socialistiska partiets utgångsläge är många gånger bättre inför 80-talet än det var under 70-talet.

Arbetarklassen kommer att pressas tillbaka under de närmaste åren. Men detta lämnar också de första större utrymmena för att bygga upp ett nytt alternativ. De första reserverna är redan förbrukade av borgerliga och socialdemokratiska politiker. Arbetarna har pressats tillbaka och de kanske kommer att pressas tillbaka ytterligare. Men utrymmet är inte obegränsat. Det kommer en punkt där bara kampens väg ses som framkomlig för allt större arbetargrupper. Revolutionärernas propaganda och organisering får ett kvalitativt större utrymme inom arbetarklassen. De kan utvecklas från en med misstänksamhet betraktad liten grupp, över en med viss stöd och än större sympati mindre strömning inom arbetarklassen, till det andra arbetarpartiet, det självklara alternativet för de som vill bekämpa kapitalet på riktigt inte bara på låtsas som socialdemokratin gör vid sina radikala tillfällen.

”Den mest förruttnade delen av det kapitalistiska Europa är den socialdemokratiska byråkratin. Den kom in i historien under Marx’ och Engels’ baner. Den förklarade att dess mål var att störta borgarklassen. Kapitalismens kraftiga uppsving tog tag i den och drog in den i sitt kölvatten. I reformens namn uppgav den revolutionen, först genom sina handlingar och senare i ord . . . Kriget kom. Socialdemokratin stödde kriget i det framtida välståndets namn. Istället för välståndet kom förfallet. Frågan var inte längre om revolutionens oundviklighet kunde härledas från kapitalismens otillräcklighet, eller om man skulle inrikta sig på att med reformernas medel försona arbetarna med kapitalismen. Socialdemokratins nya politik bestod nu i att rädda det borgerliga samhället genom att offra reformerna.

Men inte ens detta var det sista stadiet i förfallet. Den kris som nu skakar kapitalismen tvingade socialdemokratin att offra frukterna av en lång ekonomisk och politisk kamp och sålunda pressa ner de tyska arbetarna till en existensnivå där deras fäder, farfader och farfarsfäder levde. Det finns inget historiskt skådespel som på en gång är så tragiskt och avskyvärt som denna reformismens äckliga upplösning mitt bland vrakspillrorna från alla dess erövringar och förhoppningar
”(54)

Så beskrev Trotskij 1932 den tyska socialdemokratins fega kapitulation inför nazismen. Historien har snart gått varvet runt. Ett nytt världskrig, 50 miljoner döda, stora delar av Europa ödelagda blev resultatet.

Under 80-talet är möjligheterna stora att vi får se socialdemokratins historia upprepa sig, inte som fars utan som en ny tragedi. Om tragedin skall inskränka sig till den socialdemokratiska byråkratin, (i så fall i form av dess uppvaknande i ett arbetarstyrt samhälle) eller om den skall dra med sig arbetarklassen och mänskligheten i sitt fall, ett återupprepande av 30-talets Tyskland i utvidgad skala, beror på om ett nytt revolutionärt arbetarparti skall hinna växa sig tillräckligt stark och massbaserat före den slutgiltiga kraftmätningen mellan klasserna.

Inför årets val kommer Socialistiska Partiet inte att göra några spektakulära genombrott. Tvärtom. Socialistiska Partiet har fortfarande inte samlat tillräckligt mycket styrkor för att kunna kompensera de övriga partiernas miljongåvor från staten och deras monopol på TV-tid och pressbevakning.

Vänsterpartiet Kommunisterna samlar fortfarande ihop ”oberoende” socialisters och radikala arbetares röster i kraft av sina riksdagsmandat och närvaro i press och TV. Men genom vår kampanj lägger vi ytterligare byggstenar till det parti som under 80-talet åter skall ge den svenska arbetarklassen tillträde till politiken – inte som röstboskap eller råmaterial för utsugning utan som kollektivt och aktivt politiskt handlande människor.

För Socialistiska Partiet är 80-talet inte bara det ”hemska 80-talet” utan också socialismens och revolutionens 80-tal.

När reaktionen låg som tätast i Europa efter den franska revolutionens nederlag skrev revolutionens och framåtskridandets skald framför andra: ”If Winter comes, can Spring be far behind.”(55)

Och det är vårt motto också som vi kastar i ansiktet på alla cyniska reaktionärer och demoraliserade fanflyktingar.

Kent Kjellgren

NOTER

En stor del av materialet till diskussionen om förhållandet mellan partier och klasser är hämtat från tre verk som är ett måste för den som vill tränga djupare in i det svenska partiväsendet. Det är »Partier och organisationer i Sverige» av Mats Bäck, »Svenska väljare« av Sören Holmberg och »Klasstrukturen i Sverige 1930-80« av Göran Therborn. Stor flit har lags ner av gruppen kring tidskriften Zenit och Arkiv för att gräva fram material om den svenska socialdemokratin. En stor del av det som finns av vetenskapligt värde i frågan har kommit fram i artiklar i dessa tidskrifter eller i Arkivs avhandlingsserie. Att den empiriska fliten inte motsvaras av någon högre grad av politiskt omdöme är en annan sak. I politiken är gruppen hjälplös. I första hand säkert en fråga om miljöförgiftning på grund av alltför ensidigt vistande i den akademiska världen. Men säg det goda som inte för något ont med sig.

1. Detta vill socialdemokraterna, Stockholm 1982, s 42.
2. Siffrorna är hämtade från socialdemokratiska utredningar och LO-tidningen 1981-82. Främst från Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna Tidens förlag/Stockholm 1981, s 39-50.
3. Mellanskikt är ett svårfångat begrepp men jag använder det i artikeln på samma sätt som Therborn i hans »Klasstrukturen i Sverige», s 56-77. Det överväldigande flertalet av mellanskikten återfinns inom de olika tjänstemannafacken (SACO, TCO etc).
4. Alla sifferuppgifter i avsnittet är hämtade från Göran Therborn »Klasstrukturen i Sverige l930-80«, Zenit Förlag.
5. Mats Bäck, Partier och organisationer i Sverige, Liber Förlag/Jurist och Samhällsvetarförbundets Förlags AB, Uddevalla 1980, s 70.
6. Björn Söderfeldt, De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen. Arkiv nr 7-8, Lund 1975, s 71-72.
7. Sören Holmberg, Svenska väljare, Liber Förlag, Uddevalla 1981, s 329, s 325, s 352.
8. Holmberg, a.a., s 303.
9. Valundersökningar, Olof Pettersson, Väljare och vätet, SCB 1976, s 39.
10. Leon Trotsky, The Struggle against Fascism in Germany, Pathfinder Press, New York 1971, s 51, s 335,
11. Söderfeldt, a.a., s 72.
12. Torsten Österman, Förtroendet för politiker, Liber förlag. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Stockholm 1981, s 27.
13. Betänkande av Kommunaldemokratiska kommittén. Förtroendevalda i kommuner och landsting, SOU 1982:5, Stockholm 1982, 2 57.
14. Ibid., s 159.
15. Ibid., s 89-91.
16. Ibid., s 95.
17. Bäck, a.a.,, s 81.
18. Kommunaldemokratiska. a.a., s 76-77.
19. Ibid., s 80.
20. Ibid., s 104, 115, 127. Bäck, a.a.m s 101.
21. Bäck, a.a., s 99.
22. Ibid., s 100.
22. Ibid., s 100.
23. Holmberg a.a., s 27.
24. Ibid., s 209.
25. Ibid., s 27, s 209.
26. Ibid., s 149.
27. Ibid., s 30.
28. Gunnar Olofsson, Mellan klass och stat. Arkiv, Kristianstad, 1979, s 221.
29. Sven-Ivan Sundquist, Majoriteten förlorar…. Dagens Nyheter 1/11 1981 s 8.
30. Bäck, a.a., s 81.
31. Personlig skattning efter 8 år på Volvo/Göteborg. På vissa fabriker inom Volvo Göteborg har de inte ens folk till att dela ut flygblad utanför portarna.
32. Också en personlig skattning men grundad på långvarigt politiskt arbete på denna arbetsplats. Siffrorna ifrågasätts säkerligen inte av socialdemokraterna själva. De skulle få mycket svårt att visa upp dessa tio personer.
33. Erik Anners, Den socialdemokratiska maktapparaten, Askild & Kärnekull, Borås 1976, s 122.
34. Ibid., s 182.
35. Kommunaldemokratiska kommittén a.a., s 84.
36. Jag saknar uppgift för riksdagens ledamöter. Antalet arbetare är nog formellt sett större där. Dels genom att riksdagsmän som lämnade produktivt arbete för 35 år sedan fortfarande skriver sig som arbetare, dels genom att fackliga funktionärer står som arbetare på valsedlarna, l verkligheten är andelen verkliga arbetare säkerligen nästan lika med noll. Sådana som Kalle Hallgren från VPK är enstaka undantag.
37. Anna Libera, Italie: les fruits amers du compromis historique. Editions la bréche. Paris 1978, s 285-292.
38. Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14, Lund 1978, s 67.
39. Therborn, a.a., s 133.
40. För en intressant diskussion om detta se den tidigare refererade artikeln av Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14.
41. Gunnar Olofsson a.a., s 221.
42. Internationalen 44/81 s 3.
43. Arbetarrörelsen och löntagarfonderna a.a., s 64.
44. LO-tidningen 20-21, 1982, s 8.
45. Arbetarrörelsens och löntagarfonderna, a.a., s 92.
46. Ibid., s 94.
47. Dagens Nyheter 11/7 1982 s 6, »Varannan väljare är emot löntagarfonderna.»
48. LO-tidningen 19/1982.
49. Statistiska meddelanden, Budgetutfallet 1979/80. Framräknat efter dessa av Sten Ljunggren.
50. Framräknat av Sten Ljunggren. Internationalen.
51. Odd Engström Utredningsrapport nr 14, »Vi har inte råd med arbetslösheten», Stockholm 1982, s 8.
52. Internationalen 45/81, Sten Ljunggren.
53. Kenth Åke Andersson, Den svenska socialdemokratin. Röda Häften Nr 25, s 4.
54. Leo Trotskij, Permanenta Revolutionens epok. Partisan, Halmstad 1969.
55. »Ode to the WestWind« Shelleys Poems in two volumes, Everyman Library, London 1966.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/82

Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel?

Tänk dig att du är ensam ute på en karg och öde fjällvidd. Jagad av en blodtörstig och utsvulten vargflock. Du blir mer och mer uttröttad och vargtjuten kommer hela tiden närmare…

Vad göra?

Du kanske halar fram en debattartikel om demokratins värde ur rockfickan? Eller du kanske tar dig tid för att citera Voltaires vackra ord om yttrandefriheten – samtidigt som dreglande vargkäftar sliter dig i stycken?

Nej, naturligtvis inte! Du försvarar dig själv med alla medel och har du en bössa tvekar du inte en sekund om att använda den!

Valet mellan att leva eller att dö är lätta att göra.

Men ändå är det många människor som tvekar när det gäller frågan om hur nazismen ska bemötas. I Göteborgs-Postens debatt är det t.o.m. många som vill ge nazisterna rätten till mötesfrihet.

Skälet till detta kan vara många, men gemensamt för dem som hävdar denna åsikt är en bristande insikt om nazismens – eller fascismens – verkliga natur. Ofta förklaras nazismen blott och bart som ett ideologiskt fenomen med ess rasfördomar, statsdyrkan, feodala hierarki, familjekult, antiintellektualism och antimonopolism. Ibland reduceras nazismen t.o.m. till en fråga om Adolf Hitlers eller andra ledares ondska.

För tillfället är heller inte nationalsocialismen något livskraftigt alternativ. Det är svårt att skönja dess verkliga ansikte när man ser Assar Oredssons patetiska skaror. Min liknelse om den ensamma människan som jagas av en vargflock kan tyckas överdriven. Men låt oss gå tillbaka till trettiotalets Tyskland och då först citera ett stycket ur Mein Kampf där Hitler redogör för hur SA bröt upp en politisk danstillställning inom arbetarrörelsen.

Dansen hade ännu inte börjat, då mina män från stormgrupperna – från och med den dagen kända som SA – inledde sitt angrepp. Likt vargar, i flockar på åtta till tio stycken, kastade de sig över motståndarna och överöste dem med slag och jagade dem så ut ur salen. På fem minuter hade varenda en täckts med blod. Detta var verkligen män, som jag vi det tillfället lärde mig uppskatta.

Dessa ord demonstrerar klart och tydligt den nationalsocialistiska lösningen. Nazismen uppst¿år inte ur intet. Den har en materiell grundval. I mycket sammanpressade ordalag kan man säga att den växer fram och kan utgöra ett politiskt alternativ när villkoren för en fortsatt utsugning av arbetarklassen kraftigt förändras till borgarklassens nackdel. Den historiska funktionen med ett nazistiskt eller fascistiskt maktövertagande är att socialt och politiskt möjliggöra en våldsam förändring av dess villkor till borgarklassens fördel.

Desperata småborgare

Den sociala huvudkraften i den nationalsocialistiska massrörelsen utgjordes av ruinerade och desperata småborgare. Här försökte denna utlevade klass att formulera ett eget politiskt program och en egen rörelse och lyckades också upprätta en relativ självständighet. Det är detta som är det viktigaste kännemärket för en fascistisk lösning och som skiljer den från alla andra former av militärdiktaturer.

Genom sin relativa politiska självständighet utgjorde också nazismen under sina uppmarsc√hår – vargflockarnas tid – en politisk och militär kraft som agerade självständigt i förhållande till den borgerliga staten och i öppen motsättning till den handlingsförlamade borgerliga demokratin. Den tog vid där riksdagsprotokollen slutade. Det var en rörelse vars mål var att erövra gatorna och fabrikerna – inte riksdagen!

Därför var och är det heller ingen rörelse som kan mötas med yttrandefrihet, debattartiklar och allmänna val.

Liberalismen, socialdemokratin och kommunisterna id en tidens Tyskland hade samma uppfattning som Karl Beijbom eller Helge Samuelsson idag: Socialdemokratin hade exempelvis en egen beväpnad arbetarmilis, Reichbanner, omfattande mer än 160 000 medlemmar. Den användes dock aldrig för att inte ge motståndarna en ”förevändning” utan fick göra på stället marsch fram till dess att Hitler upplöste den. I dessa tragiska ordalag klargjorde tidningen Vorwärts socialdemokratins målsättning: ”det arbetande folket kämpar med valsedeln i hand”…

Bröt upp arbetarmöten

Nazisterna stormgrupper fick hålla sina möten och från dem fick man ohotat gå och bryta upp arbetarmöten, slå ner arbetardemonstrationer och lyncha judar.

För då som nu är det ingen som lyckats förklara hur en valsedel eller en debattartikel ska kunna hejda en blodtörstig vargflock!

Nazismens karaktär, dess sociala och politisk roll, visades väl också efter Hitlers maktövertagande. Småborgerlighetens relativa självständighet i förhållande till storbourgeoisin innebar nu att dess stormtrupper slogs ner och upplöstes till förmån för reguljära statliga polis- och militärstyrkor.

De grupper som tydligast artikulerat den småborgerliga ideologin och som vunnit kriget mot arbetarklassen fanns huvudsakligen inom Roehms SA, sˇom omfattade nära två miljoner man. De ledande skikten inom nazistpartiet insåg att denna rörelse spelat ut sin roll i och med maktövertagandet. Stor bourgeoisin såg med mycket oblida ögon på SA:s råa och okultiverade mobb, ofta kallades den t.o.m. för Beffstek Stürme, bruna utanpå men röda inuti.

SA-enheter, ledda av Gregor Strasser och Ernst Roehm, gick också ut i vildsinta demonstrationer och krävde en ”andra revolution”. Nu riktad mot reaktionen i Ruhr och junkrarna inom Reichswehr. Mellan den 30 juni och den 2 juli 1934 utspelades så de ”långa knivarnas natt”. Strasser, Roehm och tusentals andra SA-ledare mördades genom en välplanerad aktion ledd av storkapitalets man, Hermann Göring. Joseph Goebbels SS-styrkor med sina dödshjälmar och svarta skjortor ersatte Roehms brunskjortor….

”De långa knivarnas natt” kan inte förklaras av dem som inte tillfullo har förstått nazismens klasskaraktär och dess relativa självständighet i förhållande till de gängse statliga borgerliga statliga institutionerna. I historieböckerna tecknas oftast konfrontationen mellan Roehms och Goebbels styrkor som en personlig uppgörelse inom nazistlägret. Den infallsvinkel jag menar är nödvändig, understryker i stället än en gång tesen att en rörelse som kämpar på gatorna inte kan mötas i riksdagshus eller tidningsartiklar. Den kan bara mötas på gatorna!

Naturligtvis inte med individuella ???? [ordet går inte att läsa på vår kopia av artikeln] eller provokationer. Men den folkliga mobilisering som bröt upp det möte som Oredssons anhang försökte hålla, var både glädjande och sund. Ingen mötesfrihet för nazister.

Göte Kildén, GP 831222

Jigenius kommenterar Göte i GT den 26/12:

Slappliberalt?

”Ingen mötesfrihet för nazister” Det utropade Göte Kildén i ett debattinlägg i G-P häromdagen apropå de häftiga demonstrationerna i Göteborg. då ett nynazistiskt möte förhindrades äga rum i Folkets Hus.

Det där låter kanske förledande käckt och klokt. Och vi som inte vill ha några inskränkningar av åsikts- och mötesfriheten – vi har kanske inte fattat nationalsocialismens ˇvedervärdighet?

När man försvarar till och med nazisternas rätt att ha möten och sprida åsikter. så beror det inte på omsorg om nazismen utan på omsorg just om mötesfriheten. Det vore beklagligt om några förvirrade relikter från andra världskrigets dagar skulle kunna provocera ett demokratiskt samhälle till att göra viktiga inskränkningar i demokratin genom att begränsa åsikts- och mötesfriheten.

Vem stoppar en vargflock med en tidningsartikel undrar Göte Kildén patetiskt. Vem stoppar en vargflock med förbudskylt eller olagligförklaring? kan man lika gärna fråga. Det är genom upplysning och opinionsbildning, exempelvis i form av tidningsartiklar, som man kan bekämpa extrema våldsrörelser på höger- och vänsterkanten.

***

Genom att olagligförklara politiska rörelser, hur små och befängda de än är, skapar man ett martyrium och ett ökat intresse för det förbjudna: Ett lagförbud mot nynazismen i kombination med en kärv ekonomisk utveckling och en stegrad misstro mot invandrare skulle kunna ge denna tynande rörelse ett tragiskt uppsving.

Börjar man förbjuda vissa politiska ytterlighetsriktningar har man passerat en viktig principgräns, sedan är det inte en artfråga utan en gradfråga när man ska förbjuda fler.

Om man i lag förbjöd exempelvis nynazismen i Sverige skulle det paradoxalt nog ge en form av legitimitet åt de andra politisk extremgrupper som får fortsätta lagligt och till och med med statligt presstöd.

Icke olagligförklarade grupperingar skulle ju ha en form av samhälleligt godkännande. Det är kanske därför som just andra extremsocialistiska grupperingar än de nationalsocialistiska skriker om förbud och inskränkningar av de demokratiska rättigheterna.

Göte Kildén tillhör själv en sådan sektbildning, trotskisterna. KPML(r) är en annan gruppering vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten. SOm en form av nödvärnsrätt eller självbevarelsedrift skulle demokratin för att skydda sig kunna förbjuda trotskisterna eller KPML(r): men det skulle faktiskt vara en principiellt felaktig och opraktisk metod.

***

Barbro Widebäck har i helig ilska uttryckt sitt ogillande av den ”ädla slappliberalism” som förordar yttrandefrihet åt all. Stalins andliga arvtagare var på plats på Järntorget och gjorde gemensam sak med Barbro Widebäck och Hagge Geigert.

Jag upprörs av tanken på de koncentrationsläger som fanns i Tredje Riket. Tryggve Bratteli skrev en skakande ögonvittnesskildring häromåret. Men jag upprörs lika mycket av Stalins massavrättningar och avd e många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet˛ och som exempelvis Solsjenitsyn beskrivit.

Men det är tydligen bara ”slappliberaler” som känner samma avsky inför koncentrationsläger av 1944 och 1984 års modell. Barbro Widebäck och andra som skådat ljuset finner det moralsikt gångbart att protestera mot det fallna förtryckarsystemet, nazismen, tillsammans med företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen. Det om något är slappt.

Jigg

Göte Kildén svarar i GT den 4/1:

Ska djävulsdyrkare släppas in i kyrkan?

Ska djävulsdyrkare få hålla nattmässor i kyrkan i demokratins och mötesfrihetens heliga namn?

Det tycker nog ingen…

Däremot är det många som menar att det ska vara fritt fram för nazisterna att predika rasism och invandrarfientlighet i arbetarrörelsens Folkets Hus!

Chefredaktör Jigenius är en av dem. Men sina åsikter för han främst till torgs genom en rad illvilliga – eller möjligtvis okunniga – påhopp på trotskismen.

Beskyllningar

Jag och Socialistiska Partiet beskylls för att representera en politisk tradition ”vars mål är att avskaffa demokratin om den fick makten”, Till skillnad från chefredaktören själv sägs vi också stå likgiltiga inför ”Stalins massavrättningar och de många koncentrationsläger som fortfarande finns i Sovjet”. Vi förklaras också som ”företrädare för det nu blomstrande förtryckarsystemet, sovjetkommunismen”:

Jigenius anklagelse om att trotskismen skulle vara likgiltig inför Stalins massavrättningar är absurd. Tiotusentals trotskister var med bland offren i dessa koncentrationsläger. Varför skulle vi då stå likgiltiga inför bödlarnas framfart?

Varför?

När det sedan gäller dagens ”blomstrande förtryckarsystem, sovjetkommuÉnismen” vill jag fråga chefredaktören varför han tror att en av Charta 77:s främsta talesmän, trotskisten Peter Uhl, sedan många år sitter fängslad? för sitt medlöperi? Eller varför tror han att vårt parti år efter år har protesterat mot Sovjets invasion av Tjeckoslovakien? Och varför vårt totala stöd åt Solidaritet i Polen?

Konfiskera

Vårt mål sägs dessutom vara att avskaffa demokratin. Nonsens! Skillnaden mellan oss och chefredaktören är dock att vi hävdar att demokratin i Sverige är ytterst begränsad, ofta formell, tack vare den privata äganderätten över storföretagen och bankerna.

Företagen, liksom den statliga våldsapparaten är också djupt odemokratiska med militära kommandostrukturer. Därför vill vi att banker och storföretag ska konfiskeras. Den statliga våldsapparaten brytas ner och ersättas med en demokratiskt uppbyggd ordnings- och militärmakt. Vi är för flerpartisystem och fria val med en yttrandefrihet vida överlägsen den som erbjuds vanliga människor idag.

Nej, alla dessa anklagelser är bara möjliga genom att Jigenius klumpar ihop oss med KPMLr. Ett parti som tack vare sitt program och sitt stalinistiska idéarv kan fungera som borgerlighetens spottkopp…

Aldrig ropat

När det sedan gäller Jigenius tes om att man lika lite stoppar en vargflock med en olagligförklaring som med en tidningsartikel är det bara att hålla med. Problemet för Jigenius är bara att jag aldrig ropat på något förbud. Detta nämns inte med ett enda ord i min artikel i G-P. Varför slå in öppna dörrar?

Men självklart är vi mot förbud av helt andra skäl än Jigenius. De poliser,d en militär och de domstolar som ska upprätthålla ett sådant förbud är djupt konservativa institutioner. I ett spänt socialt klimat kommer de aldrig att på något kraftfullt sätt att agera mot nazisterna, eller andra reaktionära rörelser. All historisk erfarenhet visar på motsatsen.

Nämligen att dessa själva infekteras av reaktionära rötor som nazismen. I trettiotalets Göteborg vimlade det exempelvis av nazister bland officerarna och i poliskåren…

Mobilisering

Nej, kampen mot nazismen och andra reaktionära rörelser fientliga mot arbetarrörelsen, är en uppgift som arbetarrörelsen själv måste ställa sig. Genom bredast möjliga folkliga mobilisering i fabriker, på gator och torg! Därför var det både glädjande och sunt att Oredssons skaror handgripligen slängdes ut från Folkets Hus!

Göte Kildén
Ordförande Socialistiska Partiet

Jigenius svarar i samma GT:

Välj sällskap

Kampen mot nazismen är en uppgift för ”arbetarrörelsen själv” skriver Göte Kildén, ordförande i en trotskistisk bokstavskombination. Den okunnige läsaren skulle möjligen kunna tro att Göte Kildén på något sätt vore en talesman för hela den svenska arbetarrörelsen. Göte Kildén och hans meningsfränder representerar en andel av den svenska arbetarrörelsen som kan mätas i promille. Det är kanske just därför han så gärna tar tillfället i akt att uttala sig å arbetarrörelsens vägnar.

Min artikel handlade om att kampen mot nationalsocialismen inte får leda till att man därmed legitimerar andra extremistiska rörelser. Hitlers arvtagare skall bekämpas – men man ska inte göra det i sällskap med Stalins och Andropovs meningsfränder.

Vem älskar ett landsting?

Det organiserade motståndet mot Thatcherregeringen i England under 1980-talets första hälft fick sitt främsta uttryck iden långa gruvarbetarstrejken och i striderna kring de av labourvänstern dominerade storstadslandstingen. Gruvarbetarnas nederlag innebar också att mycket av luften gick ur denna radikala kommunalpolitik som speciellt symboliserades av Londons landsting (GLC). Iden här artikeln om GLC beskriver Katarina Katz den speciella form av socialism som i England går under beteckningen kommunal eller lokal socialism. En av grundtankarna är att man på lokal nivå skall föra en politik som pekar utöver det rådande kapitalistiska systemet, att skapa något som här och nu kan ge en bild av ett framtida socialistiskt samhälle. Labourvänsterns styre i GLC visar på möjligheterna och svårigheterna att bedriva en sådan radikal kommunalpolitik gentemot en fientligt inställd regering – och labourledning.

Det brittiska valet var en olycka. Ännu fler arbetslösa ungdomar kommer att brytas ner och gå under, ännu fler sjukhus att stängas medan köerna växer, ännu fler pensionärer kommer att frysa ihjäl, ännu fler av de fattigaste kommer att se sina kommunalägda hyreslägenheter tas över av fukt och mögel medan de bättre lottade köper eget. Ännu fler innerstadsgetton kommer att brinna, men av en protest som inte bara är snabb att blossa upp utan även att falna.

En labourregering präglad av den nuvarande partiledningens anpasslighet, högervridning och brist på radikala framtidsperspektiv skulle inte varit någon räddning för dem som trampas under järnhälen i dag. Den skulle bara varit ett mindre ont. men inte kunna räkna med den djupa nederlagsstämning som gör att arbetare, arbetslösa, svarta och kvinnor lamslås inför en på tredje resan triumferande Thatcher.

Ändå är inte åren 1979-87 en källa enbart till sorg och dysterhet. Också ur strider där vänstern – åtminstone för stunden – besegrats av alltför starka fiender finns positiva lärdomar att hämta. Två saker som Thatcherregeringen försökt sig på har frigjort så mycket tillförsikt, skaparkraft och motståndsvilja hos så många människor att dessa närapå blivit den övermäktig. Den ena gången skulle regeringen besegra gruvarbetarna. Den andra – och det är ämnet för denna artikel -skulle den göra sig av med en skylt. Det var inte vilken skylt som helst, den var stor och den var väl placerad. Den förargelseväckande skylten ropade ut antalet arbetslösa i London, bokstavligen ropade ut det över takåsarna, för den satt uppspetad på taket till Stor-Londons koloss till Stadshus, vid Themsens södra strand, mittemot Westminster. Där hade den placerats då labour vann landstingsvalet 1981, tog över Greater London Council och därmed Stadshuset (County Hall), en monumental sexvåningskoloss med elva kilometer vindlande korridorer och över 20000 anställda. Valet hade varit en stor framgång för labour som nu styrde samtliga sju storstadslandsting.

Att labour vann kommunal- och landstingsval gav, i sig, föga anledning att förutse radikala förändringar. Ändå talade Londons kvällstidning. Standard, om ’en mardröm’ och Mrs Thatcher om extremister ’som vill påtvinga nationen ett tyranni som folken i Östeuropa längtar efter att kasta av sig’. Det var labourvänstern som nu styrde GLC, med en knapp majoritet inom labourgruppen. Den omvälvande nyordning som gjorde pressen och regeringen hysteriska var inte så mycket de vallöften vänstern givit som att den faktiskt avsåg att hålla dem.

Kommunalsocialism

Det finns en tradition av radikal kommunalpolitik i Storbritannien som brukar kallas – berömmande eller ironiskt – municipal socialism, ’kommunalsocialism’. Saker som kallas socialism kan, som bekant, se rätt olika ut. Så ock den brittiska ’kommunalsocialismen’. Men den har inneburit att folkvalda lokala myndigheter, i något avseende, tillvaratagit arbetande människors gemensamma, omedelbara intressen, i någon form av opposition mot en centralregering.

Under efterkrigstiden stod det kommunala vanligen i skymundan i politiken. Om inte soptunnorna tömdes som de skulle eller om det tog längre tid än vanligt att få en läckande kran tätad i ett kommunalägt bostadshus så skällde man på sina lokala councillors – fullmäktigemedlemmar – när de kom och knackade på inför valen. Men i arbetarområdena, i storstädernas innerområden och i industri- och gruvsamhällen, röstade man labour, i mer välsituerade områden röstade man tory, i kommunal- som i parlamentsval. Brittiska kommuner och landsting har inte kontroll över sjukvården, men genom att sköta socialhjälp, renhållning och skolor och stå som hyresvärdar spelar de ändå en stor roll i människors dagliga tillvaro, i synnerhet för arbetarklassen.

För 60- och 70-talens nya vänster stod internationell solidaritet och arbetsplatskamp i centrum. I bilindustrin, hamnarna och varven ledde kampvilliga shop stewards strider, främst för arbete och löner, men också för arbetsplatsdemokrati och alternativ produktion. Gruvarbetarstrejken 1974 tvingade tory-regeringen att avgå. De labourregeringar som följde förde den åtstramningspolitik som Internationella Valutafonden anbefallde. Labour stötte från sig vänstern på universiteten, shop stewards i fabrikerna, den växande kvinnorörelsen – och stora grupper av fattiga och förtrampade.

Det fanns en rik flora av grupper som var aktiva kring lokala frågor, som startade stadsdelstidningar, kooperativ barntillsyn, kvinnohus, organisationer för socialbidragsberättigade. hyresgästgrupper. kollektiv och husockupationer. Men för dem var kommunen, även den surmulna, otillgängliga och byråkratiska labourkommunen. i allmänhet något att kämpa mot, inte något att komma in i.

Strategier för överskridande

En tidig trendbrytare var Londonkommunen Lambeth (på sydsidan av Themsen). Dess vänsterdominerade fullmäktige gav sig i kast med de enorma bostadsproblemen, i trots mot både labour- och toryregeringars sparnit. Nästa var Sheffields landsting där labourvänstern vann 1977 och bl a gjorde en stor uppryckning av kollektivtrafiken. 80-talet blev annorlunda. Parlamentsvalet 1979 hade resulterat i en regering som för död och pina skulle minska de kommunala utgifterna. Landstings- och kommunalvalen 1981-82 frambringade en rad lokala myndigheter som var lika benhårt beslutna att inte skära ner den offentliga servicen.

De nya Stadshussocialisterna hade långtifrån enhetliga målsättningar, men de ville visa ett labour som skilde sig från de två senaste labourregeringarna, ett labour som inte vek sig inför varje isig vindpust från kapitalet och lämnade den arbetande befolkningen ute i kylan, som inte tog de mest förtryckta gruppernas röster för givna utan att erbjuda något i gengäld. Många tog upp labourvänsterns paroll om att labour borde vara lika lojalt mot arbetarklassen som Thatcherregeringen är mot den klass den representerar. För en del innebar det inte bara mer offentlig service utan kvalitativt bättre. Den lokala myndigheten borde vara öppen för allmänhetens behov, inte känna sig hotad av varje aktivitet utanför de parlamentariska strukturerna, utan bli en stödjepunkt för den. Somliga av de nya fullmäktigemedlemmarna ville också göra något som pekade utöver det rådande kapitalistiska systemet.

Några anknöt till kvinnorörelsens tankar om prefigurativa former, ett motstånd mot det rådande som i förväg visar något av – prefigurerar – det man hoppas skall komma. Prefigurativ organisering vill spegla något av målen i medlen, av framtiden i nuet. Här har socialistiska feminister kunnat känna igen sig och finna frändskap i delar av den tidiga arbetarrörelsen, i synnerhet den owenistiska med dess starka kvinnliga inflytande.(1) I kooperativ, ’socialistiska söndagsskolor, arbetarkörer, fanns ansatser till en arbetarklassens motkultur, till att samtidigt göra vardagen mer uthärdlig i dag och knyta an till ett annat samhällsideal, skapa just så stora sprickor i det närvarande att möjligheten av något bättre blir synlig. Samtidigt fanns ett mer klassiskt övergångsperspektiv hos kommunalvänstern, inklusive GLC: man skulle visa att det var bra med offentlig service, vägra vika sig för regeringens nedskärningskrav och låta en konfrontation med statsmakten växa fram. Under gruvstrejken skulle en sådan massrörelse mot regeringens kommunalpolitik ha stärkt och stärkts av gruvarbetarnas kamp.

’London är vårt!’

Av kommuner och landsting brukar vi inte vänta oss något antikapitalistiskt ’överskridande’. Vad var det för makt som hade vunnits då Labour Briefing – samlings- och trätoforum för Londons labourvänster – i maj 1981 deklarerade att ’London är vårt’, och GLC:s nye, kontroversielle ledare Ken Livingstone skrev att nu skulle GLC bli ’en maktbas för arbetarrörelsen’?

GLC:s fögderi omfattade l 580 km2, uppdelat på 33 kommuner (eller, för att vara exakt. 32 kommuner (boroughs) samt City of London) med en befolkning strax under sju miljoner. Dess löpande utgifter (gross revenue expenditure, alltså exklusive kapitalutgifter) uppgick redan under de konservativa till cirka 10 miljarder kronor. 450 miljoner kom från kommunalskatterna.

Under GLC sorterade bolaget London Transport. som drev busstrafik och tunnelbana, samt skolstyrelsen för inre London. Inner London Education Authority (ILEA). GLC hade tidigare varit en viktig hyresvärd i Londonområdet. Regeringen Thatcher tvingade emellertid även labour att fortsätta tory-GLC:s avveckling av bostadsbeståndet. GLC hade hand om övergripande och långsiktig planering, brandkåren samt parker och kulturinstitutioner som var för viktiga eller dyra för enskilda kommuner. De senare skötte renhållning, gator, bostäder, socialvård. Sjukvården däremot är en statlig, inte kommunal angelägenhet i Storbritannien. Poliskåren, som andra landsting har inflytande över, lyder i huvudstaden direkt under inrikesministern.

GLC hade alltså inget stort inflytande på folks dagliga tillvaro. Vänstern måste skapa en politisk roll för en myndighet som de flesta londonbor knappt visste namnet på. I gengäld kunde GLC skaffa sig en profil genom att till begränsad kostnad sprida åsikter om eller ge stöd och uppmuntran till olika saker. Det slapp undan den ’tunga’ offentliga service som ger lokala myndigheter störst tillfälle att göra sig impopulära. Eller nästan tvingar dem till det på grund av de restriktioner som införts, först av labour och ännu mycket mer av Thatcher.

Busspolitik på villovägar

Undantaget var kollektivtrafiken. Labours främsta vallöfte 1981 var billigare och bättre kollektivtrafik. Efter några månader sänktes taxorna för de resande med i genomsnitt en tredjedel, turerna blev tätare och pensionärer fick frikort. Detta kallades Fares Fair (’justa taxor’) och blev snabbt populärt, fast det finansierades med höjd kommunalskatt. Kollektivåkandet som minskat under många år ökade igen, trafikstockningar, luftföroreningar och bilolyckor minskade påtagligt. För de anställda byttes år av nedskärningar och oro i framtidstro.

Den konservativa regeringen hade emellertid bestämt att lokala myndigheter som gjorde av med mer pengar än kommunministeriet rekommenderade (som GLC) skulle få sina statsbidrag nedskurna. Fares Fair blev därför dyrare än beräknat för Londons skattebetalare. Ändå var det en rejäl standardhöjning för de lågavlönade och arbetslösa och en god affär för de allra flesta hushåll. Affärsmän och arbetsgivare knorrade först över skatten men insåg att även de vann på att kunder och anställda åkte billigare. Det kunde ha varit en solskenshistoria – om inte en konservativ politiker i en förortskommun som saknade tunnelbana hade gått till domstol. Efter tre månader av låga taxor dömdes Fares Fair ut av Högsta domstolen (Law Lords). Brittiska myndigheter skall inte slösa med skattebetalarnas pengar och GLC hade dels inte ms försökt få kollektivtrafiken självbärande och dels medvetet sumpat statsbidrag. Oansvarigt! Oacceptabelt! Olagligt!

Domen innebar att GLC måste höja taxorna igen, och dessutom betala tillbaka den extra skatt som drivits in för att finansiera sänkningen. Utslaget väckte en opinionsstorm. GLC, fackföreningarna vid London Transport och lokala aktionsgrupper som växte upp som svampar ur marken drev kampanj er mot taxehöjningen och för en lagändring.

En del aktionsgrupper föreslog, med stöd av några GLC-medlemmar, att alla helt enkelt skulle betala det gamla priset, även efter höjningen, och låta London Transport driva in mellanskillnaden. LT svarade att konduktörer som inte såg till att ta fullt betalt skulle avskedas. Den protesten rann i stort sett ut i sanden men gjorde många LT-arbetare och gräsrotsaktivister förbittrade på varandra och på GLC. Labourvänstern ansåg att GLC skulle trotsa domstolen, men några högerlabourledamöter röstade genom taxehöjningen tillsammans med de konservativa. I mars 1982, efter ett halvt år, var Faires Fair dött.

Socialism inom budgetramarna

Var det någon idé för vänstern att alls stanna i GLC? Vore det inte bättre att avgå, bilda ’majoritetsopposition’, låta tories ta ansvaret för sin egen smutsiga byk när regeringen tvingade även labourmyndigheter att föra torypolitik? Efter upprivande debatter beslöt de radikala fullmäktigemedlemmarna att stanna på sina poster.

Ett år senare genomförde GLC en ny taxesänkning, omgärdad med formaliteter och juridiska finesser som gjorde det möjligt för en domstol att godkänna den utan att öppet säga att domen över Fares Fair varit fel. Servicen och taxorna klarade man, men inte att upprätthålla antalet anställda på London Transport. Och i juli 1984 hade regeringen drivit igenom att kontrollen över London Transport skulle flyttas från GLC till kommunikationsdepartementet. För att finansiera både underskottet efter Faires Fair och skatte-återbetalningen måste GLC höja kommunalskatten. Eftersom det betydde förlorade statsbidrag måste skatten höjas ännu mer. 1982-83 tog GLC ut 70 procent högre skatt än 1980-81.

Den konservativa regeringen ställde de radikala kommunerna inför ett svårt val: antingen skära ner på sin verksamhet, vilket drabbade de sämst ställda hårdast, eller höja kommunalskatten vilket var djupt impopulärt. Visserligen är den fattigaste tredjedelen av hushållen helt eller delvis befriad från kommunalskatt(2) och två femtedelar av kommunalskatterna betalas av företag. Men skattehöjningar är ändå betungande för vanliga arbetarhushåll och har kostat labour många sympatisörer. Den revolutionära vänsterns förslag om att underbalansera kommunala budgetar eller vägra betala räntor och amorteringar till de stora bankerna kunde bara lyckas om politiken fick ett massivt och kraftfullt stöd.

För GLC var frågan mindre ödesdiger än för kommunerna. Dess skatteunderlag var enormt och bestod till bara två femtedelar av skatt på hushåll. Även efter höjningarna betalade hushållen tre, fyra gånger mer till kommunen än till GLC. Eftersom Faires Fair varit populärt kunde höjningen 1982 med viss framgång skyllas på den förstockade högerregeringen. De följande åren fanns inga mer statsbidrag att förlora, ingen olaglig skatt behövde betalas tillbaka och väljarna hade vant sig vid den nya, högre nivån. Kort sagt, till skillnad från de flesta labourmyndigheter hade GLC gott om pengar utan att behöva betala det sedvanliga politiska priset för det…

Vad gjorde GLC med alla dessa pengar? Förutom alla landstingets normala uppgifter grep det sig an en rad nya. I en hel serie frågor tog GLC (eller Livingstone personligen -med den uppmärksamhet han fick och sökte formade Livingstones talrika och frispråkiga uttalanden den bild många människor hade av GLC) initiativ som påverkade det politiska klimatet, trots att GLC inte kunde göra så mycket mer än att säga vad det tyckte om dem. (Sjukvården, gruvstrejken, kärnvapen, alternativa energikällor. Nordirland. Solidarnosc, apartheid och mycket annat).

Ur kvinnoperspektiv

En mer praktisk roll hade GLC när det gällde antirasism. kulturpolitik, folklig delaktighet i stadsplanering och markanvändning (främst i arbetarområden där lokala opinioner stod mot markspekulanter, byggherrar och regering), kvinnofrågor och näringslivs- och sysselsättningsfrågor. Inom ramen för en artikel går det inte att ta upp alla dessa frågor, så jag begränsar mig till de två sista.(3)

I valmanifestet från 1981 stod inte mycket om kvinnor trots den stora politiska roll kvinnorörelsen spelat sedan 1970-talets början. I enlighet med sina vallöften hade GLC startat en Kommitté för etniska minoriteter. På förslag av GLC-medlemmen Valerie Wise bildades senare också en Kvinnokommitté (eller ’nämnd’, med svenskt språkbruk). Tanken hade uppkommit bland en grupp socialistiska feminister och fackligt aktiva kvinnor som Val Wise kontaktat.

’Det var enormt’, berättade Irene Breughel, (4) socialistisk-feministisk ekonom. ’För första gången i våra liv blev vi tillfrågade hur verkliga pengar och resurser skulle användas för kvinnor. De flesta av oss hade aldrig varit i County Hall förut och nu visades vi in i ett rum med ekklädda väggar, tillfrågades om våra synpunkter och serverades te av en manlig ’tea-lady’ – den enda mannen som var närvarande’.

Förslaget fick helhjärtat stöd från Ken Livingstone, ett stöd som verkligen behövdes i den patriarkala struktur GLC utgjorde. Pressen. de konservativa och till och med delar av den egna partigruppen, reagerade med en blandning av ilska och gubblöje. GLC var den första lokala myndighet som inrättade en kvinnokommitté, men andra labourmyndigheter följde snart efter. Som andra nämnder fick Kvinnokommittén anställa medarbetare. Women’s Committee Support Unit växte från tre personer till nära hundra. Kvinnokommittén skulle ’hålla ett öga på alla GLC:s kommittéer’, förklarade Val Wise, och lägga ett kvinnoperspektiv på politik som ’normalt ignorerar kvinnor’. Varje handläggare som lade fram en rapport för någon av GLC:s kommittéer måste skriva ett avsnitt om vad den innebar för kvinnor. Och politikerna ägnade mer uppmärksamhet åt kvinnors behov Tor annars slår vi ner på dem som ett ton tegel’.

Områden där Kvinnokommittén ingrep var t.ex. planering av vägar och affärs- och bostadsområden och av kollektivtrafiken. Trots att kvinnor har mindre tillgång till bil än män var servicen sämre under de tider då kvinnor visade sig bäst behöva den – för inköp och för arbete på obekväma tider. Både bostadsområden och kollektivtrafik kunde göras lättillgängligare för kvinnor med småbarn och handikappade kvinnor. Relativt små förbättringar i belysning och larmsystem kunde göra hyreskaserner och tunnelbanestationer till mindre otrygga platser för kvinnor på kvällar och nätter.

Kvinnokommittén drev kampanjer för att rädda Londons sista kvinnostyrda kvinnosjukhus, för att informera kvinnor om deras sociala rättigheter även på invandrarspråk och i blindskrift. Den avslöjade de omänskliga förhållandena i kvinnofängelser som Holloway. Det var mer kontroversiellt med material om lesbiska kvinnors rätt till vårdnaden om sina barn och att få visa sig med den de älskar på samma villkor som heterosexuella. dvs utan att förolämpas, misshandlas eller förlora jobbet. Sådant slog tabloid-pressen upp, hånfullt och hatfyllt. Få tidningar lät sina läsare alls ta del av kommitténs argument. Detsamma gällde ett förbud mot kvinnoförnedrande reklam i tunnelbanan. Kvinnokommittén i allmänhet och Valerie Wise i synnerhet framställdes som manshatare och glädjeförstörare.

Bidrag och självständighet

Liksom andra delar av GLC stödde Kvinnokommittén också ideella projekt och grupper ute i samhället. Kvinnorörelsen mottog nyheten att en myndighet ville ge den pengar med skepsis, men behoven var enorma. Under åren 1982-86 gavs nära l 000 bidrag på cirka 300 miljoner kronor till ideella kvinnoorganisationer och kooperativ. Hälften gällde barntillsyn, bland det andra fanns kvinnohus, utbildning för arbetslösa kvinnor (och kampanjer för att de skulle registrera sig som arbetslösa), medicinsk rådgivning, självhjälpsgrupper och aktionsgrupper mot nedskärningar inom sjukvården, rådgivningsbyråer som informerar kvinnor om deras rättigheter. En fjärdedel av det totala gick till projekt för kvinnor i etniska minoriteter och några bidrag till grupper för lesbiska kvinnor (varav en del svarta). En grupp småbarnsmödrar fick 8 000 kr för att kunna träffas med sina spädbarn och diskutera fredsarbete. De kallade sig Babies Against the Bomb, vilket var oemotståndligt lustigt för rubriksättare och ledarskribenter i flera år.

Under fem år förändrades livsvillkoren för Londons föreningsliv drastiskt. Förtryckta grupper som kvinnor, svarta, homosexuella och handikappade fick resurser, liksom fackföreningar som slogs mot avskedanden, lokalbefolkning i arbetarområden som slogs för att behålla sina jobb, sina hem, sina sjukhus. Delvis var det ett pragmatiskt sätt att tänja resurserna, delvis rycktes GLC med av de förväntningar det väckt hos människor som aldrig fått stöd av någon förut, allra minst av myndigheter. Men det var, åtminstone för en del GLC-medlemmar, en medveten ideologi. ’Det som kännetecknar detta GLC är att vi inte regerat i den traditionella mening som labourmyndigheter gjort det’, sade en GLC-medlem, Andy Harris. Vid ett annat samtal förklarade han att GLC använts som en ’maktbas’ för att ’stödja och nära politisk aktivitet på gräsrotsnivå’, att pengar och uppmuntran gick från County Hall till ’det som håller på att utvecklas av lokal socialism långt nere på marken’.

Det var en övervägande lyckad nyordning. Men det var en svår avvägning mellan å ena sidan att GLC styrde organisationerna och berövade dem deras självständighet, och å andra sidan att bidrag gavs utan några politiska begränsningar vilket innebar att pengar kunde gå till mycket dubiösa organisationer. Bland de krav som ställdes var att grupper för att få pengar från GLC skulle vara antirasistiska (vilket Kvinnokommittén drev mycket starkt) och icke-könsdiskriminerande (vilket andra kommittéer verkar ha drivit mindre starkt). Att samhällskritiska grupper och individer blev beroende av en gren av statsapparaten och att – som Ken Livingstone sade i ganska belåten ton -”halva den brittiska vänstern verkade arbeta i County Hall’ innebar inte den integrering och anpassning man kunnat befara – delvis på grund av glad vänsterpluralism i County Hall, delvis för att experimentet blev så kortlivat, men kanske främst för att GLC och vänster-, arbetar- och alternativrörelserna hade en gemensam fiende, en centralregering som sökte konfrontation, inte integrering av sina kritiker.

Byråkratin

Bidragen från GLC gjorde det möjligt för många grupper att ha anställda, för första gången eller i mycket större utsträckning än tidigare. Det är på gott och ont – heltidsarbetande i en ideell grupp kan uträtta mycket men får samtidigt lätt ett mycket dominerande inflytande. Redan tidigare fanns ett skikt av professionella aktivister, ofta välutbildade intellektuella, anställda av kommunernas socialförvaltningar, av fackföreningar eller av politiska eller etniska organisationer, som blev en ’folkets röst’ utan att man kunde kontrollera deras representativitet.

Delvis var detta skikt detsamma som vänstern inom GLC tillhörde, både de valda politikerna och de nya radikala tjänstemännen. Många av dem kunde vinna förtroende från och stödja snarare än styra de människor de arbetade med. Men inte alltid. Mike Cooley. känd i Sverige som talesman för arbetarna vid Lucas Aerospace och deras plan för alternativ produktion, kritiserar mindre politikerna än en minoritet av de nyanställda radikala tjänstemännen. ’En del kom bokstavligen åkande i bilar med chaufför – Ken Livingstone hade avskaffat bilar med chaufför för politikerna, men vänsterbyråkratin använde dem – och talade om för industriarbetare vad de skulle göra och hur de skulle göra det fast de aldrig sett insidan av en fabrik förut.’

Mike Cooley anställdes för att leda en avdelning, teknologidivisionen, inom Greater London Enterprise Board (GLEB), en form av radikalare utvecklingsfond som GLC startade. GLEB organiserades som ett fristående bolag (under övergripande kontroll av och med medel från GLC), delvis av juridiska skäl, delvis för att komma undan, inte några nya vänsterbyråkrater utan den gamla högerbyråkratin. Dess budget var på 3-400 miljoner kronor per år. De konservativa (i både snäv och vidare bemärkelse) högre tjänstemännen bromsade och obstruerade radikala åtgärder i oklanderligt korrekta former (oftast). På samma sätt som under Tony Benns tid som minister visade sig opolitiska tjänstemän ständigt råka vara opolitiska i samma politiska riktning. (TV-serien ’Yes, Prime Minister’ ger en blek och urvattnad aning om denna aspekt av den brittiska statens klasskaraktär. Dess framträdelseformer i GLC skulle ha varit värda en egen artikel).

Folklig planering

GLEB skulle vara öppnare och flexiblare än man kunde i County Hall. Det skulle fungera okonventionellt också i ekonomiskt avseende och i första hand tillämpa samhällsekonomiska kriterier. I en stad där en halv miljon jobb försvann under Thatchers första regeringsperiod, där 400 000 går arbetslösa, tomma fabriker förfaller, maskiner rostar ner och yrkeskunskap går till spillo skulle GLEB visa ett alternativ. Att rädda eller skapa jobb med rimliga arbetsförhållanden och avtalsenlig lön, att anställa kvinnor, svarta och handikappade i jobb de annars stängdes ute från, att ta fram ny teknik som var både effektiv och arbetar- och miljövänlig, att öka arbetarnas och fackföreningarnas insyn i företagen, att öka och tillvarata människors kunskap och yrkesskicklighet – sådant som inte syns i en företagsekonomisk kalkyl skulle värderas i GLEB:s samhällsekonomiska.

GLEB och GLC räddade kanske 10 000 jobb totalt (för kortare eller längre tid). Det utmanade i liten skala thatcherismens värderingar. I vilken mån GLEB:s och GLCs näringslivsstrategi utmanade kapitalismen som sådan kan man diskutera. I en del av de företag där GLEB gick in verkar arbetarinflytandet ha inneburit mycket lite; i några accepterade arbetarna försämringar då marknaden krävde det, i andra stärkte de sin ställning. Några projekt var tydligt prefigurativa, pekade utöver det rådande. ’Jag tror att det skulle kunna utgöra en ram för en socialistisk strategi på riksplanet’, sade Mike Cooley. ’Inte bara vad gäller själva politiken utan också det sätt den genomförs på. som folklig planering och massdeltagande. /…/ Vi har lyckats visa att framtiden inte ligger färdig därute som Amerikas kust innan Columbus kom. Framtiden måste byggas av människor som vi. De människor vi arbetar med ser allt tydligare att vi inte är historiens objekt utan dess subjekt och att vi kan ändra på saker och ting.’

Utöver GLEB och Populär Planning Unit (’Enheten för folklig planering’)(5) som gjorde ett nyskapande arbete tillsammans med lokala fackföreningar och grannskapsgrupper framställde radikala ekonomer i GLQs Industri- och arbetsmarknadsavdelning en London Industriell Strategy, 600 sidor fakta och förslag om Londons näringsliv (inklusive det annars ’osynliga’ hushållsarbetet). Här finns inte utrymme att göra rättvisa åt strategin (eller strategierna – de olika bidragen har skiftande inriktning) och den debatt den väckt i tidskrifter somNew Left Review och Capital & Class men också bland en betydligt bredare grupp av fackligt och kommunalpolitiskt aktiva.

Industripolitiken har givit socialister intressanta erfarenheter. Med alla sina begränsningar har den spridit idéer om arbetsplatsdemokrati och produktion för behov. Den har vidgat spelrummet för ickekeynesianska idéer inom vänstern och labour, och under en regim som den brittiska är allt som ger facklig organisering och arbetarinflytande legitimitet av betydelse. Att det prefigurativa lämnat motstridiga intryck ligger kanske i sakens natur – det viktiga är vad det lämnar kvar i människors medvetande och medvetanden är olika och motsägelsefulla.

Arbetarinflytande över produktionen, samhällsnyttig produktion och människocentrerad teknologi kunde inte slå igenom som GLCs kännemärke i det allmänna medvetandet på samma sätt som jämställdhetspolitiken. GLCs jämställdhetspolitik för etniska minoriteter och kvinnor betydde ett stort steg framåt, efter alla dessa årtionden då vita, manliga ledare i arbetarrörelsen skjutit kampen mot kvinnoförtryck och rasism på en obestämd framtid. Dess svaghet, i det utåtriktade arbetet, men ännu mer i förhållande till de egna anställda, var att den ibland fick skymma klassorättvisor. Samtidigt som man satsade starkt på att få bort den flagranta diskrimineringen av kvinnor och svarta i högre tjänstemannajobb inom GLC fick politiker och tjänstemän sin mat serverad av lågavlönade svarta kvinnor, medan städerskorna i GLEB var anställda av en privat städfirma och kunde ha ner till 18 kronor i timmen.(6) Även bland de vita, manliga arbetarna förekom låga löner för mycket långa arbetsveckor.

Gräsrotsarbete och kamp om makt

Hur mycket som var ’överskridande’ fick man egentligen aldrig tid att pröva. GLC är borta och det politiska minnet är kort. GLEB finns kvar, ägt av ett antal labourkommuner. GLEB under den nya regimen är snålt med information, men ett stort antal företag har lagts ner, många av de radikala medarbetarna har slutat eller tvingats sluta. Enligt före detta GLEB- och GLC-anställda för GLEB nu en ganska konventionell socialdemokratisk. företagsvänlig och kommersiell politik. Den positiva ’Londoneffekt’ som labour kände av för tre, fyra år sedan ansågs i valet 1987 ha bytts mot en negativ (vilket som vi ska se inte är helt rättvist mot Londonvänstern).

De två strategierna för överskridande av det rådande systemets gränser, gräsrotsarbete respektive konfrontation med stat och kapital, skulle kunna vara nödvändiga komplement till varandra. Motsatta blir de då byggandet på gräsrotsnivå blir en ursäkt för att undvika konfrontationer vilket leder till att man anpassar sig så att det överskridande försvinner, eller omvänt, då revolutionärer tror att det som behövs för massuppslutning är en ledning med korrekt linje, inte att människors kampvilja bottnar i egna erfarenheter.

Även blygsamma kollektiva handlingar kan i något avseende visa att marknadens, konkurrensens och djungelns logiker inte är de enda möjliga. I så måtto är varje yttring av frihet. jämlikhet och syskonskap stärkande för arbetarklassen.

Det prefigurativa behövs och kan blomstra i en rörelse för samhällsförändring. Dess svaghet är att om inte den rörelsen också är stark på andra sätt och klarar konfrontationer med krafter som står för rakt motsatt inriktning så gröps de prefigurativa formerna ur, slås ner eller urartar till verklighetsflykt, ja försvinner till och med ur klassens minne som Owens socialister. Därför kan den som undviker farliga konfrontationer och kamp om makt för att inte riskera det goda som byggs upp på basplanet i själva verket rycka undan grunden för det.

Kamp för att överleva

Vänsterns GLC kom mycket långt när det gällde att irritera och skämma ut Thatcher-regeringen. Men varje gång det gick mot öppen konfrontation mot staten förlorade Londons kommunalvänster, i en kombination av egna fel och omöjliga styrkeförhållanden. Det hade redan från början mötts av regeringens avsky, pressens ursinne och labourledningens motvilja. Det var inte underligt att Thatcher ansåg sig vinna röster inför 1983 års val på löftet att dels avskaffa GLC och de andra storstadslandstingen, dels att införa ett tak för de skatter som slösaktiga kommuner (läs labourkommuner) fick ta ut. Hur London skulle styras hade debatterats och experimenterats med i hundra år utan att några tillfredsställande lösningar hade framkommit. Den drastiska metoden att ställa huvudstaden utan något valt övergripande styre alls kunde bara förklaras som en åtgärd för att avskaffa Ken Livingstone, den förskräcklige Röde Ken.

Det var en total missbedömning. Regeringens förslag var hafsigt hopkommet, opraktiskt och odemokratiskt. GLC hade vunnit en hel del sympati genom kollektivtrafikfrågan och industripolitiken och genom att ge folkfesten som kommunal politik oanad omfattning. En kongenial annons- och affischkampanj från GLC och Livingstones suveräna TV-framträdanden hjälpte till att vända opinionen. Ken Livingstone som av landets största dagstidning kallats ’en djävla dåre’ och ’den mest avskyvärde mannen i Storbritannien’ kom tvåa (efter påven) i BBC:s ’Årets Man’-tävling. 74 procent av londonborna ansåg att GLC borde vara kvar och en miljon av dem skrev på listor mot nedläggningen. Den ’blöta’ delen av torypartiet fronderade mot sin regering, de flesta tidningar – utom det värsta slasket – protesterade. Överhuset röstade ner delar av regeringens förslag och tvingade den att modifiera det under förödmjukande former. Kampanjen för att rädda GLC fick massiv sympati, men riktades inte in på att organisera någon massrörelse.

Kommunalvänstern splittras

Vid sidan av gruvstrejken intog frågan om försvaret av storstadslandstingen en andra-plats, men den bidrog också den till att skämma ut regeringen Thatcher och driva den nära ett nederlag. Medan gruvstrejken öppet undergrävdes av labourledningen ville denna gärna få del i glansen kring GLC och gav åtminstone ett halvhjärtat stöd till de kommuner som ville rädda den kommunala servicen. Förutsättningen var dock att de höll sig inom lagens ramar. Att vädja till överhusets demokratiska instinkter(!), som GLC gjorde, tyckte partiledningen var bra, att göra upp en illegal, underbalanserad budget som Liverpool var det inte, hur skriande behov som än fanns i staden. Men när lagen om skattetak skulle träda i kraft vårvintern 1985 fanns inte mycket kvar att välja på. ’Hög skatt men bra service’ blev en omöjlighet. De sexton labourmyndigheter (nästan alla i eländigt fattiga storstadsområden) som regeringen siktat in sig på förklarade att med det skattetak lagen krävde skulle de tvingas genomföra nedskärningar som var socialt ansvarslösa och stred mot allt de blivit valda för att göra.

Tidigare hade tories kunnat näpsa de kommuner som stuckit upp därför att de tagit dem en i taget. Nu skulle de som drabbades av lagen – inklusive GLC – vägra att fastställa någon skattesats alls, en för alla och alla för en. För många av de mest radikala kommunalpolitikerna var detta också ett sätt att förena sig med gruvarbetarnas kamp, att öppna en ’andra front’ som försvagade regeringen. Det var en stor personlig risk politikerna tog. Den som röstade för ett illegalt beslut riskerade avstängning från offentliga poster och tiotusentals pund i böter. Någon vecka innan linjen att inte fastställa någon skatt skulle prövas första gången, i GLC i början av mars 1985, tvingades gruvarbetarna tillbaka till arbetet. Och GLC bestämde en skattesats, till och med under det tak lagen satte. Det skedde efter tre dagars hätsk och förvirrad debatt. Att labourhögern hellre skulle rösta med tories än för något olagligt var väntat. Men också vänstern sprack och allmänheten fick se ett föga uppbyggligt skådespel, där bl a Ken Livingstone och en av hans närmaste medarbetare, ordföranden i GLC:s budgetnämnd, offentligt anklagade varandra för att ljuga.

Härvan av anklagelser och motanklagelser är för komplicerad att reda ut här. Det fanns skäl för GLC att inte vägra anta en laglig budget när det kunde klara sig utan nedskärningar ändå, men fram till sista minuten hade hela vänstern i GLC. inklusive Livingstone och de som stödde honom, högtidligt lovat att göra just detta.

GLC:s avfall blev oerhört demoraliserande för de hotade kommunerna och för de aktiva i labours lokalavdelningar. I den ena kommunen efter den andra föll tillräckligt många labourpolitiker till föga för att en laglig skatt skulle röstas igenom. Bara två kommuner höll ut och fick ensamma möta hela regeringens vrede. I Lambeth och Liverpool avsattes labourmedlemmarna i fullmäktige av domstol och dömdes till enorma skadestånd.

Det var en katastrof för labourvänstern och den slogs sedan länge och bittert om vems fel det egentligen var. Tillsammans med gruvstrejkens nederlag bidrog det starkt till att slå ut den mest radikala vänsterflygeln inom labour. Det bidrog också till att ta luften ur kampanjen för att rädda GLC. Nedläggningen blev lag sommaren 1985 och verkställdes i april året efter.

Rättning höger

Missmodet och nederlagsstämningen efter gruvstrejken banade väg för vänsterns vacklan i fråga om kommunalskatterna. Men den var också en del i en utveckling som började efter valnederlaget 1983, då delar av vänstern, dess så kallade mjuka del, ansåg att det allt överskuggande målet var att vinna nästa val och det kunde bara göras genom att man tonade ner kritiken mot partiledningen och vissa radikala krav som nationaliseringar. I en ’omgruppering’ (realignment) slöt tidigare vänstergestalter upp kring en partiledning som 1987 lade fram ett av de mest högervridna valprogram labour gått till val på under hela efterkrigstiden och samtidigt rensade ut vänsteranhängare mer målmedvetet och auktoritärt än sina föregångare. En del av de ’omgrupperade’ talade om en ’allians mot Thatcher’ som måste innebära någon form av samarbete med. eller närmande till. Alliansen mellan liberaler och socialdemokrater. Bland dem som främst talade för taktisk röstning på Alliansen i valkretsar som labour inte kunde vinna var kommunistpartiets tidning Marxism Today.

Åtminstone under en period efter nederlaget räknades Ken Livingstone in i denna ’mjuka vänster’. Under loppet av 1986 blev konstellationerna mer komplicerade – det jag skulle vilja se som den vänstra delen av den omgrupperade vänstern närmade sig delar av vad massmedia älskar kalla ’den hårda vänstern’. Framför allt kunde de enas kring antirasism, kvinnokrav. homosexuellas rättigheter. tillbakadragande från Nordirland. Medan partiledningen och partihögern vill sopa sådana frågor under mattan för att inte skrämma marginalväljare anser vänstern att dessa saker (förutom att vara anständighetskrav för socialister) behövs för att bygga upp en ’koalition av förtryckta’, av människor som i dag kanske röstar på labour utan tilltro, i brist på bättre, men ofta inte röstar alls.

Men visar inte valresultatet att en sådan politik driver väljarna i armarna på tories? Det är vad labourhögern hävdar. Troligen kommer vänstern i Londons labourparti nu att få överta Militants och Liverpools tidigare roll som slagpåse och syndabock.

Londonfaktorn

Undersöker man labours dåliga resultat i London i detalj ska man finna att de största förlusterna gjordes dels i ett par kommuner som vunnits från tories året innan och där skatten höjts drastiskt, dels i valkretsar där en traditionellt labourröstande arbetarbefolkning delvis ersatts av ’yuppies’, yngre tory-röstare i karriären. Labour tappade också röster där deras kandidater hade utsatts för en speciellt hätsk och intensiv presskampanj. Livingstone själv skälldes ut på åtminstone någon förstasida i stort sett varje dag under valkampanjen och detsamma gällde den svarte kandidaten Bernie Grant. Valnederlaget 1987 visar inte att det GLC uträttade var meningslöst. Hos de tusentals människor som var aktiva (många för första gången) måste något finnas kvar av vad de upplevt och lärt. De är en droppe i Londons folkhav, men en viktig droppe.

Arbetarrörelsen i London har ändrats. GLC bidrog till att den börjar erkänna att arbetarklassen inte är enhetlig. Vissa delar av den utsätts för större och annorlunda förtryck än andra och har rätt att organisera sig mot det, på det sätt de själva väljer. En större minoritet kom att ompröva en del av sina attityder när det gällde Irland, homosexuella, ras- och könsförtryck. En bredare grupp än så fick en mycket mer positiv syn på offentlig service. En mycket stor del av londonborna uppskattade kollektivtrafikpolitiken, folkfesterna, rockgalorna, de glada regattorna på Themsen. Ett omdöme som återkommer från människor som inte är politiskt aktiva är att GLC skapade en känsla av sammanhållning och identitet för London.

Hur mycket av detta som finns kvar och hur mycket som sjunkit undan är omöjligt att säga. Att så mycket är borta så snart beror nog dels på det sorgliga spektaklet när det gällde skattetaken, dels på omständigheter utanför GLC:s kontroll. En aldrig så bra ’lokal socialism långt nere på marken’ existerar inte i ett vakuum. Men det gick att vinna brett stöd med en radikal politik om man, i strid med labourtraditionen, inte uppträdde som om man skämdes över den politik man skulle övertyga andra om. Det gick ju faktiskt så pass bra att Thatcher tvingades driva igenom det absurda beslutet att avskaffa GLC för att få stopp på det. Framgången berodde inte bara på den skickliga propagandastil GLC blev känt för och labour förgäves lånade under valkampanjen. Det var nog som Ken Livingstone sade, ett halvår före valet: ’Jag tror att labourmaskineriet har dragit fel lärdom. GLC vann ett enormt folkligt stöd genom att använda moderna kampanjmetoder kring en seriös radikal politik. Vad labour försöker göra är att använda tekniken utan politiken och det fungerar inte.’

Katarina Katz

Noter
1. Den owenistiska arbetarrörelsen var ofta långt radikalare än sin namngivare. Robert Owen. En fascinerande skildring av den roll kvinnor spelade i den, dess kvinnliga ledargestalter som Anna Wheeler och Frances Morrison och dess framsynta kvinnopolitik finns i Barbara Taylors Eve and the New Jerusalem, Virago Press 1983.
2. Därför kommer den brittiska kommunala beskattningen att ändras i grunden av Margaret III. Det nya systemet med per capita-skatt. som regeringen är fast besluten att införa trots starka protester även inom det egna partiet, är starkt regressivt och dessutom mycket opraktiskt och svåradministrerat. Företagen kommer fortfarande att betala skatt till kommunen, men för dem gäller samma, statligt bestämda, skattesats överallt. Regeringens motivering är att med det nuvarande systemet är det många som har kommunal rösträtt utan alt betala kommunalskatt (fattiga människor) medan många andra betalar kommunalskatt utan att få rösta (företag).
3. Utförligare skildringar av de ämnen jag berör här – och andra som jag inte har utrymme för -finns i min kommande bok. Av de böcker om GLC som publicerats i Storbritannien rekommenderar jag särskilt Hilary Wainwright & Maureen Mc-Intosh (red). A Taste of Power, Verso 1987, Tariq Ali & Ken Livingstone, Who’s Afraid of Margaret Thatcher, Verso 1984 och John Carvel, Citizen Ken, Chatto & Windus. Inom kort utkommer också en bok av Ken Livingstone och en om GLC:s Kvinnokommitté av bland andra dess ordförande, Valerie Wise.
4. Alla citat är – om inget annat uppges – från de intervjuer jag gjort under åren 1982-86.
5. I antologin A Taste of Power (se not 3, ovan) skriver anställda i denna enhet om sitt arbete.
6. Till slut lyckades en av de kvinnor som arbetade i industri- och sysselsättningsavdelningen få igenom att städerskorna skulle vara anställda direkt av GLC respektive GLEB vilket innebar högre lön och bättre sociala rättigheter, men då var det inte lång tid kvar innan GLC skulle avskaffas.

Från Tidskriften Zenit nr 97, nr 3 1987

Att gripa tillfället – vilken väg leder till samhällsomvandling?

Medan jag läser boken ”Det gyllene tillfället” av Hans Abrahamsson fladdrar ännu ett protestomvävt toppmöte förbi. Utanför Evian blir protesterna till självlärande massuniversitet för den globala rättviserörelsen samtidigt som franska fackföreningar slår samman sina pensionsprotester med G8-demonstrationerna. De sociala rörelserna tycks vara på väg att enas, åtminstone om vad man är emot. Frågan är vad man är för. Och, lika viktigt, hur man skall kunna nå dit. I ”Det gyllene tillfället” ger sig Hans Abrahamsson i kast med dessa frågor som så smått börjat leda till debatt i rörelsen, inte minst kring de internationella Sociala Forumsamlingarna

Abrahamsson tillhör de akademiker som inte nöjer sig med att förklara världen utan också försöker förändra den. Både genom sin yrkesroll som utvecklingsekonom med tidigare uppdrag i Afrika och som aktivist och tongivande medlem i Attac.

Även om Abrahamsson lägger stor möda på det teoretiska ramverket så bygger mycket på hans egna studier och handgripliga erfarenheter av att leda in konflikter i konstruktiva banor, från inbördeskrigets Mocambique till EU-toppmötet i Göteborg 2001.

En av bokens röda trådar är Gramscis idéer om hegemoni, det tankemässiga utrymme inom vilket diskussionen i ett samhälle förs. Att åstadkomma ett skifte i hegemonin ser Abrahamsson som de sociala rörelsernas stora uppgift. Från dagens företagsstyrda globalisering, mot en ny global grund för den politiska debatten, baserat på solidaritet och demokratiskt styre.

Titeln syftar på de tillfällen då sådana skiften enligt Abrahamsson är möjliga, då hegemonin krackelerar och makten inte längre kan upprätthålla sin legitimitet, samtidigt som starka sociala rörelser förmår formulera alternativ.

En central roll i detta ger Abrahamsson de ”upplysta eliterna”, politiker, byråkrater och företagare som ser det ohållbara i dagens värld men som inte förmår göra något åt det, delar av systemet som de är. Trycket från de sociala massrörelserna som sammanfaller med självbevarelsedriften från den ”upplysta eliten” – där ser Abrahamsson vår tids gyllene tillfälle att skapa ett nytt, globalt socialt kontrakt. Trots att marknadsfundamentalismen behärskar dagens värld menar han paradoxalt nog att manöverutrymmet och den ”upplysta elitens” behov av kompromisser har ökat. Att USA:s ledning, i en period när en tidvattensvåg av kriser och företagsskandaler drar runt jorden, måste ersätta ideologisk hegemoni med militärmakt kan onekligen ses som en svaghet, för även om man kan göra mycket med Tomahawkrobotar är det som bekant svårt att sitta på dem…

MELLAN REVOLUTION OCH REFORM

Abrahamssons metod för att gripa tillfället är ”konfrontativ dialog”, ett begrepp han och Attac lanserade under EU-toppmötet 2001 då politiker mötte aktivister i direkta diskussioner och på TV-skärmar. En ”konfrontativ dialog” är varken en debatt eller en förhandling utan syftar till att klargöra meningsskiljaktigheter och gemensamma intressen. Ett sätt för sociala rörelser att inlåta sig i diskussioner med makten utan att sugas upp eller bli harmlösa alibin.

Abrahamsson försöker hitta en väg mellan tandlösa reformer som lämnar de problemskapande strukturerna intakta och en osannolik, riskfylld revolution. Hans alternativ är transformation, kompromisser mellan makten och de sociala rörelserna om genomgripande förändringar i strukturerna.

Många dörrar lämnas öppna. De sociala rörelsernas strävan är inte att ta makten slår Abrahamsson fast, men frågan om var makten bör ligga förblir obesvarad. För inte leder väl resonemangen om ”diskursiv makt” – makten över tanken – till att makt egentligen inte finns? Dess hårda kärna: kontroll över kapital, statsbyråkrati, polis och militär låter sig svårligen diskuteras bort. Även i frågan om hur långt kapitalismen låter sig regleras utan att man utmanar de grundläggande ägandeförhållandena passar han.

För en socialist och revolutionär är det frestande att avfärda Abrahamssons ”konfrontativa dialog” som illusionsmakeri och hans tankar om att det gäller att ändra den hegemoniska balanspunkten som harmlösa inomkapitalistiska reformer. Som en strategi i en tid där alternativen till kapitalismen är så grundligt utraderade att de inte ens kan nämnas och där de härskande sitter så säkert och folkrörelserna är så svaga att det enda man kan tänka sig är att påverka de upplysta bland de mäktiga. Men det är att göra det lätt för sig. Det Abrahamsson försöker göra är något mycket viktigt nämligen att hitta en väg från dagens problem till morgondagens lösningar. En väg som tar sin utgångspunkt inte bara i de konkreta problem världen står inför utan även försöker identifiera tänkbara aktörer och allianser som skall kunna ta de steg som krävs för att lösa dem. Denna ansats liksom den ärlighet och uppriktighet som genomsyrar boken är skäl att ta den på allvar. Abrahamsson formulerar sig inte med smygande list, han talar inte som representant för något byråkratiskt egenintresse utan söker, utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper, efter en väg att utmana makten. Inte i princip, utan här och nu.

Denna artikel skall därför inte ses så mycket som en recension av eller polemik mot Abrahamssons bok utan mer som ett försök att utifrån de frågor han ställer och svar han ger resonera om möjliga strategier för samhällsförändring.

Är Abrahamsons ”transformationer” möjliga? Finns det ett mellanting mellan revolution och reform? Går det att i dagens värld genomföra strukturella förändringar som skapar fundamentalt nya livsvillkor för världens folk som skulle kunna vara förenliga med en upplyst elits strävan efter mer stabila sociala förhållanden? Är det för det första möjligt att genomföra stora förändringar i samhället utan att angripa äganderätten över de stora kapitaltillgångarna?

Ett första, allmänt svar är naturligtvis ja. Det räcker att se på de samhällsformationer som vuxit fram på en kapitalistisk grund för att konstatera att systemet i sig är förenligt med de mest skilda sociala förhållanden. Bushs USA, Palmes Sverige, Mussolinis Italien eller dagens Japan har erbjudit oerhört olika livsvillkor för de arbetande trots att ägandet i princip sett likadant ut. Varför skulle det då inte idag vara möjligt att driva fram en ny social kompromiss, ett nytt folkhemsprojekt, en kompromiss på internationell nivå där ägandets makt inskränks men inte avskaffas?

Två stora invändningar infinner sig. För det första, varför skulle makthavarna, borgarklassen, vilja gå med på en sådan kompromiss? För det andra, räcker det för att lösa problemen?

Abrahamssons stora exempel är det han beskriver som efterkrigstidens sociala kompromisser – alltifrån det svenska Folkhemmet till Bretton Woods. Keynesianismen som skulle reglera kapitalismen och förhindra nya 30-talskriser och förödande krig. Som gav välfärdsstater och u-hjälp.

Bakgrunden till mycket av detta var, förutom det traumatiska decenniet innan och rädslan för en efterkrigsdepression, existensen av Sovjet och en numerärt stark arbetarrörelse i Europa. Utan det, visserligen avlägsna, hotet från revolutionen är det inte troligt att den tidens överhet skulle känt sig föranlåten att satsa på några välfärdsstater.

Att projektet – vars huvudsyfte var att rädda kapitalismen – lyckades kan nog också tillskrivas en stor svaghet hos den europiska arbetarklassen. Trots att arbetarorganisationerna, partier och fackföreningar, växte och reorganiserades efter kriget var det mot en grund av nederlag och demoralisering. Ännu en gång hade arbetarrörelsen misslyckats att stoppa ett förödande krig. Arbetarungdomen hade inte förenats under de röda fanorna utan i massgravarna, var och en under sin egen nations fana. Ingenstans hade man lyckats slå tillbaka fascismen genom oberoende klassmobilisering. Det var genom Röda Armén, grundligt staliniserad och befriad från alla tankar på revolutionär internationalism, och de borgerliga demokratiernas krigsmakter som arbetarklassen, avskalad allt klassoberoende, besegrat fascismen. Arbetarklassens tilltro till sin egen styrka var bruten. Välfärdsstaternas sociala ingenjörskonst kunde genomföras med arbetarklassen i stor utsträckning på åskådarläktaren, representerad av sina byråkratiserade och till det borgerliga samhället anpassade organisationer.

En avgörande ekonomisk bakgrund till välfärdsstaterna var att de växte fram i en period av uppgång utan motstycke, efterkrigstidens historiska undantag med två årtionden av obruten expansion. Det innebar att välfärdsstaterna inte byggdes upp genom expropriering av de rikas tillgångar utan genom en något mer jämlik fördelning av frukterna av den ökade produktiviteten.

Redan här stupar troligen tanken på en hållbar social kompromiss av idag. Även om kapitalet har firat stora triumfer under de senaste decennierna med nyöppnade jaktmarker i Östeuropa, en försvagad arbetarrörelse i Väst och ett Syd som hållits nedtryckt under skuldbördor har de inte lyckats vända den långa fasen av kriser och osäkerhet som rått sedan början av 70-talet. Typiskt nog ledde till och med vår tids stora teknologiska revolution, informationsteknologin, snabbt till en spekulationsbubbla som brast med världsvida effekter. Utrymmet för ett nytt välfärdsbygge i samförstånd, som dessutom skulle vara internationellt solidariskt, skulle kräva en ny våg av tillväxt i klass med efterkrigsboomen. Jag är inte mannen att säga om detta är möjligt eller ej, man skall aldrig räkna ut kapitalismen förmåga till återhämtning, men det förefaller inte särskilt realistiskt. Förra gången krävdes det den ”skapande förstörelsen” av två världskrig, för att lägga grunden för tillväxten. Och efter det tredje världskriget är det inte troligt att det finns särskilt stora förutsättningar för någon slags civilisation.

Utan en sådan ny fas av obruten tillväxt skulle resurserna få tas genom en enorm omfördelning av resurser i samhället, en total omvändning av de senaste decenniernas omfördelning från arbete till kapital, något som direkt skulle leda till en konfrontation med kapitalet. Det som skulle kunna få kapitalet att gå med på sådana eftergifter är om alternativet är ännu värre. Det krävdes hot om revolution – och ett tyst löfte från arbetarrörelsens ledning om gott samarbete och gemensam kamp mot revolutionen för att erövra den allmänna rösträtten i Sverige i början av förra seklet.

SYSTEMETS KRISER

Den jättelika omfördelning som skulle krävas för en rättvis värld skulle kräva betydligt större uppoffringar för borgerligheten – och än kraftigare hot från de arbetandes sida. Och en rörelse som är förmögen att utöva ett sådant hot skulle med all sannolikhet inte behöva kompromissa särskilt mycket med makten utan vara förmögen att ta den.

Men den mest grundläggande invändningen mot att målet för de sociala rörelserna skulle vara att upprätta en ny social kompromiss är att dagens problem inte plågar mänskligheten på grund av misstag eller oklok politik. Det är, nu som tidigare, kapitalismens inneboende drivkrafter och motsättningar som är orsaken. Den grundläggande drivkraften i kapitalismen är kapitalets jakt på högsta möjliga avkastning.

Den kapitalist som inte följer denna drivkraft kommer snart att sluta vara kapitalist. Kapitalet smälter bort och övertas av andra, hungrigare, kapitalister. Det är denna jakt på överprofiter som leder till att kapitalet dras till de sektorer där den högsta profiten kan förväntas. Men när investeringarna där ökar på grund av denna förhoppning skapas överkapacitet och överproduktion.

De förväntade vinsterna uteblir och en kris utbryter. Detta mönster ha kapitalismen återupprepat i 250 år. Det är en egenskap hos systemet som aldrig kan administreras bort utan som, gång på gång, kommer att kasta miljoner och åter miljoner människor ut arbetslöshet, krig och elände genom sina återkommande kriser. Inte förrän vi lyckas ersätta den med ett system som sätter människors behov i första rummet kommer dessa problem att kunna lösas på lång sikt.

De ”upplysta eliterna” då? Hur ser möjligheten ut för en allians med denna Abrahamssons nyckelgrupp som inser dagens problem men inte förmår göra något åt dem? Industriägarna är självklart inte förtjust i avregleringar som leder till att strömmen försvinner då och då på grund av bristande investeringar och underhåll eller att tågen inte går för att något företag lagt underbud och så vidare.

Det är inte bara människorna i ett samhälle som är beroende av infrastrukturen, tvärtom är den ofta skräddarsydd för storindustrins behov. Samtidigt vill kapitalet ha så fria händer som möjligt och inte hämmas av folkliga krav uttryckta i politiska beslut. Här slits kapitalet mellan intresset att i varje stund göra maximal profit och tillägna sig nya marknader å ena sidan och behovet av ett fungerande samhälle å den andra. Marx gamla motsättning mellan produktionens sociala natur och det privata tillägnandet träffar nyliberalerna i nacken. Detta var ett av skälen till efterkrigstidens statliga interventionspolitik.

Säkert kommer därför nu röster att höjas från industrikapitalister om viss reglering av de ”hårda” delarna av den offentliga sektorn.

Det är dock något helt annat än att viktiga delar av borgarklassen och dess politiska representanter skulle vara intresserade av en allmän reglering där sociala krav genom politiska beslut skull sättas före kapitalackumulationen. Sådana ingripanden skulle med alls sannolikhet leda till våldsamma motreaktioner oavsett hur demokratiskt beslutade de är. Investeringsstrejker, kapitalflykt, massiv propaganda och även öppet våld. Borgarklassen har inga hämningar när det gäller det allra heligaste: äganderätten. Exemplen är otaliga på hur kapitalägarna reagerat om de känt sig hotade, från Allendes Chile till 80-talets löntagarfondsmarscher i Sverige, eller dagens hets och kuppförsök mot Hugo Chavez i Venezuela.

Varje kapitalist eller byråkrat som ställer sig på de sociala rörelsernas sida är givetvis välkommen. Det urholkar den rådande hegemonin och ökar trovärdigheten i alternativet. Se bara vad den unika splittringen i det ekonomisk-politiska etablissemanget gjort i EMU-debatten. Men då gäller de att se sådana ”klassförrädare” som högst temporära allierade och eventuella allianser måste ske helt på de folkliga rörelsernas villkor. Historien känner alltför många exempel på arbetarorganisationer som anpassat sin politik för att inte skrämma bort borgerliga ”allierade” med resultatet att de dels blivit harmlösa och dels demoraliserat sin egen bas. En utveckling som tyvärr verkar vara i full gång i Brasilien under Lula idag.

En kompromiss med borgarklassen på dess villkor innebär att den sitter kvar i orubbat bo, med den makt som finns i kapitalet och med det kapitalistiska systemets drivkrafter redo att släppas lösa.

IDEOLOGIPRODUKTION

Utan att ge mig alltför djupt in i debatten om plan och marknad, som bland annat förts i Röda rummet, vill jag påstå att kontrollen över samhällets stora tillgångar är en avgörande fråga. Dels är det en demokratisk fråga. Vad motiverar att ett fåtal individer har kontrollen över förmögenheter som ger dem möjlighet att styra över företag, landsändar, ja hela länders väl och ve? Den makt som finns i ägandet uttrycks inte bara genom investeringsbeslut som avgör ödet för miljoner människor. Det är svårt att tänka sig någon reell folklig makt utan att ta denna ekonomiska makt ur händerna på ägarna av dagens storföretag, banker och försäkringsbolag och ställa dessa under demokratisk kontroll. Hur samhället skall styras är en fråga om makt över ekonomin och produktionen.

Abrahamssons försöker, som sagt, använda Gramscis tankar om hegemonin för att skissera en strategi där man kan åstadkomma långtgående förändringar i samhället genom förändringar på denna, ideologiska nivå. Men makten över kapitalet används också till att sätta dagordningen i debatten. Den ideologiska hegemonin i det kapitalistiska samhället må ha sina rötter i produktionssystemets ogenomskinliga natur, marknadens anonyma karaktär och i de roller vi tilldelas beroende på om vi äger kapital eller arbetar för vår existens. Men i vår tid är det också något som direkt och medvetet produceras av borgerligheten genom att enorma summor grävs ner i ideologiproduktion. Ibland genom staternas försorg genom utbildnings- och forskningsinstitutioner, ibland direkt genom politiska eller halvpolitiska organisationer, ibland genom ”oberoende” institut, ”think tanks”, vars enda uppgift är att skapa en ideologisk bas för de härskande. För att inte tala om de stora mediekoncerner som, långt ifrån att vara någon oberoende ”fjärde statsmakt”, själva är integrerade delar av det internationella kapitalet. Inget av detta hade varit möjligt utan de enorma privata förmögenheterna.

En framgångsrik framryckning i ställningskriget mellan arbete och kapital kräver alltså å ena sidan långtgående ingrepp i det privata ägandet för att alls kunna genomföra de nödvändiga, konkreta åtgärder som krävs för att lösa de stora problem mänskligheten står inför. Å andra sidan blir sådana ingrepp nödvändiga för att de nuvarande ägarna inte skall kunna slå tillbaka det som demokratiskt beslutats.

Och här har vi troligen lämnat dagens makteliter långt bakom oss, hur upplysta de än må vara.

HOT OCH FÖRHANDLING

En grundsten i Abrahamssons argumentation är att han utgår från folkrörelserna, det är inte genom att underdånigt vädja till makten som hans gyllene tillfälle kan gripas. Det är genom att konfrontera och utmana makten som de folkliga rörelserna kan pressa fram ändrade styrkeförhållanden där en ny världsordning kan börja ta form.

Här går det antagligen att finna en gemensam grund för debatten om vilka slutsatser detta leder till idag för aktiva inom de olika rörelserna, oavsett om vi har ett uttalat perspektiv som går utanför kapitalismen eller ej.

Oberoende av om man tror att kompromisser är det bästa vi kan åstadkomma eller ser förhandlingen med de härskande bara som en nödvändig del i ett utdraget ställningskrig som syftar till att ta samhällsmakten, är det samma sak som krävs för att det skall ge resultat: att den härskande klassen känner sig hotad. De ägande måste veta eller frukta att de har mer att förlora på att avstå från en sådan kompromiss än de har att vinna, annars har de ingen anledning att gå med på eftergifter. Sådana hot kommer inte från terrorister eller fönsterkrossare, sådana är kapitalets önskemotståndare. De kan visserligen skapa upprördhet men den är mest ett effektivt vapen i händerna på dem som förfogar över den verkliga våldsmakten, kravallpolis såväl som hangarfartyg. Det hot som kan skrämma fram eftergifter är att hotet om att ta makten bärs upp av starka organisationer förankrade i folkdjupet. Ju mer utmanande och förankrade dessa krav är, desto större möjlighet att vinna eftergifter.

Det betyder absolut inte att vi som socialister jämt och ständigt skall försöka pressa på fackföreningar, solidaritetsorganisationer eller andra rörelser de mest långtgående ståndpunkterna. Vår uppgift är att försöka finna och förankra de krav, lösningar och metoder för att uppnå dessa, som svarar mot den nuvarande situationen samtidigt som de flyttar fram de arbetandes positioner. Alltså mål som är så konkreta och som upplevs som så uppnåeliga av stora grupper att de är beredda att ta strid för dem, som löser de problem som människor står inför och som samtidigt pekar mot en mer långsiktig, socialistisk, lösning av samhällsproblemen. Och, kanske allra viktigast i dagens svenska situation, där striden både genom sin utgång och de metoder den förs med kan börja ge människor den tilltro till den egna styrkan och förmågan som vi i så stor utsträckning saknar idag. Sådana krav som vi i den tradition Socialistiska partiet tillhör kallar för ”övergångskrav”.

Vi behöver en strategi, inte för någon önskad rörelse eller allians utan för reellt existerande rörelser, organisationer och samhällskrafter. Är det då en möjlig och önskvärd strategi att utmana makthavarna utan att, åtminstone i princip, ställa frågan om makten?

Frågan om samhällsmakten är inget som står på dagordningen i dagens Sverige. Kapitalet sitter tämligen ohotat. Den rörelse som reste konkreta paroller om samhällsmakten skulle, om den inte vore det innan, reduceras till en politisk propagandagrupp.

En annan sak är vilka teoretiska resonemang vi för. En rörelse som skolar sig i tanken på att dess uppgift inte är att delta i en utmaning av samhällsmakten riskerar att också hämmas i vilka frågor eller krav den bör och kan driva. Om konsekvenserna av ett visst krav blir att man ifrågasätter det borgerliga samhället och kapitalets styre, bli det då inte för farligt att driva?

En rimlig hållning för rättviserörelsen borde därför vara att hålla maktfrågorna öppna och under debatt. För med jämna mellanrum förvandlas maktfrågorna från teori till handfast praktik. Och i den kaotiska verklighet en sådan utveckling kastar ut alla aktörer i är det bra om man lärt sig hantera sin karta och kompass redan innan.

MASSMOBILISERING

I Argentina har till exempel frågan om hur samhället skall styras ställts av massrörelserna under 2002. Starka och stridbara sociala rörelser ledde protester mot effekterna av det nyliberala sammanbrottet. Strejker och fabriksockupationer ifrågasatte och bröt stundtals i handling de styrandes hegemoni. Självorganisering, kvarters- och fabrikskommittéer spred sig. Nedlagda företag togs över av de arbetande, ibland med de lokala myndigheternas goda minne, ibland våldsamt angripna av polis. Många förutsättningar fanns för en radikal samhällsförändring, inklusive krafter som kunde bära upp den. Men massmobiliseringar kan inte bara pågå i evighet utan att utan ett något sånär gemensamt mål. Och här svek de som satt i en position där de kunde pekat framåt och föreslagit vad rörelsen kunde ena sig för, och inte bara mot. Som när den välkände anti-imperialisten Luis Zamora, efter att ha lett opinionsundersökningarna inför presidentvalet, förklarade att han inte var intresserad av makten. Den radikala vänsterns uppsplittring i en rad fraktioner och grupper med uppslitande inbördes strider gjorde inte saken bättre. Trots att landet nyligen skakats av en enorm massrörelse med den samlande parollen ”Bort med alla politiker. Låt inte en enda bli kvar!”, kunde därigenom det politiska systemet repa sig och återvinna en bräcklig hegemoni eftersom det inte utmanades på något centraliserat sätt. Massrörelserna förmådde inte gå utöver protester och ställa frågan om samhällsmakten ens som ett sätt att utmana den gamla makteliten i val.

Detta är en tung lärdom att studera. Såväl för dem som anser att de sociala rörelsernas roll bara skall vara påtryckarens som för de anarkistiskt influerade strömningar som genom att de förnekar behovet av erövra politisk makt låter den ligga kvar i borgarklassens händer. Om man aldrig ställer frågan om makten annat än på den enskilda arbetsplatsen, kvarteret eller gatan, överlåter man makten till dem som redan har den, kapitalägarna och deras politiska företrädare.

Det motsatta exemplet finns hos den rörelse som på många sätt utlöste och inspirerade den nuvarande internationella rättviserörelse – zapatisterna i Chiapas i Mexiko. De lyckades göra detta genom en lokal maktbas, trots att de talade om att de inte var ute efter att ta makten var det vad som faktiskt skedde i Chiapas. De propagerade inte bara upproret, de ledde det till framgång, till legitimitet och makt vilket gav ett enormt internationellt gensvar.

EN ALLIANS AV RÖRELSER

Som det mesta annat här i världen är det viktigaste i maktfrågorna inte vad man säger eller skriver utan vad man gör. En strategi för att på lång sikt utmana makten bör därför utgå lika mycket från vad som är möjligt att göra här och nu som från vad som är önskvärt.

Abrahamssons resonemang fokuseras mycket på de existerande institutionerna. Det är genom dessa rörelser kan komma i ”konfrontativ dialog” med makten och det är här internationella regelverk kan upprättas. Dagens internationella institutioner, från FN till EU är uppbyggda och dominerade av de härskande. Det är för att få världen att fungera efter deras vilja som institutionerna finns till. Även om vi lyckas skrämma fram eftergifter i dessa institutioner är det inte där styrkeförhållandena skapas. De kan möjligen formaliseras. Vilka framsteg de sociala rörelserna lyckas göra är ett uttryck för hur ställningskriget – klasskampen – utvecklas. Det är inte diplomatin som avgör, det är hur starka rörelserna är och vilka val samhällsaktörerna gör i att formulera och driva sina krav.

Den strategiska inriktningen blir då att bygga starkast möjliga motmakt i samhället.

En motmakt, en rörelse eller allians av rörelser som inte bara är stark nog att komma i förhandlingsposition med makten utan som genom sitt sätt att arbeta på sikt lägger grunden för ett annat samhälle.

Hur kan en sådan utmaning av makten se ut i vår del av världen?

En rörelse som Abrahamsson behandlar ganska kortfattat är den jag har störst personlig erfarenhet av, den fackliga rörelsen. De svenska fackföreningarna har väl inte direkt stått i första ledet i den rättviserörelse som vuxit fram och jag vet att jag löper risken att överbetona dess principiella betydelse eftersom fackligt arbete varit det jag främst ägnat min aktivitet åt det senaste kvartsseklet. Ändå tror jag att just fackföreningarna kan vara en grundbult för en utmaning mot makten i Sverige. Inte ensamma utan i en bred allians med andra befintliga och kommande rörelser. Jag tror att ett begrepp som ”folkrörelsesamverkan” kan vara användbart för detta. Det myntades på 80-talet i miljörörelsen och utvecklades bland annat av den alltför tidigt bortgångne socialisten och miljöaktivisten Björn Eriksson (se Fjärde Internationalen 6/86). Jag uppfattar det som en skiss till en möjlig allians, inte mellan klasser eller skikt med bara delvis gemensamma intressen utan mellan rörelser med olika inriktning inom arbetarklassen i vid mening. Jag har försökt använda mig av detta begrepp i resonemang kring det som i den engelskspråkiga världen kallas ”social movement unionism” (se Arbetaren 22-03) något som började växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”social movement unionism”– facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

SOCIALA KRAV

De fackliga rörelserna i Sydafrika, Sydkorea och Brasilien har i mycket vuxit fram genom detta sätta att arbeta. Men det är inget som behöver vara begränsat till halvlegala förhållanden i tredje världen. Ett av de bästa exemplen på folkrörelsesamverkan som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som – med japanska företag som förebild – innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW:s linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- och solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Men även i USA med dess många gånger hårda fackliga klimat, har fackföreningar sträckt ut handen till sociala rörelser utanför arbetsplatserna för att kunna hävda sina intressen.

VERKLIG MAKT

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen – utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare – kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Till skillnad mot ”ideologiska” organisationer som Attac eller solidaritetsgrupper där man går med av egen övertygelse, organisationer som kommer och går, där aktiviteten går upp och ner efter händelser och politiska konjunkturer är fackföreningar intresseorganisationer. Motsättningen mellan arbete och kapital gör att de alltid kommer att finnas så länge de inte undertrycks med våld. Fackföreningar kan därför också tillföra kontinuitet och stabilitet i en folkrörelsesamverkan.

Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Allt detta är naturligtvis beroende av i vilken utsträckning fackföreningarna är demokratiska, medlemsstyrda organisationer som baserar sig på medlemsaktivitet på basplanet. Så är sällan fallet i dagens Sverige och det är en strid i sig som måste föras av oss som är medlemmar i byråkratiserade och toppstyrda fack. Vi behöver dock inte vänta på att kolosser som LO eller Metall skall bli demokratiska och medlemsstyrda för att ta initiativ till folkrörelsesamverkan. Det kan ske i lokala fackliga organisationer eller genom initiativ från enskilda på gräsrotsnivå.

Där kan också dessa frågor, arbetsformer och försök till alliansbyggen kugga i vår strävan att omvandla vår fackförening till organisationer där folk verkligen är i rörelse.

Detta är en lång process men långt ifrån utopisk eller något som behöver stanna i tidskriftsartiklar eller seminarier. Redan idag är det möjligt att lokalt ta initiativ i denna riktning även om vi ännu bara ser små, små steg åt detta håll i Sverige. Ett litet exempel jag själv nyligen varit inblandad i var när Attac på Volvo i Göteborg, genom opinionsbildning och debatt, stödde en grupp strejkande arbetare i USA vars arbetsgivare anlitat strejkbrytare och som sålde sina produkter till Volvo i Sverige. Även om jag inte vill överdriva vår inverkan hjälpte det definitivt det lokala facket att hålla uppe moralen och föra den årslånga strejken till framgång. Eller för att ta ett annat aktuellt Göteborgsexempel: om fackföreningarna i vården skulle engagera sig i det initiativ som Attac just tagit för att stoppa nedläggningar och privatisering av vårdcentraler skulle denna rörelse kunna få en enorm kraft.

Den anti-krigsrörelse som i vintras blommade upp, till synes från ingenstans, hade inte blivit på långa vägar så kraftfull och internationellt samordnad om det inte varit för de nätverk som de senaste åren formats av de sociala rörelserna. Initiativet till de stora demonstrationerna världen över 15 februari 2003 togs i samband med European Social Forum i Florens i december 2002.

De olika sociala rörelserna, var och en med sin förmåga att mobilisera människor, med sina särskilda kunskaper och sina krav, skulle genom samverkan kunna bryta den borgerliga hegemonin och den perspektivlöshet som hämmar motståndet mot den nyliberala globaliseringen. I teorin så väl som i praktiken. Genom gemensamma aktiviteter kan de olika rörelserna tillsammans göra erfarenheter och utveckla en sammansatt bild av världen – och en strategi för att förändra den. Med folkrörelsesamverkan som strategisk inriktning blir samarbete mellan olika sociala rörelser inte bara viktigt att för att uppnå det ena eller andra konkreta målet. Den blir ett mål i sig som pekar fram mot en möjlig motmakt i samhällelig skala. Och – inte minst viktigt – något vi kan ta tag i här och nu, i handling såväl som i ord.

Lars Henriksson

Röda Rummet 3-4/2003

”En unik period i fredstid ”på Kuba

Efter det sovjetledda COMECON-blockets sammanbrott har Kuba drabbats av en allt djupare kris. Sedan augusti 1990 har det rått en ”unik period i fredstid”, för att använda Fidel Castros omskrivning för den svåraste perioden under de trettio år som gått sedan revolutionen.

De planer för landets ekonomiska utveckling under 90-talet som gjordes upp inom ramen för den ”socialistiska arbetsdelningen” har blivit mer eller mindre överspelade. Industrialiseringen, som grundades på garanterad sovjetisk olja, skulle koncentreras och specialiseras på:

• sockerrörsprodukter, en viktig industripotential;
• bioteknologi, som stimulerats av kubanska hälsovårdens framgångar (som upptäckten av vaccin mot meningitis B visar);
• tillverkning av delar till informationsteknologi, tillsammans med Östtyskland;
• modernisering av sockerplantagerna;
• teknologisk upprustning av nickelberedningen.

Genom förnyad jakt efter oljefyndigheter och genom att bygga en kärnkraftsanläggning skulle Kuba övervinna sitt allvarligaste handikapp: den nästan totala bristen på energitillgångar. Denna brist har lett till ett kroniskt internationellt beroende, som sockerproduktionen inte kan kompensera p.g.a. råvaruprisernas svängningar på världsmarknaden.

Gulfkriget visade hur bräcklig och spekulativ oljemarknaden var. Iraks erbjudande efter införandet av FNs embargo om att förse världens fattigaste länder med gratis olja väckte genklang: Tredje världens oljeimporterande länder köper små kvantiteter till de högsta priserna eftersom de inte har råd att finansiera kontrakt som löper över lång tid.

Fram till 1989 fanns inte detta hinder för Kuba – det var utan tvekan den största fördelen med den ”broderliga” hjälp, som i andra delar var betydligt mycket mindre ensidig än vad man i allmänhet antar. Knapphet på olja betyder omedelbart kaos i transporter och arbete. Detta påverkar industrin, matproduktionen och de förnödenheter som skall till befolkningen, som till två tredjedelar bor i städerna.

Stor armé

Landets försvar ligger i händerna på en armé som näst efter Brasiliens betraktas som den starkaste i Latinamerika. 15 procent av befolkningen kan på ett eller annat sätt beväpnas och den militära styrkan framställs ofta som ett direkt hot mot USA.

Nyligen talade Jeane Kirkpatrick om faran för att kommandotrupper från Kuba skulle kunna förstöra kämkraftsanläggningen vid Floridas kust.(1) Det politiska syftet är att sätta press på Sovjet att ytterligare dra åt tumskruvarna på Kuba, men det bortser den kubanska arméns grundläggande defensiva karaktär. Dessutom är arméns räckvidd begränsad p.g.a. det nästan totala beroendet av utländsk olja och reservdelar.

Det är därför ingen överdrift att påstå att det är revolutionens överlevnad som står på spel. För första gången utgörs inte hotet av risken för en direkt invasion, utan den mer försåtliga kombinationen av en ytterligt allvarlig ekonomisk kris, en förstärkning av den amerikanska blockaden, extrema svårigheter att kunna leva ett normalt vardagsliv samt reella men alltför ytliga politiska förändringar. Detta kan leda till att befolkningens mest demoraliserade delar revolterar med följder som är omöjliga att förutse.

I åtta månader, med början i maj 1990, förhandlade Kuba med Sovjet innan en tillfällig överenskommelse undertecknades. Tillfällig därför att handeln länderna emellan skall ske på nya villkor, som ännu inte helt bestämts. Den slutliga överenskommelsen gäller enbart för 1991 och förnyade förhandlingar kommer att krävas för att bestämma villkoren för framtida ekonomiska och handelsförbindelser.

Enligt den kubanske utrikeshandelsministern Ricardo Cabrisas beror osäkerheten delvis på att förhandlingarna ägde rum samtidigt som varken planen för 1991 eller den sovjetiska statsbudgeten hade godkänts.(2) Avtalets slutgiltiga utformning är än mer osäkert eftersom förhandlarna måste bestämma viktiga detaljer, t.ex. vissa priser. Men huvudorsaken är att den ekonomiska och politiska krisen i Sovjet gör att avtalen inte blir tillförlitliga.

Det gamla betalningssystemet gällde fram till den 31 mars; därefter måste handeln betalas i hårdvaluta med priser som beräknats utifrån världsmarknadspriserna.(3) Inte heller med detta prissystem, oavsett hur bra det är, kommer Kuba att ha något val när det gäller reservdelar eftersom en stor del av industrin av nödtvång utrustats med sovjetiska maskiner

Sockerpriset

Att ta hänsyn till världsmarknadspriserna för t ex sockerprodukter är inte lätt. Cabrisas har påpekat att detta pris varken återspeglar handeln mellan EG och ACP-länderna (länder i Afrika, Karibien och Stilla Havet) eller handeln mellan USA och dess traditionella handelspartners, som sker med priser som ligger betydligt över världsmarknadens.

Sovjet gick till slut med på att köp fyra miljoner ton socker under 1991 till det förmånliga priset 0,24 dollar per pound (l pound = 454 gram), ett pris som är lägre än under de tidigare avtalen men dubbelt så högt som det nuvarande marknadspriset. Tio miljoner ton olja och oljeprodukter – tre miljoner mindre än tidigare – skall säljas till 20 dollar per fat, något högre än det rådande världsmarknadspriset. Kuba måste betala betala transportkostnaderna med hårdvaluta. Det finns flera begränsningar även för andra viktiga leveranser.

Tidigare hade avtal slutits med 62 sovjetiska myndigheter och 25 000 företag tilläts handla med Kuba.(4) Dessa avtal fungerar inte längre och en bristsituation har uppstått. För att undvika katastrof fick Kuba extra oljeleveranser i januari.(5)

Det mest överraskande politiska utspelet rör avbetalningen av Kubas skuld till Sovjet – Castro har i flera år räknat med att skulden skall avskrivas. Skulden uppskattas till ca 15 miljarder rubel och skall från nästa år skrivas om i hårdvaluta med en ännu inte fastställd ränta. Med tanke på Kubas brist på hårdvaluta har 90-talet börjat dystert, och landets valutabrist kommer att förvärras eftersom man inte längre kommer att få vidareexportera sovjetisk olja.

Livsmedelsproduktionen

Kuba har en stor jordbrukspotential. Men trots verkliga framsteg är varken produktionen av grödor eller kreatur tillräcklig för att kunna föda befolkningen. Det beror på att produktionen av sockerrör och citrusfrukter för export på statsjordbruken prioriterats. Dessutom måste Kuba importera gödningsämnen, utsäde och reservdelar.

Lägg därtill de energikostnader som mekaniseringen av sockerrörsskörden medför (ett sätt att komma till rätta med bristen på arbetskraft på landsbygden). ’På detta område spelar såväl det internationella beroendet som ekonomiska och politiska beslut en viktig roll.

Importen av livsmedel har minskat betydligt och tillgången har påverkats avsevärt i framför allt Havanna, där ca 20 procent av befolkningen bor. Livsmedelsplanens speciella betydelse förklaras av det akuta behovet av att garantera landets självförsörjning på livsmedel efter de alarmerande bristerna under 1990 vilket försatte hela landet i larmberedskap.

Förseningar av de sovjetiska sädesleveranserna ledde till brist på bröd, samtidigt som bristen på säd till hönsen ledde till kraftigt minskad äggproduktion. Tidigare rådde fri tillgång på ägg men nu är de ransonerade till 4-5 st per vecka. Bulgariska kycklingar och tjeckoslovakiskt öl har inte heller kommit fram och risimporten har minskats trots att riset tillhör basmaten på ön.

Kuba står inte på randen till hungersnöd. Detta beror delvis på att libreta (ransoneringskorten) garanterar att alla får den grundläggande näringen, men framför allt på att kubanerna en gång om dagen äter på kollektiva institutioner, arbetsplatser, skolor os v vilka har sina egna kanaler för att skaffa livsmedel . Inte desto mindre är läget mycket allvarligt – förutom bristerna finns akuta distributionsproblem vilket gör vardagslivet svårt. Att köa kan ta timmar och kräver en avancerad planering; hela familjen tvingas delta (speciellt far- och morföräldrar), ”rotation” skapas med hjälp av kölappar och frånvaron på arbetsplatserna har ökat.

Ransoneringar

Sedan 1990 har antalet ransonerade varor ökats och omfattar 242 olika dagligvaror, t ex skor, kläder, möbler, leksaksbilar och hygienprodukter. För en kort tid sedan blev det omöjligt att få tag i rengöringsmedel, såpa, schampo och rakknivar i vissa delar av landet. Försäljningen av elektriska apparater har också begränsats avsevärt, framför allt för att hushålla med energi och för att det inte finns några pengar att importera dem för. Därför kommer det heller inte att säljas några kylskåp i år på det tropiska Kuba. Luftkonditioneringsanläggningar – ett arv i städerna från den amerikanska epoken – kommer att ersättas med kinesiska ventilationsanordningar och endast nygifta kommer att få strykjärn.

Cykelåldern – med cyklar från Kina – har inträtt. Flera allvarliga olyckor har inträffat eftersom cyklar ett okänt transportmedel på Kuba. I städerna har man tagit sig fram med bilar och på landsbygden med hästar. Antalet tidningar, antalet sidor samt upplagan har skurits ner (utan att innehållet därför skulle ha blivit bättre!).

Bokkris

Pappersbristen har också lett till kris i bokproduktionen. Enligt The Economist (9 feb. 1991) publicerades fram till förra året årligen 500 nya titlar-”öns befolkning är glupska läsare och det säljs så mycket böcker att det Kubanska bokinstitutet varje vecka publicerar en tio-bästa-lista över de mest sålda titlarna.”

Man bör i detta sammanhang komma ihåg, vilket också The Economists Havannakorrespondent gör, att ”1959 var en fjärdedel av befolkningen analfabeter.” Detta visar såväl på hur omfattande de senaste trettio årens kulturella revolution varit som på hur allvarlig krisen är i dag. Kubanska vetenskapsmän försöker finna ett sätt att använda sockerrörsskal för att tillverka papper samtidigt som inga nya böcker trycks. De kvarvarande boklagren försvinner från bokhandlarnas hyllor trots att priset höjts med 50 procent.

Det tydligaste tecknet på hur allvarlig krisen är är den strikta kontroll på försäljning av mediciner, som tillkännagavs av regeringen i mars. Restriktioner kommer att införas på ett stort antal mediciner i de offentliga apoteken, individuella recept kommer att kontrolleras och viktiga ordinationer kommer att ges på sjukhusen. Priset på vissa mediciner kommer att höjas för att hindra all onödig konsumtion. Med tanke på hur stolt Kuba är över sitt sjuk- och hälsovårdssystemet – ett av Tredje Världens mest utvecklade – talar åtgärderna sitt tydliga språk.

Den 17 februari 1991 varnade Fidel Castro för Kuba måste göra sig redo för ”den värsta av alla ekonomiska situationer. Vi måste vinna tid under denna första fas under ’den unika perioden’ och förbereda oss för den andra och tredje fasen.” Denna tredje fas skulle i värsta fall – om inte ens de nuvarande avtalen med Sovjet respekteras – kunna leda till en slags krigskommunism under fredstid.

För att undvika detta lutar sig de kubanska ledarna mot att handeln med Latinamerika och Kina skall öka, ökad turism, fler joint ventures (samriskföretag) med europeiska länder (under villkor som ännu inte specificerats) och att den amerikanska blockaden skall upphöra (tyvärr fullständigt hypotetiskt). Det är nödvändigt att finna en ekonomisk politik – eller enbart en politik – som leder till att det kubanska folket håller ut till slutet av tunneln och tills den internationella solidariteten visar sig.

Fler joint ventures

Under tiden är det nödvändigt att förbereda sig för det värsta, hushålla på alla områden, speciellt med energi, och vinna tid. Regeringen har redan ändrat sin inställning till delägarskap. Det finns redan många joint ventures inom turism: spanska och kanadensiska företag har varit med om att bygga nya hotell och anställa och avskeda personal efter eget gottfinnande. Men hittills har det inte förekommit utländskt kapital inom industrin.

För första gången har regeringen brutit en trettioårig tradition och tillåtit ett franskt konsortium bestående av Total Enterprise och Compagnie Européenne des Pétroles (CEP)(6) att börja exploatera olja utanför Kubas nordkust.

Sexårskontraktet undertecknades i Havanna i december 1990 med Kubas Union del Petroleo med ekonomiska villkor som inte avslöjats. Kontraktet innebär, enligt en kubansk diplomat, att om lönsamma oljefyndigheter hittas, så ”kommer inkomsterna att delas mellan Compagnie och kubanerna.”(7)

Kuba överväger också att tillåta utländska köpare att äga 49 procent av vissa företag – gränsen är bestämd i lagen om utländska investeringar från 1982. Enligt ordföranden i föreningen för kubanska ekonomer, Luis Cardet Henando, skulle utländska investeringar innebära att det ekonomiska beroendet av en marknad försvinner”, något som Kuba lider av idag. Ett beroende som samtidigt riktat investeringarna till sockerindustrin, sockerrörsprodukter, bioteknologi och ordbehandling inom ramen för COMECON.(8)

Dessutom ägde en annan talande händelse rum i början av 1991: den 16 januari undertecknades för första gångenen fem-årigt handelsavtal med Kina. Efter Östtysklands ”försvinnande” har Kina blivit Kubas främsta handelspartner. En gemensam kommission på regeringsnivå tillsattes 1988, ett år då handeln ökade med 50 procent, och i januari träffades den för tredje gången. Under 1990 uppgick handeln länderna emellan till 578,15 miljoner dollar. En femårig överenskommelse har undertecknats jämte ett handelsfördrag för 1991. Kuba skall leverera socker, citrusfrukter, nickel och, för första gången, kubanska biokemiska produkter.

Enligt det kubanska kommunistpartiets tidning Granma är förhoppningarna stora på samarbetet. Kina har garanterat krediter för tillverkning av cyklar och ventilationsanläggningar och samarbete är på gång inom konfektion, skor, keramik, motorer, verktygsmaskiner, traktorer, livsmedelsindustri, elektronik mm.

Kinas utrikeshandelsminister Li Lan-qing har betonat att skälen för den kubansk-kinesiska handeln är ekonomiska – Kina hoppas kunna utöka sina relationer med Latinamerika, medan Kuba söker en marknad för de produkter som tidigare såldes till Östeuropa. Men han identifierade också en politisk aspekt – vilket kan syfta på betalningssättet som stipulerats i det ännu inte offentliggjorda avtalet.

Traditionellt har handeln mellan de två länderna skett med dollar, men det kan antas att den kinesiska regeringen har gjort eftergifter med tanke på Kubas brist på hård valuta. Sedan mars 1990 har Kina garanterat förmånliga betalningsvillkor samt kreditmöjligheter till Kuba. Men trots den ökade handeln med Kina kompenserar den inte de förluster Kuba lidit på annat sätt.

Turism

Ett tredje sätt att mildra de ekonomiska spänningarna är turismen. Mer än 320 000 turister besökte ön 1989 och under de sex senaste åren har turismen i genomsnitt ökat med tio procent. Regeringen försöker fyrdubbla antalet hotell till 1992, vilket också kommer att leda till fler joint ven-tures med spanska, italienska, österrikiska, franska och finska företag. Men även om antalet turister p.g.a. de låga priserna ökar från Kanada och Europa beroende, så kräver en mer fullständig expansion turister från Kubas närmaste granne, dvs amerikanska turister.

Amerikanska resor till Kuba är emellertid hårt reglerade (dock ej för journalister, kubansk-amerikanska familjer och forskare) och straffen kan innebära 250 000 dollar i böter eller 12 år i fängelse.(9) Även om straffen i stort sett är teoretiska, är de tillräckliga för att avråda de flesta potentiella besökare (i synnerhet som det samtidigt råder blockad).

Sist men inte minst skall man inte underskatta den avundsjuka som kan väckas hos kubanerna av det som en del kallar ”turist-apartheid.” Kontrasten mellan denna privilegierade och skyddade sektor och folkets vardagsbekymmer bär frön till en konflikt.

Teoretiskt skulle Kuba kunna dra fördel av att banden med Östeuropa bryts genom att på nytt knyta an till landets naturliga geopolitiska fält: den latinamerikanska kontinenten. I praktiken är Kuba inte längre totalt isolerat och handeln har utvecklats. Denna utväg är emellertid begränsad eftersom de latinamerikanska länderna själva är alltför skuldsatta och p.g.a. att trycket från den amerikanska blockaden är starkt.

Dåliga grannar

Från Mexico, Venezuela och Colombia skulle Kuba kunna köpa olja och samtidigt få starkt reducerade transportkostnader. Men de vill inte gå med på några som helst ekonomiska eftergifter gentemot Kuba samtidigt som de själva befinner sig i förhandlingar med USA. De förnyade förhandlingarna om San José-avtalet, som gäller oljeleveranser inom regionen, innefattar inte Kuba så länge som vissa villkor inte godtas (villkor som Castro heller inte tycks vara villig att acceptera).(10)

Med tanke på de enorma internationella hindren och dagens ogynnsamma politiska förhållanden skapas den ekonomiska politiken från dag till dag. Tendensen tycks peka mot decentralisering, vilket innebär att kubanska företag som har utrikeshandel får större självständighet gentemot ministerierna, samtidigt som den kubanska Handelskammaren kommer att få en viktigare roll i utrikeshandeln. Skiljedomstolen för utrikeshandeln skall omorganiseras för att ta hand om tvister som kan uppstå mellan kubanska och utländska företag då de gör allt för att kringgå byråkratisk kontroll.

Men huvudproblemet är huruvida decentraliseringen också kommer att gälla socialt och politiskt. Om verklig makt att kontrollera och styra överlåts till såväl företag som lokala institutioner samtidigt som byråkratiskt kaos endast kan förvärra fattigdomen och göra folket ursinnigt. Idén att återinföra en fri marknad för jordbruksprodukter och stimulera bönderna att förbättra tillgången på mat tycks delas av många åtminstone i Havanna.(11)

Undertryckandet av fria marknader rättfärdigades genom de orättvisor de orsakade, men frågan är om den svarta marknadens orättvisor är bättre. Målet är att förhindra profitering på bönder och mellanskikt, men utvecklingen av en underjordisk ekonomi har gynnat ”en tendens mot kapitalism” p.g.a. ”växande kommersiella profiter” (enligt en officiell tapport).

De allvarliga distributionsproblemen är ytterligare en störande faktor. Det finns oräkneliga chistes (skämt) som hånar den statliga sektorns ineffektivitet och slöseri; en sektor inom vilken korrupta tjänstemän, som genom sin teque-teque (jargong) döljer sin dubbelmoral och gjort stora pengar.

Kriminellt utslagna

I rapporten Merkantilism och brott på Kuba: nuvarande och framtida konsekvenser skriver Fernando Barral om ”den konstant ökande brottsligheten i landet, oavsett om det förekommer hårda straff eller om viss brott avkriminaliseras” och om faran för att strafflagen utnyttjas för ”att reducera sociala fenomen till individuella handlingar.”(12)

Barral bedömer att det finns tre delar av befolkningen som är försöker skaffa sig illegala profiter: ”en marginaliserad eller anti-social grupp… .som tycks stärkas genom bestraffning; ett skikt bestående av korrupta anställda och tjänstemän, om blivit kriminella genom ’sitt tjänstemannauppdrag’; samt ett skikt av nya borgare som består av mellanhänder och legala handelsmän och resterna av den gamla småbourgeoisin.” Den gemensamma nämnaren är att de inte vill ge upp sina egna intressen.

”Så till vida som dessa intressen står i motsats till revolutionens, bildar de en social grupp med en mycket farlig potential och som i en gynnsam politisk konjunktur skulle kunna framkalla en spontan politisk rörelse med en ansenlig kontrarevolutionär dynamik. Enligt vår mening kan det inte uteslutas att de kriminella klasserna i sin helhet kan inta negativa politiska attityder som skulle kunna leda till spontana kontrarevolutionära rörelser. Denna fara är desto större eftersom det finns grupper av intellektuella som vill hjälpa dem till självmedvetande, att identifiera sina intressen, om de förmår övertyga dem om att de revolutionära institutionerna är deras fiende och om de lyckas ge dem en politisk grund och ledare.”

Detta är den explosiva situation i vilken det kubanska kommunistpartiets fjärde kongress skall äga rum. Enligt en del kubaner skall den bli en kongress då man skapar en ”ny grundval,” men ännu har inget datum bestämts.

Janette Habel
Översättning och redigering:
Ingemar Sandström Översatt ur:
International Viewpoint nr 205, 29 april 1991

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1991

Noter
1. Intemational Herald Tribune, 31 mars 1991.
2. Granma, 3 februari 1991.
3. Informe Latinoamericano, 7 februari 1991.
4. A. a.
5. R. Cabrisas, Granma, 3 februari 1991.
6. CEP har specialiserat sig på utvinning och produktion av kolväten, ingår i Interagra-gruppen, och leds av Michel Doumeng, och har även varit verksam i Östeuropa, Laos och Vietnam. Se Investir, 8 april 1991.
7. Financial Times, 8 mars 1991.
8. International Herald Tribune, l april 1991.

Teorin om den permanenta revolutionen

För Fjärde Internationalen utgör den av Trotskij formulerade teorin om den permanenta revolutionen, ännu idag den revolutionära marxismens allra viktigaste landvinning. Den finns inskriven i Fjärde Internationalens huvuddokument och utgör en grundläggande del av dess program. Den är ett uttryck för den strategi som en mycket stor majoritet av mänskligheten, som bor i de halvkoloniala länderna, bör följa för att uppnå socialismen.

Teorin innebär att upprättandet av arbetarstater som kan leda till uppbygget av ett socialistiskt samhälle i världsskala, i den epok som inletts med oktoberrevolutionen inte längre enbart är målet för arbetarklassens kamp i de ekonomiskt utvecklade länderna. Så var det i slutet på 1800-talet. Nu är upprättandet av arbetarstater även målet för majoriteten av böndernas och arbetarnas kamp i de länder som man i vanligt tal, något oprecist benämner den »tredje världen«. Det är inte förvånande att socialdemokrater vars bekymmer inskränker sig till parlamentariska val i de borgerliga demokratierna, praktiskt taget bortser från denna teori. Det är inte heller förvånande att teorin bekämpas obarmhärtigt av byråkratierna i öststaterna. Den motsäger deras »socialism i ett land« och »fredlig samexistens« politik, vars syfte är att bevara ett internationellt status quo.

Teorin om den permanenta revolutionen utgör för närvarande den revolutionära marxismens främsta »landvinnings Den har också haft en lång och mödosam tillkomsthistoria som vi tror kan vara värdefull att påminna om. Manifestationer av permanent revolution, i den menig Marx lade i begreppet, »en revolution som inte kompromissar med någon form av klasstyre…« (l), var märkbara från och med de första för- eller prokapitalistiska kraftmätningarna i det feodala samhället. Ett exempel är det av Thomas Muntzer ledda bondekriget mot Martin Luther i Tyskland under Reformationen (2).

Tydligare manifestationer förekom redan under den engelska revolutionen på 1600-talet med Levellers och Diggers (3). Men det var först i och med den stora franska revolutionen på 1700-talet som de blev tillräckligt klara. Idén om en revolutionär diktatur för att bevara revolutionen oavbruten fram till avskaffandet av all social orättvisa, formulerades av Marat. Strömningar formerades för att föra revolutionen längre än vad tom jakobinernas mest radikala fraktioner avsett (4). Babeuf och les Egaux tog åter upp och preciserade denna idé och formulerade den första skissen till ett program för en socialistisk revolution (5). Idén som sedan försvarades underjordiskt, illegalt, framför allt av Buonarrotti, vann åter gehör 1941. Och Marx införlivade den med sin syn på mänsklighetens historiska utveckling mot socialismen.

Marx och 1848 års revolutioner

Under 1848 års revolutioner var Blanqui, som skolats av Buonarrotti och dragit lärdomar av egna erfarenheter från 1830 års revolution — hur den återvanns av bourgeoisie av alla schatteringar — var den första som från och med bildandet av den provisoriska regeringen i Frankrike, intog den permanenta revolutionens ståndpunkt. Vi skall inte här granska allt som vi i efterhand kan anse vara oklart i Blanquis tänkande. Det väsentliga är att han var klart medveten om riskerna som de småborgerliga ledarna medförde, och att han ville föra revolutionen ända fram till socialismens fullständiga seger. Marx bortsåg självfallet inte från den franska revolutionen som han framför allt hade studerat under sin vistelse i Paris 1843-44 (6). Men han hade utan tvekan från början en helt annan uppfattning om revolutionens gång än Blanqui. Händelserna ledde honom till att konkretisera sina idéer och korrigera sin uppfattning om strategin och taktiken.

I Klasstriderna i Frankrike som han skrev 1850, använder Marx uttrycket »permanent revolution« och förknippar det med Blanqui, som han emellertid inte hade haft någon kontakt med 1848. Men han kände till och godkände de ställningstaganden Blanqui gjort under revolutionens gång…

»…’proletariatet’ samlar sig allt mer omkring ’kommunismen’ för vilken bourgeoisin har uppfunnit namnet ’Blanqui’. Denna socialism ’förklarar att revolutionen är permanent’, att proletariatets ’klassdiktatur’ är ett nödvändigt genomgångsstadium för ’klasskillnadernas fullständiga avskaffande’, för att avskaffa alla de produktionsförhållanden som de är beroende av, för att avskaffa alla sociala förhållanden som hör ihop med dessa produktionsförhållanden, för att revolutionera alla idéer som har vuxit fram ur dessa sociala förhållanden« (7).

Något senare tog han i Neue Reinische Zeitung på nytt upp ovannämnda definition av kommunismen. Och 50 bildades t o m i London en kortlivad förening mellan Blanqui-anhängare och marxister som kallade sig »Revolutionära marxisters förbund«. Första paragrafen i stadgarna löd:

»Föreningens mål är att avsätta alla privilegierade klasser, att underkasta dessa proletariatets diktatur genom att bevara revolutionen oavbruten fram till förverkligandet av kommunismen, som bör vara mänsklighetens sista organisationsforms« (8)

I mars 1850, då Kommunisternas förbund återupprättades i Tyskland, använde Marx och Engels i »Adressen till Kommunisternas förbund« på nytt uttrycket »permanent revolution» och gav det en ännu mera bestämd innebörd. De upprepade vad de hade skrivit i Kommunistiska Manifestet, nämligen att den borgerliga revolutionen. då stod omedelbart på dagordningen i hela Europa, och att den enbart utgjorde en kortvarig fas som skulle ersättas av en proletär revolution, vilken i sin tur skulle utmynna i ett klasslöst samhälle. Och till begreppet »permanent revolution« tillfogade de en väsentlig syn på förhållandet mellan klasserna under den borgerliga revolutionen. De menade att arbetarna redan under dessa revolutioner borde ha sin egen oberoende organisation och politik, skild från bourgeoisins och små-bourgeoisins organisationer och politik — närmare bestämt skild från de mest medvetna småborgerliga demokrater, vilka nästan alltid spelade en ledande roll i revolutionerna i mitten på 1800-talet — och i motsättning till det som vid den tidpunkten gick under den allmänna beteckningen »demokrati». »Denna adress«, skrev Marx i ett brev till Engels den 13 juli 1851, »var i grunden ingenting annat än en krisplan mot demokratin«. Adressen förutsåg inte enbart en enad kamp mot resterna av det feodala samhället utan även vilket förhållande som skulle råda mellan de politiska organisationer som representerade de klasser som kämpade mot feodalismen.

Dessa förutsägelser förekom vare sig uttalade eller outtalade i Manifestet. I någon mån kan man tom betrakta »Adressen« som en outtalade självkritik från Marx och Engels sida av den taktik de hade förespråkat under den Tyska revolutionen. Vi kommer inte här att diskutera de möjliga orsakerna till att Marx och Engels deltog i den demokratiska organiseringen av Köln när det återvände till Tyskland under den pågående revolutionen. Faktum är att de 1850 — då de ansåg att revolutionen skulle ta ny fart och därför genomförde en omorganisering av Kommunisternas förbund — varnade medlemmarna av förbundet, av deras eget parti, mot varje tänkbar upprepning av den taktik de själva tidigare förespråkat.

Efter 1850 tog Marx aldrig mer upp frågan om permanent revolution (9). Det bör dock nämnas att han i ett brev till Engels den 16 april 1856 skrev:

»I Tyskland blir hela programmet beroende av vilka möjligheter man har att understödja proletärernas revolution genom ett bondekrig i någon sorts modern upplaga. Om det lyckas, kommer hela saken att gå alldeles utmärkt…« (10)

Det handlar inte här längre om proletariatets förhållande till bourgeoisin under den borgerliga revolutionen, utan om förhållandet mellan proletariatet och bönderna under den proletära revolutionen — en insikt som inte vidareutvecklades av Marx. Trotskij däremot återupptog begreppet »permanent revolution« under 1905 års revolution. Innan vi undersöker omständigheterna, skall vi skärskåda några funderingar om en eventuell revolution i Ryssland som Marx formulerade kring 1880.

Marx och den ryska revolutionens problem 1880

De idéer om tsarrysslands framtid som Marx utvecklade mot slutet av sitt liv, har enbart ett indirekt samband med den »permanenta revolutionens De härrör ur vad Trotskij senare kallade för den »ojämna och sammansatta utvecklingens Marx och Engels intresserade sig mycket för den ekonomiska och sociala utvecklingen i tsarryssland. De skrev även en hel del i ämnet. Deras korrespondens med ryska revolutionärer — som givits ut på ryska i Sovjetunionen — uppgår till nära 300 sidor. Marx’ intresse för dessa frågor var så stort att han började lära sig ryska vid 50-års åldern. Hans åsikter påverkade många av samtidens ryska revolutionärer. Det är också tack vare dem som den första översättningen och utgivningen av Kapitalet (1872) på ett annat språk än tyska, blev möjlig. De bad Marx att han skulle vara deras representant i Första Internationalen. De’ var populister. En splittring ägde rum bland dem då en grupp under ledning av Plechanov , 1879 bröt sig ur. Under de tre, fyra följande åren kallade sig denna grupp marxistisk och försvarade uppfattningen att Ryssland med nödvändighet skulle genomgå en kapitalistisk utvecklingsfas. Denna uppfattning stred mot populisternas uppfattning att Ryssland kunde övergå till socialismen utan att först genom en sådan fas.

Vid denna tidpunkt delade Marx populisternas uppfattning. I förordet till 1892 års ryska utgåva av Kommunistiska Manifestet, som gavs ut av Plechanov, skrev Marx:

»Men i Ryssland finner vi vid sidan av den hastigt uppblossande kapitalistiska svindeln och den först nu uppkommande borgerliga jordegendomen, mer än hälften av jorden som böndernas gemensamma egendom.

Nu är frågan den: kan det ryska byalaget, denna redan starkt undergrävda form av den sedan urminnes gemensamma jorden, omedelbart övergå i en högre kommunistisk form för jordegendom, eller måste den först genomgå samma upplösningsprocess som ägt rum i Västs historiska utveckling.

Det enda idag möjliga svaret på denna fråga är följande: om den ryska revolutionen blir signalen till en arbetarrevolution i Väst, så att båda kompletterar varandra, då kan den nuvarande ryska gemensamma egendomen tjäna till utgångspunkt för en kommunistisk utveckling« (21 januari 1882) (11)

Vid samma tidpunkt uttalade sig Marx ännu tydligare i denna fråga — på franska — i ett brev daterat november 1877 och adresserat till tidskriften Otetjestvennie Zapiski (Annales de la patrie); i ett brev till Vera Zasulitj, samt i ett utkast till detta brev daterat mars 1881. Engels skickade en kopia av det förra brevet (till den ryska tidskriften) till Zasulitj, men tycks inte ha känt till det senare brevet (mars 1891). Detta och utkasten hade glömts bort såväl av Zasulitj som av Plechanovs grupp, och återfanns i Lafargues och Axelrods arkiv först mycket senare av Rjazanov som publicerade dem på 1920-talet. Här följer några viktiga stycken ur dessa texter:

»…talar jag om ’en stor rysk forskare och kritiker’ med all den aktning denne framträdande man förtjänar. Han har i en rad märkliga artiklar tagit upp frågan om Ryssland måste följa sina liberala ekonomers riktlinjer och upplösa det gamla bysystemet för att få till stånd ett fungerande kapitalistiskt system — eller om landet kan undslippa alla kapitalismens nackdelar genom att tillgodogöra sig sina tillgångar på ett annat sätt, genom att utnyttja de speciella förhållanden dess historia skapat. Själv vill han rekommendera det senare alternativet…«
För att få möjlighet att bedöma den ekonomiska utvecklingen i Ryssland har jag lärt mig ryska och under många år studerat landets officiella och inofficiella publikationer i detta ämne. Genom detta studium har jag kommit fram till följande slutsats: Ryssland kommer att gå miste om helt enastående utvecklingsmöjligheter och bli dömt att utstå alla en kapitalistisk regims ödesdigra missförhållanden, om man inte förmår överge den politiska linje man följt sedan 1861…

Om Ryssland strävar efter att utvecklas till en kapitalistisk nation i stil med de västeuropeiska staterna — och under de senaste åren har man i detta land underkastat sig mycket obehag för att underlätta en sådan utveckling — måste först en stor del av bönderna förvandlas till proletärer; och när landet sedan fastnat i det kapitalistiska systemets grepp, kommer det att få utstå samma skoningslösa prövningar som så många andra nationer redan dignar under. Så kan mina ord tolkas«. (Brev till Otetjestvennie Zapiski 1877) (12)

»Denna utvecklings ’historiska ödesbestämdhet’ är sålunda uttryckligen begränsad till länderna i Västeuropa… I denna västerländska utveckling rör det sig alltså om förvandlingen av en form av privategendom till en annan form av privategendom. Hos de ryska bönderna skulle man däremot få förvandla deras gemensamma egendom till privategendom… Min analys av Kapitalet talar värken för eller emot den ryska bykommunens livskraft; men det ingående studium som jag har ägnat frågan och till vilket jag har samlat material vid ursprungskällorna har övertygat mig om att kommunen är stödpunkten för den sociala pånyttfödelsen i Ryssland. Men för att den skall kunna fungera som sådan är det emellertid nödvändigt att eliminera det skadliga inflytande som kommer från alla håll för att sedan försäkra den en organisk utveckling under normala förhållanden.« (Brev till Vera Zasulitj, den 8 mars 1881.) (13)

»… därför att i Ryssland kan bykommunen som ännu är fast förankrad i hela landet, tack vare en förening av unika omständigheter, gradvis lämna sina primitiva drag och utveckla sig direkt till ett element i den kollektiva produktionen i nationell skala. Det är tack vare att den i tiden sammanfaller med den kapitalistiska produktionen som den kan ta till vara allt det positiva i denna utan att behöva gå igenom dess förfärligheter. Ryssland lever inte isolerat från den moderna världen och är inte heller som Indien offer för en främmande erövrare… Om det kapitalistiska systemets amatörer i Ryssland förnekar den teoretiska möjligheten av en sådan utveckling, frågar jag dem: Har Ryssland varit tvunget att likt västerlandet genomgå en lång inkubationstid av den mekaniska industrin innan det kunnat använda maskiner, ångbåtar, järnvägar, osv? Låt dem m a o förklara för mig hur man över en natt lyckats införa hela den utbytesmekanism (banker, kreditinstitut, osv) i Ryssland som tagit västerlandet århundraden att utveckla« (Första utkastet till brevet till Vera Zasulitj) (14)

Dessa texter av Marx, som vi bara delvis citerat, förtjänar en djupare analys. De visar hur Marx på sin tid kunde föreställa sig metoder för ett ekonomiskt efterblivet samhälle att undgå kapitalismen och garantera en så rationell övergång till socialismen som möjligt. Det är Marx sätt att tänka, inte åtgärderna som är viktigt. Men vad beträffar det ämne vi behandlar här räcker det om vi understryker att texterna belyser följande idéer:

a) »Schemat« för samhällsutvecklingen — feodalism, kapitalism, socialism — som framförs i Kommunistiska Manifestet — var enligt Marx endast giltigt för Europa, närmare bestämt för Centraleuropa. Han ansåg att det inte kunde eller borde tillämpas mekaniskt på andra länder, allra minst på Ryssland.

b) Ryssland där det inte fanns någon privategendom, skulle utifrån »by-kommunen« hoppa över det kapitalistiska produktionssättet och övergå till ett socialistiskt samhälle. Detta skulle innebära ett stort historiskt tillfälle för Ryssland som därmed skulle slippa genomgå kapitalismens negativa effekter.

c) Ryssland skulle kunna åstadkomma detta med »stöd utifrån«, genom att utnyttja kapitalismens »positiva landvinningar« under förutsättning att detta sammanföll med en proletär revolution i Väst som banade väg till ett socialistiskt samhälle.

I dessa texter undviker Marx varje stel, mekanisk historiesyn, och föreställer sig möjligheten av till synes konstiga kombinationer. Han föreställer sig att efterblivna länder vid en viss tidpunkt kan låna element som det har tagit andra, mer utvecklade samhällen, lång tid att utveckla. Detta är i det väsentliga vad Trotskij i Den Ryska Revolutionens Historia, kallar för den »ojämna och sammansatta utvecklingen« (15). Dessa texter av Marx gäller specifikt Ryssland, där han hädanefter kunde skönja enorma revolutionära möjligheter. Men han aktade sig för att skriva något liknande om de koloniala länderna i vilka utländska erövrare härskade.

Marx, som dog några år efter att han hade skrivit dessa texter, höll fast vid sin uppfattning ända fram till slutet. Efter sin död fortsatte Engels under några år att försvara samma uppfattning. Detta framför allt mot Plechanov och hans grupp som redan 1877 menade att en kapitalistisk utveckling i Ryssland var oundviklig. Omkring 1890, dvs mot slutet av sitt liv, ansåg Engels dock att kapitalismens .utveckling i Ryssland hade givit Plechanov rätt, och instämde därför med hans uppfattning.

Men Plechanov gav Kommunistiska Manifestet och marxismen i allmänhet en alltför mekanisk tolkning. Enligt den skulle de mest efterblivna länderna oundvikligen följa en utveckling som var identiskt eller liknande den som ägt rum i de mer utvecklade länderna. Han bortsåg i själva verket från vad Marx understrukit i ovannämnda rader, nämligen att det var möjligt att medelst lån hoppa över givna faser.

Den permanenta revolutionen och ryska revolutionerna 1905 och 1917

På det tyska socialdemokratiska arbetarpartiets andra kongress som hölls i London 1903, förekom inga väsentliga motsättningar kring frågan om den kommande ryska revolutionens karaktär: Den var en borgerlig revolution. Delegaterna förutsåg att den skulle ge upphov till en konstituerande församling och till en borgerligt demokratisk republik i vilken arbetarna skulle kämpa för sina rättigheter och ett kommande socialistiskt samhälle. Varken Lenin eller Trotskij tog avstånd från kongressens uppfattning. Detta trots att det redan tidigt i deras politiska verksamhet framgått att Lenin underströk bondefrågans betydelse i revolutionen, medan Trotskij betonade den ryska liberala bourgeoisins feghet i jämförelse med den engelska och den franska bourgeoisien under revolutionerna i sina respektive länder. Dessa åsikter låg till grund för de slutsatser de drog två år senare.

Det var under loppet av och till följd av 1905 års revolution som nya uppfattningar i denna fråga växte fram. Plechanov och mensjevikerna hävdade att den ryska revolutionen var borgerligt demokratisk p g a dess målsättningar och skulle utmynna i en borgerlig republik, styrd av borgerliga partier. I denna borgerligt demokratiska republik skulle arbetarpartiet ta på sig uppgiften att förstärka arbetarklassens ställning och landvinningar innan det ens kunde drömma om att makten eller delta i en revolutionär makt. Ryssland borde följa Englands och Frankrikes utvecklingsgång och genomgå en lång period av borgerlig demokrati. Detta var alltjämt deras uppfattning 1917.

Utan att glömma de omedelbara målens demokratiska karaktär, föreställde sig Lenin och Trotskij andra utvägar för revolutionen. Båda bestred att bourgeoisien skulle spela en ledande roll i revolutionen. Lenin föreställde sig en »arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur«; Trotskij en »arbetarregering som stödde sig på bönderna« och som skulle ställas inför problemet om revolutionens övergång i en oavbruten revolution — vilket är nödvändigt för den socialistiska världsrevolutionen.

I Trotskijs essä »Tre uppfattningar om revolutionen« (16) finner man en mera djupgående analys av de meningsskiljaktigheter som förekom vid den tidpunkten. Här nöjer vi oss med att granska Trotskijs teori om den permanenta revolutionen och dess utveckling. Man bör för det första understryka att Trotskij inte formulerade sin teori utifrån de olika uppfattningar som vi hittills nämnt. För honom var teorin inte en deduktion, en abstrakt kombination av Marx’ formler, utan resultatet av en analys av den faktiska revolutionen. Han utgick framför allt från arbetarklassens relativa betydelse och roll, liksom från bourgeoisiens svaghet och politik under revolutionen. Man bör dessutom påpeka att Lenins och Trotskijs uppfattningar grundade sig på erfarenheterna från 1905 års revolution, men att ingen av dem avsåg att tillämpa dem på andra länder. Fram till 1917 års revolution vidhöll båda två sina skilda uppfattningar. Under tiden ägde revolutioner rum i Kina, Persien, Turkiet och Mexiko. Så vitt vi vet har Trotskij inte skrivit någonting om dessa revolutioner. Lenin, däremot, ansåg att Sun Yat-Sens »socialistiska« mål var utopiska, att den kinesiska bourgeoisien var värdig förfäderna från 1600- och 1700-talens stora borgerliga revolutioner och att Kina hade en stor kapitalistisk framtid. (17)

I »Aprilteserna«, 1917, nämnde Lenin inte »den demokratiska diktaturens Han framhöll att det var arbetarråden (sovjeterna) som skulle ha makten under den pågående revolutionen. På så sätt tog han de facto ställning för Trotskijs »permanenta revolution». Detta erkänner alla ärliga historiker, alla som kan läsa och som inte styrs av fraktionella politiska fördomar. Oktoberrevolutionens seger var en obestridlig bekräftelse av den prognos Trotskij hade gjort strax efter 1905 års revolution. Den bevisade riktigheten av den permanenta revolutionens teori sådan den hade formulerats blott för Ryssland.

1917 och de år som följde omedelbart därpå bekymrade sig ingen, inte ens Lenin och Trotskij, över de teoretiska meningsskiljaktigheterna som tidigare förekommit i ämnet. Andra problem som rörde revolutionens fortsatta existens var avsevärt mycket viktigare. Följaktligen var det många gamla bolsjeviker som före revolutionen hade följt Lenins gamla linje och som (de flesta av dem) varit kritiska till »Aprilteserna«, som inte gjorde någon som helst självkritik, utan behöll istället sina gamla uppfattningar. Detta blev uppenbart några år senare då revolutionen urartade.

Komintern och de koloniala revolutionerna

Under revolutionens första år blev frågan om nationaliteterna som förtryckts av tsarismen eller som var bosatta i grannländerna och hade väckts av revolutionen, oerhört viktig. Komintern tvingades ta ställning i den nationella och koloniala frågan, framförallt på de andra, fjärde och femte kongresserna. Om man granskar dess ställningstaganden, framkommer att:

1.) Komintern uttalade sig för nationernas självbestämmanderätt och även för deras rätt till oberoende. Detta var ingen självklarhet, inte ens bland dåtidens revolutionära marxister. Det räcker med att påminna om den kritik Rosa Luxemburg framförde till Lenin, enligt vilken en sådan självbestämmanderätt endast skulle gagna bourgeoisin. Före revolutionen hade frågan varit föga känd inom PSDOR. Plechanov t ex förnekade att det överhuvudtaget fanns ett ukrainskt problem (18).

2.) Komintern ansåg, för första gången i den internationella arbetarrörelsens historia, att nationerna och de ’koloniala’ folken som kämpade mot imperialismen var, eller kunde bli, den socialistiska revolutionens bundsförvanter. I andra internationalen före 1914, uttalade sig en del grupper mot koloniala expeditioner, men inte nödvändigtvis mot kolonisering, för vilken det t o m fanns entusiastiska anhängare. Det var inte en lätt uppgift att frigöra den gamla socialistiska kadern från dess okunnighet eller fördomar om de koloniserade folken. (Se Serrats uppfattning på andra kongressen, Sidi-bel-Abbés sektionens, från det franska kommunistpartiet, uppfattning på fjärde kongressen).

3.) Komintern uttalade sig kategoriskt för att kommunistpartierna i de koloniala länderna skulle vara självständiga i förhållande till de antiimperialistiska krafterna i dessa länder, och förordade samtidigt en allians med dem. Men i praktiken ifrågasattes detta uttalande. På den andra kongressen reste holländaren Sneevliet-Maring som hade kämpat tappert i Indonesien, frågan om Sarekat-Islams medlemskap. På fjärde och femte kongressen uttalade sig den kinesiska delegaten om Kuomintang i minst sagt tvetydigt ordalag.

4.) Komintern föreställde sig att en del länder kunde bli sovjetiska republiker utan att genomgå ett kapitalistiskt stadium. Men, man skulle å ena sidan kunna påstå att denna uppfattning hängde samman med tron på en seger för den socialistiska revolutionen i världsskala, och å den andra, och framförallt, att den gällde gamla territorier som tillhörde det tsaristiska imperiet. Hur som helst förknippade inte Komintern den här uppfattningen med ovannämnda texter av Marx vilka till stor del var okända vid den tiden. Kominterns bidrag till dessa frågor var utan tvivel betydelsefulla, men de hade inte med permanent revolution att göra. Dessutom innehöll bidragen fortfarande oklarheter över klasskaraktären av de revolutionära nationella grupperingar med vilka alliansen skulle ingås. Men å andra sidan saknade många militanter av dessa nationaliteter själva en klar uppfattning om socialismen sådan bolsjevikerna föreställde sig den. Några av dem (Soldan-Zadé i Persien, tataren Galiev) vanns över till socialismen. Andra som kinesen Sun Yat-Sen kallade sig för socialister, men vad deras ’socialism’ innebar känner alla väl till idag. Dessutom rådde även i socialistiska republiker utan tvivel ännu förvirring (andra kongressen). Det var inte klart och tydligt frågan om proletariatets diktatur stödd av bönderna, i själva verket trodde fortfarande ett stort antal gamla bolsjeviker på möjligheten att någonting mitt emellan såsom en »demokratisk diktatur«.

Vid sidan av texter finns verkligheten. Utan att underskatta betydelsen av Kominterns vad gäller den koloniala frågan, måste detta arbete underställas en kritisk granskning. Den andra kongressen följdes av kongressen i Baku. De församlade uppmanade de orientaliska folken att ta kamp mot imperialismen, framförallt mot den brittiska imperialismen som vid den tidpunkten härskade över ett väldigt imperium. De uppmanade till »heligt krig« (’jihad’), och fördömde de mest reaktionära krafterna i de inblandade länderna. Men de viktigaste talen, däribland det tal Zinoviev höll i egenskap av president för Komintern, handlade ingalunda om proletariatets diktatur, inte heller om en demokratisk diktatur och än mindre om permanent revolution.

På Kominterns femte kongress visade sig den kinesiska delegaten vara för det kinesiska kommunistpartiets inträde i Kuomintang. Den turkiske delegaten påminde däremot om de turkiska kommunisternas olyckliga erfarenhet med Kemål Ataturk och uppmanade till kamp mot denne. Kominterns ledning försvarade den kinesiska delegaten och tillrättavisade den turkiska. Jag har inte lyckats hitta några redogörelser för den turkiska erfarenheten med undantag av en kommentar i Zinovievs texter om den kinesiska revolutionen från april 1927 — en kommentar som jag kommer att återge längre fram. Om det enligt min mening, och i den mån jag kan bedöma vad som hände vid den tidpunkten, var rätt att försvara Kemål mot den brittiska imperialismen och dess grekiska lakejer, så var det däremot fel att inta förklara den turkiska revolutionens problem i termer av permanent revolution. Den politiska linje som Bucharin och Stalin följde i den kinesiska revolutionen skiljde sig inte mycket från deras agerande ifråga om Kemål. Tragediens omfattning ifråga om Turkiet, var dock mycket mindre, trots att väldigt många turkiska kommunister utrotades under dessa år. Man tycks inte ha dragit några lärdomar av detta — förutom Zinovievs ovannämnda kommentar. Det är troligt att Komintern och PCUS ledning inklusive Lenin och Trotskij vid den tidpunkten var upptagna med den socialistiska revolutionen i Europa som fick företräde framför klasskampens problem i Öst. De kände på sig att kampen i Öst i framtiden skulle se ett oerhört uppsving men ännu så länge var den mycket begränsad.

Vänsteroppositionen och den kinesiska revolutionen 1925-1927

Med den andra kinesiska revolutionen, 1925-1927, började frågan om koloniala revolutioner spela en viktig roll. Vi skall inte envist framhålla den kritik som den enade vänsteroppositionen riktade mot Bucharin-Stalins politik: Kritiken mot det kinesiska kommunistpartiets medlemskap i Kuomintang — att den underordnades den senares politik, såväl då Kuomintang leddes av Chiang Kai-Chek som då det leddes av Chiang-wei; kritiken mot vägran att under det revolutionära uppsvingets period uppmana massorna att skapa sovjeter för att sedan bygga upp dem artificiellt och orsaka Kanton äventyrets nederlag.
Denna kritik fördes fram sent. Det kan vara bra att gå tillbaka i tiden. Före det stora revolutionära uppsvinget fanns en deklaration, förvisso diplomatiskt men väldigt klar, som undertecknats av både Joffe och Sun Yat-Sen och som framhöll att det för Kinas del inte var frågan om en arbetarmakt. Till en början strävade det kinesiska kommunistpartiet enbart efter en borgerlig demokratisk republik. Partiet gick in i Kuomintang 1924. Den viktigaste samlingen av Trotskijs texter om Kina publicerades 1976 i USA av Monad Press under titeln On China. Det är möjligt att han skrivit andra texter som vi ännu inte känner till. Men On China är nog så avslöjande. I ett brev till Radek den 27 september 1926 skrev han:

Det kinesiska kommunistpartiets deltagande i Kuomintang var fullständigt korrekt under den period då det kinesiska kommunistpartiet var ett propagandistiskt förbund som enbart förberedde sig för en framtida politiskt självständig aktivitet, men som samtidigt försökte delta i den pågående nationella befrielsekampen (19)

M.a.o. förde han ursprungligen inte fram några invändningar mot inträdet i Kuomintang. Han rättfärdigade det som en slags »entrism« innan ordet fått just den betydelsen. Det kinesiska kommunistpartiet hade vid den tidpunkten ett hundratal medlemmar som måste få en miljö att verka i. Men i och med att det förekommit en kraftig strejkvåg de två senaste åren, reste Trotskij frågan om partiets politiska självständighet. Under en tid mötte hans förslag motstånd även inom vänsteroppositionen. Men han lyckades slutligen, då 1927 års plattform höll på att utarbetas, övertyga om att det kinesiska kommunistpartiet måste lämna Kuomintang och att upprättandet av sovjeter måste försvaras. Inte ens då ställde han perspektivet på en permanent revolution i förgrunden. Tvärtom innehöll 1927 års plattform ett nyanserat men obestridligt avståndstagande från denna teori. Det är ett stycke i detta dokument som vi idag inte kan åberopa oss på samtidigt som vi utan förbehåll håller fast vid vår bedömning att dokumentet är historiskt betydelsefullt. Ungefär vid samma tidpunkt som plattformen redigerades lade Zinoviev inför det ryska kommunistpartiets centralkommitté och till Kominterns exekutivkommitté fram texter om den kinesiska revolutionen där han i följande ordalag påminde om de tidigare erfarenheterna från Turkiet.

Turkiet förser oss med ett ännu mer intressant exempel. Den nationella rörelsen i Turkiet som leddes av Kemal Pasha hade under lång tid en otvivelaktigt revolutionär karaktär och förtjänades att kallas för en nationell revolutionär rörelse. Den fördes mot den gamla feodala regimen i landet, mot sultanatet, såväl som mot imperialismen, i första hand mot den brittiska imperialismen. Denna rörelse drog med sig en mycket stor del av bönderna och en del av den turkiska arbetarrörelsen.

Kemals parti liknade på den tiden i någon mån dagens Kuomintang. (Men man får inte för ett ögonblick glömma att arbetarklassen uppenbarligen var mycket svagare i Turkiet än i Kina). Kemals parti hade sitt folkkomissarieråd. Det framhävde sin solidaritet med sovjetryssland osv. I ett telegram från Kemal till Chicherin den 29 november 1920, står det ordagrant: »Jag är djupt övertygad om att den dagen då arbetarna i väst å ena sidan och de förtryckta folken i Asien och Afrika å den andra, förstår att det internationella kapitalet utnyttjar dem för att de skall ömsesidigt tillintetgöra varandra enbart till gagn för deras härskare, att den dagen då medvetenheten om kolonialpolitikens brottslighet genomsyrar hjärtat hos världens arbetarmassor, den dagen kommer bourgeoisins makt att vara till ända«. Detta hindrade samme Kemal från att skära halsen av kommunistledarna strax därpå, att förklara arbetarrörelsen illegal, att reducera sig till bourgeoisin och de rika bönderna. Detta ägde rum därför att det turkiska proletariatet var för svagt för att skapa en oberoende klassmakt och för att hjälpa bönderna att under arbetarnas ledning skapa ett ledningscentrum för revolutionen, oberoende av den liberala bourgeoisin, av de borgerliga officerarna osv. Nu är inte kemalisterna en nationell revolutionär rörelse. Den är inte en del av den socialistiska världsrevolutionen. Den nationella rörelsen i Turkiet har inte precis blivit en revolutionär rörelse med anslutning till den internationella arbetarrörelse (20)

I jämförelse mellan Kemal och Chiang Kai Chek som görs i dessa rader, förekommer en outtalad kritik av det förgångna. Men det rör sig inte om en grundläggande kritik av den politik som följts. Den innehåller överhuvudtaget inte perspektivet på en permanent revolution. Detta beror på att Zinoviev, Preobrazjenskij och många av de övriga oppositionella var negativt inställda till denna teori och också på att Trotskij — som vi kommer att se längre fram — vid den tidpunkten inte försvarade teorin. Vi har tidigare påpekat att plattformen innehöll ett nyanserat avståndstagande från denna teori. Den innehöll något annat och mycket värre i fråga om den kinesisk? revolutionen.

Parollen om sovjeter som fördes fram redan 1920 av Lenin, hade utan tvekan sitt berättigande under de förhållanden som rådde i Kina 1926-1927. Sovjeter i Kina kunde bli sättet att gruppera böndernas styrkor under arbetarnas revolutionära demokratiska diktatur och för det verkliga motståndet mot det borgerliga Kuomingtang och de kinesiska Cavaignackerna som framsprungit ur deras led.

Enligt Lenins lära kan inte den borgerliga demokratiska revolutionen fullbordas annat än genom alliansen mellan arbetarklassen och bönderna (under arbetarklassens ledning) mot bourgeoisien. Denna lära är inte bara tillämpbar på Kina och de koloniala och halvkoloniala länderna, utan den även anger den enda möjliga vägen för en seger i dessa länder.

Av detta följer att proletariatets revolutionära demokratiska diktatur, som uttrycks i form av sovjeter i Kina, under den nuvarande epoken av imperialistiska krig och proletära revolutioner och Sovjetunionens existens, kunde ha haft alla möjligheter att relativt snabbt övergå till en socialistisk revolution…

Stalin som hånade Lenins lärdomar, försökte bevisa att parollen om sovjeter i Kina betydde att »föra fram parollen om övergången till proletariatets diktatur« medan Lenin under 1905 års revolution i själva verket förde fram parollen om sovjeter som organ för arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur (21)

Dessa rader kan inte misstolkas. Långt ifrån att innehålla teorin om den permanenta revolutionen förutsåg plattformen att sovjeterna i Kina skulle bli organ för den demokratiska diktaturen. Denna ses som en etapp, om än kortvarig, i utvecklingen mot den socialistiska revolutionen. Detta beror på att då Komintern bildades och under de första kongresserna saknades, som vi tidigare påpekat, klarhet över de revolutionära nationalistiska partierna och över frågan om makten — arbetarnas — i en borgerlig demokratisk revolution efter oktoberrevolutionen.

Samtidigt som de oppositionella fördömde Bucharin-Stalins mensjevikiska ultrahögerpolitik i dessa frågor höll de sig inom ramarna för kongressernas ståndpunkter. Stalin har sammanfattat dessa på följande sätt:

Lenin har rätt när han sade att om den nationella befrielserörelsen förr, före världsrevolutionens epok inletts, var en del av den allmänt demokratiska rörelsen så var den nu, efter den sovjetiska revolutionen i Ryssland och inledningen av världsrevolutionens epok. en del av den proletära världsrevolutionen (22)

I och med att frågan om karaktären av de revolutionära marxistiska organisationerna och om makten i en revolution som den kinesiska förblivit dunkla, kunde Lenins uppfattning, hur korrekt den än var, tolkas på olika sätt beroende på om de förfäktas av de som bekämpade byråkratin eller av byråkratins talesmän.

Trotskij återupptar och generaliserar teorin om den permanenta revolutionen.

Och hur förhöll sig Trotskij till allt detta, kan man fråga. Vi tror inte att det ligger något mystiskt i hans förhållningssätt. Det kan inte förekomma list på teorins område. Det räcker med att läsa ett antal av dessa texter för att se att Trotskij inte nådde en bestämd uppfattning om den kinesiska revolutionens framtid förrän under loppet av 1927, och att han senare omprövade hela frågan om den permanenta revolutionen.

Under sin exil i Alma-Ata vände Trotskij sitt intresse bakåt i tiden, på den krossade kinesiska revolutionen. Detta ledde honom till att läsa om det han själv skrivit före 1905 års revolution. Låt oss återge vad han skrev 1929.

Man måste ha en total oförmåga för historisk prognos och en absolut brist på förståelse för dess metoder för att nu, i efterhand, betrakta analyser och värderingar från 1905 som om de skrivits igår. Jag har ofta sagt till mig själv och till mina vänner: jag tvivlar inte på att mina prognoser från 1905 innehöll många brister som inte är svåra att visa fram nu, efteråt. Men såg mina kritiker bättre och längre? Eftersom jag inte hade läst om mina arbeten på länge, var jag i förväg hågad att se bristerna i dem som allvarligare och viktigare än de verkligen var. Jag blev övertygad om detta 1928, då den politiska ledighet som påtvingats mig genom exilen i Alma-Ata, gav mig tillfälle att med penna i hand, läsa om mina gamla arbeten om den permanenta revolutionen. (23).

Denna omläsning ägde å ena sidan rum mot bakgrund av händelserna i Kina, å den andra mot bakgrund av de diskussioner Trotskij förde brevledes med andra landsförvista oppositionella. I ett brev adresserat till Preobrazjenskij som inte är daterat, men som han utan tvivel skrev i mars 1928 står det:

Jag bildade mig uppfattningen att arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur inte skulle äga rum i Kina från och med det ögonblick då Wuhans regering bildades. Jag utgick ifrån analysen av de mest grundläggande sociala fakta, och inte från det sätt som de indelats politiskt… Jag hade blivit övertygad om att de sociala fakta redan hade banat sig väg genom den politiska överbyggnadens intentioner när Wuhans skeppsbrott helt förstörde den legend enligt vilken vänster Kuomintang skulle omfatta tiondelar av hela Kuomintang (24).

Det alltså i Alma-Ata 1928 som Trotskij omprövar den permanenta revolutionens teori, bekräftar riktigheten av hans gamla prognoser och framför allt, fastställer att den är giltig även för den kinesiska revolutionen.

En teori som är giltig för två så pass stora länder som Kina och Ryssland har uppenbarligen varje möjlighet att gälla för många andra länder i världen. Det är denna teori som Trotskij försvarar, implicit i Kritiken av Kominterns program och helt öppet i Den permanenta revolutionen.

Samtidigt klargöra han det faktum att denna teori är den teoretiska motpolen till »socialismen i ett land«. Det innebär att alla som skulle kapitulera inför Stalin, till att börja med de gamla ledarna för vänsteroppositionen, skulle göra det i namn av kampen mot den permanenta revolutionen.

Vi anser det nödvändigt att göra den här långa historiska genomgången för att se hur begreppet »permanent revolution« steg för steg berikats och fördjupats. Begreppet föddes före Marx utifrån lovvärda men vaga idéer. Begreppet gällde till en början enbart förhållandet mellan arbetarklassen och bourgeoisien i den borgerliga revolutionen. Sedan gällde det förhållandet mellan bönderna och arbetarklassen i den socialistiska revolutionen, inte enbart klasserna själva i allmänhet utan det politiska organisationerna med anspråk på att företräda dessa klasser. Till sista gällde det vilken typ av makt som skulle växa fram ur dessa revolutioner.

Det är långt ifrån den mensjevikiska uppfattningen: Borgerliga uppgifter, därav bourgeoisiens ledande roll och borgerligt demokratisk republik. Kort sagt, Trotskij tillfogar den internationella aspekten och visar att upprättande av proletariatets diktatur inte innebär ett oberoende uppbygge av socialismen.

Följer av det som redan sagts att alla länder i världen, på det ena eller det andra sättet, redan idag är mogna för den socialistiska revolutionen? Nej, detta är ett falskt, dött, skolastiskt, Stalinistisk-bucharinskt sätt att ställa frågan. Världsekonomin i helhet är utan tvekan mogen för socialismen. Men detta innebär inte att varje land sett separat är moget. Vad skall hända med proletariatets diktatur i de olika efterblivna länderna, i Kina, Indien, etc? På detta svarar vi: historien sker inte i strikt ordning. Ett land kan bli moget för proletariatets diktatur inte bara innan det är moget för ett självständigt uppbyggande av socialismen, utan även innan det är moget för långtgående socialiseringsåtgärder. Man får inte utgå ifrån en förutbestämd harmoni i den sociala utvecklingen. Lagen om den ojämna utvecklingen är fortfarande i kraft, trots Stalins ömman teoretiska omfamningar. Denna lag opererar inte bara i förhållande mellan länderna, utan också det ömsesidiga förhållandet mellan olika processer i ett och samma land. En försoning mellan de ojämna processerna inom ekonomin och politiken kan endast ske på världsskala… Varken det efterblivna Kina eller något land i världen kan bygga socialismen inom sina egna nationella gränser: de högt utvecklade produktivkrafter som vuxit utöver de nationella gränserna motsätter sig detta, likväl som de krafter som är alltför outvecklade för att ens nationaliseras. Proletariatets diktatur i Storbritannien skulle t ex möta svårigheter och motsättningar, förvisso av en annan karaktär, men kanske inte lättare att lösa än de som möter proletariatets diktatur i Kina« (25)

Låt oss likväl lägga märke till att Trotskij aktar sig för att gå vidare till en generalisering som skulle omfatta länder i vilka arbetarklassen utgör en liten minoritet eller är obefintlig.

Betyder det åtminstone att varje land, även ett efterblivet koloniserat land är moget för proletariatets diktatur även om det inte är moget för socialismen. Nej, det betyder det inte. Hur skall man då göra en demokratisk revolution i allmänhet och i de koloniala länderna i synnerhet? Och var har ni fått höra — jag skall svara på denna fråga med en annan fråga O att varje kolonialt land är moget för det omedelbara och fullständiga förverkligandet av den nationella demokratiska uppgiften? Det är nödvändigt att vända upp och ned på problemet. Under den imperialistiska epokens förhållanden kan inte den nationella demokratiska revolutionen vara segerrik annat än om de sociala och politiska förhållanden i ett land är mogna att föra arbetarklassen till makten i egenskap av ledare för folkmassorna. Och om saker och ting ännu inte nått så långt? Ja, då uppnås inget annat än ett ofullständigt resultat, riktat mot arbetarmassorna (26).

Det kunde verka som om Trotskij i dessa rader gör sig skyldig till överdriven försiktighet. Om man tänker på att — bortsett från all kritik man kan rikta mot de byråkratiska regimerna som härskar i länder som det yttre Mongoliet, Albanien, Tibet, Laos och Kampuchea — man i dessa länder avskaffat det kapitalistiska herraväldet. Man kan absolut inte a priori hävda att dessa länder var mogna för proletariatets diktatur, och än mindre för socialismen, med tanke på att arbetarklassen där var ovanligt svag eller praktiskt taget obefintlig. Men det rör sig uppenbarligen om undantag. Utvecklingen där har inte styrts av de interna förhållandena utan framförallt av det faktum att revolutioner och utländska kontrarevolutionära interventioner äger rum vid deras gränser och påverkat till dem. Revolutionära processer har dragit med dem i en utveckling som gått mycket längre än om den enbart varit beroende av dessa länders egna nationella drivkrafter. Vi anser också att Trotskijs förbehåll ännu idag är fullständigt korrekt.

Bekräftelser i världsskala för den permanenta revolutionens teori.

Teorin om den permanenta revolutionen har sedan 1928 bekräftats empiriskt flera gånger om. I många fall genom motsatsen, dvs genom misslyckade revolutioner eller genom revolutionära strider som stannat halvvägs. Under årtionden som skiljer oss från slutet av det andra världskriget har flera stora koloniala eller halvkoloniala länder (Brasilien, Indien, Argentina, Algeriet, Egypten, Chile osv) genomgått en avsevärd ekonomisk utveckling, uppnått politisk självständighet eller både ock. Men i inget fall har det kapitalistiska systemet störtats. I inget av dessa länder har en borgerlig regim, inte ens en svag sådan upprättats, såsom socialdemokraterna förutsåg, eller en övergång typ »nationell populär demokrati«, ägt rum som stalinisterna och neostalinisterna spådde.

Det chilenska exemplet är särskilt talande p g a den parlamentariska illusionen som förekom. Vad Indien beträffar befinner sig landet trots det ekonomiska stödet från såväl öst och väst i en period av ekonomiska kriser som liknar den som råder i länder med halvkolonial struktur. Förutom dessa negativa bekräftelser har teorin om den permanenta revolutionen haft positiva bekräftelser på tre kontinenter i Europa med de jugoslaviska och albanska revolutionernas segrar; i Asien med de omfattande segrarna i Kina, Vietnam och Nordkorea; i Amerika med den kubanska revolutionens seger. Listan är inte avslutad och kan öka inom kort. Dessutom pekar de sociala omvandlingarna i Östeuropa och Balkan efter andra världskriget, även om i en förvrängd form p g a de militära, polisiära betingelserna som alstrat dem, i samma riktning.

Var och en av dessa segerrika revolutioner skulle kräva en väldigt detaljerad studie i och med att de förutom att de bekräftat teorin om den permanenta revolutionen, har bidragit med väldigt viktiga specifika lärdomar, som rör var och en av de ländernas särskilda drag och de förhållanden under vilka revolutionerna genomförts. I en artikel han skrev a propos »Memoirer över den ryska revolutionen« av mensjeviken Suchanov, som ifrågasatte tsarrysslands mognad för socialismen, underströk Lenin denna poäng:

Våra europeiska kälkborgare kan inte ens tänka sig att kommande revolution i Österns länder, vilka i en ojämförligt högre grad utmärker sig för skiftande sociala förhållanden, utan tvivel skall uppvisa flera säregenheter än den ryska revolutionen (27)

I och med att det är meningen att denna framställning skall följas av andra detaljerade framställningar över de viktigaste av dessa revolutioner, problem de ställde Fjärde Internationalen inför och de svar de fått skall vi här ge en sammanfattning av dessa revolutioners utveckling. Vi vill därmed visa på vilket sätt teorin om den permanenta revolutionen blivit bekräftad och vilka särskilda drag, vilka anomalier, kunde man säga, som förekommit. Jugoslavien precis som de andra länderna i Balkan och Centraleuropa med undantag för Tjeckoslovakien, var ett land i vilket den borgerliga demokratiska revolutionens uppgifter inte fullbordades ens efter det första världskriget. Det finns anledning att påpeka att den andra internationalens socialistiska partier och därefter kommunistpartierna, där kämpade för att åstadkomma socialistiska revolutioner och på så sätt intog, utan att vara medvetna om det, den permanenta revolutionens ståndpunkt. Under andra världskriget drev kommunistpartiet fram och ledde en mäktig partisankamp mot den tyska ockupationen. Det försökte att komma överens med borgerliga, monarkistiska och pro-allierade väpnade styrkor.

Men de senare ansåg att de sociala och militära styrkorna som leddes av kommunistpartiet var en större fara än de tyska arméerna och vägrade därför att besvara inbjudan. Detta ledde till att den väpnade kampen under Titos ledning tog en mer radikal politisk kurs, den permanenta revolutionens kurs, som segrade och i förbigående krossade de monarkistiska styrkorna. Vid befrielsen vilade den nya makten på armén som uppstått ur partisanernas kamp. Under Kremlbyråkraternas inflytande genomgick revolutionen en period av stagnation. Men till följd av Stalins våldsamma angrepp mot Tito, tog den åter fart. Trots att ledningen för Jugoslaviens kommunistparti under årens lopp fördömt teorin om den permanenta revolutionen på Kominterns kongresser, tvingades det under omständigheternas tryck att gå längre än det avsett och skapa en arbetarstat.

I Kina utsattes arbetarrörelsen för en så våldsam förföljelse efter revolutionens nederlag 1925-1927, att den i städerna försvann nästan helt och hållet. Parallellt med denna utveckling förlängdes den besegrade revolutionen genom bondearméns väpnade strider. Dessa leddes av det kinesiska kommunistpartiet, eller mera exakt, av en flygel av detta parti som leddes av Mao Zedong som till sist tog över partiets ledning efter en lång fraktionen strid mot den av Stalin helt beroende Wu-ang Mingfraktionen. Samtidigt som Mao Zedong formellt godtog Stalins strategiska uppfattning (revolution i etapper, demokratisk revolution, samarbetade med Kuomingtang) följde han i praktiken en annan linje för att förhindra partiet från att genomgå samma öde som på 20-talet. Skillnaden mellan Mao och Wuan Ming består i att Mao aldrig godkände att arméer han ledde avväpnades, eller att dessa eller de områden han kontrollerade underställdes Kuomintangs officerare och ämbetsmän. Från och med 1946 tog det kinesiska kommunistpartiet under trycket av väldiga bondeuppror ledningen, förstörde Chiang Kai-Cheks arméer och följaktligen den kinesiska bourgeoisins makt. Men partiet gjorde detta under mycket speciella omständigheter, nämligen utan minsta uppmaning till arbetarmobiliseringar i städerna, inte ens i Peking eller Shanghai. 1949 säkerställdes uppkomsten av en ny arbetarstat. Teorin om den permanenta revolutionen bekräftades i Kina enligt Trotskijs prognoser från 1928. Det helt säregna i denna revolution var att arbetarklassen inte deltog direkt i kampen om makten under de avgörande åren 1946-1949. Det var arbetarpartierna som ledde de beväpnade bönderna och företrädde, ersatte arbetarklassen.

Detta drag har sina rötter i Kinas historia som under århundraden set bondeuppror som omkullkastat en dynasti för att se den ersättas av en annan. Den här sången hade bönderna funnit en ledning som förkroppsligades i ett parti som vuxit fram i städerna och som åberopade sig på arbetarklassen och kommunismen. Det tog Mao Zedongs ledning ungefär tjugo år att förstå att den inte lett en »ny sorts demokratisk revolution« som den dittills trott, utan en permanent revolution. Ledningen var emellertid oförmögen att göra klar en självkritik. Den kombinerade sin sena teoretiska upptäckt med sin forna teori och förblev därmed teoretiskt förvirrad. Detta bidrog inte till att klargöra frågan om den permanenta revolutionen för de kommunistiska aktivisterna.

I Vietnam följde kommunistpartiet en politik som liknade det kinesiska kommunistpartiets. Skillnaden var den att partiet istället för att slåss mot en borgerlig ledning huvudsakligen slogs mot imperialistiska makter med vilka det länge nog förväntat sig att det skulle kunna nå en överenskommelse. Det leddes därmed till att under kampens gång, lägga en större tonvikt på frågan om nationell frigörelse än på frågan om social frigörelse.

På Kuba bestod revolutionens helt specifika särdrag i att det kubanska kommunistpartiet och arbetarorganisationerna som det kontrollerade, inte spelade en ledande roll. Revolutionen leddes av 26 julirörelsen och en gerilla-armé under Fidel Castros kommando. Trots att ledningen räknade med militärer som hade en kommunistisk skolning, som Che Guevara, försvarade rörelsen under flera år en icke-marxistisk, humanistisk ideologi. Det är efter revolutionens seger, dvs efter att Batistas armé och regering krossats som en differentiering ägde rum inom 26 julirörelsen som erövrade makten. Fidel och en stor majoritet av ledningen avskiljde sig från de borgerliga och småborgerliga element med vilka de hade ingått en allians, för att försvara de mål och krav som restes som skulle driva en till ett antikapitalistiskt program, upprättandet av en arbetarstat, och senare marxismen. I en andra Havanna-deklaration (februari 1962) ställde sig det kubanska ledarskapet implicit på den permanenta revolutionens grund, men begränsade teorin till att gälla enbart Latinamerika. Den senare utvecklingen på Kuba medförde en reträtt på denna punkt i förhållande till vissa latinamerikanska länder (Chile, Venezuela).

Betydelsen av den kubanska revolutionens erfarenhet vad gäller uppbygget av ett revolutionärt marxistiskt parti är att den framhäver vissa avgörande svårigheter såväl som känsliga taktiska problem som detta uppbygge kan ge upphov till, och som beror på de koloniala och halvkoloniala ländernas sociala struktur. Man får inte glömma att det i Europa, där arbetarrörelsen är över hundra år gammal, i många fall tagit årtionden innan arbetarrörelsen nått politisk, organisatorisk, självständighet i förhållande till de borgerliga och småborgerliga organisationerna. I de koloniala och halvkoloniala länderna, har de sociala skikten (bönder, vissa delar av småbourgeoisien) med vilka arbetarklassen bör söka en allians för att erövra makten stor tyngd. Deras mål, deras krav och även deras fördomar tar sig oklara uttryck, men det är möjligt att på det ideologiska planet sammanföra dem under den allmänna beteckningen »populism«. De populistiska ideologierna påverkar. i dessa länder alla typer av miljöer och institutioner (universitet, kyrka, armé osv) och oundvikligen själva arbetarklassen. Ett exempel är det uttalande Lula — de brasilianska metallarbetarnas ledare — gjorde vid påvens besök i Sao Paulo, i vilket han jämförde Kristus med Marx som om båda två vore mänsklighetens välgörare. Om han uttalade sig på det viset av personliga eller av opportunistiska skäl spelar ingen roll — faktum är att han genom sitt uttalande uttryckt ganska utbredda känslor hos de arbetare han företräder. Revolutionära marxister kan inte och bör inte bortse ifrån sådana faktorer. En mer eller mindre stor del av medlemmarna och eventuellt ibland medlemmar av ledningen för de populistiska organisationerna, kan under, kampens gång ta steget över till ett;

antikapitalistiskt program, såsom skedde med 26 julirörelsen. Bortsett från att revolutionära marxister måste upprätta egna organisationer, knutna till Fjärde Internationalen, vilka taktiska åtgärder måste vidtas för att påskynda ovannämnda utveckling? Det finns inte ett allmänt, färdigt recept. Varje fall är unikt. Man måste ta styrkeförhållandet mellan klasserna i varje land med i beräkningen: varje organisations historia, ursprung, inre utveckling. Det är här som de revolutionära marxisternas förmåga att göra analyser, att göra urskiljningar, att formulera lämpliga sätt att ingripa, m a o bli ett ledarskap, utvecklas och får bekräftelse.

Vi har enbart undersökt den mest omedelbara aspekten av teorin om den permanenta revolutionen, den som har med de borgerliga uppgifterna i de ekonomiskt efterblivna länderna att göra. Vi har inte behandlat de socialistiska, nationella och internationella uppgifterna i de länder där bourgeoisins makt förstörts. Avslutningsvis, är det nödvändigt att ge svar åt de som undrar varför denna teori, trots de omfattande bekräftelser vi nämnt ovan, stöter på så stor oförståelse och motstånd.

Oktoberrevolutionen har medfört en så pass stor förändring av hela världen att dess konsekvenser varit långt ifrån omedelbart synliga och begripliga. Det skulle segra i form av proletariatets diktatur och sedan vara så djärv att upprepa det 1928 a propos den kinesiska revolutionen. De gamla bolsjevikerna som hade deltagit i oktober och som börjat föra en kamp mot den framväxande byråkratin, ryggade tillbaka inför en sådan slutsats på det teoretiska och politiska planet. Oförståelse och motsträvighet idag vittnar om att Kreml fortfarande väger tungt på världsscenen och som den internationella arbetarrörelsen upplevt en tillbakagång på den marxistiska teorins område. Om den trotskistiska rörelsen lyckats överleva, bevara Kominterns landvinningar och berika dem, har detta bara skett i mycket begränsade miljöer. Men den oerhörda hämsko som Kreml utgör har inte hindrat att vissa revolutioner i koloniala och halvkoloniala länder segrat. Nya segrar i dessa länder och annorstädes kommer snart att tillföras listan av de som redan vunnits. Byråkratin i maktställning i arbetarstaterna stöter på ökat motstånd från arbetarmassorna. Stalinismens grepp över en del av arbetarrörelsen försvagas. Vi lever verkligen i den permanenta revolutionens epok. Helt säkert kommer den teori som bäst beskriver den nuvarande världens dynamik förr eller senare att ta hem segern.

Pierre Frank
övers. Christina Schmidt
(ur Quatrieme Internationale Nr 4, april-maj- juni 1981)
Publicerat på svenska i Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1983

Noter
1. Leon Trotskij, Den permanenta revolutionen, Partisanförlaget 1973, sid 13.
2. Friedrich Engels, La Guerre des Paysans
3. Eduard Bernstein, Socialisme et Democratie dans la grande Revolution anglaise
4. Daniel Guérin, La Lutte de Classe sous la Premiére Republique
5. » Les Egaux manifesté» som finns återgivet i Buanarroti »La conspiration pour 1’Egalite dite de Babeuf«
6. I en artikel han skrev för en tysk tidskrift 1884, förklarade Engels, ifråga om den permanenta revolutionen, att Marx och han var överens med Marats idéer för vem revolutionen inte fick sägas vara »avslutad, fullbordad, utan måste förklaras oavbruten (permanent)«.
7. Karl Marx, Klasstriderna i Frankrike 1848-1850, Gidlunds förlag 1971, s. 100.
8. Jmf Marx Engels Werke, band 7, s. 553-554.
9. Apropå »Adressen« skrev D. Rjazanov som talar om »de misstag som Marx och Engels begick under 1848 års revolution» att Lenin kunde den utantill och ofta citerade den.
10. Karl Marx/Friedrich Engels Brev i urval, Gidlunds förlag 1972, s. 32-33.
11. Förord till ryska utgåvan av Manifestet, 1892
12. Karl Marx/Friedrich Engels Brev i urval, a.a., s. 146-148
13. Karl Marx, Om förkapitalistiska produktionssätt. Ett kommenterande texturval av Erik av Edholm, Bo Cavefors Bokförlag, 1970, s. 89, och s. 70 i Det asiatiska produktionssättet. En marxistisk stridsfråga av Gianni Sofri. Bokförlaget Prisma 1975.
14. Gianni Sofri, a.a, s. 71 t o m »främmande erövrare«, därefter översättaren.
15. Låt oss understryka att i och med att Marx brev till Vera Zasulitj hittades och publicerades omkring fyrtio år efter det att de skrivits, kände Lenin inte till dem. Det är inte säkert att Trotskij själv kände till dem när han skrev Den ryska revolutionens historia.
16. Appendix till Leon Trotskijs Stalin. I den texten visar också Trotskij vilket Parvus bidrag till teorin om den permanenta revolutionen varit och vilka dess brister var.
17. Pierre Frank, Historie de 1’Internationale Communiste. Edition la Breche, 1979, band 2, s. 516 f f
18. Jmf R. Rosdolskij, »Friedrich Engels und das Problem der ’geschslosen’ Völker« (i Zur nationalen Frage, Olle&Wollter, Berlin)
19. Leon Trotskij »On China«, Monad Pricht, New York 1976, s 114
20. Zinovjev, teser framlagda den 15 april 1927 i » Problems of the Chinese Revolution»
21. Zinovjev ibid.
22. Stalin, On the Opposition Foreign Language Press, Peking 1975, s. 507
23. Leon Trotskij, Den permanenta revolutionen a a, s.12
24. Leon Trotskij, On China, a a, s. 280. Wuhan regeringen bildades i maj-juni, 1927.
25. Leon Trotskij, Den permanenta revolutionen a a, s. 158-159.
26. Leon Trolskij, L’Internationale Communiste apres Lenine. Editions PUF, s. 205-207.
27. Lenin, Valda Verk, band 3, s. 682, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm 1975. »Om vår revolution. Med anledning av N Suchanovs anteckningar.« 17 januari 1923.
Den enda gången som det vietnamesiska ledarskapet motsatte sig ett relativt betydelsefullt borgerligt ledarskap var till följd av Geneveavtalct 1954. Landet var delat mellan Nordvietnam där en arbetarstat redan upprättats och Sydvietnam som en amerikansk imperialism strävade efter att göra till en bas för att erövra Nordvietnam.

Kinas utrikespolitik del II 60-talet – På jakt efter nya allierade

Kinas position och roll i världspolitiken genomgick genomgripande förändringar under 60- och 70-talen. Detta skedde givetvis inte i ett vakuum, utan måste ses mot bakgrund av den internationella utvecklingen (där Indokina-konflikten var särskilt betydelsefull) och utvecklingen i Kina självt (inte minst fraktionskampen i KKP: Kulturrevolutionen, Lin Biao-affären, »de fyras gäng« o s v). Vi har här inte gjort något försök att detaljstudera dessa frågor, utan vår målsättning har varit att peka på de stora dragen i utvecklingen. En grundligare och mer detaljerad analys får anstå till senare.
(forts, från föregående nr)

Stig Eriksson/Martin Fahlgren

Kinas utrikespolitik del II 60-talet – På jakt efter nya allierade

Allteftersom den sino-sovjetiska alliansen luckrades upp och till slut fullständigt bröt samman, måste de kinesiska ledarna utarbeta nya riktlinjer för utrikespolitiken. Detta var ingen lätt uppgift. Tvärtom blev det en mycket smärtsam process. Gång på gång blev utrikespolitiken föremål för häftiga fraktionsstrider i det kinesiska kommunistpartiets högsta ledning.

Under 60-talets första hälft tycktes det dock råda en relativ enighet om vilken väg som måste följas. De kinesiska ledarna var överens om att Kina måste gå en självständig väg med följande huvudelement:

1) Självtillit i det ekonomiska uppbygget. Detta var delvis av nödtvång eftersom biståndet från Sovjetunionen upphörde då den sino-sovjetiska konflikten bröt ut på allvar, och vid denna tid var det otänkbart att ersätta detta med kapital och teknologisk hjälp från imperialismen. Den kraftiga satsningen på att anskaffa en kinesisk atombomb för att kompensera bortfallet av det sovjetiska »kärnvapenparaplyet« var en viktig aspekt av denna »lita-till-egna-krafter«-politik. (42)

2) Självständighet i förhållande till Sovjetunionen på det utrikespolitiska området och opposition mot Sovjets »fredliga samexistens«-politik. För att effektivt kunna bekämpa den sovjetiska avspänningspolitiken måste man vinna allierade inom sovjetblocket och bland de kommunistiska partierna i den kapitalistiska världen. Ansträngningarna att vinna inflytande i den kommunistiska världsrörelsen igångsattes på allvar 1961, men blev föga framgångsrika. I det »socialistiska lägret« var det bara Albanien som stödde kineserna och det var endast i Asien som Beijing lyckades vinna över några kommunistpartier av betydelse (främst det indonesiska) på sin sida. För övrigt inskränkte sig de prokinesiska grupperna till obetydliga utbrytningar ur de Moskva-trogna partierna. (43)

3) En inriktning på att upprätta »bredast möjliga enhetsfront« mot USA-imperialismen genom att utnyttja motsättningar mellan USA och övriga kapitalistiska stater. (44) En viktig roll för att ideologiskt motivera en sådan politik spelade det i början av 1964 lanserade begreppet »mellanzon« (länderna mellan det »socialistiska blocket« och USA-imperialismen). Denna indelades i två delar:

»En del består av de oberoende länderna och de som strävar efter oberoende i Asien, Afrika och Latinamerika. Den kan kallas den första mellanzonen. Den andra delen består av hela Västeuropa, Oceanien, Kanada och andra kapitalistiska länder. Den kan kallas den andra mellanzonen. Länder i denna andra mellanzon har en kluven natur. Medan deras härskande klasser är utsugare och förtryckare, är dessa länder själva utsatta för amerikansk kontroll, inblandning och översitteri. De försöker därför göra sitt bästa för att befria sig från amerikansk kontroll. I detta avseende har de något gemensamt med de socialistiska länderna och folken i olika länder.« (45)

I en intervju med en grupp japanska socialister senare samma år (i augusti) förtydligade Mao att även det »japanska monopolkapitalet« hörde till »den andra mellanzonen«. Vidare:
»Alla nationer i Asien, Afrika och Latinamerika reser sig mot imperialismen. Även Europa, Kanada och andra länder reser sig mot imperialismen. Imperialister reser sig tom mot imperialister. Är det inte detta som de Gaulle gör?« (46)

Mellanzons-begreppet indelar alltså länderna med avseende på storlek och ekonomisk utvecklingsnivå. Det har mycket litet att göra med rådande sociala system, politiska förhållanden osv. Därför kan också mellanzons-begreppet fyllas med nästan vilket innehåll som helst. Alltsedan det infördes och fram till slutet av 60-talet fick det ideologiskt motivera en politik som främst gick ut på att finna allianspartners i »den första mellanzonen« och i synnerhet då bland de regimer som sågs som »oberoende« eller »neutrala« (t ex Indonesien, Pakistan, Burma och en rad afrikanska stater). Redan från början gjordes dock framstötar även i den »andra mellanzonen« (Frankrike är det mest anmärkningsvärda exemplet). Efter kulturrevolutionen (från 1969 och framåt) ökade det kinesiska intresset för den »andra mellanzonen« kraftigt, samtidigt som allt större delar av »första mellanzonen« omfamnades (enda kriterium: inställningen till Kina och dess utrikespolitik). På 70-talet »vidareutvecklades« mellanzons-resonemanget till den s k »teorin om de tre världarna« (se avsnittet om 70-talet).

4) En aktiv inriktning på »tredje världen«. Intresset för »tredje världens länder« tog sig två uttryck. Huvudinriktningen var att upprätta goda mellanstatliga förbindelser med dessa länder, men då regimerna uppfattades som Kina-fientliga (dit hörde främst de som var hårt knutna till USA) uppmuntrades ofta befrielserörelser om sådana fanns.

Att Beijing visade ett speciellt intresse för »tredje världen« var ingen tillfällighet. För det första var det endast där som Kina kunde räkna med att vinna några »vänner« när nu dörrarna till både Sovjet-blocket och väst-kapitalismen var stängda. För det andra innebar Kinas geografiska läge, ekonomiska utvecklingsnivå osv att det var främst där, och särskilt då i Asien, som Beijing hade möjligheter att utöva något inflytande. Detta gällde även de traditionella kommunistpartierna, ty i de imperialistiska länderna, förutom i Japan, hade Moskva i stort sett hållit sina ställningar.

I KKP:s programmatiska dokument från 1963 motiverades »tredje världen«-inriktningen (som var dominerande under i stort sett hela 60-talet) på följande sätt:

»De olika typerna av motsättningar i den nutida världen är koncentrerade till Asiens, Afrikas och Latinamerikas väldiga områden. Dessa områden är det imperialistiska väldets mest sårbara och stormcentra för världsrevolutionen, som slår direkt mot imperialismen.
Den nationaldemokratiska revolutionära rörelsen i dessa områden och den internationella socialistiska revolutionära rörelsen är de två stora historiska strömmarna i vår tid.
Den nationaldemokratiska revolutionen i dessa områden är en viktig beståndsdel av den samtida proletära världsrevolutionen.

De antiimperialistiska revolutionära strider som folken i Asien, Afrika och Latinamerika för, slår emot och undergräver grundvalarna för imperialismens och den gamla och nya kolonialismens välde och är nu en mäktig kraft i försvaret av världens fred.« (47)

Vid en första anblick ger dessa rader intryck av en odelat positiv inställning till revolutionär kamp i »tredje världen«. På 60-talet propagerades också stöd till befrielserörelser i flera fall (Vietnam, Thailand, Filippinerna m fl), även om det materiella stödet – utom i fråga om Vietnam – var minimalt. Men det är viktigt att slå fast att inte ens då var stödet till befrielserörelser en allmän linje, utan tillgreps enbart när detta ansågs gynna kinesiska stats- och säkerhetsintressen, dvs när regimerna i ifrågavarande länder hörde till Kinas »fiender« (exempelvis stöddes väpnad kamp i Indien., men inte i Pakistan). (48) En lite mer uppmärksam läsning av de citerade raderna avslöjar också att de ger utrymme för andra tolkningar och att de även kan användas för att motivera stöd till borgerliga regimer. Detta inses om man lägger märke till den vaga terminologin (»den nationaldemokratiska revolutionära rörelsen«, »folken« osv) som kan fyllas med mycket varierande innehåll. Med ett enkelt konstgrepp (genom att definiera en viss regim som »oberoende av imperialismen«, »,antiimperialistisk« o s v), kunde i stort sett vilken borgerlig regim som helst i »tredje världen« adopteras till den »nationaldemokratiska« storfamiljen. Det praktiska kriteriet var om regimerna var »vänskapliga« till Kina eller inte. De »nationella bourgeoisier« som upprättade goda förbindelser med Kina blev hastigt och lustigt en del av den »nationaldemokratiska revolutionära rörelsen«.

Att ovanstående tolkning är korrekt är uppenbart om man studerar den faktiskt förda kinesiska utrikespolitiken under 60-talet. Men vi behöver inte ens gå till Beijings praktik för att få bekräftat att de kinesiska ledarna kunde vara mycket »generösa« när det gällde att gå i god för reaktionära regimers »progressiva« karaktär. I samma dokument sägs nämligen:

»De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin national-hushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.

I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder som innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den…

Mycket breda sektioner av befolkningen i dessa områden vägrar att vara slavar åt imperialismen. De omfattar inte endast arbetarna, bönderna, de intellektuella och småbourgeoisin utan också den patriotiska nationella bourgeoisin och till och med kungar, prinsar och aristokrater, som är patrioter.« (49)

Behöver vi påpeka att Beijing därmed lämnade dörren öppen för att välkomna i princip vem som helst?

Utrikespolitiken i kris

Ansträngningarna att upprätta »allianser« med den »nationella bourgeoisin« i »tredje världen« var alltså huvudsidan i den kinesiska utrikespolitiken under 60-talet. Det var bara då denna inriktning inte fungerade som upprorsrörelser kunde få stöd. I Asien upprätthölls t ex goda förbindelser med Pakistan, Ceylon (senare Sri Lanka), Kambodja, Burma, Indonesien; i Afrika Tanzania, Algeriet, Mali, Guinea och Ghana m fl.

Denna politik drabbades dock av en rad svåra bakslag i mitten av 60-talet. Det värsta var militärkuppen i Indonesien i oktober 1965. Denna gjorde abrupt slut på Kinas goda förbindelser med »den patriotiska nationella bourgeoisin« i Indonesien och krossade nästan fullständigt det Beijing-orienterade indonesiska kommunistpartiet, som fram till militärkuppen hade varit det största utanför »det socialistiska blocket« (mellan en halv och en miljon av dess medlemmar och sympatisörer mördades och ytterligare hundratusentals fängslades). Militärkuppen var det logiska resultatet av den förda politiken. De goda förbindelserna med Sukarno-regimen förutsatte nämligen att det indonesiska kommunistpartiet förde en reformistisk klassamarbetspolitik (det ingick t o m kommunistpartimedlemmar i Sukarnos regering). När de reaktionäraste kretsarna fått nog av reformpolitik och skrämdes av kommunisternas styrka slog armén till (som förevändning användes några mord på högergeneraler). (50)

Ett andra svidande bakslag var störtandet av president Nkrumah i Ghana (genom en militärkupp i mars 1966), vilket följdes av brytning med Kina (i november samma år). Därmed hade Beijing förlorat sin bästa »vän« i det svarta Afrika.

En tredje stor missräkning var sammanbrottet för de kinesiska ansträngningarna att 1965 få till stånd en ny afro-asiatisk konferens (från vilken Moskva skulle utestängas). Denna »andra Bandung-konferens«, som skulle ha öppnats i Alger den 29 juli, uppsköts sedan Ben Bella, tio dagar före detta datum, störtats genom en militärkupp ledd av överste Boumédienne. I ett sista desperat försök att rädda konferensen erkände Beijing omedelbart den nya högerinriktade militär-regimen – ett slag i ansiktet på alla revolutionära och progressiva krafter i Algeriet och resten av Afrika. Detta hjälpte dock inte. Konferensen blev aldrig av.

Som om detta inte skulle ha varit nog, råkade Beijing ut för en rad andra mindre bakslag som bidrog till att öka Kinas internationella isolering. Särskilt illa gick det i Afrika: Brytning med Burundi (januari 1965), Dahomey och Centralafrikanska republiken (januari 1966), samt försämrade förbindelser med Kenya och Egypten.

Även i den kommunistiska världsrörelsen försvagades de kinesiska ställningarna: Relationerna till de vietnamesiska och japanska partierna försämrades (till följd av att Beijing avvisade förslag om »gemensam aktion« med Moskva till stöd för Vietnam); likaså utbröt en häftig dispyt med kubanerna, vilket torde ha varit särskilt retfullt, eftersom Castro & Co tidigare visat stor sympati för de kinesiska ståndpunkterna i den sino-sovjetiska polemiken. (51)

Allt detta som i sig var allvarligt skedde mot bakgrund av en kraftigt upptrappad Vietnam-konflikt vid Kinas södra gräns, vilken riskerade att dra in Kina i en militär konfrontation med USA (från februari 1965 genomförde amerikanskt flyg en ihållande, massiv bomboffensiv mot Nordvietnam, samtidigt som stora amerikanska truppstyrkor insattes i Sydvietnam – dessa skulle under 1966 uppnå en halv miljon man).

I mitten av 60-talet befann sig därför Kina i en mycket svår utrikespolitisk situation. Det är därför heller inte så underligt att utrikespolitiken blev en stridsfråga i KKP. I fraktionskampen utkristalliserades två huvudlinjer:

Den ena (företrädd av generalstabschefen Luo Ruiqing, Liu Shaoqi, Deng Xiaoping m fl) menade att man inför det växande hotet från USA-imperialismen måste bryta Kinas isolering genom att återknyta kontakterna med Sovjet. (Denna fraktion var positiv till idén om »gemensam aktion« till stöd för Vietnam)

Den andra (Lin Biao, Mao m fl) ville inte veta av något närmande till Sovjet. Tvärtom var det nödvändigt att »slutföra kampen mot sovjetrevisionismen«. Kina måste fortsätta att gå sin egen väg, »lita till egna krafter«, och bekämpa både Sovjet och USA. Men för att undvika en militär konfrontation med USA-imperialismen måste man föra en mycket försiktig utrikespolitik och minimera de kinesiska åtagandena gentemot befrielserörelser runt om i världen. Precis som Kina måste också dessa »lita till egna krafter«. (52)

Fraktionskampen om den utrikespolitiska linjen var som häftigast under perioden februari-oktober 1965 och i början av 1966, dvs under kulturrevolutionens inledande skede. Sommaren 1966 stod den andra linjen som obestridd segrare i denna strid. (53)

Det kan förefalla vara en paradox att kulturrevolutionen, som för det mesta brukar förknippas med radikalism, i själva verket knäsatte en mycket försiktig utrikespolitik (som dock till en början maskerades med mycket radikala fraser). Men detta är ett faktum. Det var denna utrikespolitiska inriktning som i sin förlängning ledde fram till det spektakulära närmandet mellan Kina och USA i början av 70-talet.

Men innan det frö som satts kunde blomma ut på allvar måste fraktionskampen slutföras. Under kulturrevolutionens höjdpunkt (1966-68) vändes blickarna inåt. Därför intog Beijing under denna period i stort sett en mycket passiv hållning till omvärlden. Den diplomatiska aktiviteten upphörde nästan helt (stora delar av den diplomatiska kåren kallades t ex hem till Kina). l stället exporterades kulturrevolutionens idéer, vilket ibland gav upphov till internationella förvecklingar. I de fall man uttalade sig om internationella händelser var retoriken ofta mycket frasradikal (t ex tog man ställning för maj-revolten i Frankrike 1968). Det var i detta frasradikala klimat som de maoistiska organisationerna fick sitt uppsving inom främst ungdomsskikt runt om i världen. Men – vi vill betona detta – även i de mest radikala ögonblicken stannade det för det mesta vid revolutionärt frasmakeri och i synnerhet aktade sig Beijing noga för att göra något som skulle kunna leda till en konfrontation med USA. Detta är särskilt tydligt i Indokina-konflikten, där man tidigt gjorde klart att ett kinesiskt ingripande blev aktuellt först om Kina hotades direkt (i praktiken endast om Kina självt angreps). (54) En seger för befrielserörelserna i Indokina var således ingen hjärtesak för Beijing-byråkratin. Utgångspunkten var i stället på vilket sätt konflikten skulle kunna utnyttjas för att gynna de egna intressena. Vietnamkriget erbjöd nämligen unika möjligheter att plocka propagandavinster i polemiken med Moskva, den försvagade och band upp USA, och den satte käppar i hjulet för den sovjetisk-amerikanska avspänningen. På lite längre sikt kunde konflikten också utnyttjas för att reda upp Kinas relationer med Washington.

Samtidigt som faran för en militär konfrontation med USA minskade under 60-talets andra hälft (Washington begrep den kinesiska utrikespolitiken betydligt bättre än Beijings supporterskara i maoistgrupperna utanför Kina), försämrades relationerna till Moskva. Den kinesiska propagandan blev allt hätskare. Från mitten av 60-talet hävdades att kapitalismen »återupprättats« i Sovjetunionen. Efter den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien (augusti -68) och proklamerandet av Brezjnev-doktrinen om »begränsad suveränitet« (dvs det »socialistiska lägrets« ansvar att »kollektivt försvara socialismen« i varje land), vilken princip också var tillämplig på Kina, gick tonläget upp i falsett. Sovjet hade blivit »socialimperialistiskt« och »de nya tsarerna i Kreml« hade upprättat en stat av »hitlertyp«. Upptrappningen av ordkriget beledsagades av kraftigt ökade spänningar vid den sino-sovjetiska gränsen. Dessa kulminerade i mars 1969, då väpnade sammanstötningar ägde rum på den omtvistade ön Zhen Bao (Damanskij på ryska), som ligger i gränsfloden Ussuri.

De amerikanska motgångarna i Vietnam (Tetoffensiven 1968!) och skärpningen av den sino-sovjetiska konflikten fick allt fler amerikanska politiker att börja omvärdera den amerikanska Kina-politiken: Skulle man inte kunna utnyttja motsättningarna mellan Beijing och Moskva till egen fördel och särskilt för att få slut på Vietnam-kriget på ett för Washington »hedersamt« sätt? Redan 1967, dvs ett år innan Nixon valdes till amerikansk president hade han klargjort att han var intresserad av att komma till tals med kineserna. Beijing å sin sida förklarade i slutet av 1968 att man var beredd att ta upp diskussioner med den tillträdande Nixon-regeringen. Den diplomatiska process som skulle leda fram till Kissingers Kina-besök (sommaren 1971) och Nixons dito (i början av 1972) kunde sätta igång. De första stegen var trevande och försiktiga. Ingen av sidorna ville blotta sig i förtid och stå där som en försmådd friare. Man iakttog noga den andra sidans reaktioner innan nästa steg togs(55). Mao och Zhou Enlai tvingades dessutom göra upp räkningen med gruppen kring Lin Biao (som var emot närmandet till Washington) innan de fick fullt svängrum för sin nya inriktning.

70-talet: Nya vänner – nya förräderier

Under 70-talet genomgick Kinas relationer med omvärlden en veritabel omvälvning: Ärkefienden Washington förvandlades till en av Kinas bästa »vänner«, medan den nära »vapenbrodern« Hanoi blev en av Kinas värsta fiender, för att bara nämna två av de mest frapperande exemplen.

Utvecklingen dithän var givetvis inte rätlinjig. Den var ryckig och full av krumbukter. Ibland skedde frontförändringarna med rasande fart, och ibland stod man i stort sett och stampade på stället eller t o m retirerade till gamla positioner. Till de mer spektakulära perioderna hör åren 1969-72 och 1978-80. Den första av dessa markerar inte bara genombrottet i de sino-amerikanska förbindelserna, utan också Kinas diplomatiska genombrott överhuvudtaget (Folkrepubliken erkändes av ett 40-tal stater och invaldes i FN). Scenförändringarna under den andra perioden är inte mindre dramatiska: den öppna brytningen med Vietnam och Albanien, det kinesiska angreppet på Vietnam, för att inte tala om det allt intimare samarbetet mellan Washington och Beijing.

För att förstå denna utveckling är det nödvändigt att beakta ett flertal växelverkande faktorer på det internationella och nationella planet (triangeldramat Washington-Moskva-Beijing, liksom i regional skala Beijin-Hanoi-Phnom Penh, fraktionskampen i KKP m m). Vi ska här inte gå in närmare på de olika turerna och »stadierna« i denna mångfacetterade utveckling (56). Förutom några allmännare reflektioner kring den utrikespolitik som tog form under 70-talet ska vi endast göra ett litet, men belysande urval ur den långa rad av beklämmande exempel på Beijing-regimens internationella agerande som vi fick bevittna under årtiondet. Dessa exempel får illustrera det faktum att inträdesbiljetten till de kapitalistiska salongerna hade ett högt pris. Beijing betalade nämligen med att cyniskt förråda klasskampen runt om i världen.

Teori och praktik

Som vi redan betonat i tidigare artiklar finns det en grundläggande kontinuitet i den kinesiska utrikespolitiken alltsedan 50-talet. De grundläggande målsättningarna och strävandena låg fast. I denna mening utgjorde därför den politik som utvecklades under 70-talet ingalunda något avgörande brott med den tidigare politiken. Så gott som alla grundläggande aspekter hade tidigare funnits som mer eller mindre starka tendenser. Det gäller t ex synen på »den tredje världen« och den strävan att hävda Kina som en stormakt som blev allt uppenbarare under 70-talet, inte minst efter angreppet på Vietnam. Vad som förändrades var »världsläget« så att de inneboende tendenserna fick utrymme att slå ut i full Blom. Och i takt med att Kinas internationella isolering bröts lämnade den kinesiska byråkratin alltmer frasernas och retorikens nivå, till förmån för mer »realpolitiska« och praktiska förpliktelser. Därmed fick den kinesiska utrikespolitiken också alltmer allvarliga och direkt skadliga konsekvenser för klasskampen på den internationella arenan.

Kinas nya roll i utrikespolitiken måste givetvis få effekter på det ideologiska planet. I och för sig är inte de officiella »teorierna« och ideologin bestämmande för politiken. Men eftersom ideologin har till uppgift att legitimera agerandet, måste den åtminstone hjälpligt anpassas till praktiken. Det är därför inte så underligt att vi kan iaktta omformuleringar och tyngdpunktsförskjutningar i den officiella ideologin alltsedan slutet av 60-talet, då Beijings diplomatiska prioritering västerut började. Redan kring 1970 kan den uppmärksamme läsaren iaktta hur Beijing i allt större utsträckning börjar tala om »supermakternas hegemoni« i stället för »imperialism«, om »medelstora och små stater« i stället för »förtryckta klasser« osv. Detta gradvisa övergivande av marxistiska begrepp som för tankarna till klasskamp, revolution osv uttryckte att den kinesiska byråkratin lade större vikt vid goda förbindelser med existerande regimer och alltmer nedtonade befrielserörelsernas betydelse.

Det dröjde dock flera år innan det gjordes något allvarligt försök att formulera ett sammanhängande teorisystem som bättre skulle kunna rättfärdiga den utrikespolitiska kurs man styrt in på. Denna bedrift stod Deng Xiao-ping för, samme figur som utrensats under Kulturrevolutionen, men som nu gjort comeback.

Vid FN:s råvarukonferens i april 1974 presenterade han »teorin om de tre världarna«. Enligt denna »teori« består världen av »tredje världen« (= de s k u-länderna), »supermakterna« eller »första världen« (= USA och Sovjet) och däremellan den »andra världen« (= de medelstora och små utvecklade länderna: Japan, Kanada, Australien och länderna i Europa). Det är inte så svårt att inse att detta egentligen utgör en tillspetsning av teorin om »mellanzonerna«.(57).

Enligt »teorin om de tre världarna« beror allt elände och alla konflikter ute i världen på »supermakternas«, dvs Sovjets och USA: s »aggressiva politik«. Mot dessa två »supermakter« står den »andra och tredje världen«. Det nya i denna »teori«, jämfört med mellanzonsteorin, är att så gott som alla hänvisningar till klasskampen och till ländernas klasskaraktär försvunnit.

– Medan definitionen på mellanzons-begreppet åtminstone utgick ifrån kampen mellan »det socialistiska lägret« och USA-imperialismen (se ovan) innebär »3-världs-teorin« ett fullständigt brott med varje anknytning till klasskriterier. Det »socialistiska lägret« förklarades t o m ha upphört att existera och Kina räknades till »tredje världen«.

– Medan mellanzons-teorin åtminstone lämnade utrymme för »revolutionära strider« och klasskamp (se ovan), proklamerades nu öppet att huvuduppgiften var att ena existerande stater i kamp mot »supermakternas hegemonisträvanden«.

»Teorin om de tre världarna« innebar således att man buntade ihop länder av de mest skilda karaktär. I praktiken blev det avgörande kriteriet för Beijings del i allt större utsträckning graden av antisovjetism hos de aktuella regeringarna (58).

Redan så tidigt som 1971 kan man finna kinesiska uttalanden där Sovjet utnämns till »huvudfiende«(59). Efter befrielserörelsernas seger i Indokina (1975) blev detta ett alltmer markerat inslag i den kinesiska utrikespolitiken. Kampen måste i första hand inriktas mot den »lömskaste och mest aggressiva« av de två »supermakterna«, dvs Sovjetunionen. I kampen mot Sovjet måste man »ena alla krafter som går att ena«. Ju mer antisovjetisk en regim är desto bättre. Därför blev också reaktionära (= antikommunistiska) regimer (t ex Chile, Zaire, Iran under shahen osv) att föredra före sådana som t ex Angola eller Kuba.

I sin strävan efter en »världsomspännande front mot Sovjetunionens hegemonisträvanden« har de kinesiska byråkraterna inte hindrats av några som helst skrupler. Ju reaktionärare en politiker är, desto salongsfähigare blir han i Beijing. Detta gäller inte bara reaktionärer som sitter vid statsrodret. Förbindelserna med Heath och Thatcher när de befann sig i oppositionsställning är välkända, liksom med Strauss (i Västtyskland)(60).

Denna oheliga allians har KKP utåt försökt ideologiskt motivera med hänvisningar till världsläget och »krigsfaran«. Sovjetunionen har jämställts med ett expanderande Hitler-tyskland, berett att kasta sig över Västeuropa. Alla politiker som inte insett detta, och därför inte förespråkat preventiva åtgärder (upprustning o s v), har fått epitetet »eftergiftspolitiker« typ Chamberlain (för dennes agerande i München 1938)(61). Särskilt förkastliga är de som talar om nedrustning, avspänning o s v. I konsekvens med detta har Beijing tydligt demonstrerat att man föredrar högerregeringar framför socialdemokratiska (t ex i Storbritannien och Västtyskland) och öppet förespråkat EG:s ekonomiska och militära upprustning och ett förstärkt NATO. Som ett närmast surrealistiskt faktum kan nämnas att en av dem som första maj 1978 fick äntra talartribunen i Peking var… den brittiske överbefälhavaren (62).

Alla framgångar för de Moskva-orienterade kommunistpartierna representerar i detta perspektiv blott och bart förhatliga hinder i vägen för målsättningen att bekämpa Sovjet. Under det revolutionära uppsvinget i Portugal 1974-75 betecknades Cunhals kommunistparti t ex som »socialimperialismens förlängda arm«. Det gick så långt att diverse maoistgrupper – med Beijings goda minne – applåderade eller tom deltog i högerextremistiska angrepp på kommunistpartiet, där dess möten bröts upp, dess lokaler sattes i brand o s v. (63)

En socialistisk revolution i Europa skulle Beijing-byråkratin betrakta närmast som en katastrof. Dess tillit till den europeiska arbetarklassens revolutionära potential är lika med noll. I-stället gäller det att ena och stärka Västeuropas »små och mellanstora» imperialiststater och inrikta dem mot Sovjets »hegemonism«(64).

KKP-ledningen har inte heller nöjt sig med att förespråka denna inriktning för enbart Europa. Efterhand har man allt uttryckligare klargjort att även USA-imperialismen måste inkluderas i denna »antihegemonistiska enhetsfront«. Det är ingen hemlighet att Beijing föredrog hökarna Schlesinger och Brzezinski före Kissinger resp. Vance, eller Nixon (!) före Carter. Den andra kategorin ansågs inte föra en tillräckligt hård politik mot Sovjet. (Krigshetsaren Nixon fick f.ö. efter han tvingats avgå motta en personlig inbjudan till Kina…(65)

I detta sammanhang bör också nämnas Beijings flirt med extrema högerkretsar inom amerikanska militären. Under juni-juli 1977 mottogs i Kina förre amiralen Elmo R. Zumvalt och fick göra en månads rundresa i landet. Zumwalt är mest känd som kommendant för USA:s sjöoperationer kring Vietnam 1968-70. Att han inbjöds till Kina berodde dock inte på att byråkratin önskade ytterligare förbättra relationerna med Washington, eftersom Zumwalt vid den tidpunkten inte längre representerade USA:s regering. Han mottogs istället som representant för den s k »Kommittén mot den nuvarande faran«, en grupp militärer som kritiserade Washington för att vara för »släpphänt mot kommunismen« och för att inte satsa tillräckligt på upprustningen för att möta »det sovjetiska hotet«. Kommitténs uttalanden citerades knappt i de borgerliga tidningarna. Däremot trycktes de upp i den kinesiska pressen(66).

Denna politik – ett enat militariserat Europa och ett kraftigt upprustat NATO och USA – är inte bara kontrarevolutionär. Den är också extremt korttänkt, när det gäller Beijing-byråkratins egna intressen. Att den – om den blev en realitet – skulle leda till allvarliga konsekvenser för arbetarklassen i väst – ökad repression, ökat skattetryck osv – bekymrar säkert inte potentaterna i Beijing. Däremot borde de inse att ett Europa och USA rustat till tänderna inte bara utgör ett hot mot Sovjet, utan också mot Kina! Om imperialismen är tillräckligt stark för att krossa Sovjet, då kommer den inte heller lämna sten på sten kvar av den kinesiska arbetarstaten! Därför är det en farlig lek med elden som Deng & Co gett sig in på.(67)

Några fallstudier

1971 var det år som den kinesiska utrikespolitiken började slå igenom på det diplomatiska planet. En kortfattad redogörelse för tre speciella händelser i den koloniala världen får markera denna period (Sudan, Ceylon och Palestina). Slutligen tar vi något utförligare upp ett något aktuellare exempel (Iran).

1) Sudan

I juli 1971 gjordes ett försök att störta den sittande reaktionära Numeiry-regeringen. Kuppmännen var vänsterorienterade officerare. Enligt samstämmiga rapporter i massmedia mottogs kuppen positivt av de sudanesiska massorna, som demonstrerade sitt stöd för kuppen och mot Numeirys reaktionära diktatur. Efter tre dagar lyckades dock Numeiry-trogna element inom armén göra en motkupp. En veritabel klappjakt på fackföreningsmilitanter och kommunister inleddes – kommunistpartiet påstods nämligen ligga bakom kuppen. Tusentals dödades eller fängslades. Det starkaste kommunistpartiet i arabvärlden stympades allvarligt. Varje revolutionärs plikt i en sådan situation – oavsett vad man tycker om kommunistpartiets politik! – borde givetvis ha varit att fördöma Numeiry-regimen, dess blodiga terror och göra allt för att stödja de förföljda arbetarna.

Vad gjorde då den kinesiska ledningen? Jo, strax efteråt mottogs en sudanesisk delegation i Beijing och den 24 augusti undertecknades ett ekonomiskt och tekniskt samarbetsavtal. Vidare beviljades Sudan ett lån på 35 miljoner dollar. För att riktigt understryka hur nöjda KKP-byråkraterna var med Numeirys blodsdåd inbjöds ytterligare en sudanesisk regeringsdelegation till Beijing i december samma år och beviljades ytterligare ett lån. Vid sitt hälsningsanförande sade Zhou Enlai bl a följande:

»Vi har med glädje uppmärksammat att sedan Sudans majrevolution har det sudanesiska folket under president Numeirys ledning uppnått fortsatta framsteg i likviderandet av de koloniala krafterna, stärkt sitt nationella oberoende och sin statliga suveränitet och utvecklat sin nationella ekonomi. Detta år har den sudanesiska regeringen och folket segerrikt slagit ner en utländsk omstörtningsplan« (68).

Således betraktade de kinesiska ledarna det sudanesiska kommunistpartiet och dess medlemmar som agenter för en utländsk makt (= Sovjetunionen), och ansåg det därför utmärkt att Numeiry lät mörda och fängsla dem!(69) Kan det kinesiska ledningens totala avsaknad av klasståndpunkt och kommunistisk moral demonstreras tydligare?

Det är att notera att de nordvietnamesiska ledarna och FNL intog en diametralt motsatt ståndpunkt.(70)

2) Ceylon (Sri Lanka)

1970 tillträdde en folkfrontskoalition regeringstaburetterna på Ceylon (numera Sri Lanka). De partier som ingick i koalitionen var Bandaranaikes parti, SLFP, det reformistiska LSSP (f d trotskistiskt, uteslutet ur Fjärde Internationalen 1964) och det moskvatrogna kommunistpartiet. Valet av denna »vänsterfront« stimulerade massornas förväntningar. Men alla problem de hade hoppats att den nya regeringen skulle lösa kvarstod – och förvärrades! Arbetslösheten ökade, levnadsstandarden sjönk o s v (71).

I denna situation fick en nästan nybildad organisation, JVP (Janatha Vimuthki Peramuna – »Folkets Befrielsefront«), ett visst gehör, främst bland studenter och arbetslösa ungdomar. I mars 1971 försökte regeringen krossa organisationen med hjälp av undantagslagar och massarresteringar av dess ledare. Den 6 mars utfördes en attack mot USA:s ambassad i Colombo. Attacken tillskrevs »Den maoistiska ungdomsfronten«, en hittills okänd organisation. Själva attacken anses också ha varit ett provokationsverk av antingen regeringen eller ambassadpersonalen själv.(72)

Det inträffade gav hur som helst Bandaranaike-regeringen en förevändning för repressiva åtgärder i stor skala. Den 16 mars infördes undantagstillstånd och polisen och armén startade klappjakt på JVP:s medlemmar och sympatisörer. JVP ansåg sig i detta läge inte ha något annat val än att försöka slå tillbaka. Under en kort period lyckades också organisationen skapa sig stödjepunkter genom baser i djungeln och tom »befriade områden«. Men i slutet av april hade JVP:s motstånd brutalt slagits ned. Mellan 12 000-50 000 ungdomar uppges ha mördats, åtskilliga tusen sattes i fångläger.(73)

Under tiden, och speciellt efter krossandet, utsattes JVP för en massiv förtalskampanj från Bandaranaike-regimens sida. JVP beskrevs som en del av en väpnad konspiration av vänsterterrorister osv. Hjälpen från imperialismen lät inte heller vänta på sig. Bland de stater som omedelbart ställde vapen, krigsmateriel, trupper och pengar till Bandaranaike-regimens förfogande kan nämnas Storbritannien, USA, Indien, Pakistan och Australien. Så småningom anslöt sig också Sovjet till denna kontrarevolutionära »enhetsfront«.(74)

Mot denna uppslutning skulle varje revolutionär, varje revolutionärt parti, varje stat som anser sig socialistisk ha reagerat med kraft. Argument av typen »JVP är ju inte revolutionärt«, »JVP hade inget masstöd« osv får aldrig i en sådan situation utgöra hinder för en obrottslig solidaritet mot förtrycket.(75)

Vad gjorde då KKP och Beijing? Jo, istället för att uppmana till solidaritet med JVP, såg byråkratin det som ett utmärkt tillfälle att köpa till sig den »progressiva« regimens »vänskap«. Den 26 april utannonserades att Kina givit Ceylon ett lån på 150 miljoner rupies (ungefär 25 miljoner dollar) under mycket fördelaktiga villkor. Dagen efteråt publicerade ceylonesiska tidningar ett brev från Zhou Enlai till Bandaranaike:

»I enlighet med ordförande Mao Zedongs läror, så har det kinesiska folket alltid motsatt sig ultra-’vänstern’ och högeropportunismen under sin långa revolutionära kamp. Det är glädjande att den kaotiska situation som skapats av en handfull personer vilka kallar sig ’guevarister’ och till vilka utländska spioner smugit sig har bragts under kontroll tack vare Ers Excellens’ och den ceylonesiska regeringens ansträngningar. Vi tror att dessa upproriska aktioner, anstiftade av inhemska och utländska reaktionärer i avsikt att underminera det ceylonesiska folkets intressen, är dömda att misslyckas till följd av Ers Excellens’ ledarskap och det kinesiska folkets stöd och medverkan«(76)

Är det särskilt förvånande att »maoismen« efter detta inte stått speciellt högt i kurs bland de arbetande massorna och vänstern på Sri Lanka?

3) Pakistan/Bangladesh

Pakistan bildades 1947 av två separata landområden. De båda delarna låg inte bara hundratals kilometer från varandra, de hade inte heller samma språk eller kultur. Den pakistanska statens »enhet« var helt enkelt en konstruktion av den brittiska imperialismen. Och det var i Östpakistan de förtryckta massorna drog det kortaste strået…(77)

Efter gränskriget mellan Kina och Indien 1962 försökte Kina förstärka sin allians med Pakistan. För att möjliggöra detta, avstod Beijing från varje form av kritik av den pakistanska militärdiktaturen.(78)

Beijings linje innebar ett totalt avståndstagande från den bengaliska majoriteten i Pakistan, och dess krav på nationella rättigheter, vilket med tiden växte allt starkare.

I december 1970 hölls nationella val i Pakistan. Det borgerliga Awami-förbundet, som i sitt program lagt stor vikt vid nationella frågan, vann en förkrossande seger i Östpakistan: 167 av de 169 platser som tilldelats Östpakistan i nationalförsamlingen, l själva verket blev dess ställning så stark att dess block skulle få absolut majoritet i nationalförsamlingen, och gav det således rätt att bilda centralregering. Detta skrämde den härskande klassen i Västpakistan som såg sin traditionella dominerande maktställning hotad och fruktade att den pakistanska statsbildningen skulle splittras. Därför uppsköts öppnandet av den konstituerande församlingen till den 3 mars och armén, tillsammans med det ledande västpakistanska partiet (Ali Bhuttos Folkparti), försökte tvinga ledarna för Awami-förbundet att överge de punkter i sitt program som gällde Östpakistans nationella självstyre. Detta gick emellertid dåligt och den l mars 1971 beslöt general Yahya Khan enväldigt att uppskjuta öppnandet av nationalförsamlingen på obestämd tid.

Mot detta revolterade de bengaliska massorna spontant och i stor omfattning. Yahya svarade med ett massivt folkmord. Detta kunde dock inte hindra lösgörandet av Östpakistan från den pakistanska statsbildningen och uppkomsten av en ny stat, Bangla Desh.(79)

Inget hade varit mer självklart för en marxist än att stödja det bengaliska folkets befrielsekamp. Men för Beijing-byråkraterna stod den i vägen för alliansen med Pakistan. Zhou Enlai lade fram byråkratins ståndpunkt i ett brev till Yahya Khan, 12 april 1971:

»Ers Excellens och ledare för skilda läger i Pakistan har utfört ett mycket värdefullt arbete i syfte att upprätthålla Pakistans enhet och hindra Pakistan från att gå mot en splittring. Vi tror säkert att situationen i Pakistan, genom Ers Excellens’ och ledarnas för skilda läger kloka åtaganden och åtgärder, kommer att återgå till det normala. Enligt vår mening är Pakistans enhet och enheten mellan folken i Öst- och Västpakistan de grundläggande garantierna för att Pakistan skall uppnå välstånd och styrka. Här är det av stor vikt att skilja mellan folkens breda massa och en handfull personer, vilka vill sabotera Pakistans enhet. Som genuina vänner till Pakistan vill vi presentera dessa åsikter för Ers Excellens« .(80)

Av detta kan vi konstatera att Beijing inte stödde Östpakistans rätt till självbestämmande, utan tvärtom juntans folkmord (»kloka åtgärder«). Stödet till den pakistanska diktaturen stannade inte heller vid ord. Förutom att de vapen som användes i Östpakistan till stor del var kinesiska (bl a flygplan och stridsvagnar), fick väst-pakistanskt flyg på väg till Östpakistan använda kinesiskt luftrum och mellanlanda på kinesiska flygplatser. Och som kronan på verket späddes tidigare kinesiska lån till Pakistan nu på med ytterligare 20 miljoner dollar.

4) Iran

Alltsedan den ClA-stödda statskuppen 1953, då nationalisten Mossadeq störtades, har Iran intagit en första rangens plats i Washingtons strategi i Persiska Viken, och då speciellt sedan 60-talet.'”’Shahen själv uttryckte sin regims roll på följande sätt:

»Västeuropa, USA och Japan betraktar Viken som en väsentlig del av sin säkerhet. Men de är inte i stånd att garantera säkerheten i Viken. Det är vi som gör det åt dem… Vi har inte bara ett nationellt och regionalt ansvar utan också en världsroll som beskyddare av 60% av världens oljereserver«(83)

Denna roll upprätthöll shahen troget, alltifrån det brutala förtrycket av Irans arbetare, fattigbönder och intellektuella till funktionen som kontrarevolutionens gårdvar i Persiska Viken, där t ex befrielserörelserna i Oman och Dhofar bekämpats med hjälp av shahens USA-beväpnade armé. Ända till det slutliga fallet i februari 1979 räknades shahens Iran till världens grymmaste och blodigaste diktaturer.

Hur har då Folkrepubliken Kina och KKP förhållit sig till shahens Iran? Under 50- och 60-talen uppträdde de två ländernas regimer som varandras ärkefiender., Kina fördömde mycket snabbt kuppen 1953 och shahens makttillträde: »en regering som är totalt underkastad den amerikanska härskande klicken har bildats… USA använder Irans kungligheter för att uppnå sina egna målsättningar. Kungligheterna har blivit nitiska medlöpare till amerikanerna«. Kuppen hade också enligt samma uttalande »anstiftats av speciella amerikanska agenter«(84)

Och medan Beijing alltså betraktade shahen som en »marionettregim« såg shahen å andra sidan Kina som »den nya jätten i Fjärran Östern, som breder ut sig och som snabbt växer«.(85)

Under denna tid riktade Beijing också skarp kritik mot Sovjet för att det hade »nära förbindelser med den iranska reaktionära regimen» och för att det »propagerar på ett positivt sätt för regimens«(86)

Sex år senare var det helt andra tongångar i den kinesiska pressen. Shahen hade nu, från att ha varit »USA-imperialismens nitiska medlöpare«. blivit en förkämpe för »nationellt oberoende och progressiv utveckling«. Å andra sidan erkände shahen Kina 1971, efter att ha vägrat göra detta i 22 år, och kylde istället ner relationerna med Sovjet ytterligare. Som tack började Beijing-byråkratin alltmer skyla över shahens kontrarevolutionära förehavanden. T ex hade Kina under 1968-71 hjälpt gerillan i Oman och gett publicitet åt dess kamp. Efter att diplomatiska förbindelser upprättats med Iran upphörde Kinas stöd, och istället fördömdes gerillans aktivitet för att vara »sovjetstödd subversion«.(87)

1972 sände Iran Phantom-plan till Sydvietnam, dvs mitt under Vietnamkrigets höjdpunkt. Sydkorea och Taiwan gjorde detsamma. Dessa två stater kritiserades för detta i kinesisk press – men inte Iran…(88) Istället emottogs shahens hustru i Beijing – under USA:s terrorbombningar av DRV i september 1972 – med devota hyllningsfraser till diktaturen:

»Under ledning av shah Pahlavi har regeringen och folket i Iran gjort fortlöpande ansträngningar och åstadkommit framsteg när det gällt att värna om den statliga suveräniteteten, skydda de nationella tillgångarna, utveckla den nationella kulturen och bygga upp landet«.(89)

Bakom dessa rader låg i själva verket ett inbakat stöd till shahens och hans diktaturs vakthundsroll i Persiska Viken. Detta uttalades senare (maj 1973) öppet av Kinas utrikesminister Ji Pengfei, när denne besökte Teheran:

»Iran är en av de viktigaste staterna i Persiska Viken. Er oro över situationen är förståelig och logisk. Vi har konsekvent ansett att varje land självt ska handha sina egna affärer… Iran och en rad andra stater vid Persiska Viken anser att Persiska Vikens angelägenheter ska handhas av länder som ligger där. De motsätter sig inblandning utifrån. Detta är ett rimligt krav. Vi stöder det kraftfullt. Som Shainshah har sagt utgör situationen vid Irans östra och västra sida en mycket allvarlig varning till Iran. Med tanke på det läge som uppstått i området måste Iran stärka sina försvarskrafter« .(90)

Flera liknande uttalanden publicerades i den kinesiska pressen efter detta. I alla dessa uttalanden »glömdes« det bort att shahens makt baserade sig nästan helt på amerikanskt stöd (»statlig suveränitet«?), att shahens armé bidragit till att krossa befrielserörelserna i omkringliggande stater (»icke-inblandning«?), att Irans oljetillgångar exploaterats till imperialismens fromma (»skydda de nationella tillgångarna«?) och att shahens diktatur med polis och SAVAK i spetsen ständigt var sysselsatt med att slå ned all opposition bland arbetare, bönder och intellektuella (»utveckla den nationella kulturen«?).

Det var fientligheten mot Sovjet som knöt Beijing-byråkratin allt närmare till shahen. (Båda använde f ö samma term – »imperialism« – om Sovjetunionen.) I kinesisk press fick omhuldandet av shahens diktatur och anti-sovjetism närmast löjeväckande proportioner. Sålunda kunde man i ett nummer av Hsinhua News Bulletin (den kinesiska nyhetsbyråns dagliga bulletin) finna en artikel med rubriken: »Sovjetiska utsläpp hotar den iranska kaviaren«! (91)

Under 1978-79, då den folkliga kampen mot shahens välde fick enorma proportioner, yttrades i den kinesiska pressen inte ett enda ord till stöd för kampen! Istället gavs publicitet åt shahens bekymmer:

»Shahens öppningsanförande dröjde huvudsakligen vid inre angelägenheter. Med de senaste oroligheterna i åtanke sade shah Pahlavi ’att under de nuvarande förhållandena i världen, är nationell enhet till försvar av vårt oberoende, vår frihet och territoriella integritet viktigare än någonsin’.«(92)

Endast i undantagsfall gav den kinesiska pressen summariska »rapporter« om »oroligheterna« i Iran. Hyllningarna till shahen fortsatte dock. När han fyllde 59 år den 26 oktober 1978 skickade Beijing ett lyckönskningstele-gram (vilket f ö även Moskva gjorde), d v s vid den tidpunkt då marken höll på att rämna under diktatorns tron. Från Hua Guofeng kunde shahen emotta följande hyllning:

»Det är ett stort nöje för mig att få uttrycka mina uppriktiga lyckönskningar med anledning av Ers Majestäts 59-årsdag. Jag hoppas att Ers Kungliga Höghet kommer att få åtnjuta god hälsa, och att Iran ska uppnå nya framsteg i försvaret av sitt oberoende och sin nationella suveränitet, och också nå nya höjder i framåtskridande och utveckling. Jag hoppas innerligt att de vänskapliga relationerna och samarbetet mellan Iran och Kina ska fortsätta att växa och konsolideras. « (93)

I samband med shahens fall ondgjorde sig de kinesiska ledarna på ett »indirekt«, men ingalunda svårtolkat sätt över att en vän gått förlorad, och att Sovjetunionen skulle kunna vinna på utvecklingen. Detta framgår bl a i den intervju som Deng Xiaoping gav till amerikanska TV-kommentatorer under sitt besök i USA i januari-februari 1979. På en fråga om situationen i Iran kunde gynna Sovjet, svarade Deng:

»Som alla andra länder i världen angår situationen i Iran också oss. Irans strategiska position är extremt viktig. När det gäller Kina, kan vi bara moraliskt uttrycka våra ståndpunkter. Vi kan inte göra mycket därför att vi saknar förmåga där. Och jag tror att de länder som har möjlighet att göra mer borde inta en mycket allvarlig inställning till frågan om Iran, och vidta effektiva åtgärder för att hjälpa till att få en lösning på problemet där«.(94)

Uttalandet kan inte misstolkas. Deng beklagar sig över att Kina, USA m fl länder inte kunnat bistå shahen tillräckligt mycket. Han uppmanar mer eller mindre till amerikanska »ingripandet« i Iran. Det är också anmärkningsvärt med vilken lätthet »principerna« läggs åt sidan när behoven så påkallar. Det är nu inte det iranska folket som självt ska lösa sitt lands inre angelägenheter, utan »de länder som har möjlighet att göra mer«, dvs i praktiken imperialistmakterna. Vart tog principen om »icke-inblandning« vägen?

Beijing-byråkratins och KKP:s förräderi gentemot de iranska massorna bidrog säkerligen till att banden med USA-imperialismen stärktes. Inte för inte lät Deng i slutet av nämnda intervju yttra att »smekmånaden (med USA) kommer att fortsätta«. I Kina-pressen underströks också alliansen med USA allt kraftigare.

»Idag har Kina och USA utvecklat sina relationer. Betydelsen av dessa sträcker sig långt över sfären för bilaterala relationer. Det är i enlighet med intressena och önskningarna hos inte bara det kinesiska och det amerikanska folket, utan hos alla folk i alla världens länder«(95)

Det iranska folket – arbetarna, bönderna och de intellektuella – torde nog ha hyst en annan uppfattning…

Inför 80-talet

Vid detta årtiondes början hade Kinas relationer med omvärlden en helt annan tyngdpunkt än tio år tidigare. Nu låg den inte längre i »tredje världen«, utan i den utvecklade kapitalistiska världen, med växande ekonomiska, politiska och militärstrategiska band med Japan, Västeuropa och… USA!(96)

På det inrikespolitiska planet motsvarades denna vändning mot väst av ett övergivande av den gamla »maoistiska« utvecklingsmodellen (»självtillit«) till förmån för »de fyra moderniseringarna« (av industrin, jordbruket, vetenskapen och teknologin, samt det nationella försvaret).(97)

Dessa omfattande inrikespolitiska och utrikespolitiska förändringar berörde givetvis också den officiella ideologin. »Avmaoisering« blev följden. Inte heller utrikespolitiken klarade sig från denna »kris« för gamla värderingar och slagord.

Ett av de mer iögonfallande resultaten är att Beijing i stort sett upphört med den ideologiska kritiken av Sovjetunionens inrikespolitiska förhållanden. Det talas inte längre om »sovjetrevisionismen« eller om att »kapitalismen återupprättats« i Sovjet (egentligen inte så underligt eftersom mycket av det som tidigare betecknades som »sovjetrevisionismen« nu är Beijings egen politik – t ex har de ekonomiska reformerna i Kina gått längre i »kapitalistisk riktning« än i Sovjet).

Den antisovjetiska propagandan koncentrerar sig numera på utrikespolitiken. Anmärkningsvärt nog används i dessa sammanhang mycket sällan begreppet »socialimperialism«. Istället beskrivs Moskvas utrikespolitiska agerande i termer av »hegemoni-strävanden« och »expansionism«. Sammantaget innebär dessa förskjutningar av sovjetkritiken att Beijing numera inte ens försöker ge sken av att basera sin karakteristik av Moskvas utrikespolitik på en »marxistisk« analys av den sovjetiska samhällsformationen.

Därmed har också i praktiken en stor del av de ideologiska hindren för ett närmande till Moskva avlägsnats: Om bara sovjetledarna överger sin »hegemonism«, dvs gör lämpliga eftergifter till Kina, finns inget som hindrar upprättandet av »goda relationer« mellan de »socialistiska broderländerna«.

Men inte nog med det. I samma mån som Beijing alltmer vänt sig från »tredje världen« och mot »andra världen« och USA, för att där få tillgång till kapital och teknologi för »de fyra moderniseringarna« har självaste »teorin om de tre världarna« blivit allt mindre användbar som ett ideologiskt fikonlöv för utrikespolitiken. Detta är särskilt uppenbart om man beaktar det allt intimare ekonomiska, militära och storpolitiska samarbetet med »supermakten« USA. Enligt »tre-världs-teorin« var ju båda »supermakterna« fiender till alla världens folk (även om den ena – Sovjet – var värre). Hur långt Beijing avlägsnat sig från denna »världsbild« framgår exempelvis av att vice premiärministern Geng Biao under sitt USA-besök i juni 1980 kunde förklara att »Kina och USA har identiska (vår kurs.) uppfattningar när det gäller den generella frågan att beslutsamt möta strategiska utmaningar på 1980-talet.«(98)

Helt följdriktigt har det också skett en »avideologisering« av utrikespolitiken från slutet av 70-talet. Från 1979 hänvisas alltmer sällan till »teorin om de tre världarna« när Beijing formulerar sina utrikespolitiska mål. Istället framstår den kinesiska utrikespolitiken alltmer obeslöjat som den cyniska maktpolitik den är.

Beijings agerande i »tredje världen«, angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, trycket på Laos, den fientliga inställningen till Kuba, för att inte tala om förhållningssättet till revolutionens Nicaragua och den revolutionära kampen i El Salvador, stödet till reaktionära organisationer i Angola, de hjärtliga förbindelserna med Pinochet-regimen i Chile, stödet till shahen av Iran ända till slutet osv osv har medfört att Kina både fått allt fler fiender i »tredje världen« och förlorat sin attraktionskraft inom »vänstern« (»maoismen« är i det närmaste död som ideologisk riktning). Den kinesiska utrikespolitikens tyngdpunktsförskjutning mot de imperialistiska länderna och nedskärningen av det kinesiska ekonomiska biståndet till länder i »tredje världen« har ytterligare bidragit till att Beijings ställning i »tredje världen« försvagats. Ett symptom på detta, är att Fidel Castros hårda attack mot Kina vid de »alliansfria staternas« toppkonferens i Havanna (i september 1979) bara föranledde ett skarpt genmäle från Kinas allianspartner Pakistan.

Inte oväntat har Moskva sett sin chans att utnyttja situationen. Trots invasionen i Afghanistan och händelserna i Polen har Moskva under de senaste åren både lyckats få ökad prestige inom delar av »vänstern« och i »tredje världen«.

Om vi betraktar frågan i ett historiskt perspektiv kan man nästan säga att Moskvas och Beijings roller i världspolitiken idag är omkastade jämfört med 60-talet. Då angrep de kinesiska ledarna Moskvas »fredliga samexistens« med USA-imperialismen och anklagade sovjetledarna för att konspirera med Washington mot Kina och mot den anti-imperialistiska och revolutionära kampen. Idag är det kineserna själva som hånglar med imperialisterna, och detta med en glöd som får sovjetledarnas prestationer i den vägen att förblekna (Beijing har tom varmt förespråkat amerikansk militär upprustning!).

Vad kommer då att hända i framtiden? Ja, det är faktiskt omöjligt att avgöra i skrivande stund (maj 1982). Det beror givetvis på utvecklingen internationellt och i Kina (inte minst utgången av den fortsatta fraktionskampen). Det finns idag en del tecken på att de kinesiska ledarna överväger olika alternativ. Ett visst missnöje med Reagans politik (t ex stödet till Taiwan) har luftats. Samtidigt har en del trevare utväxlats mellan Beijing och Moskva. Frågan huruvida kineserna kommer att fortsätta sin pro-imperialistiska politik som förut, eller söka avspänning med Sovjet, är inte avgjord och beror givetvis till stor del på vilket pris Washington och särskilt Moskva är villiga att betala för Beijings gunst (i det senare fallet torde ett minskat stöd till Vietnam ligga högt på önskelistan). En sak står i alla fall klar, och det är att det fåtal Kina-entusiaster som fortfarande inbillar sig att den kinesiska utrikespolitiken styrs av »revolutionära principer« även i fortsättningen kommer att få utstå svåra prövningar.

Stig Eriksson / Martin Fahlgren

Noter

42. I KKP:s programmatiska dokument »Ett förslag …« sägs bl a: »Varje socialistiskt land måste i sitt uppbygge lita huvudsakligen till egna krafter.« (Den stora polemiken, a.a., s 42-43). Under kulturrevolutionen kom dessa idéer att ställas på sin spets.

43. Det är i detta sammanhang som man bör se det kinesiska försöket att tillgripa »svärdet Stalin« – se artikeln i föregående nummer. Taktiken att vinna över gamla stalinister på Kinas sida genom att försvara Stalin mot Chrustjtjovs angrepp misslyckades i stort sett. Pi litet längre sikt slog taktiken tillbaka på kineserna själva och gjorde det svårare att vinna gehör för de kinesiska ståndpunkterna. Under 70-talet fick också »frågan om Stalin« i tysthet falla i glömska.

44. I polemiken mot SUKP (1963) uttrycktes denna inriktning i följande ordalag: »Det internationella proletariatet måste och kan ena alla krafter som är möjliga att ena, använda sig av de inre motsättningarna i fiendelägret och upprätta bredast tänkbara enhetsfront mot den amerikanska imperialismen och dess lakejer. « (Den stora polemiken, a.a., s. 22)

45. Peking Review nr 4-64, s. 7. Om begreppet »mellanzon« och dess historia se Gittings, The World and China, a.a., s. 144 och s. 232-235, samt Schurmann, Logics…, a.a., s. 351-354.

46. Intervjun återgiven i Shurmann-Schell, Communist China, a.a., s. 368.

47. Den stora polemiken, a.a. s.23. l Lin Biaos berömda skrift Leve segern i folkkriget, skriven 1965, drivs resonemanget om den »tredje världen« till sin spets: »Motsättningarna mellan Asiens, Afrikas och Latinamerikas folk å ena sidan och imperialisterna och Förenta Staterna å den andra är huvudmotsättningen i världen av idag.« (vår kurs) Lin Piao, Leve segern i folkkriget, Danelius bokförlag, 1970, s.39.

48. Om den kinesiska politiken i fråga om Pakistan, se Tariq Ali, Pakistan – militärvälde eller folkmakt. Rabén & Sjögren, Stockholm 1971.

49. Den stora polemiken, a.a.. s.24 och 25.

50. Kuppen blev en chock för de kinesiska ledarna, vilket bl a visas av att den i tre veckor fullständigt förtegs i kinesiska massmedia (Blumer, Den kinesiska kulturrevolutionen, Pan/Norstedts, Stockholm 1969, s.32). Senare, under kulturrevolutionen, kritiserades den förda politiken (som givetvis skylldes på Liu Shaoqi), och det indonesiska kommunistpartiets ledning gjorde »självkritik«. Faktum är dock att denna reformistiska politik även stöddes av Liu Shaoqis motståndare. Här ska vi citera två exempel. Kang Sheng (en av huvudfigurerna under kulturrevolutionen) yttrade 1963 om Aidit (indonesiska kommunistpartiets främste ledare):

»Indonesiens Kommunistiska Parti, som hela tiden (sedan 1951) hållits på en korrekt kurs av centralkommittén under Aidids ledning, har fört fram och tillämpat en marxist-leninistisk linje och politik, och därigenom garanterat framstegen för kommunistpartiets och det indonesiska folkets revolutionära mål.«

Så sent som den 20 maj 1965 undertecknade självaste Mao Zedong ett budskap till det indonesiska kommunistpartiets centralkommitté, där vi bl a läser:

»Det indonesiska kommunistpartiets centralkommitté, under kamrat D.N. Aidits ledning, har på ett utmärkt och nyskapande sätt tillämpat och utvecklat marxismen-leninismen i skenet av de revolutionära erfarenheterna i sitt land: Den har »indonesifierat« marxismen-leninismen med avsevärd framgång, den har på ett helt självständigt sätt fört fram sin egen linje och sin egen revolutionära politik för att tillvarata det indonesiska folkets grundläggande intressen, och har lett den revolutionära kampen i Indonesien från seger till seger… Vi är helt övertygade om att det indonesiska kommunistpartiet kommer att fortsätta att utöka sina stridskrafter, konsolidera och utvidga den nationella enhetsfronten på grundval av alliansen mellan arbetarna och bönderna, och leda det indonesiska folkets nationella och demokratiska revolution med förnyad kraft och till nya segrar. Ett självständigt, demokratiskt, välmående och utvecklat Indonesien kommer att resa sig upp i världen. «

Båda citaten, som är »officiella« och publicerades i Peking Review, har vi här citerat ur Maitan, Party, Army and Masses in China, a.a., s.314-315. För mer uppgifter om Kinas relationer till Indonesien och det indonesiska kommunistpartiet, se Tsou (ed), China in Crisis, University of Chicago Press, 1968, s.333-394 och J. Taylor, China and Southeast Asia, Praeger, New York 1976, s.82-144.

51. Om motsättningarna mellan Kina och Kuba, se Tutino, Den kubanska oktoberrevolutionen, Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s.283-291, samt K.S. Karol, Castros Kuba, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1971,s.209-220 och 279-280.

52. Detta är en av huvudteserna i Lin Biaos skrift Leve segern i folkkriget, a.a.

53. Om den »strategiska debatten« i Kina, se Uri Ra’anans artikel i »Peking’s Foreign Policy ’Debate’, 1965-1966« i Tsou (ed.), China in Crisis, a.a., s.23-71 och D. Zagorias dito »The Strategic Debate in Peking«, samma, s.237-268. Dessa båda författare analyserar »debatten« främst utifrån officiella kinesiska dokument.

54. Mao formulerade detta redan i januari 1965 i en intervju med Edgar Snow:
»Krig kunde inträffa endast om amerikanska trupper kom till Kina… Kinas arméer skulle inte överskrida landets gränser för att slåss… Endast om Förenta staterna angrep Kina, skulle kineserna slåss… Att slåss utanför ens egna gränser var brottsligt.« (Snow, Den långa revolutionen, Askild & Kärnekull, Borås 1972, s.219-220)

Det dröjde dock till slutet av september 1965 innan denna linje kan sägas ha fått officiell sanktion. Detta skedde genom ett uttalande av utrikesminister Chen Yi:
»Om kriget skulle spridas till Kina ska landet ståndaktigt göra motstånd och kommer att vara beslutet att besegra USA-imperialismen… Skulle USA-imperialisterna invadera det kinesiska fastlandet ska vi vidta alla nödvändiga åtgärder för att besegra dem. Då kommer kriget inte att ha några gränser.« (Uttalandet i utdrag i Schurmann/Shell, a.a., s.531-543, citatet s.541-543)

Chen Yis uttalande skedde vid en tidpunkt då förespråkarna för en tuffare Vietnam-politik (främst den tidigare omnämnde Luo Ruiqing) pressats tillbaka (Luo utrensades). Hädanefter gick de officiella kinesiska uttalandena i Maos fotspår.

55. Det finns mycket skrivet om detta diplomatiska spel. Här ska vi dock inskränka oss till att nämna Snows »inside«-information (Den långa revolutionen, a.a., s.159-192), samt Kissingers detaljrika redogörelse, som återfinns i hans Memoarer – De första åren i Vita huset, Norstedts, Stockholm 1979, s.196-233 och Memoarer – Från krig till fred, Norstedts, Malmö 1980, s.11-128 och 419-472.

56. Om den kinesiska utrikespolitiken under 70-talets första hälft har det redan skrivits och sammanställts en hel del. På svenska finns Cardorff, Kinas utrikespolitik, RMF-press, Stockholm.. Om »supermaktsteorin« och påståendet att Sovjet är »kapitalistiskt«, se t ex »SKP, den ryska profiten och Karl Xll:s pekfinger« i FI 1-75, samt Eklund-Reichard, Är Sovjetunionen kapitalistiskt?, Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1976. Se även Stefan de Vylders artikel i Zenit nr 3-1976. På engelska kan nämnas Maitan, a.a., s 309-347 och Evans, China after Mao, Monad Press, New York 1978, s 91-109.

57. Dengs tal publicerades som ett supplement till Peking Review, 12 april 1974 och utgavs som särskild broschyr. Det översattes och publicerades på en mängd språk.
Efter Maos död har de kinesiska ledarna tillskrivit Mao »teorin«. (Se Ordförande Maos teori om de tre världarna – Ett viktigt bidrag till marxismen-leninismen, Oktoberförlaget, Stockholm 1978.) Som vi redan påpekat innehåller påståendet en stor dos sanning. »Teorins« viktigaste element återfinns i den praktik och teori som utformades under Maos ledning under tidigare faser. Deng & Co:s »bidrag« är främst att de systematiserat och renodlat dessa spridda element i en »enhetlig« teori. Många Kina-experter har dock ifrågasatt att Mao verkligen skulle ha omfattat »3-världsteorin« i den utformning den kom att få och särskilt alla dess praktiska konsekvenser. Man kan härvid stödja sig på en rad indicier: 1) Teorin tillskrevs Mao först efter hans död och inskrevs i konstitutionen först vid 5:e folkkongressen (även detta efter Maos död). 2) Teorin nämndes mycket sparsamt (perioden nov. -74 – hösten -75 inte alls) fram till Maos död. 3) »De fyras gäng«, vilka politiskt stod Mao närmast gick emot »teorin« (Se R. Lotta, And Mao Makes 5, Banner Press, Chicago 1978, s 32-33, 158-173). 4) Mao gjorde själv aldrig någon systematisk framställning av »teorin«, utan det enda som man i efterhand lyckats skrapa fram är del flyktiga anmärkningar, varav de mest »konkreta« är följande:

»enligt min mening bildar Förenta staterna och Sovjetunionen den första världen. Japan, Europa och Kanada, mittdelen, tillhör den andra världen. Vi är den tredje världen. Tredje världen har en väldig befolkning. Men undantag av Japan tillhör Asien tredje världen och likaså Latinamerika. « (Ordförande Maos teori…, a.a., s 7)

Inte särskilt mycket att komma med om man önskar tillskriva Mao den utrikespolitiska strategi som benämnts »teorin om de tre världarna«. Det skulle i och för sig vara intressant att diskutera vari Maos eventuella meningsskiljaktigheter med Deng & Co skulle ha bestått, men detta skulle kräva en längre analys, vilken inte ryms inom ramarna för denna artikel och inte heller har någon större vikt för vår studie av den faktiskt förda politiken. Förmodligen rörde det sig i så fall om skillnader i hur långt man borde gå i sina relationer med USA-imperialismen och västkapitalismen överhuvudtaget. Mao skulle alltså liksom »de fyras gäng« ha menat att Kina borde hålla sig mer på sin egen kant (»lita till egna krafter«).

58. Något av det mest absurda är KKP-»teoretikernas« försök att göra Marx och Engels till 1800-talets »supermaktsteoretiker«!! Enligt Beijings virrhjärnor skulle Marx och Engels ha stått för tesen att »det tsarryska imperiet var de europeiska revolutionära rörelsernas huvudfiende« och manat »revolutionära människor i Europa att kasta sig in i striden för att förgöra detta det största av deras gissel«. Så vitt vi vet grundade aldrig Marx och Engels någon »europeisk front mot tsaren«. Däremot bildade de Internationella Arbetarassociationen – en organisation för internationell klasskamp… Inte heller Lenin går fri från de »röda professorerna« i Beijing. Han får stå som anfader till »teorin om de tre världarna«: »Lenin var av den uppfattningen att proletariatet för att rikta slag mot huvudfienden måste göra en skillnad mellan de andra rangens mindre imperialistländerna å ena sidan och de imperialistländer som styrde allt och alla å den andra. Han ansåg också att det var nödvändigt att förknippa proletariatets antiimperialistiska (varför inte anti-kapitalistiska? vår anm.) kamp med de besegrade och de små och medelstora ländernas kamp mot imperialistländernas förslavande.« Varför Lenin satsade allt på att bygga upp Kommunistiska internationalen, en organisation för internationell klasskamp, i stället för en »antihegemonifront« förklaras inte. (Citaten ur Teorin om de tre världarna – en historisk bakgrund. Oktoberförlaget, Stockholm 1978, s 4 resp. 32)

59. Detta gäller bl a ett uttalande av Zhou Enlai i december 1971, cit. i Camilleri, Chinese Foreign Policy, Martin Robertson, Oxford 1980, s 173. Se även Kissinger, Memoarer – Från krig till fred, a.a.

60. Många kinavänner var länge ovilliga att erkänna detta faktum. De mer klarsynta Beijing-papegojorna förstod dock väl hur saken låg till. Detta gäller t ex William Hinton, ordförande i Amerikansk-kinesiska vänskapsförbundet, som i den amerikanska vänstertidskriften Guardian, 5 maj 1976, förklarade:

»Kina bedömer världsledarna efter hur väl de förstår de nya styrkeförhållandena. Sålunda föredrar de Heath före Wilson, Strauss före Brand! och Schlesinger före Kissinger. « (Citerat i Evans, a.a., s 102)

61. Se t ex Shih Li-suo, München 1938 och eftergiftspoliliken, Oktoberförlaget, Uddevalla 1978, vilket kan anses som ett kinesiskt standardverk om »krigsfaran«. Se även Teorin om tre världar…, a.a., s 50-51.

62. DN 2/5 -78.

63. Ta t ex den portugisiska maoistgruppen PCP-ml och dess tidning A Luta. l ett nr av den 3/12 -75 skyr man inga medel och argument för att försöka »bevisa« att Sovjet vill omstörta Portugal. De vänsterorienterade fallskärmsjägarna och deras vänsteräventyr den 25/11 -75 framställs på följande sätt:

»Vi går inte i fällan att tro på någon slags skillnad mellan den s k yttersta vänstern och den cunhalistiska socialfascistiska partiet och att det därmed skulle vara så att kuppen (25 november) genomfördes av vad som vanligen kallas yttersta vänstern… Det var de cunhalistiska socialfascisterna under KGB som, genom att manipulera sina lakejer i UDP och FUR ockuperade flygbaserna och manipulerade Tancos fallskärmsjägare… Detta är givetvis ett klart intrång i vårt lands interna angelägenheter och visar att kuppen planlades i Moskva där hitleristerna förberett världsopinionen… Vi är givetvis överens om arresteringarna av småfiskar typ Costa Martins, Dinis de Almeida, Cuco Rosa, Tomé och andra. Men det avgörande är att arrestera storfiskarna, dvs Cunhal och hans anhang.«

Den yttersta högern i Portugal skulle inte kunna uttrycka det bättre!

64. Följande citat kan väl illustrera Beijings klasslösa och kontrarevolutionära perspektiv på Europas »enhet«:

»I militärt avseende har de västeuropeiska länderna breddat sitt samarbete och sin samordning. Olika former av förbund mellan nationer och regioner fortsätter att bildas. De politiska och ekonomiska förbindelserna mellan EG och länder i tredje världen stärks ytterligare. Det bör framhållas alt alla dessa positiva resultat i den västeuropeiska enheten mot hegemonismen har uppnåtts under mycket svåra betingelser… Men trots att så är fallet, har de gjort framsteg ifråga om att enas mot hegemonismen. Detta är ett övertygande bevis för att ett enande mot hegemonismen är en gemensam önskan hos de västeuropeiska länderna och folken (sic!) och att det representerar en historisk (sic!) strömning. Ett allt mer enat och starkt Europa står i fullständig (sic!) överensstämmelse med dessa länders och folks intressen. Historiskt sett har de större länderna i Västeuropa själva varit (sic!) imperialistmakter som kämpat om hegemonin över Europa. Följaktligen kunde det på den tiden inte bli fråga om någon västeuropeisk enhet mot hegemonismen. Men idag står saken annorlunda… (de utvecklade kapitalistländerna i Europa) trakasseras och hotas av de bägge supermakterna, särskilt av den sovjetiska socialimperialismen. Det är just i dessa historiska omständigheter som de västeuropeiska länderna har behov av att enade försvara sin nationella existens. För de västeuropeiska länderna rör det sig givetvis om att kämpa emot den kontroll som Förenta staterna försöker (sic!) underställa dem, men den största faran kommer från den sovjetiska socialimperialismens aggression och expansion.« (Ur Teorin om de tre världarna…, a.a., s 46-47)

65. Detta besök ägde rum i februari 1976. Ytterligare ett i september 1979! I detta sammanhang bör också nämnas att Watergate-skandalen (1973-74) aldrig kommenterades i kinesisk press! Tvärtom uttryckte de kinesiska ledarna i samtal med västerlänningar oro över att Watergate skulle försvaga presidentens ställning och att detta skulle gynna Sovjet! (Se Maitan, a.a., s. 34) och China Quarterly nr 57 (1974), s.222-223 samt Kissinger, Years of Upheaval, Weidenfeld & Nicolson and Joseph, London 1982, s. 104, 122, 690 och 694.

66. Evans, a.a., s.103.

67. Det skulle inte skada om Deng & Co tog sina egna varningsord (i polemiken mot SUKP på 60-talet) på litet större allvar:

»Här skulle vi gärna vilja ge några uppriktiga råd till SUKP:s ledare. Förenta staterna, det mest rovgiriga imperialistiska landet, har det vanvettiga strategiska målet att erövra världen. Det undertrycker ursinnigt den revolutionära kamp som förs av de förtryckta folken och nationerna och har öppet förklarat sin avsikt att föra Östeuropa tillbaka i den så kallade fria nationernas världsgemenskap. Hur kan ni inbilla er att den amerikanska imperialismen vid genomförandet av sina aggressiva planer för erövring av hela världen kommer att låta de hårdaste slagen falla på andra och inte på Sovjetunionen?
Förenta staterna är ett imperialistiskt land och Sovjetunionen är ett socialistiskt land. Hur kan ni vänta ’allomfattande samarbete’ mellan två länder med helt skilda samhällssystem?…

Ledande kamrater i SUKP! Tänk över saken nyktert! Är den amerikanska imperialismen att lita på när en storm bryter loss i världen? Nej! De amerikanska imperialisterna är liksom alla imperialister och reaktionärer opålitliga. Sovjetunionens enda pålitliga bundsförvanter är broderländerna i det socialistiska lägret, de marxist-leninistiska broderpartierna och alla undertryckta folk och nationer. « (Den stora polemiken, a.a., s.228)

68. Kina-rapport, nr 15-1971, s.40. Mer om händelserna i Sudan, se Cardorff, a.a., s.57-59.

69. Med hänsyftning på Sudan fördömde Kinas FN-delegat Qiao Guanhua Sovjet för att »underminera den lagliga regeringen i ett afrikanskt land«. Peking Review nr 33 (14 augusti) 1971.

70. Se South Vietnam in Struggle, nr 108 (9 augusti) 1971, och Vietnam Courier nr 332 och 333 (1971).

71. Se Hallidays artikel »The Ceylonese Insurrection« i Blackburn (red.), Explosion in a Subcontinent, Penguin Books, London 1975, s.151-220. Denna artikel är den bästa redogörelsen för förhållandena före, under och eller händelserna 1971.

72. Evans, a.a., s. 100.

73. Halliday, a.a., s.201.

74. Samma, s.203-204.

75. Man kan naturligtvis kritisera JVP:s program och allmänna politik. Det är en sak. Men det är inte det som det var frågan om från KKP:s och maoisternas håll. JVP tvingades till »uppror« för att försvara sig själva! Att i ett sådant läge förvägra dem solidaritet mot repression, med hänvisning till att de är »guevarister«, småborgerliga revolutionärer, o s v, är inget annat än pedantisk sekterism och förräderi.

Marx ansåg t ex från början att Pariskommunen var ett omoget uppror. Det hindrade dock inte honom från att helhjärtat stödja kampen när den väl var ett faktum. Lenin hänvisade också till detta i polemiken mot mensjevikerna om 1905 års revolution i Ryssland (Se Lenin, Samlade skrifter i urval, band 18-19, del 2, s.554-555. Se även Lenin om upproret på Irland 1916 i Collected Works, vol. 22, s.354-356.)

76. Publicerat i Ceylon Daily News, 27 maj 1971. Citerat av Halliday, a.a., s.360-361 och i Cardorff, a.a., s.52.

77. Om den pakistanska statsbildningens uppkomst och historia, se Ali, Pakistan – militärvälde eller folkmakt?, a.a.

78. Ali (samma, s.135-136) skriver om detta:

»Eftersom Kina var den enda stormakt som understödde Pakistan i konflikten (med Indien) var det naturligt att dess popularitet i Pakistan skulle öka kraftigt. Så snart Zhou Enlai syntes i journalfilmerna på lokala biograferna hördes höga och ihållande applåder. När å andra sidan Ayubs ansikte framträdde ljöd visslingar. Den kinesiska regeringen gick emellertid långt utöver vad diplomatin krävde. Efter Ayubs seger i de förfalskade valen mottog han en hälsning från den kinesiske premiärministern vari denne hävdade att hans framgång klart visade att han hade folkets stöd. Och när marskalk Chen Yi efter kriget 1965 besökte Lahore påstod denna att ’grunddemokratierna’ hade en del gemensamt med folkkommunerna. Dessa opåkallade uttalanden kunde inte annat än skada den kinesiska ledningens anseende i Pakistans radikala kretsar. Kanske var de ämnade för prokinesiska pakistanier, l så fall ha de den önskade effekten, för de prokinesiska grupperna blev helt lyriska i sitt stöd för Ayub. De hade tidigare förklarat att det indisk-pakistanska kriget var ett ’folkets krig’! Nu anförde de Ayubs utrikespolitik som ursäkt för att nedgöra all opposition mot honom och glömde att för marxister är ’utrikespolitiken överallt och alltid en fortsättning av inrikespolitiken, för den genomföres av samma härskande klass och fullföljer samma historiska syften’.«

79. Se Alis artikel »Pakistan and Bangladesh: Results and Prospects…« i Blackburn (ed.), Explosion…, a.a., s.293-347.

80. Publicerat i Pakistan Times 13/4-71. Hela brevet återges i Alis ovannämnda artikel (s.358-359).

I kinesisk press under denna period är det omöjligt att finna ett enda uttalande till stöd för kampen mot den pakistanska diktaturen. Jo, ett! Men det är ett citat från den vietnamesiska (!) tidningen Hoc Tap som skriver: »Folken i Vietnam, Laos och Kambodja utkämpar ett stort nationellt befrielsekrig. Folken i Thailand, Filippinerna, Indonesien, Malaysia, Indien och Pakistan utkämpar heroiska strider. « (Peking Review nr 37-71)
Det vanliga är annars lyckönskningar åt diktaturen: »Må den pakistanska regeringen och folket uppnå nya framsteg under Ers Excellens’ ledning.« (Peking Review 13-71)

Ett annat nr av Peking Review (16-71) innehåller okommenterat Yahya Khans svar till den sovjetiska presidenten Podgornij:

»Situationen i Ostpakistan är väl under kontroll och normala förhållanden håller gradvis på att återställas…

Jag skulle vilja tillägga, hr. president, att ingen regering kan överse med eller vika undan för subversiva element som attackerar dess suveränitet och territoriella integritet…

De åtgärder som har vidtagits av regeringen syftar till att försvara äran, livet och egendomen åt majoriteten av våra östpakistanska medborgare, som inte samtycker till de fascistiska metoder som några av Awamiförbundets ledare använder sig av.«

Den enda fråga som verkligen »oroade« Beijing var den indiska inblandningen i konflikten. Detta var också den fråga som vid den tiden maoisterna utanför Kina oftast koncentrerade sig på. Genom att inrikta huvudelden mot »Indiens aggressiva och reaktionära roll« försökte man skjuta den obehagliga frågan om Östpakistans rätt till självbestämmande i bakgrunden. Men vi understryker att Beijings politik inte bestod i att man bekämpade den indiska inblandningen och höll tyst om den nationella självbestämmanderätten, tvärtom tog man klart ställning emot denna:

»För att försvara sin statliga suveränitet, territoriella integritet och sitt nationella oberoende har det (pakistanska folket) kämpat oavbrutet mot utländska interventionister och separatister inom landet…

Vi tror att det pakistanska folkets breda massor är patriotiska och vill värna om den nationella enheten och sammanhållningen av landet, motsätter sig inre splittring och utländsk inblandning. Det är vår förhoppning att det pakistanska folket kommer att stärka sin enhet och göra gemensamma ansträngningar för att övervinna sina svårigheter och lösa sina problem.« (Utrikesminister Ji Pengfei, 7 november 1971 i Peking Review nr 46-71)

81. Se Barnds, »Chinas relations with Pakistan…«, China Quarlerly nr 63, 1975, s.482-483.

82. Om Irans utveckling och dess plats i USA-imperialismens strategi, se Halliday, Iran, uf-föriaget, Stockholm 1980.

83. Ur Newsweek (citerat i Internationalen 12/74)

84. Halliday, a.a., s.273.

85. samma, s.273.

86. samma, s.273.

87. samma, s.271.

88. samma, s.271.

89. Zhou Enlais hyllningstal till shahens hustru återgivet i Peking Review nr 39-72.

90. Cit. i Halliday, a.a., s.272.

91. Hsinhua News Bulletin, 27/8-75.

92. samma, 6/8-78.

93. USA:s, Kinas och Sovjets lyckönskningstelegram publicerades 28 oktober i den iranska tidningen Rastakhiz. De finns citerade i Intercontinental Press/Inprecor, 20 nov. 1978.

94. Beijing Review, nr 7, 16 februari, 1979, s.18-19.

95. Samma, s.20-21.

96. Under åren 1974-77 gjordes mycket få framsteg i relationerna mellan USA och Kina. Dödläget hade både inrikespolitiska och utrikespolitiska orsaker (fraktionskampen i KKP, utvecklingen i Indokina, oenighet i den amerikanska administrationen om vad som borde prioriteras – relationerna med Moskva eller Beijing, o s v). Det var först i maj 1978 som det lossnade på allvar genom den amerikanske presidentrådgivaren Brzezinskis Kina-besök (Brzezinski hade länge varit varm förespråkare för närmare samarbete med Beijing och konfrontationspolitik gentemot Moskva). Det är signifikativt att Brzezinski knappt hann lämna Kina förrän Beijing kraftigt trappade upp konflikten med Vietnam genom att starta en häftig offentlig propagandakampanj.

Efter Brzezinskis Kina-besök utvecklades förbindelserna och samarbetet mellan Kina och USA snabbt. Hållpunkter i denna utveckling är tillkännagivandet att Kina och USA skulle upprätta fullständiga diplomatiska förbindelser (i december -78), Deng Xiapings USA-besök (månadsskiftet jan-feb -79), amerikanske finansministern Blumenthals Kina-besök mitt under Kinas invasion av Vietnam (mars -79), vice-president Mondales Kina-visit (aug. -79), försvarsminister Browns Kina-besök (jan. -80, dvs efter Sovjets invasion i Afghanistan) och Geng Biaos svarsvisit i USA (i maj-juni -80) – de två sistnämnda besöken markerande början till ett militärt samarbete mellan USA och Kina.

Om denna utveckling, se Camilleri, a.a., s.178-195 och 248-260, samt Elliot (ed.), The Third Indochina Conflict, Westview Press, Boulder 1981 s.199-227.

En annan mycket viktig milstolpe i den kinesiska vändningen »västerut« är freds- och vänskapspakten med den traditionelle fienden Japan (undertecknades i augusti 1978). Se Camilleri, a.a., s. 196-219.

97. Se Mandels artikel »Den ekonomiska krisen i Kina« i Fjärde Internationalen nr 3-4/81.

98. Renmin Ribao (»Folkets Dagblad«), 8 juni 1980, citerat i S.S. Kim »Whither post-Mao Chinese global policy?«, International organization 35 (1981):3. s.438. De »strategiska utmaningar« Geng Biao åsyftar är förstås »den sovjetiska hegemonismen«.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4-5/1982